Issuu

KULTUREN

KlJLTUREN EN

ÅHSBOK TILL

MEDLEMMARNA AV KULTURHISTORISKA FÖRENINGEN FÖR SÖDRA SVERIGE

9 4

DENNA BOK ÄH HEDIGEllAD AV SVEN T. K.JELLBEHG OCH THYCKT I EN UPPLAGA AV 8.000 EXEMPLAH I GHA VYRMANEH HOS HÅI\AN OHLSSONS BORTRYCKERI I LUND.

KLICHEEHNA ÄHO FHÅN A .-B. MALMÖ

GHAFISKA ANSTALT OCH PAPPERET FHÅN FINBHUKEN, STOCIUIOLM .

LUND 1943

ilden här ovan är från Kulturen en vårdag, när prunusen kläder sig i sin skrud av skära blommor och det mäktiga valnötsträdets grenverk insvepes i en ljusgrön dimma av utspringande blad. Idyll med sol över gamla hus. Men huru fredlig denna bild än synes vara bär den inom sig en spänning av lidelsefulla och förintande krafter. Iakttag korsvirkeshuset till vänster. Det kallas Locus peccatorum, syndens hus. Den vita gaveln därinvid tillhör en byggnad, som genom motsatsernas lag eller för att än mera framhäva det fruktansvärda, sedan länge i studentmun burit namnet Locus virtuturn, dygdens hus. I-lär bodde studenter i forna

dagar och levde sitt liv mellan boken och nöjet. Men en natt för mer än hundra år sedan mördade en kamrat en annan i det hus, som sedan dess kallats syndens. Varför han gjorde det, vet man ej - varför döda människor varandra? Valnöten har den sista stränga vintern tagit. Dess frivuxna, formsköna krona sträckte denna sommar sina nakna grenar mot skyn - som en anklagande eller som en ångestfull. Så återspeglas världen i vår lilla värld, synden, dygden och döden. Vår lilla spegelvärld är likväl ett hoppfullt speculum för den stora, ty här frodas, om än i k arga förhållanden , arbete och livslust. Det ohyggliga sjunker undan och blir halvt vemodiga, opersonliga minnen - och kanske den döda valnöten , om man får tro Linne, nästa vår åter drar på de gröna, fina handskarna på sina knotiga fingrar. Omätliga kulturvärd en gå varje dag förlorade. Tidens symbol är sprängbomben, som över Sodom sprider sitt eldregn. I det förintas stad efter stad, katedraler, palats, museer, bibliotek, vittnesbörd om människans historia och h ennes högsta kunnande. Starkare än någonsin framstiger därför det krav, som ställes på oss, att värna våra egna kulturskatter. Deras värde stiger med varje sönderbombad stad. Nu få även våra gamla stadsmiljöer och våra kulturminnen en mera allmän och över vårt lands gränser vidgad betydelse. Kulturförsvaret rycker därmed upp i första linjen. Kulturens åttonde årsbok överlämnas härmed i djup tacksamhet till våra vänner och stödjare. Trots de onda tiderna har deras skara ej minskats. Vi räkna nu omkring 7 .500 m edlemmar. Många städer ha ett långt mindre antal invånare, men ingen har en så låg skatt. Vi hoppas därför att ej någon vill flytta ut ur vårt samhälle utan bliva kvar och istället värva nya kulturförsvarare. Sven T. Kjellb erg.

Ett av årets vackraste förvärv utgjorde två barockstolar med ursprunglig, grönmarmo r erad målnin g och flamskvävd klädsel. Bolbynäs, Bosebo socken, Västbo härad, Småland. K. M. 41354.

»FÖR BERÖMMELIG WERKSAMHET VID JORDBRUKET»

Blekinge Läns Hushålls-Tidning läses med anledning av Kongl. Hushålls-Sällskapets högtidsdag den 26 januari 1819: »Avledne bonden Pehr Gabrielssons änka i Ysane hade genom dess synnerliga drift och idoghet ådragit sig allmän uppmärk samhet - jämte det hon besörjt om hemmanets utflyttning på nytt enskifte och satt dess åkerbruk i gott stånd, har hon också under lopp et av 2 :ne år, utan synnerligt biträde av legde dagsverken, på stenig och skogbeväxt mark uppodlat 10 tunneland åker, slagit 935 famna r diken och satt 952 famnar gärdes gård, varibland 100 famnar dubbel stenmur. - En sådan förtjänst ville Hushålls-Sällskapet icke lämna utan vedermäle av dess erkänsla och beslöt, att i sådant avseende skulle bemälta änka tilldelas en förgylld silverkedja med tjänlig inskrift att bäras om halsen; vilken, då den bliver färdig, vederbörande pastor skall anmodas att vid något högtidligt tillfälle inom församlingen till henne överlämna.» Detta hederstecken, som avbildas här , utfördes av guld smeden och »metallkompositören » Ingemar Lilja i Karlskrona och anslöt sig i något modererad form till de av allmogen denna tid burna låskedjorna. Det vittnar om en enastående odlingsbragd, särskilt som odlaren var kvinna, och måste betraktas som ett av de vackraste ordenstecken som kunnat utdelas. Samtidigt utgör det vittnesbörd om ett av de många sätt, varpå de nystiftade hushållningssällskapen sökte befrämja odlingslusten och uppmuntra förtjänsten om modernäringen .

S. T. K

Halskedja av förgy llt s ilver tillverkad av lllgemar Lilja Karlskrona 1819. K . M.

BÄRNSTEN

Nordens forntidskultur har bärnstenen tidvis spelat en roll nästan motsvarande guldets och silvrets under historisk tid. Fynd av smycken och samlade bärnstensskatter från stenåldern visa, .att man då skattade varan mycket högt. För den nordiska bronsålderskulturen synes bärnstenen ha varit en av förutsättningarna, därigenom att det i stor utsträckning torde ha varit i utbyte mot bärnsten, som Nordens folk från sydligare länder kunde erhålla den värdefulla bronsen. Under stenåldern uppsamlades mycket bärnsten på södra Jyllands västkust, och det är också denna del av Danmark, som är mest rik på guld under äldre bronsåldern. De största bärnstensförekomsterna äro emellertid lokaliserade till det forna Samlands, nuvarande Ostpreussens, Östersjökust. Bärnstensuppsamlingen där gjordes under medeltiden till regale under Tyska orden, och den är i våra dagar fortfarande en ekonomisk faktor av betydelse. Under medeltiden förarbetades denna bärnsten i Tyskland, huvudsakligen i hansestäderna, till smycken av olika slag av särskilda yrkesmän. Av den folkliga benämningen på dessa, »Paternostermacher», radbandsmakare, förstår man, vad de mest ägnade sig åt. Vår bild visar en samling av icke mindre än 86 större och mindre bärnstensstycken, som hittats i Lilla Fiskaregatan i Lund vid kloakgrävning år 1890. Det torde icke vara något tvivel om att den stammar från medeltiden. Möjligen är det bärnsten från Skånes kuster, avsedd att salubjudas i Lund. Bärnsten, även i mindre bitar, bör ha varit en gångbar vara på medeltidens marknadsplatser icke minst därför att bärnstenspulver ingick i vissa läkemedel.

R. Bqt.

Samlat bärnstensfynd från Lilla Fiskaregatan, Lund. K. M. 19938. Silverinfattat bärnstenshjärta, halssmycke från östra Skåne. K. M. 3155. - Sländtrissa av bärnsten, omkr. 1300; jordfynd från kv. Apotekaren nr 5, Lund. K. M. 20302.

HISTORIEN OM EN FÖRFALSKNING

arlrnaden är numera så fylld med förfalskade antikviteter, att det fordras mycket stor urskiljning hos köparen, om han ej skall bli lurad. Knepen äro också mångahanda. Följande historia, nedskriven av Kulturens förre chef på ett katalogblad, må tjäna till upplysning och varning. Den spelar visserligen i ett främmande land, men analoga betj.rägerier kunna även förekomma J1är. Det är den märkliga historien om det här bredvid avbildade romerska hängkärlet av brons. En dansk familj, som besökte Pompeji och närvar vid en utgrävning, bevittnade detta hängkärls upptagande ur jorden och samtidigt huru man sökte dölja undan detsamma. En stund därefter uppsöktes danskarna av en man , som trodde sig kunna smuggla ut föremålet från grävningsområdet, så att det icke upptäcktes av vakten eller grävningsledaren - men risken var stor. Dock, han ville påtaga sig densamma för en spottstyver av 500 lire. Man lyckades pruta ner summan till 400 lire, och så gick allt i lås. Men vid utresan från Italien stötte man på nya svårigheter, ity att det saknades utförseltillstånd för detta unika föremål. Dock lät äntligen saken även här ordna sig. Mot en liten handtryckning, som slutligen stegrades till 200 lire, blundade tullmannen - och så anlände de lyckliga köparna någon tid därefter till Köpenhamn med sin skatt, där förfalskningen upptäcktes. Karlin köpte den av antikvitetshandlaren Alfr. Nathansen för 10 kronor, och sedan han »i trettiofem år fröjdat» sig däråt, skänkte han den till Kulturens samling av falsarier.

S. T. K.

Efterbildning av ett romerskt hängkärl av brons från tiden omkr. Kristi födel se. l{. M. 35206.

EN SKÅNSK SMÖRFORM

os gamla tiders skånska allmoge var smöret i vardagslag hårdare ransonerat än vad det är i nuvarande kristid och en stående uppmaning från husfaderns sida till barn och tjänste folk löd, att ta nätt med smör. Liksom ifråga om andra födoämnen utgjorde maten vid gillena ett undantag, då det varken sparades på föda av det ena eller andra slaget. Till gillesbordets stående utrustning hörde en eller flera uppsatser med smör, oftast upplagt i form av en stympad kon på en smörfot svarvad i trä eller möjligen tillverkad i tenn eller lergods. I undantags fall, att döma av det museala materialet, kunde smöruppsättningen ges en rikare och mera dekorativ utformning med tillhjälp av en smörpress eller sm'ö rstämpel, eller genom att smöret formades i en smörform av det 'Slag som här avbildas. Kulturen äger endast en sådan form, vilken enligt inskrift härstammar från Burlöv i Bara hd. och är daterad 1801. Den har form av en stympad pyramid och är byggd av bok.skivor med sidorna tappade i varandra på samma sätt som hos sydsvenska ostkar. Ett nu förkommet överstycke har avslutat formen upptill. På en likadan form från Skåne, vilken fö1;varas i Nordiska Museet, där det också endast finnes en sådan skånsk smör form, utgöres överstycket av en smalare pyramid med en mindre kalott på den plana toppytan. Båda formarna äro på skivornas insidor ornerade på samma sätt som ostkaren m ed inskurna figurer och inskrifter i olika tekniker. Runt nedre kanten på Kulturens form läses den skämtsamma uppmaningen: WÄLKOMlVIEN TA NÄT [T] I DAG HÄH BL I- G-I LE i M 0 R G 0 N. En formulering som osökt erinrar om pojken som tjänade för födan hos jätten och där denne varje d~g hängde ut en bricka med orden: ))Ingen mat i dag, men i morgon .>> H. N. Smörform av bok daterad 1801 från Burlöv , Bara hd . K. M. 3054.

MOTBOK FÖR KRONOSKATT FRÄN 1700 -T ALET

oken består av ett antal likvidationsblanketter, vilka in häftats i läderpärmar på vars framsida Karl XII :s krönta monogram pressats in i blindtryck. Blanketterna, som ifyllts och kvitterats år från år, börja 1763 och sluta 1777 och röra gården nr 3 i Loushult, Ö. Göinge härad, Skåne. Det avbildade uppslaget gäller bonden Bengt Olssons kronoskatter år 1773, vilka utgingo med 15 daler silvermynt och betalades i två terminer, 1 / 3 och 23 / 1 iKronoskatten uppdelades redan under medeltiden i ordinarie utskylder, d. v. s. sådana inkomster, som regelmässigt stodo konungen till buds, såsom av kronogodsen och årliga laga utskylder, och bevillning eller e. o. utskylder, som av olika anledningar efter överen~kommelse med folket bestämdes för viss tid. Till de ordinarie kronoutskylderna få vi här först räkna Ordinarie Ränta eller jordeboksräntan, Matlags Penningar, som erlades efter mantal till underhåll av lagman och häradshövding och som avskaffades 1841, Mantals Penningar och Slots Hielp, den senare en urgammal skatt, varigenom allmogen bidrog att underhålla slott och gränsfästningar m. m ., 1652 förvandlad <till en ständig ränta, som fördes i jordeboken. Till bevillningen hör naturligt först Bewillnings Med el och Accis, en avgift å inom landet tillverkade varor, samt Lölrn och Betalnings Afgift, som var en tillfällig bevillning ålagd 1720 till »krigets utförande och en anständig freds vinnande». Efter dessa tryckta rubriker följa tre nya bevillningar, som skrivits in för hand: Krönings - och begrnuningshjälpen, som beslöts efter Adolf Fredriks död 1772 och skulle utgå med 1 / 3 av bevillningen+ en personlig avgift av 4 öre silvermynt, tobak, en 1770 antagen avgift av 16 öre för var husbonde, som ville bruka tobak, samt medicinalfond, som utgick med 1 / , öre av var husbonde, husmor och mantalskrivet barn. S. T. K. 16

Uppslag och pärm av skattemotbok brukad 1763-77. K. M. 2

ITALIENSKA RENÄSSANSSPETSAH

är avbildas ett par spetsar tillverkade i Italien vid 1600talets början. De åskådliggöra två tekniker - den sydda och den knypplade spetsen. Båda ha ett ålderdomligt ursprung, även om man icke kan räkna med att spetsa.r i egentlig mening blivit tillverkade förrän med 1500-talets ingång. Den övre bilden visar en bandformig, sydd spets med tillnästade knypplade uddar. Spetsar av detta slag kallades. av italienarna pzmto tagliato, hålsöm. Man drog ut trådar av varp och inslag så att man erhöll ett nät, vilket begagnades som underlag för mönstret. Detta blev därigenom geometriskt regelbundet. Denna teknik, som utvecklats ur äldre broderier, övergick till verklig spetssöm genom att man istället för att draga ut trådar och på så sätt erhålla ett nät sydde ett sådant. Härvid använde man sig av pergament eller styvt papper, på vilket mönstret var utritat. Sådana spetsar kallade italienarna reticella -- av rete = nät. Den undre bilden återger en knypplad spets med regelbun det mönster av reticellatyp . Knypplingen leder sitt ursprung från den flätade fransen. Då man skär ned väven, måste man knyta för varptrådarnas ändar så att väven ej spinnes upp. Dessa ändar kunna flätas på olika sätt och bilda mönster. Knypplingen är en högt utbildad flätningsteknik , där man med hjälp av knyppelpinnar kan utföra rika och konstnärliga mönster. Spetsens uppkomst sammanhänger nära med användandet av linne till kläder och sängutredning, vilket med den nya tidens inbrott börjar bli allt vanligare. Inom porträttkonsten kan man följa huru under århundradets lopp allt rikare spetsbesättningar uppträda såsom manchetter och halskragar. Från denna tid utgivas också särskilda mönsterförlagor för spetstillverkning. S. T. K.

...

......

Överst sydd spels mPd kny pplade uddar , K. M. 15574, därund er knypplad spets. Itali en omkr. 1600.

FLAMSKA BAROCKSPETSAR

e två områden, där målarkonsten först blommade och nådde en hög utveckling, norra Italien och Flandern, äro också de länder, där konsten att göra spetsar och tillverkningen av sådana för avsättning i stor skala, först slår rot, En av orsakerna till spetstillverlmingens omfattning i Flandern under 1600-talet var, att detta land då framträdde som Europas största producent av linnevävnader. Den utsökt fina linnetråden utgjorde det bästa tänkbara material för knyppling, som även blev den teknik; vilken så gott som uteslutande omhuldades av flamländarna. Det stela italienska reticellamöstret, som icke var en naturlig form för knyppling, övergavs nu och följdes av det obrutna och fria linjespelet . i de flamländska blomstermönstren. Dessa mönster voro ju också förhärskande inom de flesta andra av konstindustriens grenar vid mitten av 1600-talet. Man behöver blott tänka på de drivna eller graverade bladornamenten inom metallkonsten, t. ex. på dryckeskannor, ljusplåtar o. s. v. De båda avbildade spetsarna äro, ehuru de upptaga samma slingrande barock.mönster, helt olika till sitt tekniska utförande. Den större, som utgör huvan till ett örngott, är sålunda sydd av smala band, vilka sammanhållas av ett oregelbundet nätverk. Detta är otvivelaktigt en spets från 1600-talets mitt efter venetianska förebilder, där man för att låta det slingrande mönstret göra sig gällande blott sparsamt sammanbinder slyngorna med nättrådar. Helt annat är förhållandet på den smalare spetsen, som är knypplad och där bakgrunden till ornamentet formats till ett regelbundet nät av fina h:ådar. Grundnät av detta slag, som senare bli så allmänna inom spetskonsten, börja komma i bruk omkring 1700. S. T. K.

Oversl spets från örngoltshuva sydd av sm.a la band, 1600-talets mitt, K . M. 10416. Därunder knypplad spets m ed tätt grundnät, omkr. 1700.

ROKOKOSPETSAR nder 1700-talet var det ännu högsta mod att bära spetsar till dräkten. Spetsen fick nu en mera självständig uppgift. Från början hade den blott varit en dekorativ avslutning av linnets synliga delar och framträtt särskilt vid hand- och kraglinningarna. Under 1600-talet hade kragarna utvecklats till praktfulla och stora spetsar, som föllo ut över dräkten. Dessa ersattes nu hos männen av lind.ade halsdukar med spetsprydda ändar. Handlinningarna försågos med lösa engageanter, som i spetsknippor föllo fram över handen eller armen. Under rokokon lösa sig spetsarna alltmera från sitt sammanhang med underkläderna och övergå till att bli prydnader av överkläderna. Rokokospetsen upptog tidens flödande linjespel. I sin lätta elegans innesluter den mycket av tidens egen karaktär. » Engageanter, flor och fransar» sjunger Bellman om Ulla Vinblad och låter i ett penndrag vårt luftiga material ge visionen av rokokons doftiga linje- och färgspel. Huvudorten för spetstillverkningen var Belgien och Nordfrankrike med Bryssel, Mecheln, Valenciennes och Alencon för att nämna några av de mera kända städer, som givit sitt namn åt olika spetsarter. Våra bilder återge ett par knypplade spetsar från denna krets . Man lägger märke till hur grundnätets maskor genom olika finhet bidraga till att giva mönstret den måleriska schattering, som är ett av kännetecknen på rokokons spetskonst. Man ser också huru mönstret anp;:i.ssat sig efter tidens dekorativa stil - särskilt mössbandet med si1i. oregelbundna kontur och sitt osymmetriska mönster. S. T.K.

Knypplade spetsar fr ån den nordfra nska och belgiska krets en, 1700-talels mitt. K. M. 16994 och 14934.

EMPIRESPETSAR

ör spetskonsten liksom för så mycket annat från gamla tider satte franska revolutionen punkt. Spetsen kom att betraktas såsom ett kännetecken för l'ancien regime. Efter 1800 kan man säga, att den aldrig mera uppträtt i den manliga dräkten - i damdräkten fortlever den och blommar åter upp som maskinspets under efterbildningen av de klassiska stilarna och vid seklets slut under handarbetets renässans. Empirens kvinnodräkter utgjordes ofta av lätta, tyllartade mussliner och gazer med ytan beströdd av sydda småmönster i mer eller mindre gles ordning. Dräkten, mantiljen, slöjan fingo därigenom i sin helhet karaktär av spets. Spetsens upp. gift hade från början varit att bilda den lätta övergången från tygets tyngd mot luften. Nu hade denna uppgift gått förlorad och därmed ett av spetskonstens fundament ryckts undan. Många gånger blev spetsen istället den fasta avslutningen av det luftiga stoffet och ersattes ej sällan med en kraftig söm. Bilderna visa överst en knypplad sengustaviansk spets monterad i kanten av ett förkläde av lätt, genombrutet gazir med invävda ränder, därunder kanten av en empireklänning med i vitbroderi sydda spetsar av typiska mönsterformer - palmett och kransformade lagerkvistar. Den nedersta bilden är ett exempel på Karl Johans-tidens spetsar, sydda på en botten av tyll, som nu började framställas maskinmässigt och ersatte det knypplade grundnätet. S. T. /{.

Spetsa r från tiden omkr. 1790-1830. K. M. 12976, -10018 och 21843.

»VANDRANDE SCHOLARES EFTER GÅVOR GÅ En mor så wäl som Far de wid sit hemman bliwa, de har wel mer lius qwar fast de mig et lius giwer, det tar jag wel emot med tacsamhet ·och går at göra et försök, om jag nå mer kan få. Ända sedan medeltiden och fram till slutet av 1700-talet hade skolepiltarna, djäknarna, gått sockengång för att hos allmogen samla in pengar och gåvor till sitt underhåll. De uppsökte gärna bondgårdarna under julhelgen, då givmildheten var stor, och sjöngo sina gamla latinska skolsånger. Utom den lagstadgade djäknepenningen fingo de ofta med sig matvaror och ljus som en extra gåva. SAMUEL ÖDMAN omtalar i sina Hågkomster från hembygden och skolan, att han själv deltog i en sådan vallfart, varvid han utrustade sig med en ljusgalge på ryggen att bära de skänkta ljusen uti. Jag vet icke om någon sådan ljusgalge finnes bevarad. I Kulturens samlingar finnes emellertid ett mycket intressant föremål, som har samband med dessa ljusgåvor. Det är den här bredvid avbildade behållaren av trä, som säges härstamma från Västmanland. Den är svarvad m ed en ihålighet, som kan slutas till m ed en fastkedjad propp, och varuti finnes plats för ett ljus. Dekorationen består av vita och röda fält med ovanstående vers textad på de vita banden. Den västeråsdjäkne, för vilken denna vers varit böneman, torde ha levat för omkring 200 år sedan. Till jämförelse avbildas även en ljusholk från Glimåkra i Östra Göinge med årtalet 1764. Den inkom till museet redan 1884 och sades tjäna till skydd mot mössen, som voro begivna på talgljus. Rimligare är dock att även den använts för transport av ljus, t. ex. från gården till kyrkan. S. T. /{, 26

Ljusholkar, I\. M. 19278 och 25515.

SÖLLSTÖTTOR

en uppsats, Bindiker, nålremmar och ägiljetter, i tidskriften »Livrustkammaren» har Åke Meyerson fäst uppmärksamheten vid en liten detalj i klädedräkten, som från medeltiden levat kvar långt in i nyare tid och i visst avseende till våra dagar. Det gäller ett slags band eller remmar försedda med spetsar av metall i vardera ändan. Dessa användes till a tt fästa olika delar av klädedräkten, t. ex. de medeltida hosorna vid livklädet, och snörades då igenom hål och knötos. Bandet blev ofta synligt på dräktens utsida, där det knöts i en rosett, vadan metallspetsarna fingo en vacker och dyrbar utsmyckning, gjordes av guld, silver, emalj eller liknande. Våra skosnören äro en enkel form av sådana nålremmar. Så småningom övergingo de på dräkten brukade nålremmarna att uteslutande fylla en dekorativ uppgift. Detta var f. ex. fallet med de remmar, varmed i äldre tid rustningens armskenor fastbundos vid ky llret. Långt sedan rustningen bortlagts förblevo nålremmarna såsom prydnader på axlarna, och ännu i våra dagar bär adjutanten ett sådant band, ägiljett, på ena axeln. I detta sammanhang bör erinras om, att männen i sydöstra Skåne såsom halsprydnad buro band försedda med dylika metallspetsar, som här kallades »söllstötton. Dessa voro av silver och av det utseende, bilden visar. Som vi se äro de av två typer : den ena direkt fäst vid bandet, den andra avsedd att fästas vid detta medelst ringar eller länkar. De bevarade exemplaren äro från 1800-talets förra hälft och tillverkade av guldsmeder i Ystad. Att »söllstöttorna » äro kvarlevor av de gamla nålremmarna på samma sätt som ägiljetterna får man väl antaga, vilket även stödes av, att de blott tillhört den manliga dräkten, där de utgjort det enda lösa smycket. S. T. K

Söllstöttor från .J err estads och Herrestads härader, Skåne. K. ~l. 1060\l, ()1\J:l, 12665 och 15435.

INLAGT ARBETE MED HALM

id en resa 1746 i kommerskollegii ärenden gjorde advokatfiskalen JOHAN BRUSEEN följande anteckning i sin journal vid besöket i Ronneby. »En gammal och avskedad underofficerare förfärdigar med egna händer åtskilligt med färgad halm inlagt och med figurer utsirat arbete, som är rätt nätt och vackert, vilket arbete han avsätter så fort han det hinner förfärdiga och skall ofta föras till utrikes orter. Och som denne varken har egna barn eller har någon annan därutinnan tillärt, ej heller vill sådant sig åtaga med mindre han får därföre vedergällning, eftersom under hans tjänstetid, då svenska armen låg i Sachsen, det skall kostat honom både penningar och möda att få lära detta, så hörde jag honom, vad han för en persons undervisande därutinnan ville pretendera, och förnam, att han för sitt omak skulle låta sig nöja med 40 eller torde hända 30 plåtar, och om han då får en yngling till sig, som kan rita och har eljest lust till konsten, vill han inom ett års tid så undervisa honom, att han skall vara så ferm som han själv. Detta slags arbete kan väl knappast sägas vara någon nödvändighet men i anseende därtill, att det är begärligt och kan sändas utrikes överlämnas till beprövande om den vettenskapen förtjänar omsorg till fortplantande.» Denna uppgift är av särskilt intresse emedan vi kunna lokalisera en hel grupp av halmapplicerade föremål till Blekinge och sålunda få möjlighet att knyta denna till en bestämd person och skola. Efter detta spår torde det icke bjuda alltför stora svårigheter att avslöja vem den konstnärlige underofficeren är och om han fått några efterföljare.~ Vidstående detaljbild<;r äro hämtade från ett i Karlskrona inköpt skrin, som möjligen kan vara tillverkat av vår man. Ämnet är tidigare berört i en liten uppsats av W. K. i Kulturens årsbok 1937 sid. 56, Tedosa med applikationsdekor av halm. S. T . K. 30

Detaljbilder från ett halmdekorerat skrin inköpt K. M. 247H.

Karlskrona.

DAGLIGSTUGAN FRÅN N:o 1 FRU ALSTAD Au OLA CHRISTOFFERSSON

slutet av 1700-talet ägdes gården n:o 1 i Fru Alstads by och socken, Skytts härad, av åboen Sven Nilsson och dennes hustru Margaretha Jöransdotter vilkas namn tillsammans m ed årtalet 1796 finnas målade på himlingesängen i den till Kulturen flyttade dagligstugan från denna gård. Den hade då varit över 100 år i mannens fädernesläkt. I äldre tider ägdes den norr om och intill sockenvägen mellan Västra och Fru Alstads kyrkor belägna gården av Lunds domkyrka. Den bestod av ett helt hemman med en areal av 85 1 / 0 tunnland och hade före stor- och enskiftet sina många jordlotter i tegskifte med byns andra hemman spridda över hela byns 'Olika fall av bättre och sämr·e jord. Vid enskiftet 1806-8 blev gårdens jordar samlade till en olikformad kvadrat, vars södra gräns var den omtalade sockenvägen och som i öster gränsade till annexhemmanet n:o 20 och hemmanet n:o 23 Fru Alstad och i väster till Lilla Alstads ägor. Å denna ägofigur kom den gamla gården att ligga i sydöstra delen, vadan den ej blev utflyttad och spolierad. En egendomlighet i denna by är, att numreringen från denna gård, som var n:o 1, gick »aved», d. v. s. motsols, vilket säkerligen berodde på, att domkyrkan var ägare till n:o 1 och de tre går.darna söder därom. Domkyrkan stadde bort gården till bönder. Den äldste kände brukaren hette Paffuell Lauridthsönn. Han omtalas i Decimantboken 1638-1651, m en ej i jordeboken 1662, vadan han troligen då var död. I 1671 års jordrevningsprotokoll finna vi Peder Påhlsönn som brukare av gården, sannolikt den ovannämnde Påvels son. I protokollet förekommer följande uppgifter om gården:

Interiör a v da gligstugan från Fru Alstad. Högsätesbänken med hörnskåpet, dörr e n till öv ersta slerset, spinnstole n och sättugnen. Kulturen .

Per Paulss. Dom Kyrkio hemman, dreng Olof Olsson. Stedet af Oluf Bager den 25 Januarij 1658. Gaf stedzmåhl 50 d. Fougde penningar 10 d . War i danske tijderne altid hållen för 1 heel. Ingen Öde grund dher under. Utsäde uthj Råckhögs wang Norra wang Östre wang

Rogh 10 : Korn 13 :3 Korn 12 :3

Summa

36 : -

Hafra 5 :4 3 :1 6 :1

15 :'---

Eng 10 lass. Landgille har han aldrigh gifwit mehr ähn 1 d. 10 öre Pennig. 1 T:a hafre Giästrij. Item 3 sk: Rogh . 5 sk: Korn . 3 sk: hafre tijonde til Domb Kyrckian . Terminskatt 12 d . men nu sedan han kom til Academien ähr han satt på 18 d. 20 öre, men bönderne säija att de aldrig haf:r gifwet Enkepenningar, som dhe nu blifwa kräfde , at uthdrifwa her til dags til nest för ledna Ny åhrs dagh haf:r han den betalt til cronefougd, men nu j å hr skall dhen betahla Terminskatt til Academien, Saltpetersk. har han alti jd gifwet till cronefougd, med Koppskatten, För Wägtijond. Til Prästen 2 sk: Korn. Andra Uthlagorne som före gående. Boskap 4 stutar, 3 J{iör , 2 Ungnöt, 5 öök, 8 Fåar, 10 Svin.

