Issuu

KULTUREN 0

EN ARSBOK

193 9

KULT U RE N

KULTUREN EN

ÅRSBOK TILL

MEDLEM l\ ilAHNA AV KULTUHHISTOHISKA FÖH E NING EN FÖH SÖDRA SVERIGE

9 39

DENNA BOK ;\Il BEDIGEBAD AV SVEN T. IUELLBEHG 0

OCH THYCKT ! EN UPPLAGA AV 8,100 EX.EMPLAH I GHAVYIUIANEH HOS HAl\A:\ 01-ILSSONS BOKTllYCl\EBI LUND.

KLICH(mnNA j\no Fllt\N A.-B. MALMÖ

GllAFJSl{A ANSTALT OCl-I PAPPEHET FHAN FINBHUKEN , STOCJUIOLl\1.

LUND 1940

i (

111'7

.. -

i f\•

--~

< ed a n krigsmoll.1en alltjä mt torna upp sig oc h ka sta sin döda sku gga, i vil ken mu seer oc h liknand e »on y ttigh eter» finn a d et svå rt att leva, utkomm er femte å rgå n gen av Kulturen s å rsbok . Den över lämnas i djup tacksamhet ti ll m edl emma rna a v Kulturhi storiska förenin gen för Södra Sver ige.

V i g n etten oc h 0 111 sl agc t c f't c r b l yer t stec k ni n g av BENGT NO IWEN BEB G.

Under de gångna åren ha medlemmarnas insats för Kulturhistoriska museet varit betydande, och på våra kallelser ha st~ndigt nya slutit sig till kretsen , vilken vid utgången av 1939 omfattar ca 7.900. Vi hade tänkt oss att på detta sätt kunna bygga ut en säker grund för museets tillvaro. Men redan nu vacklar vårt byggnadsverk under påfrestningarna från kriget. Allt är osäkert och otryggt, och vi veta icke om det under den närmast kommande tiden skall bli oss möjligt att upprätthålla den vård av de gamla minn ena och föremålen , som är önskvärd. Det finns ett sätt, varpft d enna otrygghet kan hävas och förbytas till trygghet - att ing en av vara m edl emmar sviker. Stanna kvar och hjälp oss över d en svårn tiden! Det är lätt att kasta ett m edlemskap i papperskorgen - m en tänk efter denna gång om ick e Kulturen är värd ett handtag även i fortsättningen. Under första krigsdagen började evakueringen av musee ts samlingar. Det är speciellt delar av folkdräktsamlingarna och textilierna av sydsvenskt ursprung, som .fått göra resan till »okänd hamn ». På grund av de osäkra tiderna ha vi t. v. blivit nödsakade att inställa utgivandet av Kulturhistoriska museets stilböcker. Vi hoppas likYäl att snart få lämna våra många abonnenter meddelande om att detta arbete kunnat återupptagas. Vi ha trott oss förstå , att det slag av illustrerade en-sidesuppsatser, som vi införde 1937 , tilltalat medlemmarna, och vi ha därför fortsatt på den inslagna vägen. Kulturens årsbok bör bli en läst bok. Det är vår åstundan att ge dess innehåll en sådan form, att det lockar till läsning och att även den strängt upptagne skall hinna läsa det. Därför skall årsboken också alltid bli rikt illustrerad. Vi fortsätta att på så sätt bära ut museets skatter till våra medlemmar. Må de bli förtrogna och goda vänner med dem. trots krig - 10.000 Det närmaste målet är som förr medlemmar. Sven T . Kjellberg .

GEOl\G J: SON KAl\LI N

Kulturhistoriska

111 us ee ts

skapare.

GEORG J:SON KARLIN MINNESORD VID KULTURHISTORISI<A SVERIGE ÅRSMÖTE DEN 28 J UN I 1939

FÖRENINGENS FÖR SÖDRA

Au SVEN T. KJELLBERG

ulturhistoriska museets skapare, en av stiftarna av Kulturhistoriska föreningen och dess mångårige sekreterar e, GEOHG J :SON KAHLIN, saknas i dag i vår krerts. Detta är d et första årsmöte sedan 1882, varuti han icke tagit del.

Han har förfall. Budet om uppbrott n å dde honom den 15 maj. Han var beredd och m ed högburet huvud steg han genom porten in i den sal, där fäderna samlats före honom. Vi följde h onom ut från Bosebo k yrka en s trålande m ajdag. Fruktträden blommade, allt sjöd av liv, springvattnet spelade i solen och den första kullen av duniga ällingar plöjde små lustiga fåror i dammens spegel. Mellan de gamla husen gick hans färd - en sista rond. Del var hans stoft vi följde. Den bästa d elen stannade kvar och skall förbliva så lä nge d et ännu skattas som manlig dygd att h elt och fullt giva sig hän åt livsverket och att icke svika sig själv. Vi som samlats här känna Georg Karlins livsverk. Vi veta också mycket om den oförtrutna möda, de strider och bekymmer, som ligga bakom det, och vi förstå den stolthet och glädje, varmed han betraktad e d e t. Sitt »barn » kallade han museet från första dagen till d en sista. H a n älskade sitt barn och dolde icke, att han bragte offer för det. Mellan honom och hans skapelse uppstod det förhållande, som vi stundom kunna iakttaga i föräldrars förhållande till sina barn: han var svartsjukt ängslig om d et, dess storhet och ära voro hans storhet och ära, ingen kunde fatta och förstå det som han , hotades 1

Bild I. J{ arlin vid tjugofyra års •ilder, 1885, ett par år efter museets tillblivelse. Bild 2. Karlins bostad i Borgarhuset på 1890-ta let.

B ild :!.

Vid <°ite rupp fö r a ncl ct av V. V ram s priistg<°1nl l\J 24.

d et av n ågo t ont, då k ä mpade h a n fö r d et - och den dag, då dess liv va r i fa ra , var d et h an , som m ed svida nde hjä rta föreslog a mputa tion en . Alt till sis t lik väl få lä mna »barnet» frå n sig, d et va r de t tyn gs ta slag, so m kund e dra bba en m an . H a n b ar d etta slag , m en h a n b öjde sig ic ke för de t. H a n böjde sig aldrig. Dä rför s tå r också minn et av I<ullurens skap ar e fr a m fö r oss som bild en av en oförfära d och red li g k ä mpe. Och så skalJ den förbli va . Men dä rmed ä r likvä l blott en sida av h a ns personligh et fra mma n ad . Mån ga a ndra drag m ås te läggas dä rtill fö r a tt b ild en skall bli full ständi g. Bla n d dem m å frä m s t n ä mnas handlingskraft och m ålmed ve tenh et. Redan som yn gling såg h an sitt m ål. Den våg a v h ä nförelse in fö r vårt la nd s gamla fo lkkultur, so m i h an s ungdom s10

Bild .J-. ){a rlin so m ru st li <"t ll a r c vid invi g nin ge n av Ö s tarp 192 4.

dagar hade gripit studenter oc h a ndra och so m givit upphov till bildand et a v la nd sm å lsfö renin ga r och fo rnminn esför enin gar , den fattade också h on om . Oc h denn a hän fö relse släppte sedan a ldri g tage t om h on om . Väl vid ga des han s p ersp ektiv under å ren s lopp , så som de t fördjupad e ve tandet trän ger fr å n det aljen till h elheten och sa m band e t, och vä l k a n det ifrågasättas om ick e till sis t Ka rlin s kunsk a p er och intresse vor o större för t. ex. k era mik ens vittfa mn a nd e hi s toria än för syd svensk folk kultur. Men d et k a n likväl uta n tveka n sä gas, a tt h a ns i un gdomsåren grundad e kulturhis torisk a tro , d en ba r honom som en religion fr a m gen om li ve t. Det va r en fa st grund , so m icke lät rubba sig och p å d en kund e h an resa sin sk a p else. Målet, det stora kulturhistorisk a museet, va r e tt h ög t sittande ögonm ä rke. H a n såg s tad ig t upp mot det. Den som vandrar m ed höjd bli ck s in b a na fram å t k a n icke undvik a a tt 11

trampa folk på tå rna. Det är smärtsamt och d et ger sken av hänsynslöshet - m en det är också ofta lika smärtsamt för den , som trampar. Inga hind er fingo finnas för verket, och där de · r es te sig , oöverstigliga, sökte h a n sig förbi dem. Så kunde han ständigt se m å let framför sig. För a tt n å dit han nådde fordrades handlingskraft , viljestyrka och klokh et. Han iigde dessa egenskaper i rikt m å tt. De voro sammanvävda till en seg tåga av manlighet, vars nästan primitiva känn emärk en syntes härleda sig ur en folkligt frisk och ostörd naturli gh et. Mången ville ka n ske föredraga att kalla viljestyrkan för envish et och klokheten för slughet. Såsom de utformade sig hos honom voro de sjä lvklara och effektiva medel och syftade mot det stora ideella målet. Hans handland e och han s ord buros stundom av ett djupt patos, so m bröt igenom i upprörda ögonblick och som fängslade genom sin mänskliga äkthet. T y för honom var saken aldrig likgiltig - då befattade han sig icke därm ed - den var bety delse full på ett r ent fysiskt sä tt , som ingrep i hans egen livsföring. Han var ett m ed sin gärning och han kunde utan förhävelse säga - mu see t d et är jag. Att han därvid av m å ngen kom att b etra ktas såsom självrådig och despotisk oc h även var det, är naturlig t. Vid sid an av den kärvhe t, so m väl alltid kommer a tt prägla en handlin gsmä nniska , fanns en rik fond av humor på djupe t av h a ns väsen. Då den bröt igenom , gav den honom en charm , som tog människor , och fr a mgå ngen av hans tiggeri er för museets räknin g få r säk ert till ej ringa del till skrivas d enna . Såsom motto för sitt verk salte h a n devise n : forntid framtid. I ett ä ldre skede av verksamheten innebar denna formel en positiv in sa ts från mu seets sida på konstslöjden s område. Denna verksamhet leddes och inspirerades av Karlin, och därunder fingo de kon stnärliga sidorna i hans väsen komm a till uttryck . Han b etraktad e sitt mu seum såsom en nödvändig och nyttig länk i samhällskedjan. Det gällde ick e blott att samla forntidens föremål och bevara dem åt fram12

llild :i.

l{a r lin bl a nd s in a :il sk lin gssa miin ga r 192!l.

tiden, de skulle också göras fruktbara så a tt kulturarvet kunde levande frambäras till eftervärlden. Häruti ligger ett väsentligt drag i hans museima nnagä rning, ett för sin tid n y tt arbetsprogram , vars formulerande äger en ständig giltighet. Frä m st i denna gä rning stå r likvä l den bragd, som själva samla ndet och hopförandet av de hundratusental s kulturföremålen utgör. Arbetsprogram och utställnin gsproblem komma a tt växla gen om gen era tion er , var tid kommer att se p å museer och museiväsen m ed sina ögon, m en samlingarna komma att bestå och a tt ökas. Det är Karlins oförvanskliga ära att ha lagt en grund av så r ymliga m å tt, att den alltid kommer att bliva bes tämma nde för byggnaden. I ordets verkliga m ening var intet honom främmande och intet vittnesbÖrd om mänsklig odling för ringa, huru oansenligt det än kunde synas. Allt berättade för honom om m ä nniskan. I han s systematiska upp ställning och bearbetning fingo tin gen i främsta rummet värde såsom vittnesbörd om m ä n sklig kultur - och han s institution kan därför m ed h eder bära sitt sm ekna mn Kulturen. Den h ä rliga m a jdag m ed växtkraft och blomster, då han tog avsked av sitt museum , vilja vi gärn a fa tta som en symbol för inn eboend e li vskraft h os verket. Och då vi nu lysa frid över Georg J :son Kar lin s, dess skapares, minn e, göra vi det i den fasta fö resatsen a tt bevara och främja ha n s verk . Därmed vilja vi h edra hans namn och göra han s betydelsefulla livsgä rning bes tånd a nd e.

OLE OLSEN 'S GÅVA AV SVENSK KERAMIK Av Sl'EN T. IUELLRERG

ågra daga r efter kri gs utbrotte t rin gd e generaldirektör OLE OLSEN och bad oss komma över till Hellerup för a tt hämta den gåva av svensk k era mik , som han redan tidigare utlovat till Kulturen. Vi hade d å n edpackat den större delen av musee ts egna sven ska k eramiksamlingar , såsom förberedelse till eva kuering. En representativ skådesamling motsvarande c:a 1 / 0 a v bes tå nd et had e vi em ellertid sparat för våra besökare och uppställt i Vita husets bottenvå ning, där för tillfället d en utom europeisk a reli gionsavd elningen fått rymma fältet. Gen eraldirektör OLSEN had e också på börjat evakueringen a v sina dyrbara samlinga r , varav likväl d et m es ta då ännu väntad e p å färdi gs tälland et av d et b ombsäkra valv, som generaldirektören lå tit bygga på sin lantgård. Överförand et beredde oss egentligen inga svårigheter, m en en liten detalj frå n r esan må omtalas såsom karakteristik av de h e tsi ga da garna eft er krigsutbrottet. Vi had e tänkt oss att köpa packlå dor och tr~iull i Danmark. Det var ju inte mer än ett par m ed elstora lådor, som behövdes, och vi trodde oss kunn a skaffa dem av n ågon ell er n ågra h a ndland e i H ell erup . Det gick inte, t.y danskarna r eturn era allt emballage av d etta slag. Då vi började mi ss trösta , fin go vi uppgift om en trälåd efabrik på Öste rbro dit vi gen as t ställde vå ra steg. Här lågo ber g av båd e ga mla och n ya lådor och en fe bril tillverkning var igå n g. - Lå dor , sva rade m an p ~t vår fråga, ja , om h errarna bes tä lld e nu , s kull e de kunna bli kl ara i följand e vec ka . - Men , sade vi, och p eka de på l ~tdtravarn a. - Allt ~i r bes tällt, här finn s inte en lå da att få.

1i)

Inför d etta avslag såg d et verkligen mörkt ut. Då kom en av oss på iden, att vi själva kunde göra lådorna. Jo, vi fick låna såg, h ammare och spik, köpa nödiga bräder, och man anvisade oss en plats på bräd gården , där vi kunde sä tta igån g. Av m ed rockarna och frisk a tag. Arbetarnas middagsras t inträffad e strax därefter. Några kommo fram och hade roligt å t vår m etod alt bygga och slå i spik. Verkmästaren blev så intresserad , att han glömde middagen och lå nade oss en hand. Så fingo vi trots allt våra lå dor och kunde packa just i tid för sista båten till Malmö. Generaldirektör OLSEN är en storsa mla re i d etta ords vidaste bemärkelse. Museiflygeln i hans Hellerupsgård är - man får väl nu säga va r - fylld av märkliga och sköna ting, bland vilka de keramiska samlinga rna intaga fr i:imsta rumm et, m en där likväl kollektioner av guld , s ilver och bärnsten , snidade kistor och utsökta m öbler kunna taga upp tävlan. Det ä r en impon erande sa mlargärning, som ligger bakom hopförandet av alla dessa ting, vilka i s in tur vittna om hängivenhet och djupa kunska per liksom om ett högt utveckla t sinne för d et riktiga och kvalitativt goda h os föremålen. Den stora J-Iellerupsamlingen, som kos tat fö rmögenheter , har likväl ick e hindra t gen eraldirektör OLSEN a tt visa sin fri kostigh et m ot offentliga samlinga r. Och h ä r h a r Kulturen måhända varit den , som blivit rikas t doterad. I d etta sam manhang vågar jag omtala anledningen härtill så som givaren en gång meddelat mig den. KARLIN hade vid elt tillfä lle uppsökt OLE OLSEN och bett honom om hji:ilp till något inköp, som KARLIN då ville göra. - Ja , jag vill tän ka på saken , blev svaret. Och OLE OLSEN tänkte så här : En gå ng i min ungdom lade jag grunden till min förmögenhet i Sverige. Då lovade jag mig själv, a tt såsom ett ringa tack h ärför skulle jag också försöka alt göra n ågot för Sverige . .Ja, nu är tillfället k ommet. - Och så fick KARLIN vad ha n önskade. Men d et slutade icke därm ed eller med de upprepade

Bild 1. Bild 2. 2

Fat av fajans, hli1m[dat, Hörstrand 1730-talet. I\. M. 35982. Fat på fot, fajans, signerat av JOHAN HEOJJEHG, Hiirstrand 1740talet. K. M. 35983.

Bild ;1, Bordspyramid, "'1jans, signerad av DANIEi. Hl!.LllEllC 1748, Hiirstrand. I{. M.

:!ii~J84.

gåvorna vid skilda Lillfällen, då Kulturen önskade förvärva en intressant sak. Tre stora donationer kommo därtill. Den första av dessa var det K e ramiska Legatet, vars avkastning för framtid en gör det möjligt för museet att årligen inköpa ett kvalitativt högtstående keramiskt verk. Under den förflutna tiden ha samlingarna redan berikats därav. Den andra donation en omfattade en samling utsökta silverkannor och silverbägare och den sista de värdefulla fajanser och porsliner från Rörstrand och Marieberg, som avbildas här och varom jag i det följand e vill ge en lilen orientering. Kulturens samlingar av svensk keramik äro emellertid nu så omfattande, att de kräva sin egen , uttömmande beskrivning. I avvaktan därpå må därför dessa rader blott bli en presentation av gå van. Den finnes utställd i museets entrehall i Vita Huset, där den samman med en annan frikostig donation, FALK SIMON' s silvergåva , bildar upptakten till detta museum, 18

Bild 4. Fat a v fajans, sopra hi a nco med hl [1 d e kor , s ignera t T (.JONAS T ÅMA N?), Rörstrand 1750-tnl et. Inskrift : Swenskc miin triw es. I\. M. 35985.

som i så hög grad kommit till genom gåvor, bland vilka d e förnämligaste dock äro museets 11~1 ss bortgån gne skapares , GEOR G J :SON KARLINS . Ar 1926 sedan tillverkningen ägt rum i jämnt två å rhund raden på sa mma plats fl y Uades H.örstrands fa briker från Stockholm . På höste n detta å r lät Hörstrand försälja den kerami ska samling , som seda n länge funnits i dess ägo. Samlingen omfattade frä m st pjäser av fabrikens egen och av Mariebergs tillverkning, m en även från en d el europeiska fabriker samt frå n Orienten. Det m å väl säga s, a tt skingrandet av denna samling, som dock fyllt och borde kunn at fylla en praktisk-estetisk uppgif.t även i fortsättningen , var ett svårt brott på en ga mmal tradition. Detta sår h elades dock i någon mån därav , a tt d e stora samlingarna av svensk keramik i sta tliga och a ndra mu seer nu fin go tillfälle till enastående 19

kompletterin gs möjligh e ter. Auktion en , so m fö rsigg ick hos Bukowski , h ad e också dra git till sig allt vad sa mla re och ,fackm ä n h ette i Norden , vilka va r fö r sig och sin a samlingar sökte göra förvä rv. P riserna bl evo även genom gående h öga och konkurren sen sk a rp. Icke min st h a r Kulturen a nledning a tt erinra sig den senare, vilken fö rde musee t ut i en gan ska a llvarlig fejd m ed sina konkurrenter , varom publicerade akter i förenin gens å rsberä ttelse frå n fö lja nd e å r bä r a vittne. Men vi vilja ick e gräva upp ga ml a s tr idsä mnen uta n nöja oss m ed a tt k on sta tera , a tt d enn a a uktion till fö rd e museet ick e mindre än 73 numm er ur rörstra n clssa mlin ga rna. Mån ga av dessa vor o synn erligen b etydelsefull a och gåvo en bredd å t vår a svenska samlin ga r , so m de icke ägt förut. Ur historisk synpunkt äro dessa fö r vä r v oc kså av vä rd e, då fö rem ål ur Rörstra nds sa mlinga r genom G. H. STRÅ LE's kl ass iska verk om Rörs trancls och Ma ri ebergs till verknin ga r och h a ns ka talog över samlin garn a bli vit n ågo t av inkuna bler i sven sk kera mik. Vid d enn a a uktion lä t gen eral d irektör OLE OLSEN även r epresentera sig, och va d ha n d å inköpte utgör s törsta pa rten a v h a ns don a tion . Hans r örstra n ds inköp utgjord e fjorton numm er. Bland dessa tillhöra fl era Rö rstra ncl s älds ta till verknin g. I Rörstrand s hi storia kä nneteckn as el en tidi gaste tillverkningsperioden , 17 26- 17 58, av fa ja nser m ålad e i b 1å t t. Det sistnä mnda å ret började Ma ri eberg s in verksamhet m ed m odärn utrustning, vilk en m öjliggjorde m ålning i m å n ga fär ge r. Efter denn a tid m ås te Rörs tra nd lä gga om sin tillverkning och utförde nu vid sid a n av bUt måleri et även en poly krom vara. Under d en ä ldre perioden signera de Rörstm ncl sin a produkter m ed »Stockholm ,, , vilket efter Ma riebcrgs tillk oms t ä ndras till »Rörstrancl ». Ur d ekora tionssynpunk t t illk ommer en avgöra nde n yh et å r 1766, då porslinsm å laren AN DEHS STENMA N upp fa nn en m etod a tt m edelst a vdra g frå n kopp a rsti ck på silk esp a pper utfö ra tuschtryck p å fa ja ns och porslin . Den sista perioden i Rör stra nd s tillverkning fö re m ocl ä rn tid om fa tta r flintpor slin efter en gelsk fö rebild , en fa brik a ti on som ta r överh a nd och 20

Bild 5. Terrin med lock och fat, fajan s, sopra bianco m ed h lå dekor, signerad av .}OMA N HED BEHG 1752, Hörstrand . K. M. ::!5997.

helt uttränger fajansen under 1780-talet. Den kommer likväl icke i betraktande i detta sammanhang, då donationen icke omfattar föremål av detta sliag. Främst i raden bland föremålen från Hörstrand kommer ett fat, bild 1, vars ålder kan sättas till 1730-talets slut. Det bär två signaturer, ANF och ABS, av vilka den första betecknar ANDERS NICOLAUS FERDINAND , som 1733-39 var fabrikens ledare. Dekorationen , helt i koboltblått, upptar till största delen kinesiska motiv förmedlade från Delft. Man lägger märke till de för detta äldre skede karakteristiska »indianska blommorna » i svicklarna meHan de rutformigt ornerade korsarmarna. I mittmedaljongen återfinnas småmönstriga blommor med prickar i mellanbottnarna efter holländska förebilder. Detta fat är av en mycket hög kvalitet, varom främst d et tunna och eleganta godset vittnar. Närmast detta fat i ålder följer ett litet fat på fot, bild 2, från början av 1740-t,a let. Det tillhör en grupp av uppläggsfat , som möjligen varit avsedd för uppställning av teattiraljen. Genom det keramiska legatet förvärvad e musee t för några år sedan ett liknade fat, avbildat i Kulturen 1935 sid. 259, intressant genom sin figurdekoration. Det nya fatet kamkteriseras av en blåmålad bård , där rutmönster m ed prickar omväxlar med utsparade fält, »reserver» , med bionunor, ett vid denna tid av Hörstrand ofta brukat motiv , särskilt på brättet av tallrikar och fat. Vårt skålfat bär signaturen IHB, vilket innebär, att det blivit målat av JOHAN HEDBERG. Ett intressant föremål från samma tid är pyramiden, bild 3, som använts såsom borddekoration. Dess sockel är prydd med plastiskt formade musslor och den blåmålade dekoren med sina fruktmotiv bär alltjämt prägel av senbarockens länge kvarlevand e ornamentmotiv. Den sällsynta pjäsen är signerad av DANIEL HILLBERG år 1748. Med 1750-t.alet börjar rokokon alltmer att göra sig g~illand e, denna n yckfulla , böljande stil, som skulle föra vårt konsthantverk , ick e minst vad keramiken heträffar, upp till en höjd ,

Bild 6. Potp o urrikruka av fajans, sopra bia nco m ed blå d ekor, H.örstrand 1755. K. M. 35987 . Bild 7. P latå av fajan s, bl å m å lad, Rörstra nd 17 55. K. M. 35986.

Bild 8. Stckkupa av faj a ns, sopra hianco m ed blå dekor, Hiirstrand 1750-talet. J{. M. 35988.

vilken den sedan ick e kunnat n å . Ett av dess kännemärken inom keramik en är bianco sopra bianco-tekniken , vars mål är att ge ett obegränsat djup åt y tan . Detta ernås genom att å t bottenglasyren förläna en svagt gråblå ton , på vilken målas ett vitt, spetsakligt mönster. I d enna art är d et stora fatet, bild 4, dekorera t. Även detta ä r ett utsökt alster av Rörstrands tillverkning, varom ick e minst det höga priset vid auktionen vittnar. Mönstret är här lagt m ed små vita spira ler. På k a nten känna vi igen d en ovan omtalade bå rd en m ed reserver. Kulturhistoriskt är fatet även intressant genom sin inskrift, »Swänske män triwes », vilken anger h ela den tillfredsställelse m ed tillvaron och nation en , som känn etecknar detta skede av Frihetstiden. Signaturen är ett T , vilket möjligen betecknar målaren JONAS TÅMAN. 24

Bild !). T e kanna a\· fajans, hl :"1m å lad , s ignerad av DANIEL H11.1.nE1u; 1758, l\i'>rstrn ncl . 1.- .

~I.

:l5\J8!l.

Till samma grupp hör även en te rr in m ed lock och fa·t , bild 5, d ekorerad i sopra-bianco m ed nordstjärnemönster i blått. Lockets och terrin ens grepar äro plastiskt utformad e som fiskar eller delfin er. Även denna är mMad av JOHAN l-IEDBERG och tillkommen 17 52. Bild 6 å terger en plat å eller presenterbricka av ett slag, som tillhör Rörstrands äldre period. Brickan vilar på sju tassformad e fötter och är till sin kontur med d en profilerad e kanten elt barn av senbarocken. Den erinrar i må ngt och mycket om skivorna på tebord en frå n denna tid , se s id. 43, och har den figural a dekorationen gemensam m ed dessa. Säkerligen finn es här elt samband och troligen ha dessa platåer även använts vid servering av te. Här ser man nu en utsökt , i blått utförd teckning föreställande en vildsvinsjakt. En ryttare 25

Bild 10. Vattenb eh å llare av fajans, blåm å lad , sign. a v Enm LÖFSTHÖMl 763, Hörstrand . ICM.35990.

med spjut och en man till fots m ed hirschfängarc äro i färd m ed att sticka vildsvin et, som a nfalles av drevhund a rna , ett motiv som ännu har m yck et av FHEDHIK I :s t id över sig. - Från samma ~tr , 1755, är en blå m å lad p o tpurrikrulrn-, bild 7, av balusterform m ed rok o komön ster pft en y la tecknad m ed fjäll i soprabianco teknik , och e tt par å r senare en s tekkupa , bild 8, av de t slag, som skull e kunna hå ll a v~irm e n i en v ilclsvinsstek medan denna bars fr å n kök et i fl ygelbyggnad en över den kalla och dra g iga gå rd s plan en till her rskap sbo rcl el corps de logiet. Tillsamman m ed pors lin et l'rå n Kina , som j u blev förebil den för el en europeiska fa jansen i ett av dess äldre sked en, 2ö

Bild 11. Vattenbch:"illarc av fajans, blåmålad, s ign erad av E111K LöFSTllÖM 1769, Rörst rand . I{. M. 3'1992.

kom även tee t och chirmed de olika kärl , som behövdes för · dess tillreda nd e och servering. Tekannorna höra till d essa n yh eter. OLE OLSEN ' s gåva inn esluter även en tekanna , bild 9, av typisk form m ed blftmåladc blad och blommor, signerad 17 58 a V DANIEL HILLBEHG. En av de m era sällsynta produkterna frå n Hörs tmncl är den vattenbehållare i form av elt delfinhuvud , som återges i bild 10. En vattenbehållare av annat slag, bild 11 , visar en m era vanlig form, av vilken musee t tidigare r eda n äger e tt exemplar ulan lock och utan m å lad deknr. Till dessa ha sannolikt frå n början hört skålar för upptagand e av spillvattnet. I en Lid , då man ick e kund e gå Lill v,a tlrnkrancn och få vatten 27

Bild 12. Fruktkorg av fajans, blåmålad , Hiirst rand 176;) . J{. i\I . :15!1!)6. Bi ld 13 och 14. Fat oc h ta llrik av fajan s med po ly krom d e kor, H.örstrand I 71i7 . I\. M. 35H!J4 och il5 9!1il.

ur ledningen , voro dessa behållare av en icke ringa betydelse i h emmen. Behovet av a tt dricka och släcka törsten var i äldre tid med dess på ins altad e födoämnen mera än i våra dagar tillrättalagda hush å llnin g av stor betydelse. Både d elfinbehållar en och den andra äro signerad e av ERIK LöFSTRÖM respektive 1763 och 1769 och vittna liksom fruktkorgen, bild 12, om det sega b evara ndet av blåm åleri et lå ngt in i det skede, då den m ångfärgad e dekoren var på m odet. Av Rörstrands p o l y kroma tillverkning und er 1760-70t·a len har donationen medfört en t e r r in , ett fat, bild 13, och

B ild 15.

T unnbind a rb å l, faj a n s, Rö r s t rn nd om kr. 1770. I\. M. 35991.

ett pa r t a llrik a r , b ild 14, m ed blom s term o ti v i grön t, gult och m a n ga n m ed spa rsa mm a inslag av h ögblå lt i sm å blom m orna. Främ s t i d enn a grupp stå r dock tu n nbin da rb å l e n , bild 15, so m vä l m å a nses so m ett av Rörs tran ds s tå tli gas te alster . Den betyga r samtidigt h uru rokokon fö rm å r gen om sin lekfull a n a turalism om fo r ma m oti v av de t vardagli gas te slag och åt d ess p rosa isk a ver kli gh et fö rlä n a sitt fjä ril slä tta beh ag. Någon pjäs av d etta slag fa nn s ej ti diga re i mu see ts sa m lin ga r , och m a n h ä lsnr d ä r fö r dess in fö rli va n de dä ruti m ed d en största glädje.

Bild Hi. Potp o ul'l'ikl'uk a av fajan s, p o ly k rom d e ka l', s ig n era d av PE 11 Å 1rn 1 1~1 A 1u; 17H5, Ma r ic h el'g. K. M. ilG OOO . Bild 17. T c l'l'in av fajans, p o lykrom de kal', ~ l al' i e b e l'g 1765 . I\. M. 35!l!l!l.

Bild 18. Bonbonnier e av faj a n s, polykrom d ekor, Mari eb erg 1764. !{. M. :l5!J!JS. Bild 19. Fi g urin av porslin , po ly krom dekor, Mari e b erg. K. M. 3G003.

Jag har -tidigare anlyll varuti de nya värden bottnade, som tillkomma i och m ed fabrikationen vid Marieberg. Genom sina modärn a muf fe lugnar kund e detta verk framställa även d e färger, som blott tålde en svag värme vid bränningen. Det är framförallt den röda färgen, som nu tillkomm er , och d en får h os Marieberg efte r de franska förebilderna, Strassbourg och Marseille, en lys kraft , som väl kan jämföras m ed förebildernas . Vid Marieberg för ekom även en omfattande tillverkning av porslin. Fabrikens historia uppd elas i tre perioder efter sina leda re : JOHAN EHEHHARD EHHENREICH, grundläggaren, 1760-66, PIERRE BEHTHEVIN, 1767- 69, och HENIUK STEEN, till fabrikens n ed lä gga nd e 1788. Genom OLE OLSEN's donation h a r mu seet nu lycka ts erhålla ett av Hörstrandssamlingens a llra vackraste numm er och även ett av dess dyraste vid auktionen , potpurrikrukan, bild 16. Den bör ses sådan som den är, en bild kan aldrig ge den rätt visa. Främs t är de t glasyrens perfekta vithet och lys ter , sedan d en eleganta pensel, som uppdrag it de naturali stiska blomsterbanden över bojanens y la och till sist den harmoniskt sköna färghållning, varmed detta skett. Krukan , som haft till ändam ål att gömma väldoftande rosenblad, lavendel o. dyl., ä r tillverkad 1765 och s ignerad av PER ÅKERMARK. Då namn et Marieberg nämns erinrar man sig väl i allmänh et först dess t e rrin e r , vilka i sin form och glada d ekor m er än något annat sy nes förkroppsliga rokokons anda. En sådan pjäs, bild 17 , av synnerligen hög kvalitet har nu tillförts museet. E<tt r elativt stort antal av dessa finnas ännu beva rade, m en d e tillhöra likväl vårt konsthantverk s dyrbarast e och högs t betalda kle noder. Mer än Rörstrand ägnade sig Nia ri eberg å l framställningen av läckert modell erad e och m å lad e figurin er. Över huvud taget hade Marieberg en starkare plastisk accentuering av si n produktion. Prov härpå ha vi fått i en bonbonniere av fajans, bild 18, frå n 1764, en höna m ed k ycklingar , och i en figurin av porslin, bild 19, föreställande en jägare m ed fältflaska i rem över axeln och en hind vid sina fötter , bå da m å lade i fl era

färger. Av porslin äru också 8 styck en kr ä rn kopp a r m ed refflat liv och sm å polykroma blomsterkvistar. Till sist m å här omnämnas ett par kanin vaser, bild 20, frå n 1775, vilka genom sina tuschtryckta mön ster varsla om en n y tid. Det tillskott som musee ts svens ka k eramik samlingar erhållit genom OLE OLSEN ' s senaste donation är såsom framgå tt av d et ovanstående av m ycket stort värde och föreningen frambär till sin h ed ersledamot sin djupaste tacksa mhe t för denna n ya gåva.

llild 20. l\aninva s av fajans m ed tu sc ht1·yc kt mönster, ~laricb e rg 1 iifi . I<. ~!. :16002.

BEGRAVNINGSVAPEN

är en ädling i forna tid er fördes till sitt sista vilorum i familjegraven i k y rk a ns hägn , utvecklades en nästan kungli g ståt. Den dödes börd och a nor skulle omsorgsfullt framh å llas m ed fa nor, begravningsva p en , »h ederlig Process och Högförnämbligit Medföllie », en »christeligh Lijk-Predikan » och m era sådant. Minnen fr å n dessa likprocessioner äro de i våra kyrkor och mus eer ännu ganska talrikt förvarade b egravningsvapnen , oftast skurn a i trä och rikt m ålad e. Från ä ldre tid ers bruk a tt b egrava d en död e m ed sina vapen förskriver sig den under m edeltiden allmänna och även senare uppträ da nd e seden a tt i likprocess ionen m edföra d en dödes bruksvapen. I ställe t för dessa buros i de t m edeltida b egravningståge t ej sällan i trä skurna vapenbilder. Det är osäkert, huruvida de h e raldiska begravningsvapnen leda sitt ursprung härifrå n . Me ra a ntagli gt är a tt såsom förebilder för dessa tord e få b e traktas d e på rektangulära skivor målade vapenbilder, vilka voro fastgjorda vid de stora, brinnande processionsljusen , såsom fallet var vid STEN STUHES och PEH AXELSSON BANEHS b egravning i Uppsala 1565. Vapnens bärstänger gjordes sedermera av trä. Under 1600-ta let och fram mot slutet av 1700-ta let voro sådana vapen en a llmän företeelse i adelsm a nn ens liktåg. Begravningsvapnen bestodo a v e tt huvudba n er, som bars före den död e, sa mt anvapen , som kund e bäras på ömse sidor om kista n , och vars antal berodde på huru m å nga anor den döde kund e rä kna på fäderne och möderne. Till att börja m ed var huvuclbant; re t av ganska bl ygsamma proportioner, m en det växte m ed tiden och nådde sin kulmen omkrin g 1700. EHIK DAHLBERGS (död 1703) m ä tte t.. ex. i h öjd 2,:>9 cm. Efter begravningsaktens slut hä ngd es vapnen upp över ch•n dödes grav.

w. I<.

Stadsnrnjorc ns i Malmö, DAVID .J o 1.1E1 !, Hi0\J - 1'i7 \J, hu vudban e r . H . M. J 4(i-l-11 . Dc tnlj :n· b eg ra\'11in gs t{1g. elk r ko pp:1rs ti c k fr:ln 160 0- tnl c ts slut.

LIKKORS OCH ELLAKORS

ör omkring tio år sedan påträffades vid gravöppning på Flädie kyrkogård i Torna härad ett litet silverföremål av vidstående utseende. Det utgöres av en cirkelrund platta försedd med ett kors och liknar till sin profil närmast riksäpplet. Plattans ena sida har ett diagonalstämplat kryss och den andra inskriften IESU NA1\1N. Någon direkt motsvarighet till detta föremål känner jag icke. Den förmodan ligger emellertid nära till hands, att korset kommit i kyrkogårdsjorden med någon död. Därvid föres en gammal och vida spridd kristen sedvänja i tankarna. Det var förr brukligt att hos den döde, ofta på hans bröst, lägga ett kors till skydd för onda makter. Små sådana kors av bly från 1100-1300-talen ha påträffats i gravar i Frankrike och England och av trä på nordmännens kyrkogård i Herjolfsnes på Grönland. Det avbildade likkorset är emellertid även besläktat med de skånska e llakorsen. Dessa buros till skydd mot älvorna och andra jordväsen under livstiden, och som de blott voro av n ytta för sin ägare följde de honom oftast i graven. Ellakorsen voro merendels av silver, hängde med ett snöre eller en kedja om halsen, hade ett graverat kors m ed bokstäverna INRI och ofta dessutom inskriften »Hjälp Jesus Christus Guds Son ». Littera tur: LOUI S E HAGBER G : Likkorset. Nordiskt Folkminne. Studier tillägnade C. W. von Sydow 19 21 / 12 28. Stockholm.

S. T. K.

Överst: likkors av s ilver. J{. M. 39620, och därund er två ellakors av silver fr å n ös tra Skåne, J{. M. 38547 och 2283.

EN SVENSK FIOLMAKAHE VID 1700-TALETS BÖR.JAN iolm a keriet ~ir väl i Sverige föga y ngre än fiolspelet, men i vå rt karga land synes d enna yrkesg ren - eller konstart haft svå rt a tt växa ut till en k ontinuerlig tradition förrän mot 1700-talets slut, då en rad dukti ga mästare äro verksamma i Stockholm. Dessförinnan är skaran av till namnet kända fiolbyggare i Sverige mycket gles, och varje nytt namn har sålunda sitt givna intresse. Ett sådant finna vi i d en här avbildade fiol en , som på en i bottnen kli strad papperslapp har följande signatur: »Arwit rönn egren i kattarp i lu ged e herat anno 1737 ». Instrum entet är rätt prydli gt, även om arbete t i en del detaljer är n ågo t grovt. I kanterna på botten och lock är inlagd en rand av omväxlande elfenben och mörkt trä , snäckan är utskuren till ett lejonhuvud och skruvh'ldan är prydd med karvsnittsornament. Däremot är den å m era om so rgsfullt arbetade instrument aldrig felande »å dran », en smal inl äggning längs ka nte rna å botten och lock, ersa tt av all en as t ett par må lade jämnlöpa nde svarta linjer. I alla dessa detaljer överensstämmer violinen h elt m ed två i ]{ulturen befintliga slråkinstrument av JOHAN GEORG MOHTE i Ängelholm, f. 1U90 ?, cl. 1765. (S e ]{ulturen. En årsbok 1937, s id. 88.) De pe rsonalia om AHFWID HöNNEG REN, som man kan hämta ur Ka tta rps k y rkoböcke r, hänföra sig alla till å ret 1737 och m eddelas här i kronologisk ordnin g. Den 27 april b egrovs »Arfwid Hön grens i ]{attarp hu s tru Anna Gabrielsdolter», 79 å r gammal. Den 13 november vigdes ,, Violmakaren Arfwid Höngreen m ed qwinfolcket Hanna Jngerna nsdotte r i Kattarp ». Bruden var 31 å r ga mma l. Den 26 n ove mber dog »föravsk edade Ry ttaren och Violmakaren i ]{a tta rp Arfwid Höngreen », 57 å r gammal. Han var således född 1680.

R. Bqt. 38

Violin till ve rkad av A HFWID

H öl' N E<; HE:-1

i 1\a tta rp .

~I cd

ti II höra nd e fod rn 1.

I\. M. 18cl78.

ETT PAH PUKOR FRÅN KARL XII:S TID

rumman har anvä nts av n äs tan alla folkslag. Äldst synes d etta instrument h a förekommit hos Österns folk. Trummor av det slag, som avbildas på gamla egypti ska reliefbild er, ha i senare tider återfunnits vid utgrävningar i T ebe. Hos grekerna var trumman förbehållen åt kvinnorna , och vid kejsartidens Isis -fes1er i Rom var det också d e, som trak terade d en. Jämförelsev is sent kom likväl detta instrument till vår världsdel. En art av trumma ä r puka. I sin europeiska utformning ser d en ut som en h alvklotformig kittel, över vars m ynning blivit spänt ett kalv- eller oxs kinn. Själva pukan är oftast av koppar eller mässing , stundom försilvrad. Skinnet hålles fast av en jä rnring förs edd m ed skruvar, med vars hjälp det kan stramas eller spännas. I senare tider ha vissa tekniska förbättringar kommit till , såsom 1812, då en kon struktion, varvid a lla skruvarna samtidigt kunde vridas, uppfanns av GERHARD CRAMER i Miinchen eller 1831 , då en puka m ed pedaler konS'truerades. Pukan var ett m ycket n y ttjat ins trum ent hos Orientens furstar och stormän . Först med m orernas inträngande i Spanien kom d en till Europa. Ursp rungligen var pukan mindre än nu och bars i bältet. Sin nuvarande storlek erhöll den först under 1500-talet, då den i Tyskland blev rytleriinstrument och bars av hästarna. LuLLY skall omkring 1670 h a infört pukan bland orkesterinstrumenten. De här avbildade pukorna, som frå n Lunds universitet kommit till Kulturen , skola en gång ha förärats till universitetets musikkapell av konun g Karl XII. Måhända var det dessa pukor, som akademibokbindaren CARL FREDRIK BoNG enligt räkning av d en 2 februari 17 54 försåg m ed n ya kalvskinn och d ä rför erhöll 4 daler silverm yn t. W.

J<.

Puka spänt talets Detalj

av koppar m ed ka lvs kinn, 1700hö1jan. av s täm s kruv.

ESAIAS TEGNEH ' S TEBOHD

iir und er 1600-talets senare del le och kaffe började införas till Sverige, förd e dessa även m ed sig n ya arter och former av husgeråd och möbler. Nu erfordrad es te- och kaffekoppar och därtill hörand e skedar, servcringskannor och sköljskålar, föremål som till en början i stor utsträckning följde med frå n teets h emland , Kin a, m en snart nog började tillverkas här h emma . Går man igenom importlistor och bouppteckningar frå n 1600- och 1700-lalen skall man finna följande nya benämningar på inYcntarier enbart vad teet beträffar: tebord , teblad , tebräde, lch ylla , teriick , letablelt och tetavla. Av dessa bleY t c bord e t en myck et omtyckt och därför också gärna ur skönhclssynpunkt omhuldad möbel. Bordet var i sin äldre utformning ovalt eller runt med en listformig, profilerad kant. »Hundt Thebord , som faller ihop, med swarffwade fötter» , står det i EBBA BHAI-m's inventarium från 1670. På interiörbild er av PEHH 1-IILLESTHÖM ett århundrade senare, ser man ofta det runda tebord et dukat m ed de vid te- och kaffedrickning nödiga utensili erna. Skivan är fällbar , »faller ihop », så aH borde t även kan brukas som skärm. För den skull är skivan ofta prydd m ed målningar, lackerad a la chinoise, försedd m ed inläggningar, klä dd med gobclin och broderi eller belagd m ed ett vack ert polerat faner. Gemensamt för denna grupp av tebord är en svarvad ståndare m ed tre fötter. Det avbildade tebord et, som skall ha tillhört EsAIAS TEGNEH's bohag på Östrabo, ä r typiskt för en senbarock form frå n 1700-talets början . Fotställningen och skivans ytterkanl äro målad e i mörkt blågrönt , m edan själva skivan har en i flera färger målad allegorisk scen föreställande Vetenskap och Konst.

w. [(,

Tcbo n/ fni n 1700-tal ets böija n. 1{. M. 8683.

OSTKAH

eredning av ost har sedan gammalt utgjort en viktig detalj i lanthush ållningen och r edan OLAVS MAGNUS lä mnar en ingående beskrivning härav. Om ostberedningens allmänna förekomst i äldre tid vittnar även den mängd ost kar som ännu äro bevarade och som framför allt använts vid beredning av fast ost. I ostkaren n edpressades ostmassan , sedan mjölken först under uppvärmning tillsatts med löpe, varvid de fasta beståndsdelarna blivit utfällda. I södra Sverige tillverkades os tka ren oftast. av tunna bokskivor, vilka voro tappade samman och försedda m ed springor vid bottnen för vasslans avrinning. Ibland kunde ostkaren genom en lös m ellanvägg delas i två rum. De sydsvenska ostkaren voro vanligen rektangulära eller kvadratiskh till formen, m en i Blekinge hade m an även 8-kantiga ostkar. I landskapen norr om Småland förekommo också sådana med stjärnform. Storleken på ostkaren kunde växla högst avsevärt från 8 a 10 cm. i kvadrat upp till 40 a 50 cm. De större ka ren användes enligt en uppgift vid ystagillen och liknande tillfällen. Ostkaren voro alltid ornerade å tminstone i bottnen och n ågon gång även på sidorna. Vanligen utgjordes orneringen av i karvsnitt, ristning eller i annan teknik utförda geometriska mönster såsom stjärnor, rosetter och virvelhjul, ibland med initialer och å rtal inkomponerade i mönstret. Någon gång förekom ett korta re rim. Ytterst sällan består utsm yckningen av djur- eller människofigurer såsom på de här bredvid avbildade ostkaren. Mansfiguren på det n ederst avbildade os tkaret, daterat 1833, utgöres enligt inskriften av en »MIÖLKA GOBE » (mjölkagubbe). Han har ett bärok på axeln m ed en laggad träspann i varje hand. Klädseln består av kort, knäppt jacka och korta byxor. Huvudbonad saknas. Uppradningen av djur i det andra ostkaret är ett från allmogekonsten välkänt motiv. Mittfiguren , hjorten , å terfinnes t. ex. i den sydsvenska textilkon sten. H. N . 44

Överst: Ostkar :w bo k oc h ek date ra t 18:!8, Griin hult , Vi1n ga sn, Vi ll ands hd. I\. M. Hl 46. Und er s t: Ost lrnr· :t\" bok dah'rat !8:l:l. Huaröd s n, (;iirds hd. I\. M. I:lO!l.

KOLLEKTSKOPA OCH KOLLEKTH ÅV

et h a r sedan urminn es tid varit bruk , att församlingen offrat till sin k y rka. Under den katol ska tiden var d el ju icke n ågo t ovanligt, att de rika skänkte jordagods , silver, penningsummor och m era sådant för sin själs salighet. Aven mindre gåvor tog em ellertid k yrkan emot, och som en stum erinran härom till församlingen stod offerstocken i k y rkan, i allmänhet placerad vid huvudingå ngen. Man offrade även på altaret. Dessa offerstockar ha få tt sitt n amn därav , a tt de från början verkligen voro stock a r med ett urholk a t rum m ed lock och sprund för att sa mla upp koll ekten i. Sedermera hyfsades formen, och stockarna blevo rikt beslagna eller försågos m ed snidad dekor. Jämte dessa koll ektstock a r förekomma även und er medeltiden koll e ktskopor ell er »tavlor», urholkad e eller timrade skopor med en dekorativt utstyrd gave l, snidad eller målad , och ett h andtag därbakom. Dessa brukades vid uppsamlingen av kollekten i k y rkan. Båda dessa inventari er övertogos av den protestantiska kyrkan vid Gustaf Vasas r eformati o n . Stockarna voro ju bastanta r edskap och finnas ännu kvar i många av våra kyrkor . Skopan var en merfl skröplig ting och nöttes lättare ut. Den ersattes em ellertid vid b ehov av en n y sådan , och ännu in på 1800-talet voro sådana koll ektskopor i bruk i m å nga av våra kyrkor. Det tredje koll ektredskap et, h t1vc11 , tillhör h elt n ya re tiden , i sin vedertagna form sannolikt från 1()00-talets förra del. 1571 års k y rkolag stadgade, all »hvarj e h elgedag, då det m es ta folket såväl i städerna som på landsbygden komm er tillhopa , en skall gå omkring m ed hatten ell er , som e lj est varit sed, m ed taflan ». Av »hatten » bl ev den sederm era brukliga håven. En av våra tidigaste håva r av detta slag är den , som tillhör Dand er yds kyrka och 1 ()44 som gåva iiverl ~i mn a dPs till dPnna av T U RE 41i

l\ol\ C'ktslwpor

~"·

trii fr [111 Huaröcls och In ge lstads kydw1" I\. M. ;,R\l oc h :!OilO .

och hans hu stru , CHRISTINA ANNA BANER. Dessa h åva r utfördes av siden eller sammet, m ed eller utan stomme av läder, och prydd es m ed guld- eller silverband och fransar , broderi eller a pplikation. Ofta voro de liksom den ovan nämnda banersk a gåvor och d å i allmänhet försedda m ed givarnas vapen eJler initialer sa mt å rtalet för donationen . Den här avbildade håven är sålunda 1751 som skänk överlämnad till en smålandskyrka. De tidigare h åvarna voro i r egel ganska små, stundom försedda m ed rnetallock m ed m y ntsprund. Under 1800-talet bl evo de större och vanligen enklare i utstyrseln. Skaften voro antingen raka eller profilsvarvade, ofta m ed en liten ringklocka n ä rm as t pungen för att p å ka lla uppmärksamheten , när kyrkstöten s tack håven in i bänkraden . Vid riksdagen 1815 framförd e prästeståndet ett önskemål om att »h åfgången , såsom störand e för gudstjänsten, m åtte af skaffas». Trots d elta fortfor dock bruket att gå med h åven ända in i m odern tid och förekommer alltjämt p å vissa h å ll. Mången städes har man em ell ertid å tergå tt till den gamla offerstocken vid ingå n gen , som dock fått en modern utformning för ändamålet. W.K. BIELKE

l{ollekth;h av ski nn fr[rn J i;>l, kliidd med vi tt siden med broderier i färger, Småla nd. !{. M. 25:108. 4

BORDTÄCKE

ågot av det vackraste i svensk gobelinteknik har vävts av m ed lemmar ur den småländska prästsläkten HOGBERGOxELGREN , vilka varit knutna vid Unnaryd , Skärstad, Skirö, Jönköping m. fl. socknar. Dessa verkade företrädesvis under andra hälften av 1700-talet och ett stycke in på följande århundrade, m en även tidigare alster av dem äro kända. Deras vävnadskonst har två områden , åt vilka släktens skickliga väverskor ägnat sig. Det första av dessa omfattar kyrkliga textilier, bland vilka man finner antependier, altardukar, bokd ynor och psalmbokspärmar. Här äro motiven helt av religiöst slag m ed framställning av Bebådelsen, Korsfästelsen , Uppståndelsen och liknande. Det andra slaget utgöres av vävnader för prästgårdens bruk , såsom möbelklädslar och bordtäcken. Framförallt finnes ett stort antal »f'lämska stolstycken» bevarat. I Kulturens samlingar finnas två bordläcken tillhörande den HoGBERG-OXELGRENSKA kretsen. En detalj av den ena avbildas här. Båda ha en djup natursvart botten , mot vilken motivens livligt röda , bl å , gröna , bruna och vita huvudtoner avteckna sig. Spegeln i det avbildade täcket ~ir h elt fylld med tätställda blomsterfigurer, så att intrycket blir ungefä r detsamma som hos ett flamsktäck e från Torna härad, bara mycket livligare och m era växlande. Spegeln i det andra täcket - avbildat i färg i Kulturens jubileumsskrift 1932 - visar en h erd e i ett landskap bland får och krea tur. Kring mittpartiet sluter sig en kanlbå rd m ed blomornamentik och i sidornas mitlpartier harar och hundar. Det avbildad e täck et är det äldre och har ännu mycket av den renässa nsmässiga flamskvävens ka raktär , m eda n täcket med h erden har frigjort sig därifrån och i sitt elega nta mönster upptagit rokokons anda. S. T. I<.

Bordtiieke

go h e linteknik fr :°111 1 iOO -talel , Sm: i1~1 H I.

I\ . ~'I. 11 fi~f>. ;) ]

RELIKT AV LUNDS ÄLDSTA BEBYGGELSE id en g rundgrävn ing i oktober 193!) på tomten n:r 20 i kva rt. Svartbröder, »Storkällarens » gård vid Stortorget , har Kulturen tillvaratagit d en här avbildade trä stocken , so m befunnits vara en hörn stolpe från ett m ycket å lderdomligt skiftesverkshus. Trots att den är m yc ke t skadad är den en av de märkligas te byggnadsrester, som någonsin funnit s i Lund; den ger nämligen y tterst intressa nta uppl ys ningar om den skiftesverkskonstruktion , som användes i de allra äldsta lundahu sen. Stolpe n är gjord av en kluven eks tam , så alt stammens na turliga rundnin g bevarats på y tters idan , m eda n den inre sidan är plan. Hela längden har varit 21() cm. , stör sta bredden är 42 cm. och tjockleken 17 cm. För plankorna i tillstötande väggar h a r d en två kraftiga n åta r, en i ena smalsidan och en i inners idan. Nåtarna börja först ()() cm. frå n nede rä ndan. I överändan ha funnits två varandra korsande 30 cm. djupa spår för lå ngväggens och gavelns lejder. Frånvaron av n å tar på stolpens n ederd el visar , att d enna till 66 cm . stått n e dgrävd i marken och icke, som i samtliga hittills kända skiftesverkskonstruktioner, m edelst en tapp gått ned i ett par fotträn. Detta skiftesverk har alltså i denna detalj varit överensstämmande m ed den äldsta nordiska stavbyggn adskonstruktionen sådan den företrädes av S:ta Marias och S :t Clemens stavkyrkor i Lund. I d essa saknades ävenledes fotträn, och väggplankor och hörnstolpar stodo direkt i marken . Av spå ren i stolpens överdel framgår , a tt lejderna korsat varandra i samma plan , såsom fallet varit i Hemse stavkyrka frå n 1000-talet och som det är i Hedareds stavkyrka fr å n 1100talet. l senare skiftesverk ligger alltid gavellejden und e r långväggslejden. Även denna d etalj visar konstruktion ens ålderdomlighet. Den danske arkitekten MOGENS CLEMMENSEN har i sitt stora arbete »Bulhuse » (1937) betonat samhörigheten m ella n skiftes -

216(.M 200

150

100

'·

,\,:i 1·

! :-· I' f'/l I : ' 'I '

.,•,,,.,,,''

- - -- - _ J ---

' '

,, ,, . __ -..::

Hörnstolpe, uppmiitningsritning, samt rckonstru k tionsskiss.

verk och stavkonstruktion under framhålland e av att väggarna i båda bildas av e tt ramverk av fotträ, hörnstolpar och lejd och att man inom samma geografiska områ de ibland utfyllt väggen m ed stående plankor, så alt man fått en slavbyggnad, och ibland med liggande virke , så att man få tt ett skiftesverkshus. Kulturens nyförvärvda hörnstolpe visar, att samma valfrih et i fråga om väggplankornas placering gjort sig gällande redan innan folträct gjorde sitt inträd e i den nordiska Limmerb:vggnadskonsten.

R. Bql.

HAMSKAP FH ÅN ÖNNESTADS KYHKA , SKÅNE

ör en n y wä hl fas hio11 eral oc h a r beta t Lyck t Ha mm a , m ed <l es beslag be ta lt Snidk a ren L ARS E RLANDSSON efter <l es qvitten ce 16 a pr. a: 1705 2 (<lir) 16 (öre smt ) », s tå r det i Önnes tads k y rk as ri:i kenska per. Den »lyc kta Ha mma » eller slutn a r am , so m h i:ir ~ts ~· rt as. iir de t h ä r avb il da de r a m skå p et. Det anmärk es oc k s ~t , a ll det va r avse tt a tt in sä tta kun gli ga begravnin gss kriften uti , det vill si:iga el en s krift i vilk en sa lig ko nun g Ka rls X f :s begra v nin g rela tera s. Det i:ir konungens po rträtt , som fr a m stå r i ka rtu sc hen p [1 öv re ra mli s ten . LARS E RL AN DSSON har utfö rt ett fl erta l såda na skå p i 11orclskå n ska k y rk or , a v vilk a ett oc h a nnat ä nnu finn es k va r , t. ex . i F a r sto rps k y rk a , vilk et s ~'\. vi:il till form som m å lnin g ä r lika m ed Önn es ta ds -sHip el. Den ä nnu vi:il b eva rad<' m å lnin gen på skå pet visar dekor e n i vilt oc h g rMt m o l röd fond och d örrar nas r a m ve rk i g rö n!. Dessa »ra mm a 1»> voru ej a lltid »lyc kla ». Lik a o ft a för ekomm o öppna såda na , det vill säga uta n dörra r. l dess a skå p eller r a m a r in sattes kun ga tal , re lati oner över kungliga begravningsakter , över s tora fä ltslag, såso m »skriften öfver Na rvas und sä ttnin g », och dylikt. De ra s ut fo rmnin g växla d e någo t i olika d ela r av la nd ska p et. m en g ruppvis k a n m a n ko nsta tera likhe t, oc h va rje grupp kan i regel leda s till elt gem en sa mt ursprun g. Önnes ta ds -skå pet ha r i se nare Lid er bli vit o mbyggt till e ll rikti gt skå p m ed h yll or. E nd as t sjä lva ramverk et och dö rra rna äro ursprun gliga. R a m skå pen ä ro m yc ket grunda och h a a ldri g fy llt någon uppgift som fiir varin gsm ö bel i vanlig bem ä rk e lse. W.

f{ .

Ha111sld1p rrfm Önncst.ads ky rka , Sld m e, fö rfärd igat 170 ~ .

SPÖTRÖJOR

e principer, efter vilka 1734 å rs lag utmätte straff å t brottslinga r och mi ssdåda re, voro dikterade ur synpunkten , a tt straffet skulle tjä n a som vedergällning för de t begån gn a brottet och till varning för a ndra. Att straffet ock så borde tjäna till syndarens m oraliska förbättring räknade m a n m yck et litet m ed. Humanitet var e tt b egrepp, som föga h ade m ed lagens handlinga r a tt sk affa. Bland sk a m- och kroppss traffen torde spöstraffet ha varit bland de obehagligaste. Ma n skild e ifråga om detta straff på spöslitning, so m gä lld e m a nliga d elinkventer , och ri ss litnin g e ll e r hud st r y knin g, som var ett världsligt straff för kvinnor och barn, m en såsom k y rkligt även kund e utövas på män . Bödlarna voro i a llm än het m a nliga. Gällde det barn , hände det, a tt d eras föräldrar fingo verkställa bestraffningen. Vid spöslitnin gen hi ssades delinkventen upp vid de bundna h ä nderna så högt, a tt h an end as t med tåspetsa rna kund e beröra m arken . Överkroppen var oklädd. Ett skä rpt spös traff var ga tlopp e t, som bestod däri , a tt brottslingen fi ck löpa en eller fl era gånger m ella n tvenn e led av sina bödlar oc h mottaga stän diga ra pp, allt eft ersom han löpte fra m m ella n dem. Denna a rt av spöslitning kund e s tundom vara så svå r , att den medförd e döden. Med upplysningstid eva rvet följde en viss grad av hum a nitet vid straffm etodernas verkställande. För spöstraffets vidkommande införd es s p ö tr ö j a n eller spölivstycket. Delta plagg utform ades olika beroende på om det skulle användas för kvinnlig ell er m anli g d elink vent. Nä r den k vinnliga spötröjan knutits om livet, tä ckte d en a rm a rn a och en stor d el av överkroppen oc h lämn ade end ast d en s. k. spörännan öppen för rappen. Förtänksamma person er , som väntade på au und er gå spös traff, brukade sm örja in r yggen m ed n ågon salva för a tt därigenom mildra sved a n av slagen . W.K. 5()

Överst: Spötröja för kvinna , Simrishamn. I{. ~I. 50iHl. Und erst: Spötröja för man, Gäsenes häradshäkte, Västergötland. !{. M. 7789.

STOFTTAPETEH

Västra Vrams prästgå rd på Kulturen äro ett par rum klädd a med slofttapeter, dels ursprungliga i huset, dels från Asphults gamla prästgård på Linderödsåsen. Råda torde förskriva sig frå n 1700-tal el. De kännetecknas av sina stora , om brokadsa mm et erinrand e mön ster . Huru gammal stofltapetens teknik ~ir har m a n ännu ick e lyckats fastställa. För Sveriges vidkommande kan man i varje fall leda den tillbaka Lill tid e n omkring 1500. Beviset för della förhållande är vadstenamunkeu PEDER MÅNSSON·s skrifter , där i ,, Sätherwerkskonst ,, förekomm er en full ständig bes krivning på tillverkningen av sådana tapeter. Materialet var linn eväv, som grundats genom kred ering eller begjutning m ed limvat le n. Tryckfärgen utgj ordes av linolja uppblandad m ed finstölt glas , harpix och mönja , vilket allt kokad es samman till en tjock gröt. Denna överfördes på d en i en ram spända , färdigberedda väven m edelst mönstrad e trästockar, på vilka färgen överförts m ed vanlig tryckbolle. För att tryck et skulle bliva jämt, fördes i den lediga handen på tygets und ersida en trärulle, som svarade mot stocken. Efter tryckningen och m edan färgen ännu var fuktig ströddes genom såll flock över de färgade y torna . Härav benämningen ströt ape t på 1700-talet. Detta flock utgjordes av överskärarull, som sönderhackats. Flocken valsades n ed i mönstrets färgpartier, där de fastnade , m eda n allt överflödigt flock sedan genom skakning avlägsnades. Sedan tape ten torkat var den däref ter färdig. Detta var i huvud sak samma förfaringssätt , som även senare kom till a nvändning. l Statens historiska museum förvaras ett antependium i stoftteknik från 1500-talets början . Dess ursprung är ej säkert fastställt, m en det kan vara svenskt. Vår äldsta m ed säkerhet nu kända stofttapet av svensk tillverkning är daterad 1619. Vid 1700-talets mitt kom stofttapeten ur mod et i Sverige.

w. /{.

Detalj a\' stort tap et i brunt, vitt och gult, fr[111 siingknmmnrcn i V. \!rams priistgårcl pii Kul t uren, 1700-tal ct. K. M. 25:!17.

DE EUROPEISKA FAKTORIERNA I KANTON

e svenska ostindiefararna lättade ankar vid jultiden och anträdde d en lå n ga resa n från Göteborg runt Goda Hopps udd en till Kanton i Kina , en färd på 8 a 9 m å nader om det ville sig väl. P ä rlfloden var icke segelbar ända upp till staden. Man ankrade därför vid d en lill a ön vVampoa, riggade n ed stänger och rå r oc h a llt, som kund e vara i vägen för lastningen , samt a vva kta de d e kin esiska små bå tar , djonk er och sampaner, varmed lasten fördes till skeppen fr å n Kanton. Den kin es iska staden var omgiven av murar, innanför vilka de europeiska frä mlinga rna oftast ick e fingo komma. Iställe t hade kineserna upplå tit ett strandstycke utanför staden, där de olika europeiska h a nd elskompanierna få tt uppbygga sina faktori er. Bilden visar faktorib yggnaderna med bryggor och vajand e nalionsflaggor. På vattnet vim lar det av kinesiska farkoster . Vid d enna tidpunkt, slutet a v 1700-talet, had e svenskarna rest å t sig en palatslik byggnad med kolonnfasacl. Tidigare had e där funnit s enkla byggnad er av trä och ba mbu m ed fön stren täckta av vita papperss kivor. Anlä ggningen var grupperad kring två gårdar och inrymde magas in , bodar och bostäder. En eller flera superkargörer m ed en svensk bevä pnad besä ttning stannade över m ell a n resorna och tillhandlade sig last fö r kommand e skeppn in g. De huvudsakliga varorn a voro te, kryddor , siden, porslin , vilka lagrad es i faktoriet. Målningar p å glas och väv av faktorierna fra mställdes av kineserna och m edtogos av de h emvändande sjömännen såsom minne från den främm a nde världsd elen . S. T . K.

()0

""'

1--~

ij I

'""

De os tindi ska kompaniernas faktorier i Kanton - det svenska bakom andra flaggan från vänster -- detalj av kinesisk olj emålnin g från omkring 1800 . K. M. 22592 .

ti 1

GREUELPROPAGANDA PÅ 1600-TALET

århundraden had e lurkarna varit en skräck för Europa innan deras lavinartade framträngande mo't väster hejdades under senare delen av 1600-talet. Den impopularitet de därunder förskaffat sig hos de kristna hade hunnit bli mycket djupt rotad. I\ulturen äger i sin vapensamling en sabel, som utgör ett mycket taland e dokum ent om europeernas inställning till d en avskydde hundlurken. Ifrågavarande vapen har enk elt fäste av mörkbrunt trä , upptill utskuret till ett falkhuvud. Parerstången saknas. Sabelns intressanta del är klingan , som är tveeggad på ned re delen men för övrigt eneggad. Efter h ela sin längd är den på båda sidor etsad med bild er av kalifer och turkiska sultaner m ed undereller överskrifter samt, huvud sa kligen till sultan erna , upplysand e text på tyska om de avbildades gärningar. Och det är inga r ekomm end erande saker som anföras. Så står det L ex. om sultanen OHKHAN ( 132()- 1359) , a Il han mördat 141.000 kristna. MUHAMED n (1451- 1481) ' Konstantinopels erövrare, betecknas som den största tyrann och det värsta onda Gud har låtit övergå kristenh eten , han har s lagit ihjäl 800.000 kri stna . BAJASID IT (1481- 1512) har anno 1500 intagit Modena och nerhuggit alla invå narna jämt.e biskopen. Mildast fall er dom en över SELIM I (1512-1520): utom att han jämm erligen bragt om livet den store konungen TOMBEUM i Egypten och ALADULUM, kung i Capadocien , har han skadat ki-istenheten mindre ~in andra. Men hans efterträdare SuLE.JMAN I (1520- 15fi6) iir åter en verklig hundturk . Om honom förtäljes , att ha n belägrat \Vi en och i Böhmcn , l\fähren, Ungern och Schlesien dels tillfå ngatagit och dels mördat över 400.000 kristna. Den siste sultanen i raden är 1BHA HIM I ( 1()40- H\48) , och man kan därav slut, alt saheln rt illv0rkals vid HiOO-talets mitt.

R. Rqt.

(i2

Sabel fri1n lfHO-ta let, T ys kland , sa mt d e talj e r av klingan s e tsningar. L. !l2,7 c m . I\. ~I. 1 i05!l.

li3

FÖRORDNINGAR OM GULD- OCH SILVERSTÄMPLAR I SVEHIGE l.

1485

1489 1529 1594 1506

utfärdas den äldsta kända stadgan om kontrollstämpling. Kontrollstämpeln skall en ligt denna utgöras av mästarens initial e r e ll e r bomärke.

Påbudet om ovanstående stämpling förnyris.

stadgas att jämte mästarens initialer eller bomärke även stadsvapnet skall angivas. 1689 stadgas införand et av årsbokstaven. Guldsmedsämbetet i Stockholm började och efter hand infördes denna under lfö)O-lalet och 1700-talets början även i andra städer. Äldermansrankan. För kontroll av lödigh eten avskaves denna tid litet silver av föremålet med gravyrstickeln , varvid den s. k. åldermansrankan uppstår. Denna kontroll verkställdes av stadens myndigheter. 1752 införes kontrollstämp e ln m ed riksvapnets tre kronor och kontroll en övertages av det av staten inrättade Kontrollverket. 1758 införes enligt Kommerskollegii kun gö relse detta år en för h e la Sverige gemensam .årsbokstavsstämpling. I vissa städer brukade guldsmederna provinsstämplar. Stämpeln i vidstående stämpelrad är provinsstämpeln för B 1e k in g c. Denna stämpel har några variationer. Sporadiskt användes även lödigh e tsstämplar. Så markerar den i vidstående stämpelserie ingående stämpeln m ed 13 i sköld lödighel en hos här ifrågavarande föremål. W.K.

LAHS M.~NSSON, Mariestad,

mästare

1644- 1665.

2. Okänd mästare, Viister:"is .

.JOHA N NOTZEL, Stockholm, mästare

1676-1715.

:1. BALTllSA!l EKST!\ÖM, H a lmstad, 1695.

1729. 17:37.

1749.

CALEB OLOF

ENGELHOLM, l\l'istian-

stad, 17 6<l.

SIGISMUND

NOVISADI,

l\arlskron a,

17 49.

H ANS L UNT HI N, Lund, 177 5.

·~ 8.

EHIK WrnECK,

Borås, 1772.

hetss t ii mpel 13.

Lödig-

SILVEHPAPEGO.JA

å Knutsgillet i Lund har sin å rliga sammankomst med r ecep tion av n ya m edlemmar , bär åldermannen på bröstet en av gillets gamla klenoder , en stor papegoja av silver, hängande om halsen i en silverkedja. Då åldermannen hälsar en n y gillesmedlem, hänges kedjan om dennes hals och får hänga där m edan den nyintagn e enligt gammal sedvana dricker ur gillets silverbägare. Efter receptionens slut hissas kedjan m ed papegojan upp i taket, där den sedan hänger , så länge festen varar. Den i taket upphängd a papegojan var i äldre tid ett tecken all fr ed och enddikt skulle råda i gillessalen. Fordom har silverpapegojan haft en roll även vid en annan av Knutsgillets sammankomster. En gång om året samlades bröd erna till papegojeskjutning, varvid det gällde att skjuta ned en på en hög stång uppsatt papegojebild. Den som lycka des därm ed fick titeln papegojekung, och som ett synligt tecken på sin värdighet fick han den stora silverpapegojan om halsen. Dessutom hade han äran all traktera bröderna med så myck et öl de den dagen orkade dricka. Papegojeskjutningen har varit en årligt å terkommande fest i m å nga av de nordiska medeltidsgillena, m en som så mycket annat i Nordens m edeltida s tadskultur är den ett lå n från länderna på kontin ent en , där den idkats framförallt i Västeuropa. Från kontin enten stammar den här avbildade papegojan, som hör till samma kategori av gillesklenoder, som papegojan hos l~nutsgill e l i Lund. Den b~ir å rtal et 154() och hör alltså till en tid , då papegojes kjutningarna ännu florerad e m ed full livs kraft. Skölden på bröstet torde visa vapnet för den stad , som varit d ess ursprungliga h emort, mpn vilk en dPnna varit har icke varit miijligt all bes tämma. R . Bqt.

P::ipegnja a\· s ih·cr m ed :°1rtal ct 15.Hi. L. 1:l ern.

I\. M. 27:l 18.

RELIKGÖMMOH FHÅN SKÅNSKA KYRKOR

m ede!Lidens kyrkor voro relik ern a viktiga och m yck et eftersträvade in venta ri er . .Tu fl era såda na ju s törre anseend e i kri stenh ete n, och var det ve rklig t. framståend e h eliga ting, kunde förvaringsorten bliva be tydand e so m m ål för pilgrimernas va ndrin gar. Lunds domkyrka va r und er m edeltiden m yck et rik på relik er av de m es t olika slag, förvara de i m er eller mindre dyrbura gömm or av guld , silver , bergkristall och textilt s toff. Bland a nnat förvarades här en fjäd er av elen Helige Andes du va , stycken av Kristi krubba och kors och en under a rm av den h eli ge Knut, kyrk ans gr undlägga re. Det fanns även r elikförmögn a la nd sk yrko r såsom Gumlösa ky rk a i n orra Skå n e, invigd 1191 , vilk en av si1~ gr unda re försetts m ed ett försvarligt a n tal »h elgedo mar». F ör va ringsrumm en för d essa relik er eller h elgedomar voro av h ögs t växland e a rt. E n dast undantagsvis fin go de en såda n utges taltning so m Snint e Clwpelle i Paris, uppfört av Ludvig el en h elige för förvaring av Kristi törn ekron a. E rik den h eli ges och den heliga Birgittas kvarlevor fö r varas i d~Tbart utstyrda kistor m ed ta kåsfo rm at lock . Fö r mindre r elik er formades »helgedoma karen » högst vä xl a nd e. Gä llde det delar av h elgon , antogo förvaringskärl en ej sä ll an fo rm en av den gömda kropp sdelen. Dessa r elik gö mm o r stä ll des på allarel elle r logos frum vid högtidli ga tillfä ll en fö r a tt visas för menigheten. De äldsta och a llmännaste förvaringssläll ena l'ör mindrl' relik er var alta ret, i va rs s idor ell er skiva stö rre ell er mindre fördjupninga r gjord es . Här ned lades relike n. v~1nli ge n insvept i s iden och nedlagd i en dosa av bly , trä ell er annat m a teri al. Vid relik en var fäst en per ga menl sremsa , var på relik ens a rt va r angiven. Det ~ir e11 såda n relikgö mm a vå r bild h ä rbredvid visar. Den lilla blydosan h a r en gå n g tillhört Linderöds k yrka, medan förvaringsrummet av kalk sten härrör fr å n Vib~r k yrk a, båda i Skå n e. W. I< . li8

Hclikgiimma av kalk s t e n fd1 n Vi by ky rka , Sk [1n c, I< . M. 2!J9G, inn c h iilland c e n r e likd os a av hl y fr:"1n Lindcröd s ky rka, Sk i1nc, I\ . ~I. 123 3.

ALTAHTAVLA FHÅN HEMMAHLÖVS KYHKA, SKÅNE

n avsevärd d el av Skånes ky rkliga träsnidarkonst, som nu förvaras på s in ursprungsort eller i våra museer , härrör från 1700-talet. Omkring mästare som JOHAN JERLING, JOHAN ULLBERG , MATTHIAS STENBERG, NICKLAS EKEKRANTZ m. fl. ha samlats grupper av trä snidare, so m salt sin bestämda prägel på landskapets_ kyrkliga k onst. Det är den tess in-prechtska barocken, som främst genom JOHAN JEHLING (död 1753) , angett elen kon stnärliga smakriktningen i delta å rhundrad es skulpturala verksamhet för kyrkornas prydande. J ERLINGS altaria via i Ystads S :ta Maria ky rka är ännu i viss m å n bunden av renässansens schema , men samme snidares tavla i Krageholms slottskapell och Andrarums kyrka äro typiska exe mpel på huru den ovannämnda barockfasen gestaltades i Sldrnc. Med denna typ arbetade man under större delen av 1700-talet, varav följden blev, att rokokon inte länurnt så m å nga spår efter s ig i skånekyrkornas altarprydnader. Remmarlövs altartavla är utförd av PETTEH LöFBEHG år 1753 och var e n gåva till församlingen av dess kyrkoherde SEGUD LANGWAGEN och hans hustru , KATARINA HELANDER. Trots alt rokokon vid denna tidpunkt var fullt utbildad i Skåne som mod es til , märk s ej ett spår därav i denna tavla. Med sina akantusdekorerade vingar, sitt kartuschkrön och sina halvkolonn er är d en h elt igenom barockbetonad. Ej h eller i corpustavlan m ed kalvari egruppc n finn es n ågot typiskt för tidens sti lriktning. I stor utsträckning ha snidarna varit bundna av traditionens makt och kansk e inte minst av beställarna. De senare ha naturligtvis genom stark vilja och bestämda önskemål kunnat verka hämmand e på utvec klingen och givit denna en konservativ inriktning. Trots allt finns dock å tskilligt, som visar, att d et även funnits konstnärer i d enna verksamhetskrets , som ägt både egen stark vilja och konstnärlig skaparkraft. W. K. 70

Altartav la fr :"rn l\cmmar lövs kyrka utförd

:"1r

17 :i 3 av

I'ETTEll Löi:11 1·:11c; .

I\. M . lilli82.

PÅSKBREV

p ås kkort e n m ed deras bilder av ridande p ås kkäringar , utrustade m ed smörjhorn och andra nödiga attribut , kvarlever minnet av ett förr m ycket omtyckt påskskämt. En annan erinran härom möter oss i den , möjligen ännu på sina håll fortlevandc b a rnleken att obemärkt fästa en i papper utklippt kvast ell er annat ugnsredskap på ryggen av en person, vilk et skulle mark era att han var på väg till Blå kulla. Sannolikt är det denna lek, som vi a en del utv ecklingsformer, givit upphov till påskkorten. Föregångare till de tryckta påskkort en ha varit d e för hand ritade och m ålad e p ås kbr e ven. Dessa voro utstyrda med liknand e figurer som pås kkorten och liksom de ofta förs edda m ed en skämtsam vers ell er tillägnan. I p åskbreven kunde ibland vara inlag t ett smörjhorn , en kvast och en ugnsraka i mini a ty r m ed devisen: »Kvast , raka och smörjehorn, sänder jag till resedon ». Ändamålet m ed breve t var att skämta med adressa ten, varför avsändaren ofta var anon ym. Det gällde då att söka gissa vem som var avsändaren för a tt kunna skicka ett annat brev tillbaka. Seden m ed pås kbrev har framför allt omhuldats av barn och ungdom , och dessa ha även varit bärare av d et bruk, som givit upphov härtill. I sin påskbreven m es t närliggande form bestod d etta bruk däri , att m a n obemärkt fäste ett papper med teckningar för eställande påskkäringar o. dyl., på r yggen av en p erson. En ursprungliga re form var, att man fäste ett knippe, bes tåend e av kvast, raka, grissla (brödspade) och smörjhorn tillverkad e i mini atyr eller utklippta i papper , på r yggen p å den m an ville »sända till Blå kulla ». Ett sådant knippe kallad es d y mm e lon s dag s knipp e, cl ym m e lonsd ags pass, påsk at y g, m . m. och brukade vanligen komma till användning dymmelonsd agen , dagen innan häxorna anträdde sin färd. H.N.

Överst påskbrev från Västergötland sa mt d ii rund er ett påskbrev, so m skiinkts till museet av en teologi e studerande i Lund . K. i\1. 761 och 337.

FRAMLADDNINGSHEVOLVRAH

n användbar revolver hade sedan å rhundraden hägrat som en utopi för vapenteknikerna, då uppfinningen av tändhatten omkring 1815 skapade verkliga betingelser för ett sådant vapen. Revolvrar m ed tändhattslås läto icke heller länge vänta på sig. Bland de m era spridda av de n ya vapnen m å nämnas belgaren MARIETTES revolver frå n omkring 1830 och amerikanaren ALLENS å r 1837 patenterade revolver. Båda dessa hade ett mer eller mindre stort antal pipor, samlade till ett knippe, som var vridbart kring en mittaxel, och på båda spän des hanen d å avtryckaren drogs tillba ka. Den första verkligt användbara revolvern konstruerades emellertid av amerikanaren SAMUEL COLT (1814- 1862 ), som redan 1828 var färdig m ed sin uppfinning, ehuru den blev patenterad först 1835 och l 83f:i. Colt tog upp den gamla iden m ed ett roterande magasin med kammare för 5 eller 6 skott och med en för alla kamrarna gemensam pipa, men det väsentliga i Colts r evolver var den överlägsna konstruktionen för magasinets vridning och låsning i skotlläge, vilket åstadkoms vid spännandet av den på vapnets översida anbragta hanen. Liksom andra uppfinnare h ade Colt många m otigheter, innan h ans revolver på allvar slog igenom , men lack vare hans amerikanska energi och företagsamhet blev framgången sedan så mycket större. Guvernören i Colts födelsestat Connecticut utnämnde honom å r 1841 till tack för gjorda tjänster till överstelöjtnant i statens borgarvärn. Colt lade själv till en grad och salte »Överste Samuel Colt » på s ina nya visitkort, och den titeln va r honom till stort gagn, då det gä llde att komma i kontakt m ed inflytelserika personer. Fabrikationen av Coltrevolvrarna kom igå ng i större skala först år 1847, då kriget med Mexiko föranledde en statsorder på 1000 stycken. Redan nu ställde Colt det dittills okända kravet, att varje liten del i en revolver skull e passa lika bra i alla andra revolvrar av samma modell, och tack va re den rent maskinmässiga till74

Bild 1 och 2. Hcvo lvrar av MAl\IETTES oc h AL L ENS konstruktioner. Vikt 0,17 och 0,55 kg. K. M. 11 686 och 2562 1.

verkningen kunde d etta också genomföras. Ar 1848 levererade Colt ytterligare 1000 revo lvrar till a merikanska r egeringen , och sedan rann en ström av r evolvrar i hundratusental ur fabrikerna till d e mest skilda avnämare: mexikanska banditer, Turkiet och Hyssland und er Krimkriget , upprorsmän på Cuba och Irland m . fl. Under nordam erikanska inbördeskriget tillverkades und er en lå ng period 1000 revolvrar om dagen. I »Vilda västern » bla nd kolonister, guldgrävare, sheriffer, cowboys och postrå nare blev den kraftiga , sexpipiga Collrevolvern det vapen , p å vilk et respekten och trygg h eten i m å nga fall b erodde och som därför be tecknand e nog kallad es »domaren Colb. Colt avled före inbörd eskrigets slut, efterlämnande del av honom år 1855 stiftade och ännu i vå ra d aga r blomstrande företaget Colt's Patent Firearms Manuf acluring Company i Hartford samt en förmögenhet på 5 millioner dollars. Kulturen äger tre Coltrevolvrar, ett par och en udda. Paret är märkt COLN COLT, LONDON. De b å da r evolvrarna stamma alltså från London , där Colt 1853- 1856 bedrev fabrikation , delvis p å så sätt, alt delarna tillverkad es i Amerika m en stämplades och hopsaltes i London. J likh et med d e fles ta Coltrevolvrar äro de rikt utstyrda m ed graverade ornament, och på magasin et är etsad en strid m ellan am erikanska kavallerister och indi a n er , signerad »vV. L. Ormsby Se. N. Y. ». P å magasinet s tår COL T'S PATENT och l\fODEL U. S. M. H. (United States Mounted Hifles), vilk et b etyd er a tt de äro av samma m odell som d e å r 1848 till am erikanska regeringen lever erade m ed denna b eteckning. De äro em ellertid försedda med de anordningar för säkring, som av Colt utexperimenterades 1849- 1851. Museets tredje Coltrevolver tillhör en mod ell a v å r 1855, vilken i flera avseenden skilde sig frå n de föregående, bl. a. däri att det roterand e magasinet omgavs av en hel ram , att hanen salt på ramens högra sida samt alt varbygel saknades. Modellen bl ev em ellertid ej populär och tillverkades endast ett begrän sa t antal, varför den nu är sällsynt. R. Bqt.

Bild :1 och 4. Revolvrar av COLT's konstruktion. Vikt resp . 1,87 och 0,48 kg. L. 3fi,fi och 29,2 cm. I\. M. 1il170 och 27881.

HUVUD-LA

nder m edeltiden och troligen under ännu avlägsnare skeden bar den nordisk a jungfrun löst och fritt hängande hår, vilk et fasthölls över pannan av ett band. Den gifta kvinnan och den, som var moder, fäste upp h å ret i en knut och dolde det sedan under en huvudduk av vitt linne. Ännu för hundra å r sedan ia kttog man hos allmogen denna skillnad m ellan gift och ogift. Det band, varmed flickorna knöto h å ret över pannan kallades på isländska hl ao. Ordet b etyder egentligen 'n ågo t pålagt' och är släkt m ed lada =lasta . Hos sven sk allmoge bevarades såväl pannbandet som den gamla beteckningen, vilken kund e få former såsom 'huvud-la ', 'gyllen-la ', d. v. s. ett m ed guld invävt pa nnba nd. Hos flickorn a i Skåne utvecklade sig d enn a praktiska utsmycknin g till en rikt växlande dekoration av håret m ed k onstmässigt fl ätade band av sa mm et, sid en och ylle i brokiga färger. Den ga ml a b etecknin gen 'la' korn här a tt betyda de band, som i rik a festonger föllo frå n huvud et n edåt nacken. I östra Skåne bibehölls likväl 'la' såsom beteckning på ett pannband , som h örde till bruddräklen. Detta utgjordes av ett rött klädesba nd besaU m ed maljor och löv av silver. Det avbildade har tolv sådana maljor, i vilka h ä nger en silverplatta med tre runda löv, a llt förgyllt. Silverplattan bär inskriften KM D NÄSBY und er en krona. Karna MånsDotter, om nu detta var ägarinnans namn , hodd e så lunda i Näsby, Nosaby socken, Villands härad und er 1800-talets förra hälft , dock efter 1836, ty silverarbetet är utfört i Kri stia n stad av guld sm eden S. SVENSSON , som hl Pv miistarc därstädes detta år. S. T. I<.

Huvud-la av s ilve1· fr [111 Niis by, Nos aby sn, Villands IHl , 1800- ta let. I\. M. '.! 1 :l -Li.

BRODERAT BOKBAND åvitt forskningen hittills kunnat konstatera tycks England h a va rit det land, där d et broderade bokbandet haft sin egenlliga h emort. Hedan under m ede ltiden utövades här denna konst. Den nådde sin höjdpunkt und er 1500-talet och 1600talets förra d el, varefter en avmattning följde. Även i andra europeiska länder har em ellertid denna art av bokbandskonst utövats, och m å nga framstående prov på detta slags konstalster kunna uppvisas. I Tyskland hade den en ny storhetstid omkring 1800. Sverige har framför allt under 1600-talet och 1700talets förra d el lämnat ett icke föraktligt tillskott till det broderade bokbandsbeståndet. Såväl i offentliga som privata samlingar äro de företrädda. Kulturen äger trenne broderade bokband, av vilka åtminstone det här avbildade torde vara svenskt arbete. Vid 1800-talets mitt dök det broderade bokbandet åter upp efter en mer än halvsck cllå ng förgätenhet. Bokband av detta slag, som drogo mycken både tid och omsorg, utfördes bl. a. till böcker, som avsågos Lill presenter. För att skyddas förvarades de i broderade påsar , väskor eller fodral. Vårt bokband är utfört i petit point-broderi. Materialet är silke på stramalj. Bladrankor och blomster äro hå llna i färger, grönt, ljusrö tt, gult och blått mot svart fond. Stramaljen döljes helt, och stygnen äro tagna över e ndas t en trå d. Arbetet är mycket omsorgsfullt utfört. Som så ofta på band av detta slag äro spännen och beslag numera borta. Tydliga spår märkas efter såväl hörnbeslag som beslag i pärmsidornas mitt och spännen. Måhända ha de varit av silver eller å tminstone försilvrad metall. Snitten äro h elt förgyllda m ed ciselering i blad kartuscher. Bandet överlämnades 1893 som gåva av frök en Sofie Roth.

W.K.

Broderat bokbanrl med ciselcrnt guldsn itt. ](. M. 8287.

TOALETTSPEGEL FR ÅN BUSCK & ECHTLEH 'S SPbGELFABHJK r GOTEBOHG

en västsvenska m öbelku11sle11 har s in egen karaktär , so m skilj er d en frå n övrig svensk möbelkon st. Vid en jäm för els e m ed engelsk stil och smak k a n man utan svårighet finna drag , som intimt sammanhänga m ed denna. Påverkan fr å n England h a r i vissa fall va ri-I så stark, att man kan betrakta västsvenska alster so m direkta utlöpa re av örikets konst industri. Det engels ka inflyta nd et h a r gjort s ig gällande från 1600-tale ts slut och i frtim sta rumm e t b efordrats av d en livliga sjö f'a rlen västerut. Stora män gde r engelska och holländska möbl er importerad es d enna väg, och ick e min st b etydelsefull var d en engelska inflyttning, som speciellt ägde rum till Göteborg. I detfa sammanhang kan erinras om , all den framstå ende engelske arkitekten ' iVILLIAM CHAM BERS ( 1726- 96 ), skaparen av Somerse t House, var född i Göteborg. Den h ä r avbi ld ade toal e tt s p ege ln r epresenterar ur stil synpunkt närma st den i Engla nd s. k . Qu een Anne-stilen frå n 1700-tal els början . I vårt svenska s tilsys tem tillhör d en efterkarolin sk tid . Även i materi ale t h a r el en svenske spegelmakaren fö ljt den e ngelska smaken och fanerat sin spegel m ed valnötsträ. Bakom sn cd klaffen på framsidan är en inredning m ed sm å lådor , klädda m ed bl ommönstrat papper, typiskt för spegelns tillkom st'lid. Till toalettspegla r av d etta slag hörde e tt större ell er mindre bord m ed lå dinredning i fasad en samt balusterformad e ben förenade m ed elst slåa r eller lister . P å ramens b a ksida finn es en rund stämpel i svart, som anger alt sp egeln är utförd på BuscK & EcHETLEn's spegelfabrik i Göteb org. Denna var verksam m ellan å ren 17 4 7 och 17 51.

w. Stiimpcl p <1 s pegelns lrnk s ida: nusci; & Ec.wrLEH.

I<.

Toal e lt s p ege l m ed f'anl•1·

valnöt. t IDO-takt s hö1:jan.

I\. , 1. 1Mi77.

EN KAHOLI NSK VÄHJMODELL

v de va penmod ell er, som fa stställd es under Karl XI: s regering, h ar ingen blivit m era långlivad än d en infanterivärja , so m gå r und er benä mningen kom mi ss v ä rjan m o d e ll 1685. Den var ett lika enkelt som s tabilt vapen , vars typ hämta ts frå n kontinentens m an ska psvärjor under 1600-talet. F äs tet, som va r a v järn och svärta t, hade en nästan cirkelrund pa rerplå t, som bakå t fo rtsa tte i en kort par er sitå ng , vidar e fann s handbygel, var s övre ända va r instucken i ett h ål i kna ppen, sidobygel och tumring. Klinga n h ad e på vardera sidan en bred ås, så att genomskä rningen va r 6-kantig. Den skulle vara »6 quarter » = 89,01 cm lå ng, m en gjordes av klingsm ed erna vanligen lä ngre, för den händelse spetsen skulle springa av vid det prov, som alla värjor und erkas tades. Klingan var i r egel försedd m ed s tä mpl ar , av vilk a de på tången förmodas beteckna sjä lva klingsm eden och de på själva klingan tillverkningsorten. Av kommissvärjan m /1685 beställdes under tiden 16861718 icke mindre än 277.000 stycken , och intill å r 1737 , d å tillverkningen a v dessa värjor sen as t m åste h a upphört, hade till kronan lever erats inalles 340.000 stycken. Värjan användes inom sven ska infanteriet ä nnu så sent som und er pommerska kriget (1757-1762 ), ehuru infanteri et r edan 1747 erh ållit n y m odell för sidovapen. Und er Karl XII :s tid infördes kom miss vä rjan m /1685 även som sidogevär för manskap vid flotta n , och dä r var den i bruk i oförändra t skick ända fram till 1832. Då fas tstä lldes en modell till förä ndrin g av d e gamla vä rjorna, m en för ändrin gen inn ebar allen as t, a tt klingorna förkortad es till 70 cm: s längd . Tum ringen sa kn as i r egel på d essa värjor, förm odligen därför att manskapet funnit den obekväm och filat bort d en. I d etta för kortad e ski ck an vändes Ka rl XI :s kommi ssvä rja vid fl ottan ända fr am till 1900-talets början . Litter atur : T. S. VON ScnnEEB : Karolin ska v ~i rj o r . St ockholm 1937. R. Bqt. 84

T. v. Kommi ssvi:i rj a mod ell 1685 och - öve rst t. h. - dess fä s te. K. M. 11212. - T . h. värja med balja för flottans man skap , föri:indringsmodell 1832 och - ned e rst t. h . - d ess fäste. K. M. 9574.

~VIEDELTIDA

FI NGEHH.I NGAR

ing e r ring a r av guld eller fö r gyJlt sil ver fr å n m edeltiden äro icke sä llsy nta, och ett s tort antal rin g fynd fö r va ra s i våra museer. P å följande sid or av bild as ti o t ypiska rin ga r av detta slag ur våra sa mlin ga r. Medan de ga mla kulturfo lk en r eda n lä nge buri t fin ger ringar , sär skilt i fo rm a v signetrin ga r, ä r de t egentli gen fö rst und er vikin ga ti den so m de börj a u ppträ da i Nord en för a tt und er d en fram skrida nde m ed elti den bli a ll t va nli ga re. Mot slutet a v denna peri od h a r fin gerrin gen ska ffa t sig en stor popula ritet. Hos g ulds m edern a, so m d å bilda egna skrån , utgjord e guldrin ge n ett av de fy ra fö rem å l, va tutav mä star p rovet bes tod, och uti tid ens tes tam enten omtalas ofta rin ga r av skilda sla g oc h ofta av stor m yckenhet. Det vill n äs tan synas som om »fin gergull et» då utgjord e ett placerin gsobjekt för ka pital av sa mma natu r som silver skeda rna . F örst under n yare tid en bli bäga re och d ryckeskannor av silve r de domi nerande spark a pita len. I ett tes tam ente av 1482, fö r a tt taga ett exemp el ur högen , bortskä nkte KRI STI NE, LASSE BU DDES ä nk a, fö ljande ringar , vilkas beskrivnin ga r ge en god fö res tällnin g om rin garna s ut seend e: en guldrin g, so m ä r s l ä t, en guldrin g, so m ä r s töpt (gjuten), »min fes tn ed h e (trol ovnings -) ring », en guldring m ed V å r F ru s b e lät e, en guldrin g m ed pä rl o r , rin g m ed sa fir , ring m ed en p ä rl a, en guldrin g och en lit e n ring. Om m a n läser m ellan raderna i denna fö rtecknin g, skall m an finn a, a tt dä r synbarli gen skiljes m ella n g jutn a ringar , varav en fr amhålles, och s midd a. Ringar av det fö r ra slaget bli mod ä rna und er 1400-ta let m edan de a Y en g uld s m e d , i detta ords boks tavli ga betydelse, genom smid e fr am ställda rin garn a rep resentera en ä ldre teknik. Om vi taga de avbildade rin ga rn a i betra ktand e fin na vi. a tt de bå da gruppern a fö reträda dessa två tekniska prin ciper. Den fö rsta gru ppen s ringa r, l -- 5, som genom gående ä ro äld re 8 (j

Smidda och g1·aycrade ringar av gu ld fr t1n med e ltiden. I. Funn en i Luud. I\ . i\I. 27!Jl3 b. - 2. Stockholm. K. i\I. 295HG. - :L Hök e, V. Göin ge . 1\. M. 308!!0. - ·L Uppland. I\. i\l. 2!J ;i(i7. - 5. Halm sta d. I\. i\I. 3856 2.

eller av äldre typ , äro smidda och graverade samt av guld, den andra, yngre gruppen, 6- 10, omfattar helt eller delvis gjutna ringar av både guld och förgyllt silver. - Ringarna 1-3 bära graverade inskrifter: de båda första upprepa inledningsorden av d en i katolska kyrkan vanliga bönen till Jesu moder AVE MARIA; den tredje anropar genom sin inskrift, ANNA MATER MARI, Marias mod er . Ringen n:r 1 är äldst i serien och tord e tillhöra 1200-talet. Den påträffades vid grävning på tomten 292 A i Lund och förvärvades av d en känd e zoologen och fornforskaren SVEN NILSSON, som däreft er ständigt lär ha burit den på sitt finger. Dess huvudprydn ad utgöres av två plastiskt formad e händer , som fatta varandra , en symbol, som länge bevaras bland fingerringarna och som åtmistone i senare tider varit vanlig på fästnings- eller trolovningsringar. Ring n :r 2 m ed sin höga, graverade »klack» tillhör en typ, som är vanlig und er 1300-talet, m edan n:r 3 med det ingraverade kors et säkerligen har sa mma höga ålder som n :r 1. N :ris 4-5 representera en mod ell m ed graverat kristushuvud på en cirkelrund platta , vilken framställ es und er hela m edeltiden. Vå ra exemplar tillhöra sannolikt 1400-talet. Man har tidigare lagt märke till , alt d en graverade plattan varit av rent guld m edan ringen i övrigt haft lägre halt. Så är här fallet med ringen n:r 4. Man har velat tolka detta såsom tecken på medeltid ens fromh et. Ringarna n:ris 6- 10 äro från medeltid ens slut eller ännu yngre. Detta slag av gjutna ringar med r eligiösa bilder och symboler, såsom korsfästelsen , 6- 7, hjorten, 8, hjärtat, 9- 10, blevo mycket omtyckta över hela Norden i folkets bredare lager. T ypen syn es ha kommit från nordty skland . Ringar av detta slag tillverkades lå ngt in i senare tid er och många av dem torde ha utgjort trolovningsringar. S. T. K.

Helt eller delvis gjutna ringar av gu ld eller förgyllt s il ver. - 6. Skå ne 7. Homa, Gotland. [{. M. 21356. - 8. Lund . [{. M. 6231. 9. Lund. [{. M. 4023. ·- 10. Lund. !{. M. 8524.

K. ivl. 14588. -

SPIRITUSE N

piritus e n ä r e tt av folktron s d emoni ska väsen , besläktat m ed bjära , mj ö lk a h a r c och g oe ni sse. Likso m den senare had e den till förn ä m s ta uppgift a tt cl r a rikedom i en eller a nnan form till sin ä ga re oc h pås tod s till och m ed bringa lycka. Spirituse n kund e ä ven rådfrågas i affärer och ta red a på stuln a sak er eller »d ra fli ckor och vad som h elst ». Att äga en spiritus inneba r , a lt m a n för skri vit sig till »hin hå le », m ed vilk en p otent.a l den iivcn oft a liks tälld es. Till skill n ad frå n bjära och mjölk a h a re had e spiritusen va nli gen m a nli g ägare. Oftas t utgjordes spirituse n av e11 infå ngad ska lbagge a v någo t slag, en ekoxe, en tord yvel, en guldbagge eller av en mus, förva rad i en a sk eller fl ask a . Men man kunde också ska ffa sig en såd an gen om a tt i vänstra a rmhå la n utkläck a ett tuppä g g eller ett korp ä gg av viss t slag eller ock så, likso m ifråga om bjä ra oc h mjölkh a rc, sjä lv tillve rka den. Den kund e ä ven köpas på marknader t. ex. i Ma rk a ry d. Spiritusen skulle m a tas m ed »äga re ns hjä rteblod » frå n »bjärte-fingret» (rin gfin gret) ell er lillfin gret ett viss t a ntal gå n ger om å ret. Man kunde också på fa stand e m age sp otta i asken. Spiritusen kund e ej överlämnas till a nnan p erson utom m öjligen genom köp , då den skulle säljas för mindre ä n den kos tat. Vanligen fi ck m a n b eh å lla den till sin död , då, såso m det sad es, d en ibland bet sig fa st i brös tet på ägaren och följd e m ed i gra ven. Det va r inte h eller lätt all dö, n ä r m a n h ad e en spiritus. Om en m a n berättas d et, a lt fyra präster m ås te kallas till dödsbädden , va rav den sis t a nl äde stack ett h å l i fön sterblyet och dä rigenom ma na de ut »den lill e a nd en », d. v. s. spiritusen. H. N.

!:JO

Spiritu sas k aY svarvad björk fr :'rn Sm [d a nd. Har urs prunglige n va rit brukad so m krn t tl as ka . Di a m. 16,5 c m . !{. M. 488 1. !) l

NÅGRA BILDER UR »DJÄVULENS BÖNBOK,, ur spelkorten , »Djävulens bönbok », som de kallats , kommit till Europa, och varifrån de leda sitt ursprung äro spörsmål, som icke med full visshet kunna besvaras. Som ofta när det gällt uppfinningar med osäker källa har även i detta fall Kina på vissa håll fått stå för ansvaret, och man har förmodat 800-talet e. Kr. vara den tid , då de först uppträdde här. Man har också gissat på Indien. Genom araber och saracener skulle de sedan ha förts till Spanien och därifrån vidare spritts i Europa. Andra hålla före, att zigenarna skulle fått dem från Egypten, där spelkorten skulle levat kvar som en rest av den gamla hieroglyfiska hemlighetsläran. De finnas också, som anse, att de första spelkorten visserligen kunna ha fabricerats i Kina eller Indien, men att europeerna själva gjort uppfinningen på 1300-talet eller omkring 1300. Det antagligaste anses emellertid vara , att Indien är ursprungslandet, och att Spanien varit förmedlare för Europa, främst Italien, varifrån de sedan skulle ha kommit till Tyskland omkring 1310 med tyska soldater och sedan spritts vidare. Vissa kortspelsforskare ha velat härleda spelkorten ur schackspelet. Om de tidigaste spelkortens utseende och tillverkningssätt vet man ingenting. De tidigaste bevarade av tyskt ursprung äro alster av träsnidarkonsten. Liksom de medeltida avskrivarna stundom skuro vissa bokstäver i trä , skars hela kortlekar i detta material. På så sätt fick man alltså en patron, av vilken avdrag gjordes på papper. Dessa mycket grova avtryck målades sedan, till en början blott i två färger. Med träsnidarkonstens utveckling följde också spelkortens mera konstnärliga utstyrsel. Sedermera togs kopparstickskonsten i bruk för samma ändamål. Både CRANACH och DORER ha tecknat spelkort, och mästare som MARTIN SCHONGAUER, H. s. BEHAM och JosT AMMAN ha skurit och graverat matriser till sådana. Färgen sattes med pensel på stocken eller plåten. Även direkt handmålning utfördes. De äldsta målade kort, som be-

Spelkort fdm 1600-talet. Valörbet eckningcn av sid en, inlagd mellan tvenne sammanklistracle pappblad , av vilka d e t övre är fö rs ett m ed urklipp för figur erna. I{. M. 17050.

va rats Lill vå r Lid , och över huvudtaget de ä ldsta bevarade, äro de, som 1392 m å lades av PIERRE GRINGONN EUR för KARL Vl av Frankrike. Under senare å rhundraden utfördes spelkort även i d ekopyrarbele, bild 1- 2. Efter hand blev tillverknings sättel alltmer fabriksmä ssigt, och därmed förlorad e spelkorten som k on stnärlig produkt sitt intresse. Det äldsta kända kortspelet var del italienska l rapp o 1::i m ed 36 kort. Ett annat, som frå n Italien spritt sig i Europa ä r tar o k m ed 7 8 kort. I T yskland u tvecklacles della under 1600-talet, så a tt det k om att omfatta 97 kort. Myck et vanliga kortspel under 1700-talct voro lri se tt e, farao och l'h o mbr e. Det å rhundrade, som ivrigas t ägn at s ig å t kortspelets nöjen , torde h a varit 1700-talet. Men även tidigare h a r de t funnits s. k. »kortoxar». Sigismund III av Polen lä r h a n öll bort alltför mycken tid p å sitt älskade »fluss »-spel. Ja , t. o. m . klostren s invå nare uppskattade m ycket k ortspelets förnöjelser. Redan så tidigt som 1329 utfärdade därför biskopen av Wtirzburg ett förbud för nunnor och munkar i sitt stift alt idka spel m ed kort, ringar, kulor etc. Under n yar e tid ha m oralen s väktare ofta och kraftigt dundrat mot sp elnöjen a . Kortleken väcker em ellertid ock så associa tioner m ed spågummor och ka ffes ump. Hedan vid 1400-ta lets slut övades d enna slags svartkonst i Italien. Den tidigast kända bok, som h a ndlar om kon s ten alt spå i k ort, trycktes i Ven edig 1540. Att få veta s itt framtida öde har alltid intresserat m ä nskligheten. MARIE ANTOINETTE lät under sina glansdagar till Versa illes kalla en spåmadame, som var djärv nog a tt förespå drottningen h ennes h em ska öde. Överraskad blev sa nnolikt m arsk alk BERNADOTTE, sederm era CARL XTV JOHAN av Sverige, när sibylla n L ENORMAND i Paris i januari 1804, fö rutsade h on om h ans blivande k onungsliga vä rdigh et. GUSTAF III uppträ dde ej sällan i en eller a nna n fö rklädnad h os m amsell AHFVIDSSON för att avlocka h enne en och annan fra mtida h emligh e t. W.K.

~) 4

Spelk or t f'r:'rn 1700-l a le l. F ig urern a iirn tryc kta med triis toc lrnr i sva rt oc h d iirdter kol orc rnd c. I\. ~1 . 170;"i 0.

GUEHTDO N

en på sida 125 avbildade s lolcn utgör clt exempel pä en gelsk-holländ sk stilpåverk a n i vår senbarock. Vidståend e bild av en gueridon visar en a nna n sWpåverkan under samm a sk ed e, den fran sk a sma k ens. Denna känn eteck nas av en p ompös prakt, som tar sig uttryck i krafti gt svälland e, rikt skulplerade och m odell erad e former , vilka oftast hos praktmöblern a kl ä das i förgyllningar av olika a rbe tad glans. Akantusbladet och Inmbrekinbå rd en höra till de m es t brukade dekora tionsmotiven. Gueridon är elt bord m ed liten skiva vilande p å en stå ndare, som vanligen stödjer på tre fötter. D ess ursprungliga uppgift har varit a tt uppbära en ljuss ta k e eller kandelaber. Gueridoner förekomma i h emm en, att döm a efler bouppteckningar , frå n 1680-tale t och in till omkr. 1750. Följer man dessa uppteckningar skall man finna, att gueridonerna i d e fles ta fall omnämnas tillsa mm a n m ed a ndra möbelstycken p å ett sådant sätt, a tt de m åste för sa mtid en h a bildat ett garnityr. Det kan vara b ord , nattduk sbord, skänkbord eller nattlåda , som p å detta sätt sammanföras m ed gu eridon erna, vilka alltid förekomma pa rvis och som sålunda m ed sina ljusstakar placerats på ömse sidor om b ordet. P å sä tt och vis äro våra elektriska golvlampor sentida ättlingar av dessa barocktidens speciella möbler. Ordet g u e ridon h a vi lå nat från fran skan. Det hade redan vid 1600-tale ts början fl era betyd elser . Ä ena sidan var det ett litet bord med ljusstake p å, å a ndra beteckningen på en kom edi uppkall ad eft er den olyckli ge älskaren Gueridon , om vilken det finnes en känd chanson. Till sist kallades den fackelbärare , som stod mitt bland dansarna i d en då moderna itali en ska bale tten , för gueridon. Och ur denna sista benämning ha vi a tt sö ka den på vårt ljusbord överförda betydelsen av gueridon. S . T. K. 9fi

Gueridon från 1700-ta lcts h ö1jan av s kuret och förgyllt trii. 7

I{. M. 29005.

GUSTAVIANSKA SKOSPÄNNEN

ur d et akademiska och borgerliga Lund klätt sig i gångna tider i helg och vardag vel man inte särskilt myck et om. Ett få tal porträtt, något enstaka kläd esplagg, ett och annat smycke ell er sam tid a r ela tion er ge oss endast n ågra detaljglimtar. En genomgång av bouppteckningar skulle i detta fall kunna lämna m era fullständi ga upplysningar. Nu får man nöja sig m ed bevarade detaljer , och en såda n detalj presenteras här med akademiboktryckarens och hans frus skospännen. Akademiboktryckaren är CHRISTIAN FREDRIK BERLING , f. 1748, d . 1809, och hans hu stru SARA CHRISTINA FOWELIN, f. 17 53, cl. 1828. Deras respektive initialer äro i dekorativ skrift inpressad e på lock en av de skinnklädda etui erna. Inget av dessa på träffas i deras bouppteckningar, men förmodligen ha d e tagits med i det kollektiva begreppet »gångkläder», som ej specificerats. Etuierna ha inn ehå llit garnityr, fast nu endast skospänn ena äro kvar - i mannens har bl. a. ingått även e tt par knäspännen. Fru Saras äro av brons med b esä llning av fasetterade och förgyllda s lålpärlor, som stå vackert mot d en gröna taftsidenkläd seln i e tuiet. Mak en s äro likal edes av brons m en besatta med fasettslipade glaspärlor. Knäspänn ena i garnityret ha haft sam ma besättning. På fru Saras etui står i guldpressning å rtalet 1774, sn nnolikt etui ets och garnityrets tillverkningså r. Aven mak e ns torde vara från samma tid . I förhålland e till tidens mod m åste Berlings skospännen anses vara m ycket rn å llfulla i proportionerna. Huruvida d essa etui er i sin bruna kalvskinnsklädsel m ed guldpressad dekor och med inn eliggande garnit~T äro produkter av lund ensisk hnnlverk sskickligh et är oviss!. Att de varit fäst eparspresenter mellnn de blivande makarna är clärPmot troligt.

w. H8

1\.

Skinnkl ii dda C'l ui cr med skospiinnen, det undre date rat 1 i74 . I(. M. 1986 oe h 1987.

DOLK OCH DOLKSLIDOH FHÅN 1500-TALET

olken bl ev und er medeltiden en nödvändig del av kriga rens beväpning, och ännu und er 1500-talet användes den allmänt i härarna liksom av de civila. Stor omsorg n edlades ofta på dolk ens utsirande, och ritnin ga r till praktfulla fästen och slid or ut fö rd es av så förnämliga konstn ä rer som HOLBEIN och DDRER. Vår bild visar en komple tt dolk och tvenne s lidor, vilka kunna anses r epresenta tiva för ett par av 1500-talets dolktyper. Dolken , som är h elt av jä rn , har kavel, som vidgar sig uppå t, en under å rhundradet y tterst vanlig form. Slidan ä r rikli gt försedd med tvä r gåend e vulster, och h a rm oni era r därigenom m ed den samtida kläd ed räk ten , i vilken pösande rull a r spelad e en framträdande roll. Slidan till vänster ä r också h elt av järn. Den är prydd med drivna r enässa nsm åsk er, och dessa å tskiljas av rullar av jä rntråd , ordnade i breda gördlar , vilka osökt erinra om de uppslitsade pös, varmed de m era extravaganta modelejonen och framförallt de tysk a landskn ektarna excellerade und er 1500-talets tidigare hälf"t. Slidan till höger stammar från å rhundrade ts slut och visar ett annat dekoreringssätt. Materialet ~ir buxbom. som är för stärkt m ed rikli ga silverbeslag. I buxbomens sy nli ga delar ärn utskurna tio r eli efer m ed h ollänclskklingande överskrifter och föreställande Evas s kapelse, syndafall et, utdri van.det ur paradiset (överskrift: DE ENGEL) , Abels mord , (KAJEN ABEL) , Simson (SAMSON) , Salomon (SALA.MON), Judit och Holofernes (VAN IVDI C) m. fl. På sidobeslagen h a r, tydligen för elen danske beställarens räkning, ingraverats : MIT HAAB TIL GVD ALENE - GVNDER X SEB0NS0N 1591. 1

R. Bqt.

100

Dolkslid a av j ii rn. l{. ~!. i!Oö56 . - Dolk mccl fiistc oc h slicla av järn. 1\. :-10655 . Dolkslida a ,· bu xho m m ed si lvc1·hcslag. J{. il'!. :-106 10.

~ !.

101

.JULTRÄD ed ju ll_r ä d 111_e11ar ll'.an i a llmänh el i sy~sve1~ige en m er eller rnmdre rikt utsirad och utpyntad l.1ushallare, som användes endast under jul en. Namn e t h ar sedan kommit att: beteckna äYen julgranen , so m blev allmän på lan dsbygden först i slutet av 1800-lalet. I se nare utformning har julträdet sannolikt rönt infly tande frå n julgranen. Delta ä r möjligen även fall et när julträ det, såsom p:"1 n ågra platser i Sydhalland , be stod av e tt litet lönnträd eller ett senapsstånd behängt m ed kulörta pappersremsor, s111ti iipplcn och ljus. I sin enklaste form utgjordes julträd et av e n träljusstak e 111ed mittstam och en ell er två , olika lå nga tvärslåa r ell er korsarmar, varför de t även kallas kors trä . Därjämte finn es ett fl ertal rikare utbildad e former m ed fl era korsarmar och byg la r. Det h ela skulle alltid vara omvirat m ed grönt eller på annat sätt färgat papper. Ljusarmarna kund e även sitta i en kre ts kring mittstamm en liksom i en ljuskrona. I juläppl et rän a ell er juläppl es takarna ha vi en annan form av julträd, som enklast kund e bes lå av elt p~r ramidformat trästativ m ed äpplen i hörnen och utan ljus ell er av en ljusstak e m ed en krets pinnar på vilk a äpplena sattes fast. Det här avbildade julträde t frå n Blekinge tillhör med sin sällsynt rika utformning en grupp av jultriid , som varit företrädd i norra Skåne och 13lekinge, och förenar i s ig såväl juläppleträd ets som d et vanliga julträdels funktion er. Djurfigurerna , tuppar och hästar, äro lå n fr å n vanliga ljusstakar. Julträdet m ed sina lju s kan därför m ed viss rätt be tec knas som föregångare till julgra n en fastän det enda st representerar en av de för eteelser varur denna uppkommit. Ljusen skulle skydda mot de onda makter , som voro i rörelse und er julhelgen. H. N.

102

Jnltriid från St. Silpin gc, Briiknc hd , Blekin ge. I\. i\I. :2 :l57ll.

103

RENÄSSANSDÖRR FRÅN TYRESÖ

e stora rik edom a r, som under trettioå riga kriget och efter detsamma införd es till vårt land i form av krigsbyte, bidrogo i stor utsträckning till en förhöjd lev nadsstandard bland de högre stånd en. Framför allt tog sig detta uttryck i d en livliga byggnadsverksamheten på adelns gods och gårdar. Många av de und er d enna högkonjunkturtid uppförda h erremansboningarna stå ännu kvar , i allmänhet dock i m er eller mindre »res taurerat» eller stundom skövlat skick. Av de samtidiga inred ningarna äro i r egel ej mycket kvar. AXEL OXENSTJERNAS Tidö och KARL GUSTAF \VRANGELS Skokloster äro de, som i största utsträckning förblivit intakta. Av ståtliga dörrar m ed infatlningar, spisa r och tak är här ännu e tt rikt urval. Mycket av sådan inred ningsa rkitektur har förstörts, och endast tack vara lyc kliga omständigheter har ett och annat hamnat i museernas gömmor. Så har i Kulturens samlingar vidstående dörr inregis trera ts, vilken en gång tillhört den fasta inr ed ningen på Tyresö slott i Södermanland. Den stil, som vid denna tid behärskade såvål vår arkitektur som konstindustri , var renässa nsen . Denna dörr är till sin huvudsakliga del utförd i ek, delvis svartmålad, samt med skuren och inlagd d ekor och med ursprungliga gångjärn och lås. Dekoren i övre hälften utgöres av intarsia i ljust träslag mot svart fond m ed figur- och moreskartat slingmönster. Den r epresenterar den liibeckska intarsiastil, grundad på italienska och h olländska förebilder, som företrädes i Sverige bland annat av dörrarna på Tidö, dopfunten i Västerås domky rka , Tyresö predikstol m. m. Dörren, som erinrar om de på Tidö ännu bevarade dörrarna från samma tid , är möjligen utförd av m äster MELCHERT. Denne utförde predikstolen till Tyresö kapell , och det är ju tänkbart, att han även anlitats för slottets fasta inredning. W. ](,

104

Dörr fr i'n1 lliOO-ta le ts bö rj a n , Tyresö, Sö d e rmanland.

I\. ~ I. 797:"i.

105

ELDS T A f, ör omkring hundra ~tr sedan började man ganska allmänl använda stryktändstickor. Före denna tid -- oc h även långt efter - bestod det vanligaste elddonet av s t å 1, fli 11 ta och fnösk e. Metoden att s l ~1 två hårda förem å l em ot varandra för att åstadkomma eld var reda n känd under stenåldern , df1 man med slag av en flintspets mot e tt stycke svavelkis fram bringade eldgnistor. E ldstål av det slag, som ännu brukades på 1800-talet, funnos redan tusen år tidigare, och i vikingatidens gravar ha tillsa mman med eldståle n påträffats pungar av tyg eller skinn till förva rin g av flinta och fnöske. Utvecklingen av det för människan så viktiga elddonet synes därför knappast under ett å rtusende ha gjort n ågra framsteg. Utom pungar användc•s dosor och askar av ski lda slag till förvaring av eldgöringsmcd len . J spiseln stod ofta e tt fyrkar av trä med två eller tre rum , vilka kunde s lutas m ed lock. I det ena av dessa rum lades stålet och flinta n , i d et andra späntade stickor doppad e i svavel och i d et tred je fnöske t eller sköret, vilkeit icke fick utsi.ittas för fuktighet. Vanligtvis skedde eldgöringen på fö ljande sätt: fJintan med ett stycke fnöske ovanpå hölls i vänstra hand en , m ed eldstå let i höger hand slog man mot flintan och den därvid utspringande gnistan uppfångades i fnösket , som började glöda. För au få »levande » eld sattes en sticka med svavel emot det glödand e fnösket , va refter man blås lc liv i elden, som flammade upp i svavels tickan. Fnösket fick man företrädesvis av den fina , genom tork ning och bultning beredda d elen av fnösktickan , polyporus formentarius , m en även andra trädsYampar kunde duga. I södra delen av landet voro dessa svampar ovanliga re. Där bereddes tändmedel, tunder, av de inre, ruttna delarna av ek, bok och björk. Mycket använt var också det så kallade sköret, vilket utgjordes av halvbränt linne.

S . T. I<. 106

Elclst<iJ samt skörask ll1erf svavel stick

or, Jkåne. "-'

107

DAMSKOR FRÅN 1700-TALETS SENARE HÄLFT

iksom övriga delar av da mdräkten har skon varit und er kastad mode ts växlingar. Ett betyd elsefullt vittnesbörd därom lä mnar porträttkonsten genom å rhundrad ena. Självfallet är mycket lite t beva rat av ä ldre tiders skodon men dock så myck et, att det utgör en god kompl ettering till bildmaterialet. Särskilt frå n 1700-talets se nare del och följande å rhundrad es början finnas ännu m å nga skor i museer och privata gömmor. När 1700-lale t ingick , var alltjämt slejfskon p å mod et, och den blev också under detta å rhundrad e den vanligaste. Som d ekorativ detalj bortföll dock den und er 1600-tale t vanliga skorosen på vristen och ersa ttes av en hög plös, h ållen i klackens färg, rött, gult eller vitt. Den starka färgklick en gjord e god effekt i drä ktensemblen. Under plösen knötos slejfarna, som ännu voro lika lå nga , samman över vristen . Så förbl ev skomodet till in på 1720-talet. Vid d enna tid krympte plösen samman. Slejfarna gjordes olika lå nga och fästes samman m ed e tt spänne, som till att börja med var ganska litet m en efter hand blev s törre. I och m ed att spännet växte ut, Mertogo slejfarna sin tidigare form och storlek och vi sad e mot å rh undrad cts senare del en tendens a tt bliva bredare och län gre. Spännena voro m er eller mindre dyrbart utstyrda ifråga om m a terial och besättning. Ett diamantbesatt spänne kund e l. ex. betinga ett pris av ända upp till 20.000 francs . - Und er rokokon var den uppnästa skospetsen en typisk detalj i dam skons profil. Efter franska r evolutionen fick damskon i stor utsträcknin g pumpsfason efter e ngelskt m od . Samtidigt utbildad es också , närmast efter mod ell av d1~ 11 antika sa ndalskon , e n dampumps med kny tba nd kring smalben et, empirens karakteristisk a skomodell. När den höga fontangen 1714 upphörde att vara h å ruppsättningen på modet, gällde d e t att få n ågon ersättning för vad dam erna härigenom förlorade i längd. Detta sökte man vinna 108

Slejfskor -

ii ver st a \' vitt bro k ad s id e n m e d m i'in gfiirga t mön ste r , d ärund er

:n · ljushl å tt rips s iden m ed brod e ri e r i s ilk e, d en se nare m ed s in uppn iista

ti't s p ct s nv ty pi s k ro ko k o form . I\. M. 448ii.

109

genom all sätta högre klackar under skorna, riktiga styltor. Omkring 1730 blevo de något lägre för att efter 17 40 återtaga styllfasonen. Under påverkan från antikens sandalformade skodon - utgrävningarna i Herculaneum och Pompeji påbörjades under 1760-talet - hade mot slutet av 1700-talet klacken åter börjat göras lägre, och med empiren var den h elt ur modet. I regel var klacken klädd m ed får-, get- eller kalvskinn, och sulan fortsatte från fotbladet ned längs klackens insida, klackfronten. Klacken var merendels av trä. Den stora förbrukningen av denna detalj - en bouppteckning efter en hovskomakare i Stockholm upptager icke mindre än 2000 par träklackar - förde med sig ett särskilt y rk e, ,, trähälsskärarens ,, . Materialet var under 1700-talet i allmänhet tyg, vanligtvis siden med vävt ell er broderat mönster. Till en början var stoffet tungt, nästan överlastat för att under rokokon och den gustavianska tiden bliva lättare. Man använde samma tyg i skorna som i klänningarna, och stoff och mönster följde de rådande tidsstilarna. Från 1770-talet och till omkring 1790 var det t. ex. vanligt att använda ett enfärgat, mönstrat siden i damskorna. Som prydnad anbragtes ej sällan und er 1700-talets sista årtionden fram på skon något enkelt broderi m ed silvertråd eller påsydda paljetter. Mästaremärken eller fabriksmärken äro m yck et sällsynta på skodon från 1700-talet. Däremot påträffar man nästan alltid andra märk en under skosulan i form av stjärnor, cirklar, kvadrater eller hjärtan. Dessa ha emell ertid intet med signering att göra utan äro så kallade pinnh å lsstämplar. Under arbetets gång var skosulan nämligen tillfälligt fastgjord med pinnspikar, och det var spåren efte r dessa. som pinnhålsstämpelns märken skulle dölja. W. K.

110

Sl ejfsko :11· b ro nsfii rgat s id e n, paljettbroderi , klack e n insy dd m ed vitt skinn. J{. ~!. 12994. Pumps :t\' svart , p e rforerat skinn på underlag av mörklila siden . Si)mmar :11· ,·it! lingarn . Sula :11· ljnsgult siimskskinn . Kante n d efekt. l{. M. 12!Hll.

111

SILKESSTRUMPOB FRÅN 1700-TALET 1700-talets högres tå ndsmänniskor skallade i hög grad åt klädlyxen , h errarna lika m yck et som dam erna . På land et klädd e man sig dock ef ter egen smak, bara i »en renlig klädning, som ej är ridicul eller malproper», som CLAS Juuus EKEBLAD skriver i sin dagbok. H errstrumpan va r ända fram till slutet av l 700-talet omönstrad och enfärga rl , vit eller sva rt , och ofta utförd av silk e. Vid d enna tid införd es ett randmönster m ed längsgående, genom slickning ell er färg framlriid a nde ränd er. Den avbildade h errstrumpan är blå m ed mörkare randning. Stundom var foten , såsom här , av praktiska skäl delvis utförd i starkare garn och annan färg. Till sin form voro h errstrumporna nästan raka da mstrumpan vävdes efter ben ets linjer - , och fot en fick form genom en insydd kil och en bred , rundad söm i tån. Starka r e gjorde sig d ekoren gällande i dam strumpan. Här förekomme r ej sällan en insydd kil på ben ets bå da sidor. Denna har ofta annan färg än strumpan i övrigt och är broderad m ed silke i mån ga färger . Myck e t a v d enna elegan s i strumpväg importerad es från utland et, m en en stor d el tillverkad es ock så in om lande t. Redan 1723 anlade JONAS ALSTRÖM ett stmmpväveri i Alingsås, som tidvis arbetade med nitton vävstolar. Håmaterialet till ett par fina silkesstrumpor b eräknad es vid denna tid kosta 5 daler kopparm ynt , och försäljningsvärd et sattes till 12 ~l 14 daler i samma mynt. 1746 tillverkad es i alingsåsväveriet över 2300 par strumpor. »Strumpbrodeurer skor , sömmerskor och dubblerskor äro härwid 9 », m edd elar direktion en i sin berättelse fr å n sistnämnda år. Utom i Alingsås funn os strumpfabriker bland annat i Stock holm , Södertälje och Göteborg. W. K.

112

Dams trumpa av lju sbH1tt silk e m ed g ul kil oc h fl erfärgat brod e ri, o mkrin g 1800. ({. M. 7G64. - Herrs trump a av bl å tt s ilk e m ed svart randning, 1700ta lets senare hälft. l{. M. 14(jfi2. 8

1 lR

GÖTEBORGSKA BEGRAVNTNGSSKEDAR id dop , bröllop och begravning, livets största högtider, har sedan gammalt varit brukli gt att utdela gåvor. Föremål av silver, särskilt skedar, lämnad es som fadd ergåva , skänktes till brudfolket eller förlänades som minne av den döde. Graverade inskrifter hugfäste tilldragelsen. I de rik a köpm a nss läkterna i Göteborg syn es seden att utdela b eg ravnings s k e dar ha varit högsta mod vid 1600talels slut och 1700-lal ets första årtionden. Åtminstone finnes ett stort antal skedar fr å n denna tid m ed d e karakteristiska inskrifterna och embl emen. Den avbildade skeden, enligt stämplarna förfärdigad av d en göteborgske guldsmeden ABRAHAM vVIRGMAN 1715, är ett gott exempel. Enligt inskriften vill den erinra om GEHTRUD HELLGEHS, som född es den 30 juli 1641 och dog el en 28 oktober 1715. Und er namnet är en cirkelrund kartusch , vars fält upptages av en bild föreställande ett träd , en palm, som synes s tiga upp ur dödens symbol , dödsskallen m ed korslagda b enknotor. Däröver livets krona och en latinsk inskrift, som i översättning lyder: »Allt är fåfä n glighet, m en d en rättvi se skall grönska såsom en palm ». GERTRUD HELLGERS var gift m ed hancl elsmann en och r ådmannen VOLLRATl:I THAM, svensk stamfader för den bety dand e ätten m ed d etta namn. Liksom mak en var hon född i T yskland , m en korn r eda n som flicka , 1650, till Sverige. Frå n h ennes släkt äro även a ndra begr avningsskedar bevarade - efter mak en , som dog å r 1700, efter clollern JOHANNA KHISTINAS man , handland en och ledamoten av konvojkornmissionen ABRAHAM PETEHSEN, död 1729, samt efter dottern KATAHINAS man , överinspektoren vid Stora Sjötullen , HrnnoNYMUS BERGER , ad In cl GHIPENSTEDT, clöcl ] 713. S. T . I<.

114

egravningssk cd

fi"11· GE11Tnun H E 1.1. r; 1.: 11 s,

d ö d i (iöl eb org 171 5. ({. M. :lil 59 H.

11 5

MEDELTIDA SPORRAR FHÅN LUND

porren har sedan gammalt varit känd och nyttjad i västerlandet, m en det var först under riddarväsendets blomstring under m edeltiden den blev allmänt använd. Under den äldsta medeltiden sågo sporrarna ut som den längst uppe till vänster på bilden. Från e tt par endast i horisontalplanet böjda skänklar, avsedda alt omfatta bärarens häl , utgår bakåt en kort hals , avslutad med en spets. Vi kalla sporrar a v denna typ för piksporrar. Under 1100-talet började man göra sporrar m ed skänklarna böjda även i vertikal led såsom å sporren under den förra, och härigenom uppnådde man att sporren salt bättre under anklarna. För övrigt fastgjordes sporren vid foten m edelst remmar , vilka utgingo från skänkeländarna. Piksporren kva rlevde åtminstone till 1300-talets mitt, men då hade sedan ett hundratal år en annan form, trisssporren, vunnit spridning för alt, sedan piksporren praktiskt taget kommit ur bruk, bli den allenarådande. På triss sporren var den enkla spetsen ersatt av en rörlig m å nguddig trissa , så att man istället för en enda lätt avtrubbad spets had e fått många spetsar, ett betydande framsteg i fråga om sporrens användbarhet. Vår bild visar tre med eltida triss-sporrar , av vilka de båda övre rep resentera normaltyperna under 1200till 1400-talen , m edan d en n edre m ed sin markant lå nga hals stammar från med eltid ens sista tid. Den långa halsen var avsedd att kompensera den minskning i benens rörlighet, som föranleddes av att den rustningsklädd e ryttaren vid denna tid hade även benen h elt järnklädda. Under m edeltiden voro sporrarna i viss mån ett insignium på den ridderliga värdigheten, ett förhållande , varom uttrycket )) tjäna sina sporrar» förnu erinrar. Sporrar av ädlare metall än järn och med sirater och ornament av allehanda slag voro därför ick e sällsynta. Sporrarna i Kullurens Lundafynd äro emellertid i detta avseende genomgående av mera enkelt slag. R. Bqt. lHi

i\ lede ltid a s por ra r funn a

Lund .

11 7

EN GÅVA AV KUNGLIG NÅD

Kulturens samlingar förvaras en plånbok av sva rt svinläder med Karls XII :s namnchiffer flank erat av kvistar , allt i guldpressning. Den innehå ller fyra sedelfack , de yttre med lock med spetsmönstrad kontur. I ena facket står m ed bläck, senare inskrivet: Har tillhört Döbeln på .Tonsjö (Veddige socken, Halland). Den klumpigt n eds krivna anteckningen är av aldra största värde vid utredand et av plånbokens ursprung. Den åsyftad e personen torde vara antingen EnNST FREDHIK VON DöBELN (cl . 1804) eller möjligen denn es son, JOHAN JAKOB VON DöBELN (cl. 1822 ). Den förre var sonsons son och den senare sonsons sonson till den känd e läkaren JOHAN .JAKOB DöBELIUS, 1717 adlad VON DöBELN (f. 1674, cl. 1743) . Denne var sedan 1710 m edicin e professor vid akademien i Lund och grundare av Ramlösa hälsobrunn . Det stå r om honom , att han »fann mycken nåd hos konung Carl XII und er dennes vistelse i Lund ». Genom sina stora förtjänster som läkare och kansk e speciellt som vårdare av ko nungen s och hans bussars hälsa und er deras lundavistelse erhöll han adelskap, troligen på konungens direkta till sk ynda n . Plånboken ifråga har maj estätet sannolikt som teck en på r en t p ersonlig ta cksa mhet iiverlämnat till sin Iundensiske hus - och livläk are . Som en dyrbar s läktkl enod gick sedan denna plå nbok i arv från led till led , tills d en n ågon gång p{1 1800-talet gled ut ur von Döbelnska släkten och blev annan mans egendom. 1918 återbördad es den till Lund , d enna gång som gå va till Kulturen av direktör ' "· Palm, Stockholm. W. I\.

118

J OHAN .JA COB VON O öBELN's pl ;°111ho k m ed !{ar! Xll :s 11<1m11 chiffe r. I\. M. 26!164.

119

VENETIANSKA GLAS

edan vid stulet av 1200-talet va r Venedi g el en led ande inom glas·Lill verknin gen och skulle så fö rbliva under fy ra århundraden. Gl ash y ttorn a voro förl agda till lagunön Murano. Und er 1500-talet funn os på Murano 30.000 invån are, och glassta den kund e go tt säg.as va ra en s ta t i sta ten , va rs kon stskickli ga inn evå na re omhulda des på all eha nd a sä tt. Den ä ldsta tillverkningen känner m an icke m ycket till. Med 1500-talet begynner em ell ertid d en fram ställning a v tunnväggiga h ålglas i m ån gah anda fo rmer , som vi num era tänka p å, d å det talas om ve neti anskt glas. Dess a utgöras framförallt a v glas och pokaler , vilka erhå llit form en av en trattformig s kå l m ed smalt skaft och rund fotpla tta , nu så vanlig i våra vinglas. Venetianern a voro framförallt glasblå sare och d eras produkter utmärka sig för sitt utomordentligt ·tunna glas. När under 1600-talet det gravera de glaset, som fordrad e tjockt gods, kom på modet, h a de också Ven edig sp elat ut sin roll. En m ycket omtyckt form var d et här avbildad e fl y g e lg la se t, så kallat på grund av sin a vin glika orn am ent på skaftet. Dessa vingar erhöllo ofta bisa rra form er vittnande om tillverka rens virtuos itet. Glasma ssan var i r egel ofärga d , m en färgad es också i ljust rött , grönt och blått och an vä ndes då företrädesv is till orn am ent på det ofär ga de godset. Även d et ogenom skinliga mjölkglase t kom till användning. Ett särskilt slag därav kan fili g r a ngl ase t sägas vara . Tunna trå da r av mjölkgl as smältes in i glasväggen och bilda de parallella ell er nätformi ga linjem önster såsom på den avbilda de bä garen .

S. T . I<.

120

Flygelg las samt lockbägare av filigrangla s, Vened ig. [{. M. 17051 och 2UJ07.

121

KALKDUKAR

e tex tilier , so111 enligt cer e111 011ielet stadgades vid mäss offrets fira nd e i m edeltid ens katolska kyrka , voro båd e många och av praktfull utstryrsel. Viktigast var korporalduken , palla corporalis, som , då de n icke brukades, förvarades i ett fodral. bursa corpornlis, ofta förnämt utstyrt m ed broderi er eller liknand e. På korporalduk en skedde kon se krationen av bröd et vid altaret. Kalkdukarna voro två till an talet, en mindre, palla colicis, och en större, uelwn calicis. Den mindre, som likväl ej förekom allmänt och som var utförd av dubbelt linn e draget över en styv skiva, lad es över kalkens mynning. Den större duken var av silke eller linne, i allmänhet rikt broderad , m ed en cirka 50 cm. lå ng sida. Denna täckte såväl kalk som paten, då dessa buros fram itill mässan. Vid reformation en s införand e togs m yck et av det högtid liga och lyftande i ceremonielet bort. I sa mband därm ed för minskad es också dukarnas antal. Den enda kalkduk , som den lutherska k y rkan brukar, är den s törre, den forna velum calicis, och sannolikt fingo fl era av den katolska k y rkans vela calicis fortsätta sin uppgift i den nya k yrkan . Frå n 1600- och 1700-talen finnes ett stort antal svenska kalkdukar bevarade. Materialet visar att man n edlagt en synnerlig omsorg på dukarnas utsm yckning. Ej sällan äro de gåvor till kyrkan. I allmänhet är stoffet av siden, såsom i de här avbildade, stundom dock n ågot enklare såsom vadmal, oftast broderade m ed silk e i en ell er fl era färger i schatter- eller plattsöm. En d el av d essa dukar äro alster av utländsk konstflit. De här å tergivna äro otvivelaktigt av svenskt ursprung , utförda vid 1700-talets mitt. Den övre härrör fr å n en halländsk kyrka , medan den undre en gång tillhört Villskövle kyrka i Skåne. Initialerna på denna syfta på donatorn och hans maka.

w. /{. i{alkdukar av brod er at siden, 1700-ta lct, fnln Vittskövlc och halländsk kyrka. !{. ;vr. 21491 och 10H8.

122

123

BAROCKSTOL AV »CRO\VN CHAIR , -TYP

vår ka rolinska m öbelkons t ka n m an ur stilsynpunkt i huvudsak särskilja l.venne s tilriktninga r, en itali e n s kfran s k och en e n ge l s k-h o lländ s k. Den förra gör sig en bart gälla nde i slotts- och d en förnämar e h errgårdsinteriören , m edan d en senar e satt kraftiga spå r även i prästgårdarnas samt borgar- och a llmogehemmens inrednin g. Den h ä r avbildad e stolen r epresentera r d en engelsk -h olländska s tilriktningen m ed huvudsaklig tonvikt på engelsk . Den företräder en stolty p, som torde få betra ktas såsom tillhörande högres tå nclsskiktet dock uta n elen snä va begränsning nedå t, som utmärker den italiensk-franska s tilen s möbeltyper. Den h a r sin direkta förebild i de engelska s tola r, som kallas » Crown chairs » , k ron stola r , em edan de i r yggstödets krönclekor och i frä mre tvä r slån under s itsen ha en sluten krona som clekora tionsm otiv. Upphovet till denna krondekor i d e en gelska stolarna pås tås vara , a tt m a n efter r estaura tionen 1660, då stuartarna å teruppsattes på tronen, för alt förhärliga elen n ya kungamakten så ofta som d et fanns tillfälle drog in d en slutna kungak ronan som dekora tivt m om ent. Motivet slog an ä ven hos oss, och stundom k an m a n i våra stolar av denna typ finna ett C X II, Carl XIl:s m onogram , insa tt un der kronan i ryggstödet. Ma terialet i d e svenska stola rna a v clella slag ä r i allmänhet ek, m edan förebilderna oftas t voro av valnöt eller ibland av exotiska träslag. Sitsen och r yggen ä ro ömsom flä ta de i rotting, ömsom stoppad e och klä dda . Klädseln varierade. Det förekom bå d e siden , sammet och gyllenläd er . T räet va r på de klä dda stola rna m åla t eller förgyllt eller bå d adera. Vå r stol är svartmålad m ed förgyllda detaljer , ingetdera dock ursprungligt, liksom ej h eller gyllenlädersklädseln. W . K.

124

B:11·ockstoJ nv c nge lsk-holliindsk typ, 1 iOO-tn lets hiir:jnn.

K. J\L llHl.12.

12;)

»GÅ OMKRING MED KNUDAN,,

nligt folklig trad ition va r julen slut fö rst d en 13 januari , tjugond edag Knut, och d å skulle d en k öras u t. I Skåne, framför allt i Frosta -, F ä rs- och d e östra h ärad erna brukade m an d å kas ta in jul a knud e r till varandra , »gå omkrin g m ed knuda n », som det benä mnd es i F rosta h d. Detta bruk fo rtlever ä nnu på n ågo t h åll i Skåne. Seden få r väl närmas t betraktas som ett skämt av osk yld igt slag, även om det ibland kunde uppträd a un de r n og så elaka fo rm er. Julaknuta n bes tod va nligen av en trä kloss eller ett vedträ, på vilket va r fäs tad en pa p perslapp m ed rimm ad tex t, antyd a nde a tt julen va r slut. Exempel på en d ylik vers an fö res frå n Degeberga i Skån e, d ä r seden ä nnu är leva nde : »Här komm er Knut, som kör julen ut. Vill ni inte h a m e så få r ni skicka mi g till n aboen . » P å Knutsdagens k väll sm ög m an sig fö rsikti gt till a tt kas ta m »knuta n » gen om d örren hos någon granne och så gällde det att ej bli erta ppad och fas tlagen. Om så skedd e, blev m an in-. bjuden på trakterin g och fick ta sin knuta m ed sig igen . Det an sågs vara en ä ra a lt komm a und an , liksom d et va r en skam , a tt inte få tag i kas ta ren . Men julaknutan kunde även bes tå av ett pa ket m ed skrot, lump, gaml a sk rällen , »svin arum per» och fis kben ell er t. o. m . a v gödsel. I de sen a re fa llen slä ngdes elen in av ill vilja elle1 hämnd eller av n ågon likn an de anlednin g. P å några h åll fö rekom d et, a tt julaknul an kas tades in julafton eller n yår safton och då utgjordes den va nli gen av små presenter , n ötter eller ä pplen. I Halland , dä r bruket m ed jula knutor h a r fö rekommit i de till Skåne grän sa nd e socknarna, kas tad es d e alltid in jula fton , och utgjordes vanligen av m ed halm omlind a de paket av äpplen, nötter eller kakor. P å en v icl fäs lad la pp stod en skämt sam vers jämte n amn et på elen , som skulle h a knutan. E n skämtsa m piga i Skumrn esli:\\· sn , Höks hd , Hall an d , 125

.Julaknutor av bj örk och bok fr:in Giircls hel. Ptt elen mell e rsta kvarsitta r es t er av papp ers lapp med rimmad text. K. M. 8200.

tog sig em ellertid en gång orådet före att lägga in några gamla cigarrstumpar i d en julaknuta, som var avsedd för drängen i granngården, med vilken hon var förlovad. Antingen det nu var inn eh ållet i knutan ell er den n ågot mustiga versen, som var orsaken, så slog drängen upp förlovningen. Seden att kasta in julaknutor julafton tyder på släktskap med julklappen , vilken senare brukade kasta s in p å liknande sätt. Den åsi kten har framförts , alt julklappsseden , som först vid mitten av 1700-tal et införd es fr å n Tyskland bla nd de högre stånden , erhållit sin speciell nordi ska form för överbringande! frå n de skämtsamma folkliga julgåvorna. Namnet jula knuta p ek a r direkt på samhörighet m ed julen och a tt de kastades in på julafton en a n ses vara sedens ursprungsform. Att bruk et p å sina h åll förlagts till tjugondedag Knut b eror möjli gen på en folklig association m ellan namnet Knut och »knula ». Men man skulle också kunna tänka sig att ordet julaknuta har kommit att beteckna två likartade företeelser m ed likn a nd e ursprung, vilka varit förlagda till olika tidpunkter. H. N. 127

VILLAPPA-SKOTT A u H A R ALD N ILSS ON

enna uppsa ts avser ej a tt utgöra en uttömmande und ersöknin g av vad som p å syd sven skt folkm ål k all as l a pp s k o tt eller v ill a pp as k o tt uta n har n ä rmast tillk ommit m ed a nledning av en film , som uppta gits a v Kulturen i Sydh a ll a n d och som visa r hur en ä nnu levande »trollka rl » skjuter bort ett lappsk ott.

Skjutnin g vid olika tider och av olik a a nledningar h a r spela t en stor roll i folkets tro och sed , och h a r ick e minst inom folkm edi cinen h aft en fra mträ d a nd e pla ts. I d et sen a re falle t h a r de t va rit fråga om a tt »skjuta b ort » en sjukdom , som m a n få tt sig påsä n d gen om trolldom ell er gen om övern a turliga m a kter. De lta tillgick va nligen så, a lt en »klok » sköt öve r den sjuke eller över d en sjuka lemm en . I Sydsverige h a r denn a beh a ndlin gsm etod fra m fö r allt kommi t till a n vän d nin g vid så dan a , sjukdom a r , som m a n ansåg vara föro rsak ade av l a p ps k o tt ell er v ill a ppa s k o tt. F ör k orthetens skull a n vänd es i fort sättnin gen den förra b en ä mningen även om d en sen a re va rit m era allmän . Ma n trodd e n ä mli gen a lt vissa, i sy nn erhet h as ti gt utbry ta nd e sjukdom a r, h a de sin orsa k i d ylika elle r likn a nd e sk ott, ell er som d en kl ok es diagnos vid såda n a tillfäll en bruk ade lyda : den eller den »h a r få tt vill appaskotl ». I detta sa mm a nha n g bör på p ekas , a tt även d j ur kund e r å ka ut h ä r fö r, fas tä n m å h ä nd a mindre ofta. Tron på sko tt frå n övern a turliga makter såsom orsak till sjukdom a r ä r urgamm a l och vid a spridd och p å trä ffa s r ed an i H om eros' lli ad. I Ga ml a T es ta m ente t ta las om g l ö d a nd e 128

skott, som flyga om dagen och om natten , samt om onds kan s pilar m. m. Hur den kloke bar sig åt för att konstatera om en sjukdom var orsakad av lappskott vet man ej m ycket om. I ett fall från början av 1600-talet berättas det, att han undersökte de sjukas kläder. Voro de röda, var det lappskott, men voro de vita, var det en annan sjukdom. Verkan av lappskott kund e även visa sig som svarta eller blå prickar som efter ett hagelskott. De brukade inte synas förrän d en 3:dje dagen sen man blivit sjuk. Att det inte var lätt att avgöra om sjukdomen härrörde från lappskott förstår man därav, att den av detta orsakade sjukdomen kunde visa nästan vilka symptom som helst. Den kunde y ttra sig som bulnader m ed värk eller sår på armar och b en eller ömhet i h ela kroppen , allmänt illamående, ryggskott , gikt, värk i armar och ben m. m. I allmänhet ansågs kanske hastigt påkommen värk av ena eller andra slaget vara den vanligaste följden av lappskott. Det var i varje fall ingen sjukdom som hade sitt upphov i så att säga naturliga orsaker. Och vilken sjukdom hade väl det enligt folkmedicinska begrepp ? Den hade uppkommit genom å tgörande av n ågon trollkarl eller häxa , som av egna motiv eller p å uppdrag av annan p erson ville komm a n ågon till livs. Men lappskott behövde inte tvunge t vara avse tt för n ågon bestämd person eller visst krea tur , utan det kund e även vara utsänt på m åfå. Den som k om ivägen för det blev träffad. En passu s ur en besvärjelseformel frå n Värend säger härom: »Trollkarlen gick å t skogen att skjuta .Tag skall skjuta folk och jag ska ll skjuta fä ehvad som före ä. » Den vanligaste benämningen p å detta magiska skott är den ovan anförda, lappskott eller villappaskott, av vilka den senare formen förekommer i fl era olika variationer. Som exempel h ä rpå ka n nämnas : vil:'tpaskott, vilarpaskott, villapta9

129

skott, villaboskott (Sml) och vildapelskott (Bl). Det kallades även bara skott (Ög) eller skottet (Bl) samt onneskott (Sml), finn s kott e t (Ög) och trollskott m. m . Bland benämningar på lappskott i övriga nordiska länder kan anföras trull es kud och e ll es kud. Beträffande trollskott är d et inte säkert, alt m an i allmänhet får sätta likhetsteck en m ellan detta och lappskott. I-IYLTEN - CAVALLIUS framh åller visserligen, att d en slags trolld om som eljest benämnes troll skott i Värendsmålet även kallas villappaskott »vildlapparnas » skott. Det förefaller em ellertid som om ordet trollskott d els k a n ha en vidare b etyd else, som även innefa ttar lappskott, och dels kan beteckna ett annat s la g av ma giska skott. Hur härm ed förhåller sig är svå rt att bes tämt avgöra , och benämningarna ha nog i allmänh et använts uta n att be teckna någon artskillnad. Det spelade inte h eller n ågon större roll vad det kunde vara för skillnad på de olika skotten eller hur de benämnd es, eftersom de därav uppkomna sjukdomarna behandlades på ena handa sä tt. Det var inte h eller lätt för den kloke att avgöra vad för slags skott han skulle skjuta bort. Att det var skott, det visste han däremot säkert. För alla eventualiteter uppräkna besvärjelseformlerna därför ofta ett flertal olika skott, varpå följande frå n Värends-trakten hämtade formel utgör exempel: »Jag skjuter bort: Troll-skott Villappa-skott Måna-skott Skäppe-skott Grissle-skott L' gnqvas ta-skott .Jord-skott Sol-skott af hvad slag de t vara må . l (namn etc.) ». Ordet l apps kott påträffas första gången i handlingar frå n 15()9, där det tala s om en sign ersk a , som läste för trollskott 130

Bild 1. Ett uppslag

l\ulturcns svartkonsthok från 1700-talct, nordöstra Skåne. IC M. 488.

och lappskott. Nästa gång det möter oss är 1626, vilket förut omnämnts i samband m ed hur en klok bar sig å t att bestämma att en sjukdom var orsakad av lappskott. Det får väl anses troligt att lappskott har fått sitt namn efter lapparna , som å tminston e i senare tid er ansågos vara i särskilt hög grad trollkunniga . I domböcker från Värend från början av 1600-talet benä mn es trolldom ibland även lapp e ri , och lappar e och lapp e r s ka nyttjas såso m en »lättare » beteckning för trollkarl och trollkona. Det tidigaste belägget för ordet lappare daterar sig till 1571 , då ordet brukas i betydelsen fuskare och bönhas. Något senare användes lappare och lapperska som benämning på manlig och kvinnlig kvacks alvare. Ordens betydelse av trollkarl och trollkona daterar s ig som ovan nämnts till början av 1600-talet. I Skåne och även i Småland trodd e man på flera håll, att det var lappar och finnar , som sköto lappskolt på folket n ere 131

Bild 2. Den klok e und ersöker den sjukes arm. - Denna och följande bilder iiro ur Kulturens filmupptagning i Sydhalland av en r e konstruktion av lappskott.

i Sydsverige. Ett sådant skott kund e nämligen gå hur lå ngt som h elst. Man hade t. o. m. för sig på vissa håll , alt hela d et övriga Sverige en gång betalat skatt till lapparna för att inte bli fördärvade av dem. Att man i södra Sverige styrktes i sin tro på lapparnas trolldomsförm åga därtill bidrog säkert i hög grad , att lapparna eller lapplänningarna, som man kallad e dem , iinnu så sent som i slutet av 1800-lalet drogo omkring i sydsvensk a bygder, varvid de ofta livnärd e sig genom utiivand e av signerier och trolldom. Vilken del lapparna än haft i uppkomsten av ordet lapp skott, så ha i alla fall trollkarlarna och häx orna i södra Sverige lärt sig att fullt behärska d etta slags trolldom , vilket framgår av den miingd h erättelser härom , som ännu iiro levande. 132

Bild 3. Den sjuke, pla cc 1·ad p ii en stol i dörröppningc 11 , fftr naglarna klippta på vänstra hand en s fingrar.

Särskilt ulmärkande för d en sjukdom , som orsakades av lappskott, var, att den kom has tigt som en stickande smärta eller h å ll , att man ofta fick den när man var ute i fria luften och då i synnerhet om våren (och hösten ). En ännu levande sydsvensk trollkarl säger, att lappskott kommer i horr evinden (virvelvinden) eller rättare att virvelvinden är en form av lappskott. I Dalarna benämnes virvelvinden ibland lrull vind. Den ås ikten att virvelvinden är elt lappskott har förövrigt förekommit på m ånga håll. När en av EVA WIGSTRÖMS meddelare skall beskriva lappskott, gör hon det med följande ord, som ge en målande beskrivning av en virvelvind: »De hvirfla rundt fr ån marken och upp i luften , så sand , strå och stickor fara m ed som i värsta blåst, fast det kan vara så lugnt att ej ett gräs nickar» . 133

Bild 4. Diirefter klipper den kloke iivcn av d e link ve ntens naglar på högra fo te ns lf1r.

Mot horrevinden kunde man skydda sig genom att kasta en kniv eller annat stål i vinden eller h elt enk elt bara genom att spotta »tvi » och mumla ett »Gud bevare » eller n ågo t likna nde. Det fanns även fl era a ndra sky ddsmed el. Men lappskott kund e även visa sig på a ndra sält. En trollkunnig jägare i nordöstra Skåne mötte en gång på en frus en insjö ett lappskott, som kom rulland e i form av en bikupa. Eftersom han nu var trollkunnig, slog h a n till bikupan m ed handen , så a tt den rullad e tillbaka igen till den , som skickat ut lappskottet. I allmänhet tog lappskott inte till döds utan man kunde åter bli bra, om man vidtog d e riktiga å tgärd erna. Vari d essa b es tod kommer jag till längre fr a m. Trollkarlen, som sänd e ut lappskottet, kund e bes tämma var d e t skulle träffa och hur kraftigt det skulle ta , om det skull e vara ögonblickligen 134

Bild 5. De n kl o k e sa mlar sedan nag larn a i ena hand e n för att h iilla d e m i böss pipan.

dödande eller om det skulle dröja vissa å r innan döde n följd e eller om offret endast skulle h a en minnesbeta . Allt d etta b erodde på hur lappskoltet ulsändes och på kraften hos den därvid a nvända besvä rjelseform eln. Av h elt naturliga skäl vet man betydligt mindre om hur det tillgick att utsända lappskott än hur man förfor, när man skulle skjuta bort sådana. Det finn s doc k även n ågra uppgifter om hur de utsändes. Den förut nämnde syd sven ske trollkarlen berältar, a tt man inte behövde n ågon bössa, när man skulle skicka ut ett lapp skott, om man var riktigt »säker». Då kunde man bara lägga ett par halm strå n eller stickor i kors i fl a ta handen och sedan blåsa bort d em und er uttalande av en besvärjelseformel. Men hur d en lyder h ar jag aldrig lycka ts få veta. Ett a nnat sätt att skjuta lappskott, som enligt DOBEN även 135

Bild 6.

Även 1i;igot av d e n sjukes h :'.ir skulle va ra m ed i laddningen, och d e n kl o ke klipp e r av d e lta i p a ti enten s na ck e.

brukats av lapparna, utfördes enligt den i primitiva förhållan d en över h ela världen utbredda åsikte n, att vad som drabbar p ersonen s avbild även drabbar personen själv. Man kunde således skada ell er döda en människa genom a tt på en vägg eller ett träd eller annat föremål rita en bild av h enne, eller också tillverka en avbild av trä , lera eller annat material och så skjuta på denna . På samma sätt och p å samma ställe som skottet, m ed pilar, kula, hagel eller a nna n la ddning, träffade bilden , p å samma sätt träffades den avsedda personen. Som laddning eller i ställ et för annan laddning kunde bland haglet stundom användas ärter, som hade växt upp i en dödskalle. En sådan lå nade m a n på k yrkogå rd en p å viss tid , m en d et gällde att säkert återlämna den inom den b es tämda tiden. Annars kunde d et gå m yck et illa. Men det räckte inte b ara m ed skjutningen utan man skulle läsa en besvärjelse samtidigt. I PETTER JOHAN JOHANNESSONS 136

Uild 7. e n d ö r röppnin g, so m vetter m o t norr , s iltc r d e n sjuke m ed a n d e n klo k e s kjute r bo rt la pps k ottc t m ed b össa n und er hono m .

sva rtkonstbok omta las, a tt man fö re skottets av lossande skulle nä mna namnet på person er, som m an avsåge a lt trä ffa , samt »fad ersn amnet och sedan de 3 s tora gub barn as namn ». Vä l närmast en varia nt av ovan b eskrivna sätt a tt skjuta la ppskott var, a tt trollka rlen i en brunn eller en kittel m ed vatten fra mm an a d e bilden a v den person , som skulle skjutas, och att skjutningen utfördes mot denna bild. E n skildring av d etta tillvägagån gssätt ha vi i OLOF HöGBERGS kullurhistorisk a skildring Den stor a vreden , d är den finsk e trollkarlen Anton framma nar bilden av offret, la ppen Åsele-Pålle, i ett kar m ed vatten , som står i k ä llar en. Dä rpå lå ter h an lappojken Emanuel, d en bliva nde präs ten , skjuta på bilden . Hä r ä r det närmas t fråga om en slags television, då det inte ba ra ä r personen s bild uta n hela scenen m ed la ppkå ta och omgivningar m . rn ., som synes i vattnet. I HöGBERGS skildring fö rekommer ä nnu en form ::iv la pp-

137

skott, eller k anske trollskott , omnämnd m era i förbigående. Samtidigt som lappojken Emanuel står beredd att skjuta sitt skott i vattnet, ser han hur han s offer, la ppen Åsele-På lle, står m ed sitt armborst i handen och ser sig ikring i luften för att skjuta ett skott på h onom själv. Det gäller bara vem som skjuter först. Det har r edan omtalats hur trollkarl en kunde gå ut i skogen och på måfå lossa sina lappskott i luften , d å d e träffad e den som kom ivägen. Träffade inte lappskotte t av n ågon anledning den person , som skulle ha d et, var d et synd om trollk a rlen , för d å kom skottet tillbaka och träffade honom själv. Men sådant kund e endast h ä nda om båda parter voro invigda i h emliga konster. Det förefaller nä stan som om det vore lätta re att sända ut ett lappskott än att reparera dess följder , och så var n og även förhållandet. För a tt bota d en som få tt lappskotlen b ehövde man inte nödvändigt anlita någo n klok gumma eller gubbe, även om så oftast var fallet , uta n detta kund e utföras av vem som hel st, som visste hur d et skulle gå till. Däremot fanns det ett a nn a t nästan oeft ergivligt villkor, nämligen att elen som botade sjä lv skulle h a haft lappskott och blivit botad. Det vanligaste botemedlet var skjutning, men man a nvänd e sig ibl a nd även av läsning, s töpning , mätning eller röknin g m ed lindbark eller m ed h å r och ä lva-näver. Någon gång brukad e ma n t. o. m. så enkla medel som linfrögröt och plåster. Att ännu andra med el, utom de nämnda , kunde komma till användning visar n edanståend e ordination, hämtad ur en opublicerad sva rtkonstbok fr å n 1700-talets mitt, som finnes i Kulturens ägo: » Willappa skott att (läkia ) : få nga en fog ell, som kallas snöö konge, bintt honom och skiut h onom i hiäll , lätt dryppa 3 blodz droppar i såhret, läg (g) sedan wargaister äfuen som plåster wed , så blir dett hellatt. » Läsning över d en sjuke som botem edel kunde utföras så väl ute som inne und er iakttagande av vissa ceremonier. Som exempel. på därvid använda besvärjels efo rml er kan följande 138

Bild 8. Skottet har gt1tt och pati e nten gör s ig i ordning för h emfärd . Den kloke gör k orsteckc n ÖYcr h o nom till skydd på färden.

anföras efte r EVA \i\TI GSTH ÖM: »Der kom 3 finnar östa n öfver landet, gjorde åt h orreskott, trollskolt, hjerteskott, lappskott, h elskotl, tarms kolt. Jag ska ll göra å t a lla de skott jag kan, i Guds fade rs, Guds sons och Gud den helige Andes n a mn. Amen , amen, amen. Fader vå r 3 ggr. välsignelsen 3 ggr . » Skjutning över den sjuke var som n ä mnts det vanligast förekommand e botemed let fö r de av lappskott or sakade sjukdomarna och den utfördes på m ånga olika säll. Till de mest ursprungliga sätten få r räknas, alt man sköt över den sjuke med en pilbåge förfärdigad av en »pileklynga » varvid man använde sig av en fl ygrönnspil m ed å ngerstå l till spets. Detta botem edel ha r a nvänts i Småland. En variation härav, känd frå n sa mm a la ndsk ap, är a tt m ed a rmborst skjuta nio pilar av ale eller av nio slags fruktbärande träd mot det sjuka ställe t. 139

Talet nio spelar här såväl som inom andra områden av folklig magi en s tor roll och likaså fruktbärande träd. När man sköt m ed bössa , använd e man även ofta nio pinnar av fruktbärand e träd som laddning, ibland tillsammans m ed nio solvhankar och nio pepparkorn. Men man kund e också ladda enba rt med krut eller m ed naglar och h å r av den sjuke eller med ångerstå l. Skjutningen försiggick m es tadels utomhus men ibland även inne. Om den sjuke var för svag att gå upp kunde man t. o. m. skjuta över sängen i väggen. Annars placerades han i en dörröppning, som vette å t n orr. När m an sköt ute, var det vanligt att den sjuke fick stå eller li gga på en jordfast sten belägen norr om huse t. Men han kund e även få taga plats på ett brunnskar eller t. o. m . i en brunn. På somliga ställen sköt man fyra skott över den sjuke, ett i varje väderstreck. Vanligen fick det dock räcka med ett skott. Ur den ovan nämnda , Kulturen tillhöriga , svartkon stboken anföres här en beskrivning över hur det gick till , när m a n sköt bort lappskott: » Villappa

skott:

När man vell siuta bort villappa-skott, (skall) man hafva arfva sell (silver) i bössan; åck man skall siuta 3 skott ock (ha) 3 hittar till hvari e sko l.t ; den siuke skall vara fastande ock tigande ock ligga på en jord fast sten nor om husen. » Härpå följer besvärjelsefo rmeln, som finnes i två nästan likalyda nde versioner: ».Jag skiuter bortt Knif' skott Sylskott Trollskott för sott o mott o blott o villapaskolt och all slags skot Siuter Jag Bortt och Dätt under En Jord fast sten och ingen man Till men ». Som avslutning på d enna summariska och ofullständiga skildring av lappskott anföres nu en beskrivning av hur ett lappskott sköts bort efter en berättelse av den, som utförde 140

skjutningen och som berättat det för förfatlaren . Själva besvärjelseformeln har han ej velat omtala. Själv fick han lappskott i sin bardom, vilket botades av den vida kände kloke, ANDERS HANSSON i Fuelt i Halla ryd sn , Små land. »Där va r en brorson till mig, som fick lappskott. Han var då en 11- 12 år gammal. Så ville h a ns föräldrar , a tt jag skulle komma dit å bota det. Men jag sa: Jag kommer inte förrän om tre dagar för innan gör det ingen n ytta . Det var en käring som bodde i grannbyn , som hade skjutit det, å jag visste ju vem det va r. Hon h ette H elena , å det var en riktig häxa. Eftersom jag var så nära i släkt m ed pågen , kunde jag inte reda upp skjutningen ensam , utan jag fick skicka bud efter en som hette Vinge-Kal. Han ville inte gärna va ra med, för han var läsare, m en så kom h an likavä l, å så ordna vi upp'et. Först tog jag å skar å pågens n agla r. Jag börja på den högra tummen , å sen tog jag lån gfin gern, •å så de andra fingrarna. Sen skar jag på den vänstra stortån å så på de a ndra tärna. Sen tog jag på den vänstra handen på samma sätt å så på den högra fo ten. - Då blev det som ett kors. Sen tog jag litet h å r också, å så ladda jag bössan med alltsamman å lade i dubbel fö rla ddning. När det var gjort, satte vi pågen på en stol m ed r yggen utå t i en dörröppning, som vette å t n orr. Sen stack jag bössan m ellan benen på honom å under stolen å sköt. Skottet det snurra åstad , å vi kunde se hur det gick fram , fö r där blev ett sådant »vär stråg » (ungefär = virvelvind) så träna böjde sig ner mot jorden . F örst gick skottet med vind ett stycke, m en sen vände det å gick mo t vinden. A de gick över tre mil, fö r så lå ngt var det dit där käringen bodde. Käringen satt vid kakelugnen å hade sin tösatös (dotterdotter ) på knäet. När skottet det kom , så trilla kä ringen på ugnen å de fingo ta tösen för hon inte skulle bränna sig. Kä rin gen svimma av å de fingo ösa vatten på huvud et på 14 1

henne i flera timma r innan h on 'ble te m at' (inna n h on vakn ade till liv) . Sen fic k h on ligga över tre m å na der. Efter en tid kom k ä rin gen h em till vårt, å då ber ä tta h on a tt h on va rit sjuk. Då gav jag h enne förs t lre glas cogn ac å sen fråga jag h enne om det inte va r på den å elen dagen å vid d en å d en tiden , som h on blitt sjuk. 'J o, det va r det ju', sa käringen . Då sa ja, a tt hon s kulle inte bry s ig om att skicka ut n å gra lappskolt på mina släklningar eller bära sig dumt å t. Det skulle h on ba ra få igen , fö r d et va r jag som skicka t tillba k a la ppskotte t. Å gjorde hon d e en gång till, så skulle h on få så pass, så h on skulle ligga lik. Sen d en betan, så gjorde h on a ldrig oss n å'n fö rtret. ,,

142

BI SLAG

Nordtyskland var det mot slutet av m edeltiden vanligt, att husen i städerna vid ingå ngen från gatan hade ett par med trappan sa mmanbyggda bänkar, på vilka husets folk efter dagens arbete kunde slå sig n ed. I begynnelsen sm å och enkla bihang till husfasad en utv ecklades de efiter hand i en del städer till stora balustradförsedda altaner, som upptogo husets hela bredd och därigenom bl evo ett m ycket framträdand e element i gatubilden. Från T ys kland kom seden att ha sådana utbyggnader till de av tysk stadskultur påverkade städerna i Skandinavien och Ostbalticum. Benämningen på dessa bihang var i Tyskland ett ord i Liibeck 1333 bisclagh som på modärn tyska blivit Be is c h 1ag. I det svenska m edeltidssprå ket synes n ågo t motsvarande ord icke vara påvisa t, m en det kan näppeligen ha saknats. RIETZ Ordbok över svenska allmogespråket har ordet bis lag= »förstugukvist; med si ttbänkar försett Läckt utbygge över huvudin gången till en mansbyggnad ». Såväl i danskan som norskan förekommer orde t bislag fortfarande med betydelsen förstukvist. De äldre bislagen kännetecknades av d e båda poster , som med skådesidan åt ga tan bildade d et yttre stödet för bänksätena, vilka m ed sin andra ända voro fästa i husväggen. Posterna tord e äldst ha varit av trä , m en ganska snart blev sten d et vanliga materialet. I regel voro d e m er ell er mindre rikt utsirade, antingen m ed husägarens vapen ell er bomärke, ell er m ed fi gurer, såsom den vackra bislagspost i Museum för Hamburgische Geschichte fr å n omkr. 1430, som framställer S:t Göran och draken.

143

Bislagsstenar från 16:12 funna i Lund. K. M. 39064 och 39272 .

I de nordiska länderna synas relikter av dessa verandornas föregångare tills vidare endast vara påvisade i Danmark och f. d. danskt område. Något större antal är det emellertid icke fråga om. Ett par bislagsposter från år 1521 vid det nu nedrivna »Kung Hans hus» i Aalborg äro sedan länge flyttade från sina ursprungliga platser, men i Köge framför dörren till huset Kirkestraede n:r 112 stå de båda bislagsposterna ännu kvar. Flera exempel på bevarade poster skulle kunna uppräknas. I Skåne har museet i Ystad ett antal bislagsposter från staden, däribland en med årtalet 1617 och borgmästaren CLAUS SANDERSENS namn och bomärke. I Lund ha minnesmärken av detta slag varit okända ända till år 1938, då ett par bislagsposter anträffades på tomten n:r 5 i kvarteret Glambeck, där nu Sagahuset srtår . Den ena hade kommit i dagen vid en mindre grävning på tomten för en del år sedan och sedan dess legat i gårdsplanens sten läggning. Den andra hittades sönder-

144

c--- - - -- :'

150 ' ' ''

100

: 0 (,11.

R Bql.

Uppm iilnin gs ritnin gar av d e lund e n s is ka bi slagss tc n a rn a.

slagen i grund en till en gårdslä nga , vilken likso m övriga byggn ad er på tomten vå ren 1938 fi ck lä mn a pla ts fö r Saga huset. Båd a p os terna h a a v byggmä sta re H ARRY KARLSSON, Lund , lämna ts som gåva till Kulturen. P os tern as s torlek och utseende fra mgå r a Y bildern a. Bådn äro hu gg na av sa nd s ten . Dek orerin g och in skrifter vi sa klart , a tt de en gå ng stå tt so m pend a nter i ett och sa mm a bislag. Nötnin gsy tor på båda p os tern as skå desid or a ntyda , a tt d e n ågon tid lega t so m trapps ten a r , och m ed d enn a a nvä ndning sa mm a nhä n ga a ntagligen d e oregelbundna h ål, so m på sk å desidorn a ä ro borrade in unge fä r till sten a rnas h a lva tjocklek , tre i den vä n stra och två i d en högra pos ten . Dä remot ä r e tt h å l, som i va rd era pos ten ä r borrat milt gen om den n edre kartusch en, säkerli gen ursprunglig t. De t gå r gen om sten en s h ela tjocklek , ä r om sorgsfullt inhugge t och h a r k va dra tisk gen om sk ä rning. Förm odligen h a dessa bå da h å l varit avsedd a 10

145

för ett par järnstänger, som förenat posterna med husväggen och på vilka ett par säten kunna ha vilat. Den tomt, där de båda bislagsposterna påträffats, har enligt GUNNAR CARLQUIST en gång tillhört det större prästgillet i Lund , Sodalitium majus. Ar 1560 uppläts den åt den bekante JON TuRSEN och såldes senare 1603 till dåvarande lensmannen på Landskrona CHRISTIAN BARNEKOW . Dennes son HANS BARNEKOW till Wittskövle sålde 1624 tomten till sin fogde HANS NIELSON, och det är tydligen dennes namn, som står på den vänstra posten. Att motsvarande fält på den högra stenen, som måste ha varit avsett för en hustru, är tomt, kan knappast bero på något annat än att HANS NIELSON icke fått någon sådan så länge han ägde gå rden. R. Bqt. 14()

HIRSCHFÄNGARE

akten är ett av människans äldsta näringsfång, men den är också sedan gammalt ett nöje och en sport för dem, som fångats av dess tjusning. Vi känna väl till , hur högt medel tidens kungar och riddare skattade jakten m ed falk, och lika välbekant är d en roll, rävjakterna spela för den högre engelska societeten. Just såsom viktig del av umgängeslivet blev jakten en faktor sä rskilt i Tyskland med dess många furstehov , och de y ttre former , varunder den bedrevs vid h oven , blevo normgivande även för mindre förnäma kretsar. Betecknande var den vikt man lade vid det yttre skenet - väl i alla tider h errar nimrodars svaga sida - och en väsentlig detalj i jakttillställningen var därför den stund, då det samlade jaktsällskapet und er tutande i jakthornen paraderade inför beundrande damer och en skådelysten folkhop. Det var således icke underligt, om de bålde jägarna ville se så manhaftiga och granna ut som möjligt, och den lyx, som utvecklades i jägarutrustningen , var på sina håll avsevärd. I Tyskland, där vildsvin och hjort var det oftast jagade storviltet, hörde till denna utrustning ett garnityr av hirschfängare, jaktkniv m ed bestick , väskor , horn m. fl. delar. Om denna sida av gångna Liders liv minner den rad av hirschfängar e, som ingå r i Kulturens vapensamling och som vi här skola ägna några bilder. Dess allra flesta exemplar torde vara av tyskt ursprung. Samlingen visar vanlig medelstandard hos dessa vapen under 1600- och framförallt under 1700-talet, dit d en till större delen hör. En hirschfängare är från 1800-talet och tillverkad av Fr. Neeff & Söhne i Solingen. Hirschfängaren - benämningen är direkt övertagen från tyskan , där Hirsch betyder hjort - är ett sidogevär, som till föregångare har det medeltida jaklsvärdet, vilket i sin tur kan

147

Bild 1. Vild sv in sj a kt på 175 0-t a lc t. ;\! a nn en t. h . a n vii nd cr e n hi rsc h fa nga r c. Det a lj av d et i1 s id . 2:1 av b ild a de faj a n sfo t c t fd1 11 R ö1 ·stra 11cl .

h ä rledas ur germa n ern as urga ml a korta och en eggad e svärd , den s. k . scr a m asaxen . Hirsch fä n ga ren a n vänd es fö r a tt ge ett n edlag t eller få n ga t ja ktby te n å des töten . Vid den fa rli ga jakten på vildsvin kund e den ock så anvä nd as till fö r sva r m ot ett aggr ess ivt djur . 148

Bild 2. 1-Iirsc hfiingare fr å n 1600- och 1700-talcn. Den sista i r ad en med b a lj a oc h matbestick. !{. M . 132!H , l :l310 , 13 309, 13:l0 1 oc h 28984.

Klingan på en hirschfänga r e var ännu vid 1600-ta lels börja n i regel rak och tä mli gen lå ng, m en und er å rhundradets lopp minskas lä ngde n , så att vapn et erhå ll er el en ka r aktär av m ellantin g mellan värja och dolk , som det senare bibehållit, och samtidig t blir del alltmera vanligt m ed sabelböjd a klingor , 149

Bild 3 och 4. Hirschfiingarefåsten från

FHEllHIK

I:s tid . I{. i\1. 8036 oc h 13309.

s. k. pandurer. I Kulturens samling är antalet raka och antalet böjda klingor ungefär lika stort. Klingorna äro m estadels dekorerade med etsade mönster, ofta även m ed bilder av jäga re eller villebråd - hjortar och vildsvin - och t. o. m. h ela jaktscener. Inskrifter av skilda slag förekomma också. En klinga har den p å ett vapen något överraskande sentensen »Amor vincit omina » (kärleken övervinner allt) , m en den kanske uttrycker en av jägarens önskningar i likhet m ed den vanliga strofen »Jagen und viel Fangen , Dar zu hab ich verlangen », ell er , som den är utformad på en annan av Kulturens hirschfänga re : »Ein Jäger hatt all zeit Ver150

Bild 5 och 6. Hirschfiinga rcfästcn av rokokoform. I\. M. 13 30 1 och 28984.

langen Mitt wennig Mi.ihe Viel zu fangen ». Annars äro inskrifterna av den allmänna sort, som man finn er på alla slag av blanka vapen. Vi ha den fromma önskningen »Soli deo gloria » (å t Gud allena äran) , den militära sen tensen »In ter Arma Seilent Leges » (i krig tiga lagarna) och den manande »Nec Temere Nec Timide » (Icke utan skäl, icke heller fegt), som står tillsamm a ns m ed den kanske icke sällan välbehövliga uppma ningen »Courage avec l'esprit» (mod med omdöme). P å en klinga står de preussiska kungarnas devis NON SOLI CEDIT (han vik er icke ens för solen) och ME FECIT POTSDAM, vilket betyder, a tt den tillverkats i den jaktälskande Fredrik 151

Bild 7. Ets nin gar pi'i hirsc h fiin ga r c klin go r, j a kthild er sa mt e n ))PAN D U R )). I\. M. I ~10 6 2 , 2(iu 83 oc h 28 \J S.i.

d en stores beka nta stad . Inskriften \Vrn A BR UK p å en klin ga a nger , alt d en ä r av svensk till verkning. P å fl era klingor fö r ekomm a ord en VIVA T PAN DVR eller blo tt PAN D VR, i r0gel tillsa mm a ns med bild en a v en kriga r e a v tyd li gt ös teuropeiskt utseend e. Pa ndur va r, som reda n n ä mnts, en benii mnin g på den krokböjda hirsc h fä n ga reklin ga n , men VfVAT P AN DVH tord e böra upp fa tta s so m en h yllning å t de m yck et berömd a pa ndu rern a , elt [1r 17 4 1 up psa tt slovenskt regem e nte av s torviixla och djiirva kri ga re, till stor d el f. d . röva re. På en klin ga ha r pa ndure n följ a nd e m a rtiali ska under skrifter : »Ic h h alte gra vitae l marsc h ier Sc hritt vo r Sch ritt» »Kom ic h a n m ein en Feind so m ach Ich E in en Schnitt». F äs tena på de äldre hir sch fä nga rna avv ika knappas t frå n fäs ten a på sa mti da vä rjor , m en und er 1600-ta lets lopp h a r m an h elt över gå tt till sabelfäs te n, karakteri serad e a v a tt k a velns överd el är böjd fram å t. P a rerstå ng sa kn as sä ll a n , oc h h a ndbygel ä r icke ovanli g. E n deta lj , so m sä lla n sa kn as på d e yngre hirsc hfän ga rn a, iir el en lilla n ed å tböjda pa rerplå ten på utsidan , va rs utvec kling ur d e gamla värjfä s ten as p a rerrin g väl k an följas på mu see ts hirsch fä n ga re. I ;) 2

Ett omtyckt material för kaveln har varit hjorthorn, m en även oxhorn har ofta kommit till användning. Beslagen äro på enklare vapen av järn , m en så snart det h a r ställts större krav på prydlighet har man använt mässing, förgylld eller försilvrad , eller ännu ädlare metaller, såsom i det veritabla presentvapnet bild 6, där h ela fästet är av silver. Fästen av dessa m etaller äro i r egel rikt utsirade m ed gjutna ornament och bilder, i Kulturens sam ling främst representerande stilarna r egence och rokoko. Parerplåten, som erbjöd den störs ta y tan, sm yckas ofta av h ela jak tscen er , där hundar jaga hjortar eller slåss m ed vildsvin , och även antikens ja ktgudomlighe ter äro repr esenterade: Apollo, som i lugn och frid spela r på lyr a för n ågra vilda djur, och, på ett annat vapen, Diana, som under skydd av en vaksam hund ligger och sover under ett träd. För övrigt vimlar det av hjortar, vildsvin och jägare p å dessa fästen. En sär skilt omtyckt fästetyp syn es h a varit den, där kaveln ä r utformad till en hjo rtfot såsom på bild 5 och 6. I hirschfängarbalja n fanns i r egel på yttersidan placerade slidor för bestick av kniv, gaffel eller andra verktyg. Kulturen äger endast ett få tal sådana baljor, men de äro alla försedda med bestick, såsom exempelvis baljan bild 2, so m h a r kniv och gaffel. R. Bql.

l ö3

HEDOGÖHELSE FÖH KULTUHHISTOHISKA FÖHENINGENS FÖH SÖDRA SVEHIGE VEHKSAMHET 1938-1939

Styrelsen har den smärtsamma plikten att tillkännagiva , att Kulturhistoriska museets skapare, en av stiftarna av Kulturhistoriska föreningen för Södra Sverige och dess mångårige sekreterare, förre intendenten, filosofie hedersdoktorn m. m. GEORG J :SON KAH.LIN den 16 maj avgått med döden. I d et svenska museiväsendets historia kommer doktor Karlins namn alltid att nämnas bland banbrytarnas. Under m er än ett halvt sekel ägnade han med outtröttlig energi alla sina krafter åt en samlingsverksamhet, som omfattade den mänskliga odlingens alla för en museiman gripbara sidor. Han kände inga gränser för sitt mål och ej heller för sin vilja. Där sådana gränser reste sig, fann han nya vägar, och voro hindren oöverkomliga underkastade han sig likväl icke. Kulturhistoriska museet, dess syftemål och dess väldiga samlingar bära vittne därom. Som ett genom tiderna bestående äreminne över en sällsynt helgjuten mannagärning kommer därför hans skapelse att kvarstå. Att värna detta minn e är en av Kulturhistoriska föreningens högsta uppgifter.

154

KULTURHISTORISKA FÖRENINGENS STYRELSE OCH REVISORER.

LEDAMÖTEH,

ulturhistoriska föreningen åtnjuter alltjämt förmånen att såsom sin beskyddare få räkna HANS MAJ :T KONUNG GUSTAV V.

Hedersledamöter: H. K. H. Kronprinsen. Friherre Nils Djurklou, Malmö. Generaldirektör Ole Olsen, Hellerup. Direktör Falk Simon, Göteborg. tBankdirektör C. E. Svensson, Göteborg. f. Landstingsman Johan Thygesen, Lund. tKonsul W. Westrup, Rydsgård. Ständiga ledamöter på grund av särskilda förtjänster: Professor J. G. Andersson, Stockholm. Disponent H. Dunker, Hälsingborg. f. Generalkonsul Jean Jahnsson, Stockholm. tf. Museiintendenten G. J :son Karlin, Lund. Hovintendent John Kroon, Malmö. tKonstnären Bruno Liljefors, Stockholm. Kammarherre H. G. Toll, Stockholm. e. o. Hovrättsnotarie Th. vVesterström, Lund. Fru G. Juel-Westrup, Rydsgård. Direktör Th. Winborg, Stockholm . Ständiga ledamöter uppgingo per den 31 december till 405 och årsbetalande till 6.781. De årsbetalande ledamöterna fördelade sig på följande sätt: Malmö . .. . . ..... . . . . . Lund .. .. .. ... . ..... .

998 768

Hälsingborg Kristianstad

417

234 155

Landskrona . . . . . . . . . . Ystad . . . . . . . . . . . . . . . Trelleborg . . . . . . . . . . . Ängelholm . . . . . . . . . . . Höganäs . . . . . . . . . . . . . Eslöv . . . . . . . . . . . . . . . .

144 105

96 80 49 50

Simrishamn ....... .. . 37 Hässleholm .. . ....... . 40 Skanör-Falsterbo ... .. . 12 Skånes landsbygd .. ... 2398 Utanför Skåne ..... ... 1166 Abonnenter .......... 187

Föreningen höll ordinarie årsmöte den 13 juni. Till styrelseledamöter intill årsmötet 1941 valdes därvid redaktör Johan Nilsson, fabrikör vValfrid Nordström och friherre fil. d:r H. I-I. von Schwerin m ed disponenten J . A. S. Timberg som suppleant. Styrelsen har under {1re t utgjorts av hrr landshövding Johan Nilsson, ordförande och Kungl. Maj :ts ombud, professor Lauritz \V eibull, Yice ordförande, folkskollärare Johannes Johansson , staden Lunds ombud, konsul Gunnar Faxe, intendenten Sven T. Kj ell berg, teo l. cl :r 0. Lewan , r edaktör Johan Nilsson , fabrikör vValfricl Nordström, friherr e H . H . von Schwerin , greve Stig Thott och advokat Bertil 'Wickman med målaremästaren M. Mattsson , staden Lunds ombud , hovinte ndenten John Kroon , dispon enten J . A. S. Timherg och direktören Hjalmar \Vennerth såsom suppleanter. Till föreningens rev isorer onwaldes bankdirektör G. Geijer och hovrättsnotari e Th. '\Vesterström samt till suppleanter doktor N. Brinke och dire ktör Bror \ 'V. Olofson. Såsom Kungl. Maj :ts r ev isor har utsetts staclskamrer Anton Bengtsson och såsom staden Lunds revisor bankdirektören A. J . Ingemanson. Till revisorer av den Fahlbeckska kulturfonden omvaldes doktor G. J :son Karl in och borgmästare P. Gamstorp. Styrelsen har sammanträtt den 13/u, 27 / 8 , 8/ 9, 6/ 4 och 28/u. Det av styrelsen tillsatta arbetsutskottet, bestående av hrr vVeibull , ordförande, Kjellberg, sekreterare, Nordström, von Schwerin och vVickman, har sa mmanträtt 24 / R, 2/ 9 , 4/2, 30/ :1, 25/ 4 , 28/ 4, 29; 5 och 26 / ti· Föreningens r ev isore r ha sammanträtt und er april och maj. Siffergranskningen har utförts av ass istenten B. Rasmusson.

156

FÖRE N fNGENS EKONOMI.

Statsanslaget har und er å re t utgå tt med 27.000: - kronor. Styrelse n har i likh et med föregående å r gjort e n framställning till Kungl. Maj:t a tt statsa nsla get måtte utgå m ed 30.000: kron or, men erhå llit avs lag h ä rpå. Staden Lunds anslag h ar utgått m ed sa mm a belopp som tidigare, 8.000: - kronor . Aven på denna punkt h a r styrelse n sökt en förhöjning utan resultat. Malmöhus läns landstin g har beviljat sam m a a nsla g som föregående år, 3.500: - kronor . Sparbanken i Lund h a r givit föreningen ett a nslag av 12.000: - kron o r till upprätthålland e av verk samh e ten, varav 2.000: - kron or få disponeras till inköp för sam lin ga rna, och Sparbanken för Lunds s tad och kringli gga nd e land h a r unders tött föreningen m ed sin sedvanliga gåva av 2.000: - kronor. Kungl. Maj :t har beviljat föreningen lotteritilld elning m ed 55.000: - kron o r till förräntning och amor tering av föreningens lå n eskuld , vilken efter denna a m orter in g belöper sig på 168.500: - kronor. Södra Sveriges Bryggeriförening har givit föreningen en gåva av 500: - kronor, vilk en summ a påförts dispositionsfonden , oc h greve Stig Thott ett belopp av 225: - kronor till inlös nin g av sil ve rfy nd et fr ~rn Ståsto rp. En av föreningens varmaste vä nner och donatorer, fröken Ingebo r g Holck , som avl idit under å ret, h ade i s itt testamente förordnat, all ett belopp av 5.000: - kron or skulle tillfalla föreningen att användas företrädesvis för vävs kola n. Beloppet har fonderats. Hovintendenten John Kroon had e vid å rssk ifte t till föreningen inl eve rerat 22.500: - kron or utgörande vinst av den pågående fö rsä ljnin ge n av »En bok om Skåne » och senare under å ret y tterli ga re 3.500 : - kron o r. Försäljningen är ännu icke avs lutad. Beloppen h a fonderats och fondens kapitalbehållning utgö r 26.000: kron or. Närmare bestämmelser 157

om fonden, vars avkastning skall användas till inköp av föremål belysande Skånes kulturhistoria, kommer att beslutas av styrelsen. Styrelsen frambär sitt vördnadsfulla tack för dessa anslag och gåvor från det allmännas och enskildas sida, varigenom föreningens ekonomiska belägenhet blivit i väsentlig grad lättad och samlingarna berikade. Medlemsvärvningen, som bedrivits i samma omfattning som föregående år, har under 1938 medfört en ökning av årsbetalande medlemmar med 1.006 till 6.781 och en summa av inbetalda medlemsavgifter på 34.550: kronor. Sedan utgifter för tryckning av årsboken, distribution m. m . frånräknats återstår en kontant behållning på medlemsavgifters konto med 23.378: 89 kronor motsvarande 60 % av omslutningen. Årsboken har tryckts i en upplaga av 7.600 exemplar och tillställts medlemmarna. Styrelsen frambär ett vördsamt tack till årsbokens författare, som kostnadsfritt ställt sina artiklar till föreningens förfogande, samt till årsbokens annonsörer, som genom sin frikostighet underlättat bokens utgivande. Ett särskilt tack riktar styrelsen till Tidskriftsförlaget Allhem AB. och dess direktör herr E. A. Hansen, som bekostat årsbokens inbindning.

UTDRAl; AV KULTURENS RÄKENSKAPER FÖR AR 1938. I n g cl e n d e b a I a n s.

Skulder: Lån hos Sparbanken i Lund 190.500:» Sk.Brandförsäkringsinrälln. 54.000: 244.500: » Ole Olsens keramiske Legat . . . . . . . . . 20.000: Tillfälligt lån hos Kulturens dispositionsfond . . 3.200: Innestående anslag t. utgiv. av Sk. Textilkonst .. 3.000: Diverse skulder . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.923: 94 275.623: 94 Kapitalbehållning ........................................ 2.315.731: 78 Kronor 2.591.355 : 72

158

Donat i o

s f o n cl e r

as kap it a I h c h å 11 ni n g :

Thomandersk a fond e n ... ...... ..... . .. .. . .. . Anna Karlin s premiefond . . .. .. . . ... .. . ... . . . Ole Olsens k eramiske Lega t . ..... . ....... ... . Beate och Sven Bengtssons fond . .... . ... . . .. . Bosebo kyrkokassa . . ...... . . .. . .. . .. ..... .. . Sk . Brandförsäkringsinrätlningens och Sk . Stä dernas Rrandstodsförenings fo nd .. . .. ... . Kulturhistoriska Mus ee ts jubelfond . . .. . . . .. .. . Kulturens dispositionsfond ... . .... .. ... .. . . . .

11.644 : 74 1.071: 53 27.451: 73 21.258: 8-1 ~:H: 60 10.478 :92 9.4 41: 6-1 8.796: 8\J Kronor

90.578: 89

Tillgångar: Fastigh e te r: Kullure n .......... ... ........ .. . 653.000 : Östarp ..... ... . . ............. . . . 35.100 : 688.100: Samlingarna . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1. 773.283: 86 Bibliotek oc h a rkiv . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 40.113: 50 Inve ntari er .. .. ... .... . .......... .. ... ....... . .. . . . . . ... . 72.524: Diverse varor .. .. . . .. . .......... . . ... . . ... . ... . .. . . . . . . . 7.053 : 80 Tryck sa k er ...... .... . ...... . ....... . ... .. . ..... . . . . ... . . 2.092 : 95 Inn es tå end e i banke r ......... . . . .. ............. ... .... . . 347:74 å postgiro . .... .... .... . . . .. . . . . . . . .. ..... .. . 145: 25 Leva nd e inv entari er å Öslarp . . . . .... . .... .. . . . .... .... . . 4.780: Diverse fordringar .. ...... .... . ........ ... . .. ... . .. . ... . 2.703: 23 211 : 39 Kassabehållning Kronor 2.591.355: 72

Don a tions fond er und e r styre Is e ns förval t n in g: Thomanderska fond ens m edel , innes tåe nde i 5.644: 74 Sparbanken i Lund . . ............. . . ... . . 6.000 : 100 aktier i Sv. Sockerfabriksaktiebolaget å 60: Anna Karlins premie fond s m ed el, inneståend e i Sparbanken i Lund ........ ........ .. .. .. .......... ... .. ... .. .. . . Ole Olsens k eramisk e L ega ts m ed el, innest. i Sparbanken i Lund . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7.451: 73 Utlånat till förening e n . ...... .. .. . .. ... . ..... . 20.000: -

11.644 : 74 1.071: 53

27.451: 7:l

l fi9

Beale och Sve n Be ngtsso ns donationsfonds m ed el, inneståend e i Sparbanken i Lund .... . ...... . . .............. . Bosebo kyrkokassas m e d e l, inn es tående i Sparbanken i Lund Skånska Brandförsäkr in gs inrällninge ns och Sk. Städernas Brandslodsförenings donationsfonds m ed el, inn es tåend e i Sparbanke n i Lund . .... . .. .. ..... ... . .. . .... .. ... . l\ullurh is toriska mus ee ls .Jub e lfonds m ede l, inn es lående i Sparbanken i Lund ......... ... .............. .. .. . .. . Kultur e ns disposi li onsfonds m ed e l, inn es låe nd e i Sparban ken 5.596: 89 i Lund . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Ullånnl lill fiir eningen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3.200: -

21.258: 8-1 43-1: 60

10.478: 92 9.-1-11: 6-1

8.796: 89

~~~~~~~~~~~

Kronor

\! i

s I- o c /r Fur l

90.578: 8!J

s I ko n I o.

U l g ifl er: Löner, arvoden .. .... .. . ....... . (60.800: -) Expenser å t inl e nd enten ....... . ( 2.500:-) 1-lyrese rsällning ål intend e nt en .. . ( 2.500: -) He paration e r och und erh å ll av fastigh ete rna ............ .. . . . . ( 8.000: -) Ska ll er , riks- oc h brandförsäkring ( 3.500: -) Belysning, va ll en, ,·ä rm e och r enh å llnin g .................. . . ( 8.500: -) Heso r , frakt er, porto , te lefon .. . . ( 2.000: -) Annonser, tr yc k, sk rivm nle ri a l . . . . ( 2.500: -) Trädgårde ns und e rh å ll .... . . . . . . ( 500: -) Uts tä llnin gar och a llrakli o n e r .. . . ( 500: - ) Mate rial för kons e rv erin gsa nstallen ( 1.200 : - ) Oförutsedda utgift.e r ........... . ( 2.600: -) Utg ift er för Ös tarp .... . ....... . . ( 1.500: -) Utgi ft er för nybygg na d samt omänd rin gsarbeten å Mö ll egå rd e n, Ostarp ....... . ............. . Utg ifter för rn cdl c m svärvn in g och årsboken . . . . . . . . . . . . . . . . . . . ( !J.000: -) Utgifter för fotograf'cring . . . . . . . . ( 1.500: -) Häntor .. .. ...... ...... ... ..... . ............ . Kapital k onto

62.161: 51 2.500: 2.500: 9.300: 36 3.225: 27 8.646: 2.504: 1.799: -192: 2.480: 1.390: 2.591; 5.G2-I:

07 7-1 91 18 12 68 56 6-l

6.725: 15.07::!: 86 1.943: 35 7.669: 30 Kronor

160

136.628: 55 54.177:01 190.805: 56

Inkomst e r : .Årsanslag . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . (54.000: - ) Anslag från Penningelo ll eriet ........... ... .. . Inträdesavg ift er . . . . . . . . . . . . . . . . . ( 9.000: -) Medl emsavgifter . . . . . . . . . . . . . . . . . (25. 000: -) Hyror och naturaförmån!'r . . . . . . ( 4.600: -) Försäljning av tr yck~ake r . . . . . . . . ( 500: - ) Räntor och utd elnin g å brandbrev ( 500: - ) Räntor å donat ionsfonder . . . . . . . . ( 8.000: - ) Inkomst gen om försiiljning av lev . och döda invent arier å Ös tarp ........... . Arrenden och inträd esavg. å Östarp ( 5.000: --) Diverse inkomster, å terbur na porton m. m. . . . . . . . . . . . . . . . . . . ( 1.000: -) Inkomst av konservc rin gsa nsta lt o. vävsk ola . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . ( 1.500: -) Inkomst gc11 0111 försä ljning av å rs boken sam t genom annonser.. ( 2.000: - ) Inkomst ge nom försälj nin g av text ili er .. .. ... . Kontanta bidrag .. . ..... .... ..... .. ... ... . . . . Rabatt å räk nin g fö r 19;17 ...... .. . . _. ... .. .. .

U I g r1 e n d e R n I r1 n

52.500 : 55.000: 1-1.281: 95 :H.550: 4.680: 88 1: 74 385:42 8.053: 16 7.339: 80 7.362: 25 1.772: 72 1.087: 2.559: 19: 313:20: 52

190.805: 56

Kr onor

190 .805: 5()

.~.

Tillgångar: f'astigh eter:

Ku lturen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 653.000: Östarp . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 35. 100: 688.100: Samlin garna: vid åre ts början .. .. . . .. . . . . . ... t.77:t283: 86 inköp . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.333: 98 gåvor . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . :rn7: - 1.777.984: 84 Bibliotek och ark iv . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 37.852: 52 Inventarier . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 66.34 7: 60 Diverse varor . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.501 : Trycksaker . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1.740: 45 Innestående i banker . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 290: 78 å pos tgir o ...... . . . . . ..... . .. . . . . . ...... . . . . . 71:62 Diverse fordringar ... .. .... . . ... .. ... . . . . ....... . .... . .. . 3.376: 39 Kassabehållning . ...... . . . . . . . . . .. . .. . .. . .. . . .... . ...... . 58:27 Kronor 2.580.32'1: 47 11

lfi I

Donationsfond e r und e r s t yre l s e n s f ö rvaltning : T h omanderska fond e ns m ed el, inn eståend e i Spa r banke n i L und ....... . ...... . . . .... . 5.772: 21 100 ak ti e r i Svenska Soc ker fa br ik sa kti ebolage t :'t 60 kr ., i öppe t fö r va r hos Skand . Ban ke n 6.000: Ann a l\ ar lins Premi e fonds m ed e l, inn es låe nd e i Sparban ke n i Lund .. . .... ..... .. ... ... ... ... . . ..... . .. . . ...... . . Ole Olse ns kcr::un is ke Lega ls m ed e l, in nes tåend e i Sparba nk en i Lund .. . . ... . .... ... . .. . . i .769 : 30 20.000 : Ull å n nl till fö r enin ge n .... .. ................ . Benle oc h Sve n Be ng lsso ns don nli o nsfo ncl s med e l, inn es tåe nd e i Spa r banke n i Lund . . ...... . ..... . ...... . .... . .... . Bose bo ky rk o ka ssas me d e l, inn es låe nd e i S parba nk e n i Lund Sk i'111 s ka 13randförsiik rin gs inriillnin ge ns o c h Skånska Städe r n as Brandslodsförenin gs do na li o nsfond s m ed e l, inn eslå e nd e i Sparbanke n i Lun d .. . .......... ... ......... . . . Kulturhi s to ri s ka i\ lu see ls .Jube lfo nd s m ed e l, inn es tåe nd e i Spnrba nk e n i Lund . . ... .............. .... ....... .. . . Ku lture ns di s positionsfo nd s m ed e l, inn es låe nd e i Sparba nk en i Lu nd .. . .... . ........ . ... . . 6.649 : 68 Utl å nat till förening e n . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 2.900: Skånebo ke ns fond s m ed e l, inn es låe nd e i Spa rbank en i Lu n d In gebo rg Holcks donat io ns m ed e l, inn es tåe nd e i 1-t 7: 22 Sparbanken i Lund . .. . . . . ..... . . ....... . 2:1 a kti e r i Skandin avis ka Kr edita kti e bolage t :I 2 1 l kr . i öppe l förvar hos Skandin av is ka l>n nk e n . . .. .. . .. . .. ..... .. ... . ... . . .. .. . . 4.853 : Kronor

11.772 : 21 1.075:92

27.769: 30 21.236 : 17 H9 :42

10.466: :15 9.478 : 73

9.549: 68 22.696: ()6

5.000 : 22 119.494: 56

Sk u 1 d e r : 143.500: Lå n h os Spa rba nk en i Lund Sk. 13randförsäkr.i nr. . . . . 54.000: 197.500: Ole Olse ns ke ramisk e L ega t . . . . . . . . 20.000: Ti ll fä lli gt lå n hos Kultur ens dispositionsfond . . 2.900: Innesl. a nsl ag till ul giv. av Skå ns k T exlilk o ns t 3.000: Dive r se s kuld er: o mkos tn ade r . . . . 3.787: 36 upplup e n rän ta . . 1.193: 3 7 4.980: 73 228.380 : 73 Kapitalb eh å lln ing .. .... ... .. . .... .. ................. ... .. 2.35 1.942: 74 l\ro n or 2.580.3 23: 4 7

162

Donations fond e rnas k a p it a I b e hå 11 ni n g: 11.772 : 21 1.075:92 27.769: 30 2 1.236: 17 449:42

Thomand erska fonden ..... .......... . . ........ . .. . .. .. .. . Anna Karlins pre mi efo nd Ole Olsens keramisk e L egat ..... . . .... . . . ..... . ... . ..... . Beate och Sven Be ng tsso ns fond . ... .. . . . .... .... .. . ... .. . Bosebo k y rkok assa ... . ... .. ... . . .. . . ...... . ............ . Skånska Brandförsäkringsinrältninge ns och Sk å nska Stiid e rna s 13randslodsfö re nin gs fond ................. . ..... . Kulturhistoriska l\fos ee ts .I uh elfond ... . . . . ... ... . . . .. . . . . . . Kultur ens dispositionsfond .. . ... . .... .. . . .. . .. . . ... . . . . .. . Skånebok ens fond .... . ..... . ....... .. . .. .... . . . . . . ..... . ln gehorg Hol c ks donati o n

J0.466 : 35 9A78: 73 9.549: 68 22.696: 56 5.000: 22

I\ ro no r

1 rn..rn+: 56

l\ edskrivningar ha gjorts m ed följande helopp : Bibliote k oc h ark iv ......... . ..... . . . ... . ... . . ...... . Inv entari e r . ... ... ........ . .. .. ... . .. ........ .... . . . . Trycksaker .......... ....... ... ...... . ....... .... ... . Levande och döda in ve ntari er å Östarp (s å lda ) ....... . Produkt er å Östarp . . ... ... ......... . ....... . ...... . .

4.011:35 7.252: -10 352 :50 +.780:2.552: 80

J{ronor

18.9+9: 05

Lund den 27 mars 19:19. A. N ilsso n.

R e v i s i o n s b <' r ä 11

I s e.

Unde rtecknad e, uts edda alt granska Kulturhistorisk a Föreninge ns för Södra Sverige räk enskap er och förvaltning för å r 1938, f'å efte r full gjort uppdra g avgiva följand e r ev isionsb er ä tte lse. Styrelsens protokoll samt föreningens räk e ns kape r och andra ha ndlingar hava av oss ge nomgått s. Äv enl ed es ha va vi gra nsk a t mus ee ts nyförvärv und e r åre t, samt funnit d esa mm a ved erbörlige n inordnade i sa mlinga rna . Jordbruket på Östarp h a r på ti o å r utarr enderats, varvid Gammelgården undantagits fr ån arrendet. Efter styrelsens beräkningar skulle behå llningen för 1939 uppgå till 1.250 kron o r och för 19+0 och följande år till 1.350 kronor , va dan sålund a betryggande å rli ga b elo pp skull e finnas tillgängliga för gå rdens r e paration er 111 . m. Rev isorerna anse sig böra ännu en gå ng framh å ll a vikten av nödi ga skyddsanordnin ga r för musee ts silversamlingar , och b orde, intill d ess så-

dana anordningar vidtagits, en tillfällig stöldförsäkring å min st 50.000 kronor tecknas. Som bekant har ju föremål av silver från 1600- och 1700talen under senaste åren stigit högst betydligt i pris. Häkenskap erna, vilka till siffran granskats av därtill utsedd person, hava av oss befunnits riktiga och fullständigt verifierade. Förestående tablå överensstämmer m ed räkenskaperna. Föreningens byggnader iiro enligt vårt förmenande på ett betryggande sätt försäkrade mot brandskada . Beträffande samlingarna anse vi, att brandförsäkringsheloppet bör höjas m ed hänsyn till den värdestegring, som musee ts silversamlingar undergått. Kassan är av oss uppräknad och befunnen riktig. Då i övrigt anledning till anmärkning icke förekommit, tillstyrka vi ansvarsfrih et för den tid r ev isionen omfattar. Lund d en 2 juni 1939. Tlwre Westerström.

Gustaf Geijer.

Utseddn av l{ulturhistoriska förening-en.

A.nton Bengtsson.

A . .!. lngenwnson .

Utsedd av l\ungl. l\faj:L

Utsedd av Lunds sladsfullmäkligc.

TJÄNSTEPEHSONAL OCH VEHKSAMHET.

Intendent: Antik vari e r:

fil. lie. Sven T. Kjellberg. fil. d :r vVillinm Knrlson och fil. d :r Ragnar Blomqvist. e. o. Amanuenser: fil. kand. C.-A. Althin och fil. kand. Harald Nilsson. Skattmästare: f. postmästaren A. Nilsson. Kanslibiträde: fröken Anna Andersson. Konservatorer: herr Anders Gräns och fröken Anna Karlsson. Hustmästare: herr Wilhehn Jönsson . Vaktmästare: herr 0. G. Klink e rt.

Dessutom har på konserveringsavdelningen tjänstgjort fyra biträden , för reparationer, handräckningsarbeten och nattvakt tre man samt för vakthållning fyra till sex vaktflickor. Provtjänstgöring har utförts av amanuensen Gunnar Hobroh und er tiden 20 /9-:Hh och fil. kand. E. Krigström 1/11-15/ 12. 1 ()4

Fröken Olga Jeppson slutade sitt arbete vid museet den och efterträddes den 11 / 1 av fröken Lisa Santesson. På kansliet har notarie E. Jonasson under delar av året varit sysselsatt för medlemsvärvningens räkning. Jur. stud. Nils Linderoth har utfört fotografering av Rörstrands-samlingarna. Det inre m u se i a r betet. Museet befinner sig sedan några år i en period av konsolidering. De stora samlingarna behöva bearbetas, konserveras och nyuppställas. Museerna ha i våra dagar blivit viktiga källor för undervisning och självstudium. Samlingarna måste därför tillrättaläggas så, att de på bästa möjliga sätt bli instruktiva och lättillgängliga för den studerande och så att de även för den mera tillfällige besökaren avslöja sin innebörd och ge ledning till förståelse av kulturhistoriska perspektiv och skönhet. Om ett museum vill göra sig gällande i den stora konkurrensen om allmänhetens intresse måste det också vara ett barn av sin tid och söka tillgodogöra sig de metoder och medel , som den nya tiden kräver. Med dessa synpunkter för ögonen söker museet ordna sina permanenta och tillfälliga utställningar och sin publikationsverksamhet. Den nyordnade Allmogehallen och den pågående utställningen »Ett färgeri under 200 ån må tjäna som exempel härpå. Metoden söker att framställa det väsentliga i händelseförloppet och vill fånga detta genom en b egränsad föremålsutställning rikt illustrerad av bilder, modeller och texter. Vid sidan därav skola likväl alltid finnas de rikt dokumenterade specialsamlingarna. För att underlätta skolornas studium av samlingarna har i samarbete med överlärare Bernhard Bergström och folkskollärare Johannes Johansson särskilda vägledningar för museibesöken blivit utarbetade. Dessa tryckas såsom Lunds folk.skolors arbetsblad och medtagas av barnen vid museibesök. De nu utkomna bladen omfatta en rikt illustrerad orientering över allmogens gårdar och bostäder i äldre tider författad av antikvarien Blomqvist. Vid årsmötet öppnades en utställning av Sydsvenskt bonads må 1 er i, varvid ett stort antal eljest magasinerade 20/10

165

bonadslängder exponerades. Utställningen föregicks av en grundlig och välbehövlig konservering uv bonaderna, varvid den avflagnande färgen fästes , väv och papper förstärktes och längderna försågos m ed ringa r för upphängning. Ett särs kilt magasin för allmogemålningar inreddes samtidigt. Denna utställning följdes av Svens k D ryckes sed, anordnad i samband med Centralföreningens för nykterhetsundervisning upplysningskurs i Lund 13- 16 oktober. Utställningen sökte genom bild, föremål och text ge en kulturhistorisk belysning av dryckesseden i vårt land. De tillfälliga utställningarna äro av betydelse för museet ur flera synpunkter och särskilt däruti, att de ge tillfälle till bearbetning och komplettering av en begränsad föremålsgrupp. Sålunda visade d et sig, att samlingarna icke ägde tillräckligt material för en frams tällning :w tillvägagå ngssättet vid brygd. Denna lucka fylldes nu. I sa mband därmed gjordes uppteckningar i fältet och a nordnades en pristävlan i pressen rörande uppgifter om brygd i gamla dagar. Av särskild betydelse blev upptagandet av en film i Rebbetuaröd, Hörröd sn, Gärds hd, där hela proceduren från kornets mältning till det färdiga drickat kunde framställas i en å lderdomlig och ursprunglig miljö. I samband med firand et av AB. C. 0. Borgs Söners fabrikers 200-årsjubileum anordn ades en utställning kallad Ett färger i u n cl er 2 0 0 år. D enna utgjordes av tre huvuddelar omfattande familjens och färgeriets historia , färgning i äldre tid samt ullgarnets beredning i moclärn tid. För iordningställandet av det gamla färgeriet gjordes en del betydelsefulla nyförvärv. Reparationen av de kulturhistoriska byggnaderna har fortsatts under åre t, varvid blekinggårdens får- och gethus nedtagits till grunden och blivit å teruppbyggt samt taket på Uranäsboden blivit h elt omlagt, varjämte blekingstugans östra härbergshus fått n y näver- och torvbeläggning. Biblioteket i Habitatio pustoris har blivit försett m ed ny hyllinredning med glasdörrar, och i samba nd därmed har boksamlingen uppordnats. 166

Sedan föregående å r har ett betydande arbete n ed la gts på konservering av mus ee ts stora bestånd av skånska f o 1 k d räk t e r , varvid de till utställning avsedda dräkterna fått till varje dräkt passande modellkropp. D e tta a rbete är nu slutfört. För utställningen pågår en ombyggnad av drä kthallens montrer. Fråga n om t i 11 b ygg nad av muse e t för a tt söka erhå lla ökade och modärn a utställningsrum för lundasmnlingarna och a llmogeavdelnin gen samt tillfredsställand e arbetslokaler för musee ts personal h a r öve rvägts inom styrelsen. Ett id efö rsla g har blivit upprä tta t m ed preliminär kostnadsberäkning . För att söka ås tadkomma de nöd vä ndi ga m edl en uta rbetades en insamlingsplan av hovintend e nten Kroon. H. K. H. Kronprinsen , som ständi gt varit e n varm vän av föreningen och i många handa måtto b efrämjat dess intressen, ställde sig i spetsen för e tt i pressen offentliggjort upprop i syfte a tt genom en allmän insamling söka åvägab ringa de erforderliga medlen. Denna insamling pågår, och en kortfattad redogörelse för n ybyggnacl spla ne n h a r publicera ts i å rsbo ken för 1938. L u n cl au n cl e rs ökningarna ha bed rivits såsom tidigare m ed övervakning av grävningar och husrivninga r i staden. Grundgrävningar ha und er å ret förekommit uteslutande i stad ens periferi, där äldre bebyggelselämningar äro fåtaliga. På platsen för bostadshuset »Söclerporl» mellan Tullgatan och S. Esplanaden erinrade kulturla gren samt en timrad brunn om d en äldre bebyggelsen vid Hospitalsgården, och vid grävningar för norra d elen av det närmast öster därom liggand e bostadshuset påträffades förutom e n timrad brunn södra ändan av en gyttjefylld damm , vilken på äldre kartor över Hospitalsgården finn es angiven såsom »rud ecla m "· P å tomten i hörnet av Ö. Vallgatan och Brunnsgatan har en grundgrävning berört y ttre delen av stadens forna vallgrav. I denna anträffades ändarna av två kraftiga s tolpa r, m å hända resterna av en brygga för den i Stora och Lilla Tvärgatorna fortsättande infartsväg, som m ås te ha funnits här under m edeltiden. En Hi7

vattenled ning av ulborrade furustanunar · gick över gyttjan längs va ll gravens ytlerkant. En grundgrävn in g i norra delen av kvarteret S :t Thomas har utförts med grävmaskin. Förmodligen är det mindre delta förhå llande än platsens läge i den gamla stadens utkant, som är orsaken, att museet därifrån icke erhållit några som helst lö sa fynd. En timrad brunn undersöktes på denna plats. Den var liksom övriga här nämnda brunnar av den i Lund mycket van li ga medeltidstypen med väggplankorna placerade utanför fyra hörnslolpar. Skelettfynd ha gjorts vid några mindre grä vn in gsarbeten i västra hörnet av Grönegatan och Svanegatan , som synbarligen är en gammal kyrkogård och möjligen platsen för den i medeltidsurkunder nämnda S :t Petri kyrka på Grönegatan. Vid ledningsgrävningar i Södra Esplanaden har den gamla stadsvallen berörts på flera olika punkter, men ännu saknas lösfynd att tidsfästa denna va ll. Vid sistnämnda ledningsgrävningar har den plats, där den östra av de båda bäckar, som under medeltiden runno genom staden, nått vallgraven, kunnat fixeras. I J(attesund har vid en grävning utanför västra delen av garagebyggnaden å kvarteret S :t Clemens n:r 10 blottats en vidlyftig grundläggning av väldiga rullstenar, synbarli gen för en mycket kraftig överbyggnad, möjligen ett torn. Med ekonomiskt bistånd av Föreningen Det gamla Lund har museet låtit företaga provgrävningar på stadsägan n :r 443 i avsikt att fastställ a platsen för stadens i medeltidshandlingar ofta nämnda spetälskesjukhus. Det visade sig härvid, att den förmodade platsen var den riktiga , men det framgick, att sjukhusanläggningen varit alltför vidsträckt för att kunna klarläggas utan en m e ra omfattande grävningsundersökning. Äldre hus i staden, vi lk a under året nedrivits, ha uppmätts och fotograferats. En ny vägled n in g genom samlin garna har utarbetats och är under tryckning. Föremålskatalogiseringen har fortsatts, varvid särskilt bör framhållas, att den Bergska samlingen av Lundafynd nu slutgiltigt blivit inordnad och realkatalogiserad och att skråsamlingarna katalogiserats. 168

SAMLINGAR , BIBLIOTEK OCH ARKIV.

Samlingarna ha ökats med 465 nummer, varav 242 äro förvärvade genom gåvor. Accessionen omfattar n :ris 39.28539.750. Vid uppordnandet av samlingarna i A 11mogeha11 en ha en del kompletterande förvärv blivit gjorda, speciellt från södra Halland. Från Breareds sn ha sålunda inkommit ett par kälkar, en långsläde, en höstavagn, ett stångårder och en skvaltkvarn med tillhörande redskap. Från Skåne märkas bland föremål rörande lanthushållningen: sädesharpa från Aggarp i Oxie hd , torvspade från Vittsjö, spade med järnskoning från Fagerhult i N. Asbo hd, skäktelrä med årtalet 1751 från Hurva i Frosta hd, fästmörivor från Valleberga i Ingelstads hd. Redskap till brygd och brännvinsbränning ha förvärvats från Knäred sn, såsom bryggekar, karstol, halmrost, halmkrans - »såda » - att sätta kittlar på, drickatratt av trä samt drankkar och mäskekar, brännvinstunnor och tunnstol. Från V. Göinge ha hämtats en del föremål, som använts i samband med göingarnas körslor ned på slätten för försäljning av stegar och pumpar, såsom äggkakeask, matpåse av läder med rem att bära över axeln samt knuten hökasse för foder till hästarna. Bland allmogemässiga inredningsföremål märkas i årets förvärv fem målade tapeter. Fyra av dessa äro målade på papper på 1860-talet, tillhöra Sunnerboskolan och ha kommit från Karlstorp , Enslöv sn, Tönnersjö hd , medan den femte är målad på väv 1830 och tillhör gruppen Kind-Drängserecl. Bland möbler märkas: stugubord och ståndskåp med blomstermålning från Höks hd , vägghylla och »borännesbänk », båda med målad dekor från 1847, Veberöds by, Torna hd, samt en karmstol med svarvade spolar i ryggstödet, Grimstofta , Färs hd. Till belysande av allmogens organisation tjäna ett par budkavlar av trä från Elmhult i Knäreds sn, varav den ena är 16\J

e n »byafjel », som sänd es runt för att kalla till bys tä mma , de n andra en »Knäredfj el», m ed vars tillhjälp m a n ordnade fördelningen av bud till k yrkby n . Till vägväsendets histori a hör en s kjuls tav la frå n Snöftarp m ed angivande av avs tå nd och taxa till Ystad och Everlöv. Av Frans Lindbergs folklivsbilder h a y tterliga re tre a kvare ll er förvärvats, nämli ge n »I bröllopsgård en », »Taktäckaren » och »Sockenskräddaren ». Dessa bilder ä ro ypperli ga illu stration er , so m utm ä rk a sig för saklighet och trovärdig milj ö . - På Flädie k yrko gå rd anträffades vid gravöpp nin g en rund s il ve rpla tta av e n 2-kronas storlek krönt m ed e tt k o r s och med in skrifte n JE SU NAMN . Om föremålets a n vänd nin g sa kn as upp gifter . Det kan a ntagas , att d en blivit a nvä nd som a mul e lt. De n sy n es ick e vara äldre ä n 1700-ta le t. Bland för em å l und er rubrik e n j a kt oc h fiske m ä rkas : falkenerar eh a nd sk e från 1700-La le t, ori e nta li skt a rbete av röd samm e t m ed guldbroderier och sämskskinn , bra xennä t och nätklyn ga frå n Veka by, I3rcareds s n , å lljus le r och å lku pa fr å n Lerber ge t, Luggude hd , storbackelag från Gravarna, Bohuslän. D e t ex til a sa 111 I i n ga rn a h a ökats m ed en d el allmogeväv nad er, såsom sä n gtäck e i opphämta från Skytts hd , 10 st. vävp r over utförda av e n 80- årig vävers ka frå n Nosaby i Villands hd , agedyna i op ph ä ml a och krabbasn å r frå n Bara hel och vagg täck e i samma teknik från T o rna Hällestad sa mt vaggtäck e i tvistsöm från Veberöd . Linneförrådet h a r erhå llit en d el goda n yfö rvä r v: se rvi etter av linneda m ast ' "'AD STENA FABRIK N : 1 och 4, duk i fyrskaftsdräll m ed rött insla g om kr . 1850 från Vallkärra i Torna hd sa mt en uppsättning sänglinne genom märkning daterat från 1828- 1863. Av högr e ståndskara ktär är e tt grönt sid entäc ke i m a telasse m ed brodyr i si lk e, 1700-talet. På dräktavdelningen ha inkommit: man sdrä kt frå n Bara hd bestående av bl å vadm a lsrock m ed silverknappa r , väst och lå n gbyxor av snu sbrun vadmal m ed sva rta dubbellinjer i ruto r , k vinnotrö ja av g rön vadm a l från sa mm a härad samt li vs tyck e av sva rt, mönstrat siden från Vemmenhögs hd . B la nd högre s tå nd sd räkter märkas en bruddrä kt 170

frå n 1891 av v itl side n m ed s ko r, kran s och krona av m y rte n och tylls löj a, en doktorshatt av svart, veckat samm et och rakt brätte, vilk e n t rolige n tillhört professorn i hi s tori a Sven Lagerbring, 1707- 1787, gåva av e n ättling, friherre H. H. von Schwerin, jus titi erådsuniform , löjtn a ntsuniform frå n Skånska infanteriregem ente t och r y ttmästa r euniform frå n Skånska dragonregementet, alla frå n 1900-talets börja n , borgmästareuniform från 1800-ta le t, d a mkl ä nnin ga r fr å n 1880- 90-talen , morgon stövla r av rölt s kinn m ed silkebroderier frå n 1870ta let. Till h a nt ve rk s av d e I n i n ge n h a, såsom tidiga re nä mnts, gjorts en del n yfö rvär v frå n färgaregården i Hallamöll a, Eljaröds sn , Albo hd , där förutom den stora klädes prässen även prässbord, torkdocka och ruggk a rdor tillvaratogos. Av andra h a ntYerksför em å l kunna a n givas: bokbindarevals till valsning av p o röst p apper , 1800-tal ets förra d el, och linjeringsm askin , båda från Berggrenska bokbind erie t i Lund, disk , sym ask in , r ed s kap , h el- och halvfabrik a t , pris m eda ljer m. m ., från Gust. Nil sso ns m össfabrik i Lund. Av tekniskt intresse äro e n å n grn askin smodell frå n 1860-ta let tillverkad av en arbe tare p å Holmbergs m e kani sk a verkstad i Lund , första m odellen av Smith Premiers skrivmaskin , 1898, velocip ed med högt fram hjul förfärdigad av snick a r en Jöns Lardin i Häglinge 1876. D en k e rami s ka avd elningen s tillökning består så gott som utes lutand e av förvärv gj orda genom Ol e Olsens k era mi sk a lega t. Inköpen för Hl38 och 1939 red ovisas hä r. Bland fjolårets k erami s ka n yfö rvä rv m å först nämnas pla tå av majolika, Urbino , 1500-ta lets slut , sk å lar av fajans och ler god s, Persien 1200-ta le t, prekolumbisk lergo d sfla s ka fr å n P e ru och ta llrik av fajans från Never s. I å r sfö rvärvet ingår e tt praktfullt fajansfat från R ou en , 1600-tale ts slut, och e tt samtida fajansfat från Moustiers , e tt sk å lfa t av kines is kt porslin, Mingtid, till vilken m a n ock så får r ä kna en liten blå porslinskruka , fi gurin av bisquitporslin, Meissen 1780-ta let, och ted osa av porslin , D erby omkr. 1790. Ett a nnat till skott av intresse är 171

en figurin, Europa, från Den kgl. Danske Porcelainsfabrik, 1700-talets slut. De lund ah is t o riska samlingarnas tillväxt är kvantitativt icke så betydande som under föregående år. Grävningsfynden ha varit sparsamma. De mest betydande ha kommit från grundgrävningarna i kvarteret mellan Tullgatan och Södra Esplanaden, där ett stort antal skärvor av äldre svartgods hittats på sådant djup, att de ej kunna bortförklaras såsom ditförda med fyllningsjord utan istället utgöra klara vittnesbörd om att bebyggelsen på den forna hospitalsgårdens område är av gammalt datum. Ett märkligt fynd är ett treflikigt spänne av brons från tiden omkr. 900, funnet i kvarteret Tornasjö n:r 6, alltså vid kanten av den nu försvunna vattensamlingen Tornasjö. Det är av en utpräglat norsk typ, och alltså lika litet som övriga inom Lunds område gjorda fynd från samma tid av inhemskt ursprung. Genom skolvaktmästaren Torsten Andrees försorg har museet erhållit ett märkligt fragment av ett tympanon av sandsten med en i kraftig relief utförd människobild, möjligen föreställande Simson och sannolikt förskrivande sig från 1100-talets tidigare hälft. Fragmentet har suttit inmurat i stenfoten till det våren 1939 rivna huset Nygatan 21, och kallades, innan det under senare tid blivit överputsat, av barnen i Parkskolan för »Fruen i muren med fingern ». En rund kakelugn av gustaviansk typ, som stått i det år 1934 rivna gårdshuset på kvarteret S:t Thomas n:r 20, har skänkts av kakelugnsmakare A. Mildner. Från kvarteret Thomander n:r 13 har målaremästare P. Månsson överlämnat en grönglaserad kakelugn från 1840-talet, och konservator Hans Erlandsson har givit ett antal delar av en kakelugn, som, troligen efter ritningar av C. G. Brunius, har utförts för det år 1840-1846 byggda biskopshuset, nu Historiska museet, vid Krafts torg. Avdelningen för 1 ä k ek o n s t har erhållit en del nytillskott, av vilka må anföras: medicinkista med påskriften »Medicinal P ack Kista Tillhör Husar Regementet Konung Carl 172

XV ,, , engelsk medicinlåda medförd av professorn friherre Hans Hugold von Schwerin på denn es forskningsresa till Kongo 1885-1887. På den person h is t o risk a avdelningen märkas föremål , som tillhört professor Hans \Vall engren, såsom sigillstamp, blyertsteckning, adress på 65-årsdagen, brev från Ernst Haeckel, Oscar Montelius m. fl. , m edalj i guld tilldelad ay Svenska Allmänna Djurskyddsföreningen 1936; porträttrelief av kyrkoherden Samuel Adrian i Rinkaby, f . 1806, och hans fru , Fredrika ·wåhlin, porträttrelief i brons av Olof Lundberg, 1808- 1877, och fotografiskt porträtt i förstoring av fröken Johanna Lindelöf, båda stiftare och befrämjare av Arbetarklassens barnhem i Lund. De Lingska samlingarna ha ökats med en del fotografiska porträtt, Alfred Ohlsons Lin gmedalj i brons från 1926, plastronger och floretter, som n yttjats vid den gymnastiska undervisningen. Bibliotekets tillväxt utgöres av 233 registrerade numm er , varav 50 äro förvärvade genom gåvor och by te. Accessionen omfattar n :ris 6.328- 6.560. Arkivet har ökats genom r ea lkata loglappa r samt fotografier, uppmätnin gs ritningar och upptec knin gar. Huvudliggare för accessionen har blivit upplagd och i sa mband m ed registrerin gen har nyordnin g av arkivet påbörjats. Fört ec kning över person er, som skänkt föremål till museet, biblioteket och arkivet - där ej annorluda angives är hemorten Lund. Amanuens C.-A. Althin, husäga re A. Andersson, Kunstmaler Hj. Andersen, Köpenhamn, Arbetsklassens harnhem genom J. Sanden, lantbr. L. Bengtsson, dispon ent C.-E. Borgenstierna , amanuens A. Berghman , Stockholm, a ntikvari e Ragn ar Blomqvist, prof. G. Bodma n , Göteborg, AB. C. 0. Borgs Söners fabriker, herr E. Brånberg, Brånalt, murare A. Carl sson , fru E. Charpentiers sterbhus, b yggmäs t. C. J . Christiansson , Staffanstorp, lantbr. 0. Christoffersson, Fru Alstad, fru A. Ekander, Arlöv, krukmakare A. Elfstrand, Sjöbo, fröken A. Engström, konservator H. Erlandsson , amanuens M. Fagerström , Växjö, Lunds uni17il

versitels folkminnesarkiv genom amanuens G. Hobroh , grosshandl. A. Frantz, Malmö , fru C. M. Fi.irsts sterbhus, herr P. v. Gebhardt, Grotsch, bokhand!. H. Grönkvist, hantverkslärare K. Gustafsson, Göteborgs museum, Göteborg, fröken Ingeborg Holcks sterbhus, lantbr. K. P. Jakobsson , Elmhult, bokbindaremästare Johansson, målare V. Johansson, herr Axel V. Jönsson, herr Carl Jönsson , doktor G. J :son Karlin, antikvarie \\lillia111 J(arlson , intendent Sven T. Kjellberg , doc. C. J. Lamm , Stockholm, Landsmålsarkivet, fröken H. Lardin, fröken C. Larsson , amanuens C:.-G. Lekholm , redaktör Ossian Lindskoug, lVIalmö, fröken Karin Ling, Stockholm, fiskare P. Lind, Lerberget, köpman T. Lundbe rg , handelsträdgårdsmästare G. Lundblad, lasarettssysloman P. Lundborg, brandmästare N. Lundqvist, Lunds stad , Lunds universitets hist. museum, herr E. A. Löfgren , frök en E. Löfquist, fröken Ebba Löwegren, vaktmäst. \V . .Magnusson , folkskollärare I. Malmgren, Malmö museum, kakelugnsmakare A. Mildner, bildhuggare P. Månsson , målaremäst. P. Månsson , fröken A. Nilsson , Revlamossen , herr A. Nilsson , Höke, lantbr. A. Nilsson , Kvarnhult, fru C. Nilsson , Laholm, Firma Gustaf Nilssons möss- och hattaffär, amanuens Harald Nilsson , herr Joh. Nilsson d. ä., Röke, kand. Lage Nilsson, okänd , fru Sonja Palm, fröken A. Persson, Svedala, bagaremäst. G. Persson , Linderöd , fru G. af Petersens, fröken A. Pålsson , lantbr. J. Pålsson, Brånalt, landshövding F. Ramel , Malmö, dir. o. fru J. Hasmusen , Köpenhamn, docent Monica Rydbeck , herr L. -l. Hingblom, Helsingfors, fröken H. Roloff-Andersson , intendent Stig Roth , Göteborg, fru Ida Sanrnelsson, godsägare 0. Samuelsson, Hilleshög, fru A. Santesson , Stockholm , kamrer T. Schreber v. Schreeb, Stockholm , frih. H. H. v. Schwerin, Skarhult, fru E. Semelius, Röke, justitierådet P. v. Seth , Djursholm, dir. Falk Simon , Göteborg, fru Y. Sjögren, Göteborg, Statens hist. museum , Stockholm, intendent Sigfrid Svensson , Stockholm, prof. C. \V. v. Sydow, Södra Hallands hembygds- o. fornminnesförening, Laholm , fru G. Thomasson, fru Hans \Vallengren , frök en Gerda \Vendt, amanuens B.-M. Vifot, Atvidabergs kontor i Lund. 174

BESÖK. Månad

1!)38 .Juni .. . ..... )) .Jul i ... . . . . . )) Augusti. . . . . . )) Sl' ptemb e r .. )) Ok l ob e r .. . . )) Nove mb er )) Dece mb er . . .. 1939 ,Janu a ri . .... . )) F ebruari .... )) Mars . . . . . . . . )) April . ... . .. . )) Maj ....... .

Antal fritt besö ka nd e

r\11 t:i I intriides-

Su1n1nn int r :i -

b c tal nnd e

d esm·gil"ter

1.1 7:-1

!188 li!ll

.t.. 18!J 2.707 2.2 18 l .O:l;i !l-1-6

2.075: 6:i l.!J.t.(i: !iO 1.!i18: -762: ;i;;

fi!)!J

:HJJ

202 111 JH8 :i4 1 498 1.0:Hi 6.ii:l9

l 9!i :1;n

Anl:tt m e dlemsbesök

t:l 1

!12 7:1 !Il !J4 4;1

11 4 :102 21G il89 1.055 1.44 1

573 : 60 :121 : HU 102: r,o 220: r,o 210: :">0 278 : 10 ()61: -1-:"> 1.20 8: 1 u

128

15.00:l

9.878: 85

802

:u 14

:w (i 1

Bland d e 21.542 besö ken ha 979 studenter och 5.189 s kolun gdomar va rit avgift sfr ia och besökand e m ed n ed satt avgift utgjort 5.369.

ÖSTARP.

Gammelgården har besökts av 5.494 perso ne r, fö rd elad e på å re ts m å nad er på följande sätt: l!l38 .Juni 1.375 )) )) )) ))

)) ))

.I uli l.:i 15 Aug. 576 Sept. 480 Okt. 56 Nov. Dec.

1939 .Jan. )) )) )) ))

Fcbr. Mars 40 April :!28 M,1j 1.22.t.

Vid Möllegården h a r en n y logb ygg nad blivit uppförd och ladu gå rd e n h a r erhå llit ny inred ning. Gästgiveriet har i likhet m ed föregående å r va rit utarrend erat å t inn ehava r en av Dalby gäs tgiveri. 175

VÄVSKOLAN OCH KONSERVERINGSANSTALTEN.

Vävskolan har under året besökts av 9 elever. Konserveringsanstalten har varit sysselsatt för museets räkning med konservering av jordfynd, preparering och lagning av olika föremål och har dessutom stått allmänheten till tjänst med olikartade konserveringsarbeten. Textilateljen har bedrivit sedvanlig vård av samlingarna till skydd mot mal samt lagning och konservering av textilier. Speciellt ha de skånska folkdräkterna varit föremål för konservering. Lund den 28 juni 1939.

Styrelsen.

SAMMANDRAG AV STIFTELSEN KULTURFONDENS RÄKENSKAPER FÖR AR 1938. I ny ri e

fl e h rt I

11 11

T i 11 gå n g a r. Konungarik et Sveriges Stadshypoteks ka ssas 5 % obligationer av å r 19:31 . . . . . . . . . . . . . . . . . . Innes tå ende å bok n:r 49848 m ed SkaJHI. Kreditaktiebolaget ............ .... .... .. . .... . . Upplupna ej förfallna räntor ... . . . .. . ... ..... .

121.000 : 8.396: 95 2.268: 75

1:31.665: 70

Ink om st er. Hänta å obligationer Andrn riintor . ...... . .. . .. . . . . . . . . . ...... . . . .

6.050: 162 : 26 .

Kronor

6.212: 2(i

137 .877 : !Hi

Uty ifter. Pension ål f. intend enten doktor G. J:son Karlin Förvaltningsarvode utgörande 4 °;;, av fond ens avkastning und er år 1937 kr. 6.206: 32 .... ]i()

5.ö53: 16 248:25

5.901: 41

V I gå e nde b a / ans. T i 11 gångar. Konungariket Sveriges Stadshypotekskassas 5 % obligationer av år 1931 . . . . . . . . . . . . . . . . . . Innestående å bok n :r 49848 m ed Skand. Kreditaktiebolaget ......... . .... ........... .. . . Upplupna ej förfallna räntor .. .. .. . . . ........ . Kassabehållning ....... . .. ... .... .... ........ .

121.000: 8.257:80 2.268 : 75 450: -

131.976: 55

Kronor

137 .877: 96

För Stiftelsen Kulturfond en A drätselkammarens vägnar:

Per Larsson.

I A. Bengtsson. Förestående räkenskaper granskade och godkända För stadsrevisionen:

För Kulturhistoriska föreningen för Södra Sverige:

G. A. Jemen.

P ehr Gamstorp.

17 7

INNE HALL

Förord SvEN T. K.1 EL LI3EHG, GEOHG .T:soN KAHLIN . Minnesorcl vid Kulturhistoriska förening e ns för Södra Sverige å r smöte elen 28 juni

1939 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 8 0LE 0LSEN 's gåva av svensk k era mik . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 15 FÖREM ÅL ur Knltnrens samlingar i ord och bild . Småuppsat ser med illustration er av RAGNAH BLOMQVIST (R. Bqt), 'VILLIAM KAHLSON (\V. K.), SvEN T. K.rELLBEHG (S. T. K.) och HAHALD NILSSON (H. N.) . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 34 I-IAHALD N ILSSON, Vi ll a ppa-skott ... ...... . .................. .... 128 Kulturhistoriska föreningens för Södra Sverige verksamhet 1938 --1939 ... .......... ... .... .... .... . . . ...... .. .......... . .. . . 154 Ledamöte r , styrelse och revisorer ..... . ... . . . . . . . .... .... 155 Ekonomi .. ... .. ... ... ...... . ... . ... . . . . . ... .. ...... ... . .. 157 Personal och verksamhet ....... . .. .. .. . . .... .. . . . . . . .... 164 Samlinga r , bibliotek och arkiv ..... .. ................. . . . . 169 Årets donatorer . .... . ........... .... . . .. . ...... . . . ... . ... 173 Besök . .. . .. .. ... . ... . ... ... .. . . .. ... .. . . ... . . .... .... .... 175 Ostarp .... .. ...... .. ...... .. ............... .. .......... . .. 175 Vävskolan och konserv eringsanstalten .. .. ..... . ...... .... 176 Stiftelsen Kulturfondens räkenskaper för ~'\r 1938 .. . . ... . 176 Annonser

. . . ... .. ............... .. .......... . .......... . ... .. .. 179

OMSLAGSVIGNETTEN efter en blyertsteckning av

BENGT

Nonn EN-

BEHG . Bilclfotos iiro förutom av författarna tagna av amanuensen C.-A. ALTHIN.

178

ölj:rnde firmor ha genom annonsering i denna å rsbok väsentligen bidragit till tä c kand e av kostnad ern a för dess utgivande. AB . Linnefabriken Merkur, Göteborg. AB. Lunds Mejeri, Lund . AB. Malcus Holmquist, Ha lms tad. AB . Svenska Handelsbanken, Lund . Dalby Gästgivaregård, Dalby. Finpappersbrukens Försäljnings AB., Stockholm. Försäkrings-Aktiebolagen »S kå ne» och »Ma lm ö», Ma lm ö. Gam la Sparbanken i Lund. Hemme ts Journ al, Malmö. Koop er a tiva förening en So li d a r 11. p. a., Malmö. Lennartssons Trävaruaffär, Lun d. Lunds Bryggeri AB., L und . Nyaste Kristianstadsblade t, Kri s ti a nstad. Oxie Härads Sp arba nk, Malm ö. Skandin aviska Banken, Lund. »Skå nela nd» Fastighets- & Affarsbyrå, Kristi a nstad. Sk å nska Brandförsäkringsinrällningen, Lund. Sparbanken Bikup a n i l\falmö. Sparbanken för Lunds stad och krin gli gga nd e la nd , Lund . Sparba nken i Ystad. Svenska Superfosfalförsäljnings AB., Hälsin gbo rg. Torna Bara och H arj age rs H ä r ads Sparbank, Lund. Trelleborgs Gummifabriks AB., Trelleborg. Vävstuga n, Kristia nst ad.

För denna välvi lja fr a mför Kulturen sitt vördsa mma tack .

179

lBANKFl1RVAR Rådgör med vårt kontor, vilken kassafack,

förvaringsform

sluten deposition eller deposition -

öppen

som lämpar sig

bäst för Eder.

SI-cANDINAVISKA BANKEN

Aktiebolaget

SVENSKA HANDELSBANKEN

Klostergatan 6

LUND

Telefon: Linjeväljare Direktören • . . • • 278 Kamrer och Låneavd. 66 Inkassoavd. . . . • 2078 Kassor • . . . • • • 2166

PENGAR 11111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111

som

avses

för

utgifter

längre fram böra ej ligga i plånboken eller byrålådan utan insättas på

SPARBANKSBOK De oro då i säkert förv a r o c h I ä m n a d e s s u to m avkastning .

GAMLA SPARBANKEN I LUND TORNA BARA OCH HARJAGERS HÄRADS SPARBANK SPARBANKEN FOR LUNDS STAD OCH KRINGL. LAND

-1 FÖRSÄKRINGS-AKTIEBOLAGEN

"SKÅNE" och "MALMÖ" Brand- och Livförsäkringar Olycksfalls-,

Sjuk-, Barnolycksfalls-,

Ansv arighets-,

A utomobil-,

Motorcy kel-,

Inbrotts-,

Trafik -, Resgods-,

Glas-, Garanti-, Vattenledningsskade-

HUVUDKONTOR:

samt Värdepost- förs ä kringar

Tel.: Namnanr. »SKÅNE-MALMÖ »

OMBUD

ALLA

STÖRRE

PLATSER

MA LMÖ

RIKET

SPARBANKEN BIKUPAN I MALMÖ Grundad

å r 1873

Insatta medel den 3 l dec. 1939 Kr. 67.762.723: 86 Reservfonden den 31 dec. 1939 Kr.

4.291.877: 19

HUVUDKONTOR:

Östergatan 26 - Malmö AVDELNINGSKONTOR:

A) Bergsgatan 40

B) Östra Förstads gatan 5 8

'~~~~-T~e_1_._v_a_·x~e-l-7~1-7_1_5~~~-P-o_s_t_g_i_r_o~3-9~1-9-1~~

OXIE HÄRADS SPARBANK Stortorget 11

MALMÖ

Omslutning omkring / Egna fonder över

1 1

Kr. 70,000,000: -

1 1 1 1 1

5,500,000: -

Expeditionstid kl. 10 - 14

dttt- 182 7

qmndade.s

SPARBANKEN

YSTAD

Exp.tid dag lige n kl. l 0 f.m .- 1 e. m. Telefoner: verkst. dire ktöre n . . . . 470 o mb udsmann en . . . . . 471 ex ped iti o nen . . . . . . 46

Insättarnas behållning "'/121939

Kr. 30.76 8.7 19: 96 Reservfonden

Kr. 3. 403. 445: 58

dt.LLl.id tiLL aLurLärJuderu 1

tJ.(lf(.(!_

&i(!-

t:i.äflU.t

del 9Ji/Jn kapitalplacering eLut I ~

KABINETTSKÅP FRÅN 1614

abineltskttp e t, sum i samtida svenska inventarier gick under benämningen schatull eller eon tor , synes äldst tillhöra 1500-talet och leda sitt ursprung från renässansens hemland, Italien, men har säkerligen nått sin högsta utveckling i Sydtyskland, framförallt i Augsburg. I denna stad äro sådana praktpjäser utförda som GUSTAV Il ADOLFS konstskåp i Uppsala och Augsburgs gåva till KARL GUSTAV WRANGEL, som alltjämt finnes bevarat på hans slott Skokloster. 1600-talet var kabinettskåpets blomstringstid. Storleken växlar mellan skrinets och det manshöga skåpets, och även materialet företer rika variationer. Stommen var i allmänhet av trä, och, då dess yta skulle synas, användes ofta ett finare trädslag såsom ebenholtz, till blindträ däremot ett enklare. Endast sällan kom emellertid träet på skådeytorna helt till synes. I allmänhet doldes det av färg, polityr, lackverksarbete, inläggningar i trä, halm eller sten, beslag av metall och ädelstenar, klädsel av elfenben med graverad dekor eller av broderi. Ifråga om kabineHskåpets formutveckling kan man konstatera, att 1500-talets rektangulära form under det följande århundradet får en överbyggnad , vare sig nu d enna är en arkitektoniskt tillskapad gavel eller en låda på ett vulstformigt underlag. Som podium för skåpet, där sådant finnes, tjänstgör ett enklare skåp, ett bord eller ett stativ, vilka likväl merendels ha tillkommit i senare tid. Kabinettskåpen med sina många fack - det mellersta utformades ej sällan som en pelarhall eller sal i miniatyr - lådor och lönnrum användes till förvaring för smycken, nipper, handlingar och andra värdesaker. Däruti samlades också de sällsynta ting ur naturens rike eller från exotiska folkslag, som renässansens människor älskade och som de kallade » kuriositeter». Kuriositetskabinettet, museernas äldsta form, kan med skäl sägas ha sitt ursprung i kabinettskåpet. W.K.

J{ahin ettskåp av omålat trä, daterat Jc;t4. K. M. 157 24.

Detalj av samma skåp .

1HEMMETS

Omså.ttningen

JOURNAL

SOLIDAR och

MJÖLKCENTRALEN

populär intressant

uppgick 193 8 till över

omväxlande

I1 milj. kronor

Lennartssons Trävaruaff är Carl Håkansson Karl XII-gatan 7

LUND

Tel. 9 & 49

BYGGN ADSMATERIALIER av alla slag från platsens mest välsorterade lager LJUSNE PLYWOOD och W ALLBOARD, TREETEX samt PERSTORPS BOKPARKETT

LISTER AV ALLA SLAG

SPECIALITETER Snickerifuru och växthustillverkning

A.-B. LUNDS MEJERI !Grundlag t år 1872 av Godsäg. Gottfr. Warho lml

Våra förstklassiga produkter rekommenderas Huvudaffä ren : M ag le St. Ky rkoga tan 3 Te l. 108 & 1015

Ko ntro llm jölksa vd.: S:t Petri Kyrkog. 10 Tel. 503 Dessutom ett tretti ota l filia ler oc h återfö rsä ljare i a ll a delar av stade n

NYASTE KRISTIANSTADSBLADET EFFEKTI V T A NN ONS O RG AN FO R

SÅ V Ä L LOKA L-

SO M

RI KSANNO N SOR ER

UPPLAGA: 19000 EXEMPLAR

SKÅNELAND

f ASTIGHETS- & AffÄRSBYRÅ KRISTIANSTAD Inn ehavare:

STOR KUNDKRETS, BASTA RESULTAT FOR SÄLJARE OCH KOPARE AV FASTIGHETER

SO FI A A BRA HAMSON

--------1 SKÅNSKA BRANDFÖ RSÄK RINGS IN RÄTTNINGEN

SKÅNSKA STÄDERNAS BRANDSTODSFÖRENING

FÖRSÄKRINGSAKTIEBOLAGET FINN Brand-, ansvarighets-,

cykelstöld-, glas-,

inbrotts- och vattenledningsskadef är säkring jämte kombinerade f är säkringar

HUVUDKONTOR I LUND

Kommitteer och ombud i Skånes städer och större samhällen

LUNDS

BRYGGERI

AKTIEBOLAG

LUNDS PILSNER OCH LAGER APOTEKARNAS

SODA

OCH

LEMONADER

Denna årsbok är tryckt å

FINBRUKENS GRAVYRTRYCKPAPPER GRYCKSBO KLIPPAN

LESSEBO

SOLVIG WESTERBERG Västra Boulevarden 43

-:-

KRISTIANSTAD

Telefon 1757

REKOMMENDERAS Specialite :

MATTOR

BESTÄLLNINGAR EMOTTAGAS

Gott kök Gott kaffe med hembakat bröd

Fullständiga rättigheter

S åv äl större som mindre beställningar emottagas tacksamt

Tel. Dalby 6

Moderna skjortor ha Unipartkragar Uoipartkragarna äro joet sådana •om Ni vill att en krage s kall vara. Den verkar stärkt men jir b e kväm, mjuk, porös. Ni får e leganta, moderna skjortor när Ni väljer

MERKURS Skjortor Tillverkore: Linnefabriken Merkur -

lyftverktyg:

Göteborg

traverser, kranar.

lyftblock och telfers .

Giuterimaskiner

och förnödenheter av alfa slag för gjuterier.

Spiralborr och verktyg. Filt för tekn. ändamål. Infordra kataloger och priser. Grundad 1889

A-B. MALCUS · HOLMQUIST, HALMSTA~

SVENSKA SUPERFOSFATFÖRSÄLJNINGS-A.-B. HÄLSINGBORG flLLALKONTOR : STOCKHOLM, GÖTEBORG, NEDERLAG I ALLA HAMNPLA TSER

Prima svenskt 20 Yo Superfosfat Thomas/os/at Benmjöl Kalisalter Blandgödselmedel Ljungasalpeter Kalksalpeler Chilesalpeler Synt. Salpeter Kalkkväve Svavelsyrad ammoniak