Kulturens årsbok 1947 by Kulturen

ULTUREN 0

EN ARSBOK

1947

-~~- - ~~

19 ~ 7 -\

ULTUREN

DENNA BOK AR REDIGERAD AV SVEN T. KJELLBERG OCH TRYCKT I EN UPPLAGA AV 17.000 EXEMPLAR I GRAVYHMANER HOS H ÅK AN OHLSSONS BOKTRYCKEHI I LUND. J{L!CHEEHNA Ano FHÅN A. -B. MALMÖ GRAFISKA ANSTALT OCH PAPPEHET FHÅN F INBHUKEN, STOC l\H OLM .

LUND

1948

All vår värdighet beror på tanken. Det är genom den vi måste höj a oss och icke genom det rum och den tid, som vi omöjligt kan fylla. L å t oss alltså arbeta på att tänka väl. Detta är moralens grundval. PASC .\L.

essa ord av den vittberömde fransk e tänkaren står att läsa över ingången till ett franskt bibliotek. De kunde gärna lysa i eldskrift för alla människor. Ty vi behöver alla lära oss att tänka - statsmän såväl som vanliga dödliga - och att tänka väl. I äldre tider satte man mera värde på visdom än nu. En gammal man och en gammal kvinna aktades högt, ty ett långt liv hade skänkt dem en grund, ur vilken deras tankar kunde Den nyuppförda smedjan från Hylla.

framleta visa ord och meningar. Ja, en del av deras visdom hade åldriga rötter och hörde till de eviga sanningar, som är gemensamma för mänskligh eten oavsett land och ras. De hade utkristalliserats ur den mänskliga själen och blivit rättesnören, som kommit nära vad människor för stod med visdom. Många av dessa sanningar formades av tanken i skarpt mejslade ord och sättningar, vilka, som fjärilar flyger från blomma till blomma och därvid lyser i solen, gick från släkte till släkte. Man kallade dem ordspråk eller tänkespråk. I Den heliga skrift finnes samlingar av ordspråk, som blivit lästa och lärda och gått in i folksjälen. Då man hör dem i deras första avfattning på svenska såsom de trycktes i Gustav Vasas bibel , tycker man sig i ett fjärilsglimt förnimma tankarnas eviga skönhet. NÄR HJÄRTAT SÖRJANDES ÄR I SÅ HJÄLPER INGEN UTVÄRTES GLÄDJE ETT BLITT HJÄRTA ÄR KROPPENS LIV I MEN AVUND ÄR VAR I BENEN LOTTEN VARDER KASTAD I SKÖTET / MEN HAN FALLER VART HERREN VILL MÅN GA ÄRO FALLNA GENOM SVÄRDSEGG I MEN ALDRIG SÅ MÅN GA SOM FÖR ONDA TUNGOR NÄR EN BYGGER OCH ÅTER OMKULL RIVER I VAD HAVER HAN DÄRAV ANNAT ÄN ARBETE ETT ORD I SINOM TID TALAT I ÄR SÅS OM ETT GYLLNE ÄPPLE UTI SILVERSKÅLEN Så talas i Salomos Ordsprå ksbok och uti Jesu Syraks bok - eviga följeslagare, som icke låter sig hejda. »Låt oss alltså arbe ta på att tänka väl. Detta är m oralens grundval. » Vår förening omfa ttar nu m er än 16.000 m edlemmar. Vi tackar dem för deras stöd och överlämnar åt dem vår trettonde årsbok. Sven T. Kjellb erg. 4

Kvinna från P crslorpslrakt en. Bilden hämtad ur P er Stjernbergs sarn.ling av fo togra fiska n egativ i Kulturen.

MÖLLAN Här råkas Skånes två diagonaler. Den ena går från hallarna vid Hov till Österlens berömda fyr, där grov och vresig Östersjö sin visa maler.

Den andra börjar där en skogstupp galer bland göingar med nätta små behov och nå r till Söderslätt, som visar prov på landets tyngsta folk och arealer.

enna lyriska geografi ur en dikt av Ni ls Ludvig beskriver på ett oöverträffbart sätt belägenheten av Bosjöklosters mölla. 1942 skänktes denna av Skåneföreningen 1892 års m ä n till Kulturen. Genom en gåva av grevarna Philip och Carl Philip Bonde har den m ark , varpå möllan reser sig, ävenl edes blivit vår egendom. Årsföreningen har nu bekostat en fullständig r es taurering av möllan, utförd av den erfarne möllebyggaren Frans 1-lärs tröm. Platsen omkring möllan har blivit iordningställd och försedd m ed bänkar. Resenären kan vila ut p å denna sköna plats »mitt i Skåne » m ed dess vidsträckta utsikt över H.in gs jöbygden . På möllan har å rsföreningen låtit uppsätta en inskrifttavla i koppar: BOSJÖKLOSTERS MÖLLA, UPPFÖRD I 1-IATTEBODA 1790, HIT FLYTTAD 1830, AV GREVE PHILIP BONDE ÖVERLÄMNAD SAMT AV SKANEFÖRENINGEN 1892 ARS MÄN RESTAUHERAD 1946 OCH SKÄNKT TILL KULTURHISTORISKA FÖHENINGEN FÖR SÖDRA SVERIGE ÄLSKA DIN HEMBYGD

Bosjöklosters nyr es ta urerade mölla , nu i Kulturens ägo.

GÅVOBÖCKER

vissa fall låg det nog mera allvar över människors handlingar förr i världen. Jag tänker t. ex. på fri eri och giftermål. Det fanns ännu kvar en respekt för fädernas seder, som ej slappnat, och allt av viktigare art skulle förb er edas och behandlas enligt vedertaget bruk. På så sätt fick det hela nästan något av religiös rit över sig. Det tog sin tid, innan ynglingen fått klart för sig, hur den uppvaktade ställde sig till honom , och innan denna i sin tur hunnit komma under fund m ed hur pass allvarliga ynglingens friaranbud var. Hade detta äntli gen klara ts upp, hade ynglingen att gå till flickans föräldrar, underhandla med dem och officiellt framföra sitt frieri. Slog dessa förhandlingar väl ut och gossen fick ja på sitt frieri, fäst e han flick an vid sig med en ring och andra fästm an sgåvor, vilka han förde med sig i ett skrin, gå voskrinet, som han ofta själv gjort och vackert målat. Va r friaren förmögen , kunde det hända, att de överlämnades i en silverskål. Bland granna smycken, broderade silkesdukar , skäktträn och kaveldon, konstfärdigt snidade eller målade, för ekom också en psalmbok i särskilt fint band m ed nedpressade ver sar p å om slage t syftande på trolovning och giftermål. På någon kan m an läsa: •Bok och hjärta jag dig gifver, I och din vän i död en blifver. » På en annan: »Tag denna af en trogen h and I till ett säkert kärleksband .» Variationerna äro mångfaldiga. I regel var de inköpta på någon marknad, där bokbindarna saluförde sådana. Med sina pressade och grant färgade, försilvrade eller förgyllda hjärtan och annan prydnad på skinn eller sin textila klädsel med rikt silverbeslag med färggranna glasflusser var det ting, som ej förfelade sin verkan på ett grannlåtshungrande flicköga . Att även bland herrskapsfolk psalmboken förekom som fästmansgåva visar en i museet förvarad sådan i blå sammet med gotiserande silverbeslag, som godsägare Rickard WarhQlm 1863 förärade sin dåvarande fästmö, biskopsdottern Ida Thomander. w. K.

Två gåvoböcker, övers t i sammetsband m ed silverb eslag utförda av J . M. Holm i Karlskrona, dä rund er i skinnband m ed guldpressning. K. M. 23960 och 9190.

UTMINUTERINGSSKYLT FRÅN KRONOBRÄNNERIERNAS DAGAR

örr destillerade man brännvin ur importerat vin - bränt vin. Sedan lärde man sig den ryska seden att framställa det ur säd. Detta skedde under de ryska krigen i slutet av 1500- och början av 1600-talen. Därmed öppnades den källa , vars flöden blev en ständig oro för folket och dess styresmän. Det starkaste flödet blev den ström av förordningar, som alltsedan 1638, då brännvinstillverkningen i vårt land första gången belades med avgift, hotat dränka medborgarna. Till en början var lagstiftarens mål, att inskränka förödandet av den alltid knappa brödsäden - men mycket snart började han också snegla efter den vinst statskassan skulle kunna lägga sig till med. Sorgligt ryktbart är Gustav 111 :s försök att genom kronobrännerier skaffa guld till sin egen pung och kronans. 1775 förklarades sålunda brännvinsbränning vara kronans uteslutande privilegium och kronobrännerier upprättades över hela landet. Kronan skydde snart inga medel att avsätta sin vara - t. o. m. i kyrkornas omedelbara grannskap upprättades utminuteringsställen. Detta väckte ett starkt motstånd hos folket. Lönnbränning och illegal handel med brännvin tilltog och 1787 måste kronobränningen upphöra. Folket fick åter bränna till husbehov - tills vidare. Vidstående bild visar en målad plåtskylt av det slag, som kronans auktoriserade brännvinsförsäljare spikade upp på sitt hus. Många bestämm.elser reglerade deras verksamhet. De åtog sig att sälja ett visst kvantum, som de själva skulle hämta vid bränneriet - och kronans tjänstemän såg noga efter att detta kvantum också blev sålt, evad det var enkelt, dubbelt eller sött kumminbrännvin , »fängkol, malört, enbär, myror och andre slike kryddbrännviner ». S. T . K.

Målad k opparskylt med förgy lld teckning. K. M. 33459.

BORDSKNIVENS UTVECKLING

rån urminnes tid er var knivbladets fria ända formerad till en spets. Den var på så sä tt lämpli g att spetsa maten på och föra d en till munnen , då man in gen gaffel hade, och rann ett dåligt ölsinne på, kunde man spetsa sin ovän p å den också. Med tanke på det senare utfärdade Ludvig XIV 1659 ett edikt, som förbjöd bärandet och tillverkandet av spetsbladiga knivar. Värdshusen fingo ej heller tillhandah åll a sin a gäster sådana. En anekdot berättar, att k ardinal Richelieu skall ha befallt sin hovmästare a tt anskaffa knivar m ed b reda blad rundade i ändan, för att hans k ansler, som ofta å t middag hos honom, icke skulle få tillfälle att peta tänd erna m ed knivspetsen. Under barocken kom det trubbiga knivbladet i bruk hos oss och har sedan dess hållit sig kvar. Under 1700-talet breddades bladet än nu mer och udden svängdes bakåt. Knivbladet kunde av praktiska skä l ej rätt gärna dekoreras . Så mycket mera lyx lade man ned på skaftets utstyrsel. Redan under medeltiden var d enna långt avancerad. 1368 omtalas således skaft av elfenben , kristall och jaspis. I Lunds medeltida jordlager h ar påträffats bl. a. ett knivskaft av brons med ett krönt huvud. Under löOO-talet och delvis under följande århundrade voro de i elfenben snidade skaften m yck et vanliga. Dessutom förekommo sådana av agat, bärnsten, porfyr , ebenholts, silver m. m. I Ebba Brahes förnäma husgerå d fanns ett rikt urval härav. Rokokon ska pade m ed sin eleganta och graciö1s a dekorationsflora små konstverk av silver på d etta område där virvlande spiraler och rocailler utgjorde ett gott handfäste och en tjusning för ögat. Med den gustavianska stilfasen och empiren danades denna detalj efter mera klassiskt betonade smaklinjer, för att under 1800-talet uppträda reproduktionsstilarnas själlösa habit. W. K.

!3ordsknivar m ed sk aft av e lfenb e n, ste n, si lver oc h fajans , 1600- oc h 1700-lal e n. K. l\'1. 35612, 91.J.3, 96-W oc h 26068.

BORDSGAFFELN

affeln är ett relativt ungt r edskap i vårt svenska matbestick. Man vet av vederhäftiga källor , att den redan 1542 var i bruk i Italien. En engelsk resenär, som vid 1600talets början besökte vårt land, skriver bl. a. : »I alla italienska städer och byar, genom vilka jag for , observerade jag ett bruk, som icke iakttogs på andra orter, där jag passerat. Ingen annan kristen nation än Italien har haft denna sed. Italienarna liksom de främlingar, som någon tid vistats i detta land, bruka nämligen alltid , när d e skära maten vid måltiderna, att använda en liten gaffel. Den tidigast kända gaffeln av engelskt fabrikat är daterad 1632 och förvaras i Victoria and Albert Museum i London. I Sverige kom gaffeln ej i bruk förrän under 1600-talets senare d el. Dessförinnan var det allmän sed att äta med fingra rna . Handtvagnjngen vid bordet och de stora servetterna voro också en följd av detta bordskick. Den första gaffeln var tvåhornad och i den formen förekom den hos o s under 1600talets slut. Karl XI brukade sådana och en dylik hörde också till de förnämas matbestick vid denna tid. Som tre- och fyrhornad uppträdde den i början av 1700-talet och den äldsta gaffeln av denna typ är från 1722. Följande år är en fyrhornad sådan daterad. Vanligast tycks vid denna tid den Lrehornade ha varit. Dessa tidiga gafflar ha slät baksida, medan de efter 1725 liksom skedarna börja få sköldformad förstärkning vid skaftroten. Ej sällan voro skaften till alt börja med praktfullt arbetade, gjutna i metall eller skurna i elfenben, ebenholts, bärnsten, agat eller formade i fajans och porslin. Rokokon skapade läckra ting i detta avseende med sina rocailler, musslor och spiraler. Prydnader på gaffelskaft, som inspirerats av den nyklassiska stilriktningen och 1800-talets upprepningsstilar, te sig betydligt mera torra och nyktra.

w. /(.

Gafflar tillhörande knivarna på föregå end e uppslag.

NORSK >BILLEDVEV>

et är en urgammal sed i Norden att pryda väggarna stugan med vävnader. Redan tidigt fick dessa formen av berättande bildframställningar. Materialets förgänglighet har medfört att ytterst få exempel på den äldsta bildkonsten bevarats. I det norska kulturområdet har likväl ett antal bildvävnader eller fragment av sådana kommit i dagen. Man kan genom dem få en föreställning om denna konst från folkvandringstiden och framåt. Såsom en sentida efterföljare blomstrar under 1600- och 1700-talen upp en folklig bildvävnadskonst i Norge, vilken har sitt centrum i Gudbrandsdalens avlägsna bygder. I en på den äldre medeltidens bilduppfattning grundad syn springer denna nya bildkonst fram och dess alster blir något av det bästa inom den textila konsten. Medan samtidigt i det mondäna Europa det flamländska tapisseriet med utomordentlig skicklighet alltmer övergår till en med tavelmåleriet hesläktad naturefterbildning bibehåller den norska bildväven helt sin textila ytkaraktär. Vid framställningen av bildväv använder man en stående vävstol. Man flätar in de olika färgtrådarna växelvis över och under varptrådarna, men ej som vid vävning med skyttel över hela vävens bredd, utan blott så långt som färgen sträcker sig i bilden. Där två olikfärgade ytor möter varandra vertikalt uppstår därför spaltformade öppningar. Denna svaghet i väven har man sökt övervinna på olika sätt, t. ex. genom att sy dem samman. En annan metod med åldriga anor är den s. k. haktekniken, där man låter den ena färgen haka i den andra genom att trådarna växelvis får gripa om en varptråd i det motsatta färgfältet. Skarven får en sågtandad kontur. Så har skett på de äldsta nordiska bildvävnaderna och även på deras efterföljare. Ur Kulturens samlingar avbildas här tre norska bildvävar. Alla rör sig med åldriga och i folkkonsten älskade motiv. 16

Täcke med de tre h eliga konungarna, norsk bildvävnad från 1600-talets senare del. K. M. 22496. 2

Det stora täcket visar de heliga tre konungar - först ridande, sedan tillbedjande barnet i Marias sköte. Kring dessa bildgrupper sluter sig en oval ram prydd med djurfigurer - enhörning, ödla, elefant och gås, hare, räv m. m. Kompositionen avrundas som på en gravhäll med änglar i svicklarna. Ytterst en ram av geometrisk hållning. Hela framställningen har en mättad glans av gyllengult, lackrött och djupblått i en utsökt färgställning. Detta täcke, som är från 1600-talets senare del, söker sitt ursprung i en vävstuga i Gudbrandsdalen. Det har tillhört textilkonstnärinnan Tyra Kulle, som skänkt det till museet. Det andra täcket föreställer de kloka och fåvitska jungfrurna . Deras antal skall vara tio. Vad de två andra figurerna föreställer är ovisst - de kan vara »brudgummen » och den oljeförsäljare, till vilken de fåvitska jungfrurna blev hänvisade med sina släckta lampor. Detta täcke, som säges härstamma från Bohuslän, har sitt samband med en grupp västnorska bildvävar, vilka i sin tur leder sina rötter till Gudbrandsdalen. Till sist avbildas ett hyende med två jungfrur. Detta motiv är helt enkelt ett ursnitt av en framställning med de kloka och fåvitska - man tog så många man fick plats med på ett kuddvar. Hyendet kommer från den Carlstedtska samlingen i Falkenberg och uppges härstamma från Drängsereds socken i Halland. Om denna uppgift är riktig, visar den huru den norska bildvävningen sträckt sina verkningar ned längs svenska västkusten, där den möter det sydsvenska flamskväveriet. S. T. K. LITTERATURANVISNINGAR. THoR KIELLAND, Fem jomfruer vare vise og fem vare daarlige. En gruppe norske billedvevninger fra 1600- og 1700-årene. Arbok 1937 -1942. Kunstindustrimuseet i Oslo. - Norsk billedvev gjennem 400 år. Oslo 1946. KARIN MELLBYE, Billedvevningen i Norge under renessansen. Arbok 1930-1931. Kunstindustrimuseet i Oslo.

Täcke med de kloka och fåvitska jungfrurna, Bohuslän. K. M. 15428. Hyende med två Jungfrur, Drängsered, Halland. IC M. 11551,

ATT BOCKA HJULRINGAR

tanför Hylla smedja ligger en stor, rektangulär sten m ed en järnkrampa islagen. Denna krampa är inte, vad man vid första påseende skulle vilja tro, anbragt till att binda hästar vid, utan har haft rang och värdighet av »bockningsmaskin ». När under 1800-talet hela hjulringar började användas på vagnshjulen, blev krampan islagen just för att man skulle kunna bocka hjulringar i den. Sedan ett plattjärn av lämplig längd skrotats av, förde smeden det in i kläm mellan krampan och stenen och böjde det bit för bit till önskad form. Sista biten av järnet kunde inte böjas med blotta händerna, utan den måste han fatta med en hävstång, som i sin yttersta del hade smitts i form av ett sidoställt U. När hjulringen färdigbockats, fläktes de två fria ändarna upp och flikarna böjdes, så att de kunde föras samman i varandra. Ringen åkte in i fyren, och då den blivit tillräckligt värmd, stodo släggarna beredda att ta emot den vid ambolten. Under klingande slag svetsades skarven samman. För att kunna lägga hjulringen på, fordrades ytterligare en uppvärmning, denna gång endast för att öka ringdiametern. Hjulet låg på den gamla kvarnstenen intill ambolten, och ringen krängdes på så varm, att det osade bränt och löten kolade. Den krymptes fast för gott vid den avslutande, fräsande dykningen i vattenhon. Det syns på den slitna stenen, att många hjulringar ha bockats i den krampan, och greppet i stenen har hon inte tappat. Den siste smeden i Hylla berättade,' att han, då ett zigenarefölje en gång höll utanför smedjan i väntan på att få hästarna skodda, på skämt lovade en tia till den, som kunde lyfta krampan. Det blev ett fasligt lyftande. Varenda zigenare ville tjäna tian, men krampan gick inte att rubba, och hon sitter ännu så fast, att man utan risk kan låta erbjudandet stå kvar. C. G. L.

Smedmästare Oscar Lövgren

Hylla bockar hjulring.

TILL ETT PORTRÄTT AV »SKUMPEN•

iksom Närke har sitt historiska namn bland våra bondepolitiker i Per Olsson, Dalarna sitt i Liss Olof Larsson, Blekinge sitt i Olof Håkansson osv., så har Skåne sitt i Ni ls Månsson från Skumparp i Frenninge socken av Färs härad. Analogt med att vi döpt vår nu verksamme skånske bondepolitik.er Ax. P ersson i Bramstorp till Bramstorp eller Bramstorparen, så kallades Nils Månsson på sin tid rätt och slätt »Skumpen ». Han var född den 5 april 1776 och dog den 25 juli 1837 och deltog under åren 1810-34 i alla riksmötena. Han var, som det står på hans gravsten, »en man av folket och för folket». Till riksdagsarbetet som till hovs kom han i sin skånska allmogedräkt med tröja och skinnbyxor. Med sitt fromma , rättframma sätt och sin omutliga redlighet var han högt skattad av sin samtid. Enkla och trofasta var hans yttranden i riksdagsdebatterna, och stockholmarna var förtjusla över att höra h ans kärnfulla tal till omväxling med all den vältalighet, som presterades. Mest känd har han blivit för sitt anförande vid 1829 års riksdag för tryckfriheten, som för honom blivit nästan en helig sak. Vad han yttrade vid deLLn tillfälle, ffö1skaffade honom epitetet »ljusets bonde ». Han fick emellertid trots sin vältalighet inte sitt parti med sig, utan frågan föll igenom. Som det andliga ljusets förkämpe visade han sig också ifråga om skolundervisningen bland allmogens barn. Ett litet exempel på hans nitälskan för denna sak framgår av hans yttrande, när stockholmsvännerna en gång ville avskedshylla honom med en fest: »l stället för att äta och dricka för 'Skumpen', så skjut ihop något, som jämte hans eget ringa understöd kan sätta honom i tillfälle att inrätta en skola i sin hembygd! » Tavlan, som är målad i olja på plåt, är utförd 1874 av konstnären I. D. Högstedt. W. I\.

Oljemålning på plåt utförd 1874 av I. D. Högstedt. K. M. 26986.

MUNGIGAN

mina pojkår kallade vi en munharmonika för »munnagiga ». Därmed begick vi ett fel, ty mungigan är ett musikirnstrument av mycket enklare och ålderdomligare typ än den först mot slutet av 1800-talet konstruerade harmonikan eller munspelet. Bilden vid sidan visar huru den verkliga mungigan tog sig ut. Den bestod av en stålbygel och var försedd med en tunn, i ändan uppböjd fjäder. Enligt kännare stoppades instrumentets bygelformade del i munnen och hölls fast med tänderna så att den öppna delen stack ut. Vid spelandet knäppte man med fingern på fjäderns uppböjda del för att få vibrationer, varvid munhålan tjänstgjorde som resonansbotten. Man lär ha kunnat uppöva sig till sådan virtuositet på detta instrument, att »även det finaste konstnärsöra genom dess mjuka och älskliga toner berördes på det angenämaste », åtminstone efter vad som sades vid 1800-talets början. Det måste emellertid en särskild konst till, ty själv har jag försökt utan att få fram något märkligare ljud. Mungigan härstammar från Asien, där den ännu spelas av primitivare folk. Europas äldsta exemplar säges vara funnet i den ryktbara borgen Tannenberg och tillhöra 1300-talets senare del. Åtskilliga exemplar av instrumentet har emellertid påträffats i Lunds jord i sådana lager, som tillhör äldre medeltiden, vadan de kanske med större rätt kan uppbära denna hederstitel. Under medeltiden kallades instrumentet 'munharpa' och man talade om munharpolekare. Jag har svårt att föreställa mig att denna beteckning är annat än skämtsamt menad, ty vid sidan av den verklige harpolekaren måste framställaren av munharpans surrande och brummande läte framstå som en misstänkt musiker. Instrumentet hörde närmast hemma hos barnen, narrarna och de lägre i samhället.

S. T. K. 24

Mungigor, de tre i undre raden jordfynd från d et medeltida Lund. K. M. 12045, 5961 och 21158.

SÄCKPIPOR

å en skotte i förskringringen hör säckpipemusik, blir han vemodig och känner hemlängtan. Andra få ett behov att hålla för öronen. Det förra beror på att säckpipan är skottarnas nationalinstrument, det senare får tillskrivas säckpipans något orena tonskala och dess ideligen och entonigt medbrummande bastoner. I en säckpipa är säcken en betydelsefull del såsom den blåsbälg, ur vilken luften pressas in i de olika piporna och får dem att ljuda. Den är gjord av skinn och har ofta ett yttre hölje, på Kulturens skotska exemplar av rutigt tyg. Den fyll es med luft genom att spelaren blåser i ett munstycke, det är den pipa, som på bilden är riktad åt höger. När säcken sedan tryckes mellan spelarens vänstra arm och kroppen, pressas luften ut i de ljudande piporna. Av dessa är den nedåtriktade m elodipipa, d. v. s. på den leker spelaren med fingrarna fram m elodi en. Den är en skalmeja med sju hål på framsidan och ett på baksidan, och omfånget är nio toner från ettstrukna g till tvåstrukna a. Skalan är emellertid inte diatonisk, i d et att fjärde och sjunde tonerna, c 2 och f 2 , äro ungefär en kvarts ton för höga, vilket är en orsak till att säckpipemusik kan verka så enerverande på öron vana vid den diatoniska skalan eller den lik.svävande temperaturen. De tre uppåtriktade och tofsbehängda piporna håller spelaren över vänstra axeln. De äro gjorda som orgelpipor och ge vid spelandet oföränderligt samma ton, de båda mindre ettstrukna a och den större ett a en oktav lägre. Genom dessa entonigt medbrummande basar står säckpipan således musikaliskt sett i samma klass som bondeliran och nyckelharpan. Förfäder till säckpipan ha kunnat påvisas hos de antika kulturfolk.en i medelhavsområdet, och kejsar Nero lär ha trakterat ett sådant instrument. I ett romerskt pretorianläger i England har man funnit en liten bronsfigur, föreställande en romersk soldat blåsande en slags säckpipa, och därav vill 26

Skotsk säckpipa. K. M. 14095.

man förmoda , att säckpipan införts till britterna av romarna och sedan så småningom nått skottarna. Hur därmed än må förhåll a sig, så visar sig .säckpipan på 1400- och 1500talen vara spridd över stora delar av Europa . Så vitt man få r döma av en staka kyrkomålningar bl. a. Härkeberga, se vinjeltbilden - och notiser (bälgpipare i Arboga 1488) har den då även förekommit i Norden. Åtminstone i Sverige har den därefter en tid varit tämligen allmän men efterhand kommit ur bruk. Nordens siste säckpipblåsare lever dock fortfarande i Järna i Dalarna. Däremot spelas säckpipan fortfarande i många andra europeiska länder, även om den blivit mest bekant genom den betydelse den har i Skottland. Där lever den kvar med oförminskad popularitet såväl i höglandsregementenas musikkårer som hos herdar och folkmusikanter. Säckpipan var egentligen ett herdars, byspelemäns och kringvandrande musikanters instrument, men under herderomantikens glansdagar i Frankrike på Ludvig XIV:s tid introducerades den i den förnäma världen och blev modeinstrument där ett helt århundrade. Den säckpipa, som nådde denna upphöjelse, kallades mus e tte och var en förbättrad form. Tonomfånget var utökat, och i stället för att blåsa luft i säcken m ed munnen gjorde man detta med en blåsbälg. Sistnämnda väsentliga förändring av den sedvanliga säckpipemodellen är först känd från Irland på 1580-talet, men har sedan anammats i flera andra länder. Vår andra bild visar en irländsk säckpipa med blåsbälg. Den spelas sittande. Säcken hålles under vänster arm och bälgen pressas av högra armen. Baspiporna ligga över benen och ändan på melodipipan vilar på en läderputa på knäna. Två av baspiporna ha klaffar, som spelas med höger handled. Tonomfånget är en nästan fullständig kromatisk skala på två oktaver, och då instrumentet därtill genom basklaffarna ger viss möjlighet alt harmonisera basarna, har det helt andra musikaliska möjligheter än den ordinära säckpipan. Ytterligare en förtjänst är, att spelaren har munnen fri och kan sjunga till musiken.

R. Bqt.

Irlän dsk säckpipa. K. M. 14096.

BONDELIRA

Kulturens avdelning för musikinstrum ent hänger en liten mycket mörknad oljetavla, målad på en träpannå och synbarligen stammande från 1700-talets tidigare hälft. Den visar en blind man , som står framför ett hus på en gård och sjunger alltunder det han trakterar ett musikinstrum ent, som han har hängande i ett band över axeln. Med högra h a nden drar han en vev, m ed den vänstra sköter han en klavi a tur på instrumentets nedåt vända sida. Mannen är blind. Det framgår inte bara av d e sänkta ögonlocken utan också av att han led es av en pudel. I husets dörröppning står en kvinna, husets fru , och betraktar d en blinde sångaren m ed ett uttryck av djupaste m edlidande, samtidigt som hon lämnar en allmosa åt hans med en korg utrustade följe slagerska. Ett par barn, en gosse och en flicka, stå som intresserade åhörare av konserten. Det instrument, den blinde trakterar, är en s. k. bondelira , ett folkligt instrument, som i äldre tid tycks ha varit spritt över så gott som. hela Europa och gått und er olika benämningar, av vilka den italienska viola d a o r bo, d e blindas fiol , är kansk e mest betecknande. I Norden har bondeliran spelats fram till 1700-talet, m en har sedan kommit helt ur bruk. Bondelirans beskaffenhet kan vi närmare studera på ett exemplar i Kulturen , som har sin plats invid den ovannämnda tavlan. Exemplaret är inte nordiskt utan har enligt uppgifter kommit från Ryssland, närmare bestämt kretsen kring staden Mirgorod, nordväst om Poltava i Ukraina . Men det visar bondeliran sådan den i sin enklare form sett ut sedan medeltiden. Instrumentet har resonanslåda m ed lock och botten plana och med sidorna insvängda som på en gitarr. Över lådan äro spända tre strängar, vilka alla ligga an mot ett trähjul, som skjuter upp genom ett hål i locket. Det är placerat på tvären och skall vridas runt medelst den vev, som sitter i resonanslådans ända. Då man vevar, gnider trähjul et samtidigt på alla tre

Den blinde Iiraspelaren, efter oljemålning i Kultur en.

strängarna, som sålunda bringas att ljuda. Två av strängarna, stämda i grundton och kvint, ge oföränderligt samma ton , medan melodien spelas på den tredje medelst en rad av 10 tangenter vid den sida som vetter nedåt då instrumentet hålles som på den nämnda oljelavlan. Den trestämmighet, som bondeliran kan åstadkomma med de ideligen på samma kvint brumnrnnde icke melodiförande strängarna, står musikaliskt i samma klass som säckpipans. Bondeliran har mycket begränsade möjligheter, men dess anor, äro förnämligare än man skulle kunna tro. De gå till31

baka å tminston e till 900-talet. Från detta århundrade finns en fransk beskrivning på ett instrument av samma slag. Det kallades organistrum, var h alvannan meter långt och spelades av två man, av vilka den ene drog veven och den andre skötte tangenterna. Den mindre formen, som kunde hanteras av en enda person, dyker upp några århundraden senare under benämningen arm o ni e eller symfoni, på franska c h i f o ni e, syftande på samklangen mellan de tre strängarna. Instrumentet hade då ett mycket gott anseende och trakterades gärna vid hoven av sjungande trubadurer, ja t. o. m. av furstarna själva. Utan tvivel är det samma instrument, som den isländska sagalitteraturen känner under namnet »symfoni • eller »symfon ». En sådan ägdes på 1500-talet av en isländsk biskop. Han kallar den »fon » och berömmer dess vackra klang. Annars hade »symfonien » mot medeltidens slut hunnit komma ur modet hos de högre samhällsklasserna, men hade i stället blivit ett omtyckt instrument bland bönder, gatumusikanter och blinda tiggare. Och hos dem har det länge hållit sig kvar, på sina håll, t. ex. i Frankrike, ända fram till våra dagar. Alldeles ~r spelet hade bondeliran dock inte kommit i salongerna. Då och då uppträdde den på kortvariga gästspel vid det franska hovet och därav influerade kretsar. Därom vittnar månget bevarat praktinstrument. Sin sista renässans upplevde bondeliran under 1700-talets senare hälft, då den i förbättrad upplaga - bl. a. försedd med resonanssträngar vann segrar i händerna på franska virtuoser och begåvades med kompositioner av bl. a. Joseph Haydn och hans lärjunge Ignaz Pleyel. R. Bqt.