Av ovanstående framgår au bönderna måste städ ja sina brukade gårdar, vilket denna tid skedde genom domkyrkans inspektor Oluf Bager. Det intressanta är dock att få veta huru många djur, som hö1los på gården denna tid. Man finner därav, att det fanns många dragdjur, stutar och ök, men blott 3 kor . Av får och svin var det fler för köttfödans skull, fåren också för ullen till kläder. Des's utom födde fåren sig å d en ej uppodlade jorden, som låg i fälad. Man finner också att Per Pålsson ej hade mera än en dräng - i 1663 års mantalslängd i kammararkivet framgår även, att han hade en piga - vilket var det högsta antal en bonde fick ha på helt hemman. Var det flera drängar eller vuxna iSÖner, blevo de denna tid utan vidare tagna ut till krigstjänst. Detta var ju en alltför liten arbetsstyrka för gården. Under Stenbocks skånekrig föll också detta hemman i likhet med flera andra där i orten i ödesmål, och gården övergick senare till en helt annan släkt. Ar 1714 den 10 juni heter det i Skytts härads tingsbok: 34

Karta över Fru Alstads by och gata 1767.

bonden Sven Nilsson Fru Alstad övertog ödeshemmanet n:o 1 Fru Alstad, ,s om en tid legat öde - förre brukaren var Lam Nilsson.,, De båda Nilssönerna voro möjligen bröder, i varje fall på något vis släkt, ty de voro ofta faddrar till varandras barn. Denna nya släkt kom att bruka gården i över 100 år, och tydligen är det under dess tid gården formats om till en tvillingegård, som den kallades i inin barndom. Sven Nilsson gifte sig 1707 18 1 a med åbodottern Elna Peclersclotter,

som var född i Domme, där också deras son I-lille föddes samma år. Tio år senare föddes \Sonen Nils. Den älste sonen kom att bo på den tydligen för honom uppförda trelängade gården väster om den gamla fyrlängade. I-lille, som nu började kalla:s Helge, gifte sig med pigan Berita Persdotter och de fingo flera barn, av vilka 8 levde vid faderns bouppteckning 1798. Deras yngsta dotter Anna (Hanna), som gifte sig med anexbonden Rasmus Mårtensson i Fru Alstad, blev moder till åboen Hans Ra1s musson, som längre fram omtalas som bonde på hela den gamla gården n:o 1. - En son, Mats Helgesson född 1761, bosatte sig å den västra gården och gifte sig med pigan Christina. De fingo bland andra barn Helge Matsson, som sedan bebodde gården. Han gifte sig med Anna Larsdotter från Fjärdingslöv och deras son, Larn Helgesson, byggde en ny utbrytningsgård å sin ärvdadel i nordvästra delen av n:o 1 :s ägor. Hille Svens gård beboddes sist av bonden Nils Helgesson och kallades därför »N els Heljesegåren». Men låt oss återvända till den gamla sfamgården. Hille Svens broder Nils Svensson övertog denna efter sin fader. Han gifte sig 1739 med pigan Greta Willasdotter från Domme, vars fader var kronoskogvaktare. Nils Svensson dog 1794 som »ongantagsman» som detta kallades, då föräldrarna bodde inhyses hos barnen. Sonen Sven NiLsison, född 1750, övertog i sin tur gården och gifte sig med pigm1 Margaretha Jöransdotter från Anderslöv. Det är dessa bådas namn, som läsas på himlingsängen i den bevarade stugan. Bland deras barn var dottern Margaretha, född 1801, som första gången gifte sig med åboen Ola Jönsson från Fru Alstad n:o 16. Efterkommande till dessa leva ännu i Fru Alstad socken. Som änka förenade hon sina öden 1819 med åbosonen Hans Rasmusson. Hon dog i lungsot 1833 - även hennes broder Hans Svensson avled i denna sjukdom - och Hans Rasmusson gifte om sig med pigan Mätta Persdotter, född 1803. Hon var dotter av åboen och kyrkovärden Per Hansson och Marna Olsdotter å TorrJ1sgård i Fru Alstad och helkusin med min morfar, Ola Hansson Lilla Alstad. Genom detta skarväktenskap - som de gamle kallade det, då en änka 36

eller änkling gifte sig andra gången och så dog, varefter den efterlevande gifte om sig - kom gården i en helt ny släkt, från Sven Nils -släkten till Hans Rasmus-släkten, vari den nu i över hundra år varit och fortfarande är. Som nämnt var gården i äldre ti>d domkyrkohemman. När gården n:o 1 såldes från domkyrkan och blev eget skattedomkyrkohemman, har jag ej funnit, men det har säkerligen skett strax efter 1766. Detta år godkände riksdagen på yrkande av prästeståndet ett från consistorium ecclesiasticum utgånget förslag, att en del domkyrkohemman skulle till ett lindrigt pris försäljas på vissa villkor. Dessa villkor, som varit gällande till innevarande år, då de blivit förändrade, innefattade bestämmelser för den avgift, som skulle erläggas till domkyrkan vid varje ombyte av ägare. Var den nye ägaren barn eller syskon till den förre, skulle han betala ett års landgille och två års lantränta i ombytningsavgift och var han gift skulle han dess utom erlägga 1 / 2 % av köpeskillingen som erkänsla till domkyrkan, var köparen ej släkt med förre ägaren, fick han betala en hel procent av köpeskill.ingen. Utöver detta måste åboen årligen utgiva en domkyrkoskatt. Domkyrkan erhöll genom dessa viUkor större inkomster än om den försålt jorden för en engångssumma. Denna gård var en av ortens märkligaste. Jag har haft den äran att flera gånger ha suttit i stugans högsäte, där jag blivit bjuden kopp och kaga. Jag tror nu, då jag nedskriver detta på fars 100-årsdag den 2 / 2 1941, att jag är en av de få levande, som suttit i denna intressanta stugas högsäte på dess ursprungliga plats i Fru Alstad. Mätta Persdotter räknade mig som släkting till huset. Jag var alltid mycket välkommen så länge någon av dem levde. Den första gång jag inträdde i stugan blev jag rent förbluffad för allt vad jag såg var så m ycket vackrare än jag sett på andra ställen. Det var på våren 1884, då vägarna gingo sönder i tövädret och skulle lagas. Det var ett mycket strängt vägväsen i Fru Alstads socken, som också hade de finaste vägarne i hela

Skytts härad. Mor måis te då köpa så kallad »slaen» sten, ty något annat fick ej socknens vägar lagas m ed. Mor Hans Rasmus hade stora stenlager, tydligen återstoder från vid enskiftet nerrivna gårdar , vilket framg ick därav, att det växte urgamla hyllebuskar i stenhoparna. Härav knackade gamle Ola Ras musson sten efiter beställning, och jag hade varit och tingat sådan för morn räkning. Jag var ju i skolåldern och var n).ed för att hjälpa till med vad jag kunde. Anders Nilsson Storm körde hästarna. När vi fick lasset färdigt bjöds vi in i stugan och jag fick, som nämnts, sitta i högsätet, Storm och Ola Ras musson bjödos att sitta på bakbordsbänken. Mätta och hennes dotter Margaretha serverade kaffe i srf:ora gammaldags porslinskoppar m ed stora veteskorpor. Jag bjöds först varje gång och medan vi sutto och drucko kaffet pratade Stormen med mor och dotter. Sen gick dottern vid påtårn bort till himlingesängen och öppnade gaveldörren till skåpet och tog en skittgrå, egendomlig brännvinsflaska och ett stort glas av egendomlig form och slog upp en bastant drammare och gav såväl Stormen som Ola Rasmusson, men mig frestade hon icke. Medan de pratade satt jag tyst som muren och beskådade all härlighet och minns det som. om ·det varit i går. Allt var intressant - högsätet vari jag satt med sitt i trä utskurna männi1skohuvud, den gamla utläggare-järnkakelugnen med sina bilder, spinnstolen med flätad halmsits, himlingesängen med inskriften S .N.S. M.I.D . ano 1796 på gavelstycket och Wår fasta borg är Herran Gud Ano 1796 på framsidans överstycke. Jag såg stugans dörrar i brunröd färg med sina speglar och de ovanligt breda golv- och loftbrädena samt de högst märk liga sexrutiga, blyinfattade fönstren med glasrutor, som av ålder skim.rade i alla regnbågens färger, det långa bordet och hörnskåpet vid min sida .intill högsätet. Jag hade vare sig förr eller senare sett någon himlingesäng vara i bruk och stå på sin ursprungliga plats, visserligen hade jag sett morfarsfars utflytfad i ett uthus. Morfar hade nämligen låtit Chripstopher möllebyggare förfärdiga en ny säng, då han gifte sig. Det var en så kallad gustaviansk säng med utdrag vid sidan. Denna 1

10 me!er

Rekonstruerad plan av gården nr 1 Fru Alstad. 1 nedersta sterset; 2 översta sterset; 3 dagligstuga ; 5 förstu; 6 sommarstuga; 7 bihagen; 8 hagen ; 9 brunn; 10 drängkammare; 11 huggehus; 12 tofteporten; 13 fårahuset; 14 loge och loggolv; 15 gadeporten; 16 stut- och fälogen samt ökelogen; 17 middingen; 18 hus för utegångssvin ; 19 brunn; 20 torv- och bränneshus. - Den västra gårdens byggnader streckade.

Östra längan med den gamla tofteporten, som var hopsatt utan någon järnspik.

säng, som jag nu äger, är uppställd i Trelleborgs museums bondstuga. Man ser därå överst en blomkruka med blad och blommor under en strålande sol, som likväl till hälften bortskymmes av en molnsky. Jag vaT 1924 resande i SjäUand och logerade några dagar på Långtoftagård i Högelse by som gäst hos bonden Mats Christophersen och hans syster, bygdeskildraren Maria Christophersen, som givit ut en bok om folklivet i Heboegnen i Själland. Här på denna gård sov jag om nätterna i en himlingesäng, som placerats ut i ett sommarrum. Den var dock ej hel utan ovandelen var borttagen och dess gavelskåp inpassat i en vägg, som avdelat gamla storstugan. Sen mor Hans Rasmus slutat sina dagar beslöto de hemmavarande barnen Per och Margaretha redan året efter, ty där var förmögenhet nog, att bygga om boningslängan. Genom 42

Förstugudörr från Lilla Markie med holme ja av samma slag, som förekom i Fru Alstad nr 1.

fornminnesvännen Nils Mårtensson Sjörup erhöll intendent G. Karlin i Lund reda på, att den gamla stugan skulle rivas. De reste dit, men något var redan sönderslaget, däribland det gamla stueboret. Intendenten köpte det övriga för 75 kronor för att därav inrätta en Skytts häradsstuga på sitt kära museum. Man må giva intendent Ifarlin all heder för den, vilket jag som levande vittne kan intyga, ty stugan är till alla delar fullt korrekt inredd, ja t. o. m. farstoen me sitt kamperstensgoll. - Strax efter kom tegelbrännaren Strömberg »me ånen i halsen», berättade Per Hansson för mig, och ville låna de 75 kronorna, som han också fick. Men de sågo aldrig röken av dem sen, och Karlin kunde likaväl fått sakerna till skänks. Gården i övrigt var också märkelig, ty det var en s. k. tvillingegår, vari tvenne häsken, hushåH, bott. Den östra bestod av fyra längor och den västra av två. Båda gårdarnas bonings-

längor lågo åt norr och uthusen söder därom med gödselstaden mot byagatan. 1 Den östra gårdens västra länga hade båda hushållen del uti. Hans Rasmusson hade dock medan han levde också förvärvat den västra går·den, vilken jag nätt till pass kan minnas. Den revs innan jag börjat skolan, den 1 maj 1877, men ett stort gammalt krokigt äppleträd stod länge kvar efter den västra gården. Hur den kvarvarande gården med sina fyra längor var inredd har Bengt Holmberg skildrat för mig. Den rekonstruerade plan, som återgives här, ger en god föreställning om byggnadernas belägenhet. Alla gårdslängorna voro uppförda av korsvirke med trekantiga lysegluggar. Klineväggarna voro så välgjorda, berättade Holmberg 1912, och behöllo kalken så väl, att ej en enda bar fläck syntes på den östra längans väggar, ehuru den ej viarit kalkad på 20 år. Men man hade också begagnat riktigt slagen kalk och den sitter säkert. Taken voro halmtäckta. I fönstren till köks - och sommarstugorna sutto järngaller »ändock väggarna blott voro klineväggja», sade Holmberg. Över ingång·sdön1en till stugu -fostoen var en holm.eja med fönster, lik den som min morfar Ola Hansson byggde 1831 på sin gård n:o 7 LiHa Alstad. Överst på holmejetaket växte en tak.lök, sempervivum tectorum. I de gårdar, där tak.löken trivdes och växte vackert slog ej åskan ner, ej heller blev det eldsvåda i sådana hus. Jag minns ej riktigt om ingångsdörren var hel- eller •s. k. lwldorra. Köksdörren däremot, som låg mitt för den västra längan, bestod av halvdörrar. Norra hälften av västra längan tiHhöiide denna gård medan den södra ägdes av västra-gården. Mitt för stugufönstren var den inhägnade bihaven med sina bikupor med halmhättor som skydd för väta, sol och köld, omlagda med gamla tunneband av järn eller trä. I halmhättorna sutto s. k. lekniva gjorda av avbrutna gamla liar till skydd mot förgörning och förhäxning. Öster om stora ingången var det planterat lutemyntor, gubbeskägg (tanesetum) och sallevi (ej salvie utan balsemita). I bihaven voro också växter såsom 1

Foto i Skyttshäradsboken. I o. Il uppi.

sannlwnsört . (sedum), isop och hjärtansfröjd (ej citronmelis · utan nepeta cataria odorata). Sankthansörtens stjälkar uppsattes midsommarafton emellan stugubjälken och loftet för var och en av husets folk för att se vem som levde längst - den, vars stjälk vissnade först, dog också först. I östra längans östra sida fanns det en ytterst märkvärdig gammal port. År 1931 kom den 9 juli ett riktigt syndaflodsregn, då här föll 237 mm på ett dygn. Detta hade till följd, att den gamla längan rasade ända upp över porten, som nu stod utan tak. Denna port var lika ålderdomlig som gården var i allt annat, ty den var förfäl'digad utan att en enda järnspik begagnats. Den var helt sammanfogad med tränaglar och hade en mindre s . k. låga, så att en person kunde gå därigenom utan att öppna hela porten. Den hängde ej på järnhängslen och järnstolpar utan på en grov trästock, som var fastsatt i dess norra sida. Denna var något längre än porten ovantill och nedantill. Den nedre ändan vilade utan någon järntapp på en stor gråsten, varuti huggits ett hål, och den övre runda ändan omgavs av ett grovt läder, vilket fästats i längans timmerverk. Jag gjorde allt för att rädda denna inärkliga port från förstörelse genom att ägarna skuHe lämna den till något museum. Åren gingo, porten :stod ute i väder och vind, ty det var många delägare som arvingar eft1er Margaretha Hansdotter och ingen vågade göra något emot den andres vilja. Jag liknade det vid Fru Alstads äldsta i behåll varande gravvård över åboänkan Margaretha Påhl Jins, kallad »Fru Alsta bank». Hon hade låtit uppsätta en prydlig sten över sin avlidne andre man och även låtit inhugga sina egna namn. Men ehuru hon lämnade mycket efter sig tiH sina sidoarvingar hade ingen råd att låta inhugga hennes dödsdag på gravvården. Då jag omtalade detta och liknade det vid denna intressanta porten, som säkerligen är äldre än från Sven Nilssons dagar, lyckades det slutligen att år 1932 förmå ägarna att skänka porten till Trelleborgs museum . Strax söder om bäste- och studestallen, som var inrättade på gårdens södra länga, var den s . k. möjmiddingen me sin middingekorra. Denna gödselstad upptog hela bredden melilan 45

stallen och allmänna vägen och var kringgärdad med stora stendien med ett led vid östra och ett vid södra sidan, vilka vreds på samma vis som östra porten med den skillnad, att det var en järntrapp, som gick ner i en gråsten, och ovantill en järnhängsla, som vreds på en järnstapel fastsatt i lestolpastenen. I denna fälwue, som också gödselstäderna i de dagarna kallades, var en brunn, som ännu är kvar sedan allt annat är försvunnet. Vid brunnen var upprest en brunnljung, den sista, som fanns i Skytts härad efter att i äldre tider varit allmänna på orten. År 1911 fotograferade jag denna brunnljung. Det var i grevens tid, ty om natten därefter blev det en mycket hård storm och utom en del sönderblåsta tak och träd gick ockiså denna brunnljung all världens väg för att aldrig mera uppsättas. 1931 påträffade jag de prydliga järnbeslagen till brunnljungen hos en bekant i byn, vars fader inköpt dem. Brunnljung, brunnkrog och brunnsäjare äro ju alla särskilt konstruerade för sitt ändamål, brunnljung och brunnkrog med en låsinrättning, så att ej de gamla träspannarna skulle tappas i brunnen, och brunnsäjaren gjordes sådan att den kunde taga upp spannen ur vattnet. I sydvästra hörnet av fälwuen var ett hus för utegångssvin, vilka gingo fritt ut och in i middingen. Huset var byggt med dubbla väggar av stora gråstenar med jord emellan, men utan murbruk. Ingången var byggd av stora gråstenar som dörrkarmar, men någon dörr fanns icke. Taket utgjordes av pilebollingar lagda i kors ovanpå gråstenarna och därovanpå var halm uppkupad. Hans Rasmusson och Mätta Persdotter begrovos i Fru Alstads kyrkogård på gårdens gravplats mitt för vapenhusets dörr söder om kyrkan. Denna gravplats har åtminstone sedan 1688 tillhört gården n:r 1 och alla som avlidit där ha fått sitt sista vilorum på denna plats. Den är f. ö. den enda av de 1688 avdelade gravplatserna, 1s om ännu tillhör den då tilldelade gården. Över Hans Rasmusson och hans hustru uppsattes en för sin tid ståtlig gravvård, vilken ännu pryder sin plats. Den är vare sig av marmor, vanlig granit eller kalksten utan av en finkornig, brungrå stenart. Överst är det ett vackert ornerat vitt marmor46

Elna Hansdotter, född 1836 i Fru Alstad-stugan och hennes man, åbon Per Olsson på nr 25-26 i Fru Alstad.

kors och därunder infällda två sammanlagda marmorhänder och en marmorsk iva med namnen. Minne Af Hemmans Åbon Hans Rasmusson Född d.

1798

Död d. / 3 1877 i Fru Ahlstad Dess Hustru Mätta Pers dotter Född d. 21 /11 1803 Död d. ~ 6/g 1885 Ps. 477, 479 1 Thes: 4: 13, 18. 47

Gravvården ansågs under min skoltid så förnäm, att den under vintern skyddades med ett i gravstenens form gjort träskydd, varå inskriften även målats. Utom denna har jag blott sett en gravsten, som varit skyddad över vintern på detta sätt. I Gislövs socken fanns ett sådant gravstensskydd uppspikat på en trösklänga som duvslag.

Hus för utegångssvinen, se planen vid nr 18 . .

ANDERS BILDHUGGARE A.v WILLIAM KARLSON

• •

ven om den ky rkliga konsten i Skåne under 1600-tale ts senare del varken kvantitativt eller kvalitativt kan mäta sig med århundradets förra del, rådde likväl trots krig och besvärligheter en viss konstnärlig livaktighet, som lämnat ej betydelselösa spår efter sig. Mycket därav har ju sedan länge skattat åt förgängelsen, men en hel del pryder ännu interiörerna i Skånes kyrkor. Ännu är detta för oss en i stort sett namnlös konst. Mästarnamnen dölja sig i arkivens gömmor, men de skola efter hand träda fram och ånyo förenas med det, som bevarats av deras konstskicklighet. Här nedan skall en av dem presenteras - JOHANNES ANDREJE WEIJLAND . JOHANNES ANDREAE var född omkring år 1662. Födelseorten är obekant. 1707 var han emellertid bosatt i Malmö, där han ägde fastigheten n :r 156 vid Mårtensgatan, vilken tidigare innehafts av bland andra ANTHONI MÅLARE. Vid samma gata bodde flera andra konsthantverkare, träsnidare, snickare och målare, som LUDVIG SNECKER, VALENTIN KLAGHOLTZ med flera . Vid den angivna tidpunkten hade Johannes Andrere sedan länge haft sitt hemvist i staden, ty i Malmö rådhusrätts dombok för 1705 den 30 januari står bland annat på tal om honom : » ... som här i staden länge suttit och brukat sitt handtwärk ». Vid flera tillfällen fungerade han som dopvittne, t. ex. den 14 okt. 1699. Han 01nnämnes då såsom »Mons:r Johannes Andrere Bildhauere». 1710 hade han lämnat sin gård vid Mårtensgatan . I skattelängderna för detta år samt för 1714 och 1716 har han ej påträffats. Säkerligen bodde han kvar i staden men var väl på grund av obetydlig eller kanske ingen inkomst ej skattskyldig. Enligt Caroli kyrkas dödbok för 1717 dog han den 21 juli detta år i en ålder av 55 år. Han begrovs den 23

i samma månad på Caroli kyrkogård, och begravningsakten förrättades av kyrkoherden SARNOW. Någon bouppteckning har dessvärre ej kunnat anträffas efter honom. Det tycks ha dröjt länge, innan Johannes Andrere sökte burskap för sin verksamhet i Malmö. Orsaken till dröjsmålet är obekant men torde väl till dels ha varit av ekonomisk karaktär. Vederbörande läto det ej heller passera opåtalt_. I varje fall förekommer hans namn i Malmö rådhusrätts dombok den 30 januari 1705. Trots åtskilliga uppmaningar, som utgått till Anders »Bildhuggare», som han här kallas, har denne icke hörsammat dessa, oaktat han till och med hållit en gesäll »på sitt handtwerlo. Rådhusrätten resolverade nu, att han skulle plikta 40 mark och åläggas att vid nästa sammanträde »prestera sin eed». Framhärdade han fortfarande i olydnad, skulle hans verktyg fråntagas honom. Nu ansåg tydligen den ansatte bildhuggaren det vara bäst att på något sätt giva sig till känna. Han inlämnade därför den 1 :ste februari samma år en skrift, däri han beklagar sitt »slette tillstånd» och meddelar, att han hade för avsikt att med det snaraste lämna staden. Rörande de honom ålagda 40 marks böterna ber han, att han måtte befrias från dessa liksom från att avlägga sin borgared, då han därigenom skulle förpliktas att ytterligare stanna i staden sex år. Detta var honom omöjligt, emedan han icke hade någon som helst förtjänst, varav han kunde subsistera. Han framhåller också i samma inlaga, att hans kollega ANDREAS BoIJ varit bosatt i staden åtta a nio år och haft två till tre gesäller utan att betala annan skatt än mantalspenningar, bakugnsskatt och prästskatt. Magistraten kunde dock icke taga någon hänsyn till denna inlaga, utan supplikanten måste ställa sig till efterrättelse dess re,solution. Anders bildhuggare var emellertid icke den, som omedelbart fann sig i myndigheternas påbud. Han vidblev att fresta deras tålamod och töjde ut ärendet över ett år. Först den 30 april påföljande år inställde han sig vid rätten för att »lijkmätigt lag» vinna burskap i staden. Antingen hade icke bättre för tjänstmöjligheter yppat sig på annat håll, eller också hade det 50

Bild 1. Kungl. Maj :ts vapen, utfört 1701 av An ders bildhuggare. Stora Harrie kyrka, Harjagers hel, Skåne .

endast varit ett svepskäl med avflyttningen för att draga ut på tiden. Magistraten påminde emellertid om de 10 dlr smt, som Anders bildhuggare ådömts att betala och ännu icke gäldat, och att han dessutom skulle »prestera stadzens Rättighet, som ock är tio dlr smt». Först när dessa summor erlagts, skulle han vinna sitt burskap. Som borgen för likviden ställde han HANS JÖRGEN KISTNER och färgaren OTTO GOTTFRID FISCHER, vilka båda gingo i god för att de 20 dlr smt:n skulle vara erlagda inom två månader. Utom sitt burskapsbrev begärde Johannes Andreae också en attest från rådstugan under en fullmakt, som han lämnat till en bokförare i Köpenhamn, Johan Melcher Liebe, att för hans räkning i Tyskland infordra ett honom tillkommande arv. Denna attest beviljades honom. Man kan möjligen härav sluta, att Anders bildhuggare varit av tysk härkomst, vilket ingalunda 51

var något ovanligt bland den tidens svenska hantverkare och konstnärer. Namnet Weijland, som tillagts honom i Caroli dödbok, har ju också omisstydlig tysk klang. På tyska skriver han ibland också sina räkningar. Sådana finnas t. ex. bland verifikationerna i Bunkeflo kyrkas räkenskaper och i Ö. Vemmenhögs. En stor del av Johannes Andreres produktion utgöres . av kungli$ majestäts vapen, såsom de benämnas i räkenskaperna, vilka enligt kungligt påbud skulle uppsättas i varje kyrka, som tillhörde de genom Roskildefreden svenskblivna landskapen. I allmänhet ha dessa utförts på 1680- och 1690-talen, såsom de vanligen utsatta årtalen meddela. De av Johannes Andrere skurna vapensköldarna ära tillkomna mellan åren 1696 och 1700 och bära ofta årtalen 1697 , 1698 och 1699. Dessa prydnader utgöras av en akantusprydd tvärslå, mestadels med årtalsbeteckningen, varpå reser sig en krönt sköld omgiven av frodig akantus och flankerad av tvenne uppresta lejon, stundom med krona på huvudet. I sköldens fält finnes antingen ensamt konungens monogram eller detta tillsamman med Sveaoch Götalands samt Pfalz-Zweibriickenska husets vapen. Akantusdekoren är grönmålad, lejonen bruna och sköldarna i sina heraldiska färger. Sin plats ha dessa vapen numera någon enstaka gång över altartavlan men vanligast på någon av kyrkans väggar eller över triumfbågen, såvitt de ej i mer eller mindre defekt skick hamnat på vind eller i skräpkammarc. Schemat är gemensamt för samtliga tidens kungliga vapen av detta slag och ter sig ganska monumentalt och dekorativt. Bland Anders bildhuggares verk av detta slag förekommer ett, som efter beskrivningen i räkenskaperna till sin uppbyggnad företer samma schema, fast i stället för lejonen ära insatta ett par änglaputti och i skölden konungens namn. Den hängdes upp 1697 i Svedala kyrka, m en är nu försvunnen liksom det samma år uppsatta kungliga vapnet med lejonprydnader, båda målade av DIDRICH LtiTKEN. Priset på dessa vapen var 18 dlr smt för träsnideriet och 14 a 15 dlr samma mynt för målningen. Det här i bild återgivna tillhör St. Harrie kyrka och betalades

Bild 2. Altartavla, utförd 1700 av Anders bildhuggare. Hammarlövs k y rka, Skytts h d , Skåne.

1701, bild 1. Om det, som 1696 utfördes för Ö. Vemmenhögs kyrka, avlät samtiden enligt en bevarad anteckning följande kritik: »Att detta Kongl. Vapen är mycket konstigt och nätt utarbetadt, ja een god dehl bättre än de andra i Häradet, är oss alla i Häradet kunnogt». Utom de redan nämnda finnas eller ha dylika funnits i följande kyrkor: Ö. Torp, Espö, målat av CHRISTOFFER NILSSON, Lilla Isie, Grönby, Anderslöv, målat av TRUED MÅNSSON, Skivarp, alla 1697, Hemmesdynge 1698 och V. Vememhnög 1699. Johannes Andre::Bs verkstad var emellertid ej så ensidig i sitt

Bild 3.

Krucifix av Anders bildhuggare frå n Bunkeflo kyrka, Oxie hd, Skåne. K. M. 14642.

Bild 4. Port m ed omfattning, utförd för Lunds domkyrkas kor 1707 av Anders bildhuggare. Nu i domkyrkomu seet.

arbete, att dess produktion endast inskränkte sig till dessa vapenprydnader, även om de till numerären voro de talrikaste. Även altartavlor ha utgått därifrån. Den här i bild 2 avbildade altartavlan från Hammarlövs kyrka, utförd 1700, är ett vackert prov på den så kallade Karl XII :sbarockens frodiga akantusdekor. Den utfördes på verkstaden i Malmö och forslades sedan till bestämmelseorten samt betingade ett pris av 60 dlr smt för skulpturarbetet, medan målaren Liitken tog 70 dlr samma mynt för dess »anstrykande». Den står alltjämt kvar i kyrkan och är tills datum den enda kända från Anders bildhuggares verkstad. Även ren figurskulptur tillhörde verkstadens prestationer. Så utfördes 1696 för Bunkeflo kyrka ett krucifix, fyra evangelister, tre änglahuvuden och ett lejonhuvud. Det i räkningen omtalade krucifixet förvaras nu på Kulturen i Lund bild 3. I senare tider har det blivit ommålat. Sannolikt har även ett och annat epitafium utgått från verkstaden, fast det är svårt att med säkerhet påvisa något sådant. För Lunds domkyrka var Johannes Andrere verksan1 1707, då han utförde vissa bildhuggarearbeten till den nya korutsmyckningen. Dessa omfattade bland annat de skrank med portar, som nu äro uppstälda i Domkyrkomuseet i Lund, bild 4. Ornamentik,en utgöres av saftiga akantusrankor i ganska flack relief. Över portarna står en akantusprydnad med Karl XII:s krönta namnchiffer. Vackert snidade äro också de stavar, som bilda ett galler i portarnas övre del. Från början ha de sannolikt varit målade, fast man nu svårligen kan förmärka några spår därav. Arbetet kostade 300 dlr smt. Anders bildhuggares och hans verkstads konstnärliga förmåga tycks ej ha varit omfattande, tvärtom kan man konstatera en ganska stark begränsning härvidlag. Under det att akantusrankan är utförd med must och viss kraft och yppigt och frodigt utbreder sig, t. ex. å de nyssnämnda kyrkliga vapnen, visar figurskulpturen ofta en påfallande tafatthet, såsom lejonen å St. Harrie-vapnet med sina egendomliga missbildningar på huvudet. Dessa kunna ju dock vara produkter .av en särskilt valhänt verkstadsgesäll. Vända vi vår uppmärksamhet

mot Bunkeflo-krucifixet, kunna vi genast konstatera en betyd. ligt säkrare hand, förmodligen mästarens egen. Visserligen har d et svagheter i detaljerna, men helheten är god, och uttrycket i ansiktet, lugnet efter den avslutade dödskampen, är onekligen rätt väl återgivet. Någon konstnär kan man måhända icke kalla honom, men väl en god hantverkare i tidens anda. Det förefaller efter räkenskaperna att döma, som om med 1700-talets inbrott arbetsuppgifterna väsentligt minskats. Kan man dessförinnan år för år följa verkstadens produktion, uppstår sedan stora luckor. Johannes AndreIB har säkerligen haft fog för påståendet i sin inlaga till magistraten , att han icke hade n ågon förtjänst, varav h an kunde subsistera.

