Kulturens årsbok 1938

KULTUREN EN ÅRSBOK

19 38

KULTUREN

KUI~TlJ REN EN

ÅRSBOK TILL

MEDLEMMARNA AV KULTURHISTORISKA FÖRENINGE N FÖR SÖDRA SVERIGE

I

9 38

DENNA BOK ÄR REDIGERAD AV SVEN T. KJELLBERG OCH TRYCKT I EN UPPLAGA AV 7,600 EXEMPLAR I GRA VYRMANER HOS HÅKAN OHLSSONS BOKTRYCKERI I

LUND.

l\LICHEEHNA ÄRO FHÅN A.-B. MALMÖ

GRAFISKA ANSTALT OCH PAPPERET FRÅN ~NBRUKEN,

STOCKHOLM.

LUND 1939

järde årgången av Kulturens årsbok överlämnas härmed i djupaste tacksamhet till medlemmarna av Kulturhistoriska föreningen för Södra Sverige.

Under de fyra tilländalupna åren, 1935- 1938, har föreningens medlemsantal tiodubblats och utgör nu 7.000. Medlemmarnas insats till upprätthållandet av Kulturhistoriska museet har därmed blivit en faktor av största betydelse. Tyvärr är föreningens ekonomiska ställning fortfarande svag. Utgifterna för verksamheten 1937 - häruti icke inräknade de 55.000: kronor, som föreningen erhållit av lotterimedel till förräntning och amortering av sin skuld - utgjorde i runt tal 115.250: kronor, till vars täckande föreningen genom anslag blott kunde disponera 52.500: - kronor. Resten, 62.750: - kronor, måste av föreningen skaffas på annat sätt. Det är här som medlemsavgifterna varit ett så värdefullt tillskott, att man utan tvekan kan påstå, att museets verksamhet varit beroende av dem.

5

Den hjälp föreningsmedlemmarna skänkt Kulturen är emellertid icke blott av ~konomisk art. Den giver oss även vetskapen om, att vårt arbete i vida kretsar omfattas med förtroende och intresse. Denna uppmuntran sporrar och förpliktar . Även för möjligheten att utgiva årsboken ha vi att tacka medlemmarna. Ett av årsbokens mål är att i text och bild flytta museets rika skatter ut till medlemmarna och göra dem förtrogna med samlingarna och vårt arbete. De hittills utgivna tre årgångarna ha bjudit läsaren mer än 600 avbildningar beledsagade med nära 700 sidor text. Vår förhoppning är att på detta sätt år efter år få tillfälle att bygga upp ett kulturhistoriskt bibliotek, som genom sitt skiftande innehå ll så småningom skall komma att belysa vår kulturs olika sidor.

Under året ha kostnaderna för tryck och bild avsevärt fördyrats. Vi ha likväl för avsikt att söka hålla årsboken vid samma omfattning och utstyrsel som tidigare. För att detta skall kunna låta sig göra våga vi uttala den förhoppningen, att Kulturen fortfarande får lita till Edert stöd.

Till slut våga vi åter vädja till medlemmarna att hjälpa oss foga nya länkar i vår krets. Alltjämt fortgår vår medlemsvärvning, men den är kostbar och tungarbetad. Om en var av Eder kunde skaffa en ny medlem, så skulle Kulturens framtidsutsikter ljusna.

Det närmaste målet är 10.000 medlemmar.

Sven T . Kjellberg.

6

INGEBORG HOLCK

En av Kulturens varmaste vänner och befrämjare, fröken INGEBORG HOLCK, har gått ur tiden.

Såsom en sista gåva till institutionen hade fröken Holck i sitt testamente förordnat, att ett belopp av 5,000 kronor skulle tillfalla Kulturhistoriska föreningen för Södra Sverige att användas företrädesvis för dess vävskola.

Fröken Holck hade starkt rotade känslor för de livsvärden, som äro förbundna med skönheten och traditionen. I sin ungdom hade hon studerat vid konstakademien i Stockholm. Sin smak och sin kunskap odlade hon senare genom många och vidsträckta utländska resor. Döden nådde henne under en av dessa. Jämte sin tidigare bortgångna syster ägde hon ett varmt intresse för den kvinnliga slöjden, varom hennes sista gåva till oss bär ett vackert vittnesbörd.

Bland fröken Holcks tidigare donationer till Kulturen märkas, förutom vävnader, dräkter och keramik, en betydande samling av religionshistoriskt värdefulla föremål - tempelbonader från Bali och Tibet, skulpturer och illuminerade urkunder från Indien och Kina . . Fröken Ingeborg Ho lek kommer att av oss bevaras i tacksamt minne.

7

INSAMLING TILL FÖR KULTUREN

NYBYGGNAD

e stora samlingar, som tillhöra Kulturhistoriska föreningen, fylla museets byggnader från golv till tak.

Knappast någon vrå finnes, som icke redan är upptagen med föremål av olika slag, på vindar och i källare är trängseln stor. Då vi någon gång få mottaga en gåva av skrymmande slag, är det alltid ett huvudbry huru vi skola kunna finna rum för den. I många av våra utställningssalar stå föremålen praktiskt taget på varandra, och någon ändring häruti kan icke ske, ty museet har mycket inskränkta magasineringsmöjligheter.

Men vi ha tröstat oss med, att det är bättre att h a stora samlingar och små lokaler än stora och tomma hus. Ty hus bör det väl alltid finnas möjligheter att få i framtiden, medan samlingarna bli svårare och dyrare att anskaffa för varje år som går.

Ett museum är emellertid icke bara en plats för hopande av gamla saker. Dessa skola vetenskapligt bearbetas, konserveras och vid sitt utställande bibringas den andliga atmosfär, som åter gör dem levande och förståbara för besökaren. Arbetet härmed utföres av museets tjänstemän. Huru ett museum av Kulturens storlek är organiserat i detta avseende visar nedan.stående skematiska uppställning.

De arbetslokale1', som stå till buds för den stora arbetsstaben, äro små och omodärna, i flera fall hälsovådliga och framförallt · otillräckliga. Till museet söker sig varje år ett antal studenter för att utbilda sig och erhålla museal praktik.

Vi mottaga också studerande och vetenskapsmän ii;10m o lika ämnesgrupper, som vilja arbeta med museets material. För båda kategorierna saknar museet utrymme, och vi måste packa

D

8

ii

Mu see c

7.000

Föreningen

I n te ndenc och sekre terare

K ass :t: 1 skanmästare 1

-~ iffe rgran sk are

M ede Itidsa vde I n i ng och staden Lund: 1 :rntikv:irie

Ka n sli, medlemsreg isce r , årsb ok: 1 biträde och tidvis I e. o . biträde I vaktm ästare

Vakthållning ' 1 rustmäsrare 1 vaktmästare 5- 6 vaktf]ickor 3 nattvakter

Vävskola : J föreståndarinna

Högre stå nd s- avd e ln ing och kon st hancverk: 1 antikvarie Verkstads- oc h reparat ions:ivdelnin g : 1 rustmästare 1 snickare 1 smed 1 biträde

Allm ogekultur oc h ha ntverk: i e. o. am:rnuenser

Kon serv eri ngsav delnin g ar: Keramik, j ä rn , tr:i: Textilier: 1 1

konscrv:nor biträje

1

konservator

1

biträde elever

2

Provtj:instgörare och tillfa\lig arbetshjälp

Kulturens organisation

skematisk framställning.

oss samman för att bereda dem tillgå ng till studielokaler. Allt detta i förening m ed den omständigheten, att de befintliga arbetsrummen och verkstäderna ligga spridda på olika platser inom det vidsträckta museiområdet gör att det museala arbetet icke kan bli så effektivt som det borde.

9

XuliurenJ'

gamla

område

ao <}'1clefgatan

0

"'

J'Jåne-

J'J,ånes' /Olk/iga

hallen

~u/lur

· ..ltora

Plan av Kulturens område inom kv. Tegner med den föreslagna nybyggnaden utmed Stora Algatan. D enna är avsedd till en systematisk utställning av hembygdens kulturhistoria, omfattande de lundahistoriska samlingarna och avdelningen för sydsvensk folklig kultur. Den nya längan förbinder de äldre byggnaderna till ett sammanhängande komplex.

Museet har inom sin stab mycket skickliga konservatörer, snickare och modellbyggare. De göra våra utställningsmontrer av metall och trä, förfärdiga förstklassiga modeller av byggnader och anläggningar samt utföra de konserveringsarbeten av skilda slag, som krävas i ett välskött museum. Kort sagt det mänskliga materialet är av högsta standard. Men verkstadsutrymmena ! Snickarna nyttja en källare, där man icke kan gå rak under bjälkarna och där högsta höjden icke är fullt två meter. Det är lätt att förstå huru besvärligt och sinksamt det måste vara för en snickare att icke kunna fritt vända en bräda eller list av två meters längd eller att icke kunna montera. in en så enkel hjälpmaskin som en motordriven sågklinga. Även

10

Modell av området, sett från öst er. Nybyggnaden t. v., ansluten till Vita Huset och Allmogehallen, i fö r grunden. T. h. gamla området.

konserveringsverkstaden är belägen i en fuktig källare, där det otillräckliga ljuset särskilt vid konserveringen av målningar och färg ställer stora krav på konser vatörerna.

För att ge allmänheten bättre möjligheter att taga del av museernas verksamhet bruka dessa anordna tillfälliga utställningar. Som exempel på typiska utställningar av detta slag kunna vi hänvisa till två på Kulturen under året anordnade expositioner. I det ena fallet - Loheskatten - exponerades en lånad samling, i det andra - Svensk dryckessed - gjordes ett utdrag ur museets egna, på många olika håll inom samlingarna utställda föremål. För ändamål av detta slag saknar museet utrymme och kan blott skaffa sig sådana genom att montera ned r edan utställda samlingar.

11

Av det sagda framgår, att museet är i starkt behov av utrymme 1) för sina samlingar, 2) till arbetslokaler och 3) till rum för tillfälliga utställningar.

Planer på nybyggnad för dessa ändamål ha sedan länge övervägts inom styrelsen och ideritningar därtill ha blivit utarbetade. H. K. H. Kronprinsen, som alltid varit en varm vän av Kulturen, har tagit del av dessa och därefter ställt sig i spetsen för ett i pressen offentliggjort upprop i syfte att genom en allmän insamling söka åvägabringa de nödvändiga penningmedlen. Uppropet undertecknades därjämte av landshövdingarna i de sydsvenska länen, biskopen, rector magnificus, ordförandena i de skånska landstingen och hushållningssällskapen samt i stadsfullmäktige i Hälsingborg, Lund och Malmö jämte borgmästaren i Lund. Insamlingen omhänderhaves av en kommitte bestående av hovintendenten John Kroon, skattmästare, direktören Hjalmar \i\Tennerth och intendenten Sven T . Kjellberg, samtliga medlemmar av Kulturens styrelse.

För att kunna realisera hela den åsyftade planen erfordras ett belopp av c:a 300.000 kronor. Ungefär hälften härav utgöres av kostnader för byggnadsmaterialier. Dessa söka kommitte·rade erhålla i form av naturagåvor och ha redan fått löfte om en del sådana. Den kontanta delen av kostnaderna hoppas man erhålla på utsända listor samt genom utgivande av en facsimilupplaga av U. THERSNERs kända planschverk Skånska Utsigter från 1800-talets början. För varje gåva av 500 kronors värde kommer Kulturen att överlämna en i skinn bunden volym av detta verk jämte en värdefull dedikation. H. K. H. Kronprinsen har anmält sig som förste , abonnent å verket.

Nybyggnadspl~nerna äro lagda så, att byggnaderna kunna uppföras i etapper. Om insamlingen blott skulle inbringa en mindre del av det nämnda beloppet kan sålunda bygget likväl igångsättas. Styrelsen har beslutat att eventuella medel i första hand skola användas till nybyggnad för samlingarna och har i princip fastställt den här avbildade planen, som utvisar en

12

envanmgs förbindelselänga mellan Vita Huset och Allmogehallen utmed Stora Algatan. De utrymmen, som här skulle komma till, äro avsedda att bereda rum åt de betydelsefulla lundahistoriska samlingarna samt åt sydsvensk folklig kultur.

Byggnaden är 64 meter lång och innehåller en golvyta i utställningsrummen av 547 kvm. samt motsvarande källarutrymmen till magasinslokaler. Mittpartiet är utvidgat och förhöjt och inrymmer en stor hall, Skånehallen, avsedd som entre till de folkliga samlingarna m ed översikter i kartor, bild och modell av det sydsvenska kulturområdet.

Att Kulturen nu vädjar till allmänheten och sina medlemmar att söka hjälpa museet i denna för hela dess verksamhet betydelsefulla fråga beror på att institutionen själv är för fattig och alldeles saknar medel till ett sådant företag. Det synes även anslagsvägen vara omöjligt att erhålla bidtag härtill.

Staten hjälper ju föreningen årligen att amortera och förränta den tryckande låneskulden, vilken först efter ytterligare fem års tilldelning av lotterimedel, om dessa utgå med samma 'belopp, kommer att bli avlyftad. Övriga anslag gå helt till museets drift.

Förhoppningen står därför till allmänheten, och Kulturen vågar nu som förr så mången gång rikta en varm vädjan om dess hjälp för detta fosterländska ändamål. Även de minsta bidrag mottagas tacksamt och varje givares namn kommer att hugfästas i en »gyllene bok » samt kungöras i årsboken.

Bidrag kunna insändas till byggnadsinsamlingens skattmästare, hovintendenten John Kroon, Malmö, postgiro n:r 14 74 61.

13

CHRISTIAN IV:S SYN PÅ ROTHENBURGS SLOTT DEN 8 DEC. 1625

I

maj 1625 lämnade CHRISTIAN IV Fredriksborgs slott och begav sig med sina legotrupp er till Holstein för att på protestanternas sida deltaga i det 30-åriga kriget. Det blev ingen lyckosam krigarstråt. Säkert har konungen härunder ofta kastats mellan hopp och fruktan, något som med tiden måste ha framkallat en kraftig nervspänning hos honom. Till denna spänning kom hans starka religiösa inställning, hans innerliga känsla att göra det bästa för Guds och mänsklighetens skull och hans livliga övertygelse om det sanna och goda i den religion, för vars försvar han gripit till vapen.

Det var under en bönestund tidi gt om morgonen den 8 dec.

1625 på Rothenburgs slott i Verden, som konungen hade den syn vår tavl a här återger. Konungen har själv för den målare, som han givit order att föreviga denna syn, beskrivit densamma. På Rosenborgs slott i Köpenhamn förvaras en oljemålning och två kopior, som återge synen. I denna målnings ram är insatt ett stycke pergament, varå konungen med prydlig skrift egenhändigt präntat: »Dijsser Gestalt ist mir den 8 Decemb. auffm Hausse Rodenburg, Morgens friihe gezeiget der Hohn und Spott so unser Erlöser und Seeligmacher Christus Jesus, unterhalben gelitten, bey währendem Gebeth zu Gott, fii.r die Noth der gantzen Evangelischen Kirchen Ao . 1. 6. 2. 5. Christianus IIII. D. G. Rex Daniae & Norvegiae. Ma. pro. S.» · Underskriften på museets tavla, som möjligen ä r en samtida kopia, återger skriftens innehåll i översättning. Historikern NIELS LANGE omtalar i sin Geschichte Christian des Vierten Könings in Dännemark, Kopenhagen und L eipzig 1771, 3. Buch, sid. 272, en annan kopia, som på hans tid tillhörde konferensrådet HIELMSTIERN. Han nämner ytterligare en kopia med något varierat motiv, som då fanns på Köpenhamns universitetsbibliotek.

Den var signerad av WERNER VAN V ALCKERT 1926.

W.K. 14

Oljemålning på duk. 72

X

60 cm. K. M. 18595 .

15

JAKTFALK MED HUVA OCH KOPPEL e från Orienten hemvändande korsfararna anses vara de, som introducerat falkjakten vid de medeltida furstehoven, och där kom den att i sin högsta fullkomning omfattas med en allt uppslukande passion. Som furstligt nöje kan den!la jaktform betecknas icke minst därigenom, att den enklare allmogens ekonomiska resurser varken då eller senare tillät en allmännare spridning. Det var inte heller vem som helst, som kunde bli en duglig falkenerare . Fångsten och dressyren av falkarna krävde särskilda anlag för yrket, och skötseln för att hålla de fullfjädrade rövarna vid vigör förutsatte omfattande kunskaper, men den som verkligen kunde sin sak, behövde inte vara bekymrad för sin utkomst.

Till en falkenerares utrustning hörde bl. a . huvan, som trädes över den vilande falkens ögon, ofta omsorgsfullt arbetad och upptill försedd med ett igenkäningstecken, en brokig fjäder buske. Vidare fanns läderkoppel, fjäderspel och de av hjortläder tillverkade /alkenerarhandskarna, vilka träddes på vänster hand som skydd mot klorna, då falken satt på handen. Det var framför allt häger man jagade, och för falken gällde det att tvinga bytet till marken, där jägaren skulle infånga det.

Att till häst följa efter de snabbvingade fåglarna och vara den förste vid landningsplatsen var för jägaren det viktigaste. För detta krävdes naturligtvis skicklighet både som ryttare och idrottsman. Både kejsare och kungar, ja t. o. m . kyrkans män under hela medeltiden ägnade sig med passion åt denna jakt.

Förgäves sökte redan kyrkomötet i Agdea 506 att stävja åtminstone svartrockarnas jaktiver. Det blev dock först nyare tidens rationella jakthushållning förbehållet att sätta stopp för denna jaktform, och trots att man nu på sina håll önskar återuppliva den, tillhör den likväl en gången tid.

C. G. L .

D

16

Jaktfalk med huva och tyglar. K. M. 14961 o. 27222 a.

2

17

MINIATYRALTARE AV BÄRNSTEN OCH ELFENBEN

B

ärnsten hartsämnet av ett numera utdött barrträd, pinus succinifera - var ett redan under förhistorisk tid särskilt till smycken omtyckt material. Talrika fynd vittna därom. Under den romerska antiken utnyttjades bärnstenen i stor utsträckning, huvudsakligen till småkonst. Från medeltiden äro fynden mera sparsamma, och under dess senare del tyckas föremål av bärns ten ha varit mycket sällsynta. Man får åtminstone det intrycket, då man ser, att de i dyrbarhet jämställas med ädelstenar. Arkivalierna rörande de äldsta bärnstensdrejarämbetena, de i Briigge och Liibeck, låta oss emellertid förstå, att under 1300- och 1400-talen en hantverks mässig bearbetning av materialet förekom . Här talas dock i allmänhet endast om pärlor till radband.

Med 1500-talet tilltog åter produktionen för att under 1600talet och 1700-talets förra del bliva en fullständig modenyck i tävlan med elfenbensskulpturen. Att just barocken blev bärnstenens glansperiod beror måhända i viss mån på att denna period älskade sällsamma ting ur naturens rike. Barocken och rokokon ha åstadkommit hela väggbeklädnader i bärnsten, som i Tsarskoje Selo, präktiga kabinettskåp, spegelramar, stånkor, fat , ljuskronor, statyetter, medaljonger m. m., stundom fattade i silver.

Med 1800-talet rycktes även bärnstenen in i maskinindustrien. Det blev massproduktion och med denna följde en fatal brist på konstnärlig kvalitet. Först i modern tid har det åter som konstnärligt arbetsmaterial kommit till heders .

Museets bestånd av bärnstenspjäser är dessvärre varken omfattande eller allsidigt. Det avbildade miniatyraltaret med sina figurer i elfenben är emellertid en god exponent för den småkonst, som i riklig mängd utfördes i detta gods. Det torde vara tillverkat omkring 1700 och tyskt till sitt ursprung.

W. K. 18

Altare av bärnsten från 1600-talets slut. H. 34 ,4 cm. K. M. 35 162.

19

GOTISK KYRKLJUSKRONA

M

edeltidens kyrkor voro i allmänhet mörka, den romanska stilperiodens på grund av få och små fönster, gotikens emedan fönstermålningar betydligt dämpade effekten av de numera både större och till antalet flera fönstren. Så my<;ket kraftigare måste därför den konstgjorda belysningen vara. Den agerande prästen behövde ljus vid läsningen och vid de heliga förrättningar han skulle utföra i kyrkan . För menigheten var belysningsbehovet mindre kännbart, då deras deltagande i gudstjänsten icke var av den art, att ljusförhållandena härvidlag spelade någon roll.

De medeltida kyrkorummen hade också en rik uppsättning av ljusredskap. I tidens inventarieförteckningar och akter omtalas ljusstakar, ljusstolpar, ljusstavar, ljuskronor, ljusarmar o. s. v.

Materialet till dessa ljusredskap var av olika slag, metall, såsom brons, tenn och järn, trä, sten eller lergods, i allmänhet konstrikt utsmyckat. Härvidlag spelade naturligtvis de ekonomiska omständigheterna en viss roll. En kyrka med rika donationer och gåvomedel kunde givetvis ståta på ett annat och rikare sätt än en liten kyrka ute i en fattig landsortsända.

Till belysning i kronorna användes såväl ljus som lampor, det senare tycks ha varit fallet i den avbildade kronan.

Ljusen placerades på piggar omgivna av breda skålar avsedda att uppsamla det nedsmälta vaxet från. ljusen. Där ljusholk.ar . numera förekomma, ha dessa i senare tider ersatt tidigare ljuspiggar.

Den här avbildade ljuskronan av järnbleck visar en för gotikens inventarier av detta slag icke ovanlig form. Flera liknande finnas bevarade från svenska kyrkor. Denna, som museet förvärvat från Torsjö gård, har möjligen en gång tillhört Solberga kyrka och anskaffats under medeltidens senare del.

W.K.

20

Ljuskrona av smitt järn. H . ca 85 cm. K. M. 16939.

21

PORTRÄTT I OLJA AV MATTHAEUS FREMLING

E

n av de mera framstående professorer, som innehaft lärostolen i teoretisk filosofi vid universitetet i Lund, är MATTHAEUS FREMLING, f. 1745, d. 1820. 1782 tillträdde han detta ämbete, som han innehade till sin död. Genom sin klara framställning såväl i föreläsningar som skrift av problemen i i sin vetenskap förstod han att väcka ett levande intresse för sitt ämne. Känsligt och energiskt följde han de nya företeelserna inom den filosofiska vetenskapen. Själv bekände han sig ick~ till något särskilt filosofiskt system. I sin brevväxling med universitetskansleren LARS VON ENGESTRÖM har han lämnat en utmärkt redogörelse för arten och gången av sin filosofiska undervisning och förfäktat den akademiska lärofriheten.

Porträttet är utfört i olja på duk 1783 enligt påskrift på dukens baksida, alltså året efter Fremlings professorsutnämning. Han är vid det laget en man på 37 år. På ett porträtt i Lunds universitets samlingar, målat i hans 41 :sta ålders år av akademiritmästaren MARTIN DAVID ROTH, ser han faktiskt yngre ut. På vårt porträtt om.ramar den gråpudi·ade stångpiskperuken ett i varmt gulröd karnation hållet ansikte. Den ljusblå rocken och den tomatröda västen bilda en vacker färgeffekt, som ytterligare framhäves av den svartbruna fonden, vilken ljusnat till grått över hans vänstra axel. Dräkten visar rokokons mode, bl. a. genom de olikfärgade plaggen och de långa knapphålen.

Det är sannolikt, att akademiritmästaren Roth utfört även detta porträtt av Fremling. Karnationen och fondfärgen tala närmast för ett sådant antagande. Från 1777 var Fremling bofast i Lund och 1783 var Roths första år här. Inga tids hinder ligga alltså ivägen för en sådan attribution.

W.K.

22

Oljemålning på duk. 71

X

56 cm. K. M. 31387.

23

BONAD OCH FÖRLAGA

D

et är blott ett ringa antal, om ens några sydsvenska allmogebonader, som målats utan förlagor av ett eller annat slag, även om man ännu ej alltid lyckats påvisa dessa. Att samtliga bonader med religiösa motiv, och dessa utgöra p.et stora flertalet, haft förebilder torde vara utan tvivel. Tidigast ha dessa utgjorts av bildvävnader, högreståndstapeter och kyrkmålningar och senare av illustrationer i religiösa verk samt tryck av olika slag. I fråga om de mera fåtaliga profana motiven, förhåller det sig möjligen något annorlunda, men även här kan i flera fall förlagor påvisas. Undantag utgöra dock, åtminstone tills vidare, en grupp bröllopsbonader med ridande och gående bröllopståg samt ett par bonader med scener från en marknadsresa, vilka samtliga målningar härröra från målarskolor i västra Småland.

Men att målarna använt sig av förlagor förringar i intet avseende bonadernas värde som fullödiga exponenter för vad folklig målarkonst lyckats åstadkomma, tack vare den frihet med vilken förebilderna i allmänhet behandlats. Motiven ha förflyttats till samtida, folklig miljö och förenklats och för övrigt omvandlats efter folkkonstens regler och värd~sätt­ ningar. Endast hos de målarskolor som närma sig borgerlig bildkonst märkes försök att komma förebilden så nära som möjligt. Mera sällan utgör målningen en direkt kopia. Ett ganska enstaka exempel härpå ·v isar en på papper målad bonad från Oppmanna i Villands härad i Skåne, vilken kan dateras till mitten av 1800-talet och som framställer Jesus inför Pilatus.

Förlagan till denna utgöres av ett kistebrev, tryckt hos J. P. LUNDSTRÖM i Jönköping 1834.

Målningen tillhör en grupp bonader från östra Skåne och västra Blekinge.

H. N.

24

Bon a d målad på papper, Oppmanna sn, Villands hd. 106 X 65 cm.

K. M. 2410. Därunder kistebrev. K. M 20475 .

25

DYVAGNAR OCH HÖBÅRAR

T

ill betydande del utgjordes foderfångsten i södra Sveriges skogsbygder av s. k. vildhöstnad d. v. s. vildvuxet gräs, starr och säv på slåtterängar och mader. För att hopsamla och framforsla det slagna gräset till torrare ställen, där. det kunde bredas ut till torkning och stackas, använde man särskilda transportmedel. I Halland och Småland hade man bl. a. en tvåhjulig kärra, benämnd respektive höstavagn och dyvagn eller madvagn. Den var försedd med spjälbotten samt »karm» av spjälgrindar fästade i de långa skaklarna. Kärran sköts eller vanligen drogs för hand, varvid den dragande gick mellan skaklarna och höll i tvärbommen, som förenar dessa. Kärran kunde även användas för hemforsling av säd. Även i norra Skåne funnos speciella redskap för ovannämnda ändamål. När LINNE under sin skånska resa färdades fram i trakten mellan Össjö och Tomarp, påträffade han ett par höbårar, om vilka han säger, att de voro mindre vanliga uppåt landet och som han därför avritar och beskriver. Den ena, som han benämner »Flat-bård», utgöres av en plan bärbår av träspjälar. Den andre är en tvåhjulig kärra.

Av den senare typen äger Kulturen ett nästan exakt lika exemplar från Hörja sn i V. Göinge hd. Den nästan enda skillnaden hänför sig till hjulens konstruktion, som är av mera primitivt slag på den av Linne funna kärran.

Slåttern på sanka ängar och mader ansågs, 'åtminstone av kvinnfolken, som ett synnerligen tungt och besvärligt arbete.

Man kunde då få gå i vatten »så långt en var klyvder te», från 4 på morgonen till sena kvällen. För detta tunga arbete betalades i Småland för mindre än 50 år sedan till en kvinnlig arbetare en dagspenning av 50 öre.

H. N.

26

Höstavagn, Veka, Breareds sn, Höks hd. L. 235 cm. K. M. 39302. - Höbår från NV Skåne, enligt Linnes Skånska resa 1749. - Höstabår, Hörja sn, V. Göinge hd. L. 255 cm. K. M. 31737.

27

VAPENFAT AV KOMPANIPORSLIN

D

et avbildade fatet är av kinesiskt porslin med blomstermönster i flera färger. I bottnen synes ett alliansvapen under grevlig krona framställande de svenska ätterna von Fersens och Wachtmeisters sköldemärken, se bildunderskrif.ten.

Greve HANS VON FERSEN, för vars räkning detta fat tillverkats , dog 1736. Vid denna tidpunkt hade Svenska Ostindiska Compagniet, som erhållit sina privilegier fem år tidigare, sänt fyra fartygsexpeditioner till fjärran östern för att där ifrån hämta hem dess eftersökta varor. Vårt fat är sålunda ett exempel på compagniets tidigaste importvaror.

Under hela 1700-talet införde compagniet porslin, och man har uppskattat antalet porslinspjäser till minst femtio miljoner stycken. »Kompaniporslinet» omfattade alla möjliga slag av bruks- och prydnadskärl. Till största delen voro dessa deko rerade i blått mot vit grund med pagodlandskap, drakar, fåglar, blommor o . s. v. Läckrast äro dock de mångfärgade »familjerna». Av särskilt intresse äro de föremål, som utförts direkt efter beställning från Sverige. Ritningar till serviser och enstaka föremål sändes ut till Kina med compagniets skepp, och varorna voro ofta färdiga att levereras med nästa returexpeditiön till Göteborg. »Vapenporslinet» liksom de med initialer dekorerade pjäserna intar här ett framstående rum.

De två i Sverige mest kända serviserna av »kompaniporslin» äro Gripsholmsservisen, en gåva av compagniets direktörer till Gustaf III 1776, och den s. k. revolutionsservisen, beställd till minne av samme konungs statsvälvning 1772.

En omfattande samling vapenporslin med svenska adliga ätters vapen finnes på Riddarhuset.

W. K.

28

Skålfat med vapenbHder, tillhörande en servis beställd av greve HANS VON FERSEN till LJUNG (f. 1683, d . 1736) gift med grevinnan ELEONORA MARGARETA WACHTMEISTER till MÄLSÅKER. Diam. 28 cm. IL M. 38237.

29

MATBESTICK MED ELFENBENSSKULPTUR

K

onsten att snida i ben är gammal. De äldsta benskulpturerna finna vi redan under tidig stenålder. Elfenbenet, som hämtades från Asien och Afrika, var känt av medelhavsländernas folk redan under för -antik tid, men kom först u~der medeltiden hit upp till höga . Norden. Här ersattes det länge med ben och horn av inhemska djur och av det dyrbara valrossbenet från de arktiska haven.

Benskärningen utvecklades till en högt driven konstart, som inom sitt lilla format rymmer utsökta skönhetsvärden. Under medeltiden togs den flitigt i bruk för kyrkliga ändamål, varom madonnabilder, resaltaren, biskopsstavar och dylika föremål bära vittne. Men även~ föremål från det profana livet äro ofta utsmyckade med benskärningar, såsom schackpjäser, dryckeshorn, knivskaft m. m.

Efter en nedgångstid under renässansen pånyttföddes konsten under 1600-talet, särskilt i Tyskland. De förbättrade förbindelserna med Östasien ökade nu importen av elfenben.

Praktfulla dryckeskannor infattade i guld och silver äro typiska produkter av barockens elfenbenssnideri, dit vi räkna de här avbildade knivskaften. Att svarva och snida i elfenben blev en omtyckt sysselsättning. Från vår historia veta vi att MAGNUS STENBOCK och ADOLF FREDRIK ägnat sig däråt.

Ur personhistorisk synpunkt är matbesticket av ett visst intresse. Det överlämnades 17 55 såsom gåva från Lunds universitets siste rector illustris, skalden greve GUSTAF FREDRIK GYLLENBORG till hans lärare i engelska, språkmästaren IVAR KRAAK, verksam i Lund 1748-1781.

W.K.

30

Kniv och gaffel med målat pappetui. Knivens län gd 21,2 cm. K. M. 25133.

31

SMEDGESÄLLERNAS I SÖLVESBORG VÄL KOMMA

I

sina självbiografiska anteckningar omtalar akademismeden Petter Löwegren i Lund bland annat huru det . tillgick, då han 1801 upptogs i sitt gesällskap i Lund. Han beskriver _först sin yttre skrud, som han med dryg kostnad förskaffat sig till det högtidliga tillfället. Så följer det formulär av frågor och svar mellan åltgesällen och honom, som traditions- och stadgeenligt skulle genomgås . »Därefter tog han , åltgesällen, väl- · komman, som var rikt omhängder med silfvergjöttar, 22 stycken , och ifyllt af gott dubbelöl, kanel, socker och muskot. Då drack han min skål först med orden: Lycka till, därefter åldermannens, sedan krofaderns jämte bisittarnas och slutligen hela det hedervärda brödraskapets skål. Därefter räckte han mig högtidskaret och då måste jag repetera samma ord som ovan. Därefter dracks där runtenom med åt mig många lyckönskningar. Nu var jag en välbeställd klensmedsgesäll.»

Den välkomma, ur vilken Petter Löwegren drack sin gesällskål, är veterligt ej bevarad. Men den här avbildade, en gång tillhörig »Smed Gesällernas Låda i Sölfvitsborg », har fyllt ett liknande ändamål. Materialet till välkommorna växlar, beroende på de olika sammanslutningarnas ekonomiska tillgångar.

Den avbildade är av koppar med den puttoformade lockknap pen av bly och fanan av brons. Den är anskaffad den 19 juni 1841. Den nyvordne gesällen skulle erlägga skyltpengar till välkommans prydande. Dessa ersattes ofta med silverskyltar, som hängdes på pokalen till dess man erhållit tillräckligt silver att låta göra en ny och praktfullare välkomma. Av de skyltar, som pryda den avbildade välkomman, är den tidigaste överlämnad av I. Broström den 19 juni 1841 och den senaste av I. Bergqvist den 23 juni 1845. Båda sköldarna äro utförda av guldsmeden Jacob Liljedahl i Sölvesborg 1841 och 1844.

w. [{.

32

Välkomma av koppar m ed silverskyltar. H. 48,2 cm. K. M. 4812.

3

33

DAMKLÄDNI NG FRÅN ROKOKON

T

ack vare den goda förbindelse, som Sverige under rokokon hade med det modedikterande Frankrike, nådde nyheterna i modeväg efter tidens förhållanden hastigt hit upp. Och de svenska damerna voro ej sena att acceptera, även om en sparsam regerings ,upprepade överflödsförordningar i viss· mån hämmade klädlyxen.

Det mest utmärkande för rokokons damdräkt var styvkjolen, p an i er en, som växlade fo r m från tid till annan. I kläd- · ningen på bilden betonar den starkt figurens bredd genom tillplattning framtill och baktill. I hov- och högtidsdräkten kunde den nå nästan fantastiska mått. För att åstadkomma den moderna höftvidden bruka des också pocher, löshöfter, av linne eller sämskskinn med fiskben. Över styvkjolen sattes den långa r o b en, överklädningen, som framtill lämnade kjolen med sin volangbesättning synlig. Robens ryggsida hade från nacken långa, släpande veck, de s. k. vVatteauvecken. Dess fria framkanter voro, såsom av bilden framgår, besatta m ed en bård, f a 1bo1 an, av veck eller som här av vadderade valkar.

Robens sammansnörning över bröstet doldes av några sidenrosetter, som numera saknas på vår klädning. Ärmarna sluta de i ett svall av spetsar, en gage an ter. Den avbildade dräkten är sydd av gråvitt siden randat i vitt med en invävd bladranka i ljust brunt och blått samt bengult.

I samtidens dagböcker skildras ofta i hänryckta ordalag rokokons fö r tjusande mode. Men praktiskt var det ej . Den gamle vivören överståthållaren Karl Sparre fällde i sin propaganda för den svenska reformdräkten 1778 det omdömet: »Vi finna dem (damerna) föga bättre än halvnakna, blottställda för nordiska köldens stränghet, deras halsar och halva ryggar oskylda». Och han varnar för de »vida styvkjortlar, som, under det de tränga deras liv, lämna utrymme åt vintrarnas strängaste kyla ».

W. K. 34

Robe av siden. K. M. 18735.

35

ROKOKOBYRÅ MED TVÅ SIGNATURER erremanshemmets förvaringsmöbler hade till i början av 1700-talet i huvudsak varit kistan och skåpet. Vid denna tid började emellertid den förra så gott som helt försvinna ur interiören. Dess roll upptogs av dragkistan eller byrån.

I sina äldsta former är byrån tung och har ej sällan en u'pp sats med lådor och fack. Stöden utgöras av klotsar eller låga ben, och fasaden är ofta trebruten med omväxlande ut- och insvängd fasadlinje. De tidiga rokokobyråarna bibehålla länge barockens tyngd och starka profiler. Ett annat för dessa byråar typiskt särdrag är de med bronslister markant avgränsade lådfasaderna. Under den utbildade rokokon behandlas byråns fasad ur dekorationssynpunkt mera som en helhet och profileringarna bliva mjuka och eleganta. Den avbildade byrån har trots sitt sena tillverkningsdatum, 1766, ännu kvar en del ålderdomliga drag. Genom den horisontala indragningen delas fasaden upp i ett övre parti, vars tvenne halvlådor markeras var för sig i intarsian, och ett undre, där likväl konstnären genom de diskreta inläggningarna sökt uppnå en sammanhängande helhet.

Byrån är signerad på tvenne ställen - i övre högra lådan samt under träskivan - av M(ATTIAS) ENGSTRÖM (mästare i Stockholm 17 58, ålderman till 1790). Dessutom läser man i blyertsskrift under byråns blindskiva: JOHAN RUTBERG geboren in Wisby auf Gotland hat diesen byrå ge- . mach t Anno 17 66. Denna inskription kan ju i någon mån verka motsägande till den angivna signaturen. Förhållandet torde emellertid vara det, att Rutberg var en av Engströms gesäller, som utfört arbetet efter mästarens ritningar. Han har tydligen varit en självmedveten yngling, som ansett, att hans delaktighet i verket varit så pass betydande, att en påskrift som den anförda haft sitt berättigande.

W. K.

H

36

Rokokobyrå, fanerad, med marmorskiva och förgyllda beslag. Br. 123 cm., h. 85,5 cm. K. M. 29346.

37

FLORA DANICA-SERVISEN

E

tt av den nordiska keramikens mest kända alster är Flora Danica-servisen. Besökaren på Rosenborgs slott, där de danska konungarnas utomordentliga samlingar bevaras, er· inrar sig den väldiga porslinsservisen, vars pjeser äro prydda med målningar av de olika blomsterarterna i den danska floran .

En djup tallrik har en gång kommit ur samlingen, försålts på auktion och hamnat på Kulturen. Den avbildas här. Dess motiv utgöres av maj-ärenpris, Veronica serpyllifolia.

1789 beställde den danske kronprinsen hos Den kgl. Danske Porcelainsfabrik en servis om 80 kuvert, som han ämnade skänka till kejsarinnan Katarirma Il av Ryssland. Det var stora krav, som därmed ställdes på fabriken, och särskilt motivvalet för dekorationen vållade bekymmer. Denna skulle både ge ett uttryck för tidens smak och framställa något för Danmark karakteristiskt. Fabrikens direktör TH. HoLMSKJOLD, som själv var botanist, kom då på tanken att återge landets blommor. Till en början tänkte man därjämte avbilda de olika nationaldräkterna och soldaternas uniformer.

Ett stort antal konstnärer, äldre och yngre, sysselsattes med målningen, som skedde efter levande blommor, vilka leverera des av en trädgårdsmästare. Till grund för servisens form låg en redan tidigare av F. L. BRADT tecknad »perlemodel», som hade en rikt utformad, förgylld kantbård i Louis XVI stil.

Först 1803 levererades servisen, som då bestod av 1802 pjeser, men ändock icke var fullt färdig . Under tiden hade kejsarinnan dött och servisen stannade i den danska kungafamiljens ägo . Ännu i dag framstår den såsom ett värdigt monument över den kända danska fabrikens tillverkningsskicklighet.

S. T. K

38

Tallrik av köpenhamnsporslin. Diam. 24,o cm. K. M. 15100.

39

EUROPA OCH TJUREN

I

den klassiska världens gudasagor förekomma många skildringar av guden Zeus' kärleksäventyr. En gång fattades guden av kärlek till den feniciska konungadottern Europa.

Hon plockade blommor på stranden, och Zeus nalkades henne i skepnaden av en tjur. På sin rygg sam han med henne över havet till Kreta. Här födde Europa honom tre söner, av vilka den ene blev den ryktbare sagokonungen Minos, efter vilken Kretas högtstående bronsålderskultur brukar kallas den minoiska tiden.

Sagan om Europa och tjuren har allt sedan antiken varit ett omhuldat motiv inom den bildande konsten. Då under 1700talet de antika idealen åter kommo på modet, återupplivades de klassiska sagomotiven och kommo ofta till användning i keramikens plastiska småkonst.

Den avbildade porslinsgruppen, ett av årets nyförvärv till museet, är förfärdigad vid Den kgl. Danske Porcelainsfabrik av modellmästaren A. C. LuPLAU under 1700-talets sista fjärde del. Om denne har äran av kompositionen är likväl tvivelaktigt, då samma figurin finnes från den italienska fabriken Capo di Monte.

De figuriner, som tillkommo denna tid, ha gärna ett allegoriskt innehåll. De symbolisera årstiderna, elementen, sinnesförnimmelserna, dygderna o. s. v. Europa och tjuren ingick i en serie av v är 1dsde1 ar n a , ur vilken Kulturen tidigare äger en grupp föreställande Afrika.

S. T. K.

40

Figurin av köpenhamnsporslin. H . 18, 3 cm. K. M. 39419.

41

BUDKAVLAR FRÅN KNÄ RED

N

är byåldermännen skulle sammankalla de gamla byalagen i Knäreds socken till stämmor använde de budkavle, lur eller trumma. Trumman är endast känd från en by och träluren, som benämndes böl, från två, men budkavlen från ett flertal. Den senare kallades byafjel eller sankefjel (av sanka = samla) och ibland mera skämtsamt besen (av hesa= skena) därför att den gick så fort omkring. Budkavlen bestod vanligen av en tunn träbit av ek eller bok, försedd med ett handtag.

På denna träbit var åbornas initialer inskurna eller målade och ibland även namnet på byn samt årtal.

Budkavlen förvarades hos åldermannen tillsammans med byns övriga insignier, bland vilka märkas byordningen, kallad byaskrået, och byasämjan, en kraftig käpp, möjligen av samma slag som västgötabyarnas grannastav. När byastämma eller gatustämma, som den här benämndes, skulle hållas, skickade åldermannen budkavlen till sin närmaste granne och denne i sin tur till sin och så vidare laget runt. Sedan gällde det att fortast hörsamma kallelsen, varom § 8 i Knäreds byordning från 1799 stadgar: »Den som icke infinner sig på vanliga samlingsstället eller sitt bud ditskickar, sedan byfjölen gådt omkring plickte 1 sk, Ware lag samma för den som inte är tillstädes när Åldermannen kommer.» Den viktigaste stämman på året var Vallber-gillet (Valborg) den 30 april, då åldermansbyte skedde. I det fåtal byar där detta ännu hålles, sker kallelsen med en skriven lapp, fästad med nubb eller lack på budkavlen. Även andra budkavlar förekomma i Knäred. Det fanns fattigfjelar eller följefjelar, skjutsfjelar och fjel, som skulle buda hjälp till pråmning över Lagan. I byn Elmhult, och möjligen i flera utbyar, hade man en s. k. Knäredsfjel, vars tillfälliga innehavare var skyldig att gå med bud till kyrkbyn om någon i hembyn önskade det.

H. N. 42

Budkavlar från Elmhult, Knäred sn, Höks hd. L. 30 cm . o. 23 cm.

K. M. 39334-5.

43

SKJUTSTAVLA ästgivareskjutsen uppkom i och med att värdshusvärdarna ålades att hålla skjutshästar till de resandes behov, och detta skedde i Sverige på Erik XIV :s tid.

Vid mitten av 1600-talet blev denna inrättning ytterl~gare utbyggd och reglerad genom en förordning, att gästgivarna mot ersättning efter viss taxa, skulle skjutsa de resande, och att bönderna, även mot betalning, skulle vara behjälpliga med skjutshållningen i mån av behov. För att skjutshållen ej skulle bli för långa, hade redan tidigare stadgats , att de som öppnade nya gästgivaregårdar vid allmänna vägarna, på 2 mils avstånd från förut befintliga, skulle erhålla vissa privilegier.

Då det var av stort värde för en med trakten obekant resande att få veta avstånden från en plats till en annan, icke minst med tanke på betalningen för skjutsen, bestämdes i 1664 års gästgivareordning bl. a. följande. Vid varje mil skulle uppresas stenar och kännemärken och vid porten av varje gästgivaregård skulle upphängas en tavla med uppgift om avståndet till närmaste gästgivaregårdar och om legan för en häst till dessa efter viss bestämd taxa per mil.

På omstående sida avbildas en dylik skjutstavla, målad på trä, från 1800-talet, vilken hängt på Everlövs gästgivaregård i Skåne. Fastän så mycket yngre än ovannämnda förordning framgår det dock, att dennas bestämmelser fortfarande gälld~.

Såväl avståndet till gästgivaregårdarna i Ystad, Sjöbo och Dalby, till vilka skjuts utgick, finnes angivet som även hästlega. En nyhet utgör »Vagnpenningar» och »Kärrpenningar», s. k. åkdonslega varom, för landsbygdens del, stadgas i en förordning från 17 41. Ett ytterligare tillägg utgör hästlegans olika storlek under olika årstider. På tavlans ena sida läses den högre taxan för månaderna oktober, november, december, mars, april, till den 15 maj och på den andra den lägre för övriga månader. - Gästgivareskjutsen avskaffades 1933.

G

H. N.

44

De båda sidorna av en skjutstavla. K. M. 30025.

45

HARPAN

A

v alla stränginstrument torde harpan vara det som har de äldsta anorna. Säkert känd är den från det gamla Egypten. Här genomgick den också en kraftig utveckling från ett primitivt instrument till praktharpan med besättning av guld; silver, ädelstenar och färger. I South Kensington-museet i London förvaras en egyptisk harpa från omkring 1450 f. Kr. Dessa tidiga harpor sakna stödet mellan halsen och foten. På grund av att denna sida var öppen, har man förmodat, att harpan skulle ha sitt ursprung i bågen.

När och huru harpan nått Europa är ännu okänt. Benämningen harpa antages härstamma från anglosaxerna och påträffas första gången hos den latinske skalden VENANTIUS FoRTUNATUS (500-t. e. Kr.). En betydande roll spelar harpan i Beowulfskvädet (600-t. e. Kr.), och de Brittiska öarna voro under medeltiden harpospelets hemland. Forskare ha förmodat, att förebilderna till dessa engelska harpor skulle ha kommit med de skandinaviska vikingarna till ölandet. Under medeltiden var harpan känd i England som trubadurernas och minnesångarnas förnämsta instrument. Sedan undanträngdes den av andra, som lutan, och först under 1600- och 1700-talen började den åter få någon betydelse i musiklivet. Med empiren blev den musikinstrumentet på modet.

Hittills hade harpan icke nått någon högre teknisk utveck ling. När den åter kom till heders, började man emellertid att ivrigt sysselsätta sig med förbättringar av densamma. Man konstruerade en hak.harpa, där en hak.anordning kunde förhöja strängen en halv ton. Omkring 1720 hade den bajerske harpospelaren HocHBRUCKER sin pedalharpa färdig·.

Vår harpa är en pedalharpa, signerad av LORENTZ MoLLENBERG, Stockholm. Dess tillkomsttid torde kunna sättas till tiden mellan 1810-20. Materialet är mahogny med förgylld dekor samt bronsbeslag vid strängarnas fäste.

W.K. 46

Harpa tillv erkad av

LORENTZ

MOLLENBERG

Stockholm på 1820-talet.

K. l'vI. 9132.

47

EN HEDNISK GUDABILD FRÅN LUND 0

A

r 1936 erhöll Kulturen som gåva av murare ALFRED CARLSSON, Helgonavägen 23, Lund, en liten i horn snidad figur, som hittats på givarens tomt i fyllningsjord, ditförd från en grundgrävning på kvarteret Kulturen n:r 25. Figuren är 4,7 cm hög, alltså betydligt mindre än avbildningarna här. Den föreställer en man, som sitter på en låg stol med högt, uppåt smalnande ryggstöd och med båda händerna håller om sitt ända ned till marken nående spiralvridna skägg. Mannens hår är markerat med fina, ristade linjer, däremot saknas detaljer, som skulle kunnat antyda om han är klädd eller oklädd. På ryggen har vid axlarna ristats ett par cirklar med mittpunkt, och stolens baksida är också prydd med sådana cirklar till ett antal av åtta.

Vad kan nu en sådan figur föreställa och hur gammal kan den vara? Inom nordiskt område äger den tre motsvarigheter.

Den ena är en i Lunda socken i Södermanland funnen bronsbild från vikingatiden av guden Frö, sittande på orientaliskt vis med benen i kors och med ena handen om skägget. Av de båda andra, vilka hittats på Island, har den ena tolkats som guden Tor. Han sitter på en stol och håller med båda händerna om det tvådelade skägget. Den andra bilden från Island är skuren i ben och visar en man, som sitter med benen liksom Fröbilden men som håller om sitt tvekluvna skägg som Torsbilden. Den tillhör ett gravfynd, som även innehåller 24 spelbrickor och en tärning, och har därför förklarats som kungen i ett brädspel, en tolkning, som emellertid mött reservation. Båda de isländska bilderna synas stamma från omkring år 1000.

Från de isländska sagorna veta vi, att en gudabild av så litet format att den kunde medföras i den läderpung, som dåförtiden ersatte våra modärna fickor, ibland hörde till den personliga utrustningen. Sålunda berättas t. ex. om islänningen Hallfred Vandrådaskald, att han bar med sig en sådan bild, till vilken han i hemlighet blotade.

48

F igur, snidad

horn. H. 4,7 cm. Jordfynd fr ån kvart. Kulturen n:r 25, Lund. K. M. 38252.

Vår bild från Lund måste räknas till samma kategori som de nämnda motsvarigheterna och torde ha ungefärligen samma ålder som de yngre av dessa. Den skulle således vara ett minne från Lunds allra äldsta tid, då hedendomen ännu levde kvar bland stora delar av Nordens folk.

R . Bqt. 4

49

ETT KNIVSKAFT

E

n monumentalskulptur i miniatyrformat - sådant är intrycket av vidstående knivskaft, framkallat av den strama formen på det uppåt något smalnande handtaget och det bistra uttrycket i ansiktet på det krönta huvud, som utgör den övre avslutningen. Skaftet är gjutet i brons och har en synne1:1igen vacker ärggrön patina. Det har icke ciselerats efter gjutningen.

Inne i skaftet kvarsitter den förrostade tången till det bortbrutna knivbladet. Handtagets dekor är anmärkningsvärd. Fullt tyd- · ligt återger den i brons skaftet till en kniv med bred tånge, klädd med ett par beslagsskenor, vilka fasthållas medelst spiralgående lindningar. Även om den vackra patinan skulle fresta till en tidigare datering, måste man på grund av den naturalistiska utformningen av huvudet hänföra skaftet till medeltiden, och på grund av hårets utseende till den tidigare delen av denna period, då modet föreskrev rakt nedhängande lockar. Även det förhållandet, att ett så pass konstfärdigt skaft som detta avbildar ett så primitivt sätt som lindning för fasthållandet av handtagets beslagsskenor, kan anses tala för denna tidiga datering.

Skaftet är funnet år 1931 vid grävningar för Lunds stads reningsverk i Källby vid Höjeå och på samma plats hittades ungefär samtidigt ett fågelformat spänne från folkvandringstidens senare del. Från samma tid stammar ett betydande gravfynd, som senare gjorts vid fortsatta grävningar för samma reningsverk. Men på området eller i dess omedelbara grannskap har även medeltidsföremål hittats. Av fyndomständigheterna erhåller man således ickP någon ledning för knivskaftets bedömande.

R. Bqt.

50

Knivskaft av brons från äldre medeltid. Fu nnet vid grävningar för Lunds stads reningsverk i Källby vid Höjeå. Längd 8,5 cm. K. M. 35327.

51

ÖRSLEV, SNIDAD I VALROSSTAND

V

i ha, säkerligen med rätta, inga höga tankar om den per sonliga hygienen under medeltiden. Men å andra sidan kunna vi i de lundensiska jordfynden konstatera, att exempelvis ett sådant redskap som tandborsten icke var helt o~änt, även om man också kan taga för givet, att tandborstning endast förekom i sällsynta' fall. Ett annat hygieniskt redskap är örsleven, som har mycket gamla anor och som icke heller saknas i medeltidsfynden. Den här avbildade, som är funnen å kvarteret Murgrönan n :r 9 i Lund, är av särskilt intresse på grund av skulpturen i handtagsändan, som är formad till ett manshuvud med håret baktill fallande rakt ned i spiralvridna lockar och med en konisk hjälm som huvudbonad. Meci ledning av hjälmens och hårets utseende kan man tidfästa örsleven till något av d en lundensiska medeltidens båda första århundraden, 1000- eller 1100-talet. Örsleven är skuren i valrosstand, som alltsedan norrmännen under vikingatiden började sina jaktfärder till Norra Ishavet utgjort en användbar ersättning för det dyra elfenbenet, som det mycket liknar. Bearbetningen av valrosständerna till föremål av olika slag såsom skrin, dryckeshorn, kammar, skedar, spelpjäser, knivskaft o. s. v. skedde huvudsakligen i Norge, där medeltida jordfynd ge tydliga belägg för denna industri. Men även i Danmark har valrosstand utnyttjats av konstfärdiga hantverkare - det berömda skrinet i katedralen i Cammin torde vara ett danskt, möjligen lundensiskt arbete från omkr. år 1000. Ett fynd år 1938 på kvarteret Glambeck n:r 5 i Lund av ett stycke av ett valrosskranium (bestämningen gjord av konservatorn vid zoologiska institutionen i Lund fil. dr.

Herved Berlin), anträffat i jordlager från äldre medeltiden, utgör ett påta gligt bevis för att detta råmaterial även förädlades i den stad, som var Nordens dåtida andliga medelpunkt.

R. Bqt. 52

Örslev från äldre medeltid, snidad i valrosstand. Jordfynd från kvart.

Murgrönan n:r 9, Lund. Längd 6,6 cm. K. M. 15242.

53

FISKE MED RARKA "Fiske med harka vare förbjudet», står det i femte paragrafen av »Kungl. Maj :ts Fiskeristadga given Stockholms slott den 17 oktober 1900 ». Detta förbud är synnerligen befogat, enär harkan dessförinnan på sina håll varit flitigt_ i bruk, och därvid torde vara ett utmärkt bevis på, vilka gemena metoder människan i sin närighet mången gång funderar ut, när det gäller att avlocka naturen någon liten vinst, ofta oproportionerligt liten i förhållande till de skador, som åsamkas.

I sitt utseende röjer detta redskap föga av sin rätta natur utan synes helt beskedligt bestå av en några meter lång stång, som utgör det förlängda skaftet av en stålkamm, med tänder utan hullingar och nedåt skyddade av en grövre stålstav. I händerna på en blekingefiskare är emellertid denna »kamm» mer än skadlig för skärgårdens ålbestånd. I en eka, som sakta driver fram över ett lergrund, står den fiskande och för redskapet i alla riktningar genom bottenvegetationen så långt skaftet tillåter. En och annan ål fastnar naturligtvis på tänderna och drages upp, men det stora flertalet såras endast mer eller mindre allvarligt och gå förlorade, till båtnad varken för fiskaren eller artens bestånd.

Men blekingefiskaren och hans medbröder på andra ställen av kusten, där harkning förekommit, skola icke längre kland1'as för denna fiskemetod, ty trots att förbudet är av sen datum, har man med sådan beredvillighet rättat sig därefter, att det i dag nästan är hart när omöjligt att få tag på ett enda redskap av denna typ.

C. G. L.

54

'

\.

-

Harka, Medelsfads hd, Blekinge. Kammens längd 25 cm. K. M. 38027.

55

LAXMETE FRÅN HALLAND e yrkesmässiga metoderna med draggarn, laxgårdar, hoar o. dyl. fick, åtminstone sedan de engelska »laxlorderna» på 1800-talet började fiska i de halländska älvarna, en konkurrent i det s. k. »laxmetet», en form av fiske, som även om den ej gav några fantastiskt stora fångster, dock hade · en stor förtjänst, den nämligen, att det varken tarvades några omfattande pålningar eller dyrbara nätkonstruktioner till hjälp för att fånga den eftertraktade fisken. Visserligen voro säkert de limmade spön, rullar med utväxling och laxflugor, som rikemännen från Albions öar förde med sig både dyrbara och mycket fina arbeten, men de syntes dock ej vara märkvärdigare, än att en allmogefiskare eller hemmasmed med lite fingerfärdighet kunde åstadkomma något liknande.

Att så också skedde visa tre stycken laxflugor från Laholm.

De utgöras av tre a fyra fjädrar av berguv fastlindade vid en stadig Limerick-krok på sådant sätt, att det hela ger intryck av att vara en bevingad insekt, vilket just är meningen. När flugan ligger på vattenytan, naturligtvis väl fastbunden vid kastlinan, skall den nämligen lura laxen att tro den vara ett flygfä i sjönöd och således en läckerhet, som inte kan förbigås .

När provsmakningen avslöjat bedrägeriet, är det som regel omöjligt att spotta ut otyget igen, då »gadden» satt sig ordentligt fast i käken. Är det en fullt utvuxen lax kan emellertid dragkampen mellan fisk och fiskare vara i timtal, förrän den bedragne även blir den besegrade.

I dessa trakter är det dock numera förbi med såväl laxmetet som laxflugetillverkning av så förnämligt material, enär berguven sedan årtionden inte förekommer utanför museernas glasmontrar och laxen torde vara på god väg att bli lika sällsynt.

C. G. L.

D

Hemmagjo_rda laxflugor och »rull » till metspö från Laholm. K. M. 3887 7 och 38871.

57

LIKBÅR FRÅN SIMRISHAMN et är en gammal sed att bära den döde på bår från gården till graven. I äldre tider, då vägen var svårframkomlig, var båren och mången gång släpan det enda transportmedel man kunde nyttja. Det berättas, att bönderna buro Magnus Ladulås' stoft den långa vägen från Visingsö till Stockholm. Ännu vid mitten av förra århundradet fördes de döda på detta sätt till kyrkogården. Först 1845 bröt man med denna tradition i Stora Herrestads socken, för att nämna ett exempel.

Redan tidigt synes man ha bildat särskilda bårlag för att organisera griftefärden. Ofta hade var rote i socknen ett sådant lag och där byarna voro folkrika, såsom i Skåne, kunde byn ha ett eller flera. Hantverksämbeten och gillen i städerna hade såsom en av sina viktigaste uppgifter att följa sina döda bröder och systrar på den sista färden, och de ägde vanligen både bår och hårtäcke. Denna organisation kunde vara reglerad av skriftliga och hävdvunna stadgar, vilka bestämde böter för den, som svek sin plikt. Där inga bårlag funnos, var det i regel oskylda personer, som skulle bära. Men det förekom också, att nära anförvanter till den döda fullgjorde detta uppdrag, och dessa hade i så fall sina bestämda platser vid båren.

Båren utgjordes vanligen av en bordformig ställning för kistan. Bärarmarna kunde vara sammanbyggda med denna ställning eller löstagbara, så att likbåren icke blev för skrym· mande, då den skulle ställas undan på vind eller i förvaringsrum. I avlägsna bygder fick man stundom nöja sig med en provisorisk bår av barkade granstänger, som sammanbundos med vidjor. Sådana omnämnas t. ex. från Frillesås i Halland år 1765. En motsats till dessa äro de rikt utskurna, målade och försilvrade bårarna från rikare bygder och sammanslutningar.

Den här avbildade likbåren är en deposition från Simrishamns kyrka.

W.K.

D

58

Likbårens ben äro prydda med skulpturer föreställande de fyra evangelisterna. L: 362 cm. K. M. 15364.

59

SKJUTSBRICKA

N

är 1878 års skjutsstadga blev utfärdad, var det med verklig lättnad bönderna kunde konstatera, att de äntligen blivit befriade från den skjutshållningsskyldighet, som tryckt dem under århundraden. Vid mitten av 1600-talet hade de tidigare förekommande friskjutsarna avskaffats, men i stället tillkom nu den s. k . håll- och reservskjutsen. Detta innebar att bönderna mot ersättning voro skyldiga att fortskaffa de resande, när gästgivarens skjutsmöjligheter inte räckte till, och detta stadgande kvarstod till nämnda år.

Skjutshållningen var organiserad så, att bönderna inom ett visst bestämt område omkring gästgivaregården bildade ett skjutslag, vars medlemmar i tur och ordning skulle möta vid denna med hästar eller med hästar och vagn, när de blevo uppbudade. Åtminstone vid större gästgivaregårdar i Skåne fanns en särskild hållkarl, som skötte budningen.

För att kunna hålla reda på vem som var i tur hade man en budkavle kallad skjutsfjel eller skjutsbricka, som gick runt i laget och som efter fullgjord skjutsskyldighet lämnades till närmaste man.

Skjutsbrickan på bilden härrör från Möllegårdens gästgivaregård i Blekinge, belägen vid den landsväg som från Karlshamn via Asarum, Möllegården, Tranemåla leder åt norr in i Småland. Brickan består av en tunn, svartmålad bokskiva med text i gult på båda sidor. Den är enligt inskriften »anslagen 1816». På framsidan uppräknas de platser till vilka skjuts skulle utgå, utom ovan nämnda även till Hästaryd vid Mörrum och Mörbohult nära Kyrkhult, samt angives avståndet i mil till dessa platser.

På baksidan omtalas »Hemmanits och Åboernas namn samt Tiden till Skjutsens uppbudning och framkomst» . Det framgår härav att skjutslaget bestod av 12 åboar från fyra olika hemman, vilka skulle svara för 15 hästar.

H. N. 60

Skjutsbricka från Norregårds gästgivaregård i Blekinge. H. med handtag 35,3 cm. K . M. 22953.

61

GOBELÄNGER I PAPPER

R

edan vid 1600-talets slut kommo papperstapeter i bruk i Europa, närmast efter kinesiska förebilder förmedlade till vår världsdel genom de ostindiska handclskompanierna.

Vid 1700-talets början infördes papperstapeter till Sverige sär5kilt från London. Den första fabriken för papperstapeter skall ha upprättats i England 17 46.

De papperstapeter, som tillverkades vid 1700-talets mitt, utgjordes av fyrkantiga ark, som klistrades samman på väggen.

Mönstren följde helt naturligt tidens stil och voro delvis lånade från de mönstrade textila stofferna. De trycktes på arken med trästockar, en tryckning som fick upprepas för varje ny färg.

Det förekom också tapeter, som helt målades för hand, och sådana, där man blandat de båda tillvägagångssätten.

Under den gustavianska tiden tillverkades papperstapeter på samma sätt, både ur teknisk och dekorativ synpunkt, och mönstren följde liksom förut gärna tidens textila förebilder.

Man brukade både schablonmönster med strödda motiv och till väggfälten komponerade mönster. Nu började man även måla hela framställningar på papper med motiv ur saga och historia på samma sätt som man tidigare och alltjämt målade i olja på väv. Det blir ett slags gobelänger fast i papper, samma företeelse som allmogens pappersbonader.

Under empiren utfördes dessa pappersgobelänger i stor utsträckning i tryck. Tidens bästa konstnärer voro sysselsatta med att måla förlagor till sådana. I Paris arbetade under kejsartiden och senare bl. a . JosEPH DUFOURS (f. 1752, d. 1827) fabrik, som efter Dufours död övertogs av svärsonen AMABLE LEROY (d. 1880 vid 91 års ålder). I Stockholm fanns vid samma tid en tapetfabrikör TROSSELIUS. Vår tapet härstammar från Liibeck och är förmodligen en produkt av Dufours fabrik i Paris med motiv ur Napoleons historia. Den är tryckt i flera färger och torde vara utförd under 1820-talets senare hälft W. K. 62

Papperstapeter med motiv ur Napoleons historia tryckta på fabrik i Paris på 1820-talet. K. M. 35173. .

DuFOURS

63

CLAVICY~1BAL FRÅN 1618AV JO HANN

RUCKERSIANTWERPEN

C

lavicymbalen är ett musikinstrument med strängar. Dess föregångare är antikens psalterion och medeltidens hackebrade, båda lättransportabla instrument, som under det de trakterades placerades i knäet eller på ett bord. Hackebrädet var modeinstrumentet i medeltidens aristokratiska värld. Det hade tre strängar för var ton och spelades med ett plekter.

I och med att hackebrädet under 1300-talet fick k laviatur uppstod clavicymbalen. Tonen frambringades medelst en fjäderpenna, som vid anslaget knäppte av strängarna, ty även här hade man två eller tre strängar för var ton. I Frankrike använde man i fjäderspetsarnas ställe små tungor av oxhud, som framkallade en bättre klan g. Efter orgelförebilder byggde man clavicymbalen med två, ibland tre klaviaturer. På clavicymbalen kunde man endast göra skillnad på piano och forte och i instrument med två eller tre klaviaturer var alltid en konstruerad för det förra och en för det senare. Museets clavicymbal har dubbel klaviatur.

Kulturens instrument är signerat: Johannes Ruckers me fecit Antwerpiae 1618. Johan Christopher Fleischer auxit et restituit Hamburgi Anno 1724. Familjen _Ruckers, verksam i Antwerpen, tillhör de mest kända clavicymbalbyggarna i Europa. JOHAN RucKERS var född 1578.

Clavicymbalen var i allmänhet praktfullt utstyrd. Museets instrument är målat i sköldpadd och lockets insida i lackrött med kantbårder i guld. Resonansbottnen framstår i träets färg med polykrom dekor av blommor, frukter, genier och en kvinna, som spelar luta, samt en genombruten, förgylld rosett med en bevingad geriie spelande harpa och I R (= Joh. Ruckers).

Enligt en obestyrkt tradition skall vår clavicymbal vara en gåva till Lunds universitet av drottning LOVISA ULRIKA.

w. [{.

64

(

J

Clavicymbal.

Undre b ild en visar detalj av r esonansbottn ens dekora tion.

K. M. 44 17.

65

UR TOBAKENS SVENSKA HISTORIA Au SVEN T. IUELLBERG

" D å den nya världens många påfund jämföras med den gamlas enfaldighet, har man skäl att fägna sig åt rätt mycket; men så är ock åtskilligt, som vi hava fått lära, till mera skada än gagn. De gamle kände varken brännvin, te, kaffe eller specerier, ja, icke en gång sockret, som nu är förnämsta kryddan på all mat och på vilken våra hushåll använda så stora penningar: att förtiga tobaken, som gått längre och vidare än något av de förra, så att redan knappt något folkslag i världen är så belevat, och intet så vilt, som icke vet av tobaksrökning. Ingen kan neka, att ju Amerika var det största fynd, som någonsin blivit upptäckt; men av allt vad som fanns i denna nya världen, har ingenting blivit till så allmänt bruk som tobaken, denna nya världens eget alster. » Så inleder Carl von Linne ett tal om Två nya Species Tobak, som han höll i Vetenskapsakademien år 1753. Tobak hade då odlats i en mansålder i vårt land, men varit känt och nyttjat som njutningsmedel i närmare halftannat århundrade.

Sedan Kristoffer Kolumbus 1492 genomfört resan till Amerika och därvid återupptäckt denna kontinent, företogo europeerna under det närmaste århundradet i stigande omfattning resor över Atlanten till Nya Världens olika delar. I berättelserna över dessa färder förekommo bland skildringarna av infödingarnas egendomliga sedvänjor också beskrivningar av huru dessa torkade de stora gröna bladen av en planta för att sedan tända eld på dem och inandas röken. Av röken blevo de berusade och föllo i vanmakt, och i sömnen hade de under inflytande därav drömmar, som ansågos vara uppenbarelser från en högre värld. I vissa trakter invirades

66

Bild 1. Kontorsbild, kommissa rien A N DE RS ELF~IAN röker kritpipa. Teck nin g i fä r g 1794, sannolikt av P ER H t LL ES TL\Ö M.

de torkade bladen i ett majsblad eller ett t äckblad av mjuk bark, var efter man tände eld i ena ändan av rull en och sög in röken genom den andra. På andra håll satte man eld på bladen och drog in r ök en i näsan med hjälp av ett rör, vars gaffelformiga del stacks in i näsborrarna, eller använde sig av grässtrån. Både rullen och dessa rör eller str ån k allades av infödin garna ta b a c os. Tobak är sålunda icke det ursprungliga namnet på växten, som innehåller d essa narkotiska egenska per, utan på de r edskap man nyttjade vid rökningen.

Ett århundrade efter Amerikas upptäckt, som sålunda även

67

Bild 2.

En av de äldsta han dböckerna på svenska i konsten att odla tobak, utgiven 1731 av ANDERS ALMQVIST och JOHA N NEOSTADIUS.

innebar upptäckten av tobaken, hade europeerna lärt sig konsten att röka . Själva tobaksplantan hade redan i början av 1500-talet införts till Spanien, där den först odlades som en sällsynt prydnadsväxt, men snart fick namn om sig som en värdefull läkedomsört. På 156.0 -talet hade Frankrikes ambassadör i Lissabon, JEAN NICOT, som odlade växten i sin trädgård, därmed utfört en del lyckade kurer och vunnit en sådan ryktbarhet, att man började kalla växten vid namn efter honom. Sedan han även lyckliggjort sitt fädernesland med den undergörande örten erhöll den där benämningen H er be Ni c o tian e. I Linnes flora fick växten sitt slutgiltiga namn, Ni c o t i an a.

Engelsmännen voro de första, som på allvar slogo sig på tobaksrökningen. Man kan följa denna tillbaka till några

68

Bild 3. Skämtskrift från 1700talets bö1j an. Männen röka långa kritpipor, p å golvet kardus och rull ar av spunnen tobak, på bordet brevtobak m. m .

nybyggare, vilka den ryktbare amiralen sir FRANCIS DRAKE i slutet av 1580-talet förde tillbaka från Virginien till hemlandet. De väckte en livlig uppmärksamhet, då de vid hemkomsten bolmade på sina lerpipor. Med oerhörd hastighet spred sig modet att röka inom alla klasser, men särskilt bland sjöfolk och militärer. Tobaken blev snart en stor importvara, särskilda tobaksbodar koriuno till i London och krukmakarna började förfärdiga tobakspipor av lera. Från England spred sig bruket av det nya njutningsmedlet till övriga länder genom sjöfolk, soldater och studenter. De affärsbegåvade hollän darna insågo mycket snart värdet av denna växande handelsvara, som de icke blott med hjälp av sin handelsflotta förde hem från andra sidan världshaven utan också mycket tidigt i betydande utsträckning begynte att odla inom sina egna landa-

69

Bild 4. Stämpel till holländsk knaster, 1700-talet. Efter en kopparplåt i Kulturen.

IL M. 64 14.

mären. Engelska och holländska soldater förde med sig tobaksbruket till Tyskland under 30-åriga krigets dagar - kort sagt, med 1600-talets början hade tobaksrökningen lagt Europa helt under sig och även börjat sitt segertåg över de andra delarna av Gamla världen.

Säkra uppgifter om tobakens första uppträdande i Sverige saknas. Den torde ha blivit känd här omkring 1600, och det är antagligt, att trettioåriga krigets soldater lärde sig att röka under fälttågen Tyskland. Det berättas, att svenska soldater 1631 införde bruket att röka tobak i staden Leisnig nära Leipzig. I varje fall har rökandet slagit igenom här på 1620- och 1630-talen. 1637, det första år, från vilket några siffror föreligga, infördes 1.714 skålpund tobak och 892 dussin tobakspipor. Lustigt nog härstammar den äldsta hittills kända uppgiften om tobaksrökande från student70

Bild 5. Stämpel till svensk tobakskardus, 1800-talet.

Efter en kopparp låt i Kulturen. K. M. 32897 .

kretsar. 1629 blevo några studenter i Uppsala ådömda carcer, d. v. s. fängelse, för slagsmål, som uppstått av den grund, att en i laget icke ville röka. Till en början kallades det att dricka tobak, och som det i ett dryckeslag ansågs skamligt att icke göra besked vid skåldriclmingen torde väl den arme syndare, som icke ville dricka tobak, ha betraktats av kamraterna på samma sätt som en, som svek i dryckjom. Vid universitetet blev rökningen hastigt populär, och rektor, professor L. OL. WALLIUS, påtalade 1633 oskicket, att de nyinskrivna studenterna tvingades att bjuda de äldre på öl och tobak. Samma åt utkom vid universitet under presidium av professorn i anatomi och botanik, JOHANNIS FRANK, en disputation med tih~ln De prreclaris herb::e Nicotian::e sive Tabaci virtutibus, - Om den nikotinska örtens eller tobakens härliga egenskaper. Skriften, som är den första i Sverige

71

tryckta bok om tobak, ger besked om huru nyttig denna ört är för hälsan. Enligt författaren fanns också i vårt land knap past någon, som ej var ganska förfaren i rökningskonsten. Även om detta sista omdöme får anses mera gälla studenter och därmed likställda än landets befolkning i gemen, så dröjde det dock. icke länge, såsom vi skola se i det följande, förrän tobaksnjutningen var känd i alla samhällskretsar och landsändar.

Vid denna tid ägde Sverige en koloni, Nya Sverige, vid Delawarefloden, där klimat och jordmån lämpade sig för tobaksodling. Vad kunde vara bättre än att fylla det alltmer stegrade behovet av tobak från egna plantager i Nya Världen?

Också erhöll JOHAN PRINTZ, då han 1642 utnämndes till guvernör över kolonin, noggranna instruktioner att driva tobaksodlingen med all makt så »att det bruket bliver starkt och mer och mer fortsatt och fortplantat, att han på alla hitgående skepp en god kvantitet tobak kan översända» . Redan 1644 kunde Printz också hemsända 70.000 skålpund tobak. Då PER LINDE STRÖM under sin resa 1653- 1656 besöker Nya Sverige, lämnar han en utförlig skildring av tobaksodlingen därstädes, vilken drevs modernt och i stor skala. Den bästa tobaken behöll emellertid plantören själv, »den övriga packar han både ont och gott i stora fat och utskeppar». Vid åsynen därav gör Lindeström följande reflektion, som väl får anses ge en bild utav huru oumbärlig tobaken redan blivit hemma i Sverige omkring 1650. »Om en fattig stackare icke hade ett brödstycke till sig eller sin hustru och barn till näring eller han vore så fattig, att han ginge med tiggarestaven eller en inhyseskäring till sägandes, så kan den icke leva, om den icke finge tobak, fast det vore bara stjälkarna, som länder dem likväl till största skada och ruin.»

Vid samma tid företog den engelska ambassadören WHITELOCKE en resa till Sverige och skrev en dagbok, som blivit en god källa till kunskap om vårt fäderneslands kulturella för hållanden . Under sitt besök i Uppsala mottog ambassadören en middagsbjudning hos president ERIK OxENSTIERNA och där vid tillgick det sålunda. »När man slutat med de fyra anrättningarna, togos maten och duken bort, och därunder låg en

72

annan duk; och för varje gäst sattes en tallrik jämte en ren serviette samt mitt på bordet ett stort fat med tobak och pipor utom flera förfriskningar.» I högtstående kretsar hade sålunda tobaksbruket slagit igenom, och man kunde servera en minister tobak till dessert. Notiser om nyttjandet av detta njutnings medel förekomma också ofta i brev och dikter från denna tid.

JOHAN EKEBLAD, som tjänstgjorde vid hovet, skrev hem till sin fader 1654, att han varje afton drack tobak och anförde föl jande lilla strof, som var en allegori över den unge mannens förhoppningar på framtiden: Leva av hopp och dricka tobak synes mig vara en lika sak.

Det ena som rök, det andra som väder, en liten tid man sig av bägge gläder.

Sedan väl smaken för tobak blivit väckt och spritt sig märkte mången vilken otrevlig och pockande herre man fått.

Läkarna, som till en början prisat tobakens mångfaldiga för tjänster, ändrade ton och framhöllo dess skadliga och ruinerande egenskaper. I den äldsta disputationen över tobaken förklarades, att den var ett utmärkt botemedel vid envis hosta, andtäppa, vattensot, inälvsmask.ar, podager samt utslag och sår av alla slag. Försatte man tobaksextrakt med socker vore det ett gott medel att åstadkomma sångröst. Men i en läkebok från 1675 säges tobaken vara »en orsak till mycken sjukdom.

Ty fast om tobak för sig själv ett förträffeliget, härliget gräs är, och billigt av de Gamle kallat heligt eller konungsört, så varder dock likväl sådant, när det efter det gemene bruket hanterat varder, till ett skadeliget och fördärveliget gift» . Tobaken fick sina motståndare, som väl icke kunde förhindra dess bruk, men som dock läto sina röster höras.

Ett av de första tecknen på motstånd mot tobaksrökandet var OLOF RuDBECK den äldres bestämmelse om »rökning förbjuden» ombord i den av honom inrättade postjakten mellan Uppsala och Stockholm. I reglementet för denna trafik skrev

73

Rudbeck, som själv varit den förste att införa tobaksplantan till Sverige och odla den i sin botaniska trädgård i Uppsala: »Sedan och såsom hederliget folk kommer på jakten, så måste skepparen hålla en skickelig ordning med gement folk, som sig intränga, att de måste veta vad skeppsrätten är, och sedan intet med tobaksdrickandet, fylleri och annat skamligit leverne ställa sig som oskälige djur: utan den, som har lust till tobaJ>:., kan sitta på taket i friska luften, så förargar han ingen. Eljest måste skepparen böta, där sådant spörjes och klagat varder».

För den samtida litteraturen, som gärna anslog en moraliserande tendens och satiriskt framställde tidens lyten, var naturligtvis tobaken ett tacksamt ämne. I en. anonymt utgiven skrift från omkring 1680, kallad Seigneur Hans Hanssons drömmar, diskutera en motståndare, mäster Thadler, och en vän, mäster Warhaft, tobakens fel och förtjänster. Författaren, som låter de båda stridande framträda för sig i drömmen, är tydligen själv en tobaksvän, ty då han vaknar upp är det för att taga sig en pipa tobak. Han låter också mäster Warhaft vinna och dömer tadlaren till dryga böter. Berättelsen är fylld av drastiska skildringar, som väl i sig innebära en betänklig överdrift, men som visa huru tobakshataren såg på saken. En gång sade sig mäster Thadler ha »besökt en god vän om morgonen tideligen, då han låg och sov på sin säng, och blev varse att tobakssaften hade flutit honom av munnen över hela hans skägg, kindben, örngått och bolster, och sades för den skull därifrån gången med obeställt ärende, kallandes hans mun vara lik med en dyngehög, som om våren frusen av solenes värma opp smältes, och saften bäcketals hit och dit flöder». En annan gång uppsökte han sin vän, men fann honom icke hemma, »dock när han gick tillbakas och kom i portlidret, blev han varse tobaksspott och tobakstuggor, när han kom ut om porten såg han snön pupurfärgat med tobakssaft hela vägen, som den andra gångit hade, och på det sättet fick han honom igen ytterst i staden, där han satt och tuggade tobak tillika med andre tobaks-tugge-bröder».

Denna och liknande skildringar till trots växte tobaksbruket..

74

Regeringen ansåg det visserligen skadligt och onödigt, men ville likväl .icke förbjuda det, såsom vi skola se i det följande .

Reglementen av olika slag fingo dock utfärdas för att tobaksrökandet skulle hållas inom sina gränser. Särskilt farlig var rökningen med .tanke på den vårdslöshet med elden, som ofta gav upphov till eldsvådor. I. instruktionen för Stockholms brandväsen 1724 åtvarnades husvärdarna att tillse, att ingen rökade på vindar, bodar, stall och andra uthus, en bestämmelse, som sedan upprepades i åtskilliga reglementen, såsom för Vadstena krigsmanshus och i legohjonsstadgan 1739, i den allmänna byordningen 1742 m. fl . Tornväktarna i Stockholm utsatte sig för svåra straff om de rökte tobak eller hade bar eld i tornet. De dömdes då till att löpa gatlopp sju gånger, och timade någon skada skulle de mista livet. I sockenstämmoprotokollen läsa vi också huru prästerskapet kämpade emot den överhandtagande lasten. Sålunda begärde kyrkoherden i Foss 1728, att all handel om söndagarna med tobak och annat vid kyrkan skulle avskaffas och något senare påbjöds i en annan Bohussocken, att ingen fick röka på eller utom kyrkogården vid gudstjänsten. År 17 41 beslöt regeringen utfärda )) Förbud emot tobaks rökandet av ungt folk, under 21 år» . Det kan vara av intresse att taga del av huru detta förbud motiverades. ))Som förfarenheten visar, det icke allenast svåra olyckor och eldsskador sig ofta tilldragit genom tobakseldens vårdslösa handhavande, utan ock att ungdomen utav förvett och oförstånd medelst tobaksrökande förskämt hälsan och förtärt mera än de varit i stånd att förtjäna till föda, underhåll och nödigt behov, vilket de vid mognare ålder med skada måste ångra; så har kongl. maj :t uppå riksens ständers föreställning här med velat förordna, det all ungdom i gemen, av vad stånd den vara må, innan han kommer till laga ålder och uppfyllt 21 år skall vara förbudit att röka tobak vid 2 daler silvermynts plikt för varje gång.))

Några år därefter pålade staten en särskild )) Consumtionsaccis)) för nyttjande av rök- och snustobak och delade upp

75

Bild 6.

Tobakslyck a och tobakslada i Åhus.

folket i fyra grupper efter förmögenhet. Högsta avgiften betalade adel, präster, ståndspersoner och borgare i större städer, vilka erlade en daler silvermynt om året för rätten att röka och 16 öre för att snusa. Lägsta avgiften, 4 öre, erlade allmoge, drängar, bruks- och arbetsfolk på landet. Liknande bestämmelser upprepades i de olika förordningarna emot yppighet och överflöd under 1700-talets lopp . 1771 är k. maj:t nog chevaleresk att utfärda en kungörelse att »Qwinnokönet » ej behövde erlägga någon tobaksavgift. Sådan befrielse hade också beviljats de »utgamla » samt korpraler, profosser, trumslagare, ryttare, dragoner, soldater och båtsmän, så länge de stodo i kro nans tjänst, gemena arbetare vid salpetersjuderierna och krutbruken tillika med gruv- och hyttearbetare vid Sala silvergruva.

76

Bild 7.

Tobaksplantorna sättas ut. Åhus.

Beträffande gemene man vid här och flotta hade dessa åtminstone sedan början av 1700-talet antingen fått tobak in natura eller i penningar. Ända till 1881 kvarstod den s. k. tobakss k i 11 ingen såsom ett kontant tillägg till den svenske soldatens portion . År 1639 belades införseln av tobak med tull, och därmed börjar den långa raden av statliga ingripanden i handeln med och tillverkningen av detta njutningsmedel. Ungefär samtidigt återkom ett av Söderkompaniets fartyg lastat med tobak från kolonien Nya Sverige.

Vid denna tidpunkt hade bruket av tobak slagit igenom i vårt land och handeln därmed blivit av allt större omfattning.

77

För att reglera denna handel, som »utan någon ordning och åtskillnad» bedrevs av vem det lyste, utfärdade regeringen 1641 privilegium för detta handelskompani att ensamt intill det annat stadgades »införa och förskaffa så mycket tobak som kan göras behov» . Samtidigt bestämdes, att den som bröt häremot skulle böta 40 mark och var.a n anses förbruten . Detta privilegium kompletterades året därpå med en »Ordningh om Tobackz Krämerijt », varuti närmare föreskrifter meddelades.'

Båda dessa handlingar ge i sin inledning en intressant inblick uti huru de styrande sågo på det stegrade tobaksbruket.

Ehuru tobaken, säges det, är en »vara, som för någon tid sedan här haver varit obekant och fuller i sig själv icke är synnerligen nyttig» så har den icke desto mindre blivit av »gemene man till missbruk och överflöd uppköpt och förbrukad, mången uti mångahanda måtto till alltsomstörsta skada och armod ».

Därför borde dess införsel helt förbjudas »att icke våre trogne undersåtares förmögenhet må emot en sådan onödig vara ytter ligare av riket utgå». Men emedan det blivit »en inritad ovana» ansågs det betänkligt att helt avskaffa den, utan man ville i dess ställe söka införa någon moderation däruti. Här finna vi sålunda redan från början det statshyckleri, som så ofta varit och är förbundet med handhavandet av de s. k. njutningsmedlen. Man lägger pannan i bekymrade veck och ordar om den skada folket kan åstadkommas, men utnyttjar sedan med tillfredsställelse den ström av guld, som följer därav.

Med monopolet på tobaken följde många bekymmer för de styrande, och lagstiftningen under hela 1600-talet vittnar om svårigheten att upprätthålla monopolen. Redan 1642 försporde man med förtret och misshag, att införselförbudet överträddes, och fem år senare ser sig k. maj :t nödsakad att höja straffet för dem, som bröto däremot, »emedan vi dageligen spörje och förnimme vad för ett stort underslev vid berörde tobaks införsel på en och annan ort såväl till vår och kronones skada som kompaniets ... märkelige praejudicium brukas och förövas». Man förbjuder särskilt sjöfolket under amiralitetet, såväl officerare som gemene att vare sig i bagaget eller på annat sätt införa

78

tobak. rroligen bidrogo dessa lurendrejerier och underslev till den plötsliga omsvängningen i regeringens politik, då den ge~om en förordning 1649 upphävde Söderländska kompaniets monopol och »tillstädjer alle i gemen, så främmande som eljest våra egna undersåter, så å landet som i städerna» att fritt handla med tobak. Tullavgiften höjdes samtidigt till en halv daler silvermynt för vart infört skålpund.

Denna frihet blev emellertid icke långvarig. Ett nytt monopol beviljades redan följande år, och ett knappt år senare erhöll ytterligare ett konsortium ensamrätt på den eftersökta handeln. Det fanns nu faktiskt två parter, som var för sig ägde monopolrätt. Att oreda skulle uppstå härigenom är naturligt, och allmänhetens lojalitet mot de växlande förordningarna kom icke att stärkas därav. 1653 blev det också på nytt slut med monopolväsendet och tobakshandeln förklarades fri. I det patent, som k. m:jt då utfärdar, framfördes på nytt skälen för att införseln av tobak borde helt förbjudas . Den förflutna tidens erfarenheter hade icke gått spårlöst förbi och det tillfogades därför med en viss resignerad bitterhet, att k. maj :t full väl insåge, att om ett sådant förbud komme till stånd, så skulle tobak likväl, »som här till mycket förövat är, av en och annan hemligen och förmedelst varjehanda underslev inpraktiseras och därigenom så mycket mera oss och vår kronones tull försnillat bliva». Därför icke blott frigavs nu handeln med tobak utan tullsatserna sänktes högst väsentligt.

Det dröjde emellertid blott ett år innan regeringen återigen växlat åsikt. Denna gång överläts privilegiet på införseln av tobak till det nybildade Amerikanska kompaniet, som därigenom skulle erhålla ett stöd i sina vällovliga avsikter att upp rätthålla handelsutbytet med kolonien Nya Sverige. Den inrikes handeln skulle emellertid alltjämt vara fri och få utövas av städernas borgarskap . 1655 gick vår amerikanska besittning förlorad och kompaniets namn förändras nu till T o b a k sko m p an i e t. Smugglingen och den olaga handeln fortsatte emellertid och trots att kompaniet 1658 även erhöll rätt till den inrikes handeln kunde ingen bot rådas därpå. Privilegiet upp-

79

Bild 8. Sedan plantorna vuxit litet, »hopas» de, varvid jorden samlas till en liten kulle runt var planta. Ahus.

Bild 9. Då bladen äro färdiga, plockas de, vilket kallas »att blä» tobak.

Därefter skola de »skäras» med hjälp av tobakslmiven. Ah us.

80

Bild 10. Man skär en skåra genom bladets mittnerv från »nacken» mot toppen. Åhus .

Bild 11. Därefter skall man »trä tobak», d. v. s. genom skåran träda upp bladen på en stång, tobaksspettet, till torkning. Åhus.

6

81

hävdes därför 1660 och en frihandel med höjda tulltaxor ersatte denna under ett par års tid.

1662 fann sig likväl k. maj:t föranlåten att på nytt ändra detta sakernas tillstånd. I det utfärdade patentet däröver säges, att ehuru k. maj :t på undersåtarnas trägna anhållan upphävt Tobakskompaniet och allmänheten fritt fått införa tobak i stor myckenhet så hade likväl för den minsta delen därav blivit betalad tull, varigenom kronans inkomster och drätsel lidit ett märkbart förfång och avbräck. För att det allmänna likväl skulle erhålla något gagn av denna stora handel, som egentligen borde helt förbjudas, då den »varken nödig eller stort nyttig är, för fattig och rik, utan mera skadelig för omkostnadens skull», så beslöt k. maj:t att lägga handeln under kronan. För statens räkning skulle detta regale förvaltas av utsedda »fullmäktige». Ingen utom dessa ägde rätt att importera tobak, tobaksblad eller spinneriverktyg och de borgare eller borgarnes avnämare, som sålde tobak i städerna och vid bruken, få endast fortsätta därmed om de köpa varan av fullmäktige. För att giva fullmäktige en starkare ställning erhöllo de rätt att när de befara något »instulit och förbudit tobak finnes» låta söka därefter, »då de som vederbör sina misstänkta rum skola för dem godvilligen upplåta».

Till fullmäktige utsågos kungliga husgerådsmästaren ANDERS ANDERSSON och handelsmannen PETTER BOHM i Stockholm. I arrende skulle dessa för de första fem åren erlägga 120.000 daler kopparmynt och för de återstående fem åren 170.000. Av dessa medel ville k. maj :t anslå vissa årliga summor bl. a. till hantverksinrättningar vid Danviken och Barnhuset i Stockholm, till byggande av en fregatt, till »Svenska antikviteters kultur, uppsökande och av trycket publicerande» samt till underhåll av Stockholms slott.

Det dröjde icke länge innan klagomål över fullmäktiges skötsel av tobakshandeln framfördes i riksdagen, som nu och ännu mera längre fram intog en starkt avvisande hållning mot k. maj:ts monopolpolitik. Varken godset, som fullmäktige försålde, var »gott och oförfalskat, ej heller priset därpå civilt

82

och tillbörligt», enligt de klagande stänqernas mening, och den >>inkvisition», som de blevo underkastade, vilka misstänktes för brott mot importförbudet, var »mycket hård och otilldrägelig».

Fullmäktige å sin sida klagade över, att många, som ej voro berättigade därtill, >> kladde dem uti denna deras handel». I ett nytt Placat öfwer Tobackz Handelen 1665 fann sig regeringen därför föranlåten att påbjuda fullmäktige att alltid på det högsta beflita sig om gott och dugligt gods. Som prov skulle de hålla tre slags sortimenter till salu: 1) smalt spunnet tobak av fina virginiablad till ett pris av 2 daler kopparmynt skålpundet; 2) medelmåttligt, tjockt tobak spunnet av holländska blad till 7 mark kopparmynt och 3) tjockt och spunnet av franska blad till 5 mark kopparmynt.

Förbittringen mot monopolväsendet växte sig emellertid allt starkare och vid 1678 års riksdag heter det i ständernas gemensamma skrivelse: >> Riksens ständer befinna ock dageligen allt mera och mera, vad skada och fördärv monopolierna i riket förorsaka och utav sig föda, särdeles tobaks - och tjärukompanierna>>. K. maj:t hade emellertid fördel av tobakskompaniet, som dels betalade en mycket stor arrendesumma och dels gav ansenliga och i krigstiden välbehövliga förskott. Privilegierna förnyades därför gång efter annan till stor glädje för intressenterna, som erhöllo ända upp till 50 procents vinst på sitt nedlagda kapital. Emellertid måste k. maj :t böja sig för opinionen och upphävde 1680 samtliga handelskompanier. För tobakskompaniet kom detta att träda i kraft i och med privilegietidens utgång 1685.

Med tobaksmonopolets upphävande inträdde tobakens svenska historia i sitt andra huvudskede. Den tilländalupna perioden kännetecknades av en handel, som uteslutande var baserad på utländsk, till vårt land införd tobak. Under den kommande tiden uppväxte en inhemsk industri, som grundade sig på odling av tobak inom landet. Ehuru tobaksspinnerier redan inrättats under 1600-talet tog denna industri likväl ingen fart förrän efter det stora nordiska krigets slut. Ansträngningarna

83

Bild 12. De på tobaksspettet hängande bladen »jämnas» så att de icke hänga för tätt. Ahus.

Bild 13. Tobaksspetten läggas upp i rader på tobaksställningarna, där bladen få torka. Ahus.

84

Bild 14. Under torkningen måste man • plocka» bladen, så att de icke binda ihop och röta. Ahus.

Bild 15. Efter en tid vänder man spettet, så att solen skall komma åt bladen på alla sidor. Åhus .

85

Bild 16. Tobaksskörden torkar ute på ställningarna. Åhus .

att frambringa de för den inhemska manufakturen nödvändiga råvarorna uppmuntrades på mångahanda sätt av de styrande.

Förbrukningen av tobak hade stigit till en sådan omfattning, att det måste vara ett statsintresse att få till stånd en inhemsk produktion. Tobaksmanufakturen uppmärksammades också livligt av regeringen. Det stora antalet kungörelser under 1700talet rörande tobaken vittnar härom.

På 1720-talet hade man i Skåne gjort försök att odla tobak, och det visade sig, att denna odling slog väl ut. Regeringen gjordes uppmärksam på saken med påföljd, att ständerna· 1723 uppdrogo åt kommerskollegium att inköpa tobaksfrö från Tyskland för att tillhandahålla a llmänheten och att genom skrifter sprida nödig kännedom om huru man skulle bära sig åt virl

86

Bild 17. Efter en veckas tid hängas bladen in i tobaks!adan, eller som här på ställningar gårdsporten. Åhus.

tobaksodlingen. Följande år utfärdade kollegium ett Placat angående Tobaks-Planteringen i Riket och utsände även senare en tryckt beskrivning och vägledning. »På det främmande varors tillförsel må bli förminskad och inrikes produkter förökas», säges det i detta plakat, »så emedan man här i riket genom planterande med nytta kan tillverka den spunne bladtobaken , vartill detta klimat efter skett försök befinnes vara lämpligt, ty har k. maj :t funnit nödigt, att en sådan tobaksplantering· ju förr ju hellre må inrättas, särdeles som sädeskulturen därmed icke det ringaste avgå kan eftersom för var och en hushållare särskilt ett ganska ringa stycke jord till tobaksplantering uppgår, varav likväl så mycket tobak kan falla, som till dess behov årligen nödigt prövas».

87

Statens strävanden att få tobaksodlingen igång möttes med stor förståelse. En av den svenska industriens föregångsmän, JONAS ALSTRÖMER, anlade ett tobaksspinneri i Alingsås och påbörjade odling av råvaran i stor omfattning. Redan 1724 hade rådmannen J. NEOSTADIUS och kronobefallningsmannen A. ALMQVIST grundat en plantage i Gränna och utgåvo senare en vägledning i ämnet, vilken vi redogöra för i samband me9beskrivningen av huru tobaksodlingen tillgår. Tidigast vann tobaksodlingen spridning i Skåne, där betydande plantager tillkommo, särskilt vid Malmö, Lund och Landskrona. En av dess befrämjare var professor E. G. LIDBECK i Lund, som i sitt inträdestal i Vetenskapsakademien 1755 lämnade en närmare redogörelse för tobaksodlingen inom provinsen och därvid omtalar, att enbart vid Lund skördades årligen 160.000 skålpund tobaksblad. Bland de uppsvenska städerna hade Göteborg, Stockholm, Västerås och Norrköping även tidigt ägnat sig åt att odla tobak.

Genom en rad av förordningar sökte k. maj:t bringa den inhemska produktionen sin hjälp. Sålunda förbjöds till en början, »till de inrikes tobaksspinneriernes uppkomst», all införsel av tobaksstjälkar och senare av tobaksblad och andra sorters utländsk tobak. Trots detta synas emellertid förhoppningarna att bliva självförsörjande vad råvaran beträffar icke kunnat infrias, och man måste 1748 åter giva tillstånd att införa tobak från utlandet. För att den svenska varan likväl skulle bliva gynnsamt ställd höjdes tullen och tobaksspinnerierna ålades att vid »förlust av frihet att vidare kunna drivas årligen uppspinna ett visst kvantum av inrikes växta blader, vilket k. maj :t vill utsätta och proportionera samt årligen förhöja alltsom inrikes tobaksplanteringen efter handen kan utvidgas och tilltaga».

I första hand var det städerna man önskade stimulera till tobaksodling. Där fanns tillgång till den rikliga gödning, som tobaken fordrade, och även till den arbetskraft, som behövdes Bild 18-21. Burkar för tobak och snus. De översta av holländsk fajans från 1700-talet, de understa gjutna i järn vid Hellefors bruk 1791 och 1814.

K. M. 15666, 12702, 8160 och 23700.

88

för den rätta skötseln av den ömtåliga tobaksplantan. Ehuru ständerna icke voro villiga, att göra intrång på den personliga äganderätten genom att å lägga borgerskapet plikten att odla tobak på viss del av sin mark hade detta likväl ingått i förordningen av 1725. Denna förordning sattes ur kraft 17 48, men därvid framhölls, att städerna dock, med undantag av de, som lågo längst i norr och öster, voro skyldiga att anlägga tobaksplantager, vartill donationsjordarna i första hand ansågos lämpliga tillika med den jord, som låg inom stadens staket, jämte ödestomter och åkrar. Några år senare framhåller sekreta handels- och manufakturdeputationen i en berättelse, att ehuru ansenliga plantager funnos i landet de dock icke förslogo utan man måste årligen importera 1.500.000 skålpund tobak. Anledningen härtill var, att den inhemska odlingen icke såsom i utlandet blivit betraktad som en stadsmannanäring utan som en lantmannanäring. Häruti hoppades man nu en sådan förbättring, att stadsbornas plantering skulle stegras till ett kvantum som motsvarade varans förbrukning. Samtidigt höjdes röster, som påpekade den skada tobaksodlingen på landsbygden medförde genom att borttaga stora arealer från sädesodlingen, särskilt som man var tvungen importera brödsäd. Därjämte kunde kvaliteten aldrig bliva god emedan man saknade tillräckliga gödningsmedel.

I en redogörelse över näringarnas tillstånd i landet lämnade bergmästaren SA'VlUEL HER\.fELIN 1770 en del uppgifter om tobaksodlingen, av vilken man kan utläsa, att den var störst i Skåne och Blekinge och en del städer såsom Norrköping, Stockholm och Göteborg. Sammanlagt förekom den i trettioen städer samt inom fyra län på landsbygden. Hans uppgifter få emellertid tagas med kritik, och det är otvivelaktigt, att tobaksodlingen haft en vida större spridning än den angivna. Härom talar bl. a. manufakturdeputationens redogörelse för åren 1764 -1768, varuti framhålles, »att ej allenast ingen stad finnes, varest icke större och mindre täppor ända till stora ordentliga plantager givas, utan att man knappt ser någon gård eller koja å landet, som icke haver någon instängsel för denna ört».

90

Så torde förhållandet gestaltat sig ännu vid 1800-talets början. Därefter märkes en stark tillbakagång i odlandet, och vid mitten av århundradet hade man upphört att odla tobak vid ett stort antal städer och i många landsändar. Inom Skåne, Blekinge och Småland bibehölls likväl denna näringsgren och utvecklades t. o. m. ytterligare inom den förstnämnda provinsen, där trakterna omkring Åhus och vid Landskrona blevo de ännu existerande huvudområdena.

Till en början var icke blott all den tobak, som fördes i marknaden, av utländsk vara utan även spunnen, karvad eller malen utom landet. Först omkring 1670 synes man ha anlagt ett tobaksspinneri i Stockholm. Då det sista monopolet utlöpte 1685, erhöll var och en rätt att införa tobak och upprätta tobaksspinneri blott han därom gjorde anmälan till kommerskollegium. Litet varstädes uppstodo nu tobaksfabriker. Såsom exempel kan nämnas att Karlshamn 1699 hade trenne spinnerier.

Sättet att bereda tobaken var mycket enkelt och fordrade inga dyrbara maskiner eller annan utrustning. När därför tobaksodlingen på 1730-talet frambragte råvara i mängd, blev också antalet tobaksspinnerier så stort, att avsättningen för varje fabrik minskades. Utom konkurrensen dem emellan medverkade härtill den stora smugglingen och böndernas förarbetande hemma av sin egen tobak. Denna fråga upptogs bland städernas allmänna besvär till riksdagen 1739, och k. maj :t resolverade med anledning härav, att inga andra spinnerier finge upprättas än de, som årligen tillverkade 14.000 skålpund, och på det att icke både de äldre och yngre verken skulle råka i lägervall, finge inga nya spinnerier privilegieras utan k. maj :ts medgivande. För att giva de betryckta tobaksspinnarna ytterligare hjälp stadgades att den som efter ett års förlopp handlade med någon utrikes spunnen tobak, skulle icke blott ha förverkat varan utan, om han var bofast, all sin lösa egendom och därtill sin borgerliga rätt och näring.

Medan övriga manufakturverk till sin uppmuntran i mycket hög grad under frihetstiden åtnjöto penningunderstöd synes 91

Bild 22. Holländsk tobaks dosa av mäss ing. 1600talet. K. M. 9710.

Bild 2il. Svensk tobaksdosa av massmg, 1764, m ed graverade bilder från Karlskrona. K. M. 11749.

tobaksindustrien ha fått reda sig utan. Men det under långa tider verkande importförbudet på all utländsk tobak var ju ett statligt stöd så gott som något. Under tiden från 1725- 1749 hade även frihet från lilla tullen, d . v . s. den tull, som upptogs då en vara fördes från landet in till städerna, beviljats tobaksspinnerierna.

Till en början fördes ofta klagomål över, att den inom landet tillverkade tobaken icke var god eller försvarlig. För att råda bot därpå stadgades 17 41, att vissa ledamöter av städernas hallrätter eller magistraten jämte ledamöter av Spinnerisocie-

92

Bild 24. Tysk tobaksdosa a v mässing med bild av rökarnas skydclspatron, Fredrik elen store. K. M. 2080.

Bild 25. Skultuna-closa av mässing med »runstafwen förswenskacl». Snusdosan blev därigenom samtidigt »en beständig almanach ». K. M. 38782 .

teten varje månad skulle besiktiga verken för att se om något odugligt gods tillverkades. Till yttermera visso, då klagomålen ej tystnade, påbjöds senare att varje fabrikant skulle låta trycka en sedel med namn och adress att spinnas in i varje tobaksrulle »till undeITättelse för avnämare att söka skadestånd ifall han något mindre dugligt gods på god tro komme att sig tillhandla».

De inhemska fabrikanterna hade emellertid svårt att möta den stegrade efterfrågan på tobak, utan betydande kvantiteter måste införas. För att stimulera tillverkningen erhöll 1766 var

93

Bild 26. Fat av tr ä att karva tobak på. Västergötland. K. M. 8840.

Bild 27. Karvbräde med fastsittande kniv. Småland. K. M. 30455.

och en, som anmält sig hos magistraten och fått dess tillstånd, rätt att ohindrade av privilegier »tillverka allehanda sorter snus av Rappe, Carotter och spanskt såväl som karduser» .

Liksom tobaksodlingen under 1700-talet hade ansetts böra vara en »stadsmannanäring » så hade spinnerierna varit förlagda till städerna. En ändring i detta förhållande inträdde vid början av 1800-talet, då tobaksfabriker även fingo anläggas på landsbygden. Med den fullständiga näringsfrihetens genomförande 1864 fick även tobakstillverkarna full frihet, vilken de behöllo fram till det nuvarande tobaksmonopolets genomfö rande 1915.

Några siffror rörande tillverkningen kunna i detta sammanhang vara belysande. 1739 inrättades i städerna s. k. hallrätter, vilka hade till uppgift att öva tillsyn över de industriella inrätt ningarna och lämna allehanda uppgifter om dessa till kommers kollegium. Av dessa uppgifter finna vi, att 33 tobaksspinnerier redovisades 1741 med ett arbetareantal av 1.388. 21 av dessa fabriker voro belägna i Stockholm. Därefter följde Norrköping med 5, Gävle och Kristianstad med vardera 2, medan Kalmar, Karlstad och Malmö hade vars en . 1780 funnos 72 fabriker, 1850 86, 1880 107 och 1897 93 stycken. Tillverkningens värde för riket utgjorde 94

Bild 28. Lerpipor, jordfynd från Lund.

IL M. 24 783 och 15301.

(""\

~

.: ®

1741

938.844 kronor

1780

656.155

1820

1.308.214

1860 1897

4.570.143 14.820.138

En god framställning av huru tobaksodlingen försiggick lämnas uti en 17 31 utkommen handbok med titeln »En rätt rychtader Swänsk Tobaks-Planta». Dess författare, kronobefallningsmannen ANDERS ALMQVIST och rådmannen JOHAN NEOSTADIUS, hade kort efter kommerskollegii påbud 1724 anlagt en tobaksplantage samt 1727 företagit en studieresa till Holland i syfte att skaffa sig närmare kännedom om odlandets metoder. Deras plantage, som synes ha haft framgång, var förlagd till Gränna. De kunskaper, som meddelas i denna skrift, äro sålunda grundade på holländska erfarenheter. En jämförelse med de metoder, som ännu i dag brukas vid plantagerna i Åhus, visar, att tobaksodlingen nu tvåhundra år senare alltjämt i denna trakt fortgår efter samma linjer, som angåvos i denna vår första handbok i tobaksodlingens konst.

Författarna förorda till en början på grund av sina egna försök det holländska tobaksfröet, särskilt det som kommer 95

från Amersfort, emedan det icke allenast ger många stora och feta blad, som äro tjänliga till täckblad vid tobaksspinnerierna, utan även i vårt klimat kommer till sin fullkomliga mognad.

Det tyska fröet, som man tidigare föreställt sig skulle passa bäst, gav mycket mindre och magrare blad.

Fröet skall sås i drivbänkar, som äro byggda på så sätt, att de med sin främre låga vägg vetta mot söder. Framkanten göres en halv aln hög medan bakkanten uppföres till två alnar.

Bänken bygges tät och »myssjas» och tomtas med mull eller helst med hästdynga uppblandad med halmströ att in gen köld eller luft kan spela in däruti. Fönsterramarna skola passa tvärs över och vara högst två alnar breda för att bekvämt kunna lyftas av. På fönsterramens översida klistras papper, som strykes med kokt linolja. Såsom skydd under natten eller mot oväder brukar man i Åhus lätta lämmar av bräder, som kunna läggas över bänken och som, då de icke nyttjas, resas upp mot drivbänkens baksida.

Inuti bänken göres nu jorden ren från rötter och ogräs och rymmes ut till en kvarts alns djup, varuti fylles svartmylla och hästgödsel blandad med halmströ. Först lägger man gödningen i ett lager på bottnen och sedan den väl sållade jorden däröver. Denna skall ligga så tjockt, att om ;man sticker fingret igenom och når gödseln med fingertoppen, så är det lagom. Därefter krattar man och jämnar av ytan med ett spö.

Jorden är nu färdig att besås. Med sådden skall man inte dröja för länge om plantorna skola hinna bli färdiga i tid, varpå mycket beror. I Åhus äger sådden vanligen rum den 13-14 april.

Våra 1700-talsförfattare uppblanda tobaksfröna med väl torkad, sönderstött och siktad krita. Av denna blandning tager man en nypa mellan tummen och de två främsta fingrarna och strör sakta och jämt ut på bänken. Sedan bänken på detta sätt blivit besådd över hela sin yta, vilket lätt låter kontrollera sig tack vare den vita kritan, sållar man ett mycket tunt lager jord däröver. Jordlagret får högst bli en halv tum tjockt, ty eljest riskerar man , att plantorna bli försenade. Efter sådden få fem a sex dygn passera, och därefter börjar man vattna.

96

Till en början varannan dag, men när plantorna växa till, vattnar man varje dag.

Något omständigare går man numera till väga i Åhus. Där plockar man i god tid ned frökvistarna från vinden och skakar dem lätt, varvid fröhusen öppna sig och släppa ut fröna. Dessa samlas upp och läggas i en tygklut, som därefter bindes om.

Denna fröpåse lägges i vatten över natten och placeras sedan i ett fat med fuktig, vit sand i närheten av köksspisen eller annan varm plats. En gång om dan skall den så tagas upp och begjutas med ljumt vatten. Efter en veckas tid börjar fröna gro och äro färdiga att sås ut i bänken. I stället för hästgödsel brukar man här tång, som samlas upp på havsstranden och köres på en särskild tångkärra till tobakslyckorna. Knepet med den vita kritan nyttjas ännu fast man ersatt denna med fin, vit havssand. Till varje fönster åtgår en fingerborg frö, som lägges på en tallrik och blandas väl med sanden. Sådden vattnas en gång dagligen, och efter tre dygn väntar man sig att få se plantorna skjuta upp. Allt efter som de växa gallras de och bänken rensas omsorgsfullt från ogräs. I slutet av maj äro plantorna färdiga att sättas ut på öppen jord. Återgå vi så till vår 1700-talsbeskrivning få vi reda på, att den svarta sandmyllan är bäst till plantering, men att all jord duger bara den inte är blandad med stengrus. Planteringslandet skall ha stark gödning, helst varje år, samt ärjas och harvas två gånger eller genomgrävas med spade, så att inga rötter och ogräs finnas kvar. Först delar man nu in plantagen i kvarter och kvarteren i sängar. Vid det senare tillfället spänner man ett snöre tvärs för eller längs med kvarteret och trampar med en fot på vardera sidan om detta upp en gång, två alnar därifrån gör man åter på samma sätt en likadan gång o. s. v. Sedan uppkastar man mullen ur gångarna med spade, varvid den ena hälften kastas till höger och den andra till vänster. Beroende på myllans djup göres sängen högre eller lägre, men den bör minst vara en halv aln i höjden. Sängarna jämnas med en kratta så att inga jordklumpar eller stenar förekomma. Ovantill bör sängen hålla en bredd av minst en aln.

7

97

När plantorna nu äro en finger höga, måste man skynda sig med utplanteringen. För att rötterna skola bli bättre skyddade vattnar man först i drivbänken, då plantan sedan med lätthet kan tagas upp och jorden följer med rötterna. De upptagna plantorna läggas i ett tråg vid sidan av varandra och vattnas sakta innan de sättas ut. Plantorna placeras i två rader längs efter sängen på trekvarts alns inbördes avstånd, dock ej mitt för varandra utan så, att två plantor i den ena raden och en planta i den andra bilda en likbent triangel. På liknande vis utsättas även plantorna i Åhus. Man rensar sängarna från ogräs, och när plantorna vuxit så att fyra eller fem blad slagit ut kupar man dem, varvid den lösa jorden med båda händerna tryckes ihop till en liten kulle runt plantan . Detta kallas i Åhus att hopa.

Så snart fröknopparna börja visa sig skola de avbrytas, toppas (Åhus), så när som på de plantor, som få utveckla sig för att bära frö , frös t ock ar n a (Åhus). Efter knopparnas borttagande skjuta vanligen skott ut vid toppen, vilka holländarna kalla tjuvar. Dessa skola flitigt borttagas, ty el jest stjäla de kraft från bladen. I Åhus skiljer man mellan t o p p t j uv ar och ro t t j uv ar och säger sig t j uv a plantan, då man bryter av skotten. Förr i världen torkades även tjuvarna, som gåvo passabel tobak om den blandades med blad av bättre kvalitet.

I mitten av juli månad skall man enligt våra läromästare från 1700-talet avbryta de två eller tre nedersta bladen, vilka av holländarna kallas sand gods, i slutet av juli tar man ytterligare tre a fyra blad, vilka ha bättre kvalitet och kallas jord gods, för att i medio av augusti skörda de övriga, vilka på grund av sin kvalitet benämnas bäst gods. Förr skiljde man i Åhus mellan storgods, som utgjordes av de större bladen, vilka betalades bäst, s må g o d s, t o r r t, blad som torkat på stocken, tjuvgods och rep e. Det sistnämnda utgjordes av de blad, som på hösten växte på tjuvarna sedan plantans blad plockats. Dessa repades med handen från roten till toppen. Numera räknar man blott två huvudsorter, vilka

98

sorteras på följande sätt: Storgods: 1) stora gröna blad, 2) små gröna blad och 3) trasiga gröna blad; Sand gods: 4) hela blad och 5) trasiga blad. Proceduren vid plockningen av bladen kallas i Åhus att b 1 ä tobak.

De plockade bladen fördes in i torkhuset. För att kunna hänga upp dem till tork skulle man därefter skära tobak.

Detta tillgick i äldre tider såsom nu, varför j'a g beskriver det såsom jag sett arbetet utföras i Åhus. Med en särskild kniv skäres en skåra av ett par decimeters längd genom mittnerven från nacken d. v. s. bladfästet, mot toppen. I den sålunda uppkomna skåran trädas bladen, trä tobak, försiktigt upp på tobaks spettet, som utgöres av en cirka tre alnar lång käpp. På vart spett trädes 75-80 blad med översidorna åt samma håll. Till en början läggas spetten upp på tobakss t ä 11 ni n garn a, vilka stå under bar himmel. De bestå av träslanor vilande på meterhöga stolpar och äro ställda på ett sådant avstånd från varandra, att tobaksspettet kan vila med sina yttersta ändar mellan två ställningar. De på spetten uppträdda bladen j ä m n a s med handen så att de icke hänga för tätt. Senare går man över dem och p 1 ock ar så att de icke binda ihop och röta. Efter en tid vänder man spettet för att solen även skall komma åt bladens andra sida. Då en vecka förflutit äro bladen i allmänhet färdiga att hängas in i t ob a k s 1 ad an, varvid spetten hängas upp på särskilda ställningar. Bladen plockas igen efter fyra a fem dagar. Där man icke har en särskild byggnad användas portgångar och vindar såsom tobakslador.

I den äldre beskrivningen finnas mera detaljerade förhållningsorder huru man skall behandla de olika bladkvaliteterna vid torkningen. Sålunda skulle hästgodset sedan det skurits undergå svettning innan det träddes upp på spettet. Därvid började man vid ena väggen i torkladan och ställde bladen rätt upp och ner med den spetsiga ändan uppåt i omsorgsfulla rader, den ena intill den andra, dock ej mer än ett lag. Om sommaren hade de svettats färdigt på fyra dagar, varvid spetsarna gulnat och även bladen litet.

99

Då bladen äro så torra att ingen saft rinner ut, när man bryter stjälkens tjockända, tagas de ned. Därvid skjutas bladen ihop på spettet och fyra spett läggas i en fyrkant på golvet med bladspetsarna inåt. På så sätt gör man så höga staplar man kan nå. Bladen få i denna ställning torka ytterligare sex a åtta veckor. Därpå strykas de av spettet och bindas i buntar om 2, 5 a 10 markers vikt. Därvid skiljer man från hästgodset ut de tunna och magra bladen, som läggas till jordgodset, och de söndriga, som brukas för sig och bilda en fjärde sortering, kallad ut s ko t t. Då bladen skola buntas i Åhus, brukar man lägga spettet med bladen på golvet och <länka dem lätt med vatten, så att de icke skola vara för torra och smula sig.

Man lägger lag på lag av spett med blad på varandra och <länk.er efter hand. Därpå dragas bladen av spettet. Varje spett bildar en bunt, som sammanhålles av ett genom skåran vid nacken infört och omvridet blad. Buntarna är nu färdiga att föras till Tobaksmonopolets magasin för att 1 av a s.

Det ursprungliga sättet att njuta tobaken var att röka den.

De äldsta uppgifterna om införsel av tobak till Sverige 1637 ange, att man samtidigt infört pipor. Troligen torde dock konsten att tugga och snusa icke vara mycket yngre i vårt land.

I Seigneur Hans Hanssons Drömmar från 1679 omtalas alla tre slagen av tobakens användning. Somliga nyttjade den »till att röka natt och dag, att de luktade emot var man dem mötte värre än Nobis krogs krögare. Andra snuva det i näsan så fort , idigt och glupskt som torra jorden tager vatten till sig, varutav deras hjärna skulle bliva så bistrat, att de intet råd skulle hava för sig och näsan se ut som ett hönsehus , som varken ränsandes i år eller fjor. De tredje voro de, som tuggade det i munnen, vilket skamlösare syntes än bägge de föriga slagen» .

Man skiljer på tre huvudformer för tobaksfabrikat: s p u nnet, karvat och malet eller rivet. Av dessa synes den spunna tobaken från början ha varit den förhärskande. I k. maj :ts tidigare anförda plakat av 1665 omtalas endast tre olika sorter spunnen tobak, som fullmäktige skulle beflita sig om att salu100

Bild 29. Holländskt träfodral till kritpipa. L. 31 cm. K. M. 19307.

Bild 30. Pipa med holk och slang av läder, s. k. •koddapiba ». Ö. Göi nge hd. L. 25 cm.

Bild 31. Pipa av järn med benskaft. L. 11 cm. K. M. 12181.

101

föra. Tulltaxan från 1719 upptar emellertid alla tre sorterna och 1780 upptar förteckningen över tullpliktiga tobaksfabrikat följande: spunnen, karvad, malen eller riven, stänger eller karotter, snus.

Någon mera ingående beskrivning om huru fabrikationen tillgick vid de svenska tobaksspinnerierna i äldre tid äga vi inte. Då Carl von Linne 1741 på väg till Öland passerade Nqrrköping, som vid denna tid hade fem fabriker till förädling av tobak, lämnar han i sin dagbok en i all sin korthet målande skildring av arbetet i en av dessa. ))Tobaksspinneriet)), skriver han, ))besökte vi om eftermiddagen, där vi såga många små barn förtjäna sig födan; en del voro bussmakare, ihoppläggande smala tobaksremsor, de där insupit en tobakssås, vars komposition var här ett arkanum; andra bredde ut bladen; andra voro puppenmakare, vridandes bladen omkring bussarna till några kvarters längd andra toga stjälkarna ur bladen; andra spunna, läggandes bladen omkring puppenmakarnas stycken, spinnandes tobaken till skepnad av ett tåg; andra gjorde rullar; andra pressade; andra karvade tobak till kardus.

Vid tobakspressen var märkvärdigt att se styrkan av en snäckeskruv.))

Tobaks spinn ingen torde i allmänhet ha tillgått på följande sätt. Tobaksbuntarna lades i ett såll och skakades för att få. bort orenlighet. Därpå besprutades de med vatten så att bladen lättare skulle hänga samman vid spinningen. Efter fuktandet blevo bladen sorterade, varvid man skiljde de breda · och hela från de små och söndriga. De senare. lades av särskilda personer samman till vad Linne kallar bussar, men som även benärimes vi c kel. De breda bladen, vi c k e 1b1 ad, virades om bussen. Till att börja med virades flera sådana bussar samman till bestämda längder, vilka på Linnes tid kallades p uppe n och deras framställare puppenmakare. Dessa puppen lades på spinnarens verk.bord och skulle bilda början av den rulle han ämnade spinna. Verk.bordet var tio till tolv fot långt och skivan omgiven av en högre kantlist, så att tobaken icke kunde falla i golvet. Spinnhjulet stod vid bordets ena kort-

102

Bild 32. Tobakspipor från 1800-talet. De s. k. långpiporna med huvuden av ofta konstrikt skuret sjösk um voro karakteristiska för århundradets förra del. Efter denna tid bli skaften kortare och formen övergår till våra dagars »s1mgga ». K. M. 35543, 9443, 17167.

103

Bild 33-35. Tobakspungar från östra Skåne. - 33. Av bockskinn, date rad 1789. K. M. 8958 . - 34 . Av skinn med luats av ben. K. M. 2075. 35. Av blått kläde med silk ebroderi. K. M. 29869.

sida och vreds runt av en särskild man. Spinnaren tog nu en puppen och fäste vid spinnhjulet. Med hjälp av hjulet vindades rullens blad in i varandra och spinnaren tillsatte efterhand en vickel och ett vickelblad. Med ett handjärn tryck.te h a n därefter med alla krafter den nyspunna delen och glättade den. När en längd av verli:bordets utsträckning var spunnen, virade han rullen på spinnmaskinen, dock så att ändan därav nådde bordet, och fortsatte sedan spinnandet tills maskinen var fylld med rulltobak: Då rullade han av den och åter ihop den på fri hand till en rulle. Detta var de få handgrepp, som for drades för fr amställning av den enkla rulltobak, som vanligen gick till gemene mans behov av _tuggtobak..

En spunnen tobak av hög kvalitet var kn aste r eller var in as, som redan tidigt importerades till oss och användes till rökning i pipan . Denna tillverkades i Venezuela och kom

104

vanligen öven · Spanien till oss förpackad i korgar, som på spanska: kallades canastra, därav dess namn. Men även från Holland fingo vi knaster.

Den karvade tobaken var av högre kvalitet och genomgick en särskild behandling för att bliva smakligare. För detta ändamål kokade man eller fuktade . den med en sås, vars beståndsdelar, såsom Linne antyder, voro varje fabrikants hemlighet. Ofta ingick häruti salmiak för att hindra tobaken att bliva skämd och för att ge den en likartad färg samt dessutom sirup eller plommon för att söta den. Sedan den torkat något ovanpå detta bad, skars den i smala remsor på en maskin, som liknade en hackelsekista, och fick torka över måttlig eld. Varje tobakssort behandlades på detta sätt för sig själv och lades därefter i förrådsboden. En tid före den slutliga inpackningen verkställdes den blandning av de olika sorterna, som skulle ingå i tobaksmärket. Packningen skedde dels i b r ev och dels i kar dus. Brevtobaken vägdes upp och lades på ett papper, på vilket tobakens namn var tryckt med hjälp av en kliche.

Sedan vecklades papperet samman till ett brev. Vid packning av kardusen använde man en träform, som rymde 1 / 4 , 1 / 2 eller 1 skålpund tobak. Till formen passade mynningen av en tratt.

Nu tog arbetaren ett karduspapper med påtryckt märke och lade undre trattens mynning över formen samt tryckte ned tobak genom tratten . Därefter tog han bort tratten och stampade tobaken med en trästamp, som passade noga i formen.

På så sätt fylldes papperet efter hand med tobak . När det var fyllt, togs kardusen ur formen och förseglades.

Snus maldes av de tjockaste och fetaste bladen, vilka blivit sorterade efter godhet. Bladstjälken skars bort och lades för sig. Stjälkar och blad gjordes senare var för sig till snus, varvid de förra m a 1 de s på en kvarn och de senare rev os på rap e.

Av stjälkarna, som hade största kraften, framställdes det finaste snuset. De torkades först i en starkt upphettad värmestuga och maldes därefter på en kvarn, som bestod av tvenne på högkant ställda stenar, vilka svängde runt på en stenbädd.

105

Bild 36. Snuskvarn av lergods. Diam. 28 cm. K. M. 1725.

Bild 37. Snuskvarn med stöt, av m asurbjörk. Diam. 12 cm. K. M. 23769.

Mälden sållades och det grövre fick genomgå ännu en malningsprocess tills allt var lagom fint. När detta var klart, genomdränktes snuset med sås för att ge den en angenäm doft, t. ex. av violrötter och olika väldoftande oljor.

Vid framställning av snus ur bladen genomgingo dessa först sås-behandlingen. Därefter lades flera blad ihop till en bunt på så sätt, att denna b lev spetsig i båda ändar, varefter det hela virades in i en linneduk. Bunten pressades därefter bit för bit med hjälp av ett tåg samman till en karott. Då karotten är färdig, vecklas linneduken av och bunten fis i 1 ie r a s, varvid ett snöre viras om den, så att snörets slyngor komma att ligga tätt intill varandra. Karotten lägges därefter tre eller flera månader att svettas. När tiden var inne togs karotten fram och skulle nu rivas, rap eras, på en rap e.

Denna bestod av en träram, 3-4 fot lång och hälften bred, var106

Bild 38. Snusrivor från 1700-talet. L. 9,5 o. 18 cm. K. M. 18376, 21066, 7951.

Bild 39. Snuskvarnar av kryddkvarnsform från Skåne och Västergötland.

L. 12 och 15,5 cm. K. M. 28843, 16118.

uti på 1 / 4 tums mellanrum sutto sågblad. Sågramen vilade på ett bord med en öppning under bladen, och under öppningen stod en låda. Arbetaren tog nu en karott lodrätt mellan händerna och rev den på längden över sågbladen. Härigenom förvandlades tobaken till pulver och föll ned i lådan. Som den raperade tobaken till största delen blev grov sållades den i ett trådsåll. En ringa del gick då igenom. Det som stannade i sållet jämte spetsen av karotten, som icke kunde raperas, pulvriserades med hjälp av en handstamp. Med sållning och stampning fortsattes tills allt blivit helt förvandlat till snus. I stället för handstampen kunde man för att underlätta arbetet nyttja en vattendriven stampkvarn. - Snuset packades sedan i papper liksom den karvade tobaken. För att det icke skulle torka virade man om paketen med tunna blyplattor.

I senare tid ha även andra tobaksfabrikat tillkommit, 107

B ild 40-41. Snusbössor av 1600-talstyp. - 40. Av ben, Holland. Diam.

4,5 cm. K. M. 21142. - 41. Av trä med mässingsbeslag, Norge. Diam. 9,5 cm. K. M. 7561.

vilka vunnit stor popularitet bland rökarne. Cigarrer synas första gången ha tillverkats i Sverige 1814, då en fabrikant i Göteborg redovisar ett antal av 6.400 stycken. Först tio år senare uppträder denna rubrik i tulltaxan , men . ännu 1830 stannade produktionen vid 12.000 stycken. Därefter växer cigarrtillverkningen hastigt så att den 1840 översteg en och en halv miljon, 1850 tretton miljoner o. s. v. Även bruket och till verkningen av cigarretter är en sen företeelse och uppträden hos oss först efter medlet av 1800-talet.

I det äldsta plakatet från 1724 rörande tobaksodlingen uttalades det önskemålet, att var hushållare skulle odla så pass mycket tobak, som var nödvändigt för hans årsförbrukning.

Det förutsattes sålunda ett slags självhushållning beträffande tobaken. Så blev också fallet och på många håll odlade bön108

Bild 42-4'1 . Snusbössor från 1700-talet. - 42. Av horn med blyinläggning, Småland. L. 9,2 cm. K. JVI. 3174. - 43. Av ben, daterad 1716, Småland. H. 4,5 cm. K. M. 1790. - 44. Av horn, Skåne. L. 9 cm. K. M. 10828.

derna tobak och beredde den själva för sitt eget bruk. Tillverkningen blev därvid icke alltid den m est förstklassiga.

ANDERS BARCHrEUS beskriver 1772 den enkla procedur tobaken genomgick hos allmogen i Harbonäs, Västmanlands län, på så sätt: "en stock holkas ur, däri läggas bladen, man b egjuter dem med drecka, lägger en tyngd med sten dä rpå, så blir tobacken färdig och prässad". I JONAS STOLT's Minnen från 1820, denna utomordentliga skildring av livet i en småländsk bygd, berättas också huru man hade sitt eget tobaksland. Till och med två bröder, som eljest hade allt gemensamt, delade höet på ängarna och kornet på åkrarna, hade var sin odling, när det gällde tobak.

Bladen torkades på spett, pressades och spunnos till rullar, som sattes i tving och drevos ihop med kilar. "När bladen plockades från stammen, blevo alltid av varje blad två lappar, som kallades öron och särskilt avplockades och stoppades i en liten 109

påse för att undergå vidare beredning. Så var det alltid tre eller fyra småblad närmast roten, som kallades jordblad och tidigt började gulna. Dessa avplockades och bereddes särskilt och av dem i förening med öronen gjordes snus. Sedan, om väderleken det tillät, fingo de s. k. tjuvarna växa fritt och dessa gjordes till rök tobak.,, I hans barndom tuggade alla manfolk tobak, men snuset nyttjades endast i näsan. Snuset krossa~es av de torra bladen i en träkvarn av samma utseende, som de vilka brukades för att mala peppar och andra kryddor uti. På 1820-talet började man mala snuset på så sätt, enligt Stolt, att tobaken samman med litet kryddor lades i en gryta, ibland tillfogade man också björkaska, och så krossades den med hjälp av en mangelkavle. Därefter siktades den och lades i ett lerfat, där den fuktades och fick stå några dagar innan snuset hälldes på krukor att förvaras.

NILS KEYLAND ger från början av 1900-talet en skildring av »hemtobakens» odling och beredning i norra Värmland, där metoderna äro ännu mera primitiva. De torra tobaksbladen hackades på stabben med en kålhacka eller gnuggades mellan händerna och förvarades sedan i en låda, ett näverkärl eller en skinnpåse. Snuset maldes i en vanlig mortel eller gnuggades med händerna även det. I händelse av tobaksbrist skaffade man sig allehanda ersättning, t. ex. mossa, som plockades fram ur skarvarna på gamla hus. I Västerbotten rökte bönderna, då tobak fattades, humleknoppar, enbär eller enbark och blandade aska i snuset, enligt vad Linne iakttog under sin lappländska resa. Även under mera herrskapslika förhållanden kunde snuset bliva tillagat hemma. Från förra delen av 1700-talet känna vi till små snus rivor, rivjärn infattade i ett lådformigt trästycke, där den snus, som gått igenom hålen kunde hällas ut genom en tut. Dessa rivor äro vanligen av holländsk tillverk ning och vackert utförda med sniderier eller inläggningar av ben. En annan, möjligen yngre typ, av snuskvarn utgjordes av en svarvad träask, i vars lock var ett hål lagom stort för en trästöt, som genom kringvridning krossade bladen till snus.

110

Ach Tobak, ädla Ört, du sockersöta Blad, När jag dig tänker på, blir alt mitt hierta glad, Du nöijer sinnet mitt, du giör mig tiden kort, Ur maga, bröst och blod du drifwer siukdom bort; Mot hunger och möt törst är du min mat och dryck; Mot kiöld min kakelugn ...

Så skaldade en okänd författare, som under 1700-talet utgav en skrift med titeln »En wäl förbättrad Tobaks-Brödra-Ordning, Alle Älskare af Tobaksrökandet till efterrättelse författad, och wid Embetets senaste Sammankomst framgifwen». I tjugusju paragrafer sammanfattar han här vad en tobaksrökare bör iakttaga. En rökare skall icke ha mindre än två pipor om den ena går sönder, att han då icke måtte vara utan. Därjämte skall han ha en »sticka av gott trä eller en vacker pipränsare av mässingstråd», ett eldtyg eller skördosa, en dosa i vänstra byxsäcken så att han, när han karvar tobak och får en pipa över skall kunna förvara detta, och till sist en tång att taga eldkol ur brasan.

De pipor, som användes i äldre tid, voro merendels av lera och infördes till en början från utlandet. Snart kom likväl fabrikation av sådana igång även hos oss och pipebruksintressenterna lyckades 1747 utverka förbud på införsel av de utländska konkurrenternas varor. De äldre lerpiporna hade mycket litet huvud och långt skaft - den korta »snuggan» med större huvud och kortare skaft är en yngre form. Bland jordfynd i våra städer äro fragment av lerpipor de vanligast påträffade. Ofta är fabrikantens märke intryckt med en stämpel, och piphuvudet kan vara dekorerat med vapenbilder, t. ex. svenska riksvapnet.

Till att förvara de bräckliga piporna hade man långa fodral av trä. Dessa importerades från Holland eller England och voro av exotiskt träslag med rika mässingsbeslag. Ett sannolikt svenskt pipfodral i Kulturen med årtalet 1706 är prytt med rika stjärnmönster i karvsnitt och med inläggningar i bly.

Men vid sidan av lerpiporna funnos redan tidigt pipor av skilda materialier, trä, metall, lergods, sten m. m. Redan mot slutet av 1600-talet hade den söndertagbara pipan med särskild 111

uppsamlare för tobaksoljan blivit konstruerad. Jag hänvisar till bilderna, som ge några olika typer i den rika floran.

Tobaksrullen skars på ett bräde eller i en liten träskål och ibland på ett enkom gjort kar v b r ä d e med vidsittande kniv samt förvarades i tobaksskrin och askar. Skrinen skulle vara täta och försågos ofta med inlägg av bly för att bevara tobakens fuktighet. Stundom gjordes asken helt av bly såsom det här avbildade exemplaret från tiden omkring 1700 med sitt morfanhuvud på locket. Negern blev från första stund för europeen tobakens sinnebild och avbildades på tobakskardusernas stämplar, tobakshandlarnas skyltar o. s. v. I slutet av 1700-talet började våra järnbruk upptaga tillverkningen av tobaksburkar av gjutjärn. Många vackra sådana finnas från Huseby och Hellefors bruk.

Till att bära tobaken med sig skulle man, såsom den citerade »Tobaksbrödraordningen» påbjuder, ha en dosa. Sådana dosor voro oftast av mässing och finnas bevarade i stort antal från skilda tider. De äldsta kommo från Holland och voro för sedda med graverade ornament, kärleksscener, inskrifter o. dyl.

Senare följde de tyska dosorna, som hade pressade mönster, vilka med förkärlek återgåvo bilden av den tyske rökarens skyddspatron och förebild, Fredrik den store och hans många fältslag. Hos oss upptog Skultuna mässingsbruk konkurrensen.

Ett omtyckt mönster på dess dosor var den försvenskade runstaven, som gjorde tobaksdosan till en slags almanacka. Redan hos de holländska dosorna hade man sett den gregorianska kalendern återgiven. - Bland mångfalden av svenska tobaksdosor i Kulturens samlingar vill jag särskilt framhålla en mässingsdosa med synnerligen vacker gravyr, som bl. a. visar en bild av örlogsvarvet i Karlskrona med Amiralitetskyrkan, Stadskyrkan och en trupp marscherande soldater. På de äldre dosorna fanns ofta en ring i ena smalsidan, i vilken dosan kunde hängas om halsen med hjälp av en rem eller ett snöre. Även tobakspunngen har gamla anor. Denna gjordes merendels av skinn, ibland med kvarsittande fäll, varvid hårsidan naturligtvis vändes utåt. En av de äldsta i samlingen är av 112

Bild 46. Snusdosa av trä med fastkedjad mässin gssked, Lund. Diam. 6,o cm. K. l\f. 3247.

Bild 47. Snusdosa av mässing, Skultuna. Diam. 7,a cm. K. M. 30677.

bockskinn prydd med tillsydda rosetter och fransar av skinn och det broderade årtalet 1769. De kunna även vara av kläde med broderier och fransar i färger eller som den utsökta tobakspungen av ljusrött siden med sämskskinnsfoder, som är prydd med en tuschteckning visande huru fästmön åt 1795 överlämnar den till sin fästman. Upptill ha dessa pungar en dragsko med rem eller snöre. På några av de äldre exemplaren hänga vid remmen en pip kr a t s av ben, som är bladformig i ena ändan och kulformig i den andra.

Till att tända pipan kunde man ta en brand ur spisen eller en glöd med hjälp av en saxformig tång, som merendels hade ett stort antal leder, varigenom den kunde sträckas långt in i brasan. Eljest fick man före tändstickans tid använda sig av 8

113

eldstålet. Detta kunde jämte flintan och fnösket bevaras en ask med skjutlock. Senare fann man på att fästa en liten pung vid eldstålet till förvarande av de övriga utensilierna och hade då lättare att bära sina elddon med sig. I äldre tid lagade man av hopviket papper en särskild f id i bus, vilket ord är lånat från tyskt studentspråk, till tändandet av pipan. På bordet kunde man också placera ett fyrfat med glöder. Mera sällsynt är den lilla vagn av koppar, som finns i samlingarna, varpå glöden lades så att man kunde skjuta dem över bordet till grannen.

Huru det tillgick vid snusandet beskriver den ofta citerade Seigneur Hans Hansson på ett målande sätt. Hans sagesman hade »sett huru kvinnfolken i kyrkan på somliga orter under predikningen hade fått åt var annan sin snuvtobaksbössa, och att de hade slagit på varandras hand stora tobaksdrossar, dem de sedan hade uppsnuvat så girigt som en hungrig stallhäst fräter opp ett litet tråg havre». Att lägga snuset på handens översida i tumvecket och suga upp det med näsan var den äldre metoden, att taga en pris med nypan eller med hjälp av en sked är ett yngre maner. Ordet snus härleder sig ur det äldre snuvtobak, en pris snus kallas ännu i dialekter snuva, t. ex. i för bindelsen läpps nu va = mu l bänk. Snuset har sålunda fått sitt namn efter det sätt varpå man snuvade tobaken, d . v. s. drog det upp i näsan.

I tulltaxan från 1666 nämnas s nu f f tobaks bössor första gången. Bland de många olika former, snusdosan tagit under tidernas lopp, bilda dessa bössor eller flaskor en grupp för sig. Oftast utgöras de av en rund eller päronformigt svarvad dosa av ben eller trä med en rörformig hals försedd med propp. De kunna närmast jämföras med ett starkt förminskat kruthorn. Ur dessa bössor måste snuset hällas. De togos ofta Bild 48. Snusdosa av snäcka m ed silverbeslag, omkr. 1700. K. M. 19213.

Bild 49-51. Svenska snusdosor av silver. - 49. HANS CHRISTOPHER ALSING, Göteborg, 1778. - 50. JöRAN STAMMER, Jönköping, 1700-talets förra del. 51. ISAK MALMBORG, Stockholm, 1814. - K. M. 12909, 25155 och 30643.

114

med i kyrkan och ersatte på sina håll de luktdosor med inneliggande väldoftande örter, som man ända sedan medeltiden brukat medföra för att skydda sig mot den onda lukt, vilken på grund av begravningarna inom kyrkan uppstod därstädes.

Den snusdosa, som blev vanlig på 1700-talet och fortlever allt sedan, är en ask med gångjärnslock. Ur denna var det förenat med svårighet att hälla snuset, och man tog därför en pris därur. Detta ord är franskt och anger säkerligen därmed även, att detta sätt att snusa liksom denna form av snusdosa kommer från modernas land, Frankrike. Snusningen blev under 1700talet en modesak hos de högre stånden, och snusdosorna utformades till dyrbara konstföremål arbetade i guld, silver, pärlemor och emalj. De vackra dosorna utgjorde omtyckta gåvor, som särskilt av furstliga personer utdelades såsom nådevedermälen - de voro ju till för helt kort tid sedan vanliga hedersgå vor. Dekorationen bestod ofta under 1700-talets förra hälft av allegoriska figurmotiv drivna i silver och under dess senare del av tidsstilens ornament, ej sällan omfattande ett miniatyrporträtt, av målade herdescener, kärlekspar o. dyl. Med Napoleonstiden och 1800-talets början återspeglade sig den politiska brytningstiden i dekorationen , och man finner ofta snusdosorna prydda med bilder av samtidens kejsare och k u ngar, av fält slag och krigare.

För gemene mans bruk funnos naturligtvis enklare dosor tillverkade av horn, trä och näver eller metall. Stor spridning hade de vid Skultuna tillverkade mässingsdosorna. Under 1800talet försågos metalldosorna med spegel i locket. På affärskontoren och i handelsbodarna, där man gratis bjöd kunderna på en pris, stodo ofta jättelika näverdosor, som ingen kunde stoppa i fickan. Även till tobaksbussen användes dosor av liknande slag som snusdosorna. Att tugga snus hör till de aldra senaste metoderna att njuta tobak. I allmänhet nöjer sig snustuggaren med den pappdosa, varuti. fabrikanten förpackat varan. - Till tobaksnjutarens oumbärliga redskap inomhus hörde också spottbacken .

116

KÄLLHANVISNINGAR. Följande huvudkällor kunna a ngivas: Arbetsstatistik Il. Undersökning af tob aksindustrien i Sverige p å uppdrag av Kongl. Kommerskollegi'u m och under dess öfverinseende verkställd af HENNING ELMQUIST, Stockholm 1899.

Betänkande och Förslag i fråga om ökad beskattning å tobak och tobaksfabrikat afgifna den 26 januari 1904 af särskildt utsedde kommitterade, Stockholm 1904. !VI. MARCUS, Den svenska tobaksindustrien år 1908, Akademisk afhandling, Stockholm 1911.

C. G. SANTESSON, Om tobak, Verdandis småskrifter 62-63, 2:dra upplagan 1908. !VI. B. SwEDERUS, Blad ur tobakens historia, Stockholm 1887. Aftryck ur Svenska Trädgårdsföreningens Tidskrift 1887.

Av andra källor kunna angivas: ANDERS ALMQUIST och JOHAN NEOSTADIUS, En rätt rychtader Swänsk tobaks-planta eller utförlig underrättelse om tob aks-planteringen, framgifven af intressen terne uti den allraförsta vid Grenna stad anlagde och privilegierade tobaksplan tagen. Stockholm 1731.

C.-M. BERGSTRAND, Kulturbilder från 1700-talets Bohuslän.

Bibliotheca nicotiana: CARL voN LINNE, Två nya species tobak, Stockholm 1930.

J. FnANCK, De pneclaris h erba: nicotiame sive t abaci virtutibus.

Den första i Sverige tryckta tobaksskriften (1633) i faksimil utgiven av EDGAR LUND, Stockholm 1935.

En wäl förbättrad Tobaks-brödra-ordning. En tobakologisk kuriositet från 1700-talet ånyo utgiven av EDGAH LUND, Stockholm 1935.

JOHAN EKEBLADS brev, utgifna af N. SJöBERG, Stockholm 1911- 1915.

Seigneur HANS HANSSONS drömmar, utgivna av OscAn WrnsELGREN, Stockholm 1915.

NILS KEYLAND, Svensk allmogekost, Stockholm 1919.

PER LINDESTRöMs resa till Nya Sverige 1653-1656, utgiven av NILS JACOBSSON, Stockholm 1923.

CARL LINDH, Hauss-Apoteck och Läkie-Book, Visingsborg 1675.

CARL VON LINNE, öländska och Lappländska resorna.

P. R. SPRENGEL, Handwerke und Kunste in Tabellen, Zwölfte Samlung, Berlin 1774.

117

NOTISER KRING NÅGRA SVENSKA FLINTLÅSVAPEN I KULTUREN Av TORSTEN LEN](

n nutida jägare skjuter i regel på rörligt mål. Detta är en i skjutvapnens historia relativt sen företeelse , som möjliggöres av låskonstruktioner, vilka kunna hastigt och bekvämt spännas samt äro försedda med pålitlig säkr ing.

Av de äldre är den viktigaste av dessa flintlåset.

Flintlåset uppstod i Nordfrankrike senast omkring år 1610 på grundval av tidigare konstruktioner, men först på 1630-talet hade det nått en viss fulländning och ett mera vidsträckt bruk.

Tack vare de redan då goda relationerna mellan Sverige och Frankrike, de båda länderna voro ju bundsförvanter under trettioåriga kriget, gjorde svenskarna mycket tidigt bekantskap med den nya konstruktionen. Flintlåsvapen från denna tidiga epok äro bevarade i Livrustkammaren. Med 1640- och 1650talen ökas den franska tillverkningen av flintlåsvapen i hög grad och tar för jaktbruk överhand över andra konstruktioner. Exporten är synnerligen omfattande, vilket vi kunna konstatera även hos oss i Livrustkammaren och Skoklostersamlingarna. På 1660-talet skapas den klassiska Louis XIVtypen av flintlåsvapen, en företeelse, som jämte mycket annat skall ses mot bakgrunden av Colberts organiserande av det franska näringslivet, särskilt konsthantverk och konstindustri, samt Lebruns konstnärliga ledning. Efter att i stilhänseende ha varit efter sin tid så gott som från början, rycker den parisiska tillverkningen av eldhandvapen på 1670-talet upp i full modärnitet. Det är flintlåsvapen med dessa former och denna dekoration, som spelat den största rollen både som exportvara och som förebilder vid den tid, 1600-talets slut, då inhemsk

E

118

flintlåstillverkning uppstår i ett flertal av Europas länder, däribland även Sverige.

Man synes hos oss först ha importerat själva låsen och monterat dem här. Därpå tyder en ackordprislista från Eskilstuna av år 1662, och en bö~sa i den Sackska rustkarnrnaren, numera i Livrustkarnrnaren, förefaller att kunna vara ett exempel på denna första produktion. Dess lås bär en stämpel av samma slag, som är vanlig på vapen av Suhltillverkning och är gjort med stor precision och kunnighet. Den enkla pipan och björkstocken ha mera prägel av enklare inhemsk tillverkning. I varje fall har man här inom bössrnedskretsar varit fullt förtrogen med flintlåsen vid 1600-talets mitt både genom en sådan montering samt genom vård och reparationer av de talrika importerade vapnen. · Liksom en gång tyska bössrneder gjorde hjullås- och snapplåsvapen åt Gustav Vasa, inkallas efter 1600-talets mitt utländska mästare för att tillverka flintlås och för att lära ut konsten åt svenska elever. Av deras hand finnas i Livrustkamrnaren några signerade bössor, som alla tillhört Karl XI och som kunna göra anspråk på att vara bland de äldsta, kanske de äldsta, som tillverkats här i Sverige. År 1664 korn JOHAN KocK, konstmästare och urmakare från Köln, in i landet och bosatte sig i Stockholm. Han har signerat en bössa, som är daterad på pipan år 1672. Kock ägnade sig också åt annan verksamhet än bössrnakeriet då däremot PETER FROOMEN från Maestricht, känd i Stockholm samma år som Kocks bössa är daterad, var helt och hållet bössrned och arbetade i Karl XI :s tjänst och andras. Han återvände till Holland och dog där 1685. Av Froornens hand äro tre bössor i Livrustkarnrnaren.

En tredje i Stockholm verkande bössrned, vars enda kända arbete är en flintlåsbössa i Arrnernuseurn, även den en Karl XI:s jaktbössa, är svensken ANDERS ERIKSSON vVÄTTERSTEN (från Jönköping?), som kanske har lärt av de inkallade utlänningarna. I Göteborg verka HANS BAUTZ, far och son med samma namn, av vilka fadern signerat en bakladdningsbössa med flintlås i Livrustkamrnaren. Denna är den ålderdomligaste

119

Bild 1.

Bild 2.

120

Flintlåsbössa, detalj, av DANIEL ROLOFF i Stockholm, 1600-talets slut. Senare ändrad. K. M. 29261. >JCARL GULDilNSTIERNE>J, ägarenamn på pipan till bössan bild 1.

CARL GYLLENSTIERNA av Steninge, 1649- 1723.

Bild 3.

Bild 4.

Flintlåsbössa, detalj, av JONAS SCHEHTIGER ( d . y. ?) i Stockholm.

Låset från 1700-talets början . K. M. 29256 .

Flintlåsbössa, detalj, av DAVID BARS i Stockholm. Sannolikt 1730talet. Senare ändrad till perkussion. K. M. 29522.

121

av alla hittills kända flintlåsvapen, som signerats av i Sverige verkande bössmeder, och motsvarar ett kontinentalt 1660-talsmod. Man måste ju räkna med att även andra vid denna tid i Sverige arbetande bössmeder tillverkat flintlås, men de kända bevarade äro blott dessa nu nämnda. I flintlåsets svenska historia beteckna de upptakten.

Den mera omfattande tillverkningen kommer först ef.t er 1680-talets mitt, då DANIEL ROLOFF från Stettin och den i Stolp i Pommern födde, i Amsterdam verksamme PIETER STARBUS D. Ä . inkallas och genom kontrakt förbindas att framställa vapen och att undervisa svenska elever. Kontraktet gäller militära behov, - flintlåsets historia i den svenska armeen börjar på allvar år 1690. Men även för den svenska jaktbössan med flintlås ha dessa mästare, som båda voro kungliga pistolsmeder, haft stor betydelse. Genom olyckliga omständigheter kom den förres tillverkning av finare vapen att bli liten, ehuru han var väl skickad för en sådan verksamhet. Pieter Starbus d. ä. står såsom den egentlige grundläggaren av den inhemska flintlåsproduktionen. Han var en synnerligen framstående mästare, som tyvärr hade oturen att få uppleva nedgångsperioden under slutet av Karl XII :s regering, och hans gärning har med orätt kommit att skymmas av hans efterträdare, som bars upp av de under freden ständigt förbättrade ekonomiska förhållandena.

Av Daniel Roloff signerade vapen höra till de stora sällsyntheterna. Det är därför man med nöje kan konstatera att Kulturen äger en bössa, vars lås bär den graverade signaturen »D Roloff Stockholm », bild 1. Bössan kommer från jägmästare Hjorts samling i Kisa. Katalogen över denna samling, som är publicerad i Östergötlands läns jaktvårdsförenings årsskrift 1924, upplyser om att den förvärvats genom byte med samlingarna på Sturefors, där den var ett nyförvärv och sålunda icke ett nummer i den ärvda bösskammaren. Vapnets förste ägare ~ar sannolikt kungl. rådet, generalguvernören och presidenten i Svea hovrätt, greve Carl Gyllenstierna av Steninge (16491723), vars namn är etsat på pipans kammarstycke jämte hans 122

Bild 5.

Flintlåsbössa, detalj, av DAVID BABS i Stockholm .

1700-talets mitt. K. M.

vapenbild, den sexuddiga stjärnan, allt inom en elegant tecknad lagerkrans, bild 2.

Tyvärr har tiden icke lämnat bössan intakt. Hanens platt och hals äro filade plana och eldstålet är med all sannolikhet senare. Icke förty har låsblecket, vilket är ursprungligt, den eleganta form, som endast en god skolning jämte medfödd förmåga kan åstadkomma och som man också återfinner på Karl XII :s nyupptäckta barnbössa i Livrustkammaren, vars signatur på låsblecket D R är Roloffs. Till denna har Starbus gjort pipan. Det skulle vara angenämt att ur Kulturens samlingar få framlägga ett vapen av denne mästare, vars betydelse för svensk flintlåstillverkning är så grundläggande och så stor. I stället hänvisas för denna period till ett lås av JONAS SCHERTIGER i Stockholm, sannolikt den yngre, som övertar faderns verkstad år 1715 och dör 1748, bild 3. Schertiger var egentligen skäftare men signerade av andra gjorda lås, som han monterat,

123

vilket renderade honom svårigheter med bössmederna. De äldre av dessa med Schertigers namn signerade låsen äro gjorda i samma stil som Holoffs och Starbus' . Samma former känneteckna också de äldre av Starbus' efterträdares, DAVID BARS, tillverkning.

Det typiska för denna stil äro de kullriga formerna . Den lilla framvikningen av eldstålets topp på Schertigers lås sa~1t läppskruvarnas päronform på detta och på Roloffs lås karakterisera det franska 1680-talet. Man har sålunda stannat vid den stil, som Roloff och Starbus förde med sig, och man fortfor därmed ända in på 1720-talet, då de västeuropeiska förebilderna redan hade vandrat andra vägar i minst ett par decenc nier. Det kan förtjäna att påpekas, att de åttkantiga kammarstyckena på piporna, som man finner här långt in på 1700-talet, i Frankrike övergåvos redan på 1680-talet för andra former.

I det för stilbildningen inom bössmidet normerande Frankrike återgick man på 1690-talet för flintlåsens vidkommande till formerna från århundradets mitt, men dekoration en fö ljde den vid århundradets slut härskande Berainstilen. I gränstrakterna mot Tyskland och i Tyskland förekom allmänt en övergångtyp med »bräckta» kanter, som här illustreras av ett till perkussion ändrat lås med David Bars' signatur, bild 4. De bräckta kanterna komma i Sverige med det tyska inflytandet under Fredrik · I :s regeringstid. Kungen var själv en framstående jägare. Det var tack vare honom som David Bars fick den eftertraktade befattningen som kunglig pistolsmed, och under hans tid inflyttade ADAM ANTHON GERHARDT från Darmstadt år 17 32. Flera av de i Stockholm arbetande bössmederna buro för övrigt tyska namn t. ex. METZGER och NUSSBAUM. Man kan, särskilt i David Bars omfattande produktion, han levde ända till 1759, utläsa, att de i Sverige arbetande bössmederna togo sina förebilder både direkt från Frankrike och via Tyskland, där man alltifrån tiden omkring sekelskiftet hade utbildat en egen stil på grundval av den franska.

I Tyskland levde tillverkningen och bruket av hjullås allmänt kvar långt in på 1700-talet och i vissa fall ännu längre.

124

Bild 6- 7.

Fl intlås av MIKAEL METZGER i Stockholm, ut sida och insid a .

1700-talets tredje fjärdedel. IL M. 11500.

Särskilt kända äro de s. k . Miillerbössorna, vilka ha sina avläggare även hos oss . Denna typ förses senare i Tyskland med flintlås och man får på så sätt hagelbössor, studsare och pistoler, alla med flintlås. Hos oss, som togo förebilderna även direkt, upp-

125

stod en rik variation av typer, omfattande hagelbössor av fransk eller tysk form - en skillnad är bl. a. att de senare ha de från hjullåsbössorna ärvda kolvlådorna med skjutlock - studsare efter tysk förebild samt pistoler. När man inom herremansklassen övergick från de finkalibriga lodbössorna med snapplås till dylika med flintlås och fransk stock, fick man ytterligare en typ . Allteftersom århundradet fortskred blevo de franska. formerna alltmera förhärskande.

Ett gemensamt drag för de svenska eldhandvapnen är deras enkelhet. Endast undantagsvis förekommer ett svenskt flintlåsvapen med silverinlagd stock. Starbus utförde under sin Amsterdamtid mycket eleganta vapen med rika och väl utförda inläggningar. När han kommit hit blir hans tillverkning mycket förenklad , men man märker dock skickligheten i de väl avvägda proportionerna och precisionen i arbetet. Den graverade dekorationen b lir dock schablon, i vilken man känner igen de franska förebilderna. Likaså förhåller det sig med efterträdarna. Bars brukar ofta signera med blanka bokstäver mot punsad eller punsad och förgylld grund. Detta är ingenting annat än en av Berainstilens typiska företeelser, som man återfinner i signeringen på åtskilliga tyska vapen men sällan på franska, där principen blank yta mot punsad eller punsad och förgylld grund dock tillämpas i ornamentiken.

Om låset på Kulturens bössa bild 4 är en representant för denna relativt långlivade övergångsstil, den torde hos oss i huvudsak ha omfattat 1730-talet, så är låset på en annan bössa i Kulturen av samma mästare mycket typisk för den i Sverige senare uppträdande stil, som, utgående från franska förebilder från århundradets början, från och med 1730-talet ~r så vanlig inom svenskt bössmide, bild 5.

Bild 8-10. Flintlåsbössa, detaljer, av JACOB NussBAUM tillverkad vid Drottningholm något av åren 1761-1776. IL M. 10987. - 8. Sidbleck. 9. Kammarstycke med ägarenamn llW : SPAl\WENFELD'f.ll Översten HENRIK WILHELM SPARFVENFELDT, 1728-1776.

126

127

Femton-, sexton- och adertonhundratalen äro de århundraden, då nya låskonstruktioner utexperimenteras och utvecklas.

Under sjuttonhundratalet händer i detta avseende mycket litet.

Det är mycket signifikativt, att de flesta förläggsplanscher för bössmeder utgåvos under sextonhundratalet och att de alla äro franska eller kopior av franska original. Sjuttonhundratalets flintlåstillverkning lever i ornamentalt avseende på DE LA CoLLOMBES stick, av vilka ett par av de äldsta äro daterade '1702 och 1705. En samlad upplaga utgavs av hans elev DE MARTEAU år 1730. Denne lägger till några blad på 1740-talet. De bevarade vapnen visa de ovan nämnda återupptagna formerna från 1600-talets mitt med små variationer. Vid och efter 1700-talets mitt återupptar man för en tid de kullriga formerna från 1600talets senare hälft men överger dem ånyo. Det franska bösssmidet tar star ka intryck av empirestilen och engelskt bössmide samt övergår i senare 1800-talsstil samtidigt med att flintlåset ger vika för perkussionen från och med tiden omkring 1820.

Det är mycket intressant att bevittna, huru det svenska bösssmidet avspeglar dessa kontinentala företeelser. De ovan nämnda bössorna av David Bars äro goda exempel härpå. Man känner vapen av hans hand med kullriga karolinska former , låset med de bräckta kanterna, bild 4, i Kulturen representerar Fredrik I -stilen och det sistnämnda låset, bild 5, den senare dirikt eller indirekt införda franska företeelsen. I Bars produktion torde detta sistnämnda lås vara tämligen sent. Därpå tyder en viss tyngd i eldstålet, den i stocken bakom låset skurna tungan och varbygelns form, men låsbleck, hane och fängpanna återgå på franska förebilder från Ludvig XIV :s sista år.

En originalitet hos svenska flintlås är det icke så sällan före kommande säkerhetsspärret. Det har under karolinsk tid oftast formen av en varhake, som griper i . en urtagning baktill på hanen. Konstruktionen ingår i många militära modeller samt icke så få jaktvapen. Det senare av Bars signerade låset i Kulturen har spärr i form av skjutregel, som griper i nöten .

Skillnaden mellan detta lås och ett annat här avbildat av MIKAEL METZGER, bild 6 och 7' (inv. nr 11500) är egentligen 128

Bild 11-12.

9

Flintlåsbössa, detaljer, av ANDERS WAHLBERG i Stockholm.

1700-talets sista fjärdedel. K. M. 14081.

129

Bild 13.

Flintlåsbössa, detalj, av PETER RUNDBERG i Jönköping. talets tredje fjärcleclel. IL M. 29257.

1700-

blott ornamentiken, men hanens kontur har ett par knyckar, i vilka man känner igen de tvärgående raka elementen i Berainornamentiken. Denna hanform finnes på franska förläggsplanscher från 1700-talets första år och på åtskilliga vapen långt därefter. Johan Mikael Metzger var David Bars styvson, arbetade till en början i hans verkstad och övertog vid sin svåger MORITZ FRIEDRICH NUSSBAUMS död år 1749 dennes verkstad, som i sin tur övergick till dennes son, Metzgers systerson JAKOB NussBAUM, där Metzger fortsatte sin verksamhet till sin död år 1776. Det lås av Metzger, som här avbildats, är nog tämligen sent, i varje fall efter 1700-talets mitt. Det kan jämföras med låset på en bössa av den nyss nämnde Jakob Nussbaum, bild 8 och 9, elev av David Bars, Kungl. Maj :ts pistolsmed, död 1802. Under åren 1763-1776 arbetade han i det av drottning Lovisa Ulrika anlagda faktoriet Kanton vid Drottningholm, och det är där han signerat Kulturens bössa, vilken enligt det på pipans kammarstycke i guld inlagda ägarnamnet tillhört översten Henrik Vilhelm Sparfvenfeldt, död 1776, bild 10.

130

Jakob Nussbaum var en skicklig hantverkare, som hämtat sina lärdomar bl. a. under utrikes resor, och hans vapen äro icke sällan präglade av en viss finess. Ornamentiken på Kulturens bössa är också av god svensk medelkvalitet.

På det sist nämnda låset av Bars och det av Metzger, som båda ha flata former, är bleckens bakersta del försänkt till en avsats. Blecket på Nussbaums lås är helt platt utan avsats, vilket i förbindelse med den smäckra hanen är en sen företeelse och en dateringsgrund.

David Bars var gift två gånger. Hans änka gifte om sig år 1764 med pistolsmeden ANDERS WÅHLBERG, död 1793, och denne övertog med giftermålet Bars verkstad, som han före stått alltsedan dennes död. Han har signerat en bössa i Kulturen, vars lås avbildas på bild 11. I huvudsak överensstämmer detta med det nyss nämnda låset av Jakob Nussbaum, men är enklare i utförandet, har säkerhetsspärr och den genom den franska infanterimusköten M/ 1728 i vida kretsar kända men till sin uppkomst mycket äldre fängpannarmen. Det klumpiga eldstålet och den stora, djärvt uppsvängda stötklacken, d. v. s. den från främre kanten av fängpannlocket utgående och uppsvängda armen, äro i Frankrike karakteristiska för tiden efter 1700-talets mitt. Åtknipningen av låsblecket bakom hanen är en annan detalj, som på de franska förebilderna förekommer under 1770-talet och kanske senare jämte smala och slingrande hanar. Den i stocken bakom låset skurna, mycket breda och hårt åtsnörda tungan säkrar också en datering till tiden efter 1700-talets mitt. Roccocoornamentiken på det av vVåhlberg signerade låset hindrar icke en sen datering, och det kan nog med fog antas, att man med detta lås befinner sig inom Gustav III :s regeringstid.

Nyantiken gör sig här i Sverige gällande inom flintlåstill verkningen huvudsakligen genom en förenkling av orneringen till en tunn, inlagd linje, vanligen av silver, som följer låsbleckens och sidbleckens kanter på ett par millimeters avstånd. Icke heller detta är egentligen något enbart svenskt, men kanske förenklingen till blott en linje med utelämnande 131

av blommor eller andra ornament. Det är en dekoration av samma kynne som mässingslisterna på de gustavianska mahognymöblerna. .

Mycket litet är att tillägga om den svenska tillverkningen av flintlås från 1700-talets slut och 1800-talets början. Man fortsätter på kända vägar och med samma former. Kvaliteten blir enklare och slutligen ebbar hela tillverkningen ut. När svenskt bössmide' väckes till liv på nytt under 1800-talet, ha nyare och bättre konstruktioner efterträtt ·flintlåset.

För den finare svenska tillverkningen av flintlås kommer Stockholm i främsta rummet, mei1 man har all anledning att dessutom uppmärksamma de mästare vid faktorierna, som förenade kvalitetsarbete för civilt bruk med sin av lätt insedda skäl mera summariska standardtillverkning av mi.litärvapen.

Flera av dessa ha signerat verkliga kvalitetsvapen. BENGT MÅRD i Jönköping kan fullt ut mäta sig med Stockholmsmästarna. En annan mycket betydande Jönköpingsmästare är PETER RuNDBERG, som fick sin slutliga utbildning under vid sträckta resor i utlandet under åren 1745-1751, bl. a. i Paris.

Ett par pistoler, som han och hans under hemresan avlidne broder Gustav tillverkat i Paris, skulle kunna hedra vilken parisisk »arquebusier» som helst. Peter Rundbergs arbeten förete efter hemkomsten och hans placerande som rustmästare vid Jönköpings faktori den vanliga bilden av med åren sjunkande kvalitet, en följd av miljön . . I Kulturen finnes en god representant för den Rundbergska tillverkningen nämligen en flintlåsbössa, nr 29257, bild 13. Den rör sig egendomligt nog till en stor del med former, som äro ålderdomligare än dem, vilka mästaren hade fått lära känna som moderna under sina resor, särskilt då i Paris . Man kan jämföra låset på denna bössa med låset på en pistol i Kul turen, nr 29281, som är signerad på blecket »Jön Kiöping », bild 14 och 15. Bössan representerar formgivningen från århundradets förra hälft, pistolen den senare. I ena fallet har man låsbleck, som avsmalnar jämt bakåt, bred hane och smäckert eldstål med måttligt stor stötklack, i det andra låsbleck med åt132

Bild 14-15.

Flintlåspistol, detaljer, tillverkad i Jönköping efter 1700talets mitt. !{. M. 29281.

133

Bild 16-17. F li ntlåsbössa, detaljer, av JOAKIM RoSENHELL i Norrtälj e.

1700-ta lets sista fjärdedel. K. M. 10988. - 17. Kammarstycke med ägarenamn »MAGNUS BL!X». Häradshövdingen MAGNUS BLIX, d. 1805.

knipt avsats, smäcker hane, som är oregelbunden i konturen, och klumpigt eldstål med kraftig stötklack. Ornamentiken, varbygeln och stockarnas skärningar ha i båda fallen så mycket gemensamt, att man bör antaga, att de båda vapnen tillverkats med icke alltför stor tidsintervall.

Den finare tillverkningen vid faktorierna är uttryck för en strävan att göra dessa ekonomiskt bärande i fredstid, då deras leveransförmåga var större än att den kunde helt utnyttjas genom beställningar för försvarets behov. Initiativtagare var sedermera generalfälttygmästaren PER SröBLAD, som fram-

134

ställde · förslag härom efter en inspektionsresa till faktorierna å1; 1735: Vid sidan av denna Jönköpingstillverkning är den i Norrköping och Norrtälje särskilt värd att nämnas. En av de mera framträdande personerna är JOACHIM ROSENHELL, som hade lärt i Stockholm och blev mästare i Norrtälje samt ålderman där under 1770-80-talen. Han har signerat åtskilliga goda vapen, som ännu äro bevarade, bl. a. en bössa i Kulturen, bild 16. Bössan har tillhört häradshövdingen i Sollentuna och Vallentuna härader Magnus Blix, död år 1805, den siste manlige medlemmen av sin ätt. Namnet är inlagt i silver på pipans kammarstycke, bild 17. Både hans farfar och farfars far voro faktorer, d. v. s. ekonomidirektörer, för Söderhamns faktori.

Skildringen av de svenska flintlåsens formala utveckling är ännu icke publicerad. Ämnet är kanske icke heller tillräckligt studerat, men det är författarens förhoppning att få fortsätta sina studier på detta område och att publicera dem. För att rätt förstå de svenska flintlåsen måste man genomgå ett mycket stort utländskt material men sedan klarna linjerna för den inhemska tillverkningen rätt bra. Med dessa kortfattade notiser kring några vapen i Kulturen har endast avsetts att som en allmän orientering påvisa några huvudlinjer.

LITTERATUR. J. ALM, Eldhandvapen I och Il, Stockholm 1933 och 1934.

RunoLF CEDERSTRöM, Pistol- och stockmakaren Peter Rundberg i Jönköping. Svenska vapenhistoriska sällskapets årsskrift 1926.

TORSTEN LENK, Flintlåstillverkningens införande i Sverige. Armemodellerna. Karolinska förbundets årsbok 1937.

-, Flintlåstillverkningens införande i Sverige. Personhistoriska bidrag. Rig 1935.

-, Karl XII:s barnbössa. LivRustKammaren 1938.

GöSTA MALMBORG, Stockholms bössmakare. Efterlämnade anteckningar på uppdrag fulls tändigade och utgivna av Åke Meyerson. Stockholm 1936.

135

KULTURENS ÄLDSTA TOM·T DESS ÄGARE OCH BEBYGGELSE FRÅN 1690-TALET.

Av WILLIAM KARLSON

örst 1758 fick Lund en systematisk och fast tomtindelning. Dessförinnan hade varje rote haft sin egen numrering, vilken ofta växlade, till och med år från år.

Under sådana förhållanden är det vanskligt, för att inte säga omöjligt, att enbart efter mantalslängder fastställa några exakta ägarelängder före ovannämnda år . Detta försvåras även därav att Lund hade två jurisdiktioner, stadens och akademiens.

Om en tomts innehavare tillhörde akademiens jurisdiktion och således var mantalsskriven inom denna, lämnas oss i stadens mantalslängder ingen uppgift om var han bor eller vilken tomt han äger. Där hänvisas endast till akademien och i dess mantalslängder finnas inga adressuppgifter. Här förekommer endast en längd över akademiens tjästemän, strikt förtecknade efter rangskala från biskopen-prokansleren ned till vaktkarlarna. De enda handlingar, som under dessa förhållanden kunna giva något bestämt besked om ägarna till stadens tomter, äro lagfartsprotokoll och möjligen bouppteckningsinstrument.

När vi undersöka för h ållandet rörande tomten n :r 35 i Krafts rote, bild 1, huvudparten av Kulturens gamla område, finna vi, att denna ända från 1600-talets slut och fram till 1853, då staden och akademien fingo en gemensam jurisdiktion, till sin huvudsakliga del bebotts av personer, som sorterat under akademiens jurisdiktion. 1 - I det följande skola vi söka framlägga tomtens ägarelängd under ett par århundraden, från 1600-talets slut och fram till den tid, då Kulturen i olika etapper blev ägare till densamma, samt söka giva en bild av dess bebyggelse.

F

136

__................. ,... ..,,.-..-"1 .... .. "

STADEN J.Ul'tD \•.s>..1~ ....

Bild 1.

Kart a från år 1876 över t omt en n:r 35 i Kraft s rote.

Lunds Stadsin genj örs kontor.

Av de hus, som nu finnas Då tomten och ingå i Kulturens byggnadskomplex, äro flera ursprungliga på sina platser till skillnad från dem, som under museets tillvaro från annat håll flyttats inom dess hank och stör. Det äldsta är nuvarande kanslibyggnaden, Locus peccatorum. Därnäst i ålder torde det vid nuvarande Adelgatan belägna Lin g ska eller Lind. forsska huset komma. Det senare var säkerligen, då det under 1700-talets andra hälft uppfördes, en för stadens för hållanden präktig byggnad, utrustad med all sin tids komfort och prydlighet.

TOMTENS ÄGARE. De tidigaste underrättelserna om den gård och tomt, som 1758 fick 35 som fast nummer, äro de, som meddelas i 1691 års sjättepenningslängd.2 Enligt denna bodde en OLOF Sw ARNE 137

med sin hustru JOHANNA här 1658. Mannen dog 1666, men hustrun fortsatte att bebo gården. Under svensk-danska kriget 1676-79 blev den helt avbränd. Hon lät emellertid återupp bygga den och efter 1688 års kartbeskrivning har hon »opbygt en stuga, kiök, spiskammar, stall, liten ladha medh loga>>.

Den 8 maj 1693 överlät Johanna Swahne sin gård genom köp på biskopen CHRISTIAN PAPKE, 3 bild 2, vilken geno_m sin »Fullmäcktig för Rådstugu Rätten framwiste ett Kiöpe bref». Detta slutade efter tidens svarvade kurialstil på följande sätt: »... alltså blef Hans Högwördigheet och offta be :te arfwingars Fullmäcktig Procuratoren Springer samma gårdh och grundh medh handh och mundh öfwerdragen och hemulet, hwilket i Rådstugu Protocollet annoterades hwar uppå Hans Högwördigheet under Stadzens Segell fastebref begierer, som honom Consenteras ».

Biskop Papke dog 1694 och hans änka innehade gården till 1700, då hon försålde densamma till professorn och domprosten BONDE HUMERUS. 4 I det då utfärdade köpebrevet beskrives gårdens belägenhet sålunda: »uppe emot S:e Thomae gap östen norden ifrån Lunds domkyrka». 1727 avled domprosten Humerus. Hans hustru överlevde hon.o m till 1737 , men hon hade under tiden ingått nytt äktenskap med landshövdingen och kammarrådet JONAS WULFWENSTIERNA. Det var av kammarrådet JONAS WuLFWENSTIERNA och hans hustru, Bonde Humerus' änka, ANNA STEUCH, som biskopen och prokanslern JONAS LINNERIUS 5 , bild 3, den 24 januari 1729 köpte gården. Till denna hörde numera även en fälads lott, som domprosten Humerus enligt bytesbrev av den 20 januari 1702 tillbytt sig av en MÅNS NILSSON. Den köpesumma, som biskop Linnerius erlade för gården med tillhörande fäladslott, var 2,333 1 / 3 dlr smt. Det är en ganska bra tilltagen summa, som förutsätter, att tomten var bebyggd med en försvarlig manbyggnad och nödiga uthus. Visserligen var tomtarealen omfattande, men med tidens låga markvärde spelade den inte så stor roll. Av handlingarna vid biskop Papkes och professor Humerus' köp framgår ingenting rörande be138

Bild 2. Biskop CHRISTIAN PAPKE, f. 1634, d. 1694, blev ägare av tomten 1693. Oljemåln in g av okänd mästare. Foto Sv. Porträttarkivet.

byggelsen på tomten, lika litet som av det senaste köpe· kontraktet.

Huru äganderätten från biskop Linnerius övergått till professor DAVID NEHRMAN, 6 bild 4, tycks vara omöjligt att arkivaliskt klarlägga. Nehrman var emellertid gift med en dotter till Linnerius och det är därför troligt, att denna erhållit gården i arv efter fadern. 7 Med lagfarter på ärvda fastigheter tycks man den tiden ej varit så nogräknad. Huru därmed än förhåller sig, så är det i varje fall arkivaliskt belagt, att David Nehrman 1755 var ägare till gården n:r 35.

I Lunds rådstugurätts protokoll den 1 december 1755 meddelas i § 7, att ,, Theologiae Professoren och doctoren Herr 139

CARL lESPER BENZELIUS, 8 bild 5, lät framwisa Revisions Secreterarens Herr David Nehrmans till sig lämnade Kiöpebref på thes iboende gård, tomt och trädgård». Belägenheten angives såsom »öst nordan ifrån domkyrkian, uppe emot then så kallade S:t Thomae gate eller gap». 9 Den köpeskilling Benzelius skulle erlägga var 3,333 dlr 10 2 / 3 öre smt. 1776 blev Benzelius biskop i Strängnäs och flyttade dit. Han avyttrade dock ej omedelbart sin lundagård, kanske med tanke på att än en gång få återvända till den stad, där han trivdes så väl.

Så blev emellertid ej fallet och 1779 försålde han densamma.

Den nye ägaren blev professorn och domprosten PETRUS MUNCK, 10 bild 6. Enligt Lunds rådstugurätts protokoll av den 10 maj nyssnämnda år § 2 uppvisade denne ett köpebrev, enligt vilket han av biskop Carl Jesper Benzelius tillhandlat sig dennes gård och tomt i Thomaegap. Köpesumman uppgick till 1,000 rdr spec. Det begärdes vid detta tillfälle första uppbud och lagfart på köpet, vilket beviljades. De två återstående uppbuden fullföljdes den 7 juni och 5 juli samma år. 11 Om bebyggelsen å tomten upplyses icke något i dessa båda köpehandlingar. Av de nu befintliga husen å densamma är det endast hörnhuset mellan nuvarande Adelgatan och S :t Annegatan, det nu så kallade Locus peccatorum, som kan komma ifråga såsom befintligt vid de tillfällen, då Benzelius och Munck köpte gården. Dess tillkomsttid torde kunna förläggas till 1700-talets början eller möjligen 1600-talets slut.

Det kan knappast vara det hus, som Johanna Swahne lät upp föra på tomten efter danskarnas härjningar här. Man skulle snarast förmoda, att dess uppförande skett i biskop Papkes eller domprosten Humerus' tid. Den senare var ju en förmögen man och förband väl med sin förmögenhet vissa anspråk på livets bekvämlighet.

I en värderingshandling från 1807, uppgjord för brandförsäkring av gårdens åbyggnader, uppgives dess dåvarande huvudbyggnad, det sedermera Ling-Lindforsska huset,. »vara för ungefärligen 50 år sedan uppförd». Efter denna datering, som naturligtvis inte får anses såsom fullt säker, 140

Bild 3.

Biskop J. LINNERIUS, f. 1653, d. 1734, b lev ägare av tomten 1729.

Oljemålning möjligen av C. MöRTH. Foto Sv. Porträttarkivet.

skulle alltså detta hus vara byggt på 1750-talet. Det ligger heller ingenting osannolikt i det antagandet, att Benzelius efter sitt köp av gården 1755 skulle ha satt igång detta bygge.

Mera otroligt är ett antagande, att Munck efter sitt köp 1779 skulle ha gjort det. Mellan detta senare år och 1807 ha endast 28 år förgått, en alltför kort tidrymd för att inte husets tillkomsttid då på ett mera bestämt sätt skulle ha kunnat fixeras till sin ålder. Sannolikast torde alltså den förmodan vara, att professor Benzelius uppfört det sedermera av Ling bebodda huset.

141

1794 blev Petrus Munck biskop över Lunds stift och flyttade såsom sådan in i det till ämbetet hörande biskopshuset vid domkyrkan. Sin ägandes gård n :r 35 hyrde han ut, och i 1796 och 1797 års mantalslängder finna vi kammarherren och ryttmästaren CARL EHRENFRIED VON DER LANCREN med familj såsom hyresgäst på detta nummer. 1798 ger stadens mantalsläng?åter hänvisning till akademien. Peter Munck är fortfarande ägare, men har antingen icke lyckats få gården uthyrd eller också är hyresgästen akademiker liksom han själv, vilket väl är det troligaste. Under de två närmast följande åren är huset åter bebott av icke-akademiker. Under 1799 och 1800 är det nämligen förhyrt av fru överstelöjtnantskan och friherrin nan BARBARA vVRANGEL VON BREHMER. 12 Hon bodde här tillsamman med sina döttrar, fröknarna Wilhelmina och Johanna, och alla tre skatta för innehav av guldur. Deras tjänstefolk utgöres av jungfrun Brita Nordström och 2 pigor, Anna och Nilla.

Biskop Munck försålde 1801 sin gård till kronobefallningsmannen och kyrkoinspektoren CHRISTIAN KRARAU och dennes hustru, HELENA CATHARINA LUNDBERG. Köpekontraktet är daterat den 27 april och tillträdet skulle ske redan den 1 :sta nästkommande maj. Köpeskillingen var 2,000 rdr, av vilken summa hälften skulle erläggas i banco och hälften i gångbart mynt. Summan kunde efter särskild överenskommelse få innestå i gården mot prioriterad inteckning jämte köparens revers och vederhäftig borgen. Räntan sattes till 6 %, som skulle erläggas årligen, under de två första åren i gångbart mynt men sedan i banco, tills full betalning skett.

Under tre års tid var Christian Krakau bosatt här med hustru, dräng och pigor. Han skattade själv för guldur och »calleche » och frun för guldur. Enligt köpekontraktet av den 6 februari 1804 överlät Krakau detta år gården på ryttmästaren CARL EHRENFRIED VON DER LANCREN,1 3 bild 7, som under biskop Muncks ägaretid ett par år varit h yresgäst här. Köpesumman var densamma, som Krakau 1801 erlagt för gården, 2,000 rdr.

142

Bild 4.

Professor DAVID NEHRMAN EHRENSTH.~LE, var ägare av tomten 1755.

Oljemålning av C. MöRTH. Foto Sv. Porträttarkivet.

Nästa namn i gårdens ägarelängd, det mest berömda, är PER HENRIK LING, 14 bild 8. Denne hade för att komma ifrån de dryga våningshyrorna i staden beslutat sig för att köpa en gård. Detta gjorde han 1807, då han enligt köpekontrakt, daterat den 26 juni, av ryttmästare von der Lancken och dennes hustru, ERIKA GUSTAVA LIDBECK, tillhandlade sig deras i Krafts rote »under N :o 35 egande gård med tillhörande tomt, bonings- och ladugårdshus samt trädgårds- och fäladsjord att tillträdas i Maj kommande året mot en köpeskilling af 3,222 rdr 10 sk. 8 runst. banco». Tomten omfattade då de å kartan, bild 9, med 35 A, B och C markerade områdena. Ling omtalar själv detta gårdsköp i en böneskrift, förmodligen avsedd att tillställas dåvarande prins Oscar och antagligen från 1813 eller 143

1814: 1 5 »För bättre utkomsts skull köpte jag för 2 år sedan ett hus i Lund, hvarav jag uthyrde största delen, så att jag sjelf bodde husfi·itt. 16 Jag hade lånat h ela köpesumman; men som priset på egendomar steg beständigt och jag låtit mycket reparera samt brandförsäkrat huset, sålde jag med fördel en liten del deraf ... ».11 Med denna lilla fördelaktiga affär förhöll det sig på följande sätt. Ling, som under sin lundatid ständigt drogs med klena affärer, avsöndrade och försålde en del av tomten. Det var den västra delen, den med n :r 35 A markerade, vars huvudbyggnad var Locus peccatorum, vilket hus åtminstone från 1700talets början torde ha varit den stora tomtens huvudbyggnad.

Denna försäljning ägde enligt köpebi·evet rum den 17 juni 1811.

Köpare voro magistrarna DAVID MUNCK af RosENSCHÖLD 18 och hans svåger, MAGNUS BRUZELIUS, och försäljningsumman uppgick till 2,000 rdr banco. Kontraktet meddelar, att den försålda parten är »den å deras (Ling och hans hustru) i staden Lund egande och brandförsäkrade gård N :o 35 befintliga vestra våningslängan jemte dervid varande uthus och trädgårdsplats samt en tredjedel af det till gården hörande fäladsstycket att tillträdas den 10 okt. s. å. ». Då gården enligt köpebrev av den 3 augusti 1818 försåldes på auktionskammaren här i staden, angives fastigheten såsom »belägen i hörnet mellan S:t Anneoch Lilla Thomaegatorna ». Nuvarande Adelgatan hette då Lilla Thomaegatan. Den frånskilda tomtdelen omfattade 1200 kvadratalnar och mätte i längd 50 alnar och i bredd 24 alnar.

Detta är första gången tomten delas, så långt man känner dess historia tillbaka i tiden. Det skulle dröja nära ett sekel, innan den åter blev sammanslagen till en enhet.

1813 flyttade Per Henrik Ling till Stockholm. Det var i en ekonomiskt sett m ycket brydsam tid för honom, och i den ovan citerade skrivelsen, som han inleder med »Högborne Furste Nådigaste Herre», har han oförbehållsamt framlagt alla sina tryckande bekymmer jämte en anhållan, att H. K. H . täcktes köpa hans gård för akademiens räkning »till hvad pris Han 144

Bild 5.

Biskop C. J. BENZELIUS, f. 1714, d. 1793, blev ägare av tomten 1755.

Oljemålning av U. F. PASCH. Foto Sv. Porträttarkivet.

sjelf befaller». Vad svar Ling fick på denna anhållan är okänt.

I varje fall blev ej något gårdsköp av för akademiens räkning.

Det var först 1818, som Ling lyckades få sin lundafastighet såld, dock icke på en gång utan i omgångar. Först försåldes den östra delen av tomten och köpare till denna var JONAS 10 ALBIN ENGESTRÖM, bild 10. I köpekontraktet, daterat i Stockholm den 31 maj 1818, markeras området såsom »en tredjedel af N :o 35, hvarunder inbegripes allt det, som befinnes öster om den räta linje, som drages längs östra gafveln af den på nämnda nummer uppförda och vid Lilla Thomaegatan belägna gamla korsverksvåningslängan ända till det vid norra 10

145

sidan om lägenheten befintliga plank, jemte derå varande grundmurade och oinredda våningslänga, en tvåvånings uthuslänga af korsverk och en fruktträdgård ,,. 2 ° För denna del erhöll Ling 3,000 rdr banco.

I oktober samma år lyckades Ling få köpare även till den del, som nu återstod av tomten, den som på kartan markeras med n:r 35 B. Det var professor ANDERS OTTO LINDFOI~s , bild 11, och hans hustru, MARIA MARGARETA AHRENBERG, som enligt köpekontrakt av den 16 oktober 1818 tillhandlade sig d enna del av tomten för en köpeskilling av 2,000 rdr banco.

Som närmaste grannar fick Lindfors i väster änkepastorskan ÅKERBERG på n :r 35 A och vaktkarlen PER ERIKSSON p å n :r 34, sammanlagt en sträcka på 107 alnar, samt i öster professsor Engeström på n :r 31) C. I norr gränsade hans tomt på en sträcka av 35 alnar intill a rbetskarlen NILS BENGTSSONS ,, hagetomt,,.

Längre fram utökade professor Lindfors sin ägandes tomt n :r 35 B m ed en liten del av n :r 34. Detta skedde genom köp den 20 oktober 1821 från dåvarande ägaren till sistnämnda gård, PER ERIKSSON och hans hustru, ELNA NILSDOTTER. 22 Det inköpta styckets storiek och belägenhet karaktäriseras i köpebrevet ,,som den lilla Jordbit, som i wäster gränsade intill Prof: Lindfors bakgård ligger em ella n den och wår Gå rd n :r 34 här i staden innehållande denna J ordbit åtta och en half aln i längden från norr till söder samt tre alnar 18 tum i bredden frå n öster till wäster». Köpesumman var 9 rdr banco och lagfarten på detta köp är daterad den 4 september 1826.

Nu var alltså den stora tomten n:r 35 uppdelad p å tre ägare och förblev så, tills Lindfors 1834 genom köp förvärvade den 1811 frånskilda västra delen m ed Locus peccatorum. Under Lindfors' tid kallades den m ed littera A betecknade tomtdelen för »Lillegården ,, och var genom ett plank avstängd från går den n:r 35 B. Förbindelsen mellan de båda gårdarna var ordnad genom en grind i p lanket.

Professor Lindfors dog 1841 och hans hustru 1879, men först 1882 avhände sig sterbhuset fastigheten. Enligt köpe21

146

Bild 6.

Biskop PETRUS MuNcK, f. 1732, d. 1803, blev ägare av tomten 1779.

Oljemålning av DAVID HoTH. Foto Sv. Porträttarkivet.

brev förvärvades den jämte tillhörande 2 / 3 fäladslott av vaktmästaren J. LJUNGQUIST för en summa av 35,000 kr den 5 maj detta år och för samma summa inköpte Kulturhistoriska föreningen den 7 april 1898 de båda tomtdelarna n:r 35 A och B .

Innan vi övergå till att behandla tomtens bebyggelse, skola vi först lämna en översikt av ägarelängderna på tomtdelarna n:r 35 A och C under de tider, då dessa varit utbrutna ur den stora tomten. För tomtdelen n:r 35 A gäller detta tiden 18111834 och för 35 C tiden mellan 1818 och 1892.

147

.

Genom köpebrev av den 17 juli 1811 hade Per Henrik Ling ··' och hans hustru genom försäljning från huvudtomten avsöndrat delen n:r 35 A, hörntomten mellan Lilla Thomaegatan och S. Annegatan. Köparna voro magistrarna David Munck af Rosenschöld och hans svåger, Magnus Bruzelius. Den senare avträdde emellertid all rätt i gården till den förre i ett den 8 juli 1812 utgivet skriftligt bevis och dito försäkran, som Munck . af Rosenschöld inlämnat till rådstugurätten och »bland handlingarna förwarad i en den 21 December 1812 här afdömd bördetvist emellan honom och bemälte Ling ». 23 Det förbehåll, som Bruzelius fäst vid detta avtr äde av sin lott i gården, var , att Munck af Rosenschöld skulle infria de i Bruzelii namn på fäktmästare Ling utställda skuldsedlarna. Sedan Munck af Rosenschöld uppfyllt detta villkor, var han alltså ensam ägare till tomtdelen n :r 35 A. Redan följande år synes Munck af Rosenschöld ha varit hågad att avyttra sin gård, ty i Lunds Allehanda n:r 45 för den 3 november 1813 läser man under rubriken Diverse Kungörelser följande tillkännagivande: »Tillkännagifves, att den 24 nästkommande November hålles offentlig auktion å mine begge sammanslagne smärre gårdar N :o 34 och 35, med dertill hörande twå tredjedels fäladsnummer. Belägenheten är helt nära Akademien . Sjelfwa wåningslängan har under min hand blifwit ansenligen reparerad. I nedre wåningen äro twenne smärre rum, samt sal, jemte kök och spiskammare. I öfra wåningen äro fyra rum, att uthyra. Öfwerst är ett loft, samt ett skräprum. Uthusen äro endast apterade för en ko, någre swin och gäss, samt till wedbo. Till gården höra 2 :ne smärre trädgårdar, af hwilka den ena är omgifwen af ett godt brädplank.

Den mindre gården består af flere rum för fattigt folk men kan med större förmån och ingen kostnad anwändas till rymligare uthus. Gården kan ej få tillträdas, förrän d. förste nästkommande September, emedan Herr 148

Bild 7.

Kammarherre C. E. v. DER LANCl\EN, f. 1740, d. 1836, blev ägare av tomten 1804. Gouache. Foto Sv. Porträttarkivet.

Ingenieur Karthern hyrt densamma till den tiden. Twå tusen R:d. Rgs. komma att efter öfwerenskommelse om tiden betalas: det öfriga får mot första inteckning innestå. Om någon will genom särskilt aftal ingå någon handel, täcktes han addressera sig till David Munck af Rosenschöld v. Bibliothekarie.

Lund den 13 Oct. 1813. » Någon försäljning blev emellertid den gången icke av varken av den ena eller andra gården. Vad beträffar gården n:r 35 A var det först den 4 mars 1818, som denna från Munck af Rosenschöld övergick till ny ägare. Därmed förhöll det sig så, att kyrkoherden och bibliotekarien David Munck af 149

Rosenschölds ägande gård varit utmätt för skuld. - Kanske var det dålig ekonomi, som redan 18 13 föranlett salubjudandet av går darna. - Nu hade gården n:r 35 A genom Lunds stads auktionskammares försorg p å vanligt sätt genom särskilda kungörelser och utringningar bilvit utbjuden. Den sålunda företagna utbjudningen av gården »med deri warande Jern- och Pottugnar» hade för femte och sista gången ägt rum den 4 mars 1818. Den högstbjudande vid detta tillfälle var stadskassören GUSTAF S.TÖSTRÖM, som inropade gården för 502 rdr banco. Denne överlät strax efter auktionen gården till änkeprostinnan VIVEKA ÅKERBERG, född WEIBULL. Detta köpebrev är daterat den 26 juli 1818. Hennes son, studeranden LARS PETTER ÅKERBERG, företrädde den 3 augusti samma år inför rådstugurätten, anhöll om uppbud och lagfart på detta köp och överlämnade köpebrevet. År 1825 avled änkeprostinnan Åkerberg och gården salubjöds ånyo, även denna gång genom stadens auktionskammare, samt försåldes den 21 mars 1825. Som säljare stodo prostinnan Åkerbergs arvingar, hennes båda söner , collega scholae HENRIK SAMUEL ÅKERBERG och hovrättsauskulanten LARS ÅKERBERG. Köpare blev kommissionslantmätaren M. L. KARTHERN och hans hustru, SOFIA MYRLING. Köpeskillingen erlades med 955 rdr 37 sk. och 8 rst. banco, »och skola säljarna stånda den Hemul lag bjuder». I huset, Locus peccatorum, uppgives vid detta tillfälle finnas tre pottugnar och fyra järnugnar samt i köket en inmurad järnpanna. Köpehandlingen är daterad den 20 april 1825 och den 25 i samma månad anmäldes köpet till lagfart.

Följande år anordnade Karthern auktion på sin gård n :r 35 A. Vid detta tillfälle hade han en kommendantssekreterare BRING som bulvan att ropa på gården för sin räkning »för att bringa den till någorlunda wärde, med förbindelse af Herr Ingenieuren (Karthern) att ansvara för all kostnad och olägenhet, som möjligen kunde mig påföras, om jag blef den högstbjudande». Bring blev den högstbjudande vid auktionen och alltså officiellt köpare till garden . Eftersom det emellertid 150

Bild 8.

PER HENIUK LING, f. 1776, d. 1839, blev ägare av gården 1807.

Oljemålning av J. SANDBEHG. Foto Sv. Porträttarkivet.

endast var ett bulvanköp och »som jag endast efter Fullmagt af Herr Kommisions Landtmätare M. L . Karthern bjudit på dennes gård N:r 35, för att bringa den till någorlunda wärde», skriver Bring, så var Karthern i realiteten alltjämt ägare till gården. Någon lagfart på det bringska skenköpet finnes icke.

Det är också Karthern, som undertecknar en anhållan om inteckning i samma gård för pastor G. C. HERVANDER i Asmundtorp, 24 som säkerhet för ett kontant pennin glån på 411 rdr 5 sk. 4 rst. banco, som denne lämnat Karthern. Det är med anledning av denna inteckning, som Bring skrivit sina intyg om bulvanköpet.

151

Det förefaller, som om Karthern varit i ekonomiskt bryderi - en i detta hus· även i nutiden icke främmande verklighet och åter behövt att skaffa pengar. Denna gång klarade han problemet genom att byta gård med sin granne närmast norr ut, ägaren till n :r 34. Den 17 juli 1826 är nämligen det »bytes Bref» daterat och till lagfart inlämnat, enligt vilket kommissionslantmätare Karthern och hans hustru för sin gård n :r .

35 A tillbyter sig angränsande gård i norr, n :r 34, med tillhörande 1 / 3 fäladslott av MÅRTEN JÖNSSON SöRLIN och hans hustru,. ELNA LASSASDOTTER. 25 Gården n :r 34 taxerades till 555 rdr 26 sk. 8 rst. banco, medan Kartherns gård var värd 1,588 rdr 42 sk. 8 rst. banco . Skillnaden 1,033 rdr 16 sk. banco erlade Sörlin kontant och summan kvitterades i bytesbrevet. Den 1 :ste oktober samma år skulle tillträdet på båda ställena ske. I Lunds lagfartsprotokoll av den 17 juli 1826 lämnade Karthern första inteckningen i sin nya gård till borgaren och handelsmannen i staden LARS WINQVIST och traktören GUSTAF WAHLGREN. Dessa båda herrar hade nämligen gått i borgen för honom för ett lån på 200 rdr banco i Rikets Ständers Låne Contoir i Malmö.

Den stackars Mårten Jönsson Sörlin tycks med detta byte ha tagit sig vatten över huvudet, ty den 19 april 1827 blev gården åter försåld genom stadens auktionskammare såsom utmätt för gäld. Köpare var den ovan omtalade pastor G. C. HERVANDER från Asmundtorp, vilken föregående år fått en inteckning i gården såsom säkerhet för det lån Karthern erhållit av honom. Detta köp ägde rum den 26 april 1827 och lagfartsprotokollet på köpet är daterat den 30 i samma månad.

Köpesumman var 1.000 rdr banco. Samtidigt dödades Hervanders inteckning. Det var under Hervanders ägaretid, som det beryktade studentmordet ägde rum, varefter huset erhållit sitt namn »Locus peccatorum ».2 6 Till 1834 ·satt Hervander som herre på »Locus »-tomten.

Detta år avhände han sig gården enligt en köpehandling, daterad den 3 september (lagfart den 29 sept.) och undertecknad av honom och hans hustru, BEATA HERVANDER, född MYRLING. 152

Bild 9.

Professor .J. A. ENGESTRÖM, f. 1787, d. 18 46, blev ägare av tomtens ös tra del 1818. Gouache. Foto Sv. Porträttarkivet.

Köpare var professor ANDERS OTTO LINDFORS, vilken sedan 1818 ägde den mot öster angränsande tomtdelen n :r 35 B. Köpesumman var 1,333 rdr 16 sk. 6 rst. banco. I familjen Lindfors' ägo stannade sedan gården, tills Lindfors ' sterbhus den 5 juli 1882 genom försäljning överlät densamma tillsammans med n:r 35 B och 2 / 3 fäladslott 27 till vaktmästare J. LJUNGQVIST (död 15. 9. 1887), vars sterbhus 1898 försålde den till Kulturhistoriska föreningen. 2 8 Den med n :r 35 C markerade tomtdelen med tillhörande åbyggnader och 1 / 3 fäladslott hade som nämnts förvärvats 1818 av professor JONAS ALBIN ENGESTRÖM och hans hustru, MARGARETA SOFIA FAXE. Det nu så kallade Herrehuset var vid detta tillfälle ej fullbordat och det blev alltså · den nye ägarens första åtgärd att avsluta detta arbete. Ar 1841 utbjöd Engeström vid tvenne särskilda tillfällen, den 17 augusti och 153

Bild 10. Professor A. 0, LINDFORS, f. 1781, d. 1841, blev ägare av tomtens mellersta del 1818. Oljemålning av C. F. RICHTER 1834. Foto Sv. Porträttarkivet.

den 10 september, sin ägandes gård och tomt på auktion. Vid det senare tillfället blev den jämte den tillhörande fäladslotten inropad av biskopen och prokanslern WILHELM F AXE, Engeströms svärfader, bild 12, för en summa av 8,333 rdr 16 sk. banco. Detta köp torde snarast få betraktas som en ekonomisk hjälptransaktion från svärfaderns sida. Då denne i egenskap av biskop hade ämbetsbostad i biskopshuset, har han aldrig varit bosatt här, utan svärsonen och hans familj torde fortfarande, fast såsom hyresgäster, ha bebott fastigheten till Engeströms död 1846. Följande år sålde Faxe gården och enligt det den 17 oktober 1846 daterade köpebrevet förvärvades 154

Bild 11. Biskop W1LHELM FAXE, f. 1867, d. 1854, blev ägare av tomtens östra del 1841. Oljemålning av C. F. v. BREDA. Foto Sv. Porträttarkivet.

d en av häradshövding N. LILIENBERG, som för densamma erlade en summa av 9,533 rdr 16 sk. banco. Tillträdet skulle ske den 1 april 184 7.

Nästa ägare till denna tomtdel blev fil. doktor friherre JOHAN CHRISTOFFER TOLL 20 och hans maka i andra giftet, EBBA RAMEL. Den köpehandling, som tillförsäkrade dem fastigheten. med tillhörande 1 / 3 fäladslott, är dagtecknad den 16 februari 1871 och undertecknad av häradshövding N. Lilienberg. Tomten omfattade efter en vid detta tillfälle företagen uppmätning en areal av 5457 ,3 kvm . och köpeskillingen var 30,000 rdr riksmynt, varav 1,500 rdr samma mynt stodo som inteckning i Lunds universitets kassa . Det var slutligen av friherre Tolls sterbhus, som Kulturhistoriska föreningen den 155

24 september 1892 tillhandlade sig detta område, det första Föreningen ägde av tomt n:r 35. Genom detta tomtköp och det, som gjordes 1898, hade alltså Kulturen åter förenat den stora tomten n :r 35 till en enhet under en gemensam ägare.

TOMTENS BEBYGGELSE. Den första mera utförliga beskrivning, som lämnats på tomten n :r 35 och dess bebyggelse, är tyvärr ganska sen. Den uppgjordes 1807 av Per Henrik Ling vid husens försäkring i Allmänna Brandförsäkringskassan i Stockholm. Han omtalar själv denna försäkring i det ovan citerade, odaterade brevet.

Efter denna beskrivning angives som huvudbyggnad eller »Caracters Länga » den utmed nuvarande Adelgatan belägna envåningsbyggnaden, bild 12. Denna uppgives vara uppförd av bränd tegel i korsvirke av eketimmer. Åt gatan är huset rest på en a lnshög stenfot. Längden angives vara 55 alnar, bredden 14 alnar och höjden 5 alnar från stenfoten till tak.resningen. Åt gårdssidan hade huset då som nu en »Twist », frontespis, 25 alnar lång.

Bottenvåningen var inredd med förstuga, varifrån en trappa ledde upp till andra våningen , liksom än i dag är förhållandet.

Vidare fanns det sal (det mitt för förs tugan mot söder belägna rummet), förmak, sängkammare, två andra kamrar, ett alkovrum, ett kabinett, två handkamrar, kök och tre visthus med källare (se planritning bild 13). I den så kallade »Twisten » i andra våningen inrymdes förstuga, förmak , sängkammare, gästkammare och garderob.

I nedre våningen stodo fyra »Porcellains Ugnar», fem pottugnar och en större järnugn." 0 Sju rum hade papperstapeter och i tre rum fanns det gipstak. Köket hade en efter tidens förhållanden nymodig spisinrednin g av gjutjärn.

Museets nuvarande kanslibyggnad betecknas i denna beskrivning som »Wästra Längan», bild 12, och omtalas som en »en wånings hög Tegelhängd Korsverksbyggnad», 18 alnar 156

lång och 16 alnar bred, murad av bränd sten. Fotsyllar och korsvirket föl' övrigt utgöres av ekstockar. Denna byggnad är inredd med förstuga, som har uppgång till vinden, fyra boningsrum, kök och sex vindskamrar. Rummen uppvärmdes av järnkakelugnar, som funnos till ett antal av åtta stycken i huset.

I Lings beskrivning talas vidare om en mellanlänga eller brygghuslänga med en längd av 18 alnar, en våning hög, uppförd i korsvirke av ek och med murverk av bränd sten. Denna var inredd till brygghus med inmurad bryggpanna och ett rum med järnkakelugn. Den 21 alnar långa stallängan var likaledes uppförd av eketimmer, dels m ed bränd sten, dels med sprötväggar. Här funnos stall och mangelbod. Slutligen upptages en östra länga, även den av en vånings höjd och en längd av 32 alnar. Det var en »tegelhängd» korsvirkesbyggnad med väggar dels av bränd sten, dels av sprötväggar. Den var inredd till vagnsportar och vedbod. Ett stadshem hade den tiden i rätt stor omfattning även lanthushållning med åkerjord och fäladsmarker utanför staden samt nötkreatur, hästar, svin, får och fjäderfä i stadsgården, som därför måste vara försedd med ekonomibyggnader för detta ändamål. Alla dessa hus voro »tegelhängda », det vill säga försedda med tegeltak.

För vattenbehovet var sörjt genom en vattenrik brunn, belägen tre alnar från brygghuslängan. Trädgården var till största delen kringfluten av vattenrika dammar och kanaler, vars sammanlagda längd uppgives vara minst 150 alnar och deras bredd 8-10 alnar, bild 20.

Det är dessa mångomtalade, nästan till saga och myt vordna kanaler, som Ling själv omtalar i sitt förut citerade brev, där han skriver: »Jag lät gräfva simdammar ... ». 31 Hans äldsta dotter, JETTA LIEDBECK, omtalar dem också i sina självbiografiska anteckningar.3 2 Hon skriver här på ett ställe följande: »Han (fadern) var då (1809) Fäktmästare i Lund, der han köpt ett hus och en trädgård. Det förra ombyggde han och den senare förvandlade han till en liten park med konstgjorda dammar. Vinrankor planterade han för att dölja gran157

narnas plank, bokar, björkar och granar sattes att försköna den lilla inhägnaden». Längre fram berättar hon, huru hon som barn var nära att drunkna i dessa dammar, då hon vid ett tillfälle sprang och lekte med sin broder. ''Vi lekte en gång tillsammans i trädgården; jag blev kullslagen, rullade utför dammvallen och hade säkert drunknat, om icke den lilla klädningen fastnat i en törnbuske, som stod vid dammbrädden. » Hennes man, prosektorn P. LIEDBECK i Uppsala, vistades vid något tillfälle i Lund och skrev då till sin hustru: ,, .... . besökte äfven din födelseboning i Tummegap, där nu professor E(ngeström) bor. 2 serskilte gånger gick jag omkring kanalen, der en båt eller ökstock stod, men såg ej till din Silfverpil eller dylikt. Deremot tog jag en liten askquist af din Ygdrasill, som jag förmodar. Att komma inom vattengrafven i trädgården hade ej kunnat ske utan att väcka afseende . . . '' .33 I den »stora och vidlöftiga» trädgården låg ett lusthus, men beskrivningen fixerar ej dess plats. I varje fall är det ej identiskt med det, som nu ligger vid tomtens östra gräns och som tidigast torde härröra från Engeströms ägaretid. Det lusthus, som Ling beskriver, är ett envåningshus i korsvirke av ek med bränd sten i väggarna, 9 alnar långt och 6 alnar brett. · Dess höjd var till takresningen 5 alnar. Taket var lagt av tegel.

Fastigheten var omsorgsfullt inhägnad av plank. Ett vid beskrivningens upprättande alldeles nytt sådant h ade en sträckning av 352 alnar med en höjd av 4 alnar. Efter längden att döma är det troligen det, som från »Caracters Längans>> östra gavel sträckte sig mot öster till tomten n:r 36, där svarvare Ryberg bodde som närmaste granne i detta väderstreck. Ett annat likaledes vid detta tillfälle »alldeles nytt» staket var 174 alnar långt och 2 alnar högt från stenfoten räknat. Måhända har det avgränsat tomten i norr. Ett »Eke Stakett», 88 alnar långt och 2 alnar högt, skiljde gårdsplanen och trädgården åt. Mellan ladugården och trädgården var uppsatt ett träplank, som i längd mätte 50 alnar och gick 3 1 / 2 aln i höjden. Från 158

Bild 12.

>>Locus peccatorum» och Lindforsska huset vid Adelgatan.

manbyggnaden till stallängan sträckte sig en mur i korsvirke av ek med fyllningar av obränd sten samt täckt med tegel.

Bredvid denna mur låg en ))Svinstega)). I trädgården fanns ett )) Berceau Stallage)) , 95 a 100 alnar långt.

Partiet mellan huvudbyggnaden och västra längan, nu museets kanslibyggnad, avstängdes från gatan m edelst en stor och tvenne mindre portar. Längden mellan husen var 15 1 / 4 aln och portarnas höjd 5 alnar.

Samtliga dessa hus, staket och plank voro efter en specificerad värdering brandförsäkrade för en summa av 5,638 rdr 28 sk. 9 rst. banco.

Rörande byggnadernas belägenhet meddelas, att )) Caracters Längan)) och västra längan samt stallbyggnaden lågo i gatu159

linjen. Den senare torde i så fall ha sträckt sig utmed S :t Annegatan, där nu delar av S :ta Maria minors ruin resa sig.

De andra byggnaderna »möta till gårdens stora och vidlöftiga trädgård».

I sitt förut flera gånger citerade odaterade brev skriver Ling, att han »låtit mycket reparera ».34 I vad omfattning dessa reparationer berört huvudbyggnaden få vi dock icke veta.

Dottern Jetta karaktäriserar i sina anteckningar denna rep"aration med följande passus: »Detta (huset) lät han ombygga».

Så vitt man kan förstå av Lings brev, torde reparationen ha ägt rum redan för e hennes födelse (1810), varför hon endast har hört den beskrivas av fadern i första hand. Med hans temperament ligger det ju nära till hands att tro, att han rätt väsentligt överdrivit, särskilt om man tänker på den grundliga reparation, som i det följande kommer att omtalas. Det är dock möjligt, att frontespisen på norra sidan kan vara en tillbyggnad av Ling.

Sedan professor Lindfors 1818 förvärvat tomtdelen n :r 35 B, lät han dess huvudbyggnad under åren 1820- 21 genomgå en grundlig reparation. Bland annat kläddes väggarna »till en stor del av huset » invändigt med bränd sten. Vidare lades nya golv. Som tomten då, liksom nu är fallet , torde ha varit mycket fuktig och dräneringen under huset enligt tidens för hållanden var dålig eller måhända helt saknades, hade de gamla golvbräderna förmodligen förstörts av svamp. Nya panelningar uppsattes i en del rum. Gamla fönsterbågar och karmar ersattes med nya. Från dessa renoveringsår härstamma alltså de i husets västra del på insidan räffelornerade fönsterbågarna. Likaledes inlades nya fotträn, nya loft m. m. I beskrivningen lämnas också uppgift om tio stycken halvfra nska dörrar med karmar och foder samt fyra smärre dörrar. Eldstädernas antal utökades vid detta tillfälle med en mindre järnugn. Kakelugnarna benämnas här »Collon Ugnar» och ha mässingsdörrar. Tre rum ha fortfarande papperstapeter. Om de övriga meddelas det, att de ha målning på själva väggarna.

160

Vad husets exteriör beträffar överensstämmer i huvudsak 1822 års beskrivning med den från 1807. Den har kompletterats nied uppgifter om en beklädd dörr åt gården, den västra av de två befintliga, som var huvudingång. Fönstrens antal omtalas vara 18 större och 7 mindre. Dessutom hade taket blivit helt iståndsatt, »så att huset nu kan anses så gott som nytt» , meddelar professor· Lindfors i sin den 28 mars 1822 daterade beskrivning av huset. Värdet var nu fixerat till 5,203 rdr 40 sk. banco.

1822 års beskrivning lämnar i flera fall närmare uppgifter om de olika rummens bruk än den från 1807, varför jag här meddelar den som ett komplement. Nedre våningen var sålunda inredd till: »Förstuga med sandbod och uppgång till öfra våningen, sal, förmak, sängkammare, 2 :ne gästkamrar med garderobe, dagligt rum med alkov, barnkammare, pigkammare, handkammare, kök med 2 :ne spiskammare, brygghus och visthus». I övre våningen funnos: »Förstuga med ingång till vinden, förmak med garderobe, sängkammare och ett annat rum med garderobe».

Tomtdelens uthus från 1807 äro ej bevarade. Brygghuslängan och lusthuset i trädgården voro för brandförsäkringsdirektionen anmälda såsom borttagna och den 1 :sta februari 1809 avskrivna. Av de tre i den senare beskrivningen upptagna uthuslängorna var den norra uppförd 1818 och utgjordes av en korsverksbyggnad i eketimmer med bränd sten i ytterväggarna samt furutimmer och råsten i skiljeväggarna. Dess omfattning ·var 26 X 14 alnar och dess höjd en våning. Taket utgjordes av tegel. Denna byggnad inrymde mangelbod, drängkammare, stall, loge och vagnslider och var invändigt försedd med brädloft utom över logen.

De två andra uthusen kallas i beskrivningen för östra och västra »Halfhuseb>, båda uppförda 1820 och byggda av furutimmer med brädväggar under tegeltak. Deras längd var respektive 9 och 14 1 / 2 alnar, bredd 7 och 4 och höjd 3 alnar. De hade tegeltak och voro rödmålade. Det förra rymde vedbod, det senare avträdeshus, ank- eller hönshus och brygghus.

11

161

Svin- eller bakgården var avskärmad med ett särskilt brädplank och innehöll bland annat ett par svinstior. Den vattenrika brunnen fanns alltjämt kvar och i »nästgränsande Trädgård äro store och vattenrika dammar», varmed åsyftas de lingska simdammarna.

Tomtens omhägnad utgjordes av ett rödmålat brädplank med ekstolpar och »stifvor», 4 alnar högt. För 129 alnar av detta plank, som avgränsade granntomten, var professor Lindfors underhållsskyldig. Mellan gårdsplanen och trädgården löpte ett staket av ek med furuspjälor till en längd av 32 alnar.

För övrigt avstängdes de båda områdena av de ovannämnda uthusbyggnaderna. Mot gatan hade gården inkörsport med lucka av bräder på ekstolpar. De voro försedda med överslag. År 1828 överförde professor Lindfors brandförsäkringen av sin gård från Allm. Brandförsäkringsverket i Stockholm till den detta år grundade Skånska Brandförsäkringsinrättningen i Lund. Det nya brandförsäkringsbrevet är daterat den 15 april 1828 och undertecknat av A. 0 Lindfors genom befullmäktigad person. I samband härmed har en ny beskrivning av gården upprättats, vars innehåll i koncentrerad form innehålles i brandförsäkringshandlingen. Häri lämnas en del detaljupplysningar utöver föregående beskrivning, vilka äro av intresse att meddela.

Beträffande huvudbyggnaden upplyses här för första gången, att den utvändigt är kalkrappad. Vidare att husets skiljeväggar äro uppförda i furuvirke med obränd sten, några dock reveterade med bränd sten, detta från reparationsåren 1820-21. Ena gaveln är till hälften brädklädd och försedd med en lucka eller lämm. Takrännorna äro av trä och stuprännorna av järnbleck. Sannolikt är det huvudentren på norm väggen mot väster,- som avses med de två målade förstugudör rarna med vardera sex rutor. _Inredningen såväl i bottenvåningen som i »Twisten)) eller ))vindskappan)) är alltjämt densamma. Ifråga om eldstäderna meddelas här, att de två sättkakelugnarna av järn ha en upp162

Bild 13. Plan av Lindforsska huset. under professor A . 0. LINDFOHs' ägaretid 1818-1841 med rummen angivna efter hiskopinnan EusE ANDEHSSONS, f. LINDFOHS, anteckningar, se sid. 166 ff.

sats av sten och av de nio vindugnarna har en dörrar av mässing, en av stål och sju ha sådana av järn. Brandförsäkringssumman för bostadshuset är satt till 3,500 rdr banco.

Norra uthuslängan är densamma, som uppfördes 1818.

Dess interiör är emellertid något omdisponerad, så tillvida att mangelbod och vagnslider ha flyttats på annat håll och i stället upptagas här ett foderhus och ett »Contoir» (avträde), avstängt med bräder. Rörande stallet upplyses det, att där finnas spiltor för tre hästar och tre nötkreatur. I bouppteckningen efter professor Lindfors 1841 upptagas endast ett par hästar, över tretton år gamla, två getter och ett »svinkreatur» såsom inrymda i fähusen.

Som »Huset n:r 3» i brandförsäkringsbrevet beskrives ett envåningshus, som 1828 uppgives vara omkring fyra år gammalt (jfr bild 15). Det ä r byggt i ekekorsvirke med dels bränd, dels obränd sten och tak av tegel. Gaveln utgöres å ena sidan till hälften av bräder med en lucka eller lämm. Utvändigt är det »hvitlimmat». Skiljeväggarna i huset äro av furukorsvirke med obränd sten. Längden var 25 1 / 3 aln och bredden 9 alnar.

En port och en dörr ledde in i huset, som hade tre mindre fönster och på taket en homeja med två lämmar. Husets ena hörn var avskuret. Här var numera vagnsporten inrymd och dessutom två kamrar. En trätrappa förmedlade förbindelsen 163

med vindsutrymmet. Det å bild 14 till vänster synliga huset torde vara identiskt med detta.

Utom dessa redan förtecknade uthusbyggnader funnos »tvenne en vånings byggnader af furukorsvirke och bräder».

Det är dessa, som i 1822 års beskrivning omtalas under benämningen »Östra» och »Västra Halfhuset ». De ha icke åsatts något särskilt brandförsäkringsvärde liksom ej heller några andra mindre ekonomibyggnader och hägnader. Gå1:den mellan boningslängan och uthusen var stensatt med kullersten · och var så ännu, då . Kulturen 1898 förvärvade området.

Enligt brandförsäkringsbrevet n :r 968 i Skånska Brandförsäkringsinrättningen i Lund, daterat den 21 juli 1832 försäkrade Lindfors ett envåningshus, fristående på tre sidor och i norr sammanstötande med den förut brandförsäkrade stallängan, bild 16 t. h. Huset är uppfört av ekekorsvirke och bränd sten samt med tak av tegel. Skiljeväggarna utgöras av råsten. Dess längd är 14 alnar och bredden 11 1 / 4 aln. Det angives i försäkringsbrevet vara byggt i år, alltså 1832. I tillbyggnaden inrymdes en vagnsport, en vedbod och ett huggehus.

Ett par större portar med en lämm ledde till vagnsporten och två par halvdörrar till de andra lokaliteterna. Dessutom hade huset ett par fönster. Brandförsäkringsumman var 300 rdr riksmynt. I vagnslidret inrymde professor Lindfors sin gamla berlinervagn, en så kallad medevivagn och en kaläsch.

Av brandförsäkringsbrevet den 24 mars 1874 framgår, att denna från början som uthus uppförda byggnad då var inredd till bostadshus, bild 16 t. h . I den för försäkringen inlämnade beskrivningen uppges det, att den har två förstugor med trappa till vinden, där en kammare är inredd, densamma som för närvarande disponeras av Föreningen Det gamla Lund. Bottenvåningen äi; indelad i tre rum, samtliga med papperstapeter och glaserade kakelugnar. Sju par fönster släppa in ljus i huset.

Försäkringssumman är höjd till 2,000 rdr riksmynt. 35 I samma brandförsäkringsbrev lämnas också besked om den omkring 1824 uppförda stallängan, till vilken den ovan beskrivna byggnaden utgjorde en sydgående vinkel. Denna 164

Bild 14.

Gårdsinteriör från Linclforsska gården före l 8fl8.

Observera uthusbyggnaden till vänster.

hade omändrats till bostad och inrymde numera en förstuga, ett större och ett mindre boningsrum med tapetklädda väggar och glaserade kakeiugnar, vedbod och stall. En köksspis av järn upptages även. Möjligen har förstugan varit så rymlig, att den samtidigt kunnat tjänstgöra som ett slags kokvrå . Omdaningen av de båda uthusen var utan tvivel betingad av ekonomiska skäl, man ville utvinna det mesta möjliga av husen ur hyressynpunkt. Säkerligen ha ej heller alla dessa uthus varit behövliga efter professorns död, då familjens levnadssätt antagligen förenklades.

Den forna stallängan jämte den 1832 uppförda tillbyggnaden till densamma i söder inhyser för närvarande Kulturens vävskola och textila konserveringsanstalt, smedja och i östra delen en packbod.

165

~

~ it

~ f:>

" ~

~

I

OJ

-·

-

~-_, /:/, -~ =

Bild 15. Planskiss av bebyggelsen på tomtdelen n:r 35 B 1874. N:r 1 Lindforsska huset. N:r 2 och 4, uppförda resp. 1828 och 1832 såsom uth usbyggnader, men sedermera de lvis ombyggda för b ostadsändamål, nu vävsko lans lokaler.

I senast anförda brandförsäkringsbrev anmärkes om huvudlängans exteriör, - att taket hade sluttande gavlar med tegeltak och vidare att tak- och stuprännor voro av zink.

Angående interiören fanns det numera gipstak i sex rum och tretton vindugnar i stället för de nio vindugnar och tvenne järnugnar, som tidigare angivits.

Som komplettering till bilden av det lindforsska hemmet, vilket här byggts upp av visserligen exakta men torra arkivaliska uppgifter, skall jag inskjuta ett par beskrivningar, gjorda av personer, som mer eller mindre direkt levat med i professorshemmets miljö. En dotter till professor Lindfors, biskopinnan ELISE ANDERSSON i Växjö, har nedskrivit en del intryck från sina barndoms- och ungdomsår i Lund, där hon om det gamla hemmet vid Adelgatan bland annat skriver följande: »Mina föräldrar bodde i den gamla envåningsbyggnaden alldeles vid gatan, vilken var så låg, att förbigående kunde se in genom fönstren . Närmast porten låg min fars rum, så förmak, sal, sängkammare, vardagsrum, pigkammare och

166

Bild lH. »Locus peccatorumn, nuv. kanslibyggnaden, vid 1800-talets slut, vitrappat och med ingång på gaveln till en cigarraffär, som då var inrymd där. T. h. synes det hus, som motsvarar N:r 4 på planen bild 15.

barnkammare längst i öster (se plan bild 13). Åt gårdssidan låg mitt för Pappas rum och förmaket en smal och lång sal, där de enskilda lektionerna höllos. Från detta rum och stora salen kom man ut i stora förstugan, där Mamma hade sina rymliga skåp till förvaring av sina kläder i det ena och glas och kris_taller i det andra. Bredvid förstugan var skafferiet, dä:rintill köket, så brygghuset och matboden. Igenom brygghuset gick ingången till pigkammaren och barnkammaren innanför. I frontespisen utåt gården voro två rum för pojkarna och en 167

handkammare, där sylt och kakor förvarades . Gårdsplanen, stor och rymlig, skild från »Lillegården», det s. k. Locus, genom ett tätt plank, och åt gatan var en hög tät port, som stängdes kl. 9 om aftnarna. Stora uthus lågo runt om gården. Mitt för köket tvätthus, mangelbod och vagnbod med en vind för säd, ärter och mjöl (se bild 14 t. v.). Trädgårdsgrindarna voro mitt emot förstugtidörrarna, salsdörren och det mellersta fönstret i stora salen, så att man kunde stå utanför på gatan och se d em som gingo över gården in i trädgården. Intill trädgården låg stallbyggnaden, som var täckt av spaljerade aprikos- och pe rsikoträd. Sedan kom hö- och sädesladan och sist vedbodar och snickarestuga mitt för porten. Från stora gården kom man också in i Lillegårdsträdgården. Dessa båda trädgårdar voro Pappas ögonstenar och sköttes efter konstens alla regler. Där funnos de skönaste fruktträd och längs alla gångar prunkade de skönaste blommor. I detta ljuvliga hem tillbringade jag många lyckliga år och inhämtade många nyttiga lärdomar. 36 En sonson till professor A. 0. Lindfors med samma förnamn som dernl.e, medicine professor i Uppsala och död 1911 , skriver om sina farföräldrars hem i Lund: »Få om något av professorshusen öppnade så gästfritt sina dörrar för studenter som farfars och farmors , Anders Lindfors' och Maria Holmbergson-Ahrenbergs hus , smålänningarnas inspektorsboning.

Det låg vid Adelgatan, är tämligen oförändrat än i dag och till hör numera Kulturhistoriska Föreningens byggnadskomplex; studentkasernen Locus hörde äfven till gården . Här funnos unga söner och döttrar, bland hvilka Fredrik Lindfors blef Talis Qvalis' synnerligen gode vän , här gingo småländingarna som barn i huset ut och in, och d;iribland Otto Lindblad, sångarfursten, samt med honom hans kvartettgossar, bland hvilka Olle Strandberg hastigt införlifvades. Det ljöd därför sång och glam ständigt i det Lindforsska hemmets salar och under valnötsträ den ute i dess gröna hage ».37 Utom dessa studentgäster, som kommo och gingo i huset, voro även några studenter hyresgäster hos professor Lindfors, kanske delvis även inackorderingsgäster. Det förekommer i 168

bouppteckningen efter honom en rubrik: Mö b 1er i Student1· um men, som låter oss förstå, att så varit fallet. Härvidlag komma naturligtvis i första hand ovanrummen i »Locus peccatorum » ifråga. Det förhållandet, att professorer voro hyres värdar åt studenter var ingalunda något ovanligt. Hos Lindfors' granne i öster, professor Engeström, r ådde samma förhållande och så var det på många andra håll. Vi känna bland annat till det från det tegnerska hemmet i Gråbrödersgatan. Denna inkomst utgjorde ofta ett mycket välkommet tillskott i den stundom skrala hushållskassan.

Sedan professor Lindfors 1841 avlidit, torde familjen som nämnt h a fört ett mera indraget hushåll. Bland annat minskade man på det utrymme, som familjen förut disponerat, så tillvida att man delade upp huvudbyggn aden för tvenne hushåll och ombyggde, såsom tidigare omtalats, vinkellängan mitt för porten till bostadshus. När desssa förändringar företagits, kan man ej med bestämdhet påvisa. Det första al'kivaliska belägget härför ä r den 1874 utfärdade brandförsäkringshandlingen på gården, där det anmärkes, att huvudlängan blivit inredd med två kök och i stället för uthusutrymmen upptagas bostadsrum i den nyssnämnda vinkellängan.

När Kulturen 1898 förvärvade denna fastighet, disponerades huset längs Adelgatan till sin västra del för museets expeditionslokaler och dess östra för museets vävskola och textila konserveringsanstalt. Redan nu förändrades interiören i husets östra del, i det att flera rum slogos samman till en större sal, och den gamla köksingången flyttades mot väster till sin nuvarande plats. Den västra delen behölls i stort sett oförändrad ända tills de här inrymda expeditionslokalerna 1908 överflyttades till »Locus peccatorum», där de ännu äro kvar. Efter denna omflyttning raserades delvis även den västra delens skiljeväggar och en större sal bildades. I den sålunda nyinredda salen exponerades museets lundaarkeologiska samlingar, vilka även utsträcktes till den angränsande salen öster därom, det enda rum som alltjämt har kvar sin ursprungliga omfattning och är identiskt med den gamla salen

169

i huset. Det öster om detta belägna alkovrummet har även förlorat sin originalkaraktär. - Ett av museets önskemål är att kunna återställa byggnadens inre såsom detta tedde sig på Lindfors' tid.

Rörande bebyggelsen på tomtdelen n:r 35 A är icke mycket nytt att tillägga utöver vad som i det föregående framhållits.

Sedan Lindfors 1834 förvärvat denna fastighet »i dess då förfallna skick», som han skriver, lät han enligt försäkringsbrev n:r 1077, daterat den 26 september nämnda å r , brandförsäkra åbyggnaderna i Skånska Brandförsäkringsinrättningen för en summa av 1,000 rdr banco.

I den till försäkringsbrevet fogade beskrivningen omtalas huset, Locus peccatorum, såsom liggande fritt på tre sidor och på den fjärde, den norra, »sammanstötande med ett litet uthus, som kommer att borttagas » och därför nu ej uppgavs till försäkring. Bostadshuset angives vara i mindre gott men försvarligt skick, »hvarför detsamma nästa år kommer att repareras», tillägger Lindfors. Utom en förstuga med vindstrappa inrymde det i bottenvåningen fyra rum, en kammare och kök samt i vindsvåningarna sex kamrar. I köket var stengolv, men samtliga rum hade brädgolv och målade brädtak. Uppvärmningen av rummen skedde medelst åtta vindkakelugnar och två sättugnar.

Under åren 1836 och 1837 lät Lindfors reparera såväl manbyggnaden som det lilla uthuset - det senare hade han först tänkt riva - och efter denna tydligen rätt grundliga renovering tog han en ny och förhöjd försäkring på dem. I de . uppgifter, vilka i samband härmed lämnats om boningshuset, »nu i nytt och fullgodt skick », meddelas, att det inrymmer elva papperstapetserade boningsrum med oljemålad bröstpanel och brädtak, målat på tapetpapper. Med de tre förstugorna avses naturligtvis de tre våningarnas förstugor.

Det lilla uthuset, markerat som n:r 2 i sistnämnda försäkringsbrev, var ett envånings korsvirkeshus med bränd sten och en gavel av bräder - den andra gaveln stötte in till boningshuset. Skiljeväggen var av korsvirke med råsten. I längd 170

Bild 17. Vy över Lund, tagen på 1860-talet från en plats, där Ö. Vallgatan, St. Tomegatan och flera gator mötas . Krysset anger det hus, som då ägdes av häradshövding LILIENBERG, numera Kulturens Herrehus.

mätte det 8 1 / 2 aln och i bredd 6 alnar, medan höjden från marken till takkanten var 3 1 / 2 aln . Utrymmet utgjordes av två bodar för förvaring av ved, torv och annat och till vardera boden ledde en särskild dörr. Dessutom fanns under taket ett vindsutrymme. Den lilla boden hade betydligt reparerats 1837 och dess försäkringsvärde sattes nu till 100 rdr banco.

Efter reparationen 1837 genomgick bebyggelsen på tomt n:r 35 A icke någon huvudsaklig förändring under 1800-talet.

Vitrappningen på »Locus», som synes på fotografier från 1800talets slut och som gamla lundabor väl minnas, härrörde för modligen från 1700-talets slut eller 1800-talets början . På 1890-talet och omkring 1900 var en cigarraffär inrymd i bottenvåningen och för att få direkt ingång till densamma, hade en dörr tagits .upp på sydgaveln, bild 16. De dåvarande å bilden synliga fönstren torde blivit insatta vid någon reparation i början 171

av 1800-talet. Så länge huset ännu var i privat ägo, tjänstgjorde det alltjämt i stor utsträckning-som »studentlocus».

Några år efter det tomten kommit i Kulturens ägo togs rappningen på huset bort och i stället för den upptagna gaveldörren insattes åter det ursprungiiga fönstret, och en äldre fönstertyp med små rutor ersatte över hela huset empirefönstren. Tyvärr företogs vid denna återställningsprocedur, till äldre skick en del ingrepp i murfälten för att här framställa mönstermurning efter förebild av i den konsthistoriska litteraturen framställda mönsterplanscher.

Ling skriver med tanke på bebyggelsen på tomtdelen n:r 35 C (nuv. Herrehus-tomten), sedan han först talat om ett par lyckade gårdsaffärer, bland annat försäljningen av tomtdelen n:r 35 A: »Detta gjorde mig djärvare. Jag beslöt nu att inrätta ett öfningsställe för mina gymnastiska elever ... och äntl. fick jag det olyckl. rådet att bygga ett nytt stenhus af tegel från 2 :ne nedrifna kapeller vid Domkyrkan, det ena 400 år, det andra 500 år gl. ... Jag lät nu uppföra denna nya byggnad i tanke att till gymnastiska öfningar inrätta en del deraf ... » »Längre fram i samma brev skriver han: »Den nya gården har med ett nytt tvåvånings uthus av ek och tegel samt trädgården med plank, hela gatans anläggning m. m. kostat mig öfver 9,000 rdr b:co . . . ».38 Enligt det engeströmska köpebrevet av 1818 ingick i köpet av tomtdelen n:r 35 C »derå varande grundmurade och oinredda våningslänga» och »en tvåvånings uthuslänga af korsverk. '' Det torde väl vara utom allt tvivel, att det nya stenhus, som Ling talat om i sitt brev, är identiskt med den i köpebrevet nämnda oinredda våningslängan. Det förefaller också, som om den till sitt yttre varit i huvudsak färdig vid detta tillfälle.

Den andra längan har han ju själv karktäriserat som uthus och var alltså icke avsedd för bostadsändamål. I det citerade brevet skriver Ling också på tal om att sälja sin gård följande: » ... ingen enskilt vill betala det öfverdrifna jag gjort till byggningens styrka, och som behöfts, om den skolat enligt min plan användas till gymn. öfningar ... ».

172

f

Bild 18. Kulturens Herrehus på 1890-talet sedan fasadern a blivit prydda med licener, girlander m . m. T . v. gaveln till det uthus, vars fasad delvis kommer till synes på bild 14 och vars belägenhet framgår av planen bild 1.

Huru mycket som återstod av arbetet på den nya byggnaden, undantagandes inredningsarbetet, kan icke med bestämdhet angivas. I varje fall torde den nye ägaren ha fortsatt, där företrädaren slutat. 39 Ej heller om dennes byggnadsarbete får man några upplysningar. Sådana lämnas oss först i ett brandförsäkringsbrev från 1856.

Det är i försäkringsbrevet n:r 3791 i Skånska Brandförsäkringsinrättningen i Lund, daterat den 19 augusti 1856 och 173

undertecknat av gårdens dåvarande ägare, N. Lilienberg, som vi få den första mera detaljerade beskrivr:ingen på det hus, som numera kallas Kulturens Herrehus, bild 17-19. Det fanns vid detta tillfälle trenne hus på tomten, manbyggnaden, en större uthuslänga, dock ej den som Ling talar om i sitt brev utan en senare uppförd sådan, vid denna tid cirka nio år gammal, och en »mindre Lutebyggnad». Den senare var emellertid ej av det värde, att den medtogs i försäkringen .'

Bostadshuset beskrives i nyssnämnda försäkringsbrev som ett trevåningshus utan frontespis eller »vindskappa ». Det är fristående på alla sidor. Bottenvåningen är murad av gråsten till en tjocklek av 1 1 / 4 aln. Väggarna i de övre våningarna äro av bränd tegel och 3 / 4 aln tjocka. Enligt Lings egen uppgift skulle alltså det senare materialet härröra från ett par rivna domkyrkokapell. Skiljeväggarna i huset äro i bottenvåningen av bränd sten, i de övriga av korsvirke med mursten. Utvändigt voro väggarna i bottenvåningen då marmorerade i oljefärg men i de övre våningarna finputsade och vitstrukna. Taket utgöres av tegel, understruket med kalkbruk och försett med ett järnfönster. Från _översta våningen till takåsen äro brutna gavlar med tak och undertill fogstruket tegel. Omkring dessa gavlar liksom på takåsen är klätt med järnplåt. Huset har fyra takoch lika många stuprännor av järnbleck. Byggnadens längd angives vara 28 alnar 4 tum, bredden 18 alnar 4 tum och höjden från marken till taket 15 alnar. Över huvudentren på östra sidan m ed sina dubbeldörrar fanns en altan med plåtbelagt golv och gjutjärnsräck.

Fönstrens antal var 26 större, placerade i andra och tredje våningarna. Av dessa äro numera två på västra och två på norra sidan igensatta efter 1856.40 Till de nio halvrunda fönstren hörde de två gavelfönstren i vindsvåningen, borttagna efter 1892 och gavelytan prydd med en Ling-relief. De återstående sju kunna inte gärna vara några andra än de i bottenvåningen, som sedermera fått rak avslutning upptill. Utom dessa funnos fyra avlånga fönster av mindre storlek, som släppte in ljus till förstugor, källare och liknande lokaliteter.

174

Husets ålder vid denna tid angives till cirka fyrtio år. Det skulle efter den beräkningen vara byggt 1816 och det är ju möjligt, att Ling även efter det han lämnat Lund 1813 låtit arbetet fortgå å bygget för att åtminstone få det i huvudsak färdigt till sitt yttre. 184 7 hade det senast betydligt reparerats och va_r nu i fullgott stånd .. Förmodligen var det en av Lilienbergs första åtgärder, sedan han blivit ägare till gården, att låta renovera bostadshuset, som sannolikt av ekonomiska skäl avsevärt försummats under den tid Engeström bebott detsamma.

Det var till sin exteriör ett verkligt magnifikt herremanshus och bröt säkert på ett markant sätt av mot stadens allmänna profanbebyggelse vid denna tid.

Av interiören inrymde bottenvåningen husets ekonomiavdelning. Utom fö11stugan med sin ektrappa, som ledde upp i huset, låg köket här med sin stekugn av järn och sin öppna spis med järnhäll. Dessutom funnos här spiskammare och brygghus, båda liksom köket och förstugan med stengolv. Även ett domestikrum var inrymt härnere samt "Under huset 1 st. välvd källare med trappa dertill af sten och dörrar af träd,,. Helt under huset låg emellertid icke den senare, men den hade tydligen sitt golv ett stycke under den nivå, som nu detta välvda rum har. 41 De två övervåningarna voro inredda med vardera fem rum, tre på östsidan och två på västsidan och mellan de senare tambur och trappuppgång.4 2 Dessutom funnos i andra och tredje våningarna respektive två och fyra kamrar eller större garderober. Dörrarna i andra våningen utgjordes av dubbeldörrar, medan tredje våningen endast hade enkla sådana, samtliga dörrar med lås och vred av mässing. Alla rummen hade brädgolv och gipstak. Fyra rum i andra våningen hade »synnerligen väl målade tak», 43 de tre på östra sidan finnas ännu kvar.

Huru rummen vid denna tid voro d~sponerade ur brukssyn punkt, därom lämnas i försäkringshandlingen helt naturligt inget besked. Huru därmed förhöll sig under Engeströms tid, till 1846, få vi däremot veta i den den 18 september detta

175

år upprättade bouppteckningen efter honom. Enligt denna förefaller det, som om sängkammare, förmak, salong och kabinett legat i andra våningen, medan tredje våningen upptagits av »studerrummet », »Öfvre salen och mineralkammaren » samt stu- inrymmande professorns mineralsamlingar dentrum.

Brandförsäkringsvärdet var 1856 10,000 rdr banco.

I det ovan beskrivna skicket stod huset, tills Kulturhisto riska föreningen 1892 inköpte det och företog de inre ändringar , som för husets blivande museala ändamål voro nödvändiga. Även dess yttre fick emellertid en »uppiffning» . Rustiseringen · i bottenvåningen, de refflade licenerna, bladfestonerna under fönstren och reliefen med Lings porträtt, är allt resultat av en för den tiden icke främmande strävan att göra en gammal sak ännu äldre. Därefter har huset såväl in- som utvändigt bibehållit det utseende, som det vid denna omändring erhöll.

Endast portalerna ha något förändrats, i det att 1929 några skulpterade stenrester av portalomfattningar från gamla stockholmshus uppmonterades omkring huvudentren i öster och några enklare lister av samma material omkring västportalen.44 Den uthuslänga, som beskrives i brandförsäkringsbrevet från 1856, var belägen norr om huvudbyggnaden (se plan å bild 19) och var byggd i korsvirke med eketimmer och bränd sten samt fogstruken. Den hade tegeltak med två vindskupor. Skiljeväggarna voro likaledes i korsvirke med dels bränd, dels obränd sten. Utvändigt var allt timmer liksom porten och de fyra dörrarna svartmålade, förmodligen tjärade. Huset hade tre par större fönster och ett par mindre. Det mätte i längd 32 alnar, i bredd 13 3 / 4 aln och i höjd 5 alnar. Dess ålder uppgives här vara omkring nio år. Byggnaden inrymde två kamrar med brädgolv, vagnsport, stall med tre spiltor, pack.hus, vedbod och bod för mangel, vilka senare utrymmen alla hade stengolv. Dessutom fanns över dessa vindsutrymme, dit tvenne trappor ledde upp. Huset revs, sedan Kulturen blivit ägare till tomten.

176

··Bild 19. Planskiss av bebyggelsen på tomtdelen n:r 35 C enligt försäkrings' brevet av år 1874. N:r 1 = nuv. Herrehuset, n :r 2 =den omkring 1846 uppförda uthuslängan, riven efter 1892.

;

Bild 20. Planskiss över den till tomtdelen n:r 35 C hörande träd gården med den omkring denna löp ande kanalen.

På »Ön» äro gångar, lusthus och planteringar.

1'.2

177

Av alla de större och mindre festligheter, som gått av stapeln inom Kulturens gamla byggnader på den tid de tillhörde privatpersoner, torde ingen ha tillagts det sagans halvt verkliga, halvt overkliga skimmer, som den promotionsbal, vilken »hämtade af Hans Kongl. Höghet Her tigens av Angouleme närvaro en lika sällsynt som stor ära», såsom det står att läsa i Nytt och Gammalt för den 29 juni 1808. Det var den stora sensationen i Lund, ja, händelsen var så remarkabel; att ännu i vår tid, över hundra år efteråt, sensationen icke riktigt ebbat ut. Det var promotionsbalen midsommarafton 1808, som avhölls i Lings hus. Omkring 400 personer voro inbjudna och rummen små. »Den lär bli kvalmig och långsam», skrev Esaias Tegner till sin svärfar. Utom den ståt, som akademien vid dylika tillfällen kunde utveckla , tillkom nu även åtskillig militär gala. På grund av de krigiska förhållandena ute i Europa voro en del militärförband förlagda till Skåne och högkvarteret låg i. Lund. Generalguvenören Toll var bland de inbjudna gästerna vid den akademiska festen. Den som emellertid lyste och strålade över allt detta var hertigen Frarn; ois Antoine d'Angouleme, gift med Ludvig XVI:s enda dotter.

Under väntan på sin gemål, som från Mitau sjöledes skulle inträffa i Karlskrona, hade hertigen gjort en utflykt till Skåne och Lund, överallt mottagen som en kunglig person. Huruvida Hans Kungl. Höghet aktivt deltagit i promotionsbalens dans program meddelar inte notisen i Nytt och Gammalt. Kanske har han öppnat balen med hovkansleren Lars von Engeströms maka, den polska grevinnan Rosalie Chlapovska, som hade jagelloniskt blod i sina ådror. Samme hovkansler skriver om hertigen: »Han var liten och spenslig, hade ingen starkt tecknad karaktär i ansiktet och syntes af något inskränkt begrepp» .

Det är ju ingen beskrivning, som ger oss anledning förmoda, att hans yttre person inponerat i någon nämnvärd grad. Men för den lilla »akademiska bondbyn» med sina 2,000 invånare var det ju trots allt en upplevelse att i sin krets se en kunglig person, som under lyckliga tider varit hemmastadd i Versailles slottsalar men nu tycktes njuta av vad deras stad kunde bjuda 178

pa i sina små och inskränkta förhållanden. Efter de många årens oroliga och jäktande landsflyktstillvaro förnam han helt säkert en känsla av lugn och frid i den lilla idylliska och fredliga staden bland lugna och fridsamma människor.

Bland akademiens dåvarande medlemmar, som deltogo i denna fest, är främst att märka Esaias Tegner, som skrivit promotionskantaten. Självskriven var naturligtvis promotor, professor Lidbeck, och prokansleren, biskop Hesslen. Bland de många andra akademiska festdeltagarna märktes professo rerna filosofen Fremling (se sid. 22 i denna årsbok), fornfors karen Sjöborg, den kände entomologen Zetterstedt, orientalisten Norberg och flera andra. Elegansen i klädedräkt torde ha varit lysande vid detta speciella tillfälle och bland damernas frasande sidenrober torde herrarnas uniformer och gustvianska dräkter med sitt röda sidenskärp och slängkappa ha gjort ett högtidligt och festligt intryck. Det allvarliga inslaget representerades av prebendeprofessorerna i sina svarta kaftaner.

Aldrig har väl sedan dess ett mera lysande följe rört sig i det Lindforsska husets låga salar.

NOTER. 1 Se Kongl. Maj :ts nådiga förordning angående upphörande af Universiteternas domsrätt gifwen Stockholms Slott den 2 april 1852.

2 Se G. CARLQUIST, Lund på 1690-talet.

1691 års sjättepenningslängd med upplysande anmärkningar. 1-2. Lund 1923--24 (Skrifter utg. av Föreningen Det gamla Lund. 5---0.). Del 2, sid. 16 (29).

3 CHRISTIAN PAPKE, f. 1634, biskop över Lunds stift 1688, död under en inspektionsresa i Åhus' prästgård 1694; gift 1675 med CECILIA ToRsLow, död 1716.

4 BONDE HuMERUS, f. 1659, 1 :ste teol. professor och domprost i Lund 1718, död 1727; gift 1699 med ANNA STEUCH, dotter av biskopen i Lund, sedermera ärkebiskopen MATHIAS STEucmus, död 1737; hon blev andra gången gift med landshövdingen och kammarrådet JONAS WULFWENSTIERNA, död 17G2: Det var frn W. som enligt donationsbrev, daterat den 1 okt. 1734, skänkte 16.000 dlr kmt såsom fond till ett stipendium vid Lunds akademi under namn av Humero-Steuchianum.

5 JoN.-1.s PETER LINNERIUs, f. 1653, 1714 biskop över Lunds stift, död 1734 och begraven i Lunds domkyrka, där ett epitafium är uppsatt

179

över honom (Se WILLIAM KARLSON, Johan Ullberg, Fornvännen 1929.

Sid. 368.); gift 1692 med ELISABETH SVEBILIA ADLERBERG, död 1751 på Aby säteri i Tjureda' socken, Småland. Deras barn nobiliserades 1717 med namnet LINNERHJELM. Bouppteckningen efter änkebiskopinnan Linnerius, förvarad i Göta hovrätts arkiv, utvisar, att hon varit en mycket välbesutten dam. Tillgångarna uppgingo nämligen till 34.347 dlr 14 öre smt och skulderna till c:a 8.000 dlr samma mynt.

6 DA vrn NEHRMAN, 1746 nobiliserad EHRENSTRÅLE, f. 1695, ord. professor 1721, revisionssekreterares titel, död på sin gård Säby i Jönköpings län 1769; gift 1724 med fröken HILDA MARIA LINNERHJELM, dotter av biskop Johan Linnerius.

7 Tyvärr finnes varken i Lunds universitetsbiblioteks eller i _ Göta hovrätts arkiv (där adliga bouppteckningar från Götaland förvaras, biskopar räknades som adelsmäns vederlikar) någon bouppteckning efter biskop Linnerius, ej heller i Lunds Landsarkiv, där dock ingen anledning finnes att söka den, då biskopen i egenskap av universitetets prokansler tillhörde akademiens jurisdiktion. Det hade ju annars varit tänkbart, att ett testamente eller en arvskifteshandling varit förbunden med detta. I det efter biskopinnan Linnerius 1751 upprättade bouppteckningsinstrumentet, förvar at i Göta hovrätts arkiv, finnes ingenting, som berör gården i Lund.

Något köp i vanlig ordning har icke ägt rum mellan Linnerius och Nehrman och ej heller mellan denne och någon annan, då i Lunds rådstugurätts protokoll under åren 1729-53 ingen lagfart på köp mellan de nämnda eller andra personer förekommer rör. denna gård.

8 CARL JESPER BENZELIUS, nobiliserad 1751 under namn av BENZELSTJERNA, f. 1714, teol. professor i Lund 1750, biskop i Strängnäs 1776, död 1793; gift 1748 med JOHANNA HELENA ARNELL, död 1793.

9 Brandsynelängden av den 8 maj 1765 uppger akademivaktmästaren MIKAEL HuRVANDER som innehavare av gården n:r 35, där även Hurvanders änka är placerad i Brandsynelängden för 1773.

Dessa uppgifter äro emellertid felaktiga, ty i bouppteckningen efter Mikael Hurvander, upprättad den 23 april 1770, angives gården n:r 33 såsom hans egendom. Till yttermera visso meddelas här, att densamma är belägen »bakom afledne slaktaren Querlöfs tomt (n:r 34) emellan slaktaren Nils Querlöfs och murmästare Pål Pålssons (n:r 32)».

Gården n:r 35 hade som grannar ovannämnde Querlöf på n :r 34 och_ svarvare Ryberg på n :r 36. Det är tydligt, att man i Brandsynelängderna av någon anledning förväxlat numren.

Enligt en brandsynelängd från 1750 är p å professor Nehrmans tomt upptaget 4 skorstenar.

10 PETRUS MuNcK, f. 1732, 1 :ste teol. professor och domprost i Lund 1778, biskop över Lunds stift och prokansler 1794, död 1840; gift 1:sta

180

· gången 1765 med ANNA CHRISTINA BRING, död 1767, dotter av kyrkoherden och prosten i Ausås och Ströveltorps församlingar JöNS EBBESSON BRING och hans hustru CHRISTINA LAGERLÖF, 2:dra gången med ULRIKA ELEONORA ROSENBLAD, f. 1750, död 1793, dotter av professor EBERHARD RostN, nobiliserad RosENBLAD, och ULRIKA voN HERMANSON. Barnen nobiliserades 1799 med namnet MuNcK AF RosENSCHöLD. 11 PETRUS MuNCK är på Caspar Espmans karta över Lund från 1784 upptagen såsom boende· på n :r 35 i Krafts rote.

12 Friherrinnan BARB.rnA WRANGEL VON BREHMER, f. 1736, död 1810, dotter av majoren CoRFITZ BEcK-FRus och l\t!ARIA SoFIA SKOGH, gift 1769 med sedermera överstelöjtnanten friherre VILHELM WRANGEL VON BREHMER, död 1786; de hade tillsamman sju barn, av vilka de här nämnda, Wilhelmina och Johanna, båda avledo ogifta resp. 1816 och 1838.

13 CARL EHRENFRIED VON DER LANCKEN var född 1770 och dog 1837, blev överste, kommendant och kammarherre. Han var efter vartannat ägare till Vankiva, Vålsjö och Thorsjö gårdar i Skåne och gift med ERICA GUSTAVA LIDBECK, f. 1769.

14 PER HENRIK LING, f. 1776 i Ljunga prästgård, »svenska gymnastikens fader)), skald och medlem av Svenska akademien 1835, fäktmästare vid Lunds universitet 1804. 1813 erhöll han genom kungl. brev uppdrag att upprätta en gymnastisk undervisningsanstalt i Stockholm, sedermera Gymnastiska centralinstitutet. Från samma är var Ling gymnastiklärare vid Karlberg och från 1818 fäktmästare där, vilka båda befattningar han lämnade 1825, då han erhöll professors titel. 1813 blev Ling medlem av Götiska förbundet. Han dog 1839.

15 Uppgifterna, som skulle kunna datera brevet, äro emellertid varandra så pass motsägande, att tidsbegreppen bliva något förvirrade.

Sålunda skulle efter de här citerade raderna brevet vara skrivet 1809, ty gårdsköpet ägde rum 1807. På ett annat ställe i samma brev skriver han: llJag h ar tjent vid Lunds Kongl. Akad. nära 10 år ... ll Ling blev anställd 180.t. Man skulle alltså härav sluta sig till tiden omkring 1814. Emellertid skriver han längre fram i brevet: »Sådan var min ställning, då jag genom konungens nåd blef fö rordnad till gymnastisk lärare i Stockholm.ll Detta förordnande fick Ling 1813. Brevet torde alltså vara skrivet delta eller följande år. Se Till Per Henrik Lings minne. Lund 1913. Sid. 44 ff. Brevoriginalet i Kulturens Ling-arkiv.

16 Vad beträffar den passus rörande huset i Lings brev, att han uthyrde större delen, så omtalas i en uppgift till 1811 års taxeringskommitte (Lunds universitetsbiblioteks arkiv) hyror till lVIichaeli tid 1811 av båda våningshusen, det nu s. k. Lindforsska huset och »Locus peccatorum>>. Ling har tydligen haft icke bara det senare utan även

181

någon del av det andra uthyrt, åtminstone tidvis. Då »Caracters Längan» icke var inredd för två hushåll, kan det endast bliva fråga om rumsuthyrning, förmodligen till studenter.

I det i föregående not citerade brevet omtalar Ling »den hyra som jag i 3 år haft för den gl. gården (»Locus peccatormm>) af 300 Rdr 1G banko har nu fallit till 133, 16 - oagtadt alla reparationer som der äro gjorda.»

17 Av det i föregående not citerade brevet framgår, att Ling redan 1809 eller 1810 försökt att på auktion sälja sin gård och tydligen varit bjuden en summa av 4.000 rdr banco, vilken han dock icke velat godtaga.

18 DAVID MuNCK AF RosENSCHöLD, f. 1786 och son till biskop PETRUS MuNcK, prästvigd 1810, adjunkt och v. bibliotekarie 1812, kyrkoherde i K vistofta 1816, titulärprofessor 1819, prost 1820, död 18!0; gift 1811 med HEDVIG JULIANA BRUZELIUS, f. 1791, död 1871, dotter av kyrkoherden i Tommarps och Skegrie församlingar jubelmagistern NILS BRuzEuus och JOHANNA SOMMAR. · 19 JONAS ALmN ENGESTl:löM, f. 1787, professor i kemi och fysik i Lund 1812, från 1837 med undervisningsskyldighet i mineralogi, död 1846; gift med MARGARETA SOFIA Fio..xE, dotter av biskop WILHELM FAXE i Lunc;l. C. H. NoRLANDER kallar honom felaktigt Johan Gabriel Engeström i sin uppsats om »Lings bostad och andra Ling-minnen», Till Per Henrik Lings minne. Lund 1913. Sid. 50.

20 Se i föregående not a. a., sid. 50.

21 ANDERS OTTO LINDFons, f. 1781, professor i historia vid Lunds universitet 1826, prebendekyrkoherde i Bjereshög och Oxie; gift 181G med MARIA MARGARETA AnENRERG, dotter av kryddkramhandlaren JOHAN AnENBERG i Stockholm, fosterdotter hos prof. JoH. Hor.MnEnGssoN i Lund, död 1879.

22 Drängen PER EnrKssoN hade 1817 den 24 januari tillhandlat sig gården n :r 34 av kyrkoherden magister DA VID MuNCK AF RosENSCHöLD och hans fru.

23 Se Lunds rådstugurätts lagfartsprotokoll den 3 aug. 1818.

24 GUSTAF CHRISTHN HERVANDEn, f. 1769 i Kristianstad, prästvigd 1795, död 1837; gift 1815 med CHATARRIN\ MARIA GADD, prästdotter från Gladsax, enligt S. CAVALLIN, Lunds stifts herdaminne. I makarn as underskrift å köpekontraktet vid försäljningen av gården till prof.

Lindfors skriver hon själv: Beata M Hervander, f. Myrling.

20 MÅRTEN JöNSSON SöRLIN hade enligt köpebrev av den 25 mars 1825 inköpt gården av f. borgaren NILS BENGTSSON och hans hustru ELNA ERIKSDOTTER. 26 Om »Locus peccatormml se E. WRANGEL, Anders Otto Lindfors och götismen i Anders Otto Lindfors. Utg. av T. Lindfors. Sthlm

182

1934. Sid. 213, not 1. Om mordet därstädes se BERT MöLLER, Ett dystert sekelminne, i Sydsvenska Dagbladet Snällposten för den 1 sept. 1929.

27 De båda fäladslotterna voro enligt uppgift i bouppteckningsinstrumentet efter professor A. 0. LINDFORS 1841 belägna i Hyphoffslyckan och Vallyckan. De utgjorde tillsamman 7 tunnland och 8 kappland och äro i denna handling värderade till 700 rdr banco.

28 Bland hyresgästerna i Lindforsska huset under Ljungqvists ägaretid märkes prostinnan EMMA TEGNER, f. KINBERG, änka efter prosten CHRlSTOFFER TEGNEH i Källstorp (död 1885 i Lund), den store EsAIAS TEGNERS son. Enligt vänligt meddelande av målarinnan fru HED V IG TEGNEH, f. MuNCK AF RoENSCHöLD, Lund, svärdotter till prostinnan Tegner, bebodde änkeprostinnan den västra delen av huset. Där hade hon fyra rum och kök. På norra sidan lågo kök och matrum i denna ordning (motsvarande den smala, långa sal, där professor Lindfors, enligt ha:ns dotters uppgift, höll sina enskilda lektioner) från ö. räknat, på södra sidan sovrummet, vardagsrummet och salen i ordning från v. räknat. Salen hade direkt utgång till förstugan och är identisk med det rum, där bl. a. museets s. k. ))kulturpelare>> är uppsatt. Sin plats i vardagslag hade prostinnan i en länstol vid ett av sovrumsfönstren, därifrån hon hade fri utsikt över Tegnersplatsen.

När Kulturen 1898 inköpte fastigheten, flyttade hon över till sin son, prof. Es .uAs TEGNER, i ))Bondpinan)), där hon dog följande år.

2 • JOHAN CHRISTOFFER ToLL, f. 1816, död 1887 i Lund, friherre vid faderns död 1865, i krigstjänst till 1841, prästvigd 1842, fil. doktor 1847, tjänstgjorde som v. pastor i Burlöv, avsked ur prästtjänsten 1854. Han arrenderade till 1873 Trolleberg utanför Lund. Gift 1 :sta gången · 18:19 med HLIDA AuGUSTA ToLL, död 1856 på Trolleberg, 2:dra gången med EBHA ULRIKA GusTAVA R\MEL, död 1882.

30 Tre av dessa ))Porcellains Ugnar» förvaras ännu i Kulturens samlingar, dock ej på sina ursprungliga platser. Två av dem äro uppsatta i Borgarhuset, den ena i rokokosängkammaren, den andra i det södra av de båda gustavianska rummen. Den tredje raserades vid en eldsolycka som inträffade på museets expedition, då denna var inrymd i husets västra del (1898-1908), och är icke uppsatt.

31 I Lunds universitets historia skriver l'l'L<1.RTIN WEIBULL på tal om Ling och hans insats för svensk gymnastik: ))Ett af de sista minnena af den studerande ungdomens ifver för de 'gamle göthers idrotter' har nyligen försvunnit, då de kanaler blifvit igenfylda, hvilka lärjungarne gräfde för att inhägna trädgården kring hans boning)).

(M. WEIBULL & E. TEGNER, Lunds universitets historia. 1. Lund 1868.

Sid. 335, not 1.)

183

I ett brev till lektor C. A. WESTERBLAD, Lund, från professor CARL M. FDRST (död 1936) skriver denne bland annat: »Ikring trädgården voro enligt hvad professor LöWEGREN (MIKAEL CoLMODIN L., död i Lund 1923) meddelat mig och som han minnes kanaler, som voro sådana, att man hade en båt i dem. Dessa kanaler hade Ling gräft med hjälp af studenter, enligt hvad landsantikvarien (sedermera professor) LAURITZ WEIBULL meddelat mig, att hans far, professor Weibull, berättat och han hört uppgifvas på 1850-talet. - Dessa kanaler äro kanske de så kallade simdammarna. - LöwEGREN minns ej och tror ej, att någon simmat i dessa annat än ankor. Löwegren är född 1836 i Lund ... >> Ling skriver själv i det i det föregående citerade odaterade brevet: »Jag lät gräfva simdammar .. .».

Fru Anna Bergstedt, f. Lysander, har i sin minnesteckning av det lysanderska hemmet i Lund i boken »Från gamla skånska hem» omtalat den lilienberg-tollska trädgården, där hon och hennes syskon på 1860- och 70-talen fingo leka som barn. Hon nämner här bland annat trädgårdens >>dammar, kanaler kallade vi dem», och skriver vidare, att »trappor ledde ner till det ofta låga vattnet». »0, dessa kanaler i livet och fantasien!» utropar hon, betagen av barndomsminnenas tjusning.

I Kulturens arkiv förvaras en fyllig beskrivning på samma trädgård med dess dammar och kanaler, som fru Bergstedt gjort upp och låtit åtföljas av en skiss över densamma, bild 20, så som författarinnan minns den. Beskrivningen lyder som följer: »Den gård, som åren 1849-1871 beboddes av häradshöfding Lilienberg och familj, är östra delen av nuvarande Kulturhistoriska museet i Lund.

Tomtens utseende var ungefär såsom kartan visar (bild 20), på två sidor omgiven av gator, på de övriga av grannarnas hus och trädgårdar, och skild från omgivningarna genom plank och staket.

Den egenlliga inre trädgården var omgiven av en kanal. I trädgården fanns bland annat (a) ett stort valnötsträd, som fällde sina nötter om hösten, då dessa, med sina gröna skal öppna, lågo där så vackert bland hästlöven. Trädet var för att hålla ihop försedt med en järnkrampa, som växt in i barken och det hade en bänk runt omkring sig. Ett litet 'lusthus', d. v. s. en hög häck omkring bänkar och ett bord med stenskiva, fanns vid b, och en gipsstaty, föreställande Flora (vid c). I öfrigt en mängd fruktträd, men egentligen buro endast en del vid västra och södra kanlerna stående plommonträd rikligt med frukl, s. k. Larsmässeplommon. Fruktträden voro av goda sorter, men voro dels för gamla, dels inte väl skötta, så som också noga taget väl var fallet med trädgården i övrigt. Många päron eller äplen

184

. fanns dock. Bakom 'lusthuset' var en trappa ned till vattnet och där låg en eka, illa skapad, men mycket stadig, en ständig källa till glädje, i synnerhet då rodden skedde på 'det breda', d. v. s. östliga delen. Sedan kom den mycket smala norra grenen, där man måste staka sig fram, men som var omtyckt för de krusbärsbuskar, som hängde över den yttre kanten. Ett sittbräde stöddes med ena ändan på ekans reling och med den andra mot land och stående på brädet kunde man bekvämt komma åt bären. Fortsatte man färden, kom man på fjärde sidan under en liten träbro, som ledde över till trädgården, och, för att komma under, måste man då lägga sig ned i ekan. Kanalen var mest ganska grund utom i 'det breda', där den kunde vara över en meter djup på något ställe; isynnerhet om våren var där rätt mycket vatten, som huvudsakligen tillfördes genom en liten källa (d) från högre belägna marker. (Hela staden ligger på en sluttning mot söder.) När vattnet nått tämligen högt, flödade det vidare neråt, dels ut på gatan och dels ned på en lägre nedanför liggande trädgård. Vattnet var på sommaren minskadt och på de grundare ställena grumligt och fullt med infusorier.

Fiskar, rudor, inplanterades och trivdes rätt bra, visande ofta i små stim sina breda ryggar. Tröga som de voro, kunde de uppdragas på det sätt, att en rännsnara fördes över huvudet och drogs till; men sedan man beskådat fisken en liten stund, släpptes den ned igen helt välbehållen. Emellertid hände någon gång om hösten, att kanalen torkade ut nästan alldeles, vattnet samlades då i en liten grävd dam för svanorna och fiskarna, men de förra åto upp dem.

Kräftor släppte vi ned, men de trivdes nog ej och syntes aldrig till.

För övrigt syntes grodor och paddor samt rovdjuren, stora råttor, som bodde under trädrötterna. Då plommonen vid häftiga skakningar regnade ned i kanalen, slukades de begärligt av de 2 svanorna.

(Man såg plommonen passera genom den långa halsen.) Svanorna fingo en eller ett par somrar ungar, och ofta sutto dessa på moderns rygg emellan vingarna, så att endast huvudena syntes. Men råttorna knepo bort den ena efter den andra; en väsning av honan och så var den fröjden förbi. Om vintern hölls en vak öppen för svanorna, men de gingo då ofta upp på land och isynnerhet hanen kom då ofta ganska krigiskt med höjda vingar emot folk, som från gatan kommo in för att söka Domaren i orten, och då måste man komma till hjälp och driva ned honom igen i kanalen. Han slog till med armbågarna, men var ömtålig om fötterna och kunde lätt fås att vika, om man bara trängde på duktigt.

Stränderna omkring kanalen voro 1/2 a 1 m. höga, olika på olika ställen och allt efter vattnets höjd; de voro stödda med sten på tre sidor av trädgården (ej vid 'det smala') och på södra yttersidan,

185

som låg något högre än gatan och hade en gång mellan två häckar.

På östra sidans kant mot kanalen växte rätt stora träd, en ask var särdeles ståtlig. Den stod vid ena hörnet av ett större lusthus av trä ( e), bestående av ett rum med väggfasta soffor och mytologiska målningar på väggarna, kulörta glasrutor i dörrarna och över vattnet en balkong, som var en särdeles angenäm plats. Inunder huset var en källare, som dock ej begagnades. Hörnet längre fram var särdeles tilltalande genom sina stora träd, en stor, halvrund grässoffa och nedanför en stentrappa ner till vattnet (f), 'det breda'. Största trädet, en svartpoppel, hette Karolina och syntes långt utanför staden.

På norra sidan låg köksträdgården.

I väster var längs kanalen en alle av lönnar. Boningshuset detsamma som nu är 'herrehuset' i Kulturhistoriska museet men mera dekorerat än då - låg med södra gaveln mot gatan, ett bra stycke in på tomten, omgivet i norr och söder av gräsplaner, och framför av en stor grusbelagd gårdsplan och bakom av en smalare d:o med en pump (g). Man kom in genom en rält vacker grindanläggning från gatan, med en bredare grind midt i för körande, till vensler en smal, som kallades 'luckan' och begagnades av gående. I hörnen av grindarna voro fyrkantiga, ganska höga och breda grindstolpar, allt målat vitt och svart.

Norr ut låg på tvären ett korsvirkeshus, med mangelbod, stall, vagnsbod m. m. (h). På planen norr om huset stod ett träd, som växt upp av en kastanj, nedlagd av G. R. Lilienberg. Drängen bodde där i ett oeldat rum.

Stenläggningen på kanalernas sidor var gjord av stora stenplattor köpta fr. Domkyrkan vid Brunii restaurering. De voro ornerade ibland . . . I nordöstra hörnet stod en dopfunt, ... )).

Den nuvarande dammen i museiparken är en senare anläggning.

32 HENRIKA SOFIA CATIOLIN.-1. (kallad JETTA) LING var född i Lund 1810 och gifte sig 1833 med läkaren och prosektorn i Upsala P. J. LIEDBECK. Hon dog 1893. Medd. ur hennes anteckningar ha älskvärt lämnats av f. d. lektor C. A. \VESTERRLAD i Lund.

33 LIEDBECKS brev är odaterat men måste ha varit skrivet senast 1846, då professor ENGESTHöM, som i L:s brev omtalas såsom boende på tomten vid hans besök här, avled detta år.

34 Se det odaterade i not 15 citerade brevet.

35 I sitt ombyggda skick har huset tjänstgjort som hyreshus, kanske delvis som ))Studentlocus)). I motsats till ))Locus peccatorunrn (syndernas boning) fick detta namnet ))Locus virtutum>> (dygdernas boning).

36 Se ANDERS OTTO LINDFORS. Utg. av T. LINDFORS. Sthlm 1934.

Sid. 214.

186

Se -Ord och bild. Arg. 1904. Sid. 200.

Se i not 15 anfört brev.

39 C. H. NoRLANDER påstår, att professor ENGESTRöM lät _påbygga det tvåvånings uthus, som LING omtalar såsom befintligt på den lmya gårdeml, den stora tomtens östra del, till bostadshus åt sig. Detta måste bero på n ågon missuppfattning från författarens sida. Se C. H. NoRLANDER, Lings bostad o~h andra Ling-minnen, i Till Per Henrik Lings minne. Lund 1913. Sid. 50.

0 • Det lilla utbygget på norra gavelns östra sida med blindportalen nedtill påstås ha gjorts av frih. Toll för att vid väggen i rummet innanför få plats med en buffet. Påståendets sanningsvärde får stä för uppgiftsmeddelarens räkning.

41 Källarrummet motsvaras av det välvda rum i nuv. Herrehusets bottenvå ning, där museets keramiskt tekniska avdelning nu är inrymd. I taket sitter ännu de mäktiga järnkrokar kvar, som varit avsedda för upphängning av matvaror.

42 Vid Kulturens omändring av interiören för musealt ändamål lades trapporna längs östväggen och de båda östrummen spolierades och bildade med den gamla tamburen en sammanhängande sal.

43 Sannolikt äro de utförda av den kända lundensiska målarefirman 0. E. Olssons grundare, Sven Olsson, som börj ade sin verksamhet som målaremästare i Lund 1847.

•• Se GöRAN AXEL-NILSSON, Storhetstidens portalskulpturer i Gamla Stockholm. (Samfundet Sankt Eriks Årsbok. 1935.)

37

38

KÄLLHÄNVISNINGAR.

Otryckta källor.

Landsarkivet, Lund.

Lunds rådstugurätts protokoll (lagfartsprotokoll) för åren 1693, 1700, 1729, 1755, 1779, 1801, 1804, 1807, 1811, 1818, 1821, 1825-27.

Bouppteckning efter Anna Chatarina Munck, f. Bring, 1768.

Handlingar ang. staden Lund: Tomter och byggnader.

Brandsynelängd för åren 1750, 171:i5, 1773, 1792.

Mantalslängder för Lunds stad 1758-1835.

Lunds Universitetsbiblioteks arkiv.

Bouppteckningar och andra sterbhushandlingar ingivna till Konsistorium academicum i Lund (E 18) : Bouppteckningar efter akademivaktmäst. M. Hurvander 1770, prof. A. 0. Lindfors 1841, prof.

J. A. Engeström 1846.

187

Lunds rådhusarkiv.

Lunds rådhusrätts lagfartsprotokoll 1834, 1841, 1849, 1871, 1882, 1892, 1898.

Skånska Brandförsäkringsinrättningens arkiv, Lund.

Brandförsäkringsbrev rörande bebyggelsen å tomt n:r 35 från 1828.

Göta Hovrätts arkiv, Jönköping.

Bouppteckning efter biskopinnan Elisabeth Linnerius, f. Adlerb.erg, 1751.

Kulturens arkiv.

Fru Anna Bergstedt, f. Lysander, Anteckningar om lilienberg-tollska trädgården och >>herrehuset».

Tryckta källor.

Lund på 1690-talet. 1691 års sjättepenningslängd. Utg. av G. Carlqvist (Skrifter utg. av Föreningen Det gamla Lund. 5-6. Lund 1923--24).

E. W. BERLING, Lund. Lund 1859.

S. CAVALLIN, Lunds stifts herdaminne. 1-5. Lund 1854-58.

Från gamla skånska hem. Minnen upptecknade av fränder och vänner.

Sam!. och utg. av P. SJOBECK. Lund 1926.

A. 0. LINDFORS, Talis Qvalis' ungdomstid i Lund (Ord och bild. Hl04.

Sid. 193.).

Lunds Allehanda 1813. N :r 45.

C. H. NoRLANDER, Lings bostad och andra Ling-minnen. (Till Per Henrik Lings minne. Lund 1913. Sid. 42-50.)

CARL SJOSTRöM, Skånska nationen före afdelningarnes tid (1682-1832).

Lund 1897.

M. L. STÅHL, Biographiske underrättelser om professorer vid Kongl. universitetet i Lund. Christianstad 1834.

ELOF TEGNER, Från farfarsfar och farfars tid. Stockholm 1900.

E. TEGNER & M. WEIBULL, Lunds universitets historia. 1-2. Lund 1868.

A. C. WESTERBLAD, Ling, tidshistoriska undersökningar. 1-3: 1. Stockholm 1913-19.

Ew. WRANGEL, Anders Otto Lindfors och götismen (i Anders Otto Lindfors. Utg. av T. Lindfors.) Stockholm 19311.

-, Lund för hundra år sedan. (Ord och bild. 1917. Sid. 509.)

- , Tegner i Lund. 1. Stockholm 1932.

Rör. tomten och dess bebyggelse under Lings ägaretid har Lektor fil. d:r A. C. WEsTERBLAD lämnat mig flera värdefulla upplysningar, för vilka jag ber att få framföra ett varmt tack.

188

MEDELTIDA SKOR I LUND FYNDEN FRÅN KVARTERET APOTEKAREN N :R 5

Av RAGNAR BLOMQVIST

nder den långa tidrymd av snart femtio år, varunder Kulturen systematiskt övervakat grävningarna i Lunds jord, har ett mycket stort antal skor och skofragment följt med de massor av lösfynd, som nu utgöra museets lundaarkeologiska samlingar, och detta fastän de äro av ett så pass lätt förgängligt material som läder. I vanlig mylla över gul lera multnar läder fort sönder och i sådan jord äro fynd av läderföremål mycket sällsynta. Men i Lund finnas stora områden i stadens centrala delar, där bottenleran täckes av kraftiga lager av gyttja, vilken har sådana egenskaper, att den bevarar däri inlagrade föremål ungefär lika bra som om de legat i en torvmosse. Det är också till stor del tack vare denna gyttja, som konserverar metaller lika bra som trä, läder och textilier, som det stora flertalet av lundafynden befinner sig i så pass gott skick som fallet är. På vissa områden består gyttjans översta skikt nästan uteslutande av läder, som man kan se på ett i Lundaavdelningen utställt utsnitt av jordlagren å kvarteret S :t Clemens n :r 6, Nya Sparbankens tomt vid Stortorget.

Det är större och mindre bitar av skor och andra läderföremå~, men också rena avfallsstycken från en läderindustri, som synbarligen florerat ganska kraftigt i staden vid tiden för detta lagers tillkomst. När detta skett låter sig approximativt bestämmas med ledning av fynden i gyttjans översta lager; såvitt det för närvarande går att döma ha gyttjeavsättningarna upphört någon gång under 1400-talet. Vi ha således att räkna med, att fynden i orubbade gyttjelager ej kunna vara yngre än detta århundrade.

U

189

Förutom i denna gyttja är det i brunnar och avfallsgropar, i gyttjelagren i de dammar, som långt in i sen tid funnits här och var i staden, samt i gyttjan i den staden omgivande vallgraven, som man hittar välbevarade läderföremål. I dessa fall gäller givetvis icke den nyssnämnda tidsbegränsningen.

Fyndmaterialet av skor och skodetaljer från Lund är emellertid mycket stort, och dess penetrerande är ett mycket tidsödande arbete. Jag har därför i denna uppsats inskränkt mig till fynden från en enda grundgrävning, men beträffande lösfynden en av de viktigaste, som någonsin förekommit i Lund - grundgrävningen år 1910 för dåvarande Skånska Ha.n delsbankens nybyggnad å kvarteret Apotekaren n :r 5, tomten i hörnet av Stora Kyrkogatan och Lilla Fiskaregatan, numera i Skandinaviska Bankens ägo. 1 På denna plats voro betingelserna för ett gott arkeologiskt utbyte synnerligen gynnsamma. Den är nämligen belägen inom det område, där den lundensiska kulturgyttjan har sin största mäktighet. Resultatet av Kulturens arbete på grävningsplatsen blev också betydelsefullt ; så gott som alla kategorier av de för jordfynden i Lund karakteristiska föremålen äro rikligt representerade i den stora fyndsamling från tomten, som sedan länge legat till beskådande i Kulturens lundaarkeologiska ·avdelning.

I denna fyndsamling lägger man framförallt märke till tvenne grupper: svärd- och dolkslidorna samt skodonen. Slidorna ha preliminärt behandlats i föregående årgång av denna årsbok.

Skodonen - de äro 63 stycken i utställningsmontern - ha, förutom det kortfattade omnämnandet i KARLINS anförda skrift, tidigare endast uppmärksammats av ERNFRID JÄFVERT, som ingående studerat dem på museet och även avbildat sex av dem i en uppsats, 2 i vilken han redogör för de olika skotyperna i svenska skofynd från medeltiden. Med Jäfverts utmärkta och välbehövliga uppsats, som även behandlar medeltida skomakeriteknik, ha vi fått en god grund för terminologien, och för den i skomakeriyrket obevandrade har studiet av det jordfunna skomaterialet i hög grad underlättats. Jäfvert har emellertid, som han själv' påpekar, varit sparsam med dateringar - endast i ett 190

: .K'

!\

l3ild 1. Plan av grundgrävningen å kvart. Apot ekaren n:r 5. Efter ritninga r i Kulturens lundaarkiv.

1. Timrad brunn. - 2. Stenskodd avskrädesgrop. - 3. Timrad brunn. 4. Plankor. - 5. Vattenledningsrör. - 6. Stenskodd brunn. - 8. Timrad brunn. - 9- 17. Avskrädestunnor. - 18- 21. Plankor. - 22. Rester av skiftesverkshus. - 23. Stenläggning med rännsten. - 25. Rännsten. 26. Res ter av trähus. - 27. Rester av hägnader. - 28. Risflätning. 29 o. 30. Husgrunder. - 31. Brunn. - 32 o. 33. Stenläggningar. 34. 3 huggna stenar.

enstaka fall har han en på fyndomständigheter grundad daterin g - och menar det vara säkrast att låta dateringarna anstå tills vi genom nya fynd få ett säkrare grepp om skotypernas förekomst. Men som jag här söker visa, kunna åtminstone en del av skofynden från Lund giva värdefulla bidrag icke blott till kännedomen om medeltidens skomodeller utan även till dessas dateringar.

I första hand har det gällt att klarlägga grundgrävningens förlopp och penetrera undersökningsmaterialet, främst de på grävningsplatsen av Karlins medhjälpare PÄR AXEL OLSSON, NILS LITHBERG och HEINZ HUNGERLAND gjorda anteckningarna samt fyndsamlingen.

191

Bild 1 visar grävningsplatsen. Schaktdjupet var i allmänhet 2,so meter under Lilla Fiskaregatans nivå. På en del ställen grävdes till 3,75 meters djup, bl. a. å området E, där bankens kassavalv skulle förläggas. Här lät Kulturen på ytan F, omfattande 10,s kvm, företaga en utgrävning ned till den fasta bottenleran, så att man kunde följa serien av avlagringar från moränen upp till markytan, bild 2. .

Avlagringarna över den fasta bottenleran (a å bild 2) hade här den kolossala mäktigheten av 6,40 meter, vilket måste bero på att i denna del av staden fordom funnits en naturlig sänka.

Denna har under äldre tider stått under vatten. Omedelbart över bottenleran sträckte sig nämligen ett 75 cm högt lager av sand (b), vilket undersöktes av sedermera professorn i geologi K. A. GRöNWALL och av denne förmodades vara avsatt i vatten.

Däröver följde olika avlagringsschikt, enligt grävningsanteckningarna »sandmylla» (c), »skifvadt gödsellager» (d), »sandmylla» (e), »kulturlager» (f), »lera» (g), »kulturlager» (h), »sandmylla» (i), »kulturlager» (j) med stenläggningarna k och l (bokstäverna hänvisa till sektionen bild 2). Enbart av benämningarna på lagren c-i kan man sluta sig till att det är fråga om gyttjeartade lager, och jag skulle förmoda att kulturlagret j utgjorts av medeltidsgyttja av ovan nämnt slag ända upp till djupet 140 a 150 cm under markytan, alltså några dm under den med 1 markerade stenläggningen." Häruppe skulle alltså lagren ungefärligen svara mot 1400-talet.

Grävningsarbetet övervakades mycket omsorgsfullt, och i görligaste mån antecknades fynddjupet för fynden efterhand som de kommo i dagen, varvid man använde sig av spadstickets djup, 30 cm, som måttsenhet. Av fyndsamlingen är därför en betydande del försedd med märkning som exempelvis K. M. 20302. VIII B. 8, d. v. s. med inventarienummer samt grävningsrutans och spadstickets nummer. Spadsticken äro numrerade 1-21 från markytan till bottenleran (se bild 2.).

I sin tryckta grävningsredogörelse har Karlin givit en del dateringar på olika lager, vilka såvitt de gälla den övre hälften av lagren här endast komma att undergå mindre justeririgar.

Hl2

[1/JIIJ. Xvari _//fJOT[J(JIJ([JI n.rS. 6'rundgråvnz'ng 1910.

Jc'hemalisk sektion mot våsf•r 6ver Xulturens d;upgrävning.

0

meter

6

Bild 2. Sektion av jordlagren å kvart. Apotek aren n :r 5. Med infällda skalor för spadstickens numr erin g och för en a pproximativ kronologi.

Om beteckningarna a , b , c o. s. v. på de olika lagren se sid. 192.

För de lägre lagren gör det ringa antalet fynd det svårare att verifiera tidsbes tämningarna, och åsikterna om dessa måste bli olika m ed olika tolkning av fyndens å lder.

Av skäl, som jag här ej kan utreda, bör man antaga , att avlagringarna över bottenleran varit mycket obetydliga vid den tid, då den första b ebyggelsen i Lund kom till, d. v. s. omkring eller kort före år 1000. Mellan denna tid och å r 1910, alltså under 900 å r, har för varje århundrade avsatts ett jordlager, tills m arkyta n höjts till nuvarande 6,40 meter över bottenleran . Ett skikt närmast över 1000-års-nivån, som jag schematiskt lagt till gränsen mellan 21 :sta och 20 :de spadsticken, måste a lltså representera 1000-talet. Rundspännet bild 3 och söl jan bild 4, funn a i 18 :de spadsticket, kunna mycket väl tillhöra detta århundrade, även om så icke är alldeles nödvändigt. Vi kunna alltså på försök förlägga 1100-å r s-nivån i 17 :de spadsticket. I 15 :de spadsticket hittades en svartgodsskärva, synbarligen ett stycke av en skålformig rund lampa av den sort, som även kunnat användas som lock på den äldre medeltidens dubbelkoniska svartgodskärl. Men vi måste ända upp i 13 :de 13

193

e

~

Bild 3. Rundspänne av brons. Diam. 3 cm . K. M. 20531. z. 18. - Bild 4.

Ringsölja av brons. Br. 3 cm. K. M. 20531. z. 18. - Bild 5. Märke av bly med inskrift. Diam. 2,65 cm. K. M. 20530. 13.

spadsticket för att finna något mera tidstypiskt föremål, det i bild 5 återgivna. Det är ett slags märke av bly med en tills vidare otydd inskrift i majuskler. Bokstavstyperna äro så pass väl utformade, att man med ledning därav bör kunna tidfästa spännet. Karlin har hänvisat till likheten med bokstäverna på de äldsta Lundamynten, därtill väl närmast föranledd av att tvärstreck saknas på bokstaven n. Men bokstäverna ha lika goda och kanske bättre motsvarigheter i inskrifter från medeltidens mellersta århundraden, och att göra spännet äldre än 1200-talet förefaller icke rådligt. 3 Den övre gränsen för 1100-talet bör därför förläggas under 13 :de spadsticket.

Från 11 :te och 10 :de spadsticket stamma de båda blyspännena bild 6 och 7, det ena med tillhörande kedja. De ä ro mycket lika varandra, ehuru de icke äro gjutna i samma form.

Till karaktären äro de mera byzantinska än västerländska och böra väl ses i samband med den starka påverkan av byzan tinsk konst, som gjorde sig gällande i västerlandet och även i våra trakter vid medeltidens början. Senare än 1200-talet böra de båda spännena icke förläggas .

Det säkrast daterade fyndet är en skinnpung med inneliggande 8 mynt, präglade i Lund på Kristofer I:s tid, 12521259, bild 8. Den hittades i 8 :de spadsticket i grävningsrutan s1, på golvet i ett trähus, under husets nedrasade och förkolnad e trätak. Karlin förmodar, att huset, som angives vara timrat i 194

Bild 6 o. 7. Två spännen av bly, det ena med vidhängande kedja. Diam.

2,s cm. K. M. 21029. IV A. 11. och K. M. 20281. V. 10. - Bild 8. Skinnpung med mynt från Kristofer I:s tid. H. 16 cm. I<. M. 20-167. s 1 . 8.

skiftesverk, förstörts genom en brand, som hemsökte Lund år 1263. Hur nu därmed än må förhålla sig, är det tydligt, att skiktet där pungen hittades tillhör tiden omkring år 1260, ty man måste antaga, att golvet i ett hus av detta slag legat i eller obetydligt över markytan.

Icke desto mindre har jag å sektionen bild 2 satt den approxi -· mativa gränsen för år 1300 mellan 9:de och S:de spadsticken.

Anledningen härtill är framförallt de från det senare spadsticket talrika svärds- och dolkslidorna med heraldiska stämplar, samt en bronsbeslagen dolkslida med Liineburgs och Holsteins. vapen. Ingen av dessa slidor kan vara äldre än 1300-talet.

Denna tidsskillnad för olika fynd från samma spadstick beror troligen mindre på medeltida nivåskillnader på området än p å att lagren, såsom Karlin i sin anförda redogörelse påpeka t, i stor utsträckning blivit rubbade genom nedgrävningar från 195

högre mvaer, t. ex. för avskrädesgropar. Det är antagligt, att markytan år 1260 låg ungefär där skinnpungen hittades, mitt i 8 :de spadsticket, men då genomsnittet för en viktig fyndgrupp från samma spadstick hänvisar till 1300-talet, har man anledning förmoda, att även stora delar av andra fynd grupper från sticket höra till detta århundrade.

Ett ej närmare bestämt borgarkrigsmynt, alltså från tiqen 1271-1377, som hittades i 7:de spadsticket i grävningsrutan g, antyder en datering för detta spadstick i god relation till det föregående.

Av läderfynden att döma, har gyttjan nått ända upp i 5 :te spadsticket, och strax under detta skulle vi således ha den nivå, som svarar mot 1400.

I 4 :de spadsticket fanns en kullerstenläggning, tydligen en gammal gårdsplan, som stod i relation till en timrad brunn i grävningsrutan VII B. Fynd i brunnen gåvo vid handen, att den igenfyllts under 1600-talet. Den kan således ha anlagts under 1500-talet, då förmodligen även stenläggningen kommit till. Stenläggningen har säkerligen utgjort markyta under en längre tid, och över den har förmodligen icke legat avlagringar utan påfyllningar.

Att denna lagerkronologi, som finnes angiven å sektionen bild 2, icke har den fasthet, man skulle önska, framgår tillräck. ligt av det sagda, och det är möjligt, att vidare bearbetningar av olika föremålsgrupper komma att i någon mån rubba densamma. Men då vi veta dess brister kunna vi tills vidare använda den såsom arbetshypotes.

Vi skola nu närmare undersöka arten av de vid grundgrävningen funna skorna, och det är då naturligt att börja med de -enligt fynddjupet äldsta. De djupaste fynden av skorester gjor· des i 19:de spadsticket vid museets djupgrävning och bestodo av -ett par bitar av främre delen av ovanlädret till en barnsko. Här hittades också en avskuren skinnbit, som möjligen skulle kunna lagas som vittnesbörd om att skomakeriyrket redan vid denna tid, 1000-talet, hade representanter hland Lunds hantverkare.

196

Bild 9. Barnsko, 1100-talet. L. 18 cm. K. M. 20530. x. 15.

Andra sådana avfallsbitar av skinn tillvaratogos i 18 :de och 17 :de spads ticken och sedan i de följaHde ända upp till 5 :te.

Det lilla skofragmentet bild 10, 5 som utgjort främre högra delen av ett ovanläder, låg i 16:de spadsticket. Skon har över vristen haft en fram till tåspetsen gående rand, som plastiskt arbetats upp i lädret och som är försedd med tättsittande hål (ej synliga på lädrets insida) , tydligen för en nu försvunnen tråd, som varit sydd omkring den uppstående randen. Förmodligen har tråden haft en framträdande färg, ty randens uppgift kan endast ha varit dekorativ. Detta ovanläder synes ha varit tillskuret på liknande sätt som ovanlädret bild 15.

Det 15 :de spadsticket gav en hel barnsko samt tvenne ovanläder och några andra skofragment. Den förstnämnda, bild 9, är en vänstersko av 18 cm:s längd. Sulan är naturligt formad och avrundad vid tån. Ovanlädret är skarvat med en liten kil på skons inre sida. Fotöppningen, som har en säregen kontur med två uppåtstående flikar framme vid vristen , är kantad med en centimeterbred dubbelvikt skinnremsa, vilken är försedd med tättsittande tvärgående snittor. Genom snittorna ha varit dragna

197

tre trådar, så att remsan i sitt ursprungliga skick visat ett rutmönster, vars verkan troligen förstärkts genom att trådarna varit färgade . Det har således varit en prydlig sko.

Av de båda ovanlädren i detta spadstick var det ena, bild 13, alldeles komplett, bortsett från några mindre trasigheter , och lämnar inga tvivel om hur skon bör rekonstrueras. Man lägger märke till den S-formiga konturen i fotöppningen och största höjden är bakom anklarna. Likaså bör, liksom på den nyssnäml}da skon, observeras, att ovanlädret går helt över h ä lpartiet och att sömmen är förlagd till ungefär mitten av ena sidan. Avsaknaden av söm vid hälen, bak.söm, är, såvitt man kan döma efter fynden i Lund, med mycket få undantag utmärkande för medeltida skor. Fotöppningen har sömhål längs hela kanten och har troligen varit kantad med en smal skinnremsa. Ett par snittor vid vardera sidan visa, att skon bundits fast med en rem.

Det andra ovanlädret i 15:de spadsticket, bild 14, har tillhört en känga, men är så pass trasigt, att denna icke går att rekonstruera i detalj. Man kan dock se, att lädret gått helt över hälen och att en vertikal söm gått ungefär mitt på kängans vänstra sida. Kängans skaft har varit öppet framtill och här slutat i ett par flikar, vilka troligen varit böjda utåt. Vi skulle i så fall här ha det första exemplaret av en kängmodell, som var mycket vanlig senare under medeltiden.

I samma spadstick hittades också det i bild 11 återgivna hälpartiet av ovanlädret till en sko, vars sula haft en egendomlig form, den har nämligen varit spetsig baktill.

Skofynden i 14:de spadsticket ses å bild 15 och 12. Ovanlädret bild 15 har runt den kraftigt ur ringade fotöppningen ett stort antal tättsittande snittor, möjligen för en rem. Fotöppningen har varit kantad med en skinnremsa, vilket framgår av befintliga sömhål. Liksom på fragmentet bild 10 finnes även här en rand från vristen till tån.

Ovanlädersbiten bild 12 har hört till en sko med samma slags baktill spetsiga sula som stycket bild 11, och utgör alltså ytterligare ett bevis för att denna märkliga skotyp hör den tidiga

att

198

~ ~

Q, .

.

Bild 10. Bit av ovanläder till sko. K. M. 20531. z. 16. - Bild 11. Bakre delen av ovanläder till sko. K. M.· 20530. 15. - Bild 12. Bakre delen av ovanläder till sko. K. M. 20531. 14 .

.

~·

Bild 13. Ovanläder till r emsko jämte rekonstruktion av skon.

K.M. 20531. 15.

Bild 14. Ovanläder till känga. K. M. 20531. 15.

Bild 15. Ovanläder till sko. K. M. 20531. 14.

Bild 10-15. Skor från 1100-talet.

199

Bild 16. Ovanläder till sko, fragmentariskt. K. M. 20304 . VI-VII A.

Bil d 17.

Sko.

Bild 16-17.

K. M. 20311.

Skor från 1100-talet.

medeltiden till. I detta fall har emellertid skon haft en framtill öppen krage, som hållits hop med en genom snittor dragen rem.

Det kan vara skäl att här även omnämna fyndsamlingens övriga fynd av skor med baktill spetsig sula. De sakna anteckning om fynddjup, men torde vara av ungefärligen samma ålder som de redan behandlade. Det ena är ett sönderskuret ovanläder, bild 16, som haft en bred urringning över vristen och som har 8 par snittor för en rem under fotöppningens bevarade sida. Detta ovanläder är ett unicum i så måtto att det har baksöm, något som för övrigt icke finnes på en enda av medeltidsskorna i fyndsam lingen och som Jäfvert icke iakttagit på en enda medeltida sko. Det andra fyndet av denna art är en hel sko, bild 17, som är hög baktill, en i Lundafynden ganska sällsynt modell. Det i ett enda stycke tillskurna ovanlädret har 4 par snittor för en rem, som gått runt hälen.

Enligt den uppgjorda lagerkronologien skulle de hittills nämnda skorna förskriva sig från 1100-talet. Det kan då framhållas, att skor med en mittrand från fotöppningen till tån synas ha varit moderna bl. a . under 1100-talet, efter vad man kan döma av samtida bildverk. Även kängtypen med framtill öppet skaft, bild 14, kan ses på bilder från 1100-talet; sådana kängor har bl. a. en av Simsonbilderna i Lunds domkyrkas krypta.

200

Bild 18. Känga. K. M. 20302. VII D. 12.

Bild 19. Sidsnörsko.

K. M. 20302. VI D. 12.

Bild 20. Slejfsko.

IL M. 20348 . 10.

Bild 21. Ovanläder till remkänga. K. M. 20302. VII. 10- 11.

Bild 18-21. Skor från 1200-talet.

Från 13 :de spadsticket föreligga inga skofynd.

Med 12 :te spadsticket äro vi uppe i det å planen bild 1 med E utmärkta området för kassavalvsgrävningen. I detta stick påträffades kängan bild 18 och skon bild 19. Kängan har framtill öppet skaft, liksom de äldre skorna bild 14 och 12. På vardera sidan finnes vid ankeln ett par snittor för en 38 cm lång rem, vilken löper runt hälen och knytes över vristen. Skon bild 19 har på museet kompletterats med skarvbiten mitt på 201

högra sidan. Här har under ankeln varit ett sprund, som nått ända ned till sulan och som snörts med en rem genom 7 par snörhål. Av befintliga sömhål framgår att sprundets kanter invändigt varit skodda med ett V-format skinnstycke. Jäfvert kallar sådana skor si d s n ö r skor.

Ett något trasigt ovanläder, bild 21, till en remkänga av samma modell som bild 14, hittades i 10 :de eller 11 :te spådsticket.

Från 10 :de spadsticket föreligger en slejfsko, bild 20, som har ovanlädret tillskuret i ett enda stycke, vars ändar mötas i en vertikal söm under ankeln på inre sidan. Vid fotöppningen , som är urringad långt fram över vristen, sitta ett par slejfar, skurna i ett med ovanlädret. Den högra är 6 cm lång och slutar i en liten fastsydd läderring. Den vänstra är endast 3 cm lång, men har i ändan sömhål, som visa, att där varit fastsydd en fortsättning .

Av vår jordlagerkronologi framgår, att skorna bild 18-21 böra räknas till 1200-talet.

I det 8 :de spads ticket, med vilket grundgrävningen slutade på större delen av tomten, äro vi uppe i de fyndrikaste medeltidslagren. Spadsticken 7 och 8 representera enligt Karlin »den Lundensiska medeltidskulturens högsta blomstring, med en tidsbestämning, som ungefär faller mellan 1275-1350. Äfven frånsedt att vi för dessa stick haft att räkna med hela tomtytan , medan sticket 9-12 endast omfattat en femtedel och 13-19 endast en tjugondedel, ställer sig dock jämförelsesiffran afgjort till förmån för den med sticket 7 a 8 betecknade tidsperioden. Det är ur detta 56 cmt mäktiga lager, som hufvudmassan af skor och ciceleradt läder, mynt, smycken, hår- och väfkammar, träkärl, stengods och äldre saltglaceradt lergods m. m. insamlats. Rikedomen börjar emellertid redan i det nionde sticket och fortsättes ett stycke in i det sjätte, så att man kan räkna att nära hälften af alla registrerade fynd, som gjorts på denna gräfningsplats, tillhör den av dessa trenne stick representerade tiden från mitten af 1200-talet till 1300-talets slut. " 202

Bild 22. Sidsnörsko.

K. M. 20306. IX D. 8.

Bild 23. Sidsnörsko.

K. M. 20306. IX C. 8.

Bild 24. Ovanläder till sidsnörsko. K. M. 20430. e. 8.

Bild 25. Ovanläder till slejfsko. K. M. 20306. IX D. 8.

····~ Bild 26. Slejfsko.

K. M. 20439. n 1 . 8.

Bild 27. Remsko.

K. M. 20347. XIII D. 8.

Bild 22--27 . Skor från 1300-talet.

203

I överensstämmelse härmed är det icke mindre ä n tio skor samt tolv mer eller mindre fragmentariska ovanläder och ett stort antal lösa sulor, som angivas vara funna i 8 :de spadsticket och som således skulle härröra från 1200-talets senare hälft och 1300-talets början, enligt den ovan angivna lagerkronologien dock med huvudvikt på den senare perioden. Vi notera först några sidsnörskor, bild 22, 23 och 24. Två av dessa, bild ' 22 och 24, äro mycket lika varandra och den ovan nämnda sidsnörskon bild 19, de ha dock icke så långt sprund över vristen som den äldre skon. Detsamma gäller den tredje skon i gruppen, bild 23, som ger ett exempel på en mera elegant fotbeklädnad än vad skofynden vanligen representera. Fotöppningens kant är nämligen uppskuren i små flikar, och 1 / 2 cm under kanten har utstansats en rad med tättsittande hål, vilka liksom flikarna endast gjorts för prydnads skull. Invändigt har skon förmodligen varit fodrad med något färgstarkt tyg; en rad m ed fina hål på insidan sfrax under flik.bården antyder detta.

Sprundet, som är förlagt till inre sidan, har endast två par hål för snörremmen. Alla dessa tre sidsnörskor ha vid sprundet haft en V-formad förstärkning på insidan, som f. ö. finns bevarad på skon bild 23. Skon bild 22 har på insidan vid hälen haft en triangulär bit, en bakkappa, fastsydd såsom förstärkning åt hälpartiet, en teknisk detalj, som kommer till synes först på skor från detta spad.stick.

Av skotypen med slejfar lämnade 8 :de spadsticket tre representanter. Skon bild 2t) har samma kraftiga urringning över vristen som slejfskon bild 20. Den högra slejfen, som utgått från en felande skarvbit på skons inre sida, saknas, och av den vänstra finnes endast 4 cm, men sömhål visa, att den haft en fortsättning. Över vristen har ovanlädret gått ut i en 2 cm bred mittslejf med sicksack.skurna kanter och med två snittor för sido-slejfarna i övre ändan. Ovanlädret bild 25 visar, att icke alla slejfskor varit lika kraftigt urringade över vristen som de båda nyssnämnda. Den~ bevarade slejfen har i ändan ett stort knapphål , varav man kan förmoda, att den andre slejfen varit försedd med en kraftig knut, som tjänst204

\"

~~ Bild 28. Ovanläder

ti!i

remsko. K. M. 20439. nl. 8.

Bi ld 29. Ovanläder till r emsko. K. M. 20306. IX D. 8.

Bild 28- 29. Skor från 1300-talet.

gjort som knapp. Den tredje representanten för denna grupp utgöres av ett fragmentariskt ovanläder, som visar spår av en triangulär bakkappa på häldelens insida.

Skorna bild 27, 28 och 29 ha hållits fast vid foten medelst -en rem, som löpt genom fem par skåror vid fotöppningen. De ha alla ett långt och brett sprund över vristen. Av denna sko·· typ, som av Jäfvert kallas remsko, hittades i detta spadstick :Ytterligare två fragmentariska ovanläder.

En sko, bild 30 , och ett ovanläder, bild 31 , representera en slags remskor, som kny tas m ed två remmar utgående från ett par skåror framme vid sprundet över vristen. Men för övrigt är modellen mycket överensstämmande med de nyssnämnda remskorna .

Redan i 15 :de spadsticket ha vi gjort bekantskap med kängan med framtill öppet skaft, och den finnes även från S:de spadsticket i ett fl ertal varianter, från en så pass låg modell som bild 32, vilken likaväl kunde kallas sko, över verkliga kängor ~som bild 33 och 34 till mycket högskaftade skodon som bild

205

Bild 30.

Remsko. IL M. 20306. IX

b.

8.

.-· ····· .. .·

~

/~-1 c=::;::>

Bild 31. Ovanläder till remsko. K. M. 20306. IX D. 8.

Bild 32. Remkänga.

K. M. 20:160. XV B. 8.

Bild :l3. Känga.

K. M. 20281. Il A. 8:

'' \I

; :."

~~~·-··'- . · . .

Bild :l4. Ovanläder till remkänga. K. M. 20:106. IX D. 8.

206 .

Bild 35. Högskaftad barnkänga. !{. M. 20281. V B. 8.

Bild 36. Högskaftad remkänga. !CM. 20305.

Vill C-· D. 8.

Bild 37 . Högskaftad barnkänga. [{. M. 20305. VIII. 8.

Bild 38. Ovanläder till snörkä nga, söndrigt. K. M. 20359. XIV D. 8.

Bild 39 . Främre delen av ovanläder till sko.

K. M. 20436. 8.

Bil<l 40.

Snörkänga . K. M. 20311.

Bild 30-40. Skor från 1300-talet.

207

Bild 41. Remkänga för barn.

IL M. 20466. IV. 7-8.

~,'

I

\

I

\

"

Bild 42. Ovanläder till remkä~1ga. K. M. 20!66. r 1 . 7-8.

Bild 4.i- 42. Skor från 1300-talet.

35, 36 och 37. Ovanlädrets tillskärning visar en del variationer, men de högskaftade modellerna äro tillskurna på i huvudsak samma sätt, så att partiet vid skaftets ena framkant är skuret i ett stycke för sig. Med undantag av kängan bild 33 äro de alla försedda med snittor för remmar, som på de två sista finnas i behåll. På de lägre modellerna ha skaftets flikar fått vika sig obehindrat, men de höga skaften på bild 36 och 37 ha hållits tätt vid vaden med tre rader remmar. Även snörkängor av den modell, vi mest äro vana vid, funnos under medeltiden, som vi se av det mycket defekta ovanlädret bild 38. Rekonstruktionen är gjord efter kängan bild 40, som är tillskuren på nästan samma sätt, så att det verkar som om de båda utgjort ett par.

208

Bild 43. Sidsnörsko.

K. M. 20467. 7.

Bild 44. Remsko.

K. M. 20351. XIII D. 7.

Bild 45. Ovanläder till remsko. K. M. 20440. n 1• 7.

Bild 46. Snörsko.

K. M. 20440. m 1 • 6.

Bild 47. Ovanläder till barnkänga. K. M. 20302. VIT D . 7.

Bild 43- 47. Skor från 1300-talet.

14

209

Från 8 :de spadsticket kommer slutligen ovanlädersbiten bild 39, ett av de få exemplen i fyndsamlingen på ornamentell utsmyckning av fotbeklädnaden. Den enkla dekoreringen är ristad i lädret med ett vasst verktyg.

Från endera 8 :de eller 7 :de spadsticket stammar den högskaftade barnkängan bild 41 samt det till en högskaftad känga hörande ovanlädret bild 42, alltså ytterligare två representanter för den stora gruppen av kängor med framtill öppet skaft.

Barnkängan är endast 13,5 cm lång, en storle.k som skulle kunna passa en treåring. Skaftet är nu osymmetriskt, men det framgår av befintliga sömhål, att en triangulär bit, på bilden antydd med prickad linje, saknas i främre högra delen. Skaftet har således gått fram i ett par tämligen spetsiga flikar, och eftersom det varit öppet framtill måste flikarna ha kommit att böjas nedåt såsom bilden visar. På ovanlädret.bild 42 bör man observera slitsarna på skaftets övre del. De visa, att man ibland även på sådana kängor haft behov av att hålla flikarna hop framtill, även om de lika ofta buros som bild 41 visar.

I 7 :de spads ticket, som enligt vår kronologi skulle tillhöra 1300-talet, hittades sidsnörskon bild 43, på vilken skarvbiten framom sprundet är rekonstruerad på museet. Om denna rekonstruktion är riktig, skulle skon varit påfallande osymmetrisk i fotöppningen. Samma spadstick gav även två representanter för den med lång öppning över vristen försedda remskon, bild 44 och 45. Skon bild 44 har dessutom en stor urtagning över tårna, v.a d den nu kan ha haft för betydelse. På denna sko är bak.kappan på insidan förstärkt med en triangulär skinnbit. Vidare hör hit bild 4 7, en barnkänga med framtill öppet skaft och snittor för en rem. Den är anmärkningsvärd därför att sulan varit spetsig, något som är ganska sällsynt i denna fyndsamling. Slutligen fanns här ett stycke av ovaulädret till en sko, som snörts över vristen genom två par snörhål, en skotyp, som vi icke haft i de föregående spadsticken.

Däremot hittades en hel snörsko, bild 46, i 6 :te spadsticket, ungefärligen svarande mot 1300-talets senare del. Även denna sko har hälpa1;tiet förstärkt med en triangelformad bakkappa 210

Bild 48. Ovanläder till känga. K. M. 20360. b 1 • 5.

Bild 49. Ovanläder till sko, söndrigt. K. M. 20416. a 1• 5.

Bild 50. Ovanläder till sidsnörsko. K. M. 20310. X C. 4-5.

Bild 48-50. Skor från 1400-talet.

på insidan, vilket för övrigt även varit fallet med den nyssnämnda ovanlädersbiten. Från samma spadstick kommer också ett ovanläder av en barnkänga av den vanliga typen med framtill öppet skaft och snittor för en rem i ankelhöjd.

211

Skörden från 5 :te spadsticket utgöres av ett fragment av ovanlädret till en remsko som exempelvis bild 44 och 45, ett ovanläder, bild 48, till en högskaftad känga, som synbarligen saknat remmar, samt ett fragmentariskt ovanläder till en sko, som varit osedvanligt prydlig, bild 49, i det partiet över vristen haft rikligt med genombrytningar, ordnade i mönster. 6 ~ist­ nämnda ovanläder har märken efter en triangulär bak.kappa på häldelens insida.

Det 5 :te spadsticket skulle enligt kronologien svara mot 1400-talet, men här som vid de närmast föregående och efterföljande -spadsticken gäller reservation för de rubbningar, som kunnat uppstå genom de i dessa spadstick talrika nedgrävningarna för tunnor och avskrädesgropar.

Några skor ha märkning, som angiver att de kommit från endera 5 :te eller 4 :de spadsticket. Ett ovanläder till en sidsnörsko, bild 50, har nästan samma tillskärning som skon bild 24 från 8 :de spads ticket, och man måste fråga sig vilken av skorna som rätteligen hör till det lager, där den anträffats.

Den ena kan ha kommit upp i 4 :de-5 :te spads ticket med jord från något hål för en brunn, tunna eller avskrädesgrop, men kanske lika sannolikt den andra kommit från 8:de spadst!cket därför att den legat i en avskrädesgrop, som grävts från en högre nivå. Två varandra mycket lika kängor bild 51 och 52 med framtill öppet skaft, vilka enligt märkningen hittats 7 i grävningsrutan b1, ha båda partiet mellan vristen och tårna uppskuret i nio längsgående slitsar. Man kommer inför dessa skor givetvis att tänka på det vid 1400-talets slut uppträdande modet med uppslitsningar i klädedräkten, som tog sådana överdrivna yttringar i de tyska landsknektarnas dräkter under 1500-talet och det är möjligt, att våra skor stamma från någon tid under den period intill 1500-talets slut, då detta mod gjorde sina verkningar gällande. De skor, som på bilder från 1500-talets tidigare hälft bäres av de framställda personerna, äro vanligen de brednosiga s. k. oxmuleskorna, och det är först på bilder från århundradets senare del man kan finna uppslitsade skor med naturlig tåform. Den rent medeltida 212

Bild 51. Kiinga med uppslitsat ovanläder. K. M. 20338. b'. 4-5.

Bild 52. Sko med med uppslitsat ovanläder. K. M. 20358. b 1 • 4-5.

Bild 51-52. Skor från 1300-talct.

tillskärningen av våra skor gör det emellertid knappast sannolikt, att de skulle vara yngre än oxmuleskornas tid, då metoden att hopfoga ovanlädret med en söm mitt bak vid hälen blev känd även i Lund, som vi veta av skofynd från en annan tomt.

Snarare är man böjd för att antaga, att de båda skorna i enlighet med den i not 7 omnämnda grävningsanteckningen rätteligen legat i 8:de spadsticket och alltså äro att hänföra till 1300talet, då det var mycket modärnt med uppslitsningar på skorna. 8 Vi ha härmed behandlat de skor och ovanläder av medeltida karaktär, vi lka ha påteckning om fynddjupet. Utom dessa innehåller samlingen ett stort antal medeltida skor, som sakna sådan påteckning. De flesta representera redan nämnda typer, men några äro av annat slag. Sålunda kunna sex stycken sammanföras till en grupp, som karaktäriseras av att bakkappan är relativt hög. Hit hör den redan behandlade skon bild 17 samt skorna bild 53-57. Skon bild 53 har bundits med en rem, som dragits genom ett stort antal snittor, 8 par på höger och 11 par på vänster sida, och påminner di1 ri i någon mån om skon bild 15, från 1100-talet. Skon bild 54 saknar slitsar för rem, men är annars inte olik den föregående. Den lilla fliken framtill på vänster sida har motsva righeter på barnskon bild 9, som vi förmodat vara från 1100-talet. De båda skorna bild 55 och 56 utgöra troligen ett par; de iiro lika 213

långa, den ena en höger- och den andra en vänstersko, och skillnaden, som dels består i att vänsterskon har en triangulär bit inskarvad på yttersidan och dels i att högerskon har en stor uppslitsning på vardera sidan om vristen medan vänsterskon har eri sådan endast vid högra sidan, torde väga mindre ä n det faktum, att bå da hittats i samma grävningsruta. De ' ä ro av intresse även därför att båda ha kantbandet i fotöppningen i behåll. På båda skorna finnas två par snittor for en rem, varmed skorna bundits fast. Benämningen »pumps», som Jäfvert använder för dessa skor, är således mindre adekva t, enligt Jäfverts egen definition: »en toffelartad, lätt lågsko, som satt fa~t utan snörning eller knäppning genom den spänning ovanlädret utövade på foten». Men slitsarna äro måhända sekundära. Jäfvert har observerat denna skomodell på kalkmålningar från omkring 1200 i Fjenneslevs kyrka i Danmark.

Ovanlädret bild 13 av en sko av samma sort är funnet i 15:de spadsticket och här daterat till 1100-talet. Även detta ovanläder har slitsar för en rem. Bild 57 är en liten barnsko med slejfar och spetsig sula.

Av en skomodell, för vilken Jäfvert föreslagit benämningen soccus, finnas två varandra mycket lika exemplar, varav det ena återgives i bild 58. Fotöppningens djupa urringning vid anklarna är mycket karakteristisk och denna skotyp är en av de på medeltida figuravbildningar vanligast förekommand e.

På dessa bilder har skon dock oftast spetsig sula.

Vi ha ovan endast kunnat nämna två skor (den ena bild 46), som snörts på det numera vanliga sättet över vristen . I samlingen utan fynddjupsbeteckning finnes endast en sådan sko, som liksom bild 4G endast har två par snörhål. En snörkänga, bild 40, är måhända make till den, som ovan representeras av ovanlädret bild 38 . I varje fall äro likheterna i tillskärningen mellan dessa båda kängor påfallande. På denn a känga är mellan sulan och ovanlädret insydd en smal skinnremsa, en s. k . bes, som möjligen är att betrakta såsom ett embryo till senare tiders bindsula. Vid snörhålen har ovanlädret haft en 1 cm bred förstärkning p å insidan, och häl214

::~ ·s___________/ Bi ld 53. Sko, hög baktill. 1\. M. 20279. Il!.

Bild 54. Sko, hög baktill.

K. M. 20559. n 1 - d 111 .

Bild 55. Sko, hög baktill. K. M. 20279. Ill.

Bild 56. Sko, hög· baktill. IL M. 20279. Ill.

Bild 53-56. Skor troligen från 1100-1200-talen.

delen har fortfarande en 8,5 cm hög bakkappa. Skarvbiten på ovanlädrets högra sida är en komplettering.

Av den ovan talrikt representerade typen av remskor sådana som bild 27 och 45, finnas två exemplar utan fynddjupsbeteckning, bägge med samma kraftiga sprund över vristen som de redan nämnda. Och av den ännu talrikare typen av kängor med framtill öppet skaft finnas icke mindre än sexton stycken, mer eller mindre högskaftade. Av dessa förtjänar en att särskilt nämnas därför att den har kantbandet runt fotöppningen i behåll och en annan därför att den mellan vristen och tån har en rand av samma slag som vi sett på bild 10 och 15.

215

Vi avsluta uppräkningen med barnstöveln bild 59 och skon bild 60. Den förra är den enda verkliga stöveln, och den senare är en av de få verkligt utpräglat spetsiga skorna i fyndsamlingen från denna tomt.

Samtliga skor i samlingen ära vändsydda. Tillskärningen. av ovanlädret visar många variationer, beroende på att man icke dragit sig för att skarva med större eller mindre skinnbitar, vanligtvis endast en, men ibland två. Då ovanlädret skurits i ett enda stycke, har styckets ändar förenats i en vanligen snedgående söm på skons ena sida, och då lädret är skarvat sitta bitarna alltid på sidan, varvid det synes ha varit tämligen likgiltigt på vilken sida man placerade sömmarna. Av 48 skor, vilka med säkerhet kunna bestämmas vara avsedda för endera höger eller vänster fot, ha 29 sömmarna på insidan och 19 på utsidan. I samband härmed kan också nämnas, att av fyra sidsnörskor ha två snörningen på insidan och två på utsidan, alltså ~ven i detta avseende fanns icke någon fast norm.

De nyssnämnda sömmarna ära alltid spannsömmar (se Jäfvert sid. 44). Ett fall av bak.söm på ett ovanläder har redan relaterats (bild 16).

I ett enda fall, bild 40, finnes s. k. bes, d. v. s. en smal skinnremsa insydd mellan ovanlädret och sulan. Fullt så ovanlig torde emellertid denna detalj icke ha varit på medeltidsskorna i Lund, utan dess frånvaro beror säkerligen mycket på att sådana skinnremsor ha lätt att komma bort, i synnerhet i sådana fall då det är mannen vid spaden som först plockar upp skoresterna. Detsamma gäller kantbandet runt fotöppningen.

På åtminstone 90 % av skorna från denna tomt finnas sömhål, som visa att kantning funnits, men den är i behåll endast på ett fåtal exemplar.

En annan detalj, bakkappan, har omnämnts på skor från 8 :de spadsticket och uppåt. I alla fallen har det rört sig om en triangelformad skinnbit, eller märken efter en sådan, som varit fastsydd invändigt bak hälen för att ge styvnad åt skons bakparti.

216

Bild 57. Slejfsko, hög haktill, för barn. !{. M. 21029.

Bild 58. Sko (soccus).

M. 2U559. n 1 - d 111 .

!{.

~---·······:

Bild 60.

--~ '--.~·

Bild 59.

I{.

Barnstö,·el.

Bild 57-60.

~1.

Sp ets ig sko.

20279.

·11

A.

K. M. 20279. E.

l\1edeltida skor.

Sulorna äro i de flesta fall formade efter fotens naturliga form och avrundade framtill, såsom exempelvis bild 19, 20, 27 med flera, varibland bild 23 frapperar genom de kraftiga insnörningarna vid hålfoten. Dess motsatser ses å de verkligt plattfotade skorna bild 30, 55 och 56. En speciell typ av sula, den i bakändan spetsiga, har behandlats ovan i samband m ed bilderna 11, 12, 16 och 17. Anmärkningsvärt är, att samlingen endast ger tre bevis, bild 47, 57 och 60 på förekomsten av verkligt spetsiga sulor, när man betänker, hur oerhört vanliga de spetsiga skorna äro på medeltida avbildningar. Detta förhållande kan väl knappast få någon annan förklaring än den, att 217

skorna i fyndsamlingen visa fotbeklädnaden i vardagslag hos genomsnittsborgaren i Lund, och denne har föredragit enkla och ändamålsenliga former i stället för att skatta åt modets ofta långt gående och allt annat än praktiska ytterligheter. Av den abnormt långa skomodell, som kallas snabelskor, finnas således inga spår i fyndsamlingen.

Det kan ifrågasättas, om överhuvudtaget någon annan arkeologisk undersökning än Kulturens på kvarteret Apotekaren n :r 5 i Lund lämnat ett så värdefullt material till bedömandet av medeltidens skodon. I denna uppsats har försökts att klarlägga detta material med hänsyn till dateringsmöjligheterna.

Resultatet kan sammanfattas sålunda. Till 1100-talet eller tiden däromkring höra sådana remskor, på vilka remmen dragits genom ett större antal tättsittande slitsar under fotöppningen, bild 15, vidare baktill höga skor av den sort, som representeras av bild 13 och troligen även av modellerna bild 17 och 53, samt den egendomliga skotypen med baktill spetsig sula, bild 11 och 12. Det under denna tid påvisade bruket att pryda skon med en plastisk rand över fotryggen mellan vristen och tån, bild 10 och 15, synes av medeltida bilder att döma ha förekommit även under andra århundraden. Däremot torde en annan detalj, där den förekommer, vara ett säkert tecken på att skon tillhör äldre medeltiden. Det är det breda kantbandet i fotöppningen med tättsittande slitsar, genom vilka dragits trådar, så att ett rutmönster åstadkommits, bild 9.

Fyndsamlingen visar vidare, att remkängan med framtill öppet skaft och med eller utan remmar varit i allmänt bruk i Lund åtminstone sedan 1100-talet och ända fram till medeltidens slut. Sidsnörskon är belagd sedan 1200-talet. Andra skotyper äro mera begränsade till sin förekomst. Slejfskor finnas från 1200- och 1300-talen, medan remskor sådana som bild 27 m. fl. i denna fyndsamling huvudsakligen torde vara att räkna till 1300-talet.

Skosamlingen från kvart. Apotekaren n:r 5 utgör emellertid endast en ringa del av Kulturens omfattande material av sko218

fynd från Lund, vars vidare bearbetning säkerligen kommer att lämna många viktiga bidrag till kännedomen om fotbeklädnaden under gångna tider.

NOTER. 1

Se G. J :SON KARLINS redogörelse för utgrävningen i ))Aktiebolaget Skånska Handelsbanken. Fästskrift vid invigningen af Skånska Handelsbankens nybyggnad i Lund den 21 sept. 1912.>> 2 ERNFRID JÄFVERT: Skor och skomakeriteknik under medeltiden.

Fornvännen 1937. - Lagom till korrekturläsningen av föreliggande uppsats har utkommit ett större arbete av JÄFVERT: Skomod och skotillverkning från medeltiden till våra dagar. Stockholm 1938.

3 Mina omdömen om jordlagren på platsen grunda sig givetvis icke på självsyn, eftersom grundgrävningen ägde rum 19 år innan jag började syssla med lundaarkeologiska undersökningar, utan dels på Karlins citerade redogörelse och på anteckningar i Kulturens lundaarkiv av museets dåvarande amanuenser, dels på mina egna iakttagelser vid grävningar å närliggande områden, framförallt å den år 1935 utgrävda angränsande tomten n:r 4 i samma kvarter. Det egendomliga förhållandet, att jordlagren ha gyttjekaraktär ända upp till 1400-talet, hoppas jag snart få tillfälle att närmare utreda.

• Museumsinspektör GALSTER har haft vänligheten att granska ett foto av spännet och därvid uttalat sig för en datering till 1200-talet.

5 Samtliga teckningar av skor äro i skalan 3 /20- Alla skor visas från den sida, där ovanlädret är skarvat. Alla sulor äro sedda uppifrån. De utvecklade ovanlädren äro återgivna i skalan 1 /s. På dessa äro sömhål schemaiiskt markerade: i kanter mot sula med öppna rundlar eller ovaler och i andra kanter med punkter eller streck.

6 Ett annat vid samma grundgrävning hittat ovanläder med liknande genombrytningar, K. M. 38315: 95, är avbildat i Juuus BERG: Från Gamla Lund. Några föremål i min samling. Skrifter utgivna av Föreningen Det gamla Lund, XIII, 1931, bild 42.

7 I grävningsanteckningarna för den dag, 12 juli 1910, då dessa skor hittades, står antecknat, att i grävningsrutan a i 8:de. spadslicket hittats ))2 gallerskon>. Man misstänker en förväxling.

8 JÄFVERT: Skomod och skotillverkning, sid. 19.

219

OM SKVALTKVARNAR Au HARALD NILSSON

åren 1938 upptog Kulturen en smalfilm i Breareds socken, Halland, av tillvägagångssättet vid malning på skvaltkvarn. Denna sed var nu helt bortlagd, och de små nätta kvarnarna höllo på a~t ruttna ned , där de icke redan hade gjort det. Tack vare intresse och kunskap hos några av bygdens folk lyckades det att sätta en kvarn i stånd och fi lma hela arbetsmetoden från det att kornsäckarna lastades på vagnen hemma vid gården, oxarna spändes för och den backiga och obanade kvarnvägen beträddes, till dess att mälden var fä rdig och mjölsäckarna på hemväg.

Efterföljande lilla uppsats har tillkommit i detta sammanhang.

V

Tekniskt och kulturellt var det ett stort framsteg , när man lärde sig driva kvarnar med hjälp av vatten och vind. Tidigare hade man endast haft handkvarnen att tillgå eller större kvarnar, som drogos av människor eller djur.

Skval t kvarnen är den enklaste av vattenkvarnarna och utgöres egentligen blott av en större vattendriven handkvarn.

När denna uppfinning gjordes vet man ej, men alt döma av skvaltkvarnens stora utbredning, bör den ha en ansen lig ålder.

Dessa kvarnar äro kända från nästan hela Europa, från västra delen av Mindre Asien, Kaukasus och Altai, och efter sa mma princip driva tibetanerna bönekvarnar.1 Förekomsten av dylika kvarnar i avlägsna trakter av Asien tyder sannolikt på, att deras ursprung, liksom hjulkvarnens, är att söka i denna världsdel.

I Europa voro romarna de första som använde h julkvarnnr, i början av vår tideräkning, och möjligen har även skvaltkvar-

220

Bild 1.

Skvaltkvarn. Perspektivritning visande kvarnens konstruktion.

Veka, Breared sn, Halland. Teckning av Harald Nilsson.

nen kommit i bruk hos dem vid denna tid. Redan under förhistorisk tid anses den ha kommit hit till Norden och skall under vikingatiden ha införts av nordborna till de av dem koloniserade områdena i England, Irland, Skottland och öarna norr därom. 2 De äldsta dokumentariska bevisen för skvaltkvarnens förekomst i Norden finna vi i Skånelagen från början av 1200talet och i andra samtida nordiska lagar. Sannolikt från Norge överfördes den till Island och Färöarna. På de senare framträder den ännu i sin kanske mest ursprungliga form inom det nordiska kulturområdet. I Finland, dit den väl införts från Sverige, förekom skvaltkvarnen redan under medeltiden i de .södra och västra delarna av landet, men i Savolaks och Karelen först i början av nyare tiden.

Skvaltkvarnen vann överallt i hela Norden stor utbredning och kom att spela en mycket viktig roll i böndernas självhushållning . .Under medeltiden förekom den allmänt i Danmark och på många ställen så talrikt, att var bonde hade sin kvarn.

Men här blev den så gott som helt förbjuden av Kristian IV år 1643, och redan under hans son och efterträdare Fredrik III voro skvaltkvarnar sällsynta. Den dansk-norske 1600-tals författaren ARENT BERGEN omtalar ej heller några sådana kvarnar från Danmark i sin 1656 utgivna bok, men däremot nämner han att de funnos i Skåne, Halland och Norge. 3 På samtliga dessa ställen ha de också varit mycket talrika. Att de förekommit i snart sagt otroliga mängder i Halland framgår utom av mer eller mindre bevarade kvarnanläggningar och levande tradition även av åtskilliga dokument. Som ett exempel på deras talrik.het i detta landskap, kan anföras Knäreds socken i södra Halland, där man omkring 177 5 hade inte mindre än 74 dylika kvarnar och dessutom tre som voro skattlagda. Men de ha möjligen varit lika allmänna även i andra delar av Sverige. STOLT berättar från sin hemtrakt, Högsby socken i Kalmar län, att det fanns lika många skvaltkvarnar som det fanns logar och att de överallt låga i långa rader, där det fanns rinnande vatten, och att t. o. m. torparna hade var sin kvarn. 4 I Västerbotten tycks det ha förhållit sig på samma sätt att döma

222

Bil d 2. Den fo rsa nd e kvarnbäcken i Svalilt, Breared sn, Hall and.

Foto W. Wahlöö.

av landshövding ÖRNSKÖLDS berättelse från detta län 1765-68, där han egendomligt nog påstår att skvaltkvarnarnas talrikhet medverkade till skogsbristen. Även i Finland voro de långt ifrån ov.anliga, varpå SIRELIUS anför exempel. 5 Skvaltkvarnen kunde drivas av den minsta bäck, bara det fanns fall och blev därför en husbehovskvarn, som knappast saknades vid någon gård, där det fanns möjligheter att uppföra en sådan. 0 I somliga byar kunde kvarnarna ligga ett tiotal eller flera i rad vid bäcken, som flöt intill byn.

Detta gäller dock framför allt skogsbygder, där man i allmänhet hade bättre tillgång till forsande bäckar och till byggnadstimmer än på slätten. Men där dessa förutsättningar saknades eller förefunnos i mindre grad, kunde två eller flera gårdar, eller en by, ha en kvarn tillsammans och skiftas om vid malningen efter vissa överenskomna regler. Dylika kvarnlag

223

äro kända och beskrivna bl. a. från Svensk-Österbotten och från Dalarna, men de ha också förekommit i södra Sverige, även om de där voro mindre vanliga. Författaren lämnar här nedan exempel på ett sådant från Knäred. 7 I byn Brånalt i nämnda socken hade åborna i slutet av 1800talet gemensam kvarn, för vars användning hemmanstalet utgjorde grund. Ägaren av 1 / 4 mantal, »en fjäringsbonne», fick bruka kvarnen under ett dygn och den som ägde 1 / 8 dels mantal endast en dag eller en natt. Men detta gällde inte hela året, utan särskilt på hösten vid den första flod, som inträffade efter det att säden nyss blivit inbärgad, samt veckorna före jul, när man skulle mala till julbröd. Och någon gång även om våren.

Då gick kvarnen dygnet om och den som sist malt, skulle genast lämna kvarnnyckeln till den som var i tur. Det kallades att mala i skifte. I en annan Knäredsby, där två åboar med gemensamt fall hade sina kvarnar inrymda i samma hus, malde de var sin dag.

Man kunde även avhjälpa bristen på vattendrag, genom att uppföra fördämningar i ängar eller på andra lämpliga ställen för uppsamling av regnvatten. Även i bäckarna hade man ofta större eller mindre hålldammar för vattnet om vattenflödet icke var tillräckligt. Om flera kvarnar lågo i en rad kunde man ha en gemensam damm ovanför den översta kvarnen, då måste alla mala på en gång för att kunna ta nytta av vattnet. Flera kvarnar kunde även ligga till bredds i samma fors tvärs över bäcken.

Men även om skvaltkvarnen kunde mala ehuru det ej fanns mera vatten än som kunde rinna genom en stövel, som man sade i Örkelljunga i nordöstra Skåne, så behövdes det dock vatten ocli ju mer det fanns ju fortare och bättre gick det.

Många kvarnbäckar torkade nästan fullständigt ut under sommaren och vintern, och följaktligen kunde man endast mala vår och höst, då det i regel var flod. Vid andra kvarnar, som lågo så till, att annans mark skadades vid uppdämningen, fick man inte heller mala under sommaren, då det var i lag förbjudet att dämma upp vattnet. Då kvarnen sålunda 224

tidvis icke kunde brukas, fick man mala på förlag, när det fanns riktigt med vatten och då gick kvarrien både natt och dag. 8 Man malde med förkärlek om nätterna, även om man hade kvarnen helt för sig själv. I den förutnämnda byn Brånalt sades det, utan någon närmare motivering, att kvarnen gick bäst om nätterna. I Asarum i Blekinge trodde man, att vattnet då hade större tyngd och därför bättre drivkraft. Men troligen var det därför, att man då hade bäst om tid och inte försummade något annat arbete. Man behövde inte heller stanna i kvarnen hela natten, utan sedan den satts igång, gick man hem och lade sig några timmar, om inte vägen var för lång. Man hade nämligen noga reda på hur lång tid det tog att mala ett visst mått säd. JONAS STOLT berättar, att en skäppa räckte till mäld för natten. 0 Det gick dessutom mycket långsamt att mala, varom ett ordspråk från Degerfors i Västerbotten säger: »Strömkvarnen sprang fort men ränt lite» .10 Man brukade förövrigt härma skvaltkvarnens långsamma gång genom att sätta ihop ordstäv, som efterliknade de ljud den frambringade när den malde. NIKANDER anför ett exempel härpå från Nyland i Svensk-Österbotten. När det fanns litet vatten sade kvarnen »no-o räcker thetta, no-o räcker thetta», fanns det gott om vatten sade den, »thetta räcker, thetta räcker» .11 I en by i Breared socken i Halland hade man t. o. m. en hel ramsa om byns fyra kvarnar. En bagge sades ha drunknat i sjön ovanför dessa och då han flöt förbi dem i bäcken sade den första kvarnen »haugena väre, haugena väre» (sicken en bagge), nummer två i ordningen, »nu kommer han, nu kommer han», den tredje »ta fatt en, ta fatt en», och den fjärde kvarnen, som gick fortast sade, »de' surt, de' surt». Dylika ljudhärmande ordstäv och ramsor voro för övrigt, även i många andra fall, vanliga hos allmogen.

Den säd som maldes utgjordes av råg, korn, något havre och bovete samt blandsäd av olika slag. Vete förekom knap past i de riktiga skvaltkvarnsbygderna. Säden måste först torkas innan den kunde malas. I södra Sverige gällde detta 15

225

Bild 3 o. 4. Skvaltkvarn en går. Vattnet står i en kaskad kring d ri vhjul et, n är kvarnen är i gång.

Svalilt, Breared sn, Halland.

226

Bild 5. Skvaltkvarn i Veka, Breared sn, Halland. Foto W. Wahlöö.

Bild 6. Man påträffar ofta i skogsbygder lämningar av ga1nla skvaltkvarnar.

Veka, Brearecl sn, Halland.

227

främst havren, och denna kunde ändå inte malas om man hade refflade kvarnstenar. Om hösten torkades här även den nytröskade rågen, men i allmänhet ej sådan som fått ligga över vintern. I sydsverige försiggick torkningen vanligen i bakugnen, varav brödet ofta fick en bränd smak. Längre norr ut, exempel vis i Dalarna, använde man sig av särskilda tork.stugor. OLAVS MAGNUS omtalar på 1500-talet, att säden före malningen och fö1'e magasineringen soltorkades, utbredd på stora skynken eller segel. 12 Denna metod har även förekommit i senare tid bl. a. i Värmland.

0.rp säden var dåligt torr, kunde man lätt komma att »klena» kvarnstenarna, vilket innebar, att dessa överdrogos med en klibbig mjölmassa, som fyllde alla refflor och fördjupningar.

Då fick man extra arbete vid haclmingen av stenarna, och i den förut nä mnda byn Brånalt fick man dessutom till straff att ombesörja backningen själv. Annars brukade här fyra åboar åt gången h jälpas åt med detta arbete, vilket måste utföras var fjärde dag, den tid kvarnen ständigt var igång. I Älvdalen fick varje delägare i kvarnlaget själv hacka stenarna innan han skulle mala. Vid backningen måste den övre stenen lyftas upp och läggas på en för ändamålet avsedd bänk. Stenarna hackades med spetsiga järnhackor, kvarnhackor, som ofta måste vässas . Vid större kvarnar brukade man för detta ändamål ha en egen liten smedja, som låg nära kvarnen.

Kvarnarnas malningskapacitet var mycket olika b ~ roende dels på vattentillgången, dels på deras olika storlek och dels på stenarnas beskaffenhet o. s. v. STOLT uppgiver, som förut nämnts, att en skäppa säd räckte till för natten. Från SvenskÖsterbotten omtalar NIKANDER en skvalta, som. endast malde 4 kappar, omkr. 18,s 1., om dygnet.1 3 Som motsats härtill kan nämnas en kvarn i Breared i Halland, som kunde mala ända till 3 tunnor råg på 7 a 8 timmar, när det fanns tillräckligt med vatten och kvarnstenarna voro nyhackade. Det senare var en viktig förutsättning. Havre gick långsammare att mala än råg, .och därför lät man ofta, åtminstone i senare tid, mala denna på en större kvarn.

228

Bild 7. Kvarnrännan och »pådraget», stången varmed rännluckan öppnas.

Veka, Breared sn, Halland.

Bild 8. Rännluckan, med vilken vattnet till kvarnrännan avstänges, är ibland fästad i ändan av en hävstång. Veka, Breared sn, Halland.

229

Vid skvaltkvarnen fanns ibland en ålkista, vilken liksom kvarnen, kunde vara gemensam egendom. Den som var i tur att mala, hade då även rättighet att vittja denna. Höstfloden kallas också betecknande nog »ålafloen » på sina håll i södra Halland.

Skvaltkvarnarna ha i likhet med andra kvarnar under tidernas lopp ofta varit föremål för lagstiftarnas intresse, och just i vissa lagstadganden ha vi, som nämnts, de tidigaste beläggen för dessa kvarnars förekomst i Norden. De återfinnas i Skånelagen och samtida danska lagar och i fråga om svenska bl. a. i äldre Västgötalagen. 14 Bestämmelserna avse i de förra bl. a. förbud mot uppdämning av vatten under sommaren, så att därav annans mark och gröda kom till skada, och i Västgötalagen förbud att uppföra kvarnar så att de kunde skada annans egendom.

Längre fram i tiden sökte man vid flera tillfällen få bort de små husbehovskvarnarna eller få dem beskattade, då de ansågos vara till förfång för adelns och kronans skattelagda s. k. odalkvarnar dit man ville samla all mäld. Det lyckades emellertid aldrig att genomdriva detta i Sverige även om a 11varliga försök gjordes bl. a. under Johan III :s tid. I Danmark däremot, med undantag dock för Skåne och Halland, förbjöds användningen av skvaltkvarnar i början av nyare tiden.

I slutet av 1600- och början av 1700-talet tillsattes i vårt land kvarnkommisioner, vilka skulle göra grundliga undersökningar rörande kvarnarna i de olika länen och därvid bl. a. ta reda på om nyanlagda kvarnar kunde tänkas konkurera med äldre odalkvarnar. I så fall kunde de nämligen förbjudas.

Det var enligt kvarnrätten förbjudet att mala annans säd på sin skvaltkvarn. Men även detta förbud tycks ha varit mindre effektivt åtminstone i STOLTS hemtrakt, »ty där lånade grannarna ofta varandras kvarnnycklar och malde själva ».

Skvaltkvarnen hade olika namn i olika trakter. Namnet skvaltkvarn med dialektformerna skvalta, skvalpa, skvatta och svatta kommer av skvalta-skvalpa, som betyder stänka, skvätta och har sannolikt uppkommit därav, att vattnet stod 230

i en kaskad kring drivhjulet, när kvarnen var igång. Denna benämning användes även i Danmark, där det heter Skvatmolle. MEJBORG lämnar den förklaringen av namnet, som sedan vidhålles av ZANGENBERG, att det bara behövdes en »Skvätt» vatten för att driva den. 15 Ett annat namn var enfotakvarn eller fotkvarn, som har en något nordligare utbredning, och som tydligen syftar på den vertikala axeln med drivhjulet. Den senare avses även i det nordhalländska spåra kvarn. I Dalarna kallades den rätt och slätt kvarn och i Västerbotten strömkvarn och bäckkvarn. Den senare benämningen användes även i SvenskFinland. Båda de senare namnen ge en direkt hänvisning till skvaltkvarnens samhörighet med bäckar.

Den nu följande beskrivningen av skvaltkvarnens byggnad och konstruktion samt hur det tillgick vid malningen gäller sydhalländska kvarnar, där ej annat angives.

En skvaltkvarnsanläggning bestod av en fördämning, en ränna av trä, som ledde vattnet från denna, samt kvarnhuset med inredning.

Ett litet stycke ovanför kvarnen var bäcken avstängd genom en fördämning av sten, jord och trä och här fanns ofta en större eller mindre damm för uppsamling av vatten. Från denna ledde en brant stupande träränna, i äldre tid urholkad i en stock och benämnd ho, som förde vattnet mot kvarnhjulet. När rännan var gjord av bräder, var den merendels bruten en eller två gånger, samt avsmalnade högst betydligt mot spetsen. Den gick inte rakt mot hjulet utan mot dess ena sida och hade ofta en rundad inskärning vid mynningen så att den delvis omslöt hjulet, varigenom vattnet fick ett svepande sug. Rännan avstängdes vid dammen med en trälucka, ränn 1 u c kan, som kunde öppnas och stängas medelst en i en träklyka vilande hävstång, vilken ibland kunde räcka ända in i kvarnhuset.

Denna benämndes på sina håll t. ex. i Norra Åsbo hd i Skåne pådraget. Dessutom fanns det även en eller flera andra luckor i fördämningen, vilka hade till uppgift att uppdämma

231

och avstänga vattnet från den vanliga strömfåran. De benämndes flod 1 u c kor.

Kvarnhusen voro vanligen byggda i knuttimring eller skiftesverk i en våning och bestodo av en liten fyrkantig eller avlång byggnad med endast 2--4 meter lång sida. 10 Någon gång voro två kvarnar. med skilda ägare inrymda i samma hus, som då var avdelat med en mellanvägg. Takstolen var öppen och taket täckt med tak.ved eller torv, någon gång med halm eller spån.

Huset låg antingen över bäcken, eller sköt ut med ena ändan i denna och uppbars här av höga stenpelare i hörnen. Golvet bestod av plankor eller jord, som ibland var satt med stenar.

Vid ena gaveln stod en bänk av plankor med kvarnmekanismen, vilken vanligen var placerad på bänkens mitt. Anordningen upptog närmare en tredje-del av utrymmet. Vid ena långväggen kunde även finnas en sovbänk, för den som passade kvarnen under malningen, och vid den andra en bock.ställning, på vilken stenarna lades när de skulle hackas. Ibland fanns en öppen spis i ena hörnet närmast dörren.

Själva kvarnmekanismen bestod av de två kvarnstenarna, av vilka den övre, som roterade, benämndes löparen och den undre I i g g aren eller u n d er sten en. Stenarna voro ofta bandade med ett kraftigt järnband. Vanligen voro de tillverkade av sandsten eller kalksten, men även annan stenart förekom.

Storleken växlade högst betydligt. De voro ibland så små, att de närmast liknade handkvarnstenar, men storleken kunde också nå upp till 120 cm. i diameter, vilket är den största författaren påträffat.

Understenen vilade på två kraftiga ek.bjälkar, sten b j ä 1k ar n a . Båda stenarna hade i mitten ett uthugget runt hål, som var störst på löparen och där kallades ögat. När kvarnen stod stilla, vilade löparen på understenen, men under gång uppBild 9. Kvarnrännans nedre mynning omsluter delvis drivhjulet. Glimminge, Västra Karups Sil, Skåne. Foto Folkminnesarkivet, Lund.

Bild 10. Stockar till drivhjul. De i en eller två rader itappade skovelbladen äro här borta. Stocken överst till höger från Elmhult i Klläred sn.

De båda övriga från Breared Sil, Halland.

232

\\

bars den av en vertikal axel av trä eller järn, benämnd respektive spindel och långjärn, vilken stack upp genom hålet i understenen. 17 Detta var förövrigt tätat med en bussning, buss, av trä för att inte säden eller mjölet skulle rinna ner.

Löparen låg inte direkt på axeln utan på ett korsformat eller propellerliknande järnstycke, seglet, fästat på toppen av axeln och infällt i en fördjupning på löparens undersida . .:\ven när axeln var av trä hade den spetsar av järn i båda ändar, den nedre kallad g å n g j ä r n e t.

På axelns nedre del var det turbinliknande, horisontella drivhjulet fästat. Detta benämndes hjulet eller köl van och utgjordes av ett stycke av en rund ekstock, med runtom itappade, vanligen snedställda skovelblad av växlande antal, någon gång i två rader. 18 Ursprungligen voro dessa senare fästade direkt på träaxeln, vilket man ännu kan se på norska och färöiska kvarnar. Axelns nedre ända stödde i en järnbit, lampan, inhuggen i en horisontell stock, lätt e bron eller lätta n, som var fästad endast i den ena ändan och kunde röras i vertikal led. I stockens fria ända var en lodrätt stång, som merendels stack upp genom kvarnstensbänken och var försedd med en kort hävstång. Hela denna inrättning kallades l ätt ev er k e t .

Genom att placera träkilar under hävstången höjdes stocken och med den axeln och löparen, vilket kallades att l ätt a st ena r n a. Om man i stället sänkte löparen, benämndes detta att ty n g a st en ar n a. Över kvarnstenarna fanns en rund, mångkantig eller lådliknande överbyggnad av bräder, benämnd lövet eller stenk aret. Framtill på denna syntes i nedre kanten en liten öpp ning genom vilken mjölet rann ner i den på golvet stående m j ö 11 ådan. Överbyggnaden var öppen i mitten och på densamma stod ett trästativ med tratten, skruven, vari säden hälldes. Den rymde ofta ett bestämt mått säd t . ex. en eller två skäppor och var graderad på insidan med inskurna märken, så att man kunde se, hur mycket man hade malt. Under tratten var en trågliknande anordning benämnd skon eller skeppet, vilken reglerade matningen av säden . Detta skedde genom 234

Bild 11. På bänken står det rektangu lära stenkaret me<l skruven, till höger därom den korta häv stången till liitteverket.

Interiör från kvarn i Veka, Breared sn, Ha lland. In redningen tillhör nu Kulturen. K. M. 39313 .

Under kvarn Bil d 12. skruven hänger skon, vilken sättes i skakning med den vertikala pinne, som släpar ögat på löparen.

Veka, Breared sn, Halland.

att skon, som hängde fritt i tunna rep , sattes i skakning medelst en lodrät pinne, som släpade på löparen eller i ögat.rn Denna anordning kallades med ett betecknande namn s k a k ev er k e t eller risteverket. Genom att höja eller sänka den främre ändan av skon kunde man låta säden rinna saktare eller fortare.

Av$tåndet från gården till kvarnen var naturligtvis mycket olika. Ibland kunde kvarnen ligga alldeles vid knuten, men ofta var vägen dit både lång och besvärlig. Då var det ett drygt göra att såsom man förr brukade bära mälden i en säck, grenslad över axeln. Men man hade heller inte så mycket att mala på den tiden. Å ven i senare tid bar man mälden, när det var fråga om en mindre mängd säd, annars körde mari med sina oxar eller vad man hade för dragare.

När man kom till kvarnen för att mala, var det första man gjorde sedan man burit in säden att stänga flodluckorna. Fanns det hålldamm var det gjort redan tidigare så att vattnet skulle hinna samlas. Sedan skulle stenarna lättas. När även detta var klart, öppnades rännh1ckan och så började kvarnen att snurra. Nu brukade man på somliga ställen först 1 ägg a ring innan den riktiga malningen började. Detta bestod i att man nialde litet småråg eller n ågon slags frö , som skulle fylla ut tomrummet runt kring löparen. Härtill kunde lika gärna användas riktig säd, men det var för att spara på denna, eftersom ring m j ö 1 e t endast ansågs duga som foder till höns eller andra kreatur. Därefter tömdes första säcken i skruven. Säden började nu rinna med ett sakta stril över kanten på den skakande skon ner i ögat på löparen, som därvid snurrade något långsammare. Sedan dröjde det inte länge innan en tunn mjölstrimma började falla i mjöllådan. Då lät man litet av mjölet komma i handen för att känna efter om det hade den önskade grovleken. Var det för fint fick man lätta stenarna ytterligare genom att sätta ännu en träkil under lättan. I motsatt fall fick man tynga dem.

Sedan kvarnen kommit igång kunde mjölnaren ta sig en längre paus från malningen och ägna sig åt någon annan

236

sysselsättning om han så ville, ty kvarnen skötte sig själv till dess skruven blev tom. Kanske tog han sig en tupplur på britsen och då kunde det hända, att han så småningom väcktes a.v hustrun, som kom med kaffepannan och bjöd på kaffe.

Till detta brukade man baka_ e 11 - p y t t o r på härden i den lilla hörnspisen, en slags kakor betående av mjöl och vatten.

Om nätterna ville man inte gärna vara ensam i kvarnen, ty då var den tillhåll för mystiska väsen, som där drevo sitt spel. Därför brukade man ofta vara ett par i sällskap. Fanns det flera kvarnar i närheten som malde, samlades man i en av dessa och fördrev tiden med historier om äventyr, man upplevat under sina kvarnfärder.

När mälden var färdig östes mjölet upp i säckar med den lilla kortskaftade, nästan plana, mjölskoffan. För att kunna reda sig ensam med detta arbete, hade man en säckhållare, vanligen bestående av en klynnig eller rundböjd käpp, med vilken säckens mynning spändes ut.

Sedan skulle man sopa upp mjölet, som låg mellan stenarna och i lövet. Då måste man först taga bort skruven, skon och lövet och sedan resa löparen på kant mot väggen. Detta skedde med tillhjälp av korta hävstänger av trä och små trärullar, som man så nätt makade in mellan stenarna, till dess man kunde få tillräckligt tag med händerna. Sedan sopades mjölet ihop med en »fjäravinge» eller en liten kvast, varefter allt ställdes på sin plats. Det sista man gjorde innan man lämnade kvarnen, var att noga tillse att elden på härden var släckt.

I annat fall kunde det hända att kvarnP-n brann upp. Detta var förövrigt även risken med att lämna kvarnen utan tillsyn under malningen, då den lätt kunde gå varm och antändas, om den räk.ande gå tom.

Det finns väl knappast någon plats dit folktron förlagt så många sägner som till de gamla kvarnarna och som den så rikligt befolkat med sitt myller av övernaturliga väsen. »Ingen byggnad i de gamla byarna hade så dåligt rykte som just kvarnen, ty där höllo sig 'starka råd' och 'oknytt' av alla de slag», säger en västerbottnisk författare. Och det samma kan

237

Bild 13. Pinnen, som sätter skon i skakning, släpar här på löparens översida och synes m itt framför skruven. Elmhu lt, Knäred sn, Halland.

nog sägas om kvarnar över hela landet. I södra Sverige var det särskilt näcken eller bäckamannen, kvarnrå, tomtar och goenissar, som höllo till vid kvarnarna, men ibland även troll , skogssnuva och lycktegubbar.

Det är inte underligt, att folk ogärna ville vara ensamma nattetid på ett ställe, där de kunde råka ut för dylika väsen, vilka gjorde vad de kunde för att skrämma dem och ställa till förtret. Detta gjorde de vanligen genom att stanna kvarnen, hålla vattnet, öppna kvarndörren, släcka ljuset och liknande.

Men somliga av dem kunde även vara vänligt stämda och till exempel väcka en slumrande mjölnare, när kvarnen höll på att gå tom. Man kunde även blidka dem med offer.

Det var emellertid inte endast i och vid kvarnen, som övernaturliga väsen visade sig, utan även vid nattliga vandringar från och till densamma. I ett par halländska sägner, där mjölnaren på väg till kvarnen möter Oden, som är på jakt efter skogssnuvan, får man också en förklaring till varför de för238

sökte skrämma · bort människorna. Oden säger bl. a . till mannen: »Du skall inte gå om nätterna, för dan e din men natten e min».

För att skydda kvarnen och mälden mot onda väsen och makter, har man i ett flertal halländska skvaltkvarnar använt sig av femudda -korset, pentagrammet, som skars och ristades på eller över dörren eller på kvarnbänken vid stenkaret. Men någon tradition härom tycks numera ej leva kvar. Däremot berättas det från Breared, att när det nya mjölet kom hem från kvarnen och blivit upphällt i ett mjölkar, skulle man skriva ett 3-uddakors med fingret i mjölet för att skydda detta mot trolldom. Förövrigt förefaller det som om pentagrammet i dessa trakter varit ett speciellt skyddstecken för säd och mjöl, då det utom på kvarnar även finnes inskuret vid dörren till trösklogar och på sädesskoffor.

Enligt gammal tro och sed var det förbjudet att mala vissa högtider, såsom under julen och dymmelveckan. Då skulle visserligen allt arbete vila, men framför allt sådant som räknades till »kringgärning», såsom spinna, nysta, tröska och mala. Men man fick inte heller mala vissa märkesdagar, Lucia, Olsmässa, Tomasmässa m. fl. Särskilt farligt var det att mala Tomasmässenatten, ty då gick kvarnen sönder eller också stannades den av de väsen som höllo till där, eller t. o. m. av den helige Tomas själv. I Halland sade man, att Tomas den natten skulle mala sin julmäld. Möjligen innebar detta, att all malning före julen skulle vara avslutad till Tomasdagen den 21 december.

Men det fanns även andra tider att iakttaga vid malningen.

Ett över hela landet utbrett bruk var, att säden skulle malas, när månen var i nedan eller t. o. m. som man sade i Hammenhög i Skåne, i »mörkaste nedan», för att det inte skulle gå mask i mjölet. I denna landsända höll man också på att korn till gryn skulle malas i ny, av samma skäl.

Skvaltkvarnen försvann först från slättbygderna, där den väl heller aldrig förekommit så allmänt, och ersattes med väderkvarnar och hjulkvarnar. I skogsbygder och mera isolerade 239

Bild 14. Säden bäres in i kvarnen, dit den forslats med oxar.

Svalilt, Breared sn, Halland. Foto vV. vVahlöö.

trakter har den levat kvar ända till våra dagar, utan att dock nybyggnader företagits under de senaste 50 a 7 5 åren. Man kan här påträffa enstaka kvarnar, som fortfarande äro i bruk.

De användas dock företrädesvis, åtminstone i Sydsverige, för att gröpa säd till kreaturen. Ännu under världskriget och kristiden voro åtskilliga skvaltkvarnar igång. Under brödbristens dagar upplevde de t. o. m. en renässans på sina håll, då man, trots gällande krislagar, på dem malde så mycket säd som behövdes för självhushållet, utan allt för stor risk att bli ertappad.

Det enda av de nordiska länderna där skvaltkvarnen fullständigt har försvunnit är Danmark. I Svensk-Finland förhåller det sig nästan på samma sätt. NIKANDER omtalar, att han under 25 års forskningsresor inom detta område endast på Åland påträffat en skvaltkvarn, som fortfarande varit i brukbart skick.~ Möjligen användas dylika kvarnar ännu i pur0

240

Bild 15. Mjölnar en sänker skon för att säden skall rinna fortare n er ögat på löparen. SYa lilt, Breared sn, Halland.

finska bygder, varom författaren ej har sig något bekant. I Norge, där det på sina håll finns gott om gamla byggnader av alla slag, finnes även ett flertal gamla skvaltkvarnar bevarade, av vilka en del ännu äro i bruk. Några av kvarnarna datera sig till 1500-talet, men de flesta ha tillkommit under 1600- och 1700talen. Endast ett fåtal stamma från senare tid.

NOTER OCH KALLHÄNVISNINGAR.

I. !VIANINNEN, Die Sachkultur Estlands Il sid. 262. T artu 1933.

MoGENS CLEMENSEN, Bulhuse I sid. 172. Kobenhavn 1937.

3 ARENT BERNTSEN BERGEN, Danmarckis oc Norgis Fructbar Herlighed, Den anden bog sid. 22. Kiobenhaffn MDCL. 4 R. MEJBORG, Landsbyskomageren Jonas Stolts Optegnelser sid. 69.

Kjobenhavn 1890.

5 U. T. SmELIUS, Finlands folkliga kultur Il sid. 106. Manuskript uppl. övers. K. K. Mein ander 1933.

1

2

16

241

6

Fallhöjden har i allmänhet spelat en större roll än vattenmängden, men har växlat högst betydligt. Fall på 1, 1,5 och 2 m. höjd och mera ha förekommit.

7 Om kvarnlag se: GABRIEL NrKANDER, Kvarnrotar och såglag i Svensk-österbotten. Svenska Kulturbilder XI sid. 159 ff. Stockholm 1932. JOHN GRANLUND, Familj och gård, Gruddbo på Sollerön sid. 94 ff.

Stockholm 1938. LARS LEVANDER, Livet i en Älvdalsby sid 10. Stoc~holm 1914.

8 Under de tider man inte kunde mala på skvaltkvarnen fick man ibland ta till handkvarnen eller gå till en annan kvarn. Men fick man malvatten någon gång på sommaren, efter en större regnskur, gällde det att passa på att mala ))antingen man hade tid eller ej)).

9 Byskomakaren Jonas Stolts minnen, Kalmar Läns FornminnesFörenings Meddelanden XXII 1935 sid. 61. Kalmar 1935.

10 INGRID PETTERESON, Kvarnen i Degerfors socken. Västerbotten 1934 sid. 35. Umeå 1934.

11 NIKANDER, a. a. sid. 165.

12 Or.Aus MAGNUS, Historia om de nordiska folken 3 sid. 49. Uppsala & Stockholm 1916.

13 NIKANDER, a. a. sid. 165. På samma ställe omtalas en annan kvarn, som kunde mala 9 kappar råg (50 1.) på en natt.

14 De danska lagarna utgöras av Valdemar Sejr's Jydske lov och Erik Klippings Själandske lov.

15 MEJBORG, a. a. sid. 138. H. ZANGENBERG, Skvatmollen fra Snrnaland, Frilandsmuseet ved Lyngby sid. 65. Köbenhavn 1933.

16 I ett syneinstrument från 1778 rörande en kvarn i Ekornahult, Knäred sn, beskrives kvarnhuset ha två våningar. Men detta var en större kvarn med en skvaltkvarn i bottenvåningen och en hjulkvarn i första våningen. ALBERT SANDKLEF, Om halländska kvarnar, Vår bygd 1936 sid. 32. Halmstad 1936.

17 I nordöstra Skåne och angränsande del av Småland kan man påträffa någon enstaka skvaltkvarn som i senare tid (?) försetts med utväxling. Denna består av ett kugghjul av gjutjärn, som sitter på den ursprungliga kvarnaxeln och verkar på en trälla på den nya axel, varmed löparen blivit försedd. Kvarnstenarna äro då placerade i ena hörnet av huset.

18 Författaren har, i sydsvenska kvarnar, påträffat drivhjul med 8, 12, 14 och 16 skovelblad. Från Mo hd i Småland berättas om drivhjul med endast 4 eller 6 dylika blad. - När bladen sitta i två rader, äro de likväl fästade intill varandra utan mellanrum. Nedre radens blad äro smalare och bilda en trubbig vinkel med de övre.

Detta tydligen för att bättre kunna utnyttja vattnets tryck.

19 Att pinnen, som sätter skon i skakning, släpar i ögat på löpa-

242

ren, tycks vara eget för halländska skvaltkvarnar. Annars brukar den alltid släpa på löparens översida. Möjligen utgör denna detalj en efterbildning från hjulkvarnarna, där skakpinnen är placerad på förstnämnda sätt. I sin Wästgötha och Bohusländska Resa, från 1746, famnar PEHR KALM sid. 5 en noggrann beskrivning på en dylik skakinrättning i en hjulkvarn vid Nykvarn i Säveström.

På färöiska skvaltkvarnar sitter den rännformade skon fast vid skruven, och här är det hela skruven som skakar medels en lodrät pinne, som släpar på löparens översida. Skakningen kan här förstärkas genom ett par stenar, vilka hänga fritt i ett snöre, fästat vid kanten av skruven.

2o NrKANDER, a. a. sid. 164.

Förutom nämnda arbeten hänvisas till följande: DANIEL BRuuN, Fortidsminder og Nutidshjem paa Island . Kobenhavn MCMXXVIII. -, Fra de F:ocroske bygder. Kobenhavn 1929.

NrLs KEYLAND, Svensk allmo gekost I. Stockholm 1919.

Norske bygder, I. Setesdalen. Kristiania 1921.

AAGE RoussELL, Norse building customs in the Scottish isles. Copen ha gen, London 1934.

Lunds Universitets Folkminnesarkiv. Uppteckningar från olika delar av södra Sverige.

Bild 16. Man ristade pentagram på kvarndörren för att skydda kvarnen (och mälden) mot onda makter. Svalilt, Breared sn, Halland.

243

REDOGÖRELSE FÖR KULTURHISTORISKA FÖRENINGENS FÖR SÖDRA SVERIGE VERKSAMHET 1937-1938

A.

KUL TUHHISTORISKA FÖRENINGENS LEDAMÖTER. STYRELSE OCH REVISORER.

K

ulturhistoriska föreningen å tnjuter alltjämt förmånen att såsom sin beskyddare få räkna HANS MAJ :T KONUNG GUSTAV V.

Hedersledamöter: H . K. H . Kronprinsen.

Friherre Nils D jurklou, Malmö. tFriherre Claes Kurck , Lund.

Generaldirektör Ole Olsen, Hellerup.

Direktör Falk Simon, Göteborg. tBankdirektör C. E . Svensson, Göteborg. f. Landstingsman Johan Thygesen, Lund.

Konsul W. Westrup, Rydsgård.

Ständiga ledamöter på grund av särskilda förtjänster: Professor J. G. Andersson, Stockholm.

Disponent H . Dunker, Hälsingborg. f. Generalkonsul . Jean Jahnsson, Stockholm. f. Museiintendenten G. J :son Kar lin, Lund.

Hovintendent John Kroon, Malmö.

Konstnär Bruno Liljefors, Stockholm.

Kammarherre H. G. Toll, Stockholm. tBankdirektör Knut Wallenberg, Stockholm.

244

e. o. · Hovrättsnotarie Th. Westerström, Lund.

Fru G. Juel-vVestrup, Rydsgård.

Direktör Th. Winborg , Stockholm.

Ständiga ledamöter uppgingo per den 31 december till 301 och årsbetalande till 5,77 5. De årsbetalande ledamöterna fördelade sig på följande sätt: Malmö .............

Lund .. ... .. ... . ....

Hälsingborg Kristianstad Landskrona ..... . ...

Ystad .. .. ..... . .....

Trelleborg ..... . ..... Ängelholm

. 1082 . 713 373 . . .

255 154 123 105 74

Höganäs ..... ... ... .

45 Eslöv ......... . ... . .

44 Simrishamn . ... .... . .

36 Hässleholm ......... .

35 Skanör-Falsterbo 9 Skå nes landsbygd . . . . 2235 Utanför Skåne ....... . 49::!

Föreningen avhöll ordinarie årsmöte elen 31 maj. Till styrelseledamöter intill årsmötet 1940 valdes därvid teol. d :r 0.

Lewan, greve Stig Thott och intendenten Sven T . Kjellberg.

Såsom ledamot i styrelsen intill årsmötet 1938 valdes efter rytlmästare Louis Hedberg fabrikören vValfrid Nordström och såsom styrelsesuppleant intill å rsmötena 1938, 1939 och 1940 respektive disponenten J. A. S. Timberg, hovintendenten John Kroon och direktören Hjalmar \Vennerth. Styrelsen har under året utgjorts av hrr landshövding Johan Nilsson, ordförande och Kungl. Maj:ts ombud, professor Lauritz vVeibull, vice ordförande, konservator Hans Erlandsson intill 1 / 1 och därefter folkskollärare Johannes Johansson, staden Lunds ombud, konsul Gunnar Faxe, intendenten Sven T. Kjellberg , teol. d :r 0.

Lewan, redaktör Johan Nilsson, fabrikör \'Talfrid Nordström, friherre I-I. H. von Schwerin, greve Stig Thott och advokat Bertil Wickman med målaremästaren M. Mattsson, staden Lunds ombud, disponenten J. A. S. Timberg och direktör Hjalmar \Ven nerth såsom suppleanter.

Till föreningens revisorer omvaldes bankdirektör G. Geijer och hovrättsnotarie Th. Westerström samt till suppleant doktor

245

N. Brinke. I stället för disponenten J. A. S. Timberg, som blivit vald till styrelsesuppleant, valdes till revisorsuppleant direktör Bror W. Olofsson. Såsom Kungl. Maj:ts revisor har utsetts stadskamrer Anton Bengtsson och såsom staden Lunds revisor bankdirektör A. J. Ingemanson. Till revisorer av den Fahlbeckska kulturfonden omvaldes doktor G. J :son Kar lin och efter häradshövding 0. Heyden, som avlidit, borgmästare P. Gams torp.

Styrelsen har sammanträtt den 3 1 / 5 , 20 / 8 och 1 8 / 12 • Det av styrelsen tillsatta arbetsutskottet, bestående av hrr \Veibull, ordförande, Kjellberg, sekreterare, Nordström, von Schwerin och \Vickman, har sammanträtt 10/ 12, 12/ 2, 12/ 4, 2 /6.

Föreningens revisorer ha sammanträtt under april och maj.

Siffergranskningen har utförts av assistenten B. Rasmusson.

Vid årsmötet erinrade ordföranden i ett anförande om fyra framstående medlemmar av Kulturhistoriska föreningen, vilka under året avgått med döden, nämligen föreningens hedersledamot, professorskan Lilly Quennerstedt, som själv och jämte sin make, professor August Quennerstedt, varit en betydande donator till Kulturen; hedersledamoten, direktören Axel Andersson, ledamot av ·styrelsen 1912- 1936, arbetsutskottets ordförande 1934- 1936, stor donator, särskilt till Östarp; ryttmästare Louis Hedberg, Bjärsjölagård, ledamot av styrelsen sedan 1930 och av arbetsutskottet 1934- 1937, vapensamlare, befrämjare av Kulturen samt v. häradshövding 0. Heyden, styrelseledamot 1929-1933, revisor av Kulturfonden, en av Kulturens pålitliga vänner. I djup tacksamhet lyste ordföranden frid över deras minne.

B.

FÖRENINGENS EKONOMI.

Statsanslaget har under året utgått med 27 .000: - kronor · sedan riksdagen beviljat en förhöjning däruti av 2.000: - kronor. Styrelsen har i likhet med föregående år gjort en framställning till Kungl. Maj:t att statsanslaget måtte utgå med 30.000: kronor, men erhållit avslag härpå.

246

Staden Lunds . anslag har utgått med samma belopp som tidigare, 8.000: - kronor. Även på denna punkt har styrelsen sökt en förhöjning utan resultat. Malmöhus läns landsting har beviljat samma anslag som föregående år, 3.500: - kronor.

Sparbanken i Lund har givit föreningen ett anslag av 12.000: - kronor till upprätthållande av verksamheten, varav 2.000: - kronor få disponeras till inköp för samlingarna, och Sparbanken för Lunds stad och kringliggande land har understött föreningen med sin sedvanliga gåva av 2.000: - kronor.

Kungl. Maj:t har beviljat föreningen sedvanlig lotteritilldelning med 55.000: - kronor till förräntning och amortering av föreningens låneskuld, vilken efter denna amortering belöper sig på 217.500:--, kronor.

Svenska Sockerfabriks Aktiebolaget har givit föreningen en gåva av 3.000: - kronor, vilken summa påförts dispositionsfonden.

Styrelsen frambär sitt vördnadsfulla tack för dessa anslag och gåvor från det allmännas och enskildas sida, varigenom föreningens bekymmersamma ekonomiska belägenhet blivit i väsentlig grad lättad och föreningens samlingar berikade.

Medlemsvärvningen, som bedrivits i samma omfattning som föregående år, har under 1937 medfört en ökning av års betalande medlemmar från 4.874 till 5.775 och en summa av inbetalda årsavgifter på 29.912: 50 kronor. Årsboken har tryckts i en upplaga av 6.500 exemplar och tillställts medlemmarna.

Styrelsen frambär ett vördsamt tack till Årsbokens författare, som kostnadsfritt ställt sina artiklar till föreningens förfogande , samt till Årsbokens annonsörer, som genom sin frikostighet underlättat bokens utgivande. »En bok om Skåne», utgiven till förmån för Kulturen av hovintendenten John Kroon och under redaktion av förste bibliotekarien Gunnar Carlquist, har utkommit med del Il, varmed verket avslutats. Försäljningen av verket pågår och torde vara avslutad under 1938. Behållningen kommer att tillföras Kulturen under namn av »Skånefonden».

Brandförsäkringarna ha blivit reviderade och upptaga nu 247

för byggnaderna ett belopp av 641.000: - kronor samt för samlingar, inventarier, arkiv och bibliotek 1.888.000: - kronor.

Föreningen har tecknat en ansvarighetsförsäkran för fastigheterna i Lund och Gammelgården på Östarp.

UTDRAG UR KULTURENS RÄKENSKAPER FÖR AR 1937.

I n g d en d e B a lans.

Sk u I de r: Lån hos Sparbanken i Lund 235.500: 289.500:Sk.Brandförsäkringsinrättn.

5·!.000: donationsfond ..................... .

20.000: 3.000: Innestående anslag t. utgiv. av Sk. T extilkonst ..

Diverse skulder . .... .. . . .................... .

7.487: 89 319.987: 89 Kapitalkon to: Kapitalbehållning .. .. . ....... .. . . . . . .. ... .. . .... .

2.278.106: 32 Kronor 2.598.094: 21 D o n a t i o n s f o n d e r n a s k a p i t a 1 b e h å 11 n i n g.

Thomanderska fonden ......... . . . .. .. .. . ... .

Anna Karlins premiefond .... . . . . ... ... . . . . . .

Ole Olsens keramiske Legat ....... .. ..... . .. .

Beate och Sven Bengtssons fond ..... ........ .

Bosebo kyrkokassa ....... . ................. .

Sk. Brandförsäkringsinrättningens och Sk. Städernas Brandstodsförenings fond .... . ... .

Kulturhistoriska Museets jubelfond ...... . . .. . .

Kulturens dispositionsfond .. ....... . ........ .

11.506: 55 1.064: 67 27.148:70 21.229: 19 401:42 10.465 : 74 9.382: 46 2.159: 04

83.357: 77

Kronor

83.357: 77

Tillgångar: Fastigheter: Kulturen . . . .. . ........ . ........ . 653.000: Östarp .. ... .... . ..... .. .. . .... . .

35.100: 688.100: Samlingarna ....... . .. .. . ...... . .. . .. . .... . .. .......... . 1. 765.524: 06 Bibliotek och arkiv .. . . . .. . .. .... . .. . . . ... . .. .. ..... . ... .

42.493: 18 Inventarier .......... . . . ... .. . . .. . . ... ..... . . ... . ....... .

80.582:Diverse varor 10.756: 80

248

Trycksaker Innestående i banker .......... . ... . .. . .......... . ... .. . å postgiro . .. . .... . .... . . . .. ...... .. . ... . . . .

Leva nde inventarier å Östarp . . . . . .............. . . .. . . .. .

Diverse fordringar . . . ..... . .... . ... . . . ....... . . ..... . . .. .

Kassa . ... . ..... . .......... . . . . ......... . .... . ......... .

2.430: 35 354:03 649: 86 4.780:2.100: 51 323:42

Kronor 2.598.094: 21

Don a tions fonder under s ty r c l sen s för va 1 t ni n g: Thomanderska fondens medel , innestående i Sparbanken i Lund 5.506: 55 100 a ktier i Sv. Sockerfabriksaktiebolage t a kr. 60: . .. .. . ... .

6.000 : Anna Karlins premiefond, innestående i Sparbanken i Lund .. .. .. .. ......... . . . .. ... .

Olc Olsens keramiske Legats medel, inn es t. i Sparbanken i Lund . .

7.1 48: 70 Utlånat till föreningen . . . . . . . . . . . .

20.000: Bea le och Sven Bengtssons fonds m ed el, innest. i Sparbanken i Lund .... . .............. .

Bosebo k y rkokassas medel, innestående ' Sparbanken i Lund ....... . ......... . .... .. . .

Sk. Brandförsäkringsinrättningens och Skånska Städernas Brandstodsförenings donationsfonds medel, innestående i Sparba nken i Lund ........... . ..... . ...... ... . · · · · · · Kulturhistoriska museets jubelfonds medel, innestående i Sparbanken i Lund ..... . ... .. .

Kulturens dispositionsfonds med el, inn es tåe nd e i Spa rbanken i Lund .... . ........ . .... .

V ins~

11.506: 55 1.064:67

27.148: 70 21.229 : 1!l 401 : 42

10.465: 74 9.382: 46 2.159: 04

83.357: 77

Kronor

83.357: 77

och F6rl u stko nto. l l l gifter:

Löner och a rvoden ..... . .. .. . .. .

Expenser å t intendenten . . ... . . .

Hyresersättning åt intendenten . . .

Reparationer och underhåll av fastigh e terna

(57. 560: -) ( 2.500: -) ( 2.500: - )

56.771: 97 2.500: 2.500:-

( 9.000: - )

8.743: 36

249

Skatter, riks- och brandförsäkringsavgifter 3.244: 77 ( 3.300: -) Belysning, vatten, värme och renhållning ................... . ( 6.500:-) 7.433: 57 Resor, frakter, porto, telefon ... . ( 2.000:-) 1.972: 37 i\nnonser, tryck, skrivmaterial ... . ( 2.500:-) 2.122: 06 Trädgårdens underhall ......... . ( 500:-) 445: 71 Utställningar och attraktioner ... . ( 500:-) 357:85 Material för konserveringsanstalten ( 1.200 : -) 1.406: 13 Oförutsedda utgifter ........... . ( 2.340: -) 2.298: 22 Utgifter för Ös tarp ......... .. . . . ( 1.500: -) 4.835 : 58 Utgifter för årsbok och medlems värvning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . ( 7.000 : -) 18.526: 43 Utgifter för fotografering . . . . . . . . ( 1.000: -) 2.101: 65 Räntor ... . .. . ... .. . . ..................... .

9.758: 15 Kapitalkonto ......... . . ............... .. ......... . .... . .

125.017: 82 57.972: 17

Kronor

182.989: 99

Inkomster: Årsanslag (51.800: -) Anslag från Penningelotteriet ..... . ......... .

Inträdesavgifter . . . . . . . . . . . . . . . . ( 9.000: -) Medlemsavgifter . . . . . . . . . . . . . . . . (20.000 : -) Hyror och naturaförmåner . . . . . . ( 4.600: -) Försäl jning av trycksaker . . . . . . . . ( 500 : -) Räntor och utdelning å brandbrev ( 500: -) Räntor å donalionsfonder . . . . . . . . ( 8.000: -) Inkomst av Östarp . . . . . . . . . . . . . . ( 5.000: -) Diverse inkomster, å terburna porton m. m. . . . . . . . . . . . . . . . . . . ( 1.000: -) Inkomst av konserveringsanstalten och vävskolan . . . . . . . . . . . . . . ( 1.500: -) Inkomst genom försäljning av årsboken samt för annonser . . . . ( 2.000: -) Inkomst genom försäljning av textilier ... . ... .

Kontanta bidrag ...... .. .... . ... ........ . .. .

Rabatt å räkning för 1936 ............. .... .

250

52.500: 55 .000: 9.536:29.912: 50 4.8!0:827: 25 579: 62 8.047: 75 5.000: 1.445: 75 1.517: 57 2.958: 55 2.749:8.035: 41: -

182.989: 99

Kronor

182.989: 99

Utgående B a Ians.

T i 11 gångar: Fastigheter : Kulturen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 653.000: Östarp . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

35.100: 688.100: Samlingarna: vid årets början . ... ... . .... . ... 1.765.524: 06 inköpta . ... .... ... . . '. . . . . . . . . . .

5.578: 80 gåvor . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

2.181: - 1.773.283: 86 Bibliotek och arkiv . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

40.113: 50 Inventarier ..... . . .. . . .. .. .. . .... .. .... . ............. . .. .

72.524: Diverse varor ... .. ........ ..... . .. . ..... .. ... . .... ...... .

7.053: 80 Trycksaker ........................... . .. . ... .. .. . . .. .. . .

2.092: 95 Innestående i banker .. .. .......... . .... .. ...... . . . . . . .. .

347: 74 å postgiro ...... ... . . ... . . . . .. .... . .... ... . .

145: 25 Levande inventarier å Östarp .. ...... . .. . ..... ... . . .... . .

4.780 : Diverse fordringar ......... . . ....... . .. .. ... .. . ...... . . .

2.703: 2:-l Kassabehållning . . . ... .... . . . ... . ... ... . . . ... .. .. . .. ... . .

211: 39 Kronor 2.591.355: 72

Donations f o nd c r under styr e 1 sen s för va It ni n g : Thomanderska fondens m edel , innestående i Sparbanken i Lund . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

5.644: 74 100 aktier i Svenska Sockerfabriksaktiebol aget a 60: - .... .. .. . . . ... .... .. . ..... . . . .. .

6.000: Anna Karlins premiefonds medel, innestående i Sparbanken i Lund . . . . ... .. . .... . . .... .. .. . .. . .... . .

Ole Olsens keramiske Legats medel, innestående i Sparbanken i Lund ... ... .. ........ . .. .

7.451: 73 Utl ånt till förening en .. . ................ . ... .

20.000 : Beate och Sven Bengtssons donationsfonds medel, innestående i Sparba nken i Lund .... . ....... .. . . .. .. ... . ... .... .

Bosebo kyrkokassas medel, innestående i Sparbanken i Lund Skånska Brandförs äkringsinrättningens och Skånska Städernas Brandstodsförenings dona lionsmedel, innestående i Sparbanken i Lund ......... ... ....... . .... .... ... . . .

Kulturhistoriska museets jubelfonds m edel , innestående i Sparbanken i Lund ..... . : .... .. .. . ........ . ............ .

Kulturens dispositionsfonds medel, innestående i 5.596: 89 Sparbanken i Lund 3.200: Utlånt till föreningen Kronor

11.644: 74 1.071:5:1

27.451: 73 21.258: 84 434:60

10.478: 92 9.441: 64

8.796: 89 90.578: 89

251

Skulder: 190.500: Lån hos Sparbanken i Lund 244.500 : Sk. Brandförsäkr.inr. . . ..

54.000: Ole Olsens keram. Legat ...... .. .. . .

20.000 : Tillfällig t lån av Kulturens disp .fond ...... . .. . :3.200: 3.000: Innest. ans!. t. u tgiv. av Sk. Textilkonst 3.328: 32 Diverse skulder: omkostnader . ... . . upplupen ränta . .. . ! .923: 9c1 275.623: 941.595: 62 J{apitalkonto: Kapitalbehållning . . . . ... . .. . . . .... .. ......... . . . .... . 2.315.731: 78 Kronor 2.591.355: 72 Donations fonde rna s kap i ta 1behå11 ni n g: Thomanderska fonden .. . . . .... . .... ... . ..... .. . . . ... .. .. .

Anna Karlins premiefond .. ....... .. .... . ... .. ...... ... . .

Ole Olsens keramiske Legat . .. ... . .... . . . . . . . .. ... .. . . .. .

Beate och Sven Bengtssons fond .. . . ...... . .. ............ .

Bosebo kyrkokassa . . .. . ... . . .... . .. . ......... . ......... .

Skånska Brandförsäkringsinrättningens och Skånska Städer nas Brandstodsfö r enings fond ........... . .... ...... . .

Kulturhistoriska museets jubelfond . . . . . .. .. . . . .. ... . ..... .

Kulturens dispositionsfond

11.644: 74 1.071: 53 27.451:73 21.258: 8! !34:60

Kronor

90.578: 89

Bibliotek och arkiv ... .. ...... . . . ...... ... . . . ... .... .

Inventarier Textillagret Trycksaker

!.249: 31 8.058: 3.703: 337:40

Kronor

16.347: 71

10.478: 92 9.441: 64 8.796: 89

Nedskrivningar ha gjorts med följande belopp:

Lund den 28 mars 1938.

A. Nilsson.

2ö2

R e v i s i o n s b e r ä t t e I s e.

Undertecknade, utsedda att granska Kulturhistoriska Föreningens för Södra Sverige räkenskaper och förvaltning för år 1937, få efter fullgjort uppdrag avgiva följande revisionsberättelse: Styrelsens protokoll samt Föreningens räkenskaper och andra handlingar hava av oss genomgåtts. Ävenledes hava vi granskat museets nyförvärv under året samt funnit desamma vederbörligen inordnade i samlingarna.

De under år 1935 igångsatta och under år 1936 ävenled es bedrivna reparationsarbetena hava j ämväl fortsatt under år 1937 . Något förbättringsarbete för avlägsnandet av fukten i Lindforsska gård en har emellertid ännu ej igångsatts, men to rde ej böra uppskjutas alltför länge, då stor risk förefinnes, att såväl byggnaden som däri förvarad e samlingar i annat fall komma att lida avsevärd skada.

Räkenskaperna, vilka till siffran granskats a v därtill utsedd person, hava av oss befunnits riktigt förda och fullständigt verificerade.

Förestående tablå överensstämmer med räkenskaperna.

Föreningens byggnader och samlingar äro enligt vårt förmenande på betryggande sätt försäkrade mot brandskada.

Vi tillåta oss föres lå, att en partiell inbrottsförsäkring å belopp som Styrelsen finn er lämplig tages att gälla för silversamlingarna i Herrehuset, intill dess nödiga skyddsåtgärder till förekommande av inbrott vidtagits.

Kassan är av oss uppräknad och befunnen riktig.

Under revisionsarbetet hava vi konstaterat, att museets skötsel är den bästa möjliga för de anslag, som stå ledningen till buds. Ett värdefullt arbete har också nedlagts för ytterligare anskaffning av nya medlemmar i syfte att därigenom väsentligen förbättra Föreningens ekonomi, vilket arbete också krönts m ed framgång, som synes av redo görelsen för Fö1'eningens verksamhet.

Då i övrigt anledning till anmärkning icke förekommit , tillstyrka vi ansvarsfrihet för styrelsen för den tid revision en omfattar.

Lund den 31 maj 1938.

Tliure Westerström .

Gustaf Geijer.

Utsedda av Kulturhistoriska före11i11gen.

Anton Bengtsson.

Utsedd av Kungl. Maj:t

A. J. Ingemanson.

U lsedd av Lunds stadsfulln1äktjge.

253

C.

TJÄNSTEPERSONAL OCH VERKSAMHET.

Intendent: Amanuenser:

fil. lie. Sven T. Kjellberg. fil. d:r vVilliam Karlson och fil. d:r Ragnar Blomqvist. e. o. Amanuenser: fil. stud. C. -A. Althin, fil. stud. C. G. Lekholm och fil. kand. Harald Nilsson. f. postmästare A. Nilsson.

Skattmästare: fröken Anna Andersson.

Kanslibiträde: herr Anders Gräns och fröken Anna Karlsson.

Konservatorer: herr Wilhelm Jönsson.

Rustmästare: herr 0. G. Klinkert.

Vaktmästare: Dessutom har på konserveringsanstalten tjänstgjort tre biträden, för reparationer och handräckningsarbeten samt nattvakt tre man samt för vakthållning fyra till sex vaktflickor.

Provtjänstgöring har utförts av amanuensen Gunnar Ho broh under tiden 1 / 3- 15/ 5 • Fröken Elga J eppson har varit anställd sedan 11 I10 med speciellt uppdrag att montera samlingen av allmogedräkter.

På kansliet har notarie E. Jonasson under delar av året varit sysselsatt för medlemsvärvningens räkning. Överstelöjtnant F. Rudolf Antoni har lett upptagningen av filmen över museet samt biträtt vid uppgörandet av planerna för en ev. tillbyggnad av museet.

Det inre museiarbetet. Under tiden 19-27 juni arrangerade Kulturen i samarbete med Sydsvenska Dagbladet Snällposten en lantbrukshistorisk utställning kallad »Bonde och bygd» i Malmö Healskola. Tidpunkten var vald med tanke på de samtidigt pågående jordbrukardagarna i Malmö. Utställningen hade för Kulturens del tvenne syftemål: att vara en reklam för museet samt att bereda dess tjänstemän tillfälle att, låt vara under starkt begränsad tid, få syssla med bearbetning av museets lantbrukshistoriska material. Båda dessa mål vunnos i det utställningen blev en publikframgång och materialet av modeller, kartor och avbildningar ett värdefullt och instruk254

Den nymonterade utställningen

Allmogehallen.

255

tivt tillskott till samlingarna. En rikt illustrerad vägledning till utställningen utarbetades.

En annan utställning, som ådrog sig ett starkt publikintresse, var visningen av den s. k. Loheskatten från Lilla Ny gatan i Stockholm. Denna utställdes under tiden 18 april-2 maj i Vita husets vapensal. Den ryktbara silverskatten visade sig äga en m ycket stark dragningskraft och besökare från när och fjärran strömmade till för att taga den i betraktande. Besökarna genomgingo därvid också museets samlingar, varigenom skatten bidrog till att göra Kulturen mera känd. Besöks siffran under de femton dagarna uppgick till 7 .006 personer och utställningen lämnade därför ett välbehövligt netto i föreningens kassa. Av föreningens medlemmar, som äga fritt tillträde till museet, drogo 763 fördel av sitt medlemskort, vilket antecknas med glädje.

Samlingarna i Allmogehallen ha i hela undervåningen blivit nyuppställda och ett försök blivit gjort inom den alltför trånga ramen till en systematisk framställning av den sydsvenska allmogens arbetsliv. Bristen på tillräckliga lokaler och magasinsutrymmen ha därvid tyvärr visat sig utgöra ett mycket starkt hinder. Tre av rummen omfatta nu avdelningar för jakt och fiske, jordbruk och boskapsskötsel. De för utställningen »Bonde och bygd » framställda modellerna av byar, gårdstyper och kvarnar ha blivit inpassade i samlingarna. En del fältarbeten till komplettering av föremålsbeståndet ha företagits och universitetets folkminnessamlingar ha genomgåtts till dokumenterande av materialet. Samtidigt ha även allmogeinteriörerna i hallens övervåning delvis blivit justerade och den elektriska belysningen omlagts.

Möbleringen i V. Vrams prästgård har blivit översedd, var vid som rättesnöre valts befintliga bouppteckningar från prästgården. I Blekingstugans härbre har efter rn:odell av en i Nordiska museet befintlig tvillingsäng från Jämshögs socken uppsatts en kopia därav.

Den stora samlingen av skånska allmogedräkter har blivit inventerad och en stor del av dräkterna ha uppmonterats på 256

för varje dräkt individuellt utformade dockor. Arbetet härmed pågår och kommer att medföra en ombyggnad av dräktavdelningens montrer.

Under eftersommaren upptogs en film från museet i Lund och Gammelgården på Östarp avsedd att användas som reklam.

Filmen har med stor frikosLighet. ställts till föreningens förfogande av direktör J. E. Kock, Malmö, för vilken storartade gåva styrelsen frambär ett vördsamt tack. I filmen visas exteriörer och interiörer av museet samt bilder av konserverings- och monteringsarbeten avsedda att ge lekmannen en föreställning om museets arbetsmetoder.

Kulturen har också på andra områden tagit filmen i sin tjänst. Med smalfilm ha sålunda alla faserna vid arbetet i den gamla kända Elfstrandska krukmakareverkstaden blivit upptagna. En annan mycket intressant film är upptagen i Breared i Halland och visar huru man i gamla dagar malde spannmål på skvaltkvarn. Filmen har sitt stora värde, då detta malningssätt sedan länge är bortlagt i Sydsverige och endast ett fåtal kvarnar nu äro bevarade och ännu färre i ett sådant skick att de gå att mala på.

Kulturens Lundaundersökningar ha fullföljts p å samma sätt som föregående år. De äldre hus i staden, som under arbetsåret rivits, ha först blivit uppmätta och .fotograferade. Avbildningarna ha blivit utförda med särskild noggrannhet i avsikt att bildmaterialet skall komma att ligga till grund för modellbyggnader. I framtiden då utrymmen finnas tillgängliga för upp ställningen av de lundahistoriska samlin~arna, skall även den nu försvinnande stadsbilden i modeller av typiska hus och gårdar få sin framställning. Ett flertal grävningsplatser ha övervakats och därvid anträffade bebyggelselämningar ha undersökts och lösa fynd tillvaratagits, (se under D). Framförallt ha grundgrävningarna å kvarteret Paradis n:r 43, kvar teret Murgrönan n:r 8 och kvarteret Glambeck n:r 2 och 5 varit givande.

17

257

D.

SAMLINGAR, BIBLIOTEK OCH ARKIV.

Samlingarna ha ökats med 532 nummer, varav 284 äro förvärvade genom gåvor och deposition. Accessionen omfattar n:ris 38.654-39.285.

Inom a 11 mo ge avd e 1 ni n gen märkes främst en samling möbler och föremål, som tillhört inredningen av en stuga, Slättehus n :r 1 i Genarps socken, Bara Härad.

Inredningen är komplett och visar huru under torftiga förhållanden de gamla traditionerna hållit sig fast ända till de yttersta av dessa dagar. Där finnes det tunga bordet med sarg och balusterformade ben, »bagbors »-, »borij.nnes» - och kakelugnsbänk, gåsabänkar, stolar, hyllor, väggar, böcker. Bland redskapen märkas brödspade, gryta, lie med »mejespyddor» , såskäppa, mullfjöl, svärhacka, flydesåll, dröftetråg, bryggredskap, ostkar, ljusform, ullkardor , gåsakniv, varmed gässen stuckos m. m.

Bland övriga förvärv på denna avdelning är först att anteckna den i årsboken 1937 avbildade kistan från Läreda, Stoby socken, V. Göinge, vilken genom sin konstruktion , sin ristningsartade dekor och sitt material visar sig hänga samman med en grupp tidigt medeltida kistor och själv säkerligen är av medeltida ursprung. Även kistor av senare typ med välvt lock höra till å rsförvärvet, varibland en med årtalet 177 5 från Ö. Odarslövs socken, Torna, och en annan från Gullåkra i Bara härad med året 177 8 och målad kartusch. Bland möbler må i övrigt omtalas två hörnskå p , varav det ena, daterat 1868, är från Ingelstads härad och det andra från Halland. Jordbruksnvdelningen har i samband med nyordning blivit kompletterad. Sålunda har inkommit ett kärrårder från Hurva socken, Frosta, och en träplog med järnbill från Norrvidinge socken, Harjager.

En intressant grupp utgöra de halmflätade föremålen, varav flera vackra korgar införts från Bara, Färs och Harjagers häraå .

En sats redskap bestående av verkjärn, klinkejärn, avhuggarjärn använda vid skoning av hästar ha kommit från N. Rörums by och socken, Frosta. Inom gruppen biskötsel märkes bikupa 258

av halm och I1onungsslunga från Hammarlunda socken, Frosta.

Dräktsamlingen har ett enstaka allmogeförvärv, en bröstlapp av svart sammet med broderier och galloner av silver från S. Åsum, Färs.

Från Vitemölla har till fiskeavdelningen förutom en del redskap, såsom »rajsbagge » av horn till bindning av nät, redskap att lägga »sima » med till fiskesnören, vinda, »snulla», att spinna »horsahån och hampa till nät och »kåbbalinor», även kommit en . rya. Sådana vävdes i hemmen och användes av fiskarna på fisketurer i äldre tider att breda över sig om natten, då de sovo på botten av den öppna båten. Av stort värde ur kulturhistorisk synpunkt äro ett par av trä laggade stövlar från Lerberget, Västby socken, Luggude, vilka brukades vid fiske. - Bland föremål belysande jaktens historia äro ett par vargspjut från Kåphult i Knäreds socken och en jaktbössa från Breareds socken, båda i Halland.

Hantverksavdelningen har ökats med en omfattande samling snickarverktyg från Hults socken, Vedbo, Småland, några prov på kopparslagare J. Jönssons i Lund produktion, såsom kaffekittel, kolbox m. m., en driven kopparplatta med bilden av en ung flicka utförd av ciselören Sven Bengtsson 1900, en slaghammare, varmed bokbindarna före valsverkets tid hamrade samman papperet. En nedlagd industri i Lund har fått sin sista fristad på Kulturen i det de olika maskinerna från W. Borgströms korkfabrik i Lilla Tvärgatan blivit tillvaratagna.

Lund ah is t o riska samlingarna ha i övrigt utökats med en hel del intressanta nyförvärv. Av den i Lund sällsynta brunnstyp, där. karet är timrat i skiftesverk ha två exemplar anträffats, det ena i stadsparken invid den stora hängboken nära ingången vid Parkskolan, det andra å kvarteret Murgrönan n:r 8. Virket i båda brunnarna har tillvaratagits. En frag mentarisk skrivplatta av elfenben från gotisk tid med reliefbild av ett kärlekspar och tre bitar av ett syrofrankiskt glas, jordfynd från kvarteret Paradis n:r 43, äro redan omtalade och av259

bildade i årsboken 1937. Från grävningen å kvarteret Glambeck n:r 2 stamma en mängd fragment av renässanskakel och från kvarteret Murgrönan n:r 8 några skinnvantar och ett stort antal delar av s. k. oxmuleskor, vilka tidigare varit endast svagt representerade bland Lundafynden. Även grundgrävningen å kvarteret Glambeck n:r 5 har bragt i dagen en betydande samling skodelar, samtliga från medeltiden. För övrigt är fyndmaterialet från sistnämnda tomt synnerligen omväxlande. Här kan nämnas ett revben av nötkreatur med följande inskrift i ristade runOT: bonti risti malrunu - arar ara aeru fiadrar, d. v. s. Bonde ristade malrunor - snabba äro örnens vingar. Av särskilt intresse är även fyndet av en stor kaka av bivax, vägande 12,98 kilogram, sannolikt till sin form och vikt en enhet avsedd för handel. På samma tomt har också påträffats ett stycke av ett valrosskranium. Från de i mars nedrivna husen å samma tomt har museet såsom gåva av byggmästare Harry Karlsson erhållit en del inredningsdetaljer samt ett fyrtiotal i grundmurarna använda byggnadsstenar, väl från Lunds domkyrka, och ett par s. k. bislagsstenar, vilkas inskrift - HANS NIELSON ANNO 1632 - minner om den man, som år 1624 köpte tomten av Hans Barnekow till Vittskövle. Icke minst anmärkningsvärt är fragmentet av en medeltida bildsten med bilden av en man, som under sina fötter trampar en mänsklig figur. Av Lunds stad har museet erhållit tvenne kakelugnar från 1800-talet, vilka nedtagits i pantlåneinrättningens hus vid Råbygatan, och trenne kakelugnar av något äldre slag stammande från kvarteret S:t Peter n:r 9 ha skänkts av köpman Albin Johansson. Slutligen må nämnas ett par ytterdörrar av gustaviansk typ, vilka suttit i fastigheten kvarteret Brunius n:r 8 och givits museet av kamrer F. A. Andersson. - I övrigt kan nämnas instruktion för brandmanskap i Lund från 1854 samt skyltar från samma tid, vilka burits av rotmästare, brandmästare och manskap.

De textilhistoriska samlingarna ha fått ett nytt tillskott till de koptiska vävnaderna genom docenten C. J .

260

Den tillfälliga utställningen Svensk dryckessed.

261

Lamms gåva av ett gobelängfragment i ylle. Eljest märkas: agedyna i tvistsöm från Löberöds socken, Fros.ta, fragment av dyna i flamskväv från S. Unnaryds socken, Västbo, Småland, drätt i linne med tvärbårder i rött och blått från Örtofta socken och ett sängtäcke av sidenbrokad med mångfärgat blomstermönster. - Dräktavdelningen har som gåva mottagit ett stort antal damdräkter och hattar från tiden 1870-1920, vilka till~ hört familjen Uddenberg. Likaledes som gåva har museet mottagit två hovjägmästareuniformer, som burits av överhovjägmästaren greve Tage Alexis Otto Thott, och två kammarherreuniformer, som tillhört överstekammarjunkaren greve Otto Gustaf Erik Thott. Till belysande av dräktskicket har förvärvats ett mansporträtt i olja från 1700-talets förra hälft.

Av personhistoriskt intresse är en samling litografiska och fotografiska porträtt av Per Henrik Ling, hans barn, samt av fäktmästare och gymnastiklärare vid Gymnastiska Centralinstitutet och annorstädes samt av Lings bostad i Solna. Dessa utställas i Lingrummen. Speciellt Lundahistoriskt är ett reliefporträtt i gips av ciselören Sven Bengtsson och hans hustru med påskriften: Till Lukasbrodern Axel Nilsson från Sven Bengtsson 1902. Axel Nilsson är den inom svenskt museiväsen framstående intendenten vid Röhsska Konstslöjdmuseet i Göteborg, tidigare amanuens vid Kulturen.

Av musikinstrument har museet förvärvat en hemmagjord fiol med stråke från Hurva socken, Frosta, samt genom deposition av Lunds universitets akademiska kapell en violin.

Till sist bör omtalas förvärvet av bondeskatten från Ståstorp i V. Tommarps socken, ett jordfynd med 574 silvermynt från tiden 1664-1712 nedlagda i en grönglaserad kruka och påträffade 1937 . Troligen har skatten tillhört bonden Anders Andersson i Ståstorp, som nedgrävt den under orostiderna. Det är känt, att hans gård 1719 våldgästades av knektar, som slogo sönder bohag och husgeråd, misshandlade husets folk och fängslade Anders. Skatten kunde inlösas tack vare en gåva av greve Stig Thott.

262

Bi b 1 i o te k e t s tillväxt utgöres av 198 registrerade nummer, varav 135 äro förvärvade genom gåvor och byte. Accessionen omfattar n:ris 6.130-6.327.

Arkivet har ökats genom realkataloglappar samt uppmätningsritningar och fotografier.· Katalogiseringen har företrädesvis omfattat allmogeavdelningen, Lundasamlingarna och silversamlingen. Doktor Karlin har i likhet med föregånede år frivilligt fortsatt sitt katalogiseringsarbete. Bland förvärvet av äldre handlingar märkas tvenne räkenskapsböcker för åren 1859-1876 och 23 handlingar rörande anbud 1876-1884 för taktäckning av domkyrkan och biskopsgården, samtliga förskrivande sig från bleckslagaremästare C. P. Ahlgren i Lund.

Förteckning över personer, som skänkt för emål till museet, biblioteket och arkivet (där ej annorlunda angives är hemorten Lund).

Amanuens C. -A. Althin, fil. d:r Nils Ambolt, bokbindaremästare A. 0. Andersson, kamrer Frans Andersson , artisten Hj. Andersen, Köpenhamn, herr Måns Andersson, H jortahammar, herr N. Andersson, Hallaryd, fröken 0. Andersson, N. Rörum, fröken L. Bauman, fröken Gerda Bendz, fru E . Bengtsson, Dalby, herr A. Bergström, Skanör,. lensbaron BernerSchilden-Holsten, Langes0, fil. d:r Ragnar Blomqvist, fabrikör 0. W. Borg, fröken M. Cappelin, Mr Chikashige, Tokio, herr A. Christensson, Borgeby, krukmakare A. G. Elfstrand, Sjöbo, professor W. Ekman, konservator Hans Erlandsson, grosshandlare A. Frantz, Veberöd, fru C. M. Fiirst, bankdirektör N. Genell, fabrikör H. Glimstedt, Höganäs, herr Svante Gunnarsson, lantbrukare Karl Hagstrand, Hastaböke, fiskare V. Hansson, Barsebäck, laxfiskare A. Jansson, Falkenberg, ingenjör Tore Jeremiasson, köp~nan Alb. Johansson, lantbrukare Axel Johans son, Veakärr, fru P. Johansson, Borstahusen, notarie E. Jonasson, skomakaremäst. E. Jäfvert, Stockholm, herr Carl Jönsson, fil. d:r G. J :son Karlin, byggmästare Harry Karlsson, fru Greta Kjellberg, intendent Sven T. Kjellberg, ryttmästare B. Kockum, 263

Krigskollegium, Stockholm, hovintendent John Kroon, Malmö, frih. C. Kurcks sterbhus, docenten C. J. Lamm, Stockholm, amanuens C. G. Lekholm, fröken Karin Ling, Stockholm, köp man A. Lundberg, lasarettssyssloman P. Lundborg, fröken M. Lundgren, fröken A.-S. Murray, Stockholm, fröken Maria Mårtensson, intendent Albert Nilsson, Stockholm, amanuens Harald Nilsson, fröken Karin Nilsson, fabrikör Walfr. Nordström; fiskare A. Olsson, Abbekås, fiskare P. Olsson, Borstahusen , advokat J. Pape, Hälsingborg, kyrkovärd G. Persson, Glemminge-Tågarp, herr Em. Pettersson, Trulstorp, handl. H. Pettersson, ö. Hoby, fru Ingeborg von Post, fröken E. Sandberg, Jämshögsby, lektor G. Sjöstedt, Falun, Simrishamns museum , Simrishamn, posttjänsteman A. Svensson, Klippan, handelsträdgårdsmästare H. A. Svensson, Fältarp, docent W. von Sydo.:v, Sydsvenska Kraftaktiebolaget, Malmö, professor E. Tegen, Stockholm, greve Stig Thott, Skabersjö, fru Elsa Westerström, fiskare B. Wikman, Barsebäck, ingenjör 0. Vilen, Stockholm, fröken L. Waern, Mont Pellier, Schweiz, bagarmästare N. A. Åkesson.

E. År

BESÖK. Månad

1937 Juni ........ )) Juli ........ )) Augusti . .. .. . )) September .. )) Oktober . ... )) November .. )) December . . . .

1938 Januari ...... )) Februari . . .. )) Mars . ..... . . )) April . . . . .... )) Maj .. ..... .

Antal fritt besökande

Anhl inträdesbetalnnde

Summn inträdesa,·gifter

Anlnl med-

1.009 20!i 173 1.146 597 138 372 116 311 317 2.056 1.893

2.900 2.6-16 2.258 2.041 1.493 363 129 366 227 401 3.924 3.5()2

1.696: 50 1.975: 05 1.732: 70 1.053: 55 695: 25 231: 109:25 267: 25 200: 50 320: 90 3.506: 60 2 686: 50

98 78 74 95 62 21 13 41 16 33 602 262

8.334

20.310

14.475: 05

1.359

Antalet besökande har sålunda varit 28.644.

264

Iemsbesök

F.

ÖSTARP.

Gammelgården har besökts av 3.000 personer, fördelade på årets månader på följande sätt: 1937 Juni

794

Juli Aug. Sept.

Okt. Nov. Dec.

718 553 359 136

))

)) )) )) ))

))

1938 Jan. )) )) )) ))

Febr.

Mars '1 April 161 Maj 275

Då arrendekontraktet utlöpte den 14 mars antogs till arrendator lantbrukare Edvin Törnkrantz. Från arrendet borttogs Gammelgården, vars skötsel nu åvilar föreningen. En logbyggnad kommer för arrendatorns behov att uppföras vid Möllegården och diverse smärre ombyggnader att företagas i ladugårdsbyggnaden.

Gästgiveriet har i likhet med föregående år varit utarrenderat åt innehavaren av Dalby gästgiveri.

G.

KONSTSLÖJDANSTALTEN.

Vävskolan har under året besökts av 16 elever. Konserveringsverkstaden har varit sysselsatt för museets räkning med konservering av jordfynd och preparering och lagning av olika föremål. Speciellt ha de målade allmogetapeterna varit föremål för behandling, färgen har blivit fäst och förstärkningar utförts. Verkstaden har dessutom på sedvanligt sätt stått allmänheten till tjänst med olikartade konserveringsarbeten. Textilateljen har bedrivit sedvanlig vård av vävnaderna till skydd mot mal samt avslutat konserveringen av Davidstapeten ur Aubussonsviten. Ateljen har ävenledes arbetat för allmänhetens behov med lagning och konservering av mattor.

Lund den 13 juni 1938.

Styrelsen.

265

SAMMANDRAG AV STIFTELSEN KULTURFONDENS RAKENSKAPER FÖR AR 1937.

Ingående balans.

Tillgångar: Konungariket Sveriges Stadshypotekskassas 5 % obligationer av år 1931 ................. .

Innestående å bok · n:r 49848 med Skand. Kreditaktiebolaget ....... . .... . .... . ........... .

Upplupna ej förfallna räntor ................. .

121.000: -

Inkomster: Ränta å obligationer .. . ....... . ..... . .. ...... .

Andra räntor . . .. . ........................ . . .

Utgifter: Pens ion åt f. intendenten doktor G. J :son Kar lin Förvaltnings arvode utgörande 4 % av fondens avkastning under år 1936 kr. 6.208: 72 ..... .

8.086: 73 2.268: 75

131.355: 48

6.050:156: 32 Kronor

6.206: 32 137.561: 80

5.647: 75 248:35

5.896: 10

U t g å e n d e b a I a n s.

Tillgångar: Konungariket Sveriges Stadshypotekskassas 5 % obligationer av år 1931 .... . ............ .

Innestående å bok n:r 49848 med Skand. Kreditaktiebolaget ... .. ..... .. ..... . .. . ..... . . . .

Upplupna ej förfallna räntor ..... . ..... . . . ... .

121.000: 8.396: 95 2.268: 75 Kronor

131.665: 70 i37 .561: 80

För Stiftelsen Kulturfonden A drätselkammarens vägnar: Per Larsson.

A. Bengtsson.

Förestående räkenskaper granskade oeh godkända.

För stadsrevisionen:

H. L. Hansson.

266

För Kulturhistoriska föreningen ' för Södra Sverige: G. J :son Rar/in.

Pehr Gamstorp.

INNEHÅLL

lNGEBOHG HoLCK ................ . : . . . . . . . . . . .. . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Insamling till nybyggnad för Kulturen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Föremål ur Kulturens samlingar i ord och bild. Småuppsatser av SVEN T. KJELLBEHG (S. T. K.), WILLIAM KAHLSON (W. K.), RAGNAH BLOMQVIST (R. Bqt) och 1-IAHALD NILSSON (H. N.) . . . .

SVEN T. KJELLBEHG, Ur tobakens svenska historia . . . . . . . . . . . . . . . .

TonsTEN LENK, Notiser kring n ågra svenska flintl åsvapen i Kulturen ......... . ....... .. ............... . . , ..... . ... ... ...

WILLIAM KAHLSON, Kultu rens äldsta tomt. Dess ägare och beby ggelse från 1690-talet .......... . ........ . .. ... . . ...... . . .

RAGNAH BLOMQVIST, Medeltida skor i Lund. Fynden från kvarteret Apotekaren n :r 5 ..... . ..... ... ...... ......... ..... .. ... .. . . .

HAHALD NILSSON, Om skvaltkvarnar . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Kulturhistoriska föreningens för Södra Sverige verksamhet 1937-1938 .......... . .......... . ... .. .................. . ... .

Ledamöter, styrelse och revisorer .. ... ... ~ . . . . . . . . . . . . . . .

Ekonomi . . . . . . . . . . . .. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Personal och verksamhet . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Samlingar, bibliotek och arkiv . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Besök .. .............. ..... . .. . .... ....... . .......... . .. . . östarp ................ . ...... .. ... ...... ... ....... . . . . .. . .

Konstslöjdanstalten . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Annonser ...... . ........ . ....... ... . ..................... . . .. . .

7 8

14 66 118 136 189 220 244 244 246 254 258 264 265 265 268

OMSLAGSVIGNETTEN efter en målad bon ad daterad 1784. K. M. 39143.

Bildfotos äro förutom av författarna tagna av redaktör vV. WAHLÖÖ, amanuensen C. A. ALTHIN, jur. stud . AHNE INGEH S samt genom Folkminnesarkivet i Lund.

Inbindningen av denna årsbok är en gåva av Tidskriftsförlaget Allhem AB . genom direktör E . A. HANSE"', Malmö.

267

F

öljande firmor ha genom annonsering i denna årsbok väsentligen bidragit till täckande av kostnaderna för dess utgivande.

AB. C. 0. Borgs Söners Fabriker, Lund.

AB. Linnefabriken Merkur, Göteborg.

AB. Lunds Mejeri, Lund.

AB. Malcus Holmquist, Halmstad.

AB. Svenska Handelsbanken, Lund.

Engelholms Sparbank, Ängelholm.

Finpappersbrukens Försäljnings AB., Stockholm.

Försäkrings-Aktiebolagen »Skåne» och >>l\falmfö>, Malmö.

Gamla Sparbanken i Lund.

Hemmets Journal, Malmö.

Kooperativa Föreningen Solidar u. p. a., Malmö.

Lunds Bryggeri AB., Lund.

Nyaste Kristianstadsbladet, Kristianstad.

Oxie Härads Sparbank, Malmö.

Salanders Fabriks AB., Lund.

Skandinaviska Banken, Lund. »Skåneland» Fastighets- & Affärsbyrå, Kristianstad.

Skånska Brandförsäkringsinrättningen, Lund.

Sparbanken Bikupan i Malmö.

Sparbanken för Lunds stad och kringliggande land, Lund.

Sparbanken i Ystad.

Svenska Superfosfatförsäljnings AB., Hälsingborg.

Torna Bara och Harjagers Härads Sparbank, Lund.

Trelleborgs Gummifabriks AB., Trelleborg.

För denna välvilja framför Kulturen sitt vördsamma tack.

268

HOGSTÅ

gällande inlåningsränta och

: LÄGST Å

gällande utlåningsränta tillämpas av undertecknade sparbanker.

HEMSPARBOSSOR tillhandahållas

KOSTNADSFRITT

GAMLA SPARBANKEN I LUND TORNA BARA OCH HARJAGERS HÄRADS SPARBANK SPARBANKEN FOR LUNDS STAD OCH KRINGL. LAND

BANK FÖRVAR Rådgör med vårt kontor, vilken förvaringsform - kassafack, sluten deposition eller öppen deposition

-

som

lämpar sig

bäst för Eder.

SKANDINAVISKA BANKEN

Aktiebolaget

SVENSKA HANDELSBANKEN

Klostergatan 6

LUND

Telefon: Linjeväljare Direktören . . . . • 278 Kamrer och Låneavel.

66 Inkassoavd.

• 2078 Kassor . . • • • • • 2166

I

SKÅNSKA BRANDFÖRSÄKRINGS IN RÄTTNING EN SKÅNSKA STÄDERNAS BRANDSTODSFÖRENING FÖRSÄKRINGSAKTIEBOLAGET FINN Brand-, ansvarighets-, cykelstöld-, glas-, inbrotts- och vattenledningsskadef örsäkring jämte kombinerade försäkringar

SKÅNSKA BRANDFÖRSÄKRIN GSINRÄTTNIN GENS

INTE C K NINGSAK TIEB OLAG Lån för nybyggnader

HUVUDKONTOR I LUND

OXIE HÄRADS SPARBANK Stortorget 11

MALMÖ

Omslutning omkring / Egna fonder över

1 1

Kr. 70,000,000:-

1 1 1 1 1

Il

5.500.000:-

Expeditionstid kl. 10 - 14

SPARBANKEN

YSTAD

GRUNDAD ÅR 1827 kl . l 0-1

Betalar å insatta medel 2~ % ränta.

verkst. direktören . . . . 470 o mbudsmannen . . . . . 471 expeditionen . . . . . . 46

av inteckning inom t ta x. värdet

Exp. tid

dagligen

Telefoner:

Insättarnas behållning den 31 december 1938:

Kr. 31.205.522: 55

UTLAMNAR LÅN mot säkerhet i stads - och iordbruksfastigheter samt -kommun lån ti ll 2~ % ränta.

Ovriga lån till 3

a 3J

% bero-

ende på den för lånet lämnade säkerheten.

Sparbanken står kostnadsfritt all-

Reservfonden:

Kr. 3.351.314: 15

mänheten till tiänst vid ordnandet av lån.

ENGELHOLMS SPARBANK EMOTTAGER OCH

PENNINGAR

UTLÄMNAR LÅN

FORDELAGTIGASTE

PÅ

VILLKOR

llllllllllll llllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllll

TELEFON 19 OCH 919

EXPEDITIONSTID 9,30-1,30

SPARBANKEN BIKUPAN I MALMÖ Grundad år 1873

Insatta medel den 31 dec. r938 Kr. 70.349.000: 82 Reservfonden den JI dec. 1938 Kr.

4.291.743: 04

HUVUDKONTOR:

Östergatan

2

6 - Malmö

AVDELNINGSKONTOR:

A) Bergsgatan 40

B) Östra Förstads gatan 5 8

Tel. växel 71715

18

Denna årsbok ar tryckt å

Finbrukens Gravyrtryckpapper 11111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111

GRYCKSBO KLIPPAN

LESSEBO

LUNDS BRYGGERI AKTIEBOLAG

L U N D ,S P I L S N E R 0 C H L A G E R APOTEKARNAS SODA OCH LEMONADER LÄSKAR GAMLA OCH UNGA

Moderna skjortor ha Unipartkragar Unlpartkragarna äro just sådana oom Ni vill att en krage ek~ll vara.

Den verkar otärkt men .är be· kväm, mjuk, porös. Ni får elegan• ta, moderna skjortor när Ni väljer

MERKURS Skjortor Tillverkare: Linnefabriken Merkur -

Göteborg

ALLA SLAGS

Hemslöjdsgarner för Konstvävnad Ylle, Bomull, Linne, Sil.ke fil. fl.

MODERNA MATTOR

såväl mönstrade som enfärgade, vil.ka lrnnna erhållas i avpassade storlekar med färger, som passa till varje inredning.

FILTAR

T rilrntage & Manufaktur.

KEMISK

Tvätt & Färgning.

SALANDERS FABRIKS AKTIEBOLAG LUND Bredg.

10,

Tel.

1017.

S.koma.kareg.

1,

Tel. 3220.

FÖRSÄKRINGS-AKTIEBOLAGEN

"SKÅNE" och "MALMÖ" Brand- och Livförsäkringar Olycksfalls-, Sjuk-, Barnolycksfalls-, Ansvarighets-,

Automobil-,

Motorcykel-,

Inbrotts-,

Trafik-, Resgods-,

Glas-, Garanti-, Vattenledningsskade-

HUVUDKONTOR:

samt Värdepost- f ö r s ä k ring a r

Tel.: Namnanr. »SKÅNE-MALMÖ»

OMBUD

Å

ALLA

STÖRRE

PLATSER

MALMÖ

I

RIKET

1739 ,., 200 AR ,., 1939

HEMSLö]DSGARNER i ull, nöthår, lin, bomull och konstsilke i stor färgsortering ständigt på lager.

Prima kvaliteer och äkta färger.

Ullgarnerna

äro

antimalpreparerade.

ANTIMALPREPARERING av alla slags yllevävnader såsom mattor, draperier, bonader och pälsverk.

Prepareringar ha utförts för Nordiska museet och Armemuseum i Stockholm, Göteborgs museum och Kulturhistoriska Museet i Lund.

A.•B. C. 0. Borgs Söners Fabriker, Lun::J

A.-B. LUNDS MEJERI !Grundlagt år 1872 av Godsäg. Gottfrid Warholml

Våra förstklassiga produkter rekommenderas Huvudaffären : Mag le St. Kyrkogata 3 Tel. 108 & 1015

Kontrollmiölksavd .: S:t Petri Kyrkog. 10 Tel. 503 Dessutom ett trettiotal filialer och återförsäliare i alla delar av staden

DEN ÅR FRÅN ÅR OKADE RIKSANNONSERINGEN I

NYASTE KRISTIANSTADSBLADET BEVISAR DENNA TIDNINGS VARDE SOM ANNONSORGAN

UPPLAGA:

17800

EXEMPLAR

0

''SKANELAND'' FASTIGHETS-

& AFFÄRSBYRÅ

KRISTIANSTAD

Innehavare: STOR KUNDKRETS, BÄSTA RESULTAT FOR SÄLJARE OCH KOPARE AV FASTIGHETER

SOFIA ABRAHAMSON

I

- - - - - -

-1 G6r finner Ni

Edra

inköp

den bästa

av livsmedel

och mest underhållande förströelseläsningen i

HEMMETS

FEN I X

JOURNAL

och

SOLIDAR

lyftverktyg: lyftblock och telfers.

traverser, kranar, •

Giuteri maskiner

och förnödenheter av alla slag för gjuterier.

Spiralborr och verktyg.

Filt för tekn. ändamål.

Infordra kataloger och priser. · Grundad 1889

MAL~US

L ; B . MALCUS ·HOLMQUIST, HALMSTAD

SVENSKA SUPERFOSFATFÖRSÄLJNINGS-A.-B. HÅLSINGBORG flLIALKONTOR : STOCKHOLM, GÖTEBORG, NEDERLAG I ALLA HAMNPLATSER

Prima svenskt 20 % Superfosfat Thomas/os/al Benmjöl Kalisalter Blandgödselmedel ljungasalpeter Kalksalpeter Chilesalpeter Synt. Salpeter Svavelsyrad ammoniak Kalkkväve

Sä ll på Tre ll eborg·sul o r - d e vara tre gånge r så länge sa m va nliga su lor, ge behagligare gå1g och kosta bara kr. 1:85 pare t (bo n .skor kr. 1:45, damskor kr. 1: 65).

T RELLEBORG {4~~fdo.v