Kulturens årsbok 1936

KULTUREN o

'

'

EN ARSBOK

1936 J

KULTUREN

KULTlJREN EN

ÅHSBOK TILL

!VIEDLEi\'l MAHNA AV K ULTUHHISTOHISKA FÖHENINGEN FÖR SÖDRA SVEHIGE

I

9 36

DENNA BOK ÄB REDIGERAD AV SVEN T. KJELLBEHG OCH THYCKT I EN UPPLAGA A V 6,500 EXEMPLAH l GHAVYRMANER HOS HÅKAN OHLSSONS BOI\THYCJ{EBJ l LUND. J{LICHEEHNA ÄHO FIIÅN A.-B. !llALMO GRAFISI{A ANSTALT OCH PAPPERET FllÅN FINBHUKEN . STOCIUIOJ.i\1.

L UND l!lili

tt kulturhistoriskt museum en stilla och död värld fylld av sargade lämnin gar, de vitnande benen efter någonting, som en gång haft liv. Finns det en mera påtaglig motsats till den brinnande, orosfyllda värld varuti vi leva i dag?

Denna fråga ställer sig mången. Och han låter sin tanke löpa vidare på den inslagna banan: är icke själva museiiden lika föråldrad och omöjlig att förena m ed vår tids verklighet som de längesedan övergivna föremål, museerna hysa? Varför skall vi samla, varför ödsla våra pengar på någonting så onyttigt och världsfrämmande ?

Svaret är svårt att formulera. Icke därför att det är svårt att finna, utan därför att d et kan givas på så många olika sätt. Runt om i världen skapas nya stater, och nya ideal förändra folkens liv. I många fall är det en fullständig brytning med det gamla och en målmedveten motsättning därtill.

Varthän vi blicka, och kanske främst i brännpunkterna för

E

5

det nya, lever dock museitanken starkare än någonsin. Nya museer byggas och studiet av folkens gamla kultur bedrives med iver och nya krafter. I den nya tiden är museet långt ifrån något dött och onyttigt, det är en levande lem i den gemensamma folkkroppen.

Detta är ett svar, ett påtagligt. Söker man efter en djupare anledning, kan man finna denna i det genom tiderna nedärvda behovet i människosjälen att erhålla ett vidare perspektiv över den eviga gåta, som tillvaron bjuder. Vadan och varthän?

I detta perspektiv vilja vi ställa in Kulturens verksamhet och, i den mån vi förmå, giva en återspegling av förfädernas liv. Må denna bok ä ven bidraga därtill. I denna förhoppning överlämnas härmed Årsboken 1936 till Kulturhistoriska föreningens för Södra Sverige medlemmar. Samtidigt är den ett uttryck av vår tacksamhet för den betydelsefulla insats medlemmarna under året gjort till museets fromma.

Med djup tillfredsställelse kiuma vi nämligen anteckna, att skaran av medlemmar därunder betydligt vidgats. Antalet årsbetalande medlemmar är vid årsskiftet i runt tal 5 000.

Därmed ha de förhoppningar vi tidigare vågat knyta till en fortskridande utveckling av föreningen på ett glädjande sätt förverkligats. Ty varje medlem, som träder in i vår krets, hjälper oss att säkerställa Kulturen och möjliggör en utveckling av dess samlingar. Ännu är det lång väg till det mål vi uppställt för föreningen. Den dag dess m edlemssiffra visar på 10 000 ha vi nått en punkt, från vilken man med mera trygghet kan se framtiden till mötes.

Vi våga därför alltjämt vädja till medlemmarna att stå oss bi och hjälpa vårt stora sydsvenska museum till den plats i solen, som det genom sina mångsidiga och rika samlingar är förtjänt utav.

Sven T. Kjellberg.

6

SKÅNSKA DRÄKTSÖLJOR Av SIGFRID SVENSSON

unda söljor använda för att hålla samman halssprundet i en klädnad ha förekommit redan i förhistorisk tid.