ATT SPINNA TEKNISKA OCH KULTURHISTORISKA UTVECKLINGSLINJER

Av SVEN T. IUELLBERG

m i naturen funnits ett material med sådana egenskaper, att det omedelbart kunnat användas som tråd till väv( nader, skulle människan icke behövt uppfinna de många olikartade tekniska detaljer, som nu ingå i spånadskonsten. Men eftersom tråden måste sammansättas av en mängd tunna fibrer, som var och en föi: sig är alltför svag och alltför kort till ett sådant ändamål, har hon varit tvungen att finna ut den serie av metoder, som till sist frambringat våra dagars högeffektiva spinnmaskiner. Och likväl - huru komplicerade dessa än kunna synas oss, bygga de alltjämt på den uppfinning av sländan, som namnlösa släkten för tusentals år sedan förde i dagen. Längre avlägset från oss är ej heller sländans bruk än att människor ännu finnas i vårt land, som i direkt nedstigande led, om uttrycket må tillåtas mig, från stenåldern lärt sig spinna på detta redskap. Så leva alltså vid sidan av varandra stenålderns traditioner både i oförändrat skick och i den form dessa genom människors snille under tidernas lopp erhållit - samtidigt vittnande om den mänskliga förmågans begränsning att hinna utöver de tekniska grundvalar, som lades redan i kulturens barndom. Ordet spinna är besläktat med spänna och betyder i detta sammanhang den rörelse, varigenom materialet utspännes eller sträckes till tråd. Denna förklaring täcker likväl icke hela betydelsen, ty spinnandet sker genom en rörelse, som samtidigt utsträcker och sammansnor materialets fibrer. Denna kan man utföra med fingrarna genom att t. ex. ur en ulltott draga )

fram fibrer och på samma gång med en roterande rörelse sno dessa samman. Man kan också som hjälpmedel använda en krok, på vilken fibrerna häktas fast och med vilken man samtidigt drar och snor materialet till tråd. Tråd bärflyter f. ö. ur en indoeuropeisk ordstam med betydelsen vrida och sno. - Utöver dessa båda rörelsemoment i spinningen förekommer även ett tredje. Sedan tråden utspunnits till en viss längd, måste man upplinda det spunna innan man kan fortsätta att spinna ut tråden till större längd. Sländan, handtenen eller tenen ersatte metoden att spinna med fingrarna eller kroken och var -en betydande ny skapelse, ett av spånadskonstens grundelement. Den består av en stav, som har en viss tyngd, vare sig denna uppnåtts genom att staven tillverkats av metall eller, såsom vanligen skett, en smäcker träten blivit belastad med en rund trissa, som kunde vara av sten, lera, ben eller dyl. I översta ändan av tenen finns en krok, på vilken fibrerna häktas. Spinningen tillgår på så sätt, att sländan sättes i rotation och får utföra sin rörelse fritt i luften medan den spinnande med handen matar fram fibrer till tråden. Härvid utför tenen två av momenten: 1 :o snor tråden genom sin rotation, vilken förstärkes av den svänghjulslika trissan, och 2 :o utsträcker tråden genom sin tyngd. När spinningen fortgått så långt, att tenen når golvet, måste arbetet avbrytas och den spunna tråden lindas upp. Härvid fullgör tenen det 3 :dje momentet, i det att den tjänstgör som spole för trådens upplindning. Detta enkla redskap uppbär sålunda de fordringar, man ännu ställer på en spinnmaskin. Vi ha från medeltiden de två benämningarna s 1ända och ten på vad som förmodas vara samma redskap. För min del skulle jag under dessa båda namn vilja söka finna två olika redskap, av vilka tenen eller handtenen representerar det ovan beskrivna medan sländan sammanhänger med den under medeltiden uppträdande långrocken. HELLQUIST angiver i Svensk etymologisk ordbok med reservation en betydelse av ordet ten såsom något, som 'svänger hit och dit', och hänvisar till ett grekiskt ord med betydelsen 'virvel'. Detta faller ju bra

Sländor från Lappland och Dalarna. K . M. 27931 och 20318.

in med handtenens rörelser. I samma källa förklaras slända sammanhänga med ett ord med den ursprungliga betydelsen 'vrida'. Men därjämte anföres, också med tvekan, sammanhanget med ett germanskt ord, vars b etydelse är 'låta glida', slinta. Hurupass fast denna tolkning kan vara ur språklig synpunkt, kan jag icke bedöma; att den däremot ur teknisk synpunkt på ett utomordentligt sätt belyser den rörelse, som är grundläggande för nästa stora uppfinning i spånadskonstens historia - långrocken - skall det följande visa. Långrocken består av en slända, som vilar horisontalt på två lagerbockar fastsatta i ett bräde. För att sländan skall kunna kringvridas är den försedd med en trissa, över vilken löper ett drivsnöre från ett likaledes i brädet anbringat större

\1edellida sländor funna i Lund. De fyra fr å n v. äro av trä med trissor av svartgods, därefter en ten av ben och tre tenar av brons. Sländtrissor av skiffer och svartgods. K. M. 17812, 20530, 5571 , 20559, 25597, 20345, 9082 , 1-!097, 21635 och 21958.

drivhjul. Då detta hjul vrides runt med handen, överföres dess kraft till sländan, som därvid erhåller en roterande rörelse. För att möjliggöra spinning har sländan en långt utskjutande spinn ten. Principen för långrock.ens arbete utgår från den erfarenheten, att om man lindar en tråd på en roterande axel och låter trådens infallsvinkel bli sned, så rullar tråden upp sig spiralformigt på axeln till dess att den uppnår dess spets. Då tråden nått denna, glider eller slinter den för varje varv av spetsen och därvid snos tråden ett varv. Man fäste därför fibrerna, ' som för ändamålet först blivit snodda ett litet stycke, vid spinntenen, satte med ena handen hjulet och därmed sländan i rotation, rullade spiralformigt på den färdigspunna ändan 61

14 stycken sländtrissor av svartgods, samlat kloakgrävningsfynd från Lund, medeltiden. K. M. 5312.

och lät sedan den slintande rörelsen sno fibrerna samman ur den ulltott, som man höll i den andra handen . Medan detta pågick sträckte man ut handen på så sätt, att tråden hela tiden föll in i sned vinkel mot spinntenen. Då man spunnit ut så lång tråd, som man nådde med armen, måste spinningen avbrytas och tråden lindas upp . Detta skedde på det enkla viset, att handen fördes i ett läge, varigenom tråden föll in i rät vinkel mot den alltjämt roterande spinntenen, varvid den rullades upp på denna. Sedan detta skett, fördes handen snett igen och spinningen började på nytt. Både vid spinning på handten och långrock måste arbetet avbrytas efter en viss längd spunnet garn för att linda upp detta. Långrocken var i detta avseende emellertid mera tidsbesparande än handtenen. Nästa fas i utvecklingen måste därför vara att söka övervinna detta avbrott och få fram en

Nockar på medeltida sländtenar från Lund. T.v. av trä , de övriga av brons. K. M. 17812, 20345, 9082 och 14097.

apparat, som möjliggjorde, att tråden lindades upp samtidigt med att spånaden skedde att övervinna den avbrutna, periodiska, spinningen och uppnå den fortlöpande, kontimzerliga. Detta förverkligades vid medeltidens slut genom uppfinningen av det kombinerade vingdonet och rullen eller bobinen, d. v. s. den mekanism, som finnes på våra vanliga spinnrockar. Vem som funnit denna geniala lösning av problemet är okänt. Den finnes emellertid i ritning av den framstående italienske konstnären och mekanikern LIONARDO DA VINCI från tiden omkring 1500. I sin fulländade form med trampanordning tillskrives den en tysk bildhuggare JoHANN JÖRGENS och anses härstamma från tiden omkring 1530. De första spinnrockarna av detta slag infördes 1552 från Liibeck till Stockholm och överlämnades till fatburshustrun på slottet. -För 3 rockar be-

Långrock fr ån Småland . K. M. 25274.

talades 6 fårskinn, vilket förefaller att ha varit mycket billigt. (Se JOHN BöTTIGER, Svenska statens samling af väfda tapeter I s. 13.) Principen för vingdonet har sannolikt utvecklat sig ur den erfarenhet, man erhållit vid upplindandet av tråden efter spinningen. Ty om man lindar upp en tråd på en käpp, som man håller i handen, sker detta enklast genom att man för den fria handen m ed tråden runt käppen - naturligtvis under förutsättning, att käppen är så kort, att detta låter göra sig, vilket alltid var fallet med handtenen. Härvid snos tråden ett varv för varje lindat varv. Kan man samtidigt få käppen att rotera med snabbare omlopp än lindningsrörelsen med den fria han 64

Långrock från Småland K. M. 30843.

den runt käppen, erhåller man som resultat dels att tråden snos hårdare och dels att den samtidigt lindas upp på käppen. Ur denna erfarenhet framsprang spinnmekanismen i det att den kringgående rörelsen åstadkoms av vingdonet och lindningen av bobinen. Liksom på långrocken skedde rotationen genom förmedling av ett större spinnhjul, som nu trampades och sålunda lämnade båda händerna fria till arbetet. Vingdonet satt fäst vid en järnaxel, på vilken bobinen var löst uppträdd, så att den kunde rotera oberoende av axeln. Vingdonets och bobinens olika hastighet förorsakades av olika storlek på de snörtrissor, genom vilka kraften från spinnhjulet verkade. På vingdonet sutto en rad små järnhakar, nockar, på vilka tråden

»En spinner bomull », detalj ur olj emålning av P ehr Hilleströrn omkr. 1800. Den spunna tråd en lindas upp på långrockens sp innten .

upphakades och flyttad es för att upplindningen skulle kunna fördelas jämt på bobinen. Samma namn, nock, var den gammalgermanska benämningen på den i sländans sp ets befintliga kroken. Med dessa uppfinningar hade man sålunda vid nya tidens inbrott på spånadens område även upptäckt sitt Amerika. Det gällde nu blott att utny ttja lärdomarna och göra dem fruktbärande. Utan tvivel kom den nya tramprocken att få en genomgripande betydelse särskilt för linspånaden. Under 1500talet slår användningen av linne igenom i vida kretsar och härtill måste tramprocken ha bidragit, då den gjorde det möjligt

T ramprock, s. k. högrock , Västergötla n d . K . M. 4727

att förse vävarna med större mängder lintråd än tidigare. Studerar man textilindustriens utvecklingshistoria, skall man finna att alla framsteg i första hand äro beroende av garntillförseln. Först sedan man löst denna fråga genom förbättrade tekniska anordningar; följa uppfinningar på andra områden av vävnadskonsten, såsom nya vävmaskiner och apparater för tygets färdigställande. I Sverige gjorde~ alltsedan Gustav Vasas tid betydande ansträngningar att inom landet framställa det kläde, som erfordrades i främsta rummet för militärens behov. Under hela medeltiden och långt senare var man hänvisad till införseln från utlandet, och nackdelarna härav hade man erfarit under krigstid,

Spindel på en småländsk långrock. K. M. 30843 .

då importen var avstängd eller försvårad . Den inhemska tillverkningen av ylletyg steg till betydande mängder under Gustav Il Adolfs och Karl XI :s regeringstid och blev särskilt omhuldad under Frihetstiden. Under dessa långa tidsrymder fram till 1790-talet, då de första mekaniska kard- och spinnmaskinerna infördes i vårt land, framställdes all garnspånad på långrock och tramprock. För att tillräcklig mängd skulle erhållas måste tusentals män niskor vara sysselsatta med garnspånad. Sveriges ä ldsta klädes fabrik eller vantmakeri, som det kallades denna tid, tillverkade under året 1551 1,200 meter kläde och foderduk och sysselsatte enbart för spånad av det härför erforderliga garnet 77 kvinnor. Såsom en särskild skattepersedel utgick under 1500- och 1600talen från allmogen i Kalmar län och på Öland s. k. ullskattegarn, som befallningsmännen på slotten samlade upp och sände till vantmakerierna. Förteckningarna över slottens personal 68

Spindel och vingdon på en västgötsk tramprock. K. M. 4727.

upptaga fast anställda spinnerskor. Genom dessa århundradens manufakturhistoria förnimmer man det starka behovet av spånad, ett behov, som tar sig ännu starkare uttryck under 1700talets av staten livligt understödda textilverksamhet, då spånaden även skulle räcka till för bomullsoch linnefabrikerna. Många åtgärder vid togos för att öka antalet av spinnande händer. Spinnskolor inrättades för att utlära konsten att spinna kamgarn, socknarna ålades att sända in unga kvinnor till fabrikerna för att lära sig spinna fint klädesgarn, i tukthusen skulle fångarna spinna grovt ullgarn liksom barnhushjon och fattighjon, premier och belöningar utdelades för flit vid spinnstolen, krögare och lösa kvinnor ålades att leverera visst kvantum garn - ett ansenligt uppbåd, som under stora svårigheter mobiliserades. Likväl ville icke dessa åtgärder förslå. I mitten av 1700-talet växte behovet av spånad ytterligare, och man sökte för den skull en ny organisationsform, genom 69

Tramprock med lutande hröst och dubb el hjulkrans. Skåne. K. ~1. 7395.

vilken landet uppdelades i vissa distrikt för kamulls -, bomullsoch linspånad. Sålunda blev Dalarna i sin helhet anslaget till bomull och Västernorrland, en del av Västmanland, norra Halland, Marks och Kinds härader samt någon del av Växjö, Kalmar och Östergötlands län till lingarnsspånad medan det övriga landet bibehölls till kamullsspånad. När garntillverkningen på detta sätt spreds över landet, var det nödvändigt att tillsätta vissa personer, som fingo till uppgift att såsom förläggare förse allmogen med råvaror och redskap samt att mottaga och betala garnet efter viss taxa för att sedan befordra det till fabrikerna. Sådana kommissionärer fingo särskilda spinneriprivilegier på utnyttjandet av en viss trakts befolkning för detta ändamål. 70

Tramprock med lutande, dubheltbröst. Skå ne. I\. M. 38~J99.

Ett spinneri under 1700-talet bestod sålunda av en eller flera socknar med ett stort antal spinnare. Redan nu hade man emellertid känning av arbetskraftens otillräcklighet inom landet, vadan blott äldre personer och barn finga syssla med spinning, så att ej de arbetsföra togos bort från jordbruket. För spånaden till klädesgarn och bomullstråd kom långrocken uteslutande till användning och dess utspridande till allrn.ogen torde sammanhänga med Frihetstidens omfattande försök att göra hela landet till ett spinneriföretag. Den stora arbetskraft, som på detta sätt åtgick för att förse fabrikerna med garn , medförde behovet av ytterligare förbätt71

Tramprock från Lund med hjulskena och andra detaljer av mässing. l\. M. 38731.

rade spinnredskap. De nya uppfinningarna gjordes i England, sedan gammalt ett av textilindustrins moderland. 1767 lyckades JAMES HARGREAVES fullborda den första verkliga lösningen av problemet huru man skulle föröka spinnstolens kapacitet. Hans spinnmaskin är känd under namnet Spinn in g Jenny. Det var en maskin för finspinning och fordrade sålunda en för spånad. Till sin princip är det en tillämpning av långrocken, och maskinen är mycket enkel. Spinningen sker på ett antal tenar av samma slag som långrockens, men placerade vertikalt, vilka sättas i rotation medelst ett för hand drivet spinnhjul. Förspånadstråden, som är lindad på bobiner insatta i spinnstolen, går genom en apparat, den s. k. klämman, fram till spinn72

Tramprock av Alo is Ma ger 's typ med 2 vingdon , Malmö. K . M. 14560.

tenen. Klämman, som möjliggör sträckningen av garnet, är rör ligt placerad i ett högre läge än spinntenens spets, varigenom tråden får den sneda infallsvinkel, som måste till för att den skall få snodd. - I likhet med långrocken hade Spinning Jenny den nackdelen, att arbetet måste avbrytas, då upplindning av en begränsad längd av det spunna garnet måste ske. Anordningen för denna procedur utgjordes av en arm, som kunde fällas ned över trådarna, så att deras infallsvinkel mot tenen blev rät, varefter garnet kunde lindas på tenen på likartat sätt som vid långrocken. Ett par år senare erhöll RICHARD ARKWRIGHT patent på en spinnmaskin, som utgick från tramprocken med dess spindel

och vingdon. Fördelen med denna maskin var alltså, att spinning och upplindning kunde ske samtidigt. Även denna lösning krävde förspånadsgarn, som sattes in på bobiner i stolen. Från dessa går tråden genom en serie olika snabbt roterande valsar, vilka åstadkomma sträckningen, till vingdonet. Detta bringades att rotera medelst kraften från ett drivhjul motsvarande tramp rockens spinnhjul. Drivkraften var i det första av de spinnerier, där ARKWRIGHT's maskin tillämpades, vattenkraft, vadan denna spinnmaskin kommit att erhålla namnet water-frame, vattenmaskin. HARGREAVES ' och ARKWRIGHT's maskiner voro behäftade med många fel och ofullkomligheter, men bilda likväl utgångspunk. ten för kommande spinnmaskiner. Sedan de 1780 kompletterats med SAMUEL CROMPTON's s. k. m ule-J en ny, vilken för enade de båda föregångarnas maskintyper i en, kunde maskinerna praktiskt taget användas till spånad av vad slags material som helst. Efter denna tid spreds användningen av spinnmaskiner icke blott i England utan även i övriga delar av världen. Redan på 1790-talet funnos två fabriker i Stockholm, som installerat spinnmaskiner. Engelsmännen hade genom lagförbud sökt hindra utförsel av de arbetsbesparande maskinerna. Men detta hade varit förgäves . Åtminstone vid den ena av stockholmsfabrikerna hade två engelska arbetare varit verksamma vid uppsättningen. 1797 funnos vid FRANS SUELL's klädesfabrik >> Concordia» i Malmö 6 engelska spinmaskiner om 44 spindlar vardera. Ännu ett par årtionden senare skedde väl handspånad vid sidan av den mekaniska, men denna vann överallt terräng . Så uppstodo spinnerier av 1800-talstyp helt baserade på maskinell kardning och spinning. Ännu på 1840-talet sökte man upprätthålla handspinningen i konkurrens med dessa spinnerier och införde den förbättrade tramprocken av wiirtembergaren ALOIS MAGER's typ med dubbla vingdön, genom vilken spånaden skulle uppnå dubbel effektivitet. Mot tidens utveckling kunde man dock icke strida med någon framgång och under senare delen av förra århundradet avvecklades handspinningen 74

Schematisk framställning av det tekniska sambandet mellan å ena sidan långro cken och Hargr eavcs' spinnmaskin, å andra tramprocken och Arkwright's spin11maskin.

även som hemslöjd. Mor lämnade istället in sin ull vid spinneriet och fick färdigt garn. Därmed kan å ena sidan en mycket lång kulturtradition sägas vara bruten medan å andra utvecklingslinjen likväl obruten fullföljer de en gång i tidernas morgon givna tekniska uppslagen.

HÄNVISNINGAR. Bland lättare åtkomlig litteratur märkes: Linkultur i Halland. Göteborgs Kungl. Vetenskapsoch Vitterhets-Samhälles Handlingar, Fjärde följden Band 33 n:o 2. GERDA CEDERBLOM, Några av våra spånadsredskap och deras ättlingar. Fataburen 1909 s. 1 ff. R<\GN..\H JrnLow , Sländspinning i Sverige. Svenska Kulturbilder. B. 5 s. 105 ff.

ALBER T ANDERSSON,

INSTRUMENTMAKARE I. V. \VAHL OCH HANS VERKSTAD A.v HARALD NILSSON

Lunds Weckoblad för onsdagen den 14 januari 1818 lästes på 4:de sidan under »Till salu finnes:» följande annons: »För dem som mera älska Inlänske än Utländske tillwerkningar, enär de förra med jämförlig godhet icke kosta mera än de senare, tillkännagifwes, att undertecknad förfärdigar och säijer större och mindre Clarinetter och Flöiter, så wäl af de tjenligaste Swenska, som wissa främmande · trädsorter , i synnerhet Ebenholz . Clarinette1:ne med 5 till 11 klaffar, samt Stycken till tonförändringar. De större Flöiterne med 1 till 3 mellanstycken, eller med utdrag, samt 1 till 6 klaffar af Messing eller Silfwer. Priser ne ära nära en tredjedel lägre än för sådane Instrumenter när de med Tull och öfrige omkostnader Utifrån anskaffas . De Instrumenter jag förfärdigar förses med min namnstämpel. Landskrona den 10 Januarii 1818 Iacob W. Wahl.»

Det finns nog ingen varken samtida eller nutida läsare av denna annons som inte osökt gör den reflexionen, att annonsen är författad av en gammal säker och självmedveten musik.instrumentmakare med stadgat rykte för klokskap och kunnande. Så är emellertid ingalunda fallet. Annonsören var den då endast 16-årige sonen till ekonomidirektören HANS W AHL i Landskrona, som på detta sätt för förnta gången framträdde inför en större allmänhet. Men så hade han också ända sen sin tidigaste barndom sysslat m ed tillverkning av musikinstrument 77

och redan vunnit ett visst erkännande. Man kan även utan allt för stor överdrift säga, att Jacob varit ett underbarn med tanke på hans mycket tidigt utvecklade förmåga att bygga träblås instrument. I varje fall var han en utpräglad specialbegåvning, vilket så småningom förde honom till platsen som den förnämste tillverkaren av blåsinstrument i det samtida Sverige. För dem som sysslade med blåsinstrument, antingen det .nu var som musiker eller som instrumentmakare, bör 1800-.talets första årtionden ha varit en synnerligen intressant och händelserik tid med ett flertal nya uppfinningar och förbättringar på detta område. Redan under 1700-talet hade härvidlag stora framsteg gjorts och många bl åsinstrument, framför allt träinstrumenten, hade fått ett rikare, fylligare och mera nyanserat register tack vare tillkomsten av nya ljudhål och klaffar. Men det var dock först under 1800-talets förra hälft som kulmen nåddes i denna utveckling. Flera träblåsinstrument, som klarinetten, flöjten och fagotten , nådde nämligen nu en sådan grad av fulländning både i fråga om t!=knik och välljud, att man kan tala om en höjdpunkt i deras utveckling. Vad bleck.instrumenten beträffar synes det knappast vara tal om någon utveckling före denna tidpunkt, även om· dragbasunen, inventionstrumpeten och klaffhornet redan voro uppfunna. Men nu inträffade härvidlag en fullständig revolution genom uppfinningen av ventilsystemet på 1810- och 20-talen, varigenom dessa instrument kunde göras kromatiska. Detta bidrog även till att ett flertal nya instrument blevo uppfunna. - Sådana voro i korta drag förhållandena inom den del av instrumentens värld, där JACOB VALLENTIN W AHL kom att göra så framgångsrika insats er bl. a . som den förste tillverkaren av moderna mässingsinstrument i Sverige och som uppfinnare av instrument. Repslagaremästare Hans Wahl var en av de mera kända borgarna i Landskrona i början av 1800-talet.1 Han var född i Malmö och hade 1796 slagit sig ner i Landskrona tillsammans med sin hustr u Anna Ch1iistina. Makarna hade endast ett barn, sonen Jacob Vallentin . Hans Wahl var i goda ekonomiska om78

Bild l . Instrument makar e I. V. \Va hl. Foto omkr. 1880. L. M. to-l -L

ständigheter och drev en lönande hantering. Bevarade räkenskapsböcker visa, att denna med åren fick en allt större omfattning. Dessutom var han uppskattad och anlitad kommunalman . och ansågs som en »frisinnad och originellt självständig inan. » 2 Framför allt genom sina förtjänster vid anläggandet av »planteringen» Carlslund (1813- 1815) strax norr om Landskrona, erhöll Hans Wahl titeln ekonomidirektör. Han dog den 22 a ugusti 1826. Anna Christina Wahl överlevde -sin man i nära 40 år och dog först i januari 1864. Repslagare Wahl ägde i Landskrona bl. a. fastigheterna nr. 109 Litt. B och C Norre Värn vid Gunnargatan, nuvarande Norra Infartsgatan 22, där Landskronaortens Andelsmejeriförening har sina lokaler. Det var i den ännu bevarade långa, låga korsvirkeslängan utmed gatan som sonen Jacob Vallentin föddes den 3 mars 1801.

Det är inte så värst mycket man vet om Jacob Vallentins barndom och ungdom. Endast några spridda drag ha blivit bevarade undan glömskan. Meri de äro så mycket mera betydelsefulla, därför att de kunna upplysa oss om, att han redan som barn hade lust och fallenhet för det, som sedan blev hans livsintresse, och att han även tidigt fick tillfälle att utbilda sig härför. Genom sin ställning som enda barnet till burgna f{:iräldrar var han i den lyckliga situationen, att han kunde välja sitt yrke efter håg och läggning utan att alltför mycket behöva tänka på den ekonomiska sidan av saken ·och detta har säkert haft åtskilligt att betyda för hans senare framgång. Jacob Vallentin besökte ej någon skola utan undervisades i hemmet av privata lärare i de ämnen, som särskilt intresserade honom. I fråga om läsämnena kommo levande språk och matematik i främsta rummet, vilket senare givetvis var av särskild betydelse för hans blivande yrke. I engelska och matematik undervisades han av bl. a. rektor Chr. Sylwan vid läroverket i Landskrona, 3 vilken ansågs vara ovanligt skicklig i levande språk. Minst lika betydelsefulla voro dock övningsämnena musik och slöjd, där han även tidigt gjorde stora framsteg. I slöjden ägnade han sig särskiH åt svarvning, där han vann stor skicklighet. Konsten att tillverka musikinstrument av trä, utom flöjter även klarinetter, oboer och fagotter, säges Wahl i huvudsak ha förvärvat på egen hand och han lär tidigt ha vunnit erkännande som en skicklig instrumentmakare. Redan som 12-årig förfärdigade han en mycket välgjord flöjt som t. o. m. påstods vara så förträfflig, att den förärades till dåvarande prins Oscar. 4 I Hans Wahls dagbok för 1812 omt•a las att Jacob, som han kallades av föräldrarna, nu hade en egen verkstad, som vid detta tillfälle antingen blev nyinredd eller reparernd. Han var då endast 11 år gammal. Efter nämnda år följer tyvärr en lucka i urkundsmaterialet, vilken omfattar de för Jacobs utveckling som instrumentmakare säkert mycket betydel sefulla åren fram till 1818, då annonsen 0

Bi ld 2. \\1ahls fastighet Norra Infartsgatan 22, Landskrona. Foto Enoch Svensson 1939. I

,,, !.

,,,;,.I

kom till. Här är det åter en av faderns affärsdagböcker, som kommer till hjälp och nu har ett flertal uppgifter att lämna. Räkenskaperna för Jacobs verkstad återfinnas såväl i nämnda dagbok som i en senare sådan från 1821 under »Rörelse och Hushålls Conto», och tyckas vara mycket omsorgsfullt förda. Detsamma kan man däremot knappast säga om de räkenskaper, som Jacob senare började föra m en ganska snart tycks ha tröttnat på. Av räkenskaperna i 1818 års dagbok framgår det, alt Jacob detta år tillverkade och sålde 11 st. klarinetter och flöjter i olika tonarter, utom detaljer av sådana instrument. Redan nu har han också börjat knyta förbindelis er med den kundkrets, som åtminstone framdeles får anses som hans bästa, nämligen militärmusikkårerna. Till dessa räkenskaper komma vi längre fram att återvända. År 1824 anträdde Jacob Wahl en resa till Tyskland för att 6

ytterligare utbilda och förkovra sig i sitt yrke och stannade borta i två år. Resan gick över Köpenhamn, där han stannade åtminstone ett par månader enligt anteckningar i en almanack för detta år. 5 Hans återkomst 1826 kan möjligen ha stått i samband med faderns inträffade död. Repslagerirörelsen överläts nu till en kusin till Jacob, repslagaremästare Johan Malmsten från Lund, vilken fått sin utbildning hos Hans Wahl. Troligen är det först nu som Wahl på allvar etablerar sig som instrumentmakare och verkstaden inredes i norra ändan av längan vid Gunnargatan, där den senare var belägen. I varje fall får han 1827· sin förste medarbetare Johannes Ahlberg bördig från Hälsingborg .6 Följande år, 1828, har han skaffat sig en räkenskapsbok eller dagbok, där inkomster och utgifter för verkstaden äro införda. Boken, soni. utgöres av ett 96-sidigt häfte i liten kvart, omfattar tyvärr endast räkenskaper för några spridda år från 1828- 1839, men innehåller dessutom även anteckningar om offerter på många olika slags instrument till skilda personer. Boken utgör en utomordentligt viktig källa för kännedomen om Wahls verkstad och kommer i det följande ofta att citeras. Det dröjde inte länge efter hemkomsten från Tyskland förrän Wahl gjort sig ett namn i den svenska musikvärlden genom de utmärkta träblåsinstrument, som han tillverkade. Detta fra mgår bl. a. av de affärsförbindelser han enligt dagbokens anteckningar nu förskaffat sig över h ela vårt land och bestyrkes dessutom genom uppgifter från flera andra håll. Det bästa beviset för den uppskattning hans produktion rönte var den officiella utmärkelse Wahl erhöll, när han den 31 aug. 1841 valdes till associerad i Kungl. Musikaliska akademien. Åtminstone i en notis i Landskro'na Tidning för lördagen den 2 oktober 1841, där detta evenemang omtalas, tituleras Wahl nu »Musikaliske Instrumentmakaren I. V. vVahl». I notisen omtalas vidare, att »orgelnisten» P. M. Hj ertstrand i Landskrona vid detta tillfälle även blev vald till associerad, vilket för Wahl bör ha varit anledning till dubbel glädje, då Hjertstrand var en hans gode vän och store kund. På ett annat 82

Bil d 3. Sida i dagbok vVahls fr ån 1828. L. M.

ställe i samma tidning framhålles, att den utmärkelse, som kommit de båda landskronaborna till del, var ytterst välförtjänt och att samhället kände stor tillfredsställels e över att äga två sådana personer, »hvilka dels blifwit bemärkta, dels utan motsägelse gjort sig förtjenta af slik uppmuntran». Att bli vald till associerad i Musikaliska akademien innebar givetvis också en utmärkelse av mindre vanliga mått, vilket man bättre förstår, när man får veta att i landsorten, alltså utom Sockholm, endast 10 »för musikaliska kunskaper välkända Män» kunde väljas. Hur vVahl själv tog akademiens utmärkelse vet man ingenting om, men i varje fall tycks han inte ha glömt bort den. 30 år senare eller närmare bestämt den 26 jan. 1871 förärade \Vahl en ny trumpet i B till akademien.' År 1834 fick Wah l ännu en medhjälpare i verkstaden lär83

lingen Carl Brink från Hälsingborg. Men i slutet av 1830-talel och början av 1840-talet hade Wahl inte mindre än 4 gesäller och 3 lärlingar i sin verkstad. 6 Anledningen till att verksamheten i början av 1840-talet fick ett sådant uppsving var a tt \tVahl nu utvidgade sin rörelse genom att börja tillverka blåsinstrument av mässing av de nya typer, som nu började komma i bruk. I den nekrolog över W ahl, som finnes införd i tidningen Korrespondenten Landskrona Tidning för den 29 november 1887, säges att det ·var på uppmaning av en »enskild person» som han började denna tillverlrnjng. En muntlig tradition , förmedlad av den 74-årige skomakarmästaren Agaton JiBnzon i Landskrona, vilken som barn brukade hålla till i \i\T ahls verkstad och som, sedan denna övergått i andra händer, även under några år var lärling där, vet emellertid berätta att Wahl själv skulle ha kommit på iden a tt börja tillverka mässingsinstrument med ventiler. Han skulle nämligen fått tag i ett sådant nymodigt instrument och efter noggranna studier av detsamma ha börjat tillverkningen. Härmed får vara hur som helst och förresten finnes inget absolut hinder för att båda dessa saker ha inträffat. I Jacob Vallentin Wahls dödsruna läses följand e passus om de Wahlska mässingsinstrumenten: »Genom tillämpning af sina kunskaper ,i musikens teori och matematiken lyckades han åstadkomma instrument, som genom sin rena, mjuka och fylliga ton öfverträffade de förut befintliga och som ännu i dag bibehålla sitt företräde framför andra tillverkningar» . Detta omdöme om Wahls mässingsinstrument lär även i huvudsak överensstämma med verkligheten. Det har emellertid framhållits, att instrumenten voro tungblåsta, vilket framför allt skulle bero på det grova godset. Men så voro de å andra sidan så mycket mera h ållbara. De instrument av detta slag, som efter mitten av 1800-talet började tillverkas i Stockholm av den där 1850 grundade firman Ahlberg & Ohlsson, vars grundläggare tidigare varit gesäller hos W ahl, ansågos däremot vara lättblåsta, därför att rörgångar och byglar voro av tunnare 84

material. 8 Men \Vahl inte bara byggde sådana mässingsinstrument, som andra tidigare hade konstruerat, utan han var även själv uppfinnare. I Ny Tidning För Musik 1855 sid. 95 omtalas i ett utdrag av ett b rev från Landskrona <lat. 18 febr., att instrumentmakare Wahl nyligen hade förfärdigat en slags »Contra bas-tuba» vilken beskrives ·på följande sätt: »från den mest starka och fylliga ton kan den övergå till det mest smältande· piano och försvinna i ett aftynande diminuendo.» Vidare säges den vara lätthanterlig och fermt ange tonen samt gå ner till contraess. Det är åtminstone för närvarande ej känt om något instrument av detta slag är bevarat, men det skulle vara av stoTt intresse om så vore fallet. Det var under särskilt gynnsamma omständigheter som W ahl började tillverkningen av mässingsinstrument. Han var den förste, och under de 10 närmaste åren den ende i Sverige, som sysslade med denna tillverkning. De mässingsinstrument, som förut hade använts här, hade huvudsakligen importerats från Tyskland. Dessutom. började mässingsinstrumet, sedan nu flera nya typer tillkommit och äldre modeller förbättrats, att bliva på modet, och vid alla militärmusikkårer hade de nu blivit antagna. Och just i militärmusikkårerna hade vVahl som förut nämnts sina bästa kunder. Redan i faderns dagbok från 1818 omtalas affärer med Konungens Eget Värvade Regemente och »Armens Flottas Musique i Görteborg», och i Jacob Wahls dagbok nämnas flera kårer eller deras anförare som köpare både till trä- och mässingsinstrument. Men det blir först i och med tillverkningen av ventilinstrument som de stora beställningarna komma. Daniel Fryklund omtalar i sin uppsats Samlingen av musikinstrument i Hälsingborg·s Museum sid. 15 i samband med omnämnandet av vVahls instrument, att de flesta mässingsinstrument, som användes vid Kungl. Skånska Husarregementet ännu år 1896, voro förfärdigade av Wahl och att några av dessa instrument fortfarande förvaras hos regemenrl:et. »Skånska Husar Musiquen» var också redan 1828 en av Wahls största kunder jämte Konungens Eget Värvade Regemente med dess musikanförare A. F. Meissner. 85

Det var även från andra håll och på annat sätt som Wahls mässingsinstrument rönte uppskattning. Redan vid en utställning i Paris 1855, där vVahl deltog, blevo de uppmärksammade. 0 I sitt Musik-Lexikon skriver J. Leonard Höijer 1864 (s . 536), att Wahl, som här tituleras instrumentfabrikör, »Förfärdigat utmärkta klarinetter, flöjter och fagotter samt på sista 20 åren, äfven förträffliga messingsinstrumenter. » Tobias Norlind instämmer i detta omdöme (i Allmänt musiklexikon 2 :dra uppl. s. 532. Sthlm 1927- 30) och omtalar vidare, att mässingsinstrun1enten prisbelöntes vid världsutsfällningen i Paris 1878. Även vid Allmänna Industri-utställningen i Stockholm 1866 lade man märk e till vVahls instrument, och vid »Den Nordiske Industriog Kunst Udstilling i l\fobenhavn 1872» tilldelades \Vahl »Medaille Af I :ste Klasse» för sina där utställda mässingsinstrument. Han var för övrigt den ende svenske utställaren av sådana instrument. Men det var inte bara militära musikkårer, som skaffade sig mässingsinstrument från \Vahls verkstad, utan dessa spred os även till privata musikkårer och musikutövare över hela landet och vunno allmän uppskattning. Även i grannländerna särskilt i Danmark och Norge användes flerstädes instrument, som tillverkats hos Wahl, och enstaka beställningar inflöto t. o. m . från Tyskland och ända från Amerikas förenade stater. Under 1800-talets senare del började »mässingssextetten och »oktetter» att bliva en uppskattad form för förenings musikkårer och för den musik, som förlustelseställen av olika slag hade att bjuda, och även till dessa var Wahl en anlitad leverantör. Av sådana musikkårer kan nämnas sextetterna Amorosa och Liljan i Landskrona, vilka båda blåste i Wahls instrument. I slutet av 1840-talet stod vVahls verkstad på höjdpunkten om man får döma av antalet arbetare, som då utgjorde 10, av vilka hälften var gesäller och hälften lärlingar. Redan på 1850-talet sjunker detta antai till 6 a 7 för att hålla sig vid denna siffra till i slutet av 60-talet, då en tydligt tillbakagång i rörelsen börjar inträda. Anledningen härtill får väl närmast sökas i vVahls begynnande ålderdom, men även i andra 86

Bild -!. Sextetten Liljan i La ndskrona med instrument av vVa hls till verkning. Omkr. 1908. L. M. 192-1.

faktorer. Han hade inte längre monopol på mässingsinstrumenttillverkningen i Sverige, utan den förut nämnda firman Ahlberg & Ohlsson hade arbetat sig upp till en synnerligen livskraftig konkurrent och började lägga under sig allt fler av \Vahls tidigare marknader. De två sista decennierna i \Vahls liv drives hans verkstad med endast fyra arbetare och åtminstone under det sista årtiondet är det hans mångårige »verkmästare» och f. d. gesäll Hans Jacob Hasselgren, som är den egentlige arbetsledaren. Det blir även denne, som efter Wahls död får ärva verkstaden. Hans hustru hade nämligen varit fosterdotter hos Jacob \Vahls föräldrar. Wahl dog den 26 nov. 1887, 86 år gammal. Redan här kan nämnas att verkstaden fortlevde ännu ett par 87

tiotal år efter Wahls död för att slutligen definitivt upphöra omkring 1910. Rörelsen fortsattes av Hasselgren, som även han var en kunnig och skicklig instrumentmaka<re, i de gamla spåren, men verkstaden flyttades under denna tid till ett hus, som låg mitt emot på den andra sidan gatan. De sista åren före Hasselgrens död omkr. 1905 förestod hans son Gustav Hasselgren verk,s tad.e n på grund av faderns tilltagande ålderdom och sjuklighet. Det var under denna tid som den förut omnämnde skomakaren J ::enzon arbetade på verkstaden. Utom honom fanns det två gamla gesäller från W ahls tid, Johan Fredrik Friberg och Nils Petter Johansson. Den senare, som redan 1851 hade börjat hos Wahl, övertog verkstaden efter Hasselgren och blev dess siste innehavare. Även han var en dugande hantverkare och mycket musikalisk, men detta räckte ej till för att hejda den tillbakagång, vari rörelsen redan hade råkat. Johansson dog 1911. 10 Liksom fadern deltog Jacob Vallentin W ahl i yngre dagar med framgång och intresse i stadens kommunala liv. Han var bl. a. medlem av is tadens äldste och av flera förvaltande verk. Under hans ledning byggdes och ordnades den Suellska stiftelsen, en fattigvårdsinrättning i Landskrona, grundad på en donation, och vidare medverkade han vid hamnens ombyggnad, vid järnvägens tillkomst och vid ordnandet av folkskoleundervisningen. I det senare fallet var det framför allt slöjdens införande som läroämne i skolan, som låg honom särskilt varmt om hjärtat. 11 Den ståtliga hyllning Wahl på sin 80-årsdag fick mottaga visar även, att hans tidigare arbete till stadens fromma ej var bortglömt och att han intog en framskjuten plats i sina medborgares hjärtan. Efter att på födelsedagens morgon ha upp vaktats med militärmusik blev han på kvällen inbjuden till en festlig kollation i festivitetssalen, i vilken ett hundratal av stadens borgare deltogo. Borgmästaren friherre A. Åkerhielm presiderade vid festen och höll högtidstalet, vilket vittnar om stor och sann uppskattning, och därefter följde en lå ng rad tal på vers och prosa, som i högstämda toner besjöngo heders88

gästen. Musiken exekverades helt naturligt, på instrument, som tillverkats på festföremålets verkstad. Festsalen var dagen till ära dekorerad med grönt och på en transparent i fonden med hedersgästens namn lästes: »Ära och vördnad åt den gamle tonmästaren, medborgaren.» 12 I sitt privafa liv var Wahl mycket tillbakadragen och frågade ej efter yttre utmärkelser. De fattiga och behövande hade i honom en förstående vän, som alltid när det behövdes mötte dem med hjälpande och givmild hand. Mellan honom och hans arbetare rådde det bäsfa förhållande. De nykomna lärpojkarna togos alltid om hand av Wahl själv och det var även mästaren, som invigde dem i yrkets hemligheter. Wahls verkstad hade också anseende som en utmärkt skola, där synnerligen dugande och yrkesskickliga instrumentmakare utbildades. Man behöver i detta sammanhang endast nämna de båda grundarna av firman Ahlberg & Ohlsson i Stockholm. Wahls verkstad var, som redan tidigare omnämnts, inrymd i fastigheten vid Norra Infartsgatan i Landskrona och upptog där utom en stor del av den långa längan utmed gatan flera nu rivna mindre byggnader, vilka tillsammans delvis omslöto en avlång fyrkantig gårdsplan. 13 Verkstadens huvudavdelning kallad stora verkstaden, var belägen i norra ändan av den långa gatulängan - i dess södra del hade Wahl sin bostad. I en vinkelbyggnad mot gården bodde lärpojkarna. I de nu rivna mindre byggnaderna på gården voro specialverkstäder inrymda och dessa utgjordes av gju t verkstaden, snickareverkstaden och lödverkstaden. I Landskrona Museum har en icke obetydlig samling verktyg och andra föremål från Wahls verkstad blivit bevarade, jämte en mindre samling instrument och delar till instrument, som förfärdigats där. Dessutom äger museet flera andra föremål, som tillhört W ahl och hans fader repslagaremästaren, bl. a. den senares räkenskapsböcker från 1812, 1818, 1821, 1823 och 1824 jämte Jacob Wahls dagbok. Stora verkstaden hade ingång från gården och stod i nära förbindelse med gjutverkstaden och snickareverkstaden. I

väggen mot gatan funnos fem fönsteröppningar och mot gården två. Framför fyra av dessa fönster mot gatan stod en svarv och framför det mittersta ett bord . Vid södra gavelväggen fanns ett avlångt bord med lådor, använt som ritbord m . m. I hörnet mellan gavelväggen och väggen mot gården stod ett skåp. Därpå följde vid den senare väggen en arbetsbänk med skruvstäd och andra anordningar för arbetsstyckets fasthållande. Litet längre bort på samma vägg stod en hög järnugn och vid denna ledde ingången till verkstaden genom gjutverkstaden, där det fanns en öppen härd. Från stora verkstaden ledde en dörröppning i norra gavelväggen in i snickareverkstaden, där det bl. a. fanns en hyvelbänk , en träsvarv och andra verkityg för svarvning och 'Snickeri. För att komma till lödverkstaden måste man gå över gården. I denna avdelning fanns också en härd och vidare stod här en dragbänk jämte olika verktyg och tillbehör för lödning. Den användes även för gjutning. Så var i stora drag den Wahlska verkstaden inred d och hur arbetet här bedrevs kommer i det följande att beskrivas. Wahl började, som redan är berättat, sin verksamhet med att tillverka träblåsinstrument och dessa utgjorde före ·början av 1840-talet huvudma'Ssan av produktionen. Efter denna tidpunkt kom däremot mässingsinstrumen1en i avgjord majoritet, och det förefaller som om tillverkningen av de förra så småningom nästan h elt upphörd e eller i varje fall ställdes i skuggan. Detta är en förklaring till att inga verktyg eller redskap , som användes vid tillverkningen av träblåsinstrument, blivit bevarade och att det inte heller gått att få några upplysninga r om hur det gick till, när dessa instrument gjordes. Vad författaren vet, finnes blott fem serier med mallar gjorda av tunna träspån nu bevarade, av vilka en för klarinetter (L.M. 852) och en för fagotter, bild 10, samt två i elfenben svarvade rnåttserier för mått till griphål till flöjter och klarinetter, bild 11. Bland det fåtal uppgifter om verktyg av olika slag för instru menttillverkning, som finnas i räkenskapsböckerna, påträffas i Hans Wahls dagbok för 1818 verkligen en post, som är av 90

' '1 I

·.''.,{\?-\

-~~ . . .

•. ;.

\ I

I I

I 1

' S.

/;ostad

Bild 5. Plan av W a hls fastighet på 1880-talet efter upp gifter lämna d e av mu s ikstyckjunkare 0. 13. Johansson. ' Vahls bosta d: 1 kontor, 2 förmak , 3 rum , -t m a trum , 5 kök , 6 skaffer i. ~ Hasselgr ens bostad: 1 sal, 2 sovrum , 3 pia norum , -1 garderob, 5 kök. - Lärpojkarnas bos ta d: 1 förs tu ga, 2 skafferi, 3 rum . - Stora verkstaden: 1 skåp för instrum ent , 2 svarvar, 3 .bord , -t låda, 5 arbetsbänk m . skruvstycken, 6 skåp, 7 ritbord , 8 järnkamin. - Gjuteriet: 1 skåp för modeller, 2 öppen härcl. - Snickareverk s tad cn: 1 h yvelbänk, 2 svarv. - Löd- och gjutv erkstad en: 1 dragbänk, 2 öppen h ä rd , 3 arbetsbänk m ed skruvstycken , 4 press för venti ler till ba stubor.

intresse i detta sammanhang och som omta lar att en smed hade tillverkat ett »Fagott Bår» och 10 st. »Upprymmare ». Vidare inköptes svarvjärn, knivar och kniptång till »Swarfware Werkstaden >>. Då det likväl kan vara av värde att få en inblick i hur man i a llmänhet bar sig åt när man tillverkade blåsinstrument av trä , lämn as här efter en tysk källa från 1772, någon senare har ej stått till buds, några korta uppgifter om hur en flöjt blev till.14 De viktigaste verktygen vid detta arbete voro svarvstol jämte 91

Bil d 6. Tysk flöjtmakare, 1600-talcts slut, efter Chr . Weigel sid. 236.

navare

olika

storlekar

och

form

samt

upprymmare,

ri_u f reiber.

Sedan det träslag, som skulle användas, förarbetats i lämp liga stycken passande till flöjtens olika delar, svarvades styckena. Därefter borrades de med navare, Holbohrer. Någon annan typ av borr dugde ej. BOTrningen måste utföras mycket omsorgsfullt så att väggarna varken blevo för tunna eller för tjocka. Likaså var det noga, att griphålen borrades i rätt proportion till varandra med avseende på diametern och att kanterna blevo raka. Därefter »betsades'' de olika delarna med skedvatten (saltpetersyra), varefter de slipades med fuktigt skavgräs (Euquisetum). Sedan följde åter betsning (sannolikt innebärande färgning) och slutligen polering med trippel och olja. 92

Bil d 7. Tysk trumpetmakarc, 1600-talets slut, efter Chr. Weigel sid. 231 :

Därefter lindades tapparna omsorgsfullt med sytråd (silke) så att de olika delarna skulle sluta tätt ihop. Att Wahl gått tillväga på liknande sätt, åtminstone i fråga om vissa detaljer, när han tillverkade sina träblåsinstrument, därpå tyda några inköpsposter i såväl faderns dagbok från 1821 som i hans egen från 1828. Bl. a. har han vid ett par tillfällen köpt skavgräs, vidare bomolja och linolja samt trippel. Linoljan har troligen använts jämte trippeln v~d polering. Bomoljan däremot torde ha nyttjats till invändig bestrykning av flöjtens rör för att här skapa en tunn yta, som skulle hindra att träfibrerna för fort torkade ut - en metod som även omtalas i den tyska källan. I detta sammanhang kan ytterligare ett par notiser ur de ovan nämnda dagböckerna anföras, utan att de 93

ha någon direkt förbindelse med elen här beskrivna tillverkningsmetoden. Till betsning av buxbom i viss färg köptes drakblod, som löstes i spiritus uini. Mandelolja har använts för att smörja klaffarna och gummilacka och lrnsbloss vid lim ningen. De träslag, som vid denna tid främst användes vid tillverkning av träblåsinstrument, voro buxbom och ebenholts, och vValj.ls verkstad utgjorde härvid inget undantag. Buxbom inköptes i början från Hamburg och senare från Köpenhamn och från denna stad erhölls även ebenholts. Under sin tidigare verksamhet tillverkade Wahl även enstaka instrument av sanclelträd eller »Rödt Träd», vilket material också inköptes i Köpenhamn av en man, som egendomligt nog även hette Wahl. Under denna experimenterandets tid, som tiden före Tysklandsresan kan kallas, använde Wahl även i mindre skala inhemska träslag för sina instrument. Några flöjtar av lönn bl. a. en »Flöitkäpp» blevo nu till och likaså ett par klarinetter av päronträ och avenbok. Men det behövdes även annat material till instrumenten. Till klaffar användes mässing eller silver och likaså till utdrag, om instrumentet hade sådant. I början lät vVahl en guldsmed i Landskrona tillverka klaffarna, när dessa skulle vara av silver, men senare utfördes alla sådana arbeten på verkstaden, och Wahl tillverkade för övrigt även flöjter av silver. Styckena voro dessutom prydda med ringar av horn, mässing, elfenben eller silver. Till hornringar användes oxhorn eller kohorn, som bearbetades på verkstaden. Elfenben inköptes i Köpenhamn i form av elefantbetar och Krewellitänder, vilka också fingo sin utformning i verkstaden. Även ett i nämnda stad inköpt enhörningshorn användes troligen för samma ändamål. Innan vi lämna träblåsinstrumenten kunna ännu några uppgifter lämnas från dagböckernas kreditsidor och offerter. Enligt dessa källor tillverkade Wahl före 1839 följande olika slag av träblåsinstrument: följter, klarinetter, fagotter och oboeer, av vilka de två första grupperna voro i avgjord majoritet. Från annat håll omtalas, att vVahl bör jade sin instrumtmakarebana med att tillverka flöjter, varpå senare följde även klarinetter 94

Bild 8. Dragbänk från lödverkstad e n hos Wahl. L. M. 1036 . .

Bild 9. Svarv från WahJs ver kstad. L. i\J. I 0.37.

Bild 10-11. Måttsatser : t.v. för fagotter, t. h. för grip hål till klarinett. L. M. 848 och 954.

och övriga träblåsinstrument. Det första instrument som dagböckerna omnämna utgöres av en B-klarinett av päronträ med H -stycke försåld i början av år 1818. För au ge en föreställning om den rika och mångskiftande utformning ett träblåsinstrument kunde ha, vilja vi göra en kort översikt över de olika former och utföranden i vilka ett Wahl-instrument kunde framträda, och välja då exempelvis flöj1ten. Vi känna redan förut de olika träslag, varav den kunde vara tillverkad och likaså det mer eller mindre dyrbara material, som kunde användas till utdrag, ringar och klaffar. Men härtill kommer nu även en växlande rikedon1 på detaljer olika tonarter m. m. Flöjten kunde vara tillverkad i tre eller flera stycken - med eller utan utdrag, med eller utan extra mellanstycken, samt ha fotstyck.en i H, C eller D. Den kunde bestå av en stor flöjt, en tersflöjt, en oktavflöjt, en altflöjt, en piccolo m. fl., vilka kunde vara stämda :i olika tonarter. Den kunde ha 1 till 1l klaffar, fästade i vulstlagring eller bock.lagring och 96

senare även i kapsellagring. Klaffarna kunde vara fyrkantiga eller runda. Runda klaffar omtalas första gången i räkenskaperna 1831 och sättas vid denna tid ofta i motsatts till »vanliga» klaffar. I en offert från 1835 anmärkes att runda klaffar med skruv ökade priset, vilket erinrar om att dessa klaffar utgjorde en nyhet, som nu började bli på modet. Utom ovan uppräknade typer tillverkade Wahl även specialflöjter på beställning - en sådan flöjt gjorde han i mars 1828 till adjunkten L. F. Westman i Lund. Den var av ebenholits med »grofwa A-B-H -C-Cis: dubbel Dis, dubbel F, dubbel Giis, dubbel B, C, D och hög E klaff af Silfwer. Ringar af Silfwer och Utdrag af Messing samt Foudral», och kostade 180 Rdr. Rgs . Det är troligt att Wahl senare tillverkade flöjter, där det Böhmska ringklaffsystemet, uppfunnet 1832 och förbättrat 1847, tillämpades . Det sades för övrigt om Wahls flöjter, att 7

de voro lika bra som »Böhmare», varmed, inte som somliga trodde, menades flöjter från Böhmen. Utrymmet tillåter inte att närmare gå in på de övriga träblåsinstrument, som tillverkades av Wahl, även om mycket av intresse skulle vara att tillägga. Det bör dock nämnas att Wahl i början av 1830-talet tillverkade klarinetter även efter den berömde tysk-baltiske klarinettisten Iwan Mullers system, vilket framgår av dagQokens anteckningar. 1832 offererade Wahl till baron Barnekow på Spannarp klarinetter byggda efter detta system till ett pris av 100-200 Rd.rgs. Iwan Muller uppfann omkring 1810 en klarinett i B med 13 klaffar, vilket senare antal utgjorde maximum för sin tid. Klarinetten underkändes först av Franska Akademien, vilket fördröjde dess spridning. Senare blev den trots detta mycket berömd och anses fortfarande som kronan bland klarinetter. 15 Det är möjligt, att Wahl vaT särskilt intresserad för denna klarinett-typ efter som han även skaffade sig uppfinnarens bok: Anweisung för die neue Clarinette .. ., vilken han inköpte i Lund 1822 för ett pris av 1 rd. B:o. I varje fall visar det, att han var vaken för nyheterna inom kontinentens musikliv och att han ägde tillräckligt kunnande för att även omsätta dem i praktiken. 1835 förfärdigade Wahl en sådan klarinett i ebenholts med sHverklaffar till en direktör Böhme i Stockholm. Den kostade 150 Hd. Hgs. Innan vi lämna träblåsinstrumenten kan en kort översikt över de olika flöjter och klarinetter, Wahl enligt dagböckerna tillverkade t. '0. m. 1839, varia av ett visst intresse och följer här: stor flöjt i A, stor flöjt i C, stor flöjt i Dess, stor flöjt i Ess, altföljt, liten flöjt i C, liten flöjt i Dess, liten flöjt i Ess, klarinett i F, klarinett i A, klarinett i B, klarinett i C, klarinett i Dess, klarinett i Ess. 16 Om man inte vet så värst mycket om hur träblåsinstrumenten blevo till på W ahls verkstad, så känner man så mycket bättre till hur mässingsinstrumenten tillverkades. De redskap och verktyg och annat tillbehör, som är bev,a rat på Landskrona Museum, användes också nästan uteslutande vid detta arbete. 98

Bild 12. Modeller av järn till klock' stycken för mässingsinstrument. L. M. 1017, 1014, 1012, 1015, 1016.

Bild 13. Tuba

F med 6 cylinderventiler av \Vabis tillverkning. K. M. '12102.

Bild 14. Klarinett i Ess. L. M. 1921.

När Wahl på 1840-talet lade om sin rörelse, så att denna huvudsakligen kom att omfatta tillverkning av mässingsinstrument, innebar detta inte, att något nytt slags arbete infördes på verkstaden. Redan tidigare hade nämligen instrument av mässing tillverkats där fastän i mindre skala. Nyheten bestod däremot i att tillverkningen nu framför allt kom att gälla olika slag av de nyuppfunna ventilinstrumenten och '.att denna tillv erkn~ng blev huvudsaken. Det går ej att med bestämdhet avgöra när Wahl tillverkade sitt första mässingsinstrument, men att det jägarhorn han i augusti 1821 försålde till ryttmästare Bille i Malmö var ett av de första, torde vara utom tvivel. Wahls dagbok, som m ed luckor omfattar tiden 1828- 1839, omtalar ej, att han förstnämnda år gjorde något instrument av nämnda slag, men väl att han flera gånger reparerade valthorn och jägarhorn. Vid mitten av 1830-talet gör han däremot flera offerter på mäs singsinstrument. Det gällde olika slags basuner, i alt, tenor och bas, fälttrumpeter, klafftrumpeter med och utan byglar , jägarhorn, kenthorn samt 'i slutet av 1836 ett valthorn m ed ventiler. Detta är möjligen det första instrument med ventiler, som han förfärdigade, och kostade 100 Hel. Rgs. Troligen tillverkade Wahl under denna tidiga period även andra instrument av mässing än de här uppräkna:de. Vilka olika slags mässingsinstrument han tillverkade efter 1840 går för närvarande ej att klarlägga, men man vågar med säkerhet påstå, att det var mässingsinstrument av alla typer. De här nedan uppräknade instrumenten, förvarade på olika ställen, få utgöra en provkarta över denna senare produktion. I Kulturens samlingar för varas: tuba i F med tre pumpventiler, s ign. I. V. Wahl. Landskrona. K. M. 35. 167, tuba i F med sex cylinderventiler, sign. I. V. Wahl. Landskrona. K. M. 42. 102, tenorhorn i B med 3 cylinderventiler, sign. Iac. V. Wahl. Landskrona. K. M. 16. 460 - Kornett i B med tre pumpventiler, sign. I. V. Wahl., K. M. 30. 512, två st. jägaT11orn i B, sign. I. V. Wahl., K. M. 16. 462 o. K. M. 27. 711,, signalhorn i B, 1s,i gn. I V. Wahl. K. M. 13. 914. I Landskrona Museum: bl. a. tuba med tre cylinder100

Bild 15. B-kornelt med 3 pumpventiler av ·wahls tillverkning. K. M. 30512.

13 iltl lG. B-kornett med 3 pumpventiler av vVahl s tillverkning. K. M. 30512.

101

Bild 17. Ventilmekanism till tuba i F med 6 cylinderventiler. Tillverkad hos Wahl. K. M. 42102.

ventiler, sign. I. V. \Vahl. Landskrona., L. M. 1912, tenorhorn i B med tre cylinderventiler, sign. Iac. V. Wahl. Landskrona., L. M. 1913, kornett i B med tre cylinderventiler, sign. lac. V. Wahl. H. Landskrona., L. M. 1914_, kornett i B, oktav kornett till 'vanlig B kornett, med tre cylinderventiler, sign. Iac. y. \Vahl. Landskrona., L. M. 1916, kornett i Ess med tre cylinderventiler, sign. Iac. V. Wahl. Landskrona., L. M, 1917, signalhorn i B, sign. Iac. Wahl., L. M. 1915. I Nordiska Museet bl. a. tenortuba och cornet a pistons i silver, sign. 18~5. I Musikhistoriska Museet i Stockholm bl. a. basbasun med tre pumpventiler, sign. I. V. Wahl., Inv. nr. 483. I Köpenhamns Musikhistoriska Museum basbasun i F med pumpventiler sign. I. V. Wahl. Landskrona. (från omkr. 1850) Lektor Daniel F 'ryklund, I-Iälsingborg: bl. a . en fullständig mässingssextett. I det följande kommer att lämnas en kort b eskrivning av tillverkningsgången vid ett mässingsinstrument på den Wahlska 102

Bild 18.

Ventilmekanism till tuba i F med 3 pumpventiler. hos Wahl. K. M. 35167 .

Tillverkad

verkstaden, enligt uppgifter, som framför allt lämnats av den förut nämnde skomakaremästaren Agaton Jrenzon och även av typografen S. Håkansson, vilken senare också någon tid arbetat på verkstaden. Mässingsplåten tillverkades på Skultuna Bruk i en särskild legering, som ansågs vara den förnämsta av sitt slag »i världen». Instrumentfirman Ahlberg & Olsson i Stockholm använder fortfarande mässing av detta slag för sina tillverkningar. Mässingens kon.sistens och kvalitet spelar en mycket stor roll för ljudet i instrumentet och därför har det stor betydelse, att den är av pTima beskaffenhet. I Wahls dagbok förekommer på ett par ställen benämningen latun-mässing, vilket utgör en vanlig teknisk term på viss tunn råvara. Samma benämning förekommer även i det förutnämnda tyska bok.verket av Johann Samuel Halle, där det framhålles, att detta slags mässingsplåt av visst angivet nummer alltid användes till mässingsinstrument. 103

Innan beskrivningen av själva arbetssättet börjar är det lämpligt att omtala, hur de olika delarna av ett mässingsinstru ment benämndes och fortfarande benämnas av instrumentmakarna. Den yttersta trattformiga delen kallades klockstycke och skoningen, ibland av annan metall, runt dettas mynning, kallades krans, den första böjda delen, som sitter närmast klock.stycket, benämndes anstoss. Alla raka rör kallades pipor och alla böjda rör byglar. Till det stora flertalet instrument tillkom dessutom ventHer av olika slag. Det första man gjorde, när man skulle tillverka ett instrument, var att mässingsplåte1i klipptes sönder i stycken, pas sande för de olika delarna. Åtminstone till klock.stycken och anstossar hade man särskilda mallar av zinkplåt, som man lade på plåten och märkte efter, och det var mycket noga att bitarna fingo de rätta måtten. Sedan skulle de utklippta styckena lödas ihop och formas . Vi vilja nu först följa tillverkningen av ett klock.stycke. Först skulle det göras i ordning för lödningen. Detta bestod i att kanten på ena långsidan tandades med en för detta ändamål avsedd sax, nu benämnd klammersax, med endast omkring en halv cm:s skär. Lödningen utfördes på lödverkstaden. Här hade man gjort upp en träkolseld i den öppna spisen . Som bläst användes en vift av gåspennor fästad på tre rader träspjälor. Alla de delar av instrumenten, som voro särskilt utsatta för frätning av saliv lödades med slaglod av silver. För andra delar användes slaglod av annat material samt tennlödning. Denna utfördes vanligen över en spritlampa.. Det stycke, som skulle slaglödas, böjdes ihop, varefter den hela kanten stacks in mellan de omväxlande uppåt- och nedåtböjda tänderna på den andra. Hu r detta såg ut fraingår av bild 17. Därefter bultades tänderna . ihop med en hammare. Sömmen, som nu bildades, vändes uppåt och längs denna hälldes en sked borax, vilket ämne användes som flussmedel (löd pulver). Boraxen, som var upplöst i vatten till en gröt förvarades i en höganässkål. Sedan hälldes slaglodet med en sked ovanpå boraxen och så lades stycket på elden. Det var mycket noga, att denna passades väl,

104

Bild 19. F r å n v. Tuba i F. L. M. 1912; Fagott. L.M. 1918 ; Oktavkornett i B. L. M. 1916; Kornett i B. L. M. 191 4 ; Ko r nett i Ess. L.M.1917 . - Fagottens längd 135,5 cm.

så att det blev jämn värme, vilket var nödvändigt för att slaglodet skulle flyta ut jämnt. Men var man bara påpassEg gick det alltid bra! När det lödade stycket avsvalnat, lades det ett slag i en zink.så med krita slammad i vatten, för att man skulle få bort boraxen. Och sedan var lödningsproceduren färdig . Därpå skulle klock.stycket formas så att det fick sin koniskt utsvängda form. Under lödningen hade det varit nästan platt. Det trängdes därför på ·en klockstycks -modell av järn som fastsattes i ett skruvstäd och bearbetades sedan med en hammare till dess det fick sin rätta form. Modellerna, av vilka de äldre voro svarvade i ek och de nyare gjutna i järn, voro av olika storlekar och typer för olika instrument. 105

När utformningen var färdig , skulle k~ockstycket bearbetas på olika sätt, så att det fick en jämn och fin yta, vilket allt var en mycket omständig procedur. Först filades alla ojämnheter efter lödningen bort och därpå filades hela stycket med en mellanfil. Sedan slipades det m ed pimpsten och vatten. Därpå skavades det med en slipad trekantsfil. Sedan slipades det med träkol och vatten, vilket gav en mycket fin yta, och så torkades det rent. Därefter slipades det åter, nu med pulvriserad pimpsten och bomolja, och torkades på nytt. Sedan slipades det för sista gången med pulvriserad trippel och bomolja. Nu återstod endast att lägga om kransen d . v. s. sätta denna fast runt klockstyckets mynning. Kransen var ofta förfärdigad av nysilver och fick sin slutliga utformning, trycktes ut, på en patron av ek, som sattes fast i en svarv. Två man hjälptes sedan åt att lägga på kransen, vars kant bockades över kanten på klockstycket för att det skulle sitta fast. Sedan var klockstycket färdigt och sattes undan på ett bord i väntan på montering. Anstossen tillverkades på samma sätt som klockstycket, men dessutom tillkom här bockningen, vartill jag strax skall återkomma. Pipor och byglar tillverkades även efter liknande metod, men i regel endast pressades kanterna ihop vid lödningen, åtminstone på de mindre rören. Alla rör skulle dessutom »dragas» genom >>dragskivor» på dragbänken, för att bli jämna och för att få den längd och form de skulle ha. De cylindriska rören drogos på cylindriska, grada stål-stifter och de koniska på motsvarande stifter. Byglarna bockades på liknande sätt som anstossen. Bockningen kunde inte försiggå utan vidare, ty då skulle rören gå sönder. Först vaxades de invändigt och sedan göt man bly i dem medan de voro raka. På Ahlberg & Ohlssons verkstad brukade man först glödga rören och sedan krita dem invändigt innan man hällde i det smälta blyet. När blyet stelnat kunde man börja bockningen. Hela detta arbete försiggick i lödverkstaden. Det måste utföras i etapper och när man böjt ett stycke måste man med en puckelhammare banka ut de veck, som bildades på insidan, innan man kunde fortsätta. 106

Bild 20. Kornett i Ess med 3 cylinderventiler. Signerad Ah lb erg & Ohlsson 1855. K. M. 34195

Anstossen och även andra grova rör bockades genom att stickas gen.om härför avsedda hål i en grov ekplanka, vilken sattes fast i dragbänken. Detta arbete var mycket ansträngande. När bockningen var färdig, smältes blyet ur rören genom att de lades på en avlång järnplåt, kallad plåten, som låg över en träkolseld på härden. Sedan följde polering och slipning av de delar, som blivit böjda. Om ventilernas tillverkning saknar författaren närmare upp gifter. I lödverkstaden stod emellertid en stor press av järn med grova plattgängor, där man pressade ventiler till bastubor. Vidare användes särskilda huggpipor för att hugga ut filt till dessa ventiler. - Munstyckena götos först och sattes sedan i

107

en patron och svarvades. Detta var även ett arbete, som fordrade stor noggrannhet, då kanten måste vara absolut jämn, så att inte munnen skadades vid blåsningen. Nu voro alla delar till instrumentet färdiga och monteringen kunde börja. Här kan inskjutas, att de nu färdiga delarna inte hade tillverkats av en och samma person, utan att var och en inom verkstaden hade sin specialitet och svarade för sin detalj. Hopsättningen försiggick i stora verkstaden .och arbetet härmed utfördes delvis eller kontrollerades av Wahl själv. Stämningen och justeringen var inte den minst viktiga fasen i instrumentets tillblivelse. Tonen angavs med en stämgaffel och instrumentet justerades genom att anstossen förkortades eller förlängdes innan den definitivt fastsattes. - Signeringen av instrumenten utfördes av en guldsmed i gravyr på kransen och på större instrument på nysilverplåt på klockstycket. Åtminstone på 's enare tid byggdes instrumenten alltid efter ritningar och flera sådana finnas förvarade på Landskrona Museum. Det är nu 57 år sedan Wahl slutade sin verksamma och gagnerika levnad. Sextetten Amorosa, Liljan och alla andra musikkårer och orkestrar ha också för länge sedan slutat att förnöja och roa sina åhörare med Wahlinstrumentens klangfulla och välljudande tongångar. Men trots detta kan man fortfarande påträffa ett och annat instrument från vVahls verkstad, som ännu är i bruk och som alltjämt uppskattas för sin djupa och fulla ton.

108

NOTER OCH KÄLLHÄNVISNINGAl{ Utom de i uppsatsen förut nämnda sagesmännen ber författaren även att få tacka docenten, fil. dr. Tobias N orlind, intendent för Musikhistoriska Museet i Stockholm, direktör H . Ohlsson i firma Ahlberg & Ohlsson, Stockholm, och musikstyckjunkare 0. B . .Johansson, Tibro, för värdefulla upplysningar av många olika slag rörande W ahl och hans verksamhet. I detta sammanhang kan nämnas, att de n siste ägaren av ·w ahls verkstad, Nils Petter .Johansson, var fader till musikstyckjun kare 0. B . .Johansson.

1 HAHALD NILSSON, En landskronaborgare under Napoleontiden, Sydsvenska Dagbladet, den 7 sept. 1942. 2 .Jacob V. Wahls dödsruna i Korrespondenten, Landskrona Tidning, tisdagen den 29 nov. 1887. Från denna artikel härröra flera av de uppgifter som lämnas om .Jacob V. vVahls liv och verksamhet.

Hans Wahls llDag-Bok, Landskrona År 1818>l i manuskript, förvaras på .Landskrona Museum. 3

Uppgiften att flöjten förärades till prins Oscar lämnas av N. E. LovE:N, Landskrona under svenska tiden, band I, sid. 218. 5 ))Almanach för skott-året 1824l>, som tillhört repslagaremästare Hans \~Tahl och är försedd med ett flertal av denne gjorda anteckningar. Tillhör nu trädgårdsmästare C. G. Lennvall, Landskrona. 4

6 Landskrona Husförhörslängder 1826-40 i Landsarkivet i Lund och 1841-82 i Landskrona kyrkas arkiv. 7 DANIEL FHYKLUND, Samlingen av musikinstrument i Hälsingborgs Museum, Kring Kärnan Hälsingborgs Museums Årsbok 1939, fotnot å sid. 15.

Författaren tror sig kunna konstatera, att Ahlberg & Ohlsson i sin tidigaste produktion i stor utsträckning använde sig av tyska instrument som förebilder, både vad beträffar materialets tjocklek, instru mentets utsmyckning och andra detaljer och då framförallt av de instrument, som tillverkades av Aug. Heiser i Potsdam. Denna iakttagelse har även i brev till författaren bekräftats av direktör H. Ohls'son i firman Ahlberg & Ohlsson. Beträffande denna firma hänvisas till följande uppsatser: AHos, Fader Berg i hornet stöter - Ett besök i Skandinaviens enda blåsinstrumentfabrik Ahlberg & Ohlsson, Dagens Nyheter, söndagsbilaga den 3 febr. 1924; AXEL EHIKSSON, Bland kejsarbasar och kornetter, Metallarbetaren nr 17, 1942; G. E., Ahlberg & Ohlssons Instrumentfabrik, Teknisk Revy häft. 5 1908. 8

109

" ADR. DE LA FAGil, Quinze visites musicales a l'exposition univ. de 1855 sid. 216. 10 I brev till författaren den 22 januari 1942 meddelar direktör H. Ohlsson i firman Ahlberg & Ohlsson efter att i tidigare brev ha berättat, att Wahls verkstad under några år innehades av nämnda firma: l>Jag tror mig veta, att verkstaden endast innehades två a tre år, med säkerhet åren 1898-99. Verkstaden förestods av en verkmästare Johansson, som troligen arbetade redan hos Instrumentmakare \Vahl. Verkm ästare Johansson övertog sedan verkstaden, då det för oss Stockholm var svårt att öva varaktig tillsyn)). 11 J. V. Wahl var troligen även under någon tid ordförande i Landskrona Fabriks- och Hantverks-Förening och har i denna egenskap undertecknat ett för Lars Ohlsson, den ene grundaren av firma Ahlberg & Ohlsson, den 6 maj 1850 av föreningen utfärdat gesällbrev. 12 Korrespondenten, Landskrona Tidning lördagen elen 5 mars 1881. 13 Uppgifterna rörande verkstadens inredning ha till största delen lämnats av musikstyckjunkare 0. B. Johansson. 14 J OH. SAMUEL BALLE, W erkstäte cl er heutigen Kunste ocler die neue Kunsthistorie, I-VI, Brandenburg u. Leipzig 1771-1779, band 3 sid. 367 ff. 15 HuGo RIEMANN, Musik-Lexikon, 7:cle uppl. Leipzig 1909, sid. 959. 16 Stor flöjt i Ess benämnes vanligen i dagböckerna tersflöjt i Ess. Likaså kallas de smii flöjterna, oktavflöjt i C, D och Ess, piccolo Cflöjt och piccolo kvart- och tersflöjt. Oktavflöjt i C och D torde vara olika benämningar på samma lilla flöjt i C. Förutom nämnda källor hänvisas till följande: Arkivalier från Landskrona kyrka, rådhusrätt och magistrat förvarade i Landsarkivet i Lund eller respektive arkiv i Landskrona. Allmänna Industri-Utställningen i Stockholm 1866. Officiell Katalog. CARL C1Aumus' Samling af gamle Musikinstrumenter. Kobenhavn 1931. RICHAHD HoFMANN, Musikinstrumente, Weber, Leipzig 1903. Katalog över Den Nordiske Industri og Kunst-Udstilling - i Kiobenhavn 1872. FREDRIK LINDHOLM, Landskrona från äldsta tider till nuvarande tid. Landskrona 1931. N. E. LOVEN, Landskrona under svenska tiden. 3 band. Landskrona 1908-09. 0. MoRALES & T. NoRLIND, Kungl. Musikaliska akademien 1771-1921. Minnesskrift. Stockholm 1921. TOBIAS NoRLIND, Musikinstrumentens historia. Stockholm 1941.

110

CuRT SACHS, Handbuch der Musikinstrumentenkunde, 2:dra upp. Leipzig 1930. CURT SACHS, Sammlung alter Musikinstrumente bei der staatlichen Hochschule för Musik zu Berlin 1922. CHR. WEIGEL, Abbildung der gemeinniitzlichen Hauptstände. Regensburg 1698. Använd förkortning: L.M . =Landskrona museum.

Bild 21. Wahls signatur graverad på en oval silverplåt på klockstycket till tuba i F. K. M. 42102 .

111

NÅGOT OM FORNA TIDERS SVENSKA SOCKERBAGARE OCH DERAS ALSTER Av WILLIAM KARLSON

em tänker väl på att alla de läckerheter, som våra moderna sockerbagare fresta oss med på sina diskar och i sina skyltfönster, ha hedniskt ursprung? Så kan dock sägas vara förhållandet. Deras upprinnelse finner man i våra hedniska förfäders kultbröd, vilkaJS religiösa roll inom den kristna kyrkan övertogs av nattva1,dsbrödet. Kultbrödens egenskap av »kraftbröd » gjorde även, att man inom det profana livet tog fasta på deras ide. Under medeltiden invigdes sålunda kultbröden åt olika helgon, va11s bilder pressades på bröden, som dymedelst ansågos bliva delaktiga av det påstämplade helgonets undergörande kraft, eller också gjorde man dem efter romersk förebild till en medicinsk vara. Kejsartidens romare hade brukat tillaga hälsobringande pastiller eller piller av mjöl med kryddor under benämningen pastilhzs. Dessa läkedomsbröd, confectio, tillagades i klostren med tillsats av i deras trädgårdar odlade örter och kryddor, såsom anis, fenkol, kummin, pin:1pernell m. m. eller exotiska kryddor och droger samt honung, brukat som livsämne och sötningsmedel. Ju mera kryddade de voro, desto större ansågs deras helande och styrk.ande verkan vara. En direkt ättling av medicinbrödet är pepparkakan eller kryddkakan, ty i folkmun var peppar en kollektiv benämning på exotiska kryddor i allmänhet. De medeltida läkedomsbröden förså1des i klosterapotek.en eller salubjödos av kringvandrande munkar. Utom klostrens hank och stör var det de profana apoteken, som tillhandahöllo sådana läkedomsbröd eller konfekt. TROELS-LUND berättar, att ett av de första inköp på apotek,

112

Bild 1. Festmåltid i Niirnberg med anledning av Westfaliska freden 1M9, detalj ur samtida kopparstick. Man lägger märke till de stora uppsatserna av bakverk.

som vi överhuvudtaget känna till, utgj ordes av sex skålpund konfekt, som 1487 köptes till kung Hans. »Att gå till apo tekaren» var mycket omtyckt, just emedan ärendet ofta gällde inköp av konfekt. Bröden ha varit välsmakande och säkerligen också stimulerande, och människans iSmak för godsaker är väl i ålder med henne själv. Givetvis förekommer ordet konfekt också i den äldre medicinska litteraturen. Så finner man t. ex. i B. OLA VI, Een nyttigh lilkare book, (tryckt i Stockholm 1578) en ordination som denna: »En Confect emoot Pestilen tien. » Här har alltså ordet konfekt iSin gamla betydelse av läkedomsbröd. Med tiden urartade bruket av dessa läkedomsbröd, och så småningom blevo de från att ha varit pastiller brukade i 8

113

Bild 2. Kakstämpel med handtag av trä. K. M. 28486.

hälsans tjänst, njutningsmed el, som vid omåttligt bruk kunde ha motsatt verkan. Man tog dem icke bara som kraftbröd utan åt dem för deras godhets skull. De hade god åtgång, och 1574 fann sig t. o. m. en läkare föranlåten att varna för alltför ymnigt bruk av dem, då d e i regel voro ganska hårdsmälta. Gustaf Vasa skrev en gång till sina döttrar, att de skulle a kta sig för att äta för mycket »äpplen, nötter och socker och annat, som förstör magen». Så hade de ursprungliga kultbröden av klostren gjorts till läkedomsbröd och isedan av apotekarna till godsaker och läckerheter, och efter dem fortsatte sockerbagarna att vidare utveckla dessa njutningsmedel. Yrkessockerbagaren tord e först ha uppträtt på 1500-talet. Gustaf Vasa skriver i mars 1553 till sin drottning: »Du vill så, kära Margareta, skicka oss det ·sockret till handa med den sockerbagaren, som de goda ting tillförne lagat. » Längre fram i samma brev fortsätter han: »Den goda mjöd som Mick el sockerbagare kan blanda vill du så ock honom mana det han 114

ilild :I . Kakstiimp el med frn mstiilln in g nv kon un garna s ti ll bedjan p<1 b:1ksidan l{ristus på korset o mgiven av Mai'iaoch .John nn es. [{. M.

de ting, som till slikt mjöds tillrättande höves, med sig hit tager. » Vid Erik Xl V :s hov omtalas bland andra sockerbagarna HANS FRANZOS och HANS ENGELSMAN. Vid drottning Kristin as eller Karl X Gustafs hov verkade hovsockerbagaren MATTHIAS TIDEMAN. För denne utfärdades ett slags privilegiebrev, som bland annat innehöll bestämmelser, att han skulle vara »frij för alla utlagor, såväl till stadens tunga, våld och gästning som allt annat, dock skall han icke hava öppen gatubod, dock för menandes honom intet att sitt ämbete utöva enär det oss icke till förfång varder» . Brevet slutar med följande passus: »Vi hava i lika måtto uti detta vårt Kungl. Brevs kraft tagit förb:te Sockerbagare, hans hus och husfolk uti vårt kungliga hägn och r'örsvar till lag och rätt för allt övervåld.» Från 1600-talet och därefter innehålla de bevarade familje arkiven en mångfald sockerbagareräkenskaper. Så levererade en viss LAFONTAIN »confecturer» till fältmarskalken Axel Lillies på Lövstad begravning 1662. I familjen Kruus' räken115

skaper figurerar 1670 en sockerbagare DETTLOF GIERTZ, gift med en dotter till hovkonditorn TOBIAS BLUMME. Andra från 1600-talet kända utövar e av detta yrke äro t. ex. WILHELM PABST, omnämnd 1628, THOMAS FONTEYNE, ABRAHAM OLOFSSON (1673)' SVEN HANSSON LEFFLER, verksam in på följande århundrade, då bland andra familjen ZIEGLER nämnes 1708, PETTER AHLBERG 1724 o. is. v. Antalet växer med åren. Vanligen voro de inkallade utlänningar, ofta från Schweiz och Tyskland. Dessa lärde upp inhemska krafter, vilka i sin tur ofta förkovrade sig i utlandet, s åsom bruket alltjämt är. Från 1800-talet kända sockerbagare, som C. J. GRAFSTRÖM, J. C, LANDELIUS och 0. BERG, hade alla längre eller kortare tid arbetat hos utländska yrkeskolleger. Sockerbagarnas produktion var av mångahanda slag. Den inbegrep utom bakverk, kanderade och insyltade saker, »glaserat allehanda» och marsipan, vilket allt föll under benämningen konfekt eller konfityrer, även - såsom av Gustaf Vasa's ovan citerade brev framgfö· - flytande saker , såsom mjöd, mandelmjölk, limonader, saft m. m. Ännu i slutet av 1800talet kunde det inträffa, att någon familj, som höll på gammal tradition, till högtiden beställde en kanna mandelmjölk, och vid promotionsfesterna i Botaniska trädgården i Lund före kom ännu på 1870-talet denna dryck bland förfriskningarna. Gustaf Vaisas hovräk enskaper u pplysa oss beträffande konfekt i hovhushållningen, att und er åren 1546-47 och 1551 brukades följande sorter: kanel, morso, anis, fenkol, ingefära, mandel, stor koriander, klen koriander av växten koriander, om vilken det 1648 nl'eddelas, att plantan endast odlas i förnämt folks trädgårdar och användes till konfekt och koriandersocker m. m. - nejlika, muskotblomma, muskate, brun, gul och hjärt »Marcell Confect». Stockholms tullböcker äro en annan källa, där vi finna uppgifter på liknande och andra konfektsorter. Åtskilliga ingredienser till dessa godsaker ha importerats liksom »allehanda gott syltet confecht, som fördes ifrån vestvart». Bland anskaffningarna till festligheterna i samband med Erik XIV :s kröning 1561 h örde t. ex. »kostelige Confccht och insylt116

Bild 4. Träkavel för bakverk med mönster av blommor och djur. K. M. 30105.

ninger till bankett». Mycket omtyckta voro också marsipansakerna, oblater med genomdragna nötkärnor, blomkärnor, violrötter o. s. v., övergjutna med stelnad jordgubssaft och rosenvatten. Räkningar på sockerbagareprodukter från 1600-talets senare hälft och 1700-talets början, beställda till bröllop, begravningar och andra högtider, lämna gott besked om vad sockerbagarna då tillverkade och försålde. Såhär ser en räkning från sockerbagaren HANS GEORG DUBEN ut, daterad den 21 jan. 1667, vars innehåll levererades till bisättningen av Christina Lillie, »Dullebanerens » maka: 2 2 2 2 2 2 2 2 2 2 2

'tb Machronn 'ib Mandel Confect 'tb Candirten Cannel u Citronadt 'tb dito qu itten 'tL halb frnnsche beerne 'tb naturelle Kirssen \i dito gantze Cittroner. 'ib dito Johannes beer •tt; dito plaumen 'tb Naturelle abricoser

a a

10 mk 2 dr

7 dr

dr (kmt) dr

5:-

4: -

14:-

15: ---

'36: ---

14 : -

Den 11 okt. 1724 höll den förmögna Agneta Lillie, f. vVrede, bröllop för sin befallningsman på Söderby gård, Lars vVising. 117

Bild 5. Pepparkaksform av trä med figurer på båda sidor, signerad W .G.1 670. I\. M. 2191:l.

I den festmåltid, som hon lät tillreda för det nygifta paret, ingick också konfekttraktering, till vilken ingredienserna voro beställda hos sockerbagaren PETTEH AHLBERG i Stockholm enligt följande räkning:

,, ~

3 8 3 2

u; Confect tl glaserat allehanda u; Canderatl u; glaserade skal u; Brända mandlar u; 13akwärck allehanda tl; Socker Bröd 'ti: Kannor l\landclmiölck

6 dr

:'1

7 dr

il :\

3 dr 3 dr

. 5 dr

dr dr dr dr dr dr dr dr

18: -

7: - 5: -6: --· 9: -24: - 9: - · 10: -

Karl XII tyckis ha haft en viss sv.aghet för godsaker av detta slag och hans syster Ulrika Eleonora sände syltade pomeranser till honom, då han 1705 vistades i Polen. 118

Ril d 6. Kakstäm pel av trä, s ign erad AP, 1600-talet. K. M. 16600.

Då Sockerbagar-Societeten 1767 bildades, voro de vanligaste varorna konfekt, bärsirup, sylter och glass samt av bakverk mandelsprits, mandelspån, bisquier, mandelformar, mandelstrutar, mandeltårter, mandelmatram, krokaner, mandelmuss lor och liknande. Stående artiklar voro också färska och torra maränger, marängmandelbakelser och så kallade pubertar. Vad som för övrigt varit aktuellt på sockerbagarnas verksamhetsfält kan utläsas av de gesäll- och mästarprovsförteckningar, som bevarats. Då sålunda GUSTAF ADOLF SUNDBERG, en avkomling av den från 1700-talets mitt kända sockerbagardynastien med detta namn, 1796 skulle prövas i sina yrkeskunskaper för förvärvande av mästarskap, förelades honom följande upp gifter: 1) mellanstycke av dragant enligt ritning, 2) en krokan enligt ritning, 3) en vit gateau , hög facon, 9 tum, 4) 4 st. kara-

119

mellfigurer, två rosenröda, två gullgula, 5) en vit italiensk nougat 6) italienska cander med mara:sqvain, 7) »clariehel» av violer i kander, 8) dragen karamell, röd, vit, grön och gul, 9) en pyramid av grillerad mandel med dragee, 10) en spansk vind, 11) tvenne a la .glacer, en smultron och en brödglace. Skådemästarna lovordade Sundbergs »mellanstycke», vars sirater »vittna om god smak uti ritkonsten», och »gateaun hade gjorts femton tum i stället för nio, vilket utmärkte särdeles skicklighet och kännedom '>. Dylika mäktiga pjäser kunde det vara svårt nog för springpojkar att i oskadat skick transportera till bestämmelseorten. Man hade den tiden inga lämpliga trans portdon för sådana ömtåliga saker. 1834 sökte en sockerbagaregesäll, JOHAN ERIK FLODMARK, mästarskap. Vad han för ernående av detta mål skulle utföra framgår av denna förteckning: 1) Ett dragantstycke efter egen ide, 2) 4 talhikar med fina deserts, 3) en korg med pousserade blommor, 4) en krokan efter egen ide, 5) en tallrik med kanderade foglar och djur 1av dragee, 6) en gateau ·a v chokolad i hög fa con, 7) en tallrik med gjutna frukter, 8) en candilabre av njugga, 9) en gjuten a:nanas, 10) en smultron a la g1'ace, 11) en caffe dito med glacebrön. Det var inte småsaker man begärde, men gesällen bestod provet. En beställningssedel till OSCAR BERGS konditori i Stockholm från 1867 ger oss ett begrepp om vad en sockerbagare kunde prestera till en fin bjudning den tiden. Beställningen omfattade 450 tebröd, sex sorter, 3 skålpund glassbröd, 3 kannor skivglass, 1 kanna vanilj, 1 /2 kanna smultron, 1 / " kanna kaffeglass, 50 st. små glassfrukter, 12 skålp . konfekt på små brickor, 150 skålp. dessertbakelser, 6 skålp. kransar spunnet socker, 10 flaskor mandelessence, 8 flaskor körsbär, 8 flaskor citronsaft samt 1 citron och 1 körsbär i reserv. Det var beräknat för 125 personer och kostade 162 rdr b:co . Till Bergs förnäma kundkrets hörde bland andra grevinnan Stephanie· von Platen, sedermera furs.finna von W edel. Konfekten, här fattat i ordets vidaste mening, framställdes i mycket växlande former. Från Gustaf Vasas hov berättas det, 120

Bild 7. Kakstämpel a v trä, 1600-talet. Krigare i romersk dräkt. K . M. 7938.

Bild 8. Kakstämpel av trä, 1600-talet, musketör er och trumslagare. K. M. 7938.

121

att hovkonditorn för sin herres bord tillverkade sådana i form av grisfötter, fårlår, fårlår på spett, hasselnötter, sviskon, mandlar, kräftor, fiskar, apelsiner, citroner, naturtrogna blommor m. m . Det tarvades en försvarlig mängd, ty enligt hovetiketten skulle man då både börja och sluta måltiden med konfekt. Då prins Hans av Danmark skulle hålla bröllop, skrev drottning Dorotea till sin dotter Anna i Sachsen och bad henne skaffa sig »konfekt till tre bord». Utom de redan angivna formerna förekommo i denna beställning även fikon, fåglar på spett, pomeranser m . m., allt av socker. Smaksättningen varierade högst väsentligt. Vid Erik XIV :s hov serverades t . ex. kanel-, anis-, pomerans-, ingefärs-, muskot-, druvsuckat- och desmerkonfekt. Den fransk e legationssekreteraren CHARLES OGIER skriver i sin dagbok, förd under hans vistelse i Sverige 1634- -35, att han den 29 april 1635 var till middag hos Jakob De la Gardie. Efter att ha anmärkt sin missbelåtenhet med maten fortsätter han : »Men den konfekt, som serverades, var ej oäven ; den var formad som allehanda små djur och blommor, mycket naturliga.» Från samma och följande århundrade härstammar en kollektion i trä skurna konfektformar, som ingå i Kulturens samlingar, bild 5- 16. Det är bland annat ängla-, människo- och djurfigurer samt blommor, som snidaren skickligt skurit in i träplattorna, och i vilka sockerbagarens massa pressats ned och tagit form. Dessa formar torde i regel ha beståH av tvenne hälfter, som lagts mot varandra med hälften av respektive figur er i vardera plattan. De äro nämligen i hörnen försedda med hål, varigenom en ·stav eller skruv satts ned, som tvingat plattorna mot varandra. Massan har sedan gjutits in från figurens hoUen, där också utskärningar visa, att dessa stått på baser med ibland platt underyta. I 1700-talets bouppteckningar finner man uppgifter som »Åtskillige Former till Confect» och liknande. N. HAMMARSTEDT beskriver i en uppsats kallad Några konfektens förfäder dylika formar av trä, använda bland Gästriklands allmoge till framställning av messmörsbullar, vilka brukats som ett slags konfekt. Efter att ha gräddats i ugnen ha figurerna förmodligen för122

Bild \l och 10. Kakstämplar av trii, 1600-talet. K. M. 1\l442.

setts med färg och annan prydnad, innan de sattes fram på herrskapsbordet. Redan från 1500-talet kan man spåra utövare av dessertmålarkonsten, vilka hade till uppgift att i färg ge ögonfägnad åt de framställda sockerbagarprodukterna. Vacd former och arrangemang av sockerbagarealstren beträffar ha våra överflödsförordningar betytt åtskilligt. Den 17 dec . 1644 utgav drottning Kristina sin »Stadga och Påbudh öfwer åtskillige Oordningars afskaffande», vilken särskilt för stadsbefolkningen högst betydligt inskränkte måltidernas många rätter. Nu trädde sockerbagaren in som den räddande ängeln C?Ch lade i dagen all den uppfinningsförmåga han var mäktig. Det blev en verklig tävlan om vem, som kunde prestera det bästa, och av den åsyftade måttligheten blev intet. Överflödet kom endast att överflyttas till ett speciellt område, konfektens , tills nya förordningar för någon tid förmådde dämpa detsamma. Bevarade illustrationer av festmålt1idsbord t. ex. från 1600-talet

123

Bi ld 11. Detalj av kakstämpel med dam och kavalj er er , 1600-tal e ts mitt. K. M. 7938.

B il d 12. Deta lj av kakstämpeln bild 8. Trumslagare och muske tör, flan kerand e en fältmarskalk.

124

Bild 1:1. Detalj av kakstämpel med drottning och musikante r, 1600- talels mitt. K. M. 79i3 8.

Bild 14. Detalj av kakstämpel med amorin, romersk krigar e m. m. , 1000-talets mitt. K. M. 19'142.

125

B il d 15. Delalj av kaks tämpel med a ll moge, 1600-talets milt. K . M. 19412

ge oss en god föreställning om vad konfektbagarens yrkesskicklighet kunde åstadkomma, bild 1. En del av alla dessa grannlåter ha emellertid varit rena skåderätter, ett slags atrapper, som endast fyllde dekorativa uppgifter på bordet. En speciell form av vad vi nu mena med konfekt blev vanlig under 1800-talets mitt i societetskretsar vid bröllop, barndop, begravningar och liknande tillfällen. Det var granna saker, mest till fägnad för ögat och som minne av festen, då de efteråt utdelades bland gästerna, ett slags senfödd ättling av forna tiders skåderätter, om man så vill. lCäl.'nan, som utgjordes av socker uppblandat med en del andra ämnen, sveptes i guldeller silverpapper och utstyrdes med 1spetsar, tyll, kulörta sidenband, niirnbergerkram, franska småsaker i guldbrons och pärlemor och mycket annat. Bröllopskonfekten kunde vara dekorerad med änglar och brudpar i dragant, barndopskonfekten med en liten vaxdocka på en sky av veckad tyll och blommor, med en stork, som hade en baby vid sina fötter, ett skepp av finspunnet glas, en liten förgylld vagn eller dylikt, medan begravningskonfekten alltid var av svart eller vitt silkespapper 126

B ild 16. Detalj av kakstämpel med lejon .och hnnd. K. M. 19442.

eller silverpapper med lämpliga prydnader i tyll eller silverpapper, bild 17-20. Små versifierade texter, lämpade för det ena eller an dra rtillfället, voro ofta klistrade på dessa konfekt. » Konfekterna voro försedda med lustiga deviser och gåtor», berättar Zacharias Topelius på ett stä1le (1850). Dylika konfekt voro i ganska allmänt bruk ännu under början av innevarande århundrade, men torde nu vara undanträngda till av stadskulturen mera oberörda landsändar. Det kan måhända vara av intresse att se, vad den samtida litteraturen lämnar oss för uppg-ifter rörande detta slags bruk av konfekt. ERIK GUSTAF GEIJER skriver i ett av sina brev (1840): »Därifrån gick jag till Schröders bröllop Erkebiskopen vigde -- det var konfektbröllop, såsom nu brukas.» I AuG. BLANCHES Vålnaden (1847 ) läser man följande passus: ,;Framlidne Erkebiskop Wallin lärde oss slutligen, att man kan vigas lika bra och begrafvas liika bra vid en kopp buljong och några konfektsbitar.» Samtida litteratur ger oss också ett annat besked om tidens åsikter rörande dessa konfekttillställningar. Så skriver t. ex. SoPHIE VON KNORRING i sin roman 127

Bild 17 . Konfekt från Hans Steuch's (f. 1899) dop. K. M. 38183 c.

Förhoppningar (1843) om en av de agerande personerna där, generalskan, följande : »Confectbröllop tålte hon intet, utan ville hafva ett ordentligt bröllop med mat och fat ... '' »Vi ville ha blott ett konfektbröllop , men morbror säger, att han icke förstår sig på 'sådant krimskrams' utan vill ha en riktig souper med ordentlig mat . .. >>, låter FRED RIKA BREMER i Syskonlif Götilda skriva till Seraphina på tal om sin systers bröllop. Samma åsikt företräder kyrkoherde Bergs fru i ERNST AHLGRENS Pengar (1885), när hennes dotter skall gifta sig med patron Kristerson: »Brudgummen hade talat något om konfektbröllop och att resa strax, men det ville icke fru Berg veta af. Det skulle vara ett hederligt bröllop. » De äldre voro tydligen i vissa kretsar ännu alltför konservativa för att godtaga några så pa,ss moderna arrangemang. Hos allmogen uppträdde bruket av detta slags konfekt först 128

Bild 18. Föd elsedagskonfekt från kg!. hovkonditor J. C. Landelius, Stockholm. K. M. 38184.

sedan vinet Mivit mera allmänt vid gillen inom d enna samhällsklass. I äldsta tider räknad es sockerbagarna bland konstnärerna. Sedermera sorterade de under olika yrken som kryddkramhandlaresocieteten. Först 1767 fingo de en egen institution. Den 7 aug. detta år bildades nämligen Socker-Bagare Societeten, vars angelägenheter skulle handhavas av en huvudman eller äldste jämte två deputerade. Dessa funktionärer förordnades av magistraten, sedan Societeten föreslagit tvenne kandidater till vardera befattningen. En ordinarie ,s ammankomst skulle varje år hålla s i februari , då en representant från kommerskollegium skulle vara närvarande. Samma myndighet förordnade också en notarie till Societetens sekreterare. Medlemmarnas avgift b etalades för hela året med 6 dlr ,s mt. Lärgossen föck. vid inskrivningen i läran erlägga 2 dlr smt i inskrivnings129

Bild 19. Konfekt från Prins Eriks (f. 1889) dop. K. M. 38183 b.

penningar samt 4 öre itill lasarettet och gesällerna vid lösgivandet 4 dlr 8 öre smt till nyssnämnda institution. Förhållandet mellan lärlingar, gesäller och mästare reglerades alldeles som i tidens vanliga hantverksämbeten enligt den allmänna skråordningen. De städer, som icke hade egna lag, voro skyldiga att ingå i Stockholms-Societeten. Gesäll- och mästareprov avlades efter samma bestämmelser som inom andra ämbeten. 1846 utfärdades den förordning, enligt vilken det gamla skråväsendet avskaffades, och i dess ställe kommo fabriks - och hantverksföreningar. Som ersättning för Sockerbagare-Societeten bildades konditoriföreningar. Fullständig näringsfrihet infördes ju först genom förordningen av den 18 juni 1864. Liksom alla andra ämbeten under 1s kråtiden var även Sockerbagare-Societeten besvärad av bönhasar, inkräktare i ämbetet, som icke ägde laglig rätt att arbeta inom yrket. Från ämbetets 130

Bild 20. Födelsedagskonfekt från 1800-talets slut. K. M. 38184.

sida ansåg man, att myndigheterna borde vidtaga strängare åtgärder mot främlingar och »allehanda löst folk, som. sig uti societetens rättigheter, utan att dem lagligen hava förvärvat, försörjning skaffa, Societetens laglydige och skattebetalande till stort men och förfång». Åtskilligt gjordes också från deras sida för att bringa ordning och reda i förhållandena, men dessa parasiter på yrket voro svåra att få bukt med. Mellan socker- och pastejbagarna, vars verksamhetsområden voro så närbesläktade och delviis svåra att begränsa, rådde ofta tvistigheter rörande utförandet av vissa bakverk, som lågo på de ömtåliga gränsmarkerna. Först 1792 fastställde Kungl. Maj :t gränserna för dessa båda yrkens verksamhet. Givetvis var det i stor utsträckning yrkeshemligheter, huru sockerbagarna tillverkade sina produkter i fast eller flytande form. Till eftervärlden har dock en del i tryck bevarats, som 131

ger oss vissa inblickar i sockerbagarnas konst. Jag syftar närmast på kokböck.er och dylika receptsamlingar. Från 1600-talet ha vi t. ex. LA VARENNE, Le cuisinier frarn;ois. Avec une instruction pour faire de confitures. La Haye 1656, och ÅKE RÅLAMBS ni,ycket kända Adelig öfoing, tryckt i Stockholm 1690, i vars 14:de tom sidorna 129-146 ,,Confect-Bakerie,, och dithörande saker avhandlas i receptform. Mellan åren 1755 och 1822 utkom i fjorton upplagor den populära KAJSA (ANNA CHRISTINA) WARGS Hjelpreda i hushållningen för unga fruentimber, som bland mycket annat också låter oss göra bekantskap med en del sockerbagarehemligheter i det privata hushållet, vilka säkerligen äro frukter av lärdomar från tidens sockerbagare. 1762 trycktes i Skara ,första och andra delarna av L. W. ROTHOFS Hushålls-Magasin, som ger en del råd och anvisningar inom sockerbagarekonsten. I svensk översättning utgavs 1815 G. E. SINGSTOCK, Grundelig och säker undervis ning i konsten att tillaga alla sorter bakverk och torra konditori-saker, och 18:-32 av samma författare, likaledes på svenska, Fullständig lärobok i kokkonsten efter franska , engelska och tyska smaken. Dess senare avsnitt innehåller .e n receptsamling på en mångfald finare bakverk och konditorivaror. 1853 fingo sockerbagarna ett eget organ, Den svenske Conditoren, ·Som bland annat innehöll råd, rön och recept rörande konditoriprodukter i fast och flytande form. LITTERATURHÄNVISNINGAH. BENGT BEHGrns, Tal om li.ickerheter. 1-2 .. Sthlm 1785--87. Från Sveriges s torhetstid. Utg. av S. Hallberg. Sthlm 191-1. MAX HABEHLANDT, Oesterreichische Volkskunst. Wien 1910-11. N. E. HAMMAHSTEDT, Några konfektens förfäd er. Fataburen Hl07, s. 179 ff. G. MAGN USSON, Sockerbagaren genom tiderna. Sthlm 19:i7. S. A. 0. B :s excerptsaml. E. TEGEL, Erics den XIV:des histori-a. Sthlrn 1757. THOELS-LUND, Dagligt liv i Norden på 1500-talet. Del 5. Sthlm 1934. SIGURD WALLIN, överflöd. Sv. kulturbilder. N. F. Bd 2. 3-4, s. 86 ff. Cm~. WEIGEL, Abbildungen der gemeinni'1tzlichen Hauptstände. Regensburg 1698. 1 ~2

KAMMAR FRÅN LUNDS MEDELTID 11u RAGNAR BLOlv/QVIST

åra nordiska förfäder använde kam redan under stenåldern, som vi kunna se av enstaka fynd, däribland den vackra hornkammen med ett utskuret människohuvud från Gullrum på Gotland. Talrikare äro kammarna från vår bronsålder. De äro då oftast gjutna i brons och av den korta grundform med halvcirkelformigt böjd rygg, som blir den förhärskande norr om Alperna under större delen av järnåldern och som har ättlingar även bland medeltidskammarna. Det är i regel i gravar man hittar kammar från för historisk tid, och kammen har skickats med såväl män som kvinnor på färden till dödsriket. Hos de antika kulturfolken i länderna kring Medelhavet var kammen tidigt en alldaglig företeelse, som förekom i skiftande former, vilka efterhand upptogos av kringboende folk. I medelhavsområdet hade dubbelkammen med grova tänder åt det ena och fina åt det andra hållet gamla anor i Egypten liksom i Assyrien. Här fanns också den av flera bitar medelst nitar sammanfogade enkelkammen och -l ikaså den på samma sätt förfärdigade dubbelkammen. Dessa kamtyper övertogos efterhand av folken i de mindre civiliserade delarna av Europa och nådde så småningom även Norden. Ett lån från den antika .k ulturen är redan den nämnda bronsålderstypen, som. i direkt kontakt med medelhavskulturen blir den av flera bitar hop fogade enkelkammen. I sin långsmala form synes denna föreligga här först under äldre folkvandringstid (c:a 400-550). Och det dröjer ända till tiden efter medeltidens början, innan dubbelkammen blir vanlig i N orden. 1

13~i

Från och med medeltidens ingång och kristendomens införande är det icke längre i gravar, man finner kammarna, utan i stället i kulturlagren vid bebyggelsens centra, framförallt i våra gamla medeltidsstäder, men också vid borgar och kloster, byar och bondgårdar. Lund kan härvidlag sägas stå i särklass, ty i hela Nordeuropa torde ingen ort kunna uppvisa ett så rikt medeltida kammaterial som denna stad, det rör sig här om mer än ett halvt tusental kammar, som tillvaratagits i de båda Lundamuseerna Kulturen och Lunds universitets historiska museum. Det är detta material, som här skall bli föremål för en kort redogörelse, ehuru den vetenskapliga bearbetningen endast nått det förberedande stadiet. 2 Staden Lund kom till mot slutet av vikingatiden - vi ha anledning att tänka oss den grundlagd av Knut den store (1019-1035) 3 - och man kan därför utgå ifrån, att de äldsta av de i Lunds jord funna kammarna stamma från 1000-talet. Men att för någon bestämd kam med full säkerhet påstå detta är knappast möjligt. För det första är ingen enda kam funnen i till 1000-talet daterbara jordlager, och för det andra äro de dekorativa element, som prägla de ålderdomligaste kammarna, av den art, att de ha en stor benägenhet att leva vidare på samma sätt som t. ex. renässansmotiv leva kvar i 1800-talets svenska allmogekonst. Vi kunna emellertid beteckna kammen bild 1, funnen 1892 i St. Gråbrödersgatan såsom en av de äldsta i Lund. Den är, som de följande enkelkammarna, tillverkad av ett antal intill varandra placerade tunna hornskivor, 19 till 33 mm breda, i vilka tandraden utsågats. För att hålla dessa små skivor samman är på vardera sidan lagd en lång beslagsskena av horn, fästad med metallnitar, vilka gå genom skivorna och hålla dem i sitt läge. Tänderna ha utsågats först sedan kammens ana delar blivit hopnitade, och man har i regel sågat så långt upp, att det blivit en skåra i beslagsskenorna för varje tand utom vid ändarna, där tänderna gjorts kortare. Kammen är på beslagsskenorna prydd med tämligen oregelbundna grupper av tvärgående ristade ränder, samt med en 134

_,, . -

/-----~\:

{Il ~~ ~€~ :: : : =:::

~~~

~~~~1

L.U.H.M.125%ll7 I '

\~:;::-::-==\ I

97.

\~~=-=·\

K.M. t,Li-23.

2 IU\.7798

ST uRÅSR. GAT

32l.

Bild 1- 4. De äldsta kammarna från Lund äro långa och kraftiga och ha endast en rad tänder. Bild 4 är ett fodral. -· Skala 1: 2.

135

mycket fin spets ristade ansatser till ornament, däribland en irisk bandknut av det slag, som blev så allmänt använd i vår vikingatidskonst. Den bevarade ändskivan har också finristning: på ena sidan ett enkelt ornament och på den andra runskriften iatrink, som möjligen skall vara ett engelskt mansnamn Eadrinc.' Detta är ju en antydan om att kammen härstammar från den tid, 1000-talets förra del, då Danmark hade särskilt livliga förbindelser med England. En sådan datering motsäges icke av kammens allmänna kännetecken: den stora längden, c:a 30 cm, beslagsskenornas spolform samt tvärsnittet. Det senare visar, att beslagsskenorna äro jämnt avrundade, så att tvärsnittet genom skenorna är en oval, ett drag, som vid jämförelse med yngre och vanligare enkelkammar framstår såsom ålderdomligt. 5 Vi se det ovala tvärsnittet även på kammarna bild 2, 3, 5, 6, 8, 10, 11 och 15. Det är troligt, att flera av dessa höra 1000talet till. Framförallt bör detta gälla dem, på vilka b eslagsskenornas nedre kant går i en uppåtsvängd båge, bild 2, 3, 5, fi, och 11. Se vi på kammarna bild 16- 20 finna vi , att tvärsnittet genom beslagsskenorna är en rektangel med utåtbuktande långsidor. Utan tvivel ha vi att för kammar av detta slag räk~a denna tvärsnittstyp såsom yngre än den ovala, liksom fallet är i vVollin. På kammarna bild 16- 20 bildar beslagsskenornas nederk ant en rak linje, vilket tydligen är ett yngre drag. Ett litet ornament på kammen bild 2 samt runskriften och kryssornamenten på bild 10 äro utförda med en mycket fin spets liksom ornamenten på kammen bild 1. Sådan finristning tycks mest höra hemma i den tidigaste medeltiden, efter vad man kan sluta av andra i Lund funna benföremål med ristade sirater. Det vanliga på kammarna är emellertid, att dekoreringen är gjord med ett grövre verktyg, som givit fördjupade grova linjer om 1 /:1- 1 / 2 mm:s bredd. Denna dekorering är i regel anbragt endast på beslagsskenorna, i några sällsynta fall, bild 1 7, ii ven på tandradens ändskivor. Mönstren utgöras i första hand av grupper av tvärgående ränder, vilka aldrig sak136

___ __

:_-_:;,

·--------i

! /?:~~

1 ,

1l<::>><~cc:~::~:-,

f~" i I

111

I '1

\ I 11

I 'I 1\ I

= ; __::;;

,_,

I I \ \

<=----:.-_ -;_-,_-:'

l \?~-=-~ ______. .:.c9I~J ___) /\ :

I 1

\~~~-~-~!~

Y.11\.1642 7. MNKGATAN.

K.M 20179.

2 8M

7 K M!50911.

L U ND

Bild 5- 9 . Utsirn ingen av de äldre kammarna ha r skett med motiv u r vikingatidens mönsterskatt. - Skala 1: 2.

137

nas på de äldre lundensiska långkammarna. Flera av de äldre kammarna ha ett rutmönster på beslagsskenornas mittparti, bild 2, 3, 5, 8 och 19, på bild 5 och 7 utarbetat till ett flätornament av samma slag som på fodralet bild 4. Vi kunna återfinna detta ornament bl. a. på i Birkagravarna funna kammar och på hornskedar från Birka, Sigtuna och från Norges medeltid. Den långa, segmentformade ornamentytan på kammarna bild 5 och 6 har många motsvarigh eter bland vikingatidens nordiska kammar, icke minst bland Birkafynden. 6 I mönstren på bild 14-18 ingå såsom viktig detalj små cirklar med markerad mittpunkt en både långt tidigare och långt senare vanlig sirat. En dekorationsdetalj, som i viss mån synes ha samband med kammarnas ålder, utgöres av de längs beslagsskenornas kanter uppdragna linjerna. De saknas helt på de ålderdomliga kammarna bild 1-3, 8, 10 och 11 men återfinnas på alla de övriga . Det må dock framhållas, att denna detalj liksom andra, som här nämnts såsom för kronologien betydelsefulla, till en del kan vara avhängig av tillverkningsorten. Kammaterialet är så pass heterogent, att man måste dra den slutsatsen, att kammarna tillverkats icke enbart i Lund utan även hitförts från andra orter. På kammarna bild 5, 6 och 16 äro mönstrens linjer fyllda med ett hartsliknande ämne. Detta sätt att framhäva dekoreringen är känt även från Birka. Kammen bild 10, den enda i sitt slag från Lund, förtjänar särskilt intresse. Dess ena halva har icke haft tänder utan utgjort handtag. Nu saknas samtliga tänder och dessutom är ena ändan bortbruten. Tvärsnittet genom beslagsskenorna när mar sig ovalen, vilket antyder, att denna kam hör samman med de äldre bland de långa enkelkammarna, och samma antydan gör också den medelst e_n fän spets utförda kryssorneringen samt avsaknaden av längs kanterna dragna linjer. Handtagets ena sida är försedd med en runinskrift: arngun ( g)af mcer kab, tolkat Arngun gav mig kammen. Enligt runologer är språket äldre medeltidsdanska från perioden c:a 1100-1350. 7 138

'' : I L.VHM. 11 028 ( LI X.

STADS.A'GAN 693 .

L.U.H.M 14008. LVND7

L.U H A\_ 1316Q

K.M. 22105.

233.

.H MÅ.~56ATAN .

==~.·~-,.a;.~""'CYw-~·.,_ ..~ 13

K.M !87.25

N V.HLG ATAN

K.M. 5510. LUND.

15 16 Bild 10- lö. »Augun gav mig kammen» omtalar runinskriften på den översta kammen, som är unik i Lund på grund av att dess ena ända är utformad såsom handtag. På fodralet bild 13 lägger man märke till, att ändskivorna gjorts kilformiga, varigenom fodralets båda sidostycken kommit att bö jas mot varandra. - Skala 1: 2.

139

i{ammar med handtag som denna förekomma, som Sigurd Grieg framhållit, i anglosaxiska gravar, de äro också kända från Dorestads- och Hedebyfynden, och ett exemplar, även det med runskrift och kryssornering, är hittat i Bergen i Norge. 8 Beträffande nitarna kan man göra en anmärlmingsvärd iakttagelse. På kammen bild 8 gå alla nitarna ungefär genom tandradsbitarnas mitt. Till en kam med tio tandradsbitar åtgår med ett sådant syste1n tio nitar. Ett annat system, där nitarna, utom de båda yttersta, äro satta i skarvarna mellan tandradsbitarna, har använts på kammarna bild 6 och 14. Med denna metod behövs endast sex nitar för att hålla hop en kam med tio tandradsbitar, ty man sätter nit endast i varannan skarv. De flesta kammarna visa en medelväg mellan dessa båda system, men det är tydligt, att man gärna har sparat på nitarna. Nitarna ha ej utnyttjas såsom element i dekorationen. Ett undantag härifrån ha vi möjligen i kammen bild 12, där man på det korta fragment, som finns kvar, ser icke mindre än fyra nitar. De båda kamfodralen bild 4 och 13 äro synbarligen samtida med de äldre av de hittills behandlade kammarna. Flätornamentet på bild 4 är detsamma som på kammarna bild 5 och 7, och de små trianglarna, från vars spets utgår en centimeterlång streck, återfinnas på bild 5. Vi kunna också se, att tillhörande kam haft ovalt tvärsnitt genom beslagsskenorna. För en tidig datering av fodralet bild 13 talar den med en mycket fin spets utförda rutmönstringen . Kamfodral med motsvarande allmänna form saknas icke utanför Lund, en av de intressantare parallellerna ha vi i ett fodral, som hittats i Lincoln i England. Det har samma spetsvinkliga avslutning i ändarna samt är försett med en runinskrift, som omtalar, att Tlwrf'asl yjorde denna goda kam. Eftersom båderunor och dialekt tydligt äro skandinaviska, förmodar George Stephens, att fodralet tillhört någon av de nordbor, som härjade i England under vikingatiden. Inskriften anses numera av runologer stamma från c:a 1100. 9 Kammen bild 17 är funnen i jordlager under gravkistorna 140

•=

I' ::

L.U.H M. !):83'3. LUND.

\lwEI!

~~: :_:;~ : I

l~ . . J

K.hl. 22610. 233.

Bild 17-20. Medeltidsmänniskorna had e e lt utpräglat sinne för prydligh et även hos de vardagligaste br uksföremå l. Den långa kammen bild 17 har dock blivit u tsirad i ovanligt hög grad, här har även kammen s rygg fått sin del av orn a mentik en. - Skala 1: 2.

141

på Sanct Mikaels kyrkogård och bör alltså vara äldre än kyrkogården, som kom till samtidigt med Mikaels kyrka under 1200-· talets förra hälft. Men för övrigt är icke en enda av kammarna bild 1-20 funnen under sådana omständigheter att de giva någon ledning för bestämmandet av åldern. Tre tandradsbitar (K. M. 20438. i. 12) av en c:a 17 cm lång enkelkam med ryggen svängd ungefär som bild 5 och 6 ha hittats på Skandinaviska bankens tomt vid Stortorget, kvarteret Apotekaren n:r 5, i jordlager från 1200-talets tidigare hälft. 10 Enkelkammen av den här behandlade typen höll sig kvar ett gott stycke in i medeltiden, åtminstone till 1200-talets tidigare hälft, men det förefaller, som om utvecklingen gick mot mindre format. Bilderna 21-23 visa ytterligare några yngre representanter. Kammen bild 23 är funnen på Skandinaviska bankens tomt vid Stortorget i lager från 1200-talets tidigare hälft. Fodralet bild 22 överensstämmer till sin allmänna form med de fodral vi r edan sett, men tvärsnittet och utsirningens utförande tala för att det är något yngre än dessa. I fodralets nedre öppning sitter en tämligen kraftig järnribba, en helt unik anordning. Fodralet bild 24 tillhör en samling fynd, som gjordes i Lunds domkyrkas korstolar, då dessa nedtogos från sin ursprungliga plats. C. G. Brunius lät sålla de tjocka dammlager, som under tidernas lopp samlats bakom och under korstolarna, och därvid anträffades en mängd olika föremål, bl. a. 24 m edeltidskammar.11 Eftersom korstolarna förfärdigades på 1390-talet, skulle man ju vilja anse de funna föremålen såsom yngre än denna tid, men kamsamlingen visar, att detta icke kan vara fallet med dem alla. Dekoreringen med punkterade cirklar, ofta förbundna med varandra medelst diagonalgående linjer, är utmärkande för dessa relativt sena och relativt talrika kamfodral, som dock oftast se ut ungefär som bild 25. En starkt särpräglad typ av enkelkammar se vi i bilderna 26-33. Här äro beslagsskenorna utbildade med en något tunnare överdel med bågformig kontur, som mot ändarna gör en konkav sväng. Beslagsskenorna äro fästade med tätt sittande 142

K.M. 22097

117

i_u.H.M. 12s91.nr. 97-.

K. M . 20351 Wl C. 12

286·287

L.U 1-1.M. :.!i57

DOMl<,Yr;:>KAN.

Bild 21-25. Ornamentikens element äro få, men variations- och kombinationsmöjligheter ära nästan outtömliga. Det lilla fodral et till bild 24 är funnet i domkyrkans korstolar. - Skala 1: 2.

143

; \ __-~.

Bild 26-29. På de båda översta av dessa kammar, som stamma från medeltidens tidigare århundraden, har tillverkaren gjort dekorativa genom brytningar i ett mönster, som i nordiskt konsthantverk utnyttjats redan under förhistorisk tid . Bakom hålen sitter c·tt bro nsble ck, som då kammen var ny var blankt od1 glänsande. - Skala l : 2.

nitar, ordnade i två rader, den ena på den tjockare n ederdelen och den andra längs överdelens kant. Nitarna äro mångdubbelt flera än som på de förut behandlade enkelkammarna ansetts behövligt, och det är tydligt, att de här fylla en dekorativ uppgift samtidigt som de hålla kammens olika delar samman. P å de vackraste exemplaren, bild 26, 27 och 30, äro skenorna försedda med dekorativa genombrytningar, kors - och T -formiga och runda, genom vilka glansen från ett underliggande metallbleck lyst fram. Kammen bild 28 har på ena sidan ett linjeornament, ristat m ed en mycket fin spets. De övriga exemplaren ha ingen annan dekoration än nitraderna. Alla 144

X I

l< .M 22802 a 11111 1< M 17812

2.81:A

10 7· 108

.,.,._"d

9..Bqt

Bild 30-35. Här liksom på kammarna på motstående sida bidraga de tätt placerade bronsnitarna till att förhöja kammarnas prydlighet. De båda nedre bilderna visa enkla efterbildningar av den kamtyp, vars vackraste representant i Lund är kammen bild 26. - Skala 1: 2.

dessa kammar äro fintandade. Kammen bild 26 har på ryggen två öglor, den ena med kvarsittande metallring, för kammens fastgörande i en kedja. Samma anordningar ha funnits på kammen bild 27. Kammen bild 31 är funnen i ett djupt fyndlager vid grundgrävningen för Sydbanken vid Stortorgets norra sida, men för övrigt finnas inga; närmare fynduppgifter till dessa kammar, som vi alltså få försöka tidfästa med ledning av utomlundensiska fynd. Typen saknas i W ollinfynden, och ej heller från Dorestad, Hedeby och Birka ha några sådana kammar public.erats. Däremot är den representerad bland Sigtunafynden med 10

145

kammar mycket lika bild 30 och 32. Dessa Sigtunakammar ära icke funna så, att de kunna dateras, men det är Erik Floderus' uppfattning, att de icke tillhöra 1000-talet.1 2 En sådan kam, med fin landning på ena halvan och grov på den andra, är funnen innanför vallen i Västergarn på Gotland, som synes ha haft sin egentliga blomstring som marknadsplats omkring 1200-talets mitt.1 " Troligen hör kammen till denna tid, det bekräftas av att den har två slags landning. I Danmark är typen känd åtminstone från Aalborg, 14 och från Norge avbildar Sigurd Grieg 15 ett exemplar från Oslo med genombrytningar och ett enkelt som vår bild 32 från Bergen, funnet djupare än ett brandlager från år 1248 och alltså äldre än detta årtal. Sigurd Grieg lG menar, att förebilden till vissa kammar med genombrutna beslagsskenor vid en jämförelsevis tidig tidpunkt är inkommen från England, och hänvisar bl. a. till en i Nor thampton i England funnen kam, som i stort sett liknar vår typ. 17 Den har lättsittande n itar och T -formade genombrytningar. Ännu mera lik våra kammar är emellertid en liten i London funnen kam, 18 på vilken ändarna löpa ut i djurhuvuden, men som annars till formen är ungefär som vår bild 31. Den har både T-formade genombrytningar och tättsittande nitar . G. Baldwin Brown, som publicerat dessa kammar, har ej haft möjligheter att förse dem med säker tidsbestämning, men placerar dem i angelsaxisk tid, och om Londonkammen skriver han, att den »måste tillhöra den danska perioden», d . v. s. vikingatiden. Sigurd Grieg anser att Northamptonkammen daterats för tidigt, och det är troligen riktigt, ty den har både grov och fin landning. Även dateringen av Londonkammen är gjord på synnerligen osäkra grunder. Det är emellertid troligt, att den uppåtsvängda ryggen på dessa kammar är en direkt tradition alltifrån bronsålderskammarna. Typen synes i Lund lia dött ut ungefär vid 1200-talets början, vilket man kan sluta sig till på grund av dateringen för de båda kammarna bild 34 och 35. Dessa båda kammar äro funna på Skandinaviska bankens 146

K. M. 1b532.

103:B

K.M. 20299VB.11.

K.M. 205-'9· a' 9-10.

i'>.ft\ 1525':?.

K.A\ 'l.1622.

2JH · A

2S6·2S7.

28C>·287

43 ICM.22'i!03.a.8 107-ID&

' ICAI QS(J60.

233

Bild 36-44. De tre fragm e nten upptill visa hur den äldre medeltidens långa och kraft iga kamma r ibland rön t inflytande från k amtypen med geno mbr ytningar som bild 26. Kamm arna bild 39-42 med fodral som bi ld 43-44 höra väsentligen till 1200-tal et. Grov- och fin tandig på samma enkelkam som på bild 42, ytterst vanl ig på vår tids h å rk ammar, var und er m edeltiilen modärn endast en kort period. - Ska l:i 1: 2.

tomt vid Stortorget i lager, som kunnat ungefärligen dateras, för bild 34 till 1100-talets senare hälft och för bild 35 till 1200talets tidigare hälft. Kammen bild 34 har visserligen samma allmänna kontur som exempelvis bild 32, men den är en degenereracd ättling av dennas typ. Här finnes endast en rad nitar, vilka för övrigt sitta relativt glest, och tvärsnittet genom beslagsskenorna är i det närmaste ovalt, utan den markerade skillnad mellan skenornas övre och nedre del, som vi sett på de typriktiga exemplaren. Bild 35 visar en lös beslagsskena till en aldrig fullbordad kam med sanuna kontur. Här har tvärsnittet återigen den markerade skillnaden mellan tjockare neder- ·o ch smalare överdel, men överdelen verkm· rudimentär. Om dessa båda kammar visa typen i utdöende, eller om de skola betraktas som klumpiga efterbildn1ngar av en fortfarande kvarlevande typ, får väl dock avgöras först sedan nya fynd givit oss bättre möjligheter att tidfästa de bättre exemplaren och lokalisera deras ursprungsort. Av en kam, som varit nära besläktad m:ed kammar av typen bild 26, föreligger det lilla fragmentet bild 36. Här visar tvärsnittet genom beslagsskenorna den karakteristiska åtskillnaden mellan en tjockare nederdel och en smalare överdel, och den senare har genombrytningar, genom vilka glansen från ett bronsbleck lyst fram. Denna kam har emellertid varit betydligt kraftigare än någon i gruppen bild 26-33, och dess nitar ha ej haft någon dekorativ uppgift, de ha ej varit flera än som oundgängligen behövts för att hålla kammens olika delar samman. Kammen har tydligen utgjort en korsning mellan den äldre medeltidens långa kraftiga enkelkam och kamtypen bild. 26. T-formade genombrytningar förekomma ibland på långa enkelkammar, bild 5, 7 och 9, troligen beroende på påverkan från kamtypen bild 26, och kunna i så fall tagas som ett indicium på denna typs ålder. Tvärsnittet med tunnare överdel på beslagsskenorna ses också på fragmentet bild 38 av en lång och kraftig enkelkam, fum1et på S :t Mikaels kyrkogård och troligen äldre än gravläggningarna där. Den har fler nitar än som är behövligt för samman148

~- :.::.-_::.

L U.H. M 13 17 0

LUN D L.U. H . M

L UND.

46 (M

K.M 129 25 .

92-93

Bild 45--48. F ör att ha tillgång till både grov- och finkam kunde man hålla sig m ed två kamma r, i bästa fall ett sammanh örande par som bild 45- 47 . Kammen bild 48 är den enda medeltida enkelkammen i Lund, som icke är hopnitad av fler a småbitar utan förfärdigad av ett enda horn stycke. - Skala 1: 2.

hållningen och påminner alltså även däri om kamtypen bild 26. Kammen har tydligen varit en korsningsprodukt liksom bild 36.1 9 Om man på en kam som bild 26- 33 avlägsnar den tunnare överdelen, blir resultatet en kam un gefär som bild 39-42. De senare visa prov på en i Lund rätt vanlig kamtyp, som bör upp fattas som en förenkling av typen med tunnare överdel. Liksom på denna äro beslagsskenorna fästade med ett stort antal nitar med dekorativ verkan, och .detta är det väsentliga skiljetecknet m ellan dess·a kammar och långa enkelkammar som bild 1-23. En annan olikhet är, att beslagsskenorna gjorts så smala som möjligt, så att tvärsnittet genom skenorna i regel 149

visar en tvärställd oval i stället för en vertikalställd, som på de tidigare behandlade enkelkammarna. Vanligen äro kammarna bild 39-42 fintandade i hela längden, men exemplar med både grov och fin tandning som på den stora kammen bild 43 äro icke sällsynta. I några fall förekommer utsirning med graverade små cirklar med mittpunkt som på bild 41, men annars finns inga andra prydnader än nitraden. Typen låter sig ganska väl dateras. På Skandinaviska bankens tomt vid Stortorget äro icke mindre än sex funna, tre i lager från 1200-talets mitt, däribland bild 39, och tre från 1200talets slut, däribland bild 40. Den stora kammen bild 42 är hittad på Sydbankens tomt vid Stortorget i ett lager under en knadderbeläggning från 1300-talets tidigare hälft. Det ser således ut som om kammar av detta slag väsentligen skulle tillhöra 1200-talet och alltså i stort sett vara yngre än kammar som bild 26-33. I Norge är denna kamtyp rätt väl företrädd bland medeltidsfynden. Sigurd Grieg anser, att typen där kommit i bruk i början av 1200-talet. 20 Till kammar av den nu avhandlade sorten höra synbarligen fodral som bild 43 och 44. Det synes som om man här i Norden först tämligen sent gått in för att förse samma kam med både grov och fin tandning. De första enkelkammarna i Lund med detta system äro sådana som bild 43. Ett sätt att ha tillgång till tandning av båda slagen var att hålla sig med två kammar, vilka i bästa fall kunde bilda ett sammanhörande par som på bild 45. De båda kammarna i detta par äro så avpassade, att de kunna skjutas in i varandra och sålunda bilda en behändig tingest, bekväm att ha i pungen eller kjortelsäcken . Kammarna tillhöra typen enkelkam med beslagsskenor, men skilja sig från de ordinära enkelkammarna därigenom att på ena sidan en smal extra skena placerats närmast tandradsbitarna. En anmärkningsvärd detalj är, att kopparnitarna äro små rör, vilket måhända så småningom kan hjälpa oss att spåra tillverkningsorten. För närvarande känner jag sådana nitar endast från tyska förhistoriska kammar. 21 150

KM 2 2 5 7.1+ . K.M 16836

K:.M . 2053>?. 13.

104:i< .•

~aqncn· Blomqvist

2! 6- 287

2Sl4, D

Bild 49-c--51. Dubbelkammen löste för lång tid framåt problemet om hur man lämpligast skulle kombinera grov - och fintandning. Dessa dubbelkammar äro förfärdigade av ett enda hornstycke . - Skala 1: 2.

Lunds universitets historiska museum äger rester av ytterligare två sådana kampar, av vilka det ena i hopskjutet skick bildat ett åttkantigt och det andra ett runt föremål, bild 46 och 4 7, båda synnerligen rikt utsirade. 22 Uppgifter om fynddjup föreligger icke för någon av dessa parkammar, varför vi måste vända oss till fyndmaterial från andra orter för att få någon uppfattning om i vilken tid de höra hemma. Och även detta material är magert. Den enda något så när tidsbestämda parkammen jag kunnat finna i litteraturen är hittad i ruinen efter det vid 1200-talets mitt anlagda och kort efter 1319 ödelagda Kungahälla slott på Ragnhildsholmen i Göta älv. 23 Den har i komplett skick varit cirkelrund. Från Norge avbildar Sigurd Grieg tre kam mar, som utan tvivel höra till samma släkte, därav en nästan alldeles lik vår bild 45 och två runda. 24 Innan vi övergå till dubbelkammarna, ha vi att nämna en enkelkam, som i Lund är i sitt slag unik, bild 48. Den skiljer sig från alla andra medeltida enkelkammar i Lund därigenom att den icke är förfärdigad av flera hopnitade bitar utan gjord i enda hornstycke, såsom fallet ofta är med förhistoriska kammar. Till formen erinrar den något om järnålderns korta enkelkam med rund överdel. Men tvärsnittet verkar mera medeltid och det sätt, på vilket de mycket fina tänderna utsågats, visar, att kammen absolut icke kan vara förhistorisk. 1

ett

151

Dekoreringen liknar ju vad vi se på bild 47, men den är ingalunda otänkbar på en järnålderskam. Här är det emellertid riktigast att döma efter de rent tekniska dragen och placera kammen i medeltiden, det finnes ingen möjlighet att den kan vara äldre. Enkelkammen synes mot medeltidens slut vara helt utträngd av dubbelkammen, som ägde samma fördelar som de ovan nämnda kamparen, i det att den hade både grov och fin land ning. Dubbelkammarna kunna fördelas på två stora huvudgrupper: den ur ett enda stycke skurna dubbelhelkammen och den av flera bitar hopfogade och med nitade beslagsskenor sammanhållna dubbelskenkammen. Dubbelhelkammen fanns redan hos de gamla egyptierna och hade således mycket gamla anor, då den upptogs såsom liturgiskt föremål i den kristna kyrkan. Det är nämligen denna kamtyp som är den förhärskande bland de liturgiska kammar, som kunna studeras i Europas större museer, ofta utförda i elfenben och i regel verkliga praktsaker med figurscener snidade i relief på partiet mellan tänderna. Den liturgiska kammen användes till att ordna den vid mässan tjänstgörande prästens hår. För biskop, som vigdes till ämbetet, gjordes en särskild kam, medelst vilken hans hår ordnades, sedan huvudet hade blivit smort med olja. Denna kam var därefter biskopens egendom och följde honom i graven. Från Sveriges medeltid är dock ingen liturgisk kam känd, och ej heller skriftliga källor omtala, att sådana använts här. 2 " Däremot är dubbelhelkammen synnerligen vanlig bland de medeltida jordfynden, icke minst i Lund. Enbart på Skandinaviska bankens tomt vid StortoPget har hittats l1 stycken. I regel äro dessa jordfunna kammar mycket enkla och på sin höjd prydda med en längsgående ås eller några fåror på mittpartiet, bild 49, och fårorna kunna någon gång vara utfyllda med bronsribbor. Men ibland h-ar man sirat kammarna mera rikligt i gängse mönster, som bilderna 50 och 51 visa. Materi alet är i de flesta fall horn, men av denna typ äro också de träkammar, som hittats i Lund. 152

K.A\. 2.030.2 ml D. 11. 9.Sb-287.

l.:. h\ 20299.lll D. 10.

(M E+"3

K.M. !20359. b1. 6.

KM 22752 d .

110 A-&

280-2117.

...............

E=3.

28b-2S1.

52 Bild 52-5'5. Under medeltidens senare del voro dubbelskenkammarna de vanligaste. De äro sammansatta av mindre bitar, som sammanhållas av pånitade beslagsskenor. Skenorna äro i de flesta fall sirade på något sätt, ibland med genombrytningar liksom bild 26, ibland endast med profilering. - Skala 1: 2.

Av dubbelhelkammarna från Skandinaviska bankens tomt är enligt fyndförhållandena en från 1200-talets första fjärdedel, en från samma århundrades andra hälft medan fem stamma från första och en från andra hälften av 1300-talet. Typens livstid i Lund skulle alltså enligt dessa fynd vara 1200- och 1300-talen. Men därmed är icke uteslutet, att den kan ha funnits här tidigare, snarare torde man böra räkna med att den varit känd i Lund redan tidigt under m edeltiden. 26 Och troligen har den kvarlevat långt efter 1300-talet. , I den ovan nämnda kamsamlingen från domkyrkans korstolar finnas flera dubbelhelkammar. De äro dels av samma slag som de här avbildade, alltså tämligen tjocka över mitten och med ändkonturen inåtsvängd. Men någr a, en av h orn och fyra av hårt trä , äro däremot relativt tunna över mitten och ha 153

rak eller utåtsvängd ändkontur. De senare äro sannolikt yngre än korstolarna. Om dubbelhelkammarna äro talrika bland Lundafynden, så äro dubbelskenkammama legio. Enbart på Skandinaviska bankens tomt har hittats ett 90-tal, mer eller mindre söndriga. De visa en mångfald variationer i form och utsmyckning, men man finner snart, att de kunna fördelas på ett begränsat antal undertyper, de flesta mycket särpräglade. Då dessa undertyper här beskrivas, sker det utan kronologisk ordning. Bild 57 visar en enkel modell med en slät beslagsskena på vardera sidan. Ändskivornas kontur är fasonerad i två halvcirklar. Nitarna äro ordnade i en enkel rad och äro sällan fler än som nödvändigt behövs för att hålla kammens olika delar samman. I det enda fall en sådan kam kunnat dateras med ledning av fyndomständigheterna tillhör den 1300-talets andra hälft. Typen torde emellertid ha kommit i bruk betydligt tidigare. Bland fynden från den un der tiden mellan 1100-talets senare del och 1200-talets mitt bebodda byn vid Albäcksån strax väster om Trelleborg äro alla kammarna av detta utseende. 27 Kulturen har över 15 exemplar av denna helt odekorerade kam typ. Lika enkel är modellen bild 58, som endast skiljer sig från den förra genom att ändkonturen är rak eller inåtsvängd. Ett exemplar kan genom fyndomständigheterna dateras till 1200talets första hälft och ett annat till 1300-talets första hälft. Det är dock troligt, att denna enkla kamsort haft en tämligen lång livslängd, icke minst därför att den är så talrik; över 25 exemplar äro hittade i Lund. Ytterligare ett tjugotal Lundakammar ha samma enkla grundform som närmast föregående modell, men de ha beslagsskenorna prydda med ingraverade linjer, ställda snett, i sicksack eller i kryss, däremot äro de aldrig prydda med cirklar. Fyra exemplar kunna approximativt dateras till respektive 1200-talets mitt, bild 55, 1300-talets första hälft (2 st.) och 1300talets andra hälft. Beslagsskenorna äro ofta svagt spolformiga, vilket antyder påverkan från den äldre medeltidens enkelkam. 154

(

])

Bild 56. Vanl iga profiler pii dubbelkamma r. Gotikens känsla för profileringens effekter göra sig gällande även här. - Skala 1: 1.

Anmärkningsvärt är, att dekoreringen på dessa kammars beslagsskenor aldrig hittas på kammar med ändskivor som bild 57. Samma grundform ha även kammarna i en synnerligen enhetlig grupp om tio exemplar, vilka ha helt jämnbreda och plana beslagsskenor, prydda med två alltid på samma sätt placerade längsgående fåror samt cirklar med mittpunkt, ofta ordnade i två grupper om tre stycken. Även ändskivorna äro gärna prydda med punkterade cirklar. Däremot ha dessa kammar aldrig streck.grupper eller kryss, som den föregående modellen. Två exemplar kunna på grund av fyndförhållandena dateras till 1300-talets första hälft. Kammar av exakt samma sla g ha hittats i Friesland, där de hänföras till slutet av vikingatiden eller medeltidens början. 2 8 Jag har emellertid icke lyckats utröna, om denna datering vilar på fullt säkra grunder. Ännu en grupp om ett tiotal kammar har samma grundform, bild 61, men här är den väsentliga skillnaden att nitarna äro dubblerade samt att beslagsskenorna äro prydda med punkt'e rade cirklar, placerade en i varje nitintervall. På några äro även ändskivorna försedda med punkterade cirklar. På en kam har åtminstone ena ändskivan varit halvcirkelformad, men annars är ändkonturen alltid rak eller svagt inåtsvängd. Lik som på gruppen bild 55 äro beslagsskenorna ofta mer eller 155

mindre spolformiga. Anmärkningsvärt är, att nitarna utnyttjats som element i dekorationssystemet. Tre exemplar kunna dateras , två, det ena bild 61, till c:a 1300 och ett till 1300-talets första hälft. Till samma grupp bör hänföras en fragmentarisk kam, bild 62, som emellertid i varje nitintervall har två punkterade cirklar och en runa. Runorna bilda på båda sidor stavelsen nus, vilket av Lis Jacobsen och Erik Moltke anses kunna utgöra hälften av namnet Magnus. Det är emellertid lrnappa:st troligt, att kammen ursprungligen varit så lång, att hela detta namn fått plats. En ensamstående kam bild 53, den enda i sitt slag i Lund har liksom sistnämnda grupp relativt glest sittande dubblerade nitar och är dessutom på beslagsskenorna prydd med punkterade cirklar, men dessa sitta ordnade i en tät rad mellan två längsgående fåror. Av en markant kamtyp , som här representeras av bild 53, äger enbart Kulturen minst tio exemplar och Universitetets historiska museum ytterligare ett antal från Lund. På dessa kammar är ändskivornas kontur fasonerad i ett flertal flikar. Beslagsskenorna äro plana och fästade med dubblerade nitar, och mellanrummen mellan nitparen äro sirade med graverade streck i kryssmönster. Kammarna äro ofta mycket välgjorda och ibland polerade. De flesta äro mycket långa, och gruppen innefattar de längsta dubbelkammar, som överhuvudtaget äro kända från Lund. Två något degenererade exemplar äro funna i lager från 1300-talets andra hälft, men för övrigt är ingenting närmare känt om fyndförhållandena för dessa kammar. Bild 54 och 64-66 visa prakttyper av dubbelskenkammarna. Dessa ha två aldrig felande kännetecken: beslagsskenorna äro fästade med två rader mycket tätt sittande nitar, och de äro genombrutna med kors- eller trappstegsformade eller runda hål, som låtit glansen från ett bakomsittande metallbleck lysa fram. Det är tydligen traditionerna från kamtypen bild 26, som här leva kvar. Skenorna äro oftast profilerade, så att genombrytningarna sitta i en ränna, och möjligen bör man däri se ett gotiskt stildrag. Ändskivorna äro av varierande form. Två 156

(j 1

6fi Bild 57-66. Helt odekorerade dubbelkammar saknas icke , men oftast ha1: lusten att dekorera tagit sig utlopp på ett eller annat sätt. - Skala 1: 2.

lfi7

exemplar, det ena bild 54 , kunna dateras till 1200-talets andra hälft och ett tredje till 1300-talets början . Den ojämförligt talrikaste gruppen bland alla jordfunna Lundakammar utgöres emellertid av enkla dubbelkammar med profilerade beslagsskenor, som bild 52 och 67- 71. Profiler ingen är här ett omisskännligt stildrag, som angiver; att kammarna tillverkats och varit i bruk under gotisk tid, och det överensstämmer väl med fyndförhållandenas vittnesbörd om kammarnas ålder. Bild 56 visar de vanligaste profilerna på beslagsskenorna. Kammar med profilen A ha i regel endast en rad glest sittande nitar, de övriga ha så gott som alltid två rader nitar, ibland glest, men ofta mycket tätt placerade. Ändsk.ivorna äro än konkavt insvängda och än utskurna i två halvcirklar, och i några fall förekommer en fasonering med djurhuvuden som på bild 71. Men annars är dekorering utöver beslagsskenornas profilering ytterst sällsynt på dessa kammar, endast i enstaka fall har man sirat med punkterade cirklar, bild 67. På kammen bild 75, som med sina tättsittande nitar visar släktskap med gruppen bild 6"1, har en smal rnässingsribba varit inlagd i profilens mittlist. Slutligen ha vi en grupp dubbelkammar med två beslagsskenor på vardera sidan, bild 72- 74. På dessa har som regel minsta möjliga antal nitar kommit till användning, genom varje tandradsbit går endast en nit. Gruppens kammar äro i de flesta fall dekorerade, antingen med varandra korsande grupper av streck eller med punkterade cirklar, någon gång med bådadera. Ibland är partiet mellan beslagsskenorna genombrutet av en rad runda hål. Ändskivorna ha rak eller konkav kontur, som ibland är fasonerad med flikar, däremot är konturen aldrig utsågad i två halvcirklar som på exempelvis bild 68. Av det 20-tal kammar av denna sort, som hittats i Lund, datera fyndförhållandena två till 1300-talets första hälft och fyra till andra hälften av samma århundrade. Därmed bör dock icke vara avgjort, att typen skulle vara inskränkt till 1300-talet. Men några fynd utom Lund antyda, att ·typen tillhör tiden däromkring. Det ena är en kam av ungefär samma utseende som 158

(iQ

75 Bild 67-75. Dubbelk ammar med pro file rade bes lagsskenor utgöra flertalet bland den senare medeltidens kammar. Lägg märke till djurhuvudena på bild 71. Två beslagsskenor på var j e s id a är icke sällsy nt , bild 72-7-l. - Skala 1: 2.

bild 74, som ingår i det från perioden c:a 1250-1350 stammande fyndmaterialet från en år 1937 undersökt medeltida bondgård i Fole på Gotland.20 Det andra är en kam från slottsruinen på Ragnhildsholmen, 80 men på denna har tillverkaren icke varit fullt så sparsam med nitarna som fallet är på Lundakammarna. Då man ser mängden av särpräglade kamtyper och dessutom kan konstatera, att de ofta äro företrädda i så långt från Lund avlägsna områden som Norge och Friesland, förstår man, att kammen måste ha varit en artikel, som fraktats vida omkring icke blott som personlig tillhör ighet utan också som handelsvara på marknaderna, och att fyndorten icke alls behöver vara densamma som tillverkningsorten. Att nöjaktigt förklara de olika typerna är för närvarande icke möjligt, grundligare undersökningar i ämnet få avgöra vad som beror på modeväxlingar och vad som beror på olika tillverkningsort. Det kan ju hända, att tillverkningen av exempelvis kammarna med de tättsittande nitarna var en specialitet för någon viss ort eller något visst område, men det kan också vara så, att de voro avsedda för speciella avnämare. Den som lever får se. Kammar ha förfärdigats i de flesta av våra medeltidsstäder, och i Lund vittna några fynd av halvfärdiga kammar och förarbeten om kammakares verksamhet, bild 35 och 76-78. Som synes tillhöra halvfabrikaten de enklare kamtyperna. Några bevis för att de mera välgjorda och utsirade kammarna tillverkats i staden lämna icke dessa fynd. NO}'EE Jfr G. J:soN KARLIN i Fornvännen 1909, sid. 345ff. 2 I de vid bilderna placerade registreringsnumren är K. M. = Kulturhistoriska museet och L. U. H M. =Lunds universitets historiska museum. Efter dessa bokstäver följer vederbörande museums inventarienummer samt sist en beteckning för fyndplatsen : antingen gammalt tomtn:r eller stadsäga eller gata. Då där står LUND, betyder detta, att närmare fynduppgift icke finnes, 3 RAGNAR BLOMQVIST, Tusentalets Lund, Skr. utg. av Fören. Det gamla Lund, XXI--XXII, Lund 1941. 1

160

Bild 76-78. Kammakarna utgjorde en yr kesgrupp i det medeltida Lund. Vi se här kasserade förarbeten dels till dub belkammar som bild 49 och dels till en dubbelskenkam som bild 58. 4 Lrs JACOBSEN o. ERIK Mor.TKE, Danmarks Huneinskrifter, Kbhvn 1941-42. 5 Jfr KAHL AUGUST VVILDE, Die Bedeutung der Grabung vVollin 19.'34, Methodische Grundlagen för die _Erforschung der Wikingerund Slawen-Siedlung vVollin, Stettin 1939. I denna skrift gives en utförlig och grundlig undersökning av 46 långa enkelkammar, av vilka 35 hittats vid en skiktvis genomförd grävning inom en yta av 160 kvm. på torget i Wollins Altstadt. 6 Bland många exempel kan nämnas HYGH n:r 447 och Osebergsfundet, Il, fig. 137, samt HoLGEH ARBMAN, Birka, Sveriges äldsta handelsstad, Sthlm 1939, bild sid. 126, vidare ARBMAN, Birka I, Die Gräber, Tafeln, Uppsala 1940, Taf. 159, och ERIK Fwomrns, Sigtuna, Sveriges äldsta medeltidsstad, Sthlm 1941, sid. 99 och 103. 7 JACOBSEN o. MoLTKE, anf. arb. 8 SrcuHD GRIEG, Middelalderske Byfund fra Bergen og Oslo, Oslo ' 1933, sid. 224. 9 GEORGE STEPHENS, The Old-northern runic monuments of Scandinavia and England, I, 1866--67, sid. 223. - JACOBSEN o. MoLTKE, anf. arb. - J . Bn0NDUM-NIET.SEN, Danske Huneinskrifter, Nordisk kultur VI, sid. 139.

161

10 Om grundgrävningen på denna tomt se RAGNAB BLOMQVIST i Kulturen, En Årsbok 1938, sid. 189. 11 C. G. BRuNrns, Nordens äldsta metropolitankyrka eller . .. Lunds domkyrka, Lund 1854, sid. 30. Uppgiften om kamfynden står i Lunds univ. hist. museums inventarieliggare. 1 2 Uppgifterna om Sigtunakammarna ha välvilligt lämnats av ERIK FLODERUS. Se även densamme, Sigtuna, Sveriges äldsta medeltidsstad, Sthlm 1941, bild sid. 89. 13 EmK FLommus, Västergarn, Fornvännen 1934. 14 PETEH RnsMöLLEH i Fra Danmarks ungtid, Arka::ol. Stud. till J. Brondsted 5/10 1940. 15 S1GUHD GmEG, anf. arb. fig. 182 och 196. 16 GnrnG sid. 22,1. 17 G. BALDWIN BnowN, The arts in Early England, IV, London 1915, PI. LXXXVI: 2. 18 BnowN PI. LXXXVII : 1 och sid. 391. 10 Några i Norge anträffade kammar med ))kölformadl> överdel, som av GmEG, sid. 230, dateras till 1100-talet, synas vara besläktade med vår kam bild 38. 2 0 GmEG sid. 230 f. 21 G. E1CHHOHN, Der Urnenfriedhof bei Grossromstedt, MannusBibl. Nr. 41, 1927, sid. 221. 22 Bild 46 visar en rekonstruktion efter ett fragment om c:a halva ena kammen. 23 WILHELM BERG i Bidr. till Göteborgs och Bohusläns fornminnen och historia, Il, fig. 83. 2 GnrnG nämner ingentingen om att dessa • GRIEG fig. 193-195. varit parkammar. Däremot anser han på grund av deras prydlighet att de använts till ))hårpynt)), vilket är en omöjlighet, eftersom tiinderna äro för korta för ett sådant ändamål. 25 HANS HILDEBHAND, Sveriges medeltid, III, sid. 667. 26 GHIEG, sid. 236, anför att dubbelhelkammar även föreligga från Sigtuna, där de böra antagas tillhöra senast 1100-talet. 27 HoLGEH ARBMAN, En medeltida by vid Albäcksborg i Maglarps socken, Skånes hembygdsförbunds årsbok 1939, sid. 30 f. 28 P. C. J. A. BoELES, Friesland tot de elfde eeuw, 1927, pi. XXVIII: 16. 29 EmK BoHRN, En medeltida bondgård i Fole, Gotländskt arkiv 1942, fig. 7. 36 WILHELM BEHG, anf. arb. fig. 81. - Bland fynden från borgen i Skanör finnas tre kammar av detta slag, se OTTO H.YDBEC1c Den medeltida borgen i Skanör, Lund 193.5, fig. 110. De dateras av H.ydbeck med ledning av kammen från Ragnhildsholmen .

162

REDOGÖHELSE FÖH KULTURHISTORISKA FÖRENINGENS FÖR SÖDRA SVEHIGE VERKSAMHET 1941 - 1942

KULTURHISTORISKA FÖRENINGENS STYRELSE OCH REVISORER.

LEDAMÖTER,

ulturhistoriska föreningen åtnjuter alltjämt förmånen att såsom sin beskyddare få räkna HANS MAJ :T KONUNG GUSTAV V.

Hedersledamöter: H. K H. Kronprinsen. Friherre Nils Djurklou, Malmö. Generaldirektör Ole Olsen, Hellerup. Direktör Falk Simon, Göteborg. f. Landstingsman Johan Thygesen, Lund. Ständiga ledamöter på grund av särskilda förtjänster: Professor J. G. Andersson, Stockholm. Disponent H. Dunker, Hälsingborg. f. Generalkonsul Jean Jahnsson, Stockholm. Hovintendent John Kroon, Malmö. Kammarherre H. G. Toll, Stockholm. i· e. o. Hovrättsnotarie Th. W esterström, Lund. Fru G. Juel-Westrup, Rydsgård. Direktör Th . Winborg, Stockholm. 163

Ständiga ledamöter uppgingo per den 31 december till 352 och årsbetalande till 6.997. De årsbetalande medlemmarna fördelade sig på följande sätt: Malmö ............ . . Lund .. . . ........... . Hälsingborg ....... .. . Kristianstad . ........ . Landskrona . .... . ... . Ystad ............... . Trelleborg ... . .. .. . . . Ängelholm ..... '. ... . .

833 826 340 160 96 120 103 59 .

Höganäs . .. . ........ Eslöv . .. . .......... Simrishamn . . ....... Hässleholm ....... ... Skanör-Falsterbo Skånes landsbygd .... Utanför Skåne . .. .. .. Abonnenter . . . . .....

44 74 32 38 12 2.295 1.777

Föreningen höll ordinarie årsmöte den 25 juni. Till sty relseledamöter intill årsmötet 1944 valdes därvid hrr redaktören Joha n Nilsson, fabrikören Walfrid Nordström och friherre H. H. von Schwerin med d isponenten .J. A. S. Timberg såsom suppleant. Styrelsen har under året bestått av hrr landshövding Johan Nilsson, ordförande och Kungl. Maj :ts ombud, professor Lauritz Weibull, vice ordförande, folkskollärare .Johannes Blidfors, staden Lunds ombud, intendenten Sven T. Kjcllberg, sekreterare, hovintendenten .John Kroon, t eol. d :r 0. Lewan, redaktör Johan Nilsson, fabrikör Walfrid Nordström, Friherre H. H. von Schwerin, greve Stig Thott och advokat Bertil Wickman med följande suppleanter: målaremästare M. Mattsson, staden Lunds ombud, direktören Wilhelm Schmitz, disponenten .J. A. S. Timberg och direktören Hjalmar Wennerth . Till föreningens revisorer omvaldes bankdirektör G. Geijer och hovrättsnotarie Th. \Vesterström samt till suppleanter doktor N. Brinke och direktör Bror W. Olofson. Såsom Kungl. Maj :ts revisor har utsetts stadskamrer Anton Bengtsson och såsom staden Lunds revisor bankdirektören A. J . Ingemanson. Till revisorer av den Fahlbeckska kulturfonden valdes föreningens revisorer, hrr Geijer och Westerström. Styrelsen har sammanträtt den 3 1/ 8 , 11 /n och 30/ 5 . Det av lfi4

styrelsen tillsatta arbetsutskottet, bestående av hrr Weibull, ordförande, Kjellberg, sekreterare, Nordström, Timberg och Wickman, har sammanträtt 29h, 24 / 1, 11/ 4 och ... Föreningens revisorer ha sammanträtt under maj. Siffergranskningen har utförts av assistenten B. Rasmusson. B. FÖRENINGENS EKONOMI. Statsanslaget har under året utgått med 20.000: - kronor. Styrelsen har ingått till k. maj :t med anhållan om ökat statsbidrag för reglering av personalens löne- och pensionsförhål landen efter de normer, som tillämpas vid Statens Historiska museum. Staden Lunds anslag och Malmöhus läns anslag ha utgått med samma belopp som tidigare, nämligen 8.000: - och 3.500 : - kronor respektive. Från Sparbanken i Lund har fö.reningen till upprätthållande av verksamheten mottagit ett anslag av 8.000: - kronor. Kungl. Maj :t har beviljat föreningen lotteritilldelning med 55 .000: - - kronor till förräntning och amortering av föreningens låneskuld. Fondernas tillväxt under året utgöres främst av den genom fru Anna Lithströms testamente erhållna nya fonden å 9.400: - kronor med testators namn samt av genom hovintendenten John Kroon överlämnade 2.000: - kronor, utgörande genom fortsatt försäljning åstadkommen behållning till Skånebokens fond. Av Skandinaviska Banken har föreningen mottagit en gåva å 6.000 : - kronor till uppställandet av ett gammalt bankkontor i museet. Styrelsen frambär sitt vördsamma tack för dessa anslag och gåvor, vilka möjliggjort upprätthållandet av verksamheten utan alltför stora inskränkningar. Medlemsvärvningen har tyvärr icke kunnat bedrivas i samma omfattning som föregående år och antalet årsbetalande medlemmar har därför något nedgått. De inbetalda medlems avgifterna utgjorde 35.860 ·- kronor. Årsboken har tryckts i en upplaga av 8.000 exemplar och

165

tillställts medlemmarna. Styrelsen frambär ett vördsamt tack till årsbokens författare, som kostnadsfritt ställt sina artiklar till föreningens förfogande, samt till årsbokens annonsörer, som genom sin frikostighet underlättat bokens utgivande. Till upphjälpande av ekonomien utgav föreningen en Skånsk Bildalmanacka 1941, vilken försålts även innevarande år och hittills medfört ett netto av 2.099: 73 kronor. På grund av dyrtidsförhållandena har större delen av befattningshavarna erhållit ett extra lönetillägg av 10%, vilket fr. o. m. 1/ 10 utgått m ed 15%.

UTDRAG AV KULTURENS RÄKENSKAPER FÖR AR 1941 I ngciende balans.

Skulder: Lån hos Gamla Sparbanken i Lund 45.200: -Sk.Brandfö rsäkringsinrättn. 54 .000: » Ole Olsens Keramiske Legat . . .... .. . . Tillfälligt lån hos dispositionsfond en ......... . Innestående anslag till utgivand e av Skånsk Textilkonst . . . ..... .. ... . . .. ....... . . 1.07 2: 56 Diverse skulder: omkostnadN ... . upplupna räntor 973: 50 Kapitalbehållning . .. . .. .

99.200: 20.000: 4.000: 3.000: 2.046: 06

128.246: 06 2.439.020: 80

Kronor

2.567.266: 86

Donations f o n cl er n as kap i la I behå I In in g. Thoma nderska fonden ......... .. . . ........ . . . Anna Karlins premiefond ............ . . . .. .. . Ole Olsens Keramiske Legat .. . . ... . . ... ..... . Beate och Sven Bengtsson s fond . .. .. . . . .. . . . . Bosebo kyrkokassa ...... .. ......... .. .. . ... . Sk. Brandförsäkringsinrättningens och Sk. Städernas Brandstodsförenings fond .... . . . . . . Kulturhistoriska museets jubclfond ...... . . .. . . Kulturens dispositionsfond ........ . . : . .. . . . . . . Skånebokens fond ........... . .... ... .. . .. . . Ingeborg Holcks fond .... . . .. ..... . .. . . . .. . . . Kulturens nybyggnadsfoncl . .. . .... ... . . . .. .. . .

12.071 : 07 1.122: 27 29.465: 5(; 21.631: (;7 491: 02 10.7fl2: 9.637: 8.740: :l2 .850: 5.486: 7 .270:

14 39 84 60 66 69

139.529: 91

Kronor . Ul9.529: 91

166

Tillgångar: Fas tigheter: Kulturen.... .. ............ ... ..... 653.000: Öslarp.. .... .. ... . ....... .. ... ... . 35.100: 688.100: Samlingarna....... . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1.782.870: 89 33.070: 56 Bibliotek och arkiv Inven tarier . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 54.605: 21 Diverse varor . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.488: -Trycksaker . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1.512: 30 Innestående i banker . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 741: 83 å postgiro.. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1H9: 21 Diverse fordringar . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1.140: Kassabehållning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 568: 86

------2.567 .2 66: 86

Kronor

Donationsfonder under styrelsens förvaltning. Thomanderska fondens medel, innestående i Sparbanken i Lund . . . ....... .... ....... . 100 aktier i Sv. Sockerfabr. A.-B. a 60: - .. Anna Karlins premiefonds medel, innestående i Sparbanken i Lund ...... . . . .............. . Ole Olsens Keramiske Legats medel, inneståend e i Sparbanken i Lund . .... ...... . .. ...... . Utlånat till föreningen ................ . .. . Beate och Sven Bengtssons donationsfonds medel, innestående i Sparbanken i Lund ...... .. . . Bosebo kyrkokassas medel, innestående i Sparbanken i Lund ........................... . Sk. Brandförsäkringsinrättningens och Sk. Städernas Brandstodsförenings donationsfonds medel, innestående i Sparbanken i Lund .... Kulturhistoriska Musee ts jubelfonds medel, innestående i Sparbanken i Lund . .. .. ...... . Kulturens dispositionsfonds medel, innestående i Sparbanken i Lund ................. .. . Utlånt till föreningen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Skånebokens fonds medel, innes tående i Sparbanken i Lund . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Svenska statens 4 1/2 % obligationer av 1940 nominellt å kr. 15.000: - . .. .. ....... . Upplupen ej förfall en ränta

6.071: 07 (i.000:-

12.071: 07 1.122: 27

9.465: 56 20.000: -

29.465: 56 21.631: 67 491:02

10.762: 14 9.637: 39 4.740: 84 4.000: -

8.740: 84

17.721: 2:3 14.960: 62 168: 75

Transport Kr.

32 .850: 60 126.772: 56

167

Transport J{r. Ingeborg Ho lcks donationsfonds m ede l, innestående i Sparbanken i Lund . . . . . . . . . . . . G:lil: (Hi 23 aktier i Skandinaviska Banken a kr. 21 1: -4.85 3: pr aktie ..... . . . . ... .................... . l(ulturens Nybygg nad sfonds medel, innestående i Sparbanken i Lund . . .... .. . . ........... .

126,772: ;,(i

l{ronor

13!J.52B: !J1

5.48(i; (i 6

7.270: (i9

Vinst- och Förlustkonfo. Utgifter:

(Enl. budge ten)

56.790: Löner, pensioner och arvoden ... . . .. ...... . . . 2.500: Expenser åt inten denten .. .. . .... . .... . . . . .. . . 2.500: -· Hyresersättning åt intend ent en ..... . ..... . .. . . 5 .000: Reparationer och und erh å ll av fastigh ete rna .. Skatter, r iks - och brandförsä kring .. ........ . :l.5 00 : Belysning, va tten , vii rm e och renhållning 8.5 00: 1.000: Resor, frakter, porto, telefon ............... . 1.200: Annon ser, try ck, skrivma ter ial .. . . .. .. . . Trädgårdens underhåll . .. . ..... . .... . .. .. . . . . . GOO : :!00: Utställningar och attraktioner . ..... .. ... . . . . . 1.000: Material för konserver ingsanstalten . .... . . . . . 2.610: Oförutsedda utgifter ....... . .. .. . .... . .. . ... . . 2.500: Utgifter för Östarp . . .......... . . ........... . medlemsvärvning och årsboken 15.000: l'otograferin g . . . . . . . . . . . . . . . . . 1. 000: - Räntor ........... . . . .... . .... .. . Utgifter fö r intend ents- och vaktmästa rebos tiid e rna Skånsk Bilda lm a nacka . . ...... .. . . . .... . . . . . . . Arkeologisk undersöknin g av S:t Göran s Sjukhus

54,G3B: 02 2.500: 1.875: -· 4.811:52 2.B 77: 12 9.4 09: 21 BOO: 50 1.002: 72 2:l4 : ;14 186: ()489!): 47 1.442: 57 2 .654: 53 14.127: 14 1.06(i: 60 4.88 0: 12 !lO. J 4.3: 90 2 .740: 4(i 1.416: :rn

l{ronor 107 .!J07: 2:i Inkomst er: (En !. bud ge ten)

Arsanslag . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Anslag fr. P enninglotteriet (fö r amorterin g och räntor å lån) . ... . . Inträd esavgift er .. .... .... .... . . . . Medlemsa vgifter . ... .. . ... ...... . . Hyror och n a turaförm å ner ....... . Försäljning av tryck sak er ... .... . Räntor och utdelning å brandbrev .. Räntor å och anslag fr å n d ona tions fond er . .. . ................. .

39.500: --

4. 000: - 25.000: 1.500: -200:400: -

!J.150: --

40.!JOO: 55.000: 6 .571: 03

:l5 .860: 2 .510: 312:01

754: 74 8.281:71

Transport Kr. 150.189: 4H

168

Transport Kr. Arrende och inträdesavg. å Östarp 1.000: Div. inkomster, återburna porton m.m. 500: Inkomst av konscrveringsanstallen 100: genom försäljning av årsboken samt av annonser . . . . . . 1.000: Kontanta bidrag . . ........... .. .. . Inkomst av Skånsk Bildalmanacka Rabatt å räkningar för år 1940 . . . . Kapitalkonto ......... . ... . ....... .

150.189: 49 1.405: 18 1.770: 54 15: 50 1.978: 120: 4.416: 50 6: 50

Kronor

159.901: 71 38.005: 54 197.fJ07: 25

Utgående balans: Tillgångar: Fastigheter: Kulturen. . . .. .. . .. ........... . . .. . 653.000: - Öslarp............... . ... . . .. .. ... 35.1 00: 688.100: -Samlingarna: vid årets början . .... ... ... . ... . 1.782.870: 89 inköpta. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 2.835: 70 gåvor . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1.203: - 1.786.90!! : 59 31.140: 32 Bibliotek och ark iv ...... ... .............. . ............ . . 49.168: 69 Inventar ier ....... ... . . ... .... . .. . .. . .. ... . ..... ... .. . .. . 4.488: -Diverse varor . ... . . .... . .. . . . .... . .. .. . . . . . ...... . . . .... . 1.286: 05 Trycksaker ................. . . .. . . . .. . . . . . . .. . . . ... . . . .. . 2.519:19 Innestående i banker . . .......... ... .... .. ... .. ......... . 1.9 45: 50 å postgiro ...... . ...... . ... . . . ...... . . . .... .. . 2.261: 71 Diverse fordringar .......... . . . . . .. . .. . . . . .... . .. . ....... . :l25: 66 Kass abehållning . .. .. .. .. .... ... . . ..... . Kronor

2.568.144: 71

Donationsfonder under styrelsens förvaltning. Thomanderska fondens medel, innestående i Sparbanken i Lund .... . . .. .. .... . .. . ....... . 100 aktier i Sv. Sockerfabr. A.-B. u 60: - . . Anna Karlins prem iefonds medel, innestående i Sparbanken i Lund ............. . ...... . . Ole Olsens Keramiske Legats medel, innestående i Sparbanken i Lund ..................... . Utlånat till föreningen .... . . .... . . ....... . Beate och Sven Bengtssons donationsmedel, innestående i Sparbanken i Lund .. .. .. . . .... . . Bosebo kyrkokassas medel, innestående i Sparbanken i Lu nd ............ .. ..... .

6.202: 90 6.000: -

12.202: 90 1.164: :l5

10.9il5: 83 20.000: -

Transport Kr.

30.!!35: 83 21.733: 38 516:86 66.55:1: 32

Hi9

Transport Kr. Brandförsäkringsinrättningens och Sk. Städernas Brandstodsförenings donationsmedel, innestående i Sparbanken i Lund . . ... . . .. . Kulturhistoriska Museets jubelfonds medel, innestående i Sparbanken i Lund . ............ . Kulturens dispositionsfonds medel, inneslående 9.081 : 71 i Sparbanken i Lund .... . .... . . .... ... ... . 6.001 : i Skandinaviska Banken .. . . . . ........... . Skånebokens fonds medel, innes tående i Spar19.788: 14 banken i Lun d Svenska statens 4 1/2 % obligationer av år 14.960: 62 1940, nominellt å kr. 15.000: . . ... ...... . Upplupen, ej förfallen ränta å Svenska sta168: 75 tens 4 1/2 % obligationer av år 1940 . .... . Ingeborg H olcks donationsfonds medel, innestå889 : (i9 ende i Sparbanken i Lund . ... . .. ... .. . .... . 4.853: 23 aktier i Skandinaviska banken i1 kr. 211: Kulturens Nyhyggnadsfonds medel, innestående i Sparbanken i Lu nd . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Anna Lithströms donationsfonds medel, innestående i Sparbanken i Lund . . . . . . . . . . . . . . . .

GG.553 : 32

Sk.

