Issuu

KULTUREN EN ÅRSBOK

1941

KULTUREN

KULTlJREN EN

ÅHSBOK TILL

MEDLEMMARNA AV KULTURHISTORISKA FÖRENINGEN FÖR SÖDRA SVERIGE

9 4

DENNA BOJ{ Äll llEDIGEllAD AV SVEN T. ICJELLBEllG OCH THYCKT I EN UPPLAGA AV 8.000 EXEMl'LAI\ I GRAVYBMANEH HOS HÅRA'.'\ OHLSSONS BOlffHYCIU:HI LUND.

l{LJCHEEBNA ÄBO FBÅN A.-B. MALMÖ

GllAFISKA ANSTALT OCH PAPPEBET FBÅN FJNBHUKEN , STOCKHOLM .

LUND 194:l

ulturens sjunde årsbok. Städer och skogar brinna, krigets sotiga töcken insvepa jorden. Brod er förråder brode r, ångestens svarta fågel hugger i människornas bröst, dödens lie viner. Stolta människa , du som en gång i tidernas morgon rest dig ur djurens krets och lyft din panna mot rymden, var är din krona? Var är ditt värde och din värdighet? Alltjämt gror freden i vår svenska mark. I dess hägn leva vi och våra institutioner. Mycket har tagits ifrån oss, men vi äro alltjämt fria människor. Den luft vi andas är fri , och vi fylla bröstet därm ed och känna en jublande lyckokänsla. Fosterland , hem , traditioner framstå för oss i tid ens spegel alltmer som frihetens väsentliga innebörd. Männ i skovärde och mänsklig värdighet äro dess ädla frukter.

En stilla vri"1 i l3lckingg:°1rdcn p å i{nltn1·e n .

Inför det omätliga elände, som följt i krigets spår och ännu länge skall plåga jorden, väga våra bekymmer lätt. Det skall icke klagas i denna bok. Museet har det svårt, det är begripligt. Vi inskränka oss och söka skydda det som samlats. Ty med varje år bli våra samlingar värdefullare, omistligare - både som materiella värden, men framförallt såsom dyrbara vittnesbörd av nationell betydelse. Alltmer framstå medlemmarna som museets starka beskyddare. Vi voro beredda på ett starkt manfall under det gångna året. Desto större är glädjen att nu kunna slå fast, att de icke svikit oss och att vi ingå det nya året med i runt tal 7.400 medlemmar eller i det närmaste samma antal soni i fjor. Starkare än någonsin framstår dock behovet av att medlemsantalet ökas. Vår dröm från fredens tid att kunna nå siffran 10.000 måste förverkligas . Hjälp oss därtill genom att skaffa en ny medlem - en ny försvarare av svenska traditionsvärden. I djup tacksamhet för Edert värdefulla stöd överlämnas denna årsbok.

Sven T. Kjellberg.

()

Fältmarsk a lk en greve NIL~ BIELl\E, som ge n o m sin tap pra in sa ts i slaget vid Lund 1U7G avgjorde striden till sven sk a m as fördel. Olj emå lning av DAVID VON KlUFFT. Nyförvä r v till Kulturen genom m ede l fr å n Sk å n eb ok e ns fo nd.

SKÅNSK BILDALMANACKA

ör institutioner av Kulturens slag, som i stor utsträckning äro hänvisade till att själva sörja för medel till sitt uppehälle och sin utveckling, har det varit vargatider under krigsåren. Alla inkomster krympa samman. Man skär ned sina utgifter - men så når man en gräns, där det icke är möjligt att skära längre, om institutionen skall kunna finnas till och fylla sina enklaste uppgifter. Vad gör man då? Ja, denna fråga har vållat ledare och styrelser mycket huvudbry. Ett är emellertid säkert: genom att lägga armarna i kors och vänta att det flyger stekta sparvar i munnen på en, vinner man ingenting. Man kan heller ick~, enligt vår mening, gå ut på tiggarstråt i dessa tider, då så mycken nöd har anspråk på att få inta första rummet i människornas givmilda åtanka. Ett av de medel , Kulturen under det gångna året prövat, är utgivandet av en SKÅNSK BILDALMANACKA. Det skedde i ganska liten omfattning, mera som en försöksballong. Den steg upp i höjden och har uppmuntrat oss att göra större ansträngningar för år 1943. Har Ni sett vår almanacka? Den är avsedd att hänga på väggen och har 24 avskiljbara vykort med bilder av skånsk kultur och natur. På varje blad är ett utdrag ur Bondepraktikan. Nästa år skall den bli ännu bättre. Vi äro tacksamma för uppslag till förbättringar och ideer till bildval samt även för bilder, som kunna användas. Sänd oss gärna en rad härom . Våga vi föreslå Er att beställa 1943 års almanacka av Kulturen? Det är en liten billig och bra jul- och nyårspresent för familjen och firman. Priset är 3 kronor styck, portofritt. Vid större antal rabatt efter överenskommelse. I senare fallet trycka vi gärna firmanamn hälsningar och annat, som kunden kan önska. För den, som vill ha SKÅNSK BILDALMANACKA detta år, finnes ännu ett antal kvar, som kan rekvireras under adress Kulturen, Lund, tel. 4. 8

6 7 8 11 12 13 14 15

2 3 9 10

SkiJn Solen ~y1\h ri DAgh nm rno r~o· 11('0 klar/ M\ h lifver iu.Vor Sort: h od i l\li1 ~ ~nn / Ovlhlrr oc h Krijgh. Skijn Soll'll ~. l'Auli Jl n~h (!!6:t(') khu\r/ tlwt hf•t N:knu r itt. J:()(h frtH~h tsuinpt Ahr/ N<flllUr 1tw-1 / ti\ ko111n1o1.• r r11f•<folmottiijt ,\ lir/ l'\.'~'l • iU'

nc:l1 " " i.1J;u/ t A kommor s t oor Siukdom flf'h J)(X lh. StunmolM.1~ CK'k nå r thlll 11r ><l• J(tt Todm 1·ll1•r f>i 111hn.I ell..- r om tlwt ,1r .o..toort h!Attt \ .:J,d,.r/ 1111\1't•kf'r ö rhc:h nr h l\tlijh .

tllJ 1\J•1.-• kl fl1 • n .)

......... " ...... ' ........... .......

"'~"

•'\

ETT MEDELTIDA KALENDARIUM

ed <le vackraste blå, röda och gröna färger samt rika beläggningar av guld lyser ännu efter mer än 500 år detta lilla franska kalendarium mot betraktaren - ett konstverk, som bevarat sin sällsynta charm. Det omfattar nu 122 pergamentsidor, vilka blivit i senare tid bundna i ett skinnband från 1600talet med det bourbonska vapnet på pärmen. Kalendariet lämnar oss upplysningar rörande årets dagar. Benämningen kommer av kalendae, den latinska beteckningen på den första dagen i va1'je månad. På det blad över mars månads första hälft, som avbildas ur vårt franska kalendarium, kunna vi iakttaga några uppgifter av detta slag. Med början från vänster ha vi först gyllentalen, skrivna med gyllene romerska siffror. Tack vare dessa kan man beräkna dagen för månens nytändning, vilket är avgörande för bestämmandet av påsken och andra rörliga kyrkofester. Till grund för gyllentalen ligger den iakttagelsen, att måneri efter praktiskt taget 19 år åter genomgår samma faser , så att dess ställning i dag är densamma som för 19 år sedan. Den andra kolumnen återger söndagsbokstäverna . Dessa äro 7 - från a till g - och börja med a vid 1 januari. Visste man vid vilken av dessa bokstäver årets första söndag inföll, så kunde man hålla reda på veckodagarna. Bokstäverna äro här skrivna med minuskler. Den sista raden innehåller uppgifter om dagarnas helgonnamn. Som synes har varje dag i det franska kalendariet sitt helgon, börjande t. ex. 1 :sta mars med D' au bin= <lies Albini, den helige Albinus ' dag, 4 :de mars D' ad r i en = <lies Adriani, den helige Hadrianus' dag o. s. v. Jämför man detta stora antal festdagar med de, som förekomma t. ex. i kalendariet från den 1513 för Uppsala stift tryckta mässboken, finner man här blott 5 festdagar under mars. Helgonnamnen äro målade i guld, rött och blått allt efter deras större eller mindre betydelse för det kyrkliga livet. S. T. K. 10

Ett uppslag av kalendern med de första femto n dagariia av mars m ånad. Sidans storlek 1li X 12 cm . ICM . 27.498 .

»DEN FATTIGES DAG\\TJSARE "

äldre tider med ofta inträffande nödår och därav följande fattigdom och elände utgjorde tiggeri och landstrykeri ett hart när olösligt problem för myndigheterna. Man hade i allmänhet föga känsla för olyckans offer, utån det gällde framför allt att genom lagbestämmelser få bukt med fattigdomens nära följesven: tiggeriet. I detta syfte utfärdade man lagar som t. o. m. förbjöd fattigt folk att gå arbetslösa. Att det inte gick att utrota fattigdomen kom man så småningom underfund med, och då började man att angripa problemet från andra synpunkter. Som ett led i den nya politiken stadgade en kunglig förordning av 1763 bl. a. att varje socken skulle vara skyldig att sörja för sina egna fattiga. Socknar och kommuner indelades nu i fattigrotar, där varje rote fick taga hand om de hjälpbehövande inom sitt område. På landet löstes frågan om kost och logi till de fattiga vanligen på så sätt, att dessa fingo »gå på roten » d. v. s. de fingo gå runt till de olika gårdarna i byn. För att man skulle kunna hålla reda· på vem som var i tur att ta emot dem och för att ingen skulle kunna dra sig undan sin skyldighet, använde man ett slags budkavle, kallad fattigbricka , fattigfjel, fattigklubba m. m., vilken gick omkring i byalaget. Kavlen på omstående sida har använts för detta ändamål och härrör från Västergötland. Den är tillverkad av aske och har formen av en låda som kan öppnas och slutas med gångjärn. En hasp på framkanten användes för stängning. Lådan har innehållit själva budkaveln med uppgift om ordningen mellan gårdarna eller dylikt. Rester av ett trasigt papper med inskrift i bläck sitter ännu klistrat däruti. H.N.

Den inskurnn inskriptionen lyder: GIF DE FATTIGE i\1AT OCH DIUCKE MEN FÖRSTÖH MIG ICKE/ JAG .:\H DEN FATTIGES DAGWISAHE. 101. 30.347. ]~

FRAGMENT AV EN ITALIENSK .JULKHUBBA

många svenska hem lever ännu seden, att vid julen ställa upp en krubba till minne av Jesu födelse. Denna sed har sitt ursprung i det katolska bruket, som växte fram unde r m edeltiden, att ordna krubbor i kyrkorna vid julen. De kunde antingen framställas som tablåer av levande personer eller av s1rn'l figurskulpturer. Krubborna äro således samma andas barn som passionsspel och helgonprocessioner - ett sätt att levandegöra de heliga berättelserna och ge dem en så enkel och välbekant form, att även den naive åskådaren skulle känna sig förtrogen med dem . Nära besläktade äro de också med altarskåpen, som i serier av skulpturer återge scener ur bibeln. Med tiden började även privatpersoner att skaffa sig krubbor. Så kom det sig att t. ex. i Italien en mycket omfattande tillverkning därav förekom under 1700-talet. Olika tillverkningscentra hade sin speciella stil, men särskilt lätta att igenkänna äro de krubbor, som sågo dagens ljus i Neapel. Karakteriseringsförmågan och livligheten i framställningen ha tillsammans med en stark, ofta naiv realism kännetecknat de neapolitanska skulptörerna. Kristi födelse hade sedan länge av sägnen satts i samband med en marknad, som skulle hållits i Betlehem. Härigenom öppnade sig ett stort fält för konstnärernas berättarglädje och realistiska fantasi. Ty man nöjde sig inte i längden med att återge endast den heliga familjen, herdarna och tre konungar, utan flyttade även in i ki-ubborna det myllrande marknadslivet, vilket hämtades direkt från Neapels gator och torg. I livliga och uppsluppna scenerier blanda sig svultna hundar och kivande gatpojkar med stadens hantverkare och omnejdens bondfolk i sina lätt igenkännliga folkdräkter. De utgöra alltså en italiensk motsvarighet till våra dalmålningar. Dessa högljudda neapolitanska bilder ur 1700-talets vardagsliv, som kunde omfatta ända till 200 personer, få ofta breda ut sig i en undre våning av krubban som kontrast mot den stilla innerligheten i huvudbilden , 14

Manlig fi gur ur en neapolitansk framstiillning av .Jesu krubba, möjligen tillverkad aY FnANCESCO CAPIELJ.O.

K.M . 35 .711.

där herdar och konungar bringa ett knubbigt jordiskt barn och en blid madonna sin ödmjuka hyllning. De två här återgivna figurerna i Kulturens ägo höra med all säkerhet hemma i marknadsscenen från en neapolitansk krubba. Det sätt, på vilket de tillverkats är karakteristiskt -- bl. a. den detaljen att kläderna framställts av tyg och ej äro skurna i trä eller modellerade, som på andra håll, är typiskt neapolitansk och bidrager i hög grad till att ge dem ett så levande utseende. Kropparna äro gjorda av blånor, som lindats runt en järntråd. Härigenom har en bestämd formgivning och en viss böjlighet möjliggjorts. Huvud, underarmar och ben äro skurna i trä och de känsliga händerna visa bättre än något annat arbetets kvalitet. Vissa smärre detaljer i de uttrycksfulla, ofta en smula karikerat återgivna ansiktena, såsom ögonbryn, näsvingar och öron äro formade i en stuckmassa, varmed träet överdragits. Att själva ögonen äro utförda i glas och fastpressade i stucken bidrager till det levande intrycket, vilket också den nyanserade färgläggningen gör. Färgen på huvud och händer är överdragen med en ganska hård, blank fernissa, som förhöjer reliefen. Kvinnan är klädd i en röd sammetsjacka med blågrönt sidenfoder över en vit långärmad bomullsblus. Kjol och liv äro av vitt linne med smala ljusblåa ränder och kantband. Förklädet är likaledes ljusblått och av siden med band i purpur och guld. Mannens skjorta och strumpor äro av oblekt linne, byxorna och jackan av ett brunt och vitt, svagt moaremönstrat bomullstyg. Skorna utgöras av lädermockasiner rynkade runt foten. Han ger mera intryck av att tillhöra tiggarnas eller lazzaronernas skrå. Dessutom skulle man kanske kunna våga att på grund av hans utseende och hans klädsel hänföra honom till en av de krubbtillverkande konstnärer, som man känner i Neapel, nämligen FRANCESCO CAPIELLO. 1700-talet är denna. konstarts blomningstid och med århundradets utgång förlorar den sin karaktär av högtstående hantverk och dör ut i Neapel liksom i det övriga Italien.

K. L.

l{vinnlig figur ur samma grupp som t'örcg[1endc. 2

PLÅNBOK FRÅN 1762

ill rokokons många, ofta spröda dräktdetaljer kan man också räkna de på siden broderade plånböckerna. Dessa voro ofta minnesgåvor eller vänskapsbevis av någon kvinnlig vän eller släkting. De vittna merendels om kultiverad smak och långt driven handaskicklighet samt äro goda uttryck för den tidsmiljö, varuti de tillkommit. Materialet var i regel siden, vars färger kunna skifta, och de läckra silkebroderiernas färgskala stå i harmoni härtill. Stundom voro de vadderade. Fodret är i allmänhet likaså av siden. De motiv, som broderats, äro av växlande art, landskapsbilder, framställningar av allegorisk karaktär, rent ornamentella mönster, vapen, initialer och liknande. Ofta äro de kantade med knypplade guldspetsar, guldband eller band av siden. Den här avbildade är av vitt atlassiden med bårder av guldspetsar omkring. Klaffarnas och fackens fria kanter äro monterade med guldband. Interiören har foder av ljusrött siden, mönstrat med blad och blommor samlade i ränder. Plånbokens fyra sidor äro broderade med landskapsbilder i kulört silke. Av dessa äro de på yttersidorna signerade i hörnen E C C 1762, och av de på insidorna bär den ena signaturen G M E 1762 och den andra C E G. Det är tydligen sex flitiga och konstförfarna händer, som gemensamt åstadkommit detta utsökt läckra och ur arbetssynpunkt ytterligt minutiösa resultat, som vad konstnärlighet och arbetsskicklighet beträffar söker sin like. W.K.

l\.M. 38.0 12.

FAT OCH H.JÄLMKANNA AV HÖHSTHANDSFAJ ANS 1740-taletbetecknar både ur teknisk och konstnärlig synpunkt den första glansperioden i Rörstrands historia. Man började då mer och mer hämta impulser till dekor från Frankrike i stä llet för, som tidigare varit fallet, från d e holländ ska och tyska fajansfabrikerna. Härvid m edverkade i främsta rummet JEAN ERIC REHN och CHRISTIAN PRECHT genom sina mön sterritningar i franskt skolad rokokoanda. Rörstrands konstnärli ge leda re vid denna tid var ANDERS FAHLSTRÖM, fabrikens förste svenske verkmästare, vilken vid sin sida h ade duktiga m edhjälpare. De här avbildade föremålen stamma från denna epok. Fate t är signerat Stockholm jämte ett S och prytt m ed det grevliga PIPERSKA vapnet. Bården, som kan vara kompon erad av REHN elle r PRECHT, visar starkt franska stildrag och är utomordentligt elega nt målad. I vanliga fall beställdes vapenserviser från Kina, m en Rörstrand tillve rkade under sin fajanstid även dylika. Beställaren till detta fat har m ed säkerhet varit greven och kammarrådet CARL FREDRIK PIPER, mångå rig deläga re i Rörstrand. Man vet nämligen, att denne lät förfärdiga en m ed sitt vapen prydd servis, varav några föremål ännu finna s kvar. Kannan, en svensk upplaga av de i Tyskland synnerligen omtyckta hjälmkannorna, är signerad Stockholm I H B och är målad av JOHAN HEDBERG, en av FAHLSTRÖMS skickligaste m edhjälpare. Den utvisar samma dekor kring mynnin g och fot som fatet men är n ågot tyngre utförd. Under kannans mynning är vapenskölden placerad. Själva vapnet sakna s emellertid, varav man kan draga d en slutsatsen, att kannan förfärdigats i väntan på nå go n högadlig köpare. B-M. E.

JUL 21.192.

ICM. 33 .260.

KOFFERTAR FRÅN STORHETSTIDEN

är storhetstidens människor gjorde längre resor, packade de ned det som skulle medtagas i kistor eller koffertar. Dessa benämningar ha givetvis växlat efter storleksförhållandena, men skillnaden har dock ej alltid varit så starkt markerad. Ett uttryck som »1st. Liten Swart Couffert eller Kista med Bilthuggare Arbete » i ett inventarium från 1697 låter oss förstå detta. Materialet till dessa koffertar har oftast varit trä - ek, fur, eller rötter, i vilket senare fall pjäsen varit utförd i korgflätning. »1 st. gl. Korg Couffert af rötter» omtalas t. ex. i en handling från 1716. Ordet koffert anses f. ö. härstamma från det grekiska k6phinos, som betyder stor korg. Vad formen befräffar har den rektangulära varit den vanligaste, men även andra former , såsom den cylindriska, ha varit brukliga. Locken voro platta, välvda eller åsade. »Couffert af Eek med Kantigt låck » meddelas ibland och särskilt i den militära världen synas resekistor med åstaksformade lock ha förekommit. Utstyrseln av dessa koffertar' var ganska växlande. Mycket vanlig var skinnklädsel av säl- eller kalvskinn. Sådant överdrag kunde även de korgflätade kofferterna ha. Förnämare voro de, vars klädsel utgjordes av gyllenläder. Ofta drogs skinnet ned över lockkanten, så att ett överfall bildades. Somliga av dessa koffertar kallas holländska och tyckas ha utmärkt sig genom tryckt mönster på lädret och förtenta beslag. En annan sort kallades i samtida handlingar engelska. En särskild dekorationsart på de skinnklädda koffertarna var besättningen med möbelstift i mönster, årtal eller monogram. De icke skinnklädda voro målade eller hade snidad dekor, stundom bådadera. Inuti voro de ofta klädda med lärft, kläde eller annat tyg. Rörande låsinrättningen så brukades omväxlande en till tre låsar, antingen inbyggda eller hänglåsar. W.K.

l{olfertar klädda med siilskinn och med gyllenläder. KM. 12.387.

SERPENT

c r p en t är namnet på ett ormlikt böjt blåsinstrument, som användes även i Sverige ännu vid mitten av 1800-talet men då troligen endast i militärorkestrar. Dess ursprung känner man ej med säkerhet, men i varje fall är det av gammalt datum. På ett håll anser man att serpenten har uppfunnits 1590 av en fransk kanik GUILLAUME i Auxerre. På ett annat, att den utvecklats ur cornetto forto, en form av det instrument vars svensk.tyska benämning är zink. Serpenten är tillverkad av två sammanlimmade (urholkade) trästycken och överdragen med läder samt försedd med 6-9 ljudhål och ibland även med en eller flera klaffar. Den här avbildade serpenten har 6 fingerhål och en klaff. Munstycket är av mässing och S-format samt har kittelformig mynning av elfenben. Serpenten har en stark men rå ton och är liksom den närbesläktade zinken mycket svår att blåsa, om man eftersträvar rena toner. I Frankrike användes den till att stödja korsången i kyrkorna. I såväl Sverige som Danmark och Tyskland brukades den som kontrabasinstrument i militärmusiken. Serpenten på omstående sida användes på 1840-talet i Kungl. Södra Skånska Infanteri Regementets musik.kår. Fastän serpenten förekom i partitur av såväl RosSINI som MENDELSSOHN och W AGNER voro meningarna delade, när det gällde dess förtjänster. En dansk organist sade 1832, att serpenten bland alla blåsinstrument hade den fylligaste tonen och därför var oumbärlig för välorganiserad fältmusik. Möjligen ansåg sig fransmannen BERLIOZ kunna biträda denna åsikt, men han ansåg däremot inte att serpenten med sitt barbariska ljud passade för katolskt kyrkobruk. Snarare då vid druidernas blodiga gudstjänster! H. N.

Längd IJ3 cm., största bredd

:rn

cm. !CM . 18.443.

SOFIA ALBERTINAS DOCK MÖBEL

ill Kulturen överlämnades 1915 såsom gåva en dockmöbel i barockstil bestående av säng, bordskiva, fyra stolar och ett par länstolar, vilken enligt givarens uppgift en gång tillhört prinsessan SOFIA ALBERTINA, GUSTAF III:s syster. Bordskivan är utförd av ek, sängen av ek och furu och stolarna av valnöt. Bordet har ett i mörkare ek inlagt stjärnmönster mitt på och profilerad kant, stolarna utmärkas av den tidigare barockens profilsvarvade ben och slåar. Deras klädsel utgöres av stramalj med i silke broderat flammönster i blått, grönt, brunt och vitt. Sängen är en stolpsäng med tak samt omhäng av rött siden. Huruvida denna dockmöbel tillverkats direkt för prinsessans räkning eller genom arv eller som gåva kommit i hennes ägo är ej känt. Prinsessan var född 1753, alltså mitt upp i rokokon, då ju stora möbler i denna stil ej längre utfördes. För leksaker har måhända inte samma stränga stilschema tillämpats, varför möbeln möjligen kan vara tillverkad för henne. Dess ägarelängd efter prinsessan är däremot klar. Givarinnan, professorskan MÄRTHA KALLENBERG, F. SILFVERSWÄRD, Lund, har härom meddelat följande : »Min farfar, LARS GUSTAF SILFVERSWÄRD, f. 1760, generaladjutant av eskadern, överste i flottans generalstab, blev vid 15 år kammarpage hos enkedrottningen LOVISA ULRIKA av Preussen, ADOLF FREDRIKS gemål, var lekkamrat med prinsessan SOFIA ALBERTINA och prins FREDRIK, GUSTAF m:s syskon. Min faifar gifte sig 1805 med FREDRIKA DALMAN, dotter av häradshövdingen kammarherre FREDRIK DALMAN och hans hustru, grevinnan JOHANNA DOROTEA VON SNOILSKY. När sedan deras första barn föddes , skänkte SOFIA ALBERTINA dessa dockmöbler till min farmor . » W.K.

Säng,

liinstol och stol

ur SOF IA ALBEllTINAS

dockmöb el. l\.M. 24.333- 34.

MISSALE STHENGNENSIS

är avbildas en sida ur den mässbok, som biskop CoRT HoGGE i Strängnäs lät trycka år 1487. Denna bok är en av de första, som blivit tryckt i vårt land vår äldsta, fullständigt bevarade bok trycktes av JOHAN SNELL i Stockholm fyra år tidigare. Missale strengnensis framställdes av den kände boktryckaren BARTHOLOMAEUS GHOTAN från Liibeck. Om honom vet man, att han hade sin officin i Stockholm 1486-1487, och man känner till fem böcker, som utgått därifrån. Mässboken trycktes blott i 170 exemplar. Av dessa finnes numera ej något helt bevarat, men i Strängnäs domkyrka göm mes en på papper tryckt mässbok, som i det närmaste är komplett. Liksom fallet är med många av våra äldsta boktrycksalster har man även kunnat återfinna och sammanställa stora delar av denna mässbok genom en noggrann undersökning av äldre räkenskapsböcker i kammararkivet. De på pergament tryckta och skrivna böckerna hade under 1500-talet kommit till användning såsom omslag och bokryggar i konungens kammare. Genom ett mödosamt hopletande av de på så sätt styckade bokverken har man, framförallt genom G. E. KLEMMINGs samlarflit, kunnat rekonstruera många av våra inkunabler. I Kungliga biblioteket finnes numera ett på detta sätt samlat, men ofullständigt exemplar av denna mässbok. Även den sida, som här avbildas, har tydligen en gång kommit ur kammararkivet. På den ej avbildade sidan synes nämligen följande med bläck gjorda inskrift: »Hegister på alle Vtgierdz 1-Iester som vtgiorde ... aff hele Hijkedt p. Anno 1564». Skriften är tryckt på pergament med sva11a minuskler och med för hand tecknade anfanger i rött och blått. Liksom andra tryckalster från den äldsta boktryckartiden söker Missale strengnense i sin typografi att efterlikna de gamla vackra handskrifterna - och mycket av dess skönhet bottnar häruti. Till Kulturen har detta blad kommit från SIGURD och GUDRUN \V ANDELS boksamling. S. T. K.

Bla<l ur Missa le strcngnensis tryckt på pergament. Trycks paltens längd 24,ä cm . 2!)

SKRIVSCHATULL nder den epok, som vi i stilhänseende kalla barocken och som i huvudsak motsvarar storhetstiden hos oss, äro skrivschatullen mycket vanliga. De synas ha uppträtt i två olika former, dels en skrintyp och dels en kabin ettskåpstyp. Båda typerna illustreras av vidstående bilder. Skrintypen har givetvis skrinets konstruktion , alltså med låda och lock. Inrednin gen i sjä lva lådan utgöres av fack av olika storlek och försedda m ed lock a vsedda för förvaring av skrivutensilier. I ytterlocket är ett avstängt fack med klaff av samma storlek som lockets insida , stängbar medelst skjutregel. Detta fack användes till förvaring av pa ppersarken. Schatullets yttre är på sidor och lock överdraget m ed mässingsbleck med punsad blomsterornering. I det inre äro lock och klaff klädda med rött skinn med bårder i guldtryck. Facken äro klädda med så kallat turkiskt, i färger marmorerat, papper. Kolorerade porträtt i koppa rstick pryda klaffens framsida. Ett överfall på locket har passat in i en numera förkommen låsinrättning på schatullets framsida. Naturligtvis har schatullet ett lönnfack, åtkomligt medelst en skjutlucka på baksidan . Kabinettskåpstypen exemplifieras av den undre bilden - ett skåpformat hölje med tvenne dörrar samt inredning med större och mindre lådor, den översta i hela skåpets bredd, avsedd för papper. I den utdragna ha själva skrivdonen, bläck- och sanddosa samt gåspennorna, haft sin plats. Hopplister och dragringar med rosettformat fäste av brons dekorera lådfasaderna. Dörrarnas insidor äro inlagda i mörkare och ljusare trä. Exteriören är helt beslagen i genombrutet mönster. För att underlätta transporten är ett par handtag anbragta på sidorna. Skrivschatull av d etta slag medfördes bland annat på resor. De här avbildade tillhöra 1()00-ta lets senare del.