Lika gammal torde inte den hjärtformiga söljan vara, men dess form är i varje fall känd under en tidig del av medeltiden. Så konservativt som det folkliga dräktskicket är, finnes säkerligen ofta ett direkt sammanhang mellan de gamla smyckena och de som leva kvar i senare tiders folkdräkter. Ibland kan dock den lokala traditionen vara helt avbruten och så är förhållandet med de söljor, som kvinnorna i västra Skåne under 1700- och 1800-talen använt i sina särkar och halsdukar, bild l. Söljan är en nykomling i den skånska allmogens rika och i övrigt ålderdomliga smyckeförråd. D'en har endast kommit i bruk i en begränsad del av landskapet ·Och inte ens där har den hunnit undantränga sin föregångare, den med fot försedda knapp genom vilken särkkragen också kunde sammanhållas. Kvinnorna i västra Skåne fortsatte nämligen att även senare använda sig av en dylik knapp, något som framgår både av muntlig tradition och av bouppteckningarna.1 Både LöNQUIST och SVANANDER torde med följande uppgifter åsyfta söljor: >> Lintyget fästes under halsen med särkesilwer (ett litet spänne)>> och »silfwerspännen brukas allmänt att sammanknäppa lintyget under halsen>>. 2 Det gäller dräkten i Bara på 1770- resp. 1790-talet. Även i bouppteckningarna har ordet >> spänne>> en så vid betydelse, att det kanske ibland också inbegriper söljor. Härigenom kan man ej exakt kon-

R

7

Bild l. !\ vinna m ed axelschal sammanhållen av en hjärtformig sölja. Trelleborg, Skytts hd, Skåne. Detalj av teckning av Otto Wallgre n från 1R30talet. Nordiska museet.

statera dessas tidigaste omnämnande. När söljor åsyftas, torde dock i regel benämningen spänne fått en extra bestämning: , särkspänne>>, , halsspänne», >> kragspänne» eller , bröstspänne».

Dessa termer kunna icke konstateras förrän under 1700-talets senare hälft och då alltjämt mycket sparsamt. I bouppteckningen 1763 efter en rusthållarehustru i Fosie i Oxie härad upptages bl. a. »l litet runt förgylt silf:rsärkespänne» och »l mindre dito i form af ett hjerta>>. Här förekomma alltså tillsammans både den runda och den hjärtformiga söljan. »Halsspännen» upptagas i bouppteckningar från Hököpinge i Oxie 1781, från S. Åby i Vemmenhög 1796 och från Kyrkaköpinge i Skytts 1805. »Kragespännen» omtalas från Oxie i bouppteckningar från 1800-talet. I en bouppteckning från V. Broby i S. Åsbo härad förekomma 1813 , l runt bröstspänne» och »l d:o mindre». Den enda uppgiften utanför västra Skån~ gäller en »särke silge» i en bouppteckning 1760 efter en bond-

8

Bild 2. Sölja. Tillverkad av Jöns P etler Larsson, Ystad .

Från Kiillstorps sn, Vemmenhögs hd, Skåne. Höjd 6,9 cm.

K. M. 9651.

hustru i St. Herrestad i Herrestads härad. Söljans tillfälliga förekomst här framgår av att det bevarade materialet av dräktsöljor helt är lokaliserat till landskapets västra härader. Som nämnts ha söljorna också använts i halsduken och en hustru i Rya i N. Asbo efterlämnade 1796 ett förgyllt »halsduksspänne». För denna användning är dateringen lätt, då detta plagg först under 1700-talets slut förekommit i Skåne. 3 Hur ha nu söljor kommit i bruk i skånsk folkdräkt?

Det är närmast på grund av denna frågas principiella betydelse föreliggande liiia studie kommit till stånd. Kulturnyheternas spridningssätt utgör ett centralt problem vid studiet av alhnogekulturens historiska utveckling. Hur har det gått till när bygderna med sitt inventariebestånd och sin livsföring införlivat ting och företeelser från yttervärlden? Ha nyheterna isolerat slagit ned på många olika orter, som seelan smält ihop till stora utbredningsområden? Eller finnas i dessa be-

g.

Bild 3. Sölja. Till\"e rkad av Nils Smcdman, Ängelholm. Från Bjuvs sn, Luggude hd, Skåne. Diam. 2,5 cm. Nordiska musee t 31902.

