Issuu

KULTUREN •

EN ARSBOK

1950

u turen

~ ~~19f0

DENNA BOK ÄH HEDIGEHAD AV SVEN T . IUELLllEHG OCH TRYCKT I EN UPPLAGA AV 18.200 EXEMPLAR I GRAVYRMANER HOS HÅKAN OHLSSONS BOKTHYCKERl I LUND KLICHEERNA ÄRO FHÅN AB. MALMÖ GHAFISKA ANSTALT OCH PAPPEHET FHÅN FINBRUKEN, STOCl\HOLM

LUND

1951

ifrost, den bävande vägen, kallade våra förfäder regnbågen. De uppfattade den såsom bron mellan gudarnas boning och jorden. - Min b åge haver jag satt i skyn, läser vi i 1 :sta Mosebok, den skall vara tecknet till mitt förbund mellan mig och jorden. Ingen människohand har byggt en så vacker bro - en bro av flammande färger, djärv i sin tankelätta och smidiga linje, 3

symbolen av fi.irbundcl mellan det himmelska och jordiska. Men även om regnbågen är skönare än någon jordisk bro, så tillhör dock många jordiska broar konstens yppersta verk. Brobyggare har fogat sten till sten av sitt tunga material tills valvet i ett luftigt språng svingat sig över från strand till strand. Konstruktörer har skapat spindelvåvslika stål- och betongbågar tåvlande med himlabrons egen låtthet. Broar bygger samman, förenar land och människor, spånner över dunkla gränsklyftor. Tankar och ideer är broar. I den kunnige brobyggarens hand formas de till sköna valv över livets ödesström och till spänger mellan människor och tidevarv, mellan nuet och evigheten. I sin anspråkslöshet är vår ~trsbok en ofullkomlig och bräcklig bro, med vilken yj sökt binda samman de skiftande intressena kring ett museum. Den har också sökt slft broar mellan döda ting och livet, mellan glömskan och minnet. Inga klyftor iir så djupa som glömskans, där man sh'\.r vid randen och tycker sig skönja elen bild, som likv~il ständigt höljer sig i sin skuggmanlel. Och samtidigt är ingenting så omstrålat av klarhet, lust och ljus som minnet. Vår årsbok tir sannerligen icke någon båge i skyn, men sådan den är iir den likviil ett tecken till vårt förbund. I detta förbund ser vi möjligheten för vår institution att leva och verka. Med djup tacksamhet liimnar vi clärfiir :°it v[tra medlemmar denna nya årsbok. SP<'n T. f(jl'!lbl'r!J

lllärta l\Iåås-Fj e tte rström i s in örtagård. Relief i polykromt stengods av Tyra Lund gren , inköpt för m edel ur Ol e Ol se ns k eramisk a legat. Märta Måås-Fjctterström var 1902- 1905 lärarinna i textilkonst vid Kulturens konstslöjdanstal t.

BROR \V. OLOFSON

ed Bror W. Olofsons bortgång har Kulturen förlorat en av sina bästa vänner. Själv av gammal skånsk bondestam var han med starka rölter förankrad i sin hemprovins. För honom framstod vår uppgift att samla och bevara vittnesbörden från gångna tider såsom något angeläget. Icke främst därför alt museet skulle kunna visa upp sköna och kulturhistoriskt märkliga föremål, utan därför att han i dess verksamhet som helhet fann ett uttryck för en önskan han hyste att göra människor lyckligare. Därtill ansåg han att Kulturen kunde bidraga genom att söka ge en bild av livet i forna tider, som alltid i minnet framst år såsom n ttgot gott och rofyllt i motsättning till dagens rotlöshet och oro. Såsom skånsk patriot ville han också att denna bild skulle vara så beskaffad, att hans landsmän nu och i kommande tider kunde vara stolta över den och förnimma alt de hade ett rikt arv. Dessa synpunkter utvecklade han ofta för mig på elt stillsamt sätt. Det var icke svårt att förslå, att de innebar ett stycke livsfilosofi, som icke hade något att göra med provinsiell yverborenhet. Som han därtill av naturen var mycket givmild, vilket många institutioner och människor haft anledning att vittna om, stödde han vår verksamhet genom rika gåvor. Bror \V. Olofsons fond skall allt framgent ge Kulturen medel i händerna att öka samlingarna. För särskilda ändamt1l viidjade man aldrig förgäv es till honom. Tack vare honom var det t. ex. möjligt för museet att genom inköp förhindra skingrandel av det Ehrensvärdska arkivet från Tosterup med dess omislliga samlingar av krigshistoriskt material. Bror W. Olofson, som vi hade äran räkna såsom vår hedersledamot, har rest ett varaktigt minne åt sig inom vår institution och det skånska kulturlivet. S. T. I<.

Bror \V. Olofson. 25. 2. 1877-30. 10. 194\l.

ATT LÄSA TILL MATEN

n gammal inskrift på ryggen till denna tavla säger att den föreställer målaren Frarn;ois Pourbus i kretsen av sin familj. Denne föddes i Antwerpen och dog i Paris 1622. Att döma av pipkragarna stammar bilden från tiden omkring år 1600. Vilken religionsåskådning Pourbus hyllade sig till vet jag ej. Men målningen ger en god föreställning om huru Luther önskade att se familjen samlad till bön vid måltiden. Den store reformatorn - liksom vår Olaus Petri - prisade äktenskapet såsom av Gud instiftat och försvarade det i talrika skrifter emot den katolska uppfattningen, att det var av ringare värde än celibatets renlevnad. Familjen var för honom samhällets grundform och husfadern skulle i patriarkalisk anda kristeligen regera hustru, barn och husfolk. I bönen samlades alla till samtal med Gud. Såsom den utformades under reformationstidevarvet blev bönen samtidigt en läromästare, som genom förmaning och undervisning lyfte sitt pekfinger mot .d en syndiga människan. Denna pedagogiska iver bortskymde till en början det gamla fromhetsidealet. Men detta kom åter till heders under 1600-talet, då bönen alltmera utformades och specialiserades för att passa in på alla dagens tider och livets mångskiftande händelser. Här ser vi nu familjen samlad omkring det täckta bordet. Far och mor sitter, barnen står såsom det länge varit sed inga stolar åt dem. Jungfrun kommer med maten på ett fat. Man blickar genom den öppna dörren ut i köket. Alla läser till maten. Hos oss har det varit brukligt att den yngsta läst högt - måhända gör den lilla det vid moderns knä. I katekesen kunde man lära sig bordsbönerna. I mannaminne har väl den gängse bönen till maten varit: I Jesu namn till bords vi gå, välsigna, Gud, den mat vi få. Sällsynt är att höra dess fortsättning: Gud till ära, oss till gagn få vi mat i Jesu namn. 8

S. T. K.

Bordsbönen . Oljemålning av flamländsk mästare från om kr. l GOO. K. M. 10775. !)

.JOHAN HENRIK THOMANDERS BISKOPSKORS

land de rika gåvor, som genom fru Ida Thomanders testamentariska donation kom Kulturen till godo 1933, ingick också hennes faders biskopskors av förgyllt silver. Biskopen hade emellertid ägt ett sådant av puraste guld, vilket dock avhändes honom genom en stöld, som p å sin tid väckte mycket uppseende i Lund. I Lunds Weckoblad för den 9 dec. 1863 läser man om huruledes natten mellan lördagen den 5 och söndagen den 6 dec. d. å. en fräck inbrottsstöld begåtts i biskopshuset. Härvid bortstals silverpjäser till ett värde av omkring 3.000 rdr rmt. Efter förrättat värv fick tjuven en hästskjuts för att snabbt skudda stadens stoft av sina fötter. För skjutskarlen uppvisade han en guldmedalj, som han uppgav vara en kurirbricka och på så sätt kunde han utan vidare komma iväg. När skjutskarlen sporde vad det var, som klirrade i resenärens nattsäck, fick han till svar, att det var hans kurirsporrar och ett livre. Färden ställdes mot Höör och Sösdala. Med den tidens underrättelseväsen var det ej lätt att spåra tjuven, som fått ett gott försprång. En vacker <lag uppträdde emellertid i Ängelholm en man enligt vad samma nyhetsorgan m eddelade den 13 jan. 18():1, som skulle visa sig vara den eftersökte tjuven. Av ett bland de stulna sakerna funnet pass, utfärdat av Kungl. Befallningshavande i Malmö den 27 nov. 1863, blev det bekant, att tjuv ens namn var Sven Magnus \Vernström, som samma dag frigivits från Malmö fästning, där han avtjänat straff för tredje resan stöld. Stadsfiskalen i Ängelholm r es te ned till Lund och avlade här rapport om tjuvens gripande. »I förra veckan anlände till Ängelholm en person, som i11logerade sig på ett av stadens värdshus och där, utgivande sig för sjöman, levde ett friskt och bullersamt krogliv, vilket slutligen stegrades till den grad, att det väckte de övriga kroggästernas misstankar», berättade han. Slutligen infann sig mannen en dag hos en guldsmed och utbjöd till salu för G rdr 10

Det nya biskopskorscl av förgyllt sih·cr. -

K. M. 33288.

ett stycke arbetat guld, som föreföll guldsmeden äga stark likhet med ett fragment av ett biskopskors, varför han om förhållandet upplyste stadens i samma hus boende fiskal. Denne fann sig föranledd att uv de inhämtade underrättelserna kalla den glade sjömannen i förhör för att inhämta hans förklaring över dels var han åtkommit det misstänkta guldföremålet, dels varför han ville sälja det för en summa, som inte 11

ens motsvarade en sjätledel av guldvärdcl. Sedan den misstänktes papper undersökts, berättade denne, alt han strax utanför staden köpt guldet av en för honom fullkomligt obekant p erson och då detta inte kostat honom mer än en spottstyver, hade han kunnat utbjuda det till detta billiga pris. Den förmente sjömannen var vältalig i sin berättelse. Nu hade det i tidningarna meddelats, att de från biskopshuset i Lund borlstulna sakerna återfunnits, varför stadsfiskalen blev övertygad om uppgifternas riktighet och den anklagades oskuld och å terlämnade den förmodade sjömannens papper och guldstycket och tillät honom att fritt och obehindrat draga sina färde från Xngelholm. Den misstänkte försummade inte heller ett ögonblick att begagna sig av denna till å telse. Stadsfiskale11 meddelade emellertid omedelbart borgmästaren vad som förevarit och denne, som misstänkte, all del trots a llt inte stod riktigt rätt till, utfärdade ofördröjligen order om all vidtag:i de mest energiska å tgärder till den h emlighetsfulle flykting ens gripande. Vak.Ler utställdes och ett ridande bud avsändes i den riktning, i vilken tjuven förm.odades ha tagit till flykten. Den utsände spejaren fullgjord e sitt uppdrag med den framgång , att han vid den i stadens närhet belägna Kronoplanteringen upphann sjömannen. Denne var emellertid inte benägen för all utan vidare offra sin frihet. Med en stor kniv höll han sin förföljare från livet, tills det slutligen lyckades denne att med några bonddrängars tillhjälp övermanna honom och bunden återföra honom till staden. Den gripne brottslingen insattes nu i säkert förvar och stadsfiskalen begav sig till Lund, där man genast igenkände den misstänkta guldplåten för att vara ett fragment av det från biskop Thomimder stulna korset. »Man avvaktar nu endast brottslingens ankomst hit för all med honom anställa vederbörlig polisundersökning», fortsätter notisen i Lunds \Veckoblad. Sedan denna verkställts och dom fallit i målet, blev den klåfingrige W ernström åter insatt på Malmö fästning. Biskop Thomander skaffade sig redan strax efter det stölden äg t rum ett nytt kors av förgyllt silver, del som nu förvaras på Kulturen. W. K.

.Johan Henrik Thomnnder.

SOLUR

oluren ha gamla anor. Redan assyrier, babylonier, kaldeer, egyptier, greker och romare brukade sådana. Man har ansett för troligt, att Egyptens obelisker också tjänat ändam ålet att bestämma årstidernas till- och avtagande genom längre eller kortare skuggor och middagstiden genom d essas riktning. Solur omtalas i Kungaboken (20: 8) och hos Jesaja (39: 8). Från Grekland kom soluret till Rom, som skall ha fått sitt första år 300 f. Kr. En kaldeisk astronom vid namn Besosus, som levde omkr. 540 f. Kr., konstruerade ett solur b estående av en urholkad sten med uppdelningar. På mitten av stenens övre kant satt en liten boll, vars skugga angav tiden i den graderade skålen. Sedermera utfördes solvisare av flera olika slag, huvudsakligen horisontala och vertikala. Nu var det emellertid inte skuggans längd, som mätte dagens timmar utan dess förflyttning på ett horisontalt eller vertikalt plan på ömse sidor om en meridian längs en med timsiffror försedd gradering. Den fasta skuggkastande visaren inställdes på varje ort noggrant parallellt med jordaxeln. Sådana solur placerades under medeltiden och senare i allmänhet på kyrkor och offentliga byggnader. Katedralen i Chartres har ett sådant från 1100-talet. Givetvis nådde soluret också vårt land. Det kom redan under medeltiden. Våra äldsta bevarade förskriva sig dock ej längre tillbaka än från 1500-talet. Från 1600- och 1700-talen finns det gott om solur i museer och privat ägo. Materialet till dessa växlar mellan sten, lergods, järn och trä och formen är vanligen fyrkantig, stundom triangelformig eller rund. I gamla handlingar gå de ej sällan under benämningen »timstenar ».

W.K.

Solur av röd sandsten fri'tu år l670. - 1\.. M. 18551. Ur Nils !llårlcnssons Vcrnrncnhögs, Skylts och Oxic härader gjorda samlingar.

VAHOHNET

tt av de sannolikt äldsta krokfiskeredskapc'n inom havsfisket är handsnöret, ett redskap bestående av en enda krok fästad vid en rev, som dessutom har ett sänke. Handsnörefiske har här i landet utövats Mminstone så tidigt som under bronsåldern, från vilken tid m a n har avbildningar aY detsamma. För att skona kanotens eller båtens reling mot linans nötning, har man använt ett skydd av något hårt ämne, tillika glatt för att inte linan själv skulle slitas sönder. Detta relingsskydd utformades olika på skilda orter. På Skånes östkust l. ex., där handsnörefiske varit mycket vanligt ända fram till vår tid, brukade man förr sätta en benbit fast på själva ässingen. Något liknande synes ha förekommit i Norge, där Guttorm Gjessing t. o. m. tror sig ha återfunnit ett »vabein», som han kallar redskapet, bland sten- och benredskapen från en mycket gammal fångstkultur. Det vanligaste relingsskyddet, som ännu förekommer i Bohuslän och vissa områden i Norge, är emellertid nahorneh. Detta består av ett kohorn, vilket är fästat på ett mer eller mindre höjt träskaft, så att hornets spels och kork.proppade has }iro svängda uppåt bildande en grund gaffel för linan alt löpa i. Vahornsskaftet slickes ned i ett hål på relingen , vanligen ersättande någon av årtullarna. Vid det speciella handsnörefiske, som kallas pilkning, varvid fiskaren ständigt måste rycka i krok.redskapet, och snöret därför är i oavbruten rörelse över vahornet, ser man bäst hur kraftig linans nötning är, då själva hornet på kort tid kan få djupa skåror.

C. G. L.

1fi

Vahorn. !CM. 47-J.!lii .

POTPllHHIKHUKA FRÅN 17G5

å byrån eller spegelbordet i det gamla hemmet stod en potpurrikruka. Då man lyfte på dess lock strömmade en svag doft av vissna rosenblad och lavendel ut i rummet. Mången erinrar sig väl iinnu detta liksom vällukten från lavendelpåsarna i liirneskåpet. Att krukan bar namnet potpurri iir i sig själv ganska märkligt, ty ordet har den ursprungliga betydelsen »kruka med ruttet», och det ruttna sätter vi sällan i förbindelse med blomsterdoft. Det är samma ord som i den spanska nationalrätten olla podrida, vilken består av många olika sorters kött, grönsaker och kryddor i buljongspad -- en rätt, som det fordras starka magnerver att förtära. Den avbildade potpurrikrukan i.ir av fajans och dekorerad 1765 av emaljmålargesällen Erik vVahlberg. Motiven består av fåglar, träd, blommor och bla d samt egendomligt formade klippor. Kompositionen är kinesisk i sin anda och ansluter sig till den smak för detta fjärran sagolands konst , som utmärkte medlet av 1700-talel. Mot en vit botten avtecknar sig mönstret i gula, gröna, röda och manganvioletta färger. Krukan är från en tid i Rörstrandsfabrikens historia, då tillverkningen når sin största konstnärliga höjd, och tillhör det bästa även mätt m ed europeiskt mått. I konkurrens med den nyligen anlagda fabriken i Marieberg hade man övergivit det tidigare blåmåleriet och skaffat sig teknisk utrustning, som möjliggjorde dekoration i flera färger. För blåmåleriet fordrades blott en bränning av godset i starkeld, d. v. s. under hög temperatur. Andra färger, såsom den röda, brändes sönder av denna värme. Man gick då så tillväga för att få dessa färger , att krukan först brändes med sin glasyr i starkelden och att den därefter dekorerades med de ömtåliga färgerna och pil nytt brändes i en lägre värme, som färgerna tålde. Av samma mästare, från samma år och med samma dekora tion finns Ptt par potpurrikrukor på Nationalmuseum. S. T. K. 18

Krukan iir tiilYl•rkat! p ii Hörslra11d oc h målad 17G5 av Erik \Valll!Jerg. Locket saknas. - K. \f. 4fl-l -l.

NATTSÄCK l\tlED KOHSSTYGNSBHODERJ

nligt A. F. Dalins Svensk Handordbok, tryckt 1861, är en nattsäck »en resepersedel till förvaring af kläder o. d. ». Kulturen iiger flera stycken men ingen så rolig och rikt broderad som den avbildade. Det är en läderväska , fodrad med röd- och vitrandigt bomullstyg och framsidan prydd av etl korsstygnsbroderi i starka färger. Materialet iir ylle ulom till hunden och käppen, som }ir sydda med p ~i rlor. Nattsäcken iir odaterad men uppfattningen av hund en, den barockinfluerade kompositionen och färgställningen ~ir typisk för 1850- 60-talct. Hunden iir naturalisliskt mod ell erad med skuggor och dagrar. Ingen tvivlar på alt del iir en brunvit spaniel med stamtavla. Ett litet viktorianskt dygdemönster h elt uppfyllt av sin egen förträfflighet. Kartuschfällets botten har en gång varit lysande turkosblå. Del barockartade ramverket i bruwi och gula nyanser är prytt med färgglada högsommarbuketter av röda rosor, gröna blad, gräs och ängsblommor. Motiven är ofta berättande, lit e snusförnuftiga ell er rörande . De låter vårt öga tåras vid åsynen av fader- och moderlösa barn eller kommer vårt hjärta att klappa för i:idla riddare. Hundar har väl ofta avbildats men knappast förr med s:°i tydligt uttryckta och påpekade dygder. Om det förr var kniihunden eller jakthunden rätt och slätt, så är det nu elen trogne gårdvaren, den vaksamme eller gode lekkamraten. Typen återfinnes på ett otal tavlor från Diisseldorfperioden mellan 1850-70. IGörboes »Översvämningen », från 1859, är kanske den mest kända, den gripande bilden av en S:t Bernhardshund med sina valpar på taket av hundkojan, som drives bort av strömmen. Under 1800-talet frambryter en ny naturalism. Den såg romantiken i vardagstingen och arbetet, m en den har ocks<°1 en realistisk och förnuftig syn på tillvaron, vilken under 50-talets materiella högkonjunktur tar sig uttryck i den solida präktiga borgerlighet som väsk:rn representerar. M. L-m.

Natts iic: k m ed kor ss lyg n s brod er i frfö1 1800-lalels mill. -

I\ . i\J. 277,1\).

HANDFAT OCH HANDKANNA

et är ingalunda ovanligt, att museibesökande vid åsynen av ett gammalda gs handfat med sin lilla handkanna ger ifrån sig ett glatt utrop av förvåning över deras anspråkslösa proportioner. Ja, inte var de stora, men så stora var inte heller anspråken på renlighet i äldre dagar. Om man bland den lägre befolkningen inskränkte sig till att nödtorftigt tvaga händer och ansikte på sin höjd två gånger i veckan, så får man väl ändå förutsätta, att de högre klasserna dagligen företogo denna lvagningsprocedur. Men renligheten var knappast större hos dem. Till och med bland kungliga personer var det klent med den personliga hygienen. Det berättas t. ex. om Gustaf III, att han vid ett besök i .Horn spred en så besvära:ide odör omkring sig, att en av hans kammarherrar fann sig nödsakad att påminna majestätet därom. Smink, puder och starka franska parfymer fick ersätta tvål och vatten. Var hygienen knapphändig, så var de föremål man brukade för att verkställa rengöringsproceduren så mycket mera påkostade. Under stormaktstiden var bland herrskapsfolk tvättställ av silver mycket vanl iga, ofta förgyllda, med konstrikt utformade kannor. Merendels var de rikt drivna och någon gång besatta med ädelstenar. Enklare kärl av detta slag utfördes i tenn, mässing eller koppar, ja, någon gång till och med av målat järnbleck. Ej sällan förekom de i holländsk eller annan fajans och mera sällsynt i glas och serpentinsten. Någon gång omtalas tvättställ av bernsten, sköldpadd och emalj, t. ex. hos Ebba Brahe och Magnus Gabriel De la Gardic. Silver och annan metall fortfor under 1700-talet att brukas till dessa toalettutensilier. Efter hand som porslinet, såväl kinesiskt som europeiskt, blev mera vanligt, togs även detta i bruk. Först med empiren började storleksförhållandena ändras, så att de bättre kunde fylla de stigande anspråken på personlig hygien.

w. ]{ ,

Tdittuppsats a\' te nn tillverkad i Kristian s ta d 17\ll aY l'. Ohhcr;.:. K. :'IL 447\JO.

ENGELSK GOLVKLOCKA MED INLÄGGNINGAR

september 1659 avled Englands protektor Oliver Crom,vell. Med honom försvann också den enkla smakens tid, som under hans regim efter hand helt hade gått folket i blodet och skapat en asketisk livssyn, som avskydde all lyx och dyrbarhet. Med återställandet av kungamakten följde helt nya linjer för tankar och åsikter härvidlag. Den nya smaken fick sin kulör icke endast från Frankrike utan också från Flandern och de , som återvände från sin exil i dessa länder, hade levat i förhållanden strängt skilda från dem, som rådde i Cromwells England. I det nya kungarnas England blev det utsvävningar i överflödigheter inte bara vid hovet utan också ute bland folket, speciellt de högre klasserna. Inte minst inom möbelkonsten tog sig denna omkastning i smaken uttryck. Omkring 1675 blev det modernt att pryda möblerna med inläggningar, en lyx som var helt ny för England och på ett markant sätt visade reaktionen mot den enkla smaken under Cromwells regemente. Influenserna till denna dekorationskonst kom först från Italien med i brunt och gult trä inlagda arabesker med akantusblad och fåglar. Ett mera realistiskt drag representerar det holländska inslaget med blommor och fåglar i flerfärgat trä och ben eller elfenben. De båda dragen blandades sedan samman och under sin fortsatta utveckling utelämnades blommorna och mönstren blev ofta en invecklad serie av fina rankor. Denna inläggningskonst blomstrade omkring sekelskiftet 1700. En representant för den engelska inläggningskonsten är den tt motstående sida avbildade golvklockan. Den inlagda dekoren framstår här i ljusbrun ton mot det mörkare valnötsfaneret. Den är närmast besläktad med den tidigare italienska maketerikonsten och bör alltså i tiden kunna bestämmas till början av 1600-talets sista fjärdedel. W . K.

Golvklocka från 1600-talets slut, England. - IL 11'1. 10797.

NARHEN :'\i... I./

ommer ni ihåg dödgrävar sce nen i Haml e t ? Prinsen h åller n a rren Yoricks dödskalle i sin hand och säger: - Ack, stackars Yorick! ... Var är nu dina stick.ord, dina krumsprång, di11a visor, dina blixtrande infall, som satte h ela bordssällskapet i gapskratt? - Med dessa ord har Shakespea re i elt nötskal fångat hovna rren s väsen. Den vanskapta lustigkurren, clownens broder, fanten och lek a ren, som m ed ystra och bitande skämt fick gissla sin h erre och h a ns hov så länge h a n var rolig, men som också fi ck tåla h å rda slängar och lida för sin vanskapthet och s itt underliga sinne - d en m ela nk olisk e dvärgen, ett djur jämställt m ed apan och hunden, ett lyxförem ål till sin herres förnöjelse. »Vid middagsbordet var änkedrottningen, hennes syst er , marsk alken Mattias Soop, Åke Axelsson och narren Miche tte , som d e kallade 'storfursten'. I-Ian hade tagits tillfånga under kri get mot r yssarna och inbillade sig, att han var arvinge till de t moskovitiska riket. Förres ten var han en mycket skämtsam person och hans klädna d var kunglig. » Så b eskriver en dansk a d elsman middagssällskapet hos d en svenska änkedrottningen på Nyköpings slott 1618, endast n ågra få å r eft er den tid då I-Iamlet skrevs. Velazquez har m å lat en se rie porträtt av de t spansk a hove ts narrar och dvärgar från mitten av 1600-talet. Det är djupt m ä nskliga konterfej präglade a v den store konstnärens fina förståelse för dessa splittrade själa r. l\fon vi finn er icke i d eras klädna d d en yttre gestaltning hos hovnarren , som vi ser pft ännu äldre bilder. Det p orträtt av en hovnarr, som återges hiir. visar den traditionella habiten m ed n a rrk åp a försedd m ed bj ällerbehängda åsneöron, bjällerprydd gördel och stav m ed n a rrhuvud , som sträcker ut tun gan. Målningen är en fri kopia frå n 1700-talet efter ett kopparstick av Hendrik Goltzius, som verkade under slutet av 1500-talet och nästa sekels början. S. T. I<.

:.rn

Narr. Oljemålning signerad H. S. Schöff, efter H enclrik Gollzius' kop par · sti ck. - J<. M. 1077'1.

.,_,

ITALIENSK BAROCKSPETS 1843 gifte sig d en baltiske kammarherren Anton Thurc Gabriel von Eckermann från Reval med Ulrika Eleonora .~malia Lewenhaupt från Claestorp i Södermanland. En av dem förde m ed sig i boet ett par utsökta sydda r eliefspetsar, som sedan · kom att tillhöra familjen von Eckermann, tills Malmö museum och Kulturen i år inköpte varsitt exemplar. Spetsarna är av sen barocktyp, s. k. piznto roselline ell er point de rose, av franskt eller itali enskt ursprung, förtjusande vackra och ganska väl bibeh ållna. De kan möjligen vara köpta i Frankrike i början av 1700-talet, men är troligen tillverkad e tidigare. De är 1'16 X 53 cm vardera och ha använts till brudklännin garna i familjen. I mitten av 1600-tnlet importerad e Frankrike h ela sill behov av reliefspe tsar, som var högsta mod, från Italien, isynncrh et från Venedig, dår denna speciella typ hade vuxit fram. Eftersom dessa spetsar var rätt dyrbara, gick enorma summor ur landet, vilket bidrog till att försämra Frankrikes redan förut dåliga affärer. Men Colbert, Ludvig XIV :s finansminister , ansåg m ed rätta att i Frankrike fanns tillräckligt med god och skicklig arbetskraft för att landet skulle kunna tillgodose sitt eget behov. En sydd reliefspe ts är dock ett så delikat arbete ur teknik- och mönstersynpunkt och så beroende av d en personliga känslan för form och material, att konsten inte ka11 läras ut enbar t fr ån mönsterblacl. Därför införskrevs 16G5, ett märkesår inom spetsarnas hi storia , 20 st. italienskor till Ale1won och samma år bildades ett sällskap med 10 års privi legier att kontrollera all spetstillverkning i Frankrike. I början följdes de italienska förebilderna så nära, alt del numera är nästan omöjligt att b estämma d et franska eller italienska ursprunget. Visserligen kan vår spets vara köpt i Frankrike i början av 1700-talet. Men i M. Schuette's »Alte Spitze » finns en avbildning av en italiensk reliefspets fr ån andra hälften av 1600-talet, som i karaktären är så likartad den musee t äger , att den skulle kunna tillhöra samma tillverk28

Italiensk spets, punlo rosclline, fr :'i n lGOO-talel s slul. -

l\ .M . 4 i 24 i .

ningsorl. Spetsen kan vara importerad till Frankrike likaväl som tillverkad där. I alla händelser m å ste den vara tidigare än 1700. Punto roselline eller point de rose är det sista sjiilvs ländiga uttrycket för den venetianska spelskonsten, som i mera än 100 å r varit elen förnämsta och ledande inom Europa . Den il ar vuxit fram ur den i talienska barockspetsen, som särskilt i Ycnedig 11å dd e sin fnlliindning omkring 1660. Den har en krnftfull klar formskönhet och en plastisk lllformning nv reliefen som !. o. m. avbildades i stn ck. I punto rosellincspetscn har barockrankan fått en lekfullt elegant utformning. Mönstret upprepas vertikalt med jiimna mellanrum. Oftast vä xa rankorna ur en vasliknande figur och fördelar sig lika åt bftcla sidorna. Ur teknisk synpunkt iir dc11 något av ett underverk och bland det utsöktaste som kan frambringas m ed nål och tråd. Spetsen har fått sitt namn av de små pikoterade rose tterna och bågarna på »briderna :> vilka bilda botten och hålla ihop mönstret. Betecknande för spetsen är f. ö. de pikoterade och bågprydda blad- och blomkonturerna, de i rad er lätt efter varann uppstående bågarna och de liggande pikoterade bägarna i kransar ell er ringar, vilka ge intryck av dubbla blomblad. Man satte spetsar på a llt som tänkas kunde från stövelskaft till badkar och praktsängar. För alt inte lala om kragar och manschetter. Vå r spets skulle eventu ell t kunnat varit tänkt som volan g på nederdelen av en klänning, vilket man kan se på flera modebilder från sl utet av 1600-talet. För all ge en föreställning om vilka fan tastiska summor som gavs ut kan nämnas att en fransk hertiginna bara för lnknnsspetsar betalade c:a 40.000 kr., vVilhelm I gav 3.000 : för 6 kravaller och e1t spetsförklilde till högtidsdräkten kostade c:a 500: - . De dyrbarast e och h iist bevarade punto roselline finnas inom kyrknn. M.L-m.

Man gick till ÖYcrmåll vid anYiindnin gc n av de dyrbara spetsarna - såsom här, di\r de applicerats såsom ett slags höflskynken av pfalzgrevcn Joha nn 'Vilhelm och hans gemål Annn nv Mcdici .

KONKUHRERANDE GULDSMEDER

triglakorset var det förnämsta av de skånska bondhustrurnas silversmycken. Det hade sitt namn av att det var ett riktigt kors (m ed armar som strålade, »striglade», ut), till skillnad från de runda hängsmyckena, »trillekorscn». Striglakorset hörd e till den »jagå va », som fästmannen överlämnade vid trolovningen, och inköptes i regel hos någon guldsmed i närmaste stad. :Men det hände väl också, att man for till grannstaden eller att det blivande fästfolket vid ett gemensamt marknadsbcsök skaffade sig trolovningsgåvorna. På de storn marknaderna slogo guldsmeder från olika städer upp sinn salustånd, och här rådde en livlig konkurrens. Allmogens köpvanor voro visserligen starkt traditionsbundna, men konstnärliga detaljvnriationer ha accepterats, ja, kanske rentav uppskattats. Inom ramen av de i bygden hävdvunna smycketyperna ha guldsmederna ivrigt imiterat varandras nyheter. Detta skedde givetvis i konkurrenssyfte. Det övre av vidstående två striglakors saknar tyvärr stämplar, men en jämförelse med liknande kors i andra museer ger vid handen, att det m ås te vara tillverkat i Kristianstad troligast vid slutet av 1700-talet. Det undre korset är stämplat IA och har tillverkats av Jonas Aspelin d. y. eller av hans son med samma namn, vilka voro guldsmeder i Ystad 1796-1827, resp. 1830-1842. Så envist har den skånska allmogen hållit kvar vid fäderneärvda traditioner även ifråga om stadsköpta ting, att dessa kors i sin yttre kontur bevara medeltida, för alt inte säga forntida former och m å tt. Tidigare under 1700-talet hade ännu liknande kors getts ett betydligt dyrbarare utförande, de hade försetts med gjutna ornament eller utsmyckats med filigran eller gravyr. Dessa kors voro sammansatta aY fasta, i kanterna hoplödda silverskivor och hade en betydande tjocklek. Guldsmederna i Kristianstad ha ersatt ornamentiken på dessa äldre kors med pressade blad- och linjeornament, över vilkn pålötts en liten gjuten Kristusbild. Vänder man del

Striglakor s av silver.

Från Kviirrestaels s n, ln gc lstaels hel och troligen tillverkat i Kristian s ta<l. I\. :\1. :12032.

Från Umga röds sn, Färs hel och tillverkat i Ystad av Jonas Aspelin den yngre eller den yngste. K. M. 2424. 3

övre korset, finner man att baksidan med undantag av bilden ser precis likadan ut som framsidan. Korset bes tår alltså av två, mycket tunna och tätt intill varandra lagda pressade silverbleck. Det är just detta tillverkningssätt, som avslöjar, att korset måste vara från Kristianstad , där sådana kors började tillverkas i senare delen av 1700-tale l. Med press nin gstekniken fick man genom arbetsbesparingen ett rikt utsmycka I kors till ett billigt pris, c>n konkurrenskrafti g vara lämplig för massproduktion. Detta måste guldsmederna nere i Ystad snar! fMt kännin g av. Den konstnärli ga äganderätten inom k onslh an tverkcl var obekant, elen är en produkt av senare t iders rättsmeclvetande. Inom samma skråämbete kopierade medlemmarna fördomsfritt varandras alster och vissa s täder fingo därigenom sina speciella föremålstyper. Delta gällde silversmidet lika väl som möbelhantverket. Till utomståend e t og m an givetvi s ännu mindre hänsyn, d~irest en kopiering kunde visa s ig bli en god affär. Så äro också de bå da korsen på föregående sida mycket lika varandra och av exakt samma storlek (7 X 6 cm) . En skillnad är dock, att de ä ro utförda i olika teknik. Ystaclskorset ii.r nämligen gedi gnar e ifråga om utförandet, det är a ntingen ett gjutet eller ett massivpressa t arbete (den tekniska sakkunskapen är härom n ågot osäker). Baksidan är i varje fall helt slät och framsidans Kristusbild är utförd i samma form eller stans som smycket i övrigt. Även spiralldden i kanten , som på de äldre korsen också fyllde uppgiften alt täcka lödskarven, är h ä r endast imiterad. Senare efterapade i sin tur yngre Kristianstaclsguldsmecler Ysta dskollegernas tillverkningssält, m en korsen med ornamentik på båda sidor förblevo karakteristiska för Kristianstad. Däremot började A. R. Flinkenberg, som blev guldsmed i Simrishamn 1820, alt ocks:'\ pressa striglnkors, m en han liH baksidan stft öppen eller överGift kYinna med s ilversmy c ken - hon bär ett slriglakors - från I-lam menhögs soc ken , Ingels tads hd. Detalj ur tec kning nY Otto \Va ll gre n. Nord iska museet.

läck le den m ed en silverplåt, s:"t alt korset fick samma utseend e som Ysladstillverkningarna. Ibland krönte han korset med e l! änglahuvud liksom p:"t den hiir avbildade stansen , som no ck ägts av en annan guldsm ed i Simrishamn. Ystadskorset kommer fdn L:"mgaröds socken i nnrdo s l1ig:1ste hörn e t av Färs och iincla upp i sydligaste Srn:°1 l:i nd l\<111 mnn p å lr ~iffa Ystaclsstiimplade si ln' rsm~r cken. Korse t a\' lliir anlagen Krislianstndshärkomst h nr diiremot förviirvals fr :°111 Kvärres tads socken i sydös tra Skåne. Guldsmedernas försiik a It konkurrera med varandra lrncle a lil s:°t sin påtagliga nr sak eller resulla l i de varandra överski:irande avsii.llningsomdtdc1w. Det hii nde - så gjorde en gång min ege n farfar p:"t 181\0-1:1 kl - al t en bonde fr:"m Öslerl en körd e iind a till Krisli:111slad f'iir a lt rn h ögre pris p å sin spnnnmå l. Sådana resor, som g:°tvo m ynt i börsen, kunde också föra en s lrökund till den giisl:rncl<' stadens guldsmedsbutiker. I det folkliga drä ktskickets sista tid , a lltså under å rtiond en;1 före seklets mitt , genom gingo de förut så konservativa strigla korsen i ös lra Sk åne och västligaste Blekinge en hastig förvandling. Det va r som e tt försök a tt hålla sig k va r i live t genom att skjuta nya skott, men r esultatet bl ev endast e11 krampakti g dödsryckn in g. Smyckena angrepos :w prålsjnk<1. Striglakorsens armar vii xt e för alt kunna ge pln!s fö r en :1111 rikare skrud av ptihiingda »löv ». Sjä lva korse t hC's lrödd cs m ed f'iirga d e glnsfl nsser, »s tenar>>, eller övertäcktrs m ed filigr:rn. Guldsm ede r i Blekinge synes tidigas t sa lt i giu1g dr11ll:1 ut vecklin g . .-\ Il. oeks tt i del fa ll e t efterb ildnin g förekom Yisa de h åda andr:t h iir avbildade korsen, vilka ä ro gj u!na och cfternrbe tad e med puns. Storleken iir iiven här cx:1k l densamma (9,'j X 7,'> cm ). Del iivre av d essa kors är tillverknt av en Nikla s l3l ekber g i Karlshamn, trol igen Blek.b erg d. y. som vnr guldsmed d ä r 1810-18'.!5 . Det undre är av Stepha n Noblin , guldsmed i Ys tad 170fi --·1S'.!7. Guldsmederna i I\risli:rn s lad nl' li Simrishamn deltogo i.i ven i denna konkurrens . S. S.