W. K.

-----

SK Ä LLOR »s t jä l m a n skä ll a frå n a nn a ns fä och d ä ri genom fö rvilla r hjorden bö te 3 ö re ». Så stad ga r Söderma nna lagens byggnin gsb a lk och det ä r e tt bev is bl a nd m å nga på den stora betydelse ma n tillmä tte s k ä 11 a n fö r sa mm a nhå llningen och sk yddet av hjorden. B ruke t m ed sk ä llor ä r urga mm a lt, va re sig nu dessa utgöra en efte rb ildnin g av gjutna klocko r elle r led a sitt direkta ursprun g frå n fö rebilder av trä . Sk ä llor ell er klock or av trä h a på ensta k a h å ll äve n i vå rt la nd a n vä nts ä nda in i sen tid och h a dess utom på träffa ts so m m ossfy nd. Ma n k a n indela skä ll orna i två större huvud gru pp er, vara v den ena h a r sin utb rednin g i söd ra, d en a ndra i m ell ersta och norra Sveri ge. Båd a ty pern a äro tillve rka de a v jä rnbleck och h a i a llmä nhet va rit fö rkopprad e. Bruket m ed fö rkopprin g sy nes å tmin ston e i Sydsveri ge ha ga mma l tra dition, om m a n få r utgå frå n sa nn olikt m ed eltid a fy nd a v sk ä llor i L unds jord . Sk ä llorn a äro tillv<:; rkade på så sä tt, a tt ett nä rmast rekta n gulä rt styck e jä rn b leck utfo rma ts varefter det tillböjts och h opsmitts. De sy dsvensk a sk ä ll orna h a ofta rekta n gulä r gen omsk ä rnin g och överhu vudtaget m era rund ad e fo rmer ä n de n ordsvensk a, vilkas gen om sk ä rnin g va nli gen ä r rekta n gulä r. Sk ä llorna ä ro a lltid h opfogade i k ortsido rna : d e syd svensk a gen om lödnin g och m ed en om böjd jä rnten nertill , d e n ordsvensk a gen om nitnin g. Även i fråga om upphä n gning och klä ppfäs te k a n m a n ia kttaga stora o likhe ter . Den syd svensk a sk ä lla n h ä n ger i en jä rnten va nl igen stu ck en genom skälla ns r ygg på tvären och som på undersida n ä r samma nböjd, så a tt den även b ilda r fäs te för klä ppen. Den n ord svensk a sk ä lla ns h ä n ga nordnin ga r bestå r av etl jä rnba nd , so m fö re h opsmidnin gen av sk ä ll a n slagits runt om jä rnb leck ets mitt för a tt sena re utböjas till bygla r fö r rep oc h kl äpp. H. N .

Överst skälla av sydsvensk typ, därunder av nord svensk.

URNA AV ÄL VDALSPORFYR

Älvdalens socken i Dalarna c:a 11 mil nordväst om Falun ligger Älvdals porfyrverk. Den förste, som lämnade uppgifter om fyndigheter av porfyr i orten, var kyrkoherden på platsen, ER. NÄSMAN, som verkade här mellan 1715 och 1744. Det var på dennes initiativ, som bergskollegium 1731 lät företaga undersökningar på platsen. I litteraturen infördes Älvdalsporfyren först av landshövding TILAS och bergmästare CRONSTEDT. Det skulle emellertid dröja över femtio år, innan man gjorde allvar av att mera effektivt utnyttja dessa möjligheter på ett inkomstbringande sätt. Först 1785 bildades nämligen ett bolag, som skulle börja förädla porfyren. Dess stiftare var riksrådet greve BJELKE, och 1788 var aktie- och startkapital så pass säkrade, att man kunde sätta driften i gång. Den direkte ledaren blev sedermera överdirektören E. HAGSTRÖM. Ändamålet med rörelsen var att till nytta och prydnad förädla de påträffade porfyrarterna och förskaffa sockenborna någon förtjänst. Arbetsstocken utgjordes till stor del av bönderna i socknen. 1818 inköpte konprins Karl Johan verket såsom privat egendom. Bland alster, som utförts vid Älvdalens porfyrsliperi äro arkitekturdetaljer, urnor, askar, skålar, kistor m. m. 1823 fann man efter mycket sökande det stora porfyrblock på ungefär 600 skeppunds tyngd, varav den stora vas slipades, som 1825 uppsattes framför Rosendals slott på Djurgården. Napoleons sarkofag i Invaliddomen i Paris torde vara det mest kända föremål, som tillverkats av porfyr från Älvdalen. Karl XIV Johans egen kista är utförd i samma material. En mångfald kungliga och andra hedersgåvor till personer både inom och utom Sverige ha utgått från Älvdals porfyrverk. Prydnadssaker av detta material voro ofta monterade med förgylld brons i form av masker, rosetter, piniekottar och liknande. Tillsamman med porfyrens kyliga och polerade elegans ingår denna metall en förening, som på ett utmärkt sätt passar in i empirens stela och högtidliga former. W. K.

l\.M . 2!1.:i2G.

FLASKFODEH FHÅN 1600-TALET flaskefoder som Hans Nåde Öfwersten sielf alltijd tager med sig på resorne )) , ärvde en jungfru BARBRO BLOM efter sin husbonde, meddela arvskifteshandlingarna efter generalguvernören AXEL JULIUS DE LA GARDIE, h erre till Tullgarn och Friberg, d. 1710. Flaskfoder voro mycket vanliga under storhetstiden och även senare, ända fram på 1800-talet, och användes till förvaring av det medförda spritförrådet under resor. Huvudmaterialet var trä, valnöt, ek eller något enklare trä slag. Valnöten framstod i polerat skick, och dess ytor brötos endast av förgyllda mässingbeslag eller liknande. De, som voro utförda av enklare träslag, bekläddes med svart eller rött läder eller ))skiälskinn )) . Man möter också beskrivningar såsom )) med Mässing öfwerdragiti> och )) med bläck öfwerdragit )) , då alltså sidor och lock varit helt inklädda i denna metall. Inventarierna registrera också )) grönt, med järnbeslag )) och ))ett litet, grönt och rödt med thenbeslag», vilka sannolikt varit målade i dessa färger. På Lövstad (Ög.) fanns 1689 ett ))flaskefoder, öfwerklätt medh rött Samet medh mässings beslagh och mässings fötter under och fyra flaskor uthi medh sölfwer låck på)). Inuti voro dessa foder monterade med boj, kläde, atlas eller något annat tyg. Dessa foder innehöllo ett antal flaskor, 4, 8, 10 till 12 stycken, av glas, ibland av tenn, i regel med skruvlock av tenn, bly eller silver. Flaskorna kunde vara runda, 4-, 6- eller 8-kantiga , med eller utan utsmyckning, ))rijtad )) (graverad) eller förgylld. Även »reflad » dekor omtalas. Vårt flaskfoder är av trä, klätt med svart läder och med järnbeslag. Inuti utgöres klädseln av grönt ylletyg i själva lådan, medan lockets insida är prydd med en serie kopparstuckna portditt. Det tillhör 1600-talets senare hälft.

W.K.

.)7

EN GRUPP VÄSTGÖTASKRIN

nder medeltidens romanska skede utformades och fortlevde i Västergötland en lokal typ av gravstenar, som på grund av sin ornamentik fått namnet liljestenar. Stenarna äro till figuren trapetsformade med den plana ytan ornerad i låg relief. Under 1700-talet upplever liljestensornamentiken en renässans, dock inom en helt annan föremålsgrupp än gravstenar, nämligen friareskrin. Möjligen redan i början av århundradet och i varje fall vid mitten uppträder i södra Västergötland skrin, vilkas ornamentik måste ha sin förebild hos liljestenarna. I något fall . är likheten beträffande detaljer så slående, att man kan tala om kopiering. Tekniken utgöres även här av plan ytbehandling, plattskärning, med ornamenten i låg relief. För att ytterligare framhäva motivets slingor och figurer låter konstnären dem framträda i färger, som brytas mot den målade. bottenytan. . Skrinen på omstående sida - det övre daterat 1768, det nedre 1808 - höra båda till nämnda grupp. På det övre täckes ytan med slingverk, vilkas spetsar sluta i liljekalkar. Även på det nedre utgöres grundelementet i orneringen av ett liknande slingverk, men här har dessutom tillkommit en livfull jaktscen, vars rika fauna utfyller ytan. Det är kanske ingen tillfällighet, att detta senare motiv med djurserier och jägare kan föras tillbaka till renässansen. Möjligen skulle här kunna hämtas en fingervisning om att även Jiljestensmotivet i den form det framträder på skrinen väckts till nytt liv genom en viss ytlig likhet med t. ex. renässansens beslagsornamentik och att det är i nära anslutning till äldre renässansskrin , som de här omskrivna utbildats. H. N.

Överst: skrin inköpt i Göteborg. h'..M. 2.251. Därunder: skrin friin Briinnhult, Ås hd, Västergötland, I\.M. 7.780.

NOHSKT KRUTHOHN

Kulturens vapenhistoriska samlingar finnes en liten grupp kruthorn, som genom utsmyckning och inskrifter ange sig som norska. De härstamma från en välkänd tillverkning med centrum i Aust-Agder, av vilken så många exemplar blivit bevarade, att man nästan kan tala om fabriksmässigt driven produktion. De äro emellertid ej fabriksmässiga vad utförandet beträffar, utan bära tydliga vittnesbörd om sina mästares handaskicklighet. Därtill äro de ofta signerade, såsom fallet är med det avbildade hornet. Det kännetecknande för utsmyckningen är att hornets hela yta täckes av ett figurmönster, som genom inskrifts- och ornamentsband delas i fält. Tekniken är plattskärning, som åstadkommer att mönstret ligger i ett plan över bottengrunden. Framställningen erinrar i mycket om kompositionen och innehållet i våra målade allmogetapeter. Motiven ha hämtat stoffet ur bibeln och kämpavisorna. Här se vi överst två ryttare med höjda svärd - inskriften säger att det är Karl den stores palladin, den mångomsjungne Roland, som kämpar sin hopplösa kamp med saracenerna. Därintill finner man den långhårige Simson i en scen med Delila och därunder ytterligare ett ryttarpar samt en framställning av huru Abraham offrade Isak. I nedersta fältet äro tre scener utskurna, med motiv som i alla tider starkt fängslat den folkliga fantasien - syndafallet, Kung David, som leker på harpa, samt Daniel i lejongropen. Hornet är signerat P 0 S0N EGEN HAND ANO 1728. Utom detta har gruppen ett kruthorn daterat 1704, ännu ett från 1728 och ett från 1747. I det sistnämnda har dekorationen lämnat den strängt stiliserade formen och börjat övergå till en naturalism, som i sig bär fröet till denna konstarts upplösning.

S. T. K.

IUI. 18.2HI.

»DR YCKESKASTELL »

år storhetstids dryckesseder äro kända , men man kan knappast säga välkända. Familjehögtider, bröllop lika väl som begravningar, voro välkomna anledningar till att tömma pokalernas flödande innehåll, om det nu var vin, öl eller brännvin. Över huvud taget b ehövde endast några vänner komma samman, så var dryckeslaget färdigt. I mat- och dryckesseder hade ännu icke den kulturförfining inträtt, vilken man i andra avseenden var så mån om a tt framhålla, såsom i bostads- och inredningsförhållanden, klädedräkt och representation. Det trettioåriga kriget och Sveriges placering bland Europas stormakter hade i detta avseende medfört ett revolutionerande genombrott vad de högre stånden beträffar. Samtida utländska resenärer, OGIER, WHITELOCKE, MAGALOTTI m. fl., vittna enstämmigt om dessa motsa tsförhållanden i de hö gre kretsarnas livsförhållanden. De kärl , som brukades för dryckernas serverande, voro av mångahanda material, som silver, glas, elfenben, med eller utan infattning, och trä. Det här återgivna »dryckeskastellet » - benämningen är icke samtida uta n senare tillkommen - är av trä , svarvat i masurbjörk, ett den tiden mycket använt material för såväl bägare, pokaler , fla skor, bålar och kannor. Det erbjöd genom sin ådring en livlig och vacker yta och var bra att bearbeta. Till prydnad besattes detta slags kärl ofta med små benknappar så som på vidstående föremål. I tidens inventarier möter man ej sällan förteckningar som »1 st :n Credentz af Masruud med 10 st:n pocaler att dricka utur m ed Låck på hwar och en » eller »l st:n Flaska med Skruf, 1 st:n Kallskåhl med Låck, 1 st:n Stoop med låck af Masruud, swarfwade». Exemplet är taget ur arvskifteshandlingarna efter FABIAN WREDE, den kände reduktionsmannen (d. 1712) och hans maka , BRITA KRUUS (d. 1716). W.K.

-1-3

ELDSKÄHMAR

högrestå ndsinve ntarie r frå n 1600-talet och fra måt genom tiderna förekommer eld sk ä rmen m yck et allmänt. Den uppträder under benämnin ga r sådana som »Eldskierm», »tafla för Skorstenen », »taffl a i Spijssen » eller liknande. I princip skiljer m a n på två former - den ena avsedd a tt passa in i den stora spisöppnin gen och stän ga till denna , då m a n inte eldade, d en andra a tt vara friståend e framför sp isen ell er kakelugnen. Eldskärma r av d et sena re sla get äro m erendels y n gre och förekomma i fl era o lika k onstruktion er. Från sto rh etstiden finn es ännu ett bra bestånd av eldskärmar b evara t, t. ex. på Skokloster och Tidö. De äro ofta av trä m ed en fotställning vid vardera ändan. Men även plå tsk ä rmar av järnbleck eller mässin g, ofta m ed handta g på framsidan till att lyfta d em uti, och skärmar klädda m ed tyg ell er av »kårgwerk » äro icke ova nliga . »Eldskiärm af blå tt dammast » omtalas 1716 och lika ledes en »med Mässings Skifwa och rödt dammast». Trädskärmen var m es tadels m å la d m ed rent d ekorativa mönster, la nd skapbild er, interiörbilder - i Ebba Brahes inventarium omtalas ,, En Perspectiv taffl a i Spijssen » :- blomkrukor eller a nnat. Plåtskärmarna voro ej sä llan prydda m ed monogra m , kronor ell er rena ornament, drivna i godset. Såväl trä- som m eta llsk ä rma rna brukades ä nnu und er 1700-talet. Under detta å rhund rade lo go em ellertid de brod erade skärm a rna upp en krafti g konkurrens m ed d essa. Inom en förgylld, målad eller fanerad träram spä ndes ett stycke gobelin , siden, strama lj ell er a nnat. På d et omönstrade tyget broderad es i silke, y lle och pärlor eller m å lades den dekoration man önskade, vare sig d et nu va r ett la nd skap , en fi gurscen eller r ent d ekorativa elem ent. Även kombina tion av sydd och målad utsmycknin g förekom. W. K.

Liksom andra bohagsting har eldskiirmen följt de olika tidss tilarnas \'iixlingar. Den h ii r avbildade visar sengustavianska oc h begy nnande empircdrag och torde tillh ö ra 1800 -talet s första år. K.M. 40.922.

TRÄDGÅRDSURNA FHÅN BAHOCKEN

arockens trädgårdar hängde nära samman med arkitekturen. »Ritade » buxbomsanläggningar, boskeer, parterrer, terrasser, vattenkonster och lusthus voro till sin effekt helt beräknade med utgång från slottet eller corps de logiset. Utländska trädgårdsarkitekter införskrevos, utländska, inte minst holländska, träd, buskar och blommor likaså. De gamla herrgårdsarkiven gömma många räkningar, som tala därom. EBBA BRAHE, mycket intresserad för hortikultur, införskaffade på detta sätt åtskilligt till sina trädgårdar, bland annat på Runsa. Det var emellertid inte bara växter, som hämtades utifrån, utan även trädgårdsprydnader av olika slag, inte minst urnor. Tidens inventarier lämna gott besked om sådana. Det var »Porselijns »- eller »steen »-krukor, det vill säga krukor av fajans av holländsk, tysk eller fransk tillverkning. Sålunda satte EBBA BRAHEs trädgårdsmästare på Tullgarn ut ett 20-tal sådana »blompåttor» varje vår i trädgården jämte ett 30-tal urnor av järn. På Friberg i Uppland, som tillhörde hennes son AXEL JULIUS DE LA GARDIE, fanns ett par av »Hållandz brokot Steen » med handtag. Ej mindre än 59 stycken hade AGNETA WREDE, gift LILLIE, i sin trädgård i Stockholm, ,, blå och hwijt sprängda », med fot och öron, större och mindre. Somliga hade vridna öron eller handtag och voro utan fot, andra hade blå »rijtningar ». Först med den 1727 anlagda fajansfabriken på Rörstrand kunde Sverige genom inhemsk tillverkning bidraga till fyllandet av vårt behov härvidlag. I dessa krukor satte man »Pommerantz trä», »Citron trä », »Loorbän , »Capismi Rosen , >> Zwicklames » och många andra sorter.

4(i

I<.

Denna triidgårdsurna tillhör Hiirstrands äldsta tillverkning, 1730-talet, och iir i ticl e ns stil dekorerad med landskaps- och hlomstermiinster i koboltbl:°1 fiirg. K.M. 8.0ill.

GRAVERADE BRONSSK Å LAR

Kulturens samling av Lundafynd befinna sig två bronsskålar av sä llsynt slag. Till formen erinra d e om senare tiders tvättfat. Utsida n bär tydliga spår av att vara svarvad, insida n är h elt täckt m ed graverad dekor, som på bå da skå larna är gjord efter samma schema: i mitten en fyrpa ssanordnin g m ed fem a llegoriska figurer, och därutanför plantornament m ed inskrivna namn på goda eller då li ga egenskap er. Den ena skå len h a r i mitten en bild av SPES, hoppet, och kring h enne sitta FIDES, tron , SPES, och två gånger CARITAS, kä rleken , a lltså tre av kardinaldygd erna. Alla figurerna bära krona av en form, som är k ä nd från mynt och sigill från 1000och 1100-ta len. Inskrifterna i plantorna beteckna CASTITAS, kyskheten, MODESTIA, m å ttli gh eten, RELIGIO, fromheten , BONITAS, godheten , BENIGNITAS, välgörenheten, MANSUETUDO, saktmodet; PRUDE NTIA, visheten, PAX, freden , och ODIUM, hatet. Denna skål synes ha hittats vid en grävning på museets område å r 1898. Den andra skålen kom i dagen å r 1899 vid grundgrävning i kvarteret S :t Jakob. Den förvärvades först av e. o. hovrättsnotarien THURE WESTERSTRÖM, och kom till Kulturen då denne 1917 till mu see t skänkte sin vackra samlin g av Lundafynd. Mittfältet har på denna skå l en bild av HUMILITAS, ödmjukheten, so m i vardera handen h å ller en bok, a nta gligen Gamla och Nya T estamentet. Hon omgives av FIDES, SPES, KARITAS och PACIENTIA, d. v. s. kardinaldygderna tron , hoppet, kärleken och tå lamodet. I plantornamenten, som här äro något m era schemati serade ä n på den föregående skå len, åro graverade na mnen på tre dåliga egenskaper, nämligen ODJUM, PECCATUM, DOLUS - hatet, sy nden och falskheten. Ett fra gment med PACTENTIA av en graverad bronsskå l, sy nbarli gen nä sta n exa kt lik d en föregående, kom å r 1909 till Kulturen frå n en grund grävning i kva rteret Thom a nder. I Sverige och Danmark sy na s in ga sk å lar av detta sla g ha

~---------7 Diam. 26 cm. 4

hittats utanför Lund, varifrån dock ytterligare två kommil till Universitetets historiska museum. I den graverade dekoren äro dessa båda sinsemellan mycket lika. Mittfiguren utgöres av en hattklädd figur med änglavingar men utan namn. Den omgives på den ena skålen av synderna IDOLATRIA, avguderiet, INVIDIA, avunden, och IRA, vreden, och på den andra av IDOLA TRIA, INVIDIA, IRA och LUXURIA, liderligheten. I plantorna på båda skålarna äro inskrivna de starkt sammandragna förkortningarna OD, CC och DO för synderna ODIUM, PECCATUM och DOLUS. I norra och mellersta Europa ha sådana bronsskålar hittats till ett sammanlagt antal av över sjuttio, vilka i de fall , där fyndomständigheter eller dekorationsdetaljer givit någon ledning, kunnat hänföras till 1100- eller 1200-talen. De torde ha tillverkats någonstans i västra Tyskland, troligen Köln och Aachen, där en m etallkonst blomstrade redan under 1100-talet. Det är icke fullt klart, för vilken användning dessa kärl varit avsedda. Flertalet äro icke funna vid kyrkor utan under omständigheter, som tyda på att de varit i profant bruk. Några torde dock ha brukats vid prästens handtvagning i samband med mässoffret. I världsliga kretsar kunna de ha använts vid händernas tvättning vid matbordet, en nödvändig procedur, eftersom t. o. m. de förnämsta mest använde fingrarna, då man åt. En teori är, att skålarna varit avsedda för de s. k. eulogierna, d. v. s. bröd och andra livsmedel, som efter prästerlig välsignelse förtärdes av de troende i hemmet och även av munkar vid måltider i klostrets matsal. Härpå tyder en ibland förekommande mitlfigur med bröd i händerna och även de, den kristnes andliga spis symboliserande heliga böckerna i händerna på mittfiguren t. ex. på Kulturens ena skål.

LITTEHATUH.

C. KrsA, Die gravierlen Metallschiisseln des XII. und XIII. .Jahrhnnderts. Zeitschrift fiir christliche Kunst, XVIII, 1905.

ANTON

R. Bqt. 50

__ Dhm. 2H cm .

IU1. 25.5;, I .

fi 1

FÄSTMÖRÄFSOR

nte ens vid livets mest sublima tillfällen, och dit får man väl räkna friarens uppvaktning för den utvalda, släppte gamla dagars allmoge kontakten med jorden och gav sig romantik och känslostämningar i våld. »Säg det med blommor»-slagordet var ännu inte uppfunnet och det var heller inte med en blombukett i näven som friaren gjorde sin entre. Så framställes han visserligen av skånemålaren Jacob Kulle på en oljemålning från 1877, men detta är ett utslag av den romantiska andan hos konstnärens egen tid och har ingenting med verkligheten att göra. Skulle en allmogefriare ha haft något särskilt attribut borde han snarare ha utrustats med ett grant bemålat skätteträ, ett konstfullt snidat mangelbräde, en väl utskuren nystpinne eller linfäste, eller något annat föremål av liknande slag, ty det var sådana saker som bland all Sveriges allmoge användes som gåvor till kärestan. Reela och praktiska ting, som det var någon nytta med och som även inneburo en viss symbolik genom att indirekt framhålla dygden i de kvinnliga sysslorna. Bland de många som friaregåvor använda bruksföremål, som förekom, ha fästmöräfsoma utgjort en kanske särskilt omtyckt present. Den unge mannen såg ju gäma, att det var kärestan, som »tog opp» efter honom vid slåttern. Hon kunde då behöva en vackert utsmyckad räfsa. Här avbildas några skånska fästmöräfsor av den sydsvenska typen med bågformade sidostöd. Om fästmöräfsornas förekomst även på andra håll ha vi ett skönlitterärt vittnesbörd av ingen mindre än Strindberg, som i Hemsöborna lämnar en ingående beskrivning av madam Flods, med två målade hjärtan utstyrda »fästmöhärf ». /-/. N.

Skånska fästmörivor - de två översta från Ingelsta ds och den understa fn°u1 Torna härad . K.M . 39 .740, 38.158 och 10.068. s:~

SPEGELN Av SVEN T. JUELLBER.G

ett ögas pupill och i en källas vatten upptäckte människan långt före de konstgjorda speglarnas tid den underliga värld, som är en omvänd bild av verkligheten. Det var en skuggvärld, man skönjde, och spegelbilden sammanställdes även i äldre tid med skuggan . Liksom skuggan, som följer människan var hon går, syntes vara en avbild av henne och t. o. m. troddes vara människans själ så föreställde man sig, att spegelbilden hade ett nära samband med människans väsen. Den äldre germanska benämningen var också skugga innan medeltiden bytte ut detta mot det från latinet härledda spege l, speculum. Både skugga och spegel ha emellertid ä ldst betydelsen se och ge sålunda båda uttryck åt samma uppfattning av spegelfenomenet. Man såg i källans vattenspegel himlens ljus och tågande moln, man såg träden och de vid brädden växande blommorna - och då man böjde sig fram över ytan, återfann man sin egen bild. Den unge jägaren Narkissos varseblev sin bild på detta . sätt och dömdes att försmäkta i betraktande därav till dess han förvandlades till en blomma. Från den speglande ytan utstrålade en kraft, ett magiskt flöde, som grep tag om betraktarens själ. Enligt folktron absorberade spegelbilden också en del av den speglande personens själ. Då spegeln krossades, betydde detta därför enligt allmän uppfattning, att olycka och förstörelse skulle drabba spegelns ägare. Var detta en flicka, blev hon ej gift på sju långa år, efter vad man föreställde sig. Men värre kunde hända. En gammal kvinna berättade helt nyligen, att katten slog sönder en spegel, »å stra js ette ble mor sjug å va sjug i fyra år, far ble sjug å kom på lasaretted, å säl ble ja åsse sjug, å sin har de va de ena eländed ette dä andra ».

Spegelns magiska kraft innebar även, att den ansågs äga makt att varsla om framtiden. Den som ville ha reda på sin tillkommande kunde få se honom i spegeln, om hon iakttog de bestämda reglerna. Men samtidigt innebar detta spörjande av spegelns orakel - liksom ett alltför flitigt speglande över huvud taget - enligt folktron en fara för den älskade och för en själv. Såg man sig i vattenspegeln, så drunknade kärestan, speglade man sig i mörkret, förlorade man karlfolkstycket eller fick rent av en änkling till man. Ur sagan om Snövit erinra vi oss huru den elaka drottningen sporde spegeloraklet spegel, spegel på väggen där säg vem vackrast i riket är.

'Det är icke allt i spegeln, som syns', säger ett gammalt oTdstäv. Innebörden synes vara, att icke allt äi' sant, som är likt sanningen. Ty en spegel återger väl bilden av en människas ansikte, men ansiktet finnes dock icke inne i bilden. Likväl säger ett annat ordstäv, att 'spegeln ljuger icke'. Ett annat talesätt låter emellertid så här: 'glaset var vackrare förr, sa kärringen såg sig i spegeln'. Säkerligen ligger bakom detta en god portion av världsvis självironi, men man kan också tolka uttrycket ordagrant, och då tycker man sig skönja den föreställningen, att spegelbilden kunde förändra sig. En sådan förändring skedde, då man narrades framför sin spegel - bilden överdrogs av en hinna eller dimma, som tillslut dolde den helt. - Det anförda må tjäna som belysning av spegelns kraft och makt i folkets tro. Det är naturligt, att spegeln även i bildlik form inom språket kom att spela en roll. Spegel blev detsamma som förebild och mönster, rättesnöre och varnagel. Några av medeltidens läroskrifter, såsom Speculum Jmmance sa/vationis, spegel av människornas frälsningsvärld, och Speculum virginis, jungfruspegel, visa huru modernt ordet liksom även själva saken var under medeltidens sista århundrade.

