Kulturens årsbok 1949

•

.;,' {.

.·

,

J' 7

u EN ÅRSBOK

1

DENNA BOK ÄR REDIGERAD AV SVEN T, KJELLBERG OCH TRYCKT I EN UPPLAGA AV

17 .000 EXEMPLAR I GRA VYRMANER

HOS HÅKAN OHLSSONS BOKTRYCKERI I LUND KLICHEERNA ÄRO FRÅN AB. MALMÖ GRAFISKA ANSTALT OCH PAPPERET FRÅN FINBRUKEN, STOCKHOLM

LUND 1950

Allt vad vi tänker och kånncr ~ir för att säga sanningen redan minnen.

Hcnri Bergson.

Tiden svinner ulan återvändo.

Har icke åren blivit kortare, dygnen mindre, timmarna krympt ihop? Hundra år är knappast en stt ancvärd tidrymd nu som den måste ha förefallit människorna t. ex . på 1600talel. Vi har en större livslängd , ,.i är icke så beroende av mörker och avstånd, det är mindre döda punkter i tillvaron.

Medan livets egen rytm stegrats är tiden uttryckt i tal, antal år, dagar, minuter, evigt densamma. Vi regeras av det obönhörliga i dessa ofrånkomJiga och kalla talvården. De säger oss, alt dagens storlek är lika igår och idag trots att vi kånner att i dag är mycket kortare än igår. Så kan vi plötsligt finna, att stora delar av livet svunnit på ilsnabba vingar. Det vi lyckte hände igår ligger räknat i årtal långt tillbaka i tiden.

Att femton år förflutit sedan denna årsbok började utgivas gör en stämd till tankar nv denna art. Femton böcker

femton år. Det måste så vara. Utgivaren känner en livlig. tack· samhet mot de 'm ånga medlemmar och läsare, som under en så lång tid tålmodigt stött utgivandet. Vad har årsboken lämnat i utbyte? Det måste också uttryckas i tal, någon annan värdering kan ej lämnas.

Arsboken har utgått i 145.000 exemplar och sänts till våra medlemmar från nordligaste till sydligaste Sverige. Den har delats ut till institutioner över hela världen, som i utbyte sänt sina publikationer till vårt bibliotek. l\ier än 3.000 sidor med 2.500 illustrationer har den omfattat. Där har tryckts över 90 längre uppsatser och 290 ensidesartiklar - allt med anknytning till museets eget material. Vi har hållit löftet alt på så sätt bära ut våra samlingar till de många medlemmar, som ej kan besöka museet.

Behållningen av årsavgifterna har blivit en betydelsefull faktor i föreningens ekonomi. Till upprätthållandet av museet kan vi blott räkna med en tredjedel i fasta anslag. Det åter3tående får föreningen m-iskaffa . Medlemsavgifterna lämrnu oss mer än hälften av detta.

Kostnaderna för årsboken har stegrnts år från år genom höjda priser - medlemsfemman är dock densammn. Behållningen krymper och penningvärdets försämring gör den ännu mindre. Vi vädjade därför förra året till medlemmarna att frivilligt lämna ett bidrag av 2 kronor. Mer än 2.200 har gjort detta. Vi stannar i djup tacksamhet till dem för denna frikostighet 0ch fattar deras insats såsom ett för oss förpliktande förtroende. Det behöver Yäl icke sägas, att föreningens behov av denna generositet fortfarande är stort.

Nuet är oupplösligt förbundet med det förgångna och det kommande. Liksom trädet sträcker det sina rötter nedåt, växer med stammen upp ur jorden och höjer sina grenar mot skyn. ] denna bild kan man också inplacera föreningens strävanden, som kort uttryckes i vårt valspråk FORNTID - FRAMTID. Sven T. Kjellbcrg.

Trcttondagsn·sper

Bosebo kyrka på Kulturen.

-1

ANNA KAHLSSON

N

ågra månader har gått sedan hon slutade sina dagar. På museet har vi blivit starkt medvetna om det tom.rum, hon lämnat efter sig - i arbetet och i våra hjärtan.

De ljus, som värmde och lyste vid trettondagsvespern i Bosebo kyrka, stöpte hon varje år. Det var angeläget för henne, att kyrkan skulle stråla Yänligt och milt. Den har lämnat många oförgätliga intryck av rofylJd och högtidlig skönhet.

När man nu efteråt tänker på Anna Karlsson framstår hon framförallt som den flitiga och goda husmodern. Det är ingen paraduppställning på bilden här vid sidan. Omtänksam och plikttrogen styrde hon och ställde i det stora museala hushållet, där hon verkat i fyrtioåtta år - en hel livstid. In i det sista Yar hennes tankar bundna vid dessa göromål.

Hon förvaltade museets textila samlingar, det var hennes huvuduppgift. Dessa lämnade hon efter sig i exemplariskt skick, väl ordnade och väl vårdade. Hon var en människa av det slaget, som icke var rädd för besvär. Skulle det tvättas, stod hon själv vid baljan. ~1ånga gånger hade man anledning att be henne spara sig, att resa bort och vila ut under semestern. Oföränderligt kom svaret: - Jag har det så bra här på Kulturen, vad skulle <lct nylla att resa bort?

Men Anna Karlssons omvårdnad sträckte sig icke enbart till museets mer eller mindre döda föremål. Generöst lämnade hon ut av sina kunskaper och krafter till alla, som sökte henne. Och det var många under årens lopp. I vävskolan, där hon residerade, samlade hon kamraterna på institutionen. Där kokades kaffet till lunchsmörgåsarna och där bullades upp till fest, då någon fyllde år. Där rnr förhandslådan och där kunde man få en knapp isydd rller en reva i rocken lagad. Med stort förtroende kunde man vända sig till henne. Hon sa aldrig nej och hon gjorde allting väl. Är det underligt att vi saknar henne?

Sut'n T. f(]ellberg.

Anna Karlsson 1887--1949 Anställd på Kulturen 1901, först som vävflicka, sedan som textilkonservatri-s.

7

EN 1600-TALSKARTA ÖVER SKANELAND

K

ulturen utger den här avbildade kartan över Skåne, Halland och Blekinge i faksimil i ett utomordentligt vacker! tryck från Malmö Ljustrycksanstalt. Priset är 15 kronor och behållningen går till museet. Den är utförd under kartografiens klassiska tid och bär den kände kartförläggarens F. de Wit i Amsterdam namn. Som väggprydnad är konstnärliga kartor med rätta prisade och ger, täckta av en glasskiva eller inramade, både skönhet och originalitet åt rummet. De innehåller ock så ett ständigt intresseväckande stoff för den, som finner nöje uti att känna sin hembygd. de Wit's karta, som finns i museets samlingar, har sin egen historia, varom man kan läsa i Herman Richters lärda avhandling om Skånes karta. Vid mitten av 1600-talet var Danmarks främste kartograf, Johannes Mejer, i färd med att utarbeta en generalkarta över Danmark. 1655-58 ritade han icke mindre än 80 specialplaner över de skånska provinserna.

Det dansk-svenska kriget och Hoskildefreden hindrade likväl, att detta material blev bearbetat och tryckt. Det m.ejerska kartmaterialet hamnade hos presidenten Peter Resen, som på 1670talet uppdrog åt universitetskopparstickaren Husman i Köpenhamn att utarbeta en ny atlas över Danmark. Denne utförde då med Mejers studier såsom underlag en karta över Skåneland daterad 1677. Möjligen var denna avsedd att brukas under det andra dansk-svenska kriget. Av Husmans sällsynta karta har museet även ett exemplar.

Mellan Husmans karta och de 'Vit's är likheterna så stora, att man säkerligen med rätta vågar anse den förra vara förebild till den senare. Olikheter förekommer emellertid, dels i en del namnformer och i meridianangivningen men framförallt i den dekorativa utsmyckningen. de vVit's karta är överlägsen i utförandets klarhet och elegans och utgör ett förnämligt prov på den högtstående kartografiska skicklighet , 8

Karta över Skåne, Halland och Blekinge, F. de Wit, Amsterdam, omkr. liOO.

som under 1600-talet utbildades i Nederländerna. Kartan är odaterad, men torde förskriva sig från tiden omkring 1700.

Märkligt är emellertid att de skånska provinserna ännu så många år efter det de blivit införlivade med vårt land fortfarande betecknas som danska.

Kartan kan beställas på museets kansli , enklast är att anYända bilagda bestä11ningskort.

BEHYVLING

D

å lärgossen i gamla tider gått ut sina läroår, blev han icke utan vidare hantverksgesäll. För att få delaktighet av gesällskapets förmåner måste han underkasta sig vissa ceremonier - att låta sig behyvlas och att »förskänka » sitt namn . »En ung man , som vill nå äran, måste lida och utstå något», heter det i svarvaregesällernas gewonheit. Och detta lidande var den s. ~· de position en, vilken inom många gesällskap hade formen av behyvling.

Behyvlingen var en symbolisk akt av handgripligt slag. Den unge mannen, som hos snickaregesällerna kallades kosvans, fördes i procession in till gesällerna företrädd av huvudaktören, den s. k. h yvelgesällcn. Denne höll därpå en predikan skildrande huru ovärdig och snuskig kosvansen var och vilken pina som förestod honom, huru härlig den därefter väntande gesällvandringen komme att bli samt huru ädla snickaregesällernas symboler var, de fem klassiska pelarna.

Under stort jubel från de församlade började därefter behyvlingen. Kosvansen, som föreställde ett träd, blev nedhuggen, avkvistad , tillyxad och hyvlad, varefter han sträcktes ut och skulle finbearbetas till en arkitektonisk pelare. Ritsen gjordes med en väldig passare, vars ena ben hade en trasa med kimrök, som ströks kraftigt över delinkventens ansikte. Under bearbetning på detta sätt med stora verktyg av trä avslutades den burleska scenen med en kraftig örfil. - Denna får du tåla av mej, sade hyvelgesällen , men hädanefter av ingen.

På museet har vi sökt åskådliggöra behyvlingen med en mo dell, ur vilken vidstående bilder tagits . Kosvansen ligger på hyvelbänken, hyvelgesällen arbetar med rubanken, andra står omkring med vinkelhake, yxa , passare m. m. På bordet i bakgrunden ser vi skråkistan och bägaren. Tiden är 1700-talet.

S. T. K.

10

Lärgossen »behyvlas » innan han blir en rättskaffens gesäll och upptages i gesällskapet. Scen från 1700-talet åskådliggjord i en modell på Kulturen.

1J

MEDELTIDA VÄGGSKÅP

S

kåpet tillhör icke de äldsta inventarierna i den nordiska bostadsinteriören. Kistorna ligga ett bra stycke före. Först på 1100-talet kan vi i våra kyrkor spåra skåpets ursprung i murnischer med mynningsskoning av trä eller sten och försedda med dörrar, där sakramentskärlen förvarades.

Ur nischen med dörrar växer efter hand det självständiga skåpet fram. Det får väggar, botten och tak men förblir alltjämt inmurat i Yäggen både som kyrklig möbel och profan.

Skåpet har följt samma utvecklingsprinciper i vårt land som på kontinenten, fast detta skett senare hos oss. Förmedlingen har försiggått genom invandrande munkar, i utlandet studerande svenskar, merkantila förbindelser och direkt import. Även kistan har spelat en viss roll vid utdaningen av skåpet.

I seumedeltida testamenten och inventarier förekommer ordet ståndakista . Även ordet ståndaskåp påträffas i dessa handlingar. Det är ej alltid så lätt att skilja på det ena och det andra, om inga mått angiyas. Stundom har de ovanpå varandra satta kistorna eller kistorna på förhöjda ben bildat utgångspunkt för skåptyper, som fransmännens ·aressoir och tyskarnas Stollenschrank.

När skåpet kom in i den profana interiören, är ej känt.

Först ganska sent uppträder det i medeltida inventarier och testamenten. I en lundaprästs testamente omtalas visserligen 1364 ett skåp men mera allmän har denne möbeltyp troligen ej blivit förrän omkring 1400.

Kulturens skåp har efter de odekorerade sidorna att döma Yarit avsett att sättas in i en nisch. Endast döITen har snidad dekor, så kallade pergamentrullar. I tiden borde det kunna placeras till 1400-talels senare hälft eller omkring 1500.

W. K.

Vii~gskåpct, som skall vara inmurat i en nisch, återges här såsom d e t utstäl1cs i museets Glimmingehusrum. K. i\J. 178-t ;) .

SKÅNSK SELE »selar brukas i Skåne helt särskild te ifrån dem up i landet.

De äro så allmänne öfver hela provincen, at ifrån första dagen vi kommo in i Skåne, fingo vi inga andra selar se hos bönderna. Desse selar äro flätade af bast och mer än en tvärhand breda, af hvilka det ena bandet ligger för bröstet och det andra öfver manken, så at dcsse två äro med en järnring bakom bogen på hästen hophäktade, at fästas vid vagnen; ofta brukas en liten puta på hvardera sidan om manken, at selen ej så mycket skal spänna hästen ». - Beskrivningen återfinnes bland de anteckningar, som Linne gjorde söndagen den 4 juni 1749, då han på sin skåneresa färdades från Simrishamn till Gärsnäs. Den här avbildade bröstselen från Simrishamnstrakten är en typisk representant för denna skånska sele. Den är emellertid inte tillverkad av bast utan av ålskinn .

Detta material, känt för sin styrka och otänjbarhet och därför förr i tiden ofta använt som hängsle på äskelock eller hops noll till en repögla som »kurra )> på pJejlarna, har i det skånska ålfiskets huvudområde troligen haft en utbredd användning vid tillverkning av remtyg . Från senare tid berättas nämligen, att t. ex. grimmor tillverkats därav i sådan omfattning, att försäljning till andra trakter kunde ske.

De »helt särskildte » skånska selarna, vilka Linne ger ett dåligt betyg jämförda med de uppsvenska lokselarna, äro den kontinentala bröstselens nordligaste representanter. Det finns ingen anledning att betvivla, att materialet i dem oftast varit bast. Den grågula färgen på en gammal väderbiten ålskinnssele gör emellertid att den vid första ögonkastet lätt förväxlas med en sele av bast, och då Linne näppeligen klev ur sin resvagn för att tumma seldon vid varje skjutshåll, är den möjligheten inte utesluten, alt hasten i vissa trakter ej var hämtad ur blomsterkungens eget rike, utan vuxit i havsens djup.

C. G. L.

Bröstsele av ålskinn från Simrishamnstrakten. K. M. 45744. Teckningen visar pås.elningen. Efter litografi av C. G. V. Carleman ~ En students missöden .

15

ALBARELLO

K

ärl av den här avbildade typen kan man ännu få se i gamla apotek. I äldre tider tillhörde de den ordinarie utrustningen. Rader av dessa vas.formade krukor stod på hyllorna tillsamman med klotrunda sirapskrus, dubbelörade krukor och flaskor. Ofta var de målade i glada fajansfärger och gav apoteket en prägel av rikedom och skönhet. Ordet apotek är grekiska med betydelsen förvara. Våra apotek ha sålunda fått sin benämning efter dessa behållare, i vilka läkemedel av olika slag förvarades.

Den vasformade krukan kallades av italienarna för a 1b ar e 11 o, vilket betyder 'litet träd'. Det karakteris.tiska för formen är de insvängda sidorna och man anser, att den uppstått i Orienten. Härifrån brukade man sända specerier till Europa i kärl, som gjordes av bamburör. Man sågade av ett sådant rör så att två av de ringformade lederna bildade bottnarna. Dessa behållare efterbildades av krukmakarna och fick namnet efter förebilden, på samma sätt som t. ex. blåsinstrumentet oboe fått sitt namn därav att det framställts av ett långt trästycke det franska hautbois = högt träd.

Den avbildade albarellon är tillverkad i Italien, sannolikt Florens, under 1400-talct. Dekorationen talar emellertid ett spanskt språk och går tillbaka på mönster från Valencia. De enkla stjärnformiga bladen har sina direkta föregångare i de vinlöv och blommor, varmed den spanskmoriska fajan smakaren prydde sina kärl. Liksom morerna förde med sig den orientaliska fajanstekniken till Spanien och Europa introducerade de också den högtstående arabiska läkemedelskonsten.

Då albarellon fyllts med sitt preparat av örter och droger, knöts en linneduk till skydd över mynningen.

S. T. K.

16

Florentinsk albarello fr å n 1400-talct med spansk-morisk dekor.

K. :vr. 27253.

li

FLASKA MED GÖRAN ADLERSTENS VAPEN

B

land årets förvärv till samlingarna förekommer ett par flaskor, av vilka åtminstone den ena med säkerhet är en produkt från Skånska glasbruket. De är båda av buteljgrön massa och har på sidan ett sigill av glas, det ena Adlerstens, grundaren av bruket, det andra Gyllenstiernas.

En mångfald sådana glnsstämplar har påträffats på brukets avfallsplatser. Ej sällan har dessa också ett insatt årtal.

Göran Piehlman, 1681 nobiliserad Adlerslen och frihf::rre 1707, var född i Stockholm, där fadern var handlande och rådman. Han växte upp i ett fattigt hem, men med goda vänners hjälp fick han en god uppfostran och utbildades i Uppsala för ämbetsmannabanan. Sin första plats fick han på ett handelskontor i födelsestaden och därefter en bokhålhlrebefattning i kommerskollegium 1666. 1679 sändes han till Malmö för att ta hand om den ansvarsfulla posten som kamrer vid guvernementskontoret. Några år senare utsågs han också till medlem i den skånska reduktionskommitten och fick som s.e kreterare hand om en del förberedande arbeten. 1700 utnämndes han till generalkommissarie i Östersjöprovinserna.

Efter fyra år var han trött på det kringflackande livet, tog avsked och bosatte sig på sin gård Gärsnäs i Skåne. Han längtade dock åter till offentlig verksamhet och lyckades få landshövdingeplatsen i Blekinge län, som han genom mutor förmådde landshövdingen att avstå till sig.

Adlersten var en företagsam man, affärsbegåvad och inte så litet knipslug. Under sina resor hade han kommit underfund med att anläggande av ett glasbruk i Skåne, som i sina norra delar hade en skogrik bygd, sannolikt skulle vara ett ganska lönande företag. 1691 fick han också privilegier på ett glasbruk vid Henrikstorp, som i sinom tid kom att intaga en ganska bemärkt plats inom vår glasindustri. Ända till 1762 var bruket igång men upphö-rde detta år efter en förhärjande eldsvåda.

W. K.

18

Flaska från Skånska glasbruket, nyförvärv för medel ur Skånebokens fond. K. M. 46719.

19

KULT SKED

V

id kloakgrävning i Lund 1890 hillades på icke närmare angiven plats en sked, gjuten av tenn och av märkligt utseende. Skaftet är rakt, möjligen avbrutet i ändan, och sirat med snedreffling. Bladet utgår i c:a 40 graders Yinkel. Det frr något defekt i framHndan, har haft äggformad kontur och iir endast svagt skålformigt. Bladets översida delas av ett rut -mönstrat kors i fyra fält, vari man ser en krenelerad stadsmur med tvenne torn och därbakom exotiska träd , Yidarc två hjul-kors och ett s. k. kryckkors. Långs kanten löper en hlndbård.

På skedens undersida äro avbildade två fiskar .

Uppenbarligen är det kristlig symbolik i hildcrna på sked hladet. Staden bör beteckna det himmelska Jerusalem, fiskarna iiro Kristussymboler, och hjulkorscn böra betraktas som korsglorior, tecken för gudomlighet. Skeden är tydligen ett kultföremål, den är en s. k. eucharislisk sked eller på svenska nattvardssked. I den äldre kristna kyrkan förekom det på sina håll att nattvarden ut<lclades på så sätt att priisten tog brödet i en sked och doppade det i vinet, varefter det hela överräcktes. Så skall bruket ha varit i den grckiskn kyrkan sedan 800-talet.

Skedens dekorering är till karaktären bysantinsk. Detta utesluter inte att den kan vara tillverkad i Lund, ty här har kunnat konstateras ett inflytande från bysantinsk konst under . <len tidign del av medeltiden, då skeden kan anses vara till verkad. Men man får också räkna med alt den kunnat föras hit, av någon pilgrim eller på annat sätt. Det finns nämligen inga andra antydningar om att naltvardsskcdar aiwänts i den lundensiska kyrkan.

R. Bqt.

20

Nnttvnrcls·skecl av tenn från ~ildre med eltid en , jordfynd fr å n Lund.

Ll.n gd 13 c m, K. :\f. [>877.

21

ALTARTAVLA OCH PREDIKSTOL FRÅN RENGS KYRKA I SKÅNE

R

enässansen var Skånes stora konstperiod, särskilt på arki-

tekturens och skulpturens områden. Herrgårdsbebyggelsen tog fart och en hel rad präktiga adelsslott uppfördes i olika delar av landskapet. På dessa nedlades också stor omsorg ifråga om den skulpturala utsmyckningen. För kyrkornas räkning snidades åtskilliga förnäma inventarier, som altartavlor, dopfuntar och epitafier. Bland kända mästare från detta tidsavsnitt framträder namn sådana som Morten Bussrert, sin tids ryktbaraste byggmästare i Danmark, Magnus Jespersen och Erik Pedcrsen Mal1110c, verksamma på Kronborgs slott, Jakob Kremberg, känd genom altartavlan och predikstolen i Gårdstånga kyrka, Daniel Thomisen och Andreas Jakobi.

I augusti 1600 skrev rikshovmästaren Christoffer \Valkendorf till magistraten i Malmö med befallning att till l{öpenhamn genast sända så många stenhuggare som fanns i Malmö att brukas vid kungens slottsbygge. Det var stränga order, som in le kunde nonchaleras, och tre stycken blevo skickad(' över till huvudstaden. Bland dem bcf::mn sig OGkså Daniel »Stenhugger ,> , en av stadens allra skickligaste yrkesmän. Han hade gjort sina läroår hos Mogens »Snedken i Malmö och 1582 arbetat som sven hos denne på Malmöhus. Som mästare gjorde han sig sedan bemärkt som snidarc både i sten och trä.

Det var emellertid inte bara kungen, som tog hans konstnärliga förmåga i anspråk. A.vcn på adelsslotten i Skåne var han verksam. Under 1590-Lalets sista år arbetade han sålunda på Svenstorp, där I\nut Ulfelds efterleverska, Beata Huitfeldt, då satt som härskarinna. Här utförde han sandstensskulpturer till portalomfattningar och gavelprydnader och sannolikt även omfattningar till öppna spisar för gemaken. För hennes räkning var han också verksam på Mölleröd, det slott hon lät uppföra vid Finj~sjöns slrnnd. För S:t Pelri kyrka i ?vfa lmö

22

Altartavla från Reng, utförd av Daniel Stenhuggare på 1590-talet.

skulpterade han den förnäma predikstolen i kalk- och sandsten, som alltjämt sitter kvar på sin urpsrungliga plats i kyrkan och jämte altartavlan är dess präktigaste prydnad.

Jämsides med dessa och många ·andra uppgifter arbetade Daniel »Stenhuggare )> ochså för Rengs kyrka nere i Skytts härad. Både dess altartavla och predikstol - nu i Kulturens samlingar - , framstående och typiska renässansprodukter, har utgått från hans verkstad. Den förra, som har en platt baldahln, är bruten i fem fält med de fyra evangelisterna i friskulptur stående på konsoler och inkomponerade i kartuscher. Hörnprydnaderna utgöras av karyatider, omväxlande manliga och kvinnliga. Predikstolen är under bröstningslistcn daterad 1598.

Altartavlan representerar en i Sydskåne stundom förekommande typ med välvd baldakin, som upptill uppbäres av ett par kolonner på postament. Själva tavlan uppdelas i fyra fält med framställningar av Kristi födelse, nattvarden, korsfästelsen och uppståndelsen, målade i olja och trä. Dessa är dock ej ursprungliga. I kyrkans räkenskapsbok från 1704 heter det nämligen i samband med redovisning av diverse renoveringsarbeten å dessa inventarier: »Altartaflan med Gul och sköna Oljiofärger utstofferat samt de 4 Tafloma aldeles utplåna och i stället sätta Skillerijer och ett par dicta Scriptiva på Dansk eller Grrekiska. Item Löfwerket at stoffera. » Taflan är nu daterad 1704, det år då den antydda renoveringen ägde rum , som skedde, när Carl Rehnschöld var guverncmentschef, D. Steuchius biskop över Lunds stift och Peter Sture kyrkoherde i församlingen. På tavlans ryggsida har Daniel Thomisen och hans medhjälpare vid detta arbete, Andreas J akobi Trelleborgensis, signerat sitt verk, som är daterat 1606.

W. K.

24

Predik stol fr å n Rc ng, utförd n,· Dani el Stenhu ggare å r 15'98.

LUNDS STADS GAMLA FÅNGVAGN

L

undabor, som i början av seklet hade sina vägar förbi järnvägsstationen eller Bantorget, kunna möjligen påminna sig ha sett en skymt av det härintill avbildade åkdonet, stadens gamla fångvagn, som med last av större och mindre missdådare om torsdagskvällarna svarade för routen polishuset-järnvägsstationen på vägen till fängelset. Den drogs av ett par av renhållningsverkets bastanta ardennerhästar, och det dova buller den åstadkom lät skrämmande dystert jämfört med åkarekärrornas och hyrdroskornas glättigare skrammel till vardags. Hos yngre flanörer segrade ofta nyfikenheten över anständigheten, och efter hand som vagnen rullade fram, sög den med sig en växande eftertrav av skådelystna, som vid järnvägsstationen sällade sig till en hop, vilken redan fattat posto vid spjälstaketet intill hyrkuskarnas paviljong. Vagnen svängde in på bangårdsornrådet, och grindarna slogs igen av två poliskonstaplar iklädda valrossmustasch, kask och syrtut.

Halsarna sträcktes., när dörren på vagnens bakgavel öppnades.

Först klev fångvaktaren ur. Under transporten satt han på en liten nedfällbar sils akterut. Spänningen stegrades, när något bö-rjade röra sig på den fasta bänken längst fram i vagnens dunkla innandöme. Ibland hördes sk rammel av bojor. En människa kunde skönjas, oftast smävuxen, blek och magerlagd. En förbrytare! Med blicken i marken eller irrande, svart och hätsk, med händer och fötter fjättrade rörde han sig försiktigt, avmätt, och klirret från bojorna sände en förtjust rysning genom åskådarledet. Ibland var det en mera muntert makaber föreställning som bjöds, då någ.on eller några infångade nattfjärilar i fuJl mundering med slokande strutsplymer på bredbrättade hattar och fras i åtsittande sidenkjolar debarkerade för vidarebefordran till spinnhuset. Alltid var skådespelet kort men laddat, och de sensationshungriga kände sig rikligt belönade och stärkta i känslan av egen ofelbarhet, när de efteråt, som det anstår laglydiga samhällsmedhorgare, vilJigt skingrades på polisens anmaning.

C. G. L. 2()

Lunds stads gamla fångvagn, nu på Kulturen. K. i\l. 46458.

27

MODERN BYRÅ OMKRING 1790

M

oder och stilar är variabla företeelser, som icke äger någon varaktighet här i världen. En ny stils anhängare ser, om inte precis med förakt så dock med en smula ringaktning, ned på den passerade stilen. Detta gäller inte bara kläder och arkitektur utan lika mycket möbler, silver, keramik, ja, till och med mat och dryck, överhuvudtaget allt det, som i ett eller annat avseende hör samman med den mänskiiga livsföringen Efter den frodiga barocken kom på 1740-talet den livslustiga rokokon, närmast inspirerad av fransk grace och elegans. Den höll sig vid liv ett trettiotal år, tills på 1770-lalct en ny fransk modeväg, framdriven av intresset för <len romerska antikens skatter, blev normgivande. På fransyskt språk heter stilen Louis XVI, i svensk översättning gustaviansk. :'.\l::l n återgick till e_tt mera allvarligt linjespel men Jhade istället upp möblernas ytor m ed rik och färgglad intarsiadekor. Främst i denna dekorationskonst stod Georg Haupt. Fort nog kom det emellertid en period, när aJlvaret fördrev även dessa yttringar av dekorationsglädje. När en stockholmare 1793 gick in i en möbelaffär och bad att få se på en inlagd byrå, fick han beskedet, »at dylikt arbete fins icke mer ... Och Ebenisterna sysselsätta sig ej med teckning, sedan den kommit så ur modet , at det worc en besynnerlighet al wilja tiJwcrka något som clcraf lyste >: . Nu skulle d e t vara rena och hela ytor , lättare alt åstadkomma »än Hauptens bråksamma inventioner». Den på sin tid så uppskattade hovebenisten hade ännu inte Yarit död i tio ur, när hans konst helt fallit ur modet.

En byrå, fullt modern vid denna tid, skulle se ut som den p å bilden till höger. Den skulle ha släta ytor med någon enkel hårddekor eller som hiir med mässingslisler samt drag- och låsskyltar av förg·ylld brons. Kulturens byrå är signerad: HULTSTEN. W. I\.

28

nyn'.'t :w H ult st en . I\.. l\l. 23638.

MOLLEBÄGARE

-En

fransk resenär, seigneur de la Motray, berättar från si11 resa i den svenska bergslagen 1715, att han hos de flesta brukspatronerna var nödsakad att efter måltiden tömma en väldig bägare breddad med rehnskt vin såsom välkomst. Någon fortsatt resa blev det sedan icke den dngen. Huruvida han måste tömma bägaren utan att taga den från munnen omtalar han ej. Eljest torde det icke ha varit ovanligt med bestämmelser av detta eller liknande slag. Renässansens och barockens dryckeslag livades ofta upp av tävlingsmoment och mandomsprov, som gick ut på att · visa snabbhet och motståndskraft, och man utvecklade en avsevärd förmåga att finna upp finurliga d1·yckesformer. Många av dessa baserades på själva dryckeskärlets konstruktion och rymd. Pottmakarc och guldsmeder fick här rika möjligheter att ge nya utseenden åt sina krus och bägare.

Den avbildade möllebägaren kan tjäna som pwv härpå. Som vi ser finnes ett litet hus anbragt på skaftet. Det är möllan med sin trappa och ingångsdörr, i fönstren tittar möllareherrskapet ut. På andra sidan sitter de rörliga vingarna. Om man blåser i det utskjutande munstycket, kommer vingarna att rotera. Häruti låg det skämtsamma. Ty det gällde att sätta vingarna i så kraftig rotation, att man förmådde tömma den fyllda bägaren innan de slutade röra sig. Eljest hemföll man åt böter till dryckeslaget.

Möllebägaren är från tiden omkr. 1600, härom vittnar dekorationen på skål och fot, och är möjligen utförd i Niirnberg.

Längs randen är årtalet 1659 ingraverat samt namnen PEDER CARSTENSEN och KIRSTEN KNUDSDOTER. Detta låter danskt och det kan därför vara av intresse omtala att en hundra år yngre möllebägare utförd av en guldsmed i Köpenhamn förvaras i det danska Nationalmuseet.

S. T. R. 30

Bägare från 1600-talels mitt med en mölla på skafte t. K. l\I. 30634.

31

KNAPP OCH KNAPPHÅL

D

et är s,·å rt att fänka sig huru vi skulle kunna klara oss utan knapp och knapphål - det moderna blixtlåset i all ära. Och ändå gjorde vi det ett gott stycke in i medeltiden.

När de .europeiska korsfararna i det heliga landet handgripligen kom i kontakt med österländsk kultur, har de dräkter, som hölls samman av spännen, nålar och snörning. Här mötte de turkarna, som -hopfäste sina kläder med knappar. Den turkiska mansdräktcn bestod av en lång livrock, dolman, som knäpptes uppifrån och ned, och däröver en oknäppt kaftan.

Denna dräktform övertogs av europeerna och med den kom även knappen.

Den orientaliska knäppningen bestod av parvis påsydda snören eller band. Det ena bandet ändade i en knut, det andra i en ögla. Genom att träda knuten in i öglan knäpptes rocken samman. Knuten omformades sedan till en knapp av hårdare material, metall, ben eller liknande, och behöll länge den ursprungliga knlformen. Sedan curopeernu övertagit knappen gjorde de en självständig uppfinning - knapphålet. Därmed Yar denna för dräktmodct och bekvämligheten oumbärliga detalj fulländad. Den orientaliska handknäppningen var likväl icke helt förskjuten från vårt dräktskick. De lwrisontalt påsydda banden användes länge såsom prydnader på dräkten och har in i våra dagar t. ex. tillhört den militära uniformen, särskilt inom kavalleriet. Herremansdräktens handprydnader har sjunkit ned till den tjkinande klassen och kan ännu någon gång uppträda på betjänternas livrecr.

Kn~ppen, som från början var en enkel låsanordning, hnr under tidernas lopp utvecklats till rn lyxartikel. 1700-talets eleganta knappar utformades till kostbara konstverk i sin art och modet använde sig av knapparna såsom dekorativa inslag i dräkten. I Prag finnes ett särskilt knappmuseum med egen tidskrift. Den lilla nyttiga tingesten har emellertid sedan Strindbergs tid fått ett nedsatt rykte, sammanpressat i ordet knappologi.

S. T. l\.

Övre bilden visar orientalisk knåppning på en uniform från 1800-talet.

Den undre bilden återger västerländsk knäppning på en civiluniform från Gustav IIl:s tid. Denna bär serafimerordens kraschan.

3

KULTURENS KERAMIKSAMLINGAR

V

id världskrigets utbrott 1939 nedtogs och evakuerades museets k eramiksamlingar i Herrehuset. På vå ren tio å r senare kunde museet bjuda allmänheten att åter njuta av den keramiska skönhet, dessa dyrbara samlingar innesluter. Då öppnades Herrehusets nedre våning med det utländska stengodset och fajansen. Att delta först efter så många år kunnat ske beror på det kostsamma istån.dsättandet av den förfallna byggnaden och på den fullständiga nymonteringen.

Som alltid har museet fått hjälp av frikostiga donatorer, till vilka vi stannar i djup tacksamhet. Bland dessa bör nämnas Lotterimedelsfonden, Trelleborgs Ångfartygs Aktiebolag och direktör Nils Sjödahl, Hälsingborg.

Inom en nära framtid kommer övriga våningar i Herrehuset alt stå färdiga. Här skall då återfinnas den svenska keramiken, porslin, byggnadskeramik och pottmakaregods.

34

T . ' " : gall eriet med k eramik frå n Kina, Italien , Spani en och Främre Asien.

Ova n: int eriör av den italienska och spanska monlern - dess djup möjliggör en friare och m era plastisk utfonnning av monteringen . Samtliga m ontrer lir utrustade m ed innerbelys nin g a v lysämnes r iir.

