KULTUREN o
'
'
EN ARSBOK
1936 J
KULTlJREN EN
ÅHSBOK TILL
!VIEDLEi\'l MAHNA AV K ULTUHHISTOHISKA FÖHENINGEN FÖR SÖDRA SVEHIGE
I
9 36
DENNA BOK ÄB REDIGERAD AV SVEN T. KJELLBEHG OCH THYCKT I EN UPPLAGA A V 6,500 EXEMPLAH l GHAVYRMANER HOS HÅKAN OHLSSONS BOI\THYCJ{EBJ l LUND. J{LICHEEHNA ÄHO FIIÅN A.-B. !llALMO GRAFISI{A ANSTALT OCH PAPPERET FllÅN FINBHUKEN . STOCIUIOJ.i\1.
L UND l!lili
EGYPTISKA DUKAGÅNGSVÄVNADER Av CARL JOHAN LAll!JJl!I
åsom meddelats i senaste årsberättelse, har Kulturen nyligen förvärvat ett större antal i Egypten funna textilfragment av medeltida ursprung, vilka komplettera de synnerligen värdefulla samlingar av koptisk textilkonst, som redan tidigare finnas i museet. Vid hopbringandet av den nyförvärvade kollektionen har särskild hänsyn tagits till tekniker och mönster av betydelse för studiet av den svenska och speciellt skånska vävnadsslöjden. Allra intressantast ur denna synpunkt äro kanske de tjugotre tyger med broscherade och lancerade mönster, som ingå i denna samling; omkring hälften av dessa äro dekorerade i dukagång, de övriga i opphämta, krabbasnår, halvkrabba och munkabälte. Även andra för oss välkända textiltyper såsom rölakan och flamskvävnad, flossa och snärjväv, dräll och damast, rosengång och finnväv, brickning och annan bandvävnad, språngning och flätning, stickning och sömnad av skilda slag - , alla dessa möta oss inom Egyptens medeltida textilkonst och äro på ett par undantag när nu representerade i Kulturens orientaliska textilsamlingar. l anslutning till INGEGERD HENSCHENS ovan publicerade uppsats om »Dukagångsdrätten i Skåne » skola några ord här sägas om de egyptiska vävnader, som utförts i samma teknik. Sex av de tyger, som här avbildats, bild 2, 4, 5, 11, 12 och 14, ingå i Kulturens nyförvärv. Ett, bild 13, tillhör Egyptiska museet i Kairo, två, bild l och 7, tillhöra Nationalmuseum, och fem, bild 3, 6 och 8-10, Höhsska konstslöjdmuseet i Göteborg; dessa tyger avbildas här med av vederbörande benäget lämnat tillstånd.
S
258
Bild l och 2. Avsnitt från avigan och rätan av naturfärgade sidentyger med polykrom, dukagångsartad dekor i silke. Hela fragmenten 31 X 51 och 79 X :JO,o cm. Troligen Egypten, 600-700-talen. Nationalmuseum 231/1932 och K. M. 37628.
Så gott som alla egyptiska dukagångsarbeten, som bevarats till vår tid, äro gravfynd från tidig medeltid. Flera av de här avbildade exemplen skola enligt uppgift av arabiska konsthandlare härstamma från Faiyumdistriktet. Riktigheten av dylika uppgifter undandrager sig givetvis varje kontroll. Av de nitton fragment av detta slag, som tillhöra Victoria and Albert-museet i London, stammar ett från al-Faiyum, ett från Antinoe (Shaikh 'Abada), och ett från Dair Mari Djirdjis, strax norr om Luxor, medan ej mindre än femton ha anträffats vid utgrävningar i Akhmim. Man torde vara berättigad att antaga, att dukagångstekniken varit spridd över så gott som hela Övre Egypten, från al-Fustat (Gamla Kairo) i norr till Luxor i söder, och att Akhmim och Faiyumdistriktet varit viktiga produktionscentra. Olika broscheringsförfarande ha bevisligen spelat 259
en stor roll i al-Faiyums mycket rustika textilproduktion. Kanske skall det inom en framtid bli möjligt att särskilja olika lokala grupper inom det bevarade beståndet av egyptiska dukagångsvävnader, något som för närvarande ej låter sig göra. En särställning bland dessa vävnader intaga de ytterst sällsynta tyger, som visa en polykrom dekor i färgat silke på botten av råsiden, spunnet åt höger, d. v. s. motsols, och vävt i tuskaftsbindning. Bild 1 och 2 ge en klar föreställning om dessa tygers utseende å såväl aviga som räta. Det ena fragmentet, bild 1, är ornerat i rött, blått, svart, blekgrönt och gult; det andra har förmodligen från början visat samma färgskala, som nu dämpats genom blekning. Samtliga hittills påträffade tyger av denna typ visa en nästan identisk dekor av avtrappade, flerdubbla diagonalrutor, omgivna av långsmala sexhörningar. Av denna art är förmodligen ett fragment, som av R. FORRER påträffats vid grävningar i Akhmim. Ingenting kan med visshet sägas om det sätt, varpå dessa sidentyger ursprungligen använts, och detsamma gäller · d~ flesta egyptiska dukagångsvävnader av den mer normala typen, tillverkade av linne och ylle. De ha i allmänhet formen av fyrkantiga dukar av mycket växlande storlek. Liksom dylika vävnader, dekorerade i andra tekniker, kunna de antingen ha använts som klädespersedlar eller som väggbonader; även tyger av sistnämnda slag kunna mycket väl ha kommit till användning som svepning för de döda. Det vittnar ej gott om det sätt, varpå vissa arkeologer undersökt Egyptens medeltida gravfält, att man beträffande dylika frågor ännu ej kommit till definitiva slutsatser. Den långsmala duk, varav en detalj avbildas i bild 8, utgör förmodligen högra delen av en dylik vävnad. Ett enastående praktfullt dukagångsarbete i Kulturen, bild 14, utgör ena hälften av en större duk, felaktigt sammansatt av två mot varandra vända våder samt några mindre stycken; den andra hälften tillhör Arabiska museet i Kairo, nr 13 186. Förmodligen ha de båda våderna tillsammans bildat en lång bonad. Vardera
260
Bild 3.
Fragment av linnetyg med dekor i lingarn och flerfärgat ullgarn X 22,:; cm. Egypten, 400--500-talen. Röhsska konstslöjdmnseet, Göteborg, 173/ 1935. -- Bild 4. Fragment av tegelrött ylletyg med dukagångsdekor i lingarn och flerfärgat ullgarn. 23 X 31 cm. Egypten, 600-700-talen. K. M. 37629.
i gobeläng- och dukagångsteknik. 24
+
vådens ursprungliga bredd, 189 (94 95) cm., ger en uppfattning om storleken av de vävstolar, egyptiska vävare haft till sitt förfogande; de största stolarnas bredd kan ej ha underskridit 280 cm. Detta framgår av det sätt, varpå man i de flesta fall tillverkade det skjortliknande plagg, tunikan, som utgör en av standardtyperna bland Egyptens medeltida textilier. Vävbredden motsvara de här fram- och bakstyckenas sammanlagda längd, och ärmarna invävdes direkt, varefter plagget i sin helhet, inklusive ärmarna, hopsyddes efter kanterna. En viktig del av den invävda dekoren utgjordes av vertikala band, de s. k. clavusbanden, ofta försedda med runda eller mandelformade utlöpare. Det fragment, som reproduceras å bild 5, kan möjligen hava tillhört ett dylikt klädesplagg; det förefaller likväl, som. om man m era sällan tillverkat tunikor enbart dekorerade i dukagångsteknik utan vanligen utfört en del av dekoren i gobelängvävnad. Tunikor av enklare slag äro stundom vävda i längdriktningen, varvid vävbredden endast motsvarar plaggets vidd, då ärmarna
261
bestå av särskilda stycken. En ärmlös tunika av dylikt slag, med dukagångsdekor kring nedre kanten och på axelpartierna, tillhör Eremitaget i Leningrad. Öppningarna för hals och armar äro här kantade med band, utförda i en broscheringsteknik, som i litteraturen med orätt betecknats såsom briclming. Om man bortser från tunikor av den förstnämnda typen, skall man finna, att de i varpriktning parallellt löpande mönsterränder av enhetlig bredd, som äro utmärkande för dukagångstekniken, i egyptiska arbeten av dylikt slag nästan alltid löpa vertikalt i förhållande till mönstret, ej horisontalt, såsom mycket ofta är fallet i nordiska dukagångsvävnader. Det trådmaterial i linne och ylle, som ingår i de egyptiska dukagångsarbetena, är i dc allra flesta fall vänsterspunnet, d . v. s. vridet medsols, ett spinningssätt, som ända fram emot 1200-talet varit förhärskande i Egypten. Bottenvävnaden består vanligen av halvblekt lärft, sällan av tuskaftat ylle, såsom i det koloristiskt praktfulla fragment, som visas å bild 4. Blåfärgat linn e förekommer någon gång i sena exempel av den vävnadsart, varom här är fråga. I ett annat dylikt arbete, K.M. 37634, kansk e från 1100-ta let, är den bandartade dekoren utförd i blå tt bomullsgarn, invävt i en t eknik, som n ä rmar sig opphämta, men i vanliga fall består dekoren av enbart ullgarn eller av ullgarn och ofärgat lingarn, vilket särskilt ofta liksom i vissa tapisserier bildar oavbrutna h orisontala strängar, bild 9, 10 och 14. Hos de här avbildade dukagångsvävnaderna i linne och ylle visar dekoren följande färgsammanställningar; för a lla färger utom vitt motsva rar ordningsföljden i stort sett förekomstfrekvensen: B il d 3. Gobelängdekoren: grönt, blå tt, rent gult, sandgult och rött ullgarn samt vitt (ofärga t) lingarn ; dukagä ngsdekoren : blågr å tt och gr önt ullgarn samt vitt lingarn. Bild 4. Blågrönt, rent grönt och gulbrunt ullgam samt vitt lingarn (på tegelrött ylle). Bild 5. Mörkblått, gulgrön t och rött ullga rn. Bild 6. Blått och sparsamt använt r ött ullgarn. B il d 7. Mörkblått, rött, orangegult och olivgrönt ullgarn. Bild 8. Rött, ljusbrunt, mörkg1·önt och orangegult ullgarn.
262
Bild 5- i . Fragmentariska dukagångsvävnader m ed två- eller flerfärgad ylledekor på linnebo lten. 22,r. X 60 (hela stycket), 56,o X 36 och 56 X 102 cm. Egypten, 400-600-talen. K. M. 37622 (bild 5), Röhsska konstslöjdmuseet, Göteborg, 131/ 1935 (bild 6 ) och Nationalmuseum 225/ 1932 (bild 7) .
Bild 9. Krapprött, resedagrönt, myrtengrönt, guldocker, brunocker , mörkt marinblått. Bild 10. Grönt, mörkbrunt, gulbrunt och gult ullgarn samt vitt lingarn. B i l d 11. Dukagångsdekoren : rött, m örkt grönblått och gult ullgarn; flossan : mörkt grönblått ullgarn. Bild 12. Mörkt blågrönt, ljusblått, gult, klarrött, tegelrött och ljust gulrött ullgarn. Bild 13. Grönt, i·ött och purpurfärgat ullgarn samt vitt lingarn. Bild 14. Klarrött, ljusblått, mörkblått, grönt, orangegult, ockergult, klart och blekt tegelrött, mellanblått och brunt ullgarn samt vitt lingarn . ·
Liksom i många svenska dukagångsdrättar är den färgade dekoren understundom utförd helt och hållet i blått ullgarn , troligen färgat med indigo. De exempel, som här avbildas, giva en rätt så mångsidig om ock ej fullständig bild av de egyptiska dukagångsvävnadernas ornamentala gestaltning. Såsom framgår av bilderna, utgöres den dominerande kompositionstypen av ramverk, inneslutande ett rutnät, i de flesta fall, liksom i de ovan beskrivna sidentygerna, diagonalt, bild 3, 6, 7 och 13, men ibland schackbrädesartat, bild 11, eller bestående av fyrkanter ordnade i alternerande rader, bild 12, möjligen även 4. Bild 10 visar en kombination av diagonal- och schackruteprincipen. stundom äro motiven ordnade i parallella zoner, löpande i inslagsriktning, alltså vanligen i horisontalled, bild 8, 9 och 14, mera sällan, och väl huvudsakligen å tunikor, i vertikalled, bild 5. l det förra fallet - detta gäller även originalet till bild 8 kombineras tätmönstrade bårder med glest ornerade register, och vissa zoner ha ofta lä mnats h elt utan dekor. I ra mverk och andra bårder ä ro mönstren vanligen sammanhållna av zick-zackhand eller av intill varandra ställda diagonalrutor eller mån ghörningar, men stundom äro de enskilda motiven glest placerade i enkla eller flerdubbla, och i så fall alternerande rader. De ornamentala elem ent, varav alla dessa kompositioner bestå, äro dels r ent geometriska former, dels växt- och djur264
Bild 8-10. Fragmentariska dukagångsvävnader av linne med dekor i flerfärgat ullgarn samt, utom å det överst, i detalj avbildade tyget, i lingarn. Hela styckena 136,r; X 48,4, 225 X 570 och 26 X 44,r; cm. Egypten, G00.-700-talen. Röhsska konstslöjdmuseet, Göteborg, 129, 130 och 127/1935-
Dild 11. Fragmentarisk linneduk med fl erfärgad ylledekor i dukagång -<>ch oskuren flossa. 57 X 69 cm. Egypten , 500-700-talen. K. M. 37623.
motiv samt figurframställningar, samtliga i stark stilisering. Denna, som ibland har karaktären av r en geom etrisering, är n a turli gtvis i främsta rummet b etingad av tekniken , som omqjliggör mjuka former , m en den m åste väl också i n ågon mån betraktas som ett uttryck för en bestämd »konstvilja >> . Hur härmed ä n m å förhålla sig, säk ert ä r , att de som vävt dessa tyger gjort en dygd av n ödvändigh eten , och vissa av deras mönsterskapelser kunna i all sin anspråkslöshet m ycket väl taga upp tävlan m ed d e skånsk a dukagån gsdrättarna. Den otympligh et, som så ofta vidlåder koptiska djur- och figurframställnin gar, bär i dessa vävnader stilenlighetens adelsmärke. Bland djl.Iren möter man fåglar av olika slag, kameler och hundar eller kanske de böra k a llas lejon.
266
Bild 12.
Fragmentarisk linneduk med dukagångsdekor i nerfärgat ullgarn. 82 X 85 cm. Egypten, 600-700-talen. J{. M. 37626.
En duk av denna art, i ·wiens Konstindustrimuseum, visar ryttare stående på hästryggen som verkliga cirkusartister, medan de figurframställningar, som förekomma på två tyger i svenska samlingar, bild 8 och 14, ha en påfallande likhet med pepparkaksgummor. De växtformer, som förekomma på de egyptiska dukagångsarbetena, äro så starkt stiliserade, att de ej kunna bestämmas till sin art. Rosetter, med eller utan skaft, möta oss ofta; mera sällan finna vi rankor, bild 10, eller trädartade motiv, bild 4. På ett egyptiskt dukagångsm'bete i Berlinmuseets fornkristna avdelning, nr 9035, förekomma geometriska motiv, som synas vara härledda från lmfisk skrift. Ornament av detta slag samt fåglar, liknande dem på bild 10, smycka två inbördes
267
närbesläktade vävnader i Kulturen, nr 37631 och 37632, dekorerade huvudsakligen i opphämta, i färgat ullgarn,_ respektive silke samt ofärgat lingarn, som bl. a. bilda horisontala band. Sådana band, i dukagång - jfr bild 9, 10 och 14 - , möta oss. på en annan mycket intressant vävnad i Kulturen, nr 37635, vars huvudsakliga dekor, utförd i rött och svart silke, består av två bårder i opphämta; och man finner dem även, såsom begränsning till metopartade fält med vit dukagångsdekor, på två linnetyger i Arabiska museet i Kairo, nr 13021 och 13007 /l. Dessa ha även gobelängvävda bårder i färgat ylle, bärande arabiska inskriptioner i kufisk skrift, vilka av paleografiska skäl kunna dateras till 700-, respektive 800-talet. Dessa iakttagelser torde kunna tillmätas en viss betydelse, när det gäller att fastställa de egyptiska dukagångsvävnadernas. kronologi. Såsom framgår av efterföljande kritiska litteraturförteckning, råder på detta område fullständigt kaos. Mot 400- 500-talen i A. F . KENDRICKS katalogverk svara 600-700talen hos 0. WULFF och 'W. F . VOLBACH, medan lSABELLE ERRERA föreslår 800-1000-talen och ANNE APOSTOLAKI daterar ett tyg med figurer liknande dem på bild 8 till 300-400talen. Och här rör det sig om idel seriösa forskare; men mot utgrävares försumlighet gives ingen bot, och textilforskaren har här endast att fastställa den så gott som fullständiga avsaknaden av arkeologiska indicier, så mycket mer att beklaga, som inom koptisk konst daterade föremål nästan helt och hållet saknas. Bland de vävnadsrester, daterbara till tiden före 460, som m ed lovvärd omsorg tillvaratagits i Karanis (Qom Aushim), i Faiyumdistriktets norra utkant, befinna sig vissa: broscherade tyger, de flesta helt i ylle, som kanske skulle kunnat ge oss förklaringen till dukagångsteknikens uppkomst - därest de publicerats med tillräckligt bildmaterial, vilket tyvärr ej är fallet. Här ha vi nog i varje fall att söka vad som på fackspråket benämnes terminus a quo, m edan terminus ad quem - med frånseende av enstaka sena utlöpare - bör kunna fixeras med hjälp av de från islamisk tid stammande vävnader, som just beskrivits. 268
Dild 13. Linneduk m ed dukagångsdekor i lingarn och flerfärgat ullgarn. 114 X 11.0 cm. Egypten, 600- 700-talen . Egyptiska mu seet, Kairo, -17546.
Särskilt betydelsefulla för dateringsändamål äro naturligtvis de .dukagångsarbeten , som samtidigt äro dekorerade i annan teknik, såsom goheläng, bild 3, eller flossa, bild 11. Beträffande detaljer hänvisas till litteraturförteckningen samt framför allt till ))ildmtdet·!!kdftcrnu. Dc dntcl'ingru·, s om di\t· angivas, måste tyvärr, trots deras ringa grad av precision, betraktas som i stort sett h ypotetiska.
269
Under loppet av de fyra sekel, 400-800-talen, som de här avbildade tygerna omspänna, inträffade en händelse av kanske ännu större betydelse för Egypten än Alexanders och romarnas erövring av landet eller kristendomens utbredning och slutliga införande som statsreligion: den arabiska erövringen år 640-641. Denna gjorde definitivt slut på det bysantinska herraväldet i Egypten, som dock dessförinnan varit suspenderat under tio år, 619-629, genom en invasion av den sasanidiske perserkonungen Khosrau Il:s armeer. Araberna förde med sig en ny religion, vars heliga bok, Quran, väsentligt bidragit till att erövrarnas språk och skrift kunnat så helt tillbakatränga det nationella egyptiska språket samt den väsentligen på det grekiska alfabetet baserade koptiska skriften. Detta skedde ej blott bland de egyptier, som under tidernas lopp av olika skäl anammat den nya läran, utan även bland dem som blivit den koptiska kyrkan trogna. Den koptiska konsten vilar i huvudsak på senhellenistisk grundval, vars hörnstenar heta Alexandria, Syrien och Bysanz. Men därutöver utgör den en nationell reaktion mot ett grekiskt inflytande, som den aldrig helt kunnat absorbera, och det förefaller som om den återfunnit sin orientaliska egenart genom påverkan av sasanidisk konst, vilken den lärt känna framför allt genom import av persiska tyger. Den stolta traditionen från den nationella konstens glansdagar under faraonerna, utnyttjad som ett petrifierat maktattribut av ptolemeer och cesurer, var kanske en inre drivfjäder; i koptisk konst kunna vi spåra den i vissa tekniska förfaringssätt samt i en viss »konstvilja», men endast undantagsvis i dc enskilda motiven. De islamiska erövrarna hälsades av kopterna såsom befriare från det grekiska oket med en entusiasm, som de under tidernas lopp fingo många tillfällen att ångra. Den konst, som förekom i arabernas hemland, var av så primitivt slag, att den ej blev av nämnvärd betydelse för konstutvecklingen i de nyerövrade länderna. De höllo också till godo med vad dessa hade att skänka, och särskilt vad Egyptens konst beträffar blev denna till en början tämligen oberörd av härskarbytet.
270
Bild 14. Del av linneduk m ed dukagångsdekor i lingarn och flerfärga t ullgarn. 127 X 94 cm. Egypten, 600- 800-la len. K. M. 38221.
Den islamiska konst, som så smanmgom skapades såsom. en syntes av h ellenistisk och sasunidisk tradition, har knappast haft någon avsevärd b etydelse för de tyger, som här studerats. Dessa äro till sin stilkaraktär helt och hållet koptiska, även om till äventyrs en eller annan av d e vävare, som tillverkat dem -vävning utföres i Orienten mestadels av män - svurit vid Quran i stället för vid Bibeln. Ännu under den fatimidiska epok en , 969- 1171 , då koptiska kyrkor och kloster smyckades med träsniderier av h elt islamisk karaktär, blomstrade i Övre Egypten och framför allt i Faiyumdistriktet en folkli g, m en icke dess mindre till en d el statligt organiserad vävnadskonst, som endast ytligt påverkats av d en islamiska konstens a nda. Särskilt på broscherade tyger av dylikt ursprung förekomma understundom koptiska inskrifter , som äro b etydligt mindre vanställda än d e a rabiska inskriptioner , som möta oss på tapisserier tillverkade i al-Faiyum. De egyptiska duka gå n gsa rbetena äro liksom de svenska 271
.alster av provinsiell hemslöjd. Utanför Egypten och Norden förekommer tekniken i Kretas, Albaniens, Italiens och Englands sentida folkkonst. Man kan taga för givet att den haft betydligt . större spridning såväl i tiden som i rummet, och .systematiska efterforskningar vore här av nöden. Från Finland och Island hava vi belägg på teknikens förekomst under 1500-, respektive 1600-talet, medan den äldsta daterade dukagångsdrätten av skånskt ursprung bär årtalet 1734. Den brygga, som det här gäller att slå, måste vila på flera och stadigare pelare än dem vi kunna konstruera med det material, som nu står till buds. Men fantasien är oberoende av tid och rum, och p:\ dess broar kunna vi med lätthet förflytta oss, genom århundradena, från al-Faiyum och Akhmim till Jngelstads och Färs härader.
KRITISK LITTERATURFöRTECKNING. LILIAN M. \VrLSON, Ancient Textiles from Egypt in the University of Michigan Collection. Ann Arbor 1933. -- Nr 30-33, 37 (pl. 1), 40 och 41, sid. 20 ff., broscherade vävnader, de två sistnämnda i linne och ylle, övriga helt i ylle, samtliga funna i Karanis (Qom Aushim) och daterbara till tiden före 460 e. Kr.; arbeten i ren dukagång synas ej ha anträffats i Km·anis. A. F. KENDRICK, Victoria and Albert Museum. Catalogue of Textiles from Burying-Grounds in Egypt, II. London 1921. - I kapitel VIII, sid. 76 ff., pl. 26 och 27, behandlas ett antal dukagångsvävnader, nr 549-567, under rubriken »Stuffs with Inlaid Designs». För det sistnämnda av dessa tyger angives dateringen såsom »troligen 500-talet», för alla de övriga utan åtskillnad såsom »400-500-talen». Flera av de beskrivna fragmenten torde stamma från 600-700-talen. Två något defekta framstycken av tunikor, nr 549 och 550, pl. 26, visa clavusband i gobelängteknik samt andra vertikala bandornament i dukagång. Den senare tekniken, »inlaying», definieras såsom »ett enkelt och primitivt vävsätt, vanligt i Skandinavien och ännu förekommande i viss engelsk byslöjd». O. \VuLFF och Vv. F. VoLBACH, Veröffentlichung der Staatlichen Museen zu Berlin. Spätantike und koptische Stoffe aus ägyptischen Grabfunden. Berlin 1926. - Nr 9033-9042 (de två sista från
272
Akhmim) och 9138, sid. 130 f. och 140 f., pl. 120 och 128, äro samtliga dukagångsarbeten, ehuru tekniken missförståtts; dateringen angives genomgående såsom 600-700-talen. Nr 9040 har utom dukagångsdekor en bård vävd i gobeläng. Nr 9035 visar ornament i den förra tekniken påminnande om kufisk skrift. W. F. VoLBACH, Kalaloge des Römisch-Germanischen Zentralmuseums, X: Spätantike und friihmittelalterlische Stoffe. Mainz 1932. Nr 247, Textband, sid. 102, Tafelband, pl. 13 (i färg), har en gobelängvävd bård omgiven av dukagångsvävda bårder i rött ullgarn och vitt lingarn; dateras till 400-500-talen, men torde snarare stamma från 600-talet eller däromkring. Jfr de broscherade och lancerade tygfragmenten nr 269-275, sid. 110 f., pl. 7 (nr 273), åtminstone delvis i dukagång. M. DREGER, K. K. östen·. Museum fur Kunst und Industrie. Kiinstlerische Entwicklung der Weberei und Stickerei. Wien 1904. Av dc fyra hela eller fragmentariska dukar i typisk egyptisk dukagångsteknik, som avbildas i Tafelband I, pi. 28, 31, 32 och 35, visar den sistnämnda, bland ornament av annat slag, figurer stående på hästryggen. C. J. LAMM, Egyptiska textilier i Nationalmuseum, I. Nationalmusei årsbok, ny serie, III, 1933, sid. 1 ff. - Fig. 12 och 13 visa samma tyger som bild 1 och 7 ovan, medan det fig. 11 i detalj avbildade fragmentet visar stor likhet med vår bild 5. AnELE Cour.rN WEIBEL, Egypto-Islamic Textiles, Bulletin of the Detroit Institute of Arts, XII, maj 1931, sid. 93 ff. - Sid. 97, fig. 6 a och b, ett sidentyg av samma art som originalen till bild 1 och 2 ovan, beskrives oriktigt såsom fatimidiskt arbete i linne. R. FoRRER, Römische und byzantinische Seiden-Textilien aus dem Gräberfelde von Achmim-Panopolis. Strassburg 1892. - Ett här beskrivel sidentyg, sid. 12 och 19, pl. 12, 2 (dålig avbildning i färg), torde vara likartat med de tyger, som ovan reproducerats i bild 1 och 2. -, Die Gräber und Textilfunde von Achmim-Panopolis. Strassburg 1891. - PI. 12, 14, visar ett dukagångsarbete av vanligt slag med en fågel stående i en ruta. N. P. ToLL, Koptiska vävnader i Konstindustrimuseet i Prag (på ryska). Seminarium Kondakovianum, Prag 1928. - Nr 63, sid. 40, pi. 10, ett egyptiskt dukagångsarbete med geometriska ornament. lSABELLE EHRERA, Collection d'anciennes etoffes egyptiennes. Musees Royaux des Arts Dec01·atifs a Bruxelles. Bryssel 1916. - Nr 373-375 och 377, sid. 159 ff. med fig., huvudsakligen i dukagång, 18
273
dateras till 800- 1000-talet, vilket torde vara ett par århundraden för sent. ANNE APOSTOLAKI, Koptiska vävnader i Konstslöjdmuseet i Aten (på nygrekiska). Aten 1932. - Sid. 36, fig. 17, ett rutmönstrat egyptiskt tyg med fyrbladsrosetter och figurer (jfr vår bild 8) i dukagång, dateras väl tidigt till 300-400-talen. Sid. 36, fig. 18, ett modernt dukagångsarbete från Kreta. - Representativa exempel p å egyptisk dukagång, utom de ovan n ämnda, finnas bl. a. i Museum Benaki, Aten, Ashmolean Museum, Oxford, och Arabiska museet, Kairo, samt hos några konsthandlare p å sistnämnda orL lNGEGEHD l-IENSCHEN, Dukagångsdrällen i Skåne. Se härovan. -, Hemsl öjdstextiliernas anor. Svenska Slöjdföreningens tidskrift, XVI, 1920, sid. 39 ff. - Sid. 40, fig. 1, ett dukagångsarbete från Albanien. MAHIA CoLT.IN, Gamla vävnader och deras mönster. Stockholm 1928_ - Fig. 53, en koptisk dukagångsvävnad m ed en stiliserad lilj a ställd i en stjärna; om dukagång i Sverige se sid. 134 ff., fi g. 116_ Sid. 136 omnämnes teknikens för ekomst bland de italienska allmogevävnaderna samt inom Islands folkliga konst under 1600talet. E. SALV:EN, Bonaden från Skog. Stockholm 1923. - Sid. 48, fig. 37. detalj av en isländsk bonad fr ån 1600-talets början i dukagång och snärj vävnad. AGNES BHANTING och A. LINDBLOM, Medeltida vävnader och broderieri Sverige, I. Uppsala och Stockholm 1928. - Angående dukagångsvävnaderna frän Nå dendals klosterkyrka, i Finlands Nationalmuseum, Helsingfors, troligen från 1500-talets mitt, se sid. 72 f.• pl. 38. A. LrNDBLOM, Från Byzans' lejon till Skånes varulv. Nordiska museets och Skansens årsbok Fataburen, 1932, sid. 7 ff. - Se sid.. 16 ff., fig. 13-16, 30 och 31, beträffande djurfigurer p å skånska dukagångsdrättar och deras samband med orientaliska mönster . enligt författarens mening förmedlat genom bysantinska sidentyger. K. K. .MEINANDEH, Orientaliska drag i Finlands m edeltida textilier.. Johnny Roosval den 29 augusti 1929, amici amico, Stockholm 1929,. sid. 75 ff. - I-lär göres gällande, att vissa bysantinska och andra orientaliska stilimpulser nått Sverige via Ryssland och Finland; angående dukagångstekniken se sid. 78.
274