Striglakors av silver.

Tillverkat i Karlshamn av Niklas Blekberg d . y. K. M. 33094.

Tillverkat i Ystad av Stephan Noblin. K. M. 7316.

JS. , HÖR DU ALDRIG. DÅ FOR STRÖDD DU SER ~\\.. UR KRVh'OMAKARN FORMAR TJLL SI TT LER.. ATT

~\TA VfSKAR

TYST MED SLOCKNAD TUNG!\:

»TAG VARLIG T, BRODER .VARLIGT. JAG DIG BER . »

DcH

KÄNNER

ou EJ TILL DEN

G/JJV\LA SÄGE N .

SON\. STÄNDIGT FÖLJT VÅRT SLÄKTE UNDER Y.i\GEN, ATT AV EN KLU/v\P BESJÄLAD LERA DANATS DEN MÄNSKOFORM . SOM BLIVIT NU

VÅR. EGEN.

OMAR K HA)jA/v1.,persisk sh1kl !ooo ·tnkt-.

Tt//

Svt'lsh av

STEN SELANDER..,.

KERAM!

A f /IEN T KJELL BERG

början av 900-lalel r egerade en morisk l'urstc vid namn Abd al-Rahman III i C6rdoba, huvudstaden för islams väld e i Spanien. Ha n tillhörd e umajjadernas ryktbara ätt, va rs m edlemmar r edan mer än två århundraden tidigar e grundlagt del arabiska världsväldel och såsom Muhammeds efterträdare, kalife r , r eger at över lä nder, som sträckte sig från Indiens och Kinas gränser till Atlanten. Vid denna tid hotades det arabisk;1 riket av upplösnin g. I Spanien pågick oavbrutna strider. l morernas egna led framträdde upprorsmän , i nord en trängde spanjorerna på under furstar av Kastilien, Leon och Aragonie11, klyftan mellan anhängarna av islam och kristendom vidgades. Men Ahd al-Rahm a n var en handlin gskraftig man och ly cka:·H)

des snabbt betrygga det moriska väldet i Spanien. På höjden av sin makt tillvällade han sig titeln kalif och härskare över de troende samt fogade till sitt namn beteckningen anNassir, d. v. s. Räddaren. Denne kalif var även en befrämjare av den fredliga utvecklingen . .Under hans tid steg välståndet och blomstrade konsterna. Han hade en älsklingsslavinna till vars ära han lät bygga ett palats eller snarare en stad knappt en mil utanför C6rdoba på den vackra sluttningen av Sierran. Härifrån ser man ut över Guadalquivirs bördiga dal. Den sträcker sig så långt ögat når i mjuka, gyllene kullar, då säden står mogen. Staden kallade han efter sin älskade Medina az-Zahra. ~1edina är det arabiska ordet för 'stad', men för den troende muhammedanen betecknar det staden framför andra, det ~1edina till vilket Mohammed flyktade 622, från vilken tidpunkt den arabiska tideräkningen börjar. Tjugofem år skall det ha tagit att bygga staden trots alt 10.000 arbetare var sysselsatta där. Staden reste sig på tre terrasser i sluttningen. Nederst bredde trädgårdarna ut sin skuggiga grönska vidmakthållen av det ständigt rinnande vattnet i små kanaler. På den andra terrassen låg hovets bostäder och ekonomibyggnader, överst höjde sig kalifens palats. Enligt en gammal beskrivning skall detta ha varit ett av världens underverk. Den stora hallen var ett praktrum av brokig marmor och guld. Åtta portar ledde dit mellan pelare av marmor och kristall och under förgyllda bågar av ebenholts och elfenben smyckade med juveler. I kalifens sovrum var ett brunnskar, som bars upp av tolv djurfigurer arbetade ur rött guld. Palatsets 4.300 pelare hade hämtats från Afrika och frankernas länder, dess 1.500 dörrar var beslagna med förgyllt järn och koppar. Medina az-Zahra bör ha stått fullbordat i all sin härlighet i början av 960-talet. Femtio år senare stormades palatset och lades i spillror av berberna. I dag kan man lustvandra på terrasserna och mellan de delvis utgrävda ruinerna av byggnader och drömma om den forna ståten. Fragment av ornerade 40

Bild 1. På det arkeologiska museets öppna, blomstersmyckade gård stod väldiga urnor av oglaserat lergods, s. k. tina ja s. C6rdoba.

slciwr och si uck liar Lillvaralagils i Luscndelal och ulgör stöd l'ör fantasien och vetenskapen. P å den översta terrassen står nu en lå ng tvåvåningslänga av det enkla, men i sin enkelhet monumental a slag, som är vanligt i södern. Här bodde de som vaktade ruinen av Abd al-Rahmans palats. En tolvå rig flicka m ed va ksamma mörka ögon följde b esökaren var han gick. I en del av delta hus på lå n ga bordskivor och hyllor låg d en väldiga mängden av krukskärvor, som man funnit under grävningar i staden.

Jag for till Spanien i tanke all se och lära mig n ågo t om k er a mik och fajans i synnerhet. Kanske bör jag först förklara vad m a n m enar m ed fajans. Krukmakaren formar ett kärl av lera och bränner det i en u gn vid hög temperatur. Han får då e tt kärl, som är starkare ä n om leran blott torkat i solen. Men de t ä r föga lämpat all förvara en vätska uti. Merendels 1.r ju d etta ändamålet med kärle t. Jag såg likväl m å nga krukor i Spanien, som t. ex. brukades . till förvaring av spannmål, väldiga kärl, tinajas, av bränd lera, som ej formats på drejskiva utan byggts upp av spiralformigt lagda lerstrimmor p å samma sätt som vissa primitiva folk ännu gör. För de k ä rl , som skull e kunna n y ttjas till dryck eskar och b eh å lla re av flytande varor, fann m un pft utt täcka ytan m ed en ogenomträ nglig glasyr. Denna kunde vara genomskinlig som glas, s:l. att lerans röda, gula eller vitaktiga färg lyste igenom, ell er h a en egen färg. I det förra falle t ingår blyoxid i glasyren och den k allas därför blygl usyr; i del senare använde man vanli gen en blandning med tennoxid. Tennglasyren gav ytan en vitaktig färgton, som bildade en ulmärkt grund för d ekoration. Vi kallar sådan tennglaserad keramik för fajans. Liksom all annan k eramisk konst har den sina rötter i östern. De t är allmänt känt att fajanskonsten infö rdes av morerna i Spanien och att den därifrå n spred sig till Italien, Frankrike, Holland och d et övriga Europa. I Sverige a nlades den första fajansfabriken vid Rörstrand på 17 20-talet. I Spanien var det nlllstt jag skulle söka de äldsta spåren uv europeisk fajans. -J'..l

Bild 2. Den riktiga Yiirmen m ed 42 grader i skuggan. Solskydd spiindes iivcr to rg och ga lor. Sevilla i början aY juni .

Min väg förde mig först till Madrid, denna egendomligt formade huvudstad så gott som i den geografiska mitten av landet. Egendomlig på så sätt all den saknar den rika äldre historia, som så m ånga av Spaniens andra städer äger. Och egendomlig genom sin stadsbild, som till stor del präglas av de väldiga förvaltnings- och affärsbyggnader, som under de sista mansåldrarna uppförts i vad man skulle vilja kalla god berlin-stil med kolonner, listverk och skulpterad sten till övermått. Breda avenyer med böljande floder av människor, strömmar av bilar och en atmosfär av ljud, men också smala dunkla gränder präglade av fattigdom - kort och gott en storstad. Mitt ärende ledd e mig till de platser, där jag kunde börja

studierna. Dem fann jag omedelbart vid ett besök på Museo arqueol6gico nacional, vars direktör, Don Blas Terracena Aguirre, med en hjälpsamhet, som jag skulle finna vara typiskt spansk, älskvärt ställde allt tillrätta för mig. Centrala samlingar av spansk keramik fanns förutom i det arkeologiska museet i en fristående museal samling med det klingande namnet Museo del Instituto de Valencia de Don Juan. Här var allt ordnat som den store samlaren och donatorn haft det i sin livstid. Vackra mattor, möbler, gobelänger, vapen, men först och sist högklassisk orientalisk och spansk fajans. Med en axelryckning visade man mig utsökta porsliner från Buen Retiro - å, sådant var knappast värt att nedlåta sig till, pero la loza, senor, y la dorada, men fajansen och den guldskimrande lysterkeramiken, det var något annat. Och man hade all anledning att vara stolt. I en mycket stor sal, vars båda kortväggar och ena långvägg upptog djupa montrer av mörk.bonat trä utställdes vad som sades vara - och jag tror det - världens största samling av lysterglaserad spansk-morisk fajans eller vad spanjorerna kallar reflejo metalico. Ett snabbt överslag visade, att här måste finnas ca 330 pjäser. De lyste nu som för århundraden sedan med sina spelande guldytor - i de äldsta exemplaren tonande i gyllene gult för att i de yngsta få en varmt kopparröd lyster. Samlingen kompletteras fortfarande. Man visade ett fat från slutet av 1500-talet, icke av någon särskilt hög kvalitet, som nyligen inköpts från en konsthandlare i London. Fakturan löd på ~c 460, vilket med

Bild 3 och 4. Fragment av tvenne skålar med spansk-morisk utsmyckning. Den översta, som är den iilclsla, är tecknad m ed gröna och manganviolella färger, vad spanjorerna kallar ve r de - mora d a. Den understa har ornamentik i guldlyster, ref 1 ej o meta l i c o. Båda dessa färgställningar fanns redan bland fynden från 900-talet i Medina az-Zahra. K. l\L 31901 , Paterna, 1200-talet och K. M. 31877, Manises, 1400-talet.

nuvara11de dagskurs motsvarar 6.670 svenska kronor. Ell hastigt överslag gav vid handen , att samlingen enbart i detta rum ägde ett värde av mer än 2 milj. kronor. En mycket god hjälp hade jag vid starten av Instituto Diego Velazquez, ett till universitetet knutet konsthistoriskt instil u l med arbetsrum för studenter, litteratur och ett utmärkt bild arkiv. Detta innehöll omkr. 80.000 fotografier, uppklistrade ptt kartonger: med anteckningar och ordnade i lådfack. Här kund e jag leta igenom hela del keramiska materialet. De t gav mig upplysning om var jag i del stora land et skulle finna förem[1l av den art jag sökte. C6rdoba med Medina az-Zahrn framstod genast som ett huvudmål. - Dår är odrägligt varmt, sade den kvinnliga amanuens, som hjälpte mig. Ni bör inte dröja för lång t inpå sornmnrr11. då blir del outhärdligt. Men del dröjd e en m ånad . En av de första dagarna i juni mötte jag värmen. Del var i Sevilla och termometern sade 42 ° i skuggan. Den kom plötsligt. Stora tält spändes upp på platsen bakom rådhuset och man hän gde segel över den mest trafi kerade gatan, Sierpes. Nu förstod man värdet av de oändligt smala gatorna m ed sina höga hus, m an välsignade de tiil slutande fönsterluckorna och uppskattade siestan. Den obarmhärtiga solen stannade oändligt länge uppe i zenit, på kiv stod elen stilla i många timmar innan den bekvämade sig till a i i sjunka och helt plötsligt ge rum åt en sammelssvart natthimm l' I med myriader av tindrande stjärnor. Man vacklade melln11

Bild 5 och 6. ÖYerst fragment av skål med spansk-morisk dekor i g11ld lyster, även den yttre sidan ornerad. Diirunder fat med degenererat gotiskt mönster i blått och lyster. - K. ~r. ~ 187\l. Manises, 1400-talet och K. M. 31865, Valencia(?), 1600-talet.

Bild 7- 10. I< iir len på detta uppslag typi s ka för den spansk-moriska s tilens sista fas. Alla har d ekor i kopparr öd lyster, de tre sista därjämte blåmålade rosetter. Den sista skålen har

annu ick e blivit f'iird igclckorerncl , lystcror11ame11tike11 sakna s. 1':"1 et t par har mittfältet en gotisk sköld m ed ofta förekomm a nde emblem . K . ~!. 21401, 318G4, 31888 och 3 1890, ;\faniscs, l 500-talet. 4!)

kafeerna for alt rn Jl ttgot svall ttt sin lorra gom och få vila de turisttrötta fötterna. Men d et var ljuvligt inne i katedralen under de höga dunkla valven. Dit trängde icke värmen, och det entoniga mässande t av djupa mansröster var en lisa mot stadens oavbrutna larm . Eller om man gick in i Alc(tzar, det gamla moriska palatset, och vandrade gen om de med azulejos , fa janspla ttor, klädda gemaken, som genom frå nva ron av möbler, den kalla glimten av fajansens glasyr, de mörka , egendomligt stalaktitformade Lrä taken , det m elodiösa plnske t fr å n en springbrunn gav en rofylld s tämning nv det på en gå ng niirvarande m en dock a vhigsnn. Denna värme följde mig a lltjämt på viigen till Cördoba. Landskapet visade slora böljande slätter, diir skörden pttgick pi't de gyllenbruna r å gfä lten. Här och cliir klä ngd e s ig en lilPn vitmena d s tad fast vid en framspringande höjd och tecknad e sin kontur av borgmurar och kyrktorn. Den torra luft en gjorde sikten klar och på stora avstånd s tod detaljerna fram som om de vore inp å näsan p å en . När sol en s tår rakt över huvud et ger den m ycket få skuggor åt landskap e t. Den viildi ga vidden skulle få ett nästan pl a tt 11 lseende om icke färgernn vore och de ruti ga å kerfälten och olivplanteringarna. Jord en, som p :°t de flesta ställen var bar, vtixlade i de starkaste kul örer intill varandra. Här låg plötsligt elt ilsket terrnrött falt intill C' lt vitgdl t i den finaste fajansfärg, som kan övcr gtt till ljusgrönt och blått. De jämna raderna a v planterade olivträd m ed luftigt genomskinliga , gdgröna kronor bildade runda de m önster a llleftersom kull a rna vä xlad e. De t bl ev de ege ndomli gast e mönsterkombination er av insl ag i stnrka m en fin stiimda b o ttenfärge r m ed noppor av olivgrönt, s tarkt påminnande om viivnnder. I Cördobas grannskap viixte kull a rn n i höjden och bilda de jåttelika vågo r h elt täckta a v siid csfiill. I jiimna rader såg mnn skördefolket, ca 20- 30 m a n , gå m ed sk iirorn a och eft er dem kvinnorna , som to g opp. De t pfö11inde om Skåne i gmnla dagar, då folket från byarna sa mlad es på godsets ägor ti Il arbete. Samtidigt tröskades hiir och dä r vid gårda rna Yad som blivit h emforslat p {i oxrn gn och f1 s n r r~· gg. Triisknin g<'n sk r d<lc' 50

\ Rild 11. Skål aY fajans i spa11.s k -111 o risk s lil m [tlnd m ed g uldly s lc r. l milll'iiltet golisk s ki>ld m e d Yin gc. - I\ . '\f. :i187G, l\la ni ses. 1:100-ial c l.

p{t en !ilen rund pla I{t und er bar himm e l. H ii r breddes siiden ut. Hästen ell er mul nn drevs runl för n tl trampa ned strået och spändes diirefter för en lit en låg j iirnrnm m ed tan<lack hjul. På d enn n tröskvagn salt e s ig lrösknren och körde runt över säden tills kornet lossnat från str{uw. Tröskplatserna låg h elst på topp en av en kulle så all v inden kunde forn över. Niir !rusknin gen var slul, kas tades ;illl upp i luft en och vinden to g de lä tta agnarn a, som fli.i g bort i ett moln , meda n det tyn gr e kornet föll rakt ned . llii r och diir s teg sådana gulvita dammoln mol höjd en och nllt s:'tg paradisiskt ut med d e välsignade gyllne kornfall en mot den sydlä ndskt bl åa himlen . I denna kornbod låg C6 rd oha. Den väg jag fä rda des var en gammal kulturväg och h ärväg. P{t den h ade fenicier, romerska legion er , Yestgo tcr . :n nlwr och krisln n trupper lriingl frnm , 51

Bild 1:2. Skålfat av fajans dekorerat i grönl med Barcelonas vapen. K. M. 33658, Paterna, 1400-talct.

skilda folkslags religioner och kultur hade följt den. Den 'guldrika slätten', varom Silius Italiens sjunger i sin dikt om andra puniska kriget, hade blommat och förötts liksom staden, skövlats och åter uppbyggts under skickelsernas växling. Stadens valspråk sjöng i mina öron: C6rdoba, krigarens fäsle och vishetens klara kållit, ... casa de guerrera gente y de sabiduria clara fuenle. Jag hade alltså kommit till C6rdoba, besett den v~ildiga mosken, i vars pelarskog de kristna byggt en katedral, som trots sin storlek syntes försvinna i det mäktiga bönerummet, uppsökt det idylliska museet, där rosor och allehanda blommor genom gårdens öppna portiker kliingde in i Sillarna och fi2

skänkte den vackraste Lörurosasl ämning al spillrorna frå u svunna tider . .. och stod nu i det rum ute i l\fodina az-Zahra, där krukskärvorna från kalifen Abel al-Rahmans palats förvarades. Det som gav el t särskilt värde å t just dessa lerbitar var, att man m ed största vissh et kunde bestämma tidsskedet för deras tillkomst. De kunde ej vara äldre Lin 936, då palats et började byggas p:'\. jungfruli g mark, och icke yngre än 1010, då det förs tördes och ej m era var möjligt att bebo. Det fanns h eller in genting som talade emot , att de var tillverkade p <°t platsen eller i C6rdoba. Jo, det fanns en liten gr upp, som talade ett a nna t språk n ågra skärvor m ed guldlyster. De h ade en dek ora tion, som icke visade n ågon sliiktskap m ed :1 llt det andra m ater ialet. De m ås te vara fr iimlin gar , imp orterade fdm östern för att med sin glans s tämm a in i palatsets gyllne prakt. Va d vet man om uppkomsten av lysterfaj ansen , som kom att bli en av den spanska nati onalkonstens ädlaste och m est uppskattade produkter ? Ännu döljer sig dess ursp run g i dunkel. Ar 835 grundlade abbasiderna - en med den för ut omtalade umajjiderna om kalifatet konkurrerande släkt - en palatsstad kallad Samarra i Mesopotarnien ej långt fr ån Bagdad . E fl er icke fullt fyra årtiond en övergavs detta p ala ts, vars namn be tydde 'envar, som ser det, blir glatt överraskad '. De tyska arkeologerna H erzfeld och Sarre upptäckte här k eramik med guldlys ter , so m alltså kunde dateras till 800-talet. Nära besläktat med denna och fr ån samma tid har det även framkommit lystrerat gods i de p ersiska städerna Rhages och Susa. Detta kan vara influerat från Samarra, m en i väntan på n ya fynd har forskningen nöjt sig med att ange dessa orter såsom_ fyndplatser för det äldsta lystergodset utan att diirm ed uttala, att det har sitt upphov här. Härifrån spred sig kunskapen om denna tillverkning västerut inom det muselma nsk a väldet till Postat i Egypten, Kairwan i Tunis, Algeri et och så till Spanien och Medina azZahra. På sitt vis speglar den lilla skärvan med sitt metallskimrande iran skt-p er siska m önster ett stycke av h ela den

Bild 13- 15. Del tumlinoforniade s kiilt':liel h iiruYa11 o e h s ki'd e11 pii rut iir båda dekore rade i bli'ilt m ed del karakte ri s ti ska blad- o ch blomstermotiY i gotisk anda , som senare så ofta förekomm e r inom ita liensk fajanskon s l, siirskilt från Faenza och F lor ens. Ett ex emplar av sk ålen på fot finns i Institulo de Val encia de Do n .Juan , l\fa drid , men delta har förutom det bl [1 mönstret ä ve n de kor i lys tcrf'iirg. V:"tr sk ål h a r även varit avsedd att m åla s på detta sätt. - K. l\L 3 1875 o ch 33656, l\ [anises, 1400-talet. Nederst t. h. vinkärl a v stengods m ed o rnam entik i man gan. - K. M. Cl cl657 , Tcrn el, 1400-lalel.

äventyrsfyllda och sagooms trålade historia, som det islamska väldets uppkomst och fall utgör. Det finns en beskrivning från 1700-talet av huru det tillgick att göra lystervara. Den härstammar från Manises, en liten krukmakarstad med världsrykte invid Valencia. Säkerligen är den teknik som skildras äldre och går tillbaka på h antverkstraditioner från 1300-talet, då Manises började tillverkning av detta slag. Vid denna tid kallades kärl av guldlyster obra de malica i urkunderna, d. V . s. 'arbete från Malaga'. Det är känt att guldlystrerat gods fabricerades i de andaluciska städerna Malaga och Granada under tidig medeltid. Ryktbara är de s. k. alhambravaserna, meterhöga amforaliknande kärl med tvenne egendomligt skapade, vinglika öron. Men låt oss ta del av fabrikationsm etoden. Till att framställa den gyllne färgen använde man sig av silver, gammal koppar, svavel, rödockra och vinättika. Först smälte man samman de båda metallerna och svavlet, den k alla massan krossades mycket fint. Rödockran blandades därefter in och det hela maldes till pulver. Pulvret tillsattes med såpass mycket vatten alt det hela bilda de en pasta, som man strök på sidorna av ett kärl och upphettade i ugn under sex timmar. Detta väl gjort bröts blandningen loss från kärlet och stöttes omsorgsfullt i en mortel samt tillsattes med vinättikan. Det som nu framkommit målades m ed en fjäder på kärlet, som emellertid först måste ha blivit brännt i ugnen och försett med tenn glasyr. Sedan dekoreringen skett brändes kärlet åter,

Bild 16 oc h 17. I dessa små fajansskålar med lystrerad dekor har man h elt fri gjort sig från det moriska inflytandet. De heraldiska motiven med örn a r, såsom hiir, blir allt vanligare m ot medeltidens slut. -- K. M. 31883 och 3188 l , i\fa ni scs, 1500-ta I et.

5()

m en denna gån g i en siirskild ugn m ed låg temp eratur och r ökig eld. Höken ås ta dkom en m etallisk y ta p å de m ed bland · ningen m ålade ställena . Till sist lviitta d es kärl et m ed såpa oc h va llen samt polerades. Delta h a de jag läs t mig till och i minne t hade jag d en Yiil d iga sa ml ingen a v gyllen e fa t fr å n Instituto d e Va le ncia i Ma drid. De importerade lysl er sk ålarna vars skärvor p:Hräffad es i Meclina az-Zah ra h a de följts a v yrkesmän. lleda n p :1 1000-tale t tillverka de m orer lys ter go ds i Toleclo och vid samma lid bör tillverkn ingen h a va rit igi'in g i Andalucien. Dess verkli ga centrum blev under senmedelti den och framå t Valen cia och del var ick e utan skäl, som Don J ua n givit sin samlin g nnnrn el ·d e t valen cianska instilutet' . Diir k a n man följ a utvecklin gc11 l'd tn den r ent mori sk a orn a m entiken m ed småm ön stri ga och geom e tri sk a orna m ent och se huru gotiska motiv m ed h eral d isk a sk ölda r och vap enb ild er rnän ger sig in och gör s ig bred;i I ill s d ek ora tion en över går i s torfi gurig och vild t ecknin g, d ä r el en h l:'la färgen spelnr in och n ä stan tar loven av d en k opp a rrödn lys tern . Men jag vill ick e trötta min läsare d ä rmed , utan C1terväncla till den d omin erande män gd en av foj a nssk iirvo r i 7vicd in a az-Zah ra. S{t vilt jag kund e se blev de t. endas t l vå so rters k iirl av :ill a sk i1rvo rna: sui:°t fo tlösa sk åla r av en di a m e ter om '.W -30 centimeter ell er v~1 ser, of'la s l :1v flask.lik form m ed lv:1 öron. Och fiirgcrna var lre: vil , k op pargrön och mangn nvioletl. 1li)rlill b ör 111:111 liigg:1 <l en lj us! gulröda , som till a de fram i

ll ild 18 ucl 1 1\J. Skäla r m e d h era ldi sk a m u liY i Ll å ll. Lik su m en hel d el a nd ra spa n sk a kiirl i v{1ra sam lin ga r iir dessa Låda skå la r ej fullL ordad c u ta n sak na elen slutliga överd ek or e rin ge n i lys te rfiirg. - K. M. 3 1898 o ch :1 1899, l\I nnises, 1'100-lnl el.

alla brott och betecknade den brända lcraus egen kulör. Den vita färgen täckte skålarna helt utan och innan. På denna grund framträdde mönster av akantusblad, lotusblommor, geometriska figurer av femuddar och cirklar, schackrutiga ylor, vad som liknade kufiska bokstavstecken, bårder av halvcirklar och miiandrar. I sina allmänna drag påmin<le denna ornamentik om vad som gjordes i Persien, Mesopotamien och Egypten, men den hade sitt eget ansikte även om släktdragen lyste igenom. Det var en fröjd att se med vilken säkerhet målaren fört sin pensel för alt teckna t. ex. ett akantusblad, hur hans absoluta förtrogenhet med formelementet gav skärpa och sp~inst åt liujen. Alla dessa kärl var bruksföremål, som använts i vardagslag under 900-talet, en 'vackrare vardagsvara' på vilken detta moderna epitet passade väl in. Teckningen hade utförts i brunviolett manganton, här och där fylldes ytor med en klar koppargrön färg . l\fot den vitaktiga bottnen framträdde dessa kulörer med en egendomligt sval verkan. Här hade redan anslagits ett grundackord, som länge skulle utgöra klangfärgen i den spanska keramiken. För morerna hade den klara gröna färgen en djupare innebörd, ty den var profetens heliga färg. Den gröna turbanen fick blott bäras av Muhammeds omedelbara efterkommande. När jag tog en av dessa skärvor i handen, upptäckte jag snart att detta icke var fajans i vanlig mening. Den vita bottnen hade icke uppstått genom tennglasyr. När jag repade med knivspetsen, bildades ett fint vitt mjöl och det var icke någon

Bild 20 och 21. Detta utsökta fal iir ett av samlingens dyrba raste. Karakteristisk är den godronnerade brä dd en med sina fint tecknade mönster av hjul och nät i guldlyster. En ryktbar grupp av liknande rnpenfat ilr kiind . J\. M. 35591 , Valcncia, omkr. 1500. (j()

fil

Bild 22. Sp:rnskt-moriskt, guldlystrcrnl l'al lllCd in s kril'l s li Cml och gndron nrrnd hriidd. - l\. \I. 200:l7 , \'nl c 11ci:1. 1:) 00 -lnl<'I.

svårighet att skrapa fram elen ljusröda skiirvan. Sådant !äter sig icke göra med en hård glasyr. Yid tillverkningen h ade man överdragit kärlet med elt mycket tunt lager av finslammad. gipsaklig lera och på d elta sicilt fåll fram den vita grunden för dekorationen. För ~11 t öka molsl ~mds kraften hade kiirlel sedan överdragits m ed en genomskinlig hlyglasyr, som v:1r mycket mager och ptt sina ställen numera helt saknades. Tekniskt sett representerade denna fajans det slag, som kallas ha 1v f a .i ans. Att detta förfaringssätt varit det ursprungliga under fajansens tidigaste epok i Spanien fick jag senare ytter1igare sl:vrkl vid dl besök i del arkeologiska muser! i Granndn. 62

llild 2:l. S p a n s kl -moriskl , guldlyslrcral l'nl m e d 11pph iijda o c h l>l :"1111 :"il:1<l<hlomslcr - och h nn <l ornnnwn l. --·· T\. '.I. 2r;:;q:;_ \":ilrn"i:i. liiOO - lal c·t.

Här förvarades utgrLivnings fy nd fr :'rn Mcdina E lvir:i , en a11n:1n liten morisk stad, som för s törd es und er 1000-talct. Krukskär vorna fr:°m denna stad var sl:'\end e lika dem frtm kalifens palatsstad. Denna iilds ta fajan s - eller riitt:uc h alvfajans lwa e haft s tor spr idning. P:°t h emviigc n :°1lerfann ja g den bland de jordfyncl i d en sydfranska s taden Na rbonn c, som ut ställd es i stadens konstmus eum. Icke blott tekniken ut a n iiven mönst e r och färger var desamma , som jag hlivit förtrogen m ed i And:1 lucien. Utan tvivel hade den museiman rätt, som p å etik ett e11 till fyndet uttalat förmodan , att d enna k eramik tillvPrkats :w lill Nnrhonne inflyttnclc rnorislrn krnkmnkarc. ) (" l e>

På denna illclsta Lraclilion bygger elen m edeltida spanska keramiken vidare. Tyngdpunkten förflyttas nu frå n Andaluciens städer i söder till Valencias i öster. Den r yklbaraste tillverkningen knytes till två små orter i Valencias grannsknp P a lerna och Manises. Den förstniimnda av dessa, som ockstt var den iildsta, ~ir känd åtminstone från 1200-talct såsom t ill vcrkningsort av gods dekorera t i grönt och mangan. Paterna ti\·erf'lyglad es emellertid av Manises under följand e sekel, då cle11 sistniimnda började sin ryktbara och av samtiden li vli gt efterfrågad e produktion av guldlyst erfajans . Paterna gick si11 undergå ng så helt till mötes, alt den först i vår tid ttteruppliick tes. Della skedde 1907 , då man p å ett fält i trakten pttlräffade fajansskärvor. Utgrävningar igå n gsattes och storn mängd er av söndriga kärl kom i dagen frå n elt gammall lertag, varuti krukmakarna på sin tid kört ut avfallsprodukterna. Från de djupaste lagren hämtade man upp halvfajans av den beskrivna typen, från mellanskiktet helt t enngla serade kärl, alltså riktig fajans, med dekoration i de vanliga gröna och svartvioletta färgerna och i det övre lagret blå dekorerad fajans och oglaserat gods. Detta ger en god överblick av ulvecklingsgången. Först framträder Paterna som arvtagare av halvfajansen från Medina az-Zahra, denna utvecklas till riktig fajans under tillverkningens högkonjunktur för a tt under nedgången helt släppa d en gamla färgtraditionen och övergå till blåmåleri . .Jag reste till Valencia. Kom från söder där Sierra Nevadas

Bild 2-! och 25. Det översta a v de två faten har ä nnu kYar spansk-mo riska tradition er i sin dekor och form liksom i sin gyllene lyster, m edan det understa släppt denna gamla tradition och framträder i en kopparröd lysterfärg. - K l'VI. 20036, Valencia, 1500-talet och IL M. 31324, Catalufia(? ), 1700-talet.

väldiga bergskedjor i Lraula slup mölle ~kddhavet , eudasl här och där lämnande rum för en grund dal m ed uttorkad flodbädd och lysande vit sandstrand, små fiskestäder med murar och torn och brokigt målade, högstävade fiskeb å tar uppdragna p{t stranden. Hade i tryckand e värme förda Is genom rent ökenartade områden, stycken av Afrika slungad e över havet - det afrikanska intrycket stegrades av de små gyttriga samhällena av byggnader med platta tak. Jag minns den lilla staden Almeria vid en blåskimrande bukt, ett paradis ryktbart för sitt milda klimat och en viktig utskeppningshamn för färska vindruvor - och omedelbart intill denna oas ett sterilt månlandskap av idel sten och sand med jättelika höjder och uttorkade raviner. Men sedan man passerat Spaniens sydöstra hörn öppnades dörren till den fruktbara östkusten. Färden gick över Murcia, som låg på en bördig slät!, Elche, kallad Spaniens Jerusalem och ryktbar för sina odlingar av dadelpalmer, den livliga hamnstaden Alicante, där det pågick en handelsmässa och gatorna var festligt smyckade med flaggor och band samt reklamer i form av stora monument tillverkade av papier mache och målade i hiskliga färger. Härutanför bredde S:t Juan ut sin milslånga kontinentala badstrand, som mötte det blåaste hav jag skådat. Vägen fortsatte på en kornisch utmed havet i elen nu åter bergiga terrängen tills elen passerat Cabo de la Naos udde och småningom rann ned på de väldiga slätterna mot Valencia, där de vattendränkta risfälten speglade den evigt blåa himlen. Vägen fylldes i kvällningen av hundratals arbetare, som återvände till städerna från fälten ridande på mulor, [tsnor och cyklar. Valencia är en livlig och vänlig stad. Folklivet utvecklar sig omkring Plaza del Caudillo och angränsande gator, där trottoarkafeerna fyllde väldiga områden. Efter mycket letande lyckades jag få reda på de keramiska samlingarna. Man får ge sig god tid i Spanien och icke bli alltför missräknad om det skulle visa sig att det man önskar se är undanstuvat och oåtkomligt. Här visade sig att keramiken fått sitt museum i stadens hjärtpunkt såsom sig bör, när det gäller en produktion av sä central

Ilild 2G. Delta stora prakll'at, diam. -12 cm., målat i ljusa färger av mangan, orange, gull, grönt och bl å tt, har iinnu mycket av det spansk-moriska kvar i ornamentiken och har liksom elen valencianska kretsens keramik sina förebilder i den plastiska utformningen hos metallkonsten. Men medan östra Spaniens keramik länge höll fast vid den orientaliska guldlystern blomstrade i det inre av landet en färgrik fajans, framförallt i Talavera de la Reina, där detta fat tillverkats. - K. M. 34857, omkr. 1600.

fi7

betydelse. I rådhusets bottenvåning hade flera salar upplåtits för ändamålet och en fullt modern och dyrbar montering påkostats. Direktören, Senor Jose Llorca Hodriguez, var samtidigt ledare för stadens arkeologiska undersökning och professor i arkeologisk keramik vid universitetet. Jag vet icke om något annat universitet i världen håller sig med professur av delta slag. Det var en sydländskt entusiastisk man, som med stort patos demonstrerade sin samling för mig. Och här fick jag nu mitt lystmäte på verde-morada, cl. v. s. griindekorerad morisk fajans, från Paterna och lysterkerarnik från Manises. Vad som till en början slog mig va r det stora antalet av dessa tidiga produkter och det utomordentliga skick, varuti allt befann sig - icke en spricka, icke en kantstötning. Men, hallå, vad var detta? Jag hade upptäckt, att ett fat var lagal. En närmare undersökning visade, alt endast en liten bottenflisa var original, det övriga hade tillfogats av museets konservator. Så gör ju även vi i vårt land, men då ser vi noga till att skilja mellan det äkta och det rekonstruerade. Här hade en mycket skicklig keramiker på de rekonstruerade delarna målat upp ett mönster i färg och glasyr så lika originalbilen som möjligt även då denna hit endast var en liondedel av hela fatet. Större delen av den utställda samlingen befann sig i delta skick. Här fick museimannen en tankeställare. Men hur det nu än var i detta avseende gav samlingen en utmärkt föreställning om den rika mönslerfloran från Paterna . Professorn hade

13ild 27. Apoleksk iirl av del slag, som italienarna kallar a I bare 11 os. De översta dekorerade i blått på krämfärgad tennglasyr. Av del understa paret är det vänstra kärlet målat i blå tt och mangan och det andra helt blått på blåvit grund . - K. M. 31291, 27060, 31854 och 33660, 1600- och 1700talen.

6!}

13ild 28. Fajansfat daterat 1 i:!:! , men lilurc till si11 ty p m ed bu cklor och djupt blå dekor m ed go ti ska blad. - I\. l\I. 3,1375.

utarbetat ett detaljerat system, ett slags linneanskt sexualsystem, grundat på ornamentiken och ordnat samlingarna därefter. Jag antecknade ett 40-tal grupper, som jag naturligtvis icke tänker trötta läsaren med. I huvudsak omfattade ornamentiken i det äldre skedet (1100-1200-talet) geometriska figurer, stiliserade blommor, oläsliga bokstäver, borgar och djurbilder. Bland de sistnämnda förekom en sammanställning av fisk och fågel, som symboliserade striden mellan kristendom och islam. Det yngre skedet (1200-1300-talet) använde sig med förkärlek av gotiskt tecknade människofigurer, krigare, ryttare, ädla damer. Mot slutet av 1300-talet uppträdde, som jag tidigare nämnt, Manises såsom konkurrent till Paterna. Tillverkningen i Manises fortsätter ännu i våra da gar på ett industriellt plan. Jag for ut till denna stad, som blott ligger en mil från Valencia,

l3ilcl :rn. Fajanslallrik m ed o ran ge oc h blå målning k o nlure rad med mangan. - K. 1\1. 28358, Talavera de la Reina , omkr. lliOO.

för att besök a den skicklige kon servatorn, vars alster jag sett i museet. H an drev en verkstad med produktion baserad på den gamla klassiska keramiken. Tyvärr visade sig dagen vara en slags fiesta och allting var slängt. J ag fi ck dock elt synintryck av denna lerdammiga stad m ed sina m å nga ugnsskorslenar och salubodar m ed nygjorda lysterfat och färggranna väggflisor. 600 års oavbrutna krukmakartraditioner svävade här i luften. Manises har tydligen aldrig sysslat med den grön-manganmönstrade moriska sorten. Deras äldsta gods är blå målat med geometriska mönster. Under 1400-talet tillkommer djurbilder och heraldiska element, såsom kronor, samt stort tecknade inskrifter av minuskler, ofta änglahälsningen ave maria. Tillsamman med detta blåmåleri börjar nu även dorada , lyster, att användas. Jag kände mig här vara på min mamm as gata , ty Kulturen har en förvånande rik samling

av blå- och lystermålad fajans i form av små skålar och kåsor från denna stad. Att den livliga keramiska verksamheten i Valencia skulle sprida sig till omgivande trakter är naturligt. Hit hör t. ex. Teruel, liksom Valencia belägen vid floden Guadalaviar fastän långt inne i landet. Denna lilla stad låg i en fantastisk omgivning av röda berg med vilda och djärva former . Överallt i trakten och i staden syntes ännu spåren av inbördeskriget, som dragit· fram här och lämnat efter sig utbrända gårdar och bombade kyrkor och kvarter. Den keramik i Paternas anda av verde-morada, som tillverkades här under 1400- och 1500-talen har tagit intryck av den vilda naturen. Teckningen är fri och gjord i en slags furioso, som förlänar intryck av ohämmad artistisk skaparkraft och nerv. Under ett något senare skede med Manises som förebild uppträder ännu längre in i Aragonien vid Muel ej långt från Zaragoza ännu en fajansort exemplen kan mångfaldigas. Av större intresse är att fajans i stora mängder utskeppades från Valencia till Italien. I detta land kallades den valencianska keramiken majorica eller majolika. Eftersom ingen nämnvärd fajanstillverkning så vitt känt är ägt rum på de baleariska öarna synes det vara oomtvistligt att benämningen uppstått på grund av att det varit skeppare från Mallorca, som fraktat godset till Italien. Den keramik, som omtalas i italienska urkunder från 1400-talet, syftar tydligen på den då mycket omtyckta lystervaran. Sådan kunde icke tillverkas i Italien och det lystergods, som härstammar

Bild 30-32. Väggflisor av fajans, s. k. azulejos, pressade i formar så alt mönstret tecknar sig i relief. Därefter har de blivit målade i vit, grön, gul , blå, brun och manganglasyrer. - K. M. 28030, 28032, 28079, 28040, 28057 och 28046, 1300-1500-talen.

från GuLbio och Deruta är av helt annat slag än det spanska . Men den tidi gare grönmönstrade fajansen från Paterna har sin motsvarighet i det italiska gods, som brukar hänföras till Orvielo. Att förebilderna och därmed fajanskonsten är den tidiga spansk-moriska, som vi först möt1e i Med ina az-Zahra , ii r ställt ulom tvivel. Men man kan icke tala om den iildsla spansk-moriska keramiken och lämna en grupp av dess vikligaslc produkter åt sidan ja g menar väggflisorna. Att kläda byggnadernas yttre och inre viiggar med fält av glaserade lerstenar i många färger har gamla anor i Orienten. I den assyriska och babyloniska byggnadskonsten fanns redan de förebilder, på vilka den islamska konsten kunde bygga vidare. Först under den senare delen av 1100-talet synes man i Spanien ba börjat använda sig av sådan byggnadskeramik. Man skiljer på två olika grupper av väggflisor - dels aliceres, som består av små flisor av vilka var och en bildar en del av ett sammanhängande mönster, dels azulejos, vanligen kvadratiska plattor var och en m ed sitt ege t, avslutade motiv. Till en början hade tillverk n ingen sin huvudort i Andalucien med Scvilla som centrum - såsom förhållandet även var med lysterfajansen. Något senare överflyttas tyngdpunkten till Valencia, där under senmedeltiden elen grupp av bl åclekoreracle azulejos, som kallas rnjoles, frams tälles. Denna bildar utgån gspunkten för elen sentida fliskeramiken i Italien, Portugal, Frankrike, Holland och d et övriga Europa. För en nordbo, som blott sett enstaka stycken av fliskeramik i museerna eller kanske något med blåvita clelftplattor dekorerat rum, är d et en upplevelse att slå inför elen färgrika spanska verkligheten såsom elen t. ex. visar sig i det sevillanska Alcäzar eller det moriska Granacla. Väggarna är här klädda mt~d höga paneler av glasyrskimrancle fajans, som fortsättes av oänd ligt finmönstrade reliefplattor i målad och förgylld stuck upp emot det mörka trätaket med dess in i varandra gripande mönster av stjärnor i ett finmaskigt nät av lister och profiler. Det är en rumskonst av utsökt kvalitet med det främmandes och okändas lockelse. När man kommer från den brännande solen 74

Bild 33. Mirador de Daraxa i Arabiska palatset, Granada. De utsökt deko rerade väggarna är till axelhiijd klädda med fajansflisor och därovan m ed målad och förgylld stuckornamentik.

Bild 34 och :l5. Målade fa jansflisor. Med undantag av den översta t. Y., som har blå, gula och gröna färg er, är de övriga blåmönslrade. - K. M. 28019, 3367 1, 28014 och 28015, 1500-talct.

Bild 36 och 37. Blåmålade fajansflisor med inskriftsband och minuskclskrift, formade sex.kant och frisformat. 1{. M. 21 3\)7 och 33663. Valencia, 1400-talct.

in i dessa dunkla och svala rum, där den kyliga reflexen fr~'\ 11 de kakelklädda väggarna slår emot en, förstår man först att klimatet varit en av de viktigaste faktorerna vid tillkomsten av denna konst. För oss nordbor är kakelklädda väggar förbundna med toaletter och badrum. De har därför fått en bismak, som icke är lätt att övervinna. Härtill kommer att azulejos i senare tid använts så smaklöst. Men stig in i Alhambras P a lacio Arabc och vandra i salar och gemak omkring Myrtengården och Lejongården. Här har väggarnas geometriska mönster med sin svala sammanställning av grönt, vitt och svart, turkosblått och gult fått sin naturliga inramning, här öppnar sig väggarna med arkader av smäckra pelare mot grönska och sjungande fontäner eller speglande vatten och bjuder den vida utsikten över Granada och zigenarnas Albaicin stiga in genom höga och smala fönster - allt samverkar till att låta den lätta arkitekturen blott bli ett drömmarnas tält i den storslagna naturen. Jag finner att jag blivit alltför lyrisk, men man kan icke undgå det -- icke ens nu långt efteråt, då man söker göra sig reda för sina intryck. Under min resa såg jag fliskeramiken flitigt använd såsom väggprydnad på många andra platser. Det tragiska och på samma gång egendomliga är att inom denna konstart, liksom inom konsten överhuvud, är de första och äldsta ansatserna de skönaste och riktigaste. De motsvarar i sin mången gång outvecklade form och teknik den omedelbara önskan, som förmår konstnären att finna de rätta uttrycksmedlen. Senare blir kanske arten mera utsökt formad . Men i utvecklingen ligger redan omtänksamheten med sin finslipade tankeskärpa. Intellektualiteten håller känslan och omedelbarheten fången. Snart har det hela blivit ett tomt och känslofattigt skal. Dessa reflektioner kan man göra, då man betraktar fliskeramikens utveckling. Från det dekorativt geometriska, nästan textila i de tidiga moriska aliceres över gotikens blåtecknade azulejos, där ännu varje sten har sin egen bild, till sammansatta tavlor med barockmässigt, gobelängartat komponerade

Bilct 38 . lnl c ri u r 1"1·:! 11 dcko ra li o 11 sn: r ks l::iden i H ulZ nr. L ux.1 ·s J"aj::in s fabrik , Ta Jn,·ern de !::i P.ein ::i .

7\)

Bil<l 3\l och 40. Ka nna och a polcksburk av fajans m ålad e i bl å ll , g ult , grönt och mangan. -- J\. M. 25:1:,g och 2f,:lf>4, Tnla,·crn de la Hcina , J()OO-tal cl.

figurscener - delta är gången, det iir det europeiska, förs! spanska och sen italienska, inslaget. Fliskeramiken spelar ännu idag en betydande roll , den h ar få tt något nationellt över sig. Första gången jag på allvar mötte elen i sin nutida form var i Toledo. På Zocodove r, cll torg där stadens invånare mött es, var en liten plantering med bänkar av betong klädda m ed azulejos i granna gula , blå och gröna färger. Sedan fann jag att detta var ett mod, som återkom i de flesta av Kastiliens städer. De tillverkades ej lå ng! från Toledo i Talavera de la Reina. Var och en som är förtrogen med den spanska keramikens historia känner till att detta är en gammal krukmakarort. Under 1()00-talet gjordes

Bild 41 och 42 . T errin och s ky ltfat i blått, gult, grönt och mangan frtrn okänd fabrik. - !{. M. 34fi46 och 32845, 1700-talet. fj

Bild 43. Skå lfat a v blåd ekor e rad f'a jan s. Heina , 1700-lalet.

]\. i\T. 2f>il 5ii , Ta l:w cra d e la

h iir en fajan s av s torbuki ga k a nn or oc h va ser prydda m ed bilder av djur , människor och nrkilcktur t eckn a de m ed raska penseldra g i m å n ga fär ge r. Hed a n då gjorde m a n också a zulejos här a v samma utseend e som de på parkbä nkarna. Tala vera va r en liten dammi g stad mitt i en å k crbruksbygd. Den lå n ga rn cdeltidsbron över Taj o h a de sprängt s under inbördeskriget, m en d e fl es ta a v dess 35 b ågn r s tod ännu kva r och p å bollen av den n ä stan ult orka de fl oden b ela de väldign fårahj ordar. E tt par mäkti ga k yrk or höjde sina r yggar och torn över stadens oansenl iga hu s. Ruiz d e Lun a 's fnjan sfabrik hade ga mla a nor. I e tt p a r utställnin gssala r visades en utsökt och rik sa mling a v produkti on en genom tiderna - och vid sidan därav d en nulidri lill vr rkningcn . som i ::i llt fort fa r a nd e

Bild 44. Rakbäckcn av blåmålad fajnn s. Hcina, rnoo-tal ets slut.

!\.?IL :l 18ii0, Tnlnvcra de la

återspeglade de klassiskt vordna mönstren och formerna. På gårdsplanen hade man just lagt ut en serie av azulejos, som tillsammans bildade två spetsbågiga fönsteromfattningar, beställningsarbete för en kyrka. Det var den blå och gula, italienskpåverkade sorten. Hur skickligt var icke detta gjort -- och hur saknade det icke ändå den nerv, som skulle gjort det till konst? De stora blåa azulejostavlorna fann man framförallt i Portugal, där kyrkornas ytterväggar ofta var helt klädda med dessa prydnader. Det gav ett främmande intryck att på detta sätt få se arkitekturen upplöst i tavlor med helgonlegender och bibelframställningar. Steget var långt från Alhambras mosaikskimrande aliceres.

t;!

S K~NS KA

TRÄSf{CR

- ;i

1\v C1lRL GUSTAF LE/I.HOLM

et passar sig knappast längre alt gå iklädd träskor. Eller vad tror Ni skulle hända, om en person i dag kom inklampande på en mondän restaurant iförd ett par hederliga, gammaldags träskor? Tror Ni att han, om han inte var känd av personalen, skulle bli serverad? Eller tror Ni att han, om han trots allt blev det, hade st.ora utsikter att finna en partner villig till en samba p å parketten? Jag tror det knappast, inte ens om damerna varit åsyna vittnen till, att han endast läskade sig med vichyvatten och i övrigt uppträdde högst anständigt. Ändå har inte mycket mera än en mansålder förflutit sedan den tid , då i Skåne hela landsbygdens befolk-

ning både i helg och söcken travade omkring iförda sådana fotbeklädnader. Bland 1800-talets skåningar hölls träskor nämligen för att vara praktiska plagg. Det var varmt om vintern, allra helst om man nyttjade halmstoppning i dem. Det var ingen risk för förkylning på grund av väta om fötterna och ·sist men inte minst, det var mycket billiga skodon. Att man riskerade att få förhårdnader på fötterna av dem, s. k. ))träskoknuder», var kanske mindre angenämt, å andra sidan blev man absolut inte plattfotad av att gå i träskor, då hålfotspartiet oftast var skuret i facon som ett modernt hålfotsinlägg. Man kan för all del ännu få se en och annan träskoklädd individ, särskilt om man färdas på sidan av allfartsvägarna. Men inte är det många, och inte är det unga människor. Det kan vara någon gammal mjölk.kusk, som ännu inte fått klart för sig, att hans halmstoppade fotvärmare av trä äro urmodiga, eller det kan vara någon gamling, gubbe eller gumma, som stultar omkring hemma vid sin lagå rd i lycklig okunnighet om, att artonhundratalet avsomnade för femtio år sedan. Det är inte underligt, om man m ed dylika gubbar och gummor för ögonen vill göra träskon till ett mycket ålderdomligt inventarium, allrahelst om man dessutom hört äldre personer tala om det allmänna bruket av träskor förr i tiden. Visst är den gammal, men jämförd med läderskon är den likväl en nykomling. Man söker fåfängt några forntids- eller medeltidsträskor här i landet. Ur staden Lunds jord, som är en guldgruva för arkeologen, rymmande ett rikhaltigt sortiment av medellidsmänniskornas tillhörigheter icke minst av trä, har aldrig den minsta flisa av en träsko grävts fram men väl hundratals läderskor och fragment av läderskor, vilka kunnat dateras från tusentalet fram till sen m edeltid. Om träskor varit i bruk under denna tid, skulle sannolikt även de varit representerade i fyndmaterialel. Då förhållandena äro likartade på alla de platser, där avskrädet från gångna tider har något att förtälja om människornas ekipering, måste man utgå ifrån, att tidigast någon gång under senmedeltiden och kanske iinnu senare t6iskon har kommit i bruk här.

Bild 1. Takläckare från Göinge iförd » jrndetr ii~kor » . Foto omkr. 1900.

Träskons stamtavla är höljd i dunkel. Fransmiinnens subol iir den äldsta riktiga träskon, såvitt man vet. Dess exakta ålder tir inte känd, men då den franske arkeologen och dräkthistorikern Camille Enlart hävdar, att benämningen första gången dyker upp 1455, får man stanna vid antagandet, att 1400-talet ser de första träskorna i bruk även ute i Europa. Det bör kanske framhållas, att med en riktig träsko åsyftas en komplett sko, med »ovanläder», kappor, klackar, sulor o. s. v. skurna ur ett enda trästycke. Skodon med träsulor ha existerat sedan gammalt, och man förmodar, all le sa bot hör söka sina stam8(j

Uild 2. Flicka från ilourgogne, Frankrike, klädd i sahots.

fäd er bland dem. Nä rmast har därvid den m edeltida patinan kommit i Manke. Det iir en trägalosch b es tående av träsula med kla ck och extra trtikloss under trampet. Enlart lokaliserar de äldsta p a tinorna till Sydfrankrike, där de voro i bruk redan 1130. Någon större likh et mellan patina och sabot förefinnes inte, m en myck e t k a n n a turligtvi s ha hunnit h ä nda mellan 1130 och 1455, och d et bör väl inl e vara h elt uteslutet, at l någon nu bortglömd m era träskoliknandc patina iittling existerat under m ellantid en . Förutsatt alt patinan iir släkting till träskon gå r det att finna ännu äldre anor, enär patinan är avkomling till antikens träsa ndaler. Bland d em å terfinna vi d e romerska sculponcac ell er solcae lignw e, de grekiska croupalac eller croupezac o. s. Y. Fransmännens sabot har spri lt sig till Västeuropa. För oss har särskilt de holländska , nordtyska och danska träskorna intresse. drt skåningnrnn under senm edeltiden ståt! i intim

Bild 3. l'v!c deltida patina. Fynd från Vårfrugatan , Lund. K. l\L 37041: 13.

Bild 4. Triisnndaler från Riilnns socke n , Jiimtland. Efter Svensson.

flild 5. llomcrsk soka.

~: L

Efter Hiigg.

Bild G. Islrampor från Ticvsuddcn, Kalmar li\n . h:. i\f. 46025: 2.

8fl

kontakt med alla dessa folk~ Del ii r därför in le gott alt peka ut vem av dem, som är den skyldige till att lriiskon kommit hit. Det kan vara holländska invandrare och sjöfolk eller hanseatiska köpmän lika väl som danska bönder och fiskare. Med tanke på att träskons huvudsakliga utbredning här i landet varit begränsad till de f. cl. danska landska pen och d e till dem gränsande områdena i Småland och Västergölland, vore man närmast böjd att rikta misstanken mot danskarna. Den hiir ovan skisserade teorin om träskons uppkomst är emellertid inte allenarådande. Det finns forskare, som säger, alt träskon långt ifrån att vara en ättling till produkter av sydeuropeisk, medeltida modegalenskap, har hemortsrätt i :-,;orden, då dess förfäd er redan under förhistorisk tid haft praktisk anviindning här i form av de »klampor» och »trnm por» , som sl å tterfolk och isfiskare voro skrudade i. Framtiden får väl utvisa, vem som har rätt. En sak är säker. Triiskor har under nyare tid endast förekommit inom det sydvästskandinaviska område, som från Danmark och Skåne sträcker sig över västra Sverige upp i Norge. Inte ens när statsmakterna så sent som på 1830-talet ingrepo för att få allmogen i hela vårt land att ikläda sig träskor, vidgades dess spridningsområde något nämnvärt. Då det såvitt känt är enda gången i träskons historia, som den upphöjes till föremål för nationalekonomernas och de styrandes intresse, skall här i största korthet omnämnas, vad som inträffade under denna träskons storhetstid. Upphovsmannen till det plötsliga, riksomfatlande träskoslamret på papperet var den välkände bondeledaren Nils Månsson i Skumparp, »Ljusets bonde» kallad. Ar 1834 inlämnade han en skrivelse till Kungl. Patriotiska sällskapet med förslag om »befrämjande av trådskors allmännare begagnande av den arbetande klassen». Ett ökat bruk av träskor skulle enligt Nils Månssons optimistiska kalkyler skänka landet en ren vinst på över 6 1 / 2 millioner rdr b:o. Råvaror till svenska folkets låderskor utgjorde en icke ringa del av den valutash1kande importen, och <l?t nyckeln till en nödvåndig förbätt -

Bild 7. Träskomakarc\·erkstad. Hckonstruktion Kulturen .

.Jonstorpsstugan p<°t

ring av landets ekonomiska ställning ansågs ligga i en nedskärning av importen över huvud taget, hälsades givetvis del månssonska förslaget med glädje. Patriotiska sällskapet beslöt omedelbart tillställa rikets landshövdingar en skrivelse, vari framhölls det nyttiga i bruket av träskor »genom ej mindre den ringa kostnad deras förfärdigande medför i jemförelse med skor af läder, än äfven den allmänna fördelen genom en minskad införskrifning af hudar och skinn, som nu utgöra tvenne af Rikets betydligare importartiklar». Då man förklarligt nog inte hade mycket reda på träskons existerande spridningsområde, äskades i skrivelsen även upplysningar om bruket av träskor i de olika länen. Genom landshövdingarna fick hushållningssällskapen en trasa med i byken liksom kronoheljii.ningen och "andra erfarne och om invånarnas lynne och \)1

.·\l cs lock cu ka pas .

fallenh et wäl kunnige personer )) . Trots delta stora uppbåd drog det om ett par år innan man fått in uppgifterna. Landshövdingarna i Skånelänen, som var bland de första som svarade, uttryckte m es t sin förvåning över alt myndigheterna skulle befatta sig med att propagera för så välkända och av alla n yttjade skodon. På en del h å ll ställde man sig inte direkt avvisande m en Yille först se prov på dessa plagg. Så var t. ex. förhållandet i Dalarna och n ågra andra m ellansvenska län. i\fan kan emellertid säga, alt svaren uttryckte ett svalnande intresse för saken ju längre norrut de dagtecknats. Längst i norr förspord es »icke den mins la lust för träskor, och skulle det icke löna mödan att försöka införa sådana >>, som Norrbottens läns hövding uttryckte det. Sigfrid Svensson anser, att en verklig fr amgtmg blott kan noteras för Närke, Värmland, Dalsland och Goltland , där bruket av triiskor visat en påtaglig

13ild 9. Triiskoiimnct form:1s till

på huggpacken.

och fortsatt ökning. I övrigt torde enligt nämnde forskare resultatet ha blivit klent. Han säger t. ex. alt »i Giistrikland denna propaganda icke givit n ågo t som h elst bestående resultat. - I Södermanland och Östergötland h a endast undantagsvis funnits träskor» o. s. v. Man kan därför troligen utan risk våga p ås tå, alt de månssonska millionerna aldrig någonsin blevo skönjbara i stalskassan. E fterlys er man anledningen till , att myndigheterna misslyckades i si tt försök att ge träskon pursvenskt medborgarskap , kanske åtminstone en del ay svaret rymmes i ett yttrande, fällt vid ett sammanträde r edan 1817 i Jönköpings läns hush å llningssällskap. Det nämndes där en ))farlig fördom emot träskors nyttjande, hwilket anses såsom nästan skamligt och m ed ett wisst föragt ». Utan att skaffa sig några komplex, därför att uppsvenskarna ratade deras triiskor, fortsatt e allmogen i de södra provin-

serna all gå i dem ända fram till 1900-lalels början. Det var inte på grund av att det uppsvenska snobberiet med läderskor till vardagsbruk då smittat av sig, som de försvunno ur allmänt bruk, utan helt och hållet beroende på, att tofflor och liiderskor kunde framställas billigare iin tidigare, m edan diircmot träskorna stigit i pris, sedan det visat sig svårt alt fram sliilla dem med maskin. Ett utprä glat hantverk har triiskomakcriet alltid varit, och som sådant håller det nu på alt gå i graven , efter alt i nära cll halvt sekel ha fört en tynande tillvaro. Någon nyrekrytering inom yrket har det inte varit tal om under de sista decennierna . De få träskomakare, som ännu finna s, äro alla i 70- 80-års:Hdern. När den siste av dessa definitivt Higger upp , iir av allt :-ilt döma detta hantverk ett avslutat kapitel här i landet. Att forma till elt par träskor åt sig själv eller någon i familjen kunde nog de flesta skånebönderna förr i tiden, och gjorde det också, när så behövdes. Men de träskorna användes blott till vardags, i stall och på åker. Ville man vara »klädd », gick det inte an att komma i hemslöjd, utan då dög endast » Lräskomannens » alster. Dessa kunde ibland vara mycket elegant skurna, naturligtvis beroende på yrkesmannens större skicklighet i att hantera verktygen. Det fanns på 1800-talet träskomakare i varenda by både på slätten och i skogsbygden, ibland t. o. m. flera . De hade händerna fulla med arbete, ty iiven om träskor äro billiga, äro de inte särskilt varaktiga. De spricka lätt sönder och bottnarna bli snart utslitna. I dag finns det ingen träskomakare kvar på slätten, och vill man se en sådan i arbete måste man bege sig till N. Åsbos och Göingehäradernas skogar. I dessa områden, där slöjd och småhantverk alltid varit ett nödvändigt komplement till det mindre lönsamma jordbruket, har träskomakeri florerat i mycket stor skala, och i vissa byar har nästan varenda bonde även varit träskomakare, åtminstone vintertid. Färingtofta by i N. Åsbo härad är en sådan gammal träskomakareby. Där sitter för övrigt fortfarande en gammal indelt husar, Gustaf Fors, och tillverkar träskor. Nu är han

Bild 10. J-l[drumnH'I i t l'iiskorna gröpcs

lll' med röskecl tl'iiskopacken.

p(1

ensam i yrket, men blott för 30--40 :h sedan fanns del minst elt tiotal träskomakare i trakten. Att komma in i Gustaf Fors lilla verkstad med alla dess gammaldags verktyg och med elen gamle hedersmannen själv i fullt arbete vid ,, träskopacken », är att komma in i en gången tid. Fors är inte blott en duktig träskomakare, utan kan även berätta om sig och sitt yrke, och då hans uppgifter ha många drag gemensamma med vad andra yrkesmän haft att förtälja i mera fragmentariskt skick, torde ett återgivande hår kunna få gälla som en skildring av den skånske träskomakaren i gemen. Gustaf Fors är född 1874 i Färingtofta, och började redan som tolvåring lära träskomakareyrket hos sin morfar. Utlärd blev han vid arton års ålder. Framtiden som träskomakare i den lilla skogsbyn tedde sig knappast lockande för en yngling, han for därför iväg och tog värvning vid Skånska husarerna. Han gifte sig och skaffade sig ett litet jordbruk, som han slet

Bild 11. Finputsning en!. äldre metoden. Triiskon stödcs mot knän och tiiljebricka.

på mellan mötena. När han var inkallad kom det på hustruns lott att sköta både jord och djur. Lönen från Kronan var liten. Trots slit och släp gav inte jordbruket mycket heller. När barnskaran började växa såg det mörkt ut, och Fors såg sig ingen annan råd än att börja som träskomakare igen. Det blev dock lite för många järn att hålla varma. Jordbruket fick han lämna. I stället köpte han den lilla stuga, han ännu bebor. Till den hörde ett tunnland jord, vilken jord han så småningom även lyckats friköpa. Efter att i tio år ha tjänat Kronan, tog han avsked, men all föda familjen, som nu räknade tio munnar, på enbart träskomakeriet gick dåligt. Det fick bli vintergöra. Den övriga delen av året har Fors ))varit i skogen», varit tröskemaskinist och liknande. Nu på gamla dar, när alla ungarna äro utflugna, är han åter enbart träskomakare. Vad det ger honom lagt till folkpensionen lever han och hans gumma av. Och de lever gott, efter vad han själv säger. 9f\

llilcl 12. Finputsning e n I. yngre metoden. Träs kon s pännes fast i tiiljebänk.

Verkstaden är som sagt liten. I ett söderrum samsas den med köksspis och köksbord om en golvyta på 400 X 190 cm. Gränsen mellan kök och verkstad går mitt i rummet och är markerad därigenom, att endast det förstnämnda har brädgolv. Verkstadshalvan har jordgolv, enär både »träskopack» och »huggpack », som ta största delen av utrymmet i anspråk, måste stå stadigt utan svikt, när man bearbetar träskoämnena på dem. Fors tillverkar träskor både i parti och minut. Förr var det vanligt, att lantbrukare i trakten kom någon gång på året för att beställa ett par träskor till sig och ibland till någon medlem av eller till hela familjen. Då fick beställaren sätta foten på ett papper, så att Fors kunde rita upp dess kontur. På papperet antecknades också kundens särskilda önskemål. - »Ah ta å litta där, för där e ja så öm ve den tån.» - I mindre kinkiga fall, och när det gällde en beställning till hela familjen, hade kunden merendels med sig en pinne, på vilken skurits skåror markerande fars, mors och ungarnas fotlängd. 7

Det riickle det också . De Lriiskorna fick i lik: .t:~ med dem , som tillverkas för återförsäljning, ett standardiserat hålrum, avpassat efter längd och normala fötter. Träet, som användes vid I illverkningen, iir uteslutande al. Förr i tiden har Fors även använt björk, men träskor tillverkade av delta sistnämnda material, voro mindre efter· traktade, då de äro tyngre än aleträskor. Träet köp es i skogen och transporteras i hela stockar till verkstaden, där det måste förvaras utomhus på sådant sätt all det inte torka r. Förr kostade det knappt mer än transporten , numera måste man b eräkna materialkostnaden till ungefär 75 öre p er par. Utanför stugan ligger en timmervälta i skydd under ett par granar. Där står också en stor huggkubb och en sågbock. Det är upplaget, och där kapas stockarna efter hand med en vanlig handsåg i lämpliga längder. Man kapar inte mera, än som går åt för dagen. På huggkubben hugges det grövsta av från träskoämnena. Därvid kasserns alla ämnen med för stora knastar eller med sprickor. På »huggpacken » (= huggkubben) inne i verkstaden utföres finhuggningen med en mindre h a ndyxa. Ett par träskoämnen följs åt, så att varje nytt moment i tillverkningen påbörjas först, sedan båda genomgått det närmast föregående. Då och då måste paret ställas upp för jä mförelse. De b ör naturligtvis vara en spegelbild av varandra. Deras längd är alltid från början 2 tum mera än de träskor de ska förvandlas till. Yxan är vass som en rakkniv, och med snabba, säkra hugg skiljer träskomakaren allt tunnare flisor från ämnena och ger dem alltmera träskoform. Nästa etapp i tillverkningen försiggår på »träskopacken )) . Det är en halvannan meter lån g och grov trästock, som slår på fyra intappade ben och har en nedskärning på översidan lagom stor för att kila fast ett par träskoämnen i. Den har sin plats intill fönstret vinkelrätt mot söderväggen, i vilken den även är fastspikad och dessutom ytterligare stöttad genom en snedstyva mot östra väggen. Väl fastkilade på träskopacken behandlas ämnena först med l>fängslan>), en liten tväryxa, med

Bild l :L Frå n triis toek till trii s ko. l\.M. 4f\991- cl.

vilken ovansidan hugges Lill. Det iir nödvändigt att få den rätta svängen framtill och lagom djup baktill, innan man börjar med att borra ut hålrummet för foten. Sedan träskomakaren med tumstocken mätt och diirefter ritat märken på snuta och häl för alt utmärka den definitiva längden, hugger han med tängslan upp ett grunt spår, markerande gränsen för urholkningen. Sedan borrar han med ett spiralborr hål rakt ned i hälparliet, intill spåret. Snett framåt in i framdelen placeras ytterligare ett borrhål. På borret är inhugget märken allt efter träskostorlek, och det gäller alt passa rätt märke. Efter borren kommer turen till "röskedarna". Träskomalrnren börjar skiira upp borrhål nr 2 med en mindre rösked. Den måste vridas och vändas åt alla håll. En större avlöser. Träet ska skrika och träskomakaren stöna av ansträngning, under det att tumstjocka "hålestickor» daska i golvet, om arbetsbilden ska vara den rätta vid detta moment. »De e de tyngsta arbetet», säger Fors, »hade triiet nit torrt, hade de blet mer varre slit.» När röskedarna gjort sill, skall !ängslan till igen. Man bör inte hugga av det yttre helt; så länge man använder röskeden. Träskomakaren har tumstocken i vänster hand och använder den flitigt, medan han hugger till öppningen och kanterna med tängslan. Nu kommer »slättejärneh fram. Det är ett krökt, långskaftat eggjärn, med vilket tåpartiets hålrum skrapas jämnt. Det måste också vridas och vändas åt alla håll för att nå in i skrymslena. Efter slättejärnet användes »slättekrokcn» pt1 liknande sätt i hälpartiet. Kilarna lossas, och triiskorna slippa iintligen från träskopacken, först för förnyad mätning med tumstocken. De vandra sedan åter till huggpacken. De skola »huggas upp», d. v. s. sidorna skola formas till med handyxan. Undersidan, som efter råhuggningen ute på backen fått vara ifred, skall formas till klack, »svång» och sula. Den stora »buasågen» tas ner från sin plats på väggen, ställes mot golvet, och träskon dras upp och ned några gånger över klingan. 100

; ...!

,,,.

Bild 14. Träskomakarens handverktyg : hand yxa, tängsla, borr, rösked, slättekrok, slättejärn, bandkniv, röskedslipsten . Förem ål ur Kulturens samlingar.

101

Bild 15. P crm o dad c lriisko r m ed m iissingsgjord. El'lcr

S\" CllSSOll.

Spåret utgör gränsen mellan svä ng och klack. På huggpackrn hugges svängen upp med tängslan, som också användes för all ge klack.parti et dess definitiva utformning. Sulorna och snutan avrundas med handyxan, varefter träskon är mogen för »täljcbänken ». Denna bestå r av en grov bräda på fyra ben, i ena änden formad till ett säte, som träskomakaren kan grensla, i andra försedd med en klämanordning för att hålla fast träskon. I täljebänken skalas med bandkniv alla ojämnheter bort, så att yttersidan blir jämn och slät. Täljebänken är ett ganska nytt påfund. Inte längre tillbaka än vad Fors kommer ihåg, fanns 102

Uild 16. Exempel pi1 pcrm od ningsmönster. Det övre på ett mossfyncl från Stehng. I\ . ~!. 44!)77.

...

Det mellersta på Cll rn:w tillverkad triisko från Norr\'idinge hel , Smiiland . I\.~!. '1li325.

Det und e rsta p{1 en trii s ko Ingelstads hel. I\. M. 427 l!i: '.!.

fd111

det inga sådana i träskomakareverkstäderna, utan avputsningen med bandkniv skedde på så sätt, att träskomakaren satte sig på en stol m ed träskon i kläm mellan bröstet och knäna. För att skydda det förstnämnda och kläderna mot bandkniven hade han en träplatta, den s. k . »täljebrickan », hängande i en rem om halsen mella n sig och träskon. För att motverka sprickbildning är det viktigt, att träskorna så snart som möjligt varmtorkas. Detta sker i stekugnen eller biläggaren, där de få stanna ungefär en halvtimma. Efter denna »svettning », som lorkuingsproceduren kallas, strykas de med en blandning av tåg tjära och fotogen, vilket bör ske medan de ännu ära varma. Förr i tiden, då ännu den träskotyp, som av en annan gammal träskomakare kallats »Överlärsträsko », nyttjades, var träskon till vardagsbruk färdig i och med svettning och impregnering, tidigast inte med tågtjära utan genom rökning. Bättre träskor, således träskor för finbruk, försågs med en mässingsgjord över ovanlädret och särskilt kvinnfolkens dessutom med

insnidade stjärnor och rankmönster. Träskor med dylik ornamentering kallades ,,permodade,, ev. ,,promodade », och ansågs särskilt fina. Överlärsträskon utkonkurrerades av »pudeträskon,, för c:a 50 a 60 år sedan. Skillnaden mellan dessa två träskotyper är den, att bakre delen av träovanlädret i den gamla typen ersattes med en påspikad, stoppad Hiderputa i den nya. Det tillkom alltså ytterligare ett arbetsmoment nämligen ,,spigningen". Beställningsträskor spikades merendels av träskomakaren själv, under det att vid leverans av större partier, denna detalj ordnades genom återförsäljarens försorg. Han tillhörde för det mesta själv eller lejde folk ur el en numera ganska okända yrkeskategorien ,,spigarna,, eller ,, träskospigarna,, . Dessa ,, spigare,, var det, som på marknaderna eller genom gårdfarihandel distribuerade träskorna till konsumenterna på slätten, aldrig träskomakarna själva. Pudeträskon var något enklare för träskomakaren att tillverka, då han kunde skära bort ett stort stycke av det ,, överlär,,, som han tidigare måst holka ur, eljest var a rbetet detsamma. En stor fördel med den nya typen var, att den skonade ankeln mera och sålunda minskade risken för >>träskoknuder». Så gott som alla nu levande träskomakare ha varit med om att tillverka den gamla typen, men märkligt nog kan ingen säga varifrån den nya kommit. Dess första uppträdande synes emellertid ungefär sammanfalla med införandet av täljehänken i tillverkningsproceduren, och då både täljebänk och pudeträskor sedan länge nyttjats i Danmark, kan man misstänka påverkan därifrån. Benämningen ,,danska träskor», som på ett ställe i N. Åsbo avsåg pudeträskor, synes tala för ett dylikt antagande. Med så många tillverkare på skilda orter inom provinsen är det givet, att alla träskor inte voro kinesiskt lika till formen. Somliga hade spetsig, andra mera avrundad snuta, somliga högre, andra lägre kappor o. s. v. Men även om man veterligen har använt beteckningar sådana som ,,göingaträskor», ,,gärdsingaträskor» och liknande vid försäljningen, ser det knappast ut som om någon speciell typ kunde lokaliseras till ett bestämt

104

Bild 17. Träskoförsäljare . Efter foto från omkr. 1900 ur Stjernbergsk a samlingen på Kulturen.

avgränsat område, härad, socken eller by. Kulturens träskosamling från skilda delar av Skåne låter sig i varje fall inte delas upp i några ortsbundna typer, och för övrigt anse träskomakarna själva, att var och en hade sin egen modell liksom »spigarna », vilka också var och en skar in sitt speciella älsklingsmönsler av punkter, stjärnor, streck- eller våglinjer till prydnad på ovanlädret. Detta är så mycket märkligare, som folkdräkten i övrigt visar en ortsbunden variation, och dessutom träskorna i vårt grannland Danmark ha så speciella kännemärken allt efter orten, att man ögonblickligen kan 105

skilja t. ex. ett )) Silkeborg-Lnesko » från en »Kobenhavnere ». På la! om Danmark kan för övrigt nämnas, att den danska lräskotypen med hög klack och en extra »black » under sulan, möjligen en påminnelse om härkomsten ur den medeltida patinan, iiven har förekommit här i Skåne. Den kallades »lresmiHlalriisko » efter det karakteristiska ljud, som åstadkommes, niir man går på hårt underlag med den. I gen01i1snitt tillverkade en utlärd träskomakare 5-6 par träskor om dagen. Då fick han inte ligga p{t latsidan. Han började kl. 6 p{1 morgonen, och dagsproduktionen var färdig för »svettningen» eller »rögningen ,, vid niotiden på kvällen. Det kallades inte arbetstid att sitta ytterligare 2 a 3 timmar för att kunna få träskorna fullt färdiga, vare sig det gällde att tjära dem efter svettningen eller de blott skulle rökas, vilket tog ungefär lika lång tid. Väntades uppköparen, drog Jmntning och sortering ytterligare ut på tiden. Beställningen gällde som regel s. k. »blandade träskor», vilket innebar, att varje bunt om tio par skulle innehålla 4 par mansträskor, ·l par fruntimmers dito och 2 par småträskor. Detta var standard. Man räknade längden i tum, och småträskor eller barnträskor var storlekar mellan 6-8 1/2 a 9 tum, fruntimmersträskor 9 1 /,-10 1 / 2 tum, inansträskor slulligen 10 3 / 4 -12 tum. Två buntar utgjorde en »snes » (=tjog), och uppköpare såväl som träskomakare angav sällan antalet annat än i snesar. Det ekonomiska utbytet var inte lysande, mätt efter nutida mått. För femtio år sedan kunde man få 50 a 60 öre för ett par mansträskor. Ett par fruntimmersträskor kostade 40 öre, och barnträskor inte mera än 35 öre paret. Dagspengen rörde sig mellan 2 a 3 kronor. Numera kostar ett par träskor 3 kronor i parti och ;3: 50 a 4 kronor i minut. Det skulle vara hyggligt betalt, om inte de stora beställningarna voro så sällsynta. Det är inte mycket mening i att tillverka 6 par om dagen, när man inte kan finna avsättning för ett par i veckan. För träskomakeriet är vägen sannerligen redan granrisströdd. Kanske är det i sin ordning, att till svårigheterna att 106

Bild 18. »Trcsmällaträsko » från Färs hel. - K. i\I. 1173. från Danmark . E ft er Ni elsen .

TYå triiskor

Bild HJ. "Överliirs lräsko ,, och "Plldelräsko ».

107

finna avsättning för de färdiga produkterna sällar sig nu p å slutet även svårigheter att erhålla lämpligt r å material. Dräneringsflugan och kanaliseringsraseriet, som hotar att omvandla Skåne till ett sleppland, har redan lyckats radera ut m ånga av de gamla alekärren. Det mesta av det aleträ, som kan skaffas fram, går till toffelfabrikerna, träskomakeriets argaste konkurrenter. Man kan därför vara fullkomligt överens med den gamle träskomakare, som redan för ett par år sedan lagt upp, enär, som han sade. ,, de passade me liden, för sen va de en te lönt t1 va träskomagare ».

Ki\LLOR :\'[ed del ar e Andersson, J., lantbrukare, Fränninge. Andersson, P., lantbrukare, Kongsmarken. Eklund, D., affärsidkerska, S:t Olof. Fors, G., träskomakare, Färingtofta. Johansson, E., lantbruk are, Färingtofta. Jönsson, C., träskomakare, Kungshult. Jönsson, H., fröken, Fränningc. Magnusson, P., f. d. träskom akare, Färingtofta. Nilsson, A., fru, S :l Olof. Nilsson, N., toffclmak are, Stensma. P ersson, A., köpman, innehavare av Träskospikeri, S :t Olof. Persson, J., f. d. träskomakare, Trullstorp. Schön, N., lantbrevbärare, Sjöbo. Svensson, N., f. d. träskomakare, Stensma. Litteratur BERGH, C. R. Afhandling om Gamla Swenska Manskläder. Cap. Skor. Stockholm 1771. HÄGG, S. A. Fotbeklädnadens, skomakeriets och namnkunniga skomakares historia. Stockholm 1873. JÄFVERT, E. Skomod och skotillverkning från Medeltiden till våra dagar. Nordiska Museets Hand!. 10. Stockholm 1938. NIELSEN, H. Tn:eskomageriet i Rye Sogn i 19. aarhundrede. Sprog og Kultur Bd 13. H. 1-2.

108

S. Förhistoriska och medeltida traditioner i nordisk bondedräkt. Kap. Fotbeklädn ad. Ur Nordisk Kultur XV. »Dräkt». Träskopropaganda. Ett bidrag till träskornas utbredningshistoria och ett avsnitt ur Kungl. Patriotiska sällskapets äldre verksamhet. Rig. 1944. Hur den nya tiden kom till Frostabygden. Kap. Binäringar. Ur Frosta Härad. Bygden och Sparbanken. Minnesskrift utgiven med anlednin g av Frosta Härads sparbanks 100-åriga tillvaro .

SVEN SSON,

Bild 20. Den uttjänt a trilska n a nvän des ofta som mjölkho till huskatten . »Ka ttakar» från Bara hel. K. M. 47209.

109

. \u WILLIAM KARLS01 \'

atubelysningen i våra städer är i regel icke av så gammalt datum. I Stockholm, närmast Riddarholmen, korn bestämmelser härom först 1697 efter den stora slottsbranden, då vissa fastighetsägare ålades att sörja för ljus utanför sina hus eller utefter vissa gator. Ännu något århundrade därefter dröjde det, innan sådana nymodigheter nådde landsortsstäderna. Till Malmö kom de först 1814, men Lund ligger ett helt år före sin grannstad i det fallet och eklärerade sina gator första gången i januari 1813. Om hur denna gatubelysning kunde te sig ute i landsorten ännu så sent som på 1850110

talet, skriver Thecla Wrangel i sin Lok »Från forna tider» förhållandena rör Jönköping - : »Med de ljusspridande tjä nstea ndarna i spetsen tågade man så ut på den oftast smutsiga eller snötunga, alltid mörka och knaggliga gatan, vars här och där dinglande oljelyktor ej förmådde sprida ljusning ens inom den niirmastc omkretsen.» Det var vid akademiens och stadens jurisdiktioners gemensamma sammanträde den 17 okt. 1812, som frågan rörande gatubelysningen i Lund för första gången på a llva r diskuterades. l § 4 av det protokall, som relatera r förhandlingarna vid detta möte, läser man till att börja m ed : »Till likställighet m ed hwad i andra Rikets Städer icke allenast hlifwit antaget, utan och numera nästan allmänt öfligt är, föredrogs ärendet rörande Lyktornes uppsättiande på wissa ställen å Stadens större och mindre allmänna gator, att på allmän bekostnad hållas lysande å mörka aftnar wåhr, efterhöst och winter, med undantag af de husägare, som hålla enskild te lycktor å sine hus antände». Åsikterna de deputerade emellan rörande den tillämnade gatubelysningen var skiftande och det uppstod en långvarig diskussion. Akademiens rektor professor Munck af Rosenschöld och borgmästare Bjugg, ledare för de deputerade grupperna, var emellertid eniga i sin mening och positivt inställda till belysningsförslaget. De ansåg, »att lysande Lycktor mörka aftnar här i Staden dessutom woro nödwändiga och nyttiga å Stadens större och mindre allmänna gator, som flera af den här studerande Ungdomen Wåhr- och Efterhöst Terminerne sig församla och icke sällan öfwer wintren qwarblifwa, och som då mörka aftnar infalla desse behöfwa gå till eller från sina Lectioner och Spisqwarter åtskillige uppträden dem emellan eller emellan dem och Stadens Inwånare i brist af lysande Lycktor lättare kunna förefalla; hwarförutom lysande Lycktor i mörkret säkrast wägleda alla dem, som i sina angelägenheter då behöfwa färdas å Stadens större eller mindre allmänna gator; hwilket ock med en wälbeställd Stads Police öfwerensstämmmer. » Akedemistatens och magistratens medlemmar syntes vara eniga härom. Endast direktör Carl Fredrik Berling anmälde någon reserva111

tion, i det han ansåg det icke vara nödvändigt med belysning på de mindre gatorna och att det inte heller var lämpligt att betunga de här bosatta fastighetsägarna med sådant. Deputerade från stadens äldste var rådman Scharffenberg, bryggare L undsten, guldarbetare Ramberg, krukmakare Elfman, snickare Otterström och svarvare Boström. Dessa motsatte sig bestämt på stadens bekostnad införd och underhållen gatubelysning. De hävdade som sin avgjorda mening, att det borde få ankomma på stadens husägare själva, om de ville anskaffa lyktor och hålla dem lysande under mörka aftnar. Sammanträdet beslöt emellertid att översända ett referat av ärendets behandling till Kungl. Befallningshavande i länet och sedan avvakta denna myndighets yttrande i fallet. Den 2 nov. s. å. ingick det av dåvarande landshövdingen Vilh. af Klinteberg undertecknade svaret. I hans memorial framhålles det bl. a., att denna akademiens och magistratens tanke på att införa allmän gatubelysning »wittnar om en åsyftad berömlig policeordning i denna omständighet ». Det var för en stad som Lund så mycket mera nödvändigt, som det inte blott gällde stadens fasta invånare utan också var starkt behövligt för den allmänna trafiken genom staden och vidare med tanke på alla de studerande, som under terminerna även sent på kvällarna behövde gå till och från sina föreläsningar. »Den stridiga tanken mot denna nyttiga anstalt, som en del Stadens Äldste gifwit till känna )>, ansåg landshövdingen bero på ovanan vid en sådan ordning och även på rädslan för kostnaderna. Något hinder för verkställandet av planen kunde detta emellertid inte bli. )>Och då kostnaderna i möjligaste måtto sparas och lämpas efter det gagn, som beredes, så twiflar jag ej, att en hwar inser nyttan och nödvändigheten af anstalten, hwilken jag ock härigenom godkänner, med anmodan, att Lofl. Magistraten gemensamt med vVällofl: Rectors Embetet ingår i Beslut om sättet för werkställigheten, hwad de gator och gränder angå, hwilka i afseende på localen och trafiquen sådant till en början behöfwa, förslag om antalet lycktor och stället för allas placerande, sedan utrönt blifwer, hwilka husägare wilja med egna lycktor 112

å husen sig förse, för att i allmänna lysningskostnaden undgå deltagande, är således nödigt att författa.» För övrigt meddelade landshövdingen, att saken kunde vidare diskuteras, då han den 16 nov. anlände till Lund för att på rådhus et där med stadens magistrat avhandla andra ärenden angående ekonomi och polis. Sedan denna skrivelse ingått från landshövdingen, kallades deputerade från de båda jurisdiktionerna till sammanträde på rådhuset den 10 nov. 1812. Akademien företräddes av rektor professor Eberhard Munck af Rosenschöld och akademisekreterare Lars Weibull och staden av borgmästare A. Fr. Bjugg samt rådmännen 1\:1. Lilljewalch, Hans Gi.ilich och Nils Nordstrand. Sedan den inkomna skrivelsen upplästs, företog sig rektorsämbetet och magistraten att bestämma de gator, större och mindre, som skulle förses med lyktor. Resultatet blev följande: 1. Stora Gatan ifrån Norr- till Söder-Tull. 2. Stora Gatan ifrån östra tullen till Stora torget - och ifrån Wäsler wid Perukerrnakare Stäcks hus till hörnet af Apoteket. 3. De Mindre Gator nernl:n: det så kallade Killesträdet, Skomakare Gatan, Biskopps Gatan, hela Sandgatan, Paradis Gatan, Stora Gråbröders Gatan och Lilla Fiskare Gatan.»

För att nu utröna vilka, som önskade hålla egna lyktor vid sina hus, beslöt man att utfärda en lista för vardera jurisdiktionen, som skulle gå på cirkulation mellan husägarna i staden. På dessa skulle de skriftligen anmäla, om de ville deltaga i den allmänna lykttändningen eller hålla sin egen lykta. Sedan dessa listor återkommit, sammanträdde man ånyo för att utse de lämpligaste platserna på de angivna gatorna för pla cering av lyktor. Till att verkställa lyktplacering utsågs av magistraten rådmännen Lilljewalch och Giilich att samarbeta med den akademiska jurisdiktionens deputerade, »skolandes antalet af de Allmänna Lycktorna derefter bestämmas och samma antal så wäl som Husägarnas egna Lycktor anskaffas så fort görligt är och alldra sist inom Årets slut ». Domkyrkan, 8

akademiens större byggnader och rådhuset ansågs böra på egen bekostnad hålla erforderligt antal lyktor på de ställen, »hwilka dertill framdeles komma att utses och anwisas». Vad tändningen av lyktorna angick, bestämde man, att denna skulle ske vid mörkrets inbrott och de allmänna lyktorna hållas tända till kl. 11 och privata åtminstone till kl. 10 om aftonen, utom vid månsken. Under årets lopp skulle gatubelysningen fungera från den 1 okt. ena året till den 1 april det därpå följande. Vid försummelse med lykttändningen stadgades böter på 1 Rdr 32 Sk. för varje lykta och för varje gång det hände. Det var brådskande ärende, sammanträdena föllo tätt och elen 11 nov. var deputerade åter församlade på rådhuset, varvid följande lyktplacering faststäl1des: »Början clermed gjordes på Stora Gatan från Stadens Östra Tull och fortsattes i följande ordning; hwarunder alltså desse ställen i förenämde hänseende bestämdes, neml:n I Ki//eslrädel 1 :o Nordvästra hörnet af I-Ians l\fagnificenses, herr Professor D :r Rosenschölds uthuslänga. 2:o Nordöstra hörnet af Herr Professoren D :r Lundblads Trädgårds Gärde.

Skomakare galan 3:o Nordöstra Hörnet af Skornaren Lunclquisls Hus. '1:0 Sydwästra hörnet af Stadsfiscal Sandahls Hus. J{ungsgalan 5 :o Fäcktsalen. Lilla Kungsgatan 6:0 Sydwästra Hörnet af Herr Professor och Riclcl: Frernlings trädgårds planck wicl slutet af Killesträd et. Sandgalan 7:o östra och Wästra Portarne till Acaderniens Lunnegård, på Acaderniens bekostnad. S:o Botaniska trädgårdens Nordöstra hörn likaledes på Akad :ns bekostnad. 9:o Anatornie Sals wäggen rniclt för Lazarettct, äfwen på Acad:ns bekostnad.

114

Bild 1. Rådhuset med de 1813 uppsatta lyktorna. Detalj ur J. Knutssons litografi Stora torget i Lund. Bilden ger samtidigt en uppfattning av huru domkyrkan i iilclre tid domincrncle torget.

11;)

Stora Norre eller Bredgatan Herr Professoren Doctor Hylander sa<le sig willa h älla egen Lyckta wid sitt hu s, som p å begäran h är anmäles. Lilla Fiskaregalan 10:o Nordöstra hörnet af Målare Enckans Ericssons hus (sedermera struket). 11 :o Nordöstra trädgårdshörnet wid Bödkaren Anderssons hustomt. Stora Galan circa midl i Staden 12:o På Staden s Arrestrum p å Stadens bekostnad. Stora Torget 13:o Wid Rådhuset på Stadens bekostnad. 14:o I Skälet emellan Probsten Schartaus och Directeur \Vensters hu s eller wid Stadens Brunn. Stora S öder Gatan 15:o Nordöstra Hörnet af Bödkaren Isbergs Gård. 16:0 et 17:o <lerefter en Lyckta å hwardera sidan af samma Ga ta, inemot tullen, efter skeende mätning af en lämplig distance emellan Lycktorne. östra eller Mårtens Gatan 18:o, 19:o Sydöstra hörnet af tengj utaren Möllers hus (sedermera struket). 20:o Sydwästra hörnet af Herr Professoren Doctor Lundblads trädgård (sedermera struket).»

Den 16 nov. avlade landshövdingen, såsom han tidigare i sin skrivelse meddelat magistraten, ett besök i Lund. Härvid had.e han bl. a. en konferens med domkyrkorådet, varvid han beha• gade »taga i ögonsickte de ställen wid Domkyrkan, där lysande Lycktor äro af nöden, och hwilka komma att på Domkyrkans bekostnad hållas lysande. » I samråd med domkyrkorådet fastställde han följande placering för dessa lyktor: lll :o En Lyckta på den så kallade Krafts Kyrkogård, midt p å Rundelen,

eller Domkyrkans östra sida - och 2:o En Lyckta wid Biskopps Gärdens östra Port, hwilken Lyckta Herr Biskoppen, Procancelleren och Ledamoten af Kgl. N. Orden Doctor Wilhelm Faxe, närwarande, likwäl åtog sig att för sin Embets tid hålla lysande å den tid om mörcka aftnar som dertill kan blifwa bestämd.>>

Ett nytt sammanträde i belysningsfrågan hölls den 20 nov. 1812, varvid följande stadganden och beslut fastställdes: )) 1 :o Om någo n h ädanefter skulle wilja h ålla egen Lyckta, må d et w ara honom obetaget, och i hwilket fall denne befrias ifrån delta gande i Allmänna Lyekthållnin gen, så wida samma tillkomn e enskilta lykta bidrage r till en publik Lyktas indragning. 2:o De I-Iusä gare, hwilka bor p å Ga tor, som af Lycklor upl ysas, betala hel lott i allmä nn a Lyckthållnings Kostnaden, efter innehafw ande and el i Hus Numret, men de, hwilka bebo a nd ra icke af Lyek tor uplysta Gator, d eltaga blott till h iilften emot de för slniimnd e i sa mma kostnad. 3:o Kommer Stadsfiscalen all hos niirwaran d e lJliickslagare göra sig no ga underrä ttad, huruwid a de kunna åtaga sig a lt inom Arets slut förfärdiga så <lan e Lycktor, so m iiro fullkomli gt sw ar andc emot änd am ålet; hwilket Sanclahl lofw ade all oförlöfwat werckställa och m ed berättelse dcrom ju fö rr dess h iildre till ,\cacl. Heclors Embetet och Magistraten inkomm a. 'l:o Den som i någo n m å tto skadar och fö rd erf wa r Stadens enskildta eller allmänn a Lyck tor, skall, jemte Sk ada ns fulla ersä ttnin g, om w äldsw ärk aren iir under 15 Ahr, sättas i Gapstocken, och om han uppnå tt denna Alder, plick ta 1G H.dr 32 Sk. Banco hwarj emte dennes namn, med brottet hwarföre h a n blifwit dömd, införes uti Allmänna tidningar. 5 :o Alla ofwanstadgade Böter fördelas lika em ellan Aklagaren och Stadens samt!. fattiga, till h älften hwardcr a.>>

Frågan rörande stadens gatubelysning var härmed avgjord och nu gällde det alt realisera det uppgjorda projektet. Året led mot sitt slut och det var brådskande med att anskaffa nödig attiralj för belysningsarrangemangen, om man i något så när god tid på nyåret 1813 skulle kunna erklärera gatorna. I Lunds Weckoblad Nytt och Gammalt för den 9 dec. 1812 läser man under rubriken Notificationer ett tillkännagivande, utfärdat av akademiens rektor daterat den 8 samma månad: »Sedan Academiska och Stads-Jurisdictionernas Deputerade beslutit att på offentlig Entreprenad auction, som hålles · Onsdagen den 16 af innewarande månad, kl. half 2 eftermiddagen, på Rådhuset här i Staden, till den minstbjudande upplåta circa 20 stycken gatulycktors förfärdigande efter den modell , hwilken före auctionen 117

uppwises; Så warder sådant härigenom till hogade speculanters underrättelse kungjordt, med anmälan, att tillfälle då äfwen för samma speculanter gifwes, att med många af Stadens husägare, som wilja hålla enskildte lycktor wid sine hus, få accordera om slike lycktors förfärdigande, emot betalning.>> Vem som åtog sig uppdraget med att utföra dessa lyktor står inte att få veta, då en del handlingar rörande ärendet under årens lopp tycks ha råkat på villovägar. I stadens räkenskaper för 1813 får man endast veta, att akademismeden Löfvegren lyft betalning för )) 3 :ne stadens enskilta tillhöriga lyktor med tillsläppt järn)) med 2 Rdr för vardera. Likaledes att en bleckslagare Joh. Georg Kistner under samma år förfärdigat ett par lampor av bleck och lagat åtta stycken sådana till stadens allmänna lyktor. Ej heller får man veta något om den lyktmodell, som företeddes vid auktionstillfället. I mitten av januari nästföljande år var dessa lyktor färdiga och i samma nyhetsorgan för den 16 jan. 1813 kungöres i följande notis den första entreprenadauktionen å lyktLändningsarbetet: )) Sedan de, till underhållande på allmän bekostnad, faststäldte Lycktor här i Staden nu mera blifwit färdige, från deltagande hwaruti likwäl fritages de Husägare, som redan anmält sig för enskilt räkning hålla lycktor lysande å de mörka aftnarne utan för sine hus: Så warder, i likhet med redan widtagne beslut, ytterligare Entreprenadauktion å berörda allmänna Lycktors behöriga underhållande med erforderligt ljus, samt nödig tillsyn och uppassning med tidigt påtändande och släckning, härigenom utlyst att hållas å Rådhuset härstädes nästa Måndag den 18 uti innewarande månad kl. 2 em.; då s[t wäl tiden för inropade Entreprenadens fortfarande som öfwer öfrige wilkoren före auctionen närmare skola blifwa bestämde och tillkännagifne; hwilket emedleriid till hogade Entrepreneurers underrättelse härigenom kungöres. Lund den 14 Jan. 1813.)) Resultatet av denna entreprenadauktion meddelas i ett protokoll av den 18 jan. 1813: >>Jämlikt bägge Jurisdictionernes Deputerades beslut, och derefter utfärdade allmänna kungörelse, anställdes nu offentlig Entreprenadauction å 18. stycken Lycktors 118

Bild 2. Lykta upphängd i kedjor mellan husen. Teckningen är ur C. G. V. Carlemans album »E n students missöden », tryckt i Lund 1845.

behöriga underhållande m ed erforderligt ljus samt nödig tillsyn och uppassning med tidigt påtändande och släckning för innewarande år: Af hwilka Lycktor 4. tillhöra Kongl. Academien, 3 :ne Staden och de öfriga 11. sådane Husägare, som icke hålla och bekosta egna lysande Lycktor för sine hus. Sedan Menigheten och hogade Speculanter förekommit, fattades och kungiordes dem följande Entreprenad willkor: 1:o Dessa Lycktor böra h åll as lysande, antingen med ljus eller olja,

ifrån mörkningen eller Solens nedgång de private till kl: X och de publike till klockan XI om aftonen, då månsken icke inträffar. 2:o Med antändningen af samma lycktor, som påbörjas genast i afton, fortfares sedan för första Terminen till den 1 :sta niistkommandc April och widtager den åter för andra Terminen den 1. nästkommande October samt fortsätter derefter till och med den siste derpå följande Decemb., allt med undantag likwäl af de aftnar, då, som sagt är, månsken gör denna lykttändning onödig.

1 Hl

3:o För underlåtenhet eller försummelse i dessa förestående willkor pliktar En trepreneuren En R:dr 32 Sk. Banco räknadt för hwarje Lyckta, då åtal derå sker. Och <1:o Entrepren adsumm an betalas sålund a : Att ena hälften deraf, så fort el en, efter beh örigen werkställd reparation, hinn er indrifwas, erlägges gen as t till E ntrepreneuren, emot wederb örlig Borgen, och andra h älfte n den 1. n äs tkommande October, likaledes emot antagelig säk erhet. Med dessa willkor och förbindelser utrop ades nu alltså ofwannämnde Lyektors underh ållande, tändning och släckning för 216 R:dr R:gd, då, efter flere gjo rde anbud, tormväktaren Jonas J ansson stannade för sista och min sta bud et 200 R :dr R :gd eller Etthundrade Trettio Tre Riksdaler 16. Sk. Banco, mot hwilken summa denna Entreprenade honom .To nas J önsson lill slogs.»

Som a lltid är föret värst i portgå n gen. Ifråga om starten av Lunds gatubelysning visa de det sig också, att denna inte var helt tillfredsställande. För att få rättelse i förhålland ena avfattade professor Fred r. Cederschöld och borgmästare Ad. Fr. Bjugg som representanter för deputerade en skrivelse, daterad den 23 jan. 1813, som publicerades i Lunds \<Veckoblad: »Som, efter förut utfärdade Kungörelse, Lyckt-tändningen i Staden m ed den 1 :s tc i denna m å nad bordt taga sin början, m en erfarenheten wisa t, a tt flere af dem bland Stadens lnwånare, som redan hafwa Lycktor på sine hus, och äfwen den, som wid den nyligen h å llne Entreprenade Auctionen åtagit sig den allmänna Lyckttändningen, underlåtit a tt i mörka aftnar hålla Lycktorne lysande; Så har Academiens Rectors Embete och Magistraten härmed w ela t utsätta ett wite af 1 R:dr 32 Sk. Banco för den eller dem, som m örka aftnar i Staden försumma Lyckttändningen. Börandes här warande Stads-Fiscalen och alle wederbörande Betjen te wid begge Jurisdictionerne häröfwer hafwa tillsyn, och till answar a nmäla dem, som sin skyldighet i detta afseende eftersätta. » Efter h an d tycks em ell ertid belysningsarrangem angen ha fun gerat tämligen drägligt. Men det fanns kverulanter även på den tiden , som inte försumm a de att upphäva sin klagande stämma. Minnet av en sådan ligger alltjämt kvar i en inlaga, underteck1 ~?O

Bild 3. Lykttändaren. Litografi från 1800-talets mitt.

l2t

nad av professor Fr. Cederschöld daterad den 16 jan. 1816. Han skriver som följer: »Nyttan af Stadens upplysning genom lycktor är, efter min tanke, i synnerhet tvåfaldig. 1 :o at leda, 2:o at väl leda dem, som mörka aftnar färdas på gatorna. Den förra visar sig endast i stora städer, hvarest til och med den i Staden längre tid boende skulle kunna orientera sig el: råka til det efterlängtade stället. Denna nyttan kan befrämjas med ganska få lycktor, helst de då endast äro att anse som ledstjernor, af hvilka man ej kan fordra solens klarhet. I små Städer, til hvilka, i synnerhet om afseende göres på ljusens antal och storlek, man med rätta kan räkna Lund, äro lycktor af nämnda anledning af ingen nytta. Skall lycktors nytta härstäcles, hvarest man lätt lär sig känna hus och gator, kunna visa sig, så måste det vara i sistnämnda afseende, nämligen därigenom, at de väl leda el: lysa den, som färdas, d. ä. göra för dem möjligt at utan fara at stöta emot några hinder el: råka ut för de olägenheter, som i mörkret svårligen kunna undvikas, framkomma til deras bestämda ort. Men härtill fordras först, att ljusen uti dessa väl samt ofta putsas och bevakas, hvartil åter fordras en kostnad, vida större än den, Lunds fattige Invånare kunna bestrida. Som således våra lycktor på alt sätt, och i den afsikt, de nu äro inrättade, äro icke alenast icke nyttiga, utan tvärtom onyttiga och emot ändamålet stridande, helst de, i stället at med dagsljusets klarhet leda dess vandrande, endast insvepa honom i aftonens dunkla mörker; Så skulle jag, som alltid ansett lycktor härstädes öfverflödiga, gerna tillstyrka deras afskaffande, om jag ej fruktade att synas vilja qväfva den gnista af upplysning, som man, genom deras afskaffande, härstädes sökt uptända. » Naturligtvis fanns det då likasåväl som nu klåfingriga och skadelystna personer, som hade svårt för att låta bli såväl allmän som privat egendom. Att även stadens lyktor varit utsatta för dylika individers åverkan framgår av en notis i Lunds "\Veckoblad för den 15 mars 1820, där man läser: »I anledning af ingångna underrättelser derom, att twenne stycken i Killegränden (nuv. Kiliansgatan) här i Staden uppspikade allmänna Lycktor blifwit sistwekne natt nedrifnc och borttagne, får RecI.'.!'.!

lors Embetet och Magistraten härmed utsätta en belöning af Fem R:dr Banco för den som behörigen upptäcker den eller dem, som berörde wåldswerkan föröfwat.» Ibland har de privata lyktägarna slarvat m ed tändningen av sina lyktor och därigenom förorsakat en del trassel och givit anledning till en offentlig påminnelse och varning från höga vederbörandes sida. Ett sådant exempel lämnas oss i Lunds vVeckoblad för den 4 dec. 1822, där man läser en notis av följande lydelse: »Enär erfarenheten wisat, att flere af Stadens Inwånare, hwilka åtagit sig att h å lla enskilte Huslycktor lysande åt gatan, icke fullgjordt hwad de sålunda ingått uti, har Rectors-Embetet och Magistraten på det ändamålet med Lyckttändningsanstalten icke må förfelas, funnit nödigt allwarligen föreständiga Academioch Stads-Fiscalen att genom anställande laglige åtal, då underlåtenhet af dylik beskaffenhet widare uppdagas, bereda efterföljd af hwad den utgångne Kungörelsen rörande Lyckttändningen innehåller; men då det bör wara att förmoda, att wederbörande h ellre fullgöra sine skyldigheter än blottställa sig för det answar, som i motsatt fall måste drabba dem , har RectorsEmbetet och Magistraten welat härom erinra. » 1800-talets första årtionden var på grund av de oroliga tiderna ur ekonomisk synpunkt vanskli ga och omkring årsskiftet 1817- 18 visade det sig, att Lund befann sig i en viss ekonomisk förlägenhet. Den() jan. 1818 var deputerade av de båda jurisdiktionerna sammankallade för att överlägga om den allmänna och enskilda lykttändningen på stadens gator. Efter ingående diskussioner i ämnet stannade samtliga deputerade vid det enhälliga beslutet, »a tt i anseende tiil tidernas dyrhet och den allmänna brist på p enningar som. den dymedelst hos flera stadens inwånare besannade fattigdom, så wäl den enskildta som allmänna Lyckttändningen tills widare borde inställas och upphöra », isynnerhet som man nu ansåg denna lykthållning icke vara alldeles nödvändig och svarande mot ändamålet. Vid ett sammail1träde den 16 dec. föregående år hade deputerade upptäckt en »otillräcklighet af det wanliga sammanskottet till de fattigas här i Staden underhållande », som vållat ett icke 1•)-·.I..

Bild 4. He\'crbcrlykt a av det slag, som ä nnu vid mitten av 1800-talC'l tqiplys tc gatorna i Lund.

Stadsmuscet, Stockholm .

ringa bryderi, särskilt som det gällde att anskaffa en summa på 550 Rdr. Genom att indraga gatubelysningen skulle man kunna göra en besparing för att täcka utgifterna »för ett så nyttigt och nödwändigt ändamål» som de fattigas underhåll. Deputerade beslöt fördenskull att anmoda akademiens rektor och magistraten att ge behörig order rörande lykttändningens inställande »intill dess Stadens Inwånare finna denna inrättning kunna utan betydlig uppoffring fortsättas ». Detta beslut skulle också underställas Kungl. Befallningshavandes i länet prövning för att vinna dess bifall. Den 24 jan. 1818 är deputerades i detta ärende avfattade skrivelse till denna myndighet daterad och den 4 febr. avfärdades landshövdingens svar härpå. Han sticker inte under stol med 1'.! 1

sin förvåning över vissa uttalanden, som deputerade gör i denna inlaga och skriver bland annat: »Den ... hemställan, att af anförde skjäl med den förr beslutade lyckt-tändningen i Staden å de mörka winter aftnarne måtte denna winter få innehålla, har jag tagit under granskning och ehuru det är ganska owäntadt, att af de utsedde Deputerade afgifne utlåtande finna berörde anstalt nu mera wara ansedd såsom aldeles icke nödwändig eller swarande mot ändamålet, enär den samma helt och hållet i berörde afseende för detta blifwit beslutad samt enahanda skjäl, som dertill föranlett, otwifwelaktigt än äro och städse komma att wara lika gällande, hwarföre ock berörde och förhastade yttrande ingalunda kan medföra i saken minsta werkan. » De andra och verkliga skälen, som avgivits i de deputerades skrivelse, föranledde dock landshövdingen att avlåta det av dem önskade beskedet, i det han i fortsättningen skriver: »Likwäl och som de skjäl Wällofl. Rectors Embetet och Lofl. Magistraten gemensamt åberopat, ehuru tillfällige, ändå äga det sammanhang me.d närwarande tidsbeskaffenhet och penninge förlägenhet, att skjäligt afseende derå fästas bör; altså må ock omförmälte anstalt för den återstående delen af denna winter blifwa hvilande under uttryckeligt förbehåll, att werkan deraf sedermera kommer att behörigen bibehållas. » Några intermezzon av detta slag inträffade därefter icke mera, utan allt tycks ha gått i en någorlunda lugn och jämn lunk. Vad man träffar på bland handlingarna rörande stadens gatubelysning är utlysning av entreprenadauktioner på skötseln av belysningen, kontrakt med dem, som åtagit sig denna, förbättrande av belysningsförhållandena och utökande av lyktornas antal, fördelning av lyktskatten och liknande. Vid ett sammanträde med deputerade den 18 mars 1822 diskuterade man den årsavgift, som skulle uppbäras av stadens invånare till bestridande av den allmänna lykthållningen i staden. Dåvarande stadskassören G. Sjöström hade föreslagit, att avgiften för dem, som bodde vid de stora gatorna, borde utgå med 1 Rdr, och för dem, som bodde vid de mindre med 24 sk. Vid sammanträdet den 9 april fastställdes också denna avgift. 125

Bild 5. Promenad- eller hemgångslykta - :rnviinclning se hild 7. - K. 1\1. 12044.

Den vid marssammanlrädel även behandlade frågan om alt stadens invånare skulle förena sig om allmän lykttändning föranledde det beslutet, att man, innan årsavgiften bestämdes, skulle uppsätta ett förslag över kostnaderna till gemensam lykthållning för hela staden. För att vidare utreda detta ärende tillsattes en kommitte bestående av professor Lindfors, rådmännen Ramberg och Borg samt stadskassören. Härav blev emellertid ingenting denna gång. Entreprenadauktion på skötseln av gatubelysningen tycks, åtminstone till att börja med, ha skett varje år. Auktionen annonserades genom ringning och utropning i gatorna, tillkännagivande i stadens tidning Lunds vVeckoblad och kungörelse från predikstolen. Den förrättades på rådhuset inför deputerade, då villkoren också meddelades. Sålunda förrättades den 28 sept. 1827 en sådan entreprenadauktion. Då de vid tillfället tillkännagivna villkoren ger en god bild av stadens allmänna gatubelysning, kan det vara lämpligt att relatera dem:

t 2'1

))1 :o. Lyktorna tändas hwarje afton precis kl. Fem och h ållas lysande till kl. Tio, då ej månsken inträffar. 2:o. Under den således för lysningen bestämda tiden håller entrepreneuren en oafbruten tillsyn att lyektorne finnas beständigt lysande, hwarförutan lycktorna minst en gång hwarje wecka böra bewisligen göras rena och klara så wida ljus nyttjas, men 2:n e gånger i weckan så wida olja blifwer brukad. :J:o. Om auctoriteterne skulle finna skiäligt minska eller öka lycktornas antal, så får entrepreneuren i förra fallet nöja sig med minskning, deremot h an i senare fallet njuter tillökning, alt i mohn efter det utfästa priset för tändningen i det hela; äfwensom auctoriteterne förbehålla sig att lämpligen förändra Lycktornas stationer utan a tt sådant wärkar p å de nu af entrepreneuren antagne willkor. ·I :o. Entrepreneuren uppbär månatligen hwad han sig betingar och får en månads förskott. Ifall Authoriteterne så fordra ställer han säker borgen för uppfyllandet af entreprenad willkoren.»

Som komplettering till de uppräknade villkoren meddelades också, att för akademiens räkning tillkom en lykta, som placerades vid övre delen av Sandgatan vid Paradislyckan, »så att Academien hädanefter kommer att answara för och underhålla fem Lycktor». Vid rådstugan hölls tre lyktor som förut och spridda ute i staden trettioen stycken, eller tillsammans trettionio stycken. Det utropades emellertid endast trettiofyra för 1.000 Rdr Riksgd, som blev det lägsta anbudet, vilket lämnades av domkyrkoringaren Jöns Persson, som alltså erhöll uppdraget och sedermera även för nästa belysningsperiod åtog sig detsamma. De fem akademilyktorna utöver det utannonserade antalet skulle beräknas efter det avgivna anbudet. För att ge ännu en bild av gatubelysningen i Lund och dess skötsel som komplettering till de tidigare under denna period skall jag citera ett kontrakt från så sent som år 1852 uppgjort med arbetskarlen Johan Schöld och undertecknat av professor H. M. Melin som representant för akademiens jurisdiktion och borgmästare J oh. Bäckström för stadens. Det gäller tiden den 1 okt. 1852 till den 1 april 1853 och innehåller nio punkter:

))1 :o. Lyktorna, som egas af Staden och hwilka Sköld för detta år efter besigtning kommer att emottaga, skola af honom wid kontraktstidens slut återlemnas i samma skick, som de nu wid mottagandet befunnits; och skall i följd häraf Sköld answara för all ann.an skada derå än den, hwilken kan dem åkomma genom storm och hårdt wäder, genom wåld och okynne, det den af Sköld eller det folk, han wid lykttändningen begagnar, hwarken förwållats eller kunnat afwärjas, eller genom slitningen och bruket under den öfwerenskomna tiden. Sker skada å lykta, bör, så wida den inträffar, medan hon är tänd, anmälan genast göras af Sköld eller hans folk å Polisvaktkontoret; hwaremot om skadan skett om natten eller wid tillfälle, då lyktan ej är tänd, en lika beskaffad anmälan bör ske så fort sig göra låter, men sednast påföljande dags morgon, vid påföjd för Sköld, i händelse af underlåtenhet härutinnan, att wara förlustig rättighet till ersättning af Staden för en dylik skada. I ersättning för belysningen med hwarje sådan lykta erhåller Sköld årligen Sju Riksdaler 1G Skillingar (7 Rdr 16 Sk.) Banco. Å de tider på året, då lykttändning icke eger rum, skola lyktorna förwaras af Staden. Lyktorna emottagas i slutet af denna månad och aflemnas i början af April månad nästa år af Sköld efter besigtningen. 2 :o. Från och med den 1 :ste October till den 1 April nästa år hållas lyktorna lysande med rent och klart sken å tid, som en serskild tabell utwisar, bild 00, deraf Sköld kommer att erhålla del. För hwarje lykta, som icke är tänd inom en fjerdedels timma efter den å denna tabell bestämda tid, eller wid inträffande månsken är släckt tidigare än en fjerdedels timma före den å samma tabell utsatta tid, gör sig Sköld förfallen till ett vite En Riksdaler Banco. 3:o. Mellan hwarje afton som lyktorna begagnas skola de ordentligen och noggrant rengöras, så att hwarken å glaset eller i öfrigt finnes någon orenlighet af tran, sot eller annat, hwarigenom ljusskenet kan fördunklas. Är lykta genom bristande renhållning eller annan på Sköld eller hans folk beroende försumlighet icke i det skick, att hon lemnar ett rent och klart sken ware Sköld jemväl förfallen till En Riksdaler Banco vite för hwarje serskild gång och för hwarje lykta, med hwilken en sådan försumlighet in träffar. 4 :o. Slocknar lykta under den tid, den bör wara lysande och tändes hon icke ånyo inom en half timma efter det hon slocknat, ware Sköld för hwarje sålunda slocknad lykta förfallen till En Riksdaler Banco vite.

128

:l:obef.l,

fom. tthllifar tiben f~r gatuhJftorna~ tåitbning : ··

. . "

m!btr

od; .pådning

1t>intr1·~alfård f 85~f--'53.

f ~

r>rtobrr ..

'.l11nt.2\'

_!!.:_._

' I &Y.

! -:

(il

Il 10

•• •• ••I& IS

Ul 12

111 20 •.

t;'l, G%

ij,)/,

C:J.ufJ.'•

!I.

1iY,

8'l.9'/, 9y,

G'/~

tu~

61/2

10Y.

G';9

tnl/,

sy,

10\1,

HY,

1iY,

Gy; G~

6Y.

to ~-~

10 1/..

10Y. 11)'./.

10 1/.c

G';~

'10'./.

. 61,1,

1oy~

. 6'/, 6Y.

6Y. . 6Y.

ay. _.

ZI · ' -

•• •• - ·

ltP/ 4

IOY. -IOY, , tOY. IO~

- ·,

I ·· ., · , ~

6'1.-

34 ll:å

ao '21

. ao a1

5~ o~

!9..

1 · 7Y. 1~

4Y.

~y,. fl

. 5~

~Y.

nx 'Y· ·tOY.

-'•1.

6!/,

·7\1,

5!fw

5}1~

1oy,

~~: !~x

· 5~. .

7'/,

6Y.

9Y. w, · 10Y.

19~ -

6.(. ~t0X

wy.

7'/, 1y,

1y;.

1y,

.9'/. 'IOY.

:~~

10y. 1ox

!l}t . grunbfotfn; rf1tr ~ll>iffn brnn• tabrU blifll>it u~~gjorb ,iro: ~~!torna

b.öra tånb•3 1 1/, tim111u 1it1rc jofrn3 nr~g&ng ;. bi><f •nit& 111Jn•1tl fftn . t!Urödllgt fr&n 1 1/, tintm• rftrr bmf u~~ging tUI ~ timm•r . förr brti nrb9&n9 un.bt~ ·onbr~, mbit [amt flll4 b•grn •f förf!• qm~r1rr11,. .

lr~<fl uli 'll c.tl insffo !8ofl~erit1. ··· ·

Bild 6. Tabell för tändning och släckning av gatlyktorna halvåret 1852-53. ~I

Lund Yintcr-

12n

5:o. De i detta kontrakt omnämnde böter fördelas lika emellan angifwaren och Åklagaren, derest angifwaren ej sjelf will åtalet utföra; i hwilket fall böterna blifwa hans Ensak. G:o. Skulle så stark storm eller annat oväder inträffa, att lykttändningen med svårighet låter sig werkställas, bör Sköld, så wida han derifrån will för den afton wara befriad, om förhållandet . genast göra anmälan hos Academiens Rector och Stadens Borgmästare eller hos endera af dem, om den andre ej kan anträffas, och får det på dem ankomma, huruwida lykttändningen bör ega rum eller icke. 7:o. Den Sköld tillkommande ersättning för belysningen under Kontraktstiden kommer han wid hwarje tändnings slut att uppbära beräknad efter Ett Hundrade Sjuttio Riksdaler sexton skillingar Banco för hela tändningstiden. 8:0. Brister Sköld i fullgörandet af hwad honom enligt detta kontrakt åligger, kommer lykttändningen, om Deputerade så för godt finna, att genom auction till annan person öfwerlåtas, då Sköld är skyldig att godtgöra den skada och förlust, som genom en sådan förändring kan Staden tillskyndas; Och ware Sköld i allo förbudet att å annan person öfwerlåta hela eller någon del af ifrågawarande gatubelysning, utan Deputerade det medgifwa. 9:o. Jemlikt Stadens Innewånares beslut den 5 Juni 1849 förbehålles Staden rättighet att i händelse det af Sköld begagnade belysningsämne befinnes mindre tjenligt, under återstående kontraktstiden anskaffa belysningsämnet och på den af Sköld betingade ersättningssumman för gatubelysningen afdraga kostnaden härför. Lund den 11 September 1852.»

Där husägaren själv bekostade gatubelysningen vid sin gård, anmälde han detta vid varje belysningsperiods början till deputerade. Så inlämnade t. ex. kamrer Mengel den 25 sept. 1832 följande skrivelse i detta ärende: »Anmäler, at jag denna Vinter liksom förut håller lysande Lyckta vid mitt hus, och är således befriad från Kostnaden till allmänna Lycktor.» Efter hand gjorde sig givetvis behovet av förbättringar i gatubelysningen gällande båda vad beträffar lyktornas antal och deras kvalitet som ljuskällor. Då stadens gatubelysning fungerat i tio år, blev frågan aktuell att öka antalet lyktor. Vid ett sammanträde mellan deputerade den 22 sept. 1823 fattades be130

Bild 7. »En väl plägad herre», oljemålning 180:l av Al exander Laureus. Betjänten lyser sin husbonde genom de mörka galorna på viigen h em från krogen. Stockholms staclsmuseum.

13 1

slut i denna fråga. Härvid bestämdes det, alt från och med den lykttändningsperiod, som började den 1 nästkommande okt., skulle allmänna lyktor hållas lysande på följande ställen: På hörnet af Mams: Sommelius hus (Norregatan), dit allmänna lyktan flyttas från N:o 21 Hand!: Sjöbergs hus (Norregatan), å hwilket ägaren sjelf håller Lyckta lysande. 2. På H:r Räntmästare Berlings Hus (L:a Norregatan 9ö-97). 3. På H:r Professor Tegners plank vid Clostergatan. ·1. på förra Kopparbergska Huset (L:a Norregatan 323). 5. på hörnet af Tunnbind: Anderssons phmk (L :a Norregatan 328). G. på västra hörnet af fånghuset. 7 & 8. på västra och östra hörnet af Rådhuset. 9. på H:r Assess: Wensters Hus (Torget llG). Anm. Den allmänna Lycktan, som är uppsatt på N :o 216 Hand : F. Krumlindes Hus, å hwilket Ägaren sjelf håller Lyckta lysande, indrages, till följd hwaraf den icke kommer att uppsättas, utan till framtida behof å Rådhuswinden förwaras. 10. på H:r Cammerer Malmros Hus (Södergatan 132). 11. på H:r Räntmäst: Cronsioes (Södergatan 222). 12. på Hans Mattissons Hus N:o 143 (Södergatan). 13. på Tulldahls Hus N:o 238 (Södergatan). 14. på planket mellan Sämskemak: Söderbergs och Bokbind: Duvanders Hus vid Mårtensgatan. Här upphänges den allmänna Lyckta, som tillförene varit uppsatt på hörnet af St. Petri Kyrkogård; hwarest Deputerade ansågo den mindre behöfwas af den orsak att gatan derstädes tillräckeligen kommer att upplysas af den Lyckta Hand!. Lindskoug sjelf håller lysande å sitt iboende Hus N:o 19 (Norregatan). 15. på Lycktstången, som är uppsatt wid H :r Profoss: Kjellins Trägårds staket wid Mårtensgatan. 113. på Hörnet af H :r Professor Brags uthus wid samma gata. Emedan Tractör Malm åtagit sig hålla egen Lyckta lysande, uppsättes här den allm: Lyckta, som tillförene warit upphängd på H:r Profes: Flermans hus N:o 102 (Kungsgatan). 17. på H:r D:r Hellstenii portstolpe (Killesträtet 17). 18. på Skomak: Lundquists hushörne (Skomakaregatan 112). 19. på hörnet af H:r Stadsfiscal Sandahls Hus (Skomakaregatan). 20. på fäktsalshusets contrefort i sfl kallade Käppslängaresträdct. ii l .

132

21. på hörnet af Biskopinnan Hesslens arfwingars uthus (Anncgatan 53). 22. på H:r Professor Lindforss plank (Annegatan 35). 23 & 24. wid östra och Vestra Portarne af Lundegård. 25. På hörnet af Drifhuset wid Sanclgatan. 26. på muren wid Anatomi s;il en. S :a 26 st. Allm. Lycklor.»

Det var alltså elt tiotal nya allmänna lyktor, som tillkom 1823. I slutet av samma [trtionde ökades också de enskilda lyktorna med lika stort antal, vilka placerades på följande ställen: på kamrer Mengels hus n:r 269 i Norregatan (Bredgatan), guldsmedsänkan Holmbergs hus n:r 9- 10 i samma gata, handelsman \Villborgs hus n:r 287 i samma gala, handelsman Hennings n:r 123 i Södergatan, bryggare Jacobssons n:r 126 i samma gala, hökare And. Larssons n:r 139 i samma gata, arbetskarlen Nils Anderssons i Mårtensgatan, rådman Scharffenbergs n:r :!06 vid Torget, handelsman Ekelunds n:r 13 i Norrcgatan och på professor Flormans stallänga i Skomakaregatan. Antalet av allmänna och enskilda lyktor ökades ytterligare något under perioden fram till 1863, då gasbelysningen infördes. På våren 1844 var deputerade ånyo i arbete med att söka få fram en förbättrad »gatu-upplysning » i staden under den mörka årstiden. Det gällde denna gången bättre lyktor. Stadens samtliga »Societeter» hade liksom övriga vederbörande blivit hörda i ärendet, varefter magistraten fattade sitt beslut. Enligt detta hade deputerade föreslagit, »att i stället för de af Staden nu ägande 32 gatulyktor, bland hvilka en större öfwer pumparne på Stora Torget, 14 reverberlyktor, 2 brolyktor och 15 armlyklor, som alla funnits för ändamålet otjenlige, 38 nya reverberlyktor af enahanda beskaffenhet som de, medelst hwilka några af Stadens gator warit på enskildes bekostnad under sistförflutne winter upplyste, och derjemte 2 :ne ändamåls enligt inrättade lyktor öfwer pumparne å Stora och Lilla Torgen, borde för Stadens räkning anskaffas, alla af Zinkplåtar förfärdigade utom den stora Torglyktan af Koppar samt för-

sedde med blankpolerade reflectionsplåtar och oljehus af messing. » Dessa lyktor skulle förses med särskilda nummer och deras reflektionsplåtar lämpas efter de ställen, som de var ämnade för. Utom själva lyktorna behövdes det emellertid också pålar och järnkedjor för lyktornas upphängning och en hel del annan attiralj. Denna nyanskaffning skulle komma att draga en kostnad av 1.518 Rdr 8 Sk. B:co. Detta orkade inte stadens budget bära på en gång. Man beslöt fördenskull att till en början för den följande belysningsperioden (1/10 1844-1 / 4 1845) nöja sig med att anskaffa den större torglampan och förändra den förut därtill begagnade liksom de gamla r everb erlyktorna. Genom att sätta större tak på dessa skulle man liksom i de förut omtalade nya reverberlyktorna kunna få plats m ed både lampinrättning och reflektionsplåtar. Kostnaden för denna nyanskaffning och omändring skulle inskränka sig till 500 Rdr B:co, en summa som bättre stod i överensstämmelse med stadens dåvarande finansiella villkor. Sedan skulle man varje år skaffa tre nya reverberlyktor, tills efter åtta a nio års förlopp erforderliga anstalter erhållits och hunnit undanröja behovet av de gamla armlyktorna, som till dess finge tjänstgöra. Man bestämde nu också, att lyktorna skulle tändas vid mörkrets inbrott och i allmänhet inte släckas förrän kl. 10.30 om aftonen. Stadens äldste fick i uppdrag att utföra detta beslut, men magistraten förbehöll sig rätten att bestämma plats för de nya lyktorna. Den 25 okt. 1844 utkvitterade en hantverkare P. Jolmsson 154 Rdr 24 Sk. B:co för sex större lyktställningar och tretton mindre. Till vardera av de större hade åtgått en stycken 1G alnar »furu-Balk» på 10 tum och fyra ek.stolpar samt spik. Hål hade grävts för stolparna, som tjärats och kilats fast m ed gråsten . I allt hade de större kostat 16 Rdr B:co per styck. Till vardera av de mindre hade åtgått ett stycken 8 a lnars furuträ, två a tre »stifvor», spik och sten, allt per styck dragande en kostnad av 4 Rdr 24 Sk. B:co. En annan hantverkare, J. A. Dreyer, lyfte den 2 jan. 1845 140 Rdr 20 Sk. l3 :co för att han satt upp lyktkedjor med tre mässingstrissor Yid bland annat 134

domprostens och professor Brunius' hus, i Klostergatan, i »Tomegab» och vid >>Reinholsts Trägård». Längre fram lät staden göra lyktpelare av järn och i september 1852 betalades för en sådan med tillhörande ketting, som allt utförts på Kockums gjuteri i Malmö, 150 Rclr Riksgäld. Att få dem forslade till Lund kostade 2 Rdr B:co. Glasmästare C. P. Nordström satte samma år 1852 bly och glas i lyktorna för en kostnad av 15 Rdr 18 Sk. Riksgäld. Under elen tid på året, då i staden ingen lykttändning ägde rum, förvarades samtliga gatulyktor på rådhuset, dit de inlevererades mot vederbörligt kvitto, som kunde se ut såhär: >>Att stadens större lyktor, till antalet fyratioåtta st., blifvit i dag aflemnade å Rådhusloftet och dervid befunnits, enligt af mig verkstäld besigtning, i helfärdigt skick till alla delar, liksom oljehusen voro utkokade och lyktorna i öfrigt rengjorde, så att efter mitt omdöme, hinder icke möter för fru Hasselgren att varda gottgjord hvad henne efter contract tillkommer, intygar Lund den 4:de April 185() Sven Carl Brink »

För att under så rimliga villkor som möjligt söka realisera beslutet om den förbättrade gatubelysningen gjordes ett kontrakt med kopparslagare Jöns Knutsson och bleckslagare A. M. Elmquist att under en följd av år åtaga sig lykttändningen och förnya lyktbeståndet. Den 30 aug. 1844 inlämnade kopparslagare Jöns Knutsson ett skriftligt erbjudande på skötseln av stadens gatubelysning under en tid av tio år. Att han sträckt sitt åtagande över så lång tid, motiverade han med >>de förskotter jag måste göra i anseende till det stora förlag af lyktor, som för ändamålet äro behöfliga, samt med hänseende till det i 4:de punkten åtagna villkor, kan jag dock icke på mindre tid än Tio år åtaga mig fullgörandet deraf». De villkor han uppsatt, hade han avfattat i fyra punkter:

))l:o. Att till den 1 :ste näs tkommande October ansk affa det antal Reverberlyktor, som förut varit begagnat. 2:o. Att likaledes med det sn araste anskaffa det antal lyktor af samma slag, som Deputerade kunna anse d erutöfver behöfvas för en m era fullständig upplysning. 3:o. Att genas t, såsom säkerhet för min förbind elses uppfyllande, öfverlemna dessa lyktor å t Staden och ·I :o. a tt dem efter Tio års förlopp, då des amma varda Staden tillhöri ge, i fullt försvarligt skick till Stadens eganderä tt öfverlåta och aflemna.))

För övrigt utlovade h an att m ed all omsorg utföra arbetet med gatubelysningen. Kontraktet med bleckslagare A. lVI. Elmquist gällde på fem å r och rörde en del av gatubelysningen med tolv stycken rever berlampor och fem stycken mindre armlyktor, vilka skulle anbringas på särskilt föreskrivna ställen. Kontraktet innehåller inte mindre än tio myck et omständligt avfattade punkter. Det är givetvis av vikt att in extenso relatera dessa, då de ger en god bild av b elysnin gsförh ållandena i staden vid denna tid och vad man gjorde för att ifråga om attiraljen förbättra denna. De uppsa tta villkoren h a r följande lydelse : ))1 :o. Alla före nämnda Reverberlyktor ansk affas af Bleckslagare Elmquist och förblifva h ans egendom och erhåller h an för hvarj e såd an lykta årligen 22 Rdr Banco såso m ersättning för slitning, förlagskos tnad, belysning samt för tåg och nödigt tillbeh ör för lyktornas upphängande, hvilket allt, utom jernräcken och behöfli ga pålar, som på allmän bekostn ad förfärdi gas, af Elmquist ansk affas och ansvaras. 2:o. Reverberlyktorna förfärdigas eft er den bästa kä nda Construction med glas såväl på alla fyr a sidor som i bott en, sa mt förses m ed två eller fyra speglar, i m ån af de fl er a gato r eller allmänna platser, som tillstöta det ställe, där desamma komma alt anbringas, äfvensom med luftdrag genom cylindriskt glasrör. 3 :o De mindre eller armlyktorn a h ållas Elmquist tillhanda af Staden och erhåller h an i betalning för belys nin gen med hvarje sådan lykta 5 Rdr Banco om å r et, åli ggande det h onom alt berörde lyk tor efter ofvannämnde fem års förlopp i det stånd h an desamma emottager till Staden å terlemna eller andra fullt jemngo d a i stället. 136

Bild 8. Handlyktor fdn liOO- och 1800-inl cn. K. i\1. 2.12~3, <Hi ~ii , 125!1 1. Hlii!11i.

I ·">··-I

-I :o. För innev ar ande år komma så många af föreuemnde, till hvilka nödige jernräck och pål ar redan förefinnes, att börja tändas denna dag och de öfrige så fort jernräck och pålar hinna förfärdigas; kommande betalningen för de lyktor, som efter denna d ag börj a tändas att för instundande vinter beräknas efter den tid desamma hållits lysande. :i:o. För hvarje afton, som lyktorna, så väl de större som de mindre, varit tända, skola de rengöras samt hvarje bristfällighet iståndsä ttas; och åligger det Elmquist att om H.everberlyktorna under den tid h an sig gatulysningen å tagit blifva obrukbara, genast och ulan allt uppehåll anskaffa andra, fullt användbara, i stället.>>

Av någon anledning avbröt bleckslagare Elmquist sitt kontrakterade uppdrag med gatubelysningen i staden i september 1847 och överlät det samma månad på bleckslagare J. Hasselgren. Hasselgrens änka fortsatte sin mans uppdrag med att sköta en del av stadens lyktor långt fram på 1850-talet. Bränslematerialet utgjordes till att börja med sannolikt av både ljus och tran. När kopparslagare Jöns Knutsson den 1 april 1845 hos herrar deputerade anhöll om förskott på det honom för nästkommande vinter tillkommande arvode för lykthållningen - »enär lyktskatten för innevarande år redan influtit » - gör han det för att bli i tillfälle att i god tid kunna anskaffa bästa slags tran men också för att kunna bestrida kostnaderna för lyktreparationer efter sistförflutna vinter. Åtminstone tidvis har dessa traninköp gjorts i Köpenhamn, bland annat hos firman 0rum & Wulf. Därifrån införskrev bleckslagr.re J. Hasselgrens änka 1856 tolv fat fin »Havkalos Tran» a 41 Rdr fatet, som i frakt från Köpenhamn till Lund drog en kostnad på något över 30 Rdr. Alltifrån gatubelysningens införande hade stadens invånare, som inte själva b ekostade en lykta vid sitt hus, att erlägga en viss lyktskatt som samlades till de så kallade lyktmedlen. När man 1844 gick in för en förbättrad gatubelysning, som blev en ganska dyrbar historia, beslöt man också, att den enskilda lykttändningen skulle bortfalla och alla stadens invånare deltaga i den allmänna lyktskatten. Som skäl anförde man, »att enär all188

Bild \l. H:indlyklur. -

!(.!IL om., 40422.

männa gatubelysningen a l'ser icke egentligen b elysa ntlel at' huse11 i staden utan synnerligast tillkommit i och för samtlige invånares säkerhet och beqwämlighet och de således alla ägde förbindelse att i någon mohn bidraga till gatubelysningens ändamålsenliga vidmagthållande, lykte-skatten borde hädan efter på det sättet debiteras, att alla härstädes mantalsskrifne Embets- och Tjenstemän, Borgare och andra Ståndsperson er äfwensom sådane Enkor och ogifta fruntimmer, som tillhöra någon af dessa klasser och sjelfe låtit sig här mantalsskrifwa, påföras hwardera 16 Sk. Banco och hwarje af Stadens öfrige Innewånare 4 Sk. samma mynt, hwilken beskattning likwäl icke kommer att drabba andre inom Militaire Staten än sådane, som här ständigt wistas, äfwensom all garnizonerande gemenskapen borde derifrån befrias, samt sluteligen att hwad utöfwer det sålunda inflytande belopp behöfwes för gatlysningens bestridande, skulle, såsom hittills, uttaxeras på alla fastigheterna

inom Staden i mohn af deras Bewillningswärden; Och som Stadens samtlige Societeter, uti ingifne utlåtanden, ej haft annat att härwid erinra, än att Handels Societeten ansett personella skatten lämpligast böra utgöra 24 Sk. Banco af hwar och en bland dem, hwilken i förslaget upptages till 16 Sk:s afgift, dock med den inskränkningen, att de af desse personer, som ej taxeras högre än till en portion fattigskatt, äfwensom arbetsklasserne, borde från lyktskatt aldeles befrias, finner Magistraten skäligt, att Deputerades ifrågawarande utaf de fleste Societeterne biträdde förslag till alla delar godkänna och till framtida efterrättelse fastställa». Kostnaden för stadens gatubelysning beräknades vid denna tid årligen belöpa sig till 1.000 Rdr B :co. Av denna summa skulle efter det nya skatteförslaget akademien, Akademiska Föreningen, domkyrkan, stadens skolor, rådhuset, stadshuset och arresten tillsammans betala 205 Rdr. De återstående 95 skulle uttaxeras på stadens och akademiens jurisdiktioner. I samband med nyregleringen av stadens gatubelysning 1844 hade uti kostnaderna härför jngått ett påräknat årligt bidrag från stadens rådhus på 5 Rdr 24 Sk., från stadens allmänna barnskola 3 Rdr 32 Sk., från stadens vågbod 5 Hdr 24 Sk., från stadens fängelse 3 Hdr 32 Sk. och stadens fattighus 1 Rdr 40 Sk. B:co »beräknadt efter ett proportioneradt deltagande i allmänna kostnaden för de vid allmänna gator inom staden belägna byggnader och tomter». På lasarettet skulle falla en årlig avgift av 15 Hdr 24 Sk., på domkapitlet 78, på akademien 66 och på katedralskolan 7 Rdr 16 Sk., allt i Banco. För att bekosta genom nyregleringen förorsakade utgifter till det ökade antalet lyktor, som skulle komma att uppsättas i staden, till pålar och järnräck och deras uppsättande, tarvades en summa av 270 Rdr B :co. Detta belopp fann deputerade icke lämpligt insamla genom särskild lyktskatt utan ansåg det böra bestridas av staden och härvarande särskilda inrättningar såsom engångskostnad i mån av varderas deltagande i årliga kostnaden för gatubelysningen. Efter denna beräkningsgrund skulle rådhuset erlägga 7 Hdr 24 Sk., allmänna barnskolan 5, 140

vågboden 7 Hdr 24 Sk., stadsfängelset 5, fattigskolhuset 5 och fattighusen 2 Hdr 24 Sk. Lasarettets engångskostnad i detta fall blev 22 Hdr 24 Sk. B:co, domkapitlets 24, akademiens 75 och katedralskolans 10. Akademien och domkyrkan svarade dessutom för delar av vissa lyktor enligt särskilt uppgjord för. teckning. Efter dessa b eskattnings- och uppdelningsprincipcr forlsallc man sedan, så länge detta belysningssystem varade eller intill senare delen av :'lr 1863, att ekonomiskt uppråtth å lla stadens gatubelysning.

KALLifaNVISNING,\R Otryckta källor i Landsarkivet i Lund. Lunds stads räkenskaper 1812-1863. Akademiens och magistratens gemensamma protokoll 1812-1851. .Jurisdiktioncrnas i Lund arkiv. Handlingar rörand e staden Lunds belysnings- och brandväsen 1796-1861. Lunds magistrats protokoll 1852-1863. Lunds rådhusrätts protokoll och dombok 1813. Konsistorieprotokoll 1844. Tryckta källor.

Lunds Weckoblad Nytt och Gammalt 1812-1863.

FALSTERBO HUS Au RAGNAR BLOMQVIST

en som i våra dagar besöker Skanör och Falsterbo kan kna ppast av de båda orternas läge och utseende ana, att här en gång varit ett av de viktigaste centra för Nordcuropas ekonomiska liv. Det är dock så, alt trakten har en historia av betydligt vidare intresse än de flesta andra av våra äldre samhällen. Då de båda syskonstäderna under 1200-lalet träda fram i historiens ljus, finna vi dem såsom huvudorter för stora internationella marknader, nundinm scanienses, skånemarknaderna, vid vilka omsattes såväl den utanfö r halvön fiskade sillen som

\'i g n e llen fr å n e n knrln av L UCAS \ VAGllENAEll, 1500-l ale ls slut.

142

handelsvaror av allehanda slag. Vi finna, att just pä denna halvö, i och omkring de båda orterna Skanör och Falsterbo, sker varuutbytet mellan de båda nordeuropeiska motpolerna Östersjöområdet och Nordsjöstaterna - i en omfattning, som knappast äger sin motsvarighet på annat håll. Förutsättningen för de båda städernas uppkomst och uppsving under medeltiden har varit det inbringande sillfiske, som sedan urminnes tider kunnat b edrivas utanför halvön. Såv~il från 1100- som från 1500-talet berättas, att sillen ibland stod så packad utanför kusterna att man icke behövde använda nät utan kunde ösa den med skopor i båtarna. Förmodligen ha dessa fiskemöjligheter redan tidigt utnyttjats till husbehov av de omkringliggande landsdelarnas invånare, men det som gjorde, att fisket under medeltiden ryckte upp till en ekonomisk och merkantil faktor av allra största betydelse, var framför allt uppkomsten av den tyska hansan. Detta mycket omfattande förbund av handelsstäder i norra och nordvästra Europa kom att under större delen av medeltiden behärska så gott som all handel i Nordeuropa. Sedan hanseköpmännen väl uppenbarat sig på halvön, blev skånesillen en internationell handelsvara och en av de under medeltiden begärligaste. Genom hansan öppnades förbindelsen mellan producenterna och konsumenterna, och sillen erhöll härigenom ett handelsvärde, som utan sådana förbindelser varit otänkbart. Genom hansan öppnades också möjligheterna för en ökad import av det för sillens konservering nödvändiga saltet, och det blev därigenom lönt att fånga sillen i större mängder. Varje år under fiskeperioden i augusti-oktober möttes vid Skanör och Falsterbo hanseköpmän såväl från städerna kring Östersjön alltifrån Liibeck i sydväst till Reva! i öster som också från Nordsjöns städer, Dordrecht, Amsterdam, Bremen etc. Handelsmännen från det senare området kallades omlandsfarare, eftersom de hade att segla omkring Jylland och genom Öresund på färderna till och från Skånemarknaderna. Dessa årliga möten mellan köpmännen från de båda områdena blevo av synnerligen stor betydelse för varuförm edlingen. Under

medeltidens tidigare del var på grund av tid ens bristfälliga navigeringsteknik direkt seglats mellan Östersjöns hamnar och Nordsjön ett vanskligt företag, som helst undveks åtminstone av Östersjöns skeppare. Därför gick transitohancleln m ellan de båda områdena sedan gammal tid huvudsakligen över trakterna vic.l den jutslrn halvöns sydligaste del, först över HeclebySlesvig, men efter Liibecks framväxt på 1100-lalet på landsvägen mellan Hamburg och Liibeck. I och med alt de båda handelsområdenas köpmän möttes för sillhandel vid Skanör och Falsterbo, skapades här för varutransiteringen en ny möjlighet, som också kom att utnyttjas. Sillmarknaclerna växte ut till stora varumässor, där Östersjöländernas råvaror och produkter av alla slag utbyttes mot de västeurop eiska köpmännens handelsvaror, bland vilka särskilt klädet spelade en viktig roll. Till varumarknader i denna mening synas skånemarknaclerna ha utvecklats tidigt under 1200-talet. Det var ett myllrande liv, som varje höst utvecklades på halvön i och omkring de båda städerna Skanör och Falsterbo. Ibland kunde antalet av de i marknaden deltagande uppgå till 40.000. I elen primära sysselsättningen, sillfisket, ha deltagarna övervägande utgjorts av danskar, medan köpmännen så gott som uteslutande voro utlänningar. De olika fiskare- och köpmansgrupperna hade att slå sig ned på bestämda, utanför de båda städerna belägna områden, lägen och f it, vilkas väl utstakade gränser voro stadfästa av konungen. På strandremsan längs västra kusten hade de danska fiskarna sina lägen. Innanför strandremsan Iågo de tyska städernas koncessionsområden, j'iten, med nordsjöstädernas (Dordrecht, Amsterdam, Ziitfen, Kampen, Bremen, Hamburg m. fl.) samt några Ös tersjöstäders områden vid Skanör, medan de flesta av elen senare kategorien hade sina områden utanför Falsterbo. I sitt högsta flor stodo skånemarknaderna under 1200- och 1300-talen. Mot 1300-talets slut började nordsjöstäderna att i allt mindre utsträckning besöka sina koncessionsområden vid Skanör, och så småningom. uteblevo de alldeles. Anledningarna härtill ha varit flera, bl. a. framsteg i navigeringskonsten, vilka 144

F~lste'll'bo tlf>(,\ ktens

topoqr(,1. fi vid medeltidens slut

BLO M OVIST

1950

FöNök till

j'OO

-lfW 1111W111m111lf---lfW111.w111w. 1111f---jlll 11w.1111Wl1111-I-flll 111Wl1111UJ1111-I_

/000

-+-I

j11w. 1111Wl1111-I 111

Jit e te r

Bild 1. Försök till schematisk rekon struktion a,· Falstcrbotraklcns topografi vid medeltidens slut. Huvudsaklige n efter Schäfer och Söclcrberg. Staclsplanen skisserad i överensstämmelse med tillståndet före branden 18\l(\. 10

befrämjade den direkta farten nordsjöhamn-östersjöhamn, samt ett begynnande uppsving för fisket i Nordsjön. Denna utveckling hade till följd, att Skånemarlmaderna förlorade sin karaktär av varumässor och halvön sin roll såsom transiteringsplats. Sillhandeln blev under den följande tiden huvudsaken vid de höstliga sammankomsterna. En ytterligare kons ekvens av utvecklingen blev den, att Skanör, som tidigare varit den oftast omnäri.rnda huvudorten för m a rknaderna, från 1400-talets ingång trädde helt i skuggan av Falsterbo, eftersom koncessionsområdena för de flesta av de städer, som fortforo att deltaga i marknaderna, lågo vid denna stad. Såsom sillmarknader fortforo de årliga sammankomsterna vid Falsterbo ännu över 200 år. För elen tyska hansan var 1400talet en storhetstid, då praktiskt taget a ll utrikeshandel i norra Europa låg i dess händer, och för hansestäderna vid Östersjön var den vid Falsterbo saltade sillen fortfarande en dominerande handelsvara. Men vid 1500-talets början inträder tillbakagången i hansans handelspolitiska maktställning. Anledningarna härtill voro många. De stora geografiska upptäckterna möjliggjorde ett uppsving för holländare och engelsmän, vilka med ökad konkurrenskraft uppträdde vid Östersjön. Här understöddes de av de nordis.k a rikenas regenter, vilka under 1500-talet med framgång motarbetade hansan. Vid 1500-talets slut ägde hansan endast en skugga av sin forna storhet. Eftersom Skånemarlmaderna huvudsakligen besöktes av hanseköpmän, blev deras öde detsamma som hansans; de sjönko i betydelse. De fortforo dock under hela 1500-talet. Ar 1606 gjorde emellertid kung Kristian IV oåterkalleligen slut på hansans handelsprivilegier i Skåne. Ytterligare någon tid fortsattes de tynande marknaderna, och ännu år 1625 sände Liibeck, Danzig, Rostock, Stralsund och \Vismar fogdar till Falsterbo, där marknaderna öppnades på gammalt sätt med trumslag och uppläsande av kungens marknadsstadga (»motboken »). Då Skåne blev svenskt gjorde Liibeck hos svenska regeringen ett försök att återfå sina gamla handelsprivilegier i Skåne, dock utan att möta någon förståelse. 146

~--· ·

·~1

Bild :!. Df'lalj aY ka rla fr [111 :°Lr l tJ /!J iiYcr Sl c llins fil.

Bild 1 är ett försök att åskådliggöra vad urkundernas tyvärr ofta motstridiga uppgifter och senare tiders utgrävningar meddela om lokaliteterna vid Falsterbo vid medeltidens slut. Genom undersökningar av lundaclocenten Sven Söderberg år 1899 och 1900 har fastslagits, att den nuvarande reveln samt halvöns sydspets omkring den nuvarande fyren under medeltiden stått under vatten. Då Skånemarknaderna började torde halvöns sydspets befunnit sig ej långt från elen nuvarande invid huvudingången till golfbanan belägna Kolbacken, som säkerligen utgjort underlaget för det sjömärke, som kort efter år 1225 upprestes vid Falsterbo, betecknande nog på hansestaden Liibecks tillskyndan, till underlättande av seglatsen förbi det farliga Falsterborev. Kolbacken utgör f. ö. den äldsta kända fyren i Sverige. Här fyrades med ved eller träkol 147

FALSTERBOHUS

1111 111111 1

PLAN. UPPMÄTT 1914- - 191) RA C7/VAR .BL0./'1QVl.Sr.

==+mu111:i~m1nrrrt====1~~.MrEJ( 11

Bild 5. Översiktsplan över borgen. De yngre skoningarna längs yttre vallgravens kanter äro ej medtagna. Pråmarna under södra vallen få tiinkas numrerade från vä ster till öster.

omnämnes redan 1343, liksom Greifswalds och Anklams öster om slottet. Kolberg förvärvade sitt fit år 1372. Det låg omedelbart norr om Stettins område, som tydligen måste ha varit något äldre. Rostock, som tidigare haft fit vid Skanör, skaffade först år 1494 sitt område vid Falsterbo. Det avgränsades i öster av )) den vagnväg, som leder från slottet till redden ». 150

Bild 6. Borganläggningen enligt planen bild 5, sedd i fågelperspektiv. Såsom framgår av texten iir rekonstruktionen i vissa delar hypotetisk.

Det har icke kunllat påvisas, att folk av annan nationalitet än danskar och tyskar varit markinnehava·r e vare sig vid Skanör eller Falsterbo. Främlingar från Holland, England och Skottland ha emellertid deltagit i Skånemarknaderna, men då såsom »gäster» på dansk eller tysk mark. På marknadsområdet måste ha funnits ett betydande vägnät, och vägar och gator omnämnas ofta i urkunderna. I regel torde de olika koncessionsområdena ha avgränsats av vägar. Sålunda omtalas bland gränserna för Liibecks område »vägen längs Roslocks fil» och »gatan eller vägen som går mellan Liibecks och Stettins fält». Vägen från slottet till redden är redan nämnd. En huvudväg synes ha gått från sjömärket och danska kyrkan i söder upp mot Skanör. På filen hade köpmännen sina badplatser, ordnade längs gator. Enligt en bevarad karta från år 1579 över Stettins fit fanns där en längsgående och tre tvärgående vägar, och liknande torde förhållanden ha varit på de andra fiten. Över Liibecks 151

fit gingo flera vägar, bl. a. en, som fortsatte förbi ett franciskanerkapell utanför fitets västgräns. Bodarna torde i regel ha varit byggda av trä och endast mera sällan i korsvirke. Varje bod hade efter därå uppsatt märke namn sådana som Haren, Svanen, Tre tunnband, Jungfrun, Herrans borg, Grumbaljan, Tre sillar o. s. v., bild 2. Köpmännen förvärvade sillen av fiskarna ute på själva strandremsan. Därifrån fördes den till fitet, där den rensades och saltades i från hansestäderna medförda tunnor. Den härtill använda arbetskraften synes helt ha varit inhemsk. På fiten funnos särskilda bodar för sillens b ehandling, s. k. styrterom, för vilka viss avgift erlades till kungen. Avfallet från rensningen, kallat grum, omhändertogs av grumkarlarna och fördes

Bild 7. Ringmursborgen sedd fr:ln sydost under pågående restaureringsarbele l!l34.

152

Bild 8. l\ärntorn e t före rcslnureri11gsarbcte11as bör,ian. Se lt !'rån n o rr.

till de av konungen ägda grumbodarna, där det användes till beredning av tran. Grumbodarna kunna nu lokaliseras till platsen för de s. k. Grumhöjebackarna norr om lokomotivstaUet. Flertalet av de tyska städerna översände egna fogdar. De hade att tillvarataga köpmännens intressen gentemot de kungliga ämbetsmännen, övervaka ordningen på vederbörande stads fit samt utöva den domsrätt, som var b eviljad åt de främmand e städerna. Fogdarna residerade i särskilda åt dem uppförda bostäder. För köpmännens gemensamma angelägenheter hade varje stad ett kompanihus. Fogdebostad och kompanihus synas i flera fall ha varit samma byggnad. För de religiösa behoven funnos flera kyrkor. Den sydost om Falsterbo ännu kvarstående kyrkan var redan under medeltiden sockenkyrka för staden. Invid staden Falsterbo låg vidare ett år 1343 och 1534 omnämnt Helgeandshus för fattiga och sjuka. De danska fiskarna hade sin egen kyrka, som i medeltida handlingar angives ligga på Ugle utanför sydvästra hörnet av

Liibecks fit och vid sydändan av det vatten, som nådde upp till grumbodarna. I det modärna Falsterbo kan dess plats i full överensstämmelse m ed dessa uppgifter lokaliseras till norra delen av kvarteret S:t Knut, där år 1935 begravningar påträffats. Av de tyska städerna hade Liibeck, Danzig, Stralsund och Stettin egna kyrkor vid Falsterbo. Äldst häribland var Llibecks kyrka, som i viss mån var gemensam för alla de tyska köpmännen. Endast i denna utdelades sista smörjelsen, där sammanträdde de tyska fogdarna i mål med parter från olika städer och bredvid densamma var tyskarnas gemensamma begravningsplats. Platsen för denna kyrka har varit ett för den modärna bebyggelsen fredat område c:a 75 meter norr om Hotell Falsterbohus. Bland marknadsdeltagare verkade såväl dominikanersom franciskanermunkar. Ett kapell för de senare omnämnes redan 1352, och synes då ha varit beläget väster om Liibecks fit, möjligen på mark, som år 1368 kom inom Danzigs område. En av huvudintressenterna på halvön var den danska kronan. I konung Valdemars jordebok av år 1231 upptages såsom konunglev Scanör, varmed torde ha avsetts en kungsgård, som legat på halvön och som ägde bestånd såsom särskild jordbruksfastighet ännu år 1494. Kungsgårdens mark synes ha omfattat allt som nu hör till Skanör och Falsterbo samt därtill en del av Skytts härad. Städer, fit och lägen lågo alltså på kunglig mark, och detta sakförhållande framhäves av de avgifter, som utgingo till kronan från tomter och bodar. Det uppblomstrande arbets- och handelslivet erbjöd kronan möjligheter till intäkter, vilka samvetsgrant utnyttjades. Alla tänkbara tullar, gälder och licensavgifter upptogos, och det var betydande summor, som härigenom årligen tillfördes den danska statskassan. Skånemarknaderna utgjorde en av dess viktigaste inkomstkällor. Såsom representanter för kungamakten voro på halvön stationerade tvenne kungliga ämbetsmän, fogden och gjälkaren, och för dessa uppfördes tvenne fasta borgar, den ena vid Skanör och den andra vid Falsterbo. Fogden var befälhavare på de båda slotten och konungens ställföreträdare på omårdet, i det han vakade över ordningens upprätthållande och utövade kungens 154

Bild 8. l\ärntorn e t före reslnureri11gsarbcte11as bör,ian. Se tt fr å n norr.

till de av konungen ägda grumbodarna, där det användes till beredning av tran. Grumbodarna kunna nu lokaliseras till platsen för de s. k. Grumhöjebackarna norr om lokomotivstallet. Flertalet av de tyska städerna översände egna fogdar. De hade att tillvarataga köpmännens intressen gentemot de kungliga ämbetsmännen, övervaka ordningen på vederbörande stads fit samt utöva den domsrätt, som var beviljad åt de främmande städerna. Fogdarna residerade i särskilda åt dem uppförda bostäder. För köpmännens gemensamma angelägenheter hade varje stad ett kompanihus. Fogdebostad och kompanihus synas i flera fall ha varit samma byggnad. För de religiösa behoven funnos flera kyrkor. Den sydost om Falsterbo ännu kvarstående kyrkan var redan under medeltiden sockenkyrka för staden. Invid staden Falsterbo låg vidare ett år 1343 och 1534 omnämnt Helgeandshus för fattiga och sjuka. De danska fiskarna hade sin egen kyrka, som i medeltida handlingar angives ligga på Ugle utanför sydvästra hörnet av

Liibecks fit och vid sydändan av det vatten, som nådde upp till grumbodarna. I det modärna Falsterbo kan dess plats i full överensstämmelse med dessa uppgifter lokaliseras till norra delen av kvarteret S:t Knut, där år 1935 begravningar påträffats. Av de tyska städerna hade Liibeck, Danzig, Stralsund och Stettin egna kyrkor vid Falsterbo. Äldst häribland var Liibecks kyrka, som i viss mån var gemensam för alla de tyska köpmännen. Endast i denna utdelades sista smörjelsen, där sammanträdde de tyska fogdarna i mål med parter från olika städer och bredvid densamma var tyskarnas gemensamma begravningsplats. Platsen för denna kyrka har varit ett för den modärna bebyggelsen fredat område c:a 75 meter norr om Hotell Falsterhohus. Bland marknadsdeltagare verkade såväl dominikanersom franciskanermunkar. Ett kapell för de senare omnämnes redan 1352, och synes då ha varit beläget väster om Liibecks fit, möjligen på mark, som år 1368 kom inom Danzigs område. En av huvudintressenterna på halvön var den danska kronan. I konung Valdemars jordebok av år 1231 upptages såsom konunglev Scanör, varmed torde ha avsetts en kungsgård, som legat på halvön och som ägde bestånd såsom särskild jordbruksfastighet ännu år 1494. Kungsgå1:dens mark synes ha omfattat allt som nu hör till Skanör och Falsterbo samt därtill en del av Skytts härad. Städer, fit och lägen lågo alltså på kunglig mark, och detta sakförhållande framhäves av de avgifter, som utgingo till kronan från tomter och bodar. Det uppblomslrande arbets- och handelslivet erbjöd kronan möjligheter till intäkter, vilka samvetsgrant utnyttjades. Alla tänkbara tullar, gälder och licensavgifter upptogos, och det var betydande summor, som härigenom årligen tillfördes den danska statskassan. Skånemarknaderna utgjorde en av dess viktigaste inkomstkällor. Såsom representanter för kungamakten voro på halvön stationerade tvenne kungliga ämbetsmän, fogden och gjälkaren, och för dessa uppfördes tvenne fasta borgar, den ena vid Skanör och den andra vid Falsterbo. Fogden var befälhavare på de båda slotten och konungens ställföreträdare på omårdet, i det han vakade över ordningens upprätthållande och utövade kungens 154

Bild 9. H.ester av salhyggnadens \'ästmur. Sett fdtn norr. Längst upp ses det nykonstruerade brunnskaret.

domsrätt. Gjälkaren, som mot slutet av medeltiden kallas tullnär, hade till uppgift att övervaka kronans ekonomiska rättigheter. Han tillsåg, att alla de mångahanda pålagorna blevo indrivna. Till en början bodde fogden på borgen i Skånör, m en vid 1400-talets början blev denna övergiven, och därefter är fogden stationerad på Falsterbohus. Då Falsterbohus år 1534 lägges under Lindholmens län och år 1540 under Malmöhus, blir 155

det länsh errarna på dessa slott som äro a tt räkna so m konungens fogde i Falsterbo. D essa förändringar få till följd, att tullnären blir kun gens egentlige r epresentant vid Skåncmarknaderna. Detta ämbete bibehålles ända till 1600-la lets början, då det blir indraget. De båda s täderna Skanör och Fasterbo synas även under medeltiden h a hört till landets minsta. Äldst och störst av de båda var Skanör, i vars namn ingår landskapsnamnet Skåne samt ordet ör = sandrevel. Namnet betyder troligen »den skånska sanclreveln». FalSterbo kan ha få tt sitt namn a v alt invå narna frå n elen danska ön Falster där uppslagit sina bodar. Första gån gen orten Falsterbo nämnes är p å 1220-talet, då konung Valdemar Scjr m eddelar Li.ibeck tillstå nd all vid Falsterbo lå ta uppresa ett sjömärke, för vars underhåll b ehövli g ved fick huggas i rikets skogar. När orten vuxit till att b etraktas som stad, kan icke m ed visshet avgöras, m en förmodlig<'11 har det skett r edan på 1200-talet. Det b ehöver knappas t fra mh ållas, alt fisk et och marknaderna varit det primära, och staden Falsterbo en sekundär företeelse. Utan fisket och fra mför allt markn a derna funnos h ä r inga b etingelser för uppk om sten av ett stadssamhälle, dä rtill var trakten alltför öde och vägen till upplande t alltför lån g och besvärlig. Ej h eller för en på sjöfart inriktad hand elsst.ad var platsen gynnsam, enär möjli gh eter att ås tadkomma en skyddad hamn, där fartygen kund e övervintra , saknades. Detsamma gäller om den äldre syskonstaden Skanör. Det var ingen huvudroll de b å da städerna spelade på halvön. De huvudagerande voro kronan, hanseaterna och fiskarna. Städernas innevånare ha icke uppträtt som köpmän. Deras egentliga näring und er större delen av året torde ha varit jordbruk och boskapsskötsel. Under markn adssäsongen synes endast ett rin ga antal ha d elta git i fisket - år 1494 enligt d,e n danske fogdens å rsavräkning 8 stycken, varvid m a n dock får r ä kna m ed att enva r av dessa representerade ett b å tlag - i övrigt synes borgarna huvudsakligen ha varit inriktade på att utnyttja de förvärv smöjligheter, som erbjödos under det livli ga 156

flik! 10. Res ter av tcgclbyggn a J viJ n o rra rin gmure ns ut sid:1. Sett från väs ter.

rahterl>ohu1

19];.

J, 6/ion )(. norro delen.

Bild 11. Sektion mot v1ister genom tegelbyggnaden vid norra ringmuren s utsida.

1f> I

13ild 12. Brnnncn pt1 horggårcl e n. Sedd fr ä n norr.

varuutbytet. De ha ägnat sig åt körslor --- <°ir 1494 löstes »vagntecken» av 81 borgare i Falsterbo - vilket visar att de ågde hästar, och arbetat som pråmskeppare, troligen på egna pråmar. Möjligt är, att de öster om Anklams fit belägna pråmbodarna tillhört borgare i Falsterbo. Men många andra arbetstillfällen måste ha givits ortens inbyggare under marknadssäsongen. För sillens rensande och saltande har behövts en rnyckenbet av arbetskraft, varav väl en del tagits från den kvinnliga ortsbefolkningen, och bland de många krögerskorna - år 1494 närmare 80 - torde också en del varit hemmahörande i Falsterbo. Om Falsterbo medeltida topografi ha vi endast ringa kännedom. Huru omfattande stadsområdet var under stadens »storhetstid» är oss obekant, men det år troligt, att det varit i huvudsak detsamma som under senare århundraden fram till 1f)8

den modärna badorts perlo~en. Av medeltida handlingar framgår, att staden hade ett torg, vid vilket rådhuset var beläget. Vid torget lågo badplatser, vilka huvudsakli gen synas ha ägls av kronan och kyrkliga inrättningar. Ar 1494 funnos i staden 23 »styrterom » cl. v. s. bodar, i vilka sillen behandlades. De Yoro med få undantag förhyrda av tyskar. Samma år betalades »fönsterp en ningar» av 152 personer , nästan uteslutande danskar. Fönsterpenningar va r en avgift från köpman s- och hantverkarebodar. Den utgick ej för bodar å de tyska koncessionerna. Någon föreställning om antalet bodar inom Falsterbo stad torde den nämnda siffran dock ej kunn a giva, eftersom många bodar lågo utanför stadens område. Från slutet av medeltiden föreli gga uppgifter om elt råd och tvenne borgmästare. Därav fram går, att. stadsstyrelsens organisation i Falsterbo stod i överensshimmelse m ed andra danska städers vid denna tid. I kyrklig t avseende bildade Falsterbo och Skanör tillsammans ett pastorat. Kyrkoherden var då som nu bosatt i Skanör. Såsom r edan nämnts låg sockenkyrkan även under m edeltiden utanför det egentliga stadsområ cle::. Kyrkan var, åtminstone under sin första tid, h elgad å t S :ta Gertrud, skyddshelgon såväl för· markens gröda som för de farande köpmännen. Dess belägenhet utanför stadsområdet överensstämmer med placeringen av å tskilli ga Gertrudsk apell vid nordtyska och danska kuststäder. I det utanför stadsporten b elägna kapellet kunde den farande en sista gång anropa helgonet om beskydd , innan resan på allvar begyntes. Ett par bevarade sigill visa, att ett S:t Knuts- och ett S :t .Johannesgille funnits i Falsterbo. Dessutom finnas uppgifter om ett sankt Jörgens broderskap. En erinran om medeltida gillen utgör också namnet »Papegojeskiftet» på det stycke av elen norr och nordost om staden liggand e Falsterbo vång, som låg närmast norra stadsparten (i förhållande till nutida lokaliteter det nordöstra hörnet m ellan Storgatan och vägen till Strandbaden). Skiftet kan ha fått sitt n amn av att gillesmedIemmarna där idkat målskjutning på papegoja. 15H

Bild !il och 14. Borgen sedd från nordviist under påg[1ende utschaktning av norra inre vallgraven.

Då marknaderna och sillfisket avtynade, sjönk också välståndet såväl i Falsterbo som i Skanör. Nedgången påskyndades av ytterligare en hemsökelse - flygsanden. Talande är ett kungligt brev år 1577, i vilket borgmästare, rådmän och menige borgare i Skanör och Falsterbo meddelas befrielse från stadsskatt »i anseende till sfadernas dåliga beskaffenhet och dagliga förstörelse av flygsand ». Under de följande århundradena föra de bl\da städerna en tynande tillvaro. .Jordbruket på den svaga jordmånen på vångarna har inte förmått giva full bärgning åt invånarna utan en stor del av dessa ha sökt sin utkomst såsom skeppare och sjömän. Åren 1896 och 1911 härjades Falsterbo av eldsvådor, efter vilka dock stadens gatunät ej blivit förändrat i annan mån än att krokiga gator blivit rätade. Stadens uppsving såsom 160

Bild 1'1. Se föregående bild.

modärn badort börjar med färdigställandet av Vellinge-Falsterbo järnväg år 1904 och uppförandet av Hotell Falsterbohus. Kapell, kompanihus, bodar o. s. v. liksom den fasta borgen Falsterbohus ha under tidernas lopp raserats, och över ruinerna har blåst mäktiga lager flygsand . Så småningom var det endast den halvt översandade stadskyrkan och Kolbacken, som på platsen erinrade om ortens forna betydelse. l\fon mot slutet av 1800-talet vaknade intresset för de under sanden dolda lämningarna från skånemarknadernas tid. Den förste som började utgrävningar där var den unge Georg J:son Karlin från Kulturen i Lund. Han ägnade sig åt borgen Falsterbohus. Under somrarna 1887-1891 och 1907--1911 framletade han dess lämningar. Fynden från dessa grävningar be11

161

finna sig på Kulturen men ha ej blivit publicerade. Filen och andra lokaliteter efterforskades åren 1899-1900 av docenten Sven Söderberg från Lund; på borgområdet undersökte han endast en av pråmarna. Ar 1934 antog Hiksantikvarieämbetet ett erbjudande från armeförvaltningen att för arbeten inom fornminnesvården förfoga över ett antal samvetsömma värnpliktiga. Till första arbetsfält för dessa unga män utsågs Falsterbohus borgområde, som efter de tidigare utgrävningarna företedde en mycket oredig anblick. Under tiden mars 1934 till maj 1935 utförde en arbetsstyrka varierande mellan 35 och 70 man en utgrävning och restaurering av borgområdel. Ledare av arbetet, som dirigerades från Riksantikvarieämbetet genom antik.vaden Erik Lundberg, vaT ingenjören J. E. Liljegren, Malmö. För att utföra de arkeologiska undersökningar, på vilka restaureringsåtgärderna baserats, var författaren förordnad av Riksantikvarien. De följande sidorna äro en summarisk översikt av resultaten av dessa undersökningar. Falsterbohus 01nnämnes första gången år 1311, då borgen under striderna mellan de vendiska hansestäderna och konung Erik :tvienved intogs och förstördes av hanseaterna. Redan 7 år därefter, på hösten 1318, skall borgen ha fått utstå ett nytt angrepp, denna gång av en svensk här under befäl av drotsen Mats Kettilmundsson. Då Valdemar Allerclag bekrigades av Kölnerkonfederationen, ett förbund av 77 hansestäder, vilka av kung Valdemar liknades vid 77 gäss, fick Falsterbohus återigen se fiender utanför sina vallar. Den hanseatiska flottan erövrade och plundrade Skanör och Falsterbo. Kriget slutade 1370 med en för konungen förödmjukande fred, i vilken bl. a. bestämdes, att hansestäderna såsom ersättning för lidna förluster skulle behålla fyra av de viktigaste skånska slotten, däribland Falsterbohus, under 16 år. Under tiden skulle hanseaterna uppbära alla danska kronan eljest tillkommande inkomster av skånemarknaderna. I folktraditionen kallas Falsterbo hus »Drottning Margaretas 102

slott». Det tir emellertid föga troligt, att Margare ta holt på slottet utöver kortare besök. H ennes son Olof, kung i Danmark och Norge, dog på Falsterbohus den 3 aug. 1387, endast 17 år gammal. Då hade han endast några dagar förut anlänt dit med sina hovmän och några riksråd , medan Margareta dröjt kvar i Ystad . Hans lik blev balsamerat och utställt till folk e ts beskådande i Falsterbo kyrka. D [t svenske kungen Alhreckt a v Ivl ecklenburg satt fången på Lindholmens slott 1388-1395 möttes vid olika tillfallen Margareta och Albreckts anhängare i Falsterbo för att underhandla om hans frigivning . Sedan konungens fogd e i början av 1400-talet överflyttat från Skanörs slott till Falsterbohus och Skanörborgen lämnats att förfalla, bl ev Falstcrbohus den enda underhållna borgen på halvön. Ännu på 1530-talet hålles borgen vid hävd, men några årtionden senare har den övergivits. En anledning härtill kan ha varit, alt Falsterbo under Kristian III:s omläggning av statsförvaltningen slopades såsom. självständigt län och år 1540 lades under lensmannen på Malmöhus. l\fot århundradets slut är borgens öde definitivt avgjort. Den 11 dec. 1596 erhåller fru Kristence vViffert, Henrik Billes änka, tillåtelse att nedbryta lämningarna av slottet och använda dem till sin sockenkyrkas förbättring. Under d e följande århundradena fortsättes raseringsverket. Trakten lider av en fullkomlig brist på sten, och det är därför förklarligt, att ortens befolkning använt ruinen som stenbrott, då material behövts till husbyggen. Under 1800-talet var det endast en gräsbevuxen kulle i landskapet, som vittnade om var Falsterbohus en gång legat. Den egentliga borgen har utgjort ett nära nog kvadratiskt område, avgränsat av en ringmur, vars längsta sida, den västra, varit 33,30 meter medan den kortaste sidan, i norr, haft en längd av 28,10 meter. Innanför ringmuren befinna sig rester av ett fristående, kvadratiskt kärntorn samt av en i N-S gående kraftig mur till en lång byggnad, salbyggnaden, längs borgens östra sida. Mellan salbyggnaden och kärnan 103

har borgens brunn haft sin plats. Vid norra ringmurens utsida har legat ett rektangulärt hus, möjligen med torn. Bild 5-7. Ringmuren har till större delen blivit raserad genom gamla tiders stenbrytning. På långa sträckor nådde dock murresterna upp till 40 cm över borggårdsnivån, cl. Y. s. den höjd ringmuren erhållit vid restaureringen. Över det i grus liggande bottenskiftet av stora fältstenar, vilket når 130 a 140 cm under borggårdsnivån, var muren uppförd med skal av kraftiga fältstenar i kalkbruk, i vilket gruset bestod av rödaktig sjösand, på orten kallad rödgrus. Fogarna voro i dagerpartierna utstrukna. Murkärnan utgjordes av mjndre gråstenar samt någon enstaka tegelskärva i samma slags kalkbruk. Murens tjocklek var 120 a 124 cm (4 fot). Om ringmurens ursprungliga höjd ha de funna lämningarna icke kunnat lämna några upplysningar. Kärnan har legat fritt på borg gå rden, något förskjuten mol dennas sydvästra hörn. I plan bildar den en kvadrat med 9 meters sida. Då schaktningsarbetena påbörjades år 193,! , stodo murarna blottade n ed till den nuvarande borggårdsnivån och de högsta partierna befunno sig 135 cm däröver, bild 8. Murarna, som ha en genomsnittlig tjocklek av 120 cm, voro helt igenom uppförda av kraftiga rullstenar. Ytterhörnen voro upptill murade med tegel, vilket gjorts i samband med G. Karlins första utgrävningar med ledning av då påträffade tegelstenar. I kärnans ursprungliga murverk fanns samma slags murbruk som i ringmuren, d. v. s. m ed i kalken blandad rödgrus av relativt grov kornstorlek. I tegelparti erna samt i lagningar, vilka utförts omkring år 1900, hade använts murbruk, i vilken kalk en blandats m ed helt vit flygsand. Kärnans övre delar ha troligen i stor utsträckning varit uppförda i tegel, en sak som vid de senaste arbetena dock ej kunde kontrolleras, eftersom raseringslagren över hela borggården hade bortschaktats vid de tidigare grävningstillfällena. Om kärnans ursprungliga höjd ha undersökningarna icke kunnat lämna några vittnesbörd, därom kan man endast göra sig en föreställning genom att jämföra med andra bevarade byggnadsverk av motsvarande art. Av en sådan jämförelse 154

I3ild 15. Sektion mol \' iister södra vallen.

ÖH~r

--------iö,; --------...:, _No.ao/f!..11 _ _ _ _ _

__: -.~~ -::-

7 .f , /6

,'- ________e1;..·,

'-=7-=~ L2-~--~]-------~ ~~=GC·"'"""'8~~="""""'"'~"""""'"""";~ :.di

4 Havsytan J.f. !9J4.

0 .if _ .....

· - .IL

· -\\ _. _L -

=·· -·\i ~

!P"·~ . IJ j4't - ' ' -17' 418 19, ....,

!6A

10 me/e,.

·m11T1 :i-1.n. ~ ·-·1r ·[r- ·u ri ~ -· L.

. _,\__ _ . - ·

fal1!erh ohu1 /9J4.

Jel<tion (

llfpmtltt od_

. _r.:i.

r 1°!al

av Pa9 n ar 8/om9..,/st.

Bild 16. Sektion mol 1iist c r ge n on1 n o rra Yal lc 11. Fa/1/erbol1w

/9JJ.

feklion P., J<Sd>·a 'i_•'!.n_

- - t/ppmåll - - ......

orh r ita( m' P.ag'lar Blorr:qv/JI.

J!oileJan

o;; <:.;1

me te r

{

Ha •nylan 35. ! 9]4.

Bild 17. Del av äldsta träskonin gen , av ekplankor stöttade av p:'tlar, vid södrn vnllens ut sidn. Sett fr :°m öster.

framgår, att våningarna böra ha varit åtminstone tre, däri inräknad en antagligen såsom förråd och fängelsehåla använd bottenvåning. Kärntornet i en medeltida borg var avsett såsom det innersta försvarsverk et, dit man tog sin tillflykt då alla yttre försvarslinjer fallit i fi endens händer. För att öka kärnans försvarskraft lade man aldrig ingången i närheten av markytan utan i regel i första ovanvåningen, så att den endast kunde nås med hjälp av en stege, som vid belägringstillfällen lätt kunde hissas upp. Försvaret av kärnan skedde från dess topp, där besättningen från en utbyggd skyttegång eller möjligen endast i skydd av en bröstmur med tinnar kunde överösa angriparna med projektiler, kokande vatten eller tjära. 16(:)

Bild 18. Träskoningar vid södra vallens utsida. Rakt fram skoningen kring vallens utbuktning, t. h. den yngre skoningen av nedtill spetsade furustavar. Sett från väster.

Salbyggnaden. Öster om kärnan ligga resterna av en i norr-söder gående grov mur, byggd av stora fältstenar, bild H. På en lång sträcka når den ända till en meter över borggårdsnivån. Grunden går ned intill 85 cm under nämnda nivå, således ej fullt så djupt som ringmuren och kärnan. Det i muren använda bruket består av finkornig vit sand och kalk, något som angiver, att den ej byggts på samma gång som ringmur och kärna. Att denna mur ej tillhör den allra äldsta anläggningen av ringmursborgen bestyrkes av en detalj mitt för brunnen. Här finnes nämligen södra vederlaget för en valvbåge, tydligen en stickbåge, som av allt att döma slagits på grund av att man ej ville komma alltför nära brunnen med muren. Den nu synliga Hii

mursträckningens fortsättning mot norr befinner sig under borggårdsnivån. Muren har tillhört en lång byggnad, som upptagit borggårdens hela östra sida och vars andra långmur sammanfallit med den östra ringmuren. Invändigt har denna länga varit 27 1 / 2 meter lång och 6 1 / 4 meter bred. Möjligheterna att erhåHa närmare kännedom om dess beskaffenhet voro vid de senaste undersökningarna synnerligen små, alldenstund den blivit helt utgrävd tidigare. Av innehållet i raseringslagren utanför östra ringmuren framgick, att byggnadens övre delar i huvudsak måste ha varit uppförda av tegel samt att däri sannolikt funnits golv belagda med kvadratiska oglaserade tegelplattor m ed en mycket varierad geometrisk dekor. Härutanför hittades också ett stycke av en enkelt utformad vattenkastare av tegel. Bottenvåningens golv har legat ungefär i borggårdsnivån, men av golvbeläggningen funnos inga rester. Utöver det nämnda giva de gjorda fynden ingen ledning för en uppfattning om denna byggnads ursprungliga utseende och ändamål. Det är visserligen tämligen tydligt, att Falsterbohus såsom typ representerar medeltidens vanliga borgbostadskomplex m ed ett kärntorn, innehållande borgherrens bostad och en långsträckt rektangulär länga för representations- och ekonomiutrymmen. Sistnämnda byggnad, som vanligen har markvåning och en övervåning, brukade vara disponerad med lokaler för personal, kök, förråd etc. i markvåningen, medan övervåningen upptogs av en stor sal och några mindre rum. Salen var borgens stora representationslokal -- »riddarsalen» - därav den vedertagna benämningen salbyggnad. Om sedan byggnaderna i Falsterbohus verkligen disponerats efter det vanliga schemat, är nu omöjligt att säga. Utanför norra ringmuren framgrävdes de ej tidigare påträffade resterna av en mindre, rektangulär byggnad. Dess sydmur har legat på samma plats som motsvarande sträcka av norra ringmuren. Byggnadens kvarstående murar ha nederst en 80 cm under borggårdsnivån nående grundplatta av fältstenar, li ggande i grus. Över grundplattan vidtager en 60 cm 168

bred dagermur, som nederst består av ett skift gråsten och däröver tegel och som högst når 80 cm över borggårdsnivån. Husets östända vilar på en vidlyftig grundplatta av fältstenar, vilken ligger utbredd över en oval yta av ungefär 5 meters längd i öster-väster och 4 meters bredd, bild 5 och 10. I resterna av östmuren skjuter på ett stycke det nedersta tegelskiftet utanför murlivet på ett sådant sätt, att man mycket väl kan tänka sig det såsom början till en trappa. Byggnadens ursprungliga golv, som ligger omkring 10 cm över borggårdsnivån, består av ett tunt lager av gul lera, som blivit rödbränt. De undersökta lämningarna av denna byggnad tillåta endast gissningar rörande dess ursprungliga utseende. Dock kan man förmoda att den vidsträckta grundplattan vid öständan uppburit ett trapptorn. Problemet om byggnadens relativa ålder belyses av sektionen bild 11. Vid tiden för husets uppförande har markytan legat över de humösa sandlagren 6 och 13. Kalk-murbruksskikten 11 och 12 måste anses ha hamnat på markytan under byggnadsarbetet. Inne i huset har påfyllts rödgruslagret 5 och på detta har lagts ett av gul lera bestående golv, likartat med de golv, som anträffats i äldre bodar utanför borgen. Det humösa sandlagret 10 utanför norra sidan har avlagrats under den tid huset stått. Dess förstörande markeras av raseringslagret 9. Detta lager har funni·ts, då den kraftiga torvskoningen 15 anbragtes, och eftersom denna skoning såsom av andra förhållanden visats tillkommit samtidigt med den nu markerade borganläggningen med ringmur och kärna, framgår av lagerföljden, att ringmursborgen tillkommit först sedan tegelbyggnaden raserats. Tegelbyggnaden kan alltså ha hört till ett äldre Falsterbolms. Möjligt är, att tegelbyggnadens efter raseringen kvarstående murpartier använts som underlag för en i ringmursborgen ingående byggnad. För ett sådant antagande talar dels det förhållandet, att platån utanför norra ringmuren gjorts bredare och högre än å övriga sidor, dels det faktum att stenarna i grunden fått ligga kvar. Om man avsett att helt slopa dessa 169

Bild 19. Femte pråmen sedd från väster.

170

""" ~

"' ' i"'

o<t; ;,:; 04 0.

'§ U)

;:i

~ ""'~

:r: 0

Pl 04 [.il

"'>"'I:

~ -.;

..... "'

tJJ

...J ~ r.:<..

""'

., t

:§: 0

171

byggnadsrester, skulle stenmaterialet däri på grund av traktens stenfattigdom helt säkert tagits i bruk för den nya borgbyggnaden. Eftersom byggnadens murar bestå av tegel, som visade sig äga mycfret ringa motståndskraft mot förvittring, ha de vid restaureringen blivit övertäckta. Borgens brunn hittades mellan kärnan och salbyggnaden. Dess stensatta botten befinner sig 130 cm under borggårdsnivån. Av brunnens skoning, som varit av trä, fanns då den anträffades endast nedersta delen kva·r , bild 12. Konstruktionen har varit av en åtminstone i Lund under medeltiden mycket vanlig sort med fyra hörnstolpar, stående på hörnen av en horisontellt liggande ram av stockar, och med väggar av utanför stolparna horisontellt ställda plankor, vilka hållas på sina platser enbart av den utanför packade jordens tryck. Ringmursborgen har skyddats av utan verk i tre linjer: en inre vallgrav, en vall och en yttre vallgrav. Den inre vallgraven har i de framgrävda delarna haft en bredd varierande mellan 15,20 och ll,5o meter. Djupet har i begynnelsen varit c:a l,3o meter, räknat från gravens brädd (2,5 meter från borggårdsnivån räknat), varav framgår, att graven i början varit vattenfylld. Men den har ganska snart grott igen. Graven skiljes från ringmmuren av en 5 till 8 meter bred slänt, vars kant är försedd med en kraftig torvskoning, som utåt stödes av en skoning av kantställda, ända till 8 1 / 2 meter långa ek.plankor, vilka i sin ordning stöttas av neddrivna pålar, spetsade i nederändan. Va 11 en har varit föremål för ingående undersökningar, vilka avsett att bringa klarhet om dess uppbyggnad. Bild 15 visar en sektion från södra sidan, där vallen var bortschaktad. Den äldsta vallkonturen är schematiskt antydd med en prickad linje. Vallens fot markeras av torvskoningar, vilka hindras att glida utåt av längsliggande, kantställda ek.plankor, stöttade av neddrivna ek pålar, bild 17. Mitt under vallen ses sektionen av en av de sex pråmar, som lagts under södra vallen och vilka behandlas nedan. Strax norr om elen gamla vallens norra sida

172

ses ytterligare en torvskoning, som utåt hålles fast av längsgående furuplankor och vertikalställda furustavar, tvärt avskurna i nederändan. Denna skoning är tillkommen vid en senare utförd förstärkning av vallen. Längst i söder å sektionen, ett stycke ute i vad som från början varit yttre vallgraven, ses en skoning av ett tredje slag, bildad av i nederändan spetsade furustavar, bild 18. Den har en motsvarighet på yttre vallgravens motsatta sida och hänför sig till en relativt sent företagen iståndsättning av denna grav. Den äldsta vallens skoningar ha, bortsett från en lucka på utsidan av södra vallens östra del, kunnat följas å alla vid undersökningarna berörda delar av vallen, och tack vare dem ha vi exakta uppgifter om vallens bredd. Smalast - endast 7,20 meter har den varit i sydväst. Längst söderut i östra delen fanns största bredden, 20 meter, betingad av att här i vallen givits utrymme åt en kalkugn. I vallens enhetligaste del, den norra, har bredden varit 13 meter, således ungefär som i elen inre graven. l'viitt på södra vallen har på utsidan funnits en 12 1/2 meter bred utvidgning, bild 18, om 21 meters längd, vilken bör ses i samband med den brygga, som här fört över inre vallgraven. Såsom en rad sektioner i öster och norr, bild 16, utvisade, har vallen ovanför skoningarna uppbyggts av sand och sanclmylla. Detta lösa material har på ytan bundits med olika medel såsom grästorv, gul lera och murbruk. Det skulle varit i full överensstämmelse med befästningsmetoderna under medeltiden, om vallens försvarskraft varit förstärkt med en pallisad på vallkrönet. Alla forskningar efter spår av en sådan pallisad ha emellertid varit utan resultat. Under södra vallen har lagts en rad av sex pråmar. Den östligaste och största (längd 18 meter) av dessa blev år 1911 upptagen och förd till Kulturhistoriska museet i Lund, de övriga ligga kvar på sina platser under vallen, bild 19 och 20. De äro mellan 14,10 och 15,10 meter långa. Ingen av pråmarna är hel. Av planen framgår, att västra hörnet av aktern på den

Bild 21. Södra yttre ,·allgnwen och stenbarriären. Sett från \"itsler.

andra och ett stort parti .av vänstra sidan på den fjärde blivit borthugget. Sektionen bild 15 visar huru mycket som i allmänhet fanns kvar av borden. De flesta av bordplankorna ha bortbrutits och använts i skoningar på skilda håll, bl. a. i mellanrummen mellan pråmarna. Det är denna rad pråmar, som givit upphov lill ett antagancle, att här en gång funnits en hamn för slottet. Pråmarna skulle ha bildat underlag för kajen. Alla iakttagelser vid de senaste undersökningarna motsäga en sådan uppfattning. Bl. a. visade sandens rörlighet det hopplösa i att försöka anlägga en hamn vid denna strand. Någon sådan finnes ej heller nämnd i medeltida handlingar om fisket och marknaderna. Det framgår i stället med full tydlighet, att skeppen ankrade ute på djupt vatten, på »redden», och att deras lossning och lastning skedde med hjälp av pråmar och småbåtar, vilka på grunt 174

vatten möttes av vagnar. Av seklionen bild 15 framgår, alt under pråmarna liggande sandlager, vilkas höjd över havsytan är 1 / 2 meter, gå orubbade fram till 4 1 / 2 m eter söder om dessa. Antagandet om en hamn, även om elen endast skulle varit avsedd för pråmar och småbåtar, måste s:'.'tl ecles förutsätta c11 landhöjning av minst en m eter. Men rn sådan förnekas :w geologer och motsäges också av en dyuggrop, vilken antrål'fades under en a v pråmarna, och som måste ha grävts på torrt land. Av de senaste undersökningarna framgick i stället, att pråmarna måste ha lagts här för att utgöra fundament i vallen. Att just den närmast havet belägna södra vallen erhållit en sådan förstärkning tyder på att man hafä de ofta förekommande stormfloderna i åtanke vid d ess anbringande. Denna metod att förstärka en vall fö· känd från m edeltida litteratur om befästningskonst. Yttre vallgraven har ursprungligen vid insidan begränsats av vallens äldsta fotskoning och vid utsidan av en på samma sätt som denna konstruerad motsvarande skoning. I detta stadium har vallgraven haft en bredd varierande mellan 7 1 /e och 9 meter, bortsett från partiet vid södra vallens utvidgning, där bredden endast varit 5 meter. Redan under medeltiden har denna vallgrav grott igen helt och hållet, så artt det blivit nödvändigt att åter sätta den i stånd. Denna iståndsättning har inneburit, att man runt om i hela vallgravens längd försett den med helt nya skoningar, vilka placerats utanför de gamla, så att graven på sina ställen blivit avsevärt smalare. Stenbarriären, bild 21, som löper omedelbart utanför den södra yttre vallgraven, har varit uppbyggd av stora fältstenar, säkerligen i kallmur, eftersom några raseringslager med murbruk icke anträffats i dess närhet. Av barriären finnes nu endast ett par skift kvar, men av dess kraftiga bredd kan man sluta att den varit högre. Dess läge åt sjösidan gör troligt,_ att den anlagts för att vid stormfloder tjäna som vågbrytare. Den är alltså en säkerhetsanordning, tillkommen av motiv, liknande

dem, som föranlett att södra vallen förstärkts med en rad pråmar. I den inre södra vallgraven har funnits en b r y g g a, som fört från borgens södra sida ut till södra vallens utvidgning. Tre i vallgraven med 4 meters mellanrum utplacerade brostöd om vardera tre kraftiga pålar och en tvärbjälke vittnade om dess existens. Vid restaureringen ha bryggans rester blivit övertäckta av en låg sandbank, som lämnar dem skydd mot förruttnelse och samtidigt mark era r bryggans läge. Problemet om förbindels eleden över den yttre vallgraven iir ännu olöst. Där man i första hand skulle vilja antaga den förlagd, i den funna bryggans fortsättning söderut, har vid de senaste undersökningarna ej kunnat anträffas spår av andra träkonstruktioner än vallens och gravens skoningar. Utbuktningen i södra vallen kan ha utgjort brofäste för en yttre brygga, men den kan också ha varit underlag för ett utanverk till skydd för den inre bryggan. Ej heller annorstädes i de frilagda delarna av den yttre vallgraven ha lämningar av någon brygga anträffats. I östra vallens sydända har legat en kalk ugn. Denna blev år 1911 undersökt av G. J:son Karlin och en modell därav har sedan dess varit utställd på Kulturhistoriska museet i Lund. Då de senaste arbetena påbörjades år 1934 låg den täckt endast av gräsmattan. Eftersom olika meningar framförts rörande dess ålder blev den år 1935 åter frilagd och undersökt. Kalkugnens utseende framgår av bild 22. Endast den med öppningar försedda norra muren, som med en bredd av 146 cm är uppförd med skal av tegel och kärna av gråsten, har haft godsida såväl utåt som inåt. Övriga murar ha inåt haft tegelmurad godsida och utåt råsida huvudsakligen av gråsten. Golvet har varit lagt med tegel och genom tre mot öppningarna i norra muren svarande gångar uppdelats i två breda mittbänkar och två sidobänkar, vilka ligga 13 a 14 cm högre än golvet i gångarna. De delar, som finnas bevarade, överensstämma fullständigt med i Danmark påträffade tegelugnar från medeltiden, bild 23. 176

Bild 22 . l\fllku gn cn , sedd fr [rn norr .

Bild 2:1. ~lcdeltida tegelugn, framgrävd i Danmark.

177

Bild 2-l oc h 2!i. Borgo mr:'1d c l Yid slulcl av rcs taure ringspcrioden 19:H- :3!i. SPI t från iistrr.

l dessa i.iro öppningarna i fasadväggen helt låga och rundbågiga, och sådana torde man också få tänka sig öppningarna här. De dansk a ugnarna betecknas som tegelugnar dä rför att invid dem. hittats avfall av kasserade produkter frå n tegeltillverkning. Så har emeller tid icke varit fallet i F alsterbo; ej en enda sintrad tegelstensbit har kunnat påträffas i ugnens när het. Däremot ligger ännu inne i ugnen ett stort flak av bränd kalk. Norr om ugnen har funnits ett i vallen utsparat 5 m eter långt utrymme, som under kalk.ugnens första lid å tminston e clelvis har upptagits av ett timrat skjul med golv av kritstensplattor och hräder. I öster och väster har detta utrymme a vgränsals av branta, torvskodda slänter och mot norr har den torvbelagda marken sakta stigit upp:H. Över b ottnen lågo mer eller mindre kraftiga la ger av dels träkol och dels kalk , omv~ixland e mecl lager av humös s:rncl. 178

Tlilcl 2:J

En fingervisning rörande kalku gnens relaliva {tider ger huvudplanen. Östra vallen har redan i sitt äldsta stadium erhållit sin stora bredd i södra del en , varav fram gå r att man tagit kalk.ugn en med i räkningen , då milen byggdes. Kalkugnens placering i förhållande till bottenlagren var ungefär densamma som pråmarnas, och det i murarna använda teglet har samma stora format som det, vilket kunnat anses höra till de delar av borgen, ringmur och k iirna, vilka äro jämnåriga med den äldre vallen. St\ ga mmal torde också kalkugnen vara. I det föregående har antytts en relativ tidsföljd m ellan borgens olika delar. I ringmursborgen, av vars ~ildsta stadium en rekonstruerad plan m eddelas i bild 5, ha ringmur, kärntorn, vallgravar och vall samt stenbarriär och kalk.u gn tillkommit under samma byggnadssk ede, och såsom obetydligt yngre än dessa delar har salbyggnaden betecknats. Tegelbyggnaden utanför norra ringmuren har visats vara r es ten av en äldre anläggning.

För de absoluta dateringarna lämna de skriftliga källorna ett fast årtal, 1311, då borgen av hanseaterna intogs och förstördes. Var i elen relativa kronologien detta årtal bör inpassas är ej fullt klart, men det ligger niira till hands att tänka sig, att det var den äldre borgen, som å r 1311 raserad es, och att resultatet av återuppbyggnadsarbetet blev elen horg med ringmur och kärntorn som återges i bild 5 och G. Utan att närmare ingå på i vilken mån den stödjes av undersökningsmaterialet är författaren böjd för följande kronologi med reservation för eventuella förändringar, vilka kunna föranledas av materialets systematiska genomarbetning. Såsom stödjepunkt för konungens ämbetsmiin i Falsterbo uppföres ett "fast hus" av tegel med rektangulär grundplan, orienterad parallellt med strandlinjen och med trapptorn vid östra gaveln. Borgplatsen, som troligen även rymt andra byggnader i trä eller korsvirke, få vi tänka oss omgärdad av en grav och en palissad. Anläggningen torde ha varit likartad ehuru mindre än den vid mitten av 1200-talets förra hälft anlagda borgen i Skanör och föga yngre än denna. Under kriget mellan kung Erik Menved och de vendiska hansestäderna intages detta Falsterbohus år 1311 av de s·e nares krigsfolk och förstöres. Kort därefter låter Erik Menved uppföra en ny borg, vilken i fortifikatoriskt avseende göres betydligt kraftigare än såväl elen raserade borgen som borgen i Skanör, med en femdubbel serie försvarslinjer från yttre vallgraven till kärntornet. Med hänsyn till borgens belägenhet i så gott som flat terräng - i motsats till de mera gynnsamt belägna klippfästena benämnes denna typ sjöborgar - måste Erik Menvecls Fals.t erbohus betecknas såsom en för nordiska förhållanden vid denna tid myck et väl befästad anläggning. Såvida uppgiften om Mats Kettilmundssons angrepp på Falsterbohus år 1318 är riktig - och härför talar den omständigheten att det enda vid grävningarna anträffade mynt, som präglats i Sverige, stammar från konung Birgers tid 12901318 - bör den nya borgen i huvudsak varit färdig vid denna tid. 180

Det är detta stadium i Falsterboborgens historia, som med några inskränkningar i avseende på den yttre vallgraven åskådliggör es i borgområdets utseende efter den senaste restaureringen.

LITTERATUR. Det viktigaste arbetet om Falsterbo och Skånemarknaderna under medeltiden är DIETRICH ScHÄFEH, Das Buch des Liibeckischen Vogts auf Schonen, Hansische Geschichtsquellen, Bd IV, 2. verbess. Auflagc, Lilbeck 1927. För övrigt hänvisas till: OTTO BLDMCKE, Zur Topographic der Stettiner Fitle auf F alsterbo, Hans. Geschichtsblätter, Bd XIII, Leipzig 1907; EnIK Lu NDBEHG, Herremannens bostad, Slhlm 1935; RUDOLF LUN DBERG, Det stora sillfi sket i Skåne under medeltiden och nyare tidens början, Antiqvarisk tidskr. f. Sverige, Bd XI, nr 2, 1890-91; OTTO RYDBECK, Den medeltida borgen i Skanör, Lund 1935; D. SCHÄFEH, Die Ausgrabungen bei Falsterbo, Hans. Geschichtsbl. Bd IX, Leipzig 1900 ; SvEN SöDEHBERG, Undersökningar i Falsterbo, Hist. Tidskr. f. Skåneland, Bd 1, Lund 1901; CunT WEIBULL, Liibeck och skånemark naden,' Lund 1922.

181

HEDOGÖHELSE FÖH KULTUHHISTOHISKA FÖHENINGENS FÖH SÖDHA SVEHIGE VEHKSAMHET ÅR 1949.

A. LEDAMÖTEH, STYRELSE OCH HEVISOREH.

ulturhistoriska föreningen åtnjuter alltjämt förmånen att såsom sin högste be5kyddare få räkna HANS MAJ :T KONUNG GUSTAV V.

Hedersledamöter: H. K. H. Kronprinsen. Friherre Nils D jurklou, l\falmö. Direktör Falk Simon, Göteborg. Hovintendent John Kroon, Malmö. i' Direktör Bror W. Olofson, Malmö. Direktör Karl Wistrand, Stockholm. Landshövding Johan Nilsson, Kristianstad. Ständiga ledamöter på grund av särskilda förtjänster: Professor J. G. Andersson, Stockholm. Disponent H. Dunker, Hälsingborg. Kammarherre H. G. Toll, Stockholm. Direktör Th. Winborg, Stockholm. Sekreterare Bengt Lanke, Malmö. Kamrer Birger Grambeck, Malmö. Sekreterare H. Henriksson, Kristianstad. Konstsmeden Henning Persson, Lund. Domkyrkokomminister Yngve \Vcrgcr, Lund. 18'..!

:\nlalel sländiga ledamöter i övrigt uppgick per den 31 december till 297 och å rsbetalandc till 16.257. De senare fördelad e sig på följande sätt: .Malmö .... . ...... . ... 2.138 Lund . . . . ..... . .. . . . . 1.671 66 7 Hälsingborg 338 Kristianstad 217 Landskrona "'...',;tad . .. .. . . . . .. . .. . . 207 161 Trelleborg Angelholm ..... . 100

Höganäs . . . . . . . . . . . . . 108 Eslöv . . . . . . . . . . . . . . . . 150 Simrishamn . . . . . . . . . . 68 Hässleholm . . . . . . . . . . . 143 Skanör-Falsterbo . . . . . . 24 Skånes landsbygd . .... 5.688 Utanför Skåne . . . .. ... 4.287 Abonnenter . . . . . . . . . 290

Föreningen höll ordinarie ärsmöte den 7 juni. Styrelsens ordförande, landshövding Arthur Thomson erinrade därvid om den stora förlust, som drabbat föreningen genom dess styrelseledamots , greve Stig Thotts död. Föreningen återvalde intill årsmötet 1952 den i tur avgående styrels eledamot en, major Christer \V'ahlgren, samt nyvalde för samma period direktören Holger Crafoord och friherre Arvid De Geer efter landshövding Arthur Thomson, som förordnats ·1ara K. Maj :ts ombud i styrelsen, och greve Stig Thott. Till suppleant i styrelsen omvaldes professor Sigfrid Svensson. Till revisorer av 1949 års förvaltning utsåg årsmötet föreningens förutvarande revisorer disponenten C.-E. Borgenstierna och kassadireklören Ni ls Bäckman med stationsinspektoren Åke Nordenskjöld och bankdirektören David Berglund såsom suppleanter, samtliga i Lund. Till r evisorer av d en Fahlbeckska kulturfond en utsåg föreningen sina sålunda vald a revisorer. Såsom Kungl. :tvfaj :ts r evisor fungerar landskamrer Sigurd Dahlrup och st't som staden Lunds revisor bankka.ssören K. E . Lenntorp. I samband med t'trsmötet hade de tillslädeskomna tillfälle att taga nyuppställningen av elen utländska. keramiken i Herrehusets bottenvå ning i betraktande. Den sedvanliga kollationen vid Västra Vrams prästgård avslutade årsmötet. 183

Styrelsen har under året utgjorts av: landshövding Arthur Thomson, K Maj :ts ombud, ordförande, professor Lauritz ·weibull, v. ordförande, riksdagsman Rud. Anderberg, Malmöhus läns landstings ombud, direktör Holger Crafoord, friherre Arvid De Geer, landstingsman Edvard Hallberg, Kristianstads läns landstings ombud, hovintendent John Kroon, redaktör Johan Nilsson, fabrikör Walfrid Nordström, direktör Alfred Persson , Lunds stads ombud, professor Folke Schmidt, Lunds stads ombud, friherre fil. dr H. H. von Schwerin, major Christer ·wahlgren och advokat Bertil \Vickman. Suppleanter i styrelsen har varit: överläkare med. dr Gunnar Edström, Lunds stads ombud, konsul Georg Lindström, landstingsman Per Loven, Malmöhus läns landstings ombud, målare M. Mattsson, Lunds stads ombud, professor Sigfrid Svensson och disponent J. A. S. Timberg. Styrelsen har sammanträtt den 5 / 4, 7/ 6 och 7/ 11 • Det av styrelsen tillsatta arbctsutskoltet, bestående av hrr Weibull, ordf., Kjellberg, sekr., Nordström, P ersson, Timberg och \Vickman, har sammanträtt den 31 /a, 2/ 6 och 27 / 10 . B. FÖRENINGENS EKONOMI. Under 1949 har föreningen erhållit följande anslag: Staten ....... . . . .... .. . . . .. ...... . .... 49.800: - kronor Staden Lund . .. .. . .... . .. . . .. ... . . . .... 20.000: » Malmöhus läns landsting . ... . . . . . .. .. .. . 10.000: Kristianstads läns landsting . . . . . . . . . . . . . . 5.000: 18'1

Skånska Hypoteksföreningen har för perioden 1949-51 beviljat föreningen ett årligt bidrag av 1.000 kronor. Aktiebolaget Åkerlund & Rausing har i likhet med tidigare år kostnadsfritt ställt skyddskartonger till föreningens förfogande för årsbokens förpackning till ett antal av 17 .200 st. Medlemsvärvningen har under året bedrivits i stor skala och 2.628 medlemmar ha nyanskaffats. Med hänsyn till antalet avgångna äldre medlemmar visar medlemsantalet vid årsskiftet i stort sett samma siffra som föregående år. De influtna medlemsavgifterna utgjorde 85.977: - kronor. Årsboken har utgått i 17.200 exemplar och författarna ha såsom tidigare lämnat sina bidrag kostnadsfritt. Skånsk Bildalmanacka 1950 med reproduktioner efter teckningar av Martin Emond, vilka av denne kostnadsfritt utförts speciellt för Bildalmanackan, har utgått i en upplaga av 10.000 exemplar. Behållningen uppgår till 9.546: 09 kronor. På initiativ av hovintendenten John Kroon har föreningen utgivit en faksimilreproduktion i ljustryck av F. de vVit's karta over Skåneland från tiden omkring 1700. Genom de under året försålda exemplaren har en behållning av kr. 6.065: 70 uppstått. Försäljningen fortsätter. Samlingarnas värde har under året ökats med 14.739: 05 luonor, därav genom gåvor med 1.295: - kronor. Brandförsäkringsvärdet av föreningens fasta och lösa egendom på Östarp har efter värdering höjts från 87 .800 kronor till 163.800 kronor. Styrelsen frambär föreningens varma tack för dessa anslag och gåvor, genom vilka verksamheten kunnat upprätthållas och museet tillväxa.

185

UTDHAG UR KULTlJHE:\S l\ÄKENSKAPEH FÖH. AH l\H\J.

Tablå över inkoms t e r och utgifter . Utgifter: Löner, pensioner och expcnsmedcl ... . . . .. ..... . ... . . Reparationer och underhåll av fastighet erna .. . . . . . . . .... . . Belysning vatten, värme och renhållning . .... ...... . . . .. . . Hesor, frakter, porto och telefonkostnader ............... . Reklam, annonser och skrivmaterial Skaller, riks- och brandförsäkringar .. ... . . . . . . ... .. . ... . . Trädgårdens underhåll . ........... . ............. . ..... .. . Utställningar och attraktioner .... ... .... .. ....... .. .... . . Material till konserveringsanstalten och viivskolan .... ... . . . Diverse utgifter . ... ..... . .................... . .. . . . . . . . . . Utgifter för Östarp . . . .. . . .. ... . ..... . .... . ... .. ... ... . . . . medlemsvärvningen och årsboken (därav för färdigställande och dist.ribution av årsboken Kr. 28.486: 66) . ............................. . trycksaker ....... . . . ..... .. ........ . ... . .... . fotografering ........... ... . . ... .. ........... . Häntor till donationsfondens >Ole Olsens Keramiske Legal • Inköp till samlingarna .. .. .... .. .. ... ........... . .. . . . . .. . bibliotek och arkiv .... . ...... . .. .. . . . . ..... . . . . Åre ts avskrivningar: nedskrivning med inköpssumman av under året inköpta inventarier . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 533 : 75 nedskrivning med 20 % å bokförda värd et av Kulturens bokbestånd . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 6.842: 97 Kapital-Konto . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

120.375: H 23.43'1: 59 16.695: 52 1.753: 31 ·l.086: 66 2.783: 56 477: 95 1.989: 28 998:23 1.783: 94 25.552: 93

S:a Kronor

295.552: 36

Inträdesavgifter Medlemsavgifter och abonnemang å årsboken . . ..... . ... . . . Hyror, naturaförmåner och arrende för kaferörelsen .. . . . .. . Försålda trycksaker .... . ....... . . .. ........ .. . . ........ . . Inkomster från Östarp .... . . .. .. .. ....... .. . . .. . .. . . . ... . . konserveringsanslalten och vävskolan .. . .. . av annonser i samt försäljning av årsboken . . ... . ' Kulturens Julkalend er ..... ........ . ........ . Kontanta gåvor . ..... . .................... .. ..... . . . .. . .. .

22.056: 50 85 .977 : 7.310:1.289: 32 10.787: 46 1.893: 45 6.379: 50 10:175:-

51.534: \l5 560:1.288: 21 460: 17 13.444: 05 1.144 : 93

7.376: 72 19.811: 92

Inkomster:

186

Nettoinkomst av Skå11sk llildalma11acka . .. . . . .. . lliinta å rörelsemedel insatta i bank .... . Värdet av skänkta fö remål till samlingarna ... . . biblioteket .... . ... . . Bidrag till rör else n l"dn Kulturens donatio11sfond cr Arsanslag : från State n . . . . . . . . . . . . . . . 1\1.800: - ·· :!0.000: - ·Lu nds stad 10.000: - l\falmöhus liins landsting . ... . . . . . . . .. .. . . 5.000: Kristianstads läns landsti11 g ... . .. . ... . . . .

\J.ö!li: 09 106 : 45 1.295: 253:50 Gi1.Gi3: O\l

S:a Kronor

295.ii.)2: 3G

lJ u I uns r 11J; 11 i

84.800: --

!I·

Tillgångar : Fastigh eter: " I ? J!).J8 , t ? HJ~ H tomt N :o 24 kv. Kulturen oc h tomt N :o 1 kv. Tcgncr i Lund . . . . . . . . i 18.000: - 1/a mtl. Östarp i E"erlöv5 s:n . . . . 35.000: 753.000: i53.000: Samlingarna . . .. ..... .......... ..... ... . .. . . 1.843.977: 71 1.858.716: 7G 28.770: 35 Bibliotek och arkiv .... . ..... . ... . .... . . ... . 3-l.214: 89 1: Inventarier .. .. ........ .... .. . . ...... . . . .. . . 1: Diverse varor .......... . .... . . .. . . ... . . . . . . 3.720: :u20: Biljeltkontorcts växlingskassa . ..... . . . .... . 25 : 25: --· Innestående i banker: ·138: 4G 5. 13:3: 84 kassamedel ...... . ... . ....... . . . .. . . . ...... . 2 18.16Ci: 92 för donationsfonderna . . . ... .. .. ..... . .. . . . . . (donationsfondernas bokföring å r 1948 och tidigare år skild från Kultur ens a llmänna bokföring) Innestående å postgirokonto .. .. ... .. . . . ... . Ci.301:15 4.385:(j0 Diverse fordringar . . ... . . . . .... . .. .. ....... . 3 .941: 50 5.4Gl: 50 Förskollerade reparationskostnader å byggna15.242: 02 15.242: 02 der, som ställts i utsikt utgå av lotterimedel 25.000 : 25 .000: Utlämnade lån till Fastighctsför. Hjorten u.p.a. Kassabehållning ..... . ....... ....... . .. .. .. . 523: 72 1.430: 82 11

S :a Kronor 2.686.385: 45 2.9 19.053: 81 Skulder: lnneh:lllen preliminärskatt å löner .... . . ... . Gåvor för särskilda ändamål : anslag till utgivande av arbete om Skånsk Textilkon st ..... . . . .. ... .. . . .. .. .. .

3.689 : -

4.3 17: -

3.000: -

187

anslag från Gustaf Nilssons sterbhus till senare inrättande av butik .... . ............. .. ... . 1.000: Behållning å Kulturens 1600-talskarta . . . . ... . 6.065:70 I förskott inbeta ld del av arrende å Östarp . . . . 60:för kaferörel sen vid Vita Hus et ..... .. .. . ............ . . 500:Divl· rs e skulder . . ... .. .. .. . .... . ........ .. . . lG.343: 38 16.690: 22 Lån fr å n Kulturens gilvofon der ..... ... .. ... . 28.500: Donationsfonclens samma nl ag da kapitalbehålln . 218.166: 92 Kapital-Konto . ... ........ .. . ............. . . 2.634.853: 07 2.&69.253: 97 ))

S:a Kronor 2.686.385: 45 2.919.053: 81

Fondernas kap it a I behå 11 ni n g: Före ningen Hgc r av fonde rna disponera: .. , .. 19•19:

Thomancl erska fonden . . . . ...... . Anna Karlins premiefond . .. .. . . . Ole Olsens Keramiske Legat . .... . Beathe och Sven Bengtssons fond .. Bosebo Kyrkokassa ......... .. .. . . Skånska Brands fond ........... . Kulturhistoriska Mus ee ts Jub elfoud Skånebokens fond .... . .. .. ... .. . Ingeborg Holcks fond .. . .... .. . . . Kulturens Nybyggn a dsfond .. . . .. . Anna Lithströms fond ..... . . . . . . Bror W. Olofsons fond ......... . 1944-1946 års gåvofond . . . . . . . . Ostindiska fonden .. .. ..... .. .... . Hl47 -49 års g{ivofond ........ . .. . Enskilda anslag (gåvomedel från bolag m. fl ..... .. . . .. . . ...... . . S:a Kronor

3.304: 33 337: 05 4.286: 50 510:31 980: 31 693:69 648: 77 9.619 : 6:3 1.157: 69 12.441: 48 725:36 1.261: 98

kkc disponibel del av fonderna:

" /u 1!)48: 10.088: 73 1.156:21 30.472: 62 21.562: 84

" /u 1949: 10.169: 23 1.160: 58 30.710: 21.617 : 72

10.565: 73 9.426: 55 43 .694: 95 5.285 : 21

10.599: 30 9.452: 09 43.956 : 50

10.108: 48 27.502: 56

10.240: 90 27 .5 70: 38

5.317 : 86

11.405: 26 47.372 : 36

16!J.86:J: 88

170.79 4: 56

Efter tillägg av de medel för eningen enligt ovan äger disponera

•17.372: 36

utgör fondernas sarnrnanlngda kapitalbehållning per

188

81 /12

1949

218.166: 92

UPPGIFT PER

81 / 2 1

194 H A NGAENDE FONDTILLGAN GABNAS ART: Unp;~fii rli g

Bokfört till :

n1nrkn adskurs dd

ID49 års slut:

nom . Kr. 20 .000 : - ~lo-D omsjö 4 % fiirlagshcYis 19 ! ;) . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . I O:J Jt nom . Kr. 15.000: - - Svenska State ns 4 ' /' J6 o hl. 1940 .. .. . .. .. .. . . . .. .. . . .. . .. . . . . . .. .. . . 100 ;!t nom . 5.000: L. M. Eri csso ns 4 1/2 ;!6 förlagsb eY is 19H . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 104 % 100 s t. a ktier i Svenska Sockerf. A/ B :'t Kr. GO: 8 1 kr. )) 20 )) » » n >> » >> 76: 50 81 kr. )) 23 )) n Skandin. Banken A . B » » 211 : 263 >> Inn es t åe nde Sparbanken i Lund . . ............. . ... . ... . S:a l\r o nor

:rn.000: .. 14 .!WO: !i:!

5.000: 6.000: 1.530: 4.853: 1 G5 .823:

-30

218.166: 92

Lund i Februari 1950.

Sven Tomborg .

REVISIONSBERÄTTELSE. Undertecknade, uts edda att granska Kulturhistori sk a föreningens för Södra Sverige räkenskap er och förvaltning för år 1949, få efter fullgjort uppdrag avgiva följande berättelse. Styrelsens protokoll sa mt föreningens räk enskaper och övriga handlin gar berörande revisionen h a av oss genomgåtts utan anledning till erinran och överenss tämma de i det oss förelagda och av styrelsen godkända tryckta förslaget till å rsredogörelse intagna räkenskapssammandragen med bokföringen. Föreningens byggnad er och samlingar ii.ro i vederbörlig ordning försäkrad e. Banktillgodohavandena hava kontrollera ts. Kassan har av oss uppräknats och befunnits riktig. Särskilt uts edd siffergranskare har över sin verksamhet avgivit egen berättelse. Då någon anledning till anmärkning icke förefunnits, till189

styrka vi all ansvarsfrihet beviljas styrelsen för den tid revisionen omfattat. Lund den 10 maj 1950. N. Bäckman.

Cur/-E. Borgenslierno.

Utsedda a\· l{ulturhistoriska föreningen.

S. Dahlrup.

/i.. E. Lenntorp.

l.' !sedd av I\ ung I. '\I aj :I.

Utsedd av Lunds sladsfullmäkligc.

SAMi\!A!'-:DJH(i

.\ \'

STIFTELSE\'

K ULT U lffO'.\lW\'S n .:\ KEi'\SI..: .\Pi':H

Fön ,\n mm. In gåe nd e hnlan,: Svenska Stnlcus 4· % obl. :t\" HJ-lt å rs fl1rsvarsl {111 Konungariket Sverig.:'s Stadshypotekska ssns 4 ry., obl. av år Hl-11 . . .. . ........ ............. . Stockholms stads 4,7:; % obl. av år rn -1·0 ..... .. . Lunds stads 4,7G % obl. av t1r 1940 ......... . . . Innestående i Skand. Ifankcn AB .... . ... ...•.. Upplupna ej förfallna riinlor .. . .. ..... . In koms ler: Ränta å 1941 års försvarsliin . . ...... .. . . .... . . » Stadshypotekskassans ohl. . ... .. ... .. . . ' Stockholms stads obl. .. ..... .. . ..... . ., Lunds stads obl. . .... . : . . .......... . . " med el i bank ....... .. ... . . ... . .... .. .

(\.000:

121.000: -1.000: ·LOOO:-

1.126: 71 1.996: 25

138.122: 96

240: ,1.840 : 190:190: 75:(}j

5.535: 65

Upplupna ej förfallna räntor . . . . . . . . . . . . . . . . . .

1.996: 25

Ut gåe nde balans: Till år 1950 balanserad ränta . . . . . . . . . . . . . . . . . .

95: -

Kronor

145.749: 86

1.200 : 85 221:40

5.258: 25

Utgifter: Pension till fru Gurli Karlin Till Kulturhistoriska Föreningen .... . ... . .. .. . Arvode till förvaltarna för r1r HJ.HJ . .. .. . .... . .

:~.836:

Upplupna ej inbetalda ränt o r . . . .... . .. ....... .

l.996: 25

U t gåe nd e balans: Svenska Statens 4 % obl. av 1941 å rs försvarslån Konungariket Sveriges Stadshypotekskassas 4 % obl. nv :'\r 1941 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

190

6.000: 121.000: --

Stockholms sla<ls J ,7;; o;;, obl. av ä r 1\HO Lunds stads 4,7G % obl. ay år 1940 Innestående i Skand. Banken AB Upplupna cf förfallna riintor

·L000:4.000:1.499: 11 1. 996: 25

138.495: 36

Kronor

145.749: 86

För Stiftelsen Kullurl'ondcn: ..\ drätselkammarens vägnar: lvrm Holm/Jcry.

G. Pw1/sson. Fi)resliiendc rii k <'nskaper granskad e och godkiinda:

För stadsrevisioncn: (;. Sll1hl.

För Kulturhistoriska Föreningen: Curl-L'. Horgenstienw.

N. Bäckmrm.

C. TJÄNSTEPEHSONAL OCH VEH.KSAMHET. Intendent: Antikvarier: Amanuens: Skattmästare: Ombudsman: Kanslibiträde: Konservatorer: Rustmästare:

fil. dr Sven T. Kjellberg fil. dr William Karlson fil. dr Ragnar Blomqvist l'il. kand. Carl Gustaf Lekholm f. bankdirektören Sven Tomborg

överste Sven Forsberg fru Ulla Ekstrand t fröken Anna Karlsson herr Eric Hanson herr \Vilhelm Jönsson

Textilavdelningens föreståndare fröken Anna Karlsson har under året avgått med döden. Museet har genom hennes bortgång lidit en i många avseenden svår förlust. Utom den fasta personalen ha såsom tidigare varit anställda en snickare, en gårdskarl och ett par man till handräckningsarbeten vid byggnadernas reparation, en biljettkassörska, två städfruar och ett antal söndagsvakter samt ett biträde på textilavdelningen. Naltvaktstjänsten har varit uppdragen åt Malmö Nattvakts Garantiaktiebolag. I avvaktan på i utsikt ställda medel ur lotterimedelsfonden 191

för avslutande av restaureringsarbetena vid nu återstående fyra byggnader har styrelsen hos k . maj :t begärt tillstånd att få upptaga ett lån av 45.000 kronor. Byggnadernas släta tillstånd tål icke ett längre uppskov med und erh ållet. Under våren iordningställdes Herrehusets första våning och vid årsmötet kunde en provuppställning i de nya montrerna demonstreras för medlemmarna. Slutgiltig uppställning av utländsk faJans och stengods skedde därefter så att allmänheten under hösten kunde ta del av de sedan tio år magasinerade samlingarna. Härefter har arbetet inom denna byggnad fortsatt i de två övre våningarna i avsikt att hela keramikavdelningen under 1950 skall stå färdigmonterad. Borgarhusets övervåning har utrymts och en välbehövlig reparation av innertak och väggar ägt rum. Härmed har iståndsättandet av denna byggnad, som i huvudsak varit orörd sedan återuppbyggandet på museet 1892, tagit en början. Styrelsen hade på ett tidigt stadium hos 1944 års pensionsutredning begärt att föreningens tjänstemän måtte beviljas rätt att ansluta sig till Statens pensionsanstalt. I sakkunnigas betänkande med förslag hade frågan om anslutning gjorts beroende av Nordiska museets befattningshavares rätt till sådan anslutning. Då Nordiska museet icke begärt denna rätt för sina befattningshavare och redan på annat sätt löst pensionsfrågan för dem, begärde styrelsen i skrivelse till k. maj :t att museets tjänstemän skulle få ansluta sig till SPA. Även KB hade i sitt yttrande över betänkandet framhållit att pensionsrätt borde tilldelas dem. Regeringen upptog emellertid icke denna framställning - och tjänstemännens pensionsfråga är fortfarande olöst. Museets överljussalar ha under året varit nyttjade för upppackning av keramiksamlingarna, vilken ännu icke avslutats. I följe härav ha icke några tillfälliga utställningar kunnat ordnas under året. Realkatalogiseringen av museets samlingar har bedrivits med beskrivning och avbildning av nyförvärvade och äldre föremål. Lampor, föremål av mässing samt vapen ha: sålunda katalogiserats. Uppordnandet av magasinerade före192

/IL l F T~:~1

lDå '11i '19 J) bogåli utge Ku(turens Års· fof, rå'hialrvi melatrlen ~tlfeJe msorfeko~ C,1fllttiii uenåfliUIJ!för museet:

Srlan t!iss fiai;enninJ.

rytfrMtgudit,_,)JOJljJttJ~, t;JdnifjfI-, iltelie~orli_JJorfofoJf. nac!er stlj1t. Var orli enj'rJtdr atr5 ironor numera icft rridtr nit oetn!a ko;t1111rltmafe uoitn och /d'mna rlet oumMr!iga J/oart tJ!f mumt. Men Yi n!! 1cit Hj;a mrtfftmIO'fjjlim 111erfrili attförlora 1.idr Jtora 'JJånkrets. Vi' 11d/ar därför iJtälfct tt!flt111om fan orfi riffatt jjä'foa orJ jåf(a drJ/;oien 11it!tnaifJfl10/TJ att {riJ!if/1)t ligja Jlfl, aw!Ji mttft a.sko111Jf.'

193

mål har kunnat påbörjas sedan ett flertal vindsutrymmen efter reparationen av de gamla byggnadernas tak kunnat tagas i anspråk. På Borgarhusets vind har ordnats magasin för textilredskap , på Wahlbomska vinden för en del av allmogesamlingarna och på Schlyterska vinden magasin för olika grupper av mera allmänt slag, såsom metall och belysning. Inom Allmogehallen har ett magasin för nätredskapen iordningställts och samtidigt har denna grupp realkatalogiserats. Bearbetningen av under året och tidigare gjorda Lundafynd har fortgå tt. Lundaarkivet har tillförts ett GO-tal originaluppmätningar från årets undersökningar och c :a 140 fotografier och negativ. Fn'ln Humanistiska fonden har utgått fortsatt anslag till utarbetande av en arkeologisk generalkarta över Lund. Tack vare detta har 95 blad r enritning av uppmätningar från olika gr~ivningsundersökningar kunnat färdigsliillas under året genom ritarna fil. mag. Alfred Kurlenlz och arkitekt Ivar Kalmar. Såsom en sammanfattning av resultaten av många års undersökningar om Lund har museet under året låtit utförn och i Vita Huset utställa en modell i skala 1: 1000 av staden Lund vid slutet av .1-100-tal el. l\fodellen har utförts nv herr H udolf Vid os. De lundahistoriska undersökningarna ha omfattat övervakning av grund- och andra grävningar samt uppmätning och fotografering av utdömda byggnader på ett flertal platser. Vid grundgriivning för bostadshus på kvarteret Norrtull n:r 11 , vid Allhelgona kyrkogata, har stadens gamla vallgrav genomskurits. Samma vallgrav har iiven på triiffats vid grävning i samband med utläggande av industrispår på stadsägan 950: A nordväst om S:t Peters klosters kyrka. Vid grundgrävningen för bostadshuset och den kommunala tvättstugan på kvarteret Svarvaren n :r 33, i hörnet av Lilla Tvärgatan och Bankgatan, har företagits undersökningar, som visat, att där under tidig rnedellid funnits en klinehusbebyggelse, tillkommen senast under 1100-talel. Särskild uppmärksamhet har ägnats Lunds äldsta kvarstående fattighusbyggnad, »Stadens Siäleboden vid Själhoclgatnn , som blivit fullständigt uppmiilt och fotograferad. l\H

Såsom arkivarbetare har f. estniske översten Konstantin l\anep varit sysselsatt med katalogisering i museets bibliotek, speciellt med fotografiska porträtt, herr Sigurd Molander med excerpering av äldre bouppteckningar i Landsarkivet och med ordnandet av museets s:unlingar av äldre handlingar samt herr Walter Klagges med ordnandet av den pågående lappkatalogiseringen efter accessionsliggaren. Provtjänstgöring med halvtid har under en del av året utförts av fil. stud. Barbro Hamenius. Liksom tidigare har museets samlingar demonstrerats för ett stort antal föreningar och grupper. Universitetets internalionella kurs förlade sin öppningssamnrnnkomst till museet. Lunds Husmodersförenings studiecirklar ha sammanträtt där och föreningen Barnens Vänner avhållit sina sedvanliga arbetsdagar i museets Auditorium. Under söndagarna i maj konserterade I 7 i museiparken. Arrendet av sommarrestaurangen har övertagits av fru Marianne \Vahlgren.

D. SAMLINGAR, BIBLIOTEK OCH ARKIV. Samlingarna ha ökats med 591 nummer, varav 406 genom gåvor, 3 genom deposition och 182 genom köp. Accessionen omfattar n:ris 46.452-47.042. A 11 mo ge avdelningen. Lantmannanäringen representeras främst av en stifttröska från S. Sandby med märket MARIEHOLMS BRUK N :o 3, en möllesäck vävd på 1860-talet i Bara , halmflätad såkorg från F iirs och en målad fästmöriva med årtalet 1861 från Brunnby, Luggude. I övrigt märkes kälkar för timmertransport, årder, fårhilla, mjölkpall, ostformar m m. från Torna. Bland möbelförvärven bör framhållas ett antal stolar, varav en från Torna med årtalet 1772, en med utskuren ryggbricka och årtalet 17 82 från Vemmenhög och en snidad och målad länstol daterad 1845 från Oxie, samt ett målat kistborcl med årtalet 1787 från Färs. - Inom samlingen av jaktoch fiskedon bör särskilt anmärkas en ryssja för fångst av

rapphöns från Domarringen. I samband med kompletteringen av jaktredskapen ha uppteckningar om skånsk jakt med nät efter fågelvilt blivit gjorda. Under senare år har det lyckats att öka beståndet av folkligt yllebroderi och även i år ha några vackra arbeten av detta slag kunnat förvärvas, däribland en åkdyna 1791 från Karls· kronatrakten och ett par kuddar daterade 1831 och 1834 från resp. Villands hd och Hanaskog. Eljest bör här antecknas några tvistsömsarbeten från Bara och Torna, samtliga med invävda årtal, en bona.dslängd från Oxie och en linneduk i myggtjäll från Frosta. Högre stånds avd e 1ni n gen har så gott som uteslutande sina nyförvärv på dräktområdet. Ett överraskande förvärv gjordes vid en auktion i Klippan, där ett stort antal skiida plagg från 1700-talet och 1800-talets början inköptes. Bland dessa var en magnifik karolinsk väst av vinröd skuren sammet från 1700-talets början och en gustaviansk väst av rött siden från samma århundrades slut. Särskilt intresse knyter sig till ett par tillskurna, men ej färdigsydda 1700-talsvästar. Vid tillskärningen har elen olycklige gesällen kommit att hugga ut knapphålen så att dessa skulle fått sin plats under arm.hålorna, om arbetet färdigsytts . Detta är väl också anledningen till att de ännu äro i ofullbordat skick. I detta förvärv ingick också ett matelasserat sidcnlivstycke stämplat Stockholm 1755, en empirklänning av vit voile, en frack av röd flanell och en kort mansrock av svart kläde med uppstående krage, båda från 1800-talets början. Eljest kan antecknas ett stort antal hela dräkter och lösa plagg från 1800-talets slut och fram till våra dagar. Av personhistoriskt intresse är en h errväst, som tillhört professor Esaias Tegner d. y. och broderats av hans fru Märta, f. Ehrenborg. De lundahistoriska samlingarna ha icke att uppvisa några mera anmärkningsvärda jordfynd under året. Stadens gamla fångkärra och hälsovårdsnämndens kärra n:o 1 ha överförts till museet. Under året revs, eller rättare, sprängdes biskop Thomanders romantiska slott Tuna - det är ett bistert 196

klimat för äldre byggnader i Lund. Från detta tillvaratogs vindflöjeln och nyckeln, ett par kakelugnar, tapetprov och andra inredningsdetaljer. - Av topografiskt intresse är en oljemålning av Axel Hj. Lindqvist, »Ritis », föreställande Sliparebacken norr om staden med väderkvarnen. I-Ian tv erk sav de Ini n gen. I samband med en planerad interiörutställning av träskomakeri påbörjades en undersökning av detta hantverk inom landskapet samt insamlades en hel del redskap. Det lantliga hantverket belyses också av en komplett portativ glasmästareutrustning från S. Sandby och 1850-talel. Redskap sammanhörande med brygd, slakt, taktäckning, snickeri, tenngjuteri och sadelmakeri ha tillförts samlingarna. Såsom deposition har museet erhållit ett porträtt i olja av garverifabrikören Edward Lembke, den siste ägaren av den s. k. lembkeska gården i :Malmö, vilken återuppfördes på Kulturen såsom Borgarhuset. Från Skånska glasbruket vid Henrikstorp härstamma två gröna glasflaskor från Karl XII :s tid. Förutom sitt värde som exponenter för denna tidiga skånska industri ha de också ett personhistoriskt intresse genom sina sigillstämplar med Adlerstens och Gyllenstiernas vapen. Göran Adlersten grundlade bruket 1691. Ännu kan man göra fynd på platsen för det gamla glasbruket. En vän har sänt museet några kulformade glasknappar, som han plockat upp där. - Ehuru icke svensk och betydligt yngre bör även i detla sammanhang omnämnas ett par parfymflakonger av mjölkvitt glas och förgyld dekor från 1800-talets mitt. Keramiska samlingarna. Museets mest betydande förvärv under året är den för avkastningen av Ole Olsens keramiska legat inköpta stengodsreliefen av Tyra Lundgren. Denna är ett utsnitt ur den stora relief, konstnärinnan utfört för det nya läroverket för flickor i Stockholm, och ger en bild av Märta Måås-Fjellerström i sin örtagård. I övrigt ha förvärven varit ringa och icke särskilt anmärkningsvärda - ett par urnor av stengods märkta F. I-I. Hälsingborg, ett kvinnohuvud av terrakotta från Sicilien , 400-500-talet, ett par vita tallrikar 197

av holländsk fajans, 1600-talets slut, jordfynd från Göteborg, en grönstänkt gustaviansk kakelugn. De m i I i tära - och vapen h is t o riska samlingarna kan notera en del uniformsplagg, bland dem en officersuniform m / ä från Skånska dragonregementet. Från Klågerup har kommit ett par dragonbyxor av sämskskinn med hällor, bastanta don med inskriften ))4 Skvndron» på byxlinningen. Såsom mi1111e från det sista världskriget har förvärvats benkläder och kängor med elektrisk uppvärmning, vilka tillhört en i Skåne 1944 nedskjuten amerikansk flygare. I leksaks av cl e In ingen märkes bl. a. en docka klädd i skånsk allmogedräkt, vilken tillhört grevinnan Anna De la Gardie på Silvåkra, 1800-talets mitt, en dockteater från omkr. 1900 snmt ett pinna- eller påvespel från V. Göinge, bestående av 63 hemmagjorda träpinnar. Av person h is t o risk t intresse är en samling möbler soffrr, chiffonje, spelbord, bokskåp, skärm och skrivbord vilka stått i det rum hos kronouppbördskassören M. Svensson, som Strindberg bodde uti under en del av sin vistelse i Lund. Bi b I i o te k e t har ökats med 225 nummer, därav 122 genom byte och 64 genom gåva. Accessionen omfattar n :ris 8. 786-9.010. ÅRETS DONATORER. Förteckning över dem, som skänkt föremål till museet, biblioteket och arkivet - där ej annorlunda angives är hemorten Lund. Häradshövding Chr. Ahlgren, fröken Emma Ahlgrt!ns sterbhus, l\falmö, folkskollärare D. Ahlner, handlanden Jöns Petter Ahlström, K varnby, poliskonstapel Emil Andersson, skriftställare Per Andersson, Lyngby, fröken Maria Andersson, Sjöbo, fröken Gerda Bendz, fröken Emma Bengtsson, Lyngby, fiskare Bergström, Vomb, herr Gösta Bertel, byråingenjör Ax. Björnström, Västerås, bankdirektör Gustaf Brattström, herr N. A. Carlsson , Strö, Kappaffären Cecil A. -B., major Uno Duner, fru Frida Ekberg, Djurslöv, provinsialläkare A.-Chr. Eriksson, 198

Veberöd, fil. mug. Knut Eriksson, Skara, Esselte , Stockholm , Folklivsarkivet, träskomakare G. Fors , Färingtofla, fru Lisn Frenne, Halmstad, Gamla Sparbanken, fru Anna Cecilia Granmarks sterbhus, fru Greta I-lagman, herr H. P. I-lansen, Aarhus, fröken Bengta Hansson, Torna-I-Iällestad, kassör Harald Hansson, fil. dr Fritjof Hazclius, Uppsala, fil. dr Ingegerd HenschenIng.var, köpman GustafHolmqvist, fröken Gunny Holst, Malmö , ryttmästare Arvid Hreggström, Malmö, Hälsovårdsnämnden i Lund, grovarbetare Aug. 'Vilhelm Jakobsson , Värpinge, författare Pehr Johnsson, Broby, herr Axel Jönsson , tapetserare Gottfricl Jönsson, fröken Ida .Jönsson , herr Ludvig Karlberg, byggmästare Harry Karlsson , bankrnktmiistare H. Keidser, fru Greta Kjellberg, intendent Sven T. Kjellberg, fröken Klarberg , fröken Olga Korfitzen , hovintendent J. Kroon , Malmö, Kungl. Byggnadsstyrelscn, Stockholm, amanuens C. G. Lekholm, herr L. Linnarsson , Lunds Bryggeri, f. typografen A. J. Löfgren, i\Iagistraten i Lund , konscryator H. Muchardt, Hälsingborg, herr Edvin Myhrenmark , frn Elin l\Ilintzing, SYalöv, köpman \f. Bcrnt Nilsson , fröken Emma Nilssons sterbhus, Malmö, smeden Frans Nilsson, Killeberg, triidgårdsmäslare Fritz Nilsson , Perstorp, Gustaf Nilssons sterbhus , skogvaktare Lars Nilsson, Häften, Nya Sparbanken, herr And. Ohlsson , arkivforskare A.nton Ohlsson, Stockholm, Håkan Ohlssons Boktryckeri , okänd , fru Signe Orwars, herr L. Oscarsson, S. Unnaryd, kyrkovaktmästare Persson, Kågerö<l, fröken Elicla Persson, Malmö, fröken ~\Iaria Persson, Malmö, skolynglingen Skotte Persson, fröken Stina Persson, professor H. Pleijel, fru Lena von Hos en , intendent Stig Hoth, Göteborg, fröken Ida Ruclelius, Ystad, intendent Alb. Sanclklef, Varberg, fil. dr Alwar Silow, Falun , redaktör Tussc Sjögren, konstntir Ernst J. Sjöstedt, herr J. Sundberg, Hyllstofta, dispone11t J. Timberg, bankdirektör Sven Tornborg, överstelöjtnant I. E . Trägårdhs sterbhus, gymnastik.direktör fru Ingrid Tullberg, Eslöv, Lunds Universitetsbibliotek, fru M. Agren , fru Alma Akerman, fru Märta Åkerman, Ängelholm, domkyrkohemmanarrendator Karl Åkesson, fru Anna " rahlgren , doktor H. 'Vallengrens stcrbhus, Landskrona, fru

Elsa Westerslröm, fröken Ida Westdahl, fru Alma WiddingSamelius' sterbhus, smedmästare G. Widegren, direktör Stellan Winther. E. BESÖK. Av de 43.379 besökarna ha 1.709 studenter, 2 militärer och 8.532 skolungdomar varit avgiftsfria samt besökande med nedsatt avgift utgjort 7.454. Mf1nad Januari . . . . . . . . . . Febrnari. ... . .. . .. Mars .. . .. . .. . ... April . .. .. .... ... Maj . ..... . . . . . . . . ,Juni . . ..... ... . . Juli .... . . . .... . .. Augusti . . . . . . . . . . Septe mber .... .. .. Oktober .. . .. ..... Novemb e r ........ December .. . .....

Antal rritt bcsöknncle

Antal inträrlcs- Summa in träbetalande de, avgifter

534 403 348 669 3.687 1.670 1.198 773 2.381 1.317 1.186 325

1.095 876 841 1.327 4.593 5.284 5.797 3.880 2 481 1.557 788 369

14.491

28.888

654:25 362: 70 727:20 1.015: 20 5.207: 15 3.631: 95 5.101: 10 3.448: 30 1.963: 85 1.343: 80 382:75 218:25

---22.056: 50

Antnl medlcmsbesök

111 35 56 61 343 203 272 115 97 136 79 41 1.549

F. ÖSTARP. Gammelgården har dagligen hållits öppen under maj-september. Av de 7 .234 besökarna ha 1.317 haft nedsatt avgift och 460 varit avgiftsfria. - Såsom ny arrendator av jordbruket har antagits herr Gustav Holm. Den mot slutet av föregående år igångsatta utvidgningen av Gästgivaregårdens ekonomiutrymmen har avslutats och nya toalettanordningar blivit installerade. G. VÄVSKOLAN OCH KONSERVERINGSANSTALTEN. Lunds stads skolor för yrkesundervisning hade såsom tidigare förlagt sina vävkurser under våren till museet. På grund av utrymmesbrist och den planerade reparationen av väv200

skolans byggnad blev det emellertid nödvändigt för museet att efter denna tidpunkt själv disponera utrymmena. Sedan föreståndarinnan efter en långvarig sjukdom avlidit har befattningen stått vakant. Lund den 6 april 1950.

STYRELSEN.

201

INNEHÅLL

Förord

Bror W. Olofson . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Förem ål ur Kulture ns sa mlinga r i ord och bild. Sm å uppsatser m ed illustrationer a v WILLIAM KARLSON (W. K.), SvEN T. KJELLBERG (S . T. K.),

G. LEK HOLM (C. G. L.), l\'1 ÄR TA LI NDSTRÖM (M.

L-m) och SIG FRID SVENSSO N (S. S.) . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

SVEN T. KJELLBERG, Spa nsk k er a mik. Frä n e n sommarresa

CARL Gu sTAF LEKHOLM, Skå nska träskor och träskomakare

8-1

WILLIAM KARLSON, Ga tubelysningen i Lund 1813-1863 ....... .. . . . 110 RAGNA R BLOMQVIST, Falsterbohus . . . . .. ... .... . . .. . .. .. .. . .. ..... 1t12 Redogörelse för Kulturhistoriska förening ens för södra Sverige verksa mhe t 1949 . . .. .. .. . . ..... .. ...... .. .. .. . .. . .. . ... . . . ... . 182 ,\nnon scr

203

Omsl agsteckninge n efter en spansk-morisk väggflisa Kulturens sa mlin ga r fr å n det Ara bisk a p ala tset i Gra n acb .

ÅRSBOKENS

DONATORER Akademiska Föreningen AB. Allhems Förlag, Malmö AB. Albin & G. Andersson, Lund AB. Apotekarnes Mineralvattenfabrik, Lund AB. Bröderna Olofson, Malmö AB. C. 0. Borgs Söners Fabriker, Lund AB. Eskilstunaboden Georg Lind, Lund AB. Färgverken, Malmö AB. Grahns Pappershandel, Lund AB. P. Håkansson, Eslöv AB. Lenn ar tssons Trävaru afför, Lund AB. Linnefabriken Merkur, Göteborg AB. \V:m Schannon g, Lund AB. Svenska Urdepotcn, Malmö AB. Vatten & Värme Carl Holmber g, Lund AB. Akerlund & Rausing, Lund Advokat Carl Borgström, Lund Erik Duners Advokatbyrå, Lund Vice Häradshövding H. Gillbergs Advokatbyrå, Lun d Advokat Gullan Hjelm-Elovson, Lund Advokat Hans Ingemanson, Lund Sture R. Jönssons Advokatbyrå, Lund Advokat Sture Nelson, Lund Advokat Gunvor Nordholm-Jacobson, Lund Advokat Olof Wellmark, Lund Bertil Wickmans Advokatbyrå, Lund Beyronds AB, llfalmö Albin Carlssons Eftr., Kafe o. Konditori, Lund Dalby Gästgivaregårcl

Finbrukens Försäljnings AB., Stockholm Firma Ernst Frank, Lund Gamla Antikboden, Axel W. J önsson, Lund Gamla Sparbanken, Lund Grand Hötel, Lund Henry Graneli, Södra Sandby Hemmets Journal, Malmö Gust. Holmbergs Eftr., Lund E. vV. Holmstedts Möbleringsaffär, Lund Husqvarna .Malmö-Depöts AB., Malmö P. Håkanssons konserver AB., Eslöv Kooperativa föreningen Solidar u. p . a., .Malmö Kiirzels Fabriker AB., Malmö J. P. Lindens Möbleringsaffär, Lund Byggnadsfirman Lund ahl, Lund Lund aortens Mejeriförening, Lund Handelsfirman L. J. Lundgren, Lund Lunds Dagblad, Lund Otto .Malin, Kristianstad Clara Nielsen, Lund Firma Gustaf Nilsson, Lund Wiwen Nilsson, Lund Nya Sparbanken, Lund Ellen Ohlsson Konst- o. Antikvitetshandel, l\falmö Målerifirman 0. E. Olsson, Lund Salanders Fabriks-Aktiebolag, Lund John Sandströms Glasmästeri, förgylleri och r am affär, Lund Skandinaviska Banken Skånska Brandförs äkringsinrä ttningen, Lund Sparbanken i Christianstad Bleckslagerifirman Axel Sörensson AB., Lund Torn a Sp arbank, Lund .Mauritz W ennicks Pälsvaruaffär, Lund Ahlanders Elektrisk a, Lund Åtvidaber gs Försäljningskontor, Lund östarps Gästgivaregård

!llkc.~tmis ~ '1 ~Oreuinsen oäbjar ·· till ' nuoaranbr ndJ förut::: ~'.oaranbr ahabrmisha mrbhnrgarr:

JBliu särshilil lrilamot ! iBärigmnm gagnar iBu J1lhab. Iförrn., gagnar iBig själo, ndJ

iBu Jörblir lunilrnsarr ! ]Jlärmarr uµµlynningar ang. närnl!Arllamotn~ innliriuning lämnan å fj!!]f :n r.rµ.

KLIPPAN

1573

GRYCKSBO

~ LESS ED O

169 3

1740 Tre traditionsrika bruk med fö rs tklassig tånisk utrustning. Genom sekler ha dessa bruk - landets äldsta - gått i spetsen för utvecklingen av finpapperstillverkningen i vårt land. Vill Ni vara säker p?t att få högsta kvalitet, se då till att Ni får papper från

FINBR UKEN Manufaktur, Tricotage, Konfektion, Garnförsäljning, Gardin- och möbeltyger, Sängutstyrslar,

TEL. Växel: 171 80

Besök ••

lBstarps d3 ästgio arrgåril Naturskönt läge Trivsamma lokaler Gott bord Fullständiga rättigheter

Telefon: Veberöd

229

BJÄRREDS SALTSJOBAD

GRAND

ELEGANT -

TRIVSAMT

Lunch,

Souper

Diner,

Dagligen middagskonsert

DANS onsdag, lördag, söndag

GRAND

Festvåningar - Sammanträdeslakaler

Besök DALBY GÄSTGIV.AREGARD Ät god mat i trivsam miljö Beställningar: såväl större som mindre emottages tacksamt

Tel.= Dalby

och

268

i MALMO äter man gott på de åtta So/idar-restaurangerna: Pilgården Södergatan 5 Folkets hus Temperance även hotell° Engelbrektsg. 16

Bergsgatan 20 M.F.F.-stadion Drollningtorget 10 Malmgården de båda sistnämnda äro självserveringar

-{jii-t dl hnii-k i

ALBIN CARLSSONS Eftr. Cafe, Conditori och Trädgårdsservering Tel. 12274, 14684

Mårtenstorget

hava från en ringa början vuxit sig starka och förvalta

nu sammanlagt öve r 230 miljoner kronor.

Det är generationer strävsamma och målmedvetna sparare från stad och bygd, som åstadkommit detta resultat. Jämsides härmed hava sparbankerna kunnat främja utvecklingen inom alla områden genom tillhandahållande av lån på goda villkor. Sparbankerna ha på sin tid tillkommit för att tjäna samhället och de arbeta fortfarande efter denna ri ktlinje.

GAMLA SPARBANKEN

TORNA SPARBANK

NYA SPARBANKEN

~------·_J

.. T RA

~YGG

A R 0 R och T ERI EL NAD SMA i stor sortering

Moderna skjortor ha Unipartkragar äro just sådana . artkragarna skall "'ara. Unap . ·11 att en krage .. r be· som N1 v1 .. kt men _n Den verkar sia~. • Ni får eleg~nmjuk,skjortor poros na.. r Ni ,,.äljcr

kvam~derna

MERKURS Skjortor Tillverkar~ :en Merkur Linnefabrik

Göteborg

I_ __ __ 1-F

SPARBANKEN I CHRISTIANSTAD Grundad 1826

Länets äldsta sparbank

lnsättarnes medel lfr. 48.000.000 Egna fonder c:a 4.800.000

Pälsvaror, Kappor

Dräkter

WENNICKS - LUND Klosterg . 10

Nu syr jag fort och utan att trampa. Med en modern Husqvarna symaskin kan Ni stoppa och laga snart sagt allting - lika vackert och mycket fortare än för hand. HUSQVARNA symaskin - den enda svenska - är lättgående, slitstark oc h lättskött sam t har framå t gåen de o. återgående matning.

Telefon 11406

E. W. HOLMSTEDT MOBLERlNGSAFFJi.R TAPET5ERAREVERKSTAD

Sä ljes av Husqvarna dcpoter och deras ombud pa bekväma avbcralningsvillkor eller per kontant mot hög kassarabatt.

Husqvarna Symaskiner

Ö. Mårtensgatan 2

Telefon 106 45

I--- - ' - - - - - - - ·

,----

SKÅNSI\A BRAND

Tegnersplatsen 4 LUND

Tel. 170 50

---- - - - - -·

JJ vdz:a dön.jfe'l åt Kloster- o ch Kyrkogatorna finner Ni alltid förnämsta nyheter från in- oc h utlandet.

HOLMBERGS Eftr. HERRE Kl PERINGSMAGASIN

Tel. 100 83

7:sto klass

L U N D

Beställningsskrädderi

TRICOT-M AGASIN Klostergatan :2, Lund Tel. 103 44

- - --

Kyrkogatan 3, Malmö Tel. 286 28

- - - - - -- - - - -- - --

Mattor

l Möbler

Tapeter

(Grundad 1860fSt. Södergatan 4, Lund

Tel. växel: 17440

Täcken

IJen representati va En

HED EHSGÅ ~VA N

f'iir .~ y lld

pend yl

STOHT UH\'AL I lJLI Vi ~\ l' l\f SLA GE!\

A.-B. SVENSI'1A URDEPOTEN MALMO

STOCl\HOl 1\\

IJÖTEllOl\G

H .H SIN.n llO an

WIWEN NILSSON

ELLEN OHLSSON Konst & Antikviteter utsökt urval MALMÖ

St. Nygatan 67 Telefon 262 92

Filial BÅSTAD Juli-Aug. T elefon 262

GAMLA ANTIKBODEN Kattesund 2. Tel. 15523

LUND L:a Algatan

Bostaden Tel. 15956

Innehava re: Axel W . Jönsson Föreståndare: Carl E. Jönsson Tel. 18608

Köper och säljer antikviteter 0 BS ! 6 5 års erfarenhet i branschen 0 BS ! Antifrviteter i ril<t

~trva/

finnes ständigt i lager

Tenn , Koppar, Silver, Malm, Miissing, Bronser. Textilier. Porslin och Keramik av in- och utliindsk tillverkning. Vapen , såsom flintl åsgeviir, sablar o. s. v. Möbler i olika stilarter - reniissans, barock, rokoko, gustaviansk, empire, Karl Johansstil o. s. v.

m .

....... . . ..,

VAVGARNER SÅSOM

1-tr. NÖTHÅRSGARN, 2-tr. RYAGARN, 1-tr. TORNAGARN, 2-tr. VISTRAGARN OCH MATTVARP TILLVERKAS ÄKTA FÄRGER PRIMA KVALITETEU

UABNERNA SÄLlAS GENOM HEMSLÖJDSAFFÄllER, VÄVSROWR OCH VÄVERSROR

11.llRZELS FABRlll_ER AliTIEBOLAG MALMO TEL. NAMNANROP : KITRZELS FABRIKER

MÅLERIFIRMA

0. E. OLSSON Grundlagd I 84 7

Alla .slag av 111åleriarbete11 - Förstklassigt - Moderat pris Tel. 10076

Bantorget 6, Lund

Salanders Fabriksaktiebolag LUND Skomakareg. 5, tel. 13220

Bredgatan 10, tel. 11017 HÖÖR Lilla Torg, tel. 260, Järnvägsg. 4, tel. 404.

Bleckslagerifirman

Axel Sörensson AB St. Södergatan 26

Tel. 119 00

Taktäckningar och reparationer med golv. plåt, koppar, eternit,

ESLÖV Köpmansg. 12, tel. 318

Kjellkerit, emulsionsfärg, uppblandas med vatten. För allt invändigt arbete.

Kjellkerol, mattfärg, arbete .

för

allt

invändigt

Er s ätter oljefärg.

skiffer och bly

TAKMÅLNINGAR Sopkärl

AB. FÄRGVERKEN, MALMÖ

1 -----·--------~-T-cl.

258 18, 284H

Lekande lätt går färden på

QJ'\Q-CYKLAR som utmärka sig för

lätt gång och håg kvalitet

OTTO MOLIN, Kristianstad Varu·

QJ'1Q

märke

Telefonväxel 152 22 Postgi ro 27 480

AKTIEBOLAGET

VATTEN & VÄRME CARL HOLMBERG LUND Clemenstorget 3 Tel.: 107 52, 11213 &.. 107 33

Telegramadr.: »Vattenvärme»

Filialer: KRISTIANSTAD: Västra Storgat. 37 Tel. : 10652, 11652, 14466

SÖLVESBORG: Skolgat. 1 Tel. : 106 52

Rekommenderas för utförande av

Gas•, Vatten•, Ång.. och Avloppsledningar • Badrums• och Vattenklosettinstallationer • Centralvärmeledningar Reparationer utföras fort och omsorgsfullt

BYGGNADSFIRMAN LUNDAHL LUND

Siriusgatan 23

Telefon r I 4 46

U t fö r alla slags byggnadsarbeten såväl reparation s- som

nybyggnadsa rbeten

Allt arbete utföres med största omsorg

Vi utföra

Ljus- och kraftinstallationer Svagströmsanläggningar

ÅHLANDERS ELEKTRISKA Clemenstorget 4

T el.

106

39 -

151

A. B. P. HÅKANSSON, ESLÖV SALUBRIN SPRITATTIKA SENAP

P. HÅKANSSONS KONSERVER A.B. ESLÖV FELIX GURKOR SAFT

I I_

____.____ _

OCH

FRUKTKONSERVER

· -- - --·----

BOKBINDERI BOKTRYCKERI REKLAM-

.'Be11ronb~ ~ktiebola13

O CH

LÄDERVARUFABRIK

MA LMÖ

Henry Graneli,

TEL.

72 I 7 0

vä, el

Södra Sandby Telefon 5

VÄLSORTERAD LANTHANDEL OCH MANUF AKTURAFF ÄR - -- - -- -- -

John Sandström Tel. 110 61, LUND St. Gråbrödersgatan 13

GLASMASTERI

ATT

Ar1 • ALDRI C. PLUC.6AR .SA e> RA oOM v 1D E..N BRA~A FR.ÅM

FORGYLLERI RAMAFFAR

AKTIEBOLAGET

ALBIN & G. ANDERSSON Trollebergsvägen 5

~und

Tel.17155

REKOMMENDERAS

_____

[

AKTIEBOLAGET

BRÖDERNA OLOFSON MALMÖ

Textilvaror en-gros Egen tillverkning av damkonfektion

MÄRKET BEO REKOMMENDERAS

A.-B. ALLHEMS FÖRLAG MAL MO r/lJ4i1Jare iw bL tL. b.ok/Jtl'km >SVENSKA FLOTT ANS HISTORIA», >SVENSKA FOLKET GENOM TIDERNA»,

»D E NORDISKA FO LKEN GENOM TIDERNA»

!Danmarks, Finlands och Norg es historia), >ALLHEMS KONSTBOCKER», >ALLHEMS

KONSTNARSLEXIKON»,

»A LLHEMS

SPORTLEXIKON»,

»ALLHEMS FLYGBOC KER», »ETT ÅR I LUFTEN», MONOGRAFI

I BILD»,

»SODRA

»TEGNER - EN

SKÅNINGARNA

1811 - 1939»,

»K AMPEN PÅ HAVEN», »OM NI RESER» - Serien, »ETT BILDVERK OM LUND ».

KLOSTERGATAN 14

Alltsedan 1775 har Lundaborna

LUND

kunnat hämta sina nyheter ur

LUNDS DAGBLAD, som vårdat de lokala intressena med största omsorg och objektivitet. Lundabornas anspråk att få veta vad som sker i deras hemort tillgodoses böst i stadens egen tidning. ANNONSERING för Lund med omnejd blir både billig och effektiv om den koncentreras till

LUNDS DAGBLAD J.ladnu uula tidninq

Glas Keramik

Porslin Hemslöjd

Advokater

Lund

Ledamöter av Sveriges Advohatsam f und

Carl Borgström, Klostergatan rr, Lund. ·rel. 17 2 w (växel)

Erik Duners Advokatbyrå, Erik Duner, jur. kanel. M. Schu nn esson; Mårtenstorgct 8. Tel. 15 800, i58 27 (växel)

v. Häradshövding

H. Gillbergs Advokatbyrå, Yngve Hansson, Stig florg h, jur. kand . Th o rsten Pctersen , L:a Fiskaregatan 2. T el. i73 25 (växel)

Gullan Hjelm-Elovson, Magle St. Kyrkogata ro . T el. 135 59

Hans Ingemanson, Klostergatan 1 r. Tel. 172

(växel)

Sture R. Jönssons Advokatbyrå, Sture Jernryd L:a Fiska regatan

JO .

Tel. r4r71, i4371

Gunvor Nordholm-Jacobson, Skomakaregatan 17

Tel.

I [

5 34,

I I

5 39

Advokaterna

Olof Wellmark och Sture Nelson, Olof Wellmark, Sture Nelson, jur. kand. Arne \Xfesterstad , Klostergatan 9. Tel. I 84 oo, I 84 I 4, I Jl JO

Bertil Wickmans Advokatbyrå, Bertil Wickman, Anders Wi nblad, jur. kand. Torsten Lundius, Klostergatan r r. Tel. 172 20 (växel)

--- --- ·- 1 I,

(J.

J!'•

Bytareg. 4

f!_iya.O.flya.

tel. 108 58

Gammal välkänd möbleringsaffär LUND - 108 21

A.B. ESKILSTUNABODEN GEORG LIND T el. 173 oo, Vä<d. Lund

Platsens m est v :ilsorterade

JÄRN- BOSÄTTNINGS- FÄRG- TAPET- OCH KEMIKALIEHANDEL

De stora följetongerna s och de spännande -

Allt för herrgarderoben -

novellernas

Tel. 11639 -11875 -12927

Itidning

växel med ankn. till avd. fö r : Herrkonfektion} Gosskonfektion Herr e kipering

Hattar Skodon Herr> k rädderi) · Arbetskläder Uthyrning av Högtid1kläder KONTOR

Fiskaregatan 21 0. Mårtensg. 2

I HEMMETS

Fiskaregatan 23

IJOURNALI

FIRMA

GUSTAF NILSSON Grundad 1874

Hatt- Möss- & Pälsvarumagasin Klostergatan >

T elefon 102 9)

Specialite:

Doktorshattar

Studentmössor

LUNDAORTENS MEJERIFÖRENING U. P. A. Grundlagd 1896

Bästa inköpskälla av förstklassiga mejeriprodukter Telefoner 101 23 och 115 00

Reservoarpennor Parker Waterman Mont-Blanc

Åtvidabergs Försä lin ing skontor Lund Klostergat. 5

Pencils

Tel. 10511

Kontorsmöbler Skrivmaskiner

GRAHNS

Räknemaskiner

Pa ppershandel

System

Fiskaregatan

Kontorsmaskinverkstad

LU N D

X KULTUREN ÄR EN FRI OCH LEVANDE INSTITUTION X DESS SAMLINGAR ÄRORIKA OCH INOM FLERA X X F OMRÅDEN ÄVEN AV INTERNATIONELL KLASS F 1 0 MUSEETS ROMANTISKA ANLÄGGNING I DEN R R A GAMLA LÄRDOMSSTADENS CENTRUM HAR N M ÅR FRÅN ÅR DRAGIT TILL SIG VÄXANDE T T SKAROR AV BESÖKARE. FÖRENINGENS PÅ KORT TID STEGRADE MEDLEMSANTAL ÄR D ETT TALANDE VITTNESBÖRD OM DET D X I N TRE SSE VARME D I N ST I TUT I 0 N E N X XOMFATTAS. ATT UPPRÄTTHÅLLA OCHX X ÖKA DETTA ÄR EN BRINNANDE ÖNX SKAN HOS FÖREN INGEN OCH DESS TJÄNARE . DE VILJA OCKSÅ SÄTTA IN ALLA SINA KRAFTER PÅ MUSEETS UTVEC KLl NG SÅ ATT DETTA KAN BLI EN VÄRDIG VÅRDARE AV KULTURAR VET. I DENNA STRÄVAN HOPPAS DE FINNA STÖD HOS MEDLEMMARNA OCH HÖJA .DENNA MINNESBÄGARE TILL EN TACKSAM SKÅL