35

OM HERRVÄSTEN

M

ansvästcn har inte så gamla anor. Den går ej längre tillbaka än till 1600-talets senare hälft. Vid denna tid skedde en modeförändring såtillvida, att det hittillsvarande yttre livplagget, som varit utan ärmar eller för prydnads skull haft uppslitsade sådana , övertog de t undre livplaggets fasta ärm och blev den egentliga jackan, medan den gamla rocken förvandlades till Yäst och sattes under jackan. Under den knälånga rocken , kallad justeaucorps eUer surlout och så gott som helt knäppt framtill, doldes västen, som sträckte sig n ed på halva lårbenet och upp till halsen. Vad rocken möjligen Jämnade synligt upptill, doldes av en halsduk . Under 1700talets andra fjärdedel, då rockskörten efter soldatmode snittades av framtill, krympte västen till sina dimensioner och des s skört blevo kortare. Genom att rocken nu ej heller knäpptes, blev västens framsida till stor del synlig med påföljd, att den blev ett mycket påkostat plagg, ofta av dyrbart stoff, guldbrokad, siden, sammet, och med rika broderier i starka färger.

Så höll sig modet under 1700-talet fram till franska revolutionen.

Efter denna tid fick västen ett helt nytt snitt. Den blev kort, jämnskuren i midjan och fick till att bör ja med en hög krage, som stack upp över rocken. Efter hand fick den också slag och växlade mellan enkel- och dubbelknäppning. Redan på 1820-talet hörjad c den vidöppna västen framträda , som alltjämt lever kvar i herrarnas högtidsplagg . Sedan siden och sammet ersatts av hastantare stoffer , blev det förbehållet västen att vara lyxplagget i ensemblen. Färger, mönster och material växlade. 1791 var t. ex. grönt, gult och pärlemorfärgat på modet. 1814 var i Berlin piquevästen modern, ofta med tryckt dekor av något slag. Omkring 1860 befallde emellertid modet, att hela kostymen skulle vara av samma tyg och färg och så försvann de kulörta västarna för att efter en generation åter uppenbara sig men nu av betydligt enklare slag.

W. K. 36

Väst av vitt siden med brodyr i vitt silke, 1700-talets förra hälft.

I\. M. 31517.

37

TAVLA MED HÅRARBETE

D

en här avbildade tavlan med sin lilla blombukett i hårarbete och sin tidstypiska ram från 1800-talets milt är särskilt intressant genom den redovisning, som inedföljer densamma och meddelar namnen på de personer, nästan undantagslöst lundabor, som lämnat sina hårbidrag till bukettens olika partier. Antalet är tjugofem och representerar familjerna Släck, Glcerup, Tullberg, Krook och \Y cberg, både manliga och kvinnliga. De olika personerna äro alla på ett eller annat sätt befryndade med rnrandra.

Som n :r 1 och 12 på redovisningslislan står Josef Släck, handlanden i Lund, som 1819 bytte sig till det scdC'rmcra efter honom uppkaJlade »Stäket» vid Södergalan av jungfru Maria Hellberg, som i vederlag fick hans nybyggda hus vid J{)ostcrgatan med dåvarande n :r 316 jämte en summa penningar.

Som n :r 2 står hans hustru Greta .M aja, född Kihlgren. Guslava Stäck är hans äldsta syster, av släkten gcmenligen kallad »moster Gustava », som bodde i en liten gård vid Vårfrugatan (n :r 202). Hon var svägerska till den kände bokförläggaren C. \V. K. Gleerup i Lund , grundaren av det Gleerupska förlaget, 1871. Denne var nämligen gift med Trina Släck (n :r 5), död 187 5. » Most~r Gustava » var daglig gäst i den gleerupska familjen, som hon var närmstgranne med och bara hade alt passera en gång mellan gårdarna för att komma till. Sedan det nya glcerupska huset under 1850-talet blivit färdigt, flyttade hon in i familjens våning där. Hon avled under ett besök i Köpenhamn 1864.

Bokförläggare C. W. K. Glecrup och den duktiga och plikttrogna fru Trina hade tillsammans nära halftannat dussin barn och det hushåll hon hade att klara kunde ibland gå upp till 28 personer. Under n:ris 13- 20 förtecknas tolv av dessa barn. Äldst var Georg, som efter vistelse i Amerika etablerade sig som fotograf i hemstaden. Fadern hade inköpt gården i sydöstra hörne t mellnn Gröncgatan och J{attesund , som had e en

Tavla med hårarbele i förgylld ram med fond av viH siden. Arbetet är utfört av hår från 25 olika personer, alla kända lundafamiljer. Omkr. 1840.

1\.. M. 46210.

stor trädgård, varför den kom att tjänstgöra som sommarnoJe för familjen, då ingen trädgård fanns till gården mellan Södergata n och Vår~rugatan. Sedermera uppfördes det ännu kvar-

39

stående hörnhuset på sommarnöjestomten och här hade Georg Gleerup S'in fotografiatelje. Bilda och Emilia, n :r 14 och 15, var ett par av döttrarna. Henrik, n:r 16, som i sinom tid slog sig ned i Karlstad som handlande med »galanterivaron avled 1865 i Göteborg. Carl, n :r 17, utbildade sig för bokhanddsrörelse och konditionerade bland annat i Leipzig. Slutligen satte han upp en pappershandel i Malmö, som alltjämt existerar, nu som familjebolag. Sonen Axel, n:r 18, besatt en viss färdighet i konsten att klippa silhuetter och i släkten är bevarade en del porträtt av familjem edlemmar av hans hand.

Dottern Ida, n :r 19, blev 1864 gift med den danske bokhandlaren Christian Falkenberg, som dog 1868, och Thomasine, n :r 20, äktade bokhandlaren sedermera bokförläggaren Gottfrid Beijer och blev änka efler honom 1870. Båda dessa systrar flyttade sedan hem till modern, sedan hon blivit änka. Sonen Edvard, n:r 20, dog redan som adertonåring 1861, varom fadern vid ett tillfälle skriver till en vän: » Tabet af vor kirere Edvard berövede mig Arbeidskraefter. » Clara och Pauline, n :r 20, är också ett par av döttrarna, av vilka den senare blev gift med handlanden L. M. vVestrup i Lund och moder till konsul Wilhelm Westrup, död 1939 på Rydsgård. I hans ägo hade den lilla tavlan hamnat och det är som testamentarisk gåva från hans änka, konsulinnan Gudrun Juel-Westrup på Rydsgård, den kommit i Kulturens ägo.

Under n :r 6 är en H. Tullberg förtecknad. Det är kyrkoherden Hampus Kristoffer Tullberg, församlingsherde i Stora och Lilla Slågarp nere i Skytts, gift med Ulla Stäck, här i förteckningen under n :r 7 kallad Ulricha. Hon var född Stäck och dotter till handlanden Josef Stäck. Den under n:r 8 upptagne G. A. Släck var en broder till henne, han som efter faderns död 1849 övertog det gamla »Stäkeh. Charlotta Stäck, född Krook, n :r 9, var hans hustru och Carl Stäck, n :r 10, troligen en son till dem.

Sist på redovisningslistan som n:r 22 och 23 är antecknade Tyko och Hasse Tullberg samt den ovan omtalade fru Tullberg, som flicka Ulricha Stäck. De båda förstnämnda äro 40

•

Bild av

tavlan inlagd förteckning över bidragsgivarna till hårarbetet och en skiss, som visar, var deras hår är inarbetat.

söner till henne och hennes make, kyrkoherden Tullberg. Bå de Tyko Fredrik Hugo, född 1842, och Hasse \Verner, född 1844, blev bemärkta män var och en på ~itt område. Den förre blev m ed tiden professor i zoologi vid Uppsala universitet (18821897) och en framstående forskare inom denna vetenskap .

Brodern Hasse startade efter genomgångna läroår i facket , bland annat hos C. \V. K. Gleerup i Lund , 1882 egen bokförlagsverksamhet först i Linköping och från 1888 i Stockholm, vilken han drev till 1909.

Vem Mali vVeberg, n :r 11 , var, har jag ej lyckats få reda på.

W. K. 41

Av SVEN T. KJELLBERG

ramför mig ha r jag en flamskvävd åkdyna fr å n B::ira härad i Skå ne. Bibelns historia om de första människorna skildras på dess bildyt.a - Evas skapelse, syndafall et och utdrivandct ur paradiset. Edens lustgård omger de dramatiska händelserna m ed allehanda blommor och träd. En hjort, ett krönt lejon och en elefant ITives sida vid sida i den oskuldsfulla ängden. Se bild 2.

Detta är ett stycke folklig konst av verklig skönhet. Här talar den textila särarten sitt riktiga tungomål, en dialekt m ed knappt och klart formspråk. Denna flamskvävnad och många andra från Skånes hjärtbygder hör till det bästa inom bildväveriets traditionsrika värld. Tekniken har samman med d en folkliga lusten till förenkling skapat en harmonisk h elhet av naturlig dekorativ verkan.

F

·12

Det finns en inskrift, inplockad i väven - K AD 1671. l\.arna Anders Dotter, en av de många konstväverskorna i bygden, gjorde denna åkdyna för snart trehundra år sedan. l\'lönstret har hon måhända själv sammanställt - men hon ägde många förebilder och många föregångare. Skapelsedramats scener är ett av den bildande konstens mest omtyckta motiv och vi behöver icke leta länge för au finna var hon sökt sin förebild. Betrakta den högra figurgruppen med Evas skapelse. Mannen vilar på marken med huvudet stött mot ena handen och den andra armen slappt hängande framför sig. Ur hans liv stiger kvinnan med framsträckta armar. På liknande sätt utspelas detta händelseförlopp i en parisisk miniatyrmålning i drottning Blanches psaltare från omkring 1200, bild 1. Men yj finner motivet ännu mera lättillgängligt i i\Iichelangelos målningar i Sixtinska kapellets tak, denna väldiga bildreserrnar ur vars formvärld konstnärerna i alla länder alltsedan dess tillkomst vid 1500-talets början hföntat stoff, bild 3. Kopparstick och träsnitt i mer eller mindre direkt cfterbildning förmedlade detta, se t. ex. Gustav Il Adolfs bibel. Det erbjöd icke I\:arna Anders Dotter någon svårighet alt teckna sitt mönster med Michelangelo såsom förebild. Nu förstår Yi också Yarför Eva sträcker armarna framåt - hon höjer dem mot Gud Fader i det ögonblick han skapar henne.

På så sätt stiger bakom denna i en undangömd landsända vävda åkdyna fram för oss ett vittnesbörd om de stora sammanhangen. Dessa finner man utan svårighet i scener av utpräglat slag såsom den nu beskrivna. Det förefaller oss också självklart, att djuren hör med i en framställning av Edens lustgård. Men när man tänker närmare efter, är det icke några egendomliga djur Karna avbildar? Hon hade säkerligen aldrig sett lejon och elefant. Nåja, den enklaste förklaringen är att hon även för dessa haft bilder att kopiera. Men nöjer man sig icke härmed utan söker tränga djupare in i problemet, får man snart klart för sig att djurbilder spelat en mycket stor roll i konsten. Djmfigurernas dekoratirn form gör dem icke minst Jämpliga för vårnadens stilisering. I Orientcns och By.J.:;

Bild 1. Evas skapelse. Miniatyrmålning ur drottning Blanchcs psaltare.

Frankrike omkr. 1200.

sans tidiga sidenstoff'er förekommer både lejonet och elefanten.

Det är likväl icke enbart eller i första hand denna egenskap man söker hos djurbilden. Djuren har en pers.onlighet och människorna har under tidernas lopp skapat sig föreställningar om hur denna är gestaltad. På så sätt uppväckte en djurbild vissa bestämdn tankar och föreställningar hos betraktaren.

44

Bild 2.

E,·as skapelse, Syndafallet och uldrivand c l ur paradi se t. dyna i flamskväv av :KAD 1671, Bara härad . :K. M. 1105-l.

Ilild 3. Evas skapelse. Målning av Michelangelo Rom omkr. 1510.

Agc-

Sixtinska kapelle ts valv.

45

Där vi i våra dagar blott upptäcker den dekorativa skönheten, där kunde forna tiders människor finna en långt rikare innebörd. När vi därför på Karna Anders Dotters åkdyna blott utläser den för oss ännu välkända historien om det första männisl{oparet, där kanske en forntida iakttagare även fann en berättande framställning i den undre raden med sina exotiska djur..Jag skall i det följande söka lämna en kort framställning av denna innebörd hos några av vår folkkonsts djurbilder.

Vid jultiden brukade man på många ställen i Sydsverige ännu för hundra år sedan hänga upp målade bonader på väggarna. Det var en gammal sedvänja och målningarna hade efterträtt vävda tapetlängder. Huvu<lfrmnställningen var av biblisk art med de heliga tre konu11gar, de visa och fåvitska jungfrurna, bröllopet i l\ana och liknande. På många bonadslängder upptäcker man dessutom nedtill en smal fris med djur. Än är det enstaka djur ined namnet präntat över, än sviter av efter varandra flyende förföljda av jägare och hundar.

Jaktscener av det sistnämnda slaget har varit mycket omtyckta och kom särskilt i ropet under den senare medeltiden.

De framställdes ofta på vävda gotiska tapeter från Mellaneuropa. Ungefär samtidigt uppträder också inom bonadskonsten motiv med hårbevuxna vildmän jagande skogens vilt .

Här träder tidens naturlyriska och skogsromantiska stämningar i dagen. Men jaktscenerna berättar ingenting om djuren; de är blott led i jakthistorien. Intressantare är då de enstaka djurporträtten.

Låt oss skärskåda en målad . tapet av Clemet Håkansson.

Han levde i Kinnevalds härad i Småland, närmare bestämt i Urshults socken. Ett stort antal väggbonader från 1700-talets senare hälft har kommit till under hans skickliga händer. lfans långsträckta bonadsräckor är merendcls uppdelade i tre vågräta friser, den nedersta och smalaste upptar en rad a\· djur skilda åt medelst pelarformade streck. På ett språkband över dem läser man: Krokodil, Basilisk, Struts, Elefant, Svan, Björn, Lejonet strider mot Enhörningen , Påfågel, Pelikan.

46

Bild 4-. Bonad med djurfris målad 1791 av Clemet Håkansson Småland. K M. 12130.

Ekcberg,

Bild 5. Bonad m ed cljurfris. Ur den ryktbara tap eten från Baycnx.

Frankrike, 1000-talct.

-J.7

bild 4. Ett helt menageri av märkvärdiga djur. Vad har de här att göra?

En blick på äldre bonader säger oss till en början, att Clemet Håkans.son bygger upp sin bonad efter åldriga förebilder. Om vi väljer den ryktbaraste av alla bonadslängder, den broderade tapeten från Bayeux, bild 5, uppdagar vi utan svårighet den starka likheten i kompositionen trots rymden av sju århundraden mellan d em i tiden. Här återfinner vi också den smala listen med djur inramade i fä] t. Väljer vi ett till tiden mera närliggande exempel såsom ett norskt bildtäcke från 1600-talets senare del, blid 6, träder djurfrisen oss även här till mötes. På täcket har bildanordningen viss.e rligen på grund av vävnadens form fått en annan gruppering, men elementen urskiljas lätt: i mitten berättelsen om de heliga tre konungar och däromkring i en oval bandslinga djurfrisen.

Här känner man utan svårighet igen elefant och enhörning, möjligeff även basilisk, räv, struts och p elikan.

Clemet Håkansson följer sålunda ett gammalt schema vid kompositionen av sina bonadslängder. En konsthistorisk utredning skulle ge närmare besked härom .och möjligen även kunna visa fram de direkta förebilder han haft vare sig dessa vore att finna i äldre bonadsmåleri i hans hemtrakt, i kyrkomålningar eller i böcker och tryck. Vi skall icke dröja vid detta i och för sig intressanta spörsmål utan hålla fast vid vårt ämne: djurbildernas innebörd. En god hjälp till förståelsen härav lämnar en småländsk bonadsmålning av annan mästare, bild 7. Denna iir daterad 1794, men till sin skapnad av långt ålderdomligare kynne. Ännu finnes här mycket kvar av gotikens väggmåleri i bakgrundens rutmönster och bladslingor.

D jurfrisen uppvisar en krokodil 1ned pilformad stjärt och uppspärrat gap i stridsställning mot ett litet djur. Teckningen ger ett starkt intryck av de båda aktörernas fientlighet mot varandra. Ovanför denna grupp har målaren tecknat David och Goliat. Det är tydligt att dessa båda framställningar är avsedda såsom paralleller. Åskådaren säger sig därför, att det lilla djuret liksom David kommer att gå ·s egrande ur striden.

48

Bild 6. Djurfris runt en framställning av de heliga tre konungar. Bildtäckc från Norge. 1600-talets senare d el. K.M. 2-1496.

49

Meningen synes vara att symbolisera det godas, d. v. s. Kristus seger över det onda. Att denna tolkning verkligen har fog för sig bekräftar ett närmare studium av bilden och av inskrifterna. Utan svårighet läser vi »Krokodylen » över det stora djuret och stavar oss fram till »lccknaumon » såsom beteckning för det mindre, se bild 8. Vad kan detta betyda?

Svaret på frågan öppnar en helt ny värld för oss. Det lilla djurets namn skall rätteligen vara I c h n e u mon. Denna lärda beteckning hör samman med ett hos oss okänt djur. Faraokatten är dess svenska namn. Det är ett litet rovdjur av skunkdjm~ens familj och för!Clrnmmer i Spanien, Mindre Asien och norra Afrika. I synnerhet har det sin hemvist i Egypten. Vid Nilens stränder lurar det som en katt vid råtthålen. Den lärde rom.aren Plinius - århundradet efter Kristi födelse - berättar att faraokalten brukar rulla sig i Nilflodens slam tills den ser ut som en lerklump. I denna förklädnad nalkas den den i strandkanten sovande krokodilen. Om en stund kommer fågeln Trochilus för alt ränsa krokoclilens tänder. Denne öppnar då sitt gap. Ichneumon ser sitt tillfälle, kastar sig med blixtens hastighet in i gapet, gräver sig ned till kmkodilcns hjärta, söndersliter det och borrar sig sedan ut genom kroppen. På så sätt dödade faraokatten krokodilen. Egypterna höll honom därför som ett heligt djur.

Denna berättelse är naturligtvis helt och hållet österländsk och har - liksom bibelns berättelser - inget nordiskt uti sig.

Den visar också huru en djursaga kan framföras såsom parallell till bibeltexten. Måhända är samma förhållandet med elefanten, lejonet och de andra djuren? Det lönar sig, såsom vi skall se, att följa detta uppslag.

Innan vi slår in på denna väg låt oss till en början se huru de lärde i äldre tid uppfattade djuren. På 300-talet före Kristi födelse skrev Aristoteles en historia om djuren på grundval av sin samtids kännedom och vad han kunnat inhämta från äldre författare. Denna naturhistoria blev grundläggande för forskningen fram till Linnes tid. Aristoteles var på sitt sätt en modern naturvetare och sökte genom iakttagelser och under-

l3ild 7. ·striden mellan Dav.id och Goliat, Ichnemnon och krokodilen.

Bonad målad 179'1. Öslho härad , Smålnnd. K. ::\f. 15-180.

sökningar få en systematisk översikt av djurarterna och deras sammanhang, men därjämte även av de enskilda djurens egenart. Han kunde emellertid icke själv räcka till för att i alla stycken skaffa sig förstahandskunskaper. Hans djurhis.loria innehåller därför även uppgifter i form av gängse berättelser och sagor från det väldiga fältet för hans forskning. På den vetenskapliga grund Aristoteles lade kunde en givande forskning ha framvuxit. Så blev dock icke förhållandet på grund av den förändrade inställningen i det vetenskapliga tänkandet.

Erfarenheten blev icke längre material för tankebyg.gnaden, tanken själv konstruerade fram världshilden. Så finner vi läran om djuren fyllas med sagor och fabler tillrättalagda för alt tjäna andra syften än den naturhistoriska kännedomen. Århundradena efter Kristus samlas dessa egendomliga djurbeskrivningar till en bok kallad P hys i o log u s eller Den naturkunnige. De enskilda djuren, verkliga eller diktade, blir här till sagofigurer avsedda att belysa den unga kristendomen och dess moralbegrepp. Under hela medelliden påverkar denna skrift människornas uppfattning av djuren och vi återfinner dem inom konsten såsom symboler i denna anda.

51

Bild 8.

)) Krokodylen » och »kcknnumo 11 ». Jiimför hild i.

Ännu under 1600-talet och början av följande sekel innehåller de naturvetenskapliga skrifterna --- rnerendels dispulntioner vid universiteten - den gamla liirdomsapparaten med de klassiskt vordnn djurfablerna och avslutas gärna i Physiologus anda med moraliska betraktelser hämtade från de brskrivna djuren. Så h~ir låter tillexempel definitionen av fisk släktet i en 16i6 i Uppsala ventilerad avhandling: Fisk är ett i vattnet simmande, av Naturens Danal'c, från skapelsens bör.fan av vattnet frambragt, oclz sedan genom den Gudomliga välsignelsens kraft , sig förökande oskäligt djur,. del.~ betäckt med hud, dels med fjäll, oclz försett med sig passande verktyg, Wl Guds ära oclz människans nytta. Några år senare förfäk tade professor Petrus Lagerlöf i en dissertation om drakar att bevingade drakar verkligen fanns. I denna sin uppfattning fick han 1695 stöd av en disptand, Anders Bolin. Denne påstod därjämte, att drakarna uppkom ur förruttnelse. liksom bien 52

··t::\ ,....:,~ ,;~: ·. '

u

E: ,:

r:,c

H::.N ·.E .: l ir M·e .N'.· E:;;\_. ,.·

·. i~~N:~ ~- M:,~fj r~.,;,_;J,~~j~~~1fi~~~~~~-~1~;:;~~~,,11,,:;~~:;-.:, Ft"•',,

. ,~· . . Ftile11#f!J ; Ex " ' ' • r/14' f~JilQfl~ rif'Y!""!: tll ":~' :·'~~'''''"!"•• ·,. J1lt,tto ;,r~P~••t•fa 4,.,,,,1M~Mtt1;''"''" ~t•!fr,fl•i ~~

.

,,,,.,,,,'J'I~ •

,,.,-g,,

,,.,,, •

. .J:·:

Me•ts.11,1•·;1 Jrfl.•~lf1 ~~Vf h

'

·.:.

•

.

, •.•••

• •• •. .

Bild U. Ichncumon. Ur Conrad Gcsner Historia animalium, Frankfurt 1620-21.

ur oxkött och råtto r ur orenlighet. Något tidigare hade Olof Rudbeck d. y . bcYisat, att grodor uppstod ur pannkakor aY ankägg, när dessa fick stå och ruttna under sommaren . Orsaken härtill förklarades vara, att ankorna ofta måste leva :l\' grodor och att de därigenom fick i sig det salt, rnruti deras materiella liv består.

Rudbeck var en av de båda profossorernn inom den medi-

cinska fakulteten i Uppsala, när Linne inskrev sig där 1728.

Man förstår att han fann föga att lära hos dammiga lärdomsljus av denna typ. Naturens egen bok var och förblev hallS lärd-0mskälla. Hcdan efter tre år hade han hopsatt 150 allmänna regler, »vilka han ej deducerat ur böcker eller autorer, utan av naturens egen ledning ». I ett nötskal har han här definierat skillnaden mellan gammalt och nytt i naturforskningens historia.

För att nu åter knyta vid min berättelses gång tar jag på nytt upp Plinius historia om krokodilen och Ichneumon. 1750 utgav Magnus OrreJius en Historia animalium ·e ller beskrifning öfwer diur riket. Under rubriken Egyptiske uttern , Ichneumon , skildrar han den gamla berättelsen om fiendskapen mellan de båda djuren och huru faraokallen dödar krokodilen. Dennn bok utkom just vid den lid, då naturvetenskapen genom Linnes epokgörande insatser luftade ut den gamla ältade surdegen från de klassiska författarna, och var sålunda från början omodern. Orrelius omarbetade därför sin bok och utgay 177G sin Inledning till djur-känningen. Denna inledes nu med ett brev från en av Kungl. Vetenskapsakademiens ledamöter, Pehr 'Vargentin. »Vid genomläsandet av herr Orrelii nya Inledning till djur-känningen », heter det häruti, diar jag funnit, huru han alldeles omstöpt den förra Beskrivningen över djurriket och istället för det myckna opålitliga han då anförde utur de gamlas, särdeles Aldrovandis, Gesners och Johnstoncs skrifter , nu grundat sina berättelser på de nyare arbeten, varvid han egentligen följt hr von Linnes Sys tema N a turre samt J. S. Hallens år 1757 utgivna Naturgeschichtc <ler Ticre ... I anseende härtill är detta hans arbete både nyttigare och värdigare för vår tid , än det förra var ,,, - Slår man så upp den nya boken, finner man att förf. ränsat ut den gamla historien om krokodilen och Ichneumon.

Det är sålunda ingen tvekan om alt bonadsmålarna lever kvar i den gamla sagotiden. Det hade vi för övrigt lätt kunnat utläsa ur förekomsten av de många fabeldjuren - basilisk , en hörning, pelikan. Låt oss därför gå lillbnka tilJ Physiologus

54

och höra vad han har att förtälja om djuren. Som jag tidigare nämnt var denna bok en sammanfattning av några av de gängse djurberättelserna från tiden omkring Kristi födelse.

Man anser att den blivit skriven i Alexandria . Här sammanstrålade den gamla världens visdom från greker, judar, egypter och asiatiska folk och djurberättelserna är därför hämtade från många hå11 liksom de skildrade djuren. De fornkristna författarna upptog Physiologus naturlära med särskild förkärlek. utan att ifrågasätta sanningshalten av de egendomliga beskrivningarna. För d em blev Physiologus en källa av allegorier, väl passande till deras metod att förklara bibelns texter.

Till skildringen av djuren inpassade Physiologus kristligt moraliska betraktelser och paralleller ur bibeln och Kristi liv.

Under århundradenas lopp lades nya förklaringar och fantasidjur till. Skriften blev en av medeltidens främsta moralböcker, vars stoff i hög grad tilltalade gemene man och fick stor betydelse för den kyrkliga bildkonsten. Den spriddes genom avskrifter och översattes på många olika språk. I vårt land finnes tre handskrifter av denna bok härstammande från 1400tale t och Vadstena kloster.

Om 1ej on e t 1s äger Physiologus, att han är djurens konung.

Han är därför också symbolen för Kristus, konungen i det tillkommande riket. Lejonet har tr e egenskaper. Den första är vishet, ty när jägarens lukt tränger fram till honom, sopar han igen sina spår med svansen så att icke jägaren skall finna honom i hans håla och fånga honom. På samma sätt fördolde Kristus s in gud dom tills han Ui t sig födas för att frälsa det vilseförda människosläktet. Den andra är vaksamhet, ty när lejonet sover i sin håla är hans ögon öppna även då han icke vakar. Vår Herre sover med kroppen på korset, med sin gudomliga natur vakar han dock på sin faders högra sida .

För det tredje föder lejoninnan sin unge död och bevakar den till dess fadern på tredje dagen återkommer, blåser den i ansiktet och återuppväcker den. Så har också den allsmäktige uppväckt sin förstfödde son och sänt honom att återuppväcka oss alla.

Bild 10. Det krönta lejonet, enhörningen, hjorten samt örnen och fåglarna. Ur Dialogus creaturarum moralizatus, tryckt i Stockholm 1483.

Såsom djurens konung avbildas lejonet ofta med krona på huvudet på samma sätt som Karna Anders Dotter gjort det på vår åkdyna, bild 10. Huru lejonet återuppväcker sina ungar genom att blåsa på dem kan vi t. ex. se på en målning från Hisinge kyrka i Östergötland, bild 12.

Om p e 1i kan en berättar Physiologus: Han älskar sina ungar ömt. När de är nyfödda, slå de efter föräldrarnas ansikten.

Då klipper föräld1~arna av huvudena på ungarna och dödar dem. På tredje dagen öppnar modern sin sida, låter blodet droppa på de döda ungarna och återuppväcker dem på så sätt till livet. Skaparen av allt levande, tillägger Physiologus, har uppfostrat oss och vi har slagit honom och dyrkat skapade ting. Då har han övergivit oss och lämnat oss åt döden. Men därpå förbarmade han sig över oss såsom en moder, steg upp på korsets höjd, utgöt sitt blod och vatten i återlösningens dop och gjorde oss åter levande. Bild 13.

56

Bild 11. Lejonhanen andas på den döda ungen och å teruppväcker den till live t. Ur ett engelskt manuskript från medeltiden. Efter Druc e.

Bild 12. Samma framställning som ovan. Från en valvmålning kyrka, Östergötland. 1400-talets början.

Ri singc

57

En annan välkänd bildsymbol är fågeln, vars namn är Fen i x. När fågeln Fenix är 500 år, säger Physiologus, far han till Libanons träd och fyller sina vingar med väldoftande örter. Därmed flyger han till templet i solens stad Heliopolis, där prästen upptänder en eld av vinstockar på altaret. I denna eld förbränns fågeln Fcnix. Nästa dag finner prästen en mask i askan, andra dagen har denna förvandlats till en fågelunge och dagen därpå har den vuxit till fågel Fenix gamla gestalt.

Fågeln visar sig för tjänaren, hälsar prästen och återvänder lill sin forna uppehållsort. - Fenix är en symhol för den på tredje dagen från dödsrikct uppståndne Kristus. De två med väldofter fyllda vingarna betecknar det gamla och nya testamentet. Bild 13.

På Clcmet Håkanssons bonad uppträder också c n hörn ingen. Detta är ett av de mest kända och uppskattade fabeldjuren. Om honom säger Physiologus, att han är som en killing med en damaskenerk.linga mitt i pannan. Han är vild i striden och kan med sitt horn ri~ta upp buken på elefanten eller draken. Men jägarna har funnit en list, varmed de kan fånga honom. De placerar en ung kysk jungfru i skogen , där enhörningen betar. Så snart han får se henne, hoppar han upp i hennes sköte och slumrar lugnt in. Jägarna tar honom d~l lätt tillfånga. - Sfl var det också med Kristus. Ingen kunde komma honom nära förrän han sprungit in i .Jungfru Marias kyska sköte och blivit född som människa. Då log judarna honom och dödade honom. Bild 14 och 15.

Föreställningen om enhörningen såsom symbol för den obefläckade aYlelsen blev vida spridd och återkommer ofta i bildframställningar. I d e skånska flamskvävnaderna är det ett välkänt motiv. Framställningen av striden mellan lejon och enhörning såsom den avbildas i Kinnevaldskol:ms honadslängder har jag icke kunnat återfinna på andra håll. Varken hos Physiologus eller de klassiska författarna och deras sentida efterföljare såsom Gesncr och Johnston förekommer den och jag har ej heller kunnat finna den i bildkonsten. Både lejonet och enhörningen kämpar med andra djur~ men aldrig- inbördes.

58

Bild 1::3. Fågel Fenix förbrännes i lågorna och Pelikanen väcker sina ungar till livs genom blodet från sitt bröst. Ur .Johannes Jonslon Historia nalnralis, Amsterdam 1()57.

När man finner den källa Yarur detta motiv hämtats, ger det kanske också lösningen av den omedelbara förebilden till dessa bonadsmålningars djursviter.

Sedan detta skrivits har herr John Bernström gjort nug uppmärksam på den gamla kända engelska barnramsan The lion and lhe unicorn "\;'\lerc fighting for thc cro,vn , där striden mellan lejon och enhörning, Englands och Skottlands sköldhållarc, anses syfta på rivaliteten mellan länderna.

De båda djurens kamp anser han emellertid gå tillbaka på en äldre fabel och påvisar några strofer i Spencer's Faery Queene.

I dessa skildras hur det kungliga lejonet anfalles av den rebelliska enhörningen. Lejonet viker undan och enhörningen borrar sitt horn i ett träd, där han fastnar. Var bonadsmålaren hämtat sin omcdclharn förebild återstår likväl iinnu att finna.

,DE

MONOCLROTE.

A

O N u c l "o ; , hoc dl\' n1Corn 1s fru "b JI •JS .1 11 10 dc(ct 1birur .fi uc <]UOrn.1ni d11 1c1f.r (uur \'111cc rnc' an 1mrn1cs, vr confht; liuc ciuOd :.l1<ju1 notJs d1ur1 farufJI tanljU Jm Vn1us cunfude1 unr. M111u:. lu1em muum Je fr1.1 tJm pcrrgr1n.1.'\: 1010 j nob11 01 be !.11u1fa, ucc "n<Ju3m 111 Europam ~ ddua~. diucr fo .;b Europz 1s fe 11p1011bus auri111 fn ~ om111bus non ucu1J11s,n11:mo11.z p1od1r~ c/lC.Hcc magis m 11 um, 1c c1. 11t1u 1 r~ c11.in 1 '1 luJou1cum Rom;:rnum "-\:. P:llllllm Vr111.: 1urn, qu11e-g1oncs dLs

I]

1

Bild 1-1. Enhörningen. Ur Conrad Gesner Historia animalium , Frankfurt 1620-21.

Enhörningen antages gå tillbaka på clt indiskt fabeldjur , den enhornade indiska åsnan. Det första vittnesbördet om dess tillvaro lämnar den forngrekiske läkaren och skriftställaren Ktesias i början av 400-talet före Kristus. Han omtalar enhörningshornets skyddande kraft mot sjukdomar och buru dryckeskärl av detta horn bcrnrade mot gift. Denna föreställning bibehöll sig genom hela medeltiden. Förslagna människor log den vridna, hornliknan<lc narvalslanden och utgav den för enhörningshorn. Sådana såldes för dyra pengar och pulver av dem användes inom medicinen.

Om turturduvan tahn också Physiologus och säger, all hon bor för sig själv i öknen och är icke, där många människor är. På samma sätt sökte också vår Herrp Kristus en· 60

._fii .

~

!;:'• •!:

i:/ i:'

1:·:·

~~iiff4.'11tiMi!