I d en h eliga Birgittas uppenbarelser h eter det: 'du äst som renaste spegel och i di g så som i en spegel se vi a lltin g' . Här symboliserar spegeln d en kla ra och oförfa lsk a de sannin gen . Birgittas bildsprå k ger em ellertid något m era än en språ klig omskrivnin g, ty d en sista leden i sa tsen ä r h elt enkelt en verkli gh etstrogen å ter givnin g a v huru de ä ld sta glasspegla rna verka de. I d er a s k onvexa y ta samma nbrötos s trå larn a så a tt bilden blev mycket vid, och det kunde, väl m ed någon överdrift, sägas, a tt m a n dä ruti såg 'a lltin g'. Men m era h ä rom fra md eles. F ör a tt nu fl ytta oss till spegeln såda n d enna tedde sig i verkligheten , m å det för st omta las, att spegeln fann s reda n lå ngt tillbaka i tiden h os de förhi sto ri sk a kulturer , som blomstrade i E gypten och Kin a, Grekl a nd och Rom. De äld sta exemplaren utgjordes av hand spegla r m ed en spegelskiva a v m eta ll. Red a n und er d essa a vlä gsna tider syn es spegeln framförallt vara kvinnorn as a ttribut. Skönhetens och kärlek ens egen gudinna, Venus, säges b es tä ndi gt h a burit sin spegel hos si g, och må n ga a v d e speg la r, so m på trä ffa ts i jord en , h a va rit sm yck a de m ed h enn es bild. Egy ptisk a , grekisk a och romersk a spegla r utgjordes a v en rund m eta llskiva , vars h a ndtag ofta utformades till en statyett m ed skönhetsgudinna ns bild. Ja, d et tecken , va rmed as tronomerna utmä rka pla neten Venus, t;;?, sä ges å tergå på gudinna ns spegel. T värstrecket på planettecknets »h a ndtag » erinra r em ellertid m era om d e egy ptiska spegelhandtagens form. Även dessa h a ndtag voro ofta formade som sta tyetter m ed kvinnobilder, bla nd vilka k ä rlek sgudinnan H a thor å terfinnes. I a lla tider synes d et h a varit a nsett som en akt a v få fän ga a tt speg la sig, och m era ä rbara gudinnor såsom Juno och P a llas undvek o detta . Men om den sköna H elen a b erättas, a tt då hon fl ydd e frå n sin m ak e och följde den förförisk e Paris till Troja, förde hon m ed sig sin gyllen e spegel, från vilken hon ick e kund e skiljas. Stora kostnader n edla des på dessa spegla r , som innefattades m ed ädl a m eta ller och sten a r och på vilka k onstnärer övade sin flit och skickli gh et. Under första å rhundradet av vår tiderä kning kund e denna lyx vara så dy rbar, a tt en enda spegel

5()

Bild 1. Ho m cr s k m e tallspege l. Ba ks id a n med grave rad bild av faun e r o ch n y mf. K.M . 27 .303 .

enli gt SENECA b etin gade ett lika stort vä rde som den h em gift av 11.000 a ss, den romersk a sta ten utlova t av a llmänna m edel till SCIPIOS dotter. Därjä mte va r bruket av spegla r så omfa tta nde efter va d PLINIUs förtäljer, a tt va rje romersk tjä ns teflicka ville ha sin silverspegel. Meta llspegla rna vo ro eljes t i a llmänh et a v k o ppa r, som legerats m ed tenn , m en ä ven järn- och stå lspegla r förek ommo. Försök gjordes dock av d e gaml e a tt ersä tta m eta ll erna m ed andra spegla nde ämn en. Så lunda omta las spegla r av polerade stenarter, såsom d en sva rta obsidia n en , som använ des i E tiopi en , och m a rkasiten, som för ekom i P eru reda n före KOLUMBUS' tid. Det bästa m a teri a let, g l ase t, k om ävenledes tidi gt i bruk ehuru d et ej fick n ågon större betyd else förrä n m a n uppfa nn konsten a tt foli era glasets b a k sida på så sä tt som sk er i våra dagar. PLINIUS an ger d en ryktbara glaso rten Sidon på Feniciens kust

som den plats, där spegelglas äldst tillverkades. Dessa glas.speglar belades med en svart färg, harts eller dylikt på baksidan, varför bilden blev mörk och mindre framträdande än metallspeglarnas. De klassiska metallspeglarna kommo i Europa att användas långt in i nyare tid. Utsökta exemplar från medeltidens olika århundraden finnas bevarade. De utgöras av en cirkelrund, polerad metallskiva infattad i elfenben, dyrbart träslag eller ädla metaller, någon gång även belagda med dyrbara ädelstenar. Infattningarna äro prydda med reliefbilder, såsom på några speglar i Clunymuseet i Paris, där man i utsökt arbete finner framställningen av ett ridande kärlekspar, ett kvinnorov i en skog, älskande, som bekransa sig m. m., allt syftande på den roll i skönhetens, kärlekens och koketteriets tjänst som spegeln utövat sedan urminnes tider. Så vitt jag vet finnes icke någon spegel av detta slag bevarad från vårt land. Metallspegeln var emellertid så gott som allenarådande ännu under Gustav Vasas dagar, och på 1590-talet är det fortfarande i huvudsak stålspeglar, som figurera i den kungliga klädkammarens räkenskaper. 1560 kunde man dock i Stockholm tillhandahålla små speglar av glas, närmast av den storlek, som vi kalla fickspeglar. 'Glädjen över dessa nya speglar', säger TROELS LUND, 'och behovet att ha dem vid handen, framkallade helt naturligt seden att bära dem på sig. I fickan kunde de icke gott gömmas, och kvinnor hade ju dessutom inga fickor. Det blev då mod att bära dem i en kedja antingen om halsen eller om livet. Vackert infattade, togo de sig på avstånd ut som smycken'. Det dröjde ej heller länge förrän även glasspeglar av större format, som kunde hängas på väggen, kommo i bruk. Några utlänningar, som 1587 deltogo i Johan 111 :s fest för Stockholms stads borgare, omtala att de funno dyrbara venetianska speglar i slottsrummen. Vid sidan av metallspeglar förekommo i senare tid även glasspeglar av det slag, som synes ha utgått från det gamla Sidon. Dessa voro starkt utåtbuktade, runda skivor, sannolikt som sina förebilder svartmålade eller belagda med harts på baksidan. 58

Bild :l ..LI N

\ ' AN

EYCI(, porträtt av ma karn a AHNOLFINJ. På viiggen i bakgrund e n hii nger e n buktig spegel med mörk b eläggning.

Vi återfinna dem t. ex. på nordeuropeiska porträtt- och genremålningar från 1400-talets senare hälft, då de tyckas ha varit på modet. På JAN VAN EYCKS ryktbara porträtt av makarna ARNOLFINI är en sådan bukig spegel infattad i en kugghjulsliknande ram upphängd som prydnad på väggen, och i den kulturhistoriskt intressanta bilden av den helige Eligius, guldsmedernas skyddspatron, målad av PETRUS CRISTUS, reflekterar en liknande spegel placerad i bodfönstret en bild av den utanför liggande gatan med dess hus och vandrande människor. Det bör ha varit en spegel av detta slag, som den heliga Birgitta åsyftat i det ovan angivna citatet. Två tekniska uppgifter måste lösas innan tillverkning av glasspeglar kunde ske i mera fulländad form och i större utsträckning: 1 :mo var det nödvändigt att erhålla en speglande beläggning av glaset av sådant slag, att det icke uppslukade ljuset och 2 :do måste man kunna framställa tillräckligt stora polerade glasskivor. Båda dessa problem löstes under medeltiden, men det var först under den nyare tiden, som spegelfabrikation i modern mening kom till stånd. Redan under 1200-talet hade man gjort försök att belägga glaset med bly, vars silverglänsande yta syntes bjuda ett gott speglande skikt. Beläggningen skedde under själva blåsningen , varvid fint fördelat bly och tenn tillsamman med harts eller vinsten fördes in i den glödgade kolven, på vars väggar det fina stoftet satte sig. Ur den blåsta kolven skuros sedan de små runda, konvexa speglar, som vi tidigare talat om. Den blåsta ytan var alltid blank och slät så att man icke behövde vidare arbete för detta ändamål. Dessa speglar voro emellertid ännu mycket ofullkomliga och synas icke ha kunnat ta upp tävlan med metallspeglarna. En av orsakerna härtill var förutom spegelbeläggningen, att det använda glaset var buktigt och sålunda gav en falsk bild, vilket man icke kunde tillvita de plana metallspeglarna. Sedan den romerska tiden kunde man emellertid blåsa ett plant glas, det s. k. månglaset, vilket först blåstes upp till ett

öO

Bild 3. P E Tl\US CIH ST US, d etalj av den helige ELIGIUS. På disk e n s bh en bukig spegel, i v ilk en ma n se r e n ga ta och e tt prom e nera nde par.

balongformat ä mne och, sedan det vid bottnen fästs på punktelstaven och skurits ifrå n blåsröre t, därpå slun gad es ut till en cirkelformad skiva genom punktelns kraftigt roterande rörelse. Månglaset va r dock m yck et ofullständigt. Särskilt utgjorde den i m å nskivans mitt kva rsitta nd e glasmassa, varuti punkteln haft sitt fäste, ett hinder att erh å ll a ett likformigt och genomskinli gt spegelglas. Månglaset skars därför i mindre bitar så att man undgick det tjocka mittpartiet. Även dessa glas voro så lunda mindre lämpli ga till speglar, framförallt kansk e på grund av den vågformade y ta av koncentriska ringar , som glaset vid ojämn rotation h ad e benägenhet a tt erhålla. Bättre förutsättningar a tt lösa spegelglasets problem had e de

111

venetianska glastillverkarna, som redan under 1200-talet uppfunnit en metod att erhålla fönsterglas i stora skivor. Glasmassan uppblåstes till en stor cylinder, som vid svalnandet skars upp i längdriktningen och sedan inlades i en uppvärmd sträckugn, där glaset sträcktes ut till en plan skiva. Denna metod, som senare blivit normgivande för fönsterglastillverkningen, lyckades venetianarna hemlighålla i flera århundraden. På grundval härav byggde de upp en spegeltillverkning, som ännu i dag åt beteckningen venetiansk spegel skänker föreställningen om en estetiskt högtstående och skönt förädlad vara. Vad nu spegelbeläggningen beträffar så hade man vid medeltidens slut uppfunnit metoden att foliera glaset med ett amalgam av tenn och kvicksilver och därmed nått fram till den metod, l'i ännu tillämpa. För att denna beläggning skall kunna utföras fordras ett horisontalt och jämnt underlag, över vilket det tunna tennfoliet utbredes och amalgameras genom påförande av kvicksilvret. Över detta lägges glasskivan, vilken sålunda måste vara mycket jämn för att foliet skall fästa. Härtill passade det venetianska fönsterglaset särskilt väl. Fram till 1600-talets slut ägde den venetianska spegeln ett obestritt herravälde. Tillverkningen hade emellertid sin tekniska begränsning, vilken framförallt visade sig däruti, att glaset ännu blott kunde tillverkas i relativt små skivor. Här återstod sålunda ännu ett problem att lösa, och detta skedde först 1688 i Frankrike, då ABRAHAM THEVART erhöll privilegium på tillverkning av gjutna spegelglas. Några år senare anlades den ryktbara fabriken vid S:t Gobin, vilken utvecklade sig till en av Europas största spegelfabriker och som ännu existerar. De skivor, som götos här, hade till en början en höjd av maximum 8 fot 9 tum och en bredd av 4 fot 2 tum, d. v. s. 2,9 X l,3 meter. Härmed var den venetianska tillverkningen distanserad och föll småningom alltmera tillbaka. Liksom de romerska speglarna en gång kostade förmögenheter så utbetalades under 1600-talet stora summor för spegelglaset. I Versailles kläddes väggarna i ett galleri med de nya ()2

gjutna speglarna till ett pris av 654.600 livres, och en venetiansk spegel, som tillhört CoLBERT, värderades i dennes bouppteckning till 8.016 livres medan en målning av RAFAEL blott nådde upp till 3.000. Låt oss nu se huru arbetet i en spegelfabrik tillgick på grundval av de sålunda tid efter annan gjorda tekniska förbättringanrn. Vi följa därvid en redogörelse från 1770-talet, likväl utan att ingå på några detaljerade beskrivningar. I en spegelfabrik måste man åtminstone ha tre slags ugnar, nämligen en glasugn, en kyl ugn och en temperugn. I glaseller smältugnen insättas de stora deglar av eldfast lera, varuti glaset skall smältas. Här måste hållas en jämn och stark värme för att hålla de stora mängder av glasmassa flytande, vilka erfordras för gjutningen av spegelglaset. Kylugnen är avsedd till avkylning av de gjutna glasskivorna, vilket sker med modererad värme, och i temperugnen uppvärmas åter de vid gjutningen tömda deglarna, vilka därvid hunnit avkylas. Sedan råmaterialet tillsatts i behöriga arter och mängder, pulveriserats, blandats och kalcinerats och degeln med massan blivit behörigen värmd i temperugnen, sättes den in i den starkt upphettade glasugnen. Öppningen igenmuras och medan en jämn eld underhålles, får glasmassan stå orörd i ugnen under 64 timmar. Efter denna tid tar glasmakaren med ett järnredskap litet flytande glas ur ugnen, låter det svalna och underkastar det ett prov genom att hålla det upp emot ljuset för att se om några blåsor finnas däruti. Skulle detta vara fallet måste massan uppvärmas ytterligare en tid i ugnen, eljest är den färdig att gjutas efter en timmas tid. Varje degel innehåller tillräckligt med glasmassa till en skiva. Innan gjutningen sker måste alla redskap vara iordningställda, så att arbetet kan försiggå med sådan fart att glasmassan icke hinner svalna. Främst bland dessa är den metallskiva, varpå gjutningen skall ske. Denna, som består av klockmalm och har en storlek av 100X50 tum, vilar horisontalt på en järnställning, vars fötter äro försedda med s. k. engelska kulor så att 63

Bild 4. Spegel från rnoo-talet. !CM . :l!J.277.

den kan röras. På denna ställning finns en järnplatta, vilken liksom metallskivan i tio timmar före gjutningen uppvärmes medelst glödande kol. Till de viktigaste redskapen hör också en järnvals av samma längd som metallplattans bredd och försedd med handtag i ändarna. Även denna uppvärmes. Just före gjutningen sopas kolen undan från metallskivan, och på dess yta läggas fyra uppvärmda m e tallinjaler, vilka skola begränsa det rum, där gjutningen skall ske. Linjalerna angiva alltså den storlek spegelskivan skall erh å lla. De ha även samma tjocklek som denna skall få, varvid iaktta ges, att detta mått är något större än den blivande spegelns tjockl ek, ty något kommer att gå bort vid slipningen. Nu tages degeln med glasmassan ur ugn en , placeras på en liten tvåhjulig kärra och föres fram till d en framför kylugnen stående metallplattan . Denna måste vara anbragt framför ugnens mynning och på samma höjd. Degeln höjes med hjälp av

Bild 5. Spegel från 1600-talet. K.M. 2.534.

en vind, svänges ut över metallbordet och massan gjutes ut över plattan så att den fyller ytan mellan linjalerna. På ömse sidor om bordet stå två arbetare färdiga med valsen, som de hastigt rulla över glasmassan, varvid överflödigt glas flyter ut över bordets kanter och ned i vattenbehållare. Skivan är gjuten och har fått sin form och tjocklek. Man borttager nu linjalerna och skjuter den stelnade glasskivan med hjälp av ett särskilt redskap in på sin bädd i kylugnen. Arbetarna skynda sig att föra degeln in i temperugnen, taga en ny degel ur glasugnen och upprepa gjutningsproceduren. Kylugnen rymmer 6 glasskivor och när man gjutit så många stängas järndörrarna, vilka liksom luckorna till eldhärden tätas med lera. På detta sätt få glasskivorna långsamt avkylas under tio dagar, efter vilken tid man så småningom och med stor försiktighet öppnar ugnen, ty alltför mycket av den friska luften kan vara farligt för glaset. ()5

Lika försiktigt tagas skivorna ut ur ugnen. De skjutas över på ett utanför ugnens mynning placerat bord och ställas därifrån med kanten mot golvet. Därefter föras de in i ett mörkt rum för att besiktigas. Varje blåsa i glaset lyser här som en stjärna, och granskaren utmärker platsen med hjälp av sin diamant. Glaset delas sedan i mindre stycken över de punkter, som han på så sätt utmärker. Det är mycket sällsynt, att en skiva är helt fri från blåsor, ja, av hundra skivor kan det hända , att ingen är helt felfri. Härefter vidtager slipningen. För små skivor använder man en mekanisk slipkvarn, varvid två glasskivor slipas mot varandra. Den undre är då orörligt fäst vid ett bord och den övre placerad ovanpå denna i en ställning, som kan skjutas fram och tillbaka med ett vattenhjul som kraftkälla. På underskivan strör man fint slammad sand såsom slipmedel. När alla fördjupningar utplånats , borttages den rörliga glasskivan och i dess ställe insättes en träskiva klädd med filt, vilken sättes i rörelse på samma sätt och med hjälp av fint sönderdelad och siktad bolus utför den första poleringen. Allt detta måste ske på glasets båda sidor. De större skivorna är man hänvisad till att slipa för hand, ty risken att de skola gå sönder i slipkvarnen är för stor. På samma vis som tidigare fästes skivan vid ett bord. Ovan detta finnes en rörlig arm i vars ena ända är en liten fastkittad glasskiva. Denna föres nu fram och tillbaka över den stora skivan medelst handkraft. Processen tillgår i övrigt såsom i slipkvarnen. När även den större glasskivan på detta sätt blivit förberedande polerad med filt och bolus, skall den få sin sista polering för hand med en filtlapp och smärjelpulver och till sist med den finast pulveriserade tripolit. Resultatet är beroende av den kraft och uthållighet, arbetaren kan åstadkomma. De spår, som poleringen lämnar, är ett av de kännemärken med vilka man kan skilja gammalt glas, t. ex. i en ljuskrona, från modernt. Den sista akten i spegelfabriken är folieringen. Härvid lägger man en papperstunt uthamrad skiva av det finaste tenn, stanniol, på ett fullständigt jämnt och horisontalt marmorbord.

Bild G. Spegel av barocktyp, omkr. 1700, m ed ra m och överstycke a Y blått glas, fattade i förgyllda t ennlister. K.M . 30 .61 i.

fi7

Bild 7. Spegel m ed graverat glas, ramen kliidd m ed mahognyfaner. 1 700-ta let. !CM. 18.4:12.

Medelst en jä rnlinja l utjämnas varje veck eller skrynkl a i stanni olen. Runt denna lägger man så träli ster, vilka skola passa väl intill varandra. Härefter s lå r man kvicksilver över stanniolen , först måttligt och seda n så att d et rikligt täck er foliet. När detta skett, lägges spegelglaset däröver och belastas m ed tygklädda vikter. Det överflödiga kvicksilvret, som pressas ut, hindras av trälisterna att fl y ta bort och tillvaratages. Efter 24 timmar h ar a malgam et hårdnat - och spegeln ä r färd ig. Någon egentlig spegeltillverknin g torde ej h a bedrivits i Sverige före 1700-talet, även om h opsättning av spegelglas och förfärdigande av ramar förekommit redan under föregående århundrade. Ännu lä nge fick man importera spegelglaset. Sålunda omtalar sekreta h a ndels- och manufakturdeputationen i sin berättelse över de sven ska fabrikernas tillstånd 17 51-54, a tt d el visserligen fanns tre spegelfab riker i Stockholm, vilk as

Bild 8. Spegel i silverram av rokokotyp, tillverkad av SVEN,~1 11lLINC., miistarc i Jönköping 1758- 75. JU.1. 21.072.

tillverkningar voro lika goda som de utländska speglarna, och att t. o. m. någon export ägde rum av deras produkter, men man tvivlade på, att detta kunde bli lönande så länge glasen, i synnerhet till de större speglarna, måste införskaffas utifrån. Följer man de kungliga förordningarna, får man en ungefärlig bild av läget på spegelmarknaden under 1700-talet. I förordningen av 8/ 11 1731 rörande 'varjehanda yppig- och överflödighets avskaffande' förbjudes införsel av allehanda möbler m. m. med undantag av spegelglas. Några år senare, 13/ 12 1736, utfärdar kommerskollegium en kungörelse om rätta förståndet av förbudet. Häruti efterlåtes, sedan tull- och landshjälpsavgifter blivit erlagda, införandet av 'särskilte spegelramar och folier samt spegelglas, som ej i ramar insatt är', medan speglar infattade i ramar förbjudas. Nästa steg, 19/ 5 1739, är införselförbud på spegelramar med eller utan glas. Förklaringen härtill är att söka i d en ökade inhemska spegelproduktionen, såsom vi

Bild !J. J.ampett med spegel fattad i meisscnporslin. K.M . 2u.5:J:I.

sett av handels- och manufakturdeputationens berättelse. 1766 inbegripas speglar bland de utförselvaror, som äro berättigade till en exportationspremie av 15 % på grosshandelspriset. Vid utförseln skulle spegeln förses med en inbränd stämpel, som förvarades i hallrätten. Redan 1757 hade man förbjudit införsel av folierade spegelglas, som voro över 12 tum höga, och 1770 förbjöds varje import av folierat spegelglas. Av detta synes man vara berättigad att dra den slutsatsen, att Sverige åtminstone under yngre frihetstid en skulle varit självförsörjande vad tillverkningen av speglar b eträffar. Huruvida detta verkligen varit förhållandet kan man likväl dra i tvivelsmål. I varje fall äro de glasbruk fåtaliga, som tillverkat spegelglas. 1736 anlades ett glasbruk vid Björk.näs i Uppland, vilket tydligen också framställde spegelglas. Här omnämnes några år 70

lföd I O. T oalctts t iill med lampctt av s p egelgla s i te nnram. Rok okoty p. I<.M . 7. 999.

sena re en spege lglass lipa re vid n a mn ERHARD GöBEL, säke rligen identisk m ed d en i n eda nstående pri vil egiefö rtecknin g omnämnde GERHARD GOBELL, som 1744 erhöll Stockholms h a llrätts tillstå nd a tt slipa spegelglas dä r i sta den . Ännu på 1780-tal et drev en ANNA GöBEL, troli gen h a ns ä nka, en spegelfa brik. Även vid Kos ta, grundlagt 1741, tillverka d es speglar och spegellamp etter ehuru ej i någon större omfattnin g. På 1760-ta let omta las dä rstä des en m äs ter ANDERS KAMP såsom tillverka re av såda n a . 1773 a nl a des Strömbäcks spegelglasbruk vid Um eå, vilket em ellertid blott under fem å r kunde driva d enna specia litet, va r efter bruket rekon struera d es för tillverknin g a v a ndra glasprodukter . Under dess första period förek ommer där en m äs ter CHRISTIAN TILLJUNG, som sä ger sig h a a rbetat vid fl era glasfabrik er såväl inom som utom la ndet. 71

Bild 11. Schatull med spegellock, vars glas är m å lat. Kina, 1700-talet. JUL 36.915.

Vad som står att hämta ur tillgängliga källor rörande glasbrukens spegelglastillverkning antyder sålunda icke någon mera omfattande verksamhet. Låt oss se hurudan bilden blir vid betraktande av spegelfabrikernas produktion. Efterföljande stickprov äro hämtade ur kommerskollegii årsberättelser. Antal fahri ker 1769: Stockholm Göteborg Malmö Jönköping Köping Norrköping Summa

Mästare och arbetare

l 8.200 daler smt

9 2 2

Tillverkningsvärde

464

))

172

))

454

))

150

))

19.440

))

1780: Stockholm Göteborg Malmö .Jönköping Norrköping Linköping

1 1 il

Summa

17!JO: Stockholm Göteborg Malmö .Jönköping Norrköping Linköping Kalmar Örebro

4:1

22 1 (overksam) a 2 4 2 7 2 7 2 2

1810: Stockholm Göteborg Malmö .Jönköping Norrköping Linköping Örebro Falun Borås Lidköping

I!)

7 2

,:)

Summa

1850: Stockholm Göteborg Malmö .Jönköping Kalmar Falun Övriga stiider

;14

257 (;7 :128

))

7.6il5

))

)) ))

2.193 rdr spcc. )) :n2 )) 105 )) 134 )) 400 )) 14 )) 108 )) 28 3.354 2.142 :i .705 117 100 120 l!l2 180 243 266 8fl

))

)) ))

)) )) )) )) )) )) ))

))

7.154

1.100 rclr hco )) 9.418 )) 200 )) 1.000 )) 200 )) 371 )) 5.44:1

!!)

2 4

6.!Hi4 rdr spec.

2 18

illi

17.7:32

))

Dessa uppgifter visa, att spegelfabrikerna icke intogo någon 1nera betydelsefull plats i landets ekonomi utan tvärtom voro mycket blygsamma. Huvudsakligen voro de förlagda till Stockholm, där också det största antalet arbetare var för handen.

Bild 12. Sp ege l m ecl gra verat glas, d ater a cl 17 69, ram oc h öve rs ty ck e av sp egelgla s, fa tt a d e i bl ys pröj s ar. I<.M . 12.58 2. - Bild 13. Sp egel i m å la d oc h förgy lld t r iira m av engels k ty p.

Med 1800-ta let gö r Gö teborg huvud sta d en ran ge n stridi g och överträ ffar denn a väsentli gt vid å rhund radets mitt. Uta n a tt d raga fö r vittgåend e slutsa tser av dessa stickprov k a n m a n göra den ia kttagelsen , a tt spegeltillverknin gen vid mitten av 1700ta let n å tt en viss om fa ttnin g,· till vilken den ick e un der de sen a re å rtionden a syn es kunna n å. De kna pph ä ndiga upp gifterna ge ick e någon på ta gli g bild av tillverknin gens n a tur . I a llmä nhe t n öjer m a n sig m ed a tt 74

Bil d 14 oc h 15. Sp egla r m ed fö rgy lld a ro k okorama r , t. h . m e d m ode rnt glas. K.M . 4.74- 1 oc h 6.894.

a n giva, a tt fa briken till verka t så och så m å n ga större och mindre sp egla r. Mera y rkesm ässigt verka r det em eller tid , då storlek en omta las såsom h elglas-, h a lvglas- och 1/4 glasspegla r , va r vid må ttet syn es syfta på d e m er eller mindre till sin storl ek sta nda r diserade spegelglasskivor , som lågo till grund fö r tillverknin gen . E m ellerti d omta las frå n sa mma fa brik både större och mind re h elglasspeg la r , vada n a lltså m å ttet på h elglasen m åste varierat. Be teck nin gen kan k a nsk e också få sin fö rkla rin g i

Bild 16. Spegel i gustaviansk ram med skuret rosettparti, nH'ilad i vitt och guld, 1700-talcts slut. !CM. 19.095.

den under äldre tid ofta använda metoden att t. ex. insätta två glas i en och samma spegel. Utom de på detta sätt omnämnda vanliga speglarna förekommo även fotspeglar, nålstolsspeglar, lock- och skottlocksspeglar, spegellådor och nattlå dor, varjämte under 1800-talet omtalas toaletter, förgyllda bord m. m. En förhållandevis stor artikel utgjorde spegellampetten, vilken tillverkades med eller utan ram. Även ljuskronor tillhörde pro-

Bild 17 och1I 8. Speglar i gustavianska ramar, t.h. med silhuettbild av Gustav Il!. !CM. 12.423 och 10.0<iO.

duktionen vid en och annan spegelfabrik. Glasritaren ANDERS som tidigare varit anställd vid Kosta glasbruk, erhöll 1746 tillstånd att inrätta ett glassliperi och spegelfabrik i Göteborg. Bland hans tillverkningar 1769 förekommo 4 dussin ramspeglar, 20 dussin papp- och fouteralspeglar samt 1 1 / 2 dussin slipade lampetter. Arbetet vid spegelfabriken synes till en början främst ha utAHLBERG,

Bild 19- 21. Spegellampettcr, t. , ., tredelat glas med fascttslipning och stjärnmönster, fattat i bly, t. h. graverat glas i målad träram, h:ida från 1700-talet ; i mitten förgylld ram, 1800-takts senare del. J\.M 40.320, 17 .!l9!) och 4.!l70.

gått från importerat folierat spcgelglas, som skars i lämpliga stycken, till vilka man förfärdigade ramar. Dessa ramar kunde själva, särskilt under förra delen av 1700-tale t, vara gjorda av glas, som fattades i bly, m en b es todo för det m es ta av mer eller mindre skurna och d ekorerade träramar. Det är sålunda snarast spegelramfabriker, det är fråga om. Eftersom ramarna särskilt under barocken och rokokon voro rikt försedda m ed skulpturarbete, ägnade sig bildhugga re och konstnärer sådana som bröderna PRECHT å t utförand et därav . Även från senare tid saknas icke uppgifte r om att bildhuggare blevo spegelfabrikörer. Sålunda erhöll bildhugga ren JOHAN DANIEL ROSENBERG 1756 privilegium på en dylik fabrik i Malmö. Men även själva folieringen av glaset kunde ske vid spegelfabriken, och detta blev und er senare tid allt vanligare. Ett exempel härpå kan just d en nämnde ROSENBERG lämna. Denne anmälde 1810 i kommerskollegium såsom orsak till minskningen i produktionen brist på större spegelglas, kvicksilver m. m. , som han 78

Bild 22 och 23.

T oa lettspeglar m ed rörlig upph iin gning, 1800-tal cts mitt. l\. M. 18.002 och 24.27!1.

använde vid spegelframställnin gen. Bristen var en följd av den n apoleonska kontinentalblockaden. Spegelramens utseende h a r växlat genom tiderna och fö ljt den allmänna smakriktning, som gjort sig gällande inom möbelkon sten. Spegeln har vissa sk eden kommit a tt bli en m ycket b etydelsefull faktor vid rumsinred ningen. Det är icke min avsikt att in gå p å denna sida av dess kulturhistoria . Bilderna få ge en uppfa ttning av dessa smakväxlingar. För d en intresserade må em ellertid till slut bifogas en notis om spege lramar m ed förgyllning. Under 1700-talet h a de det blivit brukligt, att rama rna försågos m ed en oäkta förgyllning eller m ed en blandning av äkta och oäkta. Detta ansågs av myndi gh eterna icke i och för sig olämpligt, ty man sparade därigenom på guldet. Allmänheten kund e dock bli lidande därpå, om d en i sin okunnighet köpte en oäkta förgylld ram i tro att den var äkta. Därför utsändes 12/ 2 1779 en kungörelse, enli gt vilken stämplin g av spegelramar till 12 tums höjd eller 79

däröver skulle ske på följande sä tt: oäkta förgyllda försågos med 2 inbrända kors und er hall stä mpeln, blandat äkta och oäkta med 1 kors under stämpeln och äkta förgyllda blott m ed hall stämpel. Såsom avslutning på detta skisserade bidrag till spegelns historia följer här nedan en förteckning över privilegier för spegelmakare t. o. m. 1790 h ämta de ur komm erskoll egii priviIegieförteckningar. Där icke a nnat angives är kommerskollegium även utfärdande myndighet. 1734

1736

1740

1741

1743 17 44 1745

/ 11

/ 1

r'/

1747

1756

°/2

1756

°/

1757

ia;,

Jan Rudolf Bertling, spegel- och glasfabrik på Skäggenäs, Kalmar län. D. N. von Höpken och intressenter, spegel- och glasfabrik på Skäggenäs, Kalmar län . Olof Westerberg, h a llråttens resol., spegelfabrik i Stockholm. Handelsmännen Dan. Nyberg och And. Bergström, spegelglasfolierin gsfabrik i Stockholm. Transporterad 1747 21 / 11 på h a ndelsmannen J ean Cre; d:o 1760 2 /a på packhusinspektoren Pett. Lund gren och flyttad till Norrköping. Snickaren Anders Boman, spegelglasfolierin gsfabrik i Stockholm. Jacob Echtler, spegel- och laquerfabrik i Göteborg. Gerhard Gobell, h a llrättens resol. att slipa spegelglas i Stockholm. Hielm, k. maj:ts resol. på 2:ne maskiner till speglars sträckande. Helin Johansson , hallrätten s resol. på spegelfabrik i Stockholm. J ean Casper Callion på spegelfabrik i Stockholm; transport 1769 2 "/r. på Joseph Schiirer. Samuel Boman, spegelfabrik i Stockholm. Bildhuggaren Joh. Dan. Rosenberg, spegel- och tapetfabrik i Malmö. Mästaren vid spegelmakeriet Nils Sundström på allehanda speglar i Stockholm.

1758 1760

/ 11

1761

/ 12

1762 ;/ 6 1763

10 / 10

1764 '1/ 2 1772 "0/ ;

1773 1775

5/o

13/o

1776

1776 1778 1780

16/

1782

°/c

17 2

22;

3 0/ 7

1783 ;/ 7 1785 26 /; 1785 3 0/ 10 1786

1790

Joh. Åkerblad, spegelfabrik i Stockholm. Glasmästaren Gabriel Apelgren, att i Sala förfärdiga och försälja större och mindre speglar. Ernst Herman Dittmer, spegelfabrik i Jönköping. And. Nordst röm, spegelfabr ik i Jönköping; trnsp. 1779 22 / 6 på Heding. Hudin, bildhuggarearbeten på bord, sto lar och speglar i Stockholm. Joh. Helin, varjehanda slags spegla r s förfärdigande med därtill hörande siratsliperier. Jonas Holmin, spegelfabrik i Västerås. Johan G. von Bröms, fabrik för tillverkning av a llehanda speglar, ramar för estamper, sch illerier och andra meubler. Lago Lunden, spege ltillverknin g i Stockholm. And. Malmqwist, fortsätta med spegeltillverkn ing Kalmar. Per \Vestin , »Hamburgimättning » till förfärd igande av bildhuggarearbete på bord och stolar samt helfärdiga speglar, Stockholm. Carl Gust. Fyhrwald, fabrik för tillverkning och slipande av alla sorter speglar, ljuskronor, platåer och lampetter i Stockholm. Niclas Falkengren, spegelfabrik i Jönköping. Carl Sasse, lock- och kryddbodspegla r. Equilibri sten .Joh. Fred. Albertus, spegelfabrik i Hälsingborg. Grosshandlaren Nils vVennerdahl, tillstånd att fortsätta spegelfabrik i Stockholm. Glasmästaren Jonas Back.man, spegelfabrik i Malmö. Hovförgyllaren Pehr Floding, spegelfabrik i Åbo. Svärdfejaren Olof vVetterberg, spegelfabrikör i Jönköping. Petter Flygare, spegelfabrik samt tillstånd att tillverka sch atuller och a llehanda förgyllda arbeten. Nils Fahlberg, spegelfabrik i Stockholm. 81

KÄLLHÄNVISNINGAH. MAGNUS ErnEM, Berättelser ur den äldre glasindustriens histori a. MANNE Horn:EN, Spegelmakare i Kalmar, Rig 1931 s. 41 ff. TROELS LUND, Dagligt Liv i Norden, Fjerde Udg., B IV s. 213 ff. Lördags-Magasinet 1842 s. 182 ff. HERIBERT SEITZ, Glaset förr och nu. - Äldre svenska glas med graverad dekor. P. R. SPRENGELS Handwerke und Kiinsle ... Zehnle Sammlung, 177:l. Uppfinningarnas Bok VII s. 225 ff. Lunds Universitets folkminnesarkiv. Svenska Akademiens Ordbokssamling.

MÄRKDUKAR Av KARIN LANDERGHEN

är Fredrikke Brun, dotter till biskopen i Köpenhamn Balthasar Miinter, skildrar sin tidigaste barndom, berättar hon i förbigående hur hon vid fyra och ett halvt års ålder skulle lära sig sy. Det mötte vissa svårigheter att kunna få henne att sitta stilla, dessutom tyckte hon det var roligare att läsa, något som hon nyss lärt sig. Men det lyckades hennes moder att intressera henne för sömnaden genom löftet, att hon skulle få sy ett vintertäcke till sin älskade hund. 1 För oss, med vår syn på barnuppfostran, verkar det som ren grymhet att tvinga en ej ens femårig vildbasare att sedesamt syssla med nål och tråd. Men på 1760-talet, då detta hände, hörde det till god ton och en vanlig borgerlig uppfostran. »Fåfäng gå lärer mycket ont » gällde icke blott de vuxna utan även barnen. Fredrikke Brun uppfattade sig icke heller som ett offer för oförstående föräldrar utan som ett mycket fritt uppfostrat barn. Det är mot en sådan bakgrund som man skall se tillkomsten av våra märkdukar. De äro tillverkade av barn i åldern åtta till elva år och vi kunna ej annat än beundra det tålamod och den skicklighet varmed de utförts. Barnens färdighet blir lättförståeligare, då man vet att de redan hade flera års övning bakom sig. När en flicka nådde vad vi kalla skolåldern, kom den dag då hon fick ett stycke märkduksylle, för att visa vad hon lärt sig. Från tryckta förlagor eller från mors och mormors märkdukar hämtade hon de mönster och motiv hon satte på sin egen. Färgval och komposition få kanske i viss mån tillskrivas mödrar och guvernanter, icke desto mindre måste man beundra barnens egen insats och händighet.

Till uppfostran hörde oftast ej endast en märkduk - den i korsstyng - utan även en på tunt tyg m ed olika slags bottensömmar och vitbroderier samt en duk med lagningar, som i färgat silke efterbildade strukturen hos olika sorters tyger. Det omtalas från en flick.skola i Hamburg på 1700-talet, att eleverna där skulle göra fyra mönsterdukar. En " Namentucll», med korsstyng, en "Knopflochtuch" och en "Hemdzwickeltuch ,, båda med vitbroderi samt slutligen en "Stopftuch >> m ed lagningar." På 1700- och 1800-talet voro således dessa dukar ett led i uppfostran och hade karaktären av ett bevis på vad var och en kunde. Vanligen syddes märkdukarna fyrkantiga och med en bård runt om, så att de om man så ville kunde ramas in och hängas på väggen. Stundom försågos de med en dedikation till någon anförvant och bevarades som minne. Engelska märk.dukar hade som regel tillverkarinnans hela namn och ålder utsydda, liksom även de norska kunde ha. 3 Hos oss nöjde man sig i regel med initialerna och ibland åldern på den , vars skicklighet märk.duken skulle utvisa ,, When I was young And in my Prime You see how well I spent my time And by my sampler You may see vVhat care my Parent Took of me. >> 4 Detta är en vers, som i olika variationer återfinnes på flera engelska märk.dukar och som just nämner dem som ett kvarstående bevis på en god uppfostran. Märk.dukarna synas ha utgått från det gamla ståndssamhällets högre lager och spritt sig allt längre ned. Den nedan omtalade SIBMACHER dedicerar sin andra mönsterbok, 1604, till "einer jungen Pfalzgräfin bei Rhein "." Det var inom adeln man skulle finna publik för sådana mönsterböcker. Under 1700-talet skedde ett förborgerligande. Framför allt är det prästernas och ämbetsmännens döttrar vars uppfostran dokumenterades på detta sätt. Med 1790-talet nådde tredje ståndet sin maktställning 84

/-,_/ 1 9

Bild 1. De vanligaste styngen på miirkdukarna. - 1 Holbeinstyng, 2 »myrgång», il petit point, 4 korsstyng, 5 dubbla korsstyng, 6 tvist, 7 »dronningesting», 8 nhulsting », 9- 10 rokokostyng, 11 klostersöm.

2 4

6 8

Bild 2. Ett på miirkdukarna vanligt motiv, hjiirta med pilar, från olika tider och land. - 1. JOHANN S11JMA C1-11ms mönsterbok 1597, ritat efter !{nON BEllGEnFnENTZEN, Deutsche Stick muster. -- 2. Engelsk miirkduk 1694, ritat efter HEAD, The sampler. - 3-12. Efter svenska miirkduk ar. 3 daterad 1784, K.M. 38.160, 4 daterad 1786, mönster fr å n Värmland, 5 daterad 1797, K.M . 30.951, Bohuslän, 6 daterad 1810, mön ster från Värmland, 7 daterad 1823, !CM . .J-.250, 9 o ch 10 utan årtal, Östergötlands museum, 11och12 utan årtal, Vadsbro , Viistergötland.

och av det rikhaltigare materialet från denna tid vågar man kanske sluta sig till, att märkdukssömmandet då också blivit allt vanligare bland borgerskapet i gemen. På 1800-talet hade denna förskjutning sträckt sig även till allmogen. Det är egenartat att se hur denna i och för sig obetydliga detalj vunnit spridning inom den bildade klassen över nästan hela Europa. Detta märk.dukarnas internationella drag kommer tydligast till synes hos de allmännaste, de korsstyngssydda, vilka vanligen endast kallas »märkduk». Av de övriga lärodukarna tilldraga de sig det största intresset på grund av den långa tidrymd - 1500-talets slut till 1800-talets mitt - under vilken de tillverkades. Hos 1500- och 1600-talets märkdukar finner man andra egenskaper än hos de yngre. De ha framför allt karaktären av mönstersamling, och icke som de senare av läroduk. I tider då tryckta mönsterböcker voro sällsynta och dyrbara, och uppritade handarbeten en okänd företeelse, tjänade dessa dukar att bevara ett tilltalande eller användbart mönster, hämtat antingen från någon mönsterbok eller från en annan märkduk. Denna äldre karaktär finns bevarad i t. ex. den engelska benämningen »sampler» (tidigare även »exampler») och den tyska »Mustertuch». Dessa de äldsta märk.dukarna voro långsmala och avsedda att förvaras rullade på käppar. Här var det således icke fråga om att exponera något prov på skicklighet utan endast att på ett bekvämt sätt bevara de mönster, som kunde komma till användning någon gång. Märk.dukarnas uppkomsttid kan ej med bestämdhet fastslås. Den äldsta daterade tyska är från 1591 6 och den äldsta engelska från 1633. 7 Att de förekommit tidigare även i England framgår av en grupp odaterade dukar med entrelacmönster av uråldrig karaktär och av äldre litterära notiser. SHAKESPEARE nämner dem i »En midsommarnattsdröm» (1594) och HERRICK (f. 1591) skriver på ett ställe: »Come, bring your sampler, and with art Draw in't a wounded heart». 8 86

Även i Sverige förekomma märkdukar från 1600-talet, men de äro sällsynta. Varje tid har satt sin prägel på märkdukarnas utseende. Vid studiel av de äldre dukarna, som till tiden ligga före de svenska, vilka till största delen härröra från 1700- och och 1800-talet, finner man det rikhaltigaste och bäst publicerade materialet bland de engelska. De tillhörde typen mönstersamling, voro långa och smala samt avdelade av horisontella partier med alfabeten, bårder, motivsamlingar och från 1600-talets senare hälft textcitat. Dessa citat, tänkespråk, psalmverser och bibelord, kommo tiderna framåt att utgöra ett kännetecken för engelska märkdukar, men de funnos även på annat håll, t. ex. allmänt i Norge och då och då i Danmark. Längst ned på de långa engelska dukarna funnos ofta mönster i vitbroderi, hålsöm och dylikt. Detta parti var troligen ursprunget till den vita mönsterduken, vilken på 1700talet kom att utgöra en egen duk vid sidan av den färgrika korsstyngssydda. Materialet i de äldsta märkdukarna var linne, något som i Tyskland aldrig helt utträngdes av yllekanfasen. Denna kanfas, ett fint tuskaftat, gulvitt ylle, kom i allmännare bruk i England på 1730-talet

Bild 3. Tysk miirkduk, 1745. 22 X 92 cm. ILM. 34.552.

enligt HEAD. 9 Redan något tidigare förekom den hos oss antingen nu materialet importerats eller den begynnande inhemska ylleindustrien kunde tillgodose behovet. Kanfasen var avsedd för märkdukssömnad och tillverkades i en härför lämplig bredd. På de svenska 1700-talsdukarna varierade denna endast obetydligt kring 33 cm, som regel understeg höjden bredden endast med någon centimeter. Överallt där kanfasen kom till användning, lät man de kulörta stadbårderna sitta kvar som dekoration och fållade dukarna endast upptill och nedtill. Först 1800-talet började mera allmänt rubba på denna norm för storleken och märkdukarna gjordes av olika höjd, ibland t. o. m. endast i form av en smal remsa. På 1830-talet började stramaljen konkurrera med yllekanfasen, vilken något årtionde senare kom ur bruk. Materialförändringen inverkade också på formen. Till en början behöll man det gamla formatet och stramaljen tillverkades med kantbårder - nu runt omkring hela duken - men sedan den icke rutindelade metervaran blivit allmän var man ej längre bunden av de gamla måtten. Garnet, som man broderade med, var under 1700-talet silke, någon gång linne. Det förra var mycket löst tvinnat. Den som sydde kunde därför åstadkomma en nyansering genom att klyva trådarna och blanda olika färger med varandra. Vid 1700-talets slut övergick man till ett hårdare tvinnat silke, som snart blev allenarådande. De tidiga 1700-tals märkdukarna hade kvar barockens djupa, kraftiga färger i t. ex. brunt och blått med inslag av grönt, terrakotta och senapsgult. Vid århundradets mitt då den blomstil, som jag skall beröra här senare, kom i ropet, lyste och gnistrade färgerna klarare och ljusare. På rokokons färgprakt följde så empirens kyliga, finstämda toner. Då fick ofta en kall grön färg tillsammans med något klart rosa dominera märkduken. Med stramaljens uppträdande på 1830-talet följde också ullgarnet - en materialkombination, som redan var känd bland hemmens sydda prydnadsföremål. Även färgskalan växlade. Empirens ljusa kyla fick vika för en mer oskolad brokig88

Bild -L Mönsterstick av

1601. Efter Ornamentstich.

JOHANN SlllMACHEll

PETEll .!ESSEN,

De r

het. Allmogens förenklade märkdukar syddes ofta i enfärgat bomullsgarn och på bomullsväv. De svenska märk.dukarnas komposition var under hela 1700talet i stort sett densamma. Som exempel kan nämnas bild 8. Det vanliga kompositionsschemat var, att alfabetsraderna stodo överst och bottenrutorna , där sådana funnos , nederst. Utrymmet emellan bar i sin övre del initialsköldar och i den nedre strödda småmotiv. Dessa sistnämnda kunde ofta vara uppblandade med större scener, jämför bild 9. Initialplå ten i mitten , vanligen i form av en krans , var kompositionens centrum, ytterligare accentuerad av kronbärande änglar eller heraldiskt ställda fåglar. Dukens komposition var alltid symmetrisk och stundom drevs symmetrien till mer eller mindre fullständig liksidighet. Skilda land och skilda tider ha föredragit vissa broderisätt.

För England voro de s. k. Holbeinstyngen karakteristiska, se bild 1. En variant härav, numera kallad myrgång, förekom på de svenska märkdukarna till alfabeten och initialer. För de tyska märkdukarna synes tvistsömmen varit det utmärkande. I Danmark syddes gärna ett alfabet m ed »dronningesting » eller »hulsting » och en stjärnbård i klostersöm. 10 Av dessa danska styng uppträdde endast de sistnämnda mera allmänt på de svenska märkdukarna. Petit point - 1700-talets älsklingsstyng - användes huvudsakligen till motiven och förekommo synbarligen tidigare på danska än på svenska dukar. I rutorna med bottenmönster användes mera varierade sömnadssätt t. ex. dubbla korsstyng, rokokostyng och klostersöm. Själva korsstyngen syddes under 1700-talet lika på aviga och räta utom någon gång på illa utförda arbeten. Då den manuella skickligheten sjönk på 1800-talet, syddes korsstyngen i rader med understyngen först och de övre sedan. Härigenom uteslöts den möjlighet till schattering som låg däruti, att man kunde rikta överstyngen åt olika håll. Petit point blev även mera sällsynt vid denna tid. Skildringen av utvecklingen är här schematiserad och bryts naturligtvis i verkligheten ständigt av individuella variationer. Märkdukarnas dekor var underkastad gängse stilutvecklingslagar. Rokokons alster fingo som vi ovan sett en annan utformning än den klassisistiska empirens eller den borgerliga biedermeierns. Men trots detta behärskades märkdukarna av en ovanligt påtaglig konservatism. Samma motiv kunde leva generation efter generation. Så sent som på 1800-talet förekommo föremål, som tryckts redan i någon av 1500- eller 1600talets mönster böcker. »The wounded hearl» som omtalades i citatet av HERRICK gick igen århundradena igenom och får här på bild 2 tjäna som exempel på dessa långlivade småmönster. De stora scenerna växlade, bårderna ändrade karaktär och blommorna böjde sig mjukt, graciöst eller klassiskt stelt. Men när en flicka vid 1800-talets början skulle sy en stol på sin märkduk fick den gärna samma form som på hennes mors eller mormors duk i generationer tillbaka. Detta var naturligt ty barnen hämtade sina motiv från de märkdukar deras mödrar 90

sytt som små och ej från den handarbetsstil som i stunden var modern. Av stor betydelse för mönsterna ha i alla tider mönsterb ö c k er n a varit. 11 Redan på 1520-talet utkom i Augsburg flera sådana. De återgåvo mönster som då voro gängse men ofta hade sina rötter längre tillbaka i tiden. Genom tryckkonstens utveckling fingo mönsterna en annan och större spridning än då den skedde från handarbete till handarbete. Utan hänsyn blevo mönsterna kopierade och omformade. De döko upp i italienska, franska och engelska böcker, vilka sedan i sin tur kopierades i de tyska. På detta sätt kunde ett mönster, som togs ur den allra senast utkomna mönsterboken, kanske redan ha en hundraårig livstid bakom sig. Bland de mest spridda mönsterböckerna voro JoHANN SrnMACHERs från 1597 och 1604. Mönsterböckerna innehöllo ej endast s. k. räknemönster avsedda för korsstyngsbroderier, filetsöm och virkning utan även andra för friare broderiarter, men utvecklingen av dem hör samman med en vidare mönsterkrets än märkdukarnas, ty de hade lättare att följa smakens växlingar och blevo ofta bärarna av det nya medan de geometriska mönsterna bevarade det gamla. Så sent som 1800 utgåvo NETTO och LEHMANN i Leipzig en bok med stickmönster i vilken ännu de SIBMACHERSKA motiven levde kvar. Bland de stilbildande böcker, som hade särskild betydelse för märkdukarna, var den av RosINA HELENA FURST 1660 utgivna. Hennes mönster bestodo av stiliserade blommor - tulpaner, kejsarkronor, iris och nejlikor - vilka tillsamn~ans med den föregående tidens småmönster och bibelmotiv levde under hela 1700-talet. På 1780-talet förmedlade mönsterböckerna de nya romantiska herdemotiven och en och annan meanderbård. I en av NETTOS böcker från 1795 återspeglar sig romantiken i brutna pelare och vänskapsaltaren, vilka på 1820-talet blevo vanliga på våra märkdukar. Ungefär samtidigt avlöste den »engelska» stilen 1700-talets »franska ». Dess verklighetsintresse avspeglade sig i den naturalistiska blomstil, som ersatte den gamla stiliserade. Vid denna tid stod också klassicismen i sitt

Bild 5. Tysk miirkduk, 1800. 44 X 43,5 cm. l\.M. 2.15:!.

Bild 6. Dansk miirkduk, 1747. 36,5 X 31,5 cm. ILM. 6.287.

Bild 7. Svensk miirkduk , 1738. 32 X 28 c m . !CM. il.iW7.

Bild 8. Svensk märkduk, 1774. 31 ,o X 37 cm. IC M. 5.028.

flor och gav en viss stramhet åt dekoren. »Berlinerstilen» med dess stora figurscenerier och väldiga prunkande blomsterbuketter - avsedda att broderas med ullgarn på stramalj spredos under 1830- och 40-talen från Berlins tryckerier genom tusentals mönsterblad årligen. Dessa motiv kunde ju ej i sin helhet återgivas på märkdukarna, men de rosor, barn och hundar, som vid århundradets mitt förekommo på märkdukarna, hade här sitt ursprung. Märkdukarna kunde i viss mån även ha ett personhistoriskt värde. De tjänade förutom som mönstersamlingar och kunnighetsprov även som en sorts antavlor i smått. Den dominerande mittskölden bär i regel föräldrarnas initialer. På båda sidor därom stodo far- och morföräldrarnas. Syskonens och tillverkarinnans egna initialer brukade ha en mera varierande placering. Men övriga uppgifter voro sparsamma. Det enda som meddelades var tiden, ibland t. o. m. dagen för sömnaden samt någon gång tillverkarinnans födelseår. Voro några av de anhöriga döda, när duken kom till, syddes deras namn med svart silke. 12 En av Kulturens mest egenartade märkdukar, bild 3, är daterad 17 45. Den tillhör den långsmala typen, sydd med silke på linne och uppdelad i horisontella partier. Tyvärr är den ofullständig både upp- och nedtill. Överst på den bevarade delen ser man korsfästelsen med Maria och Johannes på båda sidor om Kristusfiguren. Därunder är först en kyrka och så ett dansande par i 1500-tals dräkter. Mönstret är riktigt nog också hämtat från ett av SIBMACHERs stick återgivet på bild 4. Lustigt nog har även en engelsk flicka 1729 med samma noggrannhet avbildat de snirklade renässansvaserna och 1500-talets spanska modekläder på sin märkduk. Den nedre delen på märkduken bild 3, består av alfabeten, siffror och bårder. Duken är inköpt i Tyskland och troligen tillverkad där. En annan märkduk med samma ursprung, bild 5, är från år 1800 och tillhör en i Tyskland vid den tiden förhärskande typ. Den är fyrkantig , större än våra, sydd med tvistsöm på 94

Bild 9. Svensk miirkduk, 1795. 31,5 X :lO,; cm. ICM. 9.(;34 .

Bild 10. Svensk miirkduk, 1817. 32,5X28,5 cm . K.M . :l.938 h .

linne i grönt, beige terrakotta och något svart. Den förenkling, som mönsterna genomgingo på sin väg från borgarnas till allmogens märkdukar, visar sig här. Duken skiljer sig från de svenska genom stiliseringens art, som är torrare och m era lineär än som var vanligt på dessa. Även den knappa färgskalan ä r oss främmande. Av utländska dukar har museet ytterligare tre, alla danska. De äro från 1747 , 1795 och 1827. Alla kara kteriseras av en ledighet i kompositionen och en yppighet, som gör att mönsterna frodigt breda ut sig över hela dukytan. Av de svenska märkdukarnas konventionella liksidighet finns hos dem föga, även om man stundom kan spåra en tendens till symmetri. Färgvalet är rikt m en harmoniskt stämt. På bild 6, ser man den ovan omtalade karakteristiska bården i klostersÖin. Säregen på denna duk är blomma n i nedre högra hörnet, som har en nära motsvarighet i ett engelskt broderi från 1692. 13 Av svenska märkdukar har museet över fyrtio stycken daterade från tiden 1738- 1844. De ge en god bild av märkdukarnas utveckling under den tiden , m en några slutsatser om särtyper inom de olika landskap en vågar man ej draga av ett så litet material. De y ngsta m ärkdukarna , sydda med ullgarn på stramalj, saknas i samlingen. Den äldsta märkduken, bild 7, har ej den ovannämnda typiska kompositionen , m en dock ett drag av symmetri, med alfabeten och siffror i tre av hörnen och en mittaxel bestående av syndafallet, en blomkrans och nederst en namnplåt. På denna duk återfinner man flera av de motiv, som äro vanliga tiderna framåt . Först och främst d e bibliska, syndafallet, korsfästelsen och Agnus Dei, om vars innebörd icke någon tveka n råder. Kristusmonogrammet t. v. n edanför syndafallet har här blivit felaktigt återgivet, möjligen beroende på att d en unga sömmerskan ej förstått innebörden av vad hon sydde. De h eraldiskt motställda fåglarna äro kända från all folkkonst, liksom det stela livsträdet, här t. h. om mittkransen. Dubbelörnen och lejonet med lyft tass äro båda vanliga heraldiska symboler. Den tretornade byggningen , som finns här på två ställen, har ofta · tytts som ett 96

BiJ-d 11. Svensk märkduk, 1823. 31 X 28,5 cm. ICM. 3!i.660.