NYCKELHARPA

land våra allmogeinstrument h ar ett framträdande rum länge intagits av n yckelharp an, som väl kunnat hävda sig vid vårt å rhundrad es spelm an stävlin gar , ehuru kon sten a tt traktera instrum entet nu tycks vara i utdöend e. Nyck elharp an är ett s tränginstrum ent på lång t håll i slä kt m ed fiolen, vilket framgår av d ess allm änna utseende. Det spelas också m ed en stråk e, bågformig och tämligen kort, som fiolstråkarna voro under äldre tid. Det exemplar vi se p å vidstående bild har 14 strän gar, av vilka de tio äro resonanssträngar. Spels trängarna ä ro således end as t fyra. De h a lega t över ett (nu förkommet) stall, rakskuret i överkanten, så att det gått att stryka dem alla fyra på en gång. Instrumentet är alltså avsett för ett fyrstämmigt ackordspel, som dock inte kunnat bli av högre klass, efter som två av stränga rna ideligen surrat på samma ton och d e två andra gett melodi en i oktavgång, om s tämningen varit d en man k a n förmoda, nämUgen a 1, c 1 a och c. De sp elande fingrarn a förkorta inte de m elodiförande spelsträngarna genom direkt beröring som på en fiol uta n m edelst 17 lå ngskaftade tangenter, kallade ny cklar. Dä rav instrum entets namn. Förmodligen har nyckelharpa n utbildats under inverkan frå n bondeliran, frå n vilken »n ycklarna» torde ha övertagits. Detta har skett r edan under m edeltiden , efter som instrumentet förekommer färdi gt på svenska k yrkomålningar från 1400talet. Var detta skett, är ovisst. Förutom i Sverige och dess grannländer h ar n yckelharpan även förekommit i T yskland, m en under det senaste århundradet har d en m es t varit känd som ett uppländ skt allmogeinstrument. Något salongsinstrument h ar n yckelharpan a ldri g va rit, trots att d en trakterad av en skicklig spelare kan ge en förbluffande trevlig musik.

R. Bqt. 34

Nyckelharpa. K. M. 8703 .

35-

SKÅP MED VASFRIS

et nederländska frihetskriget 1572-1648 hade vittgående verkningar inte bara inom de landområden det närmast berörde utan långt därutöver. När de norra delarna av det gamla Neder länderna, nått sin självständighet, inträdde en blomstringsperiod på näringarnas område, inte minst handelns. Då bildades det Ostindiska kompaniet med handelsförbindelser på fjärran Östern men även med närmare liggande länder kom en omfattande byteshandel i gång, de nordiska länderna och Östersjöprovinserna. Det satte sina spår både i vårt bestånd av keramiska bruksföremål och av möbler, inte minst de senare. På så sätt hamnade hos oss under 1600-talet både skåp, kistor, bord, stolar och linnepressar av holländsk tillverkning, varav en hel del alltjämt finns kvar i museal och privat ägo. Särskilt skåpen voro i regel av imponerande storleksordning, synnerligen lämpade för tidens moderna herremansboningar i stad och på land. Av dessa skåp är det en typ med reliefsnidad gesimsfrris med en vas eller urna i mitten flankerad av frodig akantus, stundom med inställda fågelfigurer. De ha blivit kallade vasskåp. Det här avbildade skåpet är en typisk exponent för denna grupp. Detta dekorationsmotiv, så populärt i 1600-talets holländska träsnidarkonst, är av klassiskt ursprung och återuppstod i den italienska renässansen, där ingen mindre än Donatello första gången tog upp det. Sedan blev det snart allmänt i Norditalien. Mellan Italien och Holland var det under 1500-talet en livlig utväxling av konstnärliga krafter, och på så sätt fördes motivet till det senare landet, där det blev rikt utnyttjat av bl. a. träsnidarna. Man får också erinra sig, att Holland under 1500-talet och ända fram till omkring 1650 hade Europas mest framstående ornamentsförläggare. Kulturens skåp tillhör med sin arkitektoniska utformning tiden 1620- 30-talen. W.K.

Holländskt skåp från 1600-talet. K. 1\1. 21-135 .

EN TVÅTUSEN ÅRIG DOCKA

mkring 400 å r före Kristi födelse lekte en grekisk flicka med d en h ä r avb ildad e dock a n - då h a de den ännu arma r, vilka liksom benen var fästa med ett snöre vid kropp en . Vad hon k allade sin leksak, vet vi icke. Kansk e var det ef ter kärl ek ens gudinna Afrodite. I varje fall var h enn es docka en förnäm k vinna, även om hon blott skull e var en prinsessa. Men skillna d en m ellan gudar och personer av kunglig börd var den tiden icke så s tor. Dock a ns höga börd k a n man se av den r edan då a ntikverade håruppsättningen m ed sin fö r nä m a , eft er orientali ska förebilder upptornade cylindrisk a kron a och sina n ed p å a xlarn a fallande , strikt ondulerade hårvågo r . Hon är i övrigt iklä dd en kilon ov något tunt m a te rial, bunden kring höfterna så att den får ett blusformi gt fa Il. D ock a n är gjord av terrakotta , d. v. s. bränd , oglaserad lera, och h ar en svag t skärröd färg. Sannolikt är d en gjuten i en form. Ser m a n närmare efter sk all man finna , att den h a r e tt h ål i huvude t borra t ovanifrån och n edå t. Genom detta kunde man träda e tt snöre, som sa ttes i förbindelse med armar och b en . Drog man så i snöret , sprattlade den lilla prinsessan på samma sä tt som vår b a rndoms sprattelgubbar. D en grekiske författaren Xenophon kallar ocks å dockorna »dragna med snören ,, och talar om en vandrande gyck lare, som tjänar sitt uppehälle på att visa så dana dockor. Man brukar säga, a tt in genting är n y tt under solen. D e: tta passar särski lt bra in på barn ens värld. Så vitt m a n kunnat finna har denna icke förändrat sig m ycke t sedan äldsta tider. Lek sak er i form av djur och dockor sysselsatte de assyriska, babyloniska och egyptiska barnen reda n tu sentals å r före vår tideräkning. D e små h äs tar av trä, som gå på hjul och barnen ä lskat draga efter sig, synes t : ex . vara urå ldriga till sin typ.

S. T. /(. 38

Grekisk docka av terracotta, längd 12 cm. I{. M. 27191.

>FON BÖRJE HOFPREDIKANT»

etta brännvinskrus är tillverkat för bonden Nils Andersson i Herrestad någon gång på 1860-talet av kakelugnsmakaregesällen G. A. Bergcreutz enligt en inskrift i bottnen. Det är vanligt rött lergods, glaserat i vanliga krukmakarfärger - grönt, brunt och pipleregult. Kruset föreställer en tjockmagad prästman med medalj på bröstet och cigarrer i bröstfickan. På kappan , som täcker hela r yggen är följande inskrift ristad: »Kom bröder låt oss Glasen törna under våra glada ungdomsår, låt oss alla sorjen förglöma, ty Gylne drufvan saften den vinkande står, och när vi tömm er sist utti glasen och klinger, dricker var och en sin flikas skål, och vi klinger med ternornas klang, klang tralili tralila. Presten måste tömmas utti Botten, drickut. En varning af Högedle och Högvälburne herr fon Börje Hofpredikant vid kungliga hofvet in utti indien, som lär indianare att suppa. Men (jag) är svensk inföding och som hitebarn betragtar är jag hitad i en mjölk tjerna år 102 den 26 April i kronebergs Län. ,, Karlin berättar, att han redan innan han sett kruse t hört talas om det i sin hemtrakt, Huaröd. Man sade att det skulle vara gjort som en hämndeakt mot hovpredikanten och kyrkoherden Anders Johan Björck i V. Vram, som sades dölja sig bakom inskriftens pseudonym. Björck lär ha varit mera intresserad för juridiska än kyrkliga värv och på grund av sina processer under många år en stående figur i skandaltidningen Fäderneslandet. - Därmed må vara huru som helst: kruset är ett lustigt exempel på den keramiska skaparlusten, vilken särskilt när det gäller brännvinskrusen ofta formar dessa gestalter av gubbar och jungfrur. S. T. K.

Brännvinsflaska av glaserat lergods. K. M. 10697.

VY AV HOVDALA

pp e i Göingebygden ej lå ngt frå n Finjasjöns södra strand ligger Hovdala sä teri . De t har ga mla anor och har m å nga gånger varit medelpunkten i de dansksvenska gränsfejderna och i snapphanekrigen. De n äldste m ed sä kerhe t känd e ägaren är Björn Stensson av slä kten Laxm a n , vilken sa tt som h erre här vid 1600-tale ts mitt. Genom h a ns dotter Elsas giftermål med Ejler Grubbe övergick gården till denna släkt. Deras son var Sigvard Grubbe, vars dotter genom gifte förde gård en till Jochim Beck, som em ellertid 1648 m ås te avs tå den till sin a kreditorer. De t var av d essa räntmäs ta ren Jöns Michelsen, 1687 adlad Ehrenborg, förvärvade Hovdala 1665, och därmed hade Hovdal a kommit i d en släkts ägo , där d et stannat allt intill nu, då d e t förvärvats av staten. I Kulturens samlingar ingår sedan 1945 en i olja målad tavla av Hovdala troligen utförd av Eva Eleonora Ehre nborg (1836 - 1901) , dotter till r y ttm äs taren Chr. Abr. E. på Hovdala . I en dalsänka m ed skogsåsar i fonden ligge r gården förbifluten av den nu så gott som utorkade Hovdalaå n . D e t märkl igaste i a nläggningen är det stora tornet, som i ankarslut är daterat 1600 och har Sigvard Grubbes initialer . Till väns ter synes d en s. k. Borgen , gårdens corps d e logis. Tvåvåningshuset med de t rundbågade portvalvet är murat i gråsten och uppfört 1805. Den östra längan i en vå nin g har ankarslut med årtalen 1681 och 1682, som angiva återuppbyggnadsåren för detta hus efter svenskarna s förödelse 1678. Älds t är den vänstra (norra) längan i två våningar, vars undre d el enligt ankarslulen skall härröra från 1511. Övervåningen skall ha uppförts 1751. D en lilla tavlan är ick e n ågot märkligt konstverk men en typisk produkt av en målande herrgå rd sfrök en s hand frå n förra århundradets senare hälft, då ännu en liten , liten fläkt av 1700-talets idyll fanns kvar på våra gamla h e rrgå rdar.

W.K. 42

Hovdala, oljemålning troligen utfö rd av Eva E leonora Ehrcnborg (183&-1901 ). K. M. 43338.

HÖRBERG I KULTURENS SAMLINGAR

ar föret varit svårt i portgången för någon svensk konstnär, så kan det i fullaste mån sägas om bondemålaren Pehr Hör berg (1746-1816). Fattigdom och tidvis sjukdom hemsökte honom svårt. Han ägde emellertid en rikedom i sin småländska energi, sin orubbliga tro på framtiden och sin inneboende konstnärliga drift, som pockade på att göra sig gällande. Efter många umbäranden och mycket slit lyckades han också på sitt sätt slå sig igenom - han var då upp i fyrtioåren - , fast han först i modern tid har blivit föremål för den konsthistoriska forskningen. I Kullurens samlingar ingår sedan länge en del verk av hans hand representerande såväl måleri som laverade teckningar och grafik. I någon mån utövade han också skulptörens konst, vid vars resultat han dock ej själv tycks ha fäst något större avseende. För sin utkomsts skull fick han i början ägna sin pensel åt att pryda bl. a. möbler och annat bohag. Ett exempel på detta slags allmogebetonade måleri äger Kulturen i en bricka av trä, på vars blågröna botten en polykrom bukett utgör den centrala dekorationen. Ett annat utslag av hans allmogemåleri äro bonaderna, en konstart som han närmast lärt hos torsåsmål a ren Jacob Danielsson i Robbatorp. Skissen till en sådan väggbonad finnes i museets ägo och har, som vanligen är fallet, bibliska motiv samlade inom åtta rundbågsfält. Exponent för hans mera hantverksmässigt betonade bondekonst är också skissen till en »himling » eller bordhimmel, där han mest utsvävat i rent dekorativa prydnader med det religiösa inslaget koncentrerat till mittrund cln, där en änglakör sjunger den Högstes lov, här framställd form av det allseende ögat. De fjorton små målningar på panneau, som också ingå Kulturens Hörbergs-kollektion, företräda alla hans religiösa motivkrets och måleri, som framför allt resulterade i en lång rad av altartavlor, placerade här och var i Sveriges kyrkor.

Kristus inför Pilatus, oljemålning på trä av Per Hörberg 1784. K. M. 7596.

Möjligen kunna museets små tavlor vara utkast till större saker för någon k yrklig lokal. Denna tavelgrupp kan sägas företräda den hörbergska mera stilbetonade målarkonsten, även om motivets uppfattning och m å lningssättet i viss mån för tanken till Hörbergs bondemåleri. De tre laverade teckningarna fram ställa bibliska och myto logiska scener. Den ena är daterad »Finspong den 10 augusti 1807 ». Hörbergs grafiska produktion är inte så omfattande. Denna art av konstverksamhet tog han väl m era som en vilande omväxling med måleriet och för att tillfredsställa sin experimentlusta, som tidvis gjorde sig gällande med nästan expansionsartad styrka. En viss betydelse på detta område har Hörberg därigenom, alt han å terupptog träsnittet, som vid denna tid ej var modernt i Sverige. Dessutom roade han sig med att gravera i koppar, järn och papp. Produkter av hans grafiska övningar i koppar och järn äro representerade i museets samlingar dels av en kopparplåt framställande Övraön, hans barndomshem, dels av ett avdrag av en graverad järnplåt med bibliskt motiv. Hörberg har av sakkunskapen bedömts på växlande sätt under tidernas lopp. Den som senast och grundligast studerat hans produktion, Bengt Cnattingius, har rubricerat honom som bondemålare. Hans storhet ligger i hans folklighet, och hans konst äger folkkonstens bästa element, dekorativ säkerhet, fast sammanhållen och utrycksfull form samt naiv tydlighet och utförlighet i berättelsen.

w. /( .

Trlihricka med blomstermålning utförd av Per Hörberg. K. M. 30357.

»T JORRAMIEN,

nordöstra Skåne och angränsande delar av Småland och Blekinge kunde man förr i världen knappast träffa på en bonde utan att han bar piskan under armen eller i handen. Detta gällde icke bara vid körslor och arbeten, där han hade med stutar och hästar att göra, utan så gott som under alla förhållanden - på söndagen ersattes den likväl vid promenaden till kyrkan av den eljest bland helgdagskläderna stallade stödkäppen. Den piska man bar i dessa bygder var vanligen hopsnodd av två »tjorramior» (penis av tjur), vilka, på sätt som framgår av bilden, i tjockändan ofta hade ett kraftigt mässingsbeslag och i lilländan ett beslag av dito metall med en ring, varuti snärten fästes. Betraktar man bilden och går från höger höger till vänster, finner man några olika typer. Först en piska, som blott består av en enda, obearbetad »tjorramie », sedan ett par snodda piskor, vilka ej varit beslagna med metall utan haft en klädsel av sämskskinn vid tjock.ändan och nedtill en skinnstropp att fästa snärten i. Längst t. v. är till sist en piska av helt annat slag. Skaftet är här av trä överdraget med flätade läderremsor, vilka på tre ställen formats till kulformade vulster för att ge handen stöd; snärten består av flätade remmar. Den sistnämnda piskan är från slättbygden och har tillhört en bonde från Vemmenhögs härad. För göingen och hans grannar var piskan ett vapen - man kan säga att den efterträdde yxan . Den var kraftig både till anfalls och vid försvar. Man virade snärten om handen och fattade piskskaftet i lilländan. Svikten i materialet och den tunga metallknoppen gav blodiga smällar. På »långäckor» och vid besöken på Sjöbo och Kiviks marknader var den oumbärlig. Samtidigt var piskan ett värdighetstecken, som enligt utsago av en gammal Huarödsbonde, vilken själv svängt sin »tjorramie » mot grönblodiga färsingar, endast fick brukas av hederligt folk. s. T. K.

t i

$'·<·

I I

Skånska piskor. K. M. 40706, 31907, 9873, 6083, 34970 och 7233. 4

BRODERI AV PRINSESSAN SOFIA ALBERTINA

rottning Lovisa Ulrika var mycket road av och mycket framstående i att måla med nål och silke, och många timmar av sitt oroliga liv ägnade hon åt sybågen. Dottern, Sofia Albertina, gjorde ofta modern sällskap vid sin sybåge och blev med tiden även hon en skicklig brodös. Det mesta av prinsessans personliga egendom ärvdes vid hennes frånfälle 1828 av hennes hovmästarinna, Lolotte Forsberg-Stenbock, hennes förmodade halvsyster. Genom hennes son, greve Magnus Stenbock, kom det omkring 1830 att hamna på hans gård Thorsjö i Skåne, som han sedan 1829 bebodde med sin unga grevinna Jeanette Margareta Hamilton från Barsebäck. Av detta kungliga bohag har sedan det mesta skingrats och dels genom arv och dels genom auktioner kommit ut på vitt skilda håll. På 1860-talet sålde Stenbock Thorsjö och lät bortauktionera en stor del av bohaget, som sedan dess i flera omgångar bytt ägare. Måhända har en silkesbroderad tavla i Masreliez' stil, nu i Kulturens ägo, också sömmats av denna kungliga dam, då dess ursprung synes ha varit Thorsjö. Den hade av rSäljaren inköpts på auktionen på Svaneholm 1934 efter greve Augustin Ehrensvärd, vars svärfader, Carl Hallenborg på Rydsgård, inköpt åtskilligt av Sofia Albertinas bohag på Thorsjö-auktionen. Det broderi, som här presenteras, har gått arvsvägen och kommit i givarens, kapten Conrad Muhl i Borås, ägo genom dennes moder, f. af Petersens, vilken fått det antingen av sin moster Jeanette Stenbock, grevinnan Lolottes svärdotter, eller av sin kusin Albert Stenbock på Löddesborg, hennes sonson. Arbetet är utfört i petits points i silke med polykroma småblommor strödda över en ljust grå botten med en rödbrun hårdkant med insprängda polykroma blommor. W. K. 50

Överdrag till stolsrygg, silkebrodyr i färger utförd av prinsessan Sofia Albertina. K. M. 42989.

511

SKÅNSKA 1700-TALSHARVAR

Skånes skogstrakter, sedan urminnes tider kända för sin handaslöjd, tillverkades under 1700-talet även åkerbruksredskapen hemma på gårdarna, dels för det egna behovet och dels för försäljning till slättbygden. Av ålder voro de olika redskapens former givna, och tillverkarna tog både modeller och verktyg i arv efter sina fäder. Smidda voro årderbillar och ett och annat beslag, eljest var trä det huvudsakliga råmaterialet. Helt av trä var t. ex. h arven, som tillsammans med årdret utgjorde det enda redskapet med allmännare spridning inom skånskt jordbruk. Harven hade olika utseende i norr och söder. Tack vare vår förnämste skåneturist vid tiden ifråga, Linne, har vi gott reda på hur de olika harvtyperna voro konstruerade. Frå n Sydskåne, närmast från Lunds omnejd, h a r han tecknat och uppmätt den där brukliga harven, som bestod av två par smala stockar, i vilka pinnarna sutto löst instuckna. Den nordskånska typen, vanligen kallad den småländska ledharven, har han också avbildat, dock inte från Skåne utan ett exemplar, som han träffade på i Ryssby i södra Småland. Den harven tyckte Linne såg märkvärdig ut. Den var hopfogad av tre rader lä nkar, m ed tio i raden, och i varje länk satt en pinne. Några värdeomdömen om dessa redskap rent jordbrukstekniskt sett lämnar inte denne mångkunnige resenär, men vänder vi oss till Macleans Lärobok i lantbruket för Skurups socken, som skrevs omkring 40 å r senare, få vi besked så det förslå r. Under den förflutna tidrymden hade redskapen inte undergått några förändringar, å tminstone inte · till det bättre. Maclean avfärdar träharven med dess »korta, lösa och trubbiga pinnar» såsom varande »i allt avseende oduglig ». Man kan förstå hans fräna kritik, när m a n vet, att på herregårdarna järnpinnaharvar använts i säkert 50 år. De mindre jordbrukarna hade mycket väl kunnat ta efter, om inte deras konservativa inställning gjort dem blinda för, vad bättre redskap hade att betyda. c. G. L.

dskånska Nor d - O ch sy

harvar.

BYS MEDEN

Av HENNING PERSSON

Nedanstående är ett avsnitt ur det tal, som konstsmeden Henning Persson höll vid invigningen av den på Kulturen återuppförda smedj an från Hylla i Blentarps socken. Denna skänktes av Skånes Smedmästareförbund, som ävenledes bekostade dess flyttning och återuppförande. Invigningen ägde rum i samband med Smedmästareförbundets 30-årsjubileum den 25 maj 1947.

et har framhållits, att smidet i järnålderns och vikingatidens bondesamfund varit att betrakta som en hemslöjd, men den förmodan har även framkastats, att så småningom ett stånd av smeder kommit att utvecklas genom att de skickligaste fått sig hithörande uppdrag anförtrodda och även lärt upp sina söner i facket. Från och med järnålderns början uppväxte även på landsbygden byalagen, d. v. s. bondgårdarna samlades i byar. Vad förefaller då na turligare, än att man så småningom kommit att till den skickligaste gårdssmeden i byn överlämna uppdrag även från granngårdarna. På detta vis uppkom särskilda bysmeder, som kom

D 54

att ersätta de gamla gårdssmederna och övertog dessas verksamhet. Ofta var denne gårdssmed själv bonde och bibehöll fortfarande när han »avancerat» till bysmed sitt jordbruk. De många gårdar, som ännu i våra dagar bära namnet »Smedsgården», tala här sitt tydliga språk. Om stadssmeden var en man, som styvt höll på sin relativt höga ställning bland borgerskapet, så var bysmeden ej mindre ansedd på sin ort. Mycket finns som tyder på att han intagit en ledande ställning bland bymenigheten, och jämte kyrkan var smedjan den plats, där byamännen brukade råkas för att dryfta gemensamma spörsmål. Det är av denna orsak, som många smedjor blivit förlagda till korsvägar, något som vi fortfarande kunna iakttaga på landsbygden. Smeden var som sagt en aktad medlem av byalaget, vilken betroddes med uppgifter utöver sitt egentliga kall. Alt tjänstgöra som veterinär, läkare och tandläkare var han van vid, men kanske han ibland fick gnugga geniknölarna innan han kunde åtaga sig uppdrag, som tillviskades honom av hemlighetsfulla personer, när de stormsvepta skyarna jagade varandra förbi en blek måne en mörk natt, sedan tolvslaget förklingat. Då kunde han bli ombedd att framkalla eller till sina gravar återförvisa avlidnas spökande gengångare, eller det kanske rentav kunde gälla att få ett kontrakt med en viss potentat upprättat. Hade man bara smeden till advokat i den affären, så ginge det säkert bra, ty om någon kunde lura fan, så var det då han. Flera folksagor veta att berätta om denna sak. Följande historia ur barnamun för ett par tiotal år sedan ger ett gott vittnesbörd om ett visserligen opåverkat men dock fullödigt förtroende för bysmedens kvalifikationer: En påg hade av sin morfader just blivit undervisad om Guds allmakt och kommenterade senare vad han hört: »Morfar säger, att Gud kan allt, men sme'n i Snogeröd han kan allt mycket, han också. » Arbetet i smedjan på landet försiggick under former, som väl kunna k allas gemytliga i jämförelse med våra dagars förhållanden. Först gällde det att avtala tid med smeden. När 55

Konstsmeden Henning Persson talar vid invigningen av Hylla smedja i samband m ed Skånes Smedmäslareförbunds 30-årsjubil eum på Kulturen.

denna var bestämd skulle man på utsatt dag tidigt om morgonen infinna sig i smedjan och m edföra den nödvändiga materielen, järn, stål och kol. Sådant tillhandahöll nämligen icke smeden, liksom han ej heller hade någon medhjälpare utan i ställ et utnyttjade sin kund i denna syssla. Denne fick släggan, när denna skulle till, och eftersom detta redskap vägde 8 a 9 kg, ville det till att vara stark i armarna. Det är skrivet, att den som ej arbetar, han skall h eller ej äta, men eftersom man nu faktiskt arbetade, så gjorde man sig även förtjänt av mat och dryckjom. Det var också kundens sak att medföra dylika förnödenheter, vari enligt tidens sed ingick både öl och brännvin. Kanske man så småningom fram mot kvällen hade det ganska muntert inne i smedjan! Så tedde sig i stora drag under forna tider smedernas liv 56

Smedmästarna Frans Ljunggren, Otto H eldkvist och Alfred Wollmer, som smide >me tre > vid Hyllasmedjans invigning.

på landet. Otaliga äro de vittnesbörd, som i form av arbeten finnas bevarade av den inom yrket högt uppdrivna yrkesskickligheten, men konstverken ha överlevat sina mästare. Blott få namn äro kända. Dess bättre veta vi namnet på den störste mästaren, som Norden någonsin skådat. Det är Ca spar Fincke, Kristian IV:s smed, som med sina många skapelser rest ett storslaget monument över sin egen verksamhet. Mest kända äro gallret till samme konungs kapell i Roskilde domkyrka, liksom gallret på Rundetaarn i Köpenhamn. Utan tvekan står Caspar Fincke i samma klass som kontinentens främsta mästare, och hans insats som en mäktig impulsgivare åt sydskandinaviskt smide kan inte skattas högt nog. Vid 71 års ålder dog h an år 1655 i Helsingör, där han då hade sin verkstad. 57

Den trakt, vi här befinna oss i, har sedan åldriga tider varit en hemvist för järnkulturen. Oskar Montelius, den store fornforskaren i vårt land, uppger att han i Skåne funnit Sveriges äldsta järnsmältningsugn. Men även om denna uppgift kanske får tagas med en viss reservation, så är det likväl ett faktum, att Lund redan i medeltidens början var boningsorten för ett flertal smeder. Dessa utgjorde kärnan i stadens borgerskap. Det kan som ett bevis för hur just medeltiden varit en smedernas glanstid i Lund framhållas, att av den samling om femhundra hästskor, som man hittat i Lund, inte mindre än trehundra härstamma från medeltiden. Men ännu långt senare var yrket rikt representerat i staden. År 1743 funnos 12 smedmästare i Lund och detta på en befolkning av 2.750 personer. Av detta invånarantal voro blott 213 borgare, d. v. s. köpmän och hantverkare, vilka voro de enda som ägde inflytande över allmänna angelägenheter. Som man ser var alltså antalet smeder ingalunda ringa i förhållande till folkmängden, och med de tolv mästarna var smedämbetet ett av det största och mäktigaste i staden. Inte mindre än fyra smedjor lågo längs Bredgatan, något som i och för sig är ganska naturligt, eftersom Bredgatan är en infartsväg. En påtaglig tradition i detta avseende finnes bevarad och möter oss dagligen, då vi passerar Bredgatan 22 och 24, där sedan mitten av 1600-talet smeder uppgives ha haft sin verkstad. På 1840talet ägdes fastigheten nr 22 av smedmästaren Risberg, som mest bedrev vagnssmide och hovslageri och som var en framträdande man inom stadens kommunala liv. Efter honom övertogs fastigheten av den skicklige hovslagaren Sandberg, gemenligen kallad Spader Kung, som någon kanske ännu erinrar sig. Men Lund är även en lärdomsstad och ett särskilt ämbete, akademismedens, har funnits. Den kanske mest namnkunnige innehavaren av detta ämbete var Petter Löwegren, som från år 1809 och sedan under flera decennier var akademismed. Skylten från hans verkstad finnes i förvar på Kulturen och visas i den förnämliga utställning av smide, som här är ordnad. Men än intressantare äro hans efterlämnade memo58

Gammal bysmedja i Hörviken. Mäster värmer ett järn i ässjan medan gesällen väntar med släggan vid städet. Akvarell av Frans Lindberg 1933.

arer, som skänka en ypperlig bild av ett svenskt medelklasshem på 1800-talet. Från denna samhällsgrupp är nämligen memoarlitteraturen mycket sällsynt. Man får även till livs en del notiser från hans egen gesällvandring och inhämtar bl. a., att skråna i de större städerna tycks ha haft olika härbärgen, där vandrande gesäller av yrket kunnat taga in. I Göteborg fanns sålunda enligt Löwegren ett klensmedshärbärge, där anvisningar gåvos om vilka mästare, som funnos i staden, hos vilka alltså något arbete eventuellt kunde erhållas för en kortare tid. Även till domkyrkan är knutet ett namn, som gjort sig förtjänt inom smideskonsten. Det var den dansk.födde smedmästaren J . A. Dreyer, som medverkade vid domens sista stora restaurering, då de så karakteristiska tornen ombyggdes. Professor C. G. Brunius sade om. sin m ångårige medarbetare: »Här bör icke förbigås, att den mängd smide, varav kyrkan 59

Interiör från bysmedja i Rörum. Oljemålning

Kulluren av A. Montan .

under sin fl eråriga reparation varit i behov, blivit i Lund verkställt av J. A. Dreijer , som uti sitt yrke har ovanlig skicklighet. » Bland Dreyers kända arbeten återfinnas fönstergallerna till kryptan i domkyrkan . Döda äro nu de gamla mästare, vars konstförfarna händer formade järn och andra m etaller till föremål i nöjets och nyttans tjänst, men som för det mesta även sök.te för ena dessa synpunkter och gärna arbetade längre tid än som. var behövligt för att skänka ett nyttoting en konstnärlig utsm yckning och göra dess anblick tilltalande. Vitt skilt frå n den moderna industrien är hantverket, ty det senare är p ersonligt

och dess produkter måste alltid erhålla något av dess mästares egen själ. Förvisso erfor den gamle vapensmeden något av den känsla, som uppfyllde den i torneringen segrande riddaren, och säk erligen kände han sig delaktig av dennes ära, när det var han som hamrat segrarens rustning. Men knappast kunna samma kän slor hysas av männen vid det löpa nde bandet, när de t. ex. sammanfoga delarna till en modern stridsvagn. Inför anblicken av den utsökta skönheten i ett vackert smide ställes man alltid mer eller mindre medvetet inför frågan : Vem var mästaren? En gång klingade hammaren för sista gången mot städet och brast styrkan i armen, som format den glödande metallen i sirliga mönster. Livet gick vidare och brusade förbi och över graven, det sista vilorummet för verkets okände mästare.

