Kulturens årsbok 1940 by Kulturen

............ '

.KULT REN 0

EN ARSBOK

1940

K ULT URE N

KULTUREN EN

Å RSBOK TILL

MEDLEMMAH.NA AV K ULTU H. H ISTOH.ISK A FÖH.ENINGEN

FÖH

S(>DHA SVEH I GE

9 4

DENNA BOJ{ ÄH R ED IGEHAD AV SVEN T. KJELLBEHG OCH TRYCKT I EN UPPLAGA AV 8,000 EXEMPLAH I GRA VYRMANER HOS HÅJ{Al\ 01-ILSSONS BOKTHYCKEHI l LUND.

l{LJ CI-IEEHNA 1\no Fl\ÅN A.-B. MALMO

GRAFISl{A ANSTALT OCH PAPPERET FRÅN FINBRUli:EN . STOCKHOLM .

LUND 1941

etta är sjätte årgången av Kulturens årsbok. Runt omkring oss har krigsguden svängt sin fackla. Det har brunnit hos grannarna. Hos oss är d et alltjämt fred. Man skulle vara fre stad säga, att vårt land ligger som ett fridsamt , musealt r eservat mitt i förstörelsen . Omätliga och oersättliga värden av liv, tanke och ting gå nu förlorade. Skola vi sparas även denna gång ? Denna årsbok sysslar m ed det som varit - händelser, som timat längesedan, föremål , som förbrukats och lagts åt sidan.

Kyrkogården Yici Boscbo kyrka på Kultur en. Foto

ALBf:llT NILSSON .

Är detta ick e meni'ngslöst? Låt de döda begrava sina döda. Här födes en ny tid , som ej har rum för det m eningslösa. Så låter m elodi en i den hå rda vind, som blåser. Vi tro ej, att det förg ångna är m eningslöst. Då skulle ju vå r egen tid m ed dess braskande ord och då d snart sjunka i glömska och vara som intet. Och all kultur skulle då försvinna. Ty kultur är den genom årtusenden , släktled från släktled uppsamlade fond av det bästa och ädlaste i människo tank e, känsla och gärning. Sådana värden gå ej förlorade , det må blåsa hur h å rt som h elst. Det är trygg t att veta. Medan man lyssnar till den m elodi, stormen blåser i knuta rn a, kan man syssla med sina krukskärvor. Kanske äro de vad som blev kvar av ett tidevarv i en annan storm . Med tå lamod fogar man dem samman, och när vi å ter få tt krukan h el, skänker den oss någo t av sin skönhet fr ån förr. Den lever , den lever . .. Vi ha fått m ånga av våra anslag sänkta och inkomsterna äro magra. Museet lever på svältkost. I d enna för oss mörka tid lyser dock en strålande stjärna - den goda vilja våra m edlemmar visat. Vå r vädjan till dem att stanna kvar och hjälpa oss över den svåra Lid en ha de bönhört och vår tacksamh et är stor och djup . Antalet m edlemmar är nu 7 .500 - vårt närmaste m ål är som förr 10.000. Värva d etta år en ny m edlem åt oss bland Rdra vänner och hjiilp oss genom att sfälv förbli vårt stöd .

Sv en T. /(jellb erg .

På baksidan av vidstående akvarelleradc teckning läses följand e an teckning: »Co pi erat efter e l kopparstycke , som iir g io rdt i Frankrike h os le S:r Trouvain ». K. M. 19452. (j

NUMMEH 1 uru många föremål, som i skrivande stund. dölja sig bakom förvärvskatalogens 40.583 nummer, är icke lätt att angiva. Omkring 300.000 har tidigare uppgivits. Bland dessa intar den avbildade silverbägaren platsen som nummer 1. Den utgör Kulturens första förvärv och inköptes midsommardagen 1882 hos PER NILSSONS barn i Kilhult, Svensköps socken och Frosta härad, varom KARLIN skriver följande rader i den 1932 utgivna minn esskriften. »Midsommardagen var det först mässa i Svensköp, och OLSENI, NYRUP och jag gjorde pastor loci sällskap dit. Efter bevistad gudstjänst i d en löv- och blomstersmyckade kyrkan började vi, sedan min fader rest hem till Huaröd, vårt fälttåg i Svensköp. Av OLA LUNDBERGS samling inskränkte vi oss denna gång att köpa för 40 kronor, däremot länsade BENGT KRXMARE vår kassa på kr. 71: 50. Ett par silverbägare uppköpte vi dessutom i Kilhult för 5 kr., en drättaduk av 0RED SPELEMAN för 4: 50, och de första gåvorna, några silversmycken , erhöllo vi .likaledes i Svensköp. Midsommarnatten tillbragte vi under lek och gamman tillsammans med församlingsborna, som enligt gammal hävd höllo midsommarvaka i Kilhults skog. De fl esta av de ovan nämnda köpen gjorde vi för övrigt andra dagen , innan vi i prästgårdens charabang, lastad med vårt rov, återvände till herdetjället i Huaröd, dock för att efter middagen i en av grannbyarna göra ett nytt strandhugg, som lämnade oss en behållning av 18 nummer, dels gåvor, dels inköp för 10 kr. Härmed hade alltså de Kulturhistoriska samlingarna för södra Sverige stigit till 97 nummer, av vilka 12 voro skänkta och de övriga 85 numren inköpta för 131 kr. » Detta vårt första föremål var då jämnt hundra år gammalt, förfärdigat av guldsmeden i Växjö AXEL JOHAN LIMNELL 1782. Det kallades av bygdens folk för söllstobb (silverstop) och brukades som brännvinsglas. S. T. K .

Si lve rbäga re f'rfo 17 82. K. M. 1.

MAGNUS STENBOCKS KÄPP

land de ä ldsta samlin garna i Kulturen förekommer en serie föremål överlämna de av Skånska fornminnesföreningen. Mån ga av dessa ä ro m yck et värdefulla på grund av de skriftliga uppgifter , som lämnats om dem. Sålunda had e sedermera kyrkoherden i Ren g, fil. doktorn C. J. CoLLIN å r 1871 inlä mna t en spa nskrörskäpp m ed mässingskrycka, vilken sad es h a tillhört Skånes försvarare, fältmarskalken MAGNUS STENBOCK. »Den skänktes », skriver CoLLIN, »utav honom dagen före slaget vid Hälsingborg till utskrivningskarlen BENGT ÅKESSON från Graveboda i Örkeneds socken, i sällskap m ed vilken h a n , förklädd till smideshandlare, bespejat det danska lägret. BENGT AKESSONs ättling i femte led har senas t ägt densa mma ». Att kontrollera denna uppgift är numera svårt, m en ingenting synes strida emot att d enna familjetradition kan vara sann. De på kryckan graverade initialerna B AS tillhöra tydligen inskrivningskarlen - varmed m enas en uta nför det ordinarie knektehå llet utskriven man- BENGT ÅKES SON, och d et likal edes ingraverade å rtalet 1690 a nger ju, att käppkryckan fanns till r ed a n före slage t vid Häl singborg 1710. pärjämte synes det ovan å rtal et placerade spegelmono grammet, som anger käppens ursp run gli ge ägare, uta n tvek a n kunna uttydas som M S-B, d. V . s. MAGNUS STEN-BOCK. Käppen m ed sin svä ngda kry ck a, i vars ena ända finn es en visselpipa, ä r i övrigt typisk för sin tid och ehuru COLLIN antyder, att den hi sto ri sk a uppgiften en bart gäller kryckan , finnas eljest in ga skäl , som ta la emot , a tt käppen i sin h elh et kan vara frå n den angivna tiden. S. T . K.

K. M. 1227. L. 89 cm.

NÅGRA SVENSKA DOKTOHSHATTAH »E r s Högwördi gh et Predika Ej om Adams fall så torrt! Se, där ligger Doctorn lika Som d e andra innan korrt. Doktorshatten Far för Ka tten. Grip den , lärdomen blås bort. » Det är ESAIAS TEGN ER, som sk a ld a r i ett skämtsamt ögonblick , när nå gon lärd h erre halka t på isgatan utanför hans fönster i Gråbrödersga tan. PER NOHDQVISTs tuschteckning är inte mindre skämtsam i sin fram ställning av den lä rdes fall. Den veckade doktorsh a tten, som på tuschteckningen så vanvördigt svävar omkring i rymden, sk a ll i följande rader göras till föremål för en kort kulturhistorisk expose. Redan vid m edeltid en s europeiska universitet, såsom Paris, Orleans, Bologna, förekommo doktorspromotioner, vilka m ed tiden förbundos m ed högtidliga ceremonier. Till dessa hörde överlämnandet av den n y promoverades doktorsin signier , h a tten , rin gen, diplomet, värjan och manteln , vartill kom fredskyssen eller handsla get. Promovenden hade även rätt att omgiva sig m ed tvenne fackelbärare för att till det yttre mark.era sin upplysta ställning. Många fra m stående svenskar ha med dessa ceremonier kreerats till doktorer vid utländ ska univer sitet under m edeltiden. Ja g nämner blott J AKOB ERLANDSSON, ärkebiskop i Lund , som 1254 utnämndes till juris doktor vid Paris universitet. Den första svenska doktors- ell er m agisterpromotionen gick av stapeln i Uppsala 1488. Dessvärre vet man icke n ågot närmare om de vid d etta tillfäll e brukade insignierna . Den tidigast kända svenska doktorshatten finn es avbildad i Uppsala 1miversitets filosofiska fakultets sigill frå n 1595. Den var rund och bredbrättad m ed låg kulle samt överklädd m ed veckat, pur12

Bild 1. Tuscht eckning av P ER N OHDQVJ ST , under vilken liises vidstående vers av TEONER. K. M. 30801: 10.

purfärgat siden, bild 2. 1 denna form brukades den und er hela 1600-talet och d elvis även under 1700-talet. Det förefaller som om icke någon doktorshatt brukats under det senare århundradet varken inom den filosofiska fakulteten i Lund eller Uppsala utan endast Ja ge rkransning ägt rum. Såsom ersättning hade promovendi emellertid en doktorsha tt i miniatyr att hänga på bröstet. Och i denna form förekom denna lärdomssymbol ännu i slutet av förra århundradet, bild 3, då förfärdigad av veckat svart siden, tidigare av purpurfärgat. .:\ven annat stoff hade säkerligen kommit till användning. Sannolikt är det en sådan miniatyrhatt, som ERIK BENZELIUS på tal om sin magisterpromotion den 28 maj 1707 åsyftar, då han skriver: »Magis13

ter-mössan af guld-moir, ganska dyrebar, gjorde å t mig biskopsdoter HEDWIG SWEDENBORG ». Den i bild 4 återgivna doktorshatten av svart veckat sammet skall enligt uppgift ha tillhört professor SVEN LAGERBRING, död 1787 . Det har i så fall varit en doktorsha tt för vardagsbruk, ty dylika brukades. Det är först för några å r sedan, som de filosofie doktorerna ånyo fingo rätt att bära doktorshatt. Vid själva promotionstillfället lagerkransas de dock alltjämt, och hatten är endast avsedd för vardagsbruk. 1617 förrättades den första t eo logie doktorspromotionen i Sverige vid Uppsala universitet. Till denna fakultets doktorsinsignier hörd e också den överklädda hallen med en krans. På en bild av JOHANNES RUDBECKIUS på en av klockorna i Lundby kyrka i Västmanland är denne iklädd en sådan hatt, dock uta n krans. Den är rakbrättad m ed låg, veckad kulle. Huru länge denna form hållit sig, vet man icke. Under 1700-talets förra hälft var i varje fall den uppsaliensiska promotionshatten för teologiska promovendi trekantig med uppvikta brätten - Karl XII :s mod ell - och klädd m ed svart siden. Olika variationer av doktorshatten vid olika universitet var emellertid den tiden ick~ något ovanligt. Man bör därför icke bliva förvånad, då man finner en teologie doktorshatt från 1772, som är rund , har brett brätte och rundad kulle, överdragen med svart, glest veckat siden. En dylik bars av prosten i Aspö, teologie doktor S. A. LILJESTRÅLE . Från 1700-talets mitt tycks också den höga modellen ha förekommit. Den blev allmänt bruklig m ed 1800talets början och har sedan dess i stort sett behållit samma form. Något hattspänn e har den aldrig haft. Bild 5 visar en teologie doklorshatt från Lunds universitets jubelfes t 1918. I Uppsala firad e 1629 den juridiska fakulteten sin första promotion. Huru den hatt såg ut, som då överlämnades till promovendi, är ej känt. Det m edde las endast, att det var en hatt med krans, som förmodligen var lagd omkring kullen. I ett fakultetsprotokoll av den 2 juni 1752 diskuteras den juridiska fakultetens doktorshatt och de olika m eningarna om färgen på densamma. Både svart , rött och blått voro på tal , 14

Bild. 2. Re kt o rsha ll från Lunds unive rs ite t, omkr. 1700. Universi tetets hi s torisk a museum.

Bild 3. Filosofie rloktorskrans och -ha tt 1874, buren av sedermera pro fessor FR. vV ULFI', Lund. K. M. 36970.

Bild 4. Doktorsha ll, som burits av professor SVEN LAGERBRING, död 1787. K. M. 3943-! .

1;)

men det förefaller, som om den röda kulören skulle ha segrat. Under 1800-talet blir även denna hatt hög och överdragen med svart, veckat siden. Av den ursprungliga kransen omkring kullen finns nu endast kvar det lilla palmettspänn et i förgyllt silver framtill , bild 7. Den medicinska doktorshatten sådan ett pa r bevarade exemplar, varav det ena tillhört LINNE och förvaras på Hammarby, utvisa, hade under 1700-talet d en så kallade Karl XII :shattens form liksom 1700-talets ovan omtalade juridiska doktorshattar - m ed ett band med tofs omkring kullen samt rosett och knapp på ena brättuppslaget eller uppvikningen . Hatten och knappen voro klädda m ed ärggrönt siden , banden och rosetten voro h å llna i purpurrött. Under 1800-talet antog även den m edicin ska fakultetens doktorshatt samma form som de tidigare beskrivna, den höga med svarl siden överdragna och veckade, bild 6. W. K .

' 16

Bild 5. T eo lo gie doklorshall, buren av professor SEVED RIBBING vid jubelfeslen 1918. K. M. 37204.

Bild 6. Medicine doklorsha ll, buren av professor M. K. L OWEG REN, Lund . K. M. 39390 .

Bild 7. Juris d ok lorshall, som bu rits av justiti eom budsm a n O SS I AN BERGER, jur. d :r 1884. K. M. 24455.

SCHAFFERHOLZ OCH KLAPPHOLZ

en k orta staven h a r seda n urgamla tid er va rit symbolen fö r liv och m akt. I olika former har d en utgjort ett värdighetsteck en, som givit bäraren rätten a tt leda, befall a , döma, å tnjuta vördnad och lydna d eller dylikt. Den kungli ga spiran och marskalkss ta ven h öra till de högs ta utmä rkelse tecknen av detta slag. Mycket vanli g har staven varit såsom igenkänningstecken för sta tstjän stemän av olika grader och såsom spira för å lderma n och å ltgesä ll i d e ga ml a h a ntverksä111betena . Den va nli ga spa tserkä ppen k a n i vissa av sina form er även räknas hit -- studentkäpp ? gesä llkä pp, jubileum skä ppen för 50årin gar 111. 111. Inom h antverket kallad es detta ämbetstecken s ch a ff e rh o l z · eller k 1a pph o 1z. Båda benämninga rna ä ro fört ysk a de. Sch affe rholz , som å terfinnes inom de tysk a skrå na , ä r liktydi gt m ed den spira sk affa ren bä r . Skaffar en uppträ der h os oss reda n i de m edeltida gillena, dä r hans upp gift, uttryckt på m odä rnt språk . nä rmas t skull e motsva ra sk a tt- och klubbmäs tarn as fö renade sysslor. Han uppbar pennin gar , ombesörjde dryckesva rorn a och gilless tugans py nta nd e. Inom h a ntverksgesä ll ernas skrån synes ska ffa ren på sina h å ll h a fö rva ndla ts till å ltgesäll, d. v. s. å lderma nnens m otsvarighet. I va rje fa ll har å ltgesäll en ofta övertagit sch a fferholz et såsom sitt emblem . :Med detta slog h an vid samma nträdets börja n trenne slag på ämbetets lå da . Detta k a llad es att »kla ppa opp », och därefter kunde, sedan locket öppna ts, förhandlin garna äga rum. Likaledes slog ha n tre gån ger m ed schafferholzet, d å locket skulle slutas till och sam manträdet taga en ände. Genom denna an vändnin g kom schaf fe rholzet a tt även få ett annat namn - kl a ppholz. Ordförandeklubba n är en senare utvecklin g av schafferholzet.

T. K .

Yllerbild e rna visa två sid or av vagnmakareämbetets i Stockholm klappholz fr å n 1769 m ed framställning a r i r elief av kaross , hjul och verktyg. Mitt bilrlc n iir ell klnpph o lz fr ån Sö lvesborg med virlhundnn sidenband. K. M. 7898 oc h -1757.

LIK Kl ST BESLAG

land de många bestyr, som fordomdags föregick en adlig begravning, voro överenskommelser m ed h a ntverkarna för att erhålla en värdig kista att sätta i ättens gravkor icke de minst viktiga. Familjeräkenskaperna från 1600- och 1700-talen innehålla stundom detaljerade kontrakt m ed snickare, gördelmakare, silversmeder och skräddare, vilka alla var på sitt sätt bidrogo till ki stans utformnin g och prydnad. Många av våra m es t kända och skickliga yrkesmän ha deltagit i sådana uppgifter, såsom skulptöre n BuRCHARDT PRECBT (1696), guldsmeden FERDINAND SEHL i Stockholm (1692) och gördelmakaren MATHIAS HAAS (1667) · Många dylika praktkistor h a blivit bevarade till vår tid. De äro i själva verket blott d et ståtliga yttre höljet till d en enkla kista, som inn es löt den döde. Und er 1500-talet och större d elen av 1600-tal et bestå de ofta av m e tall , såsom koppar , mässing och tenn , och äro överdragna med sammet eller kläde eller enbart m å lad e. Dekorationen utgöres m erendels av ornament, . vapenbilder och symboliska framställningar gjutna eller drivna i m eta ll med stark försilvring och förgyllning. Vanligt var att anvapen m ed fäderne och möderne på vardera lå ngsidan prydde kistorna. Genom en kunglig förordning av 1668 förbjöds en stor del av d enna grannlåt, och kistor som därefter utfördes av trä med endast b eslagen av m etall , antogo ett enklare utseende till såväl form som utsmyckning Med empiren s förenklade och släta ki stty p erhöll s den form, som i huvudsak bevarats till vår tid. De återgivna bilderna visa ett löstbes lag i målat och förgyllt mässingsbleck frå n tid en omkring 1700 - Kristus uppväcker Jairi dotter - samt biskop PEDER vVINSTRUPS kista i Lunds domkyrka . Biskopen dog 167G. Kista n företer de för barocken typiska prydnaderna av stora , kraftigt drivna och ciselerade beslag på sidor och lock.

w. T< . 20

Den ö vre bilden visar e ll likkis lbes lag av rn äss in gsb lcck, K. M. 10786, m ed kraftigt driven , förgylld och må lad relief. Den und re bi ld en visa r likartade beslag pf1 biskop PEDE:H V,Tll\',;TH Ul's ki s ta i Lunds d o mk y rka .

NATTVARDSKANNA AV TE NN FRÅN 1686 är efter r eforma tionen även församlingen i gem en blev delaktig av Kristi lekamen och blod i nattvardens sakrament i form av bröd och vin, tillkom ett n y tt n a ttvardskärl i kyrkorna, vinkannan. Så län ge som prästen ensam å tnjöt na ttvardsgåvorna, var ka lken till fyllest , m en när en h el m enighet skulle taga d el av d em , behövdes en behållare på altaret för påfyllning av vin i na ttva rd sk a lken. I Karl Xl:s k yrkolag av 1686 h eter d et ifråga om n a ttvarden: »Nä r Herrans Na ttward skal begås, m ås te Kyrcko-wärden , eller Klockaren, frambära så mån ga Oblater och så m yck et win, som behöfwes, hwilket sättes på Altaret förr än lnsticktelse Orden och Fader wår läsas. » Behövdes seda n påfyllning, m ås te in stiftelseo rden och Fader vår läsas sär skilt h ä röver. Det blev ett n y tt k y rkli gt föremål a tt utform a , och m ånga praktfulla na ttva rd skannor i silver vittna om församlingens eller dona tors frikostighet och silversm edens kon s tskickli ghet. Många församlingar hade em ellertid ej de ekonomi ska resurser, som erfordrades för a tt anskaffa en såda n pjäs. Dessa fingo nöja sig m ed enklare ting. Trä, då ej sällan masurbjörk , koppar, tenn, glas och k eramik fin go träda in som ersättnin gsmaterial. Den na ttvardska nna, som bilden här visar, är utförd av tenn och enligt stämplarna på lockets insida av en tenngjutare i Karlskrona m ed initialerna M T . Den graverade inskriptionen på locket m eddelar: Randa la (=Ramdata i ö. Blekinge) K y rkio Kanna 1686. Ifråga om formen spårar man vissa drag från den senmedeltida kannan , såsom den bukiga nederd elen , den indra gna h a lsen och det platta locket.

W . 1\.

;\allvardskaunu fr å n Hamdala i Blekinge. Tenngjutar en M T:s och Karlskro nn s lads slä m plnr. K. M. 38518.

TILLVERKNING AV HOH N- OCH SKÖLDPADDSDOSOH UNDEH 1700-TALET

. J

ONAS ALSTRÖM fö retog 1723 en studieresa i Frankrike och Holla nd för a tt sk a ffa sig ny tti ga kunsk a per m ed tanke på den industri eller m a nufa ktur, såsom termen lydde, som ha n planera d e a tt grunda i Alin gsås och vartill h a n det fö ljande å ret erhöll kun gligt pri vilegium. Bla nd de m a nufa kturverk , h an därvid besökte, va r ä ven d en fa brik för t o b a k s d oso r av h o rn , som ä gd es av en m adam e BENOIT i Rouen. Tillverknin gen var omfa tta nde och dosor a v detta sla g expor terades över h ela vä rld en. Till vå rt la nd k omma d e även, och d et kan h a sitt intresse a lt fö lja huru fabrika tionen försiggick enli gt ALSTRÖMs a ntecknin gar . Det bäs ta h ornma teria let k öptes frå n En gland , m en m es t komma k o- och oxklövar frå n P a ris till anvä ndning. Hornen kokas först i va rmt vatten och skä ras därefter i skivor , som utböjas och pressas m ellan jä rnplå ta r . Seda n sk avas skivorna m ed ett skavjärn så a tt det ytter sta och värsta går a v d em allt under d et d e h å llas mjuka m ed varmt va tten. När materia let blivit iordnin ggjort på så sätt och å ter uppmjukat i varmt va tten sa mt skuret i så sto ra stycken, som fordras fö r att göra större eller mindre dosor, lägga s dessa stycken på ett m å tt av jä rn , ihå ligt till den vidd , djuphet och fo rm, som dosan ska ll h a, och inuti fod rat m ed m äss ing. Ova npå h orn skivan lägges ett a nn a t m å tt ell er styck e av m ässin g, vilket passar emot underlage ts ih å li gh et, och skruvas så till m ed en järnskruv, varvid horn skiva n pressas ned i fo rmen och d osan får sin ska pnad. P å samma sätt gö ras även lock en, va rvid form en ä r gra verad så a tt m a n ka n få vilken bild eller devis, m a n vill ha på dosan . Till lockpressen bruka de m ässin g em eda n den ej rostar som järn eller s tå l och ä r lä tta re att gravera . När dosan sålunda är gjord och få tt torka av sig själv, ges den till en a rbeta re, som fil a r a v k va rlä mn ad e k a nter och skrovli gh et. Däreft er få r svarva ren ha nd om dosan och sva rvar den 24

Dosor fr å n 1700-ta lc ts förra d el. (hcrs l d osa av horn ; på lockc l en pressad reli efb ild med rom erska kri ga re. K. M. 19±+7. Därunder dosa av s köldpa dd med s il verfa lt11i11 g samt m ed inpr essat. m ö ns ter av s il ve r och piirlPmo på loc ke t. K. M. 6-149.

slät, vare sig den ä r rund, fyrkantig ell er ova l, vartill h a n har sin svarvstol och isynnerhet en för ovala dosor. Till sist doppas dosorna i sk edvatten och så strax i d en färg, m a n vill giva d em , röd eller svart. I samma stad besåg ALSTRÖM även en fabrik, som bedrev tillverkning av s k ö ldp ad d sdoso r. Dessa arbetades på samma sätt som horndosorna, a llena st att d e polerades sedan de blivit pressade, avfil ade och sva rvade. Man fick vara på sin vakt, a tt sköldpadden ej värmdes för länge i vattnet, ty då sp ricker den under a rbetet. De h ade också ett m a n e r a tt skjuta tillsamman sm å stycken av sköldpadd , sedan de blivit jä mkade och gjorda lika tjocka, till stora styck en eller h ela dosor. På detta sä tt sparade m a n det dyrbara m a teria let. Vid denna fa brik fa nn s även en gravstickare, som skar ut guld ell er silver i tunt bleck till r oso r, deviser eller vilka sirater, man vill e h a på dosan. Dosans lock gjordes mjukt i varmt vatten, sira ten lades på och trycktes till m ed mässingsmåttet, varvid guld- ell e r sil ve rbleck et gick litet in i sköldpadden och blev sittande. Bland de avb ildad e doso rn a är den ena av h orn och tillverk ad en li gt den av ALSTHÖM b eskrivn a m etoden . Reliefb ilden på locket visar en strid m ellan i romerska rustnin ga r kl ädda soldater. Dosan, so m efte rbildar de m era vanli ga tobak sdosorna av pressad m ässin g, ä r från omkring 1700. De övriga dosorna, vilka härstamm a från sa mm a tid , äro av sk ö ldpadd m ed intryckta silverorn a m ent i berain-stil. S. T. K.

:rn

Dosor av s köldpadd fr å n 1700-ta lc t. Ö\"crs l med inpr essad s ilvero rnam entik . J\ . M. 6.i8!J, dii runcl ci· med ornament i s il n •r och förgy lld m c t::i ll. K. M. 23958.

LERSLÄTTOR

å den skånska slätten har det van li ga byggnadsslaget varit korsvirke med lerfyllninga r. Mellan sådd och skörd skulle man stä lla om sitt hus och utny ttja sommarklima tet så att leran i väggar och golv hann torka. Till arbetshjälp voro drängar och pigor i nabolaget uppbå dade. Och de kommo gärna, ty bå de vid timringen och kliningen vankades d et gi ll e. Då had e grannkvinnorna brå tt att få sin a korgar fy llda med den förning av kött, fisk, bruna bönor, gröt, smör och bröd , som de sku ll e föra till gi ll esgå rden. Sedan timringen av vägga r och taksparrar blivit gjord och upprest körde byamännen fram lera till bygget. E n dag kommo så drängarna ridandes för att älta leran und er hästhovarna. Först smulade de på d etta sätt sönder den torra leran, göt så vatten på och trampade den under id eligt ridande till en seg och smidig massa för att till sist älta in boss och agnar så det hela blev fast. Två dagar därefter i solupp gången började kliningen av väggfälten. Det var pigornas göra. Drängarna buro fram lera till . den bordliknande stä llnin g, på vilken pigorna stå under arbetet , och äro de h yggli ga skära de till lagom stycken och räcka dem. Vanligen stod en piga på var sin sida om väggen och arbetade in leran m ellan och omkring spröten , som äro borrade in i de våg räta timren för a tt stärka väggfälten . För att få en slät och fast yta slätade de och klappade m ed händerna , men på många håll hade de vid detta arbete ett sä rskilt r edskap, som kallad es s l ~itteträ ell er l ers l ätta. Lerslättorna utgjordes av ett i genomskärning van li gen triangelformat trä med två svarvade knaggar som handtag. De voro nätt utformad e med pigans namn och årtal målat eller inskuret och med en blomsterslinga eller inskuret ornament. Om en av våra lers lättor veta vi , att den skänktes till ägarinnan vid h ennes konfirmation 1850. Hon blev då vuxen piga och fick delta i klin egill ets ansvar och fröjd er. s. T. K.

l.Prslä tt or fr å n 1820 oc h 1839, gåva HJOS n,· svnrvnrc Nil sso ns s te rbhu s i Lund och sanno li kt f'r å n Torna h ä ra d . K . M. 18(\57- 8.