Bild 12. Sve n sk miirkduk, 1836. 31 X 21,:, cm. K.M. 25.812.

stadsvapen. · Tyskarna ha i den sett Hamburgs och danskarna Köpenhamns vapen. Men då den ingår i så många andra städers vapen är det vanskligt att kunna hänföra den till någon bestämd plats. Byggningen till höger på bilden är av den sedvanliga utformningen med två ljusstakar i undervåningen. Det ligger därför ej så fjärran att, som engelsmännen, tyda denna bild som Jerusalems tempel. Detta stämmer också väl överens med hela andan i märkdukarnas motivkrets, där de konkreta föremålen ofta ha en abstrakt innebörd. Egenartad är figuren längst ned till höger, en krönt björn, som sitter på en tron och stöter i en mortel. Denna scen återkommer på en annan av museets dukar, fig. 11, men här har morteln ersatts med ett smalt svårtydbart föremål. Märkduken verkar ålderdomlig med sina dunkla färger och naiva former. Helt annorlunda ter sig den harmoniskt välkomponerade duken från 177 4, bild 8. I klara, lysande färger återges här blommönster i den s. k. franska stilen. De stela heraldiska fåglarna över mittkransen ha här förvandlats till ett par kvistbärande duvor. Krukan och blommorna äro av den typ som vi återfinna på 1700-talets ryor och flamskvävnader. Det lilla lejonet med sin lyfta tass är dock detsamma som förr och den vilande hjorten är ett av dessa uråldriga tidlösa motiv, som lever inom all folkkonst. Vi finner den likaväl bland broderierna från det hedniska Birka som på 1800-talets dukagång. Papegojan var ursprungligen en pelikan, vars blodsdroppar sedan missuppfattats och omvandlats till en blommande gren . Vi återfinna denna papegoja även på märkduken bild 9, liksom på många andra. Bårderna, på denna senare duk från 1795, bukta icke så mjukt som förr. Naturalismen börjar visa sig i t. ex. tuppen eller den osymmetriska blomskålen. De bibliska motiven ha fått krympa ihop för att ge plats åt den noggrant återgivna kyrkan, vars utseende troligen hämtats från samma förlaga som använts av nordtyskarna. Färgerna domineras helt av en oren gulgrön ton som tyqligen varit på modet en kortare tid just då. 98

Bild 13. Svensk märkcluk, 1774. 30 X 32 cm. Gärds hel, Skåne. !CM. 145.

Bild 14. Sve nsk märkcluk, 1844. 33,5 X 23,5 cm. Sydd av Bengta Hansclotter från Hög i Ha1:jagcrs hel, Skåne. !CM. 964.

1800-talet innebär egentligen en dekadens, men då och då förekomma empiredukar, som ha en stel skönhet och där ännu den tekniska skickligheten står högt, se bild 10. Blågrönt och rosa dominerar denna duk, där de gamla motiven, hjorten och papegojan få dela plats med den naturalistiska blomvasen och den av empiren symmetriskt formade bården. Märkduken från 1823, bild 11, är ej medtagen för att belysa någon ny stilskiftning utan endast för att visa hur en märkduk från så sen tid helt kan hänföras till en långt tidigare epok. Ett av motiven, björnen till höger, är omnämnt i samband med den äldsta märkduken från 1738. Alla de små motiven äro tydligen direkt tagna från någon äldre märkduk. Spejarna med druvklasen, som är en av de vanligaste av de bibliska bilderna, finns här. Den stora mittscenen är ny till sitt motiv - ett altare med en liggande hjort på ena sidan och på den andra en herdinna under ett träd med en hjortkalv i famnen och en kelande hind - men formen på marken och trädets lövmassa erinrar om äldre gobelinteknik. Färgerna äro starka och djupa med grönblått och senapsgult som de mest framträdande. Den till typen yngsta av museets dukar är från 1836, bild 12. Bårderna verka välbekanta. De äro av den typ som vi känna igen från spjällsnören och dylikt. Den verklighetstrogna blomskålen och vänskapsaltaret i mitten äro båda av den kring sekelskiftet nya stilen. Färgerna, blått, grönt och rött, erinra om tidens pärlbroderier, dessutom är dukens proportioner andra än de vi förut sett. På 1800-talet förekommer det allt oftare att märkdukarna härstamma från allmogen. Mera undantagsvis finnas sådana allmogedukar även från 1700-talet. Museet har en sådan från 1774, bild 13. Den är sydd på linne i grönt, beige, brunt och ljusblått silke och skiljer sig från den sedvanliga typen, dels genom sin komposition, med alfabetet i en ruta på mitten och dels genom det torftiga motivvalet. Detta belyses klarast vid en jämförelse med märkduken bild 8, som till yttermera visso är från samma år. Bengta Hansdotters märkduk bild 14, sydd 1844, har ej heller mycket gemensamt med de gamla. Den är 100

Bild 15. Miirkduk, 17!J4. Brutna och vii lstii mda fiirgcr, d iir gulgrönt och mossgrö11t dominera. 3 1,5 X 42,5 cm. !CM . 2.02fi.

101

sydd med rött bomullsgarn på vit gles bomullsväv och den för alla allmogemönster karakteristiska stiliseringen är här tydlig. Fastän en liten och obetydlig del av d et stora textila beståndet från gångna tid er h a m ärkduka rna förmågan att fånga vårt intresse. De ha aldrig blivit stilbildande inom broderikonsten i övrigt. Det är tvärtom där utvecklingen försiggått. Men märkdukarna ha m ed bibehållande av sina gamla motiv och sitt gamla utseende ändå till godogjort sig denna utveckling. Deras pretentionslösa broderier kunna ofta vara av en osökt skönhet. Bild 15 visar hur möjligheten till variation i frå ga om färger och komposition ge åt d e bästa ett drag av konstnärlighet.

NOTER. FREDHIKKE Bn uN, Ungdo m s Erindringer. K0benhavn Hll7. J usTus BRINCKMANN, Das T-Iamburgische Museum fiir Kunst und Gewerbe. Hamburg 1894. S. GO. 3 HELEN ENGELSTAD, Norske n a vneduker. Oslo 1938. 4 GLEESON \ VHITH E, The S a mpler i ))The Studio)) \ Vi nte rnumb e r 189G-7. Sid. 69. 5 PETER JESSEN, Der Orn a mentstich. Berlin 1920. Sid. 14G. 6 BmNCKM.\NN, a nf. arb. Sid. 59. 7 VrcTORI A & ALBEHT MUSEUM, A Picture Book of E ng lis h Embroide ri es. Part IL Stuart. London 1933. Fig. 3. (I tidi ga r e e ngelsk littera tur n ä mnes 1648 som å rt a le t för d e n äldsta d a terad e e n gelsk a m ä rkduke n .) 8 A. F. K E~mmcK, E n gli sh E mbroide r y. London 1913. Sid. HG. 0 H. E . HEAD, The Sampler i ))Th e Heliquary)) Vol. VIII. London 1902. Sid. 19. 10 PETRA HOLM, Navne- og a ndre L ~ reklude, i ))Den gam le By)) Aa rbog 1930-31. Sid. 60 ff. 11 1-1 .\NNA KRONBEBGER-FRENT ZEN, Deutsche Stickmusler. Hamburg 1939. '" Med ledning av d essa ini ti a le r och dala k a n m a n stundom le ta ul av vem m är kduke n sytts. t 3 VrCTOHIA & AL BERT MUSEUM, a nf. arb. Fig. 20. 1

102

PYSSLINGAHNA PÅ HESSLEBERGADUKEN I KULTUREN EN IKONOGRAFISK KURIOSITET

Av CARL R. AF UGGLAS

n mängd figuraccessoarer av genremässig, ofta smått humoristisk natur och insatta som fyllnadsmotiv äro utmärkande för de broderier från sengotiken och renässansen, som gruppera sig kring den märkliga »Griseldisduken » från Hammarby kyrka i Södermanland, nu i Statens Historiska Museum. 1 Då jag i denna årsskrift beskrev dem (Griseldisdukens stilfränder, Kulturen 1937 s. 110 ff.), fäste jag mig, vad Hesslebergaduken i Kulturen angår (bild 1) , sä rskilt vid ett märkvärdigt par figurer, som jag (s. 118) omtalade som »ett par nakna pygmeer, den till vänster - en man - åbäkande sig på alla fyra i en tämligen obegriplig situation, den till höger - en kvinna - sittande, svängande armar och ben » (fig. 2). Som uppenbarligen alla dessa motiv enbart tycktes fylla rollen av »drölerier» - om m a n undantar t. ex. ett , som lånats ur tidens populäraste bildskatt, en illustration till rävsagan på Husaby-duken - var det skenbart inte värt att bråka hjärnan med deras eventuella betydelse i sammanhanget. Men dessa pygmeer eller pysslingar eller vad man vill ka lla dem här på Hessleberga-duken - de som också te sig kuriösast och mest reta nyfikenheten - månntro de ändå inte har något slags innebörd? Jag har kommit a tt fundera därpå, sedan under mina ögon kommit de sällsamma etsningar med barnmotiv, som utförts av den sydvästtyske monogrammisten Meister b<Xs (14701480-talen), denne föga charmfulle konstnär i vars produktion Hausbuch-mästarens (ERHAERT REUWICHS) ·e leganta figurstil

103

vulgariserats, men som sätter en egendomligt suggestiv tillsats av grotesk expressionism till de gärna ur det realistiska samtids. livet hämtade ämnen, som de båda ha gemensamt. 2 Jag återger här (bild 3-4) ett par av motiven ifråga (efter LEHRS VIII pi. 233: 536, 537). Vad de egentligen skola föreställa må lämnas därhän. Närmast ser man i dem rena »krumelurer», kanske med ett stänk av satir eller okynne hos den lille gynnaren, som vänder baken i vädret; han är uppenbarligen en fri dubblett-upplaga till pojken i färd med att slå kullerbytta med stussen mot åskådaren, som Hausbuch-mästaren satt in som vapenfigur i det skämtvapen - krönt med ett i bondekläder maskerat Alexander och Phyllis-par - vars allvarligt heraldiska ståt slås sönder och samman genom den löjeväckande utstofferingen (LEHRS pi. 221: 528). Men själva »krumeluren » står nog inte där för sin egen skull, bakom den ligger uppenbarligen något av social och human känsla såsom så ofta hos denne konstnär med hans förkärlek för skildringar av fattiga och fula människor under ogunstiga omständigheters betryck (LEHRS pi. 225: 545, 226, 346 m. fl.). Denna sociala och humana känsla sträcker sig så långt som till de halvt oskäliga skogsvarelser, som senmedeltiden kallade »vildmän» - vår monogrammist har stuckit ett dylikt par, hårbevuxna och omänskliga gnomer samlade i en familjegrupp med småbarnen sittande i mammas knä och rivande i pappas hår (LEHRS pi. 234: 542; bild 5) - ja den når ända fram till de stumma djuren; han har tecknat en apmamma sittande på en klippskråning med ett par av ungarna tryckta mot sin rygg och en tredje mumsande på en frukt på egen hand ute i terrängen , en bild full av rörande ömhet i den litet skygga sammanhållningen mellan mor och avkomma och samtidigt av en viss putslustighet tack vare den för sig opererande fjärdemannen utanför gruppen (LEHRS pi. 223: 538; bild 6). Isolerade barngrupper som de nyss påpekade äro, ville jag tro, tänkta som delar av dylika familje-ensembler, studier till större kompositioner, där de skulle få uppträda som medlemmar i en social enhet. Hur detta var avsett att ske, tror jag man kan få en föreställning om genom en framställning av en annan, med mono104

Bild 1. Broderad duk fr å n Hcssl ehcrgn, Lynghy s:n, Ski111c.

grammisten samtidig må lare, fortfarande anonym - efter förkastandet av m å n ga föreslagna id entifieringar - m en uppenbarligen verksam i trakten av Boden sjön; jag avser d en ofta å tergivna , fängsland e färgdikt , som brukar kallas »Livet och döden » eller »Kärlek en och döden », två dörrar till ett miniatyraltarskåp, som nu sedan en del år tillbaka befinna sig i Germanisches Nationalmuseum i Niirnberg~ (bild 7). På vänstra dörren ser man ett mänskligt kadaver utsträckt i ett ödsligt vinterlandskap, på den högra blommar marken utanför en liten stads murar och torn, ett kärl ek.spar , en ung man och en un g kvinna 105

Bild 2. »Pysslingarna» på Hesslebergaduken.

i eleganta kläder, håller en hövisk »conversation galante » och nedanför deras fötter tumla i gräset ett par rara, spritt nakna bytingar, gosse och flicka. Man har ansett (LUTZE), att dessa på sin plats onekligen litet överraskande assesoarer vilja försinnliga Tvillingarnas stjärnbild, i vars tecken vårmånaden maj står. Det är ju möjligt - men nog ligger väl under denna astronomiska kalenderbild också en allusion på det blyga hopp, de båda förälskade se fram emot: barn och efterkommande lekande under ögonen av en lycklig far och lycklig mor. · Och i överensstämmelse med denna motivavfattning och denna tydning är jag nu benägen att se de båda besynnerliga pysslingarna på Kulturens Hesslebergaduk. Det är antagligt nog, att det förnäma äktapar, som låtit avbilda sig i full stass vid foten av det symboliska stamträd, varpå man hängt släktens vapen , ingått sin äktenskapliga förening just i maj, tvillingarnas månad, och att det alltså är det, de båda pysslingarna på markplanet under dem ha att i första hand berätta. Men också här ligger det nära att ana antydningen om ett välbehagligt framtidsperspektiv i form av frisk och vacker avkomma, nya gröna skott på stamträdet. Är det inte med en viss mening en liten 106

Bild 3·- 5. Lekande barn och Vildmansfamilj . Kopparstick av ~1cister bXS, 1400-talets slut.

Bild !i . Apfamilj. Kopparstick av Mci s krhXS 1400- tal et ss lut.

lekkamrat, en page, också satts in här m ed en barnlek sak , ett bilboquet-sp el, i h a nden ? Han skall roa sitt un ga h errsk a p, nä r d en tiden k ommer. Den s tela, h e raldi skt betona de pa raduppställningen får en fl ä kt a v intimtiet och h emmavä rme genom d essa vinka r om va d man vänta r, då man gifter sig, a nbra gta som diskreta antydningar i margina len till ä ktenskapskontraktet. NOTER. Till de d ä r n ämnd a brode ri erna kommer ä nnu e lt, de t ä ldsta av samtliga, som jag publi cer a t i Götebor gs och Bo huslä ns fornminn csfö r e nings tidskrift 1939, s. 53 ff., fr å n Ytterb y ky rk a, Bohuslä n. 2 FL EC HSIG, Der Meister des H a usbu chs a ls Zeichne r flir den Holzschnitt (Mon a tsheft e fiir Kunstwi ssensch a ft Hll 1, s. Hi:J ff.), L E HHS, Geschichte und kritisch er Ka ta log des . .. Kupfers ti chs im XV. J a hrhundert VIII (1932), s. 105 ff. 3 H ä r å ter givet eft er Die de utsche Kun st III (u. å.), fär gbil. till h äfte 9 (med text av EB ER H AR D L u T ZE) . Angående m oti ve t och dess ikonografisk a ställning se VA N J'vI ARLE: Iconog r a phie de !'a rt p r ofa ne au moyen-åge et a la r en a issa nce Il. All egori es c t symbolcs (1 932), s. 402 f. 1

108

Bild 7. »Livet och döden». Dörrmålningar till ett al tarskåp av sydtysk miistarc. Germanischcs Museum,Nlirnberg.

109

STOLEN GENOM 300 ÅR ETT APHOPOS TILL KULTUHE NS STOLUTSTÄLLNING 1941

Av WILLI.4.M KARLSO N

tolen som profanmöbel är en n ykomling i kretsen av våra bohagsting. Den uppenbara r sig und er 1500-ta let och blir m era a llmän först under det följande århundradet. Vid denna tid utgjord es rummens sittmöbler av väggfasta eller lösa bänka r, som för bekvämlighets och prydnads skull stundom b elad es m ed hyend en och dynor. Även kistan tjänad e

Bild 1. Stol av omåla d ek , 1600-talcts förra del. På sitsen lades ett h y cncle. J<.M . 32.7~) 4.

110

länge såsom sittplats . Att stolen ännu under s lutet av 1500-ta let var en jämförelsevis sällsynt möbel k a n man sluta därav , att i bevarad e inventarier frå n Stockholms slott på Erik XIV:s tid endast upptagas ett tiotal sto lar, m edan bänkar och pall a r uppräknas i hundrata l. I ett inventari um över Läckö frå n 1615 förtecknas 17 sto lar och 11 bänkar och säten, vi lket visar, att sto larnas a nta l i h errem a nsh emmet ännu ick e hunnit upp i någon högre siffra. Av d en slags väggfas ta bänka r, som voro brukliga under 1500-talets sena re hälft finnas ännu en del b evarade t. ex. i Kalmar slott. Ännu under slutet av 1600-talet omtalas i h errem a n shusens inventa rier lösa bänkar a tt sätta framför borden , såsom på 1670-talet i förtecknin garna över Ebba Bra h es lösegendom.

Bild 2. Stol av omålad ek, d ekorerad rygghricka , 1600-ta lcts föna del. Ben en i sen are tid avsågade n edti ll. JCM . 16.986.

111

Den äldsta sto ltypen, sådan den tedde sig omkring 1600 och fram mot 1600-talets mitt, representeras i Kulturens samlin gar a:v stolarna å bild. 1-2 . Karakteristiskt för denna är den raka ryggen m ed sin fyllda ryggbricka och sin a ståndare, som löpa i ett med bakbenen och överst avs lutas med utskurna toppar. Frambenen med sin a slåar äro lika ledes raka. Efter moderna mått är den ovariligt hög, men detta var en skyddsåtgärd mot golvkylan liksom slåarna voro ett stöd för de uppdragna fötterna. Där slåarna ännu äro bevarade, bära de tydliga spår av den nötning, som uppstått härigenom. Vår stol har dessvärre i senare tid sågats av nedtill och därigenom förlorat sin a ursprungli ga proportioner. Stolen i bild 2 är av exakt samma typ men något mera avancerad ifråga om utstyrsel. Så ha ben en fått svarvad

Bild 3. Stol av björk m ed stoppad sits oc h kl iidsel av hrnnt läder, 1600-talets mitt. !CM. 16.945.

112

profil och försetts med dubbla slåar, r yggbrickans övre kontur profilerats och d ess fält ornerats i låg relief. Årta l, vapensköldar och initialer voro också va nliga prydnader på d en na platta. Klädseln på dessa stolar, om d e h ade n ågon sådan , var alltid lös och utgjordes av dynor och hyenden , varom tidens inventarier lämna go tt besk ed. De kunde vara av skinn eller tyg m ed vävda ell er sydd a mönster , ej sä lla n av m yck et praktfullt slag. I boupptecknin gen efter Gustaf Oxenstierna på Tyresö 1648 förtecknas sådana av bland annat svart ,, Gyllen Sammetz ,,, av brunt och gult damas t, ett par ,, af uthklipt guhlt tafft m ed Ryning och bielcke wapn ,, . Huru denn a stoltyp vid 1600-talets mitt förändrades visa stolarna bild 3-4. Det m est på fallande ä r, a tt ryggen fått h elt

Bild. 4. Stol a v omålad bok med s toppad sits och rygg, kl äds el av brunt liider,1600-tal e ts mitt. K.M. 9.767. 8

113

rak avslutning och benstöden blivit spiralsvarvade, med »föttren swarfwade wridna », som inventariernas beskrivning ibland lyder. För övrigt är den nya stolen alltjämt hög i sitsen - Kulturens stolar äro även i detta fall avsågade - och har sin infällda ryggbricka. En nyhet är också armlänstolen eller karmstolens uppträdande. Kulturen äger ingen sådan. Med hänsyn till damernas vida kjolar äro länstolarna ganska breda i sitsen. Armstöden äro i början raka men få med tiden en svängd profil. Även ryggstödet växer efter hand på höjden och får en svag lutning samt antar under 1600-talets senare hälft det utseende, som framgår av bild 4. Den blir också lägre i sitsen, beroende

Bild 5. Stol av björk m å lad rödbrunt, stoppad sits och rygg med klädsel av grönt kläde med broderi i färger, 1600-talets senare del. K.M. 14.149.

114

på, alt de kalla stengolven i allmänhet ersatts av trägolv , ej sällan med vackra parkettmönster. En slags vilstol, närmast konstruerad efter engelsk förebild, »farfarsstol», kom i bruk hos oss under slutet av 1600-talet. Bild 7 ur Kulturens samlingar illustrerar denna typ, som ur konstruktionssynpunkt överensstämmer med tidens övriga stolar. Stolen s synliga delar av trä började med 1600-talets senare hälft få skulptural utsmyckning såväl på ben- som armstöd. » Föttren swarfwade wridna m ed giorde Leion på Lähnen » lyder stundom inventa riernas beskrivning. Även rosetter och blad förekommo bland de dekorativa detaljerna.

Bild 6 . Stol av fur och hjöl'!> med stoppad sits och rygg, kliidsel av m illlgfiirgat korssty ngsbroderi på stramalj, 1600- t a lets senare del. JCM . 1.498.

115

Stolklädseln var iinnu understundom lös, men med 1600talets mitt hade den fasta stoppningen införts och denna blev snart nog allmän. Såväl sits som rygg stoppades med tagel, men även halm omtalas på enklare stolar. Klädseln utgjordes av läder eller tyg. Vad det förra beträffar, kunde det hända, att ryggbrickans stoppning slopades och att endast skinnet spändes över ståndarna som på en trumma. De till överdrag eller, för att bruka tidens term , )) öfwertåg )) brukade stofferna förekommo i rik variation. Det bruna kalvskinnet var till att börja med mycket vanligt - därmed äro fyra av Kulturens stolar klädda. Gällde det ett mera luxuöst utstyrt gemak valde man gyllenläder, som då ofta harmonierade med väggbeklädnaden i rummet. Av detta material fanns det mycket

Bild 7. nFarfarsstoli> av e k, helt stoppad och invändigt klädd med brunt läder fäst med tiinglikor av mässing, 1600-talets senare del. ICM. 94H.

t tö

att välja på såväl ifråga om mönster som färgställningar , från de mest färgrika till sådana i svart och silver, avsedda för sorggemaken. Mönstren kunde vara rent ornamentella, figur- , bladoch blommönster eller hela bildscener (Se Kulturens årsbok 1940, sid. 57.) Av andra skinnsorter brukade till klädselmaterial, förekommo t . ex. karduan och kassian i olika färger, som svart, vitt, blått och rött. Av textila stoffer omtala inventarierna gobelin, sammet, siden, brokader, kläde, rask samt hårduk eller annat material med broderad dekoration. Stolen bild 5 är överdragen med grönt vadmal med tråd- och applikationsbroderier i färger och stolen bild 6 m ed helt broderi i petit point-söm likaledes i färger. Både ryggstöden och ryggstödsstolparna voro i allmänhet klädda med motsvarande material såsom en

Bild 8. Stol, crown chair-typ, av omålad björk, stoppad i sits och rygg och klädd med gyllenliider färger, om kr . 1700. !{.~[. 1:u05.

117

närmare granskning av bilderna ge vid handen. Även oljemålning på väv imiterande läder förekom stundom. Såväl lädret som den textila klädseln fastgjordes m ed storhuvade mässingsstift, tänglikor. Var klädseln av läder, följde vanligen ett kantprofilerat band av samma material sitsens och ryggens konturer och bildade det direkta underlaget för stiften . Vid textil beklädnad var det band eller fransar i guld-, silvereller silketråd eller blandat, som sattes omkring sits, rygg och armlän, där sådana funnos. För den från fransk möbelkonst , närmast Loius XIV, inspirerade Precht- eller guldbarocken, så kallad emedan alla blottade träytor voro h elt förgyllda, äger Kulturen tyvärr icke någon representant. En rikt skulpterad och förgylld gueridon

Bild ~I. Stol av griinm[dad bok med stoppad, liis sits, i senare tid kliid<l med y lletyg i skiilbladsteknik, 17 00-talets förra del. !{. M. 33.84-8.

118

från denna tid markerar på utställningen denna fas i stilutvecklingen. En lucka i Kµltur ens stolbestånd utgör också bristen på de från engelsk möbelkonst influerade stolarna m ed rottingflätad sits och rygg samt pilastersvarvade stöd och med reliefsnidade lister omkring ryggfälten och på frambensslån. Typen har efter herremansinventarierna a tt döma varit rikligt företrädd i Sverige under 1600-talets senare del och 1700-talets början, sannolikt både av engelskt ursprnng och av här i Sverige eftergjorda. De uppträda ibland under benä mningen »Engelska Armlähnstolar» och beskrivas såsom varande försedda m ed infällda flätningar av »röttel'», rotting, i »Owahla » eller annorlunda formade fält. Ur dekorativ synpunkt tillhörde den »Crown chair»-typen, en i

Bild 10. Puderstol av björk och fur, ny målning i grönt med dekor i svart och rött, 1700-tale t s mitt.

119

England efter restaurationen 1660 utbildad typ, vilken fått sitt namn av den kronprydnad, som var placerad i ryggstödets topp och på framslåns översida. På i Sverige utförda stolar av denna typ var Karl XII :s namnchiffer ingalunda ovanligt. Hos oss ersattes rottingflätningen stundom med stoppning i denna stoltyp, och av denna sort äger Kulturen några stycken representanter. Med tiden urvattnades detta kronmotiv och ersattes av rent vegetabila mönster, såsom i stolen bild 8. De spolformade benstöden blevo med tiden buktade och skulpterade och fingo tassformad avslutning nedtill. Bakbenen erhöllo en lätt svängning bakåt och fingo nedtill en fyrkantig kloss. Framslån följde ryggstödskrönets utveckling ur dekorativ synpunkt och hade snart hunnit därhän, <ltt

Bild 11. Stol av ljusbrunt målad björk med lös, stoppad sits klädd med brunt läder, 1700talets mitt. Holländskengelsk stilp:"ivcrkan. J\.M. 23.520.

120

man har svårt för att ur dess former söka sig tillbaka till dess ursprung. Med 1600-talets mitt b erikas vårt sittmöbelsförråd med den efter tidens språk b enämnda kull ers tolen eller vad vi efter 1700-talets vokabulär pläga k a lla taburett (av tambour = trumma) . I sin fotställning följer den stolens utveckling och får anses som en stabiliserad form av tidens så vanliga fällstol, som uppstått redan und er antiken och sedan genom sin praktiska konstruktion levt kva r genom olika tid såldrar. Inventarie rn a kalla den vanligen fältstol. Den m edfördes alltid på reso r och tillhörde även lägerlivets möbelinventarier . Den blålonad e oljemålningen, som täcker Kulturens kullerstol , är tydligen ursprunglig liksom det i brun oljefärg m å lade klädsel-

Bild 12 . Armstol av björk, i senare tid grönmålad med förgylld dek or, lös, s toppad sits, 1700- talets mitt. Holl ä nd skengelsk stilpåverlrnn. lCM . 8.014.

121

tyget med sin vitmålade kantbård av förenklad Berainkaraktär, bild 31. Materialet i herremansstolar från 1600-talet och 1700-talets första årtionde växlade mellan ek, furu , björk och bok, om de voro av inhemsk tillverkning. I engelskt importgods av detta slag var valnöt mycket va nligt, liksom ek. Andra länder varifrån stolar importerades voro också Holland, - »Hållandz stool aff Rijss » (rotting) omtalas ibland i inventarierna Tyskland - Danziger- och Hamburgerstolar - samt Frankrike från 1600-talets slut. Under 1700-talets första årtionden fortleva dessa engelskinfluerade stoltyper, och under fortsatt engelsk påverkan och med holländska influenser skapas en övergångsstil till rokokon ,

Bild 1:1. Armstol av vitm å lad björk, stoppad i rygg och sits, klädseln ej ursprunglig, 1700tal ets mitt. Franskpåverkad stil. !CM. 17.654.