Av SVEN T. KJELLBERG

»skåningen är rödlätt, påklädd och ätande. Välmågan hos allmogen röjer sig i dess mat och i mängden av dess mattimmar, av dess helhet och renhet i kläder och i lynnet av dess hälsa och utseende. » Dessa ord skriver konstnären och filosofen Carl August Ehrensvärd i inledningen till sin berättelse över »Fem dagars. resa i Skåne för att se och hämta rörelse och förargelse ». Den knappa kar:akteristiken bör ha slagit in på dåtidens skåning. Samtidigt ger den i all sin materialistiska syn en god bild av den resning, som präglade allmogen. Jag tänker därvid icke särskilt på det rödlätta - vilket ju likväl alltid hos germanska folk ansetts såsom något förnämt - men väl på de två senare attributen. Påklädda var folk sannerligen i äldre tid. En bondmora måste ju skalas av som en lök, kjol efter kjol, och hennes. husbonde var icke sämre med det ena paret byxor utanpå det. andra. Vad ätandet beträffar kan den levande tradition, som vi idag har omkring oss, vara bevis nog. Eljest finns det 62

många utsagor från äldre tider vittnande om välmågan hos den skånske bonden i vardagslag och om överdådet i festens dagar. Läs t. ex. vad plantören Matthias Solberg skriver om sedvänjorna i detta avseende på Söderslätt under senare hälften av 1700-talet: »Tjäns tefolket, som icke som far och mor själve få alltid gå och drävja i mat, taga alltid ett stycke bröd i sin lomma när de äta, som de kunna förtära innan nästa måltid kommer, fast de få alltid om vintern morgonbit eller frukost, dagvard, middag, medafton och kvällsmat, som det av dem nämnes. Morgonbiten eller frukosten består antingen i ett stycke fitt och bröd eller en sup och ett stycke bröd. Till dagvard få de varmt öl med gröt uti, spekesill och syltemjölk, så länge den varar - när den bliver uppäten får de antingen gåsa- eller svinafitt islället. Alltid har släboen gott samtagit rågbröd till sitt folk, men moer och faer själve äta merendels siktat bröd. Till middagen äta de välling av söt mjölk, kål, ärter, soppa och hava alltid ett stort fat med kokat kött och fläsk på bordet. De få dessutom antingen smör, fitt eller fisk eller vad som kan åstadkommas till 3 :dje rätten. Till medafton vankar merendels en sup och ett stycke bröd m ed en på tt öl till - tjänstefolket får icke som husbonden själv alltid öl att dricka, utan får hålla till godo med svagdricka. Till kvällsmat få de sällan något sovel, utan endast gröt och öl samt bröd därtill. » Denna starka vardagsmathållning, som måhända var rikare på Söderslätt än på andra håll , höll sig ännu omkring hundra år. Detta bekräftar Pehr Johnsson i sin uppsats Mat och dryck - hushållsbestyr i Göinge för en mansålder sedan - där icke någon större skillnad framträder beträffande göingebondens hushållning under senare delen av 1800-talet. Om det gick så till i vardagslag, var det än överdådigare vid fest, då sammanskott skedde genom den förning, som de olika hushållen i gilleslaget bringade med sig. Till ett »fåragille» - d. v. s. ett gille i samband med jämkandet och mätandet av de sammanlagda åkrarna - skulle enligt Solberg en mora föra med sig i korgen en tallrik smör, en stek, ett fat sylta 63

av fläsk, en äggost eller istället någon på deras sätt tillagad bakelse eller kakor, ett stort fat stabo-fisk, som merendels var gråsej. När det ena hushållet efter det andra kom till gillesgården med slik förning, måste det bli stora saker av. Man kommer att tänka på den kända målningen av Pieter Brueghel från ett bondbröllop, där drängarna parvis bär in maten på bårar. Men det är icke min avsikt att föra läsaren in i detta schlaraffenland, hur gärna jag än skulle önska det. Ty - för att citera Bengt Bergius' Tal om Läckerheter i Kungl. Vetenskapsakad emien den 3 maj 1780 - »när den Högste vid människans skapelse så visligen förordnade, att hon av åtskilliga ämnen ur Naturens riken skulle hämta sitt upp ehälle och förfriskning, behagade H an ock ej allenast därtill anslå en ganska stor mängd ämnen, utan ock dana dem med de egenskaper att ·kunna, jämte uppfyllande av magens behov, giva henne en behagelig känsla på tungan och i gommen, eller med få ord sagt, att förnöja h ennes smak ». Av alla de läckerheter det skånska köket frambragt skall jag blott dröja vid spe deka g an. Den tå l att titta på. Som ett Babelstorn höjer den sig över tallrikar, skålar och fat på festbordet. Den gula äggfärgen lyser som en sol m ed vita glimt av socker. Den kan göra en vanlig dödlig lyrisk och många skalder ha strängat sin lyra för den. Spekaga de va ente värdesmad, men når de va jille, va den prittjen yor ied. lblann folla kårra å rågade fad, de va grannt å se, så ja kan ente si ed; gula spekagor på en fillefem snesor me knårta så stora såm nömdema nsnesor. (P er Andersson: Baremål å Baretankor.) Spettkakan är en prydnad och mången tycker den är en utsökt läckerhet. Se bara på gästerna, när man hunnit så långt att spettkakan skall skäras. Det är en helig akt. Den som fått 64

Bild 1. Ja öl eller trol ov nin g. P å kaffebordet s tå r spettka k a n. Akva r ell av Frans Lindberg 193-l.

förtro ende t stick er den spe tsiga kniven in i kaka ns liv och skär två p a rallell a Jodrätta skår samt två snabba hori so ntala snitt, varefter han med knivspetsen tar ut den förs ta biten. Ett »fönster » är färdigt och fö lj es av andra tills första våningen ä r klar. Sedan blir d e t fl era våningar tills kaka n står där genombru ten som e tt romerskt Colosseum. Man k a n uta n öve rdrift säga, att spe ttkakan är en sk ånsk nationalrätt, som i sen a r e tider spritt sig så långt sk å nskt infly tande når. Dess djupa förankring i skånskt medvetande och dess stora livskraft få r oss tro , a tt spe ttkakan h a r en ansenli g ålder och en väl k ä nd historia. När därför någon för en tid sedan fr ågad e mi g hur gammal spettka k a n var, sva rade jag, å, den är m yck et gamm al. Samtidigt slog de t klack i mig, ly när jag h a nn tänka efter visade sig, a tt jag i själva verket ick e visste n ågonting om sak en. Men denna okunnighet trodde jag sn a rt skulle bliva avhjälpt - en titt i litteraturen skull e 5

Bild 2. Spettka.kor på ulslälln.ing. Foto Ollo Ohm.

snart plåna ut denna skönhetsfläck i mitt vetande. Döm om min förvåning när jag fann, att litteraturen hade samma skönhetsfläck som jag: denna nationalrätt saknade sin skrivna historia. När jag gick till Linne, som är en så god iakttagare och särskilt har blicken öppen för ovanliga seder och saker hos folket, visade det sig att hans Skånska resa 1749 var tyst som muren rörande spettkakan. Och samma var förhållandet med Solbergs verklighetsmättade skildring något senare från Söderslätt samt även med hans något yngre och mera romantiske efterföljare Nicolovius. Skulle man döma av deras tystnad, synes det i varje fall som om denna äggkaka med sitt säregna tillagningssätt och sitt monumentala yttre icke under deras tid intagit det bemärkta hedersrum bland kakor, som vi nu ger den. På ett annat håll svek också vittnesmålen om spettkakans ålder. Kakan bakas på ett spett med en trärulle, se bild 5,

Bild 3. Hos speltkakebagcrskan. Foto Otto Ohm.

och det vore icke orimligt att detta husgeråd i lik.het med så många andra hade blivit försett med ett årtal. Men så vitt jag kunnat finna saknas sådan datering - i varje fall finns den icke på Kulturens spett eller på den »spedek.agsknubb » från Högsma i Glimåkra socken, som förvaras i Broby museum. Bland Folk.livsarkivets under vårt århundrade gjorda uppteckningar omtalas spettkakan från många bygder som en av de vanliga gillesrätterna i mannaminne. Men den synes icke ha varit vanlig i den bemärkelsen, att den bakades i varje hem. I bygderna fanns det en och annan kvinna, som hade handlag med baket och som gjorde spettkaka mot betalning - ungefär som i våra dagar. På sådana ställen kunde man ha många rullar av olika storlek till spetten, allteftersom man bakade på ett eller flera tjog ägg. Den som beställde kakan lämnade ofta själv äggen till bagerskan. Sedan tog man kakan tillsammans med annat såsom förning till gillesgården. Dessa

uppgifter avspeglar förhållandena ned till mitten av förra århundradet. Många uppteckningar anger att bruket att baka spettkaka icke länge praktiserats i bygden. Från ö. Sallerup heter det: - »Mor hade just då lärt baka av en gammal kvinna, så jag tror inte de hållit på så värst länge m ed att baka sådana. » Från en annan uppteckning: - »Framåt mitten av 1800-talet kom spettkakan ... Den bekante Jularpa Spelman har talat om för mig, att den första spettkaka han såg var på ett gille i Simontorp av Ousby församling 1839. . .. Bonden, som gjorde bröllop åt sin dotter, var också mycket stolt över dessa kakor, som han kallade 'kolamilor', och han glömde icke att tala om, att det var det första bröllop inom denna socken, vid vilket dylika kommit till användning. » Detta är i korthet vad man kan få ut ur litterära och muntliga källor. Skulle man våga draga någon slutsats härur är det väl närmast, att spettkakan först under 1800-talet vunnit sin spridning i provinsen och att detta särskilt varit såsom bröllopskaka. Många uppgifter tala om att väl ett dussin spettkakor kunde stå på bröllopsbordet i ett förmöget bondehem. Pehr Johnsson har meddelat mig, att det var omkring 1840 eller 45, som spettkakan allra först uppenbarade sig i Göinge och att de första kom från Villands härad och Oppmannabygden. På de flesta håll är tydligen denna skånska högtidsrätt okänd ännu vid 1800-talets början och det torde vara tvivel underkastat huruvida kakan mer än tillfälligtvis funnits någonstädes inom de skånska landamärena under 1700-talet. Om det är riktigt att spettkakans anor går så föga djupt ned i tiden, så vore det möjligt att här studera huru en maträtt införes och relativt hastigt erhåller en vid spridning. Kanske någon av mina läsare kan spåra dess första uppträdande i Skåne och närmaste härstamning? Medan man väntar på en lösning av denna fråga kan man följa en annan linje. Vad känner man överhuvud taget till om spettkakans historia? Det förefaller självklart att en teknik av så egenartat slag måste kunna spåras i den rika flora av kok68

böcker och receptsamlingar, som finns bevarad från äldre tider . En vandring bland svenska och utländska kokböck er ned genom sekl en bör kunna ge oss ett perspektiv p å vårt ämne. Vi börjar m ed G. E. Singstocks »Grund elig och säker und ervisning i konsten att tillred a alla sorters bakverk .. . ", översatt av I. F. C. och första gången utgiven på svenska i Jön köpin g 1815. Här finns ett p ar r ecept, av vilka jag skall redogöra för det ena: 2 skålpund 4 lod sock er vispas en timma m ed 40 äggulor, 2 skå lpund 13 lod skirat smör, 3 skålpund 19 lod mjöl , ro senvatten och det vila av alla äggen tillröres och allt gräddas på följand e sätt: trädet, d. v. s. den konform ade rull en på spettet, belägges enkelt med fint papper , som bindes fast med segelgarn och därefter bestrykes m ed smör. Man ställer spettet m ed rullen vid elden och lå ter det bli så hett som möjligt i det att man först långsamt och sedan allt hastigare vrider omkring. Elden få r ej vara så s tark att p apper et blir bränt. Smöret avtorkas därpå m ed en serve tt. Nu slå r m a n en d el av ma'ssan på rull en und er det att d enna vrides lå n gsamt omkring. Den första pågjutningen skall vara gan ska tjock. När pågjutningen lider mot slutet, vrides allt forta re på d et blad e ns och g r e narn as ändar måtte formera sig. Då massan är tork ad , vrides lå ngsamt så att den överallt får lika färg och blir gräddad. Vid d e bå da sista pågjutningarna måste man i synn erhet laga att m an får lån ga taggar och måste vridningen ske ganska fort , så att d en rinnand e massan endas t k ommer på taggarna. Då gräddningen är färdig , penslas kakan m ed vattenglas, torkas behörigt vid eld en och avskäres ova n och n edan till ett fingers bredd ända till träet. Nu s töter m an m ed spe tsen varsamt em ot bordet så att k akan löser sig. Sedan tages den m ed bägge händ er , trädet uttages, k akan upp s lälles och segelgarn och papper borttages. Så garneras h on över allt m ed mandelspån o. dyl., som fästes med karam ell.

\ \ \

1 \I

I i l I I I I Il

Bild 4 och 5. Spett med rulle , ur Mari a Sophia Sch clhammers kokbok , 17W. och spe lt från Torna Hiilleslad. K. M. 35812.

Jag har återgivit Singstocks recept så omsländigt, emedan det nära överensstämmer med den gräddningsmetod, man använder ännu i dag. Man skulle rent av kunna ifrågasätta om icke detta spelat en roll vid tillkomsten av den skånska spettkakan. Singstocks kaka bär emellertid icke d etta namn utan kallas bom-kaka. Namnet är en översättning av det tyska B au m k u c h en , som förekommer i kokböcker redan på 1600talet. Det synes om om Singstock ansett ordet Baum = träd syfta på kakans trädlika form , ty han talar som vi ovan sett om blad och grenar. Baum och dess svenska översättning bom 70

Bild 6. Italienskt kök m ed gryta på härden och två m ekaniskt drivna stekspett, ur Bar tolom eo Scappi's kokbok 1622.

kan dock lika gärna avse den trärulle, varpå baket skedde, jämför ord sådana som vävbom , gymnastikbom m . m. Redan innan Singstocks kokbok utkom hos oss hade svenska kokböcker innehållit b eskrivningar av sättet att baka spettkaka. Sålunda ger Susanna Egerin i sin 1733 och därefter i flera upplagor utkommande »En nödig och nyttig Hus-håldsoch Kok-Bok ... » en god anvisning på vad hon kallar SpettKaka. »Tag fläsk och smörj ett träspett med, att det väl fett bliver, linda om med en trå och smörj den ock, sätt det för 71

en kokeld, att d et bliver h el h ett, begjut det m ed d en gjorda degen och vänd d et om att degen stek es ... begjut allt s tadigt så bliver hon krusig, vilket är h ennes bästa sirat. » - I den ryktbara »Hj elpr eda i hush ållningen för unga fru entimber», som utgavs av Cajsa vVarg 1755 och sed an utgå tt i ett par tiotal upplagor, å terfinnes en »Spett-bakelse » gjord av 7 ägg. Här fästes ett väl smort papper sa rk på spettet innan gjutningen börjar. Något tidigare än d essa utgavs i Bra un schweig 1704 en kok bok av Maria Sophia Schelhammer - »Die wol unterwi esene Köchin . .. » - varuti lämnas en utförlig beskrivnin g huru man sk all baka spettkaka, som här kallas Spiesskuch en . Till detta recept har fru Schelhammer varit nog förtänksam att lämn a en koppa rstucken bild av huru stekspettet bör se ut, bild 4, och en beskrivning därav: »Först måste man ha ett spett, eller rättare sagt ett stycke h elt glatt svarvat trä av un gefär 3/ 4 a lns längd och så tjockt som ett mangellrä. Genom d etta är borrat ett järnspett ". Bild och b eskrivning passar bra in på den apparat vi nu använder. H ennes r ecept, som icke nämnvärt avviker från d e ovan r efer erade, slutar m ed orden: »Det är en skön rätt och kan vara i tre veckor utan att fördärvas ». Men vi ka n följa spettkakan ännu djupare n ed i tid en . 164ö utgavs i Antwerpen ett arbete av Luis Nufiez k all a t Diaeteticon m ed undertiteln Underrättelse om huru m an skall erhålla god häl sa genom en ordentlig di et och i synn erh et genom rätt användande av mat och dryck. I d en m yck et lärda avhandlingen finn es ett kapitel, som h andlar om All eh a nda kryddat bröd och bakverk. Författaren, so m späckar sin frains lä llnin g med cita t från de klassi sk a auklorerna, framhåller att alla folk frambragt någo t märkligt på bakningens område . Att beskriva alla d e olika slags k akor och bakverk , som förekommit , vore därför ett oändligt arbete, desto m era som varj e nati on under varje sek el framkommit m ed nya uppfinningar . Han nöjer sig därför m ed att försöka bringa vetenskap li g r eda i sin egen tids m ångfaldiga bakverk och d elar in dessa i sex grupper, av vilka det är rätt nöj samt att taga del :

Hild 7. Bildvävnad av H a nn ::i h Hygg en , 19±6. I denn a n ågo t bittr::i k ::irak teristik av >Schw eden > int::ir spe ttk a ka n en centr a l plals, anbragt som en symbol av det svenska överflödet. Konstnärinnan är född i Skån e och gjo rd e sina första läroår h os Fredrik Krebs i Lund. Sedan h on gift sig m ed den norske målaren Hans Ryggen är hon bosatt på Örlandet i Norge och h ar n yl igen av en norsk kritik er kall::its • n orsk-no rsk>. H enn es konst ä r högt sk attad i det nya h emland et.

I. Panis piperatus sive dulciarius, allaslags pepparkakor,

som göras av mjöl, honung och peppar eller andra kryddor. Il. Pani.s sacclwratus, bröd, som ej bakas med honung utan med socker. 111. Placentae majores, allaslags stora kakor. IV. Placentae minores, små kakor. V. Tortae, tårtor. VI. Pasticiae, pastejer. Under grupp 111 hänför han en stor kaka, som han på latin kallar placentae cylindricae, vilket han själv översätter med vår gamle vän Baumkuchen. Här återfinner vi sålunda den på en cylinder bakade bom- eller spettkakan. Ungefär samtidigt med Diaeteticon utgavs i Stockholm {1649) av Dietlev Maius »Stockholmisch Kock-Gesprächs-Vortreb zwischen einer flamischen und niedersächsischen Köchin .. . » I denna beskrives en »Spiess- oder Bohmkuchen » gjord av grädde, ägg, smör, söt mjölk och saffran. Den enda anvisningen i övrigt är, att kakan skall vändas vid glöd och icke vid koleld. Till sist har vi hunnit ned till Johan Ill:s tid eller närmare bestämt 1587, då kurfurstens av Mainz munkock Marx Rumpolt ger ut sin stora kok.bok. Denna är uppställd i form av olika menyer att serveras kejsare, kungar och furstar vid banketter under såväl kött- som fastedagar. Det är en frodig fantasi och oförskräckt kunnighet , som träder en till mötes ur denna matkulturens höga visa. I en av de fyra menyerna för kurfurstar serveras till frukost under en köttdag olika sorters bakverk vid den tredje omtäckningen av bordet. Här förekommer bl. a. - allt av deg - kalvhuvuden, höns, lärkor, kapuner, kramsfågel, gäss, skinkor, svinhuvud, äpplen, päron, plommon, ostar, änder, kalvfötter, kägelspel. Alla dessa bakverk var gjorda i ugnen, varvid användes formar av lera, som slogs sönder, när kakan skulle på bordet. Utom denna mång74

fald av ugnsbakverk räknar den kurfurstlige munkock.en också upp »Spiss Kuchen ». Denna spettkaka från renässansen, en sparv i tranedansen bland Rumpolts andra även för ögats lust framställda bakverk, är liksom spettkakan av idag gräddad framför elden på ett spett. Själva kakan är likväl annorlunda. Den består av ägg, smör och vitt mjöl. Dessa ingredienser tillsättes emellertid i sådana proportioner att de bildar en fast deg, som efter jäsning kavlas ut till en tunn kaka , späckad med russin, och i denna form bindes vid spettet med snören. Därefter lägges den till elden och vrides långsamt tills den är skönt brun. När kakan är färdig tages den av spettet och de båda hålen täppes till med rena dukar. På så sätt får den svalna långsamt och sättes fram kall på bordet. »Då blir den m ycket mör och god, och man kallar den spettkaka ». Vår skånska spettkaka har sålunda fina och gamla anor. Säkerligen sträcker de sig längre än jag nu kunnat föra dem. I vårt land är det den enda maträtt, vid vars tillagning det gamla sättet att steka på spett ännu utan avbrott kvarlever sedan gammal tid.

JAKT MED VETTAR I SKANE 0

Av CARL GUSTAF LEKHOLM

både Gamla och Nya världen tillhöra ett stort antal sjöfågelarter regionerna närmast den stora iskalotten i norr. De söka sig om våren upp till dessa karga nejder för att häcka, och drivas på hösten åter söderut av kölden och snöstormarna. Utefter bestämda stråkvägar längs kusterna och över insjöområdena går deras färd mot mildare luftstreck. För många arter utsträckas dessa vandringar bortåt tusentalet mil till trakter med ett vinterklimat, som i bisterhet inte ens kan mäta sig med sommaren vid deras häckningsplatser. Andra vika mera motvilligt för kölden och flytta endast undan, när de sista vakarna frysa till i fastisen. Efterhand som vintern slår under sig allt större områden, kan dock även deras färder komma att bli långa, men de äro alltid beredda att åter ställa kosan norrut, så fort ett blidväder lyckas hålla ett stycke vatten öppet. Då samlas de i tallösa skaror i vakar och råkar , för att kanske redan efter någon dag åter draga bort, om en strömkantrin g pressar samman ismassorna och på så sätt åter slår igen dörren till deras skafferi. För Östersjöområdets kust-

befolkning har sedan urminnes tider dessa resenärer från fjäll sjöarnas och tundrornas riken varit ett kärkommet byte, och jakten efter dem har ingått och ingår för övrigt alltjämt som ett led i årscykeln. Fynd från stenåldersboplatser i kusttrakterna ge belägg för , att redan våra äldsta fångstmän i mesolitisk t id vis ste att se sig till godo ur d essa bevingade köttförråd, och många av d e jaktmetoder, som nyttjas den dag som är, peka på anor från dessa avlägsna och dunkla tider. Trots den å rligen återkommande och omfattande åderlåtningen på varje punkt av färdevägen har aldrig s trömmen av fåglar upphört, utan århundrade efter århundrade ha flockarna likt en tidvattenströms vågor vällt upp och ned längs kusterna i till synes evig rytm. Dock har, eller kanske rättare, naturligtvis har vår tid p å detta som på så många andra områden förmått åstadkomma en ändring. För effektiva jaktvapen, fångstfärdernas utsträckande till dessa fåglars häckningsområden och sist men inte minst ett stigande antal nöjesjägare äro enligt jaktvårdarna några av de faktorer, som alla nytillkomna skyddsbestämmelser till trots, ha skulden till en fortgående minskning. Utrotning är väl fortfarande ett för starkt ord, m en å tminston e här i Skåne äro förhållandena redan sådana, att sjöfågeljakten har en ytterst blygsam omfattning jämfört m ed tidigare. Bland många andra m etod er , som de skånska jägarna använt sig av, är det särskilt en, som m er och mer kommit ur bruk. Det är jakten med vettar eller lockänder, som benämningen också lyder på sydkusten. Ännu för en trettio a fyrtio å r sedan var det mycket vanligt vid Skånes södra och östra kuster, att man, sedan havet isbelagts, och fisket därför måste v ila ett tag, log ut på sjön för att jaga m ed vettar. Det var ingen sport för veklingar. Tidigt skulle m an vara på benen, och frysa fick man i den ofta pinande kalla blåst, som svepte fram över isvidderna. Sedan man leta t upp en lämpli g plats inte alltför lå ngt från la nd, gällde det a tt få hå l på isen och slå upp en r ymli g vak , i vilken vettarna kund e placeras. Av isstyckena från vaken uppfördes en hästskoform ad skju lskåre 77

i närheten, och sedan jägaren dragit en vit skjorta eller något annat lämpligt, vitt plagg över pälsen och fått en vit trasa om skinnmössan, fick han sitta stilla bakom isstyckena med bössan redo. När mörkret över de knakande skruvisvallarna långt ute till havs började skingras av gryningsljuset, gällde det att vara vaksam . Sjöfågeln är tidigt på vingarna och snabb i vändningarna . Även om den lättare lät lura sig av vettarna i det svaga morgonljuset, var merendels besöket i vaken kort, och om jägaren inte var påpasslig chanserna till ett skott minimala. Det gjorde emellertid inte så mycket, om en flock gick ens näsa förbi, ty den ena hade inte väl kommit ur sikte, förrän en ny uppenbarade sig. Skotten knallade i ett utefter hela kusten och fram på förmiddagen, då sträcket började avta, kunde jägarna räkna både femtio och hundra feta stekar i sina medförda säckar eller korgar, i bästa fall på lika många skott. Men som sagt, den tiden är förbi, och de gamla, maskstungna vettarna simma numera omkring bland annat kasserat bråte på vindar och sjöbodar, om de inte redan fått göra en sista tjänst som »illebrand » under brygghuspannan. De skånska vettarna äro som regel tillverkade av trä och målade med oljefärg. Kroppen kan ibland vara urholkad, och har då en plan träskiva som botten. Mestadels är den emellertid massiv, skuren ur en gran- eller furubit, och huvudet, som skurits ur ett annat stycke, är fästat med en skruv eller trätapp. I detta sammanhang bör kanske nämnas, att vetten alltid måste framställas med halsen fullständigt indragen, i annat fall skulle den inte kunna locka några sjöfåglar att fälla. En fågel sträcker hals, när den är skrämd, och de förbiflygande akta sig väldigt noga för ett område, som på så sätt annonseras som farligt. En del vettar ha ögon av glas och äro mycket naturalistiskt skurna och målade, med t. o. m. fjädrarnas vattring riktigt återgiven i oljefärg. De komma en faktiskt att tänka på den märkliga realism, som tycks utmärka jägares konstalster allt ifrån Paleoliticum, åtminstone när det gäller att avbilda djuren, ty det må tte väl vara konst, när man ur ett trästycke kan skära ut en fågel, som sedan den fått

Bild 1. Skånsk fiskar e på sjöfågeljakt med vettar.

lite färg på sig, lurar de levande fåglarna alt tro , att den är en frände till dem. Förr i tiden har man även använt uppstoppade fåglar som vettar, men de anses inte ha varit så bra som trävettarna, därför att de inte voro särskilt varaktiga. Visserligen sattes de fast på en flytbräda, men redan efter en fyra a fem gångers användning hade saltvattnet förstört dem, och även malen brukade gå illa åt dem, då skinnen som regel endast behandlats med aska vid torkningen. I Gislövs läge tillverkade man även dylika vettar genom att dra det avflådda skinnet från en nyskjuten fågel över en träkubb, något tillyxad efter kroppsformen, men en sådan vette stod sig knappt dagen ut och kunde därför ännu mindre konkurrera med de konstgjorda. De fåglar , som framför allt jagades med tillhjälp av vettarna, var »brunnackor» och alfågel. Den senare arten behöver väl knappast någon presentation , men namnet brunnacka före-

Bild 2. Trä,· e tl a r i en s j öbo d , E ll eholm , Blekinge.

komm er så vitt förfallaren k ä nn er till inte i någo n fauna , av det enkla skäl e t, att b enämnin ge n omfattar fl era arter, so m inget a nnat ha gem ensamt än den svarta ell er brun a färgen på huvud e t. Förutom en del a ndra d yk a nds a rter är de t m es t knip a n , som kan ta å t sig,. ty jägare, som ve ta t bättre b esk ed , h a känt de rä tta n a mn en och fr a mh ållit, att knipan va r de n brunnacka, m a n h els t sköt på . För dåliga sk y tta r var h on inget byte. När knipfl ock a rna fällde för träve tta rna , uppfackt e d e mestad els b edrägeri et r eda n i själva landnin gsögo nblicke t, och lyf te och voro ur h å ll, r edan inn a n skum fåro rn a efter s tjärtpennorn as doppning i vak en utpl å nats. Me n en och a nn an h a mnad e ä ndå m ed en duns på is en för e tt sn abbt och välrikta t skott. D en s tek en sm a kad e bä ttr e än andra , och nog var kamm en h ög på d en jägare , som kund e r ~ikna fl es t knipor bl and byte t. Men för all d el för hu stru och barn var de t lik-

Bild 3. Korkvettar i en båt, Bjerrcd.

giltigt, om det var en svårskjuten eller lättskjuten stek, som hamnade i grytan, och man sparade därför inte på krutet när det gällde andra mindre skarpögda och kvicktänkta arter. Det fanns vettar för både ejder och skrake, gräsand och möjligen några arter till, och man sköt naturligtvis även för dessa, när tillfälle bjöds. Förutom denna form av jakt med vettarna i en upphuggen vak, brukade man även nyttja dem i drivisen. Man måste då vara två man. Den ene rodde omkring i en båt och körde upp flockarna, under det att den andre satt på pass i skåren. Båten kom då också till användning, när det gällde att fiska upp skjutna fåglar. Även när havet var helt isfritt kunde jakten med vettar bedrivas. Skjutskårarna uppfördes i detta fall av sten och tång på stranden, och vettarna förtöjdes nära intill och i lä av denna. 6