DOCKSKÅP FR ÅN 1870-TALET

e fl es ta ba rn skapa sig en egen värld, i vilken de leva för lä n gre eller kortare tid. Ofta är denna värld en r en fantasiskapelse, befolkad av för de vuxna okända väsen. Den miljö därem ot, som dessa väsen leva i, deras hus, h em och kläder spegla a lltid d en tid , i vilken deras unga sk a pa re själva leva . Ännu starkare fra mträ der naturligtvis detta, n ä r den värld som barnet lever i utgöres av en dockvärld. Dessa väsen ha då få tt en materiell gestalt och deras h em , dockskå pen , äro verkliga föremål, so m liksom allt annat följer tidssmakens lagar. All så är fallet beror na turli gtvis min st på barnen. De skapa utan svårighet m ed fantasiens hjälp en s lottsmiljö av n ågra träklossa r. Men föräldrarna , som i a llmänh et icke län gre äga denna gudagåva, söka att i verkli gh eten få a llt så fint och mod ernt som möjli gt. Resultatet är naturli gtvis icke min st beroende på vad som finns alt tillgå i marknaden . Vi känna docksk åpe n redan frå n femton- och sextonhundratalen. De hade d å närma st karaktären av modellhus och voro m era avsedda för de vuxna, då d essa skulle inreda sina h em. än för barnen att leka m ed . Sådana minia tyrhus äro tillverkade för hand och känneteckna s av ett m yck et förnämligt , ofta rent konstnärligt utförande. Först genom d en tilltaga nd e industri a lise ringen kund e dockskåpen bli en gem en e man s egendom. Från T yskla nd översvämmades världen av en h eminrednin g i minatyr , som återfinnes i docksk å p efter dock skå p från förra seklets slut. I det här å tergivna dockskåpet utgöres inrednin gen nästa n h ell av sådant industri gods från 1870-ta let. Stilen är icke enhetlig det blir den ju lika litet i ett dockh em som i ett verkligt. Äldre och nyare moder trivas sida vid sida, men k a nsk e ha de m odeller, som dockmöbelsfabrika nterna taga upp , en tendens au leva län gre där, än de göra i verkliga liYet. Salongens barockinspirerade 70-talsstil, med dess svarvade ben och vridna ryggstolpar, är uppblandad m ed föremål a v den 30

Dockskåp , som lillh örl frök en Lizzi e Möller, Lund. Vardagsrnm och salong. KM. 329-!0.

någo t å rti onde tidi gare h ögm od erna nyrokokons fö rvuxn a deka densformer . Dess övervä ldigande ornam entik, som i verk ligh eten fram stä lldes i relief, å ter ges i minia tyrmöblerna oftas t i m å la d eller tryckt guldd ekor. Vardagsrummets m öblem a ng h ar en för tiden r eda n om odern biedermeierkarak tä r . Ä.ven nyem piren , 60-ta lets m oderiktnin g, å terfinnes t. ex. i va rdagsrumm ets sek retä r och sybord . Nygo ticism ens gjutjä rnsglädje h ade m edfört ett tillvcrknin gssä tt genom vilket m an billigt kund e framstä lla de rikt dekorerad e fö rem å l, som m a n nu önsk ade se omkring sig. Detta tillverknin gssätt knöt an till den lek saksindustri , som redan fa nns och var s m est kända produkt är tennsolda ten . Så kom dockskå pen a tt utrusta s m ed en mängd deta ljer av gjutgod s, rikt ornerade fö r gy llda fö nsterbord, stolar bokhyllor och tidnin gsstä ll, lampor , k a ndela b ra r m. m. Hu sgerå den utgjordes ofta liksom nu av gjutet tenn , m en då förekom även servi ser a v tunt blås t mjölk. glas m ed h andmå lad dek or , ell er av teknikens s tora landvinnin g just då - pressglaset. Till skå pet hör ett pa r d ock or , vilka också äro god:i representanter fö r den tidens enkl a industritillverka de dockty p. E tt dock skå p som d etta visar oss icke endas t i ett ögonkast v~lka fö rem å l, som stod 1870-ta lets m ödrar till buds då de skull e skapa ram en fö r sina ba rns fa ntasivä rld , uta n det ger oss ä ven ett starkt intryck av hur ett gedi ge t bor garh em tog sig ut vid den tid , då de sista spå ren av empirens strä nghet ebba t ut, m en 80-ta lets stoppad e mjukhet ä nnu ick e nå tt sin h öjdpunkt. K. L.

Doc ks kå pets sän gka mm a re och fö rm a k .

MATBESTICK

vå ra daga r framl ägga s sk ed , kniv och gaffel på d et duka de bordet. Det a n ses n a turli gt, att vä rd folk e t ell er hu sh å llet ska ll fö r se den ä ta nde m ed n ödi ga r ed sk a p. Så h a r em elle rtid icke varit fall et i ä ldre tider. I stä ll et m edförde gästen dessa i ett b es tick , som h a n h a de fa stgjo rt vid b ä ltet eller n edlagt i fi ck a n , och husets fo lk höll var och en r eda p å sin a in strument. Meda n kniv och sk ed h a gamla a nor är däremot gaffeln som ä tred sk a p a v un gt d a tum. Ma n å t m ed fin grarna och fick seda n , å tmin sto ne i bw·gn a r e kretsa r , tva ga dem i fra mburna h a ndfa t. Ga ffeln syn es vara en a v den nya tiden s uppfinnin gar oc h fra mträd er ä ld st i Ita lien vid 1500-ta lets b örja n. U pp gif ter om dess förek om st t. ex . i Frankrike finn as för st frå n detta sek els slut. I No rd e n sök er m a n ga ffeln fö rgäves i h errsk a p skretsar under detta å rhundrad e och ett bra stycke in på 1600ta let - h os a llmogen dröjde det lå ngt fr nm på 1800-ta let, inn a n ga ffeln blev m era a llmä n . Ma tbes tick frå n 1600-ta let och 1700-talets börja n äro va nli ga i vå ra samlin gar. Ofta ä ro d e så k on struerade, a tt d e o lika dCiarn a kunna spä nnas till samma n eller vikas tillh op a för att bli bekvä m a a tt b ä ra. E nkelt utförda m a tbes tick fö rek omma, m en m er endels h a r en viss omkos tn a d och sm ak lagts n ed på deras utformnin g. De kunna va ra av ä d el m eta ll m ed sk aft i fili gran eller drive t a rbete eller av elfe nben. Till förv a rin g h a de m a n då va nli gen ett inrett fo rdra ) av trä ell er pa pp öve rdraget m ed kon stfärdi gt ornera t skinn ell er papper. Det a vbilda de b es ticket ä r av h elförgy llt silver m ed graverade initia ler, C A, i sp egelmon ogram inom en p a lmka rtusch på sk edbl a de ts y tter sid a. F odra let är lä derklä tt m ed pressad d ekor och inuti klätt m ed grönt sid en. Det härstamma r frå n tiden omkr. 1700. W .K.

Malbcstick o mkr . 1700. K. M. 964 fi.

MORTLAR

tt av de husge rå d , so m und er den senaste genera tionen

börjat komma ur bruk, ä r mor t e l n. Dess n a mn är gem en samt för de fl esta europeiska folk och utgå r från en ordstam, som b etyde r sönd erstöta, krossa. Hos oss har morteln vanligtvis varit en skål m ed s töt av m etall ell er sten, i vilken kryddor krossades. Ännu lå n gt in på 1800-ta let var metallmorteln sä llsy nt på landsbygden , där man i stället hade redskap företrädesvis av trä för detta ä ndamå l so m för så mån ga a ndra. Dessa kallades ej h eller mortlar utan oftast kvarnar, t. ex. d e svarvade skånska pep pa rkva rnarna . I denna beteckning ligger också en bestämd skilln ad i förfaringssättet , ty kross nin gen sk edde här på kvarnars vis genom vridning och tryck och ej genom stötning. Morteln h a r så lunda h aft en begränsad utbrednin g hos oss och företrädesvis a nvä nts i den borgerliga och ståndsmä ssiga kulturen. Inom m å n ga y rken och sä rskilt hos apotekaren blev morteln ett n ödvä ndigt hu sge råd, ja, sy nes t. o. m. i äldre tid ha utgjort den symbol varmed yrket känn etecknad es. En praktmortel m ed å rta let 1706 från universitetsapo tek et Svanen i Lund överlämnades av dess ägare till mu seet 200 å r senare. Hedan från 1316 ha vi en sven sk upp gift om mortlar och i den 1480 från latin översa tta skriften Själens Kloste r talas i en liknelse om samvete ts m o rtel, varuti den å ngerfulle stöte r sina synder. Likväl äro m edeltida mortlar en säll sy nth et h os oss. En sådan p åträffades för några år sedan vid Källby uta nför Lund. Med 1600-talet bli de gjutna mortlarna vanligare. Ofta tyda in skrifterna på att d e tillverkat s i ut.land et, sä rskilt Ty skland och Nederl~inderna. Av de å ter givna m o rtl a rna ä r den översta frå n tiden omkring 1500 medan den undre bär å rtal et 1695 och inskriften MOHTEN* HANSEN * LU ND och SISELE*PEDEHS';'DAATER Några lundensiska innevån a re m ed d essa namn ha ej kunnat på visas. S. T . K.

Mo rtlar , d e n ö n e

:I\'

s c nrn ed c ll id n l y p, derr undre J'r :1n l°tr 1695. I\. \I. 219 11 o ch 17 27. 0

:17

KUNGLIG FÄLTKIKARE

en avbildade kikaren b es tår av en m a hogny tub och två utdragbara m äss in gs lidor, objektivet är en dubbellins och okularet samm a nsa tt av tvenn e linspar. Mellan okularets yttersta lin spa r finn es en skivformad avstå nd smäta re, vars graverade skalor dels äro a ngivn a för k avall eri och dels för infanteri. Detta ä r en militär fältkikare. På avstå nd smäta rens k a nt har tillverkaren gravera t in sitt na mn: Collin , Stockh :. Kikaren ä r så lunda framställd av den välkä nd a optiska s tockholmsfirma, som grundad es 1760 och som ännu ex isterar. Inskriften syfta r m ed all sannolikh et på JOHAN GABRIEL COLLIN (1761- 1825) , vilken 1793 a nto gs såsom opti sk och m a tematisk in st rum entma k a re av Vetenskapsakademien. Om h onom y ttrades n ågra å r senare i Akademien , a tt han »har sig bekant n äs tan a llt vad i optiken , glasslipe riet och glasmakeri et är skrivet, och äger dessutom ett sk apande snille, som vågar nya företag, vilka han åd agalagt i de nya ob jektivmikrometrar och distansmätare, vilka h a n p åfunnit och förfärdigat ». Co llin erh öll också d en förnämliga utmärkelsen att 1812 bli upptage n som medlem av samma a kadem i. Vid han s död efterträdd es han av sin so n CARL Emc CoLLIN, som ävenledes skull e kunn a vara tillverka re av vår fältkikare. Skärskådar m a n kikaren n ä rmare, sk a ll m a n på m a hogny tubens åt okul a rsid a n satta m äss in gsbes la g finna två in graverade kun gli ga monogram - Karl XIV Joh a ns och Oskar I:s Huruvida kikaren tillh ö rt dessa fursta r och anvä nts av dem per sonli gen tord e nu bli svå rt att fas tstä ll a . Utöver dessa monogram finnas in ga u ppgifter därom. Kikaren uppköptes 1906 på den Hammerska a uktionen i Stockholm. I a ll sin y ttre enk elh et ä r kik a ren, huru m ed dess ägare än förhåller sig, ett kun gli gt instrument. S . T. I<.

Kik a re s ignern d to /lin , Sloc kh: På d e n un d r e bi ld e n sy nes även Ca rl XI\' .J o h a n s kun gli ga n:tmn chifl'er . K. M. 17 183.

ETT SOLMIKROSKOP 1700-La let är naturvetenskapernas stora å rhundrade - icke blott ur d en sy npunkten, a tt då ensta ka grundläggande vetenskapsmän sådana som LINNI~ framträdde, uta n kan sk e lika m yck et på grund av det breda, a llmänna intresse, som ägnades dem. Detta intresse h ade sin inriktning mot d et n ytti ga. Köpmän , fabrikörer och jordbrukare had e lika stor del däruti . Na turligtvi s blevo de fl es ta av d essa naturvetare dilettanter , oc h vi k ä nna bl ott sällan till d eras vetenskapliga rön . Men deras namn kunna helt plötsligt å terfinnas under ett m a nuskript i gömmorn a ell e r grave rat på ett instrument. Det sista är fallet m ed CARL E WERT LINROTH, vars ,namn jämte å rta let 17 86 läsas på d et här bredv id avbildade sol'mikro s kop e t. LINHOTH, som had e va rit stud ent både i Uppsa la och Lund och dess utom militär, do g som godsägare på Värmlands-Säby 1824. Om han s vetenskapliga habitus vet ja g eljes t intet a nn a t ä n a tt h a n 1777 i Hushållningsjournalen fick tryckt ett Bref a n gående Faggots inrättnin g af spanmåls ma gaz iner . Solmikroskopet är en projektionsa pparat, som till sin konstruktion k a n jä mföras med laterna magica och skioptikon. Med solen som ljuskälla, r eflekterad medelst en spege l - som sakna s på vårt instrument - och förstärkt av ett linssys tem , k a n so lmikroskopet på en skä rm å terge d en sta rkt förstorade bilden av t. ex. ett m ell a n glasskivor la gt preparat. I en upp sats om Mikroskop av svensk tiilverknin g, Fataburen 1923, s. 8, har C . .M. F ORST a ntagit detta solmikroskop vara tillverkat: a v instrumentmaka ren hos Vetenska psak ademien JOHAN GUSTAF HASSELSTRÖM (1777- 1812). I en inre lå da i mikroskopsc hatull et li gge r em ell ertid en m ed bläck skriven la pp , varav tyvä rr väsentliga stycken ä ro bortrivna . Man k a n ännu läsa: »27 /12 71 . .. Ett Solmetaskop att att (. .. )a 14 Dagar frn dato ». Att denna lapp är skriven av tillverkaren får väl anses för givet. Årtal et 1771 torde snarast angiva, att dess m äs ta re ~il' HASSELSTRÖMS föregångare JOHAN ZACHARIAS STEINHOLTZ (l756- 177H). S. T. I< .

-W

So lmikr os kop, so m tillh ö rl C. E.

Ll :\ IW Tll

1786.

I\ . \I. 1H7(i.

.JAKTHANDSKE FHÅN löOO-TALET and sken h ar brukats sedan urminnes tider. Man finner den h os fo rntidens perser, hos grek er och romare. Under påverkan av den inträ n ga nd e as ia tisk a lyxen bl ev d en hos dem ett a llmä nt använ t plagg. Unde r 700- och 800-talen var bruket av h a nd sk a r vanligt bland germ a nern a. Från m edeltida bildframställningar e rinra r man sig kun ga r, förnäma personer och höga ä mbets mä n kl ädda i handskar, prydda m ed rika broderi er ell e r besatta med äde lstenar . Handsken va r på sin tid ock så ett slags iimbetsinsignium. J ä mte paradhandsken före k ommo give tvis ock så h a nd sk a r för o lika praktiska bruk , såsom den här avb ild ade jakt - eUe r falk en erarehandsk en m ed • o ri enta li skt, brod erat mön ste r. En bild av den prakt, so m rådde beträffande handskar under 1600-talet oc h 1700-ta lets början k a n man få av m å n ga ä nnu i musee r och sa mlin ga r bevarade exemplar och frå n beskrivninga r i sa mtid a kl ädkam marinventa rier. I JACOB DELA GARDIEs klädinventarium frå n 1645 träffar man sålunda under rubriken h a n cl s k a r på följand e: ,, Ett par Handskar m ed h Guldh på grönt Atlask borderat oc h m ed Guldh och gröne silkes fra ntzer , Ett par Hanskar m ed Guldh och Silfuer Possementer på lifferga Atl ask m ed Guld och Silfu er Frantzer, Ett par ofordrade Hanskar af Kläde m ed Guldh och Sil ck e stickat. ,, Den avb ildade h andsk en ä r gjord av brunt sä m sk at skinn på h a nd ens öve rsid a och gult på in sida n. Kragen ä r av grovt linne med besättning av vinröd sammet m ed guldbård m ed i guld , silve r och ljusb lå tt silke broderade rankor sa mt silvertofsa r . lnvtindigt ä r den fodrad m ed rödgult sid en .

W . I< .

-l2

Falken c rare hund skc av brunl och gull sä mskskinn m ed bcsä llnin g av röd sam m e l sa mt guld , s ih·c r och s ilk cb rodcr ic r . 1' . M. 39699.

EN TRÄDGÅRDSPRYDNAD FHÅN BAROCKEN

en svenska barockens Lrädgå rdskonst grundade sig delvis på en lå ngt avancerad svensk hortikultur under föregående stilepoker, själva d et konstnärliga inslaget var dock starkt påverkat från Fra nkrike. I Stockholm utkom 1651 ett arbete, tryckt på båd e svenska, tyska och franska , författat av drottning Kristinas trädgårdsmästare ANDRE MoLLET, fransman till börden . Bokens titel, enli gt tide ns sed lå n g och tillkrå nglad , lyder till sin första d el: Lustgå rd , uthi hwilcken inn eh å ll es Afrijtningar på Trääwä rck, så wäl Parterrer med Löfwärck , Afdelningar m ed Jord som Trääg~ rd a r och a nnat slijkl .. . Det är en handbok för praktiskt och ' konstn ä rligt bruk , en svensk programskrift för fransk trädgå rdskonst i LE NöTREs stil tio å r före dennes fra mträdand e. LE NöTnEs (1613- 1700) stil bl ev svensk egendom främst genom TESSINARNA, JoH. I-IÅRLEMAN och i viss mån genom JEAN DE LA VALLEE . Barockens träd gå rdskonst var ett slags arkitektur av levande material med prydande inslag av döda ting, såsom bildkonst, urnor av fajans , bl y och järn och små lusthusbyggnade r. Av bildkonst förekom naturligtvis friskulptur i sten, brons, målat bl y och trä , placerad i buxbomritningar, rabatter och bosqueter. Jämte d essa funno s em ellertid också enkla re bildprydnader, figurer, männi skor och djtu-, målade på utskurna bräder och utsatta i trädgå rden för att befolka och liva denna . Ibland kunde det på så sätt bli en h el familjegrupp , som överraskade den promenerande. J trädgå rdsinventarier frå n tid en påträffas de alltid. I inventa ri et av d en lO okt. 1719 över d en lillieska trädgå rden i Stockholm förtecknas sålunda bl. a. fyra stycken »på bräder m å la de utskurna un gerska karlar » och »l st: Dito stoor hund ». Även bys tbild e r, tillverkade på samma sätt, voro uppsatta som prydnader. Den här a vbildade trädgårdsbilden ur Kulturens samlingar represe ntera r denna kategori.

w. /( . 44

Triidgårdsprydnad från 1700-talcts början. K. M. :15724. 4!)

KHlSTf AN STADS TIMMEHMAN SLAGS LADA ä rin gs li ve t i Kri sti a nsta d under 1700-ta let b efa nn sig icke i någo t sä rd eles bl omstrande till stånd . Und er å rhundradets börja n h a de Ka rl XII :s krig övat avsevärt tryck och hinder på fö rbindelse rna såvä l in å t som utå t. Det var ont om klin gand e m y nt, och en a llmä n olu stk ä nsla inom n ä rin gs live t gjo rde sig gälla nd e. Lä n gre fra m under å rhund radet k om lagstiftnin gen på nä rin gslivets områ de a tt verka h ä mma nde på stadens olika n a nn gsg ren a r. Vi sse rli gen sta rta des h ä r vid 1700-ta lets mitt bå de såpsjuderi och sockerraffina deri, och e tt fi sk eribolag bild ad es, vilka tack va re frikosti ga sta.tsunderstöd till en tid kunde bära sig, m en som fö rföllo så sn a rt dessa ej lä n gre voro a tt räkna m ed. Menligt inverkade ock så de b esvä rli ga och dyrbara transportförbindelserna såvä l in å t la nd et som ut till h a mn en i Åhu s. Givetvis rå k ade h a ntverkeriern a i samm a situa ti on som de a nd ra sta dens nä rin ga r und er dessa fö rh å lla nden. I m agistra tens b erä ttelse fö r 1740 upp gives h a ntve rksmästa rnas a ntal va ra 97 jä mte 4 ä nko r, som fo r tsa tte a tt driva sin a m ä n s r örelse. GesäH ern as a ntal va r 78 och lä r gossa rnas 11 5. Alla m ästa re voro dock ej så ta lrik a, a tt d e kund e bilda eget ä mbete uta n lydde under ett såda nt på a nna n ort. Bla nd dem , som h ade eget lag, vo ro sta d ens timmermän , va rs ämbetslå da h ä r presen teras. Detta lag om fa tta de 17 40 6 m edlemm a r, som till sa mma n h a de 9 gesä ll er och lä rgossa r. Kri stia nsta d s timmerma nsä m bete h ade bilda ts 17 30, det å r som den i gult på r öd b otten m å lade in skriften på lockets insida m eddela r. Na mnen a n giva d e m ästa re, vilka detta å r utgjorde ä mbetets representa nte r. Låd a ns exteriör ä r m å la d i blågrönt och ä mbetets emblem på fr a m sid a n i gul d in om en polykrom blom sterkrans. Beslagen av jä rn ä ro uta rbeta de i form a v a k a ntu sra nkor, som buckla sig öve r h örn och lock. Kulturen äge r äve n h a ttm ak a r- och gördelm a k a rämbetenas skrå lå dor frå n sa mm a stad . W. K.

Timm e rmnnsl nge ls lå d n. L. -1 9,:; c m . 1\. i\f. -19:19.

SPE GEL LA MPETT

ga ml a tid e r fäste ma n d en brinnande pärlstickan i en väggspr in ga för a tt lysa s ig ell er sa tte ljuset och blosset i en jä rnhå lla re vid väggen . Möjligen h a r la mpetten, som började bli a llt vanligare h os oss efter 30-å ri ga kri get, utveck lat sig ur dessa primitiva belys nin gsme tocler. Lampetten utgö res av en refl ekto r, vid vilken en ell er fl era ljusa rm a r äro fäs ta. Sjä lva ord et ä r un gt - det h eter i äldre bouppteckningar »spege l m ed ljusa rm a r » ell er m ed ljuspip or. H.ikt utsirade la mpette r av driven m äss in g oc h sil ve r voro van li ga und er 1600-talet, men vi finna också, såso m v i kunna se på d en ehrenstral ska p eri odens porträtt, a tt spegellam pe tter i snid a de och förgyllda ell e r efter veneti a nskt m önster praktfullt arbetade r a mar av glas förekommo. Ofta var spegelglaset blott försett m ed en slip ad profil och med i glaset graverade m önster. Barockens store m öbela rkitekt BURCHARDT PRECHT utförde må n ga vägg la mpetter elle r »wantlichts Jerandolen » som han stundom kallar dem i sin a rä knin ga r. 1726 levererade h a n så lunda sex spegelljusra m ar till grevinnan AGNETA 'i\' REDELILLIE i Stockholm till ett pris av 30 cllr smt styck et. Fö r belysnin g i k y rkan och so rgehuset lå nade m a n vid b egravningar såda n a ljusa nna r från enskilda ell er affä rer, som vid 1700talets bö rja n to go 15 ö re kmt styck et i h yra . Spegell a mpetten h a r till sin dek ora tiva utsm ycknin g växlat efter tid ss til a rna. Und er rok ok on och elen gustavia nska perioden a ntog den ofta formen och storlek en av en va nli g väggspegel. Den här avbildade lampelten ä r m ed sin m edaljongform helt gus taviansk, ehuru dess tillkomstticl sna rast li gge r inom empirens grä nser. E n tryckt signaturlapp på baksidan a nger elen vara utförd av CLAS E RIC H. EDING, so m va r spegelmaka re i Karlskron a 1808- 1818 och avled d et sistn ä mnd a å ret. W. J<.

Gu s lavian .s k .s peg e 11 ampe lt. I<. M. la1 2-I- . -1-

-19

TA\'LA I SILKEBH.ODEHI

onslen a lt brodera h a r gamla a nor i vå rt la nd. Genom prydna d ssömmen förök ad e m a n den konstnärli ga . effekten h os en vävna d , som i sig sjä lv ick e var m önstrad eller vars mönster b ehövde utfy llas. Under m edeltiden sm ycka de man k yrkornas skrud a r m ed b roderier, och även frå n sena re tider h a vi m å nga vittnesbörd frå n k yrkorna la ndet runt om den flit och h a ndaski ckli ghet, som i d etta avseende rå tt i herrgårda r, bostä ll en och borga rhem. Med r enässansen fick broderingsk onsten en a lltmera utbredd a n vändning även in om det profa na, och ett sä rskilt yrke utb~ ld ad e sig, pärl slick a rens, vars a lster före trä d esvis voro dyrbara sömna der av guld , silke och pä rlor. Denna prunka nde b rody r, som utövades under näs tan h ela 1600-ta let, a vlös tes sm å nin gom , då tillgån gen till silke genom d en os tindisk a h a ndeln blev lä tta re, av d en kin esiskt påverkade silkesömnad en, som är så k ä nn eteckna nd e fö r vårt 1700-ta l. Med silkeb roderi et fö rd es man över till ett n y tt betraktelsesä·t t a v tekniken och d ess uttrycksm edel. De olika fä rge rn a och det smidi ga ga rn et till ä to ett na tura listi skt m önster, som till en börja n sä rskilt sökte å terge blon11nor , fågla r, insekter och dylikt. Samtidi gt som färge rn a slöto sig till na turen lös te också det stili serade m önstret up p sig, och tecknin gen fick ett fritt och n a turli gt linjespel. Frå n d enna na turali sm ä r steget icke lå ngt till den ,, broderad e ta vl a n ,, . Med nå len efterliknade m an samma effekter , som penseln gör i olja och akva rell, och m an kröner verket m ed en tavelram i tiden s stil. Vå r ta vla å terger en un g d am frå n tiden omkring 1800 a vbildad i en romanti sk park m ed en bok , m öjligen GOETH Es \ Verther, i h anden . W. K.

Silkebroderi i förgylld ram från omkr. 1800. K. M. 6923. !) 1

PERUKER OCH PERUKMOD ,, Si på Halsduken, Lamskins-Peruken, Och min sneda fot. )) låter BELLMAN Fredman sjunga i epis1:el n:r 23, då han låg vid krogen Kryp-In en sommarnatt 1768, supen och nedsölad. Fredman hade inte haft råd att skaffa sig peruk av människohår, som den fina världens h errar brukade. Den kategori människor, dit han hörde, fick för detta ä ndamål nöja sig med ull, tagel och liknande. Under 1600-talet hade visserligen getull använts även i högre kretsar, isxnnerhet till resperuker, men detta blev omodernt redan under samma århundrade. Perukens stora århundraden voro 1600- och 1700-talen, och härunder hann den passera åtskilliga modefaser. De tidigaste 1600-talsperukerna voro stora och tredelade, så att en del hängde ned över ryggen och de två andra över vardera axeln. pen mot århundradets slut uppträdande spanska peruken kännetecknades speciellt av sitt rika locksvall. Med LUDVIG XIV kommer allongeperuken, den över pannan högt upptornade lockperuken . En mycket modifierad form av d enna är den under rokokon omtyckta t raub e nperuken, där lockarna i nacken knutits samman med ett band. Den annars under större delen av 1700-talet brukade perukformen är pungperuken, utformad av det av h ertigen av Orleans lancerade hårmodet peruk a la regenc e. Den avbildade är en sådan pungperuk från 1700-talets senare hälft, i vilken de baktill hängande lockarna knutits in i den vanligtvis svarta pungen. Denna pung blev en omhuldad mode- . sak. Jämsides med pungperuken brukades också stångpiskperuken, där rygglockarna hårt omlindats av band. Med 1800-talets början bortföll modet att bära peruk. Sommartid använde man en glesare peruk med linnefoder, medan vintertid yllefodret var tjänligare. W. K.

Pungperuk på p eruksto ck och puderpust.

K. M. 33179- 180 och 25467.

;

BORDS UR I GÖTISK STIL

pplysningstidens alltför torra förståndsmässigh et framkallade redan under 1700-talet strömningar inom människornas tanke- och känslovärld , som förde ut mot naturens och fantasiens vidder. Ett av de nya idealen blev medeltiden, vars riddarliv, diktning och konst vid denna tid var en nästan förgäten värld. Engelsmannen HORACE W ALPOLE brukar nämnas såsom denna smakriktnings fader, och hans 1764utgivnaroman Th e castle o f 0 tran t o, där miljön helt och hållet hämtats frå n medeltiden, är föregångaren till WALTER SCOTTs och andra nyromantikers medeltidsromaner. Inom den bildande konsten tager sig detta medeltidsintresse likaledes form, och W ALPOLE är även här föregångaren m ed sitt gotiska slott, Strawberry Hill utanför London. Till Sverige nådde denna smak för det götiska relativt tidigt. Typiskt nog är ett av de äldsta exemplen därpå ett litet gotiskt trädgårdsslott, som 1777 planerades i den engelska parken vid Drottningholm. Liksom i sitt hemland förblev nygotiken hos oss till en början i huvudsak bunden vid trädgårdskonsten och fick först på 1820-1830-talen en mera allmän betydelse för arkitektur och konstindustri. Ett av stilens m est kända alster är den smäckra, genombrutna gjutjärnsspiran från 1838 på Riddarholmskyrkans torn . Överhuvud har nygotiken varit nära förbunden med gjutjärnet, såsom vi ännu kunna se på gravmonument, broar m. m. Inom konstindustrien fick den nya stilen en stark spridning. Gotikens dekorativa spetsbågar, fialer och rosetter blevo omtyckta motiv, som med förkärlek brukades i tidens möbler och husgeråd. Det här avbildade bordsuret av vit alabaster m ed tavla av ciselerad och förgylld brons ger en god föreställning om huru nygotiken omstöpte medeltidskatedralens jättelika fasadform i ett bruksföremåls blygsamma format. W.K. ;)4

Ur av alabas ter från förra delen av 1800-talet.