Bild 4.

Sölja.

Tillverkad av J . 'Wahlgren, Ystad, 1844.

K. M. 33719.

Diam. 5,5 cm.

stämda utgångspunkter, varifrån spridningen skett genom ett långsamt framträngande från bygd till bygd? Eller samma frågeställning i det här aktuella fallet: ha söljorna utan inbördes beroende tagits i bruk på skilda håll i Skåne eller utgör utbredningen där en enhetlig fortsättning av förekomsten i angränsande bygder?

Det är då att märka att söljorna, som intaga en blygsam plats i det skånska dräktsilvret, dominera i allmogens smyckebestånd norr om Skåne. När TIDSTRÖM 1756 från Halland omtalar silverspännen i särken och halsduken 4 måste det vara söljor han åsyftar. Söljan bild 3 från Luggude överensstämmer fullkomligt med halländska söljor, men den har -också ett nära samband med de för sydvästra Skåne karaktäristiska söljorna. Det ligger alltså nära till hands, att bruket att hålla samman särk och halsduk med sölja har från Halland spritt sig till västra Skåne och där i de förmögna södra hära-

10

Bild 5. Sölja. Tillverkad av N. Ramberg, Lund, eller av hans namne i Simrishamn. Från Skytts hd, Skåne. Höjd 5,5 cm. Nordiska museet 115002.

Bild 6. Sölja, »bröstnål ». Tillverkad av Olaus Liander, Ystad. Från V. Ingelstads sn, Oxie hd, Skåne. Höjd 5,9 cm. Nordiska muse et 9534.

derna med gamla driikttraditioner fått en särskilt rik utveckling. Häremot kan tala , att de tidigaste uppgifterna om söljornas förekomst finnas från sydvästra Skåne. Man kunde då istället tänka sig att någon guldsmed -- som fått sin utbildning norrut -- först Iancerat bruket här och fått bönderna att ta upp det. Endast en fullständig inventering av det skånska dräktsilvret kan ge ett säkert svar." 1•den hur litet allmogen vågat att på egen hand ta upp nyheter utifrån kunna vi dock få en god föreställning om redan genom tillgängligt material.

Söljorna i sydvästra Skåne ha ofta varit prydda med små filigransrosetter, som omväxlande haft en liten silverpärla och en kvadratisk eller rombisk platta i mitten, bild. 4-6. Ett stort antal dylika söljor, hjärtformiga och runda, finnas både i Kulturen ° och i Nordiska museet, samtliga tillverkade av guldsmeder i Ystad, Lund, Malmö, Landskrona och möjligen Simrishamn. De variationer, som dessa smycken förete äro 11

obetydliga och det ställer sig svårt att urskilja olika guldsmeders produktion. Tyvärr saknar en stor del av materialet ortsuppgifter. Bestämbara till härkomst och tillverkning äro följande (efter guldsmedens hemstad står fyndorten): Hjärtformiga söljor.

K M. ()()51 IPL .Töns Petter Larsson , 1817 - 32, Ystad, Kiillstorp, \'emmenhögs hd N. m. 15\1472 IPL .Jöns Petter Larsson, 1817-32, Ystad, Vemmenhögs hd N. m. 6426 IPL .Jöns Petter Larsson, 1817-32, Ystncl , Vemmenhög, Vem. hd N. m. 3327 SN Stephan Noblin, 17()ii-183!l, Ystad , Vemmenhögs hd N. m. 3328 ICH .J. C. Hintze, 1808-42, Ystad, Vemmenhögs hd N. m. ()534 OL Olaus Linnde1·, 182:~-, Ystad, V. Tngelstad, Oxie hd N. m. 115002 NH Niklas Hamberg,' 18m3- D , Lund , Skytts hd N. m. 118856 NH Niklas Hambe1·g, 1803-47, Lund , Skytts hd

N. N. N.

N. N. N. N. N. N. N. N.

12

Runda söljor.

111. 118857 PN Petter Norlin, 17()()-1812, :\Talmö, Skytts hd m. 118855 AN Abraham Norlin," 17()6 - 182(), