Anders Bildhuggare by Kulturen

KlJLTUREN EN

ÅHSBOK TILL

MEDLEMMARNA AV KULTURHISTORISKA FÖRENINGEN FÖR SÖDRA SVERIGE

9 4

DENNA BOK ÄH HEDIGEllAD AV SVEN T. K.JELLBEHG OCH THYCKT I EN UPPLAGA AV 8.000 EXEMPLAH I GHA VYRMANEH HOS HÅI\AN OHLSSONS BORTRYCKERI I LUND.

KLICHEEHNA ÄHO FHÅN A .-B. MALMÖ

GHAFISKA ANSTALT OCH PAPPERET FHÅN FINBHUKEN, STOCIUIOLM .

LUND 1943

ANDERS BILDHUGGARE A.v WILLIAM KARLSON

• •

ven om den ky rkliga konsten i Skåne under 1600-tale ts senare del varken kvantitativt eller kvalitativt kan mäta sig med århundradets förra del, rådde likväl trots krig och besvärligheter en viss konstnärlig livaktighet, som lämnat ej betydelselösa spår efter sig. Mycket därav har ju sedan länge skattat åt förgängelsen, men en hel del pryder ännu interiörerna i Skånes kyrkor. Ännu är detta för oss en i stort sett namnlös konst. Mästarnamnen dölja sig i arkivens gömmor, men de skola efter hand träda fram och ånyo förenas med det, som bevarats av deras konstskicklighet. Här nedan skall en av dem presenteras - JOHANNES ANDREJE WEIJLAND . JOHANNES ANDREAE var född omkring år 1662. Födelseorten är obekant. 1707 var han emellertid bosatt i Malmö, där han ägde fastigheten n :r 156 vid Mårtensgatan, vilken tidigare innehafts av bland andra ANTHONI MÅLARE. Vid samma gata bodde flera andra konsthantverkare, träsnidare, snickare och målare, som LUDVIG SNECKER, VALENTIN KLAGHOLTZ med flera . Vid den angivna tidpunkten hade Johannes Andrere sedan länge haft sitt hemvist i staden, ty i Malmö rådhusrätts dombok för 1705 den 30 januari står bland annat på tal om honom : » ... som här i staden länge suttit och brukat sitt handtwärk ». Vid flera tillfällen fungerade han som dopvittne, t. ex. den 14 okt. 1699. Han 01nnämnes då såsom »Mons:r Johannes Andrere Bildhauere». 1710 hade han lämnat sin gård vid Mårtensgatan . I skattelängderna för detta år samt för 1714 och 1716 har han ej påträffats. Säkerligen bodde han kvar i staden men var väl på grund av obetydlig eller kanske ingen inkomst ej skattskyldig. Enligt Caroli kyrkas dödbok för 1717 dog han den 21 juli detta år i en ålder av 55 år. Han begrovs den 23

i samma månad på Caroli kyrkogård, och begravningsakten förrättades av kyrkoherden SARNOW. Någon bouppteckning har dessvärre ej kunnat anträffas efter honom. Det tycks ha dröjt länge, innan Johannes Andrere sökte burskap för sin verksamhet i Malmö. Orsaken till dröjsmålet är obekant men torde väl till dels ha varit av ekonomisk karaktär. Vederbörande läto det ej heller passera opåtalt_. I varje fall förekommer hans namn i Malmö rådhusrätts dombok den 30 januari 1705. Trots åtskilliga uppmaningar, som utgått till Anders »Bildhuggare», som han här kallas, har denne icke hörsammat dessa, oaktat han till och med hållit en gesäll »på sitt handtwerlo. Rådhusrätten resolverade nu, att han skulle plikta 40 mark och åläggas att vid nästa sammanträde »prestera sin eed». Framhärdade han fortfarande i olydnad, skulle hans verktyg fråntagas honom. Nu ansåg tydligen den ansatte bildhuggaren det vara bäst att på något sätt giva sig till känna. Han inlämnade därför den 1 :ste februari samma år en skrift, däri han beklagar sitt »slette tillstånd» och meddelar, att han hade för avsikt att med det snaraste lämna staden. Rörande de honom ålagda 40 marks böterna ber han, att han måtte befrias från dessa liksom från att avlägga sin borgared, då han därigenom skulle förpliktas att ytterligare stanna i staden sex år. Detta var honom omöjligt, emedan han icke hade någon som helst förtjänst, varav han kunde subsistera. Han framhåller också i samma inlaga, att hans kollega ANDREAS BoIJ varit bosatt i staden åtta a nio år och haft två till tre gesäller utan att betala annan skatt än mantalspenningar, bakugnsskatt och prästskatt. Magistraten kunde dock icke taga någon hänsyn till denna inlaga, utan supplikanten måste ställa sig till efterrättelse dess re,solution. Anders bildhuggare var emellertid icke den, som omedelbart fann sig i myndigheternas påbud. Han vidblev att fresta deras tålamod och töjde ut ärendet över ett år. Först den 30 april påföljande år inställde han sig vid rätten för att »lijkmätigt lag» vinna burskap i staden. Antingen hade icke bättre för tjänstmöjligheter yppat sig på annat håll, eller också hade det 50