Placeringen av vettarna tillhör ett särskilt kapitel. En jägare måste givetvis rätta sitt uppträdande efter villebrådets vanor, och i detta fall har ur gjorda erfarenheter efter hand utkristalliserats en ansenlig mängd regler, vilka äro desamma på alla orter utefter hela Östersjökusten, där jakt med vettar för ekommer. Det bör kanske särskilt framhållas , att det långt ifrån att vara gammalt skrock är ett ingående studium av sjöfåglarna och deras liv, som ligger till grund för dessa regler. För att börja med den redan nämnda placeringen av vettarna i lä, är förklaringen den, att andfåglar aldrig fälla eller lyfta annat än mot vind. Om vettarna lågo intill en strand mot vilken sjön slog, skulle därför de fåglar, som eventuellt fällde , avlägsna sig från jägaren och vid uppfloget, som sällan lå ter vänta länge på sig, flyga i riktning bortåt. Nackdelarna för skytten vid ett dylikt arrangemang äro uppenbara. Från vilket håll vinden än blåste, var det vid vakarna och bland drivisen givetvis ingen svårighet att placera vettar och skjutskåre på fördelaktigaste sätt. Vid öppet vatten däremot kom jakten av denna anledning att inskränka sig till de tillfällen, då det rådd e frå nlandsvind. D. v. s. detta gäller Skånekusten. I skärgårdar kunna självfallet olika vindriktningar endast bestämma över, på vilken sida av kobbar och skär man kan jaga. Vidare gäller som r egel, att man skall placera vettarna på kort skotthåll från sk.åren. Detta har sin grund i, att fåg larna undantagslöst fälla utanför vettarna. Själva antalet vettar, som· skall läggas ut, angives också noga. Mindre än fem till sju får det inte vara, om man jagar knipor, ejder eller alfågel. Dessa arter uppträda i stora flockar , och i deras ögon skulle enstaka vettar vara misstänkta individer, som man inte har lust att sällskapa med. För svärtor och sk.rakar däremot är enligt deras sätt att uppträda en flock på tre vettar alldeles tillräckligt. Vilket antalet än är, bör det alltid finnas flera honvettar än hanvettar. Särskilt på våren verkar en flock m ed överskott på honor mycket attraktiv. Även själva ordningen vid placeringen i vattnet är betydelsefull. Förankras en hon- och en hanvcttc m ed samma snöre, måste ordningsföljden vara den nu nämnda,

liksom skilda arters vettar inte kunna blandas, utan knipflocken för sig, alfågelflocken för sig o. s. v. Den rätta tidpunkten för skottets avlossande har av vissa jägare fixerats. August Carlsson, en gammal storjägare, som samlat sina erfarenheter i en bok om Sveriges jaktbara fåglar, lämnar däri detaljerade instruktioner: ,, på knipan bör man hålla så lågt», säger han, "alt största delen av fågeln synes över kornet. När fågelsvärmen slår ned , sprider den sig vanligen, men simmar snart tillsammans, och det är då man bör skjuta. " Om alfågeln nämner han bl. a., att "knallen af skotten fruktar han ej mycket och fäller efter skärkarlens utsago bäst i krutrök. I samma ögonblick alfogeln fält, ligger han så djupt, att blott hufvud och stjert synas. Jägaren bör derföre vänta, tills han höjt sig och flere simmat i hop. " Uppräkningen av detaljer skulle kunna fortsättas ytterligare, men det kanske är bäst att endast tillägga, att även jägarens gömställe, sk.åren eller skjutkojan, m ås te placeras med yttersta omsorg och med nödig hänsyn till , att den i sig själv är så litet iögonfallande som möjligt. Utefter hela vår östra kust och även vid många av våra insjöar har jakten med vettar bedrivits och bedrives för övrigt ännu i skärdgårdar med riklig tillgång på sjöfågel. Bäst känd är den måhända från den uppländska skärgården, troligen därför att huvudstadens litterära förmågor gärna hämtat stoffet till sina jakthistorier just från Roslagen. Inom detta område ha vettarna åtminstone fram till år 1900 varit uppstoppade fjädervettar. Efter denna tidpunkt började man på vissa platser att ersätta dem m ed målade trävettar, som dock aldrig helt lyckats tränga ut den äldre typen . Numera är det inte ovanligt, att man ås tadkommer de gråspräckliga honvettarna genom upp stoppning, under det att hanvettarna, som h a större enhetliga färgytor, tillverkas av trä och m ålas i likhet med de skånska. Från Ornö omtalar Ragnar Jirlow, a tt man endas t brukar s toppa upp vackra och väl avtagna skinn av nyskjutna fåglar. De avflådda skinnen smörjes omsorgsfullt in med terpentin och finsållad aska, sedan de torkats i bakugnen. Som

Bild 4. Fjädervettar för gräsand, Elleholm, Bl e kinge .

stoppning användes ormbunk. Även dessa fjädervettar placeras på en flytbräda , på Ornö kallad vettbrädan, och i änden på denna, trädd genom framkroppen på vetten, sättes en träkrok som stöd för huvudet. Med avseende på själva skjutningen under vettjakten anför E. Lönnberg, att skärgårdsbefolkningen förr använde mycket grova hagel, då i synnerhet dyk.änderna ha en mycket tät fjäderskrud, och det inte alltid var sagt att fina hagel inträngde tillräckligt djupt för att döda. Med moderna krulsorter är det väl närmast hagel nr 7, som aiwändes. Kulturens bestånd av vettar är numera ganska stort. De två äldsta, som inköptes 1887 på en auktion i Skanör ha visserligen under många år fått representera svensk jakt med vettar, men då de äro tillverkade av kork och därtill komma från en plats, där enligt samstämmiga uttalanden av ortsbefolkningen aldrig 84

Bild 5. Korkvellar för knipa , gräsand och sjöorre, Bjerred.

bedrivits sådan jakt, är det kanske till fördel, att de nu inte längre ensamma få rida för rusthållet. Dessa båda äro långt ifrån några mästerstycken. Längden är omkring 20 cm., och kroppen består av en 3 cm. tjock, p å översidan något rundad korkskiva. I en urtagning på denna sitter huvudet fästat. Som fästpunkt för förankringslinan har en mässingsspik på kroppens undersida tjänat. Färgen är svartbrun. Att bestämma dessa båda kork.fåglar till arten ställer sig en smula besvärligt. Skall man döma efter enbart färgen, föreställa de sjöorrar eller svärtar. T ar man däremot s torl eken till rättesnöre, blir man helt ställd, om man inte vill påstå, att de äro ungar av någon andart. I inget fall är emellertid likheten större äri mellan en lergök och en verklig gök , och de sjöfåglar , som i dem trott sig se tjocka släkten måtte inte ha varit särskilt nogräknade. Svärtan fäller visserligen för de simplaste vettar, 85

men på grund av storleksskillnaden är det ändå inte rådligt att bestämma sig för beteckningen vettar för svärta. Från Öresund stammar också en samling på nio vettar, som även de äro av kork. De utgjorde enda b esättningen på en kajakliknande båt, som drev i land i Lommabukten vid Bjerred, omkring vilken ort inte heller bedrives eller bedrivits jakt m ed vettar, så vitt man vet. Samma är för övrigt förhållandet utefter hela den skånska västkusten på ett par undantag när. Det ena är kuststräckan från Gråen vid Landskrona och fram mot Saxå ns mynning, där sjöfågel skjutes för vettar från land och från båt. Den andra platsen har varit Rönneåns mynning och småsjöar däromkring. På båda ställena är gräsänder det huvudsakliga föremålet för jakten. Nämnas bör kanske också Torekov, då det inte är helt uteslutet att vettjakt även förekommit där. Uppgift står dock emot uppgift i detta fall, ty den samling fiskare och skeppare, som vid ett besök på ort och ställe påträffades bänkade nere vid hamnen, anammade spörsmålet om vettarna som lämpligt ämne för dagens diskussion. Hur resultatet av denna utföll blev därför aldrig konstaterat, men skall man vara sanningsenlig måste erkännas , att redan under den första timman tycktes majoriteten ha bestämt sig för 'inga vettar'. Den båt, som de nio kork.vettarna kom drivande i, är av samma typ som Landskronabornas jaktbåtar, och frågan om ursprungsorten skulle därför vara lätt besvarad , om inte fiskare från olika platser av kusten kallat både dessa vettar och museets två äldsta för »Danska lockänder» . Det påstods dessutom, att sådana ofta drev över från Danmark med västliga vindar. Ett gemensamt drag för de nio från båten är en mittskiva av trä, som visar fågeln i profil, och som dessutom skjuter ned under korkkroppen som en köl, belastad m ed en blyklump. På denna stomme är korkskrovet fastspikat. Det består av en eller flera skivor på vardera sidan, tillskurna så att kroppen får den rätta rundningen. I för och akter äro märlor för förtöjningsanordningen inslagna. De tre största vettarna äro målade som gräsänder, varav två skola vara hanar 86

Bild 6. Skeppare Boberg

Skillinge med farfars trävettar.

i vårdräkt och en hona. I flocken ingår dessutom tre stycken alfåglar(?), två stycken knipor eller möjligen brunänder, säkrast kanske att beteckna som »brunnackor», och slutligen en sjöorre. Att tillverkaren varit begåvad med mera fantasi än verklig kunskap om den praxis, ·som gäller för framställning av en användbar vette, framgår av att dessa vettars form ger dem en något hög flytställning i vattnet, en sak som bör undvikas. Dessutom ha ett par av dem alldeles för långa halsar. Särskilt den ena knipan sträcker hals i en energisk framåtattityd, och en av gräsandhanarna höjer förskräckt på huvudet. Sjöorren är dock ostyrigast. Den ser ut, som ville den lyfta sina korkvingar till flykt. Sänkena, med vilka dessa vettar varit förankrade, utgöra en provkarta på verkstadsskrot. Det är stycken av gamla ångbåtsroster, kasserade kullager och kuggdrev, naturligtvis minst lika användbara för sitt ändamål som de vanligen brukade stenarna. Fjädervettar har museet ej lyckast komma över i Skåne. De två gräsandvettar, som ingå i samlingarna, äro från Elleholm i Blekinge. Jägaren, som lämnade dem, omtalade, att de använts vid en jakt, som bedrives på förhösten. I augusti månad, då gräsandungarna blivit flygstora, händer det, att de fälla för vettar, och vid ett litet skär utanför Elleholm ha dessa båda ofta lockat hela kullar i fördärvet. Vid skäret var bottnen tätt bevuxen med tång, och för att överensstämma med denna i färg äro de droppformiga flytbrädernas avfasade kanter målade mörkbruna. Den vanligaste typen av konstgjorda vettar, de massiva trävettarna, är gott representerad. En flock mycket välgjorda knipor och alfåglar har Skillinge till hemort. De äro möjligen samlingens äldsta vettar, eftersom de enligt uppgift tillverkats på 1850-talet. En av dem sitter t. o. m. på en flytbräda , som den antagligen fått i arv efter någon gammal fjädervette. En knipa och en alfågel från Gislövs läge äro av betydligt senare datum och mycket klumpigare utförda. De ha tillhört en fiskare, som så sent som strax före förra världskriget brukade jaga på isen utanför Böste och Gislövs läge. 88

Bild 7. Trävellar för knipa, Elleholm , Blekinge.

På lotsutkikens vind i Råå hittades ett par trävettar av den urholkade typen. Med någon tvekan skildes mästerlotsen från en av dem, en ärrig vigghane. Han hade själv som pojke tillverkat dem alla hemma i Blekinge och fört dem med sig från plats till plats under hela sin tjänstetid. När han för tjugofem år sedan hamnade i Råå, fick dessa gamla jaktkamrater vila på lagrarna, ty kusten däromkring lämpade sig inte för vettjakt. Mästerlotsen i Råå är inte ensam om att ha försökt introducera vettarna på skånska västkusten. På 1870-talet fanns det i Barsebäck en tullare, som jagade med vettar, i Viken var det för några årtionden sedan en lots och på Kullens fyr satt en gång en fyrmästare, som brukade skjuta dykänder för vettar på ett ställe, som kallas Pariserhamn. Det finns möjligen flera som prövat på, men någon hemortsrätt utöver de tidigare nämnda områdena har denna jaktform aldrig fått vid Öresund. Från Elleholm har förutom fjädervettarna även erhållits ett par trävettar, en kniphane och en hona av samma art. De äro omsorgsfullt spacklade och målade flera gånger och tillhöra de urholkade trävettarnas släkte. I bottnen på dem har fastskruvats flera små blyplattor som barlast, ty lika reglementsvidrigt som att flyta för högt på vattnet är det naturligtvis för en vette att halvkantrad sticka näbben eller gumpen i vädret.

Den ejdervette slutligen, som museet fått av hamnmästaren i Brantevik är också tillverkad med en fastspikad botten på e tt urholkat skrov. Den är verkligt fin med glaspärlor som ögon och varenda fjäder målad i flera färger. Förvillande lik en ejderhona, som vilar på vattnet, har den säkert förvridet huvudet på mången ejderhane i friaretagen. Vända vi oss från våra egna kuster till grannländernas, bör det inte förvåna, att vi även där påträffa vettar. Västerut behöva vi inte gå så långt, då vettarna själva tycks kunna komma till oss från t. ex. Danmark. Från Finland omnämner Sirelius konstgjorda vettar av trä och plåt och naturligtvis även den äldre typen, fjädervettarna. På 1700-talet brukade man i vissa finska kustsocknar lägga ut gåsvettar i smala sund och vikar och sed.an sänka ned nät omkring dem som fångstredskap. I våra dagar användas uteslutande skjutvapen vid denna jakt. Sjöfågelfångst med nät har stor spridning i Europa, frå n vå1.,t land har Ek.man m. fl. anfört exempel därpå, dock utan att meddela något om vettar i sammanhanget. I Balticum och på slaviskt område träffa vi på vettar o . s. v. Om vi förresten fortsätta vandringen österut över gränsen till Asien, påträffa vi jägarstammar, som förutom fjädervettar även använda levande fåglar som lockdjur. Del är t. ex. Ostjakerna vid Obdalen. Dessa jägare bruka fånga vildgåsungar, som de tämja för att ha till medhjälpare vid sträckfågeljakten på våren. När vildgässen söka sig till sina häckningsplatser, gömma de ostjakiska jägarna sig i utgrävda hålor i flodstränderna och ha de tama fåglarna tjudrade strax utanför stranden. Vid åsynen av dessa och även genom deras rop förmås de förbiflygande att slå ner och bli då givetvis e tt lättskjutet byte. Hos Ostjakerna kan vi lugnt göra halt, Ly det vi träffat på, är ursprunget till jakten med vettar. Skulle nämligen vår resa kunna göras långt bakåt i tiden i stället för i rummet, komme vi att råka jägare även här hemma, som använde levande fåglar i stället för vettar till att locka de vilda med. Vi behöver blott vända oss till Olaus Magnus Historia om De Nordiska Folken

Bild 8. Träve tte för ejder, Brantevik.

för att få belägg på detta. I denna skrift, den kanske mest anlitade källan till vetande om äldre tiders förhållanden, står t. ex. i kapitlet om rapphönsjakt följande: »Efter att ha satt upp sina nät släpper jägaren fram en tam rapphönshona till kamp mot de andra honorna. Upptända av ursinnig svartsjuka rusa då dessa fram och bli fångade. » Att den stackars rapphönan, som angreps med sådan »ursinnig svartsjuka », var en lockfågel, råder ju ingen tvekan om. Det hade varit angenämast att kunna hämta även exemplet på lockfåglar vid sjöfågeljakten från 1500-talet, men då Oiaus Magnus lämnar oss i sticket i detta fall, måste vi tråkigt nog återvända till vår egen tid, och i sanningens namn erkänna, att gamla, barbariska jaktmetoder ännu leva kvar. Från Blekinge har inberättats, att jägarna på en plats åtminstone så sent som i början av 1900-talet brukade vingskjuta någon av de första fåglarna, som närm ade sig vettarna. Sedan den fått ett snöre 91

Bild 9. Fjäd ervettar från Runö . Efter Manninen.

om ena foten och förtöjts bland dessa , måste den agera lockfågel så länge den orkade. Den person , som lämnat upplysningen, har själv varit med och omtalade även, att förträffligare lockmedel kunde inte uppletas. I förhoppning att denna , såvitt författaren känner till , sista rest av lockdjursjakt på sjöfågel nu helt försvunnit , och jägarna kommit till insikt om det ovärdiga i att plåga djur, skall vi lämna den trista historien och övergå till att höra etnologernas synpunkter på själva gången av den utveckling, som antytts i det föregående. Äldst skulle sålunda vara bruket av levande fåglar som lockmedel. Av en eller annan anledning har man börjat övergå till att använda det som här kallats fjädervettar , således de uppstoppade skinnen av lockfåglarna, för att slutligen tillverka vettar av trä eller annat lämpligt material. Tidpunkten, då vetten avlöser den levande lockfågeln, eller då trävetten avlöser fjädervetten varierar från trakt till trakt, och kan därför inte fixeras. Så mycket kan dock sägas, att det ser ut som om skåningarna ganska tidigt börjat använda trävettar jämfört med t. ex. Ro.slagens jägare. Vissa forskare anse den äldsta jaktformen med levande lockdjur vara förutom vettjaktens även själva vår husdjurshållnings ursprung. De äldsta husdjurnns ben multna nånstans bland stenredskapen från människosläktets barndom, och påståendet kan därför avslutningsvis ge besked om, vilka förnäma, gamla anor de oansenliga träbeläten, som kallas vettar, egentligen ha att stoltsera med. 92

KÄLLOR. Meddelare: Fiskare B. ANDERSSON, Bjerred. » E. ANDERSSON, Bå sta d. Styrm an J . ANDERSSON, Mölle. J ägare N. ANDERSSON, R amsj östra nd . Fiskeritillsyningsman 0. ANDERSSON, Kåseberg a. Hamnmästare S. ANDERSSON, östratorp . F iskare A. BERGGREN, Ska n ör. Skeppa re A. BonERG, Skillinge. Fiskare S. BRUNDIN, Skan ör. Lo tsförm a n R. DAHLBECK, Pukavik. Fiskare F. GLIMBERG, Skillinge. T ulltj ä nstem a n N. HALL, Skanör. I~ iskare H. I-Iall, Svanshall. » A. HANSSON, Skan ör. Skepp are F . H ANSSON, Alabodarn a. Fiskare H. H oLMSTRöM, Elleholm. » H . H ÅKANSSON, Kåseb er ga . » E. JOHANSSON, Böste. » N. J OHANSSON, Bös te. » J. J öNSSON, Vejbystrand. Skeppare S. J öNSSON, Domsten. Hamnmästare H. KARLSSON, Bra ntevik . Mästerlots G. A. L ANDGREN, Råå. F iskar e J. L ARSSON, Kåseberga. Skeppare A. NILSSON, Skillinge. Målare M. PERSSON, Elleholm. Kommunalordf. N. PERSSON, Elleholm . Fiskare A. PETTERSSON, Gislövs läge. Trädgårdsmästare T. P ÅLSSON, Viken . F iskar e A. RosnERG, Borstahusen. Fyrmä stare A. SJOSTEDT, Skanör. Lektor G. SJöSTEDT, Barsebäcksh amn . F iskar e G. SVENSSON, Torekov. Båtbiträdet M. SVENSSON, Viken. Handlare K. ToREMALM, Torekov. F iskare P . VALLIN, Svanshall. Skeppare A. WITTING, Domsten. Fiskare S. YsBERG, Pukavik.

LITTERATUR. CARLSSON, AuG., Sveriges Jagtbara Foglar . Deras Jagt och Fångst. Jönköping 1878. HEINS, M. F. S., Om Wildandfångst medelst m ålade änder af träd samt fisknät. Malmö 1854. Jmww, R., Drag ur Folklivet på Ornö under senare delen av 1800talet. Särtr. ur Boken om Ornö, sid. 119. Stockholm 1945. LöNNBERG, E., J akt och J ak tvård. Ur Svenska Jordbrukets Bok. Stockholm 1925. - Sveriges J aktbara Djur. Ur Svenska Jordbrukets Bok. Stockholm 1923.

MANNINE N, I., Die Sachkultur Estlands. Band I. Sid. 34. T artu 1931. MoszYNSKI, K., Kultura Ludowa Slowian. Del I, sid. 30. Krak6w 1929. OLSSON, M., Uppländska sjöbodar . 2. Fataburen 1914. H. 1, sid. 47. 0LAUS, MAGNUS, Historia Om De Nordiska Folken. Om Fåglarna. Nittonde Boken. Michaelisgillets sv. övers. 1925. SmEuus, U. T., Suomen kansanomaista kulttuuria. Del I, sid. 79. Helsinki 1919.

SILVER~

SKEDAR Av W ILLI AM J(ARLSON

1\1

an tänker säll an på ursprunget och utvecklingen av sådana föremål , som man dagligen och stundligen brukar. Att de finnas till vår tjän st och ser ut som de gör, tar man bara för en självklar sak. Ett sådant självklart redskap förefaller oss skeden vara. Men även den har liksom allting annat varit underkastad utvecklingens lag. Skedens typologiska utveckling är en kulturhistorisk detalj, som har sitt intresse att följa. D essa rader äro avsedda alt med ledning av Kulturens material ge en framställning av silverskedens utveckling genom tiderna. Framställningen bygger givetvis på de resultat, som den moderna forskningen på området nått, och det nya består huvudsakligen uti en inkomponering av Kulturens material i schemat sådant det hittills klarlagts.

Bild 1. Kronsked. Stockholmsarbete, 1600-lalets början. K. M. 15136 .. .

MEDELTIDA SKEDTYPER, SOM ÖVERGÅTT TILL NYARE TID En skedtyp, som var vanlig hos oss under m edeltidens senare del, var den vi nu kalla kronskeden. Den har ett nästan runt sked.blad, ett relativt kort skaft och en skaftknopp i form av en krona, sammansatt av fyra gotiska korsblommor. Vid denna krona fästes ibland ringar eller kläppar som prydnad. Denna typ förefaller ha varit i allmänt bruk under 1500-talet och levde kvar med oförminskad livskraft långt in på 1600talet. Ännu två århundraden senare fortsatte man att tillverka kronskedar av mer eller mindre degenererad form. Den graverade dekoren på dessa skedar, ej sällan förgyllda eller med spår av förgyllning, är alltid placerad inuti skedbladet. På en del av de tidigare exemplaren finner man en ålderdomlig och medeltidsartad ornamentik, som består av ett språkband vid skaftroten, med eller utan inskription och med fladdrande ändar. Inskriften har i senare skedar blivit till sh·eck- och rutdekor, bild 1. Till omväxling med detta skriftband uppträder emellanåt en gotisk korsblomma med skaftet

Bild 2. Kronsked m ed korsblomrna i bladet, 1600-lalet. K. M. 27458.

vänt mot skaftroten, bild 2, eller ett i en cirkel inskrivet monogram syftande på Jungfru Maria. Några bladflik.ar dekorativt inpassade vid skaftbasen är en prydnadsvariation, som också förekommer, bild 3. Var denna bladdekor ursprungligen ganska diskret, så blev den med 1600-talets senare del alltmera framträdande och tenderade att sträcka sig nedåt . i bladet, tills den på 1700-talet blev en för hela bladet centralt arrangerad prydnad, bild 4-5. Skaften på dessa kronskedar kan var släta - platta eller runda - med dekor av något slag, figurframställning, alternerande vulster och hålkälar och en bladstav däröver eller spiralvridning, som i senare exemplar ofta inskränker sig till snedställda åsar på skaftets ovansida eller helt enkelt bara en sick-sacklinje. Samtidigt med kronskedarna uppträdde också kulskedarna, de med en kula i den fria skaftändan. Av Kulturens bestånd av detta slags skedar torde emellertid endast en tillhöra 1500talet. Av de övriga är ett par av Lars Månsson i Mariestad, mästare 1644- 1665, och ett annat par, bild 6- 7, har en okänd mästares stämpel och är ej daterat men hör även det efter allt att döma 1600-talet till. Båda dessa par ha runda 7

Bild 3- 5. Kronskedar. - 3: 1600-talet, K. M. 19591; 4: Olof Grubb, Hudiksvall, 1790- 1817, K. M. 15074; 5: Nils Orstedt, Norrköping, 1774, K. M. 11718.

skaft. De två återstående i beståndet ha spiralvridet skaft över ett platt nedre skaftparti, bild 8. Ej heller någon av dessa är signerad. I tiden torde man kunna placera dem omkring 1700 eller 1700-talets början. En av dem, bild 8, är daterad i gravyren på skedbladet 1737, som i varje fall utgör en gräns ante quem. Dessa kulskedar fortsatte att tillverkas för allmogens räk98

Bild 6-8. Kulskedar. - 6: Lars Månsson, Mariestad, 1644- 1665, K. M. 6550; 7: okänd mästare, 1600-talet, K. M. 14349; 8: okänd mästare, ingraverat 1737, K. M. 2629.

ning under både 1700- och 1800-talen fast i en ytterst degenererad och klumpig form. De är då i regel av ganska tunt silver och har alldeles runt blad, helt eller delvis spiralornerat skaft, stundom platt med hålkälsbälten och mellan dem ett fält med kryss, bild 9. Den ihåliga kulknappen har enklare upphamrad dekor och öglor med vidhängande ringar. Någon gång kan denna kullmopp ha utseendet av en ärmklocka, så-

dana som brukas i den kvinnliga allmogedräkten med goliserande filigransdekor på ovansidan och upphamrade kulbälten p å den undre halva n . Ibland är sk a ftknopp en förg ylld , och blade ts in sida är h elt eller d elvis prytt m ed i trambol e ring graverad bladdekor och korsmön s ter. Kulturen s kulskedar av denna allmogebetonade Ly p är daterad e mellan 1755 och 1800.

RENASSANSSKEDAR Jämsides med den m edeltida skedtypen uppträdde und e r 1500-talets senare del några utpräglade r enässanstyper , som kom till oss frå n Tyskland och Holland. Efter sin utformning av skaftknoppen har Carl Hernmarck indelat dem efter n edanstående schema i sex grupper.

I. Kerubhuvudskedar. A. Fyra a nsikten. Skaft profil erat eller bandat. tal e ts slut-1600-talets förra del.

1500-

B. Två ansikten. 1. Skaft profilerat eller delvis profilera t. 1000-tale l. 2. Skaft med pålödd figur . 1600-talets andra hälft. Även danska och norska . 3. Skaft bandat, nedtill stiliserad bladholk (den allmänna typen). 1600-talet, största förekomsten 1600talets mitt. 4. Skaft n edtill m ed drakhuvud eller s tili serade fjäll. 1600-talets senare del. Huvudsakligen dansk och norsk. 5. Skaft platt, m ed tvärrefflor, degene rerad typ. 1600talets slut-1700-talets slut, största fr ekvensen 1700-talets mitt. C. Ett ansikte, skaft platt m ed tvärrefflor, degenererad typ. 1700-talet, största fr ekvensen 1700-talets tredje fjärdedel. 100

Bild 9. Kul skecl , s. k. bondsked, okä nd m ä sta r e, 1700-tnlct, K. M. 12016. Degen er erad fo rm och d eko r .

IL Sked a r m ed bladornam ent som knopp . 1600-talet, största fr ekvensen 1600-talets förra d el. III. Sked a r m ed figur som knopp ell er som h elt sk aft m. m . T ysk typ . 1600-talet. IV. Skeda r , släta m ed k a rtusch som kn opp och en ·ås n edtill p å sk aft et. T ypiskt svenska. 1600-talets andra hälft. V. Skedar me d druvkl aseforrnad knopp. Skaft runt m ed sk å ra eller våglinj e. 1600-tale t. Huvud sakli gen n orska. VI. Skeda r m ed volutformad knopp och böjt sk a ft. 1600-tale t. E ndas t i en stak a fall svensk a .1 Så ter sig huvudschemat, m en h elt n a turli gt uppträ d er ock så en h el d el m ell a nform er , som em ell ertid ej kunna a n ses vara av d en vikt och b e tyd else, att de böra få stö ra d enna huvud upp delnin g. I d e tta huvud sch em a sk a ll vi fö r sök a ink omp on era Kulturens renässan ssk eda r av sil ve r. Vi kan då till a tt börja m ed k onstatera , a tt i mu see ts b es tå nd ick e ingår n ågra representa nter för ka tegori en k erub sk edar m ed fyra an sikten , som om fa tta r sch e1

Se Svenskt silversm id e 1520- 1850. 1. Sthlm 19-10- -11 , sid . 21 5.

101

10.

11.

12.

13.

Bild 10- 13. Kerubskedar av okända m äs tare, 1600-lalet. - K. M. 15007, 29306, 1032 1 och 2616.

102

13: Gö teborg.

14.

15.

16.

17.

Bild 14- 17. Kerubskedar. - 14: okänd mästare, Stockholm, K. M. 11797; 15 : Magn. A:son Myrman, Norrköping, 1706-1730, K. M. 15008 ; 16: Otto Henrik Sjöberg, Falun, 1743, K. M. 15009 ; 17: Christ. Bauman, Hudiksvall, 1759, K. M. 22192.

103

18.

l!J.

20.

Bild 18- 20. Skedar m ed bladkn o pp sa mt sked m ed figur av okänd a mäs ta r e, 1600-tal et. K. M. 31459, 29027 och 12596.

mats första huvudgrupp. Visserligen har den i bild 10 å le rgivna sk ed en fyra k erubhuvud en på skaftknopp en, m en d en i trambolering utförda graverade dekor en i sk edblad e t visar m ed sin degeneration på en väsentligt senare tid än d en , dit sk aftknoppen skulle föra d en , 1500-tale ts slut- 1600-tale ts förra d el. Troligen har den tillkommit vid 1600-tale ts slut ell er 1700tale ts början . Den erinrar m yck e t om sk eden n :r 490 i F alk 104

21.

22.

13ild 21- 22. Skedar med kartusch- och druvklasknopp , okända mästar e, 1600-talel. K. M. 15007 och 29134.

Simons samling utförd av Anders Andersson Amour i Stockholm, mästare 1684- 1720. 2 Till typen kerubskedar med två huvuden höra d e flesta av Kulturens renässansskedar i silver. Redan från början kan emellertid sägas ifrån , att i museets bestånd inga finnas, som låta sig infogas i schemats typer I B 2 och I B 4. Däremot har typen I B 1 en god representant i skeden bild 11, som är mycket typisk med sitt päronformade, rikt graverade blad, sitt rikt profilerade skaft och sin skaftknopp med tvenne kerubhuvuden. Den kan dateras till 1600-talets förra hälft. Rikare företrädd är typschemats grupp I B 3 med sina varianter, som i tiden kan följas från 1600-talets förra hälft och fram till samma århundrades slut. De efter utseendet att döma ä ldsta är av okänd mästare och odaterade, bild 12- 13, och 2

G. MuNTHE, Falk Simons silversamling. Sthlm 1938, PI. 137.

105

23.

