KULTUREN o
'
'
EN ARSBOK
1936 J
KULTlJREN EN
ÅHSBOK TILL
!VIEDLEi\'l MAHNA AV K ULTUHHISTOHISKA FÖHENINGEN FÖR SÖDRA SVEHIGE
I
9 36
DENNA BOK ÄB REDIGERAD AV SVEN T. KJELLBEHG OCH THYCKT I EN UPPLAGA A V 6,500 EXEMPLAH l GHAVYRMANER HOS HÅKAN OHLSSONS BOI\THYCJ{EBJ l LUND. J{LICHEEHNA ÄHO FIIÅN A.-B. !llALMO GRAFISI{A ANSTALT OCH PAPPERET FllÅN FINBHUKEN . STOCIUIOJ.i\1.
L UND l!lili
HÄSTSKOH NÅGRA HÅSTSKOTYPER FRÅN MEDELTID OCH RENÅSSANS KULTURHISTOHISKA i\WSEETS SAMLINGAR A\' LUNDAFYND Av GUST;tF ENG WALL
edan betslet sannolikt ingått i hästens utrustning alltsedan den togs i människans tjänst, är hovbeslaget av betydligt senare datum. Ännu så sent som under kejsartiden och ända fram till · 4:de århundradet kände romarna ej till hästskor av järn, som fästes vid hoven med söm. Däremot använde både greker och romare ett slags sandaler av läder eller bast - sedermera av järn - , vilka bundos fast vid hoven för att skydda den mot nötning. Under folkvandringstiden började urtypen för det moderna hovbeslaget att uppträda på den europeiska kontinenten, och först under 600- och 800-talen kan det anses mera allmänt .spritt i västeuropa. Fynd i södra Tyskland och norra Frankrike från denna tid visa huru dessa hästskor, som i de flesta av kontinentens museer gå under beteckningen karolingiska eller merovingiska, voro beskaffade. Dimensionerna voro ganska blygsamma i förhållande till senare typer och formen karaktäriserades av en vågformig ytterkontur (tyska >> Weileneisen ») samt av stora försänkningar för de sex sömhålen. Innan den merovingiska typen i slutet av 1000-talet kom till Skandinavien, hade sedan några århundraden tillbaka ett inhemskt hovbeslag, den s. k. i s b r o d d e n, varit i bruk. Den användes, som namnet antyder, endast vintertid och dess uppgift var att skydda hästen mot halkning. Sådana halkskydd ha påträffats i Mälardalen bl. a. på Björkö samt på Åland och i Finland , varför man har rätt antaga, att detta speciellt nor-
M
diskt utbildade hovbeslag inkommit österifrån . Ett par isbroddar från Enköpingstrakten, ingående i ett gravfynd från vikingatiden, förva ras i Kulturen , bild :1. D}iJ·emot har denna typ icke påträffats i Lund. De kontinentala skomodellerna av m erovinger- eller karolingertyp kommo h elt naturligt först till sydska ndinavien och började sedan så småningom att användas i väst- och uppsverige. Ett stort antal m edeltida hästskor har funnits vid grävningar inom Lunds stad och kunna till stor del hänföras till tiden för domky rkobygget, d. v. s. till slutet av 1000- och llOO-talen. Antalet i Lund på triiffade hästskor, vilka nu in gå i Kulturhistoriska museets samlingar av Lundafynd, uppgå r till över 500, varav nära 300 m ed säk erhet äro av medeltida typ , under det att de övriga förskriva sig från r enässansen och trettioåriga krigets lid eller senare. Flikskor. Den tidigaste m ed eltida h ästsk on av merovingertyp representeras i samlingarna av ej mindre än 233 exemplar, varav en del dock äro fragmentariska. Utmärkande för denna sko är d en vågformiga ytterkonturen m ed väl utpräglade flika r , vilka uppstå tt vid utstansnin gen av d e kraftiga sömhå len. Dessa äro nästan uta n undantag sex till antalet , tre å vardera sidan, r ektangulära till formen samt omgivna av stora, lä ngs· gående försänkningar, vilka kunna anses som ett slags föregångare till senare typers sömränna. Hakarna äro ganska små och bildade genom omböjning av a rmarna . Längden å flikskon variera r m ella n 10 och 15 cm., bredelen m ellan ~) och 11 cm . sa mt vikten mella n 150 och 180 gram , bild 1: 1. Flikskor av en större och kraftigare t yp ha påträffats vid grävningar vid Lödöse och Hagnhildshohnen samt även på platsen för Nya Lödöse. Då Nya Lödöse ä r en anläggning från 1400-talets s lut, visar detta fynd, att flikskon , vars användning på kontinenten brukar anses upphöra omkring 1200-ta lets mitt, åtminstone för Sveriges vidkomma nde spo-
88
Bild l.