1i1!1111tt1111111 bflc in111tan1.{l!h1fil . : : ':- _ Jt~n~i11j~l.\litn!ld,_am;1,1 P.H!l~~t\-mn~ttih$iin~

.)' >~l

~~~=~~;~i; ,, ~4,;·}· 1 Bild 15. Enhör nin gen, som vilar i jungfruns sköLc, ta ges av jägare n. l ' r ett engelskt manuskript från m cddti<len. Efter Drucc.

samheten på Oljeberget och tog blott med sig Petrus, Jacob och Johannes på förklaringens berg. Och en röst från himlen sade: detta är min älskade son, som jag har kär och i vilken jag har ett gott behag. -- Även duvan blev en av kris.Lendomens mest omtyckta symboler, ofta st såsom bild av den helige ande. Bild 19 B. Hjorten är drakens eller ormens fiende. När drnkcn flyr för hjorten och gömmer sig i en jordskrern, uppsöker hjorten vatten ur en källa och sprutar det i jordskrevan till dess draken drives ut. Då dödar hjorten honom. Så dödade också vår Herre, säger Physiologus, den stora draken, djävulen, med det himmelska vattnet, sin lära. - Ett annat hornkrönt dju_r kallades enligt Physiologus An t ho lo p s. Detta djur är mycket vilt säger den naturkunnigt\ och jägaren kan icke nå de-t. DPt öl

'

har stora horn och sågar därmed sönder höga träd och fäller dem till marken. När det törstar, stiger det ned i floden Eufrat och dricker vatten. Och här är ett trfrd med långa och böjliga grenar. Djuret kommer springande till detta träd och gripes aY grenarna och trasslar in sina horn i dem medan det s.öker komma loss och likväl ej förmår rädda sig. Då skriker det, och när jägaren hör skriket, skyndar han till och nedgör djuret. »Men du, som har två horn, vilka äro gamla och nya testamentet varmed du förmår nedslöta förföljaren, skall icke låta insnärja dig i horeriets och egenkärlekens grenar och kärleken till timliga ägodelar eller andra begär, som för till domen ». - Vetenskapen har icke kunnat fastställa vad för slags djur antholops var. Ur dess namn har senare benämningen antilop uppstått, men an1 ilopen har ingenting att göm med drt beskrivna fabeldjuret.

Physiologus berättelse om. elefanten är den mest dramatiska av alla. Det är världens största djur. Vart tredje år drar han med sin maka bort till den trakt, där engång jordens paradis var beläget. I-för letar honan fram kärlcksörten man drag o r n, ~ v vars frukter hon iiter och förmår maken att smaka. Efter två år skall hon föda en unge, men iir i stor vånda att draken skall uppäta hennes livsfrukt. Hon för då den lille ut i en stor sjö och vistas cHir tills den lille vuxit sig stor medan elefanten hå1ler vakt. Vidare berättas det om elefanten, att han ej har några knåleder och .sålunda ej kan resa sig upp, .om han skulle falla omkull. Därför hruknr han SQva stående och lutar sig då mot ett träd. Jägarna listar ut vilkc1· träd han använder som sovställe och sågar igenom stammen nedtill så att det likväl blir stående. Och så kommer elefanten till sin nattkvist, lutar sig sömnigt däremot och faller ohjälpligt omkull. Då han besinnar sin nöd, upphäver han vilda trumpet stötar. Nu kommer en stor elefant tillskyndande, men förmår icke rubba honom. Båda åstadlwmmer en duett på snabel, tolv nya elefanter spränger fram ~å att det knakar i skogen - men, ack, även de förmår intet. Alla tillsammans stöter nu i sina lurar och räddaren gör sin cntre p{t scenen. Det visnr

m.0e Ltoparoo rt ~1nico2ni qui pugnabant cum tnacont·~valogue·l~~~ntt;·

Bild 16 och 17. Ovan: enhörning och leopard kämpar med drak en. Därunder: gäddan och basilisken. Ur Dialogus crcalurarmn moralizatus, tryckt i Stockholm 1483.

sig vara en helt liten elefant. :Med sin korta snabel reser han den omlrnllfallne och räddar honom. - Den mening PhysinJogus lägger i sin berättelse är delvis självklar. I den första scenen föreställer de båda elefanterna Adam och Eva. De äter av frukten liksom våra första föräldrar .o ch först därefter födes ungen på samma sätt som Ern först efter syndafallet födde Kain. Draken eller ormen är naturligtvis djävulen. I den andra scenen föreställer den första hjälpande elefanten Lagen, de tolv andra profeterna. Men de kunde icke bringa människorna någon hjälp förrän Kristus lät sig förnedras - den lilla elefanten - och därmed räddade dem.

Vi förstår nu bättre innebörden i J{arna Anders Dotters komposition. Lejonet, hjorten och elefanten är icke tillfälligtvis utvalda dekorationsfigurer utan äger ett samband med berättelsen om syndafallet, i själva verket utgör de liksom krokodilen och Ichneumon en parallellberättelse. Det krönta lejonet är Kristus själv, kommen för att återlösa de genom syndafallet förtappade människorna. Hjorten och elefanten är ormens fiender, beredda att söndertrampa honom, och elefanten framställer såsom vi nyss sett själv en bild av syndafallet. Hurupass medvetet väverskan gjort denna sammanställning är svårt att avgöra; troligast är att hon helt låtit leda sig av äldre förebilder.

Innan jag slutar vill jag gärna återvända till bonadsmålningarna och deras djurfriser. Några djur återstår ännu att förklara hos Clcmet Håkansson. Strutsen förekommer också hos Physiologus. Det heter om honom, att han ser mot himlen för att upptäcka, när det är tid för honom att lägga ägg. Detta gör han först när plejadema går upp vid tiden för den största hettan. Då lägger han dem i sanden och läcker över dem med sand. Sedan går han, glömmer dem och låter solen kläcka ut äggen. Lärdomen härav drager människan, då hon blickar upp mot himlen, glömmer det jordiska och följer Kristus. På få ge 1n fröjdar sig över sin skönhet, men när han ser sina fula fötter, skriker han. Så skall också människan skrika över sinn synder mot Gud. Ri1d rn C.

Bild 18. Den till munk förklädde räven predikar för gässen. Ur manuskript et till en svensk lagbok från omkr. 1430.

Utom dessa djur förekommer också bas i 1is k en. Honom känner icke Physiologus till, men de klassiska författarna vet att berätta om detta fruktansvärda odjur. Det uppträdde såsom vi ser det på Clemet Håkanssons bonad i gestalten av en tupp med ormstjärt. Hans giftiga andedräkt förstörde allt växande och fåglarna föll ned med sönderbrända vingar. Alla djur fruktade honom utom vesslan; denna förmådde döda honom.

Hans blick - den kända basiliskblicken - dödade människorna, men fick dessa först se honom måste han dö. En huva av gla1s eller kristall eller en spegel kastade tillbaka basiliskens blick på honom själv och var ett medel att ta död på honom.

Basilisken symboliserade döden, djävulen och Antikrist och vesslan var Kristus. Glashuven var enligt de teologiska skrift5

65

A. Hare, katt, råttor och basilisk.

B. Duva, kamel med ryttare, pelikanens stjärt.

C. Pelikan med unge, påfågel och siren.

Bild 19. På dessa båda sidor avbildas djurfrisen på en 1784 målad bonad från Andrarum i Skåne. K. M. 39143.

66

D. Valfisk med Jona(? ), båtar.

E. Fartyg, varav ett kantrat, sjöjungfrun , lejon s trid er med en enhörning, hjort.

F. Hjort, rådjur, räv med gås, jkigare till häst.

ö7

ställarna Jungfru Marias obefläckade re11hel. Denna omslöt Frälsaren så att han kunde segra över döden och djävulen.

Bild 17.

Ser man sig omkring bland bonadsmaterialet i museet, kan man finna ännu flera djurbilder av intresse ur denna synpunkt. På bonader från Breared-, Femsjö- och Västboskolorna har djurfrisen såsom jag tidigare nämnt ofta formen av jaktscener. I dessa återfinner man merendels svenska djur björn, räv, hare, hund - och man har mindre anledning att sätta dem i samband med djursymbolik. På en mycket lång bonadsmålning från Andrarum i Skåne uppträder emellertid både jaktscenen och de enstaka fabeldjuren. Vi skall därför dröja något vid denna, bild 19.

På högra sidan nedtill ser vi först jägaren till häst. Han har fått hästen att stå stiJla och höjt bössan. Jakthunden är tätt i hälarna på en flyende räv med fågel i munnen. Längre fram springer en hind(?) och en hjort. Vi vänder oss till räven.

Omkring detta djur uppstod under medeltiden en hel litteratur med berättelser om dess finurlighet. Indiska djursagor kom redan under den tidiga medeltiden till Europa och vann stor popularitet, omskrevs och omarbetades. I mitten av 1200-talet fick sagorna den slutgiltiga formen och har sedan under namnet Reinecke Fox översatts till många språk. På svenska finns t. ex. en i Stockholm 1621 tryckt upplaga: Reyncke Foss. Det är: En skön och nyttigh Dickt, full medh wiisshet, godh Läro, och lustige Exempel: Uthi hwilken alle Menniskiors wäsende, Handel, Otroo, List och Snillheet affmålat warder ... Räven återges på vår bild med en fågel i munnen. Det kan vara en gås. Under senmedeltiden är rävens predikan för gässen ett omtyckt motiv, ofta använt i kyrkmålningarna. Physiologus berättar om räven, att det är ett listigt djur. När han känner sig hungrig och icke har något att äta, söker han upp ett varmt ställe på marken eller om icke det finns, en hydda med torr halm och där lägger han sig på ryggen med blicken uppåt och återhållen andedräkt till dess att fåglarna flocka sig omkring honom för att äta upp honom. Då rusar han upp, rycker 68

Bild 20. Sjöfarare, som tror att valfisken är en ö, har gjort upp eld på dess rygg· för att koka mat. Ur Olaus Magnus Carta Marina.

till sig en av dem och förtär honom. Den lärdom vi kan dra ur denna berätelse tolkas på följande sätt: den sluge djävulen döljer sig för människorna i kärleken till världsliga egendomar, i njutningen och köttets lusta. På så sätt dödar han många själar.

Fortsätter vi skärskådandet av djurfrisen på Andrarumsbonaden, stannar vi inför en grupp med sjöjungfru, fartyg och valfisk. Sjöjungfrun eller havsfrun har kvinnogestalt till naveln och därefter fiskstjärt. Hon kan medföra fisklycka eller otur. Här avbildas hon med två ålar eller ormar i händerna.

Helt nyligen förvärvade museet en stol från Simrishamnstrakten med sjöjungfrur utskurna i trä. De är grupperade på ömse sidor a\' ett palmliknandc träd och håller fiskar i hän fö)

derna. Sjöjungfrur återkommer också såsom motiv i 1400-talsmålningar i östskånska kyrkor. Valfisken uppträder hiir i den bibliska versionen. Han håller antingen på att sluka Jonas eller spy ut honom. Men cl.:t förefaller likväl som om en annan framställning även hadL· föresvävat bonadsmålaren. Fartygsbilderna är grupperade intill valfisken och det ena skeppet synes ha lagt till vid dess stjärt. Detta kan möjligen tyda pä att målaren känt till den av Physiologus omtalade berättelsen.

När valfisken vilar sig med ryggen över vattenytan, så tar förbifarande sjömän enligt denna honom för en ö. De lägger till, stiger upp på den och tänder upp en eld för att koka sig ett mål. Så snart valfisken känner värmen dyker han med dem i djupet. Denna berättelse återger Olnus Magnus i sin Historia om de nordiska folken 1555 och avbildar scenen i sin Carta Marina, bild 20. Sist i gruppen bland de nu avhandlade figurerna framträder en fågelliknande gestalt med kvinnohuvud.

Detta är en siren. I de olika upplagorna av Physio1ogus skildras sirenens gestalt på olika sätt; än är det som här hälften kvinna hälften fågel, än som sjöjungfrun hälften fisk, än åter hälften kvinna och häst. Alla tre arterna döda sjöfararna genom att söva dem, antingen med ljudet från en skallande trumpet, med sång eller harpospel. Vår sjöjungfru är sålunda egentligen en fasaväckande siren. Vissa människor likna sirener, säger Physiologus. De tränger sig in i den kristna kyrkan och ställer sig som om de gjorde det rätta och förföra de enfaldiga med sin stämmas välljud, såsom står skrivet: »Ett dåligt tal fördärvar goda anlag. » Dessa rader har velat frammana den gamla föreställningsvärlden bakom djurbilderna på våra folkliga målningar och vävnader. Ämnet är rikt och detta har blott givit några glimtar.

70

LITTERATURHXNVISNINGAR. Litteraturen om Physiologus är förhållandevis rik, men på svenska har blott obetydligt skrivits därom. Några arbeten må här anföras: CARL FoRSSTRAND, Physiologus eller Den naturkunnige. Några blad ur medeltidens symboliska litteratur. Ord och bild 1898 s. 289 ff.

GEORGE C. DRUCE, The medireval bestiaries and their influence on ecclesiastical decorative art. The journal of the British Archaeological Association vol. XXV-XXVI. MAX GoLDSTAUB, Der Physiologus und seine Weiterbildung. Philologus Suppl. VIII s. 399 ff.

FRIEDRICH LAUCHERT, Geschichte <les Physiologus. Strassburg 1889.

WILH. MoLSDORF, Christliche Symbolik <ler mittelalterlichen Kirche.

Leipzig 1926.

JoHNNY Roosv.u , Legender och symboler i Uppsala domkyrkas koromgång. Stockholm 1907.

J. STRZYGOWSKI, Der Bilderkreis des Physiologus. Byzantinisches Archiv Il s. 1 ff.

MAX WELLMAN, Der Physiologus. Eine religionsgeschichtlich-naturwissenschaftliche Untersuchung. Philologus Suppl. XXII. Leipzig 1930.

7t

Av WILLIAM /(ARLSON

är Karlin gick i funderingar över huru han skulle _gestalta den gästgivaregård, som han planerade på Östarp till invigningen av Kulturens Gammalgård 1924, var han ganska snart på det klara med hur han ville ha den.

Sedan länge fanns i Kulturens samlingar en akvarellerad tecknig av den så kallade Kalinan i Arlöv, det gamla värdshuset vid landsvägen Malmö-Lund, bild 1. Han tvekade inte länge inför iden att taga denna som förebild. Och bättre kunde han väl knappast ha valt, en typisk skånsk korsvirkeslänga med halmtaksfall och respektabla anor som trakteringsställe.

Det är måhända inte många besökare på Kulturens Östarp bekant, att dess »gästis » är en visserligen på grund :av förhållandena modifierad kopia men dock en sådan av den gamla »Kalinan » i Arlöv.

N

72

Vid förklaringen av namnet »Kalinan » höll sig Karlin till en av de tydningar av det säregna namnet, som är vanligast bland gemene man. Den berättar, att krögarfar ofta brukade stå i dörren, medan hans dräng i oHka ärenden höll till nere vid landsvägen. När så någon vägfarande blev synlig, skall krögaren ha ropat till sin dräng:· »Kall in han !» En annan version av samma förklaring ger oss lantbrukaren Esbern Andersson i Arlöv, som berättar: »Har han hörd vaffor de krued fick namnet Kalinan? De badde gåd ti po de vised, ad där va en dränj å passa öjen. Så när där va nån å kom for bi, sä kom krumännen ud, så skräj han te dränjen å sa: Kalla inj han. - Så ska namned va kommed igennom de; så fick de krued hidda Kalinan. » En tredje ger en burlövsbo, som meddelar: »Di sad te bors å drack öl å brännevin, å så lo di en bägare gå ronge om bored, där fick di småga. Når där kom nån udanforr, så råfte krumännen: Kalla ing han! » Enligt den språkvetenskapliga sakkunskapen är emellertid denna etymologi omöjlig. En annan tradition kommer namnets ursprung litet närmare. Den förtäljer, att här skall en gång i tiden ha bott en krögare, som hette Kalin , varför han hustru vanligen gick under namnet »Kalinan » och efter hand skall uttrycket »att gå till Kalinan » ha blivit liktydigt med att gå l'ill krogen, som alltså på detta sätt skulle ha fått sitt till synes underliga namn. Hur namnet verkligen uppstått, får man emellertid ett bestämt besked om när man undersöker värdshusets ägarelängd, som vi nu skall göra.

Första gången detta ställe omnämnes i påträffade handlingar är 1705 i Burlövs församlings katek.ismilängd. Här bodde vid denna tid ryttaren Collins änka med en piga. I samma församlings kommunionslängd från 1715-16 förekommer hon ej, varför man får antaga, att hon antingen är avflyttad eller död. 1739 förekommer för första gången benämningen Callinshuset på denna fastighet, sannolikt efter den då för länge sedan döde ryttaren Collin. (Beträffande förändringen av a till o i Collin jämför collatz <kalas och i skånska dialekter kommod< kammod.) Nu bodde här en Hans Benglsson.

Ända fram till 17 57 finner man honom ensam bosatt här med sin hustru Gunilla, men följande år bor här också en Erik Clzris.tensson med sin hustru, Hans Bengtssons dotter Gunilla.

1765 var Hans Bengtsson död och hans änka delade nu huset med familjen Christensson. 1770 upptages i Callinshuset en Adam Anderss·o n och två änkor, båda med namnet Gunilla , mor och dotter. Erik Christensson var nämligen också död vid det laget. Den yngre änkan bildade emellertid snart hjonelag med den nyinflyttade Andersson och omtalas 1771 som hans hustru. Den omgifta Gunilla förde fem barn med sig i sitt nya äktenskap men också hus och mark, ty hennes avlidne make hade 1766 förvärvat »skattegatehusplatsen » n:r 11, Kallinskrogen då kallad, och krogrörelsen hade tydligen anor från tidigare innehavare. Antagligen hade redan Hans Bengtss·on börjat denna rörelse, om inte dess anor rent av kan ledas ännu längre tillbaka i tiden.

När Adam Andersson lämnade Kallinskrogen vet man inte, men 1793 satt där en krögare vid namn Måns Rasmusson (f. 1748, d. 1816), som detta år fick fasta på ett stycke jord inköpt från frälseegendomen Arlövsgården (egendomen Ar lövsgården bildades 1789 genom sammanslagning av hemmanen n :r 8, 9 och 10), varifrån han längre fram förvärvade ytterligare några tunnland. Utom honom och hans hustru omfattade familjen ett par flickebarn , l\farna och Elsa.

1817 gifte sig Elsa med en Måns Olsson från Malmö, som efter giftermålet övertog rörelsen på »Kanins krogeh, under vilket namn den då omtalas i handlingarna. Han fortsatte att utvidga egendomen i det han 1817 inköpte ett jnrdområde av en Lars Månsson, varav en del dock av en följande ägare åte1~ frånsåldes. Äktenskapet blev av kort varaktighet, ty Måns Olsson dog redan i mars 1819. Men hans änka fann snart en ny livsledsagare i grannen Jöns Andersson, änkeman sedan några år tillbaka. I över tjugo år drev dessa »Kallins krogeh.

1842 avled hustrun, bild 4, men redan följande år gifte änkemannen om sig med en Elisabet Henning från Malmö, som detta [u· flyttade ut till >> Carolinslmset» , som det benämnes i

Burlövs husförhörslängd från denna tid. (Efter denna Elisabet Henning är egendomen Elisetorp i Arlöv uppkallad, byggd 1864.)

I en handling från början av år 1820 meddelas, att krögaren Jeppa Olsson till sin svärson Jöns Andersson, Elsa Olssons andre man, sålt sin ägorätt till »Kallins kroge b . Då det ju gått i arv till Elsa Olsson från hennes föräldrar, kan väl den anförda transaktionen endast förklaras på det viset, att Mäns Olsson hos sin fader Jeppa Olsson gjort stora lån och att dennes inteckningar i fastigheten till slut blivit så avsevärda, att Jeppa Olsson blivit den verklige ägaren av fastigheten.

Jöns Andersson var i verkligheten icke Jeppas svärson, utan gift med dennes svärdotter. 1821 fick Jöns Andersson och hans hustru fasta på »Kalinan )) och därunder hör:ande jord.

I över fyrtio år hade Jöns Andersson drivit krogrörelsen, när han 1864 försålde »Kalinan » eller »Karolinan », som den i en något uppsnyggad form nu också kallades, med tillhörande jordbruk. Den nye ägaren blev en snickaremästare J . F. Bengtsson från Lund. Redan 1868 vandrade emellertid nya köpehandlingar på värdshuset »Kalinan » genom händerna på respektive m yndigheter. Denna gång var det en Nils Nilsson, som fick fasta på skatteegendomen Kallinskrogen eller >> Kalinan >> och därunder lydande jord. Följande år lät denne avskilja och försälja det mesta av jorden till Sockerfabriksaktiebolaget i Arlöv. Det är Sockerfabrikens nuvarande park och den s. k. Näktergalens trädgård väster om Lundavägen, som motsvarar det •o mråde Nils Nilsson då avhände sig.

Köpesumman erhöll Nilsson delvis i aktier, som sedermera råkade litet illa ut. I april 1873 rapporterade han nämligen till Socker.aktiebolagets ledning, att råttorna hade ätit upp tre aktier till ett sammanlagt nominellt värde av 600 rdr rmt. Så hänsynsfulla hade dock de härjande djuren varit, att de Jämnat kvar de hörn, där aktienumren voro tryckta, varför krögaren fick nya aktier, utan att de gamla behövde efterlysas eller dödas. 1874 gjorde han sig kvitt hela krogen och den jord, som då ännu hörde till densamma , vilket allt förvärYades av

75

Bild 1. d\:alinan » i Arlöv efter en akvarell från 1835, sign. I. I. \Vahlgrcn.

K. M. 21773.

en H. Andersson, som förefaller ha varit en driftig man av traktörsfacket. I Skånes kalender för 1878 (sid. 403) läser man under rubriken »Handlare och näringsidkare », att han är upptaxerad till en årsinkomst på 800 rdr, en icke föraktlig summa den tiden med en helt annan köpkraft i penningen än vad nutilldags är fallet. Det var under Anderssons tid, som det gamla värdshuset, bild 1, 1876 brann ned. Han lät emellertid omedelbart återuppföra det, varvid huset fick det utseende det alltjämt har, bild 3, dock med undantag för verandan, som är av senare datum. Från det gamla eldhärjade världshuset finns en del handslaget tegel kvar, som nu är inmurat i fasaderna, samt brunnen på gården . Vid den senast företagna restaureringen av byggnaden har man låtit sätta in en modern typ av fönsterbågar, som mycket illa harmonierar med husets arkitektur för övrigt och avsevärt skämmer denna.

76

Bild 2. Oljemålning på duk av »Kalinan », 1860-talet. Privat ägo.

Andersson säges, när han lämnade Arlöv, ha flyttat över till Köpenhamn, där han någonstädes i hamnkvarteren skall ha startat en ny krogrörelse i en ~okal, som han till minne av den gamla också döpte till »Kalinan ».

Under Anderssons senare år på »Kalinan » försämrades rörelsen ur ekonomisk synpunkt. Den huvudsakliga orsaken härtill torde ha varit, att han förlorade sina spriträttigheter. Hur detta tillgick har en gammal infödd arlövsbo berättat. Under en svår snövinter hade snöfogden, som samtidigt var kommunalordförande, ett snöskottarlag i gång för att hålla vägen trafikabel. Det var snöstorm och kallt och snöfogden ville bjuda sina mannar på kaffegök på »Kalinan », som han också gjorde. Krögaren tillät emellertid inte, att serveringen skedde i stora salen, som snöfogden ville, utan hänvisad~ sällskapet till den betydligt enklare tredjeklasserveringen · i drn ända av

77

huset, som vette :it l\Ialmö. Häröver blev emellertid kommunalordföranden så förtörnad, att han på nästa kommunalstämma genomdrev, att spriträttigheterna drogos in. Detta beslut hade helt naturligt en menlig inverkan på krogrörelsen och den stackars värdshusvärden fick allt mindre skäl att rosa sin marknad. Snöfogdens hämnd blev början till slutet på Anderssons krögarskap i Arlöv.

Så mycket älskvärdare tycks emellertid Andersson ha varit mot de göingska färdemännen och andra nordskånska resenärer av samma kategori. Det berättas nämligen, att en son till honom, Jöns Andersson, som sedermera blev prästman och tog sig namnet Buren, fick kallet i Örkelljunga och Fagerhults församlingar tack vare det, att församlingarnas bönder gav honom alla sina röster, emedan hans fader, krögaren på »Kalinan », så väl mottagit och förplägat dem under deras Malmö-färder. Ännu ett par gånger skulle den gamla krogen skifta ägare, först då Hans Andersson 1883 överlät densamma med tillhörande jordägor till Carl Palmqvist på Nya Sege. Den nämnes i dessa köpehandlingar fortfarande »Skatteegendomen Kallinskrogen, även Kalinan kallad ». Palmqvist försålde 1888 )) Kalinan )) för ett pris av 20.000 kr. till Socl.:erfabriksakticbolaget, som sedan dess alltså innehar hela det gamla krogstället. Därmed hade »Kalinan » spelat ut sin roll som värdshus.

Byggnaden togs i bruk till tjänstemannabostäder, varjämte ett mejeri inrättades i södra delen, S'Offi drevs några år i början av 1890-talet.

Den äldsta kända bilden av »J(alinan » är en akvarellera<l teckning från 1835, som ingår i Kulturens samlingar, bild 1.

Den visar en vanlig skånsk korsvirkeslänga med krog- och bostadslokalerna till vänster och ekonomibyggnaden till hö ger, allt under halmtak. Troligen från 1800-talets mitt härrör den å bild 2 framställda oljemålningen av samma \·ärdshus.

Sedan 1835 har det gamla huset utvidgats med ett par halmtäckta flygelbyggnader, som vette åt Lundavägen. I en av de tillbyggda flyglarna, sannolikt den norra, var balsalen eller

78

Bild 3 . . »Kalinan » i modern tid. Sedan detta foto togs har verandan rivits och fönsterbågarna omgjorls, så att de nu innefatta endast två hela rutor efter modell av modern fönsterarkitektur.

fests alen inredd. Här firades många fester i samband med slädpartier, fastlagsgillen och i senare tider även bröllop och andra fa111iljefester. Om den fasta ·och lösa inredningen har man inte mycken vetskap. Det har meddelats, att ett av rummen kallades »gyngastu'an », efter allt att döma efter de göingar, vilka på väg till Malmö för att saluföra sina hemgjorda produkter, som stegar, korgar, pumpstockar m. m., togo in här för att övernatta. Vid ett så livligt stråk som Lundavägen kunde naturligtvis inte alla få husrum på gästgivaregården, utan många fingo söka sig nattlogi ute i gårdarna i Arlöv, Burlöv, Tottarp o. s. v., där de då i regel hade sina stamtillhåll.

Här fingo de i allmänhet hålla till ute på logar eller liknande 79

uthuslokaliteter. Ej sällan stannade de flera dagar, vanligen sysselsatta med att borra ut pumpstockar eller förfärdiga annat nyttogods i trä. Då de drogo sina färde igen, gottgjorde de värdens välvilja med att lämna honom de spånhögar som bildats under arbetet, ett välkommet honorar ur eldningssynpunkt. Som tack för husrummet fick bonden också spillningen efter deras hästar.

När efter det gamla husets brand 1876 det alltjämt kvarstående uppfördes, bild 3, inrymdes efter utsago från ännu levande personer, som voro med vid denna tid, i den norra delen av detta den stora festsalen och de finare serveringslokalerna. Vid en senare invändig reparation av denna del av huset kom nu några målningar i dagen. Då de emellertid icke lär ha haft något konstnärligt värde, blevo de åter övertapetserade. De skulle ha utförts av en avsigkommen artist, som i honorar för sitt arbete fått ett års kost och logi gratis i gästgivaregården. Hans namn har helt fallit i glömska. På den södra ändan av huset, den som vetter mot Malmö, var det egentliga »syppakrued » jämte lokal för spritförsäljning, av befolkningen gemenligen kallad »böttestu'an » (byttestugan).

Det var emellertid in te bara landsvägens färdemän, som tog in på »Kalinan » för att stärka sin kropp med ett mål mat eller nattvila eller kanske bådadera. Vi ha redan sett, hur även ortens invånare utnyttjade stället. Hit gjorde också malmöborna alltemellanåt shia utflykter. Författarinnan Annie Akerhielm berättar härom i en beskrivning om sitt föräldrahem vid Östergatan i Malmö och sommarnöjet vid Sjölunda.

På tal '(}fil det senare skriver hon: »Medan trädgården ännu var oskönjbar för andra ögon än hoppets, kallade elaka vänner stället för Ingalunda, hvilket senare i mån av tillväxt förändrades till Någorlunda. Icke desto mindre inbjöd han (fadern) vänkretsen till en invigningsfest; man promenerade ditut och fann vederbörliga förråd af spirituosa, men intet annat. Man började bli hungrig, när det led mot natten; då förklarade min far att bordet stod dukat - på värdshuset Kalinan vid Arlöv.

Somliga gjorde uppror och återvände till staden; några följde

80

Bild 4. Gravvård på Burlövs kyrkogård rest av värdshusmannen J. Andersson på »Kalinan » över hans första hustru.

värden på den nya fotvandringen och framkommo med synnerligen god aptit.»

Det var mödosamt att ta sig från Lund till Malmö eller vice versa, innan det blev järnvägsförbindelse mellan de båda städerna 1856. Ett elakt rykte påstod, att för en student tog det hela tre dygn att färdas däremellan. Mest tidsödande lär i det 6

81

fallet inte själva vägen ha varit utan krogarna längs denna, ty alla skulle besökas och deras antal var inte mindre än sju.

Från Malmö räknat var den första frestelsen krogen vid Värnhem. Nästa hette Nya Sege, vars byggnader alltjämt finnas kvar, och därefter Gamla Sege, sedermera kallat Segeholm, beläget vid avtagsvägen till Arlövsgårdcn. Så nådde man på Kalinabron över Segeå fram till »Kalinan ». Arlöv existerade inte på den tiden som samhälle utan endast som by med ett tiotal gårdar. De kallades i regel av ortsbefolknigen Arlövshusen, en benämning som ännu så sent som omkring 1900 någon gång förekom. Först efter sockerfabrikens grundande 1869 började det nuvarande Arlövs samhälle efter hand växa upp. Givetvis har den mellan Malmö och Lund 1856 anlagda järnvägsförbindelsen haft sin stora betydelse men egentligen först efter 1871, från vilket år Arlöv fick station. Efter »Kalinan » kunde man göra nästa anhalt på Hvilans gästgiveri i Kabbarp, där numera folkhögskolan ligger. Under den återstående vägen till Lund erbjöds tillfälle att styrka sig i Uppåkra och slutligen i Hjärup. Av dessa sju värdhusanläggningnr hade »Kalinan » rykte om sig alt driva den största rörelsen.

Man förstår, alt på den tid en var en resa Lund-Malmö ingenting för svaga själar att ge sig på. l\Ian behövde sannerligen både råg i ryggen och en stark karaktär för att segla rätt mellan frestelsernas Scylla och Carybdis. I och med järnvägens tillkomst rycktes väl de flesta undan dessa landsvägens lockelser och med de moderna kommunikationernas tillkomst hade ju också dessa näringsställen sett sina bästa dagar.

KALLOR Otryckta:

Samlade utdrag ur Burlövs kyrkoarkiv rörande »Kalinans» ägarelängd, Stadsarkivet, Malmö.

Manuskript till en tillämnad minnesskrift över Arlövs Sockerfabrik, Svenska Sockerfabriks A.-B:s arkiv Malmö.

Uppteckningar i Landsmålsarkivet, Lunds Universitet, Lund.

82

l'ryckla: Värdshuset Hvilan. I Hvilans elevförbunds årsskrift 1942. Lund 1942, sid. 3-22.

ANNIE ÅKERHIELM, Ett gammalt hem i Malmö. I Från gamla skånska hem. Minnen upptecknade av fränder och vänner. Saml. och utg. av Pontus Sjöbeck. Lund 1926, sid. 33-45.

Alla dem, genom vilkas förmedling jag nått de arkivaliska källorna, fröken A. Canne, fil. doktor Ingemar Ingers och stadsarkivarie Leif Ljungberg, som också lämnat mig åtskilliga andra upplysningar, ber jag få betyga mitt varma tack. Min tacksamhet riktar sig också till herrar Joh. Björck, den vitale 85-åringen med det levande intresset för sin orts historia, och Frans Ekström, Arlöv, som båda muntligen meddelat mig en del minnesbilder rörande »Kalinan» från 1800-talets senare del.

INGEMAR INGERS,

83

.-lu STF,N-BF,RTIL VIDE

D

et var först på 1500-talet, som man mera allmänt började trycka almanackor, och det var inte förrän långt senare, som de blevo var mans egendom. Tidigare använde sig allmogen här i Norden i stor utsträckning av en sorls evighetskalender i trä, nämligen runstaven.

Runstaven bestod av en st.av eller bräda på vilken en del skåror och tecken voro inskurna, och med vilkas hjälp man kunde beräkna vecko- och helgdagar, månfaserna .m. m.

Sin omsorgsfullaste utformning fick runstaven i östra Sverige.

De danska och norska stavarna ha dagarna markerade blott med skåror, men de östsvenska beteckna årets dagar med 365 runtecken - de första sju nmorna i runraden upprepade 52

+

gånger en /-runa. Dessa runtecken motsvara de s. k. söndagsbokstäverna - /-runan svarar alltså mot A, u ·mot B, /1 mot C o. s. v. - och vet man årets söndagsbokstäver, så kan man se vilka av årets dagar som äro söndagar.

Parallellt med dessa 365 runor löper en annan glesare runserie, som omfattar den vanliga runradens sexton typer tre Lilläggsrunor upprepade i en viss ordning. Dessa runor motsvara de nitton gyllentalen, med vilkas hjälp man kan beräkna månens nytändningar samt datum för påsken och andra rörliga högtider. På danska och västgötska stavar tecknas gyllentalen med en sorts strecksiffror i stället för runor.

Slutligen finns på stavarna en serie bilder eller tecken, vilka angiva helgdagar och andra märkesdagar.

På Kulturen finns en samling runstavar från olika tider och trakter. En av dessa stavar har väckt mitt särskilda intresse, nämligen den med katalognummer 7029. Staven, som är av bokträ och mycket vackert skuren, är den största i samlingen - inte mindre än 154 centimeter lång. Den är svärdformig och järnskodd i den spetsiga ändan. Vid ett hastigt påseende verkar staven ganska ålderdomlig - man skulle gissa på 1600-talet - men vid en närmare granskning finner man, att den måste vara betydligt yngre.

På stavens handtag läsa vi på ena sidan de nitton gyllentalen tecknade med runor och på den motsatta sidan - likaså med runor - söndagsbokstäverna för de 28 åren i solcykeln.

Gyllentalsklaven är den för de östsvenska stavarna vanliga.

Klaven för solcykeln börjar med runtecknen o r (=DE) vanligen söndagsbokstäverna för 25 :e året i solcirkeln - och slutar med k (= F) - vanligen det 24:e årets söndagsbokstav.

D. v. s. klaven är korrigerad, så att den stämmer för nya stilen under 1800-talet.1 På runstavens breda sidor finna vi själva kalendern med dagrunorna något under mittlinjen, under dessa gyllentalsrunorna och ovanför mittlinjen tecknen för märkesdagarna.

Ena sidan (A) omfattar 1 / 1 - 1 /, och motsatta sidan (C) 2 / . , -31 / 1 2 • Dagrunorna äro de för öslsYenska runstavar vanHga.

+

8f>

Vissa av tecknen för märkesdagarna bära prägel av att vara ristade efter någon tryckt förlaga. Detta gäller t. ex. den strålande solen vid den 1 / 3 , ollonet vid den 25 / 7 , släden vid den 6 / 1 '!., vilka vi ej återfinna på gamla folkliga stavar, bild 1.

Gyllentalen äro korrigerade, så att runan f (= 1) står vid den 1 :e januari, i (= 9) vid den 3 :e jan. o. s. v. (se tabell I). Att gyllentalet 1 skulle stå vid den 1 :c januari föreslogs 1776 av Abr. M. Sahlstedt, men hans placering av gyllentalen i övrigt skiljer sig från den på den här ifrågavarande runstaven. Någon annan runstav med denna gyllentalsseric känner jag inte till .

På de båda smalare sidorna( B och D) upptager denna runstav två serier avgränsade fält med runskriven text.

Den ena serien avser månaderna, vilkas namn, med runorna transkriberade till vanliga bokstäver, tecknas så: puri, gui, bli/1i, uarant, hraisi, blumstri, sumri, antipr, Jzausti, bluti, uintri, hiuli-klz.zki. För varje månad finns dessutom en eller två figurer ristade, vilka jag här förbigår.

En del av namnen motsvara gamla svenska benämningar på månaderna, ehuru de givits en utformning som bär typisk västnordisk prägel. puri 'Thor (r) e' är ett vanligt namn på januari liksom gui 'Göje, Goja' på februari, och båda återfinnas i våra gamla almanackor under formerna Thorsmånad och Göjemånad.

Likaså motsvarar hmzsti och uintri almanackornas Höstmånad och Vintermånad för resp. september och november. Det vanliga svenska namnet på december är Jul (e) månad, som även återfinnes i almanackorna, vilket på runstaven återges med hiuli.

Ristaren hyllar tydligen den tidigare rätt vanliga uppfattningen, att jul hör samman med hjul. Jämför t. ex. S. Columbus: )) Ock weestu eij hwarför wij Swänske kalla Juul , Därför / al \Verldsens Ljus / då wänder om sijn Hiuul! >) '.!

De övriga månadsnamnen på runstaven återfinna vi inte i de gamla almanackorna. Gå vi emellertid till dansken Olaus W orms » Fasti danici» (1648) , så finna vi där för Sverige uppgivet namnet Blida för mars 3 och Varant för april. Dessa motsvara runstavens bli/>i och uarant.

86

Bild 1. Tre detaljer av runstaven med tecken för solen vid den ollonet 25 /; och släden 6/12. K. M. 7029.

1/ 3

87

Alla de hittills behandlade månadsnainnen finna vi även i kommentaren till Finn Magnussons Eddaupplaga (Köpenhamn 1828). Han upptager dessutom efter M. Celsius' »Computus ecclesiasticus» (1683) Blotmånad för oktober, den enda motsvarighet till runstavens bluti, som är mig bekant.

Runstavens antipr 'andtid, d. v. s. skörde-, bärgningstid' (=augusti) motsvaras närmast av Worms Skörtant och det isländska Heyannir enligt Finn Magnusson.

På runstaven betecknar sumri juli, men i de gamla svenska almanackorna liksom i danskan är det juni som heter Sommarmånad, resp. Sommermaaned. blumstri är på runstaven = juni, men i de gamla almanackorna - det enda stället, där jag funnit något liknande namn - är det maj, som heter Blomstermånad. Återstår så blott namnet på maj : hraisi, som är mycket dunkelt. Maj kallas i de gamla almanackorna Lövmånad eller Blomstermånad, men heter i regel Maj eller Majmånad, vilket även är fallet i danskan. De av Magnusson upptagna isländska namnen för maj äro Harpa, Gaukmänudr, Sädtid och Far·dagamänudr. Namnet tycks vara konstruerat av ristaren, och vad det egentligen betyder är svårt att säga. Möjligen kan h-runan vara en felristning för en g-runa, samt a i beteckna ä - alltså: gräsi - och motsvara almanackornas först på 1700-talet införda namn på april: Gräsmånad. Vi få då almanackans namn för april, maj, juni = runstavens maj, juni, juli. Det är denna förskjutna serie på tre månader i följd, som gör, att jag vågar förutsätta en felristning.

På fältet för december står förutom hiuli även ordet kluki.

Möjligen motsvarar detta det gamla danska månadsnamnet Glug eller Glugmaaned - det senare återfinnes även hos Finn Magnusson. Glug betecknar dock i regel januari men kan möjligen motsvara en del av december och en del av januari.

+

Den andra serien om tolv fält upptar följande text: alf heimr, ualaskialf, sökuabekr, klapheimr, prympheimr, breipablik, himinbiork, folkuanlcr, klitnir, noatim, lanpuipi, ypalir.

88

Bild 2. Runstavar i Kulturens samlingar - läng1st t. h. den i denna uppsats avhandlade.

89

Det är namnen på de gamla fornnordiska gudaboningarna, nämligen Alfhem, Valaskialv, Sökvabäck, Gladshem, Trudhem, Trymhem, Breidablick, Himinbjorg, Folkvang, Glitner, Noatun, - Ydalarna. Två av stavens namn - prympheimr och lan/mipi - verka dock något egendomliga. Det förstnämnda är tydligen en kontamination av Trymhem och Trudhem.

Det senare avser Vidars boning. I eddadikten Grimnismäl står »Vidars land victi », vilket tydligen har lästs som »Vidars Landvicli». Denna läsning finna vi emellertid inte i någon Eddautgåva, men ristaren har säkerligen fått formen från Finn Magnussons Edda-kommentar, där han på sidan 494 har formerna Landvidi och Landvipi. Han översätter dem med 'vidsträckt område, Vidars hemvist'.

Men vad ha då dessa namn att göra på runstaven? Ett par figurer kunna ge oss en ledtråd. I samma fält som namnet ualaskialf se vi en bild av en man, som böjer sitt ena knä och håller ett föremål i sina framsträckta händer, och vid namnet sökuabekr två fiskar, bild 3 och 4. Vi gissa, att det förra betecknar Vattumannen och det senare Fiskarna i djurkretsen. Detta bekräftas av att dessa namn stå just vid de veckor, i vilka solen genomlöper motsvarande stjärnbilder.

Namnen skulle sålunda - enligt ordningen i djurkretsen motsvara följande zodiaktecken:

alf heimr - Stenbocken ualaskialf - Vattumannen sökuabekr - Fiskarna klapheimr - Väduren prympheimr - Oxen breipablik - Tvillingarna himinbiork - Kräftan f olkuankr - Lejonet klitnir - Jungfrun noatun - Vågen lanpuipi - Skorpionen och ypalir - Skytten.

no

Bild 3 och 4. Detaljer från runstavens smalsidor med tecken för Vattu mann en och Fiskarna i djurkretsen.

Den förste, som - mig veterligt - låtit gudaboningarna motsvara djurkretsens tecken, är P. H. Ling i »Eddornas Sinnebildslära » (1820), där han på ss. 176-177 säger: »... Men dessa boningar, som i Säm. Edda uppräknas, äro tolf till antalet, och heta Thrudhem; Ydalen, Walaskjalf, Söqwabeck, Gladhem, Thrymhem, Breidablik, Himinborg, Folkwang, Glitnir, Noatun samt \Vidars land. Dessa hafwa lika antal som de tolf tecknen i djurkretsen, och swara kanhända bättre till dem, än till de nio Himlar, som vVala nämner .... » Dessa överensstämma dock ej med runstavens serie. Gå vi emellertid till Magnussons Edda-kommentar, så finna vi att han varit inne på samma väg, och hans sammanställning stämmer rätt väl överens med runstavsristarens. Han jämför sålunda Alfhem med Stenbocken, Valaskialv med Vattumannen, Sökvabäck med Fiskarna o. s. v. Han säger även, att de angiva ?en tid, då solen genomlöper motsvarande tecken.

VI

Det är givetvis hypoteser, som Ling och Magnusson -här uppställa, och båda yttra sig mycket försiktigt. Ling: )) ... kanhända .... )) ; Magnusson: »... enligt vår mening .... » Man känner ej heller några fornnordiska källor, som kunna bekräfta antagandena. 4 Efter vad som framgått av för egående granskning kan man draga följande slutsatser: Runstaven är skuren - åtminstone delvis - efter tryckt förebild.

Det korrigerade gylJentalet lyder på, att staven är ristad efter nya stilens införande i Sverige, och den korrigerade klaven för solcykeln visar på 1800-lalet.

Stavens många överensstämmelser med Finn Magnussons Edda-kommentar tyder på, att ristaren har känt till denna, och staven kan då ej vara tillverkad förrän tidigast år 1828, då nämnda kommentar är tryckt. Eftersom Magnussons kommentar är skriven på latin, så är det tydligen ingen allmogeman utan en lärd person, som ristat staven. Av månadsnamnens former att döma, har han även varit kunnig i isländska.

Staven är säkerligen en av de sista som ristats i Sverige och synes ha tillkommit av rent kuriositetsintresse. Den går bra i stil med den »götiska )) anda som ännu fram på 1830-talet var stark. Vi behöva bara tänka på Tegners eller Geijers diktning eller de horn med runinskrifter, ur vilka Götiska förbundets medlemmar drucko vid sina sammankomster. Kanske är det rentav en av detta förbunds medlemmar, som är upphovsmannen till denna runstav, som vi kunna kalla »götisk »!

NOTER.

För beräkning av ett års söndagsbokstav gäller: Till årtalet lägges 9. Den erhållna summan divideras med 28. Det överskott m a n få r Yi sa r d en plats i klaven, där man ska11 söka söndagsbok 1

staven för året. Vill man l. ex. veta sönda gsbokslaven för å r 1832 få vi följande uträkning: 1832 +9

1841:28 = 65 168

161

HO överskott 21 Som n:r 21 i klaven finna vi två runor h f (eftersom 1832 var skottår), vilka motsvara G A av våra nu vanliga söndagsbokstäver. Det kan här anmärkas, att den av JoH. T. LILJEGREN i Runlära (utg. 1832) s. 197 återgivna klaven för 1800-talet är felaktig.

2 »Den ... antagna släktskapen med hjul är av ljudhistoriska skäl otänkbar.» (HELLQUIST: Sv. etym. ordbok, 2. uppi., art. 'jul').

3 Jfr äv. Blide eller Blidelmaaned ( = februari) i äldre danska samt bliel (även = februari) i dialekter i Skytts och Oxie härader i Skåne.

4 SIG unn AGRELL har i »Solbanans Stjärnbilder i eddadiktningens mytvärld (i Vetenskaps-Societetens i Lund årsbok 1929) sökt styrka Magnussons hypoteser.

LI TT ERA TUR:

Om runstavar i

allm~inhcl:

.JoH. T. LrLJEGREN; Runlära.

NILS LITHBERG, Hunstavens » » Runstaven, der, i Fataburen 1932.

Srnrnrn SVENSSON, Bondens

1832. uppkomst, i Fataburen 1921. en ursvensk rådgivare åt Sveriges bönå r. Stockholm 1945.

Om övriga berörda probl em: SIGURD AGRELL, Solbanans stjärnbilder i eddadiktningens mytvärld, i Vetenskaps-Societetens i Lund årsbok 1929.

P. I-I. LING, Eddornas sinnebildslära, 1820.

FINN l\IAGNussoN, Edda, band 3. Köpenhamn 182&

93

TAUELL utvisande gyllentalens placering på runstaven n:r 7029.

(Runornas tal värden utmärkta med siffror.) ::::

.§ c:: 0

C";l ~

~ :;

:.:...

~

f)

17

17

6

6

i:..

f)

3 4 5 6

17

6

6

14

7

14

3

8

3

11

~

~

!J

9

17

2

.....,c:

"' ..:: .... .

17 6 14

(i

14-

12

19

8

rn

1 -~

8

16

1(i

15

1()

:i

5 8

19

Hi

D

17

j

18

J:I

19

2

20 21 22

10

23 2-l25

18

26 27

15

2

8 16 ;)

18

10

7

28

29

-1-

:rn 1

8

16

8 16

5 1:l

16 8

8 5 13

5

13

2

2

13

2

10

10

2

10

18

18

10

18

I :'1

I :i

1

(l)

19 1!)

8

8 16

Hi

16

5

5

13 2 10

f>

13 2 10

18 18

13

2

10

10

18 7

18

7

1 9

7

i.-)

J;)

12

4

12

12

f)

12 1

!J

17

n

12

f)

17 6

Il

17

17

u

14

mellan 12-1:1 maj står tillristat eftcri'tl ett r = 5.

-i

12

4

12 !l

!)

17

17

(i

G

1-1-

1-1-

:i

:l

3

H

L->

6 6

9

17

12

9

.i

1;;

ci 4

+

1 ;)

15 4 12

18

15

17

31

19

13

1

12

11

5

+ 15

12

3 19 8

!()

18

4 4 12

11

19

7 18 7

11

ej

0

2

10

7 1;)

11

16

13

2 2

3

0

z

11 :i

19

1:1

10

.......

ö

l!I 8

19

13

3

11

3

11

11

4.1

C/)

19 3

11

11

....0..

1+

14

:i

H

f)

..w

::l ~

14

H 3

10 11

:;

]1

11

II. REDSKAPSTYPEH Av CARL GUSTAF LEJ{HQLM

första hand kunna två huvudgrupper särskiljas: insnärjningsredskap och instängningsredskap.

Det har länge diskuterats, om de enkla näten äro en gammal r edskapsfamilj. Många h ålla före, nlt de äro av r elativt se nl datum. Det som framför allt talar emot en hög ålder anses vara det fintrådiga garnet, vilket man menar värn förfäder knappast skulle kunnat åstadkomma. Tyvärr lämnar det knappa fyndmaterialet från äldsta tid ingen upplysning. lnsnärjningsrcdskapen omfattar alla nät eller garn, som de vid kusterna vanligen kallas. Dessa redskap äro alltid tillverkade av fintrådigt och mjukt garn. De avse, som namn et

I

Bild 21. Sillnäringar på bredorna i Limhamn .

säger, att snårja fisken, och nätet måste därför kunna smidigt följa med fiskens rörelser utan alt brista. De stå tämligen löst i vattnet. Gruppen kan delas i två familjer, enkla och dubbla nät.

De enkla näten, här kallade slätnät, snärja fisken i allmänhet därigenom, att maskornas stolpar haka upp sig bakom fiskens gällock eller fenor. Mask.storlekarna variera allt efter de fisksorter, som skola fångas. Enkla eller slätnät kallas dessa redskap därför, att de bestå av en enkel nätvägg. De äro insnärjningsredskapens största familj omfattande alla sättnäl för torsk, flatfisk, gädda, aborre, sik m. fl. Dessa nät äro vanligen 1-2 m. djupa och 25 a 30 m. långa. De utläggas på varierande djup, vanligen flera i följd i en s. k. länk. Hit höra också alla drivgarn för sill och strömming, de nät som kanske ha den största betydelsen för den mänskliga hushållningen.

9ö

Bild 22-23 . Huru fisken fångas i slätnät 7

överst -

och grimnät.

97

Tiild 2-1. Ett »kast» vid ölandskusten.

Dessa nät stå inte som sättnäten stilla på bottnen, utan få förtöjda vid båtar eller prickar driva med strömmen i de övre vattenlagren.

Antreanätet är onekligen konstruerat som ett slätnät, men dess tvåtrådiga bastgarn är grovt, varför det kanske hellre bör hänföras till en grupp under instängningsredskapen, som också kan ha nätväggar, och som man med säkerhet vet är mycket gammal. Framtida fynd komma möjligen att kasta ljus över dessa frågor. Med bestämdhet kan man påstå, att här hos oss 98

Bild 25. Gäddfångst med grimnät i Kalmarsund.

äro drivgarnen bland de yngsta. Deras första uppträdande kan hänföras till svenska regenters och regeringars vaknande intresse för havsfiske i samband med erövringen av västkustlandskapen. Svenska fiskare kunna som läromästare räkna holländarna, vilka voro föregångsmännen inom storsjöfisket under 1600-talet.

Det är som nämnt framför allt sill och strömming man fångar i drivgarn. För skånska husmödrar existerar ingen fisk så välkänd och matnyttig som den feta limhamnsillen.

Den fångas i ett slags drivgarn i Öresund, som av danskar och skåningar kallas näringar. Det är i augusti och september, som den riktiga limhamnssillen skall fångas. Att vara med en natt på detta fiske är en upplevelse. Hundratals fiskebåtar ligga och stampa och rycka i förtöjningstrossarna till de ofta mera än kilometerlånga näringslänkarna. Alla ändbojar och båtar ha lanternor, som skola varna fartyg för att segla över redskapen. Dessa mångfaldiga lanternor i ständig rörelse, de stora lasttramparna och passagerarefartygen, som kryssa fram visande än sina styrbords- än sina babordsljus och blossande efter lots, ljusramperna i Malmö och Köpenhamn och högt 99

över allt samman en stor och fullmogen augustimåne gör ett fantastiskt intryck av karneval i Södern. Och så sillen. Strax före morgongryningen börjar man dra. De väldiga näthärvorna orma sig in över rullar och däck, självlysande av marelden och prickiga av silverkroppar i tusenden och åter tusenden. Det är ett tungt arbete, vått och kallt, men det är en fröjd för en fiskare, när den ena valen sill efter den andra halas över rullen. Strömmen hinner under de timmar, redskapen står ute, skjutsa iväg hela flottiljen långt upp mot Saltholms Flak. När den sista näringen bärgats, blir det kappkörning tillbaka mot Malmö och råoljemotorernas knatter ekar i alla tonarter. Det har i sanning alltid vilat ett festligt skimmer över sillfisket i Öresund ända från tidig medeltid, då de hanseatiska koggarna lastade sill på Skanörs redd för att transportera den till Europas avlägsnaste hörn, och då stränderna voro fyllda av handelsmän och fiskare, ett brokigt följe från Nordens alla länder.

De dubbla näten kallas vanligen grimnät eller skottnät. De äro försedda med ett eller två stormaskiga nät, mellan vilka ett småmaskigt är löst spänt på samma telnar. De avse fångst av större fiskar, och användas helst i samband med pulsning.

Gädda, lax och på vissa ställen i Östersjön även torsk fångas med dem. Genom pulsningen skrämmes fisken med fart på näten, och då den stöter emnt det finmaskiga innernätet, för han detta framför sig, så att det bildar en fångstpåse . Grimnäten äro vanliga i insjöar och skärgårdar framför allt i Östersjöområdet.

I Kalmarsund utanför Ölands västra sida brukade man så sent som på slutet av 1800-talet fånga lax med grimnät. Det var fiskare från båda sidor av sundet, som deltog i detta fiske.

Omkring Mårtenstid, när det var stilla och vackert väder, gav man sig ut med sina enroddare längs kusten. Båtarna följdes åt två och två. Laxen höll sig uppe på de utskjutande landreven, och när man närmade sig ett sådant, gällde det att kvickt komma ut mitt för och börja sätta. Man hade två a tre grimnät i varje båt sammanbundna och satte till en början i 100

Bild 26. Pulsning i tropikerna. Efter The National Geogr. Magazine.

Bild 27. Ålryssja med tina från Svartö. K. M.

riktning från varandra parallellt med kusten. Endast en åra brukades, den s. k. svepen, och fiskarena skötte den med ena handen och kastade näten med den andra. Endast ett kort stycke gick man parallellt med kusten, sedan vek man av rakt mot land och avslutade alldeles under detta med sista 101

Bild 28. Bottengarn. Efter Drechsel.

nätet satt i en elegant spiral. De feta laxarna, som hittills ostört fått skvalpa omkring uppe på grundet, fingo nu annat att veta. Svepen var på spetsen av bladet försedd men en träklots, och med den pulsade man från land utåt. Bullret satte fart på laxen ut mot djupet och näten. Efter pulsningen for man länken runt en fyra, fem gånger och vittjade. .Man svepte laxen - en lämplig åtgärd i samband med dess hädanfärd - vilket innebar att nätet och bägge telnarna lyftes omkring den med svepen. Själva fiskemetoden kallades »att kaste », och tillhör den gamla goda tid, då tjänstefolk som villkor för sin anställning kunde uppställa kravet, att utspisning med lax endast finge ske en gång om dagen.

Gäddfångsten med grimnät i samma trakter går fortfarande till på liknande sätt . .Man stänger med näten av en vassbevuxen bukt och pulsar från land mot näten.

Utan att gå in på en diskussion om dessa redskaps ålder kan nämnas, att pulsning är mycket anlitad för att skrämma fisk i både nät och andra redskap. Bland afrikanska negrer och på Stilla Havets ögrupper bedrives pulsning med långa rader 102

·::-'<>· ---

'

·~ --;.. r1 :_;[:°.,,fi:i-• --

._,

r~-

.

Uild 29. Halländskt draggarn.

av pulsare vadande i vattnet likt drevfolket vid den terrestra motsvarigheten drevjakten, och man kan utgå ifrån, att metoden har en mycket hög ålder.

Instängningsredskapen är den andra huvudgruppen. Det är inte bara garnredskap, som är hänförlig till den, utan hit räknas dessutom alla de stora byggnader av sten och trä för fångst av den vandrande fisken, som vi känna från våra rinnande vatten. Hit höra också alla redskap, som äro tillverkade av träspjälor och flätade av vidjor, och som i många fall äro föregångare till garnredskap med liknande utseende. Denna redskap fungerar vid fångsten så, att fisken blir instängd inom densamma. På garnet äro kraven andra än på garnet i insnärjningsredskapen. Garnväggarna måste vara starka och ogenomsläppliga, och därför användas grövre garnsorter och mindre maskor. Man indelar den i stillastående och rörlig instängningsredskap.

Stillastående instängningsl'edskap kan i sin tur delas upp i: r edskap, i vilken fisken själv går in, och redskap, vilken fisken passivt för es in av de t strömmande Yattnet.

103

Bild 30. Hornf'iskn-o i Öresund .

Redsfoapen, som fisken själv går in i, måste ha en ingång så konstruerad, att fisken hindras att gå ut igen. Det bäst kända och allmännast använda av dessa redskap är ryssjan och dess mindre föregångare mjärden. Detta redskap har en lång utvecklingshistoria att blicka tillbaka på här i landet.

Tillverkad av tunna träspröt fanns den redan i bruk under Maglemosetid omkring 7 a 8000 år före Kristi födelse. När spjälväggarna utbytas mot garnväggar är inte känt. Trots denna förhättring ha ursprungsformerna i nästan oförändrat skick hållit sig kvar ända till våra dagar framför allt i insjövattnen. Både 1800-tals- och 1700-talsryssjor kunna vara helt av garn, men som en sista rest av de ursprungliga sprötväggarna ha ännu på 1900-talet vissa storryssjor haft innersta fiskrummet, tinan, försedd med dylika. Anledningen till detta rudiment är sprötens större motståndskraft mot hungriga uttrar och sälar. En sådan ryssja har museet fått från Svartö i Kalmarsund.

En ryssja är en garncylinder, som hålles utspänd av trägjordar, och som av trattformiga nätingångar delas i två eller flera fiskrum. Från den främsta gjorden, storbågen, utgå som regel en eller flera nätarmar, vilkas uppgift är att vara trafikledare för fisken in mot ingångsöppningen. Storleken på 104

Bild 31. Beam-trawl.

Efter Hasslöf.

Bild 32. Snurrevadsfiske. Efter Drechsel.

Bild 33. Isnotsfiske vid medeltidens slut. Efter Olaus M::iJnus.

ryssjorna är skiftande. Det finns sma angsryssjor med låg och bred storbåge och endast en mittarm för fångst av lekfisk på grunt vatten. Det finns ryssjor anordnade så att de stå vertikalt i vattnet, lakryssjorna t. ex. Det finns stouyssjor med en storbågediameter så tilltagen, att en fullvuxen karl kan stå rak i ingångsöppningen o. s. v. En del ryssjor ha armarna monterade med sidoarmar, så att de bilda en förgård. På boltengarnen, den sista länken på utvecklingskedjan, har denna förgård vuxit ut och försetts med en nätbotten.

Med ryssjor eller hornmor, som de också kallas, fångar man all slags fisk. Vid kustfisket har det dock framför allt varit ålen, som man satt ut dem för. Denna märkvärdiga fisk, som måste vandra ut ända till Sargassohavet för att förrätta sin lek, stryker vid »ålamörkren » om höstarna förbi våra kuster på sin bröllopsfärd, och varenda sund och udde den passerar, är en tullstation, som tar sin tribut ur skaran. De gamla »ålahommorna» både av hampa och ullgarn och även deras sentida efterföljare av bomullsgarn ha nu så goU som överallt ersatts av de större och effektivare bottengarnen, vilka spänna sina pålrader med nätarmar och fångstrum hundratals meter ut från stränderna och kanta kusterna ända från deras ursprungsort Amerika och hit. lOG

Bild 34. Notdragning i Nilen på faraonisk tid. Efter Gardner Willdnsson.

I floder med starkt strömmande vatten finna vi represen~anterna för den andra gruppen av stillastående instängningsredskap, den i vilken fisken passivt föres in. Vid kvarndämmen och numera även vid intagskanalerna till kraftverken bruka sättas fanor, nätpåsar, som vända sin av en fyrkantig träram utspända mynning mot strömmen. Nätpåsen smalnar .av till en strut, som hålles utspänd av vattenströmmen. Denna hindrar också fisken att vända, sedan den väl kommit in i struten. En typ av lanor från 1700-talet, beskriven av Jacob Gabriel Gyllenborg, kunde vara utrustad med två korta armar och ingång.

På hans tid »äro äfwen desse nog bekanta, ty mäst wid alla fiskerika stora strömar finnas de och äfwen wid åtskilliga smärre.

Den rörliga instängningsredskapens särmärke är, att man med den själv söker upp fisken och omsluter den. Inom denna grupp beröra ytterligheterna varandra, ty hit räknas de största garnredskapen, notarna eller vadarna, och de minsta, håvarna.

Den enklaste noten är egentligen blott ett nät med grövre garn och telnar, som halas fram genom vattnet medelst linor.

Ibland kunna dessa no.far vara osymmetriska, så att nätet är djupare i den ena änden än i den andra. Exempel på en liten 107

och primitiv not är det halländska draggarnet, som endast ett par meter långt släpas medströms mellan två båtar.

Större notar äro ofta försedda med en nätpåse mitt på, kilen eller kalven, och näthalvorna å ömse sidor om denna utgöra då notens armar. Dessa kilnotar men även de större killösa notarna räcka från bottnen till vattenytan för att hindra fisken att smita förbi. Djupet på dem skiftar för den skull allt efter vattendjupet på de platser, där de användas. De gamla stornotarna, som drogs med handkraft, krävde mycket folk, och · därför var merendels notdrägt en hela byalagets angelägenhet. De drogs från land eller från isen på lämpliga platser, notvarpen, som begagnades år från år. Man fångade varjehanda fiskslag med dem, i insjöarna främst braxen, som på hösten och vintern gärna står i stora stim på djupa ställen.

I kusttrakterna var det framför allt sill och strömming. Betesfisk fångades också med not, och den sortens notdragning är ännu mycket vanlig. Skånekustens tobis och skärgårdarnas spigg och löjor fångas merendels med betesno.t, vilken ibland som kil har en vävd bomullssäck. En större sydvensk kilnot, som också fortfarande har flitig användning, är den skånska »hornfiska-om. Vid näbbgäddans lek på våren halas den över sandrevlarna från ankrad båt. Den är i släkt med den moderna snurrevaden, en not vid storsjöfisket i Skagerack och N mdsjön, som också halas från ankrad båt. Snurran har ingenting med själva noten att göra, utan är fartygskompassens ros. Fiskemetoden är nämligen den, att området runt om fartyget avfiskas, innan man flyttar till en ny ankarplats.

Det är effektiva redskap notarna, så effektiva, att det redan på 1700-talet ifrågasattes, om inte den då skönjbara minskningen i fiskbeståndet kunde skyllas på dem. I sin »Afhandling om Insjö Fisket» skriver Gyllenborg i samband med en uppräkning av då brukliga notar: »Som jag altid funnit Notdrägtens skadlighet, så har jag så kort som möjeligt warit rördt därom: ty ingen konst är at med not och mycket folk kunna få mycken fisk, skiämma lekar, och utöda sjöarna, för sig, andre, och efterkommande». Vad han skulle sagt, 108

Bild 35. Skafthåvar -

räkhåvar, K. M. 46016 och 45322, och »tjejs », K. M. 38867.

om han fått se den moderna snörpvaden eller trå/en i arbete, är inte gott att veta. Snörpvaden är den största och trålen en av de effektivaste garnredskap, som någonsin brukats. En snörpvad är bortåt 500 m. lång och 100 m. djup, och man kan ledigt fånga in ett helt stadskvarter inom dess nätväggar.

Man tar emellertid helst sill och makrill med den. När ett sillstim påträffas, ringas det med vaden, som sedan snörpes 109

samman i botten, så att den får formen av en jättelik håv.

Om man vill kalla trälen för en jättehåv eller man kallar den kilnot med korta armar, kan vara en smaksak. Den släpas efter fartyget och skrapar rent på havsbottnen. Den tar rubb och stubb. Så ung den är hos oss, den kom i bruk först de sista decennierna av 1800-talet, har den redan hunnit fånga första plats både på väst- och ö.stkusten i sin nätpåse. Lagstiftare och diplomater ha redan haft bekymmer för den, och den mesta fisk, som saluföres, är trålfångad. Den engelska »beam-trawlen », som kuttrarna seglade med på bankarna i Nordsjön är dess äldsta skepnad. Som uttertrål, släpad av ång- och motorfartyg, uppträder den i dag.

Vi kan inte lämna notredskapen, utan att ta en titt på deras äldre historia. Det är sannolikt, att den här i landet går tillbaka till allra äldsta tid . Vissa forskare anse det 6000-åriga garnredskapet från Antrea vara en not tack vare garnets grovlek. I så fall är detta det äldsta belägget. Visserligen är det en lucka i vårt vetande ända fram till vikingatiden, då skriftliga urkunder omtala notfiske, men det betyder ju inte, att noten var okänd varken för brons- eller järnålderns fiskare.

Under medeltiden är noten ett vanligt förekommande redskap, mot slutet av denna period kanske det viktigaste garnredskapet. Olaus Magnus omtalar notfiske, som bedrevs både sommar och vinter, från land och från isen, där man t. o. m. brukade använda hästar som dragare för noUågen. Stor betydelse har också notfisket haft under 1500- och 1600-talen, och de stora fångsterna under de periodvis återkommande sillfiskena ha till största delen gjorts med landvad. Hur det förhåller sig med 1700-talet och fram till våra dagar är redan omtalat, och här skall endast tilläggas, att för de gamla byalagen var stornotsfisket en fast institution med skrivna lagar och bestämmelser.

Notredskapen är spridd över hela jordklotet, och till vilken tid vi än vända oss, råka vi på den. Antikens folk fiskade med not. På egyptiska gravmålningar kan man få se slavarna ur Nilens sicksackböljor bärga rikliga fångster med dessa redskap.

110

flild

:rn.

Sänkhåv för norsfiske, Norrström , Stockholm.

Bild 37. Sydhalländskt pulsgarn. KM. 38869.

111

Bibeln berättar om israeliternas notdrägter i Genesarets SJO och romerska och grekiska urkunder om, hur notfiske bedrevs vid Medelhavets stränder, för att skaffa fram delikatesserna till de kejserliga läckergommarnas bord. Skall en gång det sägenomspunna storsjöodjuret låta fånga sig ·och bli verklighet, så var lugn för att i något annat än ett notredskap blir det inte.

Håven är den minste bland instängning.sredskapen. Liksom notarna föras håvarna fram mot fisken, som fångas i håvgarnet på samma sätt som i notens kil. Håvarna kunna vara skaftade och oskaftade.

Sikhåve·n med påse av hampgarn och oval enebygel fäst vid en ekklyka är en känd skafthåv från Blekinge, där den förr brukade komma till användning i åarna under sikens vandring upp till lekplatserna. En annan är laxhåven med järnbygel, som ännu är i bruk vid de stora laxfiskena i Mörrumsån. På Skånekusten och även på andra håll »stryges reg » med räkhåven, vars halvrunda träbygel med tvärställd kantbräda visar, att den är syskon med de tyska, holländska och franska håvarna för samma ändamål. »Tjejsar» och undertagshåvar brukas för att ta upp fisk ur större redskap. Den gamla svenska gliven har ibland två skaft, men kan också helt sakna sådana.

I sänkhåvarna, de skaftlösa håvarna, är vanligen nätpåsen grundare än i de skaftade. Håvbygeln är rund, och håven lyftes och sänkes i en lina, som med tre eller flera snören är fästad i håvbygeln. Norshåven på Norrström i Stockholm är en typisk och välkänd representant. En annan gammal bekant även för den, som aldrig satt sin fot vid ett vattendrag, är kräfthåven, s·om i augusti förutom i minsta rännil aldrig saknas bland pappkräftorna och brännvinsglasen i skyltfönstren. En del beteshåvar höra också till de skaftlösa håvarna.

Ett redskap, som räknar nära släktskap med håvarna, är det halländska pulsgarnet. Det har en halvrund bygel med en ganska stor nätpåse. På Hallandsåsens nordsluttningar användes det i bäckarna för fångst av laxöring förr i tiden .

Dess bygel stängde av bäcken, och garnet spände~ ut av det 112

Bild 38. Egyptisk håv från faraonisk tid.

Efter Gardner Wilkinsson.

Bild 39. Håvarnas utveckling. - Tvåskaftad håv av slavisk typ, »schernetz , och enkelskaftad håv med öppen bygel, västeuropeisk.

strömmande vattnet precis som i lanorna. Fisken skrämdes in genom pulsning. Närmaste anhöriga till detta redskap kunna sökas på Själland.

I det föregående har ideligen påtalats garnredskapens höga ålder och stora utbredning, kanske till leda för läsaren. Trots det monotona i upprepningen måste melodien spelas ännu en gång, ty med håvarna ha vi nått topprekordet både ifråga om ålder och utbredning. Endast i detaljer skilja sig håvtypernas representanter från varandra i olika länder och kulturer. En håv kan lika gärna vara afrikansk, polynesisk, malajisk eller europeisk, om man håller den i banden och inte vet ursprungs8

113

orten. Och inte nog med det. Håven på en egyptisk grav målning från Faraonernas tid kan uppträda i levande livet i detalj lik den avmålade. Ett kriterium på mycket hög ålder anses vara, att det på flera ställen bland primitiva folk är kvinnogöra att fiska med håv. På Samoa vada kvinnorna omkring på grunda ställen med en dubbelskaftad håv, som man också kan träffa på i Malajiska arkipelagen, i Östafrika och Sydamerika. Det är inte stor skillnad på den och de tyska, ungerska och ryska tvåskaftade håvarna, och släktskapen med den danska och svenska gliven är påtaglig. Man tror, att någon gång i människosläktets barndom har fångstredskapet håven kommit ur bärredskapet korgen, och att primitiva håvar med vidjeflätning äro minnen från denna håvens födelsetid. Ännu på 1800-talet brukades i ett par skånska åar en vidjeflätad gliv, och man gör sig säkert inte skyldig till någon större överdrift, om man kallar den de svenska håvarnas nestor.

Det är tänkbart, att en utveckling från den tvåskaftade håven till den enkelskaftade har ägt rum. De två skaften ha helt enkelt till att börja med lagts i kors och snurrats. Håvar med detta utseende finnas i bruk; tyskarna kalla dem Schernets eller Stechlade. Sedan en tvärslå placerats framför surrningen, ha skaften skurits av, och ett enkelt skaft har fästs dels vid tvärslån och dels vid de gamla skaftens mötespunkt. Därmed har en numera ganska vanlig håvtyp varit färdig. Den här skisserade utvecklingen gäller framför allt håvar, som ha delad bygel, där framkanten av håvgarnet är fri eller fäst vid en leln. Håven med hel, rundad bygel har man lättare för att tänka sig utvecklad ur den skaftlösa håv, som har bygeln formad av en enda böjd gren, vars toppända och bas surrats samman. Skaftet har kommit till för att öka fiskarens räckvidd. Tack vare att så många håvar med ursprungliga drag finnas, är denna redskapsgrupps genealogi ett tacksamt studiefält. I en inte alltför avlägsen framtid kanske vi kan få återkomma till ämnet.

Aborr.tratten, vars bygelförsedda och spetsiga garnmössa brukar släppas ned över <låsande aborrar räknas ofta till hå114

Bild 40. Aborrtratt.

varna. I så fall är det en håv, som vänt upp och ned på sin tillvaro. Den förefaller att vara mera i släkt med det i en av Kulturens tidigare årsböcker behandlade kastgarnet, vilket varken är not eller häv, men i högsta grad rörlig instängnings~ redskap , och för den skull ensamt får svara för en tredje och sista grupp inom denna.

Att man med tillhjälp av bindnålen kan åstadkomma åtskilliga fiskeredskap, torde framgå av denna lilla översikt.

Likaså bör det stå klart, att nätknytning är en konst, som människan tillägnat sig på ett mycket tidigt kulturstadium.

115

I hur hög ära den konsten hölls av de gamla hedningarna, lämnar oss den nordiska mytologien besked om. Ingen mindre än en asagud anges som upphovsmannen: Loke, den slugaste av alla. Många av de redskap, som här tyvärr endast i förbigående kunnat nämnas, äro grånade trotjänare. Att de inte samt och synnerligen hamnat på den museala sophögen utan ännu vid sidan av modernare utvecklingsformer fullgöra sin tjänst i den mänskliga hushållningen, synes vid första påseende bottna i en ofattligt konservativ inställning hos våra dagars fiskare. Sanningen är snarare den, att de gamla fångstmännen, i avsaknad av en mera utvecklad kulturs större möjligheter till uppehälle, tvangs att mobilisera hela sin energi och uppfinningsförmåga för att åstadkomma fångstredskap, deras enda vapen i kampen för tillvaron. De lyckades ge dem en definitiv och för oss självklar utformning, och under kulturens fortskridande utveckling, då det dagliga brödet stod att få till billigare pris på andra vägar, var det också andra redskap som sysselsatte den mänskliga uppfinningsförmågan.