K. M. 38546.

TAPETER AV GYLLENLÄDER

äderplastiken är en konst sannolikt av spanskt-moriskt ursprung, vars anor i Sverige gå mer än ett halvt årtusende tillbaka i tiden. Den i skrift tidigaste underrättelsen härom påträffar man i den lärde och flitige va.dstenamunken PEDER MÅNSSONs bok om »skinnberedning och 'Sätherwärcks konst'» från tiden omkring 1500. I ett kapitel med rubriken » Göra på skinnen damaska blommor» redogör h an ingående för det tekniska förfarandet vid läderplastik. Huvudredska pet är stocken med det utskurna mönstret, »rosor eller alskona prydelse ». Stockens storlek var enligt PEDER MÅNSSON en aln i fyrkant och av »twå twärfingers» tjocklek. Häröver lades det beredda skinnet och bearbetades med ett i en axel fastgjort redskap , som genom en tyngd kom att arbeta under starkt tryck på lädret. När skinnet gnidits över »ena reso», fuktades det med en våt svamp, varefter en slipning av lädret utfördes, som gav d etta en glatt yta. Med tiden utvecklades tekniken och har efter allt att döma varit mycket avancerad, då den under 1600-talet i stor utsträckning togs i bruk för tapettillverkning. På dessa liksom på finare läderarbeten för övrigt företogs efteråt en ciselering av ytan, varefter guld, silver och färger sattes på för hand. I barockens husinventarier äro dessa lädertapeter mycket vanliga till omväxling med flamska och ,,fransöske» tapeter samt tryckta tyg- eller stofftapeter. Med denna smak.period spelade de emellertid ut sin roll. De här avbildade fragmenten i guld och rika färger ge oss samtidigt en liten kulturhistorisk bild från tiden. I förgrunden se vi en jaktscen i slottets djurpark. Bortom denna ligger den egentliga prydnadsträdgården med vattensprutande tritoner i fontänen och blomsterparterren framför slottet i BERNINis stil med kakaduan på sin ring i pelargången. Till vänster ligger ett lusthus med vinspalje och en färggrann påfågel på taket.

W.K. 56

Parti av gyllenläde rslapet. K. M. 7977.

STOL MED LACK I KINESISK STIL enom den allt livligare förbindelsen med Fjärran Östern under 1600- och 1700-talen kom Europa att mottaga många intryck av Kinas och Japans för Västerlandet främmande och fantasieggande konst. Till en början nöjde man sig med de importerade alstren därav, men snart nog öppnades blicken för skönheten hos de främmande motiven, färgerna och linjerna, och man sökte utforska och efterbilda de utsökta tekniska förfaringssätten. Det blev en ny europeisk konstform, kineseriet. De ostasiatiska lackarbetena hörde till de med förkärlek imiterade, ehuru europeerna aldrig nådde upp till originalens fulländade teknik. Särskilt under den äldre delen av 1700talet förekomma praktmöbler dekorerade på detta sätt, företrädesvis i svart och rött lack med ornamentik i guld. Bland de svenska möbelsnickarna under detta århundrade är NILS DALIN särskilt känd för sina kineserier. Den stol ur våra samlingar, som bilden här vid sidan återger,. är ett gott exempel på kineserier av detta slag. Den har ursprungligen varit chokladbrun med mönster i lackrött, guld och grått, men senare ommålats i svart med dåligt kinaimiterande ornering i guld, gult och rött. Denna påmålning har nu till stor del fallit av. Sitsen är klädd med läder, målat i lackrött .med numera starkt avnött hörn- och mittdekor i guld. Stolen har tillhört den danske konungen FREDRIK IV :s morganatiska gemål, ANNA SOFIA REVENTLOW, död 1745. På stolsargens undersida är hennes monogram under kunglig krona inbränt. Kulturen äger tvenne likadana stolar, av vilka denna på sitsens undersida är mär~t i svart med N:o 3. De ha ingått i en större svit. Troligen är stolen av holländsk tillverkning, fast stolmakaren genom att signera den med kinesiska bokstavstecken sökt göra imitationen ännu mera lik originalet. W.K.

Stol med kinaimiterande målning. Har tillhört Fredrik IV:s morganatiska gemål, ANNA SOFIA REVENTLOW, vars monogram på undersidan av stolsargen synes på undre bilden. K. M. 18011.

BÄRSTOL åra stränga restriktioner av transportdriftmedel för osökt tanken på tidigare kristidsförordningar i vårt transportväsendes historia. Vi känna igen dem under benämningen överflödsförordningar. Av speciellt intresse är en sådan från tiden närmast efter KARL XII :s krig, daterad den 3 juni 1720, vars innehåll tillkännager, att »til at förekomma missbruk med onödiga Hästars och 'iVagnars hållande skola Portechaiser i Stockholm inrättas, som kunna brukas efter den taxa, som däröfver giöras skall». Genom denna förordning fick vårt trafikväsen ett nytt transportmedel. Sådana portechaiser eller bärstolar omtalas tidigast i Paris på 1660-talet. 1668 nämnes den första förordningen rörande dessa i Berlin, 1705 i Wien och samma år i Dresden. Huruvida någon personbefordran med bärstol förekommit i Stockholm före 1726 är ej bekant. På DAHLBERGS Svecia-bilder söker man i varje fall förgäves något sådant. Nyssnämnda år den 11 okt. utfärdades nämligen det tidigaste privilegiet på att inrätta offentliga portechaiser i Sverige för sekreteraren i Kungl. kansliet LEONARD KLINKOWSTRÖM. Hovet och den förmögna societeten hade givetvis egna bärstolar av mer eller mindre luxuöst utförande. Under årens lopp kommo de inrättade bärstolshyrverken att regleras av en mångfald förordningar rörande taxor, förhållandet till rullande fordon m. m. Som bärare fungerade i allmänhet militärer. Med 1700-talets slut hade bärstolen spelat ut sin roll. Vid detta århundrades utgång voro samfärdslederna såväl i stad som på landsbygd så pass mycket förbättrade och de rullande fordonen ur konstruktiv synpunkt så avancerade, att man med större bekvämlighet kunde taga sig fram. Kulturens bärstol är utvändigt klädd med svart läder. Inuti har den på sidor och sits cremefärgat ripssiden med blommönster i samma färg. De tre fönstren äro nedfällbara. Öglorna i hörnen äro fästen för bärstänger. W. K .

Bärstol fr ån )700-talets slut. K. M. 21661

ETT SOCKEHSKRIN OCH DESS MÄSTARE Av WILLIAM KAR.LSON

tudier i de gamla hantverkarnas liv o. ch förhållanden ge oss icke bilder av lyx och överflöd, sällan av välmåga m en så mycket oftare av fattigdom och besvärligheter. Ivrig konkurrens, klen omsättning och många andra ogynnsamma förhållanden samverkade härtill. Lunds hantverkare i gångna tider ha ingalunda utgjort något undantag i detta avseende. Bland Kulturens silverskatter ingår ett sockerskrin stämplat av ANDERS STRIDBECK i Lund. Det är ett gott silverarbete från 1700-talet och lockar att stifta närmare bekantskap med mästa ren. Det visar sig emellertid vid verkställd undersökning, att det .icke finns så "särdeles mycket att få veta om honom. Men det lilla, som arkivalierna ha att meddela, bidrager i alla fall till att giva en talande bild av hans levnadsomständigheter. Sin utbildning fick STRIDBECK hos PETER EKSTRÖM i Hälsingborg, till vilken han kom 1751. Han inskrevs under ämbetet i Malmö. Efter en fyraårig lärotid blev han gesäll, varefter han en tid arbetade hos NILS PILEGAARD i Köpenhamn. Mästerskap som juvelerare förvärvade han i Malmö den 16 april 1760 och uppvisade som mästerstycke juvelring och örhänge samt meddelade, att han hade för' avsikt att slå sig ner som mästare i Lund. ANDERS STRIDBECKS födelseort var St. Harrie, vilket meddelas i Lunds rådhusrätts dombok under den 3 juni 17 58 § 9 med anledning av att han då sökte burskap i staden såsom juvelerare. Han munämnes här som '' guldsmedsgesällen, som även lärt juvelerarekonsten ». Vid detta tillfälle arbetade han hos eri juvelerare i Malmö. Hans burskapsansökan beviljades

men endast på det uttryckliga villkoret, »att han icke befattar sig med något, som till guldsmedsprofessionen hörer af hvad namn det vara må ». Belades han med brott mot denna bestämmelse, skulle han »blifwa förlustig sin Borgerliga rätt härstädes ». Härom underrättades ANDERS STRIDBECK, som högtidligen försäkrade, att han skulle iakttaga de fastställda villkoren men också förbehöll sig, att guldsmederna skulle tillhållas, att icke befatta sig med juvelerarearbete. Redan vid starten åsamkades STRIDBECK obehag. Den 19 juli samma år begärde guldsmeden LARS HOLMSTRÖM att få STRIDBECKS ansökan »till kommunikation », varvid magistraten lämnade det beskedet, att denna redan avgjorts den 3 juni. Följden härav blev, att guldsmedsmästarna LARS HoLMSTRÖM och HANS LUNTHIN besvärade sig, eftersom STRIDBECKS ansökan »icke kommunicerats med dem ». STRIDBECK var vid denna tidpunkt icke i staden, men då han återvände, uppkallades han till magistraten och delgavs HoLMSTRÖMS och LUNTHINS besvärsskrivelser. Den 25 november ingav STRIDBECK sin förklaring, som med det första skulle uppsändas till kommerskollegium. Saken ordnades på tillfredsställande sätt, och under en tid av något över ett år ha stadens offentliga handlingar intet att fÖrtälja rörande STRIDBECK. I Lunds rådhusrätts dombok för 1760 figurerar han emellertid åter. Han har åtalats av stadsfiskalen för att ha förfärdigat sex teskedar av silver, vägande 4 1 / 2 lod, och försålt dem utan både kontrollstämpel, årsbokstav och stadens och mästarens märken. Dessutom voro de ej heller fullödiga enligt 1752 års kontrollstadga. Det var LARS HoLMSTRÖM, som anmält fallet, och STRIDBECK ålades att förklara sig. Han inställde sig i rätten och bestred åtalet. Visserligen hade han sålt sex gamla teskedar, men han hade endast polerat dem. De sex teskedar, som av HOLMSTRÖM företeddes i rätten, vidkändes han alls icke utan ansåg, att HoLMSTRÖM måtte tillhållas att med laga skäl bevisa sitt påstående, vilket denne också åtog sig att göra vid följande rättssammanträde. 63

Vid detta tillfälle voro som HoLMSTRÖMS vittnen inkallade ABRAHAM MALMBERG och PETER NORLIN från Malmö, båda guldsmedsgesäller. Den förr e hade arbetat hos HOLMSTRÖM, men för att han inte skulle vara jävig, hade HoLMSTRÖM avskedat honom och i stället skaffat honom anställning hos LUNTHIN. Det följde sedan ett långt och omständigt vittnesförhör, varav resultatet blev, att STRIDBECK den gången klarade sig ur härvan. På hösten 1760 har STRID.BECK tydligen funnit anledning att söka hämnd på sina vedersakare, LARS HoLMSTRÖM och HANS LUNTHIN. Han anförde klagomål emot dem, emedan de enligt hans förmenande gjort intrång i hans juvelerareyrke. HoLMSTRÖM ansåg emellertid, att det inte kunde anses som intrång på STRIDBECKS rättigheter, att han och hans kamrat gjort något litet juvelerarearbete, sedan STRIDBECK blev juvelerare i staden. Käbbel, gräl, avundsjuka och en påpasslighet till det yttersta av yrkes- och närsläktade kolleger gjorde ofta livet trist och surt för hantverkaren. Vad STRIDBECK upplevde, kunde nästan varje hantverkare vittna om . . Även uppgifterna rörande STRIDBECKS familjeförhållanden äro sparsamma. Under sin tid i Lund, 1760 till omkring 1786, växlade han flera gånger bostad, Själv var han aldrig besutten med gård och grund utan hyrde. 1763 bodde han nere på Södergatan på tomt n:r 132 mitt emot professor HARMENS stora trädgård, nuvarande katedralskolans gård, och 1765 fin ner man honom i gården n:r 192 på tomten, där nu Skandiabiografens byggnad reser sig. Tre år senare är h an mantalsskriven på n:r 142 mitt i kvarteret längst ned på Södergatans östra sida. Mellan åren 1779 och till omkring 1786 har han slagit ner sina bopålar i gården n:r 83, ungefär där nuvarande besiktningsbyrån ligger vid Mårtenstorget. I mantalslängderna för 17 86 och därefter är han ej upptagen. Över allt kallas han » jouvelerare ». Endast i 17 65 års mantalslängd är en gesäll upptagen i hans hushåll. Sannolikt hade STRIDBECK gift sig omedelbart efter det han 64

Sockerskrin av silver tillverkat av A NDERS STRIDBECK i Lund. Stämplar i skrinets botten. K. M. 37226.

blivit mästare i Lund, och 1762 föddes det första barnet, en son MAGNUS. Antalet telningar växte med åren, och 1782 voro de fyra stycken. Samma år den 11 april avled hustrun; INGRID MAJA HASSELGREN, i lungsot, 52 år gammal. STRIDBECK tycks ha haft besvärliga ekonomiska förhållanden att dragas med. Hans skatteutskylder belöpte sig 1768 till endast en halv skilling, ett obetydligt belopp, som tyder på att inkomsterna icke varit lysande. Redan följande år antecknas i längderna, att han är »utfattig », 1780 kompletteras upp5

lysningarna om honom med meddelandet »fattig , utan näring » och 1782 och 1783 »alldeles utfattig». När och var h an slutat sina dagar är okänt. Givetvis kan man ej räkna med att finna något större antal silverarbeten med ANDERS STRIDBECRS stämplar, eftersom han ej hade tillåtelse att driva det egentliga guldsmedsyrket utan vunnit burskap som juvelerare. Endast några få utom Kulturens sockerskrin äro kända. I den Lammska samlingen på Näsby slott i Uppland förvaras en sockerbössa. En sådan ingick i de 1932 hos Bukowskis i Stockholm bortauktionerade samlingar, som tillhört framlidne friherre CARL ÅRERHIELM i Stockholm. Dessa innehöllo också en sockerbössa samt dessutom ett sockerskrin och ett par ljusstakar, signerade av honom. Samtliga föremål tillhöra ur stilsynpunkt rokokon. Att göra en ingående karaktäristik av STRIDBECRS silversmedskonst på detta till numerären anspråkslösa material är naturligtvis omöjligt. Så mycket kan m an emellertid konstatera , att han h aft ett mycket gott och säkert sinne för proportion och likaledes känsla för linjerytm. Samtliga angivna arbeten äro som nämnts utförda i rokoko, en stilart, som kunde giva rum åt en nästan obegränsad fantasi beträffande form och dekor. STRIDBECR synes dock h a varit synnerligen måttfull i såväl det ena som det andra fallet, och hans alster äro goda och typiska representanter för det svenska rokokosilversmidet i dess bästa och mest måttfulla gestaltning. Alla hittills kända föremål av hans hand äro endast stämplade med hans namn. Kontroll-, stads- och årsbokstavsstämpel saknas genomgående, vilket förhållande väl får anses tyda på att hans produkter inte vandrat den lagstadgade vägen via myndigheternas kontroll utan m era i löndom nått sina förbrukare. HoLMSTRÖM och LUNTHIN voro tydligen på rätt spår, då de anklagade honom för att inkräkta i deras yrke. STRIDBECR var officiellt juvelerare och hade fått burskap på detta yrke i Lund. Vad han åstadkommit inom detta undandrager sig emellertid helt vårt bedömande. Endast en sak ha vi papper på, att han lagt sin hand vid, och det är ett spänne

Spänne till Lunds universitets r cklorskapp a, tillv erkat a v Al' mms STmDBECK 1768.

till Lunds akademis r ektorskappa. Enligt en kvittens i akademi ens räkenskaper för 1768 har STRIDBECR nämligen den 16 april detta år erhållit 20 dlr smt för att han »omgjordt ett silfwerspänne m ed 15 infattade stenar till Rectors Kappan ». Såsom något vid sidan om hans ordinarie arbete får väl d et fodral b etraktas , som han utfört till ett »Secund fick uhr til Observatoriet», för vilket han honorerades med 14 dlr smt den 24 december 1770.

()7

G N I D A, M A N G L A 0 C H S T R Y K A Au SVEN T. KJELLBERG

enligheten är en god mätare på ett folks eller en människas kulturståndpunkt. Ty även om det låter nedsättande får man nog vidgå, att människan av naturen icke är överdrivet renlig. De flesta barn skulle utan större obehag finna sig uti att vara otvättade, t. ex. om halsen och öronen. I vårt tidevarv, då människan på en mansålder lärt sig så mycken renlighet som väl någonsin förr på årtusenden, finna vi det en smula ne~sättande att höra talas om huru en av sin tids mest bildade kvinnor, drottning Kristina, vid sitt uppehåll i Frankrike beskrives ha haft händer, som voro oigenkännliga på grund av smuts . Men vid bedömandet av framfarna tider få vi erinra oss, att förutsättningarna alltid äro olika mot nutidens. Redan det materiella underlaget skapar svårigheter. Det är en väsentlig skillnad att blott behöva vrida på en kran för att få varmt eller kallt vatten mot att gå till brunnen och spannvis bära upp allt vatten, som erfordras i ett hus. Man kan ej heller vänta sig en större renlighetsgrad under tider då den samtida uppfattningen, såsom t. ex. under 1700-talets senare del, förklarar det vara hälsovådligt att taga vatten i ansiktet och i stället anvisar en rengöring medelst gnidning med · en torr trasa. Om man sålunda vill betrakta r enlighet såsom mätare på kulturståndpunkt, måste man likväl göra många förbehåll. Försöker man vända på satsen och påstå, att hög kulturståndpunkt medför hög renlighetsgrad eller att folk på låg kulturståndpunkt nödvändigt måste vara smutsiga, finner man snart huru orimligt detta är. Tvärtom uppenbarar sig här ett

egendomligt motsatsförhållande. Under en av vår smakkulturs höjdlägen, rokokons och d en gustavianska smakens tid, var kravet på personlig r enlighet mycket ringa m edan fordringa rna på klädedräktens prydlighet och dyrbarhet voro längre drivna än kanske under någon annan p eriod av vår historia. Och likväl är det just under denna tid som det urgamla bruket av bastubad upphör utan att erhålla någon ersättare. Renli gh eten sträckte sig ej heller längre än till det som syntes - va d övrigt var, var tystnad. F. ö. skulle det, som icke b etäcktes av kläder, såsom ansikte, skuldror, hals , väl döljas under la ger av puder och smink. Men vi ha förirrat oss in i den kulturhistoriska snårskog, vars snärjande grenar växa ut ifrån det irrationellaste av alla begrepp - modet. Vi ha dessut01n blott hänsyftat p å ett slag av r enligh et, den personliga och kroppsliga. För att få ett större p erspektiv på r enlighetens problem m åste man också iakttaga huru m ed personen som centrum kretsen vidgar sig till kläderna, till den närmast omgivande miljön, h emm et, till gård och gata, samhälle osv. Vi kunna också tala om en vardags- och en h elgdagsrenlighet och påvisa huru t. ex. julen så långt tillbaka vi känna alltid m edfört bad, tvätt och storstädning. I d et följande skall likväl blott en detalj i renlighetens stora komplex dragas fram, nämligen den procedur vid de tvätta de linneklädernas efterbehandling, som innefattas gn idning, m a n g ling och s tryknin g. Därtill skall framställningen inskränka sig till blott och bart en sammanställning av de r edska p, som kommit till användning vid dessa arbeten. Mycket litet finnes i litteraturen oin dessa ting, och denna korta översikt h ar klargjort för författaren, att icke blott denna d etalj utan h ela den intressanta historien om m änniskans kamp mot smuts och om renligheten som social faktor bör tagas upp till behandling i ett större sammanh ang. Då man tvättar linne, blir detta till motsats mot ylle, som hänger ut si g, skrynkligt vid torkningen. Därigenom blir det

först och främst obehagligt att bruka och dessutom förlorar det just det, som är linnets stora skönhetsvärde - vitheten och glansen. För att råda bot härpå har man sedan långliga tider i syfte att få fram den glatta och vackra ytan använt sig av två metoder - den k a 11 a och den varma. Till den förra räknas gnidning och mangling, till den senare prässning och strykning. Båda metoderna fordra att linnet utsättes för ett visst tryck under behandlingen. Gnidning. Ännu långt in på 1800-talet och i huvudsak så länge som man på landsbygden bibehöll det gamla dräktskicket var det brukligt att gnida linnet med hjälp av en »gniesten » för att få det slätt och blankt. Särskilt linneklutarna till huvudklädseln och särkens eller skjortans överdel och ärmar fordrade denna behandling. Därvid använde man sig av en rund, tillplattad glaskropp, lagom stor att hålla inne i handen, med en jämn, konvex gnidyta. Benämningen gnie-, rulle- eller glätte-s ten tyckes angiva, att materialet till en början varit av sten. Både från Halland och Skåne finnas i museet gnidstenar av detta material. De utgöras av naturligt slipade moränstenar, som genom sin runda form och glatta yta äro lämpliga för ändamåilet. I jämförelse med sina kollegor av glas ha de blivit tillvaratagna i mycket ringa antal, vilket kan bero på att de blivit förbisedda av samlarna, se bild 1. Gnidstenar av glas ha varit vanliga i hela södra och mellersta Sverige. Utom den typ, som till formen närmast liknar en liten vetebulle och som varit allenarådande i Skåne, förekom även ett slags gnidstenar, där »bullen» fått ett handtag av glas, så att det hela såg ut som en upp- och nedvänd svamp vid användningen, bild 1. Därtill förekom även ett slags flaskor med rund botten, vilka för att höja effekten kunde fyllas med varmt vatten - dessa kommo därigenom att till sin princip likna strykjärnen. »Det fanns säkerligen i början av 1800-talet icke en vuxen allmogekvinna i Skåne, som icke hade sin 'gniestain' », skriver

Bild 1. ))Gnidfjel» från Herrestads hd, gnidst enar av sten från Fagered sn i Halland och av glas från Tjörnarp sn i Skåne. K. M. 4887, 20613 och 14611. Bild 2. R ekonstruktion av gnidning.

KARLIN på en av sina kataloglappar i museet. »De medfördes ännu i min barndom såsom ett säljbart bruksföremål i de glaskistvagnar, som glasbruken sände ut i bygderna. De kostade, vill jag tillfälligt minnas, 16-24 skilling riksgälds (35- 50 öre). 16 skilling kostade den glättesten, som min barnpiga, GUSTAVA DAVIDSDOTTER, 1864 inköpte och som av mig högeligen beundrades. Jag minnes den särskilt, därför att hon var lycklig över det billiga priset.» Vid gnidningen lade man linnet på ett fast underlag, en bordskiva eller dylikt, men ofta på en särskild för ändamålet tillskapad bräda. Sådana » gniefjelar» voro vanliga i Skåne och bestodo av ett tunt bräde merendels av bok, med en utskuren och ornerad överdel, bild 1. De voro ofta försedda

med en inskrift, som visar, att de varit fästmansgåvor. För att få elasticitet vid gnidningen fordrades också ett mellanlägg av skinn. På det häröver utbredda linnet försiggick nu glättningen, varvid gnidstenen med tryck från handen fördes över y tan och polerade denna . I äldre tid förhöjdes linnets glans med hjälp av vitt vax, som gneds ut över ytan, och i senare tid genom behandling med stärkelse. På detta sätt erhölls en hög glans, som säges väl ha kunnat ta upp tävlan med vår tids glansstrykning. Gnidstenar av glas äro påträffade i norska gravar från yngre järnåldern och tillhöra fynden från Birka. Om de eljest ingå i svenska förhistoriska fynd, har jag icke kunnat konstatera, i varje fall ha de eniigt meddelande av professor J. E. FORSSANDER icke påträffats i skånska forngravar. Någon glastillverkning före m edeltidens slut har icke förekommit i Nord en, och de förhistoriska gnidstenarna av glas h a med all sannolikhet hitförts söderifrån, t. ex. från Kölnområdet, varifrån folk vandringstidens dryckesglas anses härstamma. Detta måste ju ha medfört, att sådana glasstenar varit dyrbara och svåråtkomliga ting, som blott kunde nås av fåtalet. Här kan man m ed skäl förmoda, att den verkliga »stenen » varit mera allmän som redskap eftersom den kunnat anskaffas av var och en. De nordiska sagorna innehålla flera uppgifter om glättning av linne eller strykning, som detta arbete redan då kallades, ehuru denna benämning numera allmänt är förbunden m ed den varma metoden. HJALMAR FALK anför exempel h ärpå i sin intressanta studie, Altwestnordische Kleiderkunde. Här omtalas också, att linnet r edan under äldre medeltid beströks med vax. Ehuru våra förhistoriska och m edeltida fynd, så vitt vi nu kunna döma, lämna mycket sparsamma uppgifter om glättning, ha vi ingen anledning därav sluta, att sådan ej förekommit h os oss. Bristen på gnidstenar av glas kan ju, såsom r edan antytts, bero på att annat m aterial - sten, trä, ben kommit till användning. Hade vi icke känt till d e förhistoriska fynden , skulle vi säkerligen varit benägna att anse glas-

glättaren helt och hållet tillhöra den nyare tiden med begynnelse under renässansen. Vi skulle sagt oss, att 1500- och 1600-talens förkärlek för stärkta krås och spetsar liksom den ymnigare förekomsten och de allt billigare priserna på linnevaror skulle ha medfört uppkomsten av glättningsproceduren just under denna tid. Omvänt borde ju även den så vitt vi veta sparsamma användningen av linne och hampa under medeltiden och äldre skeden också innebära, att glättning blott förekommit i mycket begränsad omfattning och som följd härav fynd av redskap därtill också vara sällsynta. Med dessa fakta för ögonen ha vi likväl svårt att förklara huru det kan komma sig, att förfaringssättet, som var känt under förhistorisk och nyare tid, icke synes ha, praktiserats under de däremellan liggande århundradena av medeltiden att döma av bristen på redskapsfynd. Ty så vitt jag kunnat finna ha inga med säkerhet medeltida fynd av gnidstenar blivit gjorda i vårt land. I den väldiga fyndmassan från det medeltida Lund, som representerar fyndplatser från praktiskt taget hela den gamla stadens område, finnas sålunda blott tre fragment, och de äro anträffade på ett sådant sätt, att man icke kan bedöma deras ålder. Även för Norges del saknas gnidstensfynd av medeltida slag, åtminstone vad de två stora städerna Oslo och Bergen beträffar, i varje fall upptager SIGURD GRIEG i sina Middelalderske Byfund icke några sådana. Utgår man ifrån att klädesplagg av linne varit sällsynta och dyrbara under medeltiden, borde likväl Lund med sitt stora antal av kyrkor, kloster och stiftelser och de rikedomar, som funnits samlade här, ha kunnat uppvisa en rik användning av linne, om icke annat så till den sakrala skruden. Det har för övrigt sitt intresse, att en av de äldsta uppgifterna om vaxning och glättning just talar om en biskop, som lät vaxa sin linkjortel. (Fornmanna Sagur XI 420.) Under sådana förhållanden bör det enligt min mening vara rimligare att förutsätta, att glättning förekommit under medeltiden, men att redskapen antingen nu ej mera kunna anträffas eller ännu ej äro igenkända bland fynd föremålen. Jag vill

Bild. 4.

l3ild il. Isläggar funna i Lunds jord. Rekonstruktion visande huru en islägg kan användas vid gnidning av linne.

förutsätta, att det senare är fallet och utväljer bland dessa en grupp, som alltid synts mig otillfredsställande förklarad till sin användning och som jag såsom en hypotes vill antaga som glättningsredskap för linne. Denna grupp utgöres av de s. k. is läggarna. Den övervägande delen av isläggarna utgöres av ett fotslångt ben med en fullständigt glattslipad undersida, ett tillformat »nos »-parti, som från undersidan höjer sig likt en tillplattad stäv, samt ett vanligtvis vinkelrätt mot undersidan avskuret bakparti. I nosen är ett eller flera hål för anbringande av en rem - fragment av en kvarsittande sådan har anträffats i Lund - och i bakpartiet ett skuret eller borrat horisontalt hål, oftast blott en utvidgning av märgpipan. I det sistnämnda hålet förekomma ofta fragment av trä, och det synes mycket troligt, att dessa fragment utgöra resterna av en plugg, varmed en rem likaledes varit fastsatt, bild 3.

Bild 5. Kaveldonet i användning.