Kronor

10.865: 20 9.649: 94

15.082: 71

34.\l17: 51

5.742: 69 7.506: 97 9.439: 16 159.757: 50

Skulder: 87.200: Lån hos Sparbanken i Lund 54.000: 141.200: -Sk. Brandförsäkr.-inrättn. 20.000: Ole Olsens Keramiske Legat Innestående anslag till utgivande av 3.000: Skånsk Textilkonst . . . ...... . Diverse skulder: Intendents- och vaktmästareho4.659: 73 städerna .... . ........... . 2.690: 46 Skånsk Bildalmanacka .... . .. . 1.9il4: 08 Omkostnader ......... .. . . ... . Upplupna räntor . . . . . . . . . . . . . . 726: 50 10.010: 77 174.210: 77 Kapitalbehållning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 2.393.933: 94 Kronpr

2.568.144: 71

Donations fondernas kap i talbehållning : Thomanderska fonden . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Anna Karlins premiefond . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . O!e Olsens Keramiske Legat . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

12.202: 90 1.164: 35 30.935: Sil

·~~~~~~~~~~~

Transport Kr.

170

44.ilO;l: 08

Transport J{r. Beat e och Sve n Bengtssons fond . ... .. .. .... ..... . .. . . .. . . Bosebo kyrk okassa . .. .. ........................ . .... . ... . Skån ska Bra ndförsäkringsinrättningens och Skånska städern as Brandstodsförenings fond . . ........ . . .. . . ... .. . . . Kulturhistoriska Museets jubelfo nd .. . ... . . ... . . ...... .. .. . Kultur ens dispositionsfond . .. . .. . . . . . ..... . ............ . . . Skå n eboke ns fond ....... . ...... .. ...... ... ........ .. ... . Ingeborg Holcks fond . ... . ... ......... . ... .. . . ... .. ... .. . Kulturens Nybyggnadsfond ........ . ......... . .. . . ...... . . Anna Lithströms fond .. ...... ... .. . .. .. . . . . ............. .

44.303 : 08 21.7 33: 38 516:86

Kronor

159.7 57: 50

Inv enta ri er Bibliotek och arkiv Tryck sak er .................. . ..... . . ... .. .... . ... . . .

5.460: 52 :l.307: 05 226: 25

10.865: 20 9.649: 94 15.082: 71 :14.Bl 7: 51 5.7 42: 69 7.506: 97 9.439: 16

Neds krivninga r :

Kronor

8.998:82

L und den 16 mars 1942. A. N Usson.

REVISIO NS BERÄTTE LS E . U nd e rtecknade utsedda att gransk a Kulturhistoriska Föreningens för Södra Sveri ge r äken skap er och förvaltning för år 1941 , få efter full gjort uppdr ag avg iva fö ljande r ev isionsb er ättelse: Sty r elsens protokoll samt för enin gen s räk ensk a per och andra hand lingar h ava av oss genomgåtts. Vi kon sta tera ledningens fortsatta s trävan a lt söka bib eh å ll a m edl emss locken. Räkenskaperna, vi lka till siffran gra nskats av därtill uts edd person, h ava av oss befunnits riktiga och fulls tä ndigt v erifierade. F örestående tablå överensstämmer m ed räk enskap ern a . Föreningens byggnader äro enligt vårt förmenande på e tt b etryggand e sätt försäkrad e mot brandsk ada. Kassan är av oss uppräkn ad och befunnen riktig. Då an ledning till anmärknin g ick e förekommit tillsty rka vi ansvarsfrih e t för s ty r els en för d e n tid r ev is ion en avser. L und den 26 maj 1942 . Utsedda av kulturhistoriska föreningen Gustaf Geij er Bror W. Olo fso n Utsedd a v Kungl. Maj :t S. Dahlrnp

Utsedd av Lunds sladsfullmäktige A. J. Ingenwnson

171

Sammandrag

Stiftelsen

Kullurfona e n s

ral,ensl,aper

för år 19 4 1.

Ingående balans : Kungarike t Sveriges Stadshy potekskassas 5 % obligationer av å r 1931 . . . . . . . . . . . . . . . . . . Stockholms stads 4,10 % obligationer av å r 1fl40 Lunds stads 4,1c, % obligation er för år 1940 Innestående å motböcker i Ska ll(!. banken Upplupna e j förfalln a räntor . . ... . ... . ... .

121.000: - 5.000: -· 4.000: 262: 78 2.35:1: 85

132.61G: !i3

5.445: iUl30: 237: 50 HJO: 112: 39: 23 ......... ........

\Ui53: 7:l 74: t;7 2.029: 8fl

Inkomst e r : Hä nta å Stadshy pot ekskassans o bl. . . .... . . . . . . Kursvinst å dito ... . .................. . . . ... . Hänta å Stockho lms stads obl. .. .... ...... . . . . Hänta å Lunds stads obl. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . H.änta å för svarslåne obligation . . . . . . . . . . . . . . . . Hä nta å med el insatta i bank . . . . . . . . . . . . . . . . Å fondens bok n:r 3075 felaktigt insalt b elopp . . . Upplupna e j förfallna räntor . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

~~~~~~~~~~~

I<ronor

144.374: 92

Utgift e r: 1.200: -·· 240: 2.500: -

P e nsion åt fru Gurli Kar lin .. Arvode åt förvaltar en för år 19±1 ..... . . . U tb e talt till Kulturhistoriska för eningen .. Upplupna e j inbetalda rii nl o r ......... . .

:l.H40: 2.353 : 85

Utg äe nde b o /ans: Lunds stads '1.7G % obl igation er av år 1940 . . . . Svenska Statens 4 % försvarslån 1941 . . . . . Kungarik e t Sveriges stadshypotekskassas 4 % obl. a v å r 1941 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Innestående å motböcker i Skand. Bank en .. . . Up plupna e j förfallna räntor .. .... ........ . . . . Stockholms stads 4,10 % obl. a v 1940 .... . .. .

4.00 0: - ··· (i.000: 121.000: 51: 18 2 .02fl: 89 5.000: -

J:l8.081: 07

Kronor

144.37 4: 92

För Stiftels en Ktilturfonden. Ä dräts elkammarens vägnar:

Torsten Andre e.

I A. Ben g tsson.

172

C. TJÄNSTEPERSONAL OCH VERKSAMHET. Intendent: Antikvarier: e. o. Amanuens: Skattmästare: e. o. Kanslibiträde: Konservatorer: Rustmästare: Trädgårdsmästare:

fil. lie. Sven T. Kjellberg. fil. d :r William Karlson och fil. d :r Ragnar Blomqvist. fil. kand. Harald Nilsson. f. postmästaren A. Nilsson. fröken lilla Holm . fröken Anna Karlsson och herr Erik Hansson. herr Wilhelm Jönsson. herr Ture Linden .

Dessutom har på den textila konserveringsverkstaden tjänstgjort två biträden, för reparationer, handräckningsarbeten och nattvakt tre man samt för vakthållning tre till fem vaktflickor. Antikvarierna Blomqvist och Karlson ha varit inkallade i krigsberedskapstjänst 3/2- 20/ 1 resp. 26 /s- 28 /4. Amanuens Nilsson har för nyordning av museet i Landskrona åtnjutit tjänstledighet 15h-3°/ 11 och trädgårdsmästare Linden har under hela året fullgjort beredskapstjänst. Fil. kand. Karin Landergren har tjänstgjort såsom e. o. amanuens vid museet 11 / 8- 20 / 12. Fil. kand. Britt-Marie Ekbladh har utfört provtjänstgöring 17/ 11- 21 / 12 samt 8/ 1- 4 /2. Det inre museiarbetet. En livlig byggnads- och reparationsverksamhet har kännetecknat det gångna året. Intendentsbostaden har reparerats och tillbyggts. Arbetena härmed avslutades i november, varefter bostaden kunde tagas i bruk. Samtidigt har också rustmästarebostaden varit föremål för omfattande restaurering, blivit försedd med ny grund och nytt tak samt moderniserats till det inre. Dessa arbeten, som utförts m~d museets egen personal, äro ej fullt avslutade. Thomanderska husets fasader ha blivit reparerade och delvis försetts med ny puts och Herrehuset undergått likartad reparation. Skandinaviska Banken, som överlämnat delar av interiören från sitt kontor i Ystad, har anslagit 6.000 kronor till uppställande av denna interiör. Arbetet härmed, som sker inom 173

Ystadshuset på museet, har påbörjats och i samband därmed komma utställningarna av betalningsmedlens historia, handel och hantverk att helt omgestaltas. Avsikten hade varit att n y monteringen skulle varit färdig till årsmötet, men den hårda vintern har fördröjt påbörjandet av de nödvändiga reparationerna av byggnaden, varigenom monteringen fördröjts. I samband med föregående årsmöte anordnades en tillfällig utställning »Stolen genom 300 ån. Denna har blivit uppmärksammad och besöktes bl. a. av södra kretsen av Sveriges Möbelhandlareförening, som förlagt sitt årsmöte till Lund. Av andra sammanslutningar, som besökt museet, m å nämnas Sveriges Stadskamrerares förening. Även i år har Pressens Hundtur förlagt en av sina visningsdagar till museet. Vid det livligt besökta tillfället höll antikvarien Blomqvist föredrag om »Lund under 1000-talet» . Förarbeten till en utställning i samband med firandet av folkskolans 100-å rsjubileum ha vidtagits . Museet har som vanligt varit öppet för skolorna, som förlagt sin teck ningsundervisning till samlingarna. Föreningen Barnens Vänner ha som tidigare haft sina sydagar i museet. Lunda undersökningarna ha, tack vare en ökad byggnadsverksamhet, bedrivits med något mera utbyte än föregående år. Grund- och ledningsgrävningar ha övervakats, varvid jordlagerförhållanden och bebyggelselämningar undersökts och lösa fynd insamlats. Årets största grundgrävning inom stadens gamla område har utförts för Tandpoliklinik.en vid Grynmalaregatan. Här spårades en bebyggelse, som kontinuerligt fortsatt från 1100-talet till vår tid och som hela tiden varit orienterad åt Lilla Tvärgatan, som tydligen varit det gamla gatustråket i denna trakt. Grundgrävningen för Kulturens nya intendentsbostad vid S :t Annega tan bragte i dagen en timrad brunn från 1300-talet; om bebyggelse på platsen under ännu äldre tid vittnade ett 80-tal svartgodsskärvor. En annan timrad brunn har påträffats vid en mindi:e grundgrävning å kvarteret Thomander n:r 15 vid Tomegapsgatan. På denna plats funnos inga spår av bebyggelse äldre än 1200-talet. En fragmentarisk benkam från 1000-talet har hittats vid grävning för tillbyggnad 174

till Hushållsskolan å kvarteret Thomander n:r 19. Keramik.fynden voro här relativt fåtaliga, men representerade dock samtliga perioder av Lunds tillvaro. Grävningar invid lasarettets ortopediska avdelning och ögonklinik, alltså i närheten av det gamla Allhelgonaklostret, ha berört den här fordom belägna Helene kyrkodamm. Dammbottnen, som var täckt av ett tjockt gyttjelager, visade sig bestå av ett starkt vattenförande sandlager, och det är mycket sannolikt, att Helene kyrkodamm varit källsjö till ett av de små »vattenlopp», som under medeltiden runno över stadsområdet. Fåran för en av dessa bäckar har genomskurits vid en ledningsgrävning i Kiliansgatan fordom Killesträtet = Källgatan - utanför Flormanska stiftelsen. En större grävningsundersökning har med bidrag från Lunds stad och Föreningen Det gamla Lund utförts på platsen för stadens medeltida spetälskesjukhus - Domus leprosorum - ute vid Galgevången. Avsikten med undersökningen har varit att klarlägga sjukhusbebyggelsen för att denna sedermera skulle på lämpligt sätt kunna markeras i den park, som under året anlagts omkring området. Vid grävningen har frilagts grundstenarna till östra delen av en lång huslänga, vars västra . del sträckte sig utanför parkområdet och därför ej var åtkom lig för undersökning. Längan, som troligen varit sjukhusets huvudbyggnad, hade i östra delen en bagarestuga och i väster en stuga med en stor härd mitt på golvet. Till en förstuga i längans mitt ledde från sydväst en smal, stenlagd gata, vilken på längans andra sida fortsatte mot norr, där sjukhusets begravningsplats och troligen även dess åt evangelisten .Johannes helgade kyrka var belägen. Grävningen har givit ett stort antal lösa fynd, huvudsakligen keramikskärvor från medeltiden, men även närmare hundratalet mynt från 1100-1600-talen. , Äldre hus i staden, vilka under året utdömts för rivning, ha fotograferats och i vissa fall även uppmätts. I det Borgska medeltidshuset, kvart. Färgaren n:r 2, ha en del viktiga rön beträffande byggnadens ursprungliga karaktär kunnat göras i samband med omändringsarbeten.

175

D. SAMLINGAR, BIBLIOTEK OCH ARKIV. Samlingarna ha ökas med 414 nummer, varav 276 äro förvärvade genom gåvor och 138 genom inköp. Accessionen omfattar n:ris 40.848-41.260. I samband med den pågående uppställningen av bankkontoret från Ystad har en omfattande komplettering av samlingarna rörande handel ägt rum. Företrädesvis har denna varit inriktad på att förvärva äldre aktiebrev och handlingar samt privatbankssedlar och föremål rörande bankväsendet. Särskilt må framhållas det betydande material av privatbankssedlar, vilka såsom gåvor av olika bankföretag överlämnats till museet. Sålunda ha sedlar förvärvats från följande banker: Bohusläns Enskilda Bank, Enskilda Banken i vVenersborg, Göteborgs Privat Bank, Göteborgs Enskilda Bank, Mälareprovinsernas Enskilda Bank, varifrån även sedelklicheer erhållits, Norrköpings Enskilda Bank, Skaraborgs läns Enskilda Bank, Skånska Privatbanken, Stockholms Enskilda Bank, Sundsvalls Enskilda Bank, Uplands Enskilda Bank, Östgöta Banken och Östergötlands Enskilda Bank Till de lundahistoriska samlingarna ha införts en del jordfynd från olika grundgrävningar inom staden, likväl icke av märkligare slag. Värdefull är emellertid en vid grävningarna under hösten vid domkyrkan framtagen gravkista, bestående av en urholkad ek.stam, vilken överlämnats såsom gåva av professor Otto Rydbeck. - Till de kyrkliga samlingarna hör en gravhäll med enkelt hjulformigt ornament från Annelövs kyrkogård, vilken nu fått sin plats på Bosebo kyrkogård. Nyförvärven till allmogeavdelningen ha omfattat en del möbler, såsom målade kistor, väggskåp med blomstermålning och ett på samma sätt utsmyckat skrin, båda från Torna hd med resp. årtal 1812 och 1822. Bland husgeråd och redskap märkes ett mangeldon daterat 1784 från Frosta hd, en s. k. färdekorg av halm till att t ransportera spettekakor, även den från Frosta hd, och en såkorg av halm från Torna. Ett särskilt intressant förvärv är en halmhatt, som tillverkats på 1850-talet av en lantbrukare i Bökesåkra, Biseberga sn. Den större delen 176

faller emellertid inom dräkt- och textilavdelningen . Här mär~ kes en samling dräktdelar från V emmenhögs hd, såsom gröna och svarta spedetröjor, mansjacka av blå vadmal med grönt lärftsfoder och mässingsknappar, sidenlivstycke till barn, vävda rödmönstrade strumpeband med tofsar och dopdräkt med guld- och silverspetsar. Även från Torna och Oxie hd ha dräktdelar inkommit och från Bara märkes en hel mansdräkt av svart kläde med långbyxor och bonjourformad rock, ett intressant plagg från den tid, då allmogen började kläda sig stadsmässigt. - Av allmogevävnader må framhållas en 8 meters bänklängd i dukagång och halvkrabba från Torna hd, hyende i tvistsöm med årtalet 1826 från samma härad, agedyna i röllakan från Färs, 3 borddukar av dräll från Harjagers med årtalen 1835, 184 7 och 1886 samt en rullgardin av blå- och vitrandigt bomullstyg. En mycket intressant pjäs är en träskulptur föreställande en vagn med bondfolk dragen av ett par stadiga hästar. Denna härstammar från Broddarp och kan möjligen vara utförd av Knäredsmästaren E. J. Romberg, känd för sina minnestavlor och skulpturer. Några enkla minnestavlor och gratulationer höra även till årsförvärvet. Anmärknings värda äro en samling tygprover från Urshult i Kinnevalds hd och en på linne broderad märk.duk daterad 1824 från Albo hd av en i museet förut okänd typ. Även inom avdelningen för de högre stånden har förvärvet av dräkter dominerat utan att likväl några verkligt betydande saker kunnat noteras. Samlingen av skodon har sålunda tillförts några damskor från 1860- och 1890-talen samt från omkring 1900. Här är ett område, där museet gärna skulle vilja få ytterligare kompletteringar. Eljest märkas 4 stycken olika broderade västar, som burits av hai1dlanden i Lund N. P. Sandberg på 1840--50-talet, samt en del solfjädrar, en av elfenben från 1700-talet, broderade strumpeband, parasoll, bahytter m. m. Några nyförvärv inom avdelningen utgöras av möbler. Däribland må anföras: eldskärm av siden på ståndare med trefot från omkr. 1800, atenienne av mahogny med spegelinsatser i nyrokoko , korgstol med korsstyngsbroderad klädsel 12

177

från samma tid, buffet av ek i snickarerenässans och en matsalsskänk i jugendstil samt förgyllda kornischer från Akademiska Föreningen. Till hantverksavdelningen må främst räknas en fullständig modelluppsättning av hovbeslagsverktyg och hästskor, som till verkats av Daniel och Ludvig Celander i Stora Råby. Denna omfattar icke mindre än 35 st. verktyg och en tavla med 16 st. hästskor. Eljest märkes här några gatuskyltar för optiker och urmakare samt signerade bokband av bokbindare från Uppsala och Kungsbacka . Bland konstindustriföremål noteras en fingerring av guld utförd 1823 av guldsmeden C. F. Lilja i Karls krona, dosa av sköldpadd med silvermontering från omkr. 1700, låda med halmintarsia frå n samma tid och ett miniatyrskrivskåp, kinesiskt arbete i elfenben från 1700-talet. - Samlingarna till läkekonstens historia ha fått ett tillskott av en del tandläkareredskap, bland vilka särskilt bör omtalas en borrmaskin, som trampas för fot. - Bland musikinstrument märkes en fiol daterad 1812 och försedd med påskrivna spelmansnamn samt ett monocord. I den personhistoriska avdelningen finnes årets vackraste förvärv, David von Kraffts porträtt av h jälten i slaget vid Lund Nils Bielke, ett framstå ende konstverk, som kunnat förvärvas tack vare an~lag av Skånebokens fond . En porträttrelief av professor K. F. Söderwall utförd 1893 och en medaljong av domprosten Karl Olbers från 1894 ha båda skulptören Sven Andersson till mästare. En förnämlig målning av Frans Francken eller hans skola, 1500-talet, föreställande Johannes' uppenbarelse hör också till årets bästa nyheter. Bibliotekets tillväxt utgöres av 383 registrerade nummer, varav 203 äro förvärvade genom gåvor. Accessionen omfattar n:ris 7.153-7.411. År e ts Donator e r. Förteckning över dem, som skänkt föremål till museet; biblioteket och arkivet -- där ej annorlunda angives är hemorten Lund. 178

Akademiska Föreningen, Akademiska Föreningens arkiv, flaggunderofficer Sven Almberg, fröken Maria Almqvist, frö ken Gerda Bendz, folkskollärare Otto Bengtsson, Klippan, konsul Einar Biurström, Ystad, fil. d:r L. Björkquist, Östersund, antikvarie Ragnar Blomqvist, smedmästarna Daniel och Ludvig Celander, St. Råby, frih . Nils Djurklou, Malmö, konservator Hans Erlandsson, bank.tjänsteman \Vald. Ewerlöf, Stockholm, Gamla Sparbanken, Grov- och fabriksarbetareförbundets avd. 2 i Lund, bokhandl. H . Grönkvist, Göteborgs Bank genom dir. Th. Bengtsson, Göteborg, konservator Erik Hansson, urmakare Fritz Hansson, fru Lisen Hallberg, Stockholm, fröken Augusta Hult, herr Axel V. Jönsson, herr Carl Jönsson, tapetserare Gottfrid Jönsson, antikvarie "W illiam Karlson, fru Greta Kjellberg, stud. Johan Kjellberg, intendent Sven T. Kjellberg, bank.tjänsteman Knut af Klinteberg, fabrikör Karl Kniberg, Hörby, gårdskarl 0. Knutsson, redaktör Cl. Krantz, Göteborg, fil. kand. Karin Landergren, Malmö, fru Maria Lennartsson, prosten Gust. Linderoth, Oskarshamn, fil. d:r Sven Ljung, fru Kate Lundegårds sterbhus, Örtofta, Lunds stad, Lunds universitets hist. museum, handskmakare E. Mattsson, fröken Anna T. Nilsson, Malmö, hovjuvelerare Wiven Nilsson, Okänd, förf. And. Olsson, Slågarp, intendent Harald Olsson, målarmäst. Ax. Fr. Olsson, fröknarna Olivia och Karolina Olsson, Perstorp, fil. d:r Uno Otterstedt, Malmö, fröken Elida Pehrsson, fröken Anna Persson, fru Helga Persson, Vinslöf, fröken Th. Persson, herr E. Pålsson, fru Anna Rosencrantz, fröken Ida Sa:u.dberg, dir. Falk Simon, Göteborg, Skandinaviska Banken, Malmö, Skaraborgs Enskilda Bank A.-B., Skövde, Skåneföreningen 1892 års män, Stockholms Enskilda Bank, Stockholm, Sundsvalls Enskilda Bank A. -B., Sundsvall, Svenska Handelsbankens kontor i Västerås genom bankdir. I. Fredholm, intendent Sigfrid Svensson, Stockholm, fröken S0kjer-Petersen, Åkarp, Uplands Enskilda Bank A.-B., Uppsala, Wermlands Enskilda Bank A.-B., Karlstad, 1 :ste bibliotekarie Gunnar Wetterberg, fru Karin Wickman, Stockholm, tandläkare P. Wilstadius, Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien, Stock179

holm, fru Mattis ,Wiezell, fru Greta Wulff, A.-B. Vänersborgsbanken, Vänersborg, ing. L. Åhman, Malmö, Östergötlands Enskilda Bank A.-B., Linköping. E. BESÖK. År

Månad

1941 .Juni . ... )) Juli ..... . .. )) Augusti ... . . )) Septemb er .. )) Oktober ... . )) November .... )) December . .. . 1942 Januari ..... . )) Februari . . . . )) Mars . . . . . . . . )) April . . . . . . . . )) Maj . . . . . . . .

Antal fritt besökande

1.731 255 663 1.041 450 ill 7 97 101 112 194 452 1.249 6.(i62

Antal intriides- Summa intriibetalande desavgifler

UJ93 1.481 1.530 1.01 5 405 243 135 434 101 130 37() 2.374 10 .220

1.299: 10 1.324: 53 1.337: 05 683:35 :162 : 20 221: 20 110: 25 409: 50 97: -122:50 28il: 20 2.062: 8.311:88

Antal med lemsbesök

64 70 111 51 30 24 13 43 7 11 ;14 86 544

Av de 16.882 besöken ha 610 studenter, 603 militärer och 4.356 skolungdomar varit avgiftsfria, och besökande med nedsatt avgift utgjort 1.745. F. ÖSTARP. Även under det gångna året ha på grund av trafiksvårigheterna besöken varit fåtaliga. Försök att utarrendera gästgiveriet ha företagits , men synas under nuv. förhållanden vara dömda att misslyckas. Reparationer å Gammelgården och Möllegården ha utförts. G. VÄVSKOLAN OCH KONSERVERINGSANSTALTEN . Vävskolan har varit upplåten till Lunds stads lärlings- och yrkesskolor, som där anordnat en fulltaligt besökt vävkurs. På konserveringsanstalten har mottagits en elev. · Sedvanligt konserveringsarbete och vård av samlingarna har skett och ansfaltens tjänster ha även stått till allmänhetens förfogande. Lund den 30 maj 1942.

STYRELSEN. 180

INNEHÅLL

Förord . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Ett av årets vackraste förvärv . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Föremål ur Kulturens samlingar i ord och bild. Småuppsatser med illustrationer av RAGNAR BLOMQVIST (R. Bqt), SVEN T. K.rnLLBERG (S. T . K) och HARALD NILSSON (H. N.) . . . . . . . . . . . . OLA CnRISTOFFERSSON, Daligstugan från N :o 1 Fru Alstad . . . . . . WILLIAM KARLSON, Anders Bildhuggare . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . SVEN T. K.rnLLBERG, Att spinna. Tekniska och kulturhistoriska u tvecklingslinj er . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . I-IARALD NILSSON, Instrumentmakare I. V. Wahl och hans verkstad \VILLIAM KARLSON, Något om forna tiders svenska sockerbagare och deras alster . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . RAGNAH BLOMQVIST, Kammar från Lunds medeltid . . . . . . . . . . . . . .

5 7

32 49 58 77 112 l:J3

Kulturhistoriska för eningens för Södra Sverige verksamhet 1941 -1942 ........ . ...... . ..... '".... . ................ . ........ 16:) Ledamöter, styrelse och revisorer . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Ekonomi . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

lG:J 165

Personal och verksamhet . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Samlingar, bibliotek och arkiv . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Arets donatorer . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

17:J 176 179

Besök. östarp. Vävskolan och konserveringsanstalten . . . . . .

180

0MSLAGSVINJETTEN är tecknad efter en akvarell av BENGT NORDENBEHG och föreställer en spinnerska från Halland .

181

öljande firmor ha genom annonsering i denna årsbok väsentligen bidragit till täckande för kostnaderna för dess utgivande. AB. Apotekarnes Mineralvattenfabrik, Lund AB. C. 0. Borgs Söners Fabriker, Lund AB . Eskilstunaboden Georg Lind, Lund AB. Wilh. Grönvalls Läderfabrik, Ängelholm AB . Fr. Kii r zel, Malmö AB . Linnefabriken Merkur, Göteborg AB. Lunds Mejeri, Lund AB. Svenska Handelsbanken Finpappersbrukens Försäljnings AB., Stockholm Gamla Sparbanken, Lund Hemmets Journal, Malmö Lennartssons Trävaruaffär, Lund Carl Lunds Fabriksaktiebolag, Malmö Skandinaviska Banken Skånska Brandförsäkringsinrättningen, Lund Sparbanken för Lunds stad och kringliggande l and Svenska S uperfosfatförsäl jnings AB., Hälsingborg Torna Bara och I-Iarjagers Härads Sparbank, Lund.

183

V_AVGARNER SÅSOM

NÖTHÅRSGARN, 1-tr. BARAGARN, 2-tr. VISTRAGARN, SPORTGARN FÖR FiAPP- OCH DRÄiffTYGER SAMT MATTV ARP FINNAS I LAGER ÄiffA FÄRGEll OCH KVALITETER I ENLIGHET MEIJ TILLÅTNA IlLANIJNINGAR GARNERNA FÖRSÄLJAS GENOM HEMSWJDSAFFAHER,

VÄVSROWR

OCH

VÄVERSIWR

»TEX GARN»

AKTIEBOLAGET FR. KURZEL MAL MO TEL. 76215

_ _ _ _ __J

- i »Sparsamhet är framstegets moder, i första rummet det ekonomiska men även det kulturella och sociala, så sant som högre kultur och bättre sociala förhå llanden bero av sam hällets större materiella resurser». !Per Edvin Sköld).

GAMLA SPARBANKEN

TORNABANKEN

NYA SPARBANKEN LU N D

A.-B. LUNDS MEJERI !Grundlagt år 1872 av Godsäg. Gottfr. Warho lmJ

Våra förstklassiga produkter rekommenderas Huvudaffären: · Mag le St. Kyrkogata 3 Tel. 108 & 1015

Kontro llmjölksavd .: S:t Petri Kyrkog . 10 Tel . 503 Dessutom ett tretti ota l fi lialer och återför-

säl jare i a lla delar av staden

meddelar försäkringar mot brand, ansvarighet, cykelstöld, inbrott, glas- och vattenledningsskada. Hög rabatt vid samtidig försäkring

flera

branscher.

SI1iÅNSRA BRANDF0RSÄI1iRING.SINRÄTTNIN GEN SI1iÅNSI1iA STÄDERNAS BRANDSTODSFORENING F0RSÄRRINGSAl1iTIEBOLAGET FINN Huvudkontor: LUND, TegnersplaLsen 4. Tel. namnanrop: »Sl{ÅNSKA BRAND »

Denna årsbok är tryckt å

FINBRUKENS GRAVYRTRYCKPAPPER GRYCKSBO KLIPPAN

LESSEBO

GRL I uNDS

MALMÖ Stålemaljerade kärl och Rostfria artiklar

Sälies i järn- och bosättningsaffärer ! - -- -- - - - - - - - - - --

----

A.B. ESKILSTUNABODEN GEORG LIND Tel. 4100 Växel.

Lund

Platsens mest vä lsorterade

JÄRN- BOSÄTTNINGS- FÄRG- TAPET- OCH KEMIKALIEHANDEL

APOTEKARNES I LUND

TEL. 77

Borgs i Lund kan göra gamla kläder nästan som nya. Låt kemiskt rensa Er gamla kostym eller klänning och spara pengar och kläd kuporiger.

Aktiebolaget CLAES WELANDER 0

TRIKAFABRIK

ULRICEHAMN Rekommenderar sina välkända tillverkningar i

Dam i ack o r,

BI u s skyddare;

Sweaters, Sackar & Strumpor llllllllllllllll lll lll lll lll lll lllll lllllllll lll llllll lll lll lll lllll lllll lllllll lll lll lll llll lll ll-11-1111- 1

Moderna skjortor ha Unipartkragar Unipartkragarna äro just sådana som Ni vill att en krage skall vara. Den verkar stärkt men .är bekväm, mjuk, porös. Ni får elegan· ta, moderna skjortor när Ni väljer

MERKURS Skjortor Tillverkare: Lionefabriken Merkur -

Göteborg

SVENSKA SUPERFOSFATFÖRSÄLJNINGS-A.-B. HÅLSINGBORG flLlALKONTOR: STOCKHOLM, GÖTEBORG, NEDERLAG I ALLA HAMNPLATSER

Prima svenskt 20 % Superfosfat Thomas/os/at Benmjöl Kalisalter Blandgödselmedel L;ungasalpeter Kalksalpeter Chilesalpeter Synt. Salpeter Kalkkväve Svavelsyrad ammoniak

för skoslitning! BERGSHUD är vår nyaste produkt och ett succeläder. Det garvas av utvalt kraftig a och kärnfulla hudar från höglandsboskap oc h ger ett slitstarkt men dock smidigt läder . Ed er skomakare vet, att det är idealiskt för halvsul ningsändamå l. Halvsula med BERGSHUD om Ni sliter skor och vill vara ekonom is k. Efterfråga BERGSHUD Ti llverkas av:

A.-B.

W I L H. G Rö N VAL L S l Ä D E R F A B R I K ÄNGELHOLM

HEMMETS

JOURNAL

GYNNA populär. intressant omväxlande ------'-------. I

l~-ennartssons

Trävaruaffär

Carl Håkansson Karl XII-gatan 7

LUND

Tel. 9 & 49

BYGGNAD SMATERIALIER av alla slag från platsens mest välsorterade lager LJUSNE PLYWOOD och WALLBOARD. TREETEX samt PERSTORPS BOKPARKETT

LISTER AV ALLA SLAG

SPECIALITETER Snickerifuru och växthustillverkning

ILennartssons Trävaruaff är Carl Håkansson Karl XII-gatan 7

LUND

Tel. 9 & 49

BYGGNAD SMATERIALIER av alla slag från platsens mest välsorterade lager LJUSNE PLYWOOD och WALLBOARD, TREETEX samt PERSTORPS BOKPARKETT

LISTER AV ALLA SLAG

SPECIALITETER Snickerifuru och växthus:tillverkning

.... I

Som insättare i Handelsbanken har Ni icke endast Edra penningar förriintade och förvarnde i fullfrnmlig trygghet. Ni är även kund i en storbank med resurser att på effektivaste sätt fullgöra varje slags bankmiissigt uppdrag.

Alla Edra bankaffärer även sådana som avse andra orter inom eller utom Sverige, kunna alltså bekvämt ordnas i ett och samma institut, vars landsomfattande organisation av egna kontor och intima förbindelser med ledande banker över hela världen erbjuda kundkretsen de största fördelar.

Hänvänd Eder till

SVENSKA HANDELSBANKEN rörande alla Edra banf1angelägenf1eter l\ONTOI\ET I LUND Telefon, Linjeväljare Direktören . . . . Kamrer och Låneavd.

1(12 711 HJO (j(i

Jnkassuavdeln. . l\assor . . .

120 78 121 66