122

som vi hos oss kalla Fredrik I :s stil. Efter franskt stilschema benämnes denn e övergångsperiod regence efter h ertigens av Orlean regemente. Från engelskt håll är det närmast Queen Anne-stilen, som är den inspirerande faktorn m ed dess volutsvängda ben och avrundade ryggstöd . Via Holland och även England kom ett kinesiskt inslag att göra sig gällande genom de ostasiatiska handelskompanierna, närmast beträffande dekoren , liksom Berain-stilen i detta avseende alltjämt avsatt sina spår. Se denna å rsbok för 1940, sid. 59. I allt märker man en sökande stila nda , som arbetar sig fram till en renodlad stil, och d enna stil blev i tiden s fullbordan rokokon. Rokokons införande i Sverige hör intimt samman med uppförandet av Stockholms slott och dess möblering. Här är det

Bild 1.J.. Stol av vitmå lad björk m ed lös, stoppad s its, 1700-talets mitt. Fra nsk påverkad stil. !CM. 17.726.

123

i första hand d et fran ska stilinfl y tandet, som gör sig gällande, dels genom till Frankrike för studier utsända svenska kon stnärer och konstha ntverkare, dels direkt genom hit inkallade fra nsk a y rkesmän . Den efter de fran ska riktlinjerna utbildad P rokokon blir under ungefär ett kva rtsek el hos oss den , som dominera r i kun gens slott och i a delns och a ndra ståndspersoners gemak. Para ll ellt med d enn a löper den rokokostil , som huvudsa kli gen dirigeras av fortsatta holländsk- en gelska influenser och avsa tt sina spår förnämligast i tidens präst- och borgarhem m en även h ade sina utlöp a re i a llmogeh emm en. Denna senare stil kallas i våra dagar populärt »bondrokoko », ett h elt felaktigt b eg rep p, då dess gen es is icke h ar det ringaste m ed bondekulturen att göra. En rikti ga re benämning vore i så fall

ilild 15. Stol av ljusblåm å lad bj ör k med lös, sto ppad s its klädd m ed mönstrat fl ossa tyg i fä rge r, 1700-talets senare d el. Engelskpåverkad gustaviansk s til. KM . 30.St l.

124

präst- eller borgarrokoko, då stilen som kulturföreteelse närmast hör hemma i dessa kretsar. Medan den franskinspirerade rokokostolen h ar fyrsidig rygg, i allmänhet stoppad eller rottingflätad, samt benstöden vanligen nedåt avslutade i någon volutbildning och saknar benslåar har den andra a lltid bågformat ryggstöd med en profilerad skida i mitten, · ofta en klo- , bolleller tassformad fot samt benslåar. Såväl den franska som den holländsk-engelska rokokon äro representerade i Kulturens stolbestånd. Bilderna 13-14 giva exempel på den förra, medan den andra kommer till uttryck i stolarna bild 9-12. Ifråga om stoppningen är på fåtö ljerna endast mellanpartiet av a rmlänet stoppat, och ryggstoppningen ibland så utförd att den hålles fast med reglar och helt kan

Bild 16. Stol av gråmålad björk med lös, stoppad sits, klädd med tlamskviivnad från den HOGBERGOXELGHENSl(A kretsen, 1700-talets senare del. Engelskpåverkad gustaviansk st il. K.M. 30.841.

125

tagas ut. På sitsarnas stoppning lades i armlänstolarna lösa plymåer, stoppade med dun. Endast i undantagsfall äro dessa numera bevarade. En för rokokon helt ny stoltyp är den så kallade puderstolen. Se bild 16! Måhända är det denna som tidens inventarier och liknande handlingar avse med benämningarna »hörne»och »trekantstolar». Den brukades vid toalettbordet men förekom även som skrivstol. Vårt exemplar har skidor i ryggen , men denna kunde också efter franskt föredöme vara helt stoppad. Nya former för fåtöljen skapades också med nya namn , men Kulturen äger inga av dessa i sitt möbelförråd. Kullerstolen eller som den vid denna tid kallas taburetten levde alltjämt kvar, till sin form danad efter den rådande tidsstilen.

Bild 17. Stol av björk mahognyimiterande rödbrun färg med lös stoppad sits, 1700-talcts senare del. Engelskpåverkad gustaviansk stil. ILM . :l3.48!i. i

126

Björk och bok voro vanligt material till rokokons svenska stolar. Samtida handlingar, som förteckna möbler, nämner också stundom ostindiskt trä och valnöt. Den reliefskurna dekoren bestod av snäckor, musslor, vegetabila detaljer och rutverk. I praktgemaken härskade förgyllningen eller kineseriet, i enklare interiörer målning i pärlgrått, grönt, brunt, gulaktigt, ljust blått och rött. Klädselmaterialet utgjordes av siden, kinesiskt och europeiskt, sammet, schagg, trip, satin, damast, flanell, kattun, kläde, lärft, saffian, sits eller läder av någon sort. Rokokon blev ej långvarig hos oss. Man tröttnade på dess tillgjordheter och förkonstlingar och började längta efter alster av det praktiska förnuftet. Källan till inspiration för en ny stilriktning gåvo de på 1760-talet påbörjade utgrävningarna i

Bild 18. Stol av förgylld bok med medaljongformad rygg, stoppad sits och rygg, 1700-talets slut. Franskpåverkad gustaviansk stil. ICM . 26.297 .

127

Herculanum och Pompeji, och det dröjde ej länge, förrän resultaten härav började visa sig i den konstindustrie lla produktionen. Vad stolarna beträffar raknade rokokons buktande linjer och dess dekorationsdetaljer utbyttes mot antika motiv. Hos oss kalla vi denna nya stil den gustavianska, emedan den i stort sett sammanfaller med Gustaf III :s regeringstid. En stil börjar och slutar emellertid ej sådär plötsligt. Det skapas alltid övergångsstadier, där gammalt och nytt smälta samman. I Kulturens stolbestånd ingår också en r epresentant för en sådan sammansmältning, där ryggstödet tillhör den engelsk-holländskt influerade rokokon, medan sarg och ben fö1.,eträda den nya stilen. Renrasig gustavian efter fransk förebild är däremot stolen bild 18. Genom kungens helt fransk-

Bild 19. Stol av vitmålad björk m ed förgylld dekor, stoppad sits och rygg med klädsel av grönt mönstrat siden, 1700-talets slut. Sengustaviansk stil. K.M. 7.982.

128

orienterade inställning till kultur och konst blev fransk stil helt normgivande för de högre ståndens interiörinredningar. Nya skoltyper uppträdde på scenen, som voyeusen och fumeusen, liksom namnen av franskt ursprung. I Kulturens samlingar förekomma tyvärr varken dessa eller några typer av fåtöljen, sådan den franska smaken utformade den. Liksom under rokokon en holländsk-engelsk stoltyp uppträdde parallellt med den franska , kan man konstatera en liknande företeelse under den gustavianska tiden. Här är den dock enbart engelskpåverkad. Som bekant framträdde vid 1700-talets mitt inom den engelska möbelkonsten en arkitekt vid namn THOMAS CHIPPENDALE (d. 1779)' efter vilken en helt särpräglad stilriktning fått sitt namn. Genom de livliga han-

Bild 20. Få tölj av björk och fur, vitmålad m ed förgylld dekor, stoppad rygg och sits, mönstrat grönt siden, omkring 1800. Sengustav iansk stil. KM. 30.326. 9

129

delsförbindelserna m ella n Sverige och England via Göteborg nådde d enna stil även vårt land. Stolen sid. 41 i Kulturens årsbok 1937 är en utmä rkt r epresentant för denna stil fast knappast från Chippendales egen verkstad, förmodli gen likväl införd från En gland. I originalstilen k a n man under olika perioder spåra såvä l gotiska som kinesisk a och Louis XVI-betonade inslag. Det var Chippendale, som förde m a h ognyn på mode! inom möbelsnickeriet, och vår stol är också utförd i detta träslag. Andra engelsk a möbelarkitekter, vars verk samhet avsatt spår i vå r svenska möbelkonst under d et sluta nde 1700-talet och omkring 1800, äro t. ex. TH. SHERATON och A. HEPPLEWHITE. Sven ska stolar inspirerade av dessa mästares a lster äro såda n a

Bild 21. Stol av ma hog nyfan era d fur m e d b csl:ig av förgylld brons, stopp:i d rygg oc h sits, 1800-talets b örjan. Empirstil. K.M . 10.985.

130

som bild 15- 17 visa. Den å bild 17 ä r till och m ed målad i mahogn yfär g för att komma origina let närma re. Variationerna a v r yggbricka ns utfor mnin g i d essa stola r är synnerli gen rik , och ty perna ä ro särskilt företrädda i Väs tsverige. Träslag och kläd selma teria l i de gusta via n sk a stolarna ä ro utom det ovan på pek a de m a hogny in slaget d esamma som und er den n ä rm as t föregåend e p erioden . Under 1790-ta let fra mträ der en n y stila rt in om vå r kon stindustri , d ~ n sen gusta vi a nsk a, närmas t inspirerad av d en franska direktoirs tilen m ed form - och d ekora tionsförebilder inom den romerska och grekisk a och delvis ä ven den egyptiska k ons tvärlden. Den direkta konta kten m ed dessa antikens ska tter förm edlades gen om Nap oleons fälttåg. Företräda re

Bild 22. Ba rn s tol av m a hogn y , s topp ad och kl iidd m ed svart s kinn , 1800t a let s b örj a n. E mpirstil.

131

för denna sengustavianska stilfas i Kulturens stolbestånd visa bilderna 19-20. Fåtöljen med sin charformade rygg är synnerligen typisk för tiden omkring 1800 och återgår direkt på antika stilförebilder liksom den enkla rygglänstolen. Taburetterna växa nu ibland ut till små bänkar med genombrutna eller stoppade sidolän men kunna också se ut som bild 34 visar. Dekoren på ben, sarg och ryggstöd är snidad eller vanligen pålagd i gips, förgylld eller bronserad, medan stolen för övrigt är vitmålad eller förgylld. Medan både rokokon och den gustavianska stilen företrädesvis brukat dun och fjäder, återgick man nu till taglet. Stoppningen blev hård, rak och flat med stela och skarpa kanter. Till klädsel brukades samma material

Bild 23 . Stol av polerad hjörk med gotiserandt' ryggdekor, lös, stoppad sits med senare kliidscl 1830-talet. !CM. 36.12:i .

132

som tidigare, endast mönsterbildningen var danad efter tidssmaken med medaljonger, lagerkransar, lyrmotiv, amoriner, motställda fåglar o. s. v. Även skinn brukades alltjämt som klädsel. Direktoirstilen kom a tt bilda ett övergångsled till den rena empiren eller kejsarstilen. Denna utbildades i Frankrike under 1800-talets första år, och dess daningstid sammanföll med Napoleons första år som kejsare. I stället för målning och förgyllning gör man nu bruk av ädla, polerade träslag, framför allt mahogny. Ofta skedde detta genom att sätta faner av finare trä på ett enklare blindträ. Till formen blev empirstolen tung, skapad som den var efter förebilder direkt ur antikens arkitektur. Som utsmyckning nyttjades vanligen beslag av förgylld

Bild 24. Stol av mahognyfanerad björk med lös, stoppad sits kl iidd med ylle, 1840-talet. Bie<lermeier. !CM. 36.273.

133

brons i form av sfinxer, masker, fascesknippen, facklor, trofeer m. m., vilka fästes på den polerade ytan. Hos oss har denna mahognyempir blivit kallad Karls Johansstilen, då den närmast sammanföll med denne monarks regeringstid. Liksom inom tidigare stilfaser kan man även under denna konstatera en mera aristokratiskt och en mera borgerligt betonad linje. Här är det emellertid ej olika stilinfluenser, som göra sig gällande i de båda linjerna utan fast mer materialet, som utgör den särskiljande faktorn. Man kan också benämna dem den rent franska linjen och den mera nationellt betonade. I förra fallet är materialet mahogny eller annat ädelt träslag med dekor av förgylld brons, medan i det senare björken, vanligen ljuspolerad med dekor svart intarsia eller pressat mässings-

Bild 25. Stol av mahognyfanerad fur med lös, stoppad sits klädd med ylletyg, 1800-talets milt. !CM . 18007.

134

bleck, är det karakteristiska. Denna björkempire är mera lämpad för vardagens hemtrevnad, medan mahognyempiren hör hemma i representationssalongen. Båda dessa antydda stillinjer äro företrädda i Kulturens stolbestånd. Länstolen med den antikt sköldformade ryggskidan är en visserligen sen men god exponent, och den nästan i stenstil uppbyggda mahognystolen med de förgyllda bronsrosetterna är ett typiskt utslag av tidens arkitekturalt inställda möbelkonst, bild 21 och 26. En liten barnstol från tiden, bild 22, utförd i mahogny och klädd med svart läder är också typisk för tidens möbelkonst. Jämte tyg var skinn ännu i bruk till möbelklädsel men föll med denna period helt ur modet.

Bild 26. Armstol av mahogny och mahognyfanerad fur med stoppad, ylleklädd sits, 1800talets mitt. K.M . 36.220.

135

Med empirestilens slutfas biedermeiern, 1830-40-talen, upphörde den sista självständiga möbelstilen under 1800-talet. Biedermeierstilen har av somliga uppfattats som en urvattnad utlöpare av ·e mpiren, av andra som en kompromisstil mellan Louis XVI i tysk översättning, den s. k. »Zopfstilen », och engelsk möbelkonst. Den kom som stil aldrig att spela samma roll som föregångarna. Ett par variationer på stolryggarnas utformning under denna period visa bilderna 24- 25. Taburetten antar stundom nästan exakt samma form som antikens bronstaburetter, bild 33. Materialet växlade liksom tidigare mellan mahogny och björk. Redan under 1830-40-talet började stilupprepningarnas tid . Nygotiken inledde serien, och härefter följde under 1850- 60-

Bild '27. Stol av mahogny och mahognyfanerad fur med stoppad sits och rygg och kliidsel av blommigt ylle, omkr. 18!i0. Nyrokoko. !CM. 35 .399.

136

talet nyrokokon, med 1870-talet nyrenässansen och därefter en nygustaviansk stil under århundradets sista del. Alstren av samtliga dessa stilföreteelser äro i regel prov på ett förstklassigt och gediget snickeriarbete, men de ge på intet sätt uttryck åt den smak och stilkänsla, som en gång dikterade originalstilarna. Kulturen har ett ganska gott urval av stolar, som företräda dessa repetitionsstilar. Gotisk påverkan återfinnes i den genombrutna ryggbricken på stolen, bild 23, från 1830-talets mitt, och bilderna 27-28 lämna goda exempel på huru vid 1800talets mitt nyrokokons stolar sågo ut. Stolarna kunde förekomma både med och utan stoppning. Ett mellanting mellan nyrokoko och nybarock torde man kunna se i stolen bild 29,

13ild 28. Stol av björk polerad i svart med ljusare ådring, rottingtliitad sits, omkr. 1860. Nyrokoko .

137

som med sin stoppning och polstring delvis är uppbyggd på ett järnstativ. Nyrenässansen på 1870-80-talet, närmast nybarocken , åskådliggöres på utställningen av en stol, utförd i ek, stoppad och försedd med reså rer i sitsen. Den svarta päronträstolen med sin fjädrade och polstrade stoppning och klädsel m ed gulbrun plysch från 1880-talet har inte just mycket av den gustavianska förebildens grace och väl avvägda proportioner, bild 30. En stoltyp, som 1800-talets senare hälft verkligen skapade och tycks ha varit m yck et förälskad i, är gungstolen. Den kan väl icke tillskrivas några större es tetiska värden, och det kan inte ha varit sådana, som gjorde den så populär. Populariteten kan den endast ha nått av praktiska skäl. Det fanns väl knap-

Bild 2!J. Stol med ben av trii och övrig konstruktion av jiirn, helt stoppad med klädsel av blå mönstrat ylle, omkr. 1870. J{.i\1. 38.557.

138

past ett h em den tiden , som icke ägde en sådan , och i univer sitetsstädernas studentkulor tillhörde d en det stående rumsinventariet. Huru m å n gen student har inte gungat sin själ till ro under tentamensh etta n s feb ri ga iver i en sådan pjäs! En korsstygnsbroderad matta och en ryggkudde förhöjde alltid dess b ekvämligheter. Dess efterträd a re, d en a m erika nska gun gstolen m ed f jädrar, kunde a ldri g ta upp tävl a n m ed sin föregångare i fråga om popularitet. Kulturens gun gstol har tillhört det W\tlffsk a h emmet i Lund. Omkrin g sek elskiftet framträdde ä ntligen en n y stil inom konstindustri en , jugendst ilen . Denna sa tte starka spå r efter sig inom a ll a k onstens om råden och icke minst genom möbelkon sten . I sin friska nyskapa rglä dje sökte jugend stilen nya

llild 30. Stol av svartpolerat pärontrii, s t o ppa d s its oc h rygg m ed kl iid sel av g ul plysc h , omkr. 1890 . ICM . :15.GH .

139

.:...

Bild 31. Taburett, »kullcrstol», av ljusblåmålad björk och fur, stoppad sits med klädsel av oljcmålacl buldan, 1600-talets slut. KM. 32.795.

Bild 3:.!. Taburett av \"itmålad björk med förgyllning, stoppad och klädd med gult siden, 1700-talets slut. Gustaviansk. ICM. 7.!)84.

140

Bild 33. Taburett av mahognyfanerad björk, stoppad och klädd med mönstrat och skuret sammet i r ö tt, 1840-tale t. Bieclermcic r . ICM .37 .!l!l!l.

Bild 34. Taburett av vitmålad björk med förgyllning, klädsel av gult siden, omkr. 1800. Empire.

141

former, som skulle vara fria frå n d en föregående tidens återupprepning av de traditionella stilformerna. I mycket av d ess böljande, vegetativa ornamentik och form å terfinna vi emell ertid en exotisk klan g, som erinrar om japansk konst samtidigt som d en är nära b es läktad m ed gotisk stil och k ä nsla. Någon god r epresentant för jugend es tetikens stilformer h a r Kulturen tyvärr icke, vadan här finnes plats för donation . En m ed hän syn till tillverknin gsmaterial et särskild grupp utgöra korgmöblerna, som förekommit i sven skt möbelbestå nd ända frå n m edeltid en .

LITTEHATURH ÄNVISNINGAH. FEULNER, An., Kunstgeschichte <les Möbels seit dem Altertum. 2. Aufl. Berlin 1927. FrsCHER, ERNST, Svensk a m öble r i bild. 2 uppi. Sthlm 1938. Kulturen. En Årsbok. 1937, sidd. -1 0-41, och 1940, sidd. 58-59. LAGERBERG, CARL, Stolstudier i Göteborgs museum. I Gö te borgs muse um. Årstryck 1910. -, Göteborgs museum. Hist. avd elni11 ge n . Högr e stå nds-s a mlin gar. Vägledning. 1-2. Gbg 1917. L AGERQUIST, MAHS HALL, E n d a teringsfråga i g ust av ia nskt möbelha ntverk. I Fataburen 1935. MAcQuom, PEHCY, A histo r y of English furniture. Lond . 1925-28. SCHMIDT, Ron., Möbel. 3. Aufl. Berlin 1917. UPMARK, GUS TAF, Möbler i afdelningen fö1· d e h ög r e stånden. H. 1- -1. Sthlm 1912. vVALLIN, SIGURD, Möb le r fr å n svenska hcl'l'em a n sh em. 1-:'l. Sthlm

1931-35.

142

BYAMOTET I LUND TOPOGRAFISKA NOTISER

.4 v R .4GN.4.R BLONIQVIST

sin rapport av den 18 mars 1914 till Riksantikvarien om grundgrävningen år 1913 för Sydsvenska Kreditaktiebolagets s tora nybygge vid Stortorgets norra sida skriver intendenten G. J:son Karlin , att denna grävning län ge motsetts m ed stora förväntningar. Karlin säger sig h a hoppats, a tt på grävningsområde ts norra del få blotta grund erna till d et Prretorium (rådhus) , som finnes utmärkt på d en Vedelska kartski ssen från 1580-talet, »andra » skulle i stället ha väntat att finna resterna av S :t La urentii kloster. Platsens centrala lä ge i omedelbar anslutning till stadens gamla torg var ju anledning nog till högt spända förväntningar, att viktiga rön angående stadens äldsta förhållanden skulle kunna göras vid grävningsarbetena. Och sådana synas också ha gjorts, ty Karlin utlovar i rapporten en utförlig publicering inom den närmaste tiden av den märkliga grävningen, och lämnar därför endast en kortfattad r edogörelse för undersökningsresultaten . T yvärr blev publiceringen a ldrig av, varför vi av undersöknin gsledarens egen h a nd endast ha rapportens kortfattade redogörelse. Kulturens Lundaarkiv äger em ell ertid från grävn ingen en serie uppmätningskladdar och renritningar, utförda av amanuensen Pär Axel Olsson, samt e tt hundrata l av Karlin tagna fotografier , och Lundasa mlingarna inrymma ett stort antal lösa fynd från platsen. En genomgång av detta material har gett förf. följande bild av grävnin gsundersökningarnas resultat. Grävningen fördes n ed till nivån 36,63 meter , d. v. s. 2,42 m eter under nuvarande marknivån vid bankens sydvästra

143

+39,55

lr -

<~s,n

35,77

I _J~

+36,16

meler

Bild 1. Nivåkarta för bottenleran å griivningsområclet. Siffrorna ange höjd över Lunds noll plan (havet) i meter. Skala 1: 400.

hörn, 39,o5 meter, och 3,37 meter under mark.ytan vid nordöstra hörnet, 40,oo meter. På ett mindre område vid östra sidan grävdes 1 / 2 meter djupare, till 36,13 meter, och på etl område i mitten ännu 10 cm lägre, till 36,03 meter. Bottenlagret utgjordes av moränlera, som i Pär Axel Olssons grävningsanteckningar angives såsom »sandblandad lera » eller »sandig lera>> . Denna lera nåddes på växlande djup på olika platser, och m ed ledning av ett antal avvägningar har nivåkartan bild 1 uppgjorts. Kurvorna där avse moränen, och denna motsvarar i huvudsak den ursprungliga markytan. Det framgår av avvägningskartan, att terrängen haft en kraftig lutning mot väster, alltså mot den djupa bäckravin, som under medeltiden gick längs västra sidan av Stortorget och Stora Södergatans norra del. 1 Största skillnaden i höjd mellan leran

144

/._ (/;V/). Xvart. .f:t Lavrenliu.r ,,_.,. /. (,.lJntlgr å wu'ng 19/J.

·"

- - 6dwy"l.u 0<h tomtindelnt"ng /0,..,, 19/J - - - ny.6y~narlenS" grdrulm;e - - - övre ,/,akt9Nins - - m,dr e schokt9rånJ - ···- ·:· yra"vninp tm.a"1,. .rrl1aJt6ot/nen -·· - ·- 'lraiuiör 9rdvnl''U/.trula 0

J!O

Bild 2. Översiktsplan med bebyggelselämningar anträffade vid grundgräYningen 1913. Skala 1: 400.

Tegelbyggnad murgrund . . . .. .. .. . . ... . .. . . . murrest . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . husgrund . .. . .. .. . ........... tegelgolv. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . brunnar, timrade . . .. 12, 24, 41, brunn av sten .. . . . . ..... . . ... vattenledning . . . . . . . . . . . . . . . . träränna .. ................... . ledningstrumma av sten och trä trärör ...... .. ... . .. ... .... .. . balja .. . . ..... .. . ... ........ . 10

3 6 Ui

5 45 15 14 39 98 11 22

tunnor .... 2, 17-21, 23, 25, 2i-29 stenläggningar 4, 8, 13, 26, 30 - 38, 40, 43, 44, 46, 4 7' 49, 52- 56, 58 broläggning av trä ...... . . ... . 73 plankor ... . ...... 42, 51, 61, 71, i2 pålar . . . . . . . . . . . . . . . . 9, 10, 59, 60 »spöpåle», underändan . . . . . . . . 50 överändan . . . . . . . . . . 48 risgärdesgå rd .......... . ..... 62 hänksystem . . . . fi i, 63--70, 7 4- 97 trästock . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7

145

JJ//r'/). Xvart. Jt .{_aurentius n. r f

/9/J.

Je kilon J -JI.

+36,oo

.flads nollplan

Bild 3. Skiirning genom jordlagrcn i nordviistra d ele n av griivningsomr:"1det. Skala 1: 50.

vid västra och östra tomtgränsen har varit l ,5 m eter. Den nuvarande marky tan s lutning är rikta d mot sydvä st och är icke fullt så kraftig. Kultur- och fyllningslagren över moränen hade sin största mäktighe t, 4,3 m eter , vid nordvästra hörnet (jfr bild 1). Ett par sektioner, bild 3 och 4, visa lagerföljderna i närheten av detta hörn. Av sektionen S-N, bild 3, framgår, att d en i Lund s centrum utbredda gy ttjeartad e kulturjorden , kulturgy ttjan, även här täckte morän en och att den nådde så högt upp som till l ,20 å l,40 m eter under nuvarande markyta. I kulturgyttjan voro inlagrade två c:a 20 cm mäktiga skikt av kalk- och sandstens146

{_//#}). Xvarl. ..ft .l_aurenliu.s' nr/

Jektton mol norr ~z'd A1.

+36,oo

=---------=--= =

1913 /!;!/. 0

- - - -- - . -

:J'and/,/andad lera -

llilcl 4. Skiirning genom jordlagrcn under tegelbyggnaden i nordviistra delen. Skala 1: 50 .

flis (2 och 4 på sektionen), ett knadderlager (5) och en broläggning av kraftiga gråstenar (6). Knadderlagret (34 å översiktsplanen bild 2) angives ha sträckt sig över hela grävningsområdet med en ganska kraftig sluttning från nordöstra hörnet (nivå 38,19 meter) till sydvästra hörnet, nivå 35,G7 meter), höjdskillnaden år 2,52 meter. Stenlåggningen 6 (å översiktsplanen 26, 31, 32, 36, 37, 38, 40, 58) börjar i nårheten av nordvåstra hörnet i knadderlagrets nivå (35 å översiktsplanen), men höjer sig söderut i förhållande till detta. Den förekommer icke på uppmätningskladdarna för områdets södra hälft, ej heller synes den på fotografier över denna del.