Denna ärvda slant efter våra fattigaste förfäder har vuxit, det är sant. Men inte ens vår moderna och omskrutet effektiva tid har åstadkommit några principiella nyheter. Maskinen gör inga besynnerligare knopar än stenåldersmannen, och även om en trål drages av en ångbåt, är det dock allt framgent en notdragning eller håvning, vilket man vill, i båda fallen fiskeriteknik, som kunde ha firat tiotusenårsjuhileum långt före Kristi födelse.

LITTERATUR Illustrierte Völkerkunde. Stuttgart 1910.

C. F., Oversigt over Vore Saltvandsfiskerier i Nordsöen og Farvandene indenfor Skagen. Köbenhavn 1890.

FRAUBERGER, TINA, Handbuch <ler Spitzenkunde. Leipzig 1894.

GARDNER WILKINSSON, J., A Popular Account of the Ancient Egyptians.

Vol. Il. London 1890.

BuscHAN, GEORG, DRECHSEL,

116

GRANLUND, JoHN, Lindbast och träbast. Folkliv. Tom VII-VIII. Stockholm 1944.

GYLLENBORG, JACOB GABRIEL, Kort Afhandling om Insjö Fisket i Svea Riket. Stockholm 1770.

HANESSON, V. o. RENCKE, K., Bohusfisket. Göteborg 1923.

H AssLöF, 0 ., Fiskeredskap och arbetslag. Folkliv 1943.

KRAUSE, En., Vorgeschichtliche Fischereigeräte und neue Vergleichsstycke. Zeitschrift för Fischerei. XI B. 3- 4 h. Berlin 1904.

LEKHOLM, C. G., En natt med drivgarn i Öresund. Svensk Fiskeri Tidskrift. H. 12. 1936.

- När hornfisken leker. Svensk Fiskeri Tidskrift. H. 11. 1937.

- Kastgarnsfiske i Skåne. Kulturens årsbok. 1946.

MANNINEN, I., Die Sachkultur Estlands. B. I. Tartu 1931.

MoszYNSKI, KAZIMIERZ, Kultura Ludowa Slowian. I. Krakow 1929.

OLAUS MAGNUS, Historia Om De Nordiska Folken. Om Fiskarna. Tjugonde Boken. Michaelisgillets sv. övers. 1925.

OLoFssoN, OssrAN, Fiskesätt och Fiskeredskap. Sötvattensfiske och Fiskodling av 0. Nordquist. Stockholm 1922.

PÄLSI, SAKARI, Ein steinzeitlicher Moorfund bei Korpilahti im Kirchspiel Antrea, Län Viborg. Finska Fornminnesföreningens Tidskrift XXVIII. Helsinki 1920.

ScHAGER, CARL H., Svenskt Fiskerilexikon, Stockholm 1920.

SrnELIUS, U. T., Dber <lie Sperrfischerei bei den Finnisch-Ugrischen Völkern. Helsingfors 1906.

- Suomen Kansanomaista Kulttuuria. I-Ielsinki 1919.

STOKAR, WALTER v., Spinnen und \Veben bei den Germanen. Leipzig 1938.

Stoff även hämtat ur div. art. i: The National Geographic Magazine.

Washington, m. fl.

117

HOSPITALET I

LUND

Av RAGNAR BLOMQVIST

petälskan eller lepran var utbredd i Europa redan under tidig medeltid, men i Norden tycks sjukdomen ha fått kraftigare spridning först under korstågstiden. Den härjade här relativt häftigt under några århundraden. Vid 1300talets slut började sjukdomen avtaga, och den har sedan dess varit på retur. För närvarande är spetälskan nästan utdöd i Sverige, antalet sjukdomsfall i hela landet är inte större än att det kan räknas på fingrarna.

Långt före medeltiden hade man lärt sig, att spetälskan är smittosam, men något botemedel mot sjukdomen kände man ej. Metoden att bekämpa den blev att försöka förhindra smitta genom att isolera de sjuka från deras friska medmänniskor.

Det skedde under medeltiden i särskilda inrättningar, kallade hospital, ett ord som ursprungligen betyder gäsflzus. Därav har sjukdomen sitt nordiska namn: den hospitalska, förkortat

S

118

spitalska, spetälska sjukan. Den tyska benämningen är :lussatz, utsättning, och syftar också på bruket att isolera de sjuka, därav kom en i Danmark under medeltiden vanlig benämning udsettische sivge på lepran. De äldsta uppgifterna om hospital äro från Frankrike, där hospitalet i Saint-Oyan nämnes år 460.

Beträffande Norden föreligger inga uppgifter om att hospital existerat här förrän under 1100-talets senare hälft. Dessa uppgifter hänföra sig till Danmark, och troligen var det i detta land de första inrättningarna för spetälska i Skandinavien kommo till. Sålunda veta vi, att konung Valdemar den store den 3 maj 1171 utfärdade skyddsbrev för hospitalet i Kalundborg. I Lunds domkyrkas äldre gåvobok läses om konung Knut IV, avliden den 12 november 1202, att han bland andra välgärningar även berikade hospitalen. Från 1200-talet äro uppgifter om hospital i Danmark liksom i den övriga Norden åtskilligt talrikare, och man kan följa huru deras antal under medeltiden efterhand växer, så att det vid periodens slut fanns en sådan inrättning invid så gott som varje stad.

Sjukdomen blev även föremål för lagstiftning under medeltiden. Av denna framgår, att man i begynnelsen isolerade de sjuka i hospital endast om de inte själva höllo sig undan från sina friska medmänniskor. Så stadgas nämligen i en paragraf i biskop Johan Krags stadsrätt för Köpenhamn av den 29 / 1 1294. Men med tiden blev man strängare. Kristoffer av Bajerns stadsrätt för Köpenhamn 1443, vilken blev förebildlig för den följande tidens danska stadsrätter, föreskriver: »Likaså den som får spitale sot uti staden, han skall nödgas att fara ut till S:t Jörgens hus inom den tid, som honom av fogde och borgmästare förelagd bliver; gör han det icke, då må de föra honom och hans gods dit på hans egen kost och täring. » Samma stadgande förekommer i de stadsrätter som utfärdades för Malmö 1487, Landskrona 1489 och Halmstad 1498.

Hur det gick till när man fastställde att en person led av spetälska och förde honom eller henne till hospitalet veta vi mycket litet om för så vitt det gäller de nordiska länderna.

Emellertid kan man antaga, att det har gått till ungefär på 119

Bild 1. Hospitalet i Lund har funnits till under konung Valdemar den store, 1154-1182. Detta mynt är funnet i grävningsrutan A 108 nv och har på ena sidan (t.v.) kungens bild med spira och riksäpple. Biskopen på andra sidan kan vara ärkebiskop Absalon, som åren 1158-1191 även var biskop i Hoskilde. Han håller en kalk och en kors.s tav. - Skala 2,u: 1.

samma sätt som på de håll på kontinenten, där man känner förhållandena. Då en person blev misstänkt att vara spetälsk, skulle sjukdomen konstateras. Detta skedde genom undersökning av läkare eller om sådan icke fanns av föreståndaren för närmaste hospital. Det kunde vid en sådan undersökning hända, att redan i hospitalet intagna sjuka fungerade som sakkunniga. Efterhand tillkommo utförliga regler och anvisningar om hur undersökningen borde ske, och av dem framgår att den sjukes alla kroppsdelar synades med utomordentlig noggrannhet.

Om det så blev klarlagt, att patienten var spetälsk, så följde en del ceremonier innan hospitalets port definitivt stängdes bakom honom. Det kunde hållas dödsmässa över honom i närvaro av släkt och vänner, men han kunde också få en vanlig mässa, varvid som epistel lästes någon av bibelns berättelser om spetälskas rening. Efter gudstjänsten blev han av prästen överöst med tre skovlar mull och förklarades död för denna världen. Innan han leddes in i hospitalet, fick han 120

Bild 2. Konun g Knut VI , 1182--1202, fick eftermälet att ha varit givmild mot hospit alen i Danmark. På detta i Lund präglade mynt är han avbildad med fana och riksäppl e. På mynt ets andra sida ses Lundasliftets skyddshelgon Laurentius med gloria, korsstav och halster.

Fynd från ruta Q 7. - Skala 2,;:;: 1.

inför dess kapellan avlägga klosterlöftena om kyskhet, fattigdom och lydnad. Han fick också en rad förhållningsregler.

De föreskrevo bl. a. att han skulle bära en lätt igenkännlig dräkt så att folk som inte kände honom kunde varnas för hans sällskap, att under tiggarfärd i staden alltid gå mitt på gatan med en skramla, att vid samtal med någon ställa sig mot vinden så att icke hans andedräkt eller utdunstning kunde genera ·samt att icke äta eller dricka i sällskap med andra än spetälska.

Han fick också reda på att han efter döden skulle begravas i hospitalet, ville han ha sin sista lägerstad på annat håll så fick det bero på särskilt tillstånd.

Ovanstående är som nämnts en skildring av förhållanden på kontinenten, men det är troligt, att det gått till ungefär på samma sätt i Danmark.

För Skånes och Lunds vidkommande är den äldsta påminnelsen om spetälskans förekomst en notis i Lunds domkyrkas dödbok om en Godvin den spetälske, om vilken antecknats, att han avlidit den 5 oktober och att han givit bröderna i 121

Laurentiiklostret ett uns guld. Notisen är skriven efter 1123 och troligen före 1131. Vid denna tid kan knappast Lunds hospital ha funnits. Först något eller några årtionden senare kan man räkna med att det upprättats, som närmare skall diskuteras längre fram.

Första gången Lunds hospital ,nämnes är i ett brev utfärdat något av åren 1231 och 1232 av påvlige legaten kardinalen Otto, vari alla trogna kristna uppmanas att giva allmosor till den reparation, som då företogs på den helige Johannes kyrka vid de fattiga spetälskas hus i Lund, samt även till själva hospitalet, enär de fattiga bröderna därstädes trycktes av en så stor fattigdom, att den knappt kunde uthärdas, om de icke erhöllo hjälp. Åt givarna utlovas 40 dagars avlat. Dokumentet ger intressanta upplysningar. Vid hospitalet fanns en kyrka, helgad åt den helige Johannes, och denna kyrka var år 1231 så gammal att den undergick en reparation. En ny uppmaning att med gåvor understödja bröderna i de spetälskas hus i Lund utsändes år 1249 av påvlige legaten biskop Vilhelm av Sabina, och även han utlovade 40 dagars avlat. Samma löfte gav ärkebiskopen Karl år 1329 åt alla ångerfulla, som lämnade hjälpsam hand åt bröderna i de spetälskas hus i Lund; i samma brev stadfäster han sina företrädares privilegier för hos pi talet.

I ett brev, utfärdat 1383, av ärkebiskop Magnus jämte fyra andra biskopar, lovas avlat åt dem, som för att förrätta sin andakt och visa sin frikostighet besökte evangelisten Johannes kyrka vid de spetälskas hospital vid Lund. Kyrkan var alltså helgad åt Johannes evangelisten. Den i urkunderna vanliga benämningen på inrättningen var domus leprosorum (de spetälskas hus) eller hospitale leprosorum, de spetälskas härbärge, och under 1400- och l500-talen överväger den korta benämningen hospitalet eller spel.alet. Emellertid förekommer mot medeltidens slut i ett fåtal fall benämningar som S:t Georgs hus (1392), Sancti <Jrghen (1482) och Sanctus Georgius (1483) på hospitalet, och så är fallet även några gånger under 1500talet. Detta bör inte föranleda den slutsatsen att hospitals122

Bild 3. Vid den tid, då kardinalen Otto utfärdade sitt avlatsbrev till förmån för hospitalet i Lund, regerade i Danmark konung Valdemar Il med tillnamnet Sejr, 1202-1241. Han ses här med svärd och riksäpple avbildad på ett mynt, vars andra sida visar Peder Saxesson, ärkebiskop 1223-1228.

Fynd från ruta 0 1. - Skala 2,:.: 1.

kyrkan någon gång före 1392 fått S:t Jörgen till ny skyddspatron, utan förklaringen är snarare den, att S:t Jörgens gård under slutet av medeltiden var en överallt i Norden och även annorstädes använd benämning på sjukhusen för de spetälska, oavsett om de vorn helgade åt S :t Jörgen eller ej. Riddaren och drakdödaren Georg gällde nämligen bl. a. som de spetälskas hjälpare.

Det förefaller som om hospitalet var organiserat som ett kloster. I urkunderna talas det om »bröderna i de spetälskas hus i Lund » (1231, 1249, 1381), »sjukbröderna » (1381), o. s. v. samt i några regester (1420 och 1466) om »Spithele closter» och »Sancti Georgij closter i Lund och dess convenh. Huruvida med »bröderna » avses de sjuka kan inte med säkerhet avgöras men förefaller sannolikt eftersom det alltid är tal om antingen bröderna eller de sjuka, aldrig om dessa båda grupper samtidigt som två skilda kategorier. Det är emellertid inte uteslutet att det bland bröderna fanns friska personer, vilka ägnade sig åt de sjukas vård såsom en slags askes. Sådant var icke ovanligt, det låg i medeltidens anda, och det näst Jesus 123

kanske mest berömda föredömet i denna kärleksgärning var Franciskus av Assisi. Någonting som antyder att det även fanns »systrar » i hospitalet har jag inte funnit i de skriftliga källorna. Överhuvud för inrättningen var vid medeltidens mitt ärkebiskopen, och det har han förmodligen varit sedan begynnelsen. Häri skedde år 1334 en förändring. Detta år förordnade nämligen ärkebiskop Karl, att hospitalet ej längre skulle ligga under ärkebiskopens jurisdiktion utan i stället lyda under ärkedjäknen vid domkapitlet. Den ordningen finner man sedermera stadfästad av olika konungar, och den blev bestående så länge hospitalet hölls vid makt. För det omedelbara handhavandet av hnspitalets angelägenheter fanns en föreståndare.

En sådan fungerar år 1323 som hospitalets representant vid en godsöverlåtelse. Känd till namnet är en hospitalsföreståndare på 1390-talet. Han hette Paul Svensem och kallas i två dokument från 1396 »de fattigas föreståndare i Lund » och »de fattigas tillsyningsman ». Man skulle därav kunna tänka sig, att han var föreståndare för både hospitalet och helgeandshuset i staden, men så var icke fallet. På en år 1395 utfärdad fullmakt förekommer nämligen bland bevittnarna såväl Per Laurenss av h~lieg&sthus som Powel av spital&. Paul Svens0ns sigillstamp har anträffats vid utgrävningen av hospitalet, bild 16: 9.

I båda de nyssnämnda dokumenten från 1396 är det fråga om en bo·d »liggande sunnan till i staden straxt hos en gård eller byg kallad R&kken ». Den säljes av Paul Svens 0n med hospitalskonventets samtycke. Att hospitalet ägde fastigheter framgår även av andra handlingar. Urkunden av år 1323 handlar om gods i »Sumatorp », möjligen Simastorp i Östra Göinge härad. Kaniken Peter Helgeson testamenterade 1352 åt helgeandshuset och hospitalet en gård i Kn&thel0f på villkor att givarens dödsdag skulle årligen firas med mässor och vigllia på båda ställena. I Ryd i Bosarps socken i Onsjö härad ägde hospitalet två gårdar, som 1420 voro öde och utarrenderades till väpnaren Jon Jönson av Gissleberga. En gård i Malmö 12-1

skänktes 1466 av ärkedjäknen Bo Pig till hospitalet »och dess convent». Från tiden efter reformationen kan anföras ett av kung Kristian III år 1558 utfärdat brev, varigenom hospitalet erhöll två gårdar på Bredgatan och ett hörnhus vid Torggatan.

Det var såsom ersättning för några av hospitalets gårdar i Lund med en årlig ränta av omkring 125 mark, vilka kungen några år tidigare låtit utlägga till Jörgen Myntare (d. v. s. borgmästaren .Jörgen Kock i Malmö). För sitt gods åtnjöt hospitalet frihet från erläggande av biskopstionde. Donat1onsbrev härom utfärdades av ärkebiskopen 1328, 1381 och 1344.

Hospitalets gods bokfördes i domkapitlets jordeböcker, och där är det ännu på 1650-talet upptaget under en särskild titel: »S. Jörgens Hospitals Gods ». Därunder uppräknas 37 gårdar, 2 hus och en vattenmölla på skånska landsbygden samt »toften vid gården », lyckan vid »St: Tomasis gaff », Spedelöfsjorden längst i väster i var och en av Lilla Råbys vångar och så fem ängar öster om Lund.

En regelbunden inkomst av speciellt ~lag till hospitalet antydes i några urkunder. Så utfärdade ärkebiskop Karl år 1:127 ett brev med uppmaning till de till de fattiga hospitalslemmarna hörande i Lund att tvenne gånger årligen till deras understöd och underhåll hjälpa. Brevet är endast känt genom en regest. Förmodligen är det samma förhållanden som komma till synes i brev av ärkebiskoparna Magnus 1381 och Jens Brostrup 14 76. l det förra uppmanas »de som två gånger om året uppsökas av ombud för de spetälskas hus utanför Lund och dess bröder och för sina synders skull lämnat allmosor, att betala sagda allmosor, i annat fall skall ärkebiskopen om bröderna klaga söka rättelse genom den kyrkliga censuren. » I det senare uppmanas alla, som av ålder och bruk äro därtill skyldiga, att två gånger om året bispringa bröderna i hospitalet, då dessa, själva eller genom ombud, insamla gåvor i Lunds stift.

Hospitalet är ihågkommet i en rad testamenten, det äldsta kända från 1269, i de flesta fall med penninggåvor. Många gånger är det då fråga om mindre belopp, som skola utbetalas 125

Bild 4. Hospitalet låg 500 meter utanför staden, på d en lycka vid Galjcvången, som in i våra dagar burit namnet Spetelöv. På denna detalj av Jean Bergmans karta över Lund li04 är Spetelövslyckan utmärkt m e<l ett kryss.

i samband med den årligen återkommande själamässan för givaren. Så förordnade t. ex. en givare 1358 i sitt testamente, att de sjuka i hospitalet årligen av avkastningen av en gård i S :t Måns socken skulle erhålla en halv mark till en extramåltid. Bland gåvor in natura förekommer sådana saker som ett svin (1359), ett pund korn (1369, 1372), en bäddad säng (c :a 1400), ett pund korn och en fläsk.sida (1418) , en tunna öl och ett fläsk (1482), en tunna öl (1483) o. s. v.

Vid reformationen 1536 bestämdes, att hospital och Helgeandshus skulle äga bestånd och taga emot det antal sjuka, som kunde födas på deras inkomster. Föreståndarna skulle varje år avlägga räkenskap över förvaltningen inför konungen eller dennes representant. Det innebar, att de danska hospi126

~ens åker.

Bild 5. »Spetelöfs Stycket» enligt Joh. Hielmbergs karta 1745 över »Lunde Hospitals Sätes Gård heligeistes Jordägendom. )) Området ses här begränsat i söder och väster av en gärdesgård av störar. S är »ängrännan )) med den nu s. k. Skönadalsbäcken, r är »lergrutiig iord, ringa Råg och Kornjord », T betecknar »hårdwalh och u är »rutlera, till gamla Hospitalet».

talen lades direkt under kronan. Lundahospitalet kom emellertid att lyda under ärkedjäknen vid domkapitlet även efter reformationen.

Spetälskan hade sedan länge varit på retur i Danmark, och kort efter reformationen blev det bestämt (1542), att alla S:t Jörgensgårdar och andra små hospital skulle läggas till »de store allmindelige hospital», d. v. s. Helgeandshusen. Så skedde också allmänt, i Lund dock först mot 1500-talets slut. Det framgår av ett brev, utfärdat 1587 av konung Fredrik Il till domkapitlet i Lund, vari kungen meddelar att ärkedjäknen Christian Mackabaeus berättat, att där i Lund finnas två hospital, som hittills hava följt kapitlet och för vilka ärkedjäknen är föreståndare, vilka det skulle vara nyttigare att slå samman till ett, då där så kunde underhållas flera fattiga och skröpliga 127

människor och det inte skulle gå så mycken onyttig omkostnad till hushållning och folkhåll. Ärkedjälmen har därför begärt kungens tillåtelse till hospitalens sammanslagning. Kungen befaller kapitlet att med det första träffa anstalter till de två hospitalens sammanflyttning till den av platserna, som det finner mest lämplig.

Resultatet härav blev, att S :t Jörgens hospital nedlades, och det blev Helgeandshuset innanför stadens södra port som fick härbärgera de kvarvarande spetälska. Att denna inrättning kom att vanligen kallas Helgeandshospitalet var emellertid icke någon följd av denna sammanslagning. Ordet hospital hade redan tidigare kommit att avse icke endast de spetälskas sjukhus utan även Helgeandshusen. Helgeandshospitalet i Lund ägde bestånd till år 1773, då det indrogs till förmån för Malmö asyl. Hundra år senare blev denna inrättning ersatt med Lunds vid Höjeå belägna hospital för sinnessjuka, numera kallat S :t Lars sjukhus. Detta har således helt andra uppgifter än det gamla hospitalet och Helgeandshuset. Traditionen från dessa inrättningar är även bruten genom att S:t Lars sjukhus ej övertagit deras jordagods.

Hospitalen för de spetälska lades aldrig inne i städerna utan alltid ett stycke utanför. Så var också fallet med Lunds hospital. Dess läge angives i äldre handlingar vara »utanför Lund » eller »utanför staden, österut». Platsen har kunnat fixeras till en åkerlycka 500 meter utanför stadens forna östra port, S :t Mårtens port, bild 4. Lyckan har burit det betecknande namnet »Spetelövslyckan». Att denna lycka verkligen är platsen för det gamla hospitalet framgår av en karta över »Lunde Hospitals Sätes Gård heligeistes J.ordägendom », upprättad 1745 av Joh. Hielmberg. Kartan upptager även lyckan »Spedelöf », och mitt i lyckan har markerats någonting, som i tillhörande beskrivning angives vara »ruiner av gamla hospitalet», bild 5.

Utgrävningar på platsen för hospitalet ha under författarens ledning företagits i tre olika omgångar, 1938, 1941 och 19441945. Grävningen 1938 var en provundersökning för att få utrönt om det inom Spetelövslyckan fanns kvar några rester 128

LtNN<;,G~rnN

1~ '\

Bild 6. Utdrag ur karta över s tadsägan n :r 443 med de vid grävningarna 1938-1948 anträffad e lämninga rna av hospitalsb ebyggelsen inritade .

129

av hospitalsanläggningen. Så visade sig vara fallet. Kort därefter blev frågan om stadsplan för området aktuell, och det blev för Lunds stad ett intresse att få klarlagt om de i jorden befintliga hospitalsresterna kunde vara av sådant slag att hänsyn borde tagas till dem vid stadsplanens utarbetande. Fördenskull utfördes åren 1941 och 1944-45 omfattande arkeologiska utgrävningar på området. De bekostades huvudsakligen av staden och till en mindre del av Föreningen Det gamla Lund.

Anslagen ha icke räckt till en fullständig utgrävning av hospitalets alla delar, men bebyggelsens utsträckning och karaktär har i huvudsak kunnat fastställas . Tack vare grävningsresultaten har också vunnits, att själva hospitalsområdet undantagits från bebyggelse. Det har i stället utlagts till en park, Sankt Jörgens park, och i markytan ha de väsentligaste de larna av hospitalet markerats.

Den här återgivna översiktsplanen, bild 7, visar det huvudsakliga av det genom grävningar undersökta området och där funna lämningar av hospitalet.

I norr ses grundplanen av Johannes evangelistens kyrka.

Den var vid utgrävningen rätt svår att hitta, beroende på att det av långhus och korparti icke fanns kvar sten på sten.

Kyrkan upptäcktes därigenom att ett i riktning norr-söder upptaget smalt provschakt avslöjade två gamla nedgrävningar i moränen. Fyllningarna i nedgrävningarna avlägsnades, och resultatet blev ett schaktsystem m ed form av en kyrkoplan.

I bottnen fanns en och annan sten, men för övrigt endast avtryck av stora fältstenar , som en gång legat som grund. Vid fortsatta undersökningar väster om långhuset befanns , att där stått ett torn. Därav fanns grunden kvar, 2,5 meter bred, lagd av gråsten i kalkbruk och med en och annan tegelbit. Tomgrundens botten ligger 2 meter under nuvarande markyta, långhusgrunden däremot endast 60 a 80 cm under samma markyta.

I sitt äldsta stadium har kyrkan sett ut som en vanlig skånsk sockenkyrka från 1100-talet. Den har sålunda bestått av ett rektangulärt långhus , ett likaledes rektangulärt m en kort kor, 130

..

'f"

'f"

Am

•

•

-~

..-

•

~m

Å IU +

-

I ..

A W r~~ N ~ . -

'f"

.,

+ Ä.llL

+

+ + i\111

+

+

All O

Åli l ....

+

+ ,.

LUN D. S TAD.SÄGAN 44 3 .

SANKT jÖ.RG'ENS H OSPITA L. UTGRÄV NINGA R 193 8. 1941 S

I•

IO

M E TE~

O(H

19 4 4 - 1945 .

&ayna r &/om y vt.t f

+

; ,xuo

t l06 ~ 105

r 106

p /06

/ 106

. ;ICO

h!O/,

[106

......

i• i i~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~--i

= ZZ22

S(H A~ T GRÄNS

=

H US GRU N D

RLH H

AV KLINE VÄG G

8 W?{· @

= HÄ RD

~

= rnLLERSTEN

=

~g(

= SMÅ5TEN

~~f;,1

;;

KOLL AGER

= STOL PHÅL

OC M

KN A OOEli!

A V5KR ÄO E5G PO P

Dil<l 7. Centrala d elen a v områ d e t fö r 1938- - 1945 å rs utgrävningar av hospit alet. \'arj e ruta har 2 m eters sida.

13 1

som i öster avslutats av en halvrund absid. Vid en ombyggnad, möjligen den som åsyftas i kardinal Ottos avlatsbrev 1231, har absiden nedbrutits och koret utvidgats åt öster. Det har då erhållit rak altarvägg.

Det nyss sagda framgår redan av planfiguren. I vissa delar bekräftas det av några skelettfynd. Vid korets östra sida fanns östra delen, fotändan, av en gravkista av stenhällar. Dess huvudända måste en gång ha legat intill absidmuren. Vid korets utvidgning har kistans västra del legat i vägen och blivit spolierad. Motsvarande kunde iakttagas vid tornets västsida.

Två där liggande skelett hade blivit kapade vid tornets uppförande.

Av fynd i jordlagren omkring kyrkan kunde utläsas, att i murarna även ingått sandsten, troligen dock endast i hörnkedjor och omfattningar kring dörr- och fönsteröppningar , samt att taket en tid varit täckt med tegel av typerna munknunna.

Kyrkan och området närmast däromkring har varit hospitalets begravningsplats. Den har endast i ringa utsträckning blivit utgrävd, och antalet konstaterade begravningar är inte mer än 19. Av dessa ha 12 blivit närmare undersökta. Kista har påträffats i ett enda fall, den ovan omnämnda stenkistan vid korets östsida. I tre andra fall antyda järnspikar invid skeletten att begravningarna skett i kista av trä, som helt multnat bort. Av övriga skelett lågo två på tunna kalkbäddar och ett på en tunn bädd av träkol. Fyra av skeletten ha med någorlunda säkerhet kunnat bestämmas vara av män och ett av en kvinna. Den senare hade haft vänstra lårbenet brutet och sedan åter läkt; och på sken- och vadben funnos beläggningar, som antydde att hon lidit av reumatism.

I granskningen av skeletten deltogo professorerna C. G. Ahlström, Arvid Lindau, Otto Rydbeck och Einar Sjövall, och författaren vill tacka dem alla för lämnade upplysningar. Uppmärksamheten var givetvis inriktad på att konstatera förändringar, förorsakade av spetälska, men märkligt nog visade intet av skeletten några spår av sjukdomen. Detta behöver dock inte 132

Å 113

•·v (:J~ Å 110

Å 112

+

+

f.i:r

+

:t

z113

+

+

~q IL

Å IOo Å l05 Å 1()4 ÅI03 Å 102

+

+

+

+

-j-

+

+

+

+ Y102

~,: ~"ft4:~~,.r~·

+

+ XI02

+

OC~

t.lYl21lAN

19)8·194.5

C(IAJAQNA

~

~~IJl-.V91'•t

~aj.

+ x101

+

[)

"'"

UlCDÅVNINCAC~:

~- t

XlOI

!U

STADSÄGAN Nl1. dA3 SANKT JÖRG[NS HOSPITAl

+

2102

• '

+

+

+ Å 109 Å 108 Å 107

+ Xl02

+

~Xa/T x103 x104

-+

X:l0.5

+

:,::

+ v105

+ u105

·:

.L

;

+

+

+

+

f. CAN IU.V. /

~~·:~'

+

c.v,-..c: i:•.

+ Rl lJ

+

+

+ 0 11]

+ 0

0112

011 1' . 0110

+ C~ÅST<N

+

+

+

+

+

+

+

+-

+ nl05

+

+

+

+

+

+

+

+

+

+ +

+

Bild 8. Plan av hospitalskyrkan och begravningsplatsen. Varje ruta h a r 2 meters sida.

betyda, att de representera friska individer. Spetälskan uppträder nämligen i två anatomiska form er , av vilka den ena huvudsakligen berör mjukdelar och medför förändringar i benstommen endast då förstörelsen i mjukdelarna når in till benet; dessa förändringar äro emellertid obetydliga. Den andra formen åstadkommer, att spetsarna av händer och fötter för tvina och slutligen helt försvinna . På skelettet ger den sig tillkänna därigenom att benen i de yttre finger- och tålederna äro förtunnade och sluta i en spets i stället för i en ledlmapp, såvida de inte äro helt försvunna.. Den senare formen av spetälska kunde således inte konstateras på något av de fram grävda skeletten. Däremot är den förstnämnda formen inte utesluten .

133

Ett av skeletten var av en tämligen ung individ, på sin höjd 20 år gammal, fyra kunde betecknas som åldringar, ehuru ingen av dem var helt utan tänder. De övriga voro av personer i medelåldern med välbevarade tanduppsättningar.

Vid det södra av de tre skeletten i långhusets nordöstra hörn låg ett mynt, präglat i Roskilde för Knut V Magnusson , 1146- 1157. Det är det äldsta mynt som hittats vid utgrävningen, och det skulle kunna tyda på att kyrkan fanns redan vid 1100-talets mitt. Ett annat i kyrkan funnet mynt från Valdemar den stores tid, 1154-1182, kan också ha hört till en grav. Vid ett skielett alldeles utanför den plats, där långhusets sydingång måste ha varit belägen, låg ett mynt från den tid; då Erik Glipping var kung, 1259-1286, och vid ett annat, nära långhusets mitt, en brakteat från 1400-talet, myntad i Mecklenburg. Men det är inte endast mynt, som fått följa med i gravarna. Vid elt av skeletten söder om koret låg en järnsölja till ett bälte, som den döde tydligen haft om sig då han jordades. Vid ett annat skelett låg en kniv. En sigillstamp, som hittades invid kyrkans sydvägg, har troligen hört till en i senare tid rubbad grav. Sigillet, bild 16: 9, har omskriften S'PAVLI SVENS0N. Bokstavstyperna äro 1390-talets, och sigiHet har alltså tillhört den ovan omtalade föreståndaren för hospitalet.

Två kopparmynt från drottning Ulrika Eleonoras tid, båda funna i bottnen av schakten för murarna i korpartiet, få betraktas som minnen från den period, då kyrkoruinen användes som. stenbrott. Detsamma gäller en klädesstämpel av bly, bild 16: 11, funnen över torngmnden, och en bronssölja, bild 19: 5, hittad i schaktet för norra långhusmurens grund.

Från kyrkan ledde en stenlagd gångväg söderut till den bebyggelse, som hyst de sjuka. Vägen var i sin södra del lagad och breddad med grusavharpning, som delvis täckte den gamla stenläggningen. I grusavharpningen hittades ett antal skärvor av såväl svartgods som blyglaserat lergods från 1200-1300talen, varav man vill draga den slutsatsen att lagningen skett under något av dessa århundraden. Den stenlagda vägen är 134:

Bild 0. Skelett i nordös tra hörne t av hospitalskyrkans långhus. Vi<l det bortre låg ett m ynt från Knut V, 1146-1157.

givetvis äldre än lagningen, men några fynd angivande dess verkliga ålder gjordes ej. Grusavharpningen måste ha erhållits vid n ågot tillfälle, då ett större murningsarbete utförts inom hospitalet, och under 1200-1300-talcn kan det endast vara fråga om antingen utvidgningen av kyrkans kor, troligen omkring år 1231, eller tombygget.

På den stenlagda vägen kom man närmast till en lång länga med utsträckning i öster-väster. På kartan bild 7 äro dess olika utrymmen markerade med bokstäverna A till K. Längans rester voro inte imponerande. Vad som var kvar av väggarna var r ester av stenfoten. Väggarna däröver måste ha varit timrade, troligen i skiftesverk, ty det fanns på jämna avstånd om 5,s a 6 meter stenanhopningar, som antydde att där stått stolpar. Längst i väster saknades stenfot, och i stället hittades där mängder av till tegel brända lerstycken med avtryck av sprötar

135

Bild 10. Vy över östra delen av den långa huvudlängan A-K, sedd från ö~ter. Stenraden till höger är grunden till längans nordvägg; sydväggen har gått strax t.v. om bildens mitt. I förgrunden ses grundstenarna till skiljeväggen mellan rummen B och C. Den kvarstående jordklacken i

rum C döljer bakugnen. I kanten mot betfältet ses härden milt på golvet i rum D. Den stenlagda gångbanan t.v. leder från sydväst till förstugan D; av dess fortsättning norr om förstugan ses den sydligåste delen. Foto från utgrävningarna 1941. Jfr bild 7.

e11er vidjor, som visade att bitarna stammade från lerklincväggar, raserade under eldsvåda.

Den långa längan har där den nås av den stenlagda vägen haft en förstuga D med en längd av 6 meter och upptagande längans hela bredd 6,5 meter. Den har haft dörr inte endast åt norr utan även åt söder. Dörrarnas existens angavs, förutom av gångbanan i norr och en motsvarande i söder, av kraftiga tröskelstenar samt av att gångjärnsstaplar av järn hittades i deras närhet. I förstugan hittades fyra mynt, omspännande tiden 1202-1319, samt en fragmentarisk dubbelkam, bild 22: 3, av en typ, som tillhör tiden omkring 1300-talet. Öster om förstugan har grävningen sträckt sig över tre rum, A, B och C, men därmed har inte längans östra ända blivit nådd. Det är möjligt att denna befunnit sig ännu ett gott stycket längre åt öster. Rummet C har haft en bakugn, bild 11, murad av tegel, med golvplan i nivå med rummets golv. I rummet fanns dessutom sydväst om bakugnen en härd av rödbränd lera och skörbrända stenar. Strax nordväst om bakugnen låg nederst i kulturlagren ett mynt från konung Erik Plogpennings tid, 1241-1250. Det är möjligt, att myntet har hamnat så djupt vid anläggandet av bakugnen. Under denna har man nämligen bottnat med gul lera ned till den nivå, där myntet hittades . Söder om rummet med bakugnen utgick mot sydöst en stenlagd gångbana. Den antyder, att rummet haft dörr åt detta håll.

I rummet B hittades förutom de sedvanliga keramikskärvorna endast ett mynt från konung Erik Menved, 1286-1319.

I nästa rum, A, låg dubbelkam1nen bild 22: 2, även den från tiden omkring 1300-talet, bronssöljan bild 19: 1 samt icke mindre än 24 mynt, alla koncentrerade till rummets sydöstra del och representerande regenterna fr. o. m. Valdemar Il, 1202 -1241, och t. o. m. Magnus Smek, 1332-1360. Om användningen av dessa båda rum är det icke lätt att uttala någon bestämd mening.

Väster om förstugan D lågo närmast utrymmena EFG, för modligen tre olika rum, ehuru det inte fanns några andra :rn138

I

-r

MAr: t,/. ·1. 7

5C UA~l 80TT (N

!_]

-iiJ-

0 0

e

i;: 101

V •

101 <;jo

• I&

+ A~TB OTTC Ne

5C .

·- ·

~

11

- · ·MA12~'·37

'•

-f-

D 101

d 102

-""- · - · - ·-"J ·'tli',[OLOCC{;NNINC

102

124/ - 12~0

+

Bild 11. Detalj av planen av den långa huvudlängan: rum C m ed bakugnen. Varje ruta har 2 meters sida.

tydningar om vägg mellan F och G än stolpmarkeringarna i y tterväggarna. Rummet E hade mitt på golvet en stor härd, uppbyggd av stenar och gul lera, som delvis var bränd så att den färgats röd. Invid härdens norra sida var grävd en grop, 1 meter bred, l,s meter lång och 65 cm djup under rummets golv. Gropen var fylld med aska och kol, som tydligen sopats ned från härden. Den har varit en s. k. gruva. I gropen låg, förutom några keramikskärvor från 1200-1300-talen, ett 139