Det har allmänt antagits, att dessa ben varit identiska med de isläggar, som nordborna i äldre tider brukade vid isfart och som då snörades fast under fötterna. Framfarten, som icke kunde ske såsom på vår tids stålskridskor, försiggick med hjälp av en piggstav. OLAUS MAGNVS säger, att vid kapplöpningar på isen begagnar man sig av »slätt, polerat järn eller släta läggar av hjort eller nötkreatur . . . Dessa, som äro av en fots längd, fästas under fotsulorna och åstadkomma, att man, där färden går endast över blanka isen, kan sticka ut i det snabbaste lopp . . . Bland de tävlande äro de första, som uppnå målet de, vilka fästa vid fotsulorna brett avfilade hjortläggar, som insmorts med svinister. » Emellertid har man väl knappast något belägg för, att de av OLAUS MAGNUS på detta sätt skildrade isläggarna verkligen äro identiska med de polerade benen av det utseende, som ovan angivits. Då vVILHELM BERG vid utgrävningarna på Ragnhildsholmen påträffar en islägg, som han säger vara lika 7;)

dem, som »intill senaste år varit fortfarande i bruk, särskilt i denna trakt», ser denna ut på ett helt annat sätt. »Den utgöres av ett längs mitten itusågat lårben av något större kreatur. Efter att ha borrat tvenne hål i övre kanterna av vardera ändan och därigenom trätt remmar, spände man med hjälp av dessa benet under foten, naturligtvis med den plana delen uppåt och den kullriga nedåt.» Tar man de på Kulturen förvarade benfynden i betraktande, skall man finna, att benen äro små - storleken varierar mellan ca 17-27 cm och det stora flertalet har en längd av ca 22 cm. De äro sålunda genomsnittligt mindre än en fullt utvuxen fot. Konservatorn, fil. d:r HERVED BERLIN, som haft älskvärdheten undersöka några av benen, har bland dem funnit metacarpalben av häst, samt metatarsalben av häst och ko. De torde ha varit mycket svåra att fästa under en medeltida sko, som saknade den styrka bindsulan ger. Undersidan är genomgående fint slipad och så plan, att en oftast mycket skarp skärningskant uppstått mellan denna och benets rundade partier. Ytan är mycket sällan repad och dess tillstånd visar, att man med mycken försiktighet sökt bibehålla dess plana och finglättade karaktär. Benet är på grund av sina ledhuvuden bredare i ändarna. Därför är också den planslipade ytan bredare på dessa ställen. Kan en yta av detta slag uppstå och bibehållas om benen äro brukade till skridskoåkning? Man kan utan vidare svara nej på denna fråga. Redan de primitiva fästningsanordningarna måste göra, att benskenan icke kan hållas i ett konstant läge under foten, och minsta vickning måste framkalla en nötning, som strävar att göra den plana ytan rund, i varje fall att avrunda dess kanter. För att utröna om det förhåller sig så, har jag snörat ett par av dessa isläggar på mig och givit mig ut på den hala isen. För att kunna hålla balansen måste man stå rakt upp och ned. Vid rubbning av detta läge gled benen åt sidan. Med hjälp av en piggstav, som man för mellan benen, kan man lätt hålla balansen och få upp en bra fart. Försöken gjordes på en

liten damm i Kulturen. Jag hade sålunda behov av att runda dess kanter. Varje rundning eller svängning måste ske genom en uppbromsning, varvid fötterna glida åt sidan. För att inte falla omkull är det därvid nödvändigt att inta en sådan fotställning, som uppstår, då man prässar knäna mot varandra och fötterna åt sidorna. Härvid sliter man på den inre kanten av isläggen. Efter tio minuter hade en påtaglig avslipning av den skarpa kanten ägt rum, och det råder ingen tvekan om, att dessa skarpa kanter efter en något flitigare bearbetning skulle blivit helt avrundade. Särskilt framträdde detta på benets bredare fram- och bakpartier, vilka voro mest utsatta för nötningen. Stora repor uppstodo. Jag kände mig eljest förvånad över, att benmaterialet icke nöttes fortare vid tanke på huru fort våra stålskridskor bli »slöa» och måste slipas. Beträffande den glattslipade ytan har man svårt att förstå, att denna i så stor utsträckning undgått repor. I Lund har under medeltiden funnits många, men små dammar och vattendrag. Vid skridskogång måste det ha varit , svårt att undvika att gå även på landbacken, t. ex. vid förflyttning från den ena dammen till den andra, och man får väl utgå ifrån, att ungdomarna på den tiden liksom vi »skrillade» på gator och i nedförsbackar. I alla dessa fall kunde man icke ha undgått att få repor efter stenar, hårdfrusna jordkokor och iskanter. Av dessa skäl synes man vara berättigad att dra den slutsatsen, att dessa ben icke använts vid skridskogång. Däremot finnas andra ben av snarlikt utseende, men utan den plana ytan, som kunna ha varit det. För att erhålla den omtalade ytan har man först skurit sidan plan med hjälp av ett järn, varvid benets på grund av lederna förtjockade ändar blivit avjämnade. Bland fynden förekomma ej färdiggjorda exemplar, på vilka man kan se tillvägagångssättet. Därefter har en omsorgsfull avputsning ägt rum. Att detta tidsödande och besvärliga arbete utförts för ett bestämt ändamål är uppenbart. Vilket har det varit? Som svar på denna fråga vill jag framställa den hypotesen, att dessa s. k. isläggar ha nyttjats till glättning av linne. En 77

viss tradition för användande av b en vid glättning föreligger , ehuru jag icke kunnat finna något belägg för det här fram ställda förslaget. För att bättre komma åt vid fina veck och r ynkningar har man ej sällan bruka t att taga en »ornetand », galtatand, att glätta m ed. Falsbenet vid bokbinderi kan sägas vara en tänkbar parallell. Arbeten av detta slag tillhöra ju vardagslivets icke alltför märkliga ting, som lä tt glida förbi utan att omnämnas. Kansk e kan någon av mina läsar e ur sitt minne lämna n ågot stöd för teorien. Under alla förhållanden är ben av denna typ utomordentli gt användbara till glättning och med hjälp av remöglorna i dess båda ändar låter benet sig m ed stor lätthet m an övrera på sätt som framgå r av bild 4. Mangling. Vid sidan av det nu anförda sättet a tt glätta, som av allt att döma måste ha urgamla anor , har man också förstått att ge linkläderna en slät och glänsande yta genom mangling. Därvid har m an virat klädern a på en rund träkavel, som sedan m ed hjälp av ett bräde rullats runt och samtidigt utsatts för tryck. Redskap av denna typ ha i stort antal bevarats till våra dagar, och metoden har långt in i sen are tid brukats h os vår allmoge. Två olika ordstammar äro förbundna m ed detta arbete kavla och man g l a. Båda orden åsyfta den runda stock , kaveln, varpå kläderna svepas. Beträffande ordet 'mangel' ingår däruti d et gamla nordiska ordet för hand, mun d , och mangel betecknar i olika nordiska dialekter det k avelliknande h andtag, varmed kvarnsten en i en h andkvarn vrides omkring . . Vid mangling <länkas kläderna lätt m ed vatten eller tagas innan de hunnit bliva fullt torra, varigenom r esultatet av arbetet blir bättre. Delvis på grund härav anser FALK, att mangling funnits redan under sagatiden vid sidan av gnidning och anför som stöd härför ett uttryck i Fornmanna Sagur, som i översättning lyder: lät konungen giva sig vatten a tt stryka sin klädnad, ty han skulle fara på gästabud .

Bild. 6 . Kavelbräd en m e d handtag av äldre, i förgrunden, och yngre typ. KM. 15159 och 14039.

Så vitt jag kunnat finna äga vi emellertid icke från medeltiden eller äldre tid några redskap, som kunna bevisa, att mangling skett m ed kavel och bräde, och de språkliga vittnesbörden ge knappast tillräckligt underlag för annat än antaganden. De äldsta daterade mangel- eller kavelbrädena äro oftast ornerade med renässansmotiv, särskilt förekomma beslags ornamentik och tandsnitt, och synas därigenom ge vid handen, att de tillhört mera ståndsmässiga hem. De uppträda också vid en tidpunkt, då linne på grund av sin billighet blir ett alltmera brukat material till kläder, sängutrustning och bordtäckning. Det förefaller därför som om mangling med kaveldon blivit vanligt under vasatiden i vårt land och spritt sig från herremansklassen till gemene man. Därvid har likväl icke den gamla metoden med gnidning upphört utan funnits vid sidan, liksom fallet varit hos vår allmoge i senare tid. Med mangling kunde man icke heller uppnå samma glanseffekt som med gnidning.

Den vanligaste formen av mangelbräde är långsmal och har på översidan vid ena ändan ett bygelformat handtag. I detta fattade man brädet med höger hand, ansatte dess främre ända mot det på kaveln upplindade tyget och förde under tryckning, så att kaveln och tyget rullade på den underliggande bordskivan, brädan framåt. Då kaveln på detta sätt rullat hela brädans längd, flyttades den med vänstra handen tillbaka och rullningen fortsattes , bild 5. I sin äldre form är. mangelbrädet jämnbrett och försett med ett högre, mot långsidornas kanter avfasat mittparti, se bild 8. I yngre exemplar blir det ofta bredare mot främre ändan samt får en plan översida. Handtaget är merendels i de äldre exemplaren framställt i ett stycke med brädet, men blir senare allmänt skuret i ett stycke för sig och genom falsning inskjutet i brädet. De äldsta handtagen av detta slag ha en enkel bygelform, vilken under 1700-talet vanligen ombildas i form av en häst, bild 6. - Vid sidan av det bygelformade handtaget förekommer också sparsamt ett handtag i direkt fortsättning av mangelbrädets bakre ända, så att brädet får utseendet av ett stort klappträ, se bild 7. I museets samlingar finnas mangelbräden av denna typ från Bohuslän. Deras uppträdande där får sättas i samband med påverkan från väster, ty både i Norge och på Island har denna form varit bruklig. Genom inskrifterna på kaveldonen kan man sluta sig till att många varit fästmansgåvor . .På ett i Nordiska museet bevarat bräde från 1630 finnes följande tänkvärda sats inskuren, vilken kunde ha stått som måtto för denna lilla uppsats: TVETA TIN KLEDER HVIT OCH SEDAN KAFLA TEM MED FLIT. HVITE KLEDER ÄR QVINFOLKS HEDER. Kaveldonet är urtypen för alla senare manglar. Bland dessa är stenmangeln - en med stenar lastad låda, som för hand föres fram och tillbaka över det på kavlar upprullade tyget - den äldsta och längst kvarlevande formen av de i senare tid utvecklade mekaniska manglarna. Dess framträdande vittnar om, att lakan och dukar av linne, som blott med svårighet kunde tillfredsställande glättas med gnidsten 80

Bild 7- 9. Kavelbrä de <lat. 1774 med klappträsform, K. M. 14039; kavelbräde dal. 1651 m ed beslagsornamentik, K. M. 15159; kavel och k a velbräde dal. 1747 med karvsnittsornamentik, K. M. 1726.

eller kaveldon, kommit mera allmänt i bruk. Förutom mangling brukades också prässning av linne, särskilt för duktyg. Under 1600-talet och senare funnos stundom dukprässar i förmögnare hem. De bestodo av en ställning, i vilken med hjälp av en vertikal skruv prässning kunde ske mellan två trä'skivor, bild 10. De hade alltså samma form som klädesprässen hos (j

färgaren eller klädesmakaren , men dimensionerna och utseend et voro nättare. Träskivorna i en sådan dukpräss höllo omkring en aln i fyrkant och dukarna måste sammanvikas till detta format. Under prässningen uppstodo härvid skarpa veck i kanterna. Som vi kunna se av samtida målningar, t. ex. bild 11, en familj vid middagsbordet av ABRAHAM BossE, var det tydligen vid mitten av 1600-talet högsta mod att borddukarna voro upprutade i styvt prässade veck av d etta slag. Dukprässarna, som hade sin plats i den stora salen, voro ofta vackert utformade möbler, ej sällan införda från utlandet - p å 1660talet antecknas, a tt så dana inkommo till Göteborg från Danzig och Amsterdam. Nederländerna voro denna tid Europas förnämsta damastproducenter, från vilka länder omfattande import av linn e skedde till oss. Med denna import följde också linneprässen , som likväl endast synes ha tillhört några få välsituerade i samhället och vars modetid är tillända med det karolinska skedet. Prässning och strykning. Dessa tillhöra bå da den varma metoden. Medan prässjärnet i stort sett uteslutande nyttjas av skräddaren till prässning av ylletyg, har strykjärnet funnit sin huvudsakliga användning i hushållet till strykning av tvätt, företrädesvis linne och bomull. Man har anledning fasthålla vid denna skillnad i betydelsen av prässa och stryka även för äldre tider. Ordet 'stryka' har redan i fornnordiskt tungomål betecknat det arbete, som n edlägges på att göra linnetyget slätt och glänsande. 'Prässa' däremot är i den bemärkelse, varuti vi här fatta ordet, först påvisbart under senmedeltiden. Det förekommer sålunda i den heliga BIRGITTAS ordningsregler för klosterjungfrur, där hon varnar systrarna för högfärdig klädebonad och särskilt framhåller vådan av att bära stärkta och prässade kläder. Eftersom det synes vara en allmän lag, noggrant iakttagen från släkte till släkte, att en äldre generation betraktar nymodigheter i klädedräkten som syndfulla, ha vi nog av BIRGITTAS förn1aning rätt att sluta oss till, att prässning var modernt vid

Bild 10. Linnepräss från 1600-Lalels slut. Nordiska mus ee t. Bild 11. Holländsk fami lj vid borde t, som är täckt av en prässad linneduk. Kopparstick av A RRAHA~I BOSSE, 1600-lale ts slut.

Bild 12. Prässjärn funnet Lunds jord. K. M. 19588. Bild 13. Strykjärnsforma t prässjärn, troligen från Halland. K. M. 20616.

Bild 14 och 15. Strykjärn för glöder, från ö. Göinge, K. M. 24605, samt av engelsk modell med skorsten.

1300-talets slut. I de stockholmska skräddarnas och överskärarnas skrå av 1501 stadgas straff för den, som »framkommer med det som förbränt är i prässan». Detta skrå går emellertid tillbaka på en äldre överenskommelse mellan skräd84

Bild 1 li. Strykj iirn av äldre ty p m ed rund nos, dat. 1641 , !\. M. 1672\l.

Bild 17 och 18.

Strykjärn av 1700- talsly p med spe tsig nos , det högra dal. 177 3, K. M. 38896 och 17500.

darna, varuti säkerligen bestämmelsen om det i prässen förbrända tyget redan förekommit, ty åtminstone 1482 vittnas inför rätta i Stockholm, att en kå pa »var bränd » av en viss skräddare och att kunden skulle å tnjuta ersättning därför.

Medeltida prässJarn synas icke ha blivit funna i vårt land och vi veta sålunda icke huru de sett ut. Samma är även förhållandet med strykjärn eller strykjärnslod. Medan vi åtminstone äga uppgift om prässningsmetoden från medeltiden sakna vi sådan om strykning. Det förefaller därför antagligt, att strykning m ed varmt lod och järn först kom i bruk hos oss under n yare tiden, ja , kanske icke förrän vid 1500-talets slut eller 1600-talets början. Strykjärnets förekomst skulle då i likhet med kaveldonets ha sin grund i det alltmer tilltagande bruket av linn e. Situationen bör då i Sverige under vasatiden ha varit den , att man kände till en urgammal m etod att med hjälp av gnidning göra linnet glänsande, att man m ed ka veldon just lärt sig att mangla linnet samtidigt som man även börja t använda d en varma metoden med strykjärn. Det kan vara av intresse att lägga märke till, a tt t. ex. alla h ärtill nödvändiga r edskap samtidigt funnos i boet efter TOMAS DYRE till Sundsby 1652, d etta rika h em , som blivit ryktbart på grund av MARGARETA HUITFELDTS dona tion er. I bouppteckningen omtalas ,, 1 m angellfiell och mangelltre» samt »1 kniesten och knieschinnd » - gnidsten och gnidskinn - , vilka voro i fatburspigans vård. Dessutom h ade fru MARGARETAS resepiga omhänder »itt strygejernn, 2 alen blaat r y till itt strygeklede, 1 gamm elt lagen till strygelagen ». Präs s j ä rn e t består av en järnbult ined handtag. Det uppvärmes direkt i elden , på spisen eller ugnen , bild 12. Strykjärnet däremot ställes icke på elden utan består av ett h andtagsförsett hölster , i vilket det i elden uppvärmda stryklodet instoppas. Mellan dessa två typer av 'järn' har man önskat finna ett inre sammanhang och sökt förklara strykjärnet såsom en utveckling av prässjärnet. Medan prässjärnets huvudsakliga uppgift från början varit att prässa sömmarna vid tillverk ningen av yllekläder, varvid p å grund av tygets mörka färg och att prässningen skedde på d en gömda sidan man ick e behövde vara r ädd för nedsotning, så måste detta direkt i elden 8()

Bild 19. Prässjärn med lod, <lat. 1750. K. M. 21658. av marmor, K. M. 6709.

Bild 20. Strykjärn

Bild 21 och 22. Strykjärn med lod samt höjbar lucka. K. M. 33735.

uppvärmda järn vara mindre lämpligt för det vita linnet. Genom att taga bort handtaget skapade man av prässjärnet ett stryklod och till detta gjorde man ett lådformigt hölster med handtag och plan skiva för strykning. Något bevis för denna

förmodade utveckling finnes emellertid icke, ehuru man kan peka på en del sannolika skäl. Ett av dessa är namnet. Prässjärnet är så gott som undantagslöst av järn och har fått sitt namn därav, men strykjärnet är nästan lika undantagslöst av malm eller mässing - och kallas lika fullt järn. Man kan också peka på förekomsten av vissa 'järn' av ålderdomligt slag, bild 13, som blott utgöras av en tunn järnplatta med handtagsbygel och som varken ha prässjärnets karakteristiska långsmala form eller strykjärnets hölster för lodet. Steget är likväl mycket långt från dessa tunna järn till den komplicerade apparat, som ett strykjärn utgör , och man får se sig om efter en mera naturlig utvecklingsgång. Härvid skulle man kunna ta fasta på en ålderdomlig form av strykjärn avsedd att uppvärmas medelst glödande träkol, se bild 14. På den tunna strykjärnsplattan är en med höga kanter tillpassad låda med gångjärnsförsett lock, vilket på samma gång tjänar till fäste för handtagets ståndare och »ugnslucka » för kolens inläggande. Denna uppvärmningsmetod, som av allt att döma praktiserats här under 1600- och 1700talen, ehuru sannolikt i ringa omfattning, och som återupptages för skräddarjärn vid 1800-talets slut, se bild 15, har sina etnografiska motsvarigheter utanför vårt lands gränser. PER OsBECK skriver i sina anteckningar från resan till Kina 17 51: »istället för prässejärn bruka de (kineserna) en liten kastrull av mässing eller koppar, utan fötter, den de fylla med glödande träkol och med honom gnida sina sömmar och annat, som bör prässas ». De kinesiska strykjärnen äro emellertid blott ur själva uppvärmningsmetoden lika våra nu omtalade järn och ha eljest intet gemensamt med dem. Det kan vara av ett visst intresse i detta sammanhang att konstatera, att östasiens folk även känna till ett strykjärn, som uppvärmes direkt i elden och att sålunda båda de här angivna metoderna praktiserats hos dem. Enligt VIOLET-LE-Duc skola europeerna ha lärt sig att prässa och stryka från Asien, där under den sasanidiska epoken (226-641 e. Kr.) perserna buro tunna dräkter med plisserade veck, vilka blott genom prässning kunde bibehålla 88

Bild 23. Ur en m ålning av PER HILLE8TRtiM från omkr. 1805. »En stryker, den andra lägger va rmt lod i ett strykjern. »

sin form. Detta dräktmod har sannolikt med korsfararna spritt sig till Frankrike vid 1000-talets slut och sedan dess skall man alltid där ha strukit linne med varma järn. Denne författare känner dock icke till några strykjärn äldre än 1400talet och avbildar ett järn av den hos oss från 1700-talet vanliga typen m ed spetsig nos och stryklod, som han daterar till 1500-talet. I strykjärnets skapnad kan man upptäcka flera variationer, och jag anger här några av de huvudsakliga. Det äldsta daterade strykjärnet i våra samlingar bär årtalet 1641. Strykjärnen ha under hela 1600-talet en avrundad nos , vilken omkring l 700 blir spetsig och alltsedan fortsätter att ha denna form, jämför bild 16-18. Stryklodet införes alltid från järnets bakre sida, vars öppning är försedd med stängbar lucka. Under 1600- och

1700-talen tillslutes denna i allmänhet förmedelst en liten gångjärnsdörr, som låses med klinka. Från omkring 1800 är denna dörr omvandlad till en höj- och sänkbar lucka, bild 21- 22. Förra århundradets senare del är ett skede av experimenterande på strykjärnets område, och många olika arter se dagen. Ur utvecklingshistorisk synpunkt är det intressant att lägga märke till hur strykjärnet åter blir av järn med massiv bult och sålunda i princip upptar prässjärnets form. Prässjärnet å sin sida gör ett liknande språng och upptar i en del engelska typer, som införts hit, strykjärnets gamla ide med uppvärmning genom glöd, en form som t. o. m. förses med skorsten, bild 15. Strykjärn värmda med gas och elektricitet avslutar denna serie, som väl troligen ännu har flera utvecklingsformer att vänta. Med vårt århundrade har prässning och strykning fått en mera vidgad betydelse genom den höga klädstandarden, och särskilt prässningen av yllekläderna har nått en tidigare oanad omfattning. Sedan de runda »rören» , d . v. s. de smalformade byxbenen, under 1900-talet fått vika för vidare former, har t. ex. byxprässningen för att åstadkomma de knivskarpa vecken ökat marknaden och därmed även utvecklat tekniken. Men parallellt härmed nyttjas ännu ålderdomliga metoder. Att lägga byxorna under madrassen för att byxvecken genom kroppsvärmen och kroppstyngden skola hålla sig, är icke alltför ovanligt. Så bör man likväl kunna beteckna den ålderdomliga metoden att använda varmt bröd istället för prässjärn, vilken praktiserats hos allmogen för att åstadkomma de många vecken hos plisserade kjolar. Men här ha vi råkat in på ett sidospår från denna uppsats, vars syfte varit att sammanställa de redskap, som brukats vid strykning av linne.

ANJ\'fÄRKNINGAR. Den som vill h a en intressant och safti g läsning rörande renligh eten i äldre tid b ör söka upp TROELS LUND, Dagligt liv i Norden. Om gn i dstenar skriver P. G. VISTRAND, Gnidstenar i Nordiska museet. Meddelande från Nordiska Museet 1899 och 1900, s. 13-21. Utom i d enn a uppsats a ngiven litteratur kan för gnidstenens a nvändning p å tyskt område h änvisas till HÄBEHLIN, Gnidelsteine, Globus 89 s. 348 f. För den etnografiska sidan kan även h änvisas till U. T. SmEr.rus, Finlands fo lkliga kultur Il s. 55, Klädtvätt och strykning, och R. MERINGER, Die Mangel, Indogermanisch e Forschungen 19, s. 430-437, 21 s. 282-283. Intendenten GösTA BEnG, Nordiska museet, h ar lämnat förf. värdefulla upplysnin gar både beträffande litteratur och material, för vilke t frambäres ett varmt tack. Bland föremå l i Nordiska museet, som äro av intresse i de tta sammanhang, må anföras en som gnidsten använd snäcka från Arildsläge, Skåne, v ilken i sin rustika form eft erliknar den svamp formad e gnidstenen h är nedan. BERG har också gjort m ig uppmärksam p å bruket av träsked till glättning, kä nt genom uppteckningar fr ån Skåne och Värmla nd.

Bild 24. Gl ä ltes ten av glas med handtag. K. M. 8488.

MEDELTIDA BULTLÅS OCH BULTLÅSNYCKLAR FRÅN LUND Av RAGNAR BLOiVJQVIST

kyddet för det ägda har alltsedan den grå forntiden varit en av individens lika väl som samfundets viktigaste angelägenhe~er, och knappast någonting torde vara bättre ägnat att symbolisera den enskilda äganderätten än ett lås. Låsets historia är också lång och innehållsrik. Den erinrar i hög grad om skyddsvapnens utveckling; liksom anfallsteknikens och anfallsvapnens framsteg under tidernas lopp framtvingat ideliga förändringar i försvarstaktiken och försvararnas skyddsmedel, har en ständigt ökad skicklighet hos tjuvar för anlett den ena förbättringen efter den andra i skyddet för bostad och förrådshus, för kistor och skåp, för bankvalv och kassaskåp. Vi möta också i låsets historia många uppfinnarnamn, t. ex. PETER HENLEIN, KRISTOFER POLHEM och LINUS YÅLE, för att nämna några. Här skall redogöras för en liten detalj i låsets långa utveckling, nämligen för en typ av hänglås, som allmänt användes i Norden under vikingatid och medeltid. Den vanliga benämningen på sådana lås är b ul tl ås, och det för dem utmärkande är, att de bestå av två huvuddelar, vilka vid uppreglingen helt skiljas från varandra. Låsinrättningen är både enkel och knepig, m en den har inga efterföljare bland de moderna kvalitetslåsen. Säkerheten har tydligen lämnat en hel del övrigt att önska. De lås och nycklar, som här behandlas, äro samtliga jordfynd från Lund. Ur stadens gamla kulturlager har under årem lopp plockats upp ett betydande antal lås och nycklar. Speciellt lå sen äro visserligen ofta i trasigt skick, men på grund av fyndsamlingens fyllighet möter det sällan några svårigheter

~)2

1 t I I I I I' Bild. l. Bulllås av Jarn , funn et i hörnet av Stora Södergatan och Västra Mårtensgatan. K M. 14.539 : j. T. h. rekonstruktion av låsmekanismens funktion: upptill år låset stängt och n yckeln på väg ned genom nyckelh ålet, nedtill har låset öppnats genom att nyckeln förts åt vänster och därvid tryckt spärrfjädrarna I mot spärrsliftet H. - Skala 1: 2.

Bild 2-11. Bultlåsnycklar, funna i Lund. N:r 2 och 4. av brons, de övriga av järn. K . M. 19799 ~ 21010, 24.816, 23717, om, 22269, 18169, 5250, 17996 a och 5355. - Skala 1: 3.

att rekonstruera ett defekt lås, eftersom den felande detaljen vanligen finnes i en mångfald motsvarigheter. Rekonstruktionerna på avbildningarna äro således icke gjorda på fri hand, såvida detta icke är särskilt anmärkt i texten. I avbildningarna ha låsen givits den placering, som författaren ansett bäst motsvara en bekväm ställning vid själva uppreglingen. Bultlåsens konstruktion torde med full tydlighet framgå av avbildningarna. Vi betrakta bild 1, vilken visar en av d e äldre bultlåsmodellerna. Låset består av två huvuddelar, låshuset A och hängbulten B m ed regelinrättningen. L åshuset utgöres av en cylindrisk lå da av järnbleck, vars högra gavel är helt sluten, medan den vänstra är förs edd med tre öppningar. I den senare gaveln sitter fästat ett styrstift C. Invid högra gaveln sitter på låshusets översida ett nyckelhål D , och därifrån går ett nyckelspår E i låshusets översida fram ända till vänstra gaveln. Under låshuset är placerad en för hängbulten avsedd hylsa F , förbunden med låshuset medelst en genombruten skiva. Hängbulten B utgår från regelskivan G; från samma skiva utgår spärrstiftet H m ed spärrfjädrarna I (egentligen skulle tre spärrstift med spärrfjädrar varit utritade på bilden , eftersom öppningarna i vänstra gaveln utvisa d etta antal, men för överskådlighetens skull har endast ett spärrstift medtagits). Låset öppnas genom att nyckeln N rakt uppifrån föres n ed genom nyckelh ålet D, varefter den föres åt vänster. Nyckeln är försedd m ed ett hål för styrstiftet och ett h ål för spärrstiftet. Det senare hålet är så trångt, att då nyckeln föres åt vänster spärrfjädrarna tryckas mot spärrstiftets sidor, så att spärrinrättningen kan glida ut genom hålet i låshusets vänstra gavel. Därmed är låset öppnat och dessa båda huvuddelar kunna skiljas från varandra. Detta lås ingår i ett stort samlat låsfynd , som år 1891 gjordes vid kloakledningsgrävning i hörnet av Stora Södergatan och Västra Mårtensgatan. Fyndet bestod i allt av 84 mer eller mindre fragmentariska bultlås, 72 låsdetaljer och 5 nycklar av typen bild 20--23. Fynddjupet uppgives till 2 meter, vilket på denna plats skulle kunna svara mot 1300-talet.

~~i~~; :·: :: :

:: .-'~-- - -- -------- - - ·:·..:,,:;,-------- -·- ----

Bild 12. Bultlås a v järn, funn et i h örnet av Klostergatan och St. Kyrkoga tan. K. M. 18792. T. v. rekonstruktion a v regelskivan m ed spärranor d ningar och hängbult samt nyckelns ax. - Skala 1: 2.

.~ ·

Bild 13--23. Bulllåsnycklar av järn, funn a i Lund. K. M. 20416. c. 7, 5329, 22810. c. VII- VIII, 21635, 5249, 22,813. c., 12467 , 22815. c, 22753. a , 20311 och 14547. a . - Skala 1: 3.