24 .

'25 .

26.

27.

Bild 23-27. Skedar, 1700-talet. - 23: J . Fr. Steltzner, Malmö, K. M. 2196; 24: Lars E:son Stabeus, Stockholm, 1749, K. M. 11394; 25: Chris!. Bauman, Hudiksvall, 1760, K. M. 15076 ; 26: Nils Grubb, Hudiksvall, 1764, K. M. 27460; 27: samme mästa r e 1779, K. M. 15075.

106

28.

29.

30.

31.

32.

Bild 28------32. Skedar. - 28: Olof Grubb, Hudiksvall , 1790- 1817, K. M. 27461; 29: Joh. Söderdahl, Söderköping, 1784, K. M. 1-1475; 30: Norge?, 1600- eller 1700-talet, K. M. 4852; 31: Norge och 32: Norge eller Danmark, 1700-talet, K. M. 15073 och 27462.

107

den yngsta är ett stockholmsarbe te m ed en nästan utnött mästarestämpel , bild 14. Den bör i tiden tillhöra 1600-ta lets senare d el och får närmast b etraktas som en variant av gruppen i fråga, d å av själva bladholk.en ingenting finns kvar , m e n skaftet för övrigt har d en form , som är typisk för d enna grupp enligt sch emat. En degen er era d typ av de n närm ast föregående och som i typschemat betecknas I B 5 belyses av sk eda rna bild 15- 17 . Här har sk aftet plattats till och tenderar å t större bredd , och fälten m ell a n tvärband sdekoren har ibland konkava hörn. Hos d en tidigaste är skaftet ännu ganska smalt och har blivit platt i stället för runt. Den är utförd av H enrik Reim c rs i Norrköping, mästare 1684- 1693. D en av Magnus Abrahamsson Myrman , mästare 1706- 1730, arbetade skeden bild 15 är i stort sett av samma utseende men visar tend ens mot s törre bredd, som är ett markant känne tecken för d em. De tta förh å lland e framgår tydligt av skedarna bild 16- 17, den första utförd av Otto Henrik Sjöberg i Falun 1743 och den andra av Christoffer Bauman i Hudiksvall 1759. Schemats typ 11, vilken som särskilt känn etecken har den bladformade skaftknoppen, uppträder i Kulturens sk edar bild 18 och 19. D en förra saknar alla stämplar och d en senare är bomärkesstämplad av mästaren och säger oss ingenting om person och tid , då ej bomärket identifi era ts. De böra em ellertid kunna dater as till 1600-talets förra hälft eller milt. En enda silversked av schemats typ III m ed skaftknopp u Lformad som en figur in går i Kulturens sk edbes tånd, bild 20. D en är av r ent tysk renässanstyp, som i utformnin gen älskade d etaljrikedom en. Här har figuren trängts undan till att bilda skaftknopp , m ed a n d e t stundom inträffar, a tt skaftet som h elh e t h a r formen av en figur. P å skaftfästets baksida är en num era nästa n utnött bomärkess tämp el insla gen. Skeden torde tillhöra 1600-talets mitt eller senare hälft. Till punkt och pricka faller sk ed en bild 21 in i typsch emats punkt IV: »Skedar, släta m ed kartusch som knopp och en ås n edtill på skaftet. » D e äro typiskt svenska och tillhöra i tiden 108

33.

34.

35.

36.

Bild 33- 36. Skedar. - 33: Henrik Re im ers, Norrköping, 1684~93, K. M. 11719 ; 34: okänd mästare, omkr. 1700, K. M. 6827; 35: Arnold v. d . Hagen , Norrköping, 1695- 1740, K. M. 11799 ; 36: okänd mästar e, omkr. 1700, K. M. 13901.

1600-talets andra hälft. Tyvärr är den på skaftets baksida nedtill placerade stämpeln mycket otydlig och går icke att få något närmare besked ur beträffande mästare och mera fixerad tid. Skeden bild 22 är en bra illustration till grupp V i schemat, skedar med druvklas- eller pinjekottformad skaftknopp. Dessa

109

skedar ha alltid runt skaft ofta m ed en skåra eller en våglinje på framsidan . Deras tid är 1600-talet. Kulturens sked är stämplad P L i monogram , en stämpel som Upmark funnit på en dryckeskanna i Hällestads kyrka i Östergötland från 1600-talet. Många skedar av denna typ är norska , men Kulturens förefaller alltså alt ha svenskt ursprung. Typschemats grupp VI har inga representanter i Kulturens samlingar.

SKEDAR AV BLANDNINGSTYP Under 1700-talet skapades en del mellanformer med i regel runt eller päronformat blad och ett skaft, som i sin utformning i huvudsak ansluter sig till det vid denna tid moderna skedskaftet. I Kulturens skedbestånd ingå sju stycken sådana silverskedar av svenskt arbete och tre av danskt eller norskt ursprung. Äldst i tiden av dessa är skeden bild 23, utförd av Johan Fredrik Steltzner i Malmö, mästare 1721-1753. Dekorens karaktär ger mest. anledning förmoda dansk påverkan. Jämför skedarna n:ris 670 och 686 Pl. 190 i G. Munthe, Falk Simons silversamling (Slhlm 1938) I Ett par, den ena av Lars Eriksson Stabaeus i Stockholm 1749, den andra av Christoffer Bauman i Hudiksvall 1760, har i blad och skaftrot renässansens karaktär, medan skaftet för övrigt faller in i det tidiga 1700-talets formschema, bild 24-25. I Nils och Erik Grubbs skedar från respektive 1764, 1779 och omkring 1800 är bladet fortfarande runt eller päronformat, medan skaftet i sin helhet har tidens gängse form , det platta och lansettformiga, bild 26- 28. Ännu finns dock reminiscens·e r kvar av 1600-talets tvärbandsdekor men helt diskret antytt. Den graverade dekoren och hängbladen på •s keden bild 26 erinrande om liknande dekor på tidens kvinnodräkter bland allmogen tyder på att bes.tällaren tillhört denna klass. 1784 är skeden bild 29 utförd av silversmeden Johan Söderdahl i Söderköping, mästare 1756-1798. I motsats till de 110

37.

38.

Bild 37-38. Överst två skedar tillverkad e av Virgilius Casparsson Falck, Ystad, 1707, K. M. 40814; dä rund er begravningssk ed av Abraham P cders en. Wirgman, Göteborg, 1715, K. M. 33596.

senast omnämnda skedarna har bladet den vid denna tid moderna äggformen, medan skaftet har ålderdomligare form . Dess övre del är danad som en byst, som stiger upp ur dubbla bladhölster. Troligen är denna sked att betrakta som ett resultat av påverkan från norska skedar. I Norge hade nämligen tidigare än vad som kunnat konstateras hos oss engelskt influerade skedar av denna föregångstyp ifråga om bladens utformning förekommit. Dessa till ena eller andra delen ur formsynpunkt antikverade skedarna ge ett bestämt intryck av att ha haft sina beställare i allmogeklassen, som aldrig varit riktigt med på noterna, när det gällt nyheter utan haft mera förtroende för det gamla och invanda. Denna retarderande stilkänsla gör sig· överhuvudtaget gällande bland allmogens husgeråd. Tr ~ den sistnämnda gruppen närstående skedar, bild 30-32 ~ 11 t

äro sannolikt danska ell er norska till sin proveniens. Jämför G. Mun t h e, Falk Simons silver samling (Sthlm 1938) ,, n :ris 661och686 å PI. 189- 190, och Th. Kielland & H. Gjessing, Gammclt S0lv i Stavanger Amt (Stavanger 1918), PI. V- VI.

SKEDENS UTVECKLING FH.AN 1680-TALET Tidigast på 1680-tale t började hos oss den sked typ komma på modet, som vi alltjämt använda. Bouppteckningshandlingar från 1690-talet redovisa tidigast sådana. Kännetecknand e drag för denna typ är ett ovalt blad och ett långt mot den fria ändan breddat, tillplatta t och vanligen uppåtböjt skaft. Orsaken till den markanta skillnaden mellan den gamla och den nya skedtypen var närmast sättet att bruka skeden, då man åt. Tidigare hade man hållit med h ela handen över skaftet och inmundigat skedens innehåll från sidan. Nu manövrerades skeden med handens tre främsta fingrar och innehållet stöptes i munn en m ed skedbladets spe tsiga ända . Varifrån denna moderna skedtyp kommit till Sverige har inte med bestämdhet kunnat anges. Inte bara i England, där man kan följa utvecklingen över den så k allade »puritan spoon » m ed platt skaft till den moderna skeden, utan också på kontinenten uppträdde den nya typen, innan den kom till oss. Våra äldsta skedar av d enna moderna typ tillhöra den sort, som kallas »råltsvansskedar », en svensk översättning av den engelska benämnin gen »rat tail spoons ». Namnet härleder sig från den råttsvansliknande förstärkning, som skaftet fortsätter uti under bladet, bild 37. Ursprungligen gjol:des skaft och blad var för sig, och bladet fastlöddes ovanpå råttsvansen. Så gick man i allmänhet tillväga ända fram till 1715. H.edan vid sekelskiftet 1700 hade man emellertid, fast i mindre skala, börjat göra hela skeden på en gång. Efter 1715 blev detta tillvägagångssätt det vanligaste. Fram till 1725 förekom denna råttsvansformade förstärkning allmänt på skedarna och spo112

39.

40.

41.

42.

Bild 39-43. Skedar. - 39: ?\i ls T rybom , Linköping, 1i-!8- 65, K . M. 12506 ; 40 : Samuel Presser , Linköping, li67, K. M. 12505 ; 4 1--42: Bernhard Hal ck , Ha lmstad , 1771 , K. M. 44560 ; 43 : Ni ls Malmor in , Landskrona, 1779, K. M. 33597 .

113

44.

45.

llild 44- 45. Skedar. - 44: Kilian Kelson, Stockholm, 1759, K. M. 29308 ; 45: Joh. Schröder, Landskrona, 1779, K. M. 35042.

radiskt uppträdde den ända fram till århundradets mitt. Efter år 1700 tenderade denna råttsvans att öka på längden och bladet att bliva mera ovalt. Vad skaftet på dessa skedar beträffar så hade detta till att börja med en tretungad avslutning i den fria änden. Så småningom började emellertid även ett par andra former komma i bruk - detta redan före 1700 - , som efter hand trängde ut den förra. Detta var dels en trepassformad eller med en 114

46.

47.

48.

49.

Bild 40-49. Skedar. - 46: Karlskrona, 1792, K . .M. 25643; 47: J. P . Britt, Kalmar, 1789, K . .M. 23134; 48: Stephan Westerslråhle, Stockholm, 1799, K . .M. 31233; 49: G. G. Rehnberg, Norrköping, 1804, K . .M. 30125.

snibb ytterst, som spelade huvudrollen under tiden 17001710, och dels en rundad , som sedan blev den vanligast förekommand e. Förhållandet illuJS treras av bilderna 33- 37. De skedar, vars skaft och blad äro gjutna i ett stycke, fingo från lilO ofta i stället för en fyrsidig genomskärning i skaftet en rundad sådan och tjockare. En ås följer längs skaftets. ovansida, som vanligen slutar med en förtjockning vid skaftknoppen. 115

Ingen regel utan undantag. Så ock beträffande råttsvansskedarna. Det förekom nämligen redan under 1700-talets första år skedar utan den råttsvansformade förstärkningen under bladet. Ofta ha de en graverad inskription på bladets baksida, som anger dem såsom begravningsskedar utdelade till minne av någon avliden person. De brukar i detta sammanhang också vara helt förgyllda, bild 38. Under 1720-talets senare hälft börjar råttsvansen avlösas av en sköldformad förstärkning , bild 39, något som sedan hållit sig fram genom tiderna och förekommer än i dag. De växla i storlek, breder sig eller krymper ihop. På skeden bild 40 har <len dragit sig samman till en helt liten klack. Men som en illusorisk förstärkning av denna uppträder här ett slags rudiment av »råttsvansen », markerad genom en spets vinkel på skedens undersida. Skedens mästare är Samuel Presser i Linköping, och den är stämplad med årsboks ta ven för 1767 , ett bevis på hur pass envist en gammal detalj kunde leva kvar hos en landsortsmästare. Skaftavslutningen på dessa skedar med sköld- och klackformad förstärkning förändrades efter hand, redan på 1740talet, och blev bred och utplattad, nästan fyrsidig. När på 1750-talet under rokokons inverkan sidorna svängdes in, fick detta parti nästan fiolform, bild 41- 43. Annars har rokokon inte haft någon genomgripande inverkan på skedens utformning. Till omväxling med den sköldformade klacken vid skaflroten börjar skaftet nu få en droppformad avslutning vid skaftroten på bladets baksida, se bild 42. En annan detalj , som nu samtidigt sätter in, är den insänkta linjen, som följer skaftets konturer på båda sidor, något som vi alltjämt kan iakttaga på våra moderna skedar, bild 44. På fackspråk kallas det refflad kant. Att den levnadsglada rokokon 1s kulle pryda sin tids skedar med något ur sin rika dekorationsarsenal är ju bara naturligt. Bilderna 44- 45 ger oss prov härpå , läckra och eleganta som alltid, när rokokon leker i konstens värld . När den gustavianska tiden bryter in , var det två skedtyper, som tävlade om herraväldet:

116

50.

51.

52.

54.

Bild 50--54. Skedar. - 50 : C. J. Åkerman, Mariestad , 1847, K. M. 32109; 51: s tämplad ICE , Kristinehamn , 1857, K. M. 32110; 52: Stephan Noblin, Ystad, 1805, K. M. 21486 ; 53: C. G. Lundquist, Västervik, 1839, K. M. 41853; 54: C. D. Ahlgren, Malmö, 1859, K. M. 40250.

1) den äldre med sköldformad förstärkning vid skaftroten, 2) den yngre, som dateras till rokokon, med droppformad förstärkning vid skaftroten, båda med fiolformat övre skaftparti. Båda typerna fortsatte alt leva kvar och utvecklades under tiden 1780-1800 på så sätt, att den äldre blev ännu kraftigare

117

utbildad i skaftets övre del medan hos den yngre typen skaftet fick en jämn konturlinje, som illustreras av skedarna bild 46 -48. Den från rokokon moderna refflade kanten längs skaftets kontur följer med denna utformning och gör en liten utbuktning upptill och nedtill på skaftet. Omkring 1800 växer denna lilla inbuktning i skaftets övre ända, så att den bildar en lång spets nedåt skaftet, bild 48. Under 1800-talets första årtionde blir såväl d en fria skaftändan som skedbladet spetsigare hos både den äldre och den yngre typen. Den senares droppformade förstärkning vid skaftroten börjar växa ut och bli ett mellanting mellan sköld och droppe. Bild 49 visar exempel på detta spetsiga skaft och det spetsovala bladet, medan bild 52 framhåller den förstorade droppförstärkningen. Med 1800-talets början blir det också allmänt bruk att på en eller båda sidorna pryda den fria skaftändan med pressad bladdekor, bild 53. Vid samma tid börjar också dubbelrefflingen av skaftbladet, en smal dubbellist, som helt eller delvis följer skaftkonturen. Från 1800-talets mitt börjar en hel rad standardiserade skedmodeller uppträda, som vunno allmän spridning. Efter sin utformning och dekorering av skaftets övre del buro de olika namn och benämndes slät, fransk, gammalfransk, bild 50, snäck-, bild 51, engelsk , Olga-, bild 54, ny Olga- och prins Fredriks modell.

LAPPSKEDAH. Några skedar, som falla helt utanför det vanliga typschemat , äro de så kallade lappskedarna. Där stämplarna upplysa om tillverkningsorten, är det nordsvenska städer, som Luleå och Umeå. Kulturen äger fem stycken sådana, av vilka den yngsta är gjord 1861, medan de äldsta ej torde gå längre tillbaka än till 1700-talets slut och 1800-talets början. De äro i de fl es ta fall översättningar i silver av den typiska i ben skurna lappskeden med vidhängande ringkläppar, bild 55-56. 118

55.

56.

Bild 55-56. Lappskedar. - 55: Umeå 1861, K. M. 2614 ; 56: stämplad MS, okänd stad, 1800-talet, K. M. 16471.

119

SPANN€N OCH SÖLJOR

Av RAGNAR BLOMQVIST

id medeltidens början bestod den ordinära mansdräkten i Norden av kåpa, kjo1iel , brokor och hosor, och som underplagg kunde förekomma skjorta och underbenkläder av linne. Därtill kom skor och huvudbonad. Kåpan motsvarade romarnas capa eller toga och var ett stort halvcirkelformat tygstycke. Den bars hängande ned från axlarna och hölls samman av ett spänne, som antingen satt mitt över bröstet eller, vanligare, över högra axeln, bild 1. I senare fallet kunde högra armen röras frHt. Kjorteln, romarnas tunica, var dräktens viktigaste plagg. Den nådde vid nämnda tidpunkt till knäna, hade långa ärmar och drogs över huvudet, då den skulle tagas av och på. För att detta skulle gå lättare hade den framtill vid halsöppningen ett sprund, som fästes hop med ett spänne, jfr bild 2. Kjorteln var täm.ligen vid och hölls därför runt midjan samman med ett rep eller hellre ett bälte. Till hältet hörde en sölja. Brokorna eller byxorna skulle inte synas nedanför kjorteln. De 120

höllos uppe medelst ett band eller ett bälte runt livet. I bältet kan ha funnits en sölja. Hosorna nådde från knäna ned till eller om foten och lindades fast med band. Skorna voro av läder och höllos hop med remmar. Kvinnan bar vid samma tid samma plagg, men tycks ha använt brokor och hosor i mindre utsträckning än männen. Kåpan bar hon vanligast så att spännet satt framtill. Kjolieln nådde till marken och var ofta utan ärmar. Vid halsen var den mera urringad än hos männen, men hade ändå ett sprund som hölls stängt med ett spänne. Såväl männens skjorta som kvinnornas särk hade ävenledes bröstsprund med spänne analogt med vad som ses på bild 2. Under medeltidens lopp undergick dräktmodet stora växlingar, men bruket av spännen höll sig genom hela perioden , fastän häktor och knappar efterhand kommo i allmännare bruk. Spännena ha för övrigt den dag som är ännu icke utgått ur kvinnodräkten, men de kallas numera broscher. Bälten fortsatte man att använda även då modet föreskrev , att kjorteln skulle vara snäv och åtsittande kring livet. Bältet tjänade således även andra ändamål än att hålla hop dräkten. I bältet hängdes allehanda personliga tillbehör, däribland kniven och svärdet eller yxan. Även i kvinnodräkten blev bältet under medeltidens gång en betydelsefull detalj , som gavs all möjlig prydlighet. Framförallt var det söljan, som betonades och utformades som ett smycke. Det följande handlar, som titeln anger, om spännen och söljor, dock med en väsentlig inskränkning. Det är endast fråga om spännen och söljor, som hittats i Lunds jord. De flesta äro från medeltiden. De äldsta föremål av detta slag vi då ha att nämna äro spännet bild 3 och dräktnålen bild 4. Båda äro gjutna av brons och ha rester av förgyllning. Spännet är av en under vikingatiden vanlig treflikig typ, som ofta hittas i kvinnogravar och som kan ha en mycket skiftande dekorering. På vårt exemplar är varje flik dekorerad med en hopslingrad djurfigur av till synes samma skapnad som på några norska 121

Bild I. Kåpan på bilden av kung l{nut VI i Stehags kyrka, Skåne, hålles s:imman av ett stort runt spiinne vid högra axeln.

exemplar. På baksidan finnas rester av anordningar för en horisontell fästenål och av en ögla vid nederkanten. Från den sistnämnda har nedhängt en kedja. Spännet har förfädigats c:a 900, alltså ett hundratal år innan Lund kom till. Men det kan ha använts länge innan det hamnade i Lundajorden. Otvivelaktigt är det ett norskt arbete. Det är mycket möjligt att dess väg till Lund varit längre än den direkta, den kan ha gått över de brittiska öarna. Den ena norska motsvarig. beten är funnen i en vikingatidsgrav på en av Shetlandsöarna. 1 Lundaspännet är funnet ungefär 600 meter nordost om den gamla stadsvallens krökning vid Tomegap, och inom ett område, som fordom var västra kanten av den ännu på 1704 års Lundakarta synliga vattensamlingen Tornasjö. Dräktnålen bild 4 är också tillverkad vid tiden omkring år 900 och är även den en främling bland vikingatidsfynden i våra trakter. Den har kommit hit från länderna söder om finska viken, där dräktnålar med triangulär skiva som denna höra hemma. 2 Av allt att döma ha de använts i par på kvin-

122

Bild 2. Spänne i kjortelsprundet vid halsen. Bild av engelska drottningen Bcrengaria, död 1235, på hennes gra vvård i klostret l'Espau i Frankrike.

nornas kåpa eller schal och förenats av gehäng av mestadels flera kedjor. 3 Det kan nämnas, att en liknande nål hittats vid utgrävningen av det danska vikingalägret Trälleborg vid Slagelse på Själland.~ Det ovannämnda treflikiga spännet representerar en kategori, som tycks ha använts parvis med parets båda spännen förenade med en kedja, fästad i öglan i spännenas nederkant. Det kan tänkas, att spännena suttit ett på vardera axeln och att deras uppgift varit att fästa de hängslen, som hållit uppe en djupt urringad kjortel. Till denna sort hör en rad Lundaspännen från den äldre medeltiden. Först må då nämnas spännet bild 5, ett rikt genom.brutet arbete, gjutet i brons. Det framställer en sittande människogestalt, flankerad av två figurer , vilka antingen kunna :tolkas som lejon eller som änglar. I det förra fallet skulle det hela föreställa Daniel i lejongropen (jfr spännet bild 28: 6), i det senare och mera tro~ liga är motivet en Majestas Domini med Kristus sittande på en regnbåge; figurerna på sidorna skulle då vara de änglar , l :!3

som på denna i den kristna konsten mycket vanliga framställning bruka hålla en Kristus omgivande mandorla. 5 Spännet tord e tillhöra 1000-talet. Det har knappast några nära fränder i Nord€n och är förmodligen en kopia efter någon utländsk för ebild. Andra spännen m ed ögla för k edja ses på bild 6- 7. De äro gjutna i brons och utformade som ett i ett slingverk upplöst drakdjur i • en stil , vars mes t kända monument är ornamentiken på Urnes stavkyrka i Norge, från omkring 1060. Sex sådana spännen äro funna i Lund , ytterligare tre troligen i Skåne, ett på Öland, ett i Östergötland och ett i Västergötland. Ett är funnet på Själland. Ett av Lundaspännena har inte gjorts fullt färdigt av tillv erkaren i det att genombrytningarna ej blivit öppnade. Det utgör sålunda ett tydligt bevis för att sådana spännen tillverkats i Lund. 6 Av den topografiska fördelningen av de funna spännena verkar det som om ursprungslandet för dem skulle vara Skåne och Lund möjligen tillverkningsorten. Gruppens bästa exemplar, östgötaspännet, kan hänföras till tiden omkring 1000-talets mitt medan de övriga sannolikt höra till århundradets senare hälft. Till kategorien parspännen med k edja höra vidare tre runda spännen i form av en buckla med brätte, bild 8. De äro av brons, och två ha rester av förgyllning. Brättena äro prydda med ornamentbårder, åstadkomna genom upprepning av stämplar. Sådan dekorering är ytterst vanlig på metallarbeten från järnålderns senare del och den tidiga medeltiden, och spelrummet för en datering av dessa spännen efter ornamentiken är därför mycket stort. Det förhållandet att tre äro funna i Lund och att så vitt förf. vet typ en inte är känd från andra håll gör det mindre tänkbart alt de skulle vara äldre än stadsbebyggelsen. Säkerligen tillhöra de 1000-talet. Detta angives i varje fall av fyndomständigheterna för spännet bild 8: 1. Det är hittat på Skandinaviska bankens tomt på 5 1/2 meters djup , där lagren stamma från 1000-talet. 7 Spännet bild 8: 2 är funn et nederst i kulturlagren på tomten Grönegatan 8. Från Skandinaviska bankens tomt har kommit ett par spän-

124

il.

J 4.

fl.

Bild 3. Tr·efl ikig t spä nn e av brons, ca år 900. K . M. 39718. Bild 4. Dräktnål av brons , östbaltisk, ca å r 900. Kv . Galten nr li. K. M. 35445 . Bild 5. Bronsspänn e m ed Daniel- ell er Kristusbild. 1000-tale t. L UHM. 15750.

Bild 6. Djurformade spännen, 1000-talets andra hälft. - 1. Kv. Svartbröder nr 22, K. M. 44560; 2. Kv. Altona nr 2, K. M. 38312; 3. Kv. Östertull nr 22, K. M. 38419.

nen av tenn med tillhörande 36 cm lång kedja, bild 9. Jämte ytterligare två i Lund funna, det ena bild 10, bilda de en liten grupp tennspännen , som uppenbarligen äro gjorda efter förebild av bysantinska mynt. På spännena bild 9 är huvudsaken i dekoren två kvadratiska figurer med små rundlar vid hörnen och några tofsliknande flikar vid nederkanten. Det kan inte vara n ågo t annat än efterbildningar av de baner, som för ekommer som kejsarattribut på många bysantinska mynt från 800- 1000-talen.8 Spännet bild 10 visar två figurer . Mellan d em står något, vars förebild m ås te vara en speciell sort av ko-rs , som kan ses 126

~__._

_ _.1CM 8.

Bild 7. Djurformat spänne, 900-talets andra hälft - ej retuscherat efter gjutningen, LUHM. Bild 8. Buckelfonnade spännen, 1000-talet. - 1. K. M. 20531. z. 18; 2. K. M. 35852. a; 3. Kv. Clemens nr 7, K. M. 38357: 1.

på .samma plats på en rad bysantinska mynt, de mest likartade på mynt slagna under kejsarna Basilius Il och hans bror Konstantin VIII, 976- 1025. Korset är där latinskt, står på några trappsteg, har en ring mitt på stammen, ett litet kors lagt över korsmitten och ett litet kors i ändan på var och en av de tre övre korsarmarna. 9 Den omgivande texten är inte läslig. Det fjärde spännet, som är något illa medfaret och ej avbildat här, har hittats på kvart. Döbeln n:r 7, Spritbolagets 127

tomt vid Må rtenstorge ts norra sida. Det h a r en k ejsa rbild m ed om skrif t och y tterst samma fö rtjocka de och tvärlinjer a de ra nd so m d e tre här a vbilda de. H ä ngprydn ader tillve rk ade av b ysantinsk a m ynt h a hitta ts i Norden under omstä ndi gh eter, som a ngiva a tt de burits h ä r under 1000-talet. 10 Inför d em och d e fyra nu nämnda lundensiska tenn spä nnena m ed d er as tydli gt bysantin ska prägel m ås te m an fr amfö rallt erinra om Nordens li vli ga förbind elser m ed d en bysantinska kulturkretsen under 1000- och 1100-talen. De underhöllos d els genom direkt h a nd el över Ryssla nd och deb av värin gar och eft er d em k orsfara re, som å ter vände h em m ed dyrbarheter frå n Söd ern . Sagorna berä tta om en ska tt, som väringahövdingen Ha rald H årdrå de h ad e samla t på s ina m ed elh avsfärder och i Bysans och som h an efter h emkoms ten delad e m ed Magnus den gode 1046.11 Mån ga tecken tyda på att även Danma rk på samma sä tt blev d elaktigt av införseln av b ysantinsk a kon stföremål , ·som påverka t d et inhem ska kons t.ha ntverket. F ör Norges d el anser Thor Kielland , a tt denna på verkan försiggått genom h ela 1000-talet m en a tt den anta gli gen varit m es t märkba r efter år et 1100. L ikn ande tycks gäll a fö r Danma rk . Bysantinsk a m ynt ha fö rts hit, ä ven om d e inte Yari t tillnä rmelsevis så talrika som de a ra bisk a m y nten . I ska ttefynden frå n d et gaml a da nska områd et in gå r ett f emti otal bysantinska m ynt , präglad e under period en 913- 1067, dä rav ett tju gotal funna ös ter om Öresund , m edan de arab iska m ynten frå n h ela Danm a rk ä ro nära 4700. 12 Ändå h a d e d ansk a utmy ntningarn a under vissa p eri od er tydli gt p åve rka ts av b ysa ntinsk a m ynt. Det h a r skett beträ ffa nd e de s. k. H ed eb ym ynten 13 m en ä nnu m era m arkant be träffa nde m y nt frå n Sven Es trid sson s regerin gs tid , 1047- 1075. 14 De t ligger nä rmas t till h a nds a tt sä tta de ifrågarnra nde tenn spänn ena frå n Lund i samba nd n1ed de n våg av b ysa ntin sk p åve rkan , som ger sig tillkä nna på Sve n Es tridssons Lund am ynt, och spännena skull e då kunna anses va ra samtid a med dessa.15 Bysantin sk påverkan visa r ock så ett spänn e, bild 11 , utfö rt 128

• 9.

10.

Bild 9. Ett par. spännen av tenn med kedja. Diam. 2,3 cm. 1000-talet. I{. M. 21029 och 20281. Bild 10. Spänne av tenn. 1000-talet. Förstorat. Diam. 32 mm. K. M. 14658.

Bild 11. Spänne av brons med emalj. Ca år 1100. LUHM .

i brons och emalj och med framsid a n prydd av ett likarmat kors med korta tvärarmar på alla fyra korsarmarna. Det har på baksidan ögla för k edja . Spännet kan rent av vara bysantinsk tillverkning och har av T. J. Arne daterats c:a 1100. Det tillhör Lunds univ. hist. museum och är hittat vid kloak.grävning i gården Stora Kyrkogatan 19 (kvart. Glädjen n :r 6, konviktoriet) på 3-4 alnars djup nära södra tomtgränsen . »I närheten funno s multnade människoben ».16 9

129

• I

~'~ Bild 12 och 13. >Hästskospännen > av brons, 1000-la le t. - Bantorget, K. M. 35474: c. Skala 2: 1. - Kv. Apotekaren nr 5, K. M. 20531. Skala 1: 1.