147

Kulturgyttjan avslutas å sektionen uppåt av en stenläggning (8) . Uppmätningskladdarna från norra delen angiva för övrigt endast ett mindre parti (33) av denna stenläggning, men från mellersta delen äro inmätta de å översiktsplanen med 33, 43, 46, 4 7, 52-56 numrerade partierna. Vid en noggrant utförd utgrävning av ett parti i nordvästra hörnet hittades i och under knadderlagret bl. a. 13 st. s. k. borgarkrigsmynt (från tiden 1241-1377) och 2 st. myntstämplar för mynttyper slagna under Erik Menved (1286-1319) resp. Magnus Eriksson (1332-1361) .2 Av dessa fynd att döma bör knadderlagret ha tillkommit under 1300-talets tidigare hälft. Denna tidsbestämning utgör utgångspunkten för bedömandet av åldern på kulturlagren närmast över och under och därtill hörande bebyggelselämningar i områdets nordvästra del. Lösfynden voro synnerligen talrika, men det är överraskande, att föremål bevisligen stammande från äldsta medeltid äro mycket få. A stora delar genomgrävdes dock kulturlagren ända ned till bottenleran. Beträffande det område vid östra sidan, där grävningen fördes ned till nivån 36,13 meter, anmärkes emellertid i grävningsanteckningarna, att lagret närmast moränen var fattigt på fynd. Det enda föremål, som säkert stammar från 1000-talet, är ett i Thumatorp präglat mynt från Knut den heliges tid , 1081-1086, funnet i sydöstra delen strax ovan schaktbottnen. Av äldre svartgods från 1000-1100-talen hittades inte mer än 7 skärvor, bild 5, däremot stora mängder tyskt stengods och glaserat lergods från medeltidens mitt och senåre del. En betydande samling skofragment tillvaratogs, däribland 32 så pass fullständiga ovanläder att skotypen kan bestämmas. Av dessa tillhörde 30 snörskor, slejfskor och remskor av 1300-talets typer, medan en remkänga kan tidsbestämmas till 1100-1400-talen och en sidsnörsko till 1200-1400talen, bild 9. De sirade skinnpungar, bild 8, samt svärd- och dolkslidor, bild 11, som ingå i fyndmassan, kunna hänföras till 1300-talet. Bland kammarna, bild 7, är endast en av äldre typ; den hittades i kulturgyttjan under knadderlagret. Fyndsamlingen innehåller 16 bestämbara sporrar. Därav äro 6 triss-

sporrar från tiden efter 1200-talets mitt och 10 piksporrar från 1100-1300-talet, bild 6, medan 1000-talets piksporre med skänklarna böjda endast i ett plan alls icke är representerad. Det är med hänsyn till den genomgående yngre karaktären hos dessa någorlunda daterbara föremålsgrupper man bör bedöma de vid grävningen funna hästskorna, bild 10. De utgöra en betydande samling, icke mindre än 124 st., om alla fragment medräknas, omfattande alla från Lund kända typer. Icke mindre än 87 äro försedda med uppgift om fynddjup, och de äro fördelade på olika lager enligt nedanstående tabell, vartill dock måste fogas en reservation för felaktigheter beroende på bristande exakthet i fynddjupsuppgifterna. Under knadderlagret Hästskotyp

Nedre

Övre

I lmadderlagret

Över knadderlagret

hälften av kulturgyttjan

1/2 tliksko

/•

tliksko

Triangelsko

17 7

Toffels ko

Hel tliksko

Flertalet av 1 / 2 -, "/.- och hela flikskor ha således legat i och över knadderlagret från 1300-talets tidigare hälft. De fasta bebyggelselämningarna utgjordes huvudsakligen av brunnar, avskrädestunnor, ett system av träbänkar samt grunden till en tegelbyggnad. Tegelbyggnaden (1 å bild 2) hade grund av kraftiga gråstenar, som nådde ned till knadderlagret. Grunden nådde uppåt c:a 30 cm över stenläggningen 8 å bild 3. Efter en 35 cm bred indragning vidtog dagermuren, som underst hade ett skift huggna sandstenar och däröver tegel i munkförband, bild 4. Det är tydligt, att tegelbyggnaden icke är äldre än stenläggningen 8 och att den tillkommit mot medeltidens slut. 149

1o c....

======='

·,

____ _---- .

--)

Bild 5. Skål, krukor och hängkiirl av iildre svartgods, rekonstruerade efter enstaka skiirvor.

Brunnarna voro till antalet fem. Därav var en (15) försedd med stenskoning och med tilloppsrör av utborrade furustammar (14). Den härrör tydligen från nyare tid. De övriga hade timrad holk av den vanliga typen med 4 hörnstolpar och utanför dessa liggande väggbräder,3 och synas icke h eller de vara av högre ålder. Såvitt man kan döma av fynden i fyllningsjorden har brunnen 24 existerat under medeltiden; i den hittades bl. a. skärvor av glacerat lergods från 1300-1400-talen. Detsamma gäller brunnen 45, vars fyllning innehöll bitar av svärdsslidor och skor. Denna brunn har spolierats vid anläggningen av 150

Bild (i. Piksporrar. ICM. 22.816 c, 22.752 cl, 22.i81, om., 22.815 h, 22.812 a 8. Skala c:a 2/5.

brunnen 41 , som torde ha igenfyllts så sent som under 1700talet. Dess fyllning innehöll nämligen ett stort antal skärvor av 1600- 1700-talens piplerdekorerade krukmakargods, vidare bitar av en fajansskå l i vitt och blått samt av kritpipor. 4 Även brunnen 12 innehöll lergodsskärvor från nyare tid. Överändan på brunnen 24 låg c:a 30 cm högre än den äldre grova sten läggningen (6 å bild 3) och är alltså yngre än denna. Överändan på brunnen 45 avvägdes till+ 36,56 meter, d. v. s. kulturlagrens nedre gräns. Brunnsholken har tydligen en gång haft en överbyggnad av nu okänd höjd. 151

I områdets södra del framgrävdes ett system av pålar och bräder (57 , 63, 64 etc. på bild 2), till synes resterna av fyra rader bänkar. Av den nordligaste raden fanns 10 fyrsidiga ekpålar med avfasade kanter samt en bänkplanka (57), som dock var för kort för avståndet mellan de pålar, vid vilka den anträffades. Av nästa rad återstod 5 träpålar (74-78), och avståndet mellan pålarna var ungefär dubbelt så stort som i föregående rad. Tredje raden bestod av ett 15-tal pålar av bok med tämligen oregelbunden placering (80-87) samt ett par bänkplankor i ursprungligt läge (81). Enligt uppmätningarna påträffades en hel bänk (79) strax norr om radens östligaste del, men denna bänk är på en renritning från år 1913 inrättad i andra raden. I fjärde och sydligaste raden, bild 14, fanns förutom pålar några bänkplankor i orubbat läge (91 , 93 och 97), och icke blott sådana liggande i riktningen öster-väster utan även sådana utgående från dessa i rät vinkel söderut. För uppfattningen om bänksystemets ålder skulle dess förhållande till knadderlagret vara avgörande, men detta förhållande var synnerligen variabelt. Bänkplankorna 57 och 88 befunno sig endast c:a 15 cm över knaddret, och tillhörande pålar nådde djupare än knaddret. Vid 97 däremot Iågo plankorna mer än metern ovanför knaddret, och pålen stod på knaddret. Beträffande bänkarna i östra delen synes det vara tydligt, att de äro äldre än knaddret, medan de västra lika tydligt synas vara samtida eller yngre. Hur det kan hänga ihop är icke gott att förstå. Grävningsanteckningarna angiva, att knaddlagret från nivån + 37 ,16 meter i sydöstra hörnet kraftigt sluttade till nivån + 35,67 i sydvästra hörnet, alltså en sänkning på 1,49 meter. Bortsett från den lågt ( + 37 ,06 meter) liggande bänkplankan 88, visade bänksystemet endast en svag sänkning mot väster från 57 (+37,51), 81 (+37,65) och 91 (+37,or,) till 97 (+37,22). Förmodligen är det så, att knadderlagret i sydväst icke är detsamma som det knadderlager i nordväst, som kunnat dateras till 1300-talets förra hälft. Det förra angives nämligen ligga direkt på bottenleran, och detta kan på denna plats icke vara 152

K.M 22802 a. &

'./~ht~t K.M. 22792 .a . 7-8.

• .M. 22768 . <.5·6.

K.M 22822 d

l#l!!iifl

K.M. 22752 . d.

r::5IM

l!Ml (M

k.M..22770.b. 3·6 .rt.

Bild 7- - 9. Kammar, skinnYiiska och skor.

.. .......... ,,.-··· ..~/ "\

..:::::·............

\·: .. . /.· ·.·. \.

\\::.

•

··.:::::::: :~"'\ .··. ... ····::.::::· .· ··..........···":.'.. ::.. ··

........ .· .·

:·:.:·:.::·.:::::..::

K.M. 0"'·

ll,,l'\.22807. 4=

~ 11,.M. 22792 d . e.

KM. 2'l807 (.

K.M. 22792. d . ~ .

K.M . 227.9&. b.

K.M.22807. .C.

IC.M.22807 .C. .

K . .N\. om.

Bqt

153

möjligt för ett lager från den angivna tiden. Om bänkarna i sydost avgjort äro ä ldre än lagret från 1300-talets förra del , föreligger i varje fall en viss sannolikhet för att även de övriga bänkarna äro det. Någon fullt säker tolkning av bänksystemets ändamål är svår att ge. Man kan förmoda , att det hela utgjort fyra rader sittbänkar, men de i riktning norr-söder liggande plankorna motsäga d etta och framkalla i stället tanken , att det kan vara fråga om salubänkar. Kulturgyttjan unde r knadd erlagret var enligt Karlins rapport bemängd med flisor av kalk- och sandsten, och en li gt sektionen bild 3 lågo d essa åtminstone i nordvästra delen samlade i två kraftiga skikt. Flisorna kunna misstänkas vara avfall från en byggnadshytta i platsens närhet , förmodligen vid domkyrkan. Den slutsumma man får ut av undersökningsmaterialet är, att området icke varit bebyggt under äldre medeltid utan då legat öppet. Med hänsyn till läget just i spetsen mellan de vägar - Bredgatan och Sandgatan samt deras gemensamma fortsättning söderut Stora Södergatan - vilka kunna antagas ha utgjort stommen i stadens äldsta gatunät," är detta fullt naturligt. Området har tydligen utgjort en del av den torggata , som fordom bildades av Stora Södergatans norra del och som just i detta område vidgades till sin stö rsta bredd, så att man kan tala om en öppen plats. Som sådan var den troligen den enda i stadens centrum. Det är därför fullt naturligt att antaga, att det var här Lundaborna samlades till ting eller mot (möte) under bar himmel. »Detta är Lunda rätt, att in gen man må instämma annan man inför rätta utanför Lund, varken på konungens ting ell er på landstinget, utan lagsöka i Lund på bytinget», stadgas i skånska stadsrätten. Troligen ha Lunds borgare ända från stadens begynnelse dryftat sina gemensamma angelägenheter på denna plats, och sedan staden blivit egen jurisdiktion med egen dömande myndighet, bytinget, har säkerligen även detta samlats hä1· i det fria , intill dess stadens första rådhus byggdes. 154

__ •

K.i'I.22762. b.

~----

11111\ll\i\ll

J<.M.

k.M.22813.~.

K.M.227b8,,e..

K.i\\.22807. .c.7-8.

CM.

Bild 10. Hästskor. 1 /2, 3/4 och h el tliksko, triangelsko och toffels ko. Skala 3/10. Bild 11. Överdelen av svärdskida samt dolk- och knivslidor, av läder.

155

Den väldiga samlingen av hästskor visar emellertid, att även hästar i osedvanlig grad frekventerat området. Det kan ha varit vid hästmarknader, men det är också mycket sannolikt, att det skånska landstinget, sedan det under 1100-talets senare del flyttats till Lund, hållits just på denna plats och att de många hästskorna stå i samband därmed. Härmed överensstämmer även åldern på de Bild 12. Utdrag av 1784 års Lundakarta äldsta sporrarna i fyndmcd grävningsområdct inprickat. samlingen. I tomtens östra del, anträffades nederändan av en kraftig stolpe (50 å bild 2) och i dess närhet en med en kraftig knopp förs.eda stockända (48) . Karlin antog, att båda delarna, som voro av ek, hört till en och samma påle, som skulle ha varit stadens spöpåle, bild 13, något som Karlin ansåg ytterligare bestyrkt av de pryglar av läder, som hittades. Enligt grävningsanteckningarna anträffades under det rivna rådhuset av år 1840 grunder från 1730-talets rådhusbyggnad. Däremot omtalas inga spår av de på samma plats belägna äldre rådhusen. Av dessa var det, som byggdes 1699 och brann 1711, en enkel korsvirkesbyggnad, och förmodligen har även 1580talets rådhus, som förstördes vid den av danskarna anstiftade branden år 1678, varit av oansenlig beskaffenhet. Det är möjligt, att de haft så enkla grunder, att de kunnat helt försvinna. Men Lund har haft åtminstone ett ännu äldre rådhus, som omnämnes under 1300-talets andra tredjedel. Vi veta icke om det låg på samma plats som de yngre, men det är mest sannolikt, att det så gjort. 156

Nå, tegelbyggnaden i nordväst, som tydligen byggts mot medeltidens slut, har icke den varit ett rådhus? Troligen icke. Jag skulle snarare hålla för troligt, att detta stenhus är identiskt med ett i ett brev av 14 / 4 1486° omnämnt »nytt » hus, som borgmästaren Niels Fyn hade byggt på stadens jord, mellan en domkyrkans gård i norr och rådhuset i söder. Svale och trappa till detta nya hus stodo på kyrkans jord, alltså vid husets nordsida, och därmed kan överensstämma det förhållandet att den funna tegelbyggnadens botten- eller källarvåning icke synes ha haft ingång från söder. Såsom redan nämnts hittades vid nordvästra hörnet två myntstämplar från Erik Menveds och Magnus Erikssons tid . En tredje myntstämpel, nu i Lunds universitets historiska museum, från Kristofer I :s tid (1252-1259) är funnen på andra sidan stora Kyrko-

Sqt

Bil<l 13. »Spöpålen» rekonstruerad. 1/ 20. ICM. 22.801.

Skala

157

Bild. 14. Sydligaste delen av grävningsom rådet med två av bänkraclerna, sett från öster.

gatan på Skandinaviska bankens tomt. I Stora Kyrkogatan ä r hittad en mark.vikt av bly med avtryck a v åt- och frånsidesstämplarna till ett mynt, som präglats under Valdemar I :s tid (1157 - 1182) .' Sannolikt har vikten använts vid myntverket i Lund. Det förefaller av dessa fynd att döma, som om myntverket under äldre medeltid skulle ha legat i denna del av staden. NOTER. RAGNAR BLOMQVIST, Tusentalets Lund , Skrifter utg. av Fören. Det gamla Lund, XXI-XXII, Lund 1941, sid. 47. 2 EHIK PrnsoN i Kulturens Årsbok 1935, sid. 80 f . 3 BLOMQVI ST i Kulturens Årsbok 1935, sid. 179-186. • Brunnen 41 är avbildad och utförligt beskriven i Kulturens Årsbok 1935, sid. 179 ff. och bild sid. 189. 5 BLOMQVIST, Tusentalets Lund, sid. 91 ff. 0 Lunds ä rkestifts urkundsbok, utg. av L\UR ITZ \VErnm.r., IV, n:r CCCCVII. 7 ERIK PER SON i Kulturens Årsbok 1935, sid. 233. 1

158

HEDOGÖRELSE FÖR KULTUHHISTOHISKA FÖRENINGENS FÖH SÖDHA SVEHIGE VEHKSAMHET 1940-1941

KULTURHISTORISKA FÖRENINGENS STYRELSE OCH REVISORER.

LEDAMÖTER,

ulturhistoriska föreningen åtnjuter alltjämt förmånen att såsom sin beskyddare få räkna HANS MAJ :T KONUNG GUSTAV V.

Hedersledamöter: H. K. H. Kronprinsen. Friherre Nils Djurklou, Malmö. Generaldirektör Ole Olsen, Hellerup. Direktör Falk Simon, Göteborg. f. Landstingsman Johan Thygesen, Lund. Ständiga leda möter på grund av särskilda förtjänster: . Professor J. G. Andersson, Stockholm. Disponent H. Dunker, Hälsingborg. f. Generalkonsul Jean .Jahnsson, Stockholm. Hovintendent John Kroon, Malmö. Kammarherre I-I. G. Toll, Stockholm. te. o. Hovrättsnotarie Th. vVesterström , Lund. Fru G. Juel-vVestrup, Rydsgård. Direktör Th. Winborg, Stockholm. 159

Ständiga ledamöter uppgingo per den 31 december till 371 och årsbetalande till 7 .236. De årsbetalande medlemmarna fördelade sig på följande sätt: Malmö ....... . ..... . Lund ............... . Hälsingborg Kristianstad Landskrona .......... Ystad . . . . . . . . . . . . . . . . Trelleborg . . . . . . . . . . . . Ängelholm. . . . . . . . . . . .

940 785 328 172 115 78 70 62

Höganäs ........... Eslöv ............. Simrishamn . ...... Hässleholm ......... Skanör-Falsterbo Skånes landsbygd . . . Utanför Skåne . . . . . Abonnenter .......

. . . .

42 40 32

11 . 2.120 . 2.317 . 90

Föreningen höll ordinarie årsmöte den 25 juni. Till styrelseledamöter intill årsmötet 1942 valdes därvid hrr greve Stig Thott, teol. d:i· 0. Lewan och intendenten Sven T. Kjellberg med direktören Hjalmar Wennerth såsom suppleant. Konsul Gunnar Faxe hade i skrivelse avsagt sig ledamotskapet av styrelsen. Till hans efterträdare valdes suppleanten, hovintendenten John Kroon, och till suppleant nyvaldes direktören \-Vilhelm Schmitz, Furulund. Styrelsen har under året bestått av hrr landshövding Johan Nilsson, ordförande och Kungl. Maj :ts ombud, professor Lauritz Weibull, vice ordförande, folkskollärare Johannes Blidfors, staden Lunds ombud, intendenten Sven T. Kjellberg, sekreterare, hovintendenten John Kroon, teol. d:r 0. Lewan, redaktör Johan Nilsson, fabrikör Walfrid Nordström, Friherre H. H. von Schwerin, greve Stig Thott och advokat Bertil Wickman med följande suppleanter: målaremästare M. Mattsson, staden Lunds ombud, direktören \-Vilhelm Schmitz, disponenten J. A .S. Timberg och direktören Hjalmar Wennerth. Till föreningens revisorer omvaldes bankdirektör G. Geijer och hovrättsnotarie Th. \Vesterström samt till suppleanter doktor N. Brinke och direktör Bror vV. Olofson. Såsom Kungl. Maj :ts revisor har utsetts stadskamrer Anton Bengtsson och såsom staden Lunds revisor bankdirektören A. J. Ingemanson. 160

Till revisorer av den Fahlbeckska kulturfonden valdes föreningens revisorer, hrr Geijer och W esterström. Styrelsen har sammanträtt den 3 /n, 1 3 / 1 2, 3 / 3, 8 / 4 och 2 5/o. Det av styrelsen tillsatta arbetsutskottet, bestående av hrr Weibull, ordförande, Kjellberg, sekreterare, Nordström, von Schwerin . 1<man, h ar sam1nan t ra··tt "/ och W 1c - 1, s1·1, 11 ,11, 3 0/ s, 111 . 12, 1 / 3, ""/ - 4, 2a/" och 20/a. Föreningens revisorer ha sammanträtt under maj och juni. Siffergranskningen har utförts av assistenten B. Rasmusson. B. FÖRENINGENS EKONOMI. Statsanslaget har under året utgått med 20.000: - kronor sedan d et på grund av tidsläget blivit nedsatt med 7.000: kronor. Staden Lunds anslag och Malmöhus läns anslag ha utgått med samma belopp som tidigare, nämligen 8.000: - och 3.500 : - kronor respektive. Från Sparbanken i Lund har föreningen till upprätthållande av verksamheten mottagit ett anslag av 8.000: - kronor. Kungl. Maj :t har beviljat föreningen lotteritilldelning med 55.000: - - kronor till förräntning och amortering av före ningens låneskuld. En första amortering har ägt rum med 40.000:- kronor och skulden belöper sig därefter på 78.700:kronor. Styrelsen frambär sitt vördnadsfulla tack för dessa anslag, vilka möjliggjort upprätthållandet av verksamheten utan alltför stora inskränkningar. Medlemsvärvningen, som b edrivits i samma omfattning som föregående år, har under 1940 medfört en sänkning av års betalande medl emmar med 111 till 7.236. De inbetalda m edlemsavgifterna utgjorde 36.465: - kronor. Årsboken har tryckts i en upplaga av 8.000 exemplar och tillställts medlemmarna. Styrelsen frambär ett vördsamt tack till årsbokens författare, som kostnadsfritt ställt sina artiklar till föreningens förfogande, samt till årsbokens annonsörer, som genom sin frikostighet underlättat bokens utgivande. 11

161

På grund av dyrtidsförhållandena har större delen av befattningshavarna fr. o. m. senare hälften av 1940 erhållit ett extra lönetillägg av 10 %.

UTDHAG AV KULTURENS RÄKENSKAPER FÖR ÅR 1940

Ingående balan s. Skulder: Lån hos Gamla Sparbanken i Lund 94.500: Sk.Brandförsäkringsinrättn. 54.000: Ole Olsens k eramiske Legat . . . . . . . . . . Innes tående a nslag till utgivande av Skånsk Textilkonst . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Diverse skulder: omkostnader . . . . 4.402: 73 !Jl 2: 65 upplupna räntor Kapita lbehållning

148.500: 20.000: :·l.000: 5.315: 38

176.81 5: 38 2.40:1.052: 93

Kronor

2.57!J.868: 31

Dona Li o n s f o 11 de rn as k ap i tal beh å I In in g. Thomanderska fonden ...... . .............. .. . Anna Karlins premiefond .. .. ... ..... . . ..... . Ole Olsens k era miska Legat . . . ... . .......... . Beate och Sven Bngtssons fond . ..... .... . .. . Bosebo kyrkokassa ........ . ... ... .......... . Sk. Brandförsäkringsinrättningens och Sk. Städernas Brandstodsförenings fond ... ... ... . Kulturhistoriska mus ee ts jubelfond ........... . Kulturens dispositionsfond .............. .. ... . Skånebokens fond ............. .. . ... .. . . . . . Ingeborg Holcks fond .... .. . ....... .. .. . ... . .

11.886: 1.080: 28.060: 21.313: 468:

48 42 3!) 18 11

10.553: 68 9.516: 63 !J.846: 45 29.793: 94 5.2 37: 51

127.756: 79

Kronor

127.756: 79

Tillgångar: Fastigheter: Kulturen. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 653.000: Östarp ................. .. ..... . . .. 35.100: 688.100: Samlingarna ... .. ...... . .. . .... ... .... . ....... . ............ 1.781.269: 14 Bibliotek och arkiv . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 35.887: 26 60.586: 34 Inventarier ........ ......... ... .... ... . .............. .. . . 4.501: -Diverse varor .. .... ... .. .... .... ............ . ......... . 1. 740: 45 Trycksaker ........... . . . . ... .... .. . . ................... .

162

Innestående i banker . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . å postgiro . . .. ·. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Diverse fordring ar . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Kassabehålln ing . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . J{ronor

966: 3:-1 207 : 35 6.366: 23 244: 21 2.579.868:

Donationsfonder under styrels e ns förvaltning . Thomanderska fondens medel, innestående i Sparbanken i Lund . . .. .... . ... . ... ... .. . 100 aktier i Sv. Sockerfabr. A.-B. il 60: - .. Anna Karlins premiefonds m edel, innestående i Sparbanken i Lund . . .. . .. .. . ............. . Oie Olsens kcra miske Legats med el, innes tå end e i Sparbanken i Lu nd .... . . . . . .... . .. .. .. . . Utlånat till föreningen . .. ................ . Beate och Sven Beng tssons dona tionsfonds medel, innestående i Sparbanken i Lund ......... . Bosebo kyrko kassas medel, innestående i Sparbanken i Lund ....... . ........... . ...... . . Sk. Brandförsäkringsinrällningens och Sk. Städernas Brandslodsförenings dona lionsfonds medel, innestående i Sparbanken i Lund . .. . Kultu rhis toriska Musee ts j ubelfonds medel, innes tående i Sparbanken i Lund . ... . ...... . Ku lturens dispositionsfonds m edel, innestående i Sparbanken i Lund ................... . Skånebokens fonds medel, innes tående i Sparbanken i Lund . .......... .. . .. .. . .... .... . Ingeborg Holcks donationsfonds medel, innestående i Sparbanken i L und .... ...... . . 23 a k tier i Skand. Kred. A.-B. a kr. 211: pr aktie ..... . .. . .. . ...... .... .... . ..... .

5.886: 48 6.000: -

11.886: 48 1.080: 42

8.060: 3!) 20.000: -

28.060: 39 21.31:-1: 18 468: 11

10.55 3: 68 !J.516: 63 9.846: 45 29.793: 94 384: 51 4.85:3: -

Kronor

5.237: 51 127.756: 7!J

Vins t- oc h Fö rl ustkonto. Utgif t er: (en !. budgete n ) Löner, pensioner och arvoden . ........... . . . . 57.000: 2.500: Expenser åt intendenten .. . . . ................ . 2.500: Hyresersättning ål intendenten . . .. ..... .. . .. . . 10.000: Reparationer och underh åll av fas tighe terna .. 3.500: Skatter, riks- och brandförsäkring ........... . 8.500: Belysning, vatten, värme och renhållning ..... .

53, 122: 2.500: 2.500: 4.514: :1.28:-1: 7.7:36:

51 44 70 50

163

Heso r, frak ter, porto, telefo n .. . .. . . ...... . . . 2.500 : 2.500: Anno nser, tryck, skrivmaterial .. .. . . ...... . . Trädgårdens underhå ll ... . .... .. .. ...... .. . .. . 800:Utställningar och attraktioner . . . . . . . . . . . . . . . . 1.000: Material för konserveringsan stalten . . . . . . . . . . 1.400: Oförutsedda utgifter . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 2.300: Utg ifter för Östarp . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3.000: L'tgifter för m edlemsvärvn ing och å rsboken . . . . 12.000: Utgi fter för fotografering . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1.500: Utg ifter för intendentsbostaden .. .... .... . .. .... . . ...... . Räntor ................ . ........ . .. . .. . .. . . ... ... .. . ...... .

798:75 1.098: 47 449: 25 85: 18 634: 90 2.292: 98 2.002: 59 Hi.697: 92 548:69 779: 80 5.648: 55 104.694: 23 48.462: 93

Kapitalkon to

Kronor 153.157:

1()

Ink omster: (e n!. budgc lc n)

Arsanslag .. ..... . ... . . .... . ..... . Anslag fr. Penninglotteriet (för a mortering och räntor å lån) ... .. . Inträdesavgifter ................ . . Medlemsavgifter . ......... .... ... . H yror och naturaförm å ner ... . ... . Fö rsäljning av trycksaker ... . ... . Räntor och utdelning å brandbrev .. Räntor å och anslag från d on a tions fonder .. . ... ... ........... . . Arrenden och inträd esavg. å Ös tarp Div. inkoms ter, å terbu rna por to n mm . Inkomst av kons erveringsans ta lten Inkomst genom försäljning av års boken samt av annonser ..... . Konta nta bidrag .. ..... . ....... .. . Inkomst av förså lda textilier . . .. . . Rabatt å räkningar för år 1939

54.000: --

39.500: --

9.000: 30 .000: 1.700: -600 : 350: -

55.000: 4.9 11 : 05 36.465 : 1.670: 399:64 827 :88

8 .300: 7.500: 1.500: 500:-

8.482: 75 1.122: 1.904: :w 557 : 50

2.500 : -

2.206: 55: 13: 42 : 98

153.157: 16

Kronor

153.157: 16

U t gående balan s: Tillgångar: Fas tigh eter: Kulturen. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Östarp.. ........ . .... . ........ . . . .

164

653.000: 35. 100: -

688.100: -

Samlingarna: vid å rets början ......... . ... .. . 1.781.269: 14 inköpta. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 948: 75 gåvor . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 653: - 1.782.870: 8!l Bibliotek och arkiv . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . ;1:i.070: 56 Inventarier .... . .. ....... .... . .. ... . . .. . . . .............. . 54.605: 21 Diverse varor .. ............ . .... . ... . .......... . . . ...... . 4.488: - Trycksaker . .... .... ..... . . .. . .. ... . ......... .. . .... . . . . . 1.512: ;30 Innestående i banker .. ... ... .. . . .. . .... ........ . ... . . . . . 741 :8;\ å postgiro .. . . .. .. .. . . . . . ...... . . . ... .. ..... . . 169:21 Diverse fordringar . . . .. . . . .. . .. . ... . . ... . . .. ............. . 1.140: 5(;8: 8(; Kassabehållning .... .. ... . . . . ... . . . .... . . .. . . .. . ........ . . -~~~~~~~~

Kronor

2.5()7 .266: 86

Donationsfond e r und e r s tyrels ens förvaltning. Thomanderska fondens medel, innes tåend e i Sparbanken i Lund . ... . . . .................. . 100 aktier i Sv. Sockerfabr. A.-B. it 60: - . . Anna Karlins premiefonds m ed el, innestående i Sparbanken i Lund .... .. .. . ......... . . . . Ole Olsens k eramiske Legats m ed el, innestående i Sparbanken i Lund . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Utlånat till föreningen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Beate och Sven Bengtssons donation smedel, innestående i Sparbanken i Lund . . . . ........ . . Bosebo kyrkokassa s medel, innestående i Sparbanken i Lund .. ... ....... .. . ... . ...... . Sk . Brandfö rsäkringsinrättningens och Sk. Städernas Bra ndstodsförenings donation smedel, innes tående i Sparbanken i Lund .. ...... . . Kulturhistoriska Museets jubelfonds m edel, innestående i Sparbanken i Lund ........... . . . Kulturen s dispositionsfonds m edel, innes tående i Spa rba nken i Lund . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Utlånat till för ening en . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Sk ånebokens fonds medel, innes tående i Sparbanken i Lund .. .. .. .. .. .. .. .. .. . .. .. .. . Svenska statens 4 1/2 % obligationer av år 1940, nomin ellt i kr. 15.000: . ..... .. . .. . Upplupen, ej förfallen ränta å Svenska statens 4 1/2 % obligationer av år 1940 ... . . . Ingeborg Holcks donationsfonds medel, innes tående i Sparbanken i Lund ....... .. . . ...... .

(i.071: 07 (i.000: -

12.071: 07 1.122: 27

9.465: 56 20.000: -

29.465: 56 21.(;31: 67 49 1:02

l 0.7fi2: 14

9.6:!7: :l!l 4.740: 84 4.000: -

8.740: 8.J.

17.721: 23

14.!J60: 62 168: 75

32.850:

(j()

63:1: 66

165

23 aktier i Skandinaviska banken a kr. 211: Kulturens Nybyggnadsfonds medel, innestående i Sparbanken i Lund .. .......... ... . ... .

4.853: -

5.486: 66 7.270: 69

Kronor

139.529: 91

Skulder: Lån hos Sparbanken i Lund . . . . . . . . 45.200: Sk. Brandförsäkr.-inrälln. 54.000: 99.200: -Ole Olsens keramiske Legat 20.000: Tillfälligt lån hos Dispositionsfonden 4.000: Innestående anslag till utgivande av Skånsk Textilkonst ... ..... . . 3.000: Diverse skulder: omkostnader . . . . . . 1.072: 56 upplupen ränta . . 973: 50 2.046: OG 128.24(): Ou Kapitalbehållning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 2.439.020: 80 ~~~~~~~~-

Kronor

2.567 .266: 86

Dona l i o n s fondernas kap i tal behållning: Thomanderska fonden . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Anna Karlins premiefond ... . ........ .... .. . . Ole Olsens keramiske Legat . . .... .... . . .. ... . Beate och Sven Bengtssons fond ............. . Bosebo kyrkokassa ......................... . Skånska Brandförsäkringsinrätlningens och Skånska städernas Brandstodsförenings fond .. Kulturhistoriska Museets jubelfond ..... ... ... . Kulturens dispositionsfond ............. . ..... . Skånebokens fond .. ... .. . .... ...... . ..... . .. . Ingeborg Holcks fond . . .. ..... .. ....... . .. . Kulturens Nybyggnadsfond ......... . ....... .

12.071: 1.122: 29,465: 21.631: 491:

07 27 56 67 02

10.762: 14 9.637: 39 8.740: 84 32.850: 60 5.486: 66 7.270: 69

139.529: 91

Kronor

139.529: 91

Nedskrivningar: Inventarier .... ...... ........ .... ... . . .. . Bibliotek och arkiv .. ..... . ..... . ..... .. . Textilier Trycksaker

6.058: 63 :l.588: 72 13: -228: 15

Kronor

9.888: 50 9.888: 50

Avskrivningar: Hyresfordran hos G. J:son Karlin • Erik Bergman

3.489: 56 45: -

Kronor

3.534: 56

Lund den 21 mars 1941.

A. Nilsson.

166

C. TJÄNSTEPERSONAL OCH VERKSAMHET. Intendent: Antikvarier: e. o. Amanuens: Skattmästare: e. o. Kanslibiträde: Konservatorer: Rustmästare: Trädgårdsmästare:

fil. lie. Sven T. Kjellberg. fil. d:r William Karlson och fil. d:r Ragnar Blomqvist. fil. kand. Harald Nilsson. f. postmästaren A. Nilsson. fröken Ulla Holm. fröken Anna Karlsson och herr Erik Hansson. herr Wilhelm Jönsson. herr Ture Linden.

Dessutom har på den textila konserveringsverkstaden tjänstgjort två biträden, för reparationer, handräckningsarbeten och nattvakt tre man samt för vakthållning tre till fem vaktflickor. Antikvarierna Blomqvist och Karlson ha varit inkallade i krigsberedskapstjänst (10/4)-13/1, 10/0-10/10, 14 /10- 10/11 samt ' /22 8 28/2 resp. nyordning av ' / 1 - - / 2 • Amanuens Nilsson har för museet i Landskrona åtnjutit tjänstledighet 1 " / , -30/ 11 och trädgårdsmästare Linden har under hela året fullgjort beredskapstjänst. Fil. kand. Karin Landergren har tjänstgjort såsom auskultant vid museet 1 / 1 0 - 20 / 12· Fil. kand. Gustaf Åberg avslutade sin provtjänstgöring den 10/1 och fil. stud. Margot Sylwan har provtjänstgjort 1 9 / 6- 24 / 1. Det inre museiarbetet. Beredskapstjänst för en del av museets personal jämte nödvändigheten av yttersta sparsamhet har omöjliggjort nymonteringar av samlingarna eller utförande av andra arbeten, som kunnat medföra utgifter. De båda tjänsterna såsom kanslibiträde och biträde på textil ateljen, vilka under året blivit lediga, ha icke återbesatts. Efter evakueringen av de keramiska samlingarna i Herrehuset anordnades därstädes en tillfällig utställning av Sydsvensk folklig konst. De utställda föremålen bestodo till största delen av sådana föremål, som eljest äro magasinerade. Utställ167

ningen gav en god överblick av speciellt bonadsmåleriet och dräktsilvret, men gav också tillfälle till en framställning av de olika tekniker, som äro förbundna med allmogens träslöjd , möbelmåleri, korgmakeri, halmflätning m. m. De ofrånkomliga reparationsarbetena på museets kulturhistoriska byggnader ha fortgått. Nya tak ha sålunda blivit lagda på Blekingestugans västra härbärge, på Mocketorpsboden och lusthuset, vilka sistnämnda byggnader även undergått övrig reparation av väggar och golv. Reparationer av Herrehusets och Lingska husets fasader ha också blivit vidtagna. Lunda undersökningarna ha bedrivits med övervakning av grävningar och husrivningar i staden. De sparsamma grund- eller ledningsgrävningar, som förekommit under året, ha icke blottat några nämnvärda lämningar av äldre bebyggelse. Äldre hus i staden, vilka under året utdömts för rivning, ha fotograferats och, då så varit erforderligt, även blivit uppmätta. En del föreningar och sammanslutningar ha som vanligt i grupper besökt museet, som blivit demonstrerat för dem. Bland dessa må i främsta ledet omnämnas ett par kompanier beväringar, som förlagt målet för sina marscher till Kulturen, Torna lantbruksklubb, för vilken picnic och samkväm ordnats i museiparken och Lunds rotaryklubb, som förlagt sitt intercitymöte till museet. Pressens rundtur hade även i år vikt en augustisöndag för sitt besök, som denna gång var mycket livligt. Statsrevisorerna passade på att under sitt besök i Lund förhöra sig om föreningen och ta en överblick av samlingarna. Museet har som vanligt varit öppet för skolorna, som företrädesvis nyttjat samlingarna till teckningsundervisning. Föreningen Barnens Vänner har under året haft sina sydagar i Vävskolans lokaler.

168

D. SAMLINGAR, BIBLIOTEK OCH ARKIV. Samlingarna ha ökats med 407 nummer, varav 230 äro förvärvade genom gåvor och 104 genom vindsröjning. Accessionen omfattar n:ris 40.441-40.847. Årets till numerären och även ur andra synpunkter betydligaste förvärv har museet mottagit från det Wulffska sterbhuset. De till flera hundratal uppgående föremålen utgöras av möbler och inredningsföremål från det Wulffska huset i Kiliansgatan, kläder och personlig utrustning, husgerådssaker m. m. Samlingen ger en representativ bild från ett rikt och kultiverat lundahem vid förra seklets slut och bör ställas ut som en samlad interiör. Bland de speciellt lundahistoriska samlingarna ha tillskotten under året varit ringa, till stor del beroende därav, att inga jordfynd kunnat inregistreras. Av Lunds stad har museet som gåva erhållit en portöverliggare av ek, vilken tidigare haft sin plats över gatudörren till den hösten 1940 rivna byggnaden Lilla Tvärgatan 10. Den är försedd med följande inkrift: S0REN KRUSE MARNE RASMSDOTER ANNO 1623 samt Iståndsatt 1859 af J. H. & I. C. D. - Sedan ett par år ha museets skickliga konservatorer på »lediga stunder» varit sysselsatta med att bygga en modell av de tre gårdarna n:ris 7-9 i kvarteret S:t Peter. Med sina många byggnader på de smala och djupa tomterna äro dessa gårdar typiska för den ohämmade bebyggelsen under 1700- och 1800-talen. Den direkta anledningen till modellbygget var rivningen av en av dessa gårdar. Såsom underlag till ett arbete av detta slag ligger en omfattande uppmätning, avvägning och fotografering. När museet i framtiden genom nybyggnad får det välbehövliga utställningsutrymmet för sina enastående samlingar till belysande av stadens kulturhistoria, komma modeller av detta slag att utgöra ett livgivande komplement till föremål och bilder. - Bland fynden från vindsröjningen må antecknas en skylt med texten FOLKETS TIDNINGS KONTOR. Vid vindsröjningen överlämnades även en del arkivalier rörande Arbets169

klassens barnhem bestående av inskrivningsbok, räkenskaper m. m. från åren 1868-1889. Av hantverkshistoriskt intresse må omnämnas en smörask av tenn tillverkad av OLOF WAHLGREN i Lund samt en brännvinskittel inköpt i Vallkärra, vilken för ovanlighetens skull blivit stämplad av tillverkaren med följande rad av stämplar: IPL LUND SK SML 1824 N 148. Bland övriga metallarbeten är en mortel av malm från Simrishamnstrakten med årtalet 1732 samt tvenne silverskedar mest anmärkningsvärda. De sistnämnda ha jämte fyra liknande skedar tillhört en ärvdaskatt från Veberöd. De ha båda inskriften H·N S·B K·IDB 1707 samt några senare tillkomna initialer. Den ena skeden är tillverkad av VIRGILIUS CASPARSSON FALCK i Ystad och den andra troligen av NICLAS SILFVERBERG i samma stad silverstämpeln utgöres av bokstäverna N·S·B. I Upmarks silverbok angives SILFVERBERGs verksamhetstid ligga mellan åren 1712-1757. Detta strider till synes mot skedens årtal. Vid närmare betraktande kan man emellertid göra den iakttagelsen, att SILFVERBERGs sked måste vara en kopia efter F ALCKs sked - och en ganska dåligt utförd kopia. Man bör därför ha rätt att sluta, att skedarnas första ägare med den ursprungliga bröllopsskeden som mönster senare -låtit tillverka nya skedar och därmed utökat sin skatt. - En kakelugn av empirtyp med gul glasyr från Mårtensgatan 5 i Lund samt en nystvinda med fotställning, gesällprov 1888 av svarvaregesällen LARS LARSSON BERGSTRAND i Malmö, falla också inom hantverkssamlingarna, jämte en uppsättning redskap från HÅKAN TH. OHLSSONs boktryckeri i Lund, såsom sättregal, hand- och maskinsättningsskepp, stilkaster, sätthakar, sortiment av typer och dekorativa detaljer m. m. Bland nyförvärven inom allmogeavdelningen märkas några möbler, såsom ett blomstermålat hängskåp med årtalet 1797 från Torna Hällestad och en mycket rikt målad brudkista med årtalet 1846 från Oxie by. En länstol från Simrishamn är särskilt intressant på grund av den reliefskurna orneringen i ryggtavlan, vilken i traditionell uppställning kring ett »livs170

träd » visar två sjöjungfrur, sälar och fiskar, sålunda en helt sjömansmässig idevärld. Museet har sökt öka sitt bestånd av halmflätade ståndor och korgar och har erhållit sådana från olika trakter såsom Tygelsjö, Oxie och V. Sallerup. Här bör icke förbigås en unik gåva, som utgöres av en »lusborste» av tagel, till utseendet lik en mycket hård rak.borste. Denna är från Listerlandet och brukades, som namnet säger, till att borsta lusen ur huvudet. Härmed har alltså det gamla skällsordet »lusborste» fått sin konkreta förebild . Museet har förvärvat några nya folklivsbilder av FRANS LINDBERGS hand. Den gamle smedstorpsmästarens alster heta denna gång: Liktalet, Otillåten flirt och Tröskemännen på logen. Från Kävlinge och Reslöv ha inkommit samlingar av almanackor med anteckningar samt en bykarta över Reslövs by upprättad 1805 av JOHAN HOLMQVIST, sorgtavlor m . m. Ett byhorn med mynningsbleck av mässing och den graverade inskriften VANNEBERGA Byhorn 1826 hör till de eftersökta sällsyntheterna och har kunnat förvärvas tack vare medel från Skånebokens fond. - En liten samling av föremål från Runö, vilken har tillhört kyrkoherden därstädes 1918-19 NILS LINDERSTAM, har tillförts museet såsom gåva. Textilsamlingarna kunna även visa några nyförvärv av värde. Dit hör främst en testamentarisk gåva från Herrestorp i Skytts härad med en åk.dyna av svart vadmal med yllebroderier i färger och årtalet 1784, en åkdyna i rödlakan från 1833, ett par hyenden i rödlakan och tre täcken i skälblad, munkabälte och krabbasnår. Från Vemmenhög kommer en lik.duk av grovt linne med hålsömmar och språngade lister vid ändarna, korsstyngsbroderi i rosa och monogram samt årtalet 1848. Enligt uppgift skulle denna duk läggas över ansiktet på lik, »när de visades». Från ett borgarhem på 1860-talet härstammar en golvmatta med korsstyngsbroderier i färger. Från Urshult socken i Småland har museet förvärvat en intressant samling av flera hundra tygprover, vilka ge en uppfattning av textilbeståndet i en bygd i våra dagar. - Dräktsamlingarna ha blott inregistrerat ett fåtal nyförvärv, men bland dessa kan 171

framhållas ett par damstrumpor av silke med Stockholms hallstämpel från tiden omkring 1800, ett par svarta herrstrumpor av silke från 1700-talet och en krinolinställning av märket Regina. Till sist kunna några föremål av personhistoriskt värde omtalas. Främst märkes här den lagerkrans professor C. G. BRUNIUS erhöll, då han promoverades till jubelmagister den 7 juni 1865, samt en portfölj med följande innehåll : Personalier av och över C. G. BRUNIUS; doktorsbrev för L . A. BÅTH 1841, då BRUNIUS var promotor; fyra ritböcker med BRUNIUS namn och årtalen 1800, 1801, 1802 och 1804 samt en ritbok med titeln Några små Försök Uti Rit-Konsten af Joh: Nicol: Brunius Lund d. 31 Martii 1775. - Av släkthistoriskt värde är ett stamträd upprättat 1836 av C. A. BROCK, ritat och målat på papper och monterat inom en polerad mahognyram. Stamträdet utgår från CHRISTER MÅRTENSSON HOFFGARDT, vilken uppgives ha varit »dansk bondedräng, sedan Insp. på Maltesholm ». Han var gift 1 :sta gången med BOEL W ANKIF, prästdotter från Köpinge, och 2:dra gången med ELSA SOFIA HYPHOFF, prästdotter från Bara. Den sistnämnda var dotter till Kyrkoherden GOTFRIED HYPHOFF, som dog 1719. Det är en ansenlig släkt, som grenar ut sig från dessa, omfattande bl. a . följande släkter : FRANKE, HACKERT, HAMMAR, HORSTER, KEMNER, KORTZ, KRAAK, KROOK, MENGEL, MÖLLER, PALM, THOMJ~, och ÅMAN. Bibliotekets tillväxt utgöres av 383 registrerade nummer, varav 262 äro förvärvade genom gåvor. Accessionen omfattar n :ris 6.770- 7.152. Förteckning över personer, som skänkt föremål till museet, biblioteket och arkivet - där ej annorlunda angives är hemorten Lund. Kamrer Frans Andersson , fröken Hilda Andersson, Landskrona, författaren Per Andersson, fil. d :r Greta Arwidsson, Stockholm, fröken Gerda Bendz, herr M. Bengtsson, Malmö, Fru Chr. Berg, Lars Bergstrands sterbhus, konstnärinnan Endis Bergström, disponent C.-E. Borgenstierna, apotekare Nils A. 172

Brunius, Stockholm, fil. d:r Selma Colliander, fröken 0. Corfitzen, herr Leif Eeg-Olofsson, landsfiskal G. Emmertz, konservator Hans Erlandsson, intendent Ernst Fischer, Malmö, fröken Märta Fränkel, Stockholm, bokhandlare H. Grönkvist, konstnären Carl Gunne, Stockholm, fröken Ingeborg Holcks sterbhus, fru Elna Holmbergs sterbhus, S. Åby, fröken Augusta Hult, handlande C. A. Isbergs sterbhus, juvelerare K. A. Jahnsson, Stockholm, herr Carl Jönsson, tapetserare Gottfrid Jönsson, fröken Ida Jönsson, antikvarie vVilliam Karlson, professor N. A. Kemner, fru Greta Kjellberg, intendent Sven T. Kjellberg, trädgårdsarbetare Olof Knutsson, fil. d:r Olof Källström, Stockholm, docent C. J. Lamm, Stockholm, häradshövding Fr. Landergren, Sävsjö, f. statsrådet Jacob Larssons sterbhus, Stockholm, juvelerare Otto Larsson, Landskrona, professor K.-G. Lindblom, Stockholm, bank.tjänsteman Tryggve Linderstam , fru Gerda Lindfors, fil. lie. Marita Lindgren-Fridell, Uppsala, fröken Karin Ling, Stockholm, fru Alma Ljungberg, Lunds Universitets bibliotek, Lunds Universitets folkminnes arkiv, herr J. A. Löfgren, 1 :ste bibliotekarie Bert Möller, lantbrukare Anders Nilsson, fru Kristina Nilsson, Okänd, arkivforskare Anton Olsson, Stockholm, boktryckare Håkan Th. Ohlsson, patron Gottfrid Pettersson, fil. stud. Erik Persson, Stockholm, med. d:r Th. Resmark, Svanesund, doktor Henrik Rybergs sterbhus, fru Maria Salmonsens sterbhus, tillsyningslärare Johan Sanden, fru Stina Skoog, grevinnan Thomasine Stiernswärd, Sövdeborg, fröken Anna Svensson, Karlskrona , fröken Elisabeth Thorman, Stockholm, major W. A. Unander, Malmö, fru Emilia Wadsteins sterbhus, Hälsinborg, doktor N.-G. Wallengren, Hälsinborg, professor Lauritz Weibull, konstsmed Fr. Wennerholm, fru L. vVestbeck, fröken Nanna Wickström, professor Fredr. Wulffs sterbhus, kyrkoherde K. P. A. Österberg, Vittsjö.

173

E. BESÖK. År

Månad

1940 Juni ..... . .. Juli . . ..... . )) Augu s ti .... .. )) Septe mbe r . . )) Oktob e r . . .. )) November .. . . )) Dece mber .... 1941 Januari . . . . . . )) Febru a ri ... . )) Mars . . . . . . . . )) April ....•. • . )) Maj . ....... ))

Antal fritt besökande

Antal inträdes- Sumtna intriib etalancle clesavg ifte r

1.010 200 168 1.120 375 157 175 59 42 171 -!24 I .12fi

1.149 1.382 940 558 297 169 182 434 121 205 336

5. 027

Antal medlems besö k

635

82 1: 10 1.194: 882:90 51 4:50 279:50 165: 161:60 252:25 115: 192: 250: 424: 10

77 75 76 51 31 18 18 29 8 20 29 48

6.408

5.251: 95

41:!0

Av de 11.435 besöken ha 420 studenter, 1.004 militärer och 2.600 skolungdomar varit avgiftsfria, och besökande med ned satt avgift utgjort 1.121. F. ÖSTARP. På grund av trafiksvårigheterna under året ha besöken varit fåtali ga. Härtill har också bidragit att gästgivaregården va rit stängd. Reparationer å byggnader ha ägt rum och nya halmtak blivit lagda. G. VÄVSKOLAN OCH KONSERVERINGSANSTALTEN. Vävskolan har icke under året haft några elever. Konserveringsanstalten och textilateljen h a bedrivit sedvanlig vård och konservering av samlingarna. Lund den 25 juni 1941. STYRELSEN.

174

INNEHÅLL

Förord . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Fältmarskalken greve NILS BIELKE, ett nyförvä rvat porträtt av DAVID VON KARFFT Skånsk Bildalmanacka . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Föremål ur Kulturens samlingar i ord och bild. Småuppsatser med illustrationer av RAGNAR BLOMQVIST (R. Bqt), BRITT-MARIE EKBLAD (B-M. E.), WILLIAM KAHLSON (W. K.), SVEN T. KJELLBERG

7 8

(S. T. K.), KARIN LANDERGREN (K. L.) och HARALD NILSSON (H. N.) 10 SVEN T. KJELLBEHG, Spegeln . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 54 KARIN LANDERGREN, Märkdukar . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 83 CARL R. AF UGGLAS, Pysslingarna p å Hessleberga duken i Kulturen 103 WILLIAM KARLSON, Stolen genom 300 år. Ett a propos till Kulturens stolutställning 1941 . ............... . .. . ................ . .. ... 110 RAGNAR BLOMQVIST, Byamotet i Lund. Topografiska notiser .. .... 143 Kulturhistoriska föreningens för Södra Sverige verksamhet 1940-1941 . ...... ... .. .... .. ........... . .......... .. ... .... . Ledamöter, styrelse och revisorer . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Ekonomi ........ .. .. . ............. ... ........... . ......... Personal och verksamhet .... ........... .. .. ... . . .. . ..... Samlingar, bibliotek och arkiv . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Arets donatorer ........... .. ....................... . . . ... Besök . . ................... . ... ....... ... ..... .......... .. Ostarp ....... . ... .... . .. ....... ...... . . .............. ..... Vävskolan och konserveringsanstalten .... . ........ . ......

159 159 161 167 169 172 174 174 174

Annonser ....................................................... 176 0MSLAGSVIGNETTEN är tagen från en märkduk i samlingarna och framställer det i konsten ofta använda motivet med de båda spejarna Josua och Kaleb, som sändes in i Kana a ns land och återvände lastad e med l andets härligheter - här en stor druvklase, som de bära på en stång mellan sig. Bild materialet är, då icke annat angives, framställt på museet.

175

SÅSOM

NÖTHÅRSGARN, 1-tr.BARAGARN, 2-tr. VlSTRAGARN, SPORTGARN FÖR KAPP- OCH DRÄIHTYGER SAMT MATTVARP FINNAS I LAGER ÄKTA FÄHGEU OCH KVALITETEH I ENLIGHET MED TILLÅTNA BLANDNINGAH GA/lNEflNA FÖllSÄt.JAS GENOM HEMSWJDSAFFABE/l, VÄVSROUJll

OCH

VÄVEllSROll

»TEXGARN»

AKTIEBOLAGET FR. KURZEL MAL MO TEL. 7621 5

I_ _ _ _ _ _ _.

i - - -- - - - SKÅNSKA BRANDFÖ RSÄK RINGS IN RÄTTNING EN

SKÅNSKA STÄDERNAS BRANDSTODSFÖRENING .

FÖRSÄKRINGSAKTIEBOLAGET FINN

Brand-,

ansvarighets-,

cykelstöld-, glas-,

inbrotts- och vattenledningsskadeförsäkring jämte kombinerade försäkringar

HUVUDKONTOR I

LUND

Tel. namnanrop »SKÅNSKA BRAND »

Kommittcer och ombud i Skånes städer och större samhällen

»Sparsamhet är framstegets moder, i första rummet det ekonomiska men även det kulturella och sociala, så sant som högre kultur och bättre sociala förhållanden bero av sam hällets större materiella resurser». (P er Edv in Sköld ).

GAMLA SPARBANKEN I LUND TORNA BARA OCH HARJAGERS HÄRADS SPARBANK SPARBANKEN FOR LUNDS STAD OCH KRINGL. LAND

Aktiebolaget

SVENSKA HANDELSBANKEN

Klostergatan 6

LU N D

Telefon: Linieväliare Direktören . . • . . 278 Kamrer och Låneavd. 66 Inkassoavd. 2078

·~~~~~~~~~~-K-a-ss_o_r_·~·-·~·~·-·~ · 2166

Moderna skjortor ha Unipartkragar Unlpartkregarna iro joot oådana oom Ni Till alt en krage okall "ara. Den verkar stärkt men .är be· kvim, mjuk, poröa. Ni får elegan· ta, moderna ekjortor när Ni '"·äljer

MERKURS Skjortor Tillverkare: Linnefabriken Merkur -

~RLIUNDS

Göteborg

MALMÖ Stålemaljerade kärl och Rostfria artiklar

Säljes i järn- och bosättningsaffärer

A.B. ESKILSTUNABODEN

GEORG LIND

P la t se n s m es t v äl so rt e r a d e

JÄRN- BOSÄTTNINGS- FÄRG- TAPET- OCH KEMIKALIEHANDEL T el. 4100 Växel.

Lund

· - - - --

A.-B. LUNDS MEJERI (Grundlagt år 1872 av Godsäg. Gottfr. Warholm}

Våra förstklassiga produkter rekommenderas Huvudaffären: Mag le St. Kyrkogatan 3 Tel. 108 & 1015

Kontrollmjölksavd.: S:t Petri Kyrkog . 10 Tel. 503 Dessutom ett trettiotal filialer o c h återförsäljare i alla delar av staden

KEM. TVATT OCH FARGNING GORA KLÄDERNA

SOM

NYA

ANTIMALPREPARERI NG AV K0 ST YM ER, KLÄ N N I N G A R SAM T MATTOR, BONADER M. M.

BÄSTA

SKYDDET

MOT MAL

BORGS

I LUND

GRUNDAD 1739

APOTEKARNES I LUND

TEL. 77

Aktiebolaget CLAES WELANDER 0

TRIKAFABRIK ULRICEHAMN Rekommenderar sina välkända tillverkningar i

Damjackor,

BI u s skyddare,

Sweaters, Sockor & Strumpor 111111111111111111111111111111 1111 111 11 11111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111

Denna årsbok är tryckt å

FINBRUKENS GRAVYRTRYCKPAPPER GRYCKSBO KLIPPAN

LESSEBO

SVENSKA SUPERFOSFATFÖRSALJNINGS-A.-B. HÄLSINGBORG flLlALKONTOR: STOCKHOLM, GÖTEBORG. NEDERLAG I ALLA llAMNPLATSER

Prima svenskt 20 % Super/os/al Thomas/os/al Benmiöl Kalisalter Blandgödselmedel ljungasalpeler Kalksa!peter Chilesalpeter Synt. Salpeter Kalkkväve Svavelsyrad ammoniak

Lennarts sons Trävaruaff är Carl Håkansson Karl XII-gatan 7

LUND

Tel. 9 & 49

BYGGNAD SMATERIALIER av alla slag från platsens mest välsorterade lager LJUSNE PLYWOOD och WALLBOARD, TREETEX samt PERSTORPS BOKPARKETT

SPECIALITETER:

LISTER AV ALLA SLAG

Snickerifuru och växthustillverkning

I_ _ _ _ _ _ __

SPARBANKEN BIKUPAN I MALM()l Grundad 1873

HUVUDKONTOR: O ste rgatan 26

AVDELNINGSKONTOR : Al Bergsg. 40 Bl Ostra Förstadsg . 58 MA L M 0

Tel . växel 71715

Postg iro 39 191

GYNNA SitANSH INDUSTill - - - - - - - - - - - - , - - - - - - - - -- !

HEMMETS

Begär

JOURNAL

populär intressant omväxlande

för skoslitning I

T illverkas av:

AB. WllH. GRöNVALLS lÄDERFABRIK ÄNGELHOLM