Hästskotyper i Kulturens Lnndafynd. l. fliksko ; 2. halvsko ; 3. trefjärd edclssko; 4. triangelsko; 5. och 6. toffelskor; 7. >Schwcden-eisen • ; 8. »Fuhrmanns-eisen •.
radiskt levt kvar vid sidan av nya re typer ända fra m till den nordiska renilssansens början. Halv skor. En egendomli g nordisk variant till den kontinentala flik skon ä r den s. k. halvskon, vilken saknar motsvarighet i andra !ände r. Lundafynden uppvisa närmare 50 exemplar, dels i form av en halv flik sko m ed fyra sömhål och dels i fonn av en trefjärdedels fliksko med 5 sömh å l. Den förra typen kan endast ha varit avsedd att skydda hovens yttersida, som är utsatt för d en största slitningen; den senare typen ger sk ydd både å t hovens yttersida och dess tådel. Längden å dessa h a lvoch trefjärded elsskor varierar m ellan 9,5 och 12 cm. och viklen h å ller sig omkring 100 gram. Anledningen till uppkomsten av denna ofullständiga typ h ar man med a ll san nolikhet att söka i sparsamhetsskäl, då järnet p å 1000- och H9
1100-talen var en dyrbar metall. Fyndomständigheterna för de ofullständiga flikskorna ge vid handen, att de varit i rätt allmänt bruk under samma tid som dc fullständiga skorna , bild l: 2 och 3. Triangelsko r. Som en utvecklingsform a v flikskon kan man betrakta triangelskon. I Lundafynden finnes den i ett antal av omkring 50 stycken och har påträffats i kulturlager, som - enligt av f. intendenten G. Karlin företagna undersökningar - med 1Jestämdltct kunna hänföras till 1200-talets förra hälft. Triangelskon saknar liksom flikskon sömränna, och de sex sömhålen äro ganska små och ej omgivna av några försänkningar. Hakarna äro små. Ytterkonturen är svagt vågformad, under det att innerkonturen ofta bildar en spetsig vinkel. Triangelskon är vidare betydligt bredare och kraftigare än flikskon , och dess vikt uppgå r i genomsnitt till omkring 200 gram. Längden och bredden överensstämmer ungefär med flikskons, bild l: 4. Toffelsko r. Den sista under medeltiden från kontinenten inkomna typen är den s. k . toffelskon, varav museets samling har att uppvisa ett åttiotal exemplar. Toffelskon (tyska »Pantoffeldsen») utmärker sig genom de kraftiga hakarna å skoarmarnas ändar, vilka ge denna hästskotyp dess karaktäristiska och lätt igenkännliga form. Största vidden finner m an vid tådelen ; armarna, som avsmalna bakåt, löpa sakta samman och äro uppböjda till en kraftig spets. Ytterkonturen går jämt och innerkonluren framåt tådelen ä1· halvcirkelformad. Sömhålen äro till antalet sex, i undantagsfall åtta, och förenade genom en mer eller mindre väl utbildad sömränna. Längden varierar mellan 10,;; och 14 cm., bredden mellan 10 och 12 cm., och vikten håller sig mellan 150 och 225 gram, bild 1: 5 och 6 samt 2: l. 90
Bild 2. Hiistskotyper i Kulturens Lundafynd. Fr. v. toffelsko, >Furmanns· c isen > och »Schwedcn-eisen ».