~~~~t~~~l

5 . JÖRCTEN

N 7. 1 .

N7 . 2.

.

\

5 . JORG-EN N7. 2.

5

---)

- ---

3

7 5 . JÖRc;EN N7.f

6

€r) 5 . JÖRGEN

S. JÖRGEN

N 9. V. ~.

N7.l!

9

11

12 !I. JÖRGEN

N9.V.1':

10

13 5 . JÖRGEN

N8. l>

5 . JÖRC7EN

N7. i .

Bild 12. Den äldsta keramiken i kulturlagren på hospitalsområdet är svartgods av ovanstående utseende. - Skala 1: 4.

140

2

P7

A 115

A 115

6

~ c

l

A

1:@

5 sv

012

LUND S . .JOQG~N

BLOM

QVIST

~

I

'J 49

Bild 13. Ett urval nycklar fr å n hospitalet. C:a 4: 7.

141

mynt från konung Valdemar Il, 1202-1241, och bredvid gropen ett mynt från efteträdaren Erik Plogpenning, 1241-1250.

Vid rummets nordöstra hörn hittades en s. k. skaefning, bild 14: 5, en blankpolerad bennål av det slag som användes vid förfärdigandet av exempelvis ullgarnsvantar. Rummet har tydlig karaktär av stuga, boningsrum med eldstad, som här är ålderdomligt placerad mitt på golvet. Även nästa rum F tycks ha varit bonings rum, men här har härden enligt yngre bruk varit förlagd till ena hörnet, det nordöstra. Av skiljeväggen mellan E och F fanns endast svaga rester. Invid dessa hittades haken för en dörrklinka, som antyder, att det funnits en dörr i väggen. Nära sydvästra hörnet hittades några låsdetaljer och ett par märlor. De kunna möjligen tolkas så att här funnits en dörr till rummet G. Direkt dörr till det fria tycks varken detta eller föregående rum ha haft, i varje fall fanns det inga stenlagda gångbanor utanför och ej heller några tröskelstenar. En hängögla till en metallgryta utgör en påminnelse om matlagningen på härden; för övrigt hittades i rummet en kniv och ett knivbeslag, en brynsten samt, invid härden, ett 50-tal klumpar av något smält blyföremål.

Rummet G saknade eldstad. I västra delen tycks en smal gång H ha varit avdelad, och möjligen har denna haft en utgång mot söder till den stenläggning, som fanns utanför.

I rummet hittades bl. a. några mynt från tiden 1259-1332, en järnsölja och, i gången H, ett silverspänne.

Väster om H voro förhållandena rätt oklara. Det fanns antydningar om en tvärgång I, mot vilken utifrån söder ledde en stenlagd gångbana, ett rum J med härd i sydvästra hörnet, och ett rum K, som delvis tycks ha stått öppet mot rummet J, ty vid dess sydöstra hörn fanns en av kol och sot fylld »gruva » knappt en meter från den nyssnämnda härden. Ytterväggarna ha varit av lera, klint på ett flätverk av sprötar och vidjor.

Huset har brunnit, och av väggarna har då blivit till tegel brända lerstycken, varav mängder påträffades.

I denna avdelning hittades rätt många mynt. De äldsta ära 142

0

5

Bild 14. 1 sax, s . k. sisare, L. 119, s cm. Ruta U 122. - 2 fingerborg av brons, H . 1, o cm . Ruta R 11. - 3-5 bennålar, L. 8 ,2, 10,'.! och 14,s cm.

Rutorna A 115 nv, Q 12 och D 106 n. - 6 och 7 eldstål , L. 4,4 och 6,s cm.

Rutorna M 11 och U 12 . - 8 sländtrissa. Ruta N g.

14X

präglade för kungarna Knut VI, 1182-1202, och Valdemar Il, 1202-1241, och för övrigt är det danska mynt från 1200-talet och fram till Erik av Pommerns tid, 1396-1439, samt hansamynt från 1300-talets slut och 1400-talets början. Vidare fanns~ förutom de sedvanliga skärvorna av medeltidskeramik, en stylus av ben, bild 17: 3, med vilken man skrivit på vaxtavla, spännena bild 16: 1 och 2, det ena av silver med rester av förgyllning, det andra av brons, en facettslipad pärla av grönt glas, bild 20: 3, en fragmentarisk dubbelkam av ben, bild 22: 5, en vävkam, en bennål, rembeslag etc. Allt tyder på att även denna avdelning använts som bostad.

Som ses av kartan bild 7 ledde flera stenlagda gångbanor från den långa huvudlängan A-K till området söder därom.

Där fanns ett gytter av huslämningar, delvis över varandra och så pass spolierade att det i de flesta fallen var omöjligt att fastställa de enskilda husens typ. Eftersom bearbetningen av fynden från detta område ännu inte är slutförd, måste en närmare utredning om hur denna bebyggelse sett ut tillsvidare anstå. Så mycket kan emellertid sägas, att här under medeltiden stått tätt med hus, såväl klinehus som trähus, och att dessa i flera omgångar brunnit ned.

Mestadels har det här varit boningshus och icke uthus, det visar de lösa fynden. De utgöras, förutom en stor mängd ben av svin, ko och får eller get, till största delen av keramikskärvor av hushållskärl från medeltidens olika århundraden.

Det är enkla urnor, utan ben och handtag, av s. k. vendiskt svartgods från 1100-talet, bild 12, till vilka ibland hört lock som bild 12: 10. Det är små grytor med tre ben och handtagsöra och även kannor av svart lergods från 1200- och 1300-talen och det är samma slags grytor och kannor av blyglaserat rödbränt lergods, som under samma århundraden i stora mängder importerades hit från England. Det är vidare krus och bägare i klingande hårt stengods, med hanseaternas koggar bitskeppat från Rhentrakterna. Allt visar, att man härute i hospitalet hållit samma standard beträffande utrustningen av keramiska hushållskärl som inne i Lund.

144

R I

2

5

3

7

6

( l

I

I

... · ~ ­

F3s

L Il

10

·~·

G 104 sv

•

G 105 so

~-

8LOM

Qvi ST

5122

' 9 '-9

5122.

8

LUND

9

S JÖQG(, NS ~OSP I TAL

11

@--~-----, ------0 012 ~

u 122

PB

Bild 15. 1 b orr. -

10

.6. l 15

r3

s

· ~· Mil

2--10 knivar. - 11 - 12 åderlåtningsknivar.

Något mindre än 1: 2.

145

2

9

4

3

10

11

Bild 16. 1- -1- spännen , 2 av silver, de öv1ri ga av brons. Från rutorn a E 11-!, B 114, N 10 och Q 6. Skala 2: ~~- - 9. Hospitalsföres tåndar en Paul Svc n so ns sigill. 10 bällebeslag av bronsbl ec k. 11 kläd esplomh av bly rnC'd Borås rnpen. - 0- 11 skr.la 7: 5.

För övrigt innehåller fyndsamlingen fr ån detta husgytter föremål av så gott som alla de slag man brukar få fram v ici utgräYning av medeltida bebyggelselämningar. Till byggnaderna och deras inredning ha hört dörrklinkor, gångjärnsstaplar, nycklar, bild 13, låsar och låsöverfall , märlor och beslag. Enkla hållare av järn för pörtsticl{ior b erätta om hur man ordnat belysningen i stugorna då skenet från härden inte varit tillfyllest. En annan möjlighet var att använda oljelampor, och svartgodslocket bild 12: 10 kan ha varit en sådan .

Eld slogs då liksom långt senare med eldstål, bild 14: 6 och 7, och flinta. Saxar, ett fingerborg, brynstenar, sländtrissor, vävkammar och bennålar berätta om husfliten , bild 14, en skära om arbete på åkerlyckan. En kniv eller dolk hörde till varje 14()

\

\ \

I I I I

I

-- - l - - --

,; ,.:

I

I

.

~

I

I

I

I

I I

I

3

2

4

Dild 17. 1 o. 2 b eslag av bronsbleck från rutorna E 116 och E. 11 4. 3 stylus av b e n, L. 9,o cm . Ruta C 11 -L - -1 sölja av valrosstand , från ruta H 7. - 1, 2 och -1 skal a ~: 7.

persons utrustning, och det är helt naturligt att det här kommit i dagen ett flertal sådana, bild 15. I tidens klädesdräkt voro söljan och spännet väsentliga detaljer; bild 16-19 visar några som hittats här. De äro av järn eller brons, några gånger av silver och i ett fall av ett så sällsynt material som valrosstand.

Söljan av valrosstand, som nu endast är ett fragment, bild 17: 4, har varit en praktsak. Närmast hör den samman med en välkänd grupp arbeten i valrosstand - däribland ett jakthorn i Museo N azionale i Florens och ett litet skrin i Statens historiska museum i Stockholm - i en av bysantinsk och orientalisk konst påverkad stil, som nådde sin höjdpunkt omkring år 1200 men som förmodligen frodats långt in på 1200-talet. Till klädedräkten ha också hört de båda bjällrorna bild 20: 1-2.

147

Det lilla bronsblecket bild 16: 10 med bilden av en sittande kvinna har sannolikt suttit som prydnadsbeslag på ett skärp.

Det finns även andra vittnesbörd om att hospitalets invånare haft samma behov att pryda sig som andra människor. Det är exempelvis bergskristallsberlocken och fingerringen bild 20: 5 och 4. Även kamgarnityret bild 22: 1 måste ha varit en dyrgrip för sin ägare. Det består av två vackert sirade kammar av ben, som kunna skjutas in i varandra, så att vardera kammen utgör fodral till den andre, och hopfogade bilda ett elegant och behändigt runt föremål. Detta garnityr stammar från tiden omkring 1300.

En s. k. ampulla, en liten flaska av bly, bild 23, är ett minne från en pilgrimsfärd. Sådana flaslwr såldes på de berömda vallfartsorterna. I ampullan har hemförts heligt vatten eller någon undergörande salva, och det har förmodligen varit de spetälskas tro, att innehållet kunde befria dem från deras sjukdom.

Av föremål, direkt tydande på sjukvård, hittades för övrigt endast de båda åderlåtningsjärnen bild 15: 11 och 12.

Mynten, ett 80-tal, från denna del av området omspänna tiden från Knut VI, 1182-1202, och fram till 1400-talets tidigare hälft.

Norr om den långa huvudlängans västra del och väster om begravningsplatsen har på en mindre yta frilagts en del huslämningar, men om dessa skola kunna rätt tolkas, måste ytterligare partier framgrävas. Man ser häromkring rutorna N121N123 en oval anläggning, omramad av en stenläggning, och öster och norr därom klara husgrunder, för vilka nordgränsen gått ungefär vid rutorna V121-V123. Tekniskt har denna bebyggelse varit likartad med bebyggelsen i söder, men lösfynden därifrån äro anmärkningsvärt fåtaliga. Av de hittills rengjorda och bestämda mynten från hospitalets område (155 av 230) kommer endast ett från denna del. Det är präglat för Erik Plogpenning, 1241-1250. Att även denna bebyggelse är av hög ålder framgick bl. a. av att ett par skärvor av 1100-talets svartgods hittades intill grundstenarna invid stolphålet i rutan 148

.

00 1

.

.

.

;

.

·.

..

I

~

I

2

:-i7

3

I

0 5 Bild 18. Söljor av brons (1) och järn (2-4) samt spänne av brons (5).

Från rutorna K 11, N 6, V 12, 0 12 och C 118. - Skala ~: 3.

M119. För övrigt fanns här skärvor av medeltidens olika keramiksorter, men deras förekomst var mycket gles i jämförelse med frekvensen i den långa huvudlängan och området söder därom. Av hushållskärl av annat material än keramik hittades endast ett fragment av en bronsgryta. Föremål, som ingått i dräkten och den personliga utrustningen saknades sånär som på några knivar, bild 15: 4 och 5. Två sisare, ett borr och två brynen kunna tyda på att en del sysslor uträttats här. Tre bitar av hästskor, en hästbrodd och en sporre äro kanske tillsammans inte tillräckligt för att man därav skall kunna draga slutsatsen att här varit stall, men tillsvidare får man döma efter de saker, som äro funna. I norra delen, i rutorna T122U122, anträffades några bitar av ugnskakel av senmedeltidens skålform, och det är därför möjligt, att det hus, som stått där, varit använt som bostad. Det har haft lerklineväggar . Av fyn149

I

'c....~. .iJ. . . . . . . . . . . . . . ../(::;:;;;, 1

2

3

1

o·--------1

II:.. _.

.__

\o· ---- ·. -_ _____-= ..____ ::=--

4

··.

5

6

Bild 19. Söljor av brons (1- 5) oc h järn (6). Frå n rutorna b 106 A 1 U , N 2, U 10-1 och F 105 11. - Skala -1: 3.

11 ,

?\ 10,

den kan för övrigt nämnas en hållare för pörtstickor samt gångsjärnsstaplar, haspe, märla, nyckel och bultlås.

Norr om det sist behandlade området ses å kartan bild 7 planen av en nästan kvadratisk byggnad. Dess golv av kullersten låg c :a 80 cm under markytan, och murarna visade godsida inåt och råsida utåt. Här har alltså varit en källare. Därinvid funna keramikskärvor äro äldst från 1500-talet, och om källaren hört till hospitalet har den troligen byggts under dess sista tid.

Bebyggelselämningar från hospitalets tid ha anträffals även utanför det områ de, som blivit fredat för modern byggnads150

I

'LX 2

3

4

5

Bild 20. 1 och 2 bjällror av mässing, från rutorna F 4 n och B 4 s. -· 3 pärla av grönt glas, från ruta C 115. - 4 fingerring av brons, ruta J\. U. - 5 berlock av bergkristall, ruta N 9 v. - Skala 5: -1- .

verksnmhet. Det är grund- och ledningsgrävningar för )) Linnestaden )) . som bragt dem i dagen, se kartan bild 6. Längst i öster i kvarteret Sankt Jörgen, där det för övrigt inte fanns lämningar av bebyggelse, stod en timrad brunn av den _i Lund und er medeltidens senare del mycket vanliga konstruktionen med hörnstolpar och utanför dessa placerade väggplankor.

Den timrade holkens botten befann sig 290 cm under nuvarande markyta. I brunnen hittades några keramik.skärvor från c :a 1500-talet. Fem meter norr om brunnen var nedgrrivd en tunna, som innehöll avskräde.

En annan timrad brunn av san1ma konstruktion som den

2

3

2

4

152

5

Bild 23. Ampulla el ler salveflaska av bly, från ruta Q 11. H. 5, o cm.

nyss nämnda anträffades på kvarteret Spetelöv n :r 12. Den nådde 3,s meter under nuvarande markyta, det är tre meter under markytan vid den tid då brunnen var i bruk. I brunnen stod en stege av samma utseende som vår tids s. k. göingestegar. I brunnens fyllning låg bl. a. en barnstövel från medeltidens senare del, en stor nyckel och en keramikskärva av blyglaserat rödgods från 1200-1300-talen. Vid brunnen funnos lager av kol och brända lerstycken, visande att där stått hus.

Grävningssättet medgav ej närmare undersökning av dessa.

Bild 21. 1 P Bild 22. 1 torna

spelbricka av ben och 2-3 bronsbeslag. Från rutorna A 409, 11 och A 108 nv. Skala 11: 12 (1) och 7: 8 (2-3). karngarnityr och 2-5 dubbelkarnrnar, alla av ben. Från ruN 10 nv, b 10-1 nv, C 104 n, N 1 och D 115. - Skala 1: 2.

153

Något söder om brunnen, på kvareret Spetelöv n:r 11, frilades en stenlagd gångbana, som lett västerut från den långa huvudlängan. Längre västerut, i samma gångbanas riktning, fanns på kvarteret Spetelöv n :r 5 en stenlagd plan. För övrigt ha sistnämnda grävningar visat, att hospitalsbebyggelsens utlöpare i väster nått ända fram till Pedellgatan. Förhållandena ha emellertid inte medgivit närmare undersökningar.

Hospitalets mera perifera delar äro som synes endast mycket ofullständigt klarlagda, och eventuella grävningar i en framtid kunna ge överraskningar. Men även inom det centrala om rådet, på kartan bild 7, är undersökningen långt ifrå n total.

Kartan omfattar 5120 kvm, och därav äro 1872 kvm utgrävda.

Det är 36,~ %. Riktigt hel och fullständig kan bilden av hospitalet inte bli , förrän kompletterande undersökningar gjorts.

Till slut några ord om. inrättningens ålder och tillkomst.

I en skriftlig källa förekommer hospitalet första gången 1231 - 32. Då är det redan så gammalt , att kyrkan behöver repareras . Att hospitalet är äldre bestyrkes bl. a. av fynden av vendiskt svartgods samt framförallt av mynten från Knut VI, 1182-1202, Valdemar I, 1154-1182, och Knut V, 1146-1157 .

Svartgodskeramiken innehåller inga skärvor av avgjord 1000talskaraktär, den är i stället av ett synnerligen enhetligt utseende med kärlformer, som kunna betecknas såsom utvecklade ur typer, framträdande i Lund vid 1000-talets slut. Av svartgodset kan man dock inte utläsa mera än att hospitalet bör ha tillkommit någon gång under 1100-talet. För en snävare datering ge mynten bättre möjligheter, även om det inte ens med deras hjälp är möjligt att fastslå någon viss tidpunkt .

De tillåta åtminstone en förmodan, att hospitalet upprättats någon gång vid eller kort efter 1100-talets mitt. Alltså under den tid, 1138-1177, då Eskil satt som ärkebiskop i Lund.

Med kännedom om Eskils storstilade verksamhet för klosterväsendets utbyggnad i Danmark är det då fullt naturligt med ett antagande att denne kyrkofurste varit initiativtagaren även vid tillkomsten av Lunds hospital.

Bild

2~.

Spetelövsgården tillhör nu det Lund som försvunnit. Den låg intill 1907 på nuvarande tomten n:r G i kv:-irlerel Spclelö,·.

Sedel från nordöst.

LITTERATUR BASTHOLM, E., Sygdornrne i Danmarks Middelalder. Kbhvn 1942.

EHLERS, Env., Danske St. J0rgensgaarde i Middelalderen, i »Bibl. for Laeger» 1898.

HEDQVIST, VILHELM, Den kristna kärleksverksamheten i Sverige unde1· medeltiden. Strengnäs 1893.

SJöVALL, EINAR, Undersökning av gamla skelettdela1· i kulturhistoriens tjänst. Naturens Verden 1942.

TRUEDSSON, IL, Lunds hospital 1879-1929. Lund 1929. "\VEIBULL, LAURITZ, Lunds domkyrkas nekrologium, Lund 1923.

Tryckta urkundssamlingar (Sv. Dipl., Danmarks Brevc fra Middelalderen, Kansliregistranter etc.).

15;)

av NILS-ARVID BRINGEUS

D

et årskort medlemmarna i Åsbo häraders hemhygdsförening erhåller har i flera år prytts av två vapensköldar. Den ena, som föreställer en upprest hammare mellan två sexuddiga stjärnor symboliserar det norra häradet, medan symbolen för Södra Åsbo utgöres av en björn i upprätt ställning. Iden till dessa emblem har uppenbarligen hämtats ur A. Thisets uppsats 1903 om »Skaanske By- og Herredsvaaben i den danske Tid », vari Asbo häraders äldsta sigill avbildas och beskrives på nämnda sätt.

Emellertid har Thiset i sin uppsats ytterligare ett vapen för Norra Åsbo. Han skriver: »1584 viser nemlig Herredssigillet et gaaende Dyr, der vistnok skal vrere en Los; af Omskriften kan lreses . . . ASBO HERRE. » Författaren tillägger emeller156

tid, att häradets sigill 1648 åter visar ett n ytt märke, nämligen en halv till vänster vänd häst. - Vad Södra Åsbo beträffar, säger Thiset att det här blott finns ett sigill, använt bl. a. 1524, 1610 och 1648, nämligen det ovan omtalade sigillet med en björn i upprätt ställning. Om samtliga nämnda sigill får man av Thiset slutligen veta, att de troligen gått förlorade före 1655, ty detta år beseglades häradernas hyllnings:;i.kt blott av två bönder. Vid studium av den danske arkivarien Poul Bredo Grandjeans nyutkomna arbete »Danske Herr eders Segl indtil 1660 », finner man emellertid, att Thiset farit vils·e på flera punkter. Grandjean visar sålunda att sigillet med den uppresta hammaren inte har någonting som helst att göra med Norra Åsbo, utan hör hemma i Hamm€rs härad på Själland.

Därmed kan detta sigill alltså helt lämnas ur räkningen. Beträffande djuret å Norra Åsbo härads sigill från 1584 omtolkar Grandjean detta till en åsna. Även om man kan vara tveksam om denna tolkning på grund av de dåliga sigillavtryck som bevarats, är det uppenbart att Grandjean har rätt, när han tolkar sigillet från 1648 på samma sätt. Denna, enligt Thiset till vänster vända häst, befinnes nämligen ha väl långa öron för att vara en häst. Samtliga de sigill Thiset attribuerar till Norra Åsbo reduceras alltså av Grandjean till ett enda.

Inte heller Thisets tolkning av figurframställningen å Södra Åsbo härads sigill som en björn står sig emellertid. Också detta sigill föreställer en åsna gående på marken, fast sigillets ställning 1610 och 1655 råkat bli lodrätt.

Hur har det då gått till att Åsbobönderna fått en åsna eller två åsnehälfter i sina sigill? - I ett ar bete av J. Göransson, betitlat »Skånes landsbygd, historisk och arkeologisk beskrifning » kan man under rubriken »Norra och Södra Åsbo härad » finna en ganska intressant förklaring till sigillens utseende: »Hvad häradens vapen angår, så säges det, att här i äldre tider funnits en häradshöfding av tysk extraktion, vid namn Mente, hvilken, ej fullt förtrogen med svenska språket, velat härleda namnet af åsna, hvadan han i Norra Åsbo härads 157

sigill låtit anbringa framdelen och i Södra Asbos härads sigill bakdelen af en springande åsna. » I den serie handlingar i Riksarkivet, som kallas »Allmogens i Norra Asbo Härads besvär», har förf. funnit ett märkligt dokument, som bekräftar Göranssons utan källa angivna notis. I en skrivelse till Konungen från år 1731 undertecknad av riksdagsmannen Anders Månsson på Norra och Södra Åsbo häraders vägnar heter det bl. a.: »Norra och Södra Åhsbo häraders allmoge i Skåne tillfogas både af en och annan häradernes åboar i Göinge som och af andra boende i Småland och Halland, in till norra Åhsbo härad gräntsande, för ofwannemde häraders sigiller, uti hwilka en afdelt åsna är utstucken, nembl. framdelen uti N orre Åhsbo härads och bakdelen uti Södre Ahsbo härads sigill, hwilket af en okunnig tysk häradshöfding benemd Hieronimus Mente öfwer 50 år tillbaka uphittat är, ... åthlöje och begabberier [vilket] förord sakar oss uti ändring härutinnan att anhålla, således, at i denna af delte åhsnas ställe, kunde blifwa utstucken en åhs elr högt skoog ... » Uppgifterna i denna handling om den tyskfödde häradshövdingen stämmer väl överens med övriga fakta vi känner om honom. Han var ursprungligen köpman i Hamburg, och kort efter det han inflyttat till Landskrona kallades han till borgmästare där 1660. I Landskrona gjorde han sig känd som en dugande man och var ett av försvenskningens ivrigaste redskap. Han utnämndes inom kort till häradshövding i Norra och Södra Åsbo, och började sin tjänstgöring i början av år 1683. Tio år senare dog han i Landskrona , i vars kyrka ett epitafium ännu minner om honom.

Notisen i böndernas skrivelse om Norra Asbo härads sigill som_ föreställande framdelen av en åsna stämmer även väl överens med Grandjeans tolkning av häradets sigill från 1648.

Uppgiften om Södra Asbo härads sigill, föreställande bakbenen och svansen av en åsna kommer emellertid som en helt ny upplysning. Då Grandjean endast behandlar sigill fram till 1660 och icke nämner något om detta sigill, finns det anledning att förmoda att detta är tillkommet senare. När båda 158

Bild 1. »Åsnesigillen » efter teckning i Collectio Rönbeckiana, Universiletsbiblioteket, Lund.

Bild 2. Södra Åsbo härads sigill 1735. Efter avtryck

Skånes Hembygds-

förbunds arkiv. Diam. 35 mm.

159

åsnehälfterna förekommer i domsagans renoverade domböcker i Göta hovrätt på 1680-talet är det alltså inte uteslutet att Södra Åsbo härads sigill tillkommit någon gång efter 1683 då häradshövding Mente började sin tjänstgöring i domsagan.

När Mente i besvärsskrivelsen 1731 får skulden för båda sigillen, gör man sig emellertid skyldig till en osanning, ehuru säkert en omedveten sådan. Åsnan i Åsbo-sigillen var ingalunda Mentes uppfinning. Den fanns som vi sett redan vid 1500-talets början. Mente kan däremot ha ombesörjt tillverkningen av nya och bättre sigillstampar för häraderna, varvid åsnehälfterna bättre syntes. Möjligt är också att han infört det originella sigillet för Södra Åsbo för första gången. När man väl en gång hade framdelen av en åsna i Norra Åsbo härads sigill låg det ju nära till hands att skänka resten åt södra häradet. Därmed markerades ju även, som redan Brunius framhållit, den nära samhörigheten mellan de två syskonhäraderna.

Men låt oss följa Åsboböndernas besvärsskrivelse från 1731.

Från konungen gick den på remiss till landshövdingen i Kristianstad, S. v. Hylten, för att denne skulle yttra sig i detta en smula märkliga ärende, som säkert förorsakat mycken munterhet bland de kungliga ämbetsmännen. Landshövding-en hade emellertid full förståelse för Åsboböndernas olyckliga belägenhet att av smålänningar och hallänningar vara utsatta för begabberier och helt säkert - fast man är försiktig nog att inte nämna det i skrivelsen - kallas åsnor. I landshövdingens yttrande med anledning av skrivelsen, vilken nästan är en direkt upprepning av Anders Månssons, tillstyrkes förändringen, vilken synes vara »inwånarne till ett godt nöije ».

Landshövdingen tillfogar även som en förklaring till namnet Åsbo, att efters.o m »häraderne äro belägne innom 2 :ne Bergåsar, hwilka dem nästan omringa, så lära de deraf hafwa fått sina namn, nembl. Norra Åsbo .o ch Södra Åsbo härader.» Ärendet föredrogs i rådkammaren först den 12 juli 1733.

Då beviljade Kungl. Maj:t »de trogne undersåtarnes » i Åsbo härader anhållan om att slippa sina »åsnesigill ». Samtidigt

160

erhöll häraderna tillstånd att hädanefter i sina sigill »bruka et emot hwartannat afdelt högt Berg med någon Skog bewäxit». I en handling i Riksarkivet från 1738 finner man del nya sigillet, föreställande just två åsar med tydligt markerade granar, varöver en sol strålar ner. Kring sigillet löper följande text: »NORRA AHSBO HERADS SIGILL ANNO 1735. » Sistnämnda år fick alltså häradet sitt nya sigill, tillika med Södra Åsbo, vars sigill med undantag av texten har samma utseende.

- I en handling av år 17 45 finner man sigillen på nytt men formaten är här något mindre.

Nu behövde alltså Åsbobönderna inte längre skämmas för sina sigill, och de illfundiga vedersakarna i grannbygderna glömde troligen snart sitt vedermäle om åsboborna, i synnerhet som det hos befolkningen själv aldrig funnits någon grund för skällsorden. Om någon förtjänat tillmälet dumhuvud eller åsna, så inte var det bönderna i Asbo. Många historier berättas däremot om hur andra bygders folk blivit grundligt lurade av de klipska småbönderna och krämarna från Åsbo.

Men låt oss än en gång återvända till ortnamnet Åsbo och dess uppkomst. Ingen tvekan råder om att landshövdingens förklaring är den riktiga. Den nämnes också i Eric Tunelds »Geographie öfver Konungariket Swerige» år 1793, och i en översikt av de skånska häradernas namn år 1920 säger Jöran Sahlgren: »de på Hallandsås belägna häraderna Bjäre och Åsbo ha naturligtvis också fått namn av åsen eller bjäret. » Sammanhanget mellan ortnamnet Åsbo och »åsnesigillen » är uppenbart nog. Emellertid finns det ingen anledning att med Åsbobönderna klandra häradshövding Mente för bristande etymologiska kunskaper. Sigillen är som vi sett tillkomna långt före Mentes tid. De tillhör den grupp av sigill, som man med Grandjean kan kalla talande sigill. Åsna heter på danska »Asen » och »Asenets Bo » sammandraget till »Asbo·» är ju den danska namnformen på häradet. Sigillens åsnebilder är alltså ett slags rebus av originell, men ingalunda okänd typ.