Med detta emaljspänne ha vi nämnt alla i Lund hittills funna spännen, som ha ögla för kedja på baksidan. Det kan påpekas, att för alla i gruppen som äro att hänföra till medeltiden den cirkulära formen är det normala. Likaså är dekorationens relativa rikedom påfallande. Men det kanske mest anmärkningsvärda är att alla dessa spännen tillhöra den äldre medeltiden. Slutsatsen härav skulle bli, att spännen med kedja , som använts i dräkten sedan folkvandringstiden, senast under 1100-talet kommit ur allmänt bruk i Lund. Det bör ha skett förändringar i dräktmodet, som gjort dem onödiga. Spännena från medeltidens återstående del äro övervägande av den sort, som använts för att fästa hop sprundet vid halsen i kjorteln, skjortan eller särken, som bild 2 visar. Även denna kategori av spännen har en hög ålder och dess äldsta exemplar i Lund kunna vara lika gamla som staden själv. Dessa senare tillhöra en mot slutet av vikingatiden mycke t allmän typ , 130

.0 Bild 14. >Hästskospännen > av brons, 1000-talet. - 1. Kv. Apotekaren nr 5, K. M. 38315: 2; 2 och 3. Kv. Thomander nr 22, K. M. 15243; 4 och 5. Helgonabacken, K. M. 38407; 6. K. M. om; 7. Kv. Apotekaren nr 5, K. M. 20531.

»hästskospännen », som tycks ha varit mycket omtyckt ännu under hela 1000-talet. Lundaexemplaren, bild 12-14, äro alla av brons och förete två varianter, den ena med ringändarna slutade i en knapp och den andra med ändarna upprullade i en liten spiral. Båda sorterna äro talrika i fynden från Birkagravarna. 17 Spännet bild 13 har en ornering av instansade små märken av samma slag som man återfinner· på metallföremål från många håll från vikingatiden. 131

Hela denna grupp bör hänföras till 1000-tale t. Spännet bild 14 : 7 är funn et på Skandinaviska banken s tomt vid Stortorgel i så djupt liggande kulturlager att d e måste tillhöra nämnda å rhundrade. Två äro funna på Helgonaba cken, där bebyggelse troligen funnits även före Allhelgonaklostrets tillkomst på 1080tale t och två ha hittits nära Sandgatan, fordom en del av vägen söderifrå n förbi Helgonabacken. De t ornerade spännet komm er från Bantorget, där b ebyggelse frå n tidig m edeltid kunnat påvisas genom a ndra fynd, bl. a. en brunn av en urholkad ek.sta m . Frå n 1000-talet stammar också det lilla spännet bild 16 p å vilket ringen till halva sin omkrets är omgiven av en flätnin g av bronstrå d. Spännet är i släkt m ed en typ av p å sa mma sä tt flätad e armringar från vikingatiden. En sådan armring av förgylld brons är hittad p å d en Lundgrenska tomten i hörnet av Stora Södergatan och Kattesund. För spännet är fyndp latsen Skandinaviska bankens tomt , m en fynddjupet är okänt. D en runda spänneformen tycks ha varit den m es t naturliga. I varje fall var den genom hela m edeltiden den vanligaste, ehuru utseende t har växlat be tydlig t, bild 15, 17 ff. Sedan hästsko spännena kommit ur modet med 1000-ta let eller kort därefter , är ringen alltid sluten. I hästskospännena är ringens ten antingen ru.nd ell er kvadratisk i tvärsnittet. Det runda tvä rsnittet utmärker några av de medeltida ringspännena från Lund, bild 15 och 19, varmed dock inte skall vara .sagt, att dessa i allmänhet böra anses vara äldre än de nedan omtalade flata spännena. Ex emplaren bild 15: 3-4 få betraktas som enklare vardagsvara och tämligen tidlösa, även om det knappas t är någon tvekan om att de tillhöra medeltiden. Spännet bild 19 har tagit tuppfjätet från enkelhet till prydlighet genom den lilla kvinnofigur, som placerats på ringen. Figuren har huvudet avslaget och är för övrigt väl liten för att kunna dateras med ledning av stil och dräkt. Tennspännet bild 15: 1 gör med sin nod mitt på ena halvan intryck av att stamma från senromansk tid. Spännets andra halva är formad som en spiral. De tsamma gäller bronsspännet 132

.0 Bild 15. Spännen av brons - 1 av tenn - med ellid en. 1. Kv. S:t Clcmens nr 6, K. M. 24829; 2. Stenbocksgatan , K. M. 22080 ; 3. Kv . Allona nr 2, K. :M. 24651; ! . K. M. 38419 ; 5. Kv. Apot ek ar en nr 5, K. M. 383 15:5. Skala 9/ 10.

Bild 16. Spiinne av fl ä tad e bronstrådar, 1000-talet. Kv . Ap otekaren nr 5. I{. M. 38315: 4. Största diam . 25 mm.

133

bild 15: 2. Den asymmetri, som här gör sig gällande och som ibland verkar uppdelning i skådehalva och enklare halva, kan tänkas vara ett arv från vikingatidens hästskospännen, vilka ofta äro betydligt mera utpräglat osymmetriska än vad de lundensiska exmplaren ge vid handen. Till spännena bild 15 o. 18 finnas i intet fall ·några upplysningar om fyndomständigheterna som kunna ge någon ledning för dateringen. 18 Ojämförligt vanligast bland de runda medeltidsspännena äro sådana med flat sluten ring, bild 17, 18, 22, 23. Ringen kan vara helt slät som på bild 23: 5 men är i regel dekorerad på ett eller annat sätt. Ett exemplar, bild 23: 1, visar nyssnämnda osymmetriska fördelning av dekoren, men annars är denna likfonnig över hela omkretsen. Här finns deformerade bokstavstecken, bild 18 och 22: 5, akantusranka, bild 23: 3 och baksidan av bild 22: 1, sicksackmönster, bild 23: 2, pärlband, bild 22 : 4, och pärlband och tvärrefflor, bild 22: 1. Spännet bild 22: 2 har fattningar för nio stenar, det har alltså varit ämnat att bli något av ett praktstycke. Men det har aldrig gjorts färdigt, vilket framgår av att det inte blivit retuscherat efter gjutningen. Det är en kassationsprodukt, och den visar, att sådana spännen tillverkats i Lund. Av de elva här avbildade spännena i denna grupp äro fyra av brons och de övriga sju av tenn. Spännet bild 22: 2 är funnet vid grundgrävningen för Nya Sparbanken vid Stortorget i lager med vendiskt svartgods (1100talet) och enstaka skärvor av västeuropeisk 1200-talskeramik. Spännet bild 23: 1 kommer från samma grundgrävning; det låg i lager med västeuropeisk 1200-talskeramik. Spännena bild 22: 4 o. 23: 5 ha kommit från Skandinaviska bankens tomt, det förra från lager från 1200-talets slut och det senare från lager från 1300-talet; båda lidsbestämningarna äro approximativa. Lunds universitets historiska museum äger två i Lund funna spännen, som tillhöra samma grupp. Det ena (LUHM 28672} är av brons och prytt med bokstavstecken och är funnet »vid 134

dl!ii!lil!il1 il!!!!!l!ll

17.

l M

18.

20.

ftlll!ili!!UllllllilillllL

l!J.

21.

Bild 17-21. Spännen av brons - 21 av tenn - medeltiden. - 17. Kv. Saluhallen, K.M. 17996a; 18. Kv. Apotekaren nr 5, K.M. 20501; 19. K.M . om.; 20. Kv. Hyphoff, K. M. 35915 a. Diam. 24, 5 mm; 21. Stortorget, K. M. 37040: 1 a. D'iam. 20 mm.

Stattena söder om Lund », d. v. s. på Källhy möllas mark vid dess gräns mot Lunds område och vid den gamla vägen mellan staden och Källby. Det andra (LUHM 12815) är förfärdigat av en silvergroschen, präglad i Arnhem under hertig Vilhelm av Geldern, 1372-1393. Det är funnet vid den stora kloakgrävningen i Lund 1890. Den som letar i skrifterna skall finna, att motsvarigheter till dessa ringspännen funnits över mest hela norra Europa. De tillhöra en tid, i allmänhet 1200- och 1300-talen, då de materiella nyttigheterna där huvudsakligen distribuerades av den tyska hansan . 135

...______,____---' CM. 4

0 .____.______,I

6 Bild 24. Spännen av brons 5 och 7 av tenn. 1200-1300-talen. 1. Klostergatan, K. M. 9494; 2. Kv. S:t Laurentius nr 1, K. M. 22813, 3. Kv. Maria Minor nr 6, K. M. 21959; 4 och 5. Kv. Apotekaren nr 5, K. M. 38315: 3 ' och 20348; 6. K. M. om.; 7 Kv. Maria Minor nr 2, K. M. 22069.

Bilder på sidan 136: Bild 22 (överst). Spännen av tenn - 3 av brons. 1200- 1300-talen. 1. Kv. Maria Minor nr 2, K. M. 22092; 2. Kv. S:t Clemens nr 6, K. M. 22713; 3-5. Kvart. Apotekaren n :r 5, K. M. 20501, 20466, 38315: 12. Bild 23. Spännen av brons - 1, 3 och 5 - och tenn. 1200-1300-talen. - 1. Kv. S:t Clemens nr 6, K. M. 22571 ; 2. Kv. S:t Mikael nr 13, K. M. 38364 : 1; 3. Kv. Galte n nr 9, K. M. 17870 ; 4. K. M. 384HJ: 12; 5 och 6. Kv. Apot ekaren nr 5, K. M. 20311 och 20305 . - Skala 9: 10.

137

Bild 25. Spänne av tenn. Medeltidens mitt. Kv. S:t Clemens nr 4, I{.M . 45534. Skala 2: 1.

Bild 20 o. 21 visar två små flata spännen av en typ , som tycks ha vunnit en särskild popularitet vid tiden omkring m edeltidens mitt, förmodligen på grund av den tilltalande symbolik, som ligger i de varandra hållande handparen. Det ena, bild 20, är av brons och har i dekoren, som är ungefär likadan på båda sidor, en degener erad ranka. Det andra är av tenn. Det är funn et i lager från 1300-talet vid Stortorgets västra sida. En enk el men stor variant av samma spännetyp ha vi i det stora spän net bild 27. Det är av koppar och har hittats på Skandinaviska bankens tomt lager från 1200-talets slut (cirka). Jämsides med de rent runda flata spännena förekomma under hela m edeltiden flata spännen med fasonnerad kontur. De äro ofta försedda med genombrytningar, bild 24. Den gotiska stilkaraktären är i många fall mycket tydlig. Typerna 138

Bild 26. Baksidan av spännet bild 25.

äro liksom i föregående grupp internationella. Spännet bild 24: 2 är hittat vid grundgrävningen för Sydbanken i lager med 1200-talsfynd. Beträffande de övriga spännena i gruppen ha fyndomständigheterna ingenting att berätta om åldern. För de utomlundensiska motsvarigheterna till spännena i bild 24 finner man i regel dateringen 1200-talet eller 1300-talet. 19 Förutom de runda spännena förekomma även andra former, ehuru de i Lund och även annorstädes äro sällsynta. Bild 2526 visar en typ, som på ett exemplar från c:a 1300 i Leeuwarden i Holland 20 är rent triangulär men som här fått överdelen rundad och som i nyare tidens allmogesmycken ofta har hjärtform. Vårt spänne är av tenn, och vi kunna lägga märke till framsidans osymmetriska dekor. Baksidan har majuskeltecken, bildande en synbarligen latinsk text, som hittills trotsat tydningsförsök. Bokstavstecken tillskrevos under m edeltiden 139

Bi Id 27. Spänne av koppar. 1200-talet. - Kv. Apotekaren nr 5, I{. M. 20304. VII D. 8. Största diameter 9 cm.

och även senare en magisk kraft, och det är, särskilt därför att texten sitter på baksidan, troligt att detta spänne liksom så många andra med inskrifter försedda haft den dubbla uppgiften att vara både spänne och amulett. Lunds univ. hist. museum äger ett fyrkantigt spänne av brons (LUHM 15880) med kvadratisk ram , funnet vid kloakgrävning i Lund. Det gör närmast intryck av att vara ett bröstspänne, men kan också vara en sölja. Dess dekor med sicksackbårder är lika vanlig på metallarbeten vid medeltidens början som vid dess slut. S öl ja n med torne är ett arv från romarkulturen. Den uppträder i Norden för första gången under den förromeska järnåldern och som det synes tämligen sent under denna period. Bild 28. Söljor av brons med fast söljeram. i\ledellidens förra hälft. 1. Stenbocksgatan, K. M. 22206; 2. K. M. 38419: 12; :-i . Domkyrkoområde!, K. M. 25586; 4. (Rembeslag.) Kv. Föreningen nr 5, K. M. 20174; 5. Kv. S:t Clemens nr 6, K. M. 22608; 6. Kv. Brunius nr 3, K. M. 21622 ; 7. K. M. 38419: ll; 8. Domkyrkoområde!, K. M. 25588; 9. Kv. S:t Laurentius nr 1, K. M. 22752. cl; 10. K. l\f. 36637.

140

8 3

1-11

(.M

:rn.

31.

30 .

32.

Bild 29 och 30 (överst). Bällesöljor av brons. Medelliden . 29. Kv. Gyllenkrok nr 2, K. M. 22574; 30. Kv. Döbeln nr 7, K. M. 37045: 2. Skala 2: 3. Bild 31 och 32. Bällesöljor av ben. Medeltiden. - 31. S:t Jörgens hospital, K. M. om. Skala 5: 3; 32. K. M. 9748. Skala 16: 10.

Den är i början rund, men under sin utveckling fram till vikingatidens slut uppvisar den en stor rikedom på former. Dess egentliga förutsättning var bältet, men den användes också i annat remtyg. Bältet förblev under medeltiden samma viktiga detalj i dräkten som det varit under järnåldern och så följaktligen även bältesöljan, och på dess utformning lade man gärna ned så stor omsorg att den kunde räknas som smycke. 142

0 0

Bild 33. Söljor från medeltiden . - 1. K. M. 5851 ; 2. Kv . Murgrönan nr 5, K. M. 22140; 3 och 4. Kv. S:t Laure nlius nr 1, K. M. 22814 och 22781; 5. Kv. Apotekaren nr 5, K. M. 20501.

Den äldsta remsölja, som kommit ur Lunds jord, är förmodligen söljan bild 28: 6, av brons. Den har ett karakteristikum som är gemensamt för alla söljorna i bild 28, nämligen a tt söljeramen inte ledar mot det vidsittande remblecke t utan ä r gjuten i ett s tycke m ed de tta. Av r emblecket är en stor del bortbruten. På den d el som är kvar ses i dekoren ett par djur, som vända ryggarna mot varandra, och man k an gissa, att beslaget då de t varit h elt fram ställt Daniel i lejongropen p å 143

.0 Ilild 34. Söljor av brons. Medeltiden. - 1. K. M. 5840; 2. Kv. Studenten nr 14, K. M. 14535 ; 3. K. M. om.; 4. Kv. S:t Clemens nr 6, K. M. 22601. N. 1; 5. Kv. Döbeln nr 8, K. M. 24589 ; 6. K. M. 38419: 12; 7. K. M. 5839; 8. K. M. 5832; 9. S:t Jörgens Hospital, K. M. 38377 : 2.

Bi 1de r på sidan 145: Bild 35 (överst) . Bältesöljor av brons. Medeltiden. - l . Källby, K. M. 25573. b; 2. Kv. Maria Minor nr 2, K. M. 22069; 3. K. M. 38419: 12; 4. Kv. Galten nr 5, K. M. 15030; 5. K. M. om.; 6. K. M. 5828. Bild 36. Bältesöljor av brons, troligen nyare tid. - 1 och 2. K. M. om.; 3. K. M. 5528. - Skala 7: 10.

144

Bild 37. Järnsöljor från tidig medeltid. Skala 1: 2. - I<v. S:t Laurentius nr 1, I{. M. 22807. c.

liknande sätt som en del frankiska spännen från sen merovingertid (600-talet) .21 Yttre delen av söljeramen har ett stiliserat snoddornament, och den del där to·r nen legat an har en treflikig utvidgning. Dekoren är gjord med ränder, som karvats ner i den modell, som avgjutits, och som avteckna sig mot en plan yta. Samma dekoreringssätt kan ses på några i Sverige funna arbeten från slutet av vikingatiden; utomlands, t. ex. i England även på äldre föremål. 22 Stilistiskt hör söljan till 1000-talels förra del. Den är funnen vid en grundgrävning i hörnet av Magle lilla kyrkogata och Laboratoriega lan. Denna plats har varit en av de tidigast bebyggda i Lund, enligt vad flera a ndra fynd därifrån visa. Söljan bild 28: 10 har på remblecket ett fabeldjur och är säkerligen inte äldre än 1200-talet. Söljan bild 28: 3 med inskriven palmett på remblecket kan h a tillverkats redan vid 1100-talels mitt och söljan bild 28: 5 med dess fabeldjur vid . samma århundrades slut, om man bedömer dem efter vad som karakteriserade den samtida modekonsten. Besynnerligare är det med de båda söljorna bild 28: 1 o. 2. Med sina tre flikar, som avsluta remblecket, m ed sina genombrytningar och även 146

Bild 38. Söljor av brons från tidig medeltid. - 1. Kv. Galten nr 17, K. M. 38323: 1; 2. Kv. S:t Clemens nr 6, K. i\I. 22601. N. V. Skala 1: 1.

med sin orörliga söljeram erinra de om en grupp gotländska järnåldersspännen med traditioner från yngre romersk järnålder.23 Det återstår emellertid att utreda det samband, som här otvivelaktigt existerar. Samma kännemärke att söljeramen inte ledar mot rembeslaget ha också de båda bensöljorna bild 31-32. Den förra är av elfenben eller valrosstand och funnen vid utgrävningen av S:t Jörgens hospital utanför Lund. Den är nu endast ett fragment , men dekorationen på den bevarade delen visar, att söljan varit en praktsak och att den hör samman med en grupp arbeten i valrosstand - däribland ett jakthorn i Museo Nazionale i Florenz och ett litet skrin i Statens historiska museum i Stockholm - i en av bysantinsk och orientalisk konst påverkad stil, som nådde sin höjdpunkt omkring år 1200 men som förmodligen frodats långt in på 1200-talet.21 I jämförelse med metallslöjorna äro dessa söljor av ben givetvjs spröda, m en de synas ändå inte ha varit ovanliga. 25 De förutsätta dock, att materialet i bältet är tämligen mjukt, tyg eller tunt läder. Att delta varit fallet med många medeltida bälten framgår av samtida bilder, där den fria remändan har ett mjukt fall . Som regel gäller emellertid att söljeramen ledat mot vidsittande rembleck , om sådant funnits. Det senare har lätt lossnat och lösa söljeramar hittats därför betydligt oftare än sådana med tillhörande rembl eck. 147

Bild 39. Dubbelsöljor av brons. Med eltid·e n . - 1. K. M. 38407: 3; 2. K. M. 5830 ; 3. Kattesund, K. M. 21028; 4. St. Gråbrödersgatan, K. M. 7825. Skala c:a 3: 4.

Söljornas uts eende skiftar i hög grad och d e t första intrycke t ä r att formernas antal är ungefär oändligt. Emellertid fr amträda i rikedom en vissa utprägl ad e typ er . E n sådan typ ses på bilderna 29 o. 33 : 2- 3. Söljeramens främre del är här breddad och framkant ens y ttre kontur bildar en trubbig vinkel. Typen har anor nere i järnåld ern och lever fortfarande i våra dagar. En mindre variant ses på bilderna 33: 4- 5.

148

Bild 40. Dubbelsölj or av brons - 3. av järn. Med ellid och nyare tid . 1. Kv. S:t Clemens nr 6, K. M. 22608. VII- VIII; 2. Kv. Svartbröder nr 2'.!, K. M. 44560; 3. Kv. S~t Laurentiu s nr l , K. M. 22792. e; 4. K. M. om. ; 5. Kv. Mur grönan nr 1, K. M. 38347; 6. Kv. S:t La ur entius nr l , K. M. 22782. b. - Skala c:a 9: 10.

En annan typ föret rädes av söljorna bild 34 , av vi lka den å bild 34 : 4 är funnen i lager med 1200-talskeramik på Nya Sparbankens tomt vid Stortorgets västra sida. P å dessa sölj or är sölj eramens främr e del rak , och om den inte är m er eller mindre rikt profilerad är den pry dd m ed tvärgående ränder.

149

I de båda fall , där det tillhörande remblecket är i behåll , är detta odekorerat, och det kan ha varit utmärkande för dessa söljor att det är söljeramens främre del , som varit det dekorativa partiet. Anledningen härtill kan då ha varit, att söljorna gjorts för styva läderremmar, som dolt rembl ecket. Samma typ utdragen i vertikalled ser ut som bild 35 visar. Det är här utan tvivel fråga om bältesöljor. De båda bevarade remblecken ha varit förgyllda och prydas av enkla sicksackbårder längs kanterna. Söljor med ovala söljeramar, som äro högre än rembl ecket ha förekommit åtminstone sedan romersk järnålder. De här avbildade exemplaren, bild 36, torde emellertid vara tämligen sena. Bild 36 : 3 är säkert och 36 : 2 troligen från nyare tid. Även den fyrkantiga typ, som ses på bild 41: 4-6 har en respektabel ålder, men också en livslängd, som når till vår egen tid. Typens enkelhet och beständighet gör att de enstaka exemplaren äro omöjliga att datera. Typen fanns under medeltiden, men av de tre avbildade söljorna är det endast bild 41: 5, som med säkerhet kommer från Lunds medeltidsgyttja. Den har förlänats en viss prydlighet. Den sida av ramen, på vilken tornen sitter och som omfattats av läderremmen, är rund och slät, medan de andra ha tresidigt tvärsnitt och prydas av grupper av inslagna tvärgående ränder. Söljor av detta slag kunna lika väl ha använts i seldon och liknande attiralj som i bälten. De grova fyrkantiga järnsöljorna i bild 37 kännetecknas av att den sida av ramen, mot vilken tornens spets vi lar, är en rörlig rulle. I England förekomma sådana söljor i fynd från 1000- och 1100-ta:let. 26 Alla tre Lundasöljorna äro funna på Sydbank.ens tomt vid Stortorget i lager från 1300-talet. På tomten hittades också ett osedvanligt stort antal hästskor , inte mindre Bild 41. - 1. Kv. Gråbröder nr 17, K. l\L 198i7 ; 2. Kv . Kultm en 111" 26, K. M. 21722; 3. Kv. Thomander nr 22, K. M. 15243; 4. Kv. Paradis nr 37, K. M. 20217; 5. St. Kykogatan , K. M. 9375 ; 6. K. M. om.; 7. Klost ergatan , K. M. 18801 ; 8. K. M. 5519.

150

Bild 41 .

1- 3 skärpsölj or av mässing , omkr. 1700. Skala li: 10. 4- 6 e nkla sölj or av järn från m edeltide n. Skala 1 : 2. 7- 8 s porr esö lj or av järn, 1400-lalet. Skala 86 : 100.

151

än 124 s t. , och i de t fö rh å llandet kan li gga en antyda n om att dessa järnsölj or använts i hästmunderin g. De hittills nämnda söljorna kunna b e teck na s so m enkla, i d et a tt söljeram en utgöres av en odelad rund el, fyrka nt eller ova l, på vars ena sida tornen sitter. En anna n ta lrik grupp utgö ra d e dubbla söljorna, i vilka to·rnen si tte1· på en extra tvärgå end e ten, som delar söljeramen i två i r egel symm e tri sk a hälf ter. Kring samma ex tra ten går också r emmen. En söljetyp, som har torn en sittande på en sådan ex tra ten m edan r emm en gått om själva sölj eramen , är möjligen a lt betrakta såsom urtyp en för de dubbla söljorna. Här avbildas två exempl ar. De t ena , bild 38: 2, som h a r en enkel dekoration av bårder , bildade av små inpunsade streck, är hittat på Nya Sparbankens tomt vid Stortorget i jordlager frå n tiden omkring å r 1100. D en andra, bild 38 : 1, tillhör också av dekorationen att: döma en tidig d el av m edeltiden; pärlbanden och de sm å a kantusblade n hänvi sa till perioden c:a 1150- 1250. T yp en tyck s h a varit okänd i Norden fö r e vikingatiden. Und er yngre järnålder har den förekommit i sydöstra Europa och ös ter om Östers jön. 27 I Sverige är en sådan sölja (från vikinga tid ens slut?) funnen i Härj edalen, en annan i en 1000-talsgrav i Sigtuna. 28 De dubbla söljorna fö1-ekomma i växlande typer, och det är tämligen utsiktslöst alt utan omfattande studier fastslå d eras gen esis. De fl es ta formerna leva ännu i våra dagar. En fyrkantig typ synes ha varit rätt populär under medeltiden s senare d el, och samtliga exemplar i bild 39 äro från den tid en. Bildens n:r 1, funn en vid eller på platsen för Allhelgonaklostret, har på ramen flera gånger upprepat s m aria i minuskler, och bör alltså närmast vara från 1400tal et. N :r 2 har på ram en en sicksack.dekor lik a rtad d en vi se tt p å en d el runda spänn en . Konturen på n:r 4 är utpräglat go tisk; motsva righeter därtill k a n man finna på figurer på senm edeltida allarskåp . Bild 40 visar n ågra andra typer av dubbelsöljor. Den cirkelrunda sölja n n:r l på bilden är funnen p å Nya Spar152

Bild ,12. Skospiinnen av ma ss rng , ny a r e lid. - 1. Hospitalsgården , K. !VI. 25576; 2. J{v. Galten nr 9, K. J'l'l. 17870 ; 3. Kv. I~ a ! e dralskolan nr 1, K. M. 25572 ; 4. K. l\[. o m. ; 5. Kv. Snirtbrödcr nr 22, K. M. H560. - Skala 96: 100.

bankens tomt vid Stortorget i lager från c:a 1300-lalet. Söljan n:r 3 har hittats på ungefär 2,20 meters djup vid grundgrävningen för Sydbanken, vilket pekar mot tiden vid eller kort före medeltidens mitt. För de övriga söljorna i bilden saknas daterande uppgifter om fyndomständigheterna. Deras rundade, dubbla form har anor åtminstone från slutet av järnåldern ; e tt fynd i en järnåldersgrav i Närtuna i Uppland visar detta , men möjligt är, att den 8-formade typen kommer först under medeltiden. I värjgehäng kan den påträffas under 1500- och 1600-talen. 2n Utpräglade skärpsöljor av den dubbla typen äro de i bild 41: 1- 3 återgivna. Den kraftiga barockdekoren på n:r 3 hänför denna till tiden omkring år 1700, och d e båda andra 153

släta exempl aren höra väl till århundradet närmas t före eller efter. Medeltida äro d e troligen ej. Det är givet alt sö ljornas form och format avpassa ts eft er det ändamål de skulle tjäna . I många fall är d et dock inte möjli gt att m ed säkerhet avgöra i vad sammanhang söljan använts, och detta gäller framförallt de enklare exempla ren . För vissa ä ndam å l bli typ erna dock ibland m ycket särpräglade. Så utformades söljorna i sporrarnas läderremmar efterhand till särskilda typer , och en sådan, vanlig und er 1400-talet, ses på bild 41: 7- 8. Likaså ha d e söljor, som und er m ed eltiden kunde förekomma på skor, utvecklats till nyare tid ens lätt igenkännliga skospä nn en, bild 42, ofta rikt utsirade, ofta m ed dubbel torn e och i regel m ed söljeram en svagt böjd efter vristens väh·ning. NOTEH 1 Viking Antiquities in Great Britain a nd Ire la nd, ed it ed by HAAKON SHETELIG, Il, Oslo 1940, fi g . 57 b. Jfr Oldtide n IX, h äfte 2 sid. 74, fig. 2. 2 F. BALODIS, D e t ä ldsta Lettland, Sthm 1940, bild sid . 131. 3 BALODIS sid. 215 o. 218. En a nn a n m öjli gh et a tt komplettera en dräktnål hos I-IACKMAN, Brandgräverfe ld P ukkil a, Finska fornminnesför . tidskr. XLI sid. 112. • Fra N a tio a nlmusee ts Arbe jdsm a rk 1938 s id . 70. 5 MONICA H.YDBECK, Skånes s te nm äs ta r e, Lund 1936, s id . 49. 6 H ANS I-IILDEBHAND, Djurform ade s p iin n e n, Må n a dsblad e t 1896-99 s id. 132. 7 Kulture n , E n å rsbok 1938, s id. 193. 8 WA HWICH \ VnoTH, Ca t. of th e Imperi a l Byza nlin e Co in s in th e British l'viuseum, P I. XLIX: 2-3, 830-talet; P I. L ll: 7, c:a 920; P I. LXII : 8, 1070-ta le t, m. fl. 9 Nyss a n f. a rb. PI. LVI: 9-11. 10 MAHTEN STENB EHGE R, Die Sc h a tzfund c Gotlands d er vViking e rzeit, II, 1947, Abb. 207. 11 THoR KI ELLAND, Norsk g uld sm edskun s t i midd el a lderen, Oslo 1927, sid. 58 f. 12 H.oAn SKOVMAND, D e d a n sk e Ska tt efund , Aarböger 19.:J2 si d . 205 o . 210. 13 N. L. H.ASMi;ssoN, Kring d e väs terl ä nd sk a m y nten i Birka, i Stud. tillä g n. Otto Hydbeck 25 / 8 1937, s id . 132 ff.

154

P. HAUBEHG, Myntforhold og Udmyntn inger i Danma rk intil 114G, Kbhvn 1900, sid. 51. 15 Spännena bild (50) äro funn a 270-330 cm und er m a rky ta n i lager, som i Kulturen En Arsbok 1838 sid. 193-19,1 ap proxim a tivt tidsbestämts till 1200-talets senare del. Eftersom spänne na ä ro bland de viktigaste ledfossilen för bestämm a nde av lagrens åld er , förefaller det som om den 1938 givna tidsbestämningen p å lag r en skulle beh öva r evideras. 16 T. J . AHNE, Sveriges förbindelser med östern under vikingatiden, Fonwännen 1911, sid. 2G. Uppgiften om människobenen bör tagas m ed stor skepsis. Fyndplatsen li gger inom de t forn a deka nres id ensets tomt och h a r aldrig varit kyrko gå rd, n ågo t som med säk erh e t ka n konsta teras, eft ersom det ä r väl genomgrävt. Jfr MoNrc.-1. RvnBECK, a nf. arb. sid. 41 f. " Birka I, Die Gräber, von H. AnBMAN, Upp sala, Taf. 50-5G, där sa mma nlag t 48 sådana spä nnen av bildas. 18 Ett spänne i La ndesmuseum i Oldenburg h a r ena h a lva n i spiral och på den a ndra inskriften IESVS, som d a tera r spännet till 1300-talet. I-I. STIEHLING, Der Silberschmuck der Nordseekiiste, 1935, sid. 27. '° Jfr HrLDEBHAND, Sveriges m edeltid Il, sid. 371-375. 20 STIEHLING, anf. arb. sid. G8. 21 HEHBEHT KORN, Die Da nielsch allen der Völkerwa nde run gszei t, IPEK 1941-42, sid. 140--169. 22 R. E. M. \.VR EELER, London and the Saxons, London Mus. Cat. No. 6 1935, fi g. 11, 13 o. 45. n ALMGHEN o. NERMAN, Die ä ltere Eisenzeit Gotlands, Il, 1923, Taf. 36, c:a 350--400 e. Kr. "' TR OR KIELLAND, Benskulptur og horna rbeider i No rge og p å Island c:a 500--1850, Oslo 1930, sid. 12. 25 Bl. a. två ex. hos AAGE RouSELL, Farms a nd church es in the m edi aeval norse settlements of Greenland, Kbhvn 1941, fig. 161 o. 164; ett ex. från Gent i R. KoECHLIN, Les ivoires go tiqu es fran c;a is, Paris 1924, No. 1226. 26 London Mus. Medieval Ca t. sid. 211. 27 F. R. MARTIN, Fibulor och söljor från Kertch, Må nadsbladet 1894. - J. HAMPEL, Alterthiimer <l es friihen Mittelalters in Ungarn, r, 1905, fig. 746, 765 o. 767. BALODIS, a nf. arb. sid. 235. 28 Fornvännen 1913 sid. 308. - Situne Dei 1942 sid. 86. 29 KvRAAK å rsbok 1928, St.h.m. tillväxt 1927, fi g. 3G. London i\'I us. Ca t. No. 7 sid. 278 o. PI. LXXIX. - Vapen och dräkter på svenska gravsten ar fr å n äldre vasatiden. Avb ildn. tilläg n. Rudolf Cede rström 3 sep t. 192G. PI. 5 (1554) o. PI. 36 (1614). 14

155

REDOGÖRELSE FÖR KULTURHISTORISKA FÖRENINGENS FÖR SÖDRA SVERIGE VERKSAMHET 1946.

A. LEDA.MÖTER, STYRELSE OCH REVISORER.

ulturhistoriska föreningen åtnjuter alltjämt förmånen att såsom sin högste beskyddare få räkna HANS MAJ:T KONUNG GUSTAV V.

Hedersledamöter: H. K. H. Kronprinsen. Friherre Nils D jurklou, Malmö. Direktör Falk Simon, Göteborg. Hovintendent John Kroon, Malmö. Direktör Bror W . Olofson, Malmö. Direktör Karl Wistrand, Stockholm.

Ständiga ledamöter på grund av särskilda förtjänster: Professor J. G. Andersson, Stockholm. Disponent H. Dunker, Hälsingborg. Kammarherre H. G. Toll, Stockholm. Direktör Th. vVinborg, Stockholm. Sekreterare Bengt Lanke, Malmö. Kamrer Birger Grambeck, Malmö. Sekreterare H. H enriksson , Kristianstad. 156

Ständiga ledamöter uppgingo per d en 3 1 december till 325 och årsbetalande till 11.463. De senare fördelade sig på följande sätt: Malmö .. .......... . . 1.132 Lund . . ... . ..... .. . 1.397 307 Hälsingborg Kristianstad 169 L and skrona .. . ..... . 136 Ystad .. .... . ... ... . 115 142 Trelleborg .... .. ... . Ängelholm ...... ... . 68

75 Höganii.s . ....... .... Eslöv . .. . ..... . ... . 125 Simrishamn .. . ..... 41 Hässleholm . ... ... ... 50 Skanör-Falsterbo 17 Skånes landsbygd . ... 4.740 Utanför Skåne . .. ... 2.848 101 Abonnenter ...... . .. .

Föreningen höll ordinarie årsmöte d en 3 juni. Till styrelseledamöter intill årsmötet 1949 återvaldes greve Stig Thott och fil. dr Sven T. Kjellberg samt nyvaldes major Christer Wahlgren och till suppleant återvaldes direktör Hjalmar " 'ennerth. Till revisorer för 1946 utsåg årsmötet disponenten C.-E. Borgenstierna och kassadirektören Nils Bäckman med f. stationsinspektoren A. Nordenskjöld och bankdirektören David Berglund såsom suppleanter. - Till revisorer av den Fahlbeckska kulturfonden utsåg föreningen sina sålunda valda revisorer. Såsom Kungl. Maj :ts revisor fun gerar landskamrer Sigurd Dahlrup och såsom staden Lunds r evisor f. bankdirektören A. J. Ingemanson. Styrelsen har under året bestått av följande hrr: landshövding Johan Nilsson, ordförande, och Kungl. Maj:ts ombud, professor Lauritz Weibull, u. ordförande, riksdagsman Rud. Anderberg, Malmöhus läns landstings ombud, riksdagsman L. A. Björklund, Kristianstads läns landstings ombud, folkskollärare Johannes Blidfors, Lunds stads ombud, intendenten Sven T. Kjellberg, sekreterare, hovintendenten John Kroon , redaktör Johan Nilsson, fabrikör Walfrid Nordström, direktör Alfred Persson, Lunds stads ombud, friherre fil. dr H. H. von Schwerin, greve Stig Thott, m a jor Christer Wahlgren och advokaten Bertil vVickman. 157

Styrelsesuppleanter: docenten Gunnar Edström, Lunds stads ombud, konsul Georg Lindström, landstingsman Per Loven, Malmöhus läns landstings ombud, målare M. Mattsson, Lunds stads ombud, disponent J. A. S. Timberg och direktör Hjalmar W ennerth. Styrelsen har sammanträtt den 3/ 6 och 6 / 9 • Det av styrelsen tillsatta arbetsutskottet bestående av hrr W eibull, ordf. , Kjellberg, sekr., Nordström, Persson, Timberg och \Vickman har 22 sammanträtt 1 6 /i. 1 / 8 , 1 8 / 3 , / 5 , 30/ 8 och 18/12· B. FÖRENINGENS EKONOMI. Under 1946 har föreningen erhållit följande anslag. (Beträffande anslag från enskilda företag utgöra de angivna summorna den del av tidigare beviljat anslag, som får tillgodogöra s. under året.) Staten ....... . .. . ....... . ........ ... . . Staden Lund . . ....... . ...... .. .. ... .. . Ma lmöhus läns landsting .. . .... . ... .. . Kritianstads läns landsting .. .. . .. ..... . . AB Armerad Betong .. . .. . .. .. .. ..... . . . AB Klippans Finpappersbruk .... .. . . . . AB Malmö Strumpfabrik ........ ....... . Brand- och Livförsäkrings AB Skåne . . . . Höganäs- Billesholms AB . ..... .. ..... . Kockums Mekaniska Verkstads AB .. . .. . Skå nska Brandförsäkringsinrättningen .. . . Skånska Cement AB .. .. . .. . .. ...... . . Skån ska Hypoteksföreningen ........... . Skå nska Städernas Brandstodsförening .. Svenska Sockerfabriks AB . . .... ... .. .. . Sydsven ska Kraft AB . ... .... ....... .. . Trell eborgs Angfartygs AB .... . .... .. .. .

27.000 : - kronor 20.000: 10.000: 5.000: 333:33 1.000: 500:2.000: 2.000 : - · 1.666: 67 1.000: ,, 666:67 » 2.000: 1.000: 3.000: 1.000: 666:67 )j,

)).

~).

Från enskilda företag har under året beviljats och inbetalts ytterligare anslag, vilka äro avsedda a tt tillföras museets drifts158

kapital för perioden 1947-1949 och sålunda först komma att redovisas med nästa års in gång. Trelleborgs Ängfartygs Aktiebolag har såsom gåva överlämnat ett belopp av 10.000: - kronor i avsikt att bereda museet tillfälle till nymontering av keramik-, silver- och glassamlingarna i Herrehuset. Direktör Nils SjödahJ, Hälsingborg, har likaledes till Herrehusets iståndsättande skänkt full uppsättning av radiatorer till värmeledningen. Genom denna värdefulla gåva har direktör SjödahJ fortsatt en tradition, som grundlades 1892, då brukspatron Friedländer donerade den nu uttjänta vann luftsanläggningen från Ebbes bruk. Aktiebolaget Åkerlund & Rausing har i likhet med tidigare år kostnadsfritt ställt 8.600 skyddskartonger till föreningens förfogande för årsbokens förpackning. Medlemsvärvningen har under 1946 bedrivits i större omfattning än tidigare och krönts med en mycket glädjande framgång i det antalet medlemmar ökats från 7.988 till 11.788, d. v. s. m ed 3.800 nya medlemmar. Till den 10.000:de medlemmen, handelsträdgårdsmästaren Bror Brorsson i Landskrona, överlämnades vid en enkel högtidlighet såsom minne ett av hovjuvelerare Wiven Nilsson utfört silverfat. De influtna medlemsavgifterna stego till 58.543: - kronor. Årsboken har utgått i 8.300 exemplar och författarna ha liksom tidigare kostnadsfritt ställt sina artiklar till föreningens förfogande. Den under året utgivna Skånsk Bildalmanacka 194 7 har utgått i något större upplaga än tidigare och medfört en behållning av 5.740: 07 kronor. Samlingarnas värde under året har ökats med 6.059: kronor, därav genom gåvor med 2.767: - kronor. Styrelsen frambär föreningens varma tack för dessa anslag och gåvor, genom vilka verksamheten kunnat upprätthållas och museet tillväxa.

159

UTDRAG AV I<ULTURENS RÄKENSKAPEH FÖR .-\H 1946. V i

s I- o c /i

För l

s I ko n I o.

U t gif t e r: Lön er, pensioner, arvoden . . ... .. ... . .... . . . .. .. . .. . .. . Expensmedel . ... .. . ......... .. ........ .. .. ... . . . .. . . . .. . Reparat ioner oc h und erhåll av fas ti ghe ter .. ... . . . Skatter, riks- och brandfö rsä krin g . . ........ .. . .. . Belysning, vall en, värme, renhållnin g ..... . ... .. .. . Resor, frakt er, po rto, telefo n ..... .. ............ .. .... .. .. . Annon ser, tryck , skrivma terial ....... . ... . ... . ..... . . . ... . Trädgård ens und erhåll ........ . . . . ... . .. . . . . . .. . . . . . . . . . . Uts tä llnin ga r och attraktion er ....... . . . . . . . .. . . ... .... . . . i\faterial till konserv eringsanstalt en . .. ...... . .. . .... . . . . . . Ofö rutsedda ut gifter .... . .... .. ..... .. . . . . .. . ..... ... . . . . Utg ift er för Östarp ...... . ... .. . .. . .......... . .... . . . .. . . m edl em svärv ning och årsboken .... ....... . . fot ograferi ng ..... . ............ . . .. . . .. . . ... . l\ulturen s .Julk alende r . . . .. . . .... .. .. .. ............. . . . .. . Räntor ..... .. .... .... . ... . . . . . .. .... · · · · · · · · · · · · · · · · · · · · Inköp till samlinga rna .. . ..... .... ...... ........... .. ... . bibliot ek et .. . . . . . ... ... ..... .. ....... . . . ... .. . Kapitalkonto .......... .. .. ..... . . ........... .. .. . ....... .

95.048: 58 2.:iOO: 1 O.!J72: 20

il. 201:75 15.500 : 36 1.207: 53 2.!l8:3: 43 698:2H 3.374: 42 1.:145: 92 1.685: 06 7.6 il4: !ll 23.260: 28 1.624: 16 3.2 t 4:25 437: 73 6.059: 95 1: 34 l.\J80: 61

Kronor

1Sil.619: 84

Inträdesavgifter ...... .... .. ... .... . . . . ...... . ... . .. . .. . . . Medlemsavgifter och abonnemang å å rsbok en ..... . . . . . .. . . Hyror och naturaförmåner .. . ..... . .... .. ...... . .. . .. .. . . Försä ljning av trycksa k er . .......... . . . .. . .... . ..... . . . . . Räntor och utd elning å brandbrev .. . . ... . .. . ..... . . . .. . . . Räntor å donationsfonder . .. . .. .. . . . . . . . . ... . . .. . ...... . . Inkomster från Östarp ...... . ...... ... .. . . . . . . . ..... . ... . Diverse inkomster .. . ....... ... . .. .. ........... . . .. . .... . . Inkomst från konser verin gsanstalten ............... . . .... . annonser och försålda årsböcker . . . ... .... . . Inkomst av Skånsk Bilda lmanacka ... ..... ..... .. . ..... . . . Arsanslag

15.644: 40 58.543: 4.610:652: 58 5 04 : 83 8.84 7: 08 11.105: 35 2.550 : 88 1.448: 95 5.032 : 70 5.740: 07 69.000: -

Kronor

183.()79: 84

Ink o m s ter:

160

ANV ANDNING AV ANSLAG FRÅN LOTTERIMEDELSFONDEN. Saldo från 1945 . . . . Utlägg av föreningen

21.646: 07 2 072 : 46

Utförda reparationer 1946

23.718: 53

Kronor

23.718: 53

l{ronor

23.718: 53

B a I a n s ko n I o.

Tillgångar:

" /u 1946 '1/12 1945 753.100: 753.100: Fastigheter Samlingarna .... .. ... ... ..... .... ...... ... .. . 1.812.372: 21 1.821.198: 21 30.332: 2~) 28.842: 45 Bibliotek och arkiv ......... . . .... .... .... . . . 1: 1: Inventarier ...... ... .. .... ... . ...... ... .. . . . . 4.120: - 4.120: Diverse varor .. ...... . .. ........ . . . . . ....... . 398: Trycksaker .. .... .. ..... . .... .. . . . . ....... . . . 1.137: 96 936:48 Innestående i banker . ... ... ..... .. .. .. . .... . 706: 16 350: 16 å postgiro .. . ........ .. .... . .. . . . 4.412:63 7.923: 55 Diverse fordringar ... . ...... ... ............. . 71: 05 39:84 Kassabehållning ... . . .. ... ....... .... . . . . . ... . ~~~~~~~~~~-

Kronor 2.604.774: 25 2.li18.388: 74 Skulder: Innestående anslag till utgivande av Skånsk 3.000 : Textilkonst .... . ... . .... ... .. . .. . ... . .... . 3.000: 2.289: 91 4.005: 95 Diverse skulder .... . ... .. . ... . ...... .. . . .... . Kapitalbehållning ... . . ............ . .. ...... . . 2.599.484: 34 2.611.382: 79 ~~~~~~~~~~- ·

Kronor 2.604.774: 25 2.618.388: 74 Fondernas k a pi ta I behå 11 n in g: 31

Thomanderska fond en ...... .. .... .. .. . . . .. . . Anna Karlins premiefond .. . . ... ..... .. ..... . Ole Olsens Keramiske Legat ... . .. . . . ........ . Beate och Sven Bengtssons fond . .. . .. . . . . ... . Bosebo Kyrkokassa . .. .. . .. ... . .. . . .... ..... . . Skånska Brands fond .. .... .. . .... . . .. . .. . . . . Kulturhistoriska Museets jubelfond .. .. . .. .. . Skånebokens fond .. ... . . ... .... . .. . . . .. .. . . . Ingeborg Holcks fond ..... . .. . . ...... . .... . . . 11

/ 12

1945

12.666: 79 1.il30: 68 :rn.525: 11 21.753: 69 714: 62 11.154: 25 10.186: 94 47.514: 30 6.190: 89

" /u 1946 12.784: 16 1.370: 58 38.152: 48 21.794: 70 787: 81 11.188: 64 10.141: 41 49.106: 59 6.501: 55

161

13.555: 56 10.5 !)8: 18 28.071 : 21 8)137: 03 4.509: 50

Kulturens Nybyggnadsfond . . . . . . . . . ..... . ... . Anna Lithströms fond ................ . . . . . . . Bror W'. Olofssons fond .. . .... ..... . ....... . 1944- 1946 års gåvofond ...... .. . ......... . . Ostindiska fonden ...... ... .... . . ........ . ... . ]!)47-49 års gåvofond ..... . . .. .. .... . ..... .. .