Bild 1. Kungl. Maj :ts vapen, utfört 1701 av An ders bildhuggare. Stora Harrie kyrka, Harjagers hel, Skåne .

endast varit ett svepskäl med avflyttningen för att draga ut på tiden. Magistraten påminde emellertid om de 10 dlr smt, som Anders bildhuggare ådömts att betala och ännu icke gäldat, och att han dessutom skulle »prestera stadzens Rättighet, som ock är tio dlr smt». Först när dessa summor erlagts, skulle han vinna sitt burskap. Som borgen för likviden ställde han HANS JÖRGEN KISTNER och färgaren OTTO GOTTFRID FISCHER, vilka båda gingo i god för att de 20 dlr smt:n skulle vara erlagda inom två månader. Utom sitt burskapsbrev begärde Johannes Andreae också en attest från rådstugan under en fullmakt, som han lämnat till en bokförare i Köpenhamn, Johan Melcher Liebe, att för hans räkning i Tyskland infordra ett honom tillkommande arv. Denna attest beviljades honom. Man kan möjligen härav sluta, att Anders bildhuggare varit av tysk härkomst, vilket ingalunda 51

var något ovanligt bland den tidens svenska hantverkare och konstnärer. Namnet Weijland, som tillagts honom i Caroli dödbok, har ju också omisstydlig tysk klang. På tyska skriver han ibland också sina räkningar. Sådana finnas t. ex. bland verifikationerna i Bunkeflo kyrkas räkenskaper och i Ö. Vemmenhögs. En stor del av Johannes Andreres produktion utgöres . av kungli$ majestäts vapen, såsom de benämnas i räkenskaperna, vilka enligt kungligt påbud skulle uppsättas i varje kyrka, som tillhörde de genom Roskildefreden svenskblivna landskapen. I allmänhet ha dessa utförts på 1680- och 1690-talen, såsom de vanligen utsatta årtalen meddela. De av Johannes Andrere skurna vapensköldarna ära tillkomna mellan åren 1696 och 1700 och bära ofta årtalen 1697 , 1698 och 1699. Dessa prydnader utgöras av en akantusprydd tvärslå, mestadels med årtalsbeteckningen, varpå reser sig en krönt sköld omgiven av frodig akantus och flankerad av tvenne uppresta lejon, stundom med krona på huvudet. I sköldens fält finnes antingen ensamt konungens monogram eller detta tillsamman med Sveaoch Götalands samt Pfalz-Zweibriickenska husets vapen. Akantusdekoren är grönmålad, lejonen bruna och sköldarna i sina heraldiska färger. Sin plats ha dessa vapen numera någon enstaka gång över altartavlan men vanligast på någon av kyrkans väggar eller över triumfbågen, såvitt de ej i mer eller mindre defekt skick hamnat på vind eller i skräpkammarc. Schemat är gemensamt för samtliga tidens kungliga vapen av detta slag och ter sig ganska monumentalt och dekorativt. Bland Anders bildhuggares verk av detta slag förekommer ett, som efter beskrivningen i räkenskaperna till sin uppbyggnad företer samma schema, fast i stället för lejonen ära insatta ett par änglaputti och i skölden konungens namn. Den hängdes upp 1697 i Svedala kyrka, m en är nu försvunnen liksom det samma år uppsatta kungliga vapnet med lejonprydnader, båda målade av DIDRICH LtiTKEN. Priset på dessa vapen var 18 dlr smt för träsnideriet och 14 a 15 dlr samma mynt för målningen. Det här i bild återgivna tillhör St. Harrie kyrka och betalades

Bild 2. Altartavla, utförd 1700 av Anders bildhuggare. Hammarlövs k y rka, Skytts h d , Skåne.

1701, bild 1. Om det, som 1696 utfördes för Ö. Vemmenhögs kyrka, avlät samtiden enligt en bevarad anteckning följande kritik: »Att detta Kongl. Vapen är mycket konstigt och nätt utarbetadt, ja een god dehl bättre än de andra i Häradet, är oss alla i Häradet kunnogt». Utom de redan nämnda finnas eller ha dylika funnits i följande kyrkor: Ö. Torp, Espö, målat av CHRISTOFFER NILSSON, Lilla Isie, Grönby, Anderslöv, målat av TRUED MÅNSSON, Skivarp, alla 1697, Hemmesdynge 1698 och V. Vememhnög 1699. Johannes Andre::Bs verkstad var emellertid ej så ensidig i sitt

Bild 3.

Krucifix av Anders bildhuggare frå n Bunkeflo kyrka, Oxie hd, Skåne. K. M. 14642.

Bild 4. Port m ed omfattning, utförd för Lunds domkyrkas kor 1707 av Anders bildhuggare. Nu i domkyrkomu seet.

arbete, att dess produktion endast inskränkte sig till dessa vapenprydnader, även om de till numerären voro de talrikaste. Även altartavlor ha utgått därifrån. Den här i bild 2 avbildade altartavlan från Hammarlövs kyrka, utförd 1700, är ett vackert prov på den så kallade Karl XII :sbarockens frodiga akantusdekor. Den utfördes på verkstaden i Malmö och forslades sedan till bestämmelseorten samt betingade ett pris av 60 dlr smt för skulpturarbetet, medan målaren Liitken tog 70 dlr samma mynt för dess »anstrykande». Den står alltjämt kvar i kyrkan och är tills datum den enda kända från Anders bildhuggares verkstad. Även ren figurskulptur tillhörde verkstadens prestationer. Så utfördes 1696 för Bunkeflo kyrka ett krucifix, fyra evangelister, tre änglahuvuden och ett lejonhuvud. Det i räkningen omtalade krucifixet förvaras nu på Kulturen i Lund bild 3. I senare tider har det blivit ommålat. Sannolikt har även ett och annat epitafium utgått från verkstaden, fast det är svårt att med säkerhet påvisa något sådant. För Lunds domkyrka var Johannes Andrere verksan1 1707, då han utförde vissa bildhuggarearbeten till den nya korutsmyckningen. Dessa omfattade bland annat de skrank med portar, som nu äro uppstälda i Domkyrkomuseet i Lund, bild 4. Ornamentik,en utgöres av saftiga akantusrankor i ganska flack relief. Över portarna står en akantusprydnad med Karl XII:s krönta namnchiffer. Vackert snidade äro också de stavar, som bilda ett galler i portarnas övre del. Från början ha de sannolikt varit målade, fast man nu svårligen kan förmärka några spår därav. Arbetet kostade 300 dlr smt. Anders bildhuggares och hans verkstads konstnärliga förmåga tycks ej ha varit omfattande, tvärtom kan man konstatera en ganska stark begränsning härvidlag. Under det att akantusrankan är utförd med must och viss kraft och yppigt och frodigt utbreder sig, t. ex. å de nyssnämnda kyrkliga vapnen, visar figurskulpturen ofta en påfallande tafatthet, såsom lejonen å St. Harrie-vapnet med sina egendomliga missbildningar på huvudet. Dessa kunna ju dock vara produkter .av en särskilt valhänt verkstadsgesäll. Vända vi vår uppmärksamhet

mot Bunkeflo-krucifixet, kunna vi genast konstatera en betyd. ligt säkrare hand, förmodligen mästarens egen. Visserligen har d et svagheter i detaljerna, men helheten är god, och uttrycket i ansiktet, lugnet efter den avslutade dödskampen, är onekligen rätt väl återgivet. Någon konstnär kan man måhända icke kalla honom, men väl en god hantverkare i tidens anda. Det förefaller efter räkenskaperna att döma, som om med 1700-talets inbrott arbetsuppgifterna väsentligt minskats. Kan man dessförinnan år för år följa verkstadens produktion, uppstår sedan stora luckor. Johannes AndreIB har säkerligen haft fog för påståendet i sin inlaga till magistraten , att han icke hade n ågon förtjänst, varav h an kunde subsistera.