En sak torde emellertid vara säker: även om man i våra dagar på många håll söker återupptaga gamla sigill och härads11

161

·vapen, så kommer Ås.bo.bönderna aldrig att söka få tillbaka sina sigill. Varför behöver väl knappast sägas. Folkhumorn lär inte ha ändrats så värst mycket sedan Anders Månsson och landshövding v. Hylten skrev till kungen för att skona Åsbobönderna från begabberi av de illfundiga grannarna i Halland , Småland och Göinge. Emblemen på Åsbo häraders hembygdsförenings medlemskort är nog - trots att de snknar hävd både prydligare och - ofarligare.

162

REDOGÖRELSE FÖR KULTURHISTORISKA FÖRENINGENS FÖR SÖDRA SVERIGE VERKSAMHET ÅR 1948.

A. LED AMÖTER, STYRELSE OCH REVISORER.

K

ulturhistoriska föreningen åtnjuter alltjämt förmånen att såsom sin högste beskyddare få räkna HANS MAJ :T KONUNG GUSTAV V.

Hedersledamöter: H. K. H. Kronprinsen.

Friherre Nils D jurklou, Malmö.

Direktör Falk Simon, Göteborg.

Hovintendent John Kroon, Malmö.

Direktör Bror W. Olofson, Malmö.

Direktör Karl \Vistrand, Stockholm.

Landshövding .Johan Nilsson, Kristianstad.

Ständiga ledamöter på grund av särskilda förtjänster: Professor J. G. Andersson, Stockholm.

Disponent H. Dunker, Hälsingborg.

Kammarherre H. G. Toll, Stockholm.

Direktör Th. Winborg, Stockholm.

Sekreterare Bengt Lanke, Malmö.

Kamrer Birger Grambeck, Malmö.

Sekreterare H. Henriksson, Kristianstad.

Konstsmeden Henning Persson, Lund.

Domkyrkokomminister Yngve '\Verger, Lund.

Antalet ständiga ledamöter i övrigt uppgick per den 31 december till 294 och årsbetalande till 16.283.

De senare fördelade sig på följande sätt : Malmö . . . . . . . . . . . . . 2.482 Lund . . . . . . . . . . . . . . 1.640 Hälsingborg 755 Kristianstad 336 Landskrona . .. ... . .

254 Ystad .... . . .. .. . . .

207 Trelleborg . .. . .... .

195 Ängelholm . . .. .. . . .

114

Höganäs ...... . . .. .

123 Eslöv . ... ..... . . . . .

167 Simrishamn . .. .. . . .

73 Hässleholm ........ .

138 Skanör-Falsterbo . . . .

29 Skånes landsbygd . . . 6. 776 Utanför Skåne . . . . . . 2.800 Abonnenter . . . . . . . . .

194

Föreningen höll ordinarie årsmöte den 14 juni. Till styrelseledamöter intill årsmötet 1951 nyvaldes landshövding Arthur Thomson samt återvaldes hovintendenten John Kroon och professor Lauritz Weibull. Till suppleant i styrelsen återvaldes konsul Georg Lindström.

Till revisorer av 1948 års förvaltning utsåg årsmötet föreningens förutvarande revisorer disponenten C.-E. Borgenstierna och kassadirektören Nils Bäckman med stationsinspektoren Åke N ordenskjöld och bankdirektören David Berglund såsom suppleanter, samtliga i Lund.

Till revisorer av den Fahlbeckska kulturfonden utsåg föreningen sina sålunda valda revisorer.

Såsom Kungl. Maj :ts revisor fungerar landskamrer Sigurd Dahlrup och såsom staden Lunds revisor bankkassören K. E. Lenntorp.

Föreningen utsåg landshövding Johan Nilsson till sin hedersledamot såsom ett uttryck för sin djupa ·tacksamhet och uppskattning av det gagnrika arbete landshövdingen nedlagt till föreningens fromma under den tid av femton år han varit Kungl. Maj :ts ombud i styrelsen och fungerat såsom dess nrdförande.

I samband med årsmötet hade anordnats en tillfällig ut ställning i Vita Huset av museets senaste nyförvärv. Efter den sedvanliga kollationen vid V. Vrams prästgård förevisades 164

en av museet 1938 upptagen film från Elf.strands krukmakare~ verkstad i Sjöbo.

Styrelsen har under året bestått av följande: landshövding Johan Nilsson, ordförande och Kungl. Maj:ts ombud, t. o. m. årsmötet samt därefter landshövding Arthur Thomson, professor Lauritz Weibull, v. ordförande, riksdagsman Rud. Anderberg, Malmöhus läns landstings ombud, landstingsman Edvard Hallberg, Kristianstads läns landstings ombud, folkskollärare Johannes Blidfors, Lunds stads ombud, intendenten Sven T. Kjellberg, t. o. m. årsmötet, sekreterare, hovintendenten John Kroon, redaktör Johan Nilsson, fabrikör Walfrid Nnrdström, direktör Alfred Persson, Lunds stads ombud, friherre fil. dr H. H. von Schwerin, greve Stig Thott, major Christer Wahlgren och advokaten Bertil vVickman.

Styrelsesuppleanter: docenten Gunnar Edström, Lunds stads ombud, konsul Georg Lindström, landstingsman Per Loven, Malmöhus läns landstings ombud, målare M. Mattsson, Lunds stads ombud, professor Sigfrid Svensson och disponent J. A. S. Timberg.

Genom en flygolycka över England fann greve Stig Thott sin död. Styrelsen har härigenom förlorat en högt kvalificerad kraft, som tillhört dess krets sedan rekonstruktionen 1933, och antecknar med djupt beklagande denna förlust.

Styrelsen har sammanträtt den 14/5. Det av styrelsen tillsatta arbetsutskottet, bestående av hrr 'Veibull, ordf., Kjellberg,, sekr., Nordström, Persson, Timberg och 'Vickman, har sammanträtt 27/i, 28/2 och 1/5.

B. FÖRENINGENS EKONOMI. Under 1948 har föreningen erhållit följande anslag: Staten . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 42.000: - kronor Staden Lund ........................... 20.000: » Malmöhus läns landsting ................ 10.000:Kristianstads läns landsting . . . . . . . . . . . . . . 5.000: 165

Genom testamente efter fil. dr Allan ·wmy Bernton, Stockholm, har föreningen erhållit en gåva av 10.000 kronor. Doktor Bernton hade sedan 1935 varit medlem av föreningen. En givare, som vill vara okänd, har överlämnat en gåva av 15.000 kronor och fröken Augusta Hult, Lund, 100 kronor. Vid ingen av dessa gåvor äro villkor fästade för deras användning.

Aktiebolaget Åkerlund & Rausing har i likhet med tidigare å r kostnadsfritt ställt skyddskartonger till föreningens förfogande för årsbokens förpackning till ett antal av 17.000 st.

Medlemsvärvningen har under året bedrivits i s.tnr skala och :2.925 medlemmar ha nyanskaffats. Med hänsyn till antalet avgångna äldre medlemmar visar medlemsantalet vid årsskiftet i stort sett samma siffra som föregående år liksom de influtna medlemsavgifterna, vilka utgjorde 81.390 kronor. Årsboken har utgått i 17.000 exemplar och författarna ha . såsom tidigare lämnat sina bidrag kostnadsfritt.

Skånsk Bildalmanacka 1949 med reproduktioner efter teckningar och litografier av Hjalmar Asp har utgått i en upplaga av ca 8.000 exemplar. Behållningen uppgår till 6.610: 86 kronor.

Samlingarnas värde har under året ökats med 14.4 7 3: 15 k ronor, därav genom gåvor med 3.374: - kronor.

Brandförsäkringsvärdet av museets lösöre - d. v. s. lösa föremålsbestånd - har höjts med 25 %, från l.914.700 kronor med 481.800 kronor till 2.406.500 kronor.

Styrelsen frambär föreningens varma tack för dessa anslag och gåvor, genom vilka verksamheten kunnat upprätthållas och museet tillväxa.

16()

UTDRAG UR KULTURENS RÄKENSKAPER FÖR AR 1948

V in s t- o c il F ö r I u s t ko n t u.

Utgifter: Löner, pensioner, expensmedel . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Reparationer och underM.ll av fastigheterna . . . . . . . . . . . . . . . .

Utgifter för trycksaker ...... . ........ ..... :... ·. . . . . . . . . . . . . » Östarp . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Skatter, riks- och brandförsäkringar . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Belysning, vatten, värme och renhållning . . . . . . . . . . . . . . . . . .

H.esor, frakter, porto och telefonkostnader . . . . . . . . . . . . . . . .

H.eklam, annonser, tryck och skrivmaterial . . . . . . . . . . . . . . . .

Trädgårdens underhåll ....................... : . . . . . . . . . .

Utställningar och attraktioner . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Oförutsedda utgifter . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .Medlemsvärvningen och årsboken . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Fotografering . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Räntor . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Avskrivningar å fastighet samt. und er å r et inköpta inv entari er

121.320: 18 72.301: 99 589: 21

7.942: 24 3.443: 64 7.528: 70 2.971: 65 6.521: 87 826: 09 7.181: 86 1.804: 25 1 48.252: 70 1.728: 27 41: 28 8.646: 77

~~~~~~~~~~-

S: a Kronor 1

291.100: 70

Därav för färdigstä1lande och distribution av årsbo ken l\r. 28.27:! : 07 .

Inkomster: I 11 trädesa vgif ter Värdet av skänkta föremål · till samlingarna ·........ .. ·..... . b ibliotek och arkiv ...... ... .

Hyror och naturaförmåner .... ~ . ...... .. . . ..... .. .. ..... . .

Diverse inkomster ... ........ ........ . ...... .. ... . ..... . . .

Inkomster av konserver:ingsanstaltel1 och vävskolan ... ... . . annonser i samt försäljning av årsböcker ... .

Gåvor . ... .. _.. . . ... .. . . . : .. ... .. . .... . .............. .... .

Skånsk Bildalmanacka .. . . . .................... .. ....... .

Kulturens Julkalender ..... ... .. .. .. . . .......... . .· ...... . Årsanslag .... .... ... ..... . .... .. : .. ....... ...... ~ .. ... .. .

Kapitalkonto .... . ..... . ... ... . .. . . .. ·. . ·............. ." ... .

25.252: 80 81.390: . i.L 374: ·l..15!J: --4.810: -·680: 68 271:90 4 .97~: 10 27.120: - -6.610: .86 12: - 77.000: 58.140: 36

S:a Kronor

'.Wl.100: 70

:\~edlemsavgifter

ANVÄNDNING AV ANSLAG FRAN LOTTERIMEDELSFONDEN. 1948.

Debet.

Dec. 31

An Kassa-Konto verkställda reparationer åbyggnader under 1948 l{r.54 670: 25

Kredit.

Dec. 31

Per saldo från år 1947 .......................... Kr.32.987: 23 ~'1emorial

omförda kostnader för reparationer å byggnader . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . » 6.441: Utgående Balans-Konto av Kulturen förskotterade medel att utgå av lotterimedel . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . » 15.242: 02 l{r. 54.670: 25 B a I a n s k o n t o.

Tillgångar:

"/u

1947

.. , .. 1948

753.000: Fastigheter ................................. . 753.100: Samlingarna ................................ . 1.829.504: 56 1.843.977: 71 Bibliotek och arkiv ......................... .

32.022: 79 34.214: 89 1:1: Inventarier ................................. .

3.720: 3.720: Diverse varor ............................... .

25: Biljettkontorets växlingskassa ................ .

1.643: 92 438:46 Innestående i banker ....................... .

1.293: 55 6.301: 15 å postgiro ...................... .

7.820: 50 Diverse fordringar .......................... .

3.941: 50 15.242: 02 Förskotterade medel att utgå av lotterimedel ..

Utlämnade lån till fastighetsföreningen Hjorten 25.000: u. p. a ........................ · ·. · · · · · · · · · · 523: 72 499: 78 Kassabehållning ............................. . ~~~~~~~~~~~~~~~

S:a Kronor 2.629.606: 10 2.686.385: 45 Skulder: Innestående anslag till utgivande av Skånsk 3.000: 3.000: Te"tilkonst . ............................. .

3.689: Innehållen preliminärskatt å löner ........... .

7.863:47 Diverse skulder ........ .. ................... .

16.343: 38 28.500: Lån från Kulturens gåvofonder ............... .

Kapitalbehållning ........................... . 2.618.74-2: 63 2.634.853: 07 S:a Kronor 2.629.606: 10 2.686.385: 45

168·

Fondernas kapital behå 11 ni n g: Förenin~en

llgcr av fonderna disponera: 11 /12 1948:

Thomanderska fonden .......... .

Anna Karlins premiefond ....... .

Ole Olsens Keramiske Legat ..... .

Beathe och Sven Bengtssons fond ..

Bosebo Kyrkokassa .............. .

Skånska Brands fond ........... .

Kulturhistoriska Museets jubelfond Skånebokens fond .............. .

Ingeborg Holcks fond ........... .

Kulturens Nybyggnadsfond ...... .

Anna Lithströms fond .......... .

Bror W. Olofsons fond ... . ..... .

1944-1946 års gåvofond ....... .

Ostindiska fonden ....... . . . .. . .. .

1947-49 års gåvofond .. ... ... ... .

3.297: 98 297:80 10.929: 60 516:53 948:45 691:65 919:8.667: 98 1.366: 96 20.297: 90 629:05 626:58 20.827: 4 7 4.856: 19 11.044: 34

Icke disponibel del av fonderna: 51

/n

1947:

31

/ 12

1948:

10.035: 53 1.151: 98 30.171:57 21.508: 58

10.088: 73 1.156: 21 30.4 72: 62 21.562: 84

10.532: 25 9.401: 32 43.575: 72 5.252: 30

10.565: 73 9.426: 55 43.694: 95

10.108: 48 27.239: 01

10.108: 48 27.502: 56

S:a Kronor 85.917: 48 168.976: 74 Efter tillägg av de medel föreningen enligt ovan äger disponera

169.863: 88 85.917: 48

utgör fondernas sammanlagda kapitalbehållning per UPPGIFT PER

31 /12

'3 1/ 12

1948

5.285: 21

255.781: 36

1948 ANGÅENDE FONDTILLGÅNGARNAS ART:

nom. Kr. 20.000: - Mo-Domsjö 4 % förlagsbevis ........ . .

15.000: - Svenska Statens 4 1/ 2 % obl. av 1940 ... .

5.000: -- L. M. Ericssons 4 1/ 2 % förlagsbevis ..... .

20 st. aktier i Svenska Sockerfabriks A/B a Kr. 80: - ..... . )) )) 60: - ..... .

100 » 23 » " Skandinaviska Banken » » >i 211: . .. . . .

Innestående i Sparbanken i Lund ......................... .

Bokfört till: 20.000:14.960: 62 5.000: 1.600:6.000:4.853:-203.10!: 20

Lund i Februari 1949.

Sven Tornborg.

REVISIONSBERÄTTELSE. Undertecknade, utsedda att granska Kulturhistoriska föreningens för Södra Sverige räkenskaper och förvaltning för .år 1948, få efter fullgj.ort uppdrag avgiva följande berättelse.

169

Styrelsens protokoll samt föreningens räkenskaper och övriga handlingar berörande revisionen ha av oss genomgåtts utan anledning till erinran och överensstämma de i det oss förelagda och av styrelsen godkända tryckta förslaget till årsredogörelse intagna räkenskapssanunandragen med bokföringen. Föreningens byggnader och samlingar äro enligt vårt · förmenande på betryggande sätt försäkrade.

Kassan har av oss uppräknats och befunnits riktig.

Särskilt utsedd siffergranskare har över sin verksamhet avgivit egen berättelse.

Då någon anledning till anmärkning icke föref'unnits , tillstyrka vi ansvarsfrihet för den tid revisii011en omfattat.

Lund den 27 maj 1949.

Ake N onlenskjöld.

N. Bäckman.

Utsedda av K ultnrhistoriska föreningen.

S. Dahlrup.

R. E. Lennforp.

Utsedd av Kungl. Maj:t.

Utsedd av Lunds stadsfuHmäktige.

SAMMANDRAG AV STIFTELSEN KULTURFONDENS RÄKENSKAPER FÖR AR 1948.

Ingående balau!S: Svenska Statens 4 % försvarslån av å r 1941 ....

Konungariket Sveriges Stadshypotekskassas 4 % obl. av år 1941 .. ...................... ..

Stockholms stads 4,•~· % obl. av å r 1940 ....... .

Lunds stads 4,n; % ohl. av år 1940 ..... .. .. . . .

Innestående å motböcker i Skand. Banken AB .. .

Upplupn a ej förfallna räntor

().000: 121.000: 5.000: -t-.000: 150:

--

87 2.010: 10

138.160: U7

2-10: -!.8-!0 : 213: 75 190 : 63: 64

5.547: 39

In koms ler: Hänla å 19.U års försvarslån . . . . ...... ..... . . . » Stadshypotekskas,s aus obl. . . .. . ..... .. . » Stockholms stads obl. . ..... -· .. .. ... .. .

Lunds stads obl. .... ..... ..... ·-. .. : .. .

• . medel i bank ....... ... ..... .. ...... . .

Upplupna e j förfallna räntor

1?.Q

l.996 : 25

Utgifter: Pension till fru Gurli Karlin Till Kulturhistoriska Föreningen .......... . .. .

Ränta till drätselkamman~ n å tillfälligt lån . .. .

Arvode till förvaltaren för år 1948 .... ....... .

l.200: - 3.848: 25 1: 34 221: 96

5.271: 55 2.010: 10 300:-

Upplupna ej inbetalda räntor . .. . . .... . . . .... . .

Tillfälligt lån . . . . ................. . . ... .. .. . .

U t gå e n d e b a l a n s:

Svenska Statens 4 % obl. av år 1941 .. ....... .

Konungariket Sveriges Stadshypolekskassas 4 % obl. av år 1941 . .. .... . .......... . .. ... . .

Stockholms stads 4,; r; l\fo obl. av år 19-10 . . . . .. . .

Lunds stads 4,'7 ii % obl. av år 1940 ........... .

Innestående i Skand. Banken AB. . ... ... . ..... .

Upplupna ej förfallna räntor .. ...... . . . ...... .

ö.000: 121.000: 4.000: -4.000: 1.126: 71 1.996: 25

138.122: 96

Kronor

145.704: 61

För Stiftelsen Kulturfonden:

A drätselkammarens vägnar: Ivan Holmberg .

.L Bengtsson.

Förestående räk enskaper granskade och godkända: För stadsrevisioncn: G. Ståhl.

För Kulturhistoriska Föreningen: Carl-E. Borgcnstierna.

N. Räckma11.

C. TJÄNSTEPERSONAL OCH VERKSAMHET. intendent: Antikvarier : Amanuens: Skattmästare:

Ombudsman: Kanslibiträde: Konservatorer: Rustmästare: .

fil. dr Sven T. Kjellberg fil. dr William Karlson fil. dr Ragnar Blomqvist fil. kand. Carl Gustaf Lekholm f. postmästare Hj. Ekström l. o. m. 25 / 1 och därefter f. bankdirektören Sven

Tomborg. överste Sven Forsberg fru Ulla Ekstrand. fröken Anna Karlsson herr Eric Ranson herr vVilhelm Jönsson

På den textila konserveringsavdelningen ha två biträden tjänstgjort t. o. m. 1/ri samt 1/ 6 och på den allmänna komerveringsverkstaden ett. För byggnadernas reparation och till handräckningsarbeten ha två man varit anställda samt för vakthållning och rengöring tre vaktfruar och ett antal söndagsvakter. Nattvaktstjänsten har varit uppdragen åt Malmö NattVakts Garantiaktiebolag.

Under året ha omfattande restaurerings- och underhållsarbeten företagits på de kulturhistoriska byggnaderna inom museet, huvudsakligen i avsikt att förbättra yttertak, takstolar och vindsvåningar. Taken, som tidigare endast bestått av tegelpannor lagda på läkt, ha helt nedtagits, takstolarna lagats och fasta brädtak täckta med underhållsfri papp uppförts, varefter dessa åter belagts med taktegel. Dylik reparation har företagits på Ystadhus.et, Schlyterska huset, Wahlbomska, Thomanderska, Berlingska och Borgarhusen. Nya vindsgnlv ha blivit lagda i Ystadhuset och Schlyterska huset. Genom dessa anordningar ha byggnaderna äntligen skyddats för den fukt, som regn och snö medfört, och det framtida underhållsarbetet i väsentlig grad underlättats. De nya vindsutrymmen, som museet på så sätt erhållit, erbjuda ökade möjligheter för magasinering av föremål och en uppordning av dessa magasin har påbörjats. Dessa reparationer ha kunnat utföras tack va.l'e anslag ur lotterimedelsfonden. Styrelsen har ansökt om fortsatt tilldelning av loUerimedel för avslutande av byggnadernas iståndsättande. Blott fyra byggnader återstå nu. Sedan dessa blivit reparerade har museets samtliga byggnader, som 1934 befunno sig i mycket dåligt skick, blivit iståndsatta.

Arbetena på Herrehuset ha fortsatt. Sålunda har en dubbel stentrappa blivit uppbyggd framför östfasaden och den senare har blivit lagad och målad. I det inre pågår restaureringen.

Trappan mellan våningarna har flyttats till byggnadens nordvästra hörn, varigenom större utrymme beretts åt samlingarna.

Planen framför Vita Huset har sedan 1934 under den varma årstiden varit upplåten åt en utarrenderad konditoriservering.

Saknaden av skydd för väder och vind gjorde den likväl mindre

172

tilltalande för besökare. För att ·råda bot härpå anskaffades under året en lältloggia. Samtidigt iordningställdes köksutrymmena i Vita Huset. Härigenom har det blivit möjligt att även servera lunchrätter. Den livliga frekvensen under året vittnar om att besökarna uppskatta denna friluftsservering.

Inom museets nuvarande markområde saknas i stort sett möjligheter till en fortsatt utveckling av byggnadsbeståndet.

Styrelsen har sedan en längre tid tillbaka haft sin uppmärksamhet riktad härpå. Frågan om en utvidgning av museiområdet på dess nuvarande plats blev särskilt aktuell genom den ny.a stadsplanen för kvarteret Kulturen, vilken bl. a. tilllåter exploatering av parkområdet i kvarterets inre genom uppförande av tvenne 30-40 meter långa blockhus, det ena beläget i museets tomtgräns. Denna och andra omständigheter vidgade problemet till att icke blott avse museets ökade utrymmesbehov utan även - och i lika hög grad - att förhindra en störande bebyggelse i grannskapet. Med oro såg styrelsen därför åren före världskriget att nybyggnadsverksamheten nalkades dess område. Genom sammanslagning av småfastigheter uppfördes det stora bostadshuset i kvarteret S :t Thomas mitt för Botaniska trädgården. Vid denna tidpunkt salubjöds fastigheten nr 2 i kvarteret Tegner, vars byggnad mot Adelgatan bildar fonden i det vackra gatuperspektivet mellan Kulturens murar och högvuxna alleträd. Denna tomt, som sträcker sig ut till Hjortgatan, är synnerligen lämplig för nybyggnad. En exploatering av denna skulle för all framtid ha rubbat detta vackra och av alla lundabor uppskattade stadsparti. Då föreningen vid denna tidpunkt ännu hade sina stora skulder att dragas med och icke utan kungl. maj:ts tillstånd fick upptaga lån, beslöt arbetsutskottets medlemmar att bilda en fastighetsförening och inköpa denna fastighet. Fastighetsföreningen Hjorten, som har till uppgift att köpa och förvalta fastigheter i avsikt att vid lämplig tidpunkt till nedamorterade värden överlåta dem till Kulturhistoriska föreningen, har sedan dess ytterligare förvärvat fastigheterna n:ris 23 och 28 inom kvarteret Kulturen och n:r 7 inom kvar-

173

teret Tegner. Härigenom har museets närmaste grannskap blivit fredat och de farligaste konsekvenserna av den nya stadsplanen avvärjts .

Det har emellertid alltmera framstått som ett önskemål att ej stanna enbart vid dessa åtgärder. Då byggnadsverksamheteu på nytt kommer igång torde djupgående förändringar komma att ske i den gamla stadens fysionomi. Det är numera en gängse åsikt att städerna böra reservera någon del av sin äldre karakteristiska bebyggelse och sådana reservat finnas på många håll. För Lunds stads Yidkommandc bör tanken på ett bebyggelsereservat ej heller vara främmande. En lämpligare plats härför än kvarteret Kulturen, där museet redan disponerar halva arealen, kan icke finnas. Under framhållande härav har föreningen därför hos Drätselkammaren begärt att få förvärva den Callmerska fastigheten. Något av görande på denna punkt har dock ännu icke träffats , däremot har staden låtit rim byggnaderna å fastigheten ehuru för eningen förbundit sig att iståndsätta och underhålla gatuhuset.

I samarbete med Lunds Husmodersförening anordnades 5- 12 maj en leksaksuts.tällning i Vita Huset, vilken blev flitigt besökt. Ett par av dessa dagar arrangerades en vårmarknad med salustånd, kasperteater, konsert m. m. I början av å ret anordnade Svenska Duvavelsföreningens Lundaavdelning en utställning av duvor, vid föreningens årsmöte gjordes en exposition av den senaste tidens nyförvärv och mot slutet av året visade Damtidningen Femina en livligt uppskattad sticknings·· utställning. En utställning av Nordisk Bokkonst 1947 anordnades i oktober. De under senare år återkommande promenadkonserterna under vår och höst visade sig även nu vara publikdragande. Konserterna höllos av Norra och Södra Skåningarna.

Aven detta år har rekla.In;verksamheten bedrivits i stor omfattning och museets affischer spritts över en stor del av södra Sverige. Den av föreningen 1946 utgivna Julkalendern har i reklamsyfte utdelats i 4.430 ex. till skolorna inom 4 73 kommuner i Skåne och Blekinge med anhållan ~1 tt eleverna skulle orienteras beträffande museet.

174

ra//Med!eTTL. Dåvi19Jrio-rjarle w;eKiiture11S årrlo!,rdlnar!d vimedt11tden!kuleye m;orlefl!lt{l~ mi1l !tJå!lningfor muieetSedan ahJ fartmnz1JJ~ 1Jdrcletffunlzt,jJ(l/Jjlers:: !r!Jdninps,,,f/icfli,. oclz portoko.rtnader stigit. · Var ocienfarJ!år att5honor1211,,, mera tdefarsfår jorsöf att lö11a en annan !ofav }(u/turens s!anrlarrlfar lettarts!

Om .Yi .rätter 1Järcktå år.r!olm oclz villalt lenjorifaranrle skalf_~!feI isinnuvaran,, cfe cm/attninp. OChU!JfJjrJe/,f;jrlijJ OJ'Jtfajt!l()m alf fovt!l"ig! lij;_a avgiften mecl2fro11or-Jrånffro,, 1

nor tl!I 7ironor:

Liksom tidigare ha museets samlingar demonstrerats för ett stort antal föreningar och grupper. Alliance Frarn;aise hade förlagt ett av sina sammanträden till museet liksom Utlandslektorernas förening. Lunds Husmodersförening har haft sina studiecirkelmöten i Vita Husets auditorium och Nordiska arkeologmötet hade här en kollation.

Realkatalogisering av samlingarna har fortsatts med beskrivning och fotografering av nyförvärvade och äldre föremål. På textilavdelningen ha de skånska allmogedräkterna, röllakan, flossa och opphämta, på stånds-, hantverks- och allmogeavdelningarna möbler, fiske och bohag blivit realkatalogiserade. En lappkatalog efter accessionsliggaren har påbörjats i avsikt att på ett snabbare sätt än genom realkatalogen erhålla en överblick av samlingarna. Amanuensen Lekholm har bedrivit studier rörande fiske i Kalmar län, Öland och Blekinge.

Såsom arkivarbetare har f. lettiske övers.ten Konstantin Kanep varit sysselsatt på museets bibliotek, dels med fortsättning av kartoteket över uppsatser i tidskriftslitteraturen, dels med katalogisering av greve Axel Raoul Wachtmeisters donerade boksamling.

Bearbetningen av under året och tidigare gjorda lundafynd har fortgått. Lundaarkivet har tillförts 64 blad originaluppmätningar från årets grävningsundersökningar och c:a 140 fotografier och negativ. Från Humanistiska fonden har utgått fortsatt anslag till utarbetande av en arkeologisk generalkarta över Lund. Tack vare detta ha 98 renritningar av uppmätningar från olika grävningsundersökningar kunnat färdigställas under året genom ritaren fil. mag. Alfred Kurlentz.

De lundahistoriska undersökningarna ha omfattat övervakning av grund- och andra grävningar samt uppmätning och fotografering av utdömda byggnader på sammanlagt 23 platser. En del betydelsefulla undersökningar ha kunnat utföras. Vid grundgrävningen för Värmlands nations nybygge på kvarteret Grynmalaren n :r 30, vid Stora Tvärgatan, kunde konstateras, att platsen fordom överflutits av den östra stads176

bäcken. I den dy, som bäcken avlagrat, låg det äldsta daler~ bara människoskelett, som hittil1s påträffats i Lund. Av kera-· miska fynd framgick, att den döde, en c:a 50-årig man, nedlagts under en tidig del av 1000-talet. I samma dy hittades också flera skelett av häst och hund. En grundgrävning på kvarteret Gråhröder n:r 22, vid Bytaregatan och i omedelbar närhet av S :t Jakobs kyrkogård, har bragt i dagen ett större parti av en husbotten med tegelgolv. Yttermurarna voro av: tegel, liggande i lera i s.tället för i kalkbruk. I plan, byggnadsskick och tillstånd visade huset påfallande likheter med ett hus, som år 194 7 framgrävdes ett stycke nordväst om S :t Peters klosters kyrka. Möjligen höra båda husen till 1500-talet. På kvarteret Sankt Mikael n :r 7, Wieselgrens minne, har inom Svartbrödraklostrets område påträffats ett skelett i en tegelm1urad gravkista. På den dödes bröst låg ett enkelt kors av mässing. Några skelett utan spår av kista ha vid ledningsgrävning i Bytaregatan framgrävts inom det område, som under medeltiden upptogs av S:t Jakobs kyrka och kyrko'." gård. Med bidrag från Lunds stad och från föreningen Det gamla Lund har det under året rivna Tuna slott uppmätts och fotograferats.

D. SAMLINGAR, BIBLIOTEK OCH ARKIV. Samlingarna ha ökats med 680 nummer, varav 295 genom gåvor, 47 genom depositioner och 338 genom köp . Accessionen omfattar n:ris 45.771-46.451.

Allmogeavdelningen. Inom samlingen av jordbruksredskap märkes främst en självbindare av den under 1800talets senare del vanliga typen av märket »Wood ». I övrigt har på denna avdelning inregistrerats en del enklare husgeråd - grynkupor av halm från Hällevik, Lister, Blekinge, korgar m. m . från Urshult, Kinnevald, Småland - och möbler - stol av bok med karvsnittsornamentik, daterad 1773, och en vagga med årtalet 1760, båda från Blekinge, ett vackert blomster12

177

målat dubbelskåp från Yshy, Höks härad, Halland och en målad soffa från Ö. Torn i Lunds grannskap. Från Skånes Fagerhult är en släde med s. k. »små1änningahäckar» och en fodersäck, »höband )) , för långfärder i form av en nätkasse av enebark. - Även i år har samlingen av fiskedon erhållit ett rikt tillskott genom amanuens Lekholms insamlingsresa i Blekinge, Kalmar län och på Öland. Praktiskt taget representera nyförvärven alla olika slags fisken bedrivna i denna landsändas kusttrakter jämte säljakt och fågelskytte samt tillverkning av redskap. I detta sammanhang kan också omnämnas en tatuerarenål, som påträffades på vinden i en gammal fiskarestuga i Torhamn.

Samlingen av allmogedräkter hör fortfarande till dem, där nyförvärven äro talrika ehuru de knappast medföra något väsentligt nytt ur forskningssynpunkt. Särskilt angelägna äro vi att få samtliga dräktplagg, som burits av någon bestämd person. Sålunda har museet i år fått en kvinnodräkt från Bara, buren 1862 vid Anna Lars.dotters giftermål med Nils Andersson i Lilla Bjellerup nr 2, samt hela kvinnodräkter från Köpinge, Herrestads härad, från Skytts med dräktsilver och från Vemmenhögs härader. Av särskilt intresse är en likskjorta av hemvävt linne med broderi på bröstet från Svarte i Ljunits härad och en åkkapprock av blå vadmal med förgyllda mässingsspännen och länkar vid halsen och på bältet samt med det inbroderade årtalet 1854. I övrigt märkes bl. a. en klut från 1700-talets slut med spetskantade handändar och hålsöm, Knislinge, Ö. Göinge härad, tvenne särkar från Vollsjö, Färs härad, och dräktdelar från Äsperöd i samma härad och Löderup i Ingelstads härad.

Bland nyförvärvade allmogetextilier må framhållas en kudde av svart ylle med broderier och årtalet 1831 från Trolle-Ljungby, Villands härad, ett par kuddar i röllakan från Ingelstads och Rönnebergs härader och en fragmentarisk agedyna från Ingelstad. Ett par agedynor i halvflossa daterade 1811 och 1850 ha kommit från resp. Flädie i Torna och Vollsjö i Färs härad. Samlingen av sängutrustningar har ökats med ett hem178

vävt dynvar från 1871, S. Sandhy, Torna härad, och ett par virkade, vita sängöverkast från Ingelstad.

Högre ståndsavdelningen. Det förnämsta möbelförvärvet är en holländsk linnepress från 1600-talets slut, ett utsökt arbete av valnötsträ. Som museet saknade denna karakteristiska möbeltyp har förvärvet ett dubbelt värde. Häradsskrivare Hans Collins i förra årsredogörelsen omnämnda testamentariska gåva har ytterligare ökats genom en chiffonier i valnöt från förra århundradets mitt, vilken tidigare haft sin plats i det collinska hemmet i Rengs prästgård. Genom en annan testamentarisk gåva, från överstelöjtnant I. E. Trägårdh, Lund, har museet mottagit ett divansbord från 1860-talet.

Eljest märkas ett klaver tillverkat av Carl Jac. Nordqvist i Stockholm 1826, skrivbordsstol i polerad björk, som tillhört professor Seved Ribbing, och en toilettbyrå med spegel och två hurtsar från 1900-talets början. - Av militärt ursprung är en kista indelad i fack och med den målade påskriften : »Ingelstads Kompani-Område ».

Dräktsamlingen inom denna avdelning har huvudsakligen erhållit tillskott från de senaste årtiondena, såsom en aftontoalett av vit crepe de chine med besättningar av pärlor och paljetter använd vid drottning Astrids bröllop, aftontoaletter från 1930 och 1935, en herrkostym från 1937 och ett par vita flickklänningar från 1920-talet. Vidare kan omnämnas en bro· derad vit sidenväst, som tillhört professor A. H. Florman (1761-1840) i Lund, ett par västar till kusk- och betJänt.unifoTmer från Trolleberg, 6 st. pärlbroderade barnmössor fråu tiden omkring 1800 m. m.

De lundaarkeologiska samlingarn a ha ökats med ett antal jordfynd, de flesta av sedvanligt slag. Framhållas må en samling skärvor av svartgods av omisskännlig 1000-talskaraktär och ett kamfodral från tidig medeltid från kvarteret Grynmalaren n :r 30, en medeltida färla från Skandinaviska bankens tomt kvarteret .Apotekaren n:r 5 och ett rökelsekar av brons från Bytaregatan strax norr om platsen för S:t Jakobs kyrkogård.

Hantverksavdelningen. Den förra året vid nmseet uppförda smedjan har kompletterats med en stor slipsten vilande på stenstolpar från Villie smedja, Skytts härad, och smidessamlingarna med bl. a. ett par grindar, utförda för Lundagårdsmuren 1748 av smeden Setterström i Stockholm, en stångkappa smidd som gesällprov 1895 av Lars Landberg, senare mästare i Kävlinge, och dörrbeslag av konstsmeden Henning Persson.

Till hantverksarkivet ha influtit betyg och orlovsedlar 180731 för smeden Anders Callmer, diverse handlingar rörande muraregesällen G. P. V\Tidergren 1848 och smedgesällen G. Widergren 1898, gesällbok samt skisser och beskrivningar till Land.bergs ovan omnämnda gesäJlstycke. Att notera är särskilt ett antal kakformar till små kakor av glaserat lergods använda av bagaren G. Berggren i Näsum på 1860-70-talen, en run:d stämpel av grönt glas med inskriften TORUP 1757, vilken suttit på en flaska, ett fickur med spindelgång och repeterverk från slutet av 1700-talet och ett par damguldur nred cylindergång tillverkade i Frankrike under 1800-talet, tapetprover från Gyllenkrokska huset i Lund.

Han dels avd el ni n gen. Till komplettering av den mössaffär, som är tänkt att inredas i museet, har Firma Gustaf Nilsson, Lund, ytterligare överlämnat ett stort antal föremål. såsom glastak, skyltskåp, verkstadsbord och marknadskoffert.

Hit kan också föras en räknemask.in av märket »Saldorita », 3 st. bläckflaskor av engelskt stengods, signerade Coulton, Lambeth, från 1820-30-talen, påträffade obrutna och med sitt innehåll av bläck, samt balansvåg, som. på 1870-talet använts i J. P. Thorells lanthandel i Kongsmarken.

Keramiska samlingarna har genom donation av direktör Bror W. Olofson fått mottaga ett par mycket värdefulla tillskott, dels ett fat i lysterfajans från Kashan, Persien, 1200talet, och dels ett stort porslinsfat med kinesiska motiv i blå underglasyr, Shah Abash, Persien 1600-talet. Omnämnas bör också en uppsats av tre lock.urnor och två vaser i blådekorerad delftfajans från omkring 1700, delar av en porslinsservis från 1800-talets början, vilken tillhört ärkebiskop Henrik Reuter 180

dahl, samt en kakelplatta polykromt dekorerad med vasavapnet i en krönt kartusch och med följande intressanta sam· tida inskrift på baksidan: »Insatt i Upsala Slott 1701 af And. Aurel från Köping ».

Vapensamlingens viktigaste nyförvän utgöres av 51 nummer ur lantmästare Henning T:son Ugglas samling. Dessa komplettera museets tidigare vapenbestånd särskilt beträffande militärmodeller av sablar och handeldvapen. Bland jaktgevären märkes en studsare signerad NVSBA VM STOCKHOLM. Bland samlingarna till 1ä k ekons tens bis toria bör främst omnämnas ett homeopatiskt husapotek, som tillhört dr P. J. Liedbeck (1802-1876) - han var gift med Per Henrik Lings d-0Uer Henrika Sofia Karolina. Till denna läkedomskategori kan också räknas den danske professor P. Heskiers vid sekelskiftet mycket omdiskuterade »Voltakors », »Gyllene ring » och tandhalsband för småbarn. - Eljest märkes etui med diverse barberareredskap samt ett utställningsskåp av valnöt för peruker, vilka tillhört Lunds siste perukmakare Bertini.

Till samlingarna rörande förenings väsende har museet hl. a. mottagit en serie av 33 st. 1 :sta majmärken för Lunds :irbetarekommun, diverse frimurareemblem från 1840-50-talen och Stadgar och ridreglemente för Frosta Velociped.Klubb antagna 21 september 1890. - Bland personhistoriska minnen märkes ett skrivbnrd, som tillhört skalden A. U. Bååth, diverse föremål såsom broderad barnmössa, skramla och vaggtäcke, som brukats av »Fader Berg », po-rträtt i olja av glasmålaren Anders Nilsson i Lund, målat omkr. 1900 av Estrid Larsson, elev av Carl ·wnhelrnsson på Valand, då Anders Nilsson arbetade hos Callmander i Göteborg, porträtt av häradsskrivare Hans Collin, utfört i pastell av Henning Malmström 1924, samt en stor samling fotografier av lundabor, utförda bl. a. av A. W. Rahm 1900-10. Av särskilt intresse är en trolovningsring av guld funnen i Bjeresjö kyrka. Den anger genom följande gravyr sin tidigare ägarinna: HMVH = Helena Maria von Haven och JSD =Jacob Segerdahl. Segerdahl var bl. a. överinspektor över salpetersjuderiverken i Skåne, Hal181

hm:d och Blekinge, adlades 1719 och dog 1724. Ett person· historiskt minne av särskilt lundensisk karaktär är en blomsterbukett inom glas och ram utförd av hår från medlemmar av familjerna Gleerup, Stäck, Tullberg, Kroiok och W eber g för omkring hundra år sedan.

Vid den under året hållna utställningen av 1e k s a k e r över lämnades en hel del gåvor till museet, däribland ett dockskåp i två våningar från 1830-talet, tillverkat av päronträ från Kul· turen under professor J. A. Engeströms (död 1846) tid såsom ägare av den Lingska gården. I övrigt märkes ett stort antal tennsoldater, dockor - däribland en porslinsdocka med röd sidenklänning inköpt i Wiesbaden på 1870-talet och en dockklänning med turnyr - kaleidoskåp, leksaksspis, tankespel m.m.

Museet har sedan gammalt en samling av jämf örand c etnografi från olika delar av världen. Denna har under året fått ett betydande tillskott genom en gåva av sterbhuset efter greve Axel Raoul Wachtmeister. Greve Wachtmeister vistades under långa perioder på resor i Indien och Söderhavet och hemförde från dessa föremål av skilda slag. Samlingen omfattar ca 390 nummer textilier, vapen, musikinstrument, prydnadsföremål och husgeråd. - Från universitetets anatomiska institution har såsom deposition överlämnats en egyptisk mumie.

Biblioteket har ökats med 235 nummer, därav 69 genom byte och 83 genom gåva. Accessionen omfattar n:ris 8.5508.785. Häruti ingår en av sterbhuset efter greve Axel Raoul 'Vachtmeister skänkt boksamling omfattande 1.112 nummer.

Denna boksamling innesluter arbeten rörande biografi, historia, geografi och resor, teosofi och religionshistoria, musikhistoria och skönlitteratur samt en del uppslagsverk, såsom 34 band Encyclopredia Britannica, och planschverk, såsom Skjöldebrands Voyage pittoresque au Cap Nord. Även en del arkivalier hör till samlingen samt 6 band i stor tvärfolio med inklistrade visitkort, sammanförda av greve Carl Wachtmeister, (1823-1871) sedermera utrikes statsminister, under dennes 182

tid såsom svensk minister i Köpenhamn, Konstantinopel m. fl. platser. ÅRETS DONATORER. Förteckning över dem, som skänkt föremål till museet, biblioteket och arkivet - där ej annorlunda angives är hemorten Lund.

Folkskollärare D. Ahlner, fiskare Erik Alden, Svartö, fru A. Andersson, Torhamn, Helge Anders.sons Radio- och Skrivmaskinsaffär, fröken Ingrid Andersson, Malmö, skriftställaren Per Andersson, Hässleberga, fiskare Werner Andersson, S :a Greda, fröken Gerda Bendz, fröken Emma Bengtsson, Lyngby, dekorationsmålare Sture Berg, fru A. Bergengren, herr C. Bertini, Malmö, antikvarie Ragnar Blomqvist, Knut Bomans Cykelaffär, disponent Carl-Eric Borgenstierna, fru N. Brattström, fil. doktor A. Breckström, Stockholm, fiskare T. Börjesson, Revsudden, herr Daniel Celander, häradsskrivare Hans Collins sterbhus, fröken Greta Cronsioe, herr Johan Ekelund, fröken Elisabet Eklund, fröken Gärda Eklundh, fröken H. Eklund, fiskare Helge Flöner, Lötsborg, Pataholm, fru Thorborg Fredfelt, Finja, fröken Ida Fredriksson, fiskare Oskar Fredriksson, Sanda, distriktschef Börje Friberg, Hälsingborg, konservator And. Gräns' sterbhus, Göteborgs nation i Lund, herr M. Gunnarsson, lantbrukare, Emil Hansson, Skarhult, konservator Eric Hanson, Malmö, fiskare Emil Henriksson, Dragsnäs, fil. doktor Ingegerd Henschen-Ingvar, konstnär Stig HertzmanEricsson, Örebro, kapten A. G. Holst, Eslöv, fru Aina HolsteinKrag, Ystad, fröken Augusta Hult, kapten Sten Hultman, Ängelholm, fröken Sophie Härstedt, fru Ebba Ingemanson, fröken Bengta Johanssons sterbhus, Kabbarp, fiskare Ejnar Johansson, Äleld, fiskare F. H. Johansson, Djupvik, lantbrukaren Gunnar Johansson, Önneköp, skolgossen Lars Anders Johansson, fru Gudrun Juel-vVestrup genom testamente, Rydsgård, herr Axel Jönsson , fiskare Hans Jönsson, Hällevik, maskinist Lars Jönsson , Stångby, fru Märta Kallenberg, 18 ~\

antikvarien William Karlson, byggmästare Harry Karlsson, amanuens L.-G. Kindström, Hälsingborg, fru Greta Kjellberg, intendent Sven T. Kjellberg, s.parbankskassör Knut af Klinteberg, gårdskarlen Olof Knutsson, antikvarie · Olle Källström, Stockholm, familjen C. 0. Larsson, Sjöstorp, friherre Carl Leijonhufvud, amanuens C.-G. Lekholm, förlagsdirektör William Lengertz, Malmö, professor Johannes Lindblom, köpman Gunnar Lundberg, fröken Tora Lundblad, Lunds Universitet, typograf A. F. Löfgren, Malmö museum, Malmö, fru Hilda Månsson, f. stationsinspektor Åke N ordenskjöld, herr Anton Nilsson, Valleberga, ingeniör E. Nilsson, Bromölla, G. Nilssons sterbhus, herr G. Nilsson, Tomelilla, skogvaktare Lars Nilsson, Räften, okänd, seminarielärare Berndt Olden, fröken Euphrosyne Palm, fröken Gerda Pehrsson, N osaby, fiskare Anders Persson, Hörvik, konstsmeden Henning Persson, fiskare Joh. Pettersson, Torhamn, telegrafkommissarie \V. E. Prior, fru Agnes Queckfeldt, fröken Estrid Ribbing, skäddaremästare Ludvig N. Rosengren, Kulladal, fröken Ida Rudelius, Ystad, Röda korsets lokalavdelning i Lund, fru Maria Sallow, f. landsfiskal Carl Scholander, Ystad, med. lie. Björner Sjöberg, Kristianstad, herr Johan Sjögren, Steneby skolor, Steneby, fru Sigrid Stjernswärd, Viltskövle, kapten Nils Strömbom, Stockholm, ben- Nils Johan Thorn, Ö. Torn, bankdirektör Sven Tomborg, överstelöjtnant I. E. Trägårdh genom testamente, fröken Anna Tykessons Fotoatelier, auditör Torsten Ugglas Sterbhus, Universitetsbiblioteket, greve A. R. Wachtmeisters sterbhus, Tyringe, fröken Martina Weibull, fröken Ida Westdahl, förste bibliotekarie Gunnar Wetterberg, smedmästare G. Widergren, direktör Stellan Winther, herr Inge Åberg, Bankogården, Hälsingborg, fru Marie-Louise Åhlander, fröken Ulla Åkerlund, fru Monica Åqvist, A.-B. J. 0. Öberg & Son, Eskilstuna.

E. BESÖK. Av de 45.768 besökarna ha 1.040 studenter, 108 militärer och 7.967 skolungdomar varit avgiftsfria samit besökande med ned184

satt avgift utgjort 5.764. Högsta antalet besökare var den 9 maj med 1.629. - H. K. H. Kronprinsen avlade den 17h ett besök museet.

Mflnad

Januari ... . ... . ..

Februari ... . ......

Mars ........ . ...

April . . . .........

Maj ..............

Juni . . . .. . ... . ..

Juli . .... . .. . . . ...

Augusti ... . . . .. ..

September . . . . ....

Oktober .... . .....

November . . . . . . . .

December ... . . . . .

Antal fritt besökande

Antal inträdes- Summa intri\ desavgifter betalande

Antal medJemsbesök

248 261 441 675 3.719 2.397 1.314 825 2.267 1.491 949.

247

698 1.183 881 1.124 6.200 4.679 6.315 4.322 2 293 1.258 1.553 428

545: 560:50 783: 70 780:70 5.266: 50 3.438: 65 5.604: 45 3.852: 30 1.974: 65 1.037:60 1.205: 203: 75

119 63 84 95 886 338 332 340 266 86 30 33

14.834

30.934

25.252: 80

2.672

F. ÖSTARP. Gammelgården har dagligen hållits öppen under maj-september. Av de 6.361 besökarna ha 1.279 haft nedsatt avgift och 406 varit avgiftsfria. Byggnaderna ha i stor utsträckning varit föremål för underhållsarbeten. Vid Möllegården har ett nytt svinhus blivit uppfört. Skötseln av skogen har övertagits av Skogsvårdsstyrelsen i Malmöhus län.

På grund av den ständigt ökade frekvensen vid Gästgivaregården har mot slutet av året en utvidgning och omdisponering av ekonomiutrymmena igångsatts.

G. VÄVSKOLAN OCH KONSERVERINGSANSTALTEN. Lunds stads skolor för yrkesundervisning har såsom tidigare förlagt sina kurser till museets vävskola och undervisningen har pågått i sedvanlig utsträckning. Konserveringsverkstäderna ha i huvudsak arbetat för museets behov, men även stått allmänheten till tjänst.

Lund den 5 april 1949.

STYRELSEN .

18:)

INNEHÅLL

Förord . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

3

Minnesord över Anna Karlsson . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

(-)

FöREMAL ur Kulturens samlingar i ord och bild. Sm å uppsatser med illustrationer av RAGNAR BLOMQVIST (R. Bqt), ·WILLIAM KAHLSON (W. K.), SVEN T. K.rnr.LBERG (S. T. K.) och C. G. LEKHOLM (C. G. L.) . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

8

WILLIAM KARLSON, Tavla med h årarbete . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

38

SVE N T. KJELLBEHG, Djur

42

WILLIAM K.\RLSON, Kalinan . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

72

STEN-BERTIL VIDE, En götisk runstav i Kulturens samtlingar . . . . . .

84

CARL GUSTAF LEKHOLM, Garnredskap Il

95

RAGNAR BLOMQVIST, Hospitalet i Lund

118

NILS-ARVID BRINGEus, När åsbobönderna kallades åsnor .......... 156 Redogörelse för Kulturhistoriska föreningens för södra Sverige verksamhet 1948 .............................................. 163 A.nnonse r . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 189

OMSLAGSTECKNINGARNA för årsböckerna 1946-1949 har symboliserat de fyra elementen Vatten, Luft, Eld och Jord och varit utförda av red.

ÅRSBOKENS

DONATORER Akademiska Föreningen AB. Allhems Förlag, Malmö AB. Albin & G. Andersson, Lund AB. Apotekarnes Mineralvattenfabrik, Lun<l AB. Bröderna Olofson, Malmö AB. C. 0. Borgs Söners Fabriker, Lund AB. Eskilstunaboden Georg Lind, Lund AB. Fabriken Saturnus; Malmö AB. Färgverken, Malmö AB. Grahns Pappershandel, Lund AB. P. Håkansson, Eslöv AB. Lennartssons Trävaruaffär, Lund AB. Linnefabriken Merkur, Göteborg AB. W:m Schannong, Lund AB. Svenska Urdepoten, Malmö AB. Vatten & Värme Carl Holmberg, Lund AB. Åkerlund & Rausing, Lund AB. Åtvidabergs Industrier, Malmö Advokatfirman Borgström & Wickman, Lund Dalby Gästgivaregård Finbrukens Försäljnings AB., Stockholm Firma Ernst Frank, Lund Gamla Antikboden, Axel W. Jönsson, Lund Gamla Sparbanken, Lund Vice Häradshövding H. Gillbergs Advokatbyrå, Lund Grand Hötel, Lund Henry Graneli, Södra Sandby Hemmets Journal, Malmö Gust. Holmbergs Eftr., Lund E. W. Holmstedts Möbleringsaffär, Lund

Husqvarna Malmö-Depöts AB., Malmö P. Håkanssons konserver AB., Eslöv Kooperativa föreningen Solidar u. p. a., Malmö Kurzels Fabriker AB ., Malmö J. P. Lindens Möbleringsaffär, Lund Byggnadsfirman Lundahl, Lund Lundaortens Mejeriförening, Lund Handelsfirman L. J. Lundgren, Lund Lunds Dagblad, Lund Otto Molln, Kristianstad Clara Nielsen, Lund Firma Gustaf Nilsson, Lund Wiwen Nilsson, Lund Nya Sparbanken, Lund Ellen Ohlsson Konst- o. Antikvitetshandel, Malmö Målerifirman 0. E. Olsson, Lund Sigfr. N. & 0. Paulson AB., Lund Salanders Fabriks-Aktiebolag, Lund John Sandströms Glasmästeri, förgylleri och ramaffär, Lund Skandinaviska Banken Skånska Brandförsäkringsinrättningen, Lund Sparbanken i Christianstad Bleckslagerifirman Axel Sörensson AB., Lund Torna Sparbank, Lund Mauritz Wennicks Pälsvaruaff är, Lund Ahlanders Elektriska, Lund östarps Gästgivaregårcl

oäbjar till nuoaranbr od} förut= oaranbr ahabrminha mdtborgarr:

JBliu särshilb lrbamot! iBärigrnom gagnar iBu fjlhab.. )förrn . , gagnar iBig njälo, od}

ll!Ju förblir luntlrnsarr !

Jflärmarr upplysningar ang. närnh.:::lrllamots:::: innhrinning lämnas ft

jf(Jf:n

rr p.

KLIPPAN 1573

LESSEBO 1693

GRYCKSBO 1740

Tre traditionsrika bruk med förstklassig tc:~nisk utrustning. Genom sekler ha dessa bruk - landets äldsta - gått i spetsen för utvecklingen av finpapperstillverkningen i vårt land. Vill Ni vara säker på att få högsta kvalitet, se då till att Ni får papper från

FINBR UKEN

I

Manufaktur, Tricotage, Konfektion, Garnförsäljning, Gardin- och möbeltyger, Sängutstyrslar,

TEL. Växel: 171 80

Besiik

JBstarps d3 ästgiu artgåril Naturskönt läge Trivsamma lokaler Gott bord Fullständiga rättigheter

Telefon: Veberöd

229

I

BJÄRREDS SALTSJOBAD ·

GRAND

ELEGANT -

TRIVSAMT

Lunch,

Souper

Diner,

Dagligen middagskonsert

DANS onsdag, lördag, söndag

GRAND

Festvåningar - Sammanträdeslokaler

Besök DALBY GÄSTGlVi\REGÅRD Ät god mat i trivsam miljö Beställningar: såväl större som mindre emottages tacksamt

Tel. : Dalby 6 och 268

i MALMÖ äter man gott på de åtta Solidarrestaurangerna: Bergsgatan 20 M.F.F.-stad1on Drott ni ngtorget 10 Malmgården

Pilgården Södergatan 5 Folkets hus Temperance även hotell Engelbrektsg. 16

de båda sistnämnda äro självserveringar

SATURNUS

GOD LIKÖR

1

hava från en ringa början vuxit sig starka och förvalta

nu sammanlagt över 220 miljoner kronor.

Det är generationer strävsamma och målmedvetna sparare från stad och bygd, som åstadkommit detta resultat. Jämsides härmed hava sparbankerna kunnat främja utvecklingen inom alla områden genom tillhandahållande av lån på goda villkor.

Sparbankerna ha på sin tid tillkommit för att tjäna samhället och de arbeta fortfarande efter denna riktlinje.

GAMLA SPARBANKEN

TORNA SPARBANK

NYA SPARBANKEN

I ~~~~~~~~~~~~-__J 13

~YG

.. VA R 0 R och TE R I EL TR G N AD SMiAstor sortering

~~~~''« 7'Qvq.l"qq~h{~

lUND RL. 17120 UNJEYÄL •

Moderna skjortor ha ·unipartkragar äro jo8t 8ådana

tk.ragarna kall vara.

Unipa~ vill att en krage 8 är be· •om N1 -rkt men .

D D verkar •ta - Ni får elegan· e_ poro8. nar .. Ni väljer kvam, MJ'uk, k'ortor

MiR'KURS

Skjortor

Tillverkar:.:en Merkur .

Liooefabr

-Göteborg

-1

l

:~

,,

SPARBANKEN I CHRISTIANSTAD- i (~rundad

1826

Länets äldsta sparbank

lnsättarnes medel Kr. 46.000.000 Egna fonder c:a 4.600.000

I I

Pälsvaror, Kappor o. Dräkter Högklassiga kvaliteer, förmå nl igast hos

I WENNICKS II

Klosterg. 10

LUND Telefo n 114 06

I

I Nu syr jag fort E. W. HOLMSTEDT 1

och utan att trampa.

Med en modern H usqvarna symaskin kan Ni stoppa och Jaga snart sagt all ti ng - lika vackert och mycket fortare än för hand. HUSQVARNA symaskin - den enda svenska - är lättgående, slitstark och lättskött samt har framå t gående o . återgåen de matning.

MOBLERINGSAFFAR TAPETSERAREVERKSTAD

S ä J j e s av Husqvarna depoter och deras ombud pa bekväma av betalningsvillkor eller per kon tant mot hög kassarabatt.

Husqvarna Symas kiner

Ö. Mårtensgatan 2

Telefon 106 45

SKANSKA BRAND

Tegnersplatsen 4 LUND

Tel 170

~O

I

_ _ _ _ _ _ _J

Jl våta jön.Jtet åt Kloste r- och Kyrkogato rna finn er N i alltid fö rnämsta nyh ete r frå n in - och utlandet.

HOLMBERGS Eftr.

HERRE Kl P ERING SMA GAS IN

Te l. 10083

1:sta klass

L U N D

Beställningsskrädderi

TRICOT-MAGASI N Klostergatan 2, Lund Tel. 10344

Kyrkoga tan 3, Malmö Tel. 28628

Mattor

Tapeter

(G r undad 1860) St. Södergatan 4, Lund

Möbler

Tel. växel: 17440

Täcken

,--

lodväggur Pendyler Golvur ST 0 Pr f ll 1\ VAL I (J LI h '\ PH IS LA(; EN

A.-B. SV.ENSl)A URDEPOTEN

1_:_l."_'

f-1 _ _ "_T0-l!-trn_o_U_ \ - - - ! iÖ-T-EB_O_RG-)_ _H_i\_u-;1N-llBO _ R_G__,

,--· WIWEN NILSSON

ELLEN OHLSSON Kons t & Antikvitete r utsö kt urval MALMÖ

St. Nygatan

Filial

67

BÅSTAD

.luli - Aug. Telefon

Telefon 262 91

262

GAMLA ANTIKBODEN LUND

Kattes und 2. Tel. 15 5 2 3 Bostaden Tel. 15956

lnnehavare: Axel W. JönssL111 Föreståndare: Carl Jönsson

Köper och säljer antikviteter OBSt

65 års erfarenhet i branschen

Antihviteter i

ril~t

OBS!

urval finnes ständigt i luge r

Tenn, Koppar, Silver , Malm, Mässing, Bromer.

P.orslin 0ch Keramik av in- och utländsk tillverkning. ·

Textilier.

Vapen, såsom flintlåsgevär, sablar o.s . v.

Möbl er i olika stilarter - renässans, barock, rokoko, gusta\'iamk, empir~.

Karl Johansstil o . s. v.

VAVGARNER SASOM

1-tr. NÖTHÅRSGARN, 2-tr.RYAGARN, 1-tr. TORNAGARl\, 2-tr. VISTRAGARN OCH MA TTVA RP TJLL VERKAS Ä.KTÅ FÄRGEl\

l'IUMA KVALITE'TEH

1:AHNERNA SÄLJAS GENOM HEMSL.ÖJUH AFFÄHER, V.4VSROWR OCH VÄVERSROfl

Y.IlRZELS FABRIKER A.KTIEBOLAG MALMO TEL NAMNANROP : KORZELS FABl\IKER

Vice Häradshövding

H.

GILLBERGS ADVOKATBYRÅ LUND JURISTER :

Yng ve H a nsso n G unvor N o rdhalm-J acobso n Sti g Borg h Sture N elson Tho rsten Pete rsen KONTOR :

TELEFONER :

l:a Fiska regatan 2

Växel 17325

Advokatfirman Borgström & Wickman J u r i sI r r ,

1'onlo r :

LU N D:

mostergatan 11 Tel. 172 20 (växel)

M A L M Ö: Stortorget 29 Tel. linjev. 14917, 14918

Reservoarpennor Parker Sheaffer Ewer sharp m. f l.

Pencils

Carl Borgström Bertil Wichma n Hans fogemans1111 IJve Wiclimun .foders Winblarl .rur. kand .

Hugo Olsson T11rslen f.1rn rli11s

MASKINSKRIVNING och MASKINRÄKNING efter m oderna metoder

Nya hjälpmedel trivsam m a lokaler. Anmä l Er nu !

GRAHNS Pa ppe r sha n de l

ÅTVIDABERGSINSTITUTET Skolan där man tri·-;,·s Östergatan I , Nlalmö Tel. 7098r

Lekande lätt går Järden på

QMQ-CYKLAR .< om utmärka sig för

lätt gång och hög kvalitet

OTTO MOLIN, Kristianstad Varu-

QJ1.Q

mä rke

Telefonväxel 152 20 Postgrio 27 480

AKTIEBOLAGET

VATTEN & VÄRME CARL HOLMBERG LUND Clemcnstorget 3 Tel.: 10752, 11213 &. 10733

Telegramadr.: )>Vattenvärme))

Filialer: KRISTIANSTAD: Västra Storgat. 37 -

SÖLVESBORG: Skolgat. l

Tel.: 106 52, 116 52, 144 66

Tel.: 106 52

Rekommenderas för utförande av

Gas==, Vatten::, Ång= och Avloppsledningar ~ Badrums:s och Vattenklosettinstallationer ~ Centralvärmeledningar

Reparationer utföras fort och omsorgsfullt

BYGGNADSFIRMAN LUNDAHL Siriusgatan

2

LUND

3

Telefon

11 4

46

Utför alla slags byggnadsarbeten såväl reparations- som nybyggnadsarbeten

Allt arbete utföres med största omsorg

Vi utföra

Ljus- och kraftinstallationer Svagströmsanläggningar

ÅHLANDERS ELEKTRISKA I____ __J Tel.

106

39 - 15139

I-

A~ B. P. HÅKANSSON, ESLÖV SALUBRIN SPR ITATTIKA SENAP

P. HÅKANSSONS KONSERVER A.B. ESLÖV FELIX GURKOR S FT

OCH FRUKTKO~ISER V ER

L _ _ __

i

Reseffekter

SIGFR. N. & O. PAULSON A.-B. LUND inredningar möbler, tyger, gardiner mattor

Henry Graneli,

Södra Sandbv Telefon 5

VÄLSORTERAD LANTHANDEL OCH MANUF AKTURAFF ÄR j

John Sandström Tel. 110 6 1, LUND St. Gråbröde rsgoton 13

ATT

An

GLASMASTERI

•

ALDQl(i PLVuuAR ' 5A E3RA VID E..N BRA~A FR.År1

FORGYLLERI

~OM

RAMAFFAR

AKTIEBOLAGET

ALBIN & G. ANDERSSON Trollebergsvögen 5

Tel. 171 55

I I

REKOMMENDERAS

AKTIEBOLAGET

BRÖDERNA OLOFSON MALMÖ

Textilvaror en-gros Egen tillverkning av damkonfektion

MÄRKET BEO REKOMMENDERAS

MÅ LERIFIRMA

0. E. OLSSON Grundlagd l 8 4 7

Tnneh.: Axd Fr. Olsson

Alla slag av 11-iåleriarbeten - Förstklassigt - Moderat pris I

Bantorget 6 , Lund

!

Tel. 100 76

I

-j

Salanders Fabriksaktiebolag

i

LUND Bredgatan 10, tel. 11017

HOOR li lla Torg, tel. 260, Järnvägsg. 4, tel. 404.

Skomakareg. 5, te l. 13220

ESLOV Köpmansg. 12, tel. 318

! - - - - - - - - -- - - - - - , - -- - - - -- - - - - - - -

Bleckslagerifirman

Axel Sörensson AB St. Sö dergato n 26

Tel. 11900

Ta ~tä ck ni ngar och reparationer med galv. plåt, koppar, etern it,

sk iffe r

Kjellkerif, • emulsionsfärg, u p pblandas med vatten. För allt invän digt arbete.

Kjellkerol, mattfärg, arbete.

fö r

all t

inv ändigt

Ersätter oljef äq:.

och bly

TAKMÅLNINGAR

Sopkärl

I II

AB. FÄRGVERKEN, MALMÖ T el. 258 18, 284 44

A.-B. ALLHEMS FÖRLAG MALMO

>SV ENSKA FLOTT ANS HISTORIA>, >SVENSKA FOLKET GENOM TIDERNA>,

»DE NORDISKA FOLKEN GENOM TIDERNA>

(Danmarks, Finlands och Norges historia), >ALLHEMS KONSTBOCKER>, >ALLHEMS KONSTNARSLEXIKON>, »ALLHEMS SPORTLEXIK ON » och ,,ALLH EMS F'LYGBOCKER ».

LD Alltsedan 1775 har lundaborna kunnat hämta sina nyheter ur LUNDS DAGBLAD, som vårdat de lokala intressena med största omsorg och objektivitet. l undabornas anspråk att få veta vad som sker i deras hemort tillgodoses bäst i stadens egen tidning.

1 I

i

J~$ KLOSTERGATAN 14

I

l U N D

ANNONSERING för lund med omnejd blir både billig och effektiv om den koncentreras till

LUNDS DAGBLAD d-ladem enda tid.ning

Glas Keramik

Porslin Hemslöjd

tl .1J• l' Bytareg. 4

', ~ f!J,.,o.lJ.,..

Gammal välkänd

tel. 108 58

möbleringsaffär LUND

A.B. ESKILSTUNABODEN GEORG LIND T el. 173 oo. Växe-l. lund

Plat sens mest välsorterade

JÄRN- BOSÄTTNINGS- FÄRG- TAPET- OCH KEMIKALIEHANDEL

De stora följetonge rna,

och de LUND -

spännande novellernas

Allt för herrgarderoben -

Tel. 11 6 3 9

-

Itidnin g

11 8 7 5

växel med ankn. till avd. för: Herr konfektion

I

Gosskonfek tion H erre kipering Hattar Skodon

l

J

Herrskrädderi} A r betskläder u thyrni ng av Hö gt ids kläder K ON TOR

Fiskaregatan 21 HEMMETS

Fiskaregatan 23

i

I

JOURNAL I

FIRMA

GUSTAF NILSSON Grundad 18 7 4

Hatt- Möss- & Pälsvarumagasin Telefon 102 95

Klostergatan S

Specialite:

Doktorshattar

Studentmössor

LUNDAORTENS MEJERIFÖRENING U. P. A. Grundlagd 1896

Bästa inköpskälla av förstklassiga mejeriprodukter Telefoner 10123 och 11500

Uhtlturrns qJublikatio-net KULTURENS ÅRSBOCKER: För medlemmar, som önska komplettera sin samling, finnas ännu följande årgångar tillgängliga till ett pris av 5: - kr per styck:

1935, 1936, 1938-1942, 1946--1948

KULTURENS JULKALENDER 1946: Restupplagan utförsäljes till medlemmar till ett pris av 2: styck (urspr. pris kr 3: 50)

kr per

SKÅNSK BILDALMANACKA 1951: Väggalmanacka med 24 löstagbara vykort. Pris per styck kr 3: - .

Rabattering vid beställning av mer än 25 ex.

Restupplagan av årgångarna 1947, 1948 och 1950 med skånska motiv av resp. Emil Johanson-Thor, A. Monten och Martin Emond utförsäljas till ett pris av kr 2: - per st.

Ovannämnda publikationer beställas hos

lti uItu r r n, LUND Tel. 16930

XKULTUREN ÄR EN FRI OCH LEVANDE INSTITUTIONX DESS SAMLINGAR ÄRORIKA OCH INOM FLERA X X F OMRÅDEN ÄVEN AV INTERNATIONELL KLASS F ~ MUSEETS ROMANTISKA ANLÄGGNING I DEN R R GAMLA LÄRDOMSSTADENS CENTRUM HAR A M N ÅR FRÅN ÅR DRAGIT TILL SIG VÄXANDE T T SKAROR AV BESÖKARE. FÖRENINGENS PÅ KORT TID STEGRADE MEDLEMSANTAL ÄR D ETT TALANDE VITTNESBÖRD OM DET D X INTRESSE VARMED INSTITUTIONEN X XOMFATTAS. ATT UPPRÄTTHÅLLA OCHX X ÖKA DETTA ÄR EN BRINNANDE ÖN- X SKAN HOS FÖRENINGEN OCH DESS TJÄNARE. DE VILJA OCKSÅ SÄTTA IN ALLA SINA KRAFTER PÅ MUSEETS UTVECKLING SÅ ATT DETTA KAN BLI EN VÄRDIG VÅRDARE AV KULTURAR VET. I DENNA STRÄVAN HOPPAS DE FINNA STÖD HOS MEDLEMMARNA OCH HÖJA DENNA MINNESBÄGARE TILL EN TACKSAM SKÅL