19.319: 88 10.562: 95 26,752: lii 20.719:53 4.622: 22 18.420: H

~~~~~~~~~~~~~

213 108: 81

Kronor

252.225: !Jl

Lund den 6 maj 1947. Hj. Ekström

SAMMANDRAG AV STIFTELSEN KULTURFONDENS RÄKENSKAPER FÖR AR 1946. Ingåend e balans: Svenska Statens 4 % försvars lån av år 1941 Konungariket Sveriges Stadshypotekskassas 4 % obl. av år 1941 .... .......... .. ..... ...... . Stockholms stads 4, ; r; % obl. av år 1940 .. .. ... . Lunds stads 4,n % obl. av år 1940 ....... . .... . . Innestående å motböcker i Skand. Banken ..... . Upplupna ej förfnllna räntor ... ... ......... . .

6.000: -121.000: 5.000: 4.000: 298:52 2.010: 10

138.308: 62

240: 4.840: 237:50 190: 43: 76

5.551: 26

Inkomst e r: Ränta å 1941 års försvarslån .. ... ...... .. .... » St adshypotekskassans obl. .. ...... .... » Stockholms stads obl. . ... ...... ...... » Lunds stads obl. ................ . . ... » med el i bank . .... . . ... . .... .. .. ....

. . . . .

Upplupna ej förfallna räntor . ..... . . . . ..... .. . Tillfälligt lån från Lunds stad ..... . .... . .... .. .

2.010: 10 700: --

Kronor

146.569: 98

1.200: 3.847: 08 4:47 222:05

5.273: 60

Utgifter: Pension till fru Gurli Karlin ... . .. . ........ . . . Till Kulturhistoriska Föreningen ......... .. ... . Ränta till dräts elkammaren å tillfälligt lån . .. . . . Arvode till förvaltaren för år 1946 ............ . Upplupna ej inbetalda räntor ........ . .... .. .. . Tillfälligt lån .......... .. ..... . .. . .. ..... .. . . .

162

2.010: 10 1.000: - -

Utgåend e balans : Svenska Statens 4 % obl. av år HHl Konungariket Sveriges Stadshypotekskassas 4 % obl. av år 1941 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Stockholms stads 4,;r, % obl. av år 1940 . . . . . . . . Lunds stads 4,1G% obl. av år 1940 . . . . . . . . . . . . . . fnnestående i Skand. 13anken Upplupna ej förfallna räntor .... . . . . ... . ..... .

6.000: 121.000: 5.000: 4.000: 276: 18 2.010: 10

138.286: 28

Kronor

146.569: 98

För stiftelsen Kulturfond en: A drätselkammarens vägnar: /v(111

f-lolmbcrg A. Bengtsso11

Förestående räkenskaper granskade och godkända: För stadsrevisionen: I'. Ståhl

Fiir Kulturhistoriska Föreningen: Carl-E. llorge11stierna

A. Bäckman

C. TJÄNSTEPEHSONAL OCH VERKSAMHET. Intendent: Antikvarier: Amanuens: Skattmästare: Ombudsman: Kanslibiträde: Konservatorer: Rustmästare:

fil. dr Sven T. Kjellberg fil. dr William Karlson fil. dr Ragnar Blomqvist fil. kand. Carl Gustaf Lekholm f. postmästare Hj. Ekström överste Sven Forsberg fröken Ulla Holm fröken Anna Karlsson herr Erik Hansson herr Wilhelm Jönsson

På den textila konserveringsavdelningen ha två biträden tjänstgjort och på den allmänna konserveringsverkstaden ett. För byggnadernas reparation, handräckningsarbeten och nattvakt ha fyra man varit anställda samt för vakthållning och rengöring tre vaktfruar. 163:

Det inre museiarbetet. Underhållsarbetena på museets byggnader har tack vare återstående del av anslaget ur lotterimedelsfonden kunnat drivas i större omfattning. Sålunda har Vita husets fasader och tak blivit lagade och målade samt prästgårdens och Hallarödsstugans halmtak delvis nytäckta. Under sommaren nedtogs smedjan i Hylla och flyttades till museet, där grunden lades och återuppförandet började mot slutet av året. Bosjöklosters mölla har helt iståndsatts och platsen uppsnygggats, vilka arbeten blivit bekostade av Skåneföreningen 1892-års män. En del tillfälliga utställningar har arrangerats. I samband med domkyrkans 800-årsjubileum öppnades en utställning av lundensiskt silversmide. Materialet hopsamlades huvudsakligen från kyrkorna. En utställning av riksdalermynt från Gustav Vasa fram till 1875 anordnades av samlaren köpman A. Fr. Forsslund. Stort intresse tilldrog sig den av Bymuseet i Köpenhamn sammanställda utställningen »Fem ford0mte Aar», som öppnades i närvaro av en del inbjudna danska gäster, såsom borgmästare Alfred Bindslev och rådman lb Kolbj0rn m. fl., och besöktes av över 10.000 personer. Senare utställdes Skånska skisser av Anders Montan samt fröken Ammilons testamentariska gåva. I samarbete med Lunds Husmodersförening avhöll Kulturen sin 12:te höstmarknad 27-29 september, vilken gynnades av vackert väder, stor publiktillströmning och god omsättning. Förutom sedvanliga arrangemang med marknadsstånd och nöjesattraktioner förevisades en dräktparad kallad Tavlor och deviser under ledning av fil. dr Ingegerd Henschen-Ingvar, »Det lustiga museet», en museal satir hopsatt av museets tjänstemän, »Circus Vitiotus » med studenter som agerande~ folkdans m. m. Nettobehållningen av den glada festen blev 11.036: 46, vilken summa delades av arrangörerna. Museets vinst tillfördes nybyggnadsfonden. - Under hösten anordnades även en del promenadkonserter, vid vilka Norra Skåningarnas musikkår konserterade och Lunds Lottakår skötte serveringen. Demonstrationer av museet har skett för ett stort antal

164

gruppbesökare, bland vilka särskilt må nämnas årsföreningar för 1883, 1888, 1900, 1906 och 1892-års män, de senare i samband med firandet av föreningens 10-årsjubileum, Malmöhus . läns hemslöjdförening, som avhöll sitt årsmöte på museet, Länsstyrelsens konstförening, länets trädgårdsodlareförening, Svensk-danska skolmötet, befälsskolan vid Norra Skåningarna, Ungsvenskarna, som anordnade en hembygdsfest, Hemsystrarnas riksförbund m. fl. Rundturens årligen återkommande dag var livligt besökt och paraden med skånska folkdräkter slog an. Den av Svenska museimannaföreningen ledda studieresan för amerikanska och engelska museimän besökte Kulturen och Östarp den 4 och 5 september. Göteborgs nation hade förlagt en studie- och lekafton till museet under våren. Billiga folksöndagar ha som vanligt förekommit under januari, februari, november och december. Realkatalogen har utökats med beskrivning och fotografering av nyförvärvade och äldre föremål. Sålunda har p~\ textilavdelningen rödlakans- och flamskvävnader katalogiserats och inom stånds- och allmogeavdelningarna komplettering skett av katalogen rörande metallföremål och jordbruksredskap. Bearbetningen av under året och tidigare gjorda lundafynd har fortgått. Lundaarkivet har tillförts ca 140 blad uppmätningsritningar och ca 200 fotografier och negativ. Tack vare fortsatt anslag från Humanistiska fonden har arbetet med en arkeologisk generalkarta över Lund kunnat fortsättas. I detta arbete har deltagit fru Ebba Holme, stud. CarlAdolf von Sydow och fil. mag. Alfred Kurlentz. Inom biblioteket har en realkatalog över tidskriftsuppsatser blivit påbörjad genom arkivarbetare, som ställts till förfogande av Statens arbetsmarknadskommission. De lundahistoriska undersökningarna ha omfattat övervakning av grund- och ledningsgrävningar samt uppmätning och fotografering av utdömda byggnader. Större undersökningar har föranletts av grundgrävningen för Skånes erkända centralsjukkassas nybygge på tomten kvarteret Svartbröder nr 22 vid Skomakaregatan-Kiliansgatan och för till165

byggnad till Gleerupska univcrsitetsbokhandeln på kvarteret Sankt Clemens nr 4 vid Lilla Fiskaregatan-Stortorget. På det förra stället kommo delar av en sedan länge försvunnen be-· byggelse från 1600- och 1700-talen i dagen, däribland en brunn med timrad holk i en från Lund tidigare icke känd knuttim· ringsteknik. På kvarteret Sankt Clemens nr 4, där undersökningarna utfördes med anslag frå n Föreningen Det gamla Lund , frilades resterna av ett ålderdomligt korsvirkeshus. På Skandinaviska Bankens tomt kvarteret Apotekaren nr 5 har museet tack vare tillmötesgående från bankens ledning och ingenjör J. E. Liljegren, Malmö, för första gången kunnat undersöka bottnen av ett hus i resvirkeskonstruktion från äldre medeltiden. Sankta Maria magle kyrkogård har berörts såväl vid en källaregrävning på kvart. Maria magle nr 5 som vid en ledningsgrävning i Magle lilla kyrkogata. Vid grundgrävningar för studentkasernen vid Sankt Annegatan frilades en del skelett tillhörande S :t Pauls kyrkogård. Ett skattefynd om 217 silvermynt från tiden 1530- 1644 har tillvaratagits från kvarteret Svarva ren nr 23, Grynmalaregatan 9.

D. SAMLINGAR, BIBLIOTEK OCH ARKIV. Samlingarna har ökats med 684 nummer, varav 446 genom gåvor, 6 genom deposition och 233 genom köp. Accessionen omfattar n:ris 44.238-44.922. Allmogeavdelningen. De förnämsta nyförvärven falla inom dräktsamlingen, där n ågra fullständiga kvinnodräkter kunnat inregistreras. Bland dessa märkes en dräkt med smycken, anskaffad av Bolla Jönsdotter vid hennes gifte 1844 i Stanstorp, Nevishögs sn, Bara hd, och en bruddräkt från -Ingelstads hd. Ett par barnmössor av siden med guldspetsar ha överlämnats från Örupsgården, Esarp sn, Bara hd, en broderad mansskjorta med årtalet 1865 från Vallkärra sn, Torna hd, ett par kvinnoskor med broderad plös från Tjörnarp sn, V. Göinge hd, huvudduk och lister av linne från Fränninge sn, 16()

Färs hd, och en opplöt daterad 1842 från Vanstads sn i samma härad, klutar och kragar från Asks sn, Onsjö hd. Bland lösa smycken må nämnas ett trillekors samt en halskedja med hjärtan i filigransarbete. Ett par » jönnen» i tvistsöm daterade 1803 och 1839 samt ett » jönne» i korsstygn från 1808 komma från Torna hd, varifrån även en agedyna i tränsaflossa och en bänklängd i munkabälte härstamma. Från Röstånga sn, Onsjö hd, har förvärvats en broderad agedyna med årtalet 1828. Samlingen av hemvävda bolstervar i ylle har ökats med 3 st. från Oxie hd och ett från Skanör. Till sängutrustningen hör också ett örngott från Vallkärra sn och lakan daterade 1835 från Herrestads hd. Bland liimeutstyrsel märkes eljest 3 st. borddukar i damast och dräll från Karlarp, Tjörnarp sn, V. Göinge hd. Av föremål, som höra till arbetslivet, förtjänar några att omtalas, även om de synas anspråkslösa. Sålunda har en ljunglie och en torvskärare förvärvats från Falsterbo, ett bärok från Ballingslövs sn, V. Göinge hd, en träpinneharv från Broby sn, Ö. Göinge härad, en lerslätta daterad 1850 från Vallkärra sn, kålfat och korgar från Esphults sn, Gärds hd, och skäppor av halm och i svepteknik från Lomma sn, Bara hd. Samlingen av halmarbeten har bl. a. ökats med mangelkorg, ullkorg, höstakorg och fruktkorg från Askeröd, Färs hd. Bland möbler må omtalas en kista daterad 1790 med blomstermålningar från Vollsjö sn, Färs hd, som tillhört konservator Anders Gräns' släkt. Ett antal gratulationstavlor från Kristianstadstrakten och V. Göinge härad samt en på papper målad tapet med Kristus i örtagården må till sist nämnas i detta sammanhang. Högre ståndsa vdelningen. Det viktigaste tillskottet utgöres här av fröken Margit Ammilons testamentariska gåva. Denna består dels av möbler, bland vilka särskilt må framhållas en byrå av tidig 1700-tals typ, 4 st. läderklädda karolinska stolar och en björksoffa i Karl Johansstil, dels av tavlor, smycken och husgeråd. Här finnes ett porträtt av prosten Magnus Gottlieb Amrnilon målat 1841 av Kilian Zoll, en marin med 167

motiv från Arild av Justus Lundegård från 1900, ett landskap av Olof Hermelin 1888, en häststudie av Georg Arsenius samt ett par landskap av Paulina Odenius och Anders Nilsson. Smyckena innehålla många vackra föremål, såsom ett halsband med 22 ametister med lika många äkta pärlor innefattade i förgyllt silver, medaljonger, broscher, armband, guldur, ringar och nålar. Bland husgeråd och prydnadssaker märkas enbordspendyl i förgylld brons, kristallskålar, kaffeservis i silver tillverkad i Malmö 1861, en tvättservis av tenn gjord i Göteborg 1791, kopparkärl m. m. En del möbler och husgeråd ha tidigare funnits i V. Vrams prästgård och komma sålunda att nu återföras dit. Av fröken Gerda Collianders stärbhus har museet fått en omfattande samling av olikartade föremål, av vilka en stor del äro minnen från Tuna och det Thomanderska hemmet. Inom dräktsamlingen har några intressanta nyförvärv gjorts. Här märkas främst ett par damklänningar som tillhört fru Svea Myhrman, biskopinnan Anna Tegners brorsdotter, en bruddräkt från 1850 och en brudgumsväst från samma tid och familj, ett par damskor från 1855, som tillhört biskopinnan Emilia Thomander, och en klänning och kappa från hennes döttrar. Eljest må omtalas en turnyrklänning från den Myhrmanska släkten och en magnifik aftontoalett i rödlila siden från 1895, vilken burits av friherrinnan Maria Leijonhufvud född von Troil. Även från senare tider har kompletteringar erhållits, såsom barnklänning från 1920, damtoaletter från 1930, 1937 och 1941 och promenaddräkt från 1935. Herrkläder lider samlingen fortfarande stor brist på. - Till samlingen av uniformer har inkommit en uniform för fanjunkare I 7 modell äldre. Till förvärven under denna rubrik må till sist omtalas en samling ordnar med nordstjärnans storkors och kommendörskraschan, vasaordens kommendörstecken 1 :a klass, svärdstecknet, och Vadstena adliga jungfrustifts tecken. Ett möblemang i jugendstil har inköpts. Vid utrymningen av det Aspegrenska huset på S :t Annegatan tillvaratogos en del möbler och föremål, som tidigare tillhört studentrummen. 168

Hantverksavdelningen. Till museets tidigare omfattande samling av bleckslageriföremål ha två betydande nyförvärv gjorts. Dels har C. P. Ahlgrens verkstad tillökats med ett 40-tal arbeten, en av Valfrid Nilsson 1892 målad verkstadsinteriör och oljeporträtt av Ahlgren och hans fru, dels har fabrikören Sigfrid Hasselgren, Stockholm, ihågkommit sin födelsestad med en av honom under årens lopp hopsamlad kollektion av bleckslageriprodukter. Denna omfattar bl. a. handlykta, vägglampetter, ljusstakar, ljussläckare, ljusformar, skvallerspeglar, kakformar, durchslag, rivjärn, dosor, kannor, skrivställ, kaffekannor, sprutor, blåsinstrument, pannkakspadar, slevar - med ett ord så gott som alla de arter bleckslageriet kom att röra sig med. Ett mycket värdefullt tillskott till tennsamlingen utgöres av en bukig kanna från 1400-talet och ett fragment av en liknande, funna i jorden nära Vårgårda, Västergötland - se härom närmare i årsboken 1946. Eljest äro förvärven spridda. Däribland märkas 7 st. kakelugnar från Barfothska och Aspegrenska husen i Lund, en samling tapetprover från 1800-talets senare del, 100-tal pappersark i folio med svenska vattenstämplar, gesällbok och gesällbrev utfärdade 1885 i Ystad för Anders Gräns, huvudbok förd av korgmakaremästare C. W. Steneberg i Lund på 1860-talet, bokband av Joh. Berggreri och A. 0. Andersson i Lund, blåsinstrument av Jac. V. Wahl i Landskrona, urverk med tavla daterad 1832 gjort av urmakaren Per Jönsson i Staffanstorp samt en klämma av trä daterad 1784 använd vid beckning av tråd. Samlingen av signerade kopparkärl har ökats med ett 10-tal föremål. Inom avdelningen för trafikmedel har ett mycket intressant förvärv kunnat göras tack vare medel ur Bror W. Olofsons fond. Museet har inköpt en automobil från 1904 av märket De Dion-Bouton, en av dessa höga vagnar, som ännu genom sin kuskbock och övriga skapnad klart visar sin samhörighet med äldre vagntyper. Museet äger nu två äldre bilar av vad man skulle vilja kalla inkunabelvärde. Till sist må nämnas att en del barnleksaker ingår i årets 169

skörd, liksom vapen och föremål av personhistorisk art. Bland de förstnämnda är en skrinda och en kärra från Höör, 6 st. dockor, en korgflätad vagn, krocketspel i miniatyr, pappersdockor - allt från mitten av 1800-talet. Vapnen representeras av ett jaktgevär, s. k. blissingebössa, och personhistorien a\' en samling av 24 brev skrivna 1839-1843 till kaptenen Aug. von Borck i Karlskrona från dennes son, som studerade i Lund. - Den keramiska avdelning e n har ännu på grund av materialsvårigheter med avseende på Herrehusets reparation och montering icke kunnat uppsättas. Några förviirv må anmälas, såsom grupp i biskvi från Rue Fontaine-au-Roy i Paris och krukor från Cypern och Sydafrika. Lunds lasarett har under året deponerat en samling äldre instrument och inventarier, omfattande 400 nummer. Framför allt kunna nämnas trepanations- och amputationsinstrumentarier från 1700-talet, som tillhört Kirurgiska kliniken, förlossningstänger, - spatlar, perforationsborrar m. m. från B.B., några tillverkade av instrumentmakare E. Wallin, Lund, andra av utländskt fabrikat, en tämligen komplett instrumentutrustning för näs- och halsoperationer, däribland en äldre narkosapparatur, instrument för ögonoperationer m. m. Bland fabriksmärkena på instrumenten kan för övrigt nämnas Albert Stille, Stockholm (1840-talet) och hans föregångare och läromästare C. F. Ponsback, Stockholm (1830-talet), Camillus Nyrop och H . E. Holst, Köpenhamn, A. Lion och Charriere, Paris, Evans, London, Straus, Berlin m. fl., alla välkända instrumentmakare. Större föremål belysande sjukvården under 1800-talet äro operationsbord, fotogen- och gasarmatur från operationssalar i Kirurgiska kliniken, rullstol, skyltar, ringklockor, mat- och värmekrus, tennbäcken från salarna, vagga, couveuse från B.B., undervisningsmateriel m. m. De lundahistoriska samlingarna ha ökats med de sedvanliga jordfynden, bland vilka må framhållas en hängprydnad av tenn i form av en yxa och en samling träkärl från medeltiden från kvarteret S:t Clcmens n:r 4, ett vikingatidsspänne av brons med en djurbild i genombrutet arbete från kvart. Svart170

bröder n:r 22 samt en del ,·irke från resvirkes- och skiftesverkshus från kvart. S:t Clemens n:r 4 och kvart. Apotekaren n:r 5. Från den senare platsen har också hemförts ett spant från en flatbottnad båt.

ARETS DONATORER. Förteckning över dem , som skänkt föremål till museet, biblioteket och arkivet - där ej annorlunda angiYes är hemorten Lund. Fröken Nelly Ahlgrens stärbhus, ..\kademiska Föreningen, docent Carl-Axel Althin, fröken Margit Ammilon, källarmästare A. Andersson , bokbindaremästare A. 0. Andersson , fiskare Johan Andersson, Lomma , fröken Maja Beijer, fröken Gerda Bendz, stadsfiskal Ax. Benktander, Göteborg, friherrinnan Anna Bennet, Örtofta, Berlingska Boktryckeri- och Stilgjuteri A.-B., fil. kand. Eje Berling, professor Herman Bing, Köpenhamn, antikvarie Ragnar Blomqvist, A.-B. Borgs Söners Fabriker, bankdirektör Gustaf Brattström, fru Dagmar Broman, A.-B. Bukowskis konsthandel, Stockholm, fil. dr Arvid Bmckström, Stockholm, A.-B. Arvid Böhhnarks Lampfabrik, Stockholm, överbibliotekarie Gunnar Carlquist, Amanda Christensens A.-B. Stockholm, fröken Gerda Collianders stärbhus, Domkyrkorådet i Lund, tandläkare Åke Ekman, Halmstad, fröken Helen Engelstad, Oslo, f. bankdirektör Fabian Ericsson, Eslöv, med. d:r Gösta Fineman, fru Tekla Floren, doktor G. Follin, Gärsnäs, köpman A. S. Forsslund, konservator And. Gräns' sterbhus, Gävle stad, konservator Erik Hansson, Malmö, tandläkare R. Helmer, fabrikör Sigfrid Hasselgren, Stockholm, fil. lie. Claes Hommerberg, Falsterbo, fil. d:r Ingemar Ingers, Herr N. Jacobsen, Kolding, Legationsrådet Gunnar Jarring, Addis Abeba, häradsdomare And. Johanssons stärbhus, Esarp, målare vVerner Johansson, h err Axel Jönsson, herr Carl Jönsson , greve Sten Kalling, Malmö, fröken Anna Karlsson , antikvarie William Karlson, fru Greta K.iellber g, kand. Johan Kjellberg, intendent 171

Sven T. Kjellberg, gårdskarl Olof Knutsson, fru Greta Kockum, Ronneby, hovintendent John Kroon, Malmö, Kungl. Gustaf Adolfs Akademien, Stockholm, antikvarie Olle Källström, Stockholm, fröken E . Larsson, Sven och Johanna Larssons stärbhus, Hörby, fam. I. Larwin, Wisconsin, U. S. A., friherre Carl Leijonhufvud, amanuens Carl-Gustaf Lekholm, byggmästare Peter Lindqvist, bokhållare John Ljungkvist, fru Anna Lundahl, f. Hylten-Cavallius, Lunds Bryggeri A.-B., Lunds stads skolor för yrkesundervisning, Lund Universitet, Lunds Universitetsbibliotek, Lunds Universitets Geografiska Institution, Lunds Universitets Hist. Museum, Malmöhus Läns Hushållningssällskap, Malmö, fru Emma Montelin, fröken Sigrid von Miihlenfels, fröken Anna Månsson, Höör, fru Maria Månsson, Anesta, herr Nils Mårtensson, förste bibliotekarien Bert Möller, f. lantbr. And. Nilssons stärbhus, herr Oskar Nilsson, Malmö, fabrikör Walfrid Nordström, okänd, målaremästare Axel Fr. Olsson, lantbr. Carl Paulsson, Ränneslöf, fru Emma Petren, Malmö, fröken Alfrida Pettersson, Röstånga, A.-B. Pripp & Lyckholm, Göteborg, fru Emma Rosentwist, Råå, fröken Ida Rudelius, Ystad, fru Stina Rybergs stärbhus, fabrikör .J. Sandell, fru Alfhilda Santesson, Stockholm, fru Berit Sjöberg, Kristianstad, doktor Björner Sjöberg, Kristianstad, arkivarie Ture Sjögren, Skolstyrelsen, Ö. Strö, herr Sigvard Skov, Kolding, Skånes Hembygdsförbund, museumsdir. \Vilhelm Slomann, Köpenhamn, fru Ragnhild Steiner, herr Alfred Svensson, Höör, herr Emil Svensson, Åkarp, köpman Florentin Stenebergs stärbhus, Malmö, Stockholms Hantverksinstitut, Stockholm, Stockholms Stads Museinämnd, Stockholm, fru Sonja Sveding, Sölvesborg, direktör Wilh. Sölve, Malmö, fil. d:r och fru Carl Werner, herr K. G. Vinberg, auktionshuset Winkel & Magnusson, Köpenhamn, domkyrkoarkitekt Th. \Våhlin, Yvy-Fabriken, Ystad.

172

E. BESÖK. Månad Januari .. ....... . Februari. ..... .. .. Mars ... . ........ April .. . ... ..... . Maj ...... ... . .. .. .Juni .... .. ... . .. Juli .. .... ... . .... Augusti . . ... . ... . Sept.ember . ..... .. Oktober . ....... . . November . . . ... .. December ....... .

Antal fritt besökande 161 110 364 467 3.074 2.081 1.063 777 2.876 1.822 982 207 13.984

Antal intrlldes- Su111ma intrl\desavgifter betalande 681 503:50 502 196: 75 485:90 567 696 633:20 1.368: 40 1.983 2.926 2.086: 75 3.720 3.209: 50 3.377: 20 3.764 2.435 2.328: 70 955:50 1.003 297:75 764 429 201:25 19.410

15.644: 40

Antal medlemsbesök 61 23 42 43 120 136 137 227 317 128 43 29 1.306

Höstmarknaden besöktes av 7.635. Av de 41.029 besökarna ha 1.298 studenter, 264 militärer och 12.422 skolungdomar m. fL varit avgiftsfria samt besökande med nedsatt avgift utgjort 3.908. F. ÖSTARP. Gästgivaregården har undergått en genomgripande reparation och spåren efter krigstidens militärförläggning helt avlägsnats. Rörelsen, som åter öppnades valborgsmässoaftonen, är utarrenderad till fru Bertha Vollmer, Dalby. Även Gammelgården har under året öppnats och besökts av 3.206 personer. G. VÄVSKOLAN OCH KONSERVERINGSANSTALTEN. Vävskolan har i likhet med föregående år varit upplåten för vävkurser anordnade av Lunds stads lärlings- och yrkesskolor. Konserveringen av museets föremål har pågått på sedvanligt sätt och anstalten har även stått till allmänhetens tjänst. Lund den 5 juni 1947.

STYRELSEN. 173

INNEHÅLL

Förord

Möllan

FOREMAL ur Kulturen s samlingar i ord och bild. Småuppsatser m e d illustra tion er av RAGNAR Br.oMQ \"I ST (R. Bqt), Wn.J.IAM K.rnr.soN (W. K.), SvEN T. K.n:r.r.REHG (S. T. K.) och C. G. LEKHOLM (C. G. L.) . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

HENNI:-<G PERSSON, Bysmeden . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

SVEN T. KJELLREB G, Spede kaga . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

CARL GusTAF LEKHOLM, .Jakt m e d yettar i Skåne . . . . . . . . . . . . . . . .

WILLIAM KAHL SO:-<, Silverskedar

................................

RAGNAR BLOMQ\"I ST, Spännen och söljor .... ... ... .... . ..... . ..... 120 Redogörelse för Kulturhistoriska föreningens för Södra Sverige verksamhe t 194G .................................. .. .. . ..... 156 Annonser .... ... .. .. ... ... ... . .. . ....... .. .. .. ... ...............

OMSLAG och VINJETTEH. tecknade av Sn:N T. KJEl.LBEH G.

17~

ÅHSBOKENS -

DONATORER Akademiska Föreningen AB. Allhems Förlag, Malmö AB. Albin & G. Andersson, Lund AB. Apotekarnes Mineralvattenfabrik, Lund AB. Bröderna Olofson, Malmö AB. C. 0. Borgs Söners Fabriker, Lund AB. Carl Engström, Eslöv AB. Eskilstunaboden Georg Lind, Lund AB. Fabriken Saturnus, Malmö AB. Färgverken, Malmö AB. Grahns Pappershandel, Lund :\B. P. Håkansson, Eslöv AB. Linnefabriken Merkur, Göteborg AB. Svenska Urdepoten, Malmö AB. Vatten & Värme Carl Holmberg, Lund ,\B. Akerlund & Rausing, Lund AB. Åtvidabergs Industrier, Malmö Advokatfirman Borgström & Wickman, Lund Barnbeklädnadsmagasinet i Lund AB . Beyronds AB, Malmö ,\!bin Carlssons Eftr, K a l'(~ o. Konditori, Lund Dalby Gästgivaregård Finbrukens Försäljnings AB., Stockholm Finna Ernst Frank, Lund Gamla Antikboden, Axel VI/. Jönsson, Lund Gamla Sparbanken, Lund Vice Häradshövding H. Gillbergs Advokatbyrå, Lund Grand Ilötcl, Lund

Henry Graneli, Södra Sandby Claes Grave, Revingeby Hemmets Journal, Malmö Gust. Holmbergs Eftr., Lund E. W. Holmstedts Möbleringsaffär, Lund Husqvarna Malmö-Depöts AB., Malmö P. Håkanssons konserver AB., Eslöv Kooperativa föreningen Solidar u. p. a., Malmö Kiirzels Fabriker AB., Malmö .J. P . Lindens Möbleringsaffär, Lund Byggnadsfirman Lundahl, Lund Lundaortens Mejeriförening, Lund Lunds Dagblad, Lund Otto Molin, Kristianstad Clara Nielsen, Lund Firma Gustaf Nilsson, Lund Wiwen Nilsson, Lund Nya Sparbanken, Lund Ellen Ohlsson Konst- o. Antikvitetshandel, Malmö Målerifirman 0. E. Olsson, Lund Remington Rand AB., Malmö Salanders Fabriks-Aktiebolag, Lund John Sandströms Glasmästeri, förgylleri och r amaffär, Lund Skandinaviska Banken Skånska Brandförsäkringsinrättningen, Lund Sparbanken Bikupan i Malmö Sparbanken i Christianstad Bleckslagerifirman Axel Sörensson AB., Lund Torna Sparbank, Lund Ahlariders Elektriska, Lund östarps Gästgivaregård

-0

tllkc.~tmisko. ~Ore.nin5en oäiljar till nuoaranbr ocfJ förut:: oaranilr ahailrmisha mrilborgarr:

JBlio särshiUJ lrilamot! iBärigrnom gagnar iBu Jjlhail. Jförrn., gagnar iBig själo, odJ

i:Ju förblir lunilrnsarr !

)Jliirmarr upplynningar ang. niirnhAri:ramota" innhrioning liimnaa å jjlJf:n r.rp.

Manufaktur, Tricotage, Konfektion, Garnförsäljning, Gardin- och möbeltyger, Sängutstyrslar, Kemisk tvätt

TEL NAMNANROP: AKTIEBOLAGET BORGS .I

Moderna skjortor ha Unipartkragar Unlpartkragarna äro just sådana oom Ni vill att en krage skall vara. Den verkar stärkt men .iir bekväm, mjuk, porös. Ni får elegan· ta, moderna skjortor när Ni ,.·äljcr

MERKURS Skjortor Tillverka re: Linnefabriken Merlmr -

Göteborg

Besök

JÖstarps d3 äs tni uarrnåril Naturskönt läge Trivsamma lokaler Gott bord Fullständiga rättigheter

Telefon: V eberöd

2 2

.I GRAND

BJÄRREDS SALTSJOBAD ELEGANT -

TRIVSAMT

Lunch,

Souper

Diner,

Dagligen middagskonsert

DANS onsdag, lördag, söndag

GRAND

Festvån ingar - Sammanträdeslokaler

Besök DALBY GÄSTGIVAREGÅRD Ät god mat i trivsam miljö Beställninga r : såväl större som mindre Tel. : Dalb y 6 och 268

emottages tacksamt

wud "r/illtditJlafJlll" Sex

butiker i Lund

med färdiglagad mat som specialite

SATURNUS

r 1

Må rtenstorge t 11 Trollebergsvägen 31 Hantve rksgatan 8 St. Södergatan 61 Karl XI-gatan 19 Banvaktsgatan 2

GOD LIKÖR

ha va från en ringa början vuxit sig starka och förvalta nu sammanlagt närmare 215 mil joner kronor. Det är generationer strävsamma och målmedvetna sparare från stad och bygd, som åstadkommit detta resultat. Jämsides härmed hava sparbankerna kunnat främja utvecklingen inom alla områden genom tillhandahållande av lån på goda villko r. Sparbankerna ha på sin tid tillkommit för att tjäna samhället och de arbeta fortfarande efter denna riktlinje.

GAMLA SPARBANKEN

TORNA SPARBANK

NYA SPARBANKEN

_ _ _ _ _J

SPARBANKEN I CHRISTIANSTAD Grundad 1826

Länels äldsta sparbank

Insättarnes medel Kr. 44.500.000

Egna fonder c:a 4.000.000

SPARBANKEN BIKUPAN I MALMO Grundad 1873

Huvudkontor Ostergatan 26 Malmö Tel. Namnanrop : Sparbanken Bikupan

Nu syr jag fort -

Postgiro 39191

E. W. HOLMSTEDT

och utan att trampa. På Husqvarna lilla elektriska symaskin med Aseamotor kan Ni sy 1.000 stygn i minuten eller stygn för stygn. Strömkostnaden ba ra några öre i timmen. Maskinen kan lätt ställa~ undan i garderoben. A),,

Husqvarna

MOBLERINGSAFFJi.R TAPETSERAREVERKSTAD

~-.

Symaskiner 0. Mårtensgatan 2 Telefon 106 45

SKÅNSKA BRAND SKÅNSK.\ BRANDFORSAKRINGSINRATTNINGEN SKÅNSKA STÄDERNAS BRANDSTODSFORENING FORSAKRINGSAKTIEBOLAGET FINN FORSAKRINGSAl\TIEBOLAGET SECURITAS

Tegnersplatsen 4 LUND Tel. namnanrop: »SKÅNSKA BRAND»

--1 WIWEN NILSSON

ELLEN OHLSSON Konst & Antikviteter utsökt urval MALMÖ

St. Nygatan 6 7 Telefon 262 92

Filial BÅSTAD Juli-Aug. Telefon 262

GAMLA ANTIKBODEN Kattesund 2. LUND Bredgatan I

Tel. I 5 5 2 3

I. Tel. 15956

Innehavare : Axel W. Jönsson Föreståndare : Carl Jönsson

Köper och säljer antikviteter OBS! 65 års erfarenhet i branschen OBS! Antikviteter i rikt urval finnes ständigt i lager Tenn, Koppar, Silver, Malm, Mässing, Bronser. Porslin och Keramik av in- och utländsk tillverkning. Textilier. Vapen, såsom flintlåsgevär, sablar o. s. v. Möbler i olika stilarter - renässans, barock, rokoko, gustaviansk, empire, Karl Johansstil o. s. v.

LJen representati va

HEDEHSGAVAN

En förgy lld pend yl STORT Llfl VAL I OLIKA l'HISLAGE N

J-\.-B. SVENSKA URDEPOTEN MALM ii

S TOI; I\H 0 LM

GilTEBOl\G

HAlSI NG BORG

iJ vdta jön.jfe'l: åt Kloster- och Kyrkogatorna finner Ni alltid förnämsta nyheter från in- och utlandet.

HOLMBERGS Eftr. HERREKIPERINGSMAGASIN

Tel. 10083

1: sta klass

LU N D

Beställningsskrädderi

Klostergatan 2, Lund Tel. 103 44

Kyrkogatan 3, Malmö Tel. 286 28

(fJ<ån 7J0-pp till 7Jå ekiperar Ni Eder flicka och pojke

Barnbeklädnadsmagasinet i Lund A.-B.

V_ÄVGARNER SÅSOM

1-tr. NOTHÅRSGARN, 2-tr.RYAGARN, 1-tr. TORNAGARN, 2-tr. VISTRAGARN OCH MA TTV ARP TILL VERI'iAS ÄKTA FÄRGER l'RlMA KVALITETEH

GAIINEIINA SÄLJAS GENOM HEMSUiJDSAFFÄllEll, VÄVSROWR OCH VÄVEHSRllR

11.IlRZELS FABRIKER AKTIEBOLAG MALMO TEL. NAMNANROP : KCTRZELS FABRIKER

Vice Häradshövding

GILL BERGS ADVOKATBYRA LUND JURISTER :

Yngve Hansson Olof Wellmark Gunvor Nordholm-Jacobson Stig Borgh Sture Nelson KONTOR:

TELEFONER:

Växel 17325

L:a Fi 5k aregatan 2

Advokatfinnan Borgströ1n & Wickman J u r i s t e r:

Kon tor :

Lll N D:

J) lostergatan Il Tel. 172 20 (växe l)

MALMÖ: Storllll'get 211 Tel. linjev. Wll7, 14'J18

Curl Borgslröm IJerlil Wic/1111011 Hans 111gcma11so11 Ore Wiclmw 11 E. Bjure-lleh/011 l.edumötcr

1w ::h· e ri g e .~

Al1\·oknt1m111f1111 ll

l.cmwrl Hagbcra

t:11rl-Eric lngcI~rc 11 .411dcrs Winb/ad ,lur . kn.ud.

Reservoarpennor Parker Sheaffer Ewersharp m. fl.

MASKIN SRIVN I rllG och MASKINRÄKNING efter moderna metoder

N ya hjälpmedel, trivsamma lokaler. Anmäl Er nu!

Pencils

GRAHNS Pa ppershandel LUND

ÅTVIDABERGSINSTITUTET Skolan där man triv s Ösrergatan r, Malmö

Tel. 70981

AKTIEBOLAGET

BRÖDERNA OLOFSON MALMÖ

Textilvaror en-gros Egen tillverkning av damkonfektion

MÄRKET BEO REKOMMENDERAS

· ~ ef1 buiJk i ALBIN CARLSSONS Eftr. Cafe, Conditori och Trädgårdsservering Tel. 12274, 14684

Mårtenstorget

Aktiebolaget Carl Engström Eslöv

Denna årsbok är tryckt å

GRAVYRTRYCKPAPPER FRÅN

FIN BRUKEN KLIPPAN

LESSEBO

GRYCKSBO

ALCT I JÄRNBRANSCHEN fördelaktigt från

OTTO MOLIN KRISTIANSTAD Tel: Namnanrop

på~

Postgiro n:r 27 480

-CYKLAR

som utmärka sig för

lätt gång och hög kvalitet

CLAES GRAVE REVINGEBY

TEL. 20

VÄLSORTERAD LANTAFFA'R ,_____

_ _____________

Henry Graneli,

Södra Sandbv Telefon 5

VÄLSORTERAD LANTHANDEL OCH MANUF AKTURAFF ÄR !- - - - - - - - --

---,----------

John Sandström Tel. 110 61, LUND

St. Gråbrödersgatan 13

ATT

•

ALDQlu PLU6uAR .SA e>RA .:>OM V 1D E..N BR..A~A F"R.ÅM

GLASM'ASTERI FORGYLLERI RAMAFF'AR

AKTIEBOLAGET

ALBIN & G. ANDERSSON Trollebergsvägen 5

Tel. 171 55

REKOMMENDERAS

A. B. P. HÅKANSSON, ESLÖV SALUBRIN SPRITATTIKA SENAP

P. HÅKANSSONS KONSERVER A.B. ESLÖV FELIX GURKOR SAFT

OCH

FRUKTKONSERVER

AKTIEBOLAGET

VATTEN & VÄRME CARL HOLMBERG LUND Clemenstorget 3 Tel.: 10752, 11213 & 10733

Telegramadr.: ,. Vattenvärme•

Rekommenderas för utförande av

Gas•, Vatten•, Ång• och Avloppsledningar • Badrums• och Vattenklosettinstallationer • Centralvärmeledningar Reparationer utföras fort och omsorgsfullt

BYGGNADSFIRMAN LUNDAHL Siriusgatan

LUND

Telefon r I 4 46

Utför alla slags byggnadsarbeten såväl reparations- som nybyggnadsarbeten

Allt arbete utföres med största omsorg

Vi utföra

Ljus- och kraftinstallationer Svagströmsanläggningar

ÅHLANDERS ELEKTRISKA

L ________

r_ e_1._ ro_6 -39_ - _r_p_3_9 _

_ _ _ _ __ _ _

FIRMA

GUSTAF

NILssoNI

Grundad 1874

Hatt- Möss- & Pälsvarumagasin Klostergatan 5

T clefon J 02 9 5

Specialite: Doktorshattar

Stude11tmössor

LUNDAORTENS MEJERIFÖRENING U. P. A. Grundlagd 1896

Bästa inköpskälla av förstklassiga mejeriprodukter Telefoner 101 23 och 115 00

PORTABLE .uwh-h-, ttµl oe1t o.wnhiidilj a/{h.el!- /!,,1t

kafl'uai f

Remington Rand AB STOCKHOLM GOTEBORG MALMO NORRKOPING HÄLSINGBORG OREBRO VÄSTERÅS GÄVLE KARLSTAD LUND KALMAR KRISTIANSTAD SUNDSVALL

A.-B. ALLHEMS FORLAG MALMO <l/J:q.wafle. atJ-

hL a. btJ.kmdwt

>SVENSKA FOLKET GENOM TIDERNA> , >SVENSKA FLOTT ANS HISTORIA>, ) DE NORDISKA FOLKEN GENOM TIDERNA > >ALLHEMS KONSTBOCKER , och >ALLHEMS KONSTNARSLEXIKON >

LD Alltsedan 1775 har Lundaborna kunnat hämta sina nyheter ur LUNDS DAGBLAD, som vårdat de lokala intressena med största omsorg och objektivitet. Lunda bornas anspråk att få veta vad som sker i deras hemort tillgodoses bäst i stadens egen tidning .

BOKBINDERI BOKTRYCKERI REKLAM-

OCH

LÄDERVARUFABRIK

ANNONSERING för Lund med omnejd blir både billig och effektiv om den koncentreras till

LUNDS DAGBLAD MALMÖ

,__J.tadem enda Whti.tUJ

T EL.

72 1 70

växel

MÅLERIFIRMA

0. E. OLSSON Grundlagd

18~ 7

lnneh .: Axel Fr. Olsson

Alla slag av måleriarbeteH - Förstklassigt - Moderat pris Tel. 100 76

Bantorget 6, Lund

A.B. ESKILSTUNABODEN GEORG LIND Tel. Namnan rop : Es kilst un abodcn. Växel. Lund

Platsen s m est välsorterade JÄRN- BOSÄTTNINGS- FÄRG- TAPET- OCH KEMIKALIEHANDEL

Bleckslagerifirman

Axel Sörensson AB St. Södergatan 26

Tel. 119 00

Taktäckningar och reparationer med galv. plåt, koppar, eternit,

Kjellkerit, emulsionsfärg, uppblandas med vatten . För allt invändigt arbete .

Kjellkerol, mattfärg, för allt invändigt arbete. Ersätter oljefärg.

skiffer och bly

TAKMÅLNINGAR Sopkärl

AB. FÄRGVERKEN,

MALMÖ

1~--~~~~~~~~~--=-~T-e_1._2_s_s_1s_._2_si_i_i~~~-___J

tl. J!'•

f!..i.ttJQ.tt~ Gamla välkända möbleringsaffär

LUND ALLA SLA GS MODERNA MATIOR FILTAR KEMISK

Hc m s l öj cl•g~•· n c r

S;Jkc m. n.

fr,.· lrn 11s1,·ä,·11acl, YJJ,.. Bomull , J, ;nn c,

s:!t v iil m ö ns trade so u1 cnfärgn dc, vi ll\.;\ k unna c d1 !1l1 :1s ; våra stanrl n rJutför nnden .

T .. ;k otagc oc h l\1:noufaktuJ". 'f viitt ocl1 Fiirgn;u g.

SALANDERS FABRIKS AKTIEBOLAG Brcdgatnn

lo,

T el.

73 55

LUND

Slrnn111k.u cg. 5, T el.

132 20

De stora följetongerna s och de spän nande novellernas tidning

Allt för herrgarderaben -

Tel. 11639 - 11875 växel med ankn. till avd . för: l/er rko11/ek1ion Gossk o11 / ek1io n J-1 er r ek ip erin g H attar Skodon

Herrskräddr.·ri Arbet skliide r U t byrn i ng av H ö~ t idskläder

I KO N TOR

·l f

Fiskaregatan 21

HEMMETS

r Fiskaregatan23 1

J Q URNAL

fiulturrnn (/)ub-LikatiäJ!ut KULTURENS ÅRSBOCKER: För medlemmar, som önska komplettera sin samling, finnas önnu följande årgångar tillgängliga till ett pris av 5: -

kr per styck :

1935, 1936, 1938- 1942, 1946

KULTURENS JULKALENDER 1946: Restupplagan utförsäljes till medlemmar till ett pris av 2: -- kr. per styck lurspr. pris kr 3: 501

SKÅNSK BILDALMANACKA 1948: Väggalmanacka med 24 löstagbara vykort med reproduktioner av skånemålaren A. Montans tavlor. Pris per styck kr 3: - . Rabattering vid beställn ing av mer än 25 ex. Restupp lagan av årgången 1947 med skånska motiv av Emil Johanson-Thor utförsäljes till medlemmar till ett pris av kr 2: - per st.

Ovannämnda publikationer beställas hos

LUND Tel. 10004