Toffelskon gick först under namnet >>spanska skon>> på grund av att den antogs ha haft sin första användning i Spanien, dit typen skulle ha inkommit i och med mohrernas infall i landet. Nyare forskningar ha emellertid visat, att toffelskon , som är en påtaglig efterbildning av den gamla orientaliska hästskon, införts till västem·opa under korstågens tid. Typen var mycket vanlig i mellersta och västra Europa under Iloch 1200-talen. Till Norden kom toffelskon något århundrade senare och användes i stor utsträckning vid sidan av övriga typer ända fram till 1400-talets slut, då nu beskrivna typer avlöstes av de gammaltyska hästskomodellerna. Utom i Lund ha toffelskor påträffats i fynd bl. a. från Ragnildsholmen i Bohuslän, Stora Skuggan invid Stockholm samt Fellingsbro i Västman land . Gammal t ys ka hästskotyp e r. Under renässansen började så småningom en bredare och kraftigare hästsko att komma i bruk. Typen är av tyskt ursprung, men har på grund av att den användes av svenskarna under trettioåriga krigets tid i utlä ndska museer ofta betecknats med namnet >> Schwedeneisen». De rikt varierande formerna av den gammaltyska hästskon utmärka sig för sin stora bredd över tådelen och främre delen av armarna, vilka alltid äro omböjda till en kraftig hake. Ytterkonturen är jämn och innerkonturen mera avlång, men växlar alltefter tådelens och armarnas bredd. Skon har i regel åtta sömh å l, fyra på var-
Bild :1.
Jsbroddar tillhörand e e tt gravfynd från vikingatiden. Enköpingstrakten , Uppland. K.:\!. 21229.
<lera sidan , vilka förenas genom en väl utbildad sömränna. bild l: 7 och 2: :3.
På nttgra exemplar från 1600-talets slut är innerkonturen mera öppen och avrundad, varjämte sömränna saknas. Denna ty p, som kan betraktas som en utvecklingsform av den gammaltyska hästskon mot ett modernare hovbeslag, går i tyska musee r und er beteckningen >> Fuhrmanns-eisen >> , bild l: 8 och 2: 2. storleken å de gammaltyska typerna variera betydligt. Under 1500-talet äro de mindre och ha en längd, som i regel ej uppgår till mer än 10 il 12 cm. Senare blir typen kraftigare och större och mäter ofta omkring 15 cm:s längel samtidigt som järnets tjocklek betydligt ökats, så att vikten uppgår till l'mkring 225 il 250 gram. Då den övervägande delen av de i Lund funna hästskorna förskriv er sig från tidigare m edeltiden , borde m a n genom en sammanställning av fyndplatserna kunna bilda sig en uppfattning om de m ed eltida färdevägarna inom staden. Emellertid härröra de fl esta fynden från de stora kloakgrävningarna på 1890-talet, varigenom en fullt tillförlitli g anteckning om fy ndplatsen varit svår erhålla, och det är endast för ungefär hälften av det total a antalet funna skor, som en exakt fyndplats finnes angiven. Samtliga grundgrävningar från sekelskif-
92
tet ha blivit föremål för systematiska undersökningar från Kulturens sida, men det är trots allt endast en ringa procent av Lunds yta, som härunder blivit genomforskad. En kartläggning av hästskofynden har givetvis sitt intresse och har också utförts av författaren. Någon hållfast grund för omdömen Dm staelens äldsta topografi torde de lundensiska hästskofynden likviii ännu ej kunna giva.
1\::\LLH .i\NYISNJ NGAH. \~ILHELM
BEHG, Slollsruincn på Ragnhildsholmen. Bidrag till kännedomen om Göteborgs och Bohusläns fornminnen och historia, B. Il, Stockholm 1879-83. Anvm M. BEHGM.\N, Ett svenskt hofheslag från 1000-talct. Svensk veterinärlidskrift 1905. - och AxEL PÄLMAN, I-Iovheslagslära. Stockholm 1928. KNUT ST.J r-:nNc.\, Lund och Birka. Historisk tidskrift för Skånelancl, B. 3, Lund 190\J. SrxTEN STnöMnoM, Forskningar p~1 platsen för d e l forna Nya Lödöse, Göteborg 1923. Cu1L R. .\F UGGLA::<, Löclöse, Göteborg 1931.