Notiser kring några svenska flintlåsvapen i Kulturen

KULTUREN EN ÅRSBOK

19 38

KUI~TlJ REN EN

ÅRSBOK TILL

MEDLEMMARNA AV KULTURHISTORISKA FÖRENINGE N FÖR SÖDRA SVERIGE

I

9 38

DENNA BOK ÄR REDIGERAD AV SVEN T. KJELLBERG OCH TRYCKT I EN UPPLAGA AV 7,600 EXEMPLAR I GRA VYRMANER HOS HÅKAN OHLSSONS BOKTRYCKERI I

LUND.

l\LICHEEHNA ÄRO FHÅN A.-B. MALMÖ

GRAFISKA ANSTALT OCH PAPPERET FRÅN ~NBRUKEN,

STOCKHOLM.

LUND 1939

NOTISER KRING NÅGRA SVENSKA FLINTLÅSVAPEN I KULTUREN Av TORSTEN LEN](

n nutida jägare skjuter i regel på rörligt mål. Detta är en i skjutvapnens historia relativt sen företeelse , som möjliggöres av låskonstruktioner, vilka kunna hastigt och bekvämt spännas samt äro försedda med pålitlig säkr ing. Av de äldre är den viktigaste av dessa flintlåset. Flintlåset uppstod i Nordfrankrike senast omkring år 1610 på grundval av tidigare konstruktioner, men först på 1630-talet hade det nått en viss fulländning och ett mera vidsträckt bruk. Tack vare de redan då goda relationerna mellan Sverige och Frankrike, de båda länderna voro ju bundsförvanter under trettioåriga kriget, gjorde svenskarna mycket tidigt bekantskap med den nya konstruktionen. Flintlåsvapen från denna tidiga epok äro bevarade i Livrustkammaren. Med 1640- och 1650talen ökas den franska tillverkningen av flintlåsvapen i hög grad och tar för jaktbruk överhand över andra konstruktioner. Exporten är synnerligen omfattande, vilket vi kunna konstatera även hos oss i Livrustkammaren och Skoklostersamlingarna. På 1660-talet skapas den klassiska Louis XIVtypen av flintlåsvapen, en företeelse, som jämte mycket annat skall ses mot bakgrunden av Colberts organiserande av det franska näringslivet, särskilt konsthantverk och konstindustri, samt Lebruns konstnärliga ledning. Efter att i stilhänseende ha varit efter sin tid så gott som från början, rycker den parisiska tillverkningen av eldhandvapen på 1670-talet upp i full modärnitet. Det är flintlåsvapen med dessa former och denna dekoration, som spelat den största rollen både som exportvara och som förebilder vid den tid, 1600-talets slut, då inhemsk

E

118

flintlåstillverkning uppstår i ett flertal av Europas länder, däribland även Sverige. Man synes hos oss först ha importerat själva låsen och monterat dem här. Därpå tyder en ackordprislista från Eskilstuna av år 1662, och en bö~sa i den Sackska rustkarnrnaren, numera i Livrustkarnrnaren, förefaller att kunna vara ett exempel på denna första produktion. Dess lås bär en stämpel av samma slag, som är vanlig på vapen av Suhltillverkning och är gjort med stor precision och kunnighet. Den enkla pipan och björkstocken ha mera prägel av enklare inhemsk tillverkning. I varje fall har man här inom bössrnedskretsar varit fullt förtrogen med flintlåsen vid 1600-talets mitt både genom en sådan montering samt genom vård och reparationer av de talrika importerade vapnen. · Liksom en gång tyska bössrneder gjorde hjullås- och snapplåsvapen åt Gustav Vasa, inkallas efter 1600-talets mitt utländska mästare för att tillverka flintlås och för att lära ut konsten åt svenska elever. Av deras hand finnas i Livrustkamrnaren några signerade bössor, som alla tillhört Karl XI och som kunna göra anspråk på att vara bland de äldsta, kanske de äldsta, som tillverkats här i Sverige. År 1664 korn JOHAN KocK, konstmästare och urmakare från Köln, in i landet och bosatte sig i Stockholm. Han har signerat en bössa, som är daterad på pipan år 1672. Kock ägnade sig också åt annan verksamhet än bössrnakeriet då däremot PETER FROOMEN från Maestricht, känd i Stockholm samma år som Kocks bössa är daterad, var helt och hållet bössrned och arbetade i Karl XI :s tjänst och andras. Han återvände till Holland och dog där 1685. Av Froornens hand äro tre bössor i Livrustkarnrnaren. En tredje i Stockholm verkande bössrned, vars enda kända arbete är en flintlåsbössa i Arrnernuseurn, även den en Karl XI:s jaktbössa, är svensken ANDERS ERIKSSON vVÄTTERSTEN (från Jönköping?), som kanske har lärt av de inkallade utlänningarna. I Göteborg verka HANS BAUTZ, far och son med samma namn, av vilka fadern signerat en bakladdningsbössa med flintlås i Livrustkamrnaren. Denna är den ålderdomligaste

119

Bild 1. Bild 2.

120

Flintlåsbössa, detalj, av DANIEL ROLOFF i Stockholm, 1600-talets slut. Senare ändrad. K. M. 29261. >JCARL GULDilNSTIERNE>J, ägarenamn på pipan till bössan bild 1. CARL GYLLENSTIERNA av Steninge, 1649- 1723.

Bild 3. Bild 4.

Flintlåsbössa, detalj, av JONAS SCHEHTIGER ( d . y. ?) i Stockholm. Låset från 1700-talets början . K. M. 29256 . Flintlåsbössa, detalj, av DAVID BARS i Stockholm. Sannolikt 1730talet. Senare ändrad till perkussion. K. M. 29522.

121

av alla hittills kända flintlåsvapen, som signerats av i Sverige verkande bössmeder, och motsvarar ett kontinentalt 1660-talsmod. Man måste ju räkna med att även andra vid denna tid i Sverige arbetande bössmeder tillverkat flintlås, men de kända bevarade äro blott dessa nu nämnda. I flintlåsets svenska historia beteckna de upptakten. Den mera omfattande tillverkningen kommer först ef.t er 1680-talets mitt, då DANIEL ROLOFF från Stettin och den i Stolp i Pommern födde, i Amsterdam verksamme PIETER STARBUS D. Ä . inkallas och genom kontrakt förbindas att framställa vapen och att undervisa svenska elever. Kontraktet gäller militära behov, - flintlåsets historia i den svenska armeen börjar på allvar år 1690. Men även för den svenska jaktbössan med flintlås ha dessa mästare, som båda voro kungliga pistolsmeder, haft stor betydelse. Genom olyckliga omständigheter kom den förres tillverkning av finare vapen att bli liten, ehuru han var väl skickad för en sådan verksamhet. Pieter Starbus d. ä. står såsom den egentlige grundläggaren av den inhemska flintlåsproduktionen. Han var en synnerligen framstående mästare, som tyvärr hade oturen att få uppleva nedgångsperioden under slutet av Karl XII :s regering, och hans gärning har med orätt kommit att skymmas av hans efterträdare, som bars upp av de under freden ständigt förbättrade ekonomiska förhållandena. Av Daniel Roloff signerade vapen höra till de stora sällsyntheterna. Det är därför man med nöje kan konstatera att Kulturen äger en bössa, vars lås bär den graverade signaturen »D Roloff Stockholm », bild 1. Bössan kommer från jägmästare Hjorts samling i Kisa. Katalogen över denna samling, som är publicerad i Östergötlands läns jaktvårdsförenings årsskrift 1924, upplyser om att den förvärvats genom byte med samlingarna på Sturefors, där den var ett nyförvärv och sålunda icke ett nummer i den ärvda bösskammaren. Vapnets förste ägare ~ar sannolikt kungl. rådet, generalguvernören och presidenten i Svea hovrätt, greve Carl Gyllenstierna av Steninge (16491723), vars namn är etsat på pipans kammarstycke jämte hans 122

Bild 5.

Flintlåsbössa, detalj, av DAVID BABS i Stockholm . 1700-talets mitt. K. M.

vapenbild, den sexuddiga stjärnan, allt inom en elegant tecknad lagerkrans, bild 2. Tyvärr har tiden icke lämnat bössan intakt. Hanens platt och hals äro filade plana och eldstålet är med all sannolikhet senare. Icke förty har låsblecket, vilket är ursprungligt, den eleganta form, som endast en god skolning jämte medfödd förmåga kan åstadkomma och som man också återfinner på Karl XII :s nyupptäckta barnbössa i Livrustkammaren, vars signatur på låsblecket D R är Roloffs. Till denna har Starbus gjort pipan. Det skulle vara angenämt att ur Kulturens samlingar få framlägga ett vapen av denne mästare, vars betydelse för svensk flintlåstillverkning är så grundläggande och så stor. I stället hänvisas för denna period till ett lås av JONAS SCHERTIGER i Stockholm, sannolikt den yngre, som övertar faderns verkstad år 1715 och dör 1748, bild 3. Schertiger var egentligen skäftare men signerade av andra gjorda lås, som han monterat,

123

vilket renderade honom svårigheter med bössmederna. De äldre av dessa med Schertigers namn signerade låsen äro gjorda i samma stil som Holoffs och Starbus' . Samma former känneteckna också de äldre av Starbus' efterträdares, DAVID BARS, tillverkning. Det typiska för denna stil äro de kullriga formerna . Den lilla framvikningen av eldstålets topp på Schertigers lås sa~1t läppskruvarnas päronform på detta och på Roloffs lås karakterisera det franska 1680-talet. Man har sålunda stannat vid den stil, som Roloff och Starbus förde med sig, och man fortfor därmed ända in på 1720-talet, då de västeuropeiska förebilderna redan hade vandrat andra vägar i minst ett par decenc nier. Det kan förtjäna att påpekas, att de åttkantiga kammarstyckena på piporna, som man finner här långt in på 1700-talet, i Frankrike övergåvos redan på 1680-talet för andra former. I det för stilbildningen inom bössmidet normerande Frankrike återgick man på 1690-talet för flintlåsens vidkommande till formerna från århundradets mitt, men dekoration en fö ljde den vid århundradets slut härskande Berainstilen. I gränstrakterna mot Tyskland och i Tyskland förekom allmänt en övergångtyp med »bräckta» kanter, som här illustreras av ett till perkussion ändrat lås med David Bars' signatur, bild 4. De bräckta kanterna komma i Sverige med det tyska inflytandet under Fredrik · I :s regeringstid. Kungen var själv en framstående jägare. Det var tack vare honom som David Bars fick den eftertraktade befattningen som kunglig pistolsmed, och under hans tid inflyttade ADAM ANTHON GERHARDT från Darmstadt år 17 32. Flera av de i Stockholm arbetande bössmederna buro för övrigt tyska namn t. ex. METZGER och NUSSBAUM. Man kan, särskilt i David Bars omfattande produktion, han levde ända till 1759, utläsa, att de i Sverige arbetande bössmederna togo sina förebilder både direkt från Frankrike och via Tyskland, där man alltifrån tiden omkring sekelskiftet hade utbildat en egen stil på grundval av den franska. I Tyskland levde tillverkningen och bruket av hjullås allmänt kvar långt in på 1700-talet och i vissa fall ännu längre. 124

Bild 6- 7.

Fl intlås av MIKAEL METZGER i Stockholm, ut sida och insid a . 1700-talets tredje fjärdedel. IL M. 11500.

Särskilt kända äro de s. k . Miillerbössorna, vilka ha sina avläggare även hos oss . Denna typ förses senare i Tyskland med flintlås och man får på så sätt hagelbössor, studsare och pistoler, alla med flintlås. Hos oss, som togo förebilderna även direkt, upp-

125

stod en rik variation av typer, omfattande hagelbössor av fransk eller tysk form - en skillnad är bl. a. att de senare ha de från hjullåsbössorna ärvda kolvlådorna med skjutlock - studsare efter tysk förebild samt pistoler. När man inom herremansklassen övergick från de finkalibriga lodbössorna med snapplås till dylika med flintlås och fransk stock, fick man ytterligare en typ . Allteftersom århundradet fortskred blevo de franska. formerna alltmera förhärskande. Ett gemensamt drag för de svenska eldhandvapnen är deras enkelhet. Endast undantagsvis förekommer ett svenskt flintlåsvapen med silverinlagd stock. Starbus utförde under sin Amsterdamtid mycket eleganta vapen med rika och väl utförda inläggningar. När han kommit hit blir hans tillverkning mycket förenklad , men man märker dock skickligheten i de väl avvägda proportionerna och precisionen i arbetet. Den graverade dekorationen b lir dock schablon, i vilken man känner igen de franska förebilderna. Likaså förhåller det sig med efterträdarna. Bars brukar ofta signera med blanka bokstäver mot punsad eller punsad och förgylld grund. Detta är ingenting annat än en av Berainstilens typiska företeelser, som man återfinner i signeringen på åtskilliga tyska vapen men sällan på franska, där principen blank yta mot punsad eller punsad och förgylld grund dock tillämpas i ornamentiken. Om låset på Kulturens bössa bild 4 är en representant för denna relativt långlivade övergångsstil, den torde hos oss i huvudsak ha omfattat 1730-talet, så är låset på en annan bössa i Kulturen av samma mästare mycket typisk för den i Sverige senare uppträdande stil, som, utgående från franska förebilder från århundradets början, från och med 1730-talet ~r så vanlig inom svenskt bössmide, bild 5.

Bild 8-10. Flintlåsbössa, detaljer, av JACOB NussBAUM tillverkad vid Drottningholm något av åren 1761-1776. IL M. 10987. - 8. Sidbleck. 9. Kammarstycke med ägarenamn llW : SPAl\WENFELD'f.ll Översten HENRIK WILHELM SPARFVENFELDT, 1728-1776.

126

127

Femton-, sexton- och adertonhundratalen äro de århundraden, då nya låskonstruktioner utexperimenteras och utvecklas. Under sjuttonhundratalet händer i detta avseende mycket litet. Det är mycket signifikativt, att de flesta förläggsplanscher för bössmeder utgåvos under sextonhundratalet och att de alla äro franska eller kopior av franska original. Sjuttonhundratalets flintlåstillverkning lever i ornamentalt avseende på DE LA CoLLOMBES stick, av vilka ett par av de äldsta äro daterade '1702 och 1705. En samlad upplaga utgavs av hans elev DE MARTEAU år 1730. Denne lägger till några blad på 1740-talet. De bevarade vapnen visa de ovan nämnda återupptagna formerna från 1600-talets mitt med små variationer. Vid och efter 1700-talets mitt återupptar man för en tid de kullriga formerna från 1600talets senare hälft men överger dem ånyo. Det franska bösssmidet tar star ka intryck av empirestilen och engelskt bössmide samt övergår i senare 1800-talsstil samtidigt med att flintlåset ger vika för perkussionen från och med tiden omkring 1820. Det är mycket intressant att bevittna, huru det svenska bösssmidet avspeglar dessa kontinentala företeelser. De ovan nämnda bössorna av David Bars äro goda exempel härpå. Man känner vapen av hans hand med kullriga karolinska former , låset med de bräckta kanterna, bild 4, i Kulturen representerar Fredrik I -stilen och det sistnämnda låset, bild 5, den senare dirikt eller indirekt införda franska företeelsen. I Bars produktion torde detta sistnämnda lås vara tämligen sent. Därpå tyder en viss tyngd i eldstålet, den i stocken bakom låset skurna tungan och varbygelns form, men låsbleck, hane och fängpanna återgå på franska förebilder från Ludvig XIV :s sista år. En originalitet hos svenska flintlås är det icke så sällan före kommande säkerhetsspärret. Det har under karolinsk tid oftast formen av en varhake, som griper i . en urtagning baktill på hanen. Konstruktionen ingår i många militära modeller samt icke så få jaktvapen. Det senare av Bars signerade låset i Kulturen har spärr i form av skjutregel, som griper i nöten . Skillnaden mellan detta lås och ett annat här avbildat av MIKAEL METZGER, bild 6 och 7' (inv. nr 11500) är egentligen 128

Bild 11-12.

9

Flintlåsbössa, detaljer, av ANDERS WAHLBERG i Stockholm. 1700-talets sista fjärdedel. K. M. 14081.

129

Bild 13.

Flintlåsbössa, detalj, av PETER RUNDBERG i Jönköping. talets tredje fjärcleclel. IL M. 29257.

1700-

blott ornamentiken, men hanens kontur har ett par knyckar, i vilka man känner igen de tvärgående raka elementen i Berainornamentiken. Denna hanform finnes på franska förläggsplanscher från 1700-talets första år och på åtskilliga vapen långt därefter. Johan Mikael Metzger var David Bars styvson, arbetade till en början i hans verkstad och övertog vid sin svåger MORITZ FRIEDRICH NUSSBAUMS död år 1749 dennes verkstad, som i sin tur övergick till dennes son, Metzgers systerson JAKOB NussBAUM, där Metzger fortsatte sin verksamhet till sin död år 1776. Det lås av Metzger, som här avbildats, är nog tämligen sent, i varje fall efter 1700-talets mitt. Det kan jämföras med låset på en bössa av den nyss nämnde Jakob Nussbaum, bild 8 och 9, elev av David Bars, Kungl. Maj :ts pistolsmed, död 1802. Under åren 1763-1776 arbetade han i det av drottning Lovisa Ulrika anlagda faktoriet Kanton vid Drottningholm, och det är där han signerat Kulturens bössa, vilken enligt det på pipans kammarstycke i guld inlagda ägarnamnet tillhört översten Henrik Vilhelm Sparfvenfeldt, död 1776, bild 10. 130

Jakob Nussbaum var en skicklig hantverkare, som hämtat sina lärdomar bl. a. under utrikes resor, och hans vapen äro icke sällan präglade av en viss finess. Ornamentiken på Kulturens bössa är också av god svensk medelkvalitet. På det sist nämnda låset av Bars och det av Metzger, som båda ha flata former, är bleckens bakersta del försänkt till en avsats. Blecket på Nussbaums lås är helt platt utan avsats, vilket i förbindelse med den smäckra hanen är en sen företeelse och en dateringsgrund. David Bars var gift två gånger. Hans änka gifte om sig år 1764 med pistolsmeden ANDERS WÅHLBERG, död 1793, och denne övertog med giftermålet Bars verkstad, som han före stått alltsedan dennes död. Han har signerat en bössa i Kulturen, vars lås avbildas på bild 11. I huvudsak överensstämmer detta med det nyss nämnda låset av Jakob Nussbaum, men är enklare i utförandet, har säkerhetsspärr och den genom den franska infanterimusköten M/ 1728 i vida kretsar kända men till sin uppkomst mycket äldre fängpannarmen. Det klumpiga eldstålet och den stora, djärvt uppsvängda stötklacken, d. v. s. den från främre kanten av fängpannlocket utgående och uppsvängda armen, äro i Frankrike karakteristiska för tiden efter 1700-talets mitt. Åtknipningen av låsblecket bakom hanen är en annan detalj, som på de franska förebilderna förekommer under 1770-talet och kanske senare jämte smala och slingrande hanar. Den i stocken bakom låset skurna, mycket breda och hårt åtsnörda tungan säkrar också en datering till tiden efter 1700-talets mitt. Roccocoornamentiken på det av vVåhlberg signerade låset hindrar icke en sen datering, och det kan nog med fog antas, att man med detta lås befinner sig inom Gustav III :s regeringstid. Nyantiken gör sig här i Sverige gällande inom flintlåstill verkningen huvudsakligen genom en förenkling av orneringen till en tunn, inlagd linje, vanligen av silver, som följer låsbleckens och sidbleckens kanter på ett par millimeters avstånd. Icke heller detta är egentligen något enbart svenskt, men kanske förenklingen till blott en linje med utelämnande 131

av blommor eller andra ornament. Det är en dekoration av samma kynne som mässingslisterna på de gustavianska mahognymöblerna. . Mycket litet är att tillägga om den svenska tillverkningen av flintlås från 1700-talets slut och 1800-talets början. Man fortsätter på kända vägar och med samma former. Kvaliteten blir enklare och slutligen ebbar hela tillverkningen ut. När svenskt bössmide' väckes till liv på nytt under 1800-talet, ha nyare och bättre konstruktioner efterträtt ·flintlåset. För den finare svenska tillverkningen av flintlås kommer Stockholm i främsta rummet, mei1 man har all anledning att dessutom uppmärksamma de mästare vid faktorierna, som förenade kvalitetsarbete för civilt bruk med sin av lätt insedda skäl mera summariska standardtillverkning av mi.litärvapen. Flera av dessa ha signerat verkliga kvalitetsvapen. BENGT MÅRD i Jönköping kan fullt ut mäta sig med Stockholmsmästarna. En annan mycket betydande Jönköpingsmästare är PETER RuNDBERG, som fick sin slutliga utbildning under vid sträckta resor i utlandet under åren 1745-1751, bl. a. i Paris. Ett par pistoler, som han och hans under hemresan avlidne broder Gustav tillverkat i Paris, skulle kunna hedra vilken parisisk »arquebusier» som helst. Peter Rundbergs arbeten förete efter hemkomsten och hans placerande som rustmästare vid Jönköpings faktori den vanliga bilden av med åren sjunkande kvalitet, en följd av miljön . . I Kulturen finnes en god representant för den Rundbergska tillverkningen nämligen en flintlåsbössa, nr 29257, bild 13. Den rör sig egendomligt nog till en stor del med former, som äro ålderdomligare än dem, vilka mästaren hade fått lära känna som moderna under sina resor, särskilt då i Paris . Man kan jämföra låset på denna bössa med låset på en pistol i Kul turen, nr 29281, som är signerad på blecket »Jön Kiöping », bild 14 och 15. Bössan representerar formgivningen från århundradets förra hälft, pistolen den senare. I ena fallet har man låsbleck, som avsmalnar jämt bakåt, bred hane och smäckert eldstål med måttligt stor stötklack, i det andra låsbleck med åt132

Bild 14-15.

Flintlåspistol, detaljer, tillverkad i Jönköping efter 1700talets mitt. !{. M. 29281.

133

Bild 16-17. F li ntlåsbössa, detaljer, av JOAKIM RoSENHELL i Norrtälj e. 1700-ta lets sista fjärdedel. K. M. 10988. - 17. Kammarstycke med ägarenamn »MAGNUS BL!X». Häradshövdingen MAGNUS BLIX, d. 1805.

knipt avsats, smäcker hane, som är oregelbunden i konturen, och klumpigt eldstål med kraftig stötklack. Ornamentiken, varbygeln och stockarnas skärningar ha i båda fallen så mycket gemensamt, att man bör antaga, att de båda vapnen tillverkats med icke alltför stor tidsintervall. Den finare tillverkningen vid faktorierna är uttryck för en strävan att göra dessa ekonomiskt bärande i fredstid, då deras leveransförmåga var större än att den kunde helt utnyttjas genom beställningar för försvarets behov. Initiativtagare var sedermera generalfälttygmästaren PER SröBLAD, som fram-

134

ställde · förslag härom efter en inspektionsresa till faktorierna å1; 1735: Vid sidan av denna Jönköpingstillverkning är den i Norrköping och Norrtälje särskilt värd att nämnas. En av de mera framträdande personerna är JOACHIM ROSENHELL, som hade lärt i Stockholm och blev mästare i Norrtälje samt ålderman där under 1770-80-talen. Han har signerat åtskilliga goda vapen, som ännu äro bevarade, bl. a. en bössa i Kulturen, bild 16. Bössan har tillhört häradshövdingen i Sollentuna och Vallentuna härader Magnus Blix, död år 1805, den siste manlige medlemmen av sin ätt. Namnet är inlagt i silver på pipans kammarstycke, bild 17. Både hans farfar och farfars far voro faktorer, d. v. s. ekonomidirektörer, för Söderhamns faktori. Skildringen av de svenska flintlåsens formala utveckling är ännu icke publicerad. Ämnet är kanske icke heller tillräckligt studerat, men det är författarens förhoppning att få fortsätta sina studier på detta område och att publicera dem. För att rätt förstå de svenska flintlåsen måste man genomgå ett mycket stort utländskt material men sedan klarna linjerna för den inhemska tillverkningen rätt bra. Med dessa kortfattade notiser kring några vapen i Kulturen har endast avsetts att som en allmän orientering påvisa några huvudlinjer. LITTERATUR. J. ALM, Eldhandvapen I och Il, Stockholm 1933 och 1934. RunoLF CEDERSTRöM, Pistol- och stockmakaren Peter Rundberg i Jönköping. Svenska vapenhistoriska sällskapets årsskrift 1926. TORSTEN LENK, Flintlåstillverkningens införande i Sverige. Armemodellerna. Karolinska förbundets årsbok 1937. -, Flintlåstillverkningens införande i Sverige. Personhistoriska bidrag. Rig 1935. -, Karl XII:s barnbössa. LivRustKammaren 1938. GöSTA MALMBORG, Stockholms bössmakare. Efterlämnade anteckningar på uppdrag fulls tändigade och utgivna av Åke Meyerson. Stockholm 1936.

135