Även fyndets sammansättning - större d elen av låsen tillhöra typen bild 26 - visar, att det snarar e tillhör medeltiden s senare än tidigare hälft. Vårt lås bild 1 skulle således stamma från c:a 1300-talet. 1 I bild 1 har antytts, hur en nyckel till ett sådant lås måste ha sett ut, och på bild 8 och 9 se vi en i jordfynden förekom mande nyckeltyp, som med sitt i skaftets längdriktning sittande

rundade ax motsvarar rekonstruktionen. Det spolformiga skaftet, de kubiska förkroppningarna i dess ändar och den lilla platta skivan i skaftändan med ett så litet hål, att det behövts en extra lös ring för att fästa nyckeln i nyckelremmen vid bältet, allt detta äger motsvarigheter i Nordens förhistoriska nyckeltyper 2 och antyder, att anorna för våra nycklar gå ned åtminstone i vikingatiden. Det är emellertid icke troligt, att någon av de lundensiska nycklarna av denna sort är äldre än 1000-talet. Beträffande vissa exemplar kan man på grund av axets utseende förmoda, att de tillhöra sistnämnda århundrade, men andra äro funna i lager från såväl 1200- som 1300talet, och typen har tydligen levat kvar ända till medeltidens senare del. Nycklar av samma slag ha hittats i Norge 3 och i Ostbalticum. 4 De övriga nycklarna i raden bild 2-11 ha troligen varit avsedda för lås med samma slags spärranordning som bild 1, men med annan form på låshuset. Vi återkomma till dem längre ned i samband med låset bild 35. Låset bild 1 representerar en huvudtyp - för övrigt endast fåtaligt företrädd i Lundafynden - där nyckelns skaft vid öppnandet på grund av axets placering föres vinkelrätt mot spärrstiftens längdriktning. Låshuset måste alltså ha en längsgående ränna på översidan. I motsats härtill stå låsen bild 12, 24, 25, 26, 33 och 34 såsom representanter för den stora huvudgrupp, vid vilken nyckelskaftet föres parallellt med spärrstiften och som alltså saknar den längsgående rännan på låshuset. Någon principiell skillnad i låskonstruktionen existerar dock, som framgår av bilderna, icke mellan de båda huvudtyperna. Låset bild 12 består sålunda av ett cylindriskt låshus av järnbleck, stabiliserat med järnlister. På undersidan sitta ett par utbyggnader, vilka nederst ha hål för hängbulten, motsvarande bulthylsan F å bild 1. Låshusets vänstra gavel har 7 hål för spärr- och styrstift, och rekonstruktionen till vänster på bilden visar ·hur regelskivan med hängbult (nederst), centralt styrstift och sex spärrstift måste ha sett ut. Vi obser-

vera, att styrstiftet här icke såsom på bild 1 sitter fästat i låsgaveln utan på regelskivan, vilket synes vara det vanliga för denna huvudtyp. Nyckelns ax måste ha sett ut som rekonstruktionen längst till vänster på bilden: en sexflikig skiva m ed hål i mitten och placerad på ett tvådelat skaft. Axet måste nämligen ha förts ned i låshuset genom det invid h ögra gaveln befintliga nyckelhålet, och de två smala öppningarna i samma gavel m åste varit avsedda för ett tudelat skaft. Detta lås visar oss således hur n ycklar sådana som bild 13- 15 använts. Skaftet är som synes än tvådelat och än tredelat. Materialet är ofta brons, och av de hittills i Lund funna nycklarna av detta slag äro de tredelade oftast av brons, medan de tvådelade m est äro av järn. Denna nyckeltyp synes ha kommit i bruk i Norden under vikingatiden. " och sedan kvarlevat under större delen av m edeltiden. Av de lundensiska exemplaren kan på grund av fyndomständigheterna bild 15, som har tredelat skaft, dateras till äldre, möjligen äldsta, m edeltid och bild 13 till tiden omkring 1300-talets mitt. Läsar av hithörande sort ingå i det ovan omtalade låsfyndet från hörnet av Stora Södergatan och Västra Mårtensgatan. Låshuset har p å översidan en ögla, och detsamma har säkerligen också varit fallet m ed r egelskivan, eftersom sådan oftast finnes på de talrika lösa regelskivor , som hittats. Dessa öglor visa, att de båda låsdelarna medelst kedja eller tråd varit förbundna m ed varandra eller m åhända m ed den dörrpost eller kistvägg, där de använts, en anordning avsedd att då låsets båda delar efter uppreglin g skilts åt ändå hålla dem på samma ställe. Bilderna 24 och 25 visa ett par andra läsar av samma modell ehuru av n ågot annat utförande. De äro förfärdigade av tämligen tunt järnbleck, som stabiliserats medelst pålödda ribbor av järn. De ha icke såsom bild 12 nyckelhålet på låshusets översida utan på gaveln och ha alltså öppnats med nycklar av annan sort än bild 13- 15. Nyckelhålet på bild 24 visar, att där passat en nyckel som bild 16, och till låset bild 25 kan en nyckel som bild 23 ha använts. 98

vera, att styrstiftet här icke såsom på bild 1 sitter fästat i låsgaveln utan på regelskivan, vilket synes vara det vanliga för denna huvudtyp. Nyckelns ax måste ha sett ut som rekonstruktionen längst till vänster på bilden: en sexflikig skiva m ed hål i mitten och placerad p å ett tvådelat skaft. Axet måste n ämligen h a förts ned i låshuset genom det invid högra gaveln befintliga nyckelhålet, och de två smala öppningarna i samma gavel måste varit avsedda för ett tudelat skaft. Detta lås visar oss således hur nycklar sådana som bild 13-15 använts. Skaftet är som synes än tvådelat och än tredelat. Materialet är ofta brons, och av de hittills i Lund funna nycklarna av detta slag äro de tredelade oftast av brons, medan de tvådelade mest äro av järn. Denna nyckeltyp synes ha kommit i bruk i Norden under vikingatiden. 5 och sedan kvarlevat under större delen av m edeltiden . Av de lundensiska exemplaren kan på grund av fyndomständigheterna bild 15, som har tredelat skaft, dateras till äldre, möjligen äldsta, m edeltid och bild 13 till tiden omkring 1300-talets mitt. Låsar av hithörande sort ingå i det ovan omtalade låsfyndet från hörnet av Stora Södergatan och Västra Mårtensgatan. Låshuset har på översidan en ögla, och detsamma har säkerligen också varit fallet m ed regelskivan, eftersom sådan oftast finnes på de talrika lösa regelskivor, som hittats. Dessa öglor visa, att de båda låsdelarna m edelst kedja eller tråd varit förbundna med varandra eller måhända med den dörrpost eller kistvägg, där de använts, en anordning avsedd att då låsets båda delar efter uppregling skilts åt ändå hålla dem på samma ställe. Bilderna 24 och 25 visa ett par andra låsar av samma modell ehuru av n ågot annat utförande. De äro förfärdigade av tämligen tunt järnbleck, som stabiliserats medelst pålödda ribbor av järn. De h a icke såsom bild 12 nyckelhålet på låshusets översida utan på gaveln och ha alltså öppnats m ed nycklar av annan sort än bild 13- 15. Nyckelhålet på bild 24 visar, att där passat en nyckel som bild 16, och till låset bild 25 kan en nyckel som bild 23 h a använts. 98

Bild 33. Bultlås av järn, funnet å kvart. S:t Clemens n:r 6. (Sparbanken för L:ds stad o. kring!. land. ) K. M. 22621. - Skala 1: 2.

] 27

30 31

Bild 27- 32. Bultlåsnycklar av järn, funn a i Lund. K. i\II. 22718. g, 20215, 9773, 20311. Miniatyrnyckel 22815. c, 5248. - Skala 1: 3.

Bild 34. Bultlås av järn, brunnsfynd från kvart. S:t Laurentius n:r 1 (Sydbanken). K. M. 22767. c. T. v. seidion med fri rekonstruktion av regelskiva, spärrstift och bulthylsa . - Skala 1: 2.

Steget från nyckeltypen bild 13-15 och till nycklar som bild 16-18 är ju icke långt, och det kan också fastslås, att flera nycklar av den senare typen måste ha använts i lås med nyckelhål på låshusets översida och en springa för nyckelskaftet på gaveln. Fyndförhållandena antyda också, att båda typerna äro ungefär samtidiga. Nyckeln bild 18, funnen i lager från äldre medeltiden, kan däremot endast ha införts genom en springa i låshusets gavel.

Om den säregna gruppen bild 20--23 säga fyndomständigheterna, att bild 20 tillhör perioden 1250- 1350, bild 22 1300talets förra del och bild 23, som ingår i det ovannämnda stora låsfyndet, c:a 1300-talet. Låset bild 25 stammar från perioden 1250-1350. Nyckeln bild 19 är den enda i sitt slag från Lund. Dess skaft bildar en holk, tydligen för ett styrstift. Det fyrflikiga axet visar, att den närmast är besläktad n1'ed gruppen bild 13--15, och den har tydligen använts till lås liknande bild 12. En tredje medeltida bultlåstyp ses på bild 26. Den är avancerad i förhållande till de föregående såtillvida att hängbulten frigjorts från r egelskivan och omvandlats till en bygel, ledande på en ögla i låshusets ena ända. Dess andra ända är uthamrad till en skiva med hål för spärr- och styrstift, vilka låsa fast bygelns skiva i låshuset som bilden visar. Nyckeln införes genom ett h ål i den gavel, där öglan för bygeln sitter. Till lås av denna sort torde ha använts en stor del av de många nycklar som anträffats m ed utseende som bilderna 27- 32. Åtminstone kan man så förmoda av nyckelhålets i r egel excentriska placering. Däremot kan man knappast om någon· enda av dessa nycklar säga, att den icke kan ha använts i någon annan låstyp än denna . Förändringen i låset gentemot de tidigare behandlade typerna är ju ganska avsevärd, men kan icke sägas utgöra någon förbättring. Låset gick ju fortfararnde i två delar vid uppreglingen. Att typen är yngre än de föregående är troligt, och därpå tyder även det förhållandet, att den är urtyp för de bultlåsar, som användes i landet efter medeltiden och fram till våra dagar. När den första gången uppträder , är icke gott att säga. I det omtalade stora lå sfyndet från c:a 1300-talet voro de flesta !åsarna av denna sort. Jämsides m ed de nu beskrivna huvudtyperna förekomma en d el varianter. Bild 33 visar en bild 1 liknande modell, i vilken nyckeln dock förts med skaftet parallellt med spärr stiften. Låset är funnet i lager från medeltidens mitt. En annan variation ses å bild 34. Där sitter hängbulten fast i låshuset,

100

medan bulthylsan måste ha bängt samman med regelskivan. Den senare är dock en fri rekonstruktion på bilden. Ett lås av detta slag ingår i det nämnda stora låsfyndet, men typen är känd i Norden sedan vikingatiden. Slutligen ha vi det intressanta bultlåset bild 35 och 36, ingående i samma stora låsfynd från c:a 1300-talet. Det fyrkantiga, uppåt något smalnande låshuset har bulthylsa fastlödd på ena sidan. Ett nyckelhål och ett i väggen mittemot detta sittande mindre hål visar, att spärranordningen lossats med en vridnyckel, vars ax måste ha sett ut ungefär som rekonstruktionen överst till vänster på bild 35. Bland mängden av medeltidsnycklar från Lund finnes emellertid endast en, bild 37, som ehuru med tvekan, skulle kunna tänkas ha använts till ett bultlås som detta. Låset bild 35--36 representerar en förändringsmodell av en från vikingatiden känd bultlåstyp, vars låshus hade form av en stympad fyrsidig pyramid. Nyckelhålet utgjordes av en horisontell springa nederst på ena sidan, och från springans mitt utgick ett nyckelspår rakt uppåt mot sidans överkant. 6 Det måste ha varit till sådana lås som nycklarna bild 10 och 11 och möjligen även bild 2-4 använts. Nyckeln bild 11 är med sitt strikt fyrkantiga ax den enda i sitt slag från Lund, dess typ tillhör vikingatiden och synes framförallt ha anträffats inom området för svenskarnas färder i österled. 7 Säkerligen är denna nyckel från 1000-talet. Lika gammal är troligen nyckeln bild 10. Den är också ensam i sitt slag i Lund och representerar en mellanform mellan bild 11 och bild 8-9. Även nyckeltypen bild 2- 4 förekommer i vikinga tidsfynd från trakter, där svenska vikingar dragit fram .8 Endast fyra nycklar av denna typ äro funna i Lund. Den fjärde tillhör universitetets historiska museum och stammar från 1000-talet. 13 Bild 2 har hittats i lager från högmedeltiden, och det rombiska handtaget på bild 4 hänvisar denna nyckel till 1000- 1200talen. Något bultlås, om vilket man kan säga att det öppnats med en nyckel av typen bild 2-4, har icke hittats i Lund, och det 101

,,.,

,..... ...., /I /....-" . \ \

,' I

--- .... ,, /-

/, .....

I I

......

I 1

: l I

' '

'' '

j \ '

~= roal

I I I I

I '

I II

:::1~==:.~=-:i

I I

I I ' I

.- ---L -·-.!. ---

' - - 1 r - - - rr - 11 11

\\ . : : I) I

~~ j ;

-~- . I·

är icke omöjligt, att dessa n ycklar använts till lås av annat slag. Ett småländskt skrinlås från vikingatiden med T-formad nyckelöppning 9 visar, att man även måste ha sådana lås i åtanke, då det gäller att förklara nycklar av detta slag. Även för nyckeltypen bild 5- 7 saknas tillhörande lås bland Lundafynden. Skillnaden i axets utseende mellan bild 6 och bild 2 är icke väsentlig, och det fyrsidiga axet på bild 7 kan jämföras med bild 10 och 11. Det senare liksom axets i allmänhet raka överkant antyder, att tillhörande lås haft fyrsidigt låshus. Någon ledning för en närmare b estämning av åldern på de många nycklar av typen , som hittats i Lund, lämnas icke av fyndomständigheterna. Det enda man kan säga är att de hittats i m edeltidslager. I Norden tillhör typen yngre vikingatid och medeltid,1° men i England har den fortlevat till modern tid. 11 Axet på nycklarna bild 10- 11 utgöres av en skiva, i vilken upptagits för spärr och styrstift erforderliga öppningar, men icke mera. På nycklarna bild 8- 9 har principen för axets utformning varit den motsatta; bär har det i stället efter102

Bild 35. (föreg. sida). Bultlås av brons, funnet i hörnet av St. Södergatan och Västra Mårtensgatan. K. M. 14539. a. Regelskiva med hängbult, spärrstift och spärrfjäder samt nyckelaxet rekonstruerade. - Skala 1: 2. Bild 36. Sektion av bulllåset bild 35, med rekonstruktion av regelmekanismen. - Skala 1: 2. Bild 37. Nyckel av järn, funnen i Lund. K. M. 14660. e. - Skala 1: 3.

strävats minsta möjliga metallyta i axet, vars spärrfjädrarna påverkande kanter alltså reducerats till det oundgängligen nödvändiga. Det är möjligt, att detta åtminstone till en del beror på en önskan att få axet mera prydligt. Fullt påtaglig är den dekorativa tendensen i axet på nycklar tillhörande typen bild 5-7. Bultlåsar och bultlåsnycklar synas i Norden icke förekomma i fynd äldre än vikingatiden, och vi ha alltså att räkna med att de uppträtt här först under denna period. ARNE 12 är av den uppfattningen, att detta gäller såväl det pyramidformiga som det cylindriska bultlåset, och att de kommit till våra trakter från öster, något som bestyrkes av vad här kunnat anföras om vissa typers förekomst. Bultlåset skulle således ha tillförts nordborna tack vare vikingafärderna i öster och den storhandel mellan öst och väst, som under vikingatiden drog fram över Skandinavien och vars yttersta anledning var mohammedanernas spärrande herravälde i medelhavet.

103

LITTERATURHÄNVISNINGAR. Jfr KNUT STJERNA, Lund och Birka . I-list. tidskr. fö r Skåneland , III, sid. 181 och fig. 11. 2 Se t. ex. Fornvännen 1916, tillägg sid. 54, Fornvännen 1921, tillägg sid. 23, och STOLPE och I-lALL8TR öM, Birka I, Pl. III: 13. 3 SIGURD GRIEG, Middelalderske Byfund fra Bergen og Oslo. Oslo 1933. Sid. 82-83, nycklarna från Haugen, Kisen och Trondheims realskolas tomt. • Katalog der Ausstellung zum X. archäologischen Kongress in Riga 1896. PI. 21: 24 och 26. 5 SIGURD GRIEG, anf. arb. sid. 80. 6 T. J. ARNE, Sveriges förbindelser med östern under vikingatiden. Fornvännen 1911, fig. 243 a. 7 T. J. ARNE, Ett svenskt gravfält i guvernementet J aroslavl, Ryssland. Fornvännen 1918. Fig. 27. - W . J. RAUDONIKAS, Die Normannen der Vikingerz eit und das Ladogagebiet. K. V. I-I. A. Ak. Handl. Del 40 : 3. Stockholm 1930. Fig. 40, 87 och 113. - Fornvännen 1927, sid. 180 (Sigtuna). - Fornvännen 1922, tillägg sid. 25 (Gotland). 8 W. J. RAUDONIKAS, anf. arb. fig. 107. - K. V. H. A. Ak. årsbok 1926, sid. LXXVII (Sigtuna). - HERBERT JANKUHN, Die Ausgrabungen in Haithabu 1935/36. Offa 1937. Tafel I, a. - JAN ERIK ANDERBJöRK, Sigtunagrävningar sommaren 1935. Upplands fornminn esför: s tid skr. XL V, sid. 299, fig. 13 b. 9 Fornvännen 1908, sid. 202. 10 SIGURD GRIEG, anf. arb. sid. 82-83. Grieg behandlar alla nycklai som vår a bild 5-10 som en enda typ. 11 W. E. 'vV. P ENNY, The Mediaeval Keys in Salisbury Museum. The Connoisseur, XXIX, No. 113, Jan. 1911. - PITT-RlvEHS, On the development and attribution of primitive locks and keys. Londo1i 1883. Fig. 126. - Jfr R. E. M. WHEELER, London in Roman times. London Museum catalogues: No . 3. Sid. 72 och Plate XXX, B, 9-12. Där betecknas nycklar av denna typ som Hotary keysll, d. v. s. vridnycklar, och upp givas h ärröra från romersk tid. Det förefaller orimligt, liksom att bultlåsnycklar av vår typ bild 27-28 p å Plate XXXI betecknas som llhasps from locks>) = låshaspar eller låsklinkor. 12 Sveriges förbindelser med östern under vikingatiden, sid. 58. 13 MONICA RYDBECJC Skånes stenm ästar e före 1200. Lund 1936. Fig. 25: 4. 1

104

I DEN SISTE LUNDATENNGJUTARENS VERKSTAD Av GUSTAF ÅBERG

>> Tenngjutarens urgamla hantverk sysslar huvudsakligen m ed bearbetning av tenn och bly för att därav förfärdiga allehanda kärl. Av dryckeskärl levererar tenn- eller kanngjutaren alla sorte rs bords- och skänkkannor, bukiga, päronformiga eller annorlunda formade, kaffe-, mjölk- och tekannor , dinappar för moderlösa barn, alla slags bägare och flaskor - - - . Av bordskärl kan man hos tenngjutaren få både gjutna och hamrade fat av olika form och storlek, skålar, tallrikar, skedar, saltkar, ljusstakar o. s. v. För toalettbruk gör han vattenkannor, handfat, dopbäcken, springbrunnar , rakfat., tvålkoppar och nattkärl. Till köket levererar han, utoni nämnda bordskärl, kryddosor, lampor, saltkar, värmeflaskor och mång~ andra varor. För apotekare och barberare arbetar han dosor , mätglas, sprutor, spatlar, sonder och flaskor; för handlaren oljekar, trattar, askar, flaskor o. s. v. Till rese- och fältapotek gör han likaså de flesta kärlen, för att icke tala om att han också förfärdiga r h ela figurer av tenn , stora vägglampetter , bord och likkistor för furstliga personer. - Överhuvudtaget gör tenngjutaren nästan alla arbeten, som guldsmeden levererar i ädel m etall, m en också m ånga , som av kopparsmeden göras i koppar och av bleckslagaren i järn- eller mässingsbleck. Av bly förfärdigar tenngjutaren ej endast bläckhorn, dosor, spännen o. dyl. utan också blyrör till vattenledningar - - - . » Denna snabbteckning av tenngjutarhantverke t i en tysk beskrivning av 1789 karakteriserar nog ganska riktigt dess traditioner , dess bety delse i samhället - tenngjutar ens pro10:)

<lukter följde, som synes, människan från vaggan till graven! och dess ansvarsfulla ställning mellan guldsmidet och de ,, oädla» metallhantverken, som i mycket givit yrket dess intressanta särprägel. Men hundra år senare var detta blomstrande hantverk dödsdömt - då hade i stället kollegan-bleckslagaren fått sin högkonjunktur (det var på den tiden man bytte ut ett tennfat mot en brödkorg av målad plåt!} och då hade 1700-talets stora nya materialtillskott, porslinet, hunnit bli var mans egendom. En historik över tenngjutarnas skråorganisation och produkter i Norden och i Lund har WILLIAM KARLSON bl. a. lämnat i denna årsbok 1936. Här skola vi därför endast dröja i den siste tenngjutaremästarens i Lund, J. F. WERRENRATHs, verkstad, bevarad åt eftervärlden på Kulturen, för att se vad den kan berätta om det dagliga arbete, som där fordom bedrevs. J. F. WERRENRATH hade genomgått läroåren i sitt hemland Danmark, 1843 fått anställning hos tenngjutaränkan JOHANNA BERGLUND i Lund, 1845 gift sig med hennes dotter, 1846 övertagit hennes verkstad och 184 7 gjort sitt mästerstycke för Norrköpings tenngjutarämbete. Den gård (bild 1} vid norra sidan av Mårtenstorget i Lund, intill Svartbrödersgatan, som han omkr. 1865 inköpte, låg på historisk grund, på det forna svartbrödraklostrets område; i ena hörnet mot torget stod den enda ännu kvarvarande, trappgavelprydda klosterbyggnaden. »Klostret » bar vid förra seklets slut den profana skylten »Restauration och Utskänkning » och beboddes av krögare SVENSSON med kollegan SALOMONSSON i källaren. Också i övrigt synes gården ha burit en världslig och brokig småstadsprägel: där bodde fotograf KORFITZEN, bagare PETTERSSON och så som vanligt en prästänka med matlag för studenter, och inne på gården mellan längorna var det allt som oftast cirkus och karusell. I gårdens västra länga, Svartbrödersgatan 3, ha vi att söka vårt tenngjuteri; där levde och verkade familjen WERRENRATH till in på 1900-talet. I hus ets södra del intill »klostret» lågo bostadsrummen, mot gården, och butiken, med skyltfönster 106

Bild 1.

\VERRENR ATHS

gård vid Mårtenstorget i Lund. av 1800·-lalet av A. Korfitzen.

Foto från slutet

åt gatan, och, i nordöstra hörnet, med två fönster mot gården (synliga å bild 1), verkstaden (bild 2, jfr bild 3). Dess dominerande inventarium var den stora, i vinkel byggda tennsvarven (bild 15), vars höga svänghjul avtecknade sig mot gavelväggen, medan svarvbänken sträckte sig utefter väggen mot gården, där fönstren skänkte gott ljus för det fordrande svarvningsarbetet. I omedelbar anslutning till svarvbänken fortsatte det låga arbetsbordet under det andra fönstret. Framför bordet stodo de två trebenta stolarna för mäster och hans gesäll, och på väggen mellan fönstren, bakom läderremmar, och på en hylla därovanför sutto verktygen för svarv och bänk. Till vänster innanför dörren bredde sig ugnen, en murad öppen härd, omkr: en meter i fyrkant och c:a 75 cm hög, med en träkolseld på rist under rökfånget av plåt. I verkstadens nordvästra hörn sköt ut en avbalkning för tennlagret, 107

GARD 0

H'(t..LA

C:·Å 1? Lj 0

Bild 2.

lenngjutareverkst a d i Lund. Planskiss efter muntliga uppgifter 1940.

vVERRENRATl:JS

och vid innerväggen stodo två hyllor, där formarna lågo uppstaplade. Nederst stodo de stora stenformarna lutade mot väggen, och andra lågo under svarv- och arbetsbänken. Ovanpå verkstaden fanns en skröplig gesällkammare, där WERRENRATHs gesäll och trotjänare alltsedan 1867 , JöNS JÖNSSON, bott i yngre år. Dessa två höllo verkstaden i gång till få år före WERRENRATHS död 1900 ; då slutade också, praktiskt taget, det gamla hantverksarbetet. JÖNS JÖNSSON fick under loppet av några år avveckla verksamheten och utrymma verkstaden. Tennlagret omsmältes för att gå till armaturfabriken , många formar och verktyg försåldes till den kvarlevande kollegan i Stockholm, SANTESSONs tenngjuteri (vars traditioner ännu leva hos Gamla Tenngjuteriet därstädes) , och de resterande redskapen och formarna jämte svarven överlämnades till Kulturen. 108

Bild 3. T enngjula rcverksta d vid 1700-talets mil t. a-1> svarvning, c putsning, cl lödning, e gjutning. Efter D TDEROT & D'ALD1B1:;H.T, Encyklopedic.

JöNs JÖNSSON förde dock ännu n ågra å r vissa delar av yrket vidare såsom »hemslöjd »: han omhänderhade lasarettets b estånd av tenninstrument: bäcken , bägare, sprutor o. a., som måste kompletteras och vårdas med lagningar och rengöring, han hade en viss avsättning för snusdosor, skedar o. dyl., som han fortfarande göt i gips- och mässingsformar, och kunde åstadkomma å tskilliga andra småsaker i tenn - bl. a. har ett nog så b etecknande festmärke för en studentkarneval, en Bacchi druvklase, haft honom som upphovsman. 1915 bortgick med honom den siste representanten för tenngjutarhantverket i Lund, och hans redskap återförenades med WERRENRATHs verkstad på Kulturen . Att i en sammanhängande skildring söka »återuppväcka » det arbete, som b edrevs där eller i en annan tenngjutarverksfad vid 1800-talets slut, att teckna dess faser och dess m etoder har

109

Bild 4. Gjutform, und erformen , till ett fat.

Sandsten. K. M. 2131 5.

varit uppgiften för denna uppsats, som fått sitt stoff från ännu levande traditioner rörande de två sista tenngjutarverkstäderna i Sverige, 'VERRENRATHS i Lund och SANTESSONs i Stockholm, samt från äldre hanlverksbeskrivningar och verkstadsinventarier (se s. 132) .

I en traktat om olika konsttekniker, »Schedula diversarum artium », nedskriven omkr. år 1100 av en »Theophilus presbyter» (vilken sannolikt är identisk med den som framstående metallkonstnär kände munken ROGKERUS från Helmershausen), talar denne bl. a . »Om tennkannor» och om »hur tenn lödes », och här möta vi redan alla de väsentligaste faserna av tenngjutarens arbete: tillverkning av gjutformar, smältning och 110

Bild 5.

Sönderbruten gjutform av sandsten, visande kombinationen av under- och öfverform för två skålar. K. M.

blandning av tennet, gjutning, avsvarvning av för emålen , putsning, polering och lödning. Arbetets skeden kunna också, med tanke på de tre arbetsplatser i verkstaden, till vilka de voro knutna, grupperas sålunda: härdarbeten (tyskans Feuerarbeit): smältning, gjutning (lödning); svarvarbet e n: svarvning av formmodeller , formar och färdiga föremål ; bänkarb e ten: putsning, polering, lödning, hamring, gravering. Denna sysslornas naturliga fördelning återspeglar sig även i en arbetsordning, som lär ha tillämpats i WERRENRATHs verkstad: ett par dagar i veckan ägnade man sig åt gjutning, ett par dagar åt svarvning och ett par dagar åt putsning o. dyl. Form a r. Tillverkning av gjutformarna har sannolikt i alla tider varit en tenngjutarens egen och viktiga angelägenhet - förmågan att själv framställa formförrådet gav ju bl. a. 111

plats för elt eget konstnärligt skapande, som mången gång höjde tenngjutaren över andra hantverkares plan och förde honom till förtroendeposter i samhället. Mästarprovet bestod också i framställning av formmodell och form samt gjutning av vissa föremål - i Sverige sedan 1545: fat, kanna och flaska. Stora öppna kärl, alltså främst fat, ha alltid fordrat bastanta men dock ej för dyrbara formar , d. v. s. sådana av sten; den lätt bearbetade sandstenen har varit bäst lämpad härför. Vid tillverkningen av stenformar har tenngjutaren sannolikt måst använda sig av en särskild, kraftig svarv - en stensvarvbänk nämnes i varje fall under 1700-talet såsom inventarium i verkstäder i Uppsala och Lund. För att dock slippa ha alltför många tunga och skrymmande stenformar har man ofta profilerat bottnen av en underform såsom överform till en annan något större underform o. s. v. (bild 5), så att formarna kunnat förvaras staplade på och i varandra. Överhuvudtaget synes sten i stor utsträckning ha varit det äldsta materialet för fasta formar; så ha också stenformar kvarlevt och använts lika länge som de stora tennfaten. I den vVERRENRATHska verkstaden synas förresten formar av sandsten för alla slags fat , tallrikar, skålar och lock ännu in i det sista ha dominerat formförrådet. Av dem finnas nu ett femtiotal på Kulturen (bild 4- 5) ; den storsta fatformen mäter 59 cm i diameter . För smärre och ihåliga, slutna tennpjäser, i all synnerhet för de sedan äldsta tid vanliga kannorna, ha väl dock merendels andra formmaterial än sten måst tillgripas. P å 1000-talet har man, enligt THEOPHILus' beskrivning »Om tennkannor» (Schedula etc. kap. 87), fortfarande använt den urgamla metoden att gjuta a cire perdue. Kring en lerkä rna, lagd kring en järnaxel, uppbyggdes , medan kärnan roterade i en handdriven svarv, en modell av kannans yttersida i vax, vilken sedan i sin tur täcktes med en yttre mantel av lera. Denna form brändes i ugn , varvid vaxet smälte och rann bort; i den Bild 6-8. Gjutform av sandsten för bägare. K. M. 15029. - Underform av sandsten med överform av mässing för skål. K. M. 11873. - Gjutform av mässing för tesk ed. K. M. 22785.

112

113

uppkomna håligheten hälldes en tennblandning (med 1 / 4 kvicksilver) . Lerformen fick svalna och sönderslogs, kannan avsvarvades och putsades, och hålet i bottnen efter svarvaxeln hamrades eller göts igen. Kannans »kropp » var således gjuten i ett stycke, men formen måste slås sönder och byggas upp på nytt för varje pjäs. Under senare medeltid har man därför övergått till att gjuta kannorna i två- eller flerdelade formar ; kanske var det just i samband med den därav framtvingade sammanlödningen av föremålens olika delar som lödningsmetoden inom yrket måste fulländas (se s. 126 f.). Flerdelade formar kunde dock näppeligen bli fullt fasta och skarpa i avtrycket, med mindre . än att de götos i rödmetall, främst mässing. Detta praktiserades i Tyskland r edan under 1500-talet. I Sverige götos likväl ej de obligatoriska mästarformarna av mässing förrän efter 1740. Emellertid omnämnas 1643 i GöRAN JESKEs stora verkstäder i Stockholm många formar , helt eller delvis av mässing, samt en gjutbänk för mässingsformar, där sådana sannolikt götos i sand efter tennmodell. Det var givetvis mässingsformarnas dyrbarhet, som länge stått hindrande i vägen, och under 1700-talet betalte tenngjutarämbetet kostnaderna för mästarformarna i mässing, mot att de blevo dess egendom för att utlånas vid behov. Dylika mästarformar äro ofta signerade och daterade. För stop (som i stort sett voro av tre sorter: cylindriska »bondstop », koniska »revstop » och utbuktande »bukstop ») kunde mässingsformen vara sammansatt av mer än tio delar, som fördelade sig på innerform, »kärn » (ty. Kern) och ytterform, »huvel» (ty. Hobel). I vilken utsträckning mäster WERRENRATH i den lilla staden Lund hållit sig med stora mässingsformar kan numera ej bestämmas - möjligen ha kannformarna försålts till SANTESSON, och endast skedformar o. dyl. äro kvar. Såsom ett »mellanting » finnas här som annorstädes överformar av mässing till en underform av sandsten (bild 7). F. ö. arbetade man till smärre föremål , askar o. dyl., lätt nog med hemmagjorda formar av tenn, bly, gips och lera , som 114

Bild 9- 10. Gjutformar av skiffer för tennsoldal och knappar. K. M. 11874. B och 14157.

kunde byggas över en i svarven formad tenn-, trä- eller lermodell. En särskild grupp bilda formarna i skiffer (bild 9-10) för tennsoldater o. a. leksaker, knappar samt div. småornament och märken (som ofta voro beställda såsom formmodeller för gjutning i andra yrken men kunna föra tanken tillbaka till en av tenngjutarhantverkets äldsta produkter, medeltidens pilgrimsmärken). Ofta bestå dessa formar blott av en enda formhalva; vid gjutningen kompletterades denna med en s. k. motbit, ett plant skifferstycke, täckt av ett sotat papper. Skifferformarna ha sannolikt ofta graverats av fackmän och torde lätt ha kunnat saluföras tack vare sitt behändiga »fickformat». 115

Bild 11. Gjutning av tallrik: ingjutningen. Santessons tenngjuteri, Stockholm. Nord. mus. foto 1919.

För speciella detaljer har tenngjutaren dessutom använt sig av olika, förbluffande enkla men effektiva »formar» »för Gud och en tenngjutare får ingenting vara omöjligt !», sade man. En »pågjutningsform » för »charneret », gångjärnet, på ett stoplock sammanställdes av ett par plåtstycken, järnoch trädubbar samt lera, och den ömtåliga proceduren att gjuta ett beslag kring t. ex. ett glas- eller porslinshandtag klarades med hjälp av en skinn- och en pappersremsa: båda virades kring handtaget (med skinnet innerst), lera lades utanpå, skinnremsan drogs ut och tennet göts i tomrummet mellan glaset och pappersremsan! 116

Bild 12. Gjutning av tallrik: avkylning av gjutformen. Santessons tenngjuteri, Stockholm. Nord. mus . foto 1919.

äldre inventarier omnämnas ofta ett eller flera par De torde ha motsvarat tyskans » Bletter- » eller »Blechersteine» och ha alltså varit ett par stenskivor, som med mellanlagda smala träribbor och pappskivor och inspända i en skruvpress kunde brukas som gjutform för tunna tennplattor; dessa senare kunde bl. a. tjäna som ett slags bleck och råmaterial till vissa föremål eller delar därav (kanterna i en flaska t. ex. ), son1 hamrades eller sågades ut. Smältning. Nedsmältningen av råmaterialet, tenn och bly samt i senare tid även vismut, antimon och koppar, till lämpliga legeringar (se härom WILLIAM KARLSONs uppsats i I

» bläderstenar» .

117

Bild 13. Gjutning av tallrik: isärtagning av gjutformen. Sanlessons tenngjute ri , Stockholm. Nord . mus. foto 1919.

denna årsbok 1936) och tackor skedde i en smältgryta av järn eller i smältdeglar i ugnen, vilken länge var en öppen murad härd med koleld under ett rökfång (jfr bild 3 o. 12), eller, för mindre gjutningar, i en liten järnugn. Gjutning. Före gjutningen måste formens insida, till förhindrande av att tennet fäste vid, vara preparerad genom sotning över en låga eller ingnidning med gul- eller rödockra. Den skulle dessutom vara helt torr och ha en temperatur, någorlunda motsvarande gjutmassans: fördenskull borde man, om möjligt, före gjutningen »dunka» formen (ty. tiinchen), d. v. s. doppa ned den i smältgrytan (långa handtag, »anglar» , på formen och en kraftig griptång gjorde det möjligt att så hantera den). Så skruvades eller pressades formdelarna samman .- större tvådelade formar, såsom tallriksformar, måste spännas in i en gjutpress - och det hela lutades något på kant, medan det smälta tennet ihälldes (bild 11). Mera komplicerade 118

Bild 14. Gjutning av stommen till ett revslop. Sanlessons lenngjuleri , Stockholm. Nord. mus. foto 1919.

stora formar , såsom till stop, hade tvenne gjutöppningar, varför gesällen måste hantera två gjutskedar samtidigt, en vänsterhands- och en högerhandsslev. Mittemot honom stod lärpojken, som, allt efterhand som gjutmassan steg i formen, nedifrån uppåt skulle avkyla denna med två »kylpenslar » (träskaft omvirade med våt säckväv, bild 14 o. 12). Med slag av en träklubba eller tennhammare öppnades slutligen formen (bild 13). Genom att kallgjuta, d . v. s. gjuta i en förut ej uppvärmd form, riskerade man givetvis att få mistor, luftblåsor, i gjutgodset, men metoden använde man med fördel för att framställa sådana småting som kannhandtag, vilka ej borde vara massiva. Vid ingjutningen i den kalla mässingsformen stelnade omedelbart gjutmassans perifera delar, men det i centrum ännu heta och flytande tennet rusade, då formen hastigt vändes upp och ned, åter ut - därav tillvägagångssättets namn: störtning. Efter föremålets uttagande ur gjutformen blev en första lHl

åtgärd att borttaga dess grövsta ojämnheter, utskjutande gjutsömmar och raggiga kanter; det kunde ske genom bortbränning med den spetsiga brännkolven eller genom avfilning med »raspen». För d en blacka ytans ytterligare avjihnnande och polering gingo sakerna, om de voro cirkelrunda (fat, skålar, kannor o. dyl.), till svarven, i annat fall kvarstannade de vid arbetsbordet. Svarvning. Svarvbänken m ed sitt väldiga, med handkraft drivna svänghjul har i alla tider utgjort tenngjutarverkstadens signum (och svarvskicklighet var en kardinaldygd för tenngjutaren hans närmaste kolleger , guldsmeden och gelbgjutaren, överläto ofta åt honom utsvarvningen eller gjutningen av deras formmodeller). Det är möjligt , att redan den svarv, som vi möta hos THEOPHILUS PRESBYTER och som »en bredvidsittande pojke får driva », m edan först vaxformen och sedan den färdiga tennkannan svarvas, har haft samma konstruktion. Åtminstone omkr. 1500 existerar den i Tyskland; det tröttsamma arbetet att långsamt och jämnt kringvrida det stora hjule t sköttes av lärlingen eller pigan (eller undantagsvis , i en stor verkstad i Niirnberg, av en häst). Ett »svarvhjul» m ed »bänk », »dockor», »svarvstockar» eller »stockspillor» står alltid föx·st bliand redskapen i 1600- och 1700-talens svenska verkstadsinventarier, men vid 1800-talets slut användes ej längre den gamla tennsvarven i SANTESSONs tenngjuteri , vilken på sistone lär ha dragits av någon gammal gubbe eller gumma för 25 öre om dagen; i stället använde man en vanlig träsvarv (som ses å de därstädes år 1919 tagna bilderna 16 o. 17). I WERRENRATHs verkstad i Lund var däremot det gamla svarvhjulet i gång in i det sista, och det är nu det enda i Sverige bevarade. Tennsvarvens huvuddelar (bild 15) äro de i vinkel sammanfogade hjulställningen och svarvbänken (i Lund omkr. 3, resp. 2 m lång). Över det stora med vev försedda svänghjulet av trä (170 cm i diameter) löper drivremmen (i Lund av snodd råhud) ned kring d en lilla r emskivan i hjulställningens andra ända. Remskivan sitter på svarvaxeln av järn, som vilar i en 120

METER

K. :vi. 12:320. Tecknin a " av Ragnar Blomqvist.

Bi ld 15. VVERRENRATHS tennsvarv.

121

Bild 16. Svarvning (med cylinderstål). San tes sons tenngjuteri, Stockholm. Nord. mus. foto 1919.

med skruvar eller kil reglerbar tennbädd och vars fria ända över svarvbänken är fyrsidig. I en springa på svarvbänken är »bocken» (en stående fyrkantig ram av stockar; 1600-talets »docka »?) förflyttbar i bänkens riktning; i dess övre tvärträ har nedfällts en tennbädd, genomborrad av ett axelhål, vars yttre ända kan tillslutas med en klinka. Över hjulställningens och bockens tvärträn ligger en lös käpp, som tack vare hål i undersidan kan passas in över några stift i sagda tvärträn, och från käppen nedhänger i en rem en stigbygel, så att man med foten ytterligare kan fixera käppen.

122

Bild. 17 . Polering med flin ta svarven. Santessons tenngjuteri, Stock, holm. Nord. mus. foto 1919.

När nu t. ex. ett fat skulle avsvarva s, )) slogs)) det )) till )) en cylindrisk svarvstock av trä, vars ena ända var ursvarvad att passa till fram- eller baksidan av just denna fattyp och som i andra ändan hade ett fyrkantigt , ej genomgående hål, svarande mot svarvaxeln. (Dylika svarvstockar, avpassade för verkstadens hela formbestånd av fat, skålar, kannor o. dyl., funnos givetvis i mycket stort antal.} Svarvstock med fat placerades på svarvaxeln (jfr bild 16, där stocken emellertid är insatt i en modern träsvarv), en konisk axel av tenn satte:s in i bockens axelhål, klinkan fälldes ned för hålets ytterända, 123

Bild 18. Svarvslål från Santessons tenngjuteri, Stockholm. Nord. mus. foto.

och bocken flyttades in, så a tt den fria smaländan av axeln kom att spänna mot fatet, tills detta satt fast. Bland d e talrika, stundom bortåt 50 slagen av svarvstål (bild 18) - d e kunde ibland vara förfärdigade av en gammal värjklinga och voro c:a 40 cm långa, med en i olika former utslipad egg i spetsen - valde man ut ett lämpligt järn, stack in det mellan käppen och stigbygelremmen , så att det klämdes fast, och satte hjulet i gång. Avsvarvningen skedde vanligen först på ut- och sen p å insidan av föremålet, varvid svarvjärnet, som från ytterkanten fördes i allt trängre koncentriska cirklar in till mitten, från ytan fick avskilja långa tunna tennspån (»avtrå », ty. Abdraht, vilka sedan hopsamlades och omsmältes) . Vanligen gick man före med ett »skrubbstål», sedan följde »cylinderjärn », slutligen även skavklingor för finsvarvningen och allra sist, under ständigt tillförande av såpvatten , »flintstål» för poleringen 124

Bild 19. Poler flin lor och tjockcirkel. K. M. 11872 och 22786.

(bild 17 ). Dessa sistnämnda voro - ehuru motsvarigheter till de vid arbetsbordet använda polerstålen - ej av jä rn utan flint- eller agatstycken , tillspetsade eller rundade och insatta i träskaft, och användes endast i svarven. Föremålets tjocklek fick man alltemellanåt kontrollera m ed »tjockcirkeln », en passare med dubbla bett (bild 19). Skavning och polering. Övriga föremål , d. v. s. ovala, fyrsidiga eller asymmetriska, fingo sin bearbetning vid arbetsbänken. För t. ex. en sked hade efterbehandlingen följande faser . Sedan metallfilen, raspen, h ade skött u ndan grovgörat, placerades skeden, för att under den h å rdhänta b ehandlingen ej förlora sin form , i en glättform (av bly eller trä) , som stöddes mot ett hack i bordkanten, och avputsningen började med små skavstål (skavjärn, skavklingor, bild 20), förda med tumme, lång- och ringfinger. Först skavades alla de n:ya ske125

darnas skaft och kanter m ed en avlång fyrkantklinga, sedan upprepades proceduren sida för sida överlag på skaft och blad m ed olika rundklingor, till dess ytan överallt var jämn och skinande. Den slutliga poleringen utfördes genom hård gnidning m ed polerstål (bild 21}: rundade eller tillspetsade glatta stål i långa träskaft, som kunde få stöd i armhålan ; de fuktades, liksom polerflintorna, ständigt m ed såpvatten men användes endast i bänkarbetet och aldrig i svarven . Dekorering. I regel var tenngjutaren också sin egen gravör: i verktygsbeståndet ingå olika sorters gravsticklar , varmed han kunde ge den färdiga varan en sparsam dekora tion av linjer och växtornament, )) pärltrissor» för intryckning av pärl- eller snörbårder samt punsar (bild 22}. Materialets stora mjukhet kunde göra, att gravstickeln ej löpte stadigt förden skull brukade man ofta upplösa linjerna i streck och punkter eller också »fräckla )) dem (ty. flächeln} , d. v. s. teckna dem i sicksack. En art a v ornering, ehuru egentligen ett slags kvalitetsbeteckning som endast tillkom fy rstämplat tenn, var h amring av fat, vilken utfördes i hammarbänken. Där fick en blank )) kulhammare)), fastsatt i en r eglerbar skruvställning, bearbeta fatet, som vreds runt över bänkens städ, så att hamringen skedde i cirklar, från centrum ut till ytterranden. Lödning. Vid sammansättandet av de färdiga och polerade delarna av ett föremål, t. ex. pip och h andtag till en kanna , och vid lagning av en sönderbruten och utsliten sak hade tenngjutaren att tillgripa lödning och p ågjutning, de procedurer , som vid sidan av svarvarbetet kan sk e främst krävde hans särskilda yrkesskicklighet. THEOPHILUS PRESBYTER beskriver även dessa två metoder. Dels skildrar han uthamring och pågjutning, då ett h ål lagas, genom att en tennbit hamras fast däröver eller genom att det gjutes igen med tenn av samma sort som kärlets, dels )) hur tenn lödes » (Schedula etc. kap. 88) i ett liknande fall eller för att sammanfoga delar av ett kärl. Då lägger man, säger han , fint sönderskuret tenn, blandat m ed en tredjedel bly, intill fogen , stryker granharz däromkring och 126

Bild 20. Gliiltform till tesked samt skavklingor. K. M. 24348 och 38702.

Bild 21- 22. Polerstål, pärltrissa, gravsticklar och punsar.

K. M. 38702.

127

Bild 23. "Blåslampa " och blåsrör. K. M. 24347 och 38702 . Bild 24. "Buggelklappa » och två hammare. K. M. 38702 och 17628.

upphettar h ela kärlet i aska , till dess a tt det blyblandade tennet smälter och rinner ut över skarven eller hålet. Denna senare procedur har som ett väsentligt gemen samt med senare tiders lödning den lättsmälta lödmassan av tenn och bly i förhållandet 2 : 1 eller l : 1, men de två smältinstrument, varmed tennlödningen sedan fulländats , blåsla mpan och lödkolven, synes 1000-talets tenngjutare ännu icke ha tagit i sin tjänst - hela förem ålet måste tydligen upphettas , för att lödmassan skulle bringas till smältning! I en 1800-talets Lenngjutarverkstad kunde en lödning försiggå enligt följande tre variationer. Blåslampan - en liten m etallskål på fot (bild 23) - var fylld med smält talg, och vid dess ena kant brann lågan i en bomullssudd ; med ena handen förde tenngjutaren en liten stång av det nämnda lättsmälta lödtennet, med den andra dirigerade han föremålet, och i munnen höll han det tunna , böjda blåsrör et av mässing. Med en jämn luftström 128

riktade han lampans eld i en nålfin flamma mot lödtennet, som ströks utefter fogen - m en lågan fick icke n å och smälta tennet i själva föremålet! - Gasbrännaren h ar under senare tid fått ersätta talglampan . - Lödkolven (av koppar), h etare och klumpigare än blåslampan, kunde ej användas på tennsaker - den hade tillsamman s m ed den förut nämnda brännkolven av järn sin plats i härden , och där utförde man m ed den och m ed ett m era svårsmält lödtenn reparationer på andra m etaller. När ett handtag el. dyl. skulle förenas m ed ett föremål , var dock p ågjutningen , d. v. s. delens fastsättande medelst föremålets egen tennlegering , den finaste m etod en (som f. ö. - frå nsett smältmassan - m yck et liknar den av THEOPHILUS meddelade lödningsproceduren). Kring anslutningsstället lades en liten formvägg av lera, det smälta tennet hälldes dit, och det överflödiga fick strax rinna bort genom en liten ränna. !l

129

Då så var möjligt, fyllde man före lödning eller pågjutning föremålet med »lo», d. v. s. förmultnat, pulvriserat ekträ; i annat fall beströk man först föreningsstället på insidan med lera eller pressade ett »antryck » av hoprullad perkum däremot, och spåren efter processen borde sedan borttagas med fil och polerstål. Eftersom tenn är en relativt mjuk metall, hade tenngjutaren ofta att omhändertaga äldre servispjäser för renovering. Oftast var en uthamring tillfyllest; i värsta fall fick servisen förnyas genom omgjutning, kanske för att återuppstå i en mera tidsenlig modell. Hamrarna ha haft skiftande former; för bucklornas utplåning har en hemmagjord »tennbult» eller »buggelklappa » ofta och länge varit använd (bild 24). Stämpling. Förrän tennpjäsen utsläpptes i marknaden, skulle, enligt förordningarna av 1694 och 17 52, dess halt kontrolleras och betecknas genom stämpling. Svarvad och polerad utvändigt lämnades den till kontroll - inuti kunde den ej putsas förrän efteråt, ty där togs det spån, som göts i kultången och kontrollvägdes. Svarvaren slog in mästar- och stadsstämplar samt årsbok.stav med en puns; de cylindriska miniatyrstäd, som man finner i verktygsbeståndet, torde ha varit använda vid punsning av stämplar och ornament. Utöver försäljningen från den egna verkstaden eller butiken spelade marknadsförandet av tennvarorna länge betydande roll för deras avsättning. Med tenn - fat och kannor, ljusstakar och skedar - från mäster WERRENRATiis verkstad i en kista kuskade JöNS JöNSSON många år omkring i veckolånga resor till marknaderna i Skåne, Småland och t. o. m. upp i Västergötland. Det var en dyrbar last, som han ej vågade släppa ur sikte - ofta måste han om natten sova på tennkistan i sin marknadsbod. Och vägarna voro osäkra; vid färden hemåt från Kivik voro väl tattarna på Sjöbo Ora ett visst osäkerhetsmoment, men värre blev det på andra sidan Sjöbo - då var kassan från marknaden stor, och att färdas över den sandiga Skarie hed bortåt Klostersågen, där bara tattare höllo till, var ett riskabelt företag. Och konkurrensen med de likaledes 130

ambulerande porslinshandlarna cblev allt svårare - att inte ens smålänningarna frågade efter sina grötfat av tenn längre var ett tidens tecken! I början av 1890-talet gick JÖNS JÖNSSONS sista marknadsresa, och med det gamla seklet var också den \VERRENRATHska verkstadens och det lundensiska tenngjutarhantverkets saga all.

Bilden visar ett karnevalsmärke från Lund, tillverkat av tenngjntare Jöns Jönsson .

131

KÄLLOR. Fröken Ida Jönsson och Herr Johannes Jönsson i Lund samt Herr Ernst Jönsson i Växjö och Herr Ferd. Holmberg i Stockholm, vilka med stort intresse och tillmötesgående lämnat upplysningar rörande arbete och verktyg i \Verrenraths verkstad i Lund och Santessons tenngjuteri i Stockholm, ber förf. få betyga sin tacksamhet. KULTURENS och NORDI SKA MUSEETS material av redskap, bilder och k ataloguppgifter fr ån Werrenraths, resp. Santessons tenngjuteri. DrnEROT et n'ALEMBERT, E ncyclopedie. Torne XIII. Pl. bel. VIII. Paris 1751. Jubileumsutställningen i Göteborg. Hantverkshistoriska och industrihistoriska avdelningarna. Vägledning. Göteborg 1923. \ V. KARLSON, Lundensiska yrk esm än. T enngjutare. (Skrifter utgivna av Föreningen Det gamla Lund. XV. 1933.) Lund 1934. - Tenn i Kulturen. (Kulturen. En årsbok 1936. S. 17-69.) Lund 1937. J. G. KRDNITZ, Oekonomisch-technologische Encyklopädie. Bd 241 , art. Zinngiesserei. Berlin 1858. A. LöFGREN, Det svenska tenngjutareh antverkets histori a. I: 1- 2. Stockholm 1925-30. Sechzig eröffnete Werkstätte der gemeinniizigsten IGinste und Handw erke fiir junge L eute zur Auswahl etc. Wien 1789. THEOPHILUS PRESBYTER, Schedula diversarum artium. Rev. Text, Dbersetzung und Appendix von Alb. Ilg. (Quellenschr iften fiir Kunstgeschichte und Kunsttechnik des Mittelalters und der Renaissance. Hrsg. von R. E. v. Edelberg. VII.) Wien 1874. J. \VARNCKE, Die Zinngiesser zu Liibeck. (Veröffentlichungen zur Geschichte d er frei en und Hansestadt Liibeck. Bd 6.) Liibeck 1922. CHR. WEIGEL, Abbildung der gemeinniitzlichen I-Iauptstände. Rcgensburg 1698.

132

NÅGOT OM SVENSKT PÄRLFISKE Av HARALD NILSSON

är man hör ordet pärlfiske, tänker man väl närmast på ett blått söderhav med korallrev, bränningar och dykande infödingar på jakt efter pärlmusslor, och det är först hos juveleraren som man påminnes om, att. det även finnes något som h eter sötvattenspärlor. Havspärlmusslornas pärlor anses visserligen genom sin storlek, färg och lyster vara de förnämsta, m en även sötvattenspärlorna skattas högt på pärlmarknaden. Sötvattenspärlor alstras framför allt av d en äkta flodpärlmusslan, Margaritana margariti ' fe r a, och det är i synnerhet denna som ifrågakommer vid pärlfiske. Den äkta flodpärlmusslan är utbredd i Sibirien, norra Europa och norra Nordamerika. I Sverige fö r ekommer och fiskas den numera framför allt i norrländska och halländska vattendrag men påträffas även i andra landskap såsom Blekinge, Småland, Väster- och Östergötland. I synnerhet Norrland med Lappland är rikt på musselförande vatten , vilkas antal uppskattas till omkring ett hundratal. Ett namn som Pärlälven, i Jokkmokk socken, talar också ett oförtydbart språk om rikedom av pärlor. Det var till denna älv som en formlig rusning efter pärlor i god guldfeberstil utbröt för ett 30-tal år sedan, då flera hundra personer samlades där en sommar enbart för att bedriva pärlfiske. Det berättas om bönder, som lämnade sina gårdar vind för våg, för att, som de trodde, på ett lättvindigt sätt skaffa sig den rikedom, som en karg natur förmenat dem. Några hade lyckan med sig och den sommaren fiskades pärlor i älven för omkring 30.000 kr. Även Halland har sedan gammalt varit känt för ett givande

133

pärlfiske m ed ett flertal musselförande vattendrag . Åren 174017 45 fiskades här pärlor på prov för kronans räkning, m en det sistnämnda året upphörde man m ed fisket , då det ej betalade omkostnaderna. Ar 1741 hade man i Lagan fått 65 st. »bättre» och 57 st. »sämre » pärlor. Kort efter mitten av 1700-talet sägas pärlmusslorna i de halländska fiskevattnen, med undantag av Lagan , vara till större delen utrotade genom olovligt fiske. I Lagan bedrives allt fortfarande pärlfiske med växlande intensitet och framgång. Tidigare har flodpärlmusslan varit betydligt allmännare och spridd i vårt land än nu. Men den har utrotats på flera ställen genom ett ohejdat rovfiske, vilket tycks ha varit synn erligen förödande r edan under 1600-talet. I senare tid har förorening av vattnet bidragi t till tillbakagången. Den svenska flodpärlmusslan är svartbrun till färgen men skiftar något efter den botten , där den lever. Den är tm formen avlång, något böjd och har rundade ändar, av vilka den bakre är m era utdragen och avsmalnande. De båda skalen är genom låständer och låsband förenade i den breda, rundade ryggsidan , medan de på undersidan mötas i en tunn egg, då musslan är sluten. Den vanligaste längden på musslan är omkring 11 cm. men enstaka exemplar på upp till 20 cm. kunna ibland påträffas. Musslorna tillväxa mycket långsamt och beräknas kunna nå en ålder av ända till 100 år . De trivas bäst i klart, rinnande, kalkfritt vatten med sandig och stenig botten. Där det finnes riklig förekomst av musslor stå de i riktiga flockar på bottnen. De påträffas både p å grunt och djupt vatten. Musseldjurets kropp omslutes av en tunn hinna, som kallas manteln, vilken invändigt bekläder skalen och · förenar den m ed kroppen. Det är denna hinna som alstrar såväl pärlemorn på skalens insida som pärlorna. Av namnet pärlemor, pärlemoder, att döma trodde man tidigare, att det var denna senare, som var det direkta upphovet till pärlorna. Anledningen till att pärlor bildas i en mussla är alt en främmande kropp av n ågot slag, ett sandkorn, en bit skal, eller 134

Bild 1. Redskap för pärlfiske i Lagan: vattenkikare, klämma av bamburör och musseltång. K. M. 38.874- 6.

någon parasit kommer in i musslan. Då musslan inte kan befria sig härifrån på annat sätt överdrages denna kropp med en beklädnad som uppbygges på samma vis som den på skalets insidor. Kännedomen om pärlornas tillkomst har väckt ideen att odla pärlor genom att införa en främmande kropp innanför musslans skal. Sedan århundraden tillbaka har denna metod praktiserats av kineserna och i våra dagar i stor skala av japanerna. Vår svenske naturforskare LINNE kände även till konsten och lyckades också på detta sätt frambringa pärlor. Han gick därvid tillväga på följande vis; Skalet genomborrades med ett fint hål varigenom en liten, rundad skalbit fästad på spetsen av en silvertråd infördes mellan skalet och manteln. 135

Därefter fästades silvertråden med en plugg, som samtidigt täppte till öppningen. Sedan musslan märkts släpptes den så åter i vattnet. Pärlorna tillväxa mycket långsamt och det b eräknas att det dröjer 12- 20 år innan en pärla stor som ett knappnålshuvud hinner bli så stor som en ärta. Pärlor av en ärts storlek och upp till det dubbla härav äro kanske det vanligaste måttet av svenska pärlor. De största pärlor som påträffats här ha nått en storlek av ända till 13 mm. i diameter, men sådana fynd äro mycket sällsynta. Form och färg växla högst betydligt liksom storleken. Pärlorna kunna vara runda , ovala, droppformade, spiralformade eller oregelbundna s. k. barockpärlor. Formen anses b ero på pärlans läge och om den är rörlig eller sitter fast. En pärla kan också växa fast i skalet, vilket ej sällan händer. Färgen kan bjuda på lika många variationer som formen . Vanligast är kanske blåvitt eller mjölkvitt, m en dessutom förekommer skiftningar i rosa och himmelsblått. Man har t. o. m. påträffat svarta pärlor bl. a. i Blekinge och Östergötland. Bruna pärlor, vilka räknas till de oäkta, kan man finna överallt där musslor förekomma. En mussla kan innehålla ett flertal pärlor, och man har funnit musslor med ända till hundra stycken. Pärlorna ha då givetvis varit mycket små och embryonartade. Men så många som nio stycken vackra pärlor ha dock vid ett tillfälle påträffats i Lagan i en mussla som t. o. m. var liten. När det finnes flera pärlor i en mussla , brukar två eller tre stycken vara det vanliga antalet. Den överallt i Sverige vanligaste och enklaste metoden för fiske av pärlmusslor har varit och är att plocka upp dem med händerna. Men detta kan endast ske på sådana ställen där vattnet är grunt. Tillgången på musslor kan annars vara lika riklig där som på djupare vatten. När man fiskar musslor på djupt vatten, m åste man använda sig av båt och särskilda redskap, för att kunna taga upp dem frå n bottnen. Förr 136

Bild 2. En handfull Laga pärlor. Foto G. V\Tennström , Laholm.

praktiserade man ofta den metoden att från båten eller flotten dyka ner ·efter musslorna, som kunde skrapas loss med en näverskopa, vilket berättas från Jämtland, och därefter uppsamlas i en medförd kasse av något slag. Alltså samma förfaringssätt som ännu användes av infödingar i tropiska hav. I Lagan använder man numera två olika redskap vid fiske på djupare vatten. Det ena utgöres av en musseltång av järn med tre a fyra meter långa armar av trä. Sedan man med hjälp av en vattenkikare, bestående av en låda med fönsterglas i bottnen, eller genom att känna med tången, förvissat sig om att man träffat på musslor, reser man sig i båten och börjar plockningen, varvid man håller den långa tången med en hand om varje arm. Arbetet fordrar stor träning och skicklighet och det kan ändå hända att fångsten blott blir en sten. Liknande tänger av trä och järn ha använts vid pärlfiske litet varstans i Sverige och Finland åtminstone sedan början 137

av 1700-talet. Troligen är det sådana som avses med den »Gaffel och klawe», som omtalas i en uppsats om pärlfiske i Kungl. Vetenskapsakademiens handlingar från år 17 42. Det andra redskapet, som användes i Lagan, består av ett slags klämma gjord av ett 2 a 3 m. långt bamburör, kluvet i ena ändan, varmed fiskas på grundare vatten än med den förut nämnda musseltången. Med klämman arbetas på följande sätt. I ena handen håller man den förut nämnda vattenkikaren, genom vilken man iakttager bottnen, och i den andra håller man bamburöret, vars kluvna ända stickes över musslan, som på så sätt blir fastklämd och får följa med upp. Redskap av liknande slag som den ovan beskrivna klämman har tillsammans med vattenkikare bl. a. använts i Svartån i Östergötland, i Västergötland och på olika platser i Jämtland. I Svartån bestod det av en lång stång, som i spetsen var försedd med två skålformiga plåtar och i Jämtland endast av en i ändan kluven granstång. I stället för den ovan beskrivna vattenkikaren från Lagan, vilken endast använts ett 30-tal år, brukas där numera även en vattenkikare av mera effektivt slag. Den består av ett 2 a 3 m. långt plåtrör omkring 15 cm. i diam. nied en glasskiva i den ända, som vändes mot bottnen. Liknande vattenkikare har redan tidigare använts såväl i Norrland som i andra delar av landet. Den modernaste metod, som kommit till användning i svenskt pärlfiske, är att bruka dykardräkt , vilket under senare år förekommit i Norrland och åtminstone så sydligt som i Östergötlands Svartå. För svenskt pärlfiske har dock i allmänhet så pass modern utrustning visat sig alltför dyrbar och resultatet har inte motsvarat förväntningarna. De fångade musslorna öppnas vanligen genom att man för in ett förut öppnat musselskal mellan de båda skalen för att avskära musklerna, som sammanhålla dem. I Halland anses detta vara den bästa metoden, och en van fiskare kan på detta sätt hinna öppna och undersöka bortåt 400 musslor på en timma. (Denna och flera andra uppgifter ha lämnats av lax138

Bild 3. Pärlfiske i Lagan: vatten kikaren och kl äm man i användning. C. Krantz foto.

och pärlfiskaren J. d'AUBIGNE i Laholm. ) Men musslorna kunna även öppnas med kniv eller annat verktyg. Sedan ·musslan fläkts upp undersöker man om det finnes några pärlor. Detta tillgår vid halländskt pärlfiske så, att man håller musslan med båda händerna och för tummarna, en i varje skalhalva, från den bredare ändan fram mot den smalar'e. Pärlorna påträffas merendels i den smalare ändan. Vid mitten av 1700-talet funderade man på att efter utländskt mönster konstruera skruvar eller tänger att öppna musslorna m ed för att kunna undersöka om det fanns några pärlor, utan att behöva döda musslorna. Huruvida iden kom till utförande vet man inte säkert och i vilket fall som h elst h a de den ingen framgång. Detta berodde bl. a. på att man ansåg att det skulle gå alldeles för långsamt att vittja musslorna på detta sätt. Man kunde nämligen då som nu få öppna hundratals, ja, tusentals musslor eller mera utan att påträffa en enda pärla. Hä rav förstår man även vilket oerhört slöseri med musselbe139

ståndet det vanliga tillvägagångssättet innebär. Ifråga om havspärlmusslorna har man därför nu börjat använda röntgentstrålar för att undersöka om de innehålla pärlor. Om de ej äro pärlförande släppas de ut i havet igen. Det förhåller sig tydligen med dem som m ed flodpärlmusslorna, att man inte av deras yttre utseende kan avgöra, om de innehålla pärlor eller ej. Vad de . senare musslorna beträffar kan man, enligt samstämmiga vittnesbörd av nuvarande pärlfiskare både i Norrland och Sydsverige och av pärlfiskare under 1700-talet, se utanpå en mussla att deri är pärlförande. Detta visar sig genom de s. k. pärltecknen vilka bestå av olika slags missbildningar av musslans skal. Om musslan t. ex. är skrovlig, bred och klumpig i lilländan eller snedvriden eller halvmånformig eller försedd m ed en fåra eller rand fr ån ryggen nerå t kanten, då kan man med stor säkerhet vänta att den inneh åller pärlor - såvida inte musslan redan tappat pärlan, vilket ofta är fallet med stora och gamla musslor. Men å andra sidan kan man inte bestämt av det yttre avgöra, att en mussla ick e är pärlförande. Det kan nämligen även finnas pärlor i de m est välbildade och normala musslor, och ofta äro dessa pärlor synnerligen vackra och regelbundna. Pärlornas värde bes tämmes av deras form, färg, glans och vikt, men härvid spelar även modet en stor roll. I allmänhet betalades av uppköpare i Halland endast 15 a 20 kronor stycket för pärlor med en karats vikt, det vill säga en pärla stor som en ärt och vägande 200 milligram. Dessa pärlor äro här de vanligaste. Men man kan även finna pärlor, som betalas m ed lOO eller flera hundra kr. stycket, vilket senare dock är sällsynt. Den dyrbaraste pärla, som påträffats i Jämtland och kanske i h ela Sverige, betalades av en uppköpare med 1.100 kronor. Det är framför allt under sommarmånaderna som pärlfiske bedrives, vare sig d et nu gäller norra eller södra Sverige. Detta beror på, att det helt naturligt då är lättare att få tag på musslorna än på vintern, bl. a. därför att vattenståndet är lägre. 140

J3ild 4. Pärlfiske i Lagan: med musseltängerna känner man eft er musslor på botten och tar upp dem. C. Krantz foto.

141

Härav torde även framgå att pärlfiske inte bedrives som själv ständigt yrke utan endast som en binäring eller som ett tidsfördriv. Vid Lagan brukade pärlfiske tidigare ofta förenas med laxfiske. Båda ha i sin tur bedrivits vid sidan om lantbruk eller annan sysselsättning. I det följande kommer att lämnas några uppgifter som visa vilken betydande roll man här i Sverige en gång tillmätte pärlfisket. Hur länge pärlfiske bedrivits i Sverige är ännu ej med säkerhet känt, men åtminstone har det förekommit sedan slutet av medeltiden eller början av nyare tiden. Karl IX påbjöd att de lappländska älvarna skulle noga rannsakas på pärlor för Kronans räkning och att var bonde skulle lämna 100 musselskal till fogden. Under 1600-talet har pärlfisket möjligen varit ovanligt rikt givande eftersom Kronan i slutet av detta århundrade lade under sig hela pärlfisket i förhoppning om ökade statsinkomster. Efter att förut ha varit fritt, åtminstone i enskilda fiskevatten, förklarades pärlfisket 1691 för regale, varefter det skulle drivas för Kronans räkning. Förordningen upphävdes emellertid 1723, med den motiveringen att det åsyftade ändamålet (de ökade statsinkomsterna) ej kunnat vinnas. Men redan 1731 förklarades det åter för regale, och 1734 bestämdes, att omvårdnaden och uppsikten över »pärlefångsten » skulle handhavas av kammarkollegium. Straffen för brott mot förordningar rörande pärlfiske voro, åtminstone efter nuvarande förhållanden, synnerligen stränga. Är 1736 stadgades det, att den som blev ertappad med att upptaga musslor vare sig i »bekante eller obekante » pärlfiskevatten skulle ådömas 500 dal. smt böter, 32 par spö eller arbete på Marstrand eller någon annan fästning. Samtidigt förbjöds all handel med oborrade pärlor samt att utan tillstånd borra eller låta borra inrikes fiskade pärlor. Detta vid vite av 500 dal. smt, vilken summa vid förnyad förseelse fördubblades. Förbudet för pärlfiske upphävdes åter på 1770-talet, och sedan dess har det ej heller förnyats . Det blev nämligen aldrig den lysande 142

affär för staten, som man hoppats på, trots att man även vid mitten av 1700-talet försökte att efter kinesisk förebild odla pärlor. Det ' statliga pärlfisket gick t. o. m. så dåligt att, som SVEN LAGERBRING säger i sitt Sammandrag af Swea . rikes historia, »detta fiske lär visserligen intet betalt papperet, som upgåt til tryckning af de tid efter annan i detta målet utgångna förordningarna ».

LITTERATUR- OCH KALLIUNVISNINGAR JoH. FIScHERSTRöM, Anmärkningar om Södra-Halland, Senare stycket. Kongl. Vetenskaps Academiens Handlingar För Å1~ 1761, Vol. XXII, sid. 266 f. · - Rön och Anmärkningar om Perle-Musslors Fortplantning, Natur och Lefnads-sätt. Kon gl. Vetenskaps Academiens Handlingar För År 1759, Vol. XX, sid. 139 ff. SVEN LAGERBRING, Sammandrag af Swea rikes historia; från de äldsta till de nyaste tider, 1778-80, del 1, sid. 58 f. OLOF MALMER, Om Perlemusslor och Perlefiskerier. Kongl. Vetenskaps Academiens Handlingar För Ar 1742, Vol. III, sid. 214 ff. Om Perlor. Almanach för år 1862. J. ANKEH-PAULSEN, Vi fisker Perler i Sverrig. Social-Demokraten d. 2 febr. 1936. F. & G., Skönaste Pärlor ur Lagan k an man fiska. Hallands Posten d. 6 april 1932. NILS FÄRNSTRöM, Pärlfiske i Voxnan. Stockholms Tidningen, sept. 1940. C. KR ANTZ, Skatten i Lagan. Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning d. 5 dec. 1936. ANNY MARWIG-RUBIN, Svenskt Pärlfiske, tidskriften Vi, nr 43, d. 26 okt. 1940. GöSTA NJESLUND, Pärlfiskare på Västgötaslätten. Morgontidningen d. 3 aug. 1940. ERIK BERG, Flodpärlor och pärlfiskare. Radioföredrag d. 6 juni 1939. SVEN MARTIN L öv, Med mikrofonen på pärlfiske i Jämtland. Radioföredrag d. 27 aug. 1940.

143

REDOGÖRELSE FOR KULTURHISTORISKA FÖRENINGENS FOR SÖDRA SVERIGE VERKSAMHET

1939-1940

KULTURHISTORISKA FÖRE NINGENS LE DAMÖTER, STYRELSE OCH REVISORER.

ulturhistoriska föreningen åtnjuter alltjämt förmånen att såsom sin beskyddare få räkna HANS MAJ :T KONUNG GUSTAV V.

Hedersledamöter:

H. K. H. Kronprinsen. Friherre Nils Djurklou, Malmö. Generaldirektör Ole Olsen , Hellerup . Direktör F a lk Simon, Göteborg. f. Landstingsman Johan Thygesen , Lund. t Konsul W. Westrup, Rydsgård.

Ständiga ledamöter på grund av särskilda förtjänster: Professor J. G. Andersson, Stockhoim. Disponent H. Dunker, Hälsin gborg. f. Generalkonsul Jean Jahnsson, Stockholm. Hovintendent John Kroon, Malmö. t Konstnären Bruno Liljefors, Stockholm. Kammarherre H. G. Toll, Stockholm. e. o. Hovrättsnotarie Th. W esterström, Lund. Fru G. Juel-Westrup, Rydsgård. Direktör Th. Winborg, Stockholm. 144

Ständiga ledamöter uppgingo per den 31 december till 395 och årsbetalande till 7 .34 7. De årsbetalande leda möterna fördelade sig på följande sätt: Malmö ........... . . . Lund . . ..... . . . . .. . Hälsingborg ...... . .. . Kristianstad Landskrona .. . .. .. . Ystad .... . ....... . . Trelleborg Ängelhlom

923 80,1 307 201 120 90 82 77

Höganäs ... ... . .. ... 52 . . ... . . . ...... Eslöv 44 Simrishamn .. . .. ..... 33 Hässleholm . ..... . .. . 46 Skanör-Falsterbo .. ... 15 Skånes landsbygd ... . 2.489 Utanför Skåne . ... .. 1.828 Abonnenter ....... .. . 158

Föreningen höll ordinarie årsmöte den 28 juni. Till styrelseledamöter intill årsmötet 1942 valdes därvid hrr konsul Gunnar Faxe, professor Lauritz W eibull och advokaten Bertil Wickman med hovintendenten John Kroon såsom suppleant. Styrelsen har under året utgjorts av hrr landshövding Johan Nilsson, ordförande och Kungl. Maj:ts ombud, professor Lauritz Weibull, vice ordförande, folkskollärare Johannes Blidfors, staden Lunds ombud, konsul Gunnar Faxe, intendenten Syen T. Kjellberg, t eol. d :r 0. L ewan , redaktör Johan Nilsson, fabrikör \Valfrid Nordström, friherre H. H. von Schwerin, greve Stig Thott och advokat Bertil Wickman med följande suppleanter: målaremästaren M. Mattsson, staden Lunds ombud, hovintendenten John Kroon, disponenten J. A. S. Timberg och direktören Hjalmar vVennerth. Till föreningens revisorer omvaldes bankdirektör G. Geijer och hovrättsnotarie Th. Westerstöm samt till suppleanter doktor N. Brinke och direktör Bror W. Olofson. Såsom Kungl. Maj :ts revisor har utsetts stadskamrer Anton Bengtsson och såsom staden Lunds r evisor bankdirektören A. J. Ingemanson. Till revisorer av den Fahlbeckska kulturfonden valdes föreningens revisorer, hrr Geijer och W esterström. Styrelsen har sammanträtt den 6/~ , 28 / G, 31 / 8 , 15/12> 23 / 3 och 25 / 6 • Det av styrelsen tillsatta arbetsutskottet, bestående av hrr Wei10

145

bull, ordförande, Kjellberg, sekreterare, Nordström, von Schwerin och Wickman, har sammanträtt 4 / 2, 3 0/ 3 , 20 / 4 , 28 / 4 , 29 / 5 , 26 / 6 , 2 4 / 8 ,

a; 13/ 14/ 11; 19/ 30/ 10,

10'

12,

OCh

18/

G•

Föreningens revisorer ha sammanträtt under maj. Siffergranskningen har utförts av assistenten B. Rasmusson.

FÖRENINGENS EKONOMI.

Statsanslaget har under året utgått m ed 27.000: - kronor. Styrelsen har i likhet med föregående år gjort en framställning till Kungl. Maj:t att statsanslaget måtte höjas till 30.000: kronor, men erhållit avslag härpå. Staden Lunds anslag har utgått med samma belopp som tidigare, 8.000: - kronor. Även på denna punkt har styrelsen sökt en förhöjning utan resultat. Malmöhus läns .landsting har beviljat samma anslag som föregående år, 3.500: - kronor. Sparbanken i Lund har givit föreningen ett anslag av 12.000: - kronor till upprätthållande av verksamheten, varav 2.000: - kronor få disponeras till inköp för samlingarna, och Sparbanken för Lunds stad och kringliggande land har understött föreningen med sin sedvanliga gåva av 2.000: - kronor. Kungl. Maj:t har beviljat föreningen lotteritilldelning med 55.000: - kronor till förräntning och amortering av föreningens låneskuld. En första amortering har ägt rum med 40.000 kronor och skulden belöper sig därefter på 128.500 kronor. Hovintendenten John Kroon har nu sammanlagt inlevererat 30.500: - kronor utgörande vinst av den pågående försälj ningen av »En bok om Skåne». Försäljningen är ännu icke avslutad. Beloppet har fonderats under namn av »Skånebokens fond ». Enligt de vidtagna bestämmelserna skall fondens avc kastning, sedan 1/10 därav tillförts kapitalet, användas till förvärvande för museet av föremål ägnade att belysa skånsk kulc turhistoria. På grund av tidsförhållandena har den hösten 1938 startade insamlingen till förmån för nybyggnad vid museet nu 14()

preliminärt avslutats och redogörelse lämnats av hr Kroon. Enligt denna hade 109 donatorer kontant inbetalat ett belopp av 8,220: 50 kronor. Sedan utgifterna för insamlingen avdragits kvarstodo 7 .083: - kronor, vilket belopp överlämnats till föreningen att förvaltas under namn av »Nybyggnadsfonden ». Samtidigt överlämnades även förteckning på donatorerna. Till den planerade nybyggnaden har direktören Hjalmar vVennerth utfäst sig att skänka erforderligt byggnadsträvirke intill ett värde av 20.000: - kronor. Styrelsen frambär sitt vördnadsfulla tack för dessa anslag och gåvor från det allmännas och enskildas sida, varigenom föreningens ekonomiska belägenhet blivit i väsentlig grad lättad och samlingarna berikade. Medlemsvärvningen, som bedrivits i samma omfattning som föregående år, har under 1939 medfört en ökning av årsbetalande medlemmar med 566 till 7 .34 7 och en summa av inbetalda medlemsavgifter på 37.789: 50 kronor. Sedan utgifter för tryckning av årsboken, distribution m. m. frånräknats återstår en kontant behållning på medlemsavgifters konto med 25.640: 08 kronor motsvarande 60,4 % av omslutningen. Årsboken har tryckts i en upplaga av 8.200 exemplar och tillställts medlemmarna. Styrelsen frambär ett vördsamt tack till årsbokens författare, som kostnadsfritt ställt sina artiklar till föreningens förfogande, samt till årsbokens annonsörer, som genom sin frikostighet underlättat bokens utgivande.

UTDRAG AV KULTURENS RÄKENSKAPER FÖR ÅR 1939. lngdende balans. Skulder: Lån hos Sparbanken i Lund 143.500: » Sk.Brandförsäkringsinrättn. 54.000: » Ole Olsens keramiska Legat . . . . . . . . . . Tillfälligt lån hos Kulturens dispositionsfond . . . . Innestående anslag till utgivande av Skånsk Textilkonst . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

197.500: 20.000: 2.900: 3.000: -

147

Diverse skulder: omkostnader 3.787:36 upplupna räntor 1.193: 37 4.980: 73 228.380: 73 Kapitalbehållning . . ... .. ................ ... .............. 2.351.942: 74 Kronor 2.580.323 : 47 Don a tions fond e rnas kapitalbehållnin g. Thomanderska fonden ....................... . Anna Karlins premiefond . ... . . . . . . . .. .. .... . Ole Olsens k eramiska Legat ......... . ..... . . . Beata och Sven Bengtssons fond .. . .... . ..... . Bosebo kyrkokassa . . ......... .. ............ . Sk. Brandförsäkringsinrättningens och Sk. Städernas Brandstodsförenings fond .. . ...... . Kulturhistoriska museets jubelfond .......... . . Kulturens dispositionsfond ... .... .. .... .. . ... . Skånebokens fond .. .. ........... . . . . ...... . Ingeborg Holcks fond .... . .. .... .... . .. . .... .

11 .772: 21 1.075: 92 27.769·: 30 21.236: 17 449: 42 10.466: 35 9.478: 73 9.549: 68 22.696: 56 5.000: 22

119.494: 56

Kronor

119.494: 56

Tillgångar: Fastigheter: Kulturen......... ... . . ..... ........ 653.000: Östarp... . ..... . ....... . .. ...... .. 35.100: 688.100: Samlingarna .. ... ....... ... .. ..... .... . .... ... . . ........... 1.777.984: 84 Bibliotek och arkiv . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 37 .852: 52 Inventarier . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 66,347: 60 Diverse varor ..... . .... .. .. . ...... . .... .. .. . . . . . . . . ... . 4.501: Trycksaker .. .. ... ... . . .. . . ........ . ........... .. . ...... . 1.740:45 Innestående i banker ... ... ............. . .. ... . .. .. . . .. . 290:78 å postgiro .... .. . .. . ... . ..... . . .............. . 71 : 62 Diverse fordringar ........ .. ..... . . . ........ .. ..... . ..... . 3.376: 39 Kassabehållning . .... .. . .. ..... .. . . . .. . ........ .......... . 58:27 Kronor 2.580.323 : 4 7 Donationsfonder und e r styrelsens för va ltning. Thomanderska fondens medel, innestående Sparbanken i Lund . .... . . ... .. . ........ . 100 aktier i Sv. Sockerfabr. A.-B,. a 60: - ..... . Anna Karlins premiefonds m edel , innestående i Sparbanken i Lund ..... ........ .. . ... .... . Ole Olsens keramiska Legats medel, innestående i Sparbanken i Lund . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Utlånat till föreningen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

148

5.772: 21 6.000: -

11.772: 21 1.075: 92

7.769: 30 20.000: -

27.769 : :io

Beata och Sven Bengtssons donationsfonds medel, innestående i Sparbanken i Lund ......... . Bosebo kyrkokassas medel, innestående i Sparbanken i Lund ........................... . Sk. Brandförsäkringsinrättningens och Sk. Städernas Brandstodsförenings donationsfonds medel, innestående i Sparbanken i Lund .... Kulturhistoriska Museets jubelfonds medel, innestående i Sparbanken i Lund . . ......... . Kulturens dispositionsfonds medel, innestående i Sparbanken i Lund .. ... ........ . ..... . Utlånat till fören in gen ............ .. ... . ..... . Skånebokens fonds medel, innestående i Sparbanken i Lund .... ... .. .................. . Ingeborg Holcks donations medel, innestående i Sparb anken i Lund .... ... ............ .. . 23 aktier i Skand. l{red. A.-B. a kr. 211: - pr aktie

21.236:17 449: 42

10.466: 35 9.478: 73 6.649: 68 2.900:-

9.549: 68 22.696: 56

147: 22 4.853:-

5.000: 22

Kronor

119.494: 56

Löner, arvoden .. ... . . ........ . . .... .. ..... .. . . 61.375: Expenser åt intendenten .... ..... ..... . ... ... . 2.500: Hyresersättning åt intendenten ... .. ....... . .. . 2.500: Reparationer. och underhåll av fastigheterna .. 9.000 : Skatter, riks- och brandförsäkring .. .... . .... . 3.500: Belysning, vatten, värme och renhållning .. . . . . 7.500: Besor, frakter , porlo, telefon .... .. . . .. . . . 2.500: 3.000: Annonser, tryck, skrivmaterial ......... . .. . . . . Trädgårdens underh å ll ...... . ..... ....... .. .. . 500: Utställningar och attraktioner . . . . . . . . . . . . . . . . 1.000: Material för konserveringsanslalten . . . . . . . . . . 1.400: Oförutsedda utgifter . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 2.425: Utgifter för Östarp . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3.000: Vtgifter för medlemsvärvning och årsboken . . . . 11.000: Utgifter för fotografering . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1.500: Utgifter för f . intendenten Karlins b egravning ..... . ....... . Räntor ..... .... . ... .. ... .. . ............... .. ......... .. .. .

57.641:87 2.500:2.500: 8.171:23 3.396: 07 8.135: 45 1.438: 48 2.931:49 426:55 649:27 1.274: 25 2.238: 61 4.427: 76 16.091: 37 1.149: 11 1.016: 28 5.946: 88

V inst - och För lu stkonto. Utgifter:

Kapitalkonto

..... . .. . .. . . ......... . ..... ....... . ..... , . . .

119.934: 67 60.157: 40

Kronor

180.092: 07

_______ 14~)

Inkomst e r: Arsanslag Anslag fr. P enninglotteriet (för amor tering och ränto r å lån ) . . .. . . Inträdesavgifter .. ... ... .. . . .. .. . . Medlemsavgifter . ...... . . ... . .. .. . Hyror och n a turaförm åner . . . . .. . . Försäljning av trycksa ker . . . ... . . Häntor och utdelning å brandbrev .. Rän tor å d onationsfonder ... . .. . . Arrenden och inträd esavg. å Ös ta rp Div. inkomster, återburna porton mm. Inkomst a v konserverings an st alten och vä vskolan . . . . .. . . .. . .. . . . Inkomst genom för säljning a v årsboken samt av annonser . . . . . . Kon tanta bidrag . ...... ... .... . . . . Influtn a m edel för Kulturen s Stilböcker . .. .... . . . .. . . ... . . . . .. . Rabatt å räkninga r fö r år 1938 . . . .

54.000: -

52.500: -

9.000:•;28.000: 4.200 : 600: 400:7.800 : 7.300 : 1. 500 : -

55.000 : 8.848: 65 37.789: 50 3.972 : 17 526:40 5 13 : 93 7.883: 10 7.750 : 70 2.023: 29

1.400 : -

557:25

2.500: -

2.603 : 75:28:80 20 : 28

180.092: 07

Kronor

180.092 : 07

Utg de nde bal a ns : T illgån ga r : Fastigh eter: Kulturen . .... . . . .. . . . . . . .. .. ... . . . 653 .000: Östarp.. . . . . . ... ... .. . . . . . . . . . .. . . 35.100 : 688.100: Sa mlingarna : vid åre ts bör jan . ... . ... . .. .. . . . 1.777.984. 84 inköpta. . . . . ... . . . .. ... ...... .. . . 2. 175: 50 gåvor . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1.108 : 80 1.781.269: 14 Bibliotek och arkiv . . .. . . ~ . .. . . . .. . . . . . . . . . . . . . . ...... ... 35.887: 26 Inventarier . . . .. . ... . .. . . ....... . .. . . ....... . .. ... . . . .. . . 60.586: 34 Diverse va ror . . . . . . ... . . . . . . . . . . .. . . . . . . . . .... ... .. . . . . . . 4.501 : Tryck saker . ........ . . . .... . . . .. . . . .. .. . .. . . . . . ... . ..... . 1.740 : 45 Innestående i banker 966: 33 å postgir o ... . . . . . . . . .... . .... . . .. . .. . ... . . . . . 207:35 Diverse fordringar . . . .. .. . . . . . . . . . . . . . . . . . .. . . . . .. . . . . . . . . 6.366: 23 Kassabehållning .... .... ... . . . . . . . . . . . . .... .. . . . ... . . . .. . . 244:21 -------~

Kron or 2.579.868 : 31

150

Donationsfonder und e r sty1·elsens förvaltning . Thomanderska fondens m edel, innestående i Sparbanken i Lund ....... . .. ..... . .. .. . . ... . 100 aktier i Sv. Sockerfabriks A.-B. a 60: - . .. . Anna Karlins premiefonds m edel, innes tående i Sparbanken i Lund ..................... . Ole Olsens keramiska Legats medel, innestående i Sparbanken i Lund . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Utlånat till föreningen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Beata och Sven Bengtssons donationsmedel, innestående i Sparbanken i Lund .. . .......... . Bosebo kyrkokassas medel, innestående i Sparbanken i Lund ... . .... ..... .. ....... ... . Sk. Brandförsäkringsinrättningens och Sk. Städernas Brandstodsförenings donationsmedel, innestående i Sparbanken i Lund ... . ..... . Kulturhistoriska Museets jubelfonds medel, innestående i Sparbanken i Lund .. .. ... . .. . .. . Kulturens dispositionsfonds medel, innestående i Sparbanken i Lund . .. .. ... .. .. . ... .. ... . Skånebokens fonds medel, innestående i Sparbanken i Lund ... . ..... ... .. ...... .. ... . Ingeborg Holcks donationsfonds medel, innestående i Sparbanken i Lund .. . ............ .. . 23 aktier i Skandinaviska banken a kr. 211: per ~ktie ............................... .

5.886: 48 6.000: -

11.886: 48 1.080: 42

8.060: 39 20.000: -

28.060: 39 21.313: 18 468: 11

10.553: 68 9.516: 63 9.846: 45 29. 793: 94 384:51 4.853: Kronor

5.237: 51 127.756: 79

Skuld e r: Lån hos Sparbanken i Lund 94. 500: Sk. Brandförsäkr.-inrä tln. 54.000: 148.500: Ole Olsens keramiska Legat 20.000: Innestående anslag till utgivande av 3.000 : Skånsk Textilkonst . .. . .... . . Diverse skulder: omkos tnader . . .. . . 4.402: 73 upplupna räntor . . 912: 65 5.315: 38 176.815: 38 Kapitalbehållning . ... . ... . ...... . . ............. .. ........ 2.403.052: 9•3 Kronor 2.579.868: 31 Donations fondernas kap i talb eh ållning: Thomanderska fonden . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Anna Karlins premiefond ........ ... . ....... . Ole Olsens k eramiska Lega t ..... .... . ... . ..... .

11.886: 48 1.080: 42 28.060: 39

151

Beata och ·Sven Bengtssons fond .... .. . . .. , . . . Bosebo kyrkokassa . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Skånska Brandförsäkringsinrättningens och Skånska städernas Brandstodsförenings fond . . Kulturhistoriska Museets jubelfond . . . . . . . . . . . . l{ulturens di spositionsfond ... .... .... .... . . .. . Skånebokens fond .. ........ . ................ . Ingeborg Holcks fond .. .. . . . . .. .... .. . . . .. .

21.313: 18 468: 11 10.553: 68 9.516: 63 9.846: 45 29.793: 94 5.237: 51

127.756: 79

Kronor

127.756: 79

3. 785: 25 6.634: 76

10.420: 01

Kronor

10.520: 01

Nedskrivningar: Bibliotek och arkiv .. . . ...... .. . . . ... .. . . Inven tari er Avskrivnnig: Hyresfordran hos Albin Jönsson

100:-

Lund den 28 mars 1940.

A. Nilsson.

Rev isi o nsbe rätt el se. Undertecknade, uts edda a tt granska Kulturhistoriska Föreningens för Södra Sverige räk ensk aper och förvaltning för år 1939, få efter fullgjort uppdrag avgiva följande revi sionsberättelse: Styrelsens protokoll samt föreningens räkenskaper och andra hand lingar h ava av oss genomgåtts. Underhållet av byggnaderna har fortsatts, varvid särskilt är a tt märka den grundliga restaureringen av fårhuset vid Blekingegården, vilket nedtagits till grunden och återuppbyggts. Bland monteringsarbetet i museet ä r att nämna den nya montern för skånska folkdräkter samt skåpinredningen i biblioteket i Habitatio pastoris. På Östarp har installerats en hydroforanläggning till en kostnad av kr. 1.984: 09. Denna dryga utgift var tyvärr nödvändig, då det senaste årets torka kommit brunnarna att sina. l{ontraktet för gästgiveriet h ar av innehavaren uppsagts att utgå med året. Skyddsåtgärder för samlingarna i anledning av kriget hava vidtagits och fortsätta. E tt normalskyddsrum h a r inretts i Vita Husets källare. Vissa delar av folkdräkterna och textils amlin garn a hava evakuerats liksom även silversamlingen. Keramiksamlingarna i Herrehuse t h ava nedpackats och förd elats på olika platser. Vindarna h ava röjts, brandattiralj utposterats och organisation för brandvakt upprättats. Vi konsta tera med tillfredsställelse ledningens fortsalla strävan att bibehålla och utöka medlemsstocken.

152

Underhandlingar om fru Ka rlins pension och nedlägga nd et av rättegången mellan intendenten Karlins sterbhus och Kulturhistoriska Föreningen har förts under å r e t och resultera t i en överenskommelse und er 1940. Räkenskaperna, vilka till siffran granskats av därtill utsedd person, h ava av oss befunnits riktiga och fullstä ndi gt verifierade. Förestående tablå överen ss tämmer m ed r ä kenskapern a. F öreningens byggnader äro enligt vårt förmenande på ett b etryggande sätt försäkrade mot brandska da. Kassan är a v oss uppräkn a d och befunnen riktig. Då anledning till anmärkning icke förekommit tillstyrka vi ansvarsfrih et för styrelsen för den tid r evisionen avs er. Lund den 3 1 m a j 1940.

Tliur e VVesterström.

Gustaf Geijer.

Utsedda av Kulturhistoriska föreningen.

Anton Bengtsson.

A. J. Ingemanson.

Utsedd av Kungl. Mnj :t.

Uts edd av Lunds stadsfullmäktige.

SAMMANDRAG AV STIFTELSEN KULTURFONDENS RAKENSKAPEH FÖH AR 1939. 1n g å en d e

b al a n s.

Till gångar: Konungariket Sveriges Sta dshypotekskassas 5 °/o obligationer av år 1931 .. .......... .. .. . . Innestående å bok n:r 49848 m ed Skand. Kreditaktiebolaget .. . . ..................... . . . . Upplupna ej · förfallna räntor .. .. .. . . . . . . ..... . Kassabehållning .. . .......... ... . . . . .. . . . . .. . Inkomst e r: Hänta å obligationer .. . ...... . ............. . . . Andra räntor . . .......... . ...... . . . .... ... ... .

Utgifter: P ension åt f. intendenten G. J :son Karlin oc h fru Gurli Karlin ...................... .. .. .. . . Förvaltnings arvode utgörande 4 °/o av fond ens avkastning under år 1938 kr . 6.212: 26 .... . . Kulturhistorisk a föreningen för Södra Sverige ..

121.000: 8.257: 80 2.268: 75 450 : -

13 1.976: 55

6.050: 195: 17

6.245: 17

Kronor

138.221: 72

3.056: 51 248:49 2.626: 59

5.93 1: 59

U t gå e n d e b al a n s.

Tillgångar: Konungariket Sveriges Stadshypotekskassas 5 °/o obligationer av år 1931 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 121.000: -

153

Innestående å b ok n :r 393 m ed Sk andinavisk a Banken A.-B . . . . .... . .. .. ...... ..... . ... . . Upplupna ej fö rfa llna räntor ... . .. .. . . ...... . .

9.021: 38 2.268: 75

13 2. 290: 13

Krono r

138.22 1 : 72

För S Liftels en Kulturfonden Å drätselkammaren s vägna r :

Torsten Anclree. A. B engts son. F örestående räkenskaper granskade och godkänd a. För stadsrevisionen: G. A. Jensen .

F ör Kulturhistoriska för eningen för Södra Sverige: Thur e W esterström. Gustaf Geijer.

TJÄ.NSTEPERSONAL OCH VERKSAMHET.

Intendent: Antikvarier:

fil. lie. Sven T. Kjellberg. fil. d:r William Karlson och fil. d:r Ragnar

Blomqvist. fil. kand. H arald Nilsson. f. postmästaren A. Nilsson. fröken Anna Andersson. h err Anders Gräns och fröken Anna Karlsson. Sedan herr Gräns den 1 / 4 avgått med pension har såsom konservator förordnats herr Erik Hansson. Rustmästare : h err vVilhelm Jönsson . Trädgårdsmäst.: h err Ture Linden.

e. o. Amanuens : Skattmästare : Kanslibiträde: Konservatorer:

Dessutom har på konserveringsavdelningen tjänstgjort fyra biträden, för reparationer, handräckningsarbeten och nattvakt tre man samt för vakthållning fyra till sex vaktflickor. Provtjänstgöring har den 15/ 4 påbörjats av amanuensen fil. kand. Gustaf Åberg. Antikvarierna Blomqvist och Karlson ha varit inkallade i krigsberedskapstjänst 2-26 september samt sedan den lO april. 11)4

Det inre museiarbetet. Sedan sistförflutna årsmöte har nymonteringen av samlingarna i huvudsak avstannat och endast sådana arbeten, som tidigare igångsatts, blivit slutförda. Av dessa må i främsta rummet framhållas d en nybyggda dräktmontern för skånska folkdräkter. Under föregående år h ar en omsorgsfull genomgång av det rika dräktmaterialet ägt rum och de till utställning avsedda dräkterna monterats på specialformade kroppar. Till skydd för den värdefulla samlingen har dagsljuset h elt avskärmats i utställningsrummet, och dräkterna belysas uteslutande av i montern inbyggt artificiellt ljus. Även inom högre ståndsavdelningen har montering av dräktsamlingen ägt rum. Inom avdelningen för hantverk och industri har en systematisk uppställning till belysande av klädestillverkningen blivit påbörjad. Man kan här följa tillverkningen från ullklippning och -beredning över spinning, vävning, stampning och ruggning till det färdiga klädets prässning. Inventering av redskap och arbetsmetoder vid tenngjutning pågår i avsikt att efter samma linjer uppställa detta hantverk. I samband med pressens rundtur under augusti gjorde museet en utställning av Svensk dryckessed å Malmö rådhus, vilken blev flitigt · besökt. I och med stormaktskrigets utbrott och därefter följande händelser har arbetet inom museet till stora delar blivit omlagt. Antikvarierna Karlson och Blomqvist ha i två perioder varit inkallade till krigsberedskapstjänst och bristen på arbetskrafter inom museet har gjort sig kännbar. Under den gångna tiden har verksamhet en helt ägnats åt skyddsåtgärder för samlingarna. Stora delar av de oumbärliga och dyrbara dräkt- och t extilhistoriska samlingarna och hela silversamlingen ha bortförts från museet. De keramiska samlingarna i Herrehuset ha blivit nedpackade och fördelade på olika källare inom museet. Ett utdrag av svensk keramik har uppställts i Vita Huset. Ett nyttigt, men synnerligen tidsödande arbete har nedlagts på röjning av de m å nga byggnadernas vindar, vilka praktiskt taget blivit

155

helt befriade från magasinerade föremål, hyllinredningar och annat brännbart material, som under decennier samlat sig därstädes. Ett normalskyddsrum har iordnangställts i Vita Husets källare, brandredskap ha posterats på tio olika platser och tunnor fyllda med vatten likaledes utplacerats. Skyddsmanskap har organiserats och övats. På grund av reducerade anslag och övriga inkomstminskningar har underhållsarbetet på byggnaderna avstannat. Lundaundersökningarna ha fortgått som vanligt och berört ett tjugotal grävningstillfällen. Bland dessa kunna nämnas en undersökning på Storkällarens gård vid Stortorget, kvarteret Svartbröder n :r 20, där den fyndrika kulturgyttjan i Lunds centrum berördes, samt en ledningsgrävning å Gasverkets område, vilken ledde till upptäckten av en förut okänd begravningsplats. Denna var l}lärklig såtillvida, att vid de anträffade skeletten kranierna lågo skilda från bålen. Möjligen har här en gång funnits en avrättningsplats. Ännu under 1800-talet har en spöpåle funnits i gravplatsens omedelbara grannskap. Uppmätning, fotografering och undersökning av utdömda byggnader har utförts liksom tidigare. I juli månad besöktes museet av Riksdagens ledamöter, varvid ett garden party anordnats i museiparken. Ett stort antal gruppdemonstrationer har förekommit, såsom för Internationella feriekursen, Södra Sveriges Boktryckareförening, konsthistoriska seminariet vid universitetet, folkhögskolor och andra skolor. För hjälp åt Finland upplät föreningen intendentsbostaden åt Frivilligbyrån och Finlandskommitten samt rum i Vävskolan åt föreningen Barnens Vänner. Den 7 / 4 anordnades ett föredrag på museet till förmån för finska museimän och deras familjer, varvid intendenten Nils Cleve från Åbo museum talade över ämnet »Under hot av kulturförintelse ».

1 fi(j

SAMLINGAR, BIBLIOTEK OCH ARKIV.

Samlingarna ha ökats med 689 nummer, varav 595 äro förvärvade genom gåvor. Accessionen omfattar n:ris 39.75140.440. Huvudbeståndsdelen av årets nyförvärv utgöres av gåvor - inköp h'.1 blott i ytterst ringa omfattning ägt rum på grund av de reducerade anslagen. Bevakning hade anordnats vid tippningsplatsen för den under hösten utförda vindsröjningen i Lund, men resultatet blev myckert magert och intet av det tillvaratagna förtjänar särskilt omnämnas. Den vackra samling av svensk keramik, som generaldirektör Ole Olsen utlovat som gåva vid föreningens jubileum 1932, överfördes till museet strax efter krigsutbrottet i september. En närmare redogörelse för samlingen finnes i årsboken 1939. Till allmogesamlingarna ha inkommit en del inredningsföremål, bland vilka främst märkas målade tapeter och bårder från Västbo och Sunnerbo härader, bland andra signerade av ANDERS ERIKSSON i Ås, samt blomstermålade hängskåp och skrin från Torna, Frosta och Färs härader. Bildsamlingen till belysande av folklivet har bl. a. ökats med en oljemålning av BENGT NoRDENBERG, »Slagtröskning» , samt ett par akvareller av FRANS LINDBERG, »Bak i sterset» och »Sockenskomakaren ». - Samfärdseln och sjöfarten belysas av ett par nyförvärvade modeller, av vilka den ena föreställer en brigg och den andra utgöres av en kopia efter en äldre modell i Kiviks folkskola av den i denna trakt vanliga, men nu fullständigt bortlagda blekingsekan. Ett märkligt förvärv har likaledes gjorts i Kivikstrakten med ryggkotan av en grindval. Kotan har varit använd som huggkubbe och utgör sålunda en fullständig parallell till användningen av sådana ryggvirvlar av val hos andra kustfolk, t . ex. färingarna. Bland de textila nyförvärven ha i främsta rummet dräktsamlingarna blivit tillgodosedda. Här märkes en samling dräktdelar från Oxie, Skytts och Vemmenhögs härader sammanförda av medlemmar av släkten AF PETERSENs på Södra Lindved, klut 157

med nock, opplöt, särk och förkläde till kvinnodräkt från Harjager, manströja med silverknappar, Bara, samt dräktdelar från Torna hd. Bland högre ståndsdräkterna bör särskilt framhållas en utsökt kvinnodräkt från 1700-talets senare del av vit atlas med broderade blomsterkvistar i grönt och rött, vilken tillhört en medlem av VON DtiBENSKA släkten, samt en empireklänning av vitt moll. I övrigt har till denna avdelning förts ett stort antal dräkter och dräktdetaljer från 1800-talets slut och 1900talets början - mera anmärkningsvärda äro en bonjour och väst från 1868 och en damdräkt från 1885. Som ett kuriosum kan antecknas att 21' st. damhattar från 1890-talet tillvaratogs vid vindsröjningen, vilka sannolikt tillhört lagret hos en modefirma i Lund. Ett par agedynor i rödlakan från Ingelstads hd, ett täcke i munkabälte och krabbasnår från Ystad, bröllopsgåva till AMELIE LOUISE ANTON!, f. SYLVAN, handkläde med träning och frans samt broderad takhimmel från Västbo hd utgöra de förnämsta nyförvärven bland allmogevävnaderna. Av linne märkas ett par drälldukar från 1828 och 1845 och en damastserviett från den WESSLAUSKA fabriken i Göteborg. Högreståndsmässiga äro ett par eldskärmsbroderier i silke på vitt siden, av , vilka· särskilt bör framhållas ett utsökt broderi i sengustaviansk stil, samt ett vitt matelasserat sängtäcke från 1700-talet. Parasoller, handskar, band, spetsar och schalar ha likaledes tillhört årsförvärvet. Under de senare åren ha föremål från barnens värld i rätt stor utsträckning förvärvats till museet. I år ha även. en del docksaker kommit till, såsom dockmöbler, dockkök, tea.t er, pappers- och vaxdockor, dockklänningar m. m. Här märkes dockan Jeanne, född i Paris 1898, med sin garderob. Endast ett fåtal nyförvärv ha inregistrerats på den hantverkshistoriska avdelningen. Antecknas bör en ruggmaskin, en överskärningsmaskin och färgkartor från det nedlagda SAHLINSKA färgeriet i Vollsjö samt en smidesbälg från Frosta hd. Av tillverkningar kunna nämnas en gräddkanna i rokokoform av tenn, en urna av blått glas, Göteborg, ett par ljuslampetter 158

av spegelglas från 1700-talet, tryckta franska tapeter med motiv från julirevolutionen 1830 samt 17 st. tapetprover från 188090-talen, komna från professor 0. BENDZ' hem i Alnarp. Prästerskapet har sedan länge sina samlingar inom museet, vilka främst förvaras i prästgården från V. Vram. Bland årets förvärv må anföras en ljusstake av grönmålad plåt med skärm och inskriften 0 P W 1819, ett skrivschatull, papperskniv m. m., som tillhört prosten OLOF PETTER WALLENGREN (1796-1866) i Trolle Ljungby, samt en handkoffert och bordlampa från 1800-talets slut, vilka under studenttiden nyttjats av kyrkoherde E. NORRMAN i Fosie. - Av personhistoriskt intresse är i övrigt att anteckna 6 st. fotografialbum med påtecknade fotografier, vilka representera umgängeskretsen i en gammal lundafamilj, doktorskrans och -brev, som tillhört docenten SIMON BENGTSSON, och en teckning i färgkrita utförd av AUGUST STRINDBERG under dennes vistelse i Lund. De lundahistoriska samlingarna ha utökats med en rad jordfynd från olika grävningsplatser i staden. Av dessa är framförallt den i Kulturens årsbok 1939 å sid. 52 beskrivna hörnstolpen från ett skiftesverkshus av större vetenskapligt intresse. Bland handskrifter och teckningar märkes en gåva av 7 st. nederländska handteckningar med folktyper från omkr. 1600, samt en förskrift med namnet Jöns Olsson, Bonderup, Torna 1819. Nyförvärven omfatta även en del kameror och utensilier från KoRFITZENs atelier i Lund, .ett tittskåp och en laterna magica från 1860-talet. Bibliotekets tillväxt utgöres av 208 registrerade nummer, varav 168 äro förvärvade genom gåvor och byte. Accessionen omfattar n:ris 6.561-6.769. Arkivets uppordnande har fullföljts under året. Förteckning över personer, som skänkt föremål till museet, biblioteket och arkivet - där ej annorlunda angives är hemorten Lund. Kamrer Axel Andersson, fröken Hilda Andersson, Lands~ krona, studerande Fride Antoni, Malmö, fröken Gerda Bendz, adjunkt fil. mag. Simon Bengtsson, fru Chr. Berg, fröken Märta 159

Berg, Stockholm, fru Maria Bern, antikvarie Ragnar Blomqvist, fru Ebba Callmer, murare Alfred Carlsson, fröken Gerda Colliander, kandidat Knut Dahlin, Eslöv, friherre Nils Djurklou, Malmö, major Uno Duner, överkonstapel S. Ehnberg, Malmö, f. d. adjunkt Alfred Eklund, fru Irene Grafström, direktör Claes Grill, Göteborg, bokhandlare H. Grönkvist, herr Svante Gunnarsson, fru Maria Hallander-Larssons sterbhus, fru J. G. H. Hammarqvist, kusken Hansson, S. Lindved, fröken Ingeborg Holcks sterbhus, fröken Augusta Hult, fru Wilhelmine Johannsen, herr Axel V. Jönsson, herr Carl Jönsson, verkstadsarbetare K. F. Jönsson, L. Råby, fru Gurli Karlin, byggmästare Harry Karlsson, antikvarie William Karlson, fru Greta Kjellberg, intendent Sven T. Kjellberg, fru Edla af Klerckers sterbhus, Skanör, fröken Olga Korfitzen, friherre Cl. Kurcks sterbhus, fröken Elsa Källman, banvaktmästare Erik Larsson, amanuens Carl Gustaf Lekholm, professorskan Gerda Lindfors, f. von Porat, fröken Karin Ling, Stockholm, herr A. J. Löfgren, bokhandlare Arvid Mårtensson, Göteborg, intendent Albert Nilsson, Stockholm, handelsresande Hilding Nilsson, Höör, fabrikör Walfr. Nordström, fru E. Norrman, Malmö, vaktmästare Nils Nygren, Västerås, seminarielärare Berndt Olden, vaktmästare Olsson, advokat J. Pape, Hälsingborg, smedmästare Carl Persson, S. Sandby, fröken Elida Persson, herr Karl Persson, lokförare Karl Pålsson, Kristianstad, fröken Louise Roth, Stockholm, tillsyningslärare Joh. Sanden, fröken Lisa Santesson, Stockholm, fru Holga Schilling-Landgraffs sterbhus, T. Schreber von Schreeb, Stockholm, friherre H. H. von Schwerin, Skarhult, fil. mag. Gunnar Sjöberg, doktorinnan Yvonne Sjögren, f. Petre, Göteborg, vaktmästare Sjölin , fil. doktor Uno Sjöstedt, Falun, intendent Sigfr. Svensson, Stockholm, doktor E. Wadstein, intendent Bertil Walden, Örebro, professorskan Hans vVallengren, direktör A. vVallerström, Nässjö, fru Maria Wahlden, herr A. Wahlström, professor L. Weibull, herr F. Wennerholm, fru Henriette Wessberg, f. Bagge, advokat K. A. Winge, Göteborg, fru Greta Wulff, överstelöjtnant A. Zettersten, Stockholm, fröken Lilly Zickerman, Vittsjö. 160

BESÖK.

Månad

1939 Juni ... . . . . . .Juli . .. .. Augusti .. September Oktober ... .. November .. . December ... 1940 .Januari ..... Februa ri .... Mars ..... . . . April ... . .. . ~faj

. . .. .. ...

besökand e

Antal fritt

Anla l inlriid esbelalnnde

Sun1ma intdi-

Antal tned le rnsbesök

1.314 234 570 924 511 :n8 162 78 167 13ii 80 437

3.549 2.976 2.096 473 377 182 117 341 5(i 358 248 277

1.578: 2.248: 75 1.577: 60 299: 25 288: 15 173: 105: 25 203:75 55 : 293:50: 10 290:60

102 89 104 44 31 17 13 20 13 39

4.930

11.050

7.162: 45

523

desavgifter

Bland d e 15.980 besöken ha 492 studenter och 3.209 skolungdomar varit a vgiftsfria och besökande med n edsatt avgift utgjort 3.844 . F.

ÖSTARP .

Gammelgården har b esökts a v 3.022 personer, fördelade på årets månader på följande sätt: 1939 .Juni .Juli Aug. Sept.

1.073 1.293 620 8

1940 Ma j

28.

Reparation av halmtaken på Gammelgården har ägt r um. På grund av vattenbristen i brunnarna har en hydroforanläggning blivit installerad för att förse Möllegården och Gästgivaregård en med vatten. G.

VÄVSKOLAN OCH KONSERVERINGSANSTALTEN.

Vävskolan h a r icke under å ret haft n ågra elever. Konserveringsanstalten och textila teljen ha bedrivit sedva nlig vård och konservering a v samlingarna. Lund den 25 juni 1940.

STYRELSEN. 11

161

INNEHÅLL

Förord . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Föremål ur Kulturens samlingar i ord och bild. Småuppsatser med illustrationer av vVILLL\.M K.·\HLSON (W . K.), SVEN T. KJELLBERG (S. T. K.) och KARI N LANDERGHEN (K. L.) . ........ ... .. . ..... . \ VILLIAM: KARLSON, Ett sockerskrin och dess mästare . ...... . . . . . SvEN T. KJELLBEHG, Gnida, mangla och stryka ................. .

7 62

HAGNAR BLO ~iQVI ST, Medeltida bultlås och bultl ås nycklar funna i Lund ....... ... .. . .. . .. ...... . ........ . .......... . ..... . .. . GusTAF ÅBEHG, J den siste lundatenngjutare ns verkstad ...... . . . . HAHALD NILSSON, Något om svenskt pärlfiske

92 105 133

Kulturhistoriska föreningens för Södra Sverige verksamhet 1939 - 1940 ..... .. .... .. ........................... . . . .. . ...... . Leda möter, styrelse och revi sorer ...... ... ........ . . . ... . Ekonomi ................. ... .................. ... . . .... . Personal och verksamhet Samlingar, bibliotek och arkiv . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Årets don atorer..... .... ......... . . ... ... .. ............. . Besök . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Östarp . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Vävskolan och konserveringsanstalten . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

144 144 146 154 157 159 161 161 161

B i I cl materia I e t iir, då icke annat angives, framställt p å museet.

162

öljande firmor ha genom annonsering i d enna årsbok väsentligen bidragit till täckande av kostnad erna för dess utgivande. AB. Apotekarnes Min eralvattenfabrik, Lund. AB. C. 0. Borgs Söners Fabrik er, Lund. AB. Eskilstunaboden Georg Lind, Lund. AB. Linnefabriken l'vferkur, Göteborg. AB. Lunds Mejeri, Lund. AB. Svenska Handelsbanken. AB. Claes W elander , Ulriceh amn. Finpapper sbruken s F örsäljnin gs AB ., Stockholm. Gamla Sparbanken, Lund. Helsingborgs Gummifa briks AB., H äls ingbor g. Hemmets Journal, Malmö. Ko operativa Föreningen Fenix, Lund. Kooperativa Förenin gen Solida r u. p. a., .Malmö. Lennartssons Trä va ruaffär, Lund . Lunds Bryggeri AB., Lund. Carl Lunds Fabriks AB ., Ma lmö. Sahlins Konfektions AB., Eslöv. ' Ska ndin aviska Banken . Sk ånska Brandförsäkringsinrättningen, Lund. Sp arbanken Bikupa n i Malm ö. Sp arbanken för Lunds stad och kringliggand e la nd, Lun d. Svenska Superfosfa tförsäljnings AB., H älsingborg. T orna Bara och H ar jagers H är ads Spa rba nk, Lun d.

Hi 3

RÅD I BANKARENDEN

~RHELST

Ni önskar en

upplysning eller ett råd i någon bankangelägenhet, står vår organisation och vår erfarenhet till Edert förfogande.

SKANDINAVISKA BANKEN

FENIX - SOLIDAR 11111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111 1111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111

»Sparsamhet är framstegets moder, i första rummet det ekonomiska men även det kulturella och sociala, så sant som högre kultur och bättre soc iala förhållanden bero av samhällets större materiella resurser». (Per Edvin Skö ld).

GAMLA SPARBANKEN I LUND TORNA BARA OCH HARJAGERS HÄRADS SPARBANK SPARBANKEN FOR LUNDS STAD OCH KRINGL. LAND

HEMSLOJDSGARNER i

ull, nöthår,

lin,

bomull

och

Äkta färger

konstsilke.

Goda kvaliteer.

ULLGARNER ANTIMALPREPARERADE

ANTIMALPREPARERING av alla slags yllevävnader utföres oc h ha utförts bl. a. fö r Nordiska museet och Armemu se um i Stockholm, Göteborgs museum och Kulturhi storis ka museet i Lu nd.

BORGS

LUND

GRUNDAD 1739

Aktiebolaget ' SVENSKA HANDELSBANKEN

Klostergatan 6

LUND

Telefon: Linieväliare Direktören • • . • . 278 Kamrer och Låneavel. 66 Inkassoavd. 2078 Kassor . . . . . . . 2166

SKÅNSKA BRANDFÖ RSÄK RINGS IN RÄTTNING EN

SKÅNSKA STÄDERNAS BRANDSTODSFÖRENING

FÖRSÄKRINGSAKTIEBOLAGET FINN

Brand-, ansvarighets-,

cykelstöld-, glas-,

inbrotts- och vattenledningsskadeförsäkring jämte kombinerade f är säkringar

HUVUDKONTOR I

LUND

Tel. namnanrop »SKÅNSKA BRAND»

Kommitteer och ombud i Skånes städer och större samhällen

Denna årsbok är tryckt å

FINBRUKENS GRAVYRTRYCKPAPPER GR YCKSBO KLIPPAN

LESSEBO

A. -B. L U N D S M E J E R I !G run dlagt å r 1872 av G odsä g. G o ttfr. Warho lm)

Våra förstklassiga produkter rekommenderas Huvudaffären: Mag le St. Kyrkogatan 3 Tel. 108 & 1015

Kontrollmjölksavd. : S:t Petri Kyrkog. 10 Tel. 503 Dessutom ett trettiotal filialer o ch återförsä ljare i al la delar a v staden

APOTEKARNES I LU N D

TE L. 7 7

-1

HEMMETS

JOURNAL

Sahlin' Pojkkläder Flickkappor

populär intressant omväxlande

Barnkläder

Telefon

21 018

Södergatan 12, Malmö

Le.n nartssons Trävaruaffär Carl Håkansson Karl XII-gatan 7

LUND

Tel. 9 & 49

BYGGNAD SMATERIALIER av alla slag från platsens mest välsorterade lager LJUSNE PLYWOOD och W ALLBOARD. TREETEX samt PERSTORPS BOKPARKETT LISTER AV ALLA SLAG

SPECIALITETER Snickerifuru och växthustillverkning

Moderna skjortor ha Unipartkragar Unipartkragarna äro just sådana oom Ni vill att en krage skall vara. Den verkar stärkt men _ä r be· kväm, mjuk, porös. Ni får elegan· ta, moderna skjortor när Ni väljer

MERKURS Skjortor Tillverkare: Linnefabriken Merkur -

Göteborg

På åker och äng äro TRETORN gummistövlar den bästa och billigaste fotbeklädnaden. T R ET 0 R N har extra kraftigt hålfotstöd, som giver foten vila, samt rymliga och bekväma läster i olika skaftvidder. »Farmen>, i lätt konstruktion av svart olackerat gummi. »Gard ner», ofodrad, godkänd av svenska staten såsom gasskyddsstövel.

TRETORN

SPARBANKEN BIKUPAN I MALMÖ ! Grundad 1873 HUVUDKONTOR: O stergatan 26

AVDELNINGS KONTOR: Al Be rgsg . 40 Bi Ostra Förstadsg. 58

MALM 0 Tel. växel 717 15

Postgiro 39191

MALMÖ Stålemaljerade kärl och Rostfria artiklar Säljes i järn- och bosättningsaffärer

Aktiebolaget CLAES WELANDER 0

TRIKAFABRIK ULRICEHAMN Rekommenderar sina välkända tillverkningar i

D a m ja c kor,

BI u s skydda r e,

Sweaters, Sockor & Strumpor 1111 11111111111 111 111 11111 111 11111 111 111111111111111111111 111 11 111 11111111111111111111111111111111111111

SVENSKA SUPERFOSFATFÖRSÄLJNINGS-A.-B. HÅLSINGBORG fILlALKONTOR: STOCKHOLM, GÖTEBORG. NEDERLAG I ALLA HAMNPLATSER

Prima svenskt 20 % Super/os/al Tlzomasfosfat Benmiöl Kalisalter Blandgödselmedel L;ungasalpeter Kalksalpeter Chilesalpeter Synt. Salpeter Kalkkväve Svavelsyrad ammoniak

'' _(}tµ1u1UL ~ån.ik

it!uliLJ-1u''

A.B. ESKILSTUNABODEN

GEORG LIND

P l a t s e n s m e s t vä l s o rt e ra d e

JÄRN - BOSÄTTN INGS- FÄRG- T APET- OCH KEMIKALIEHANDEL Tel. 4 100 Växel.

Lund

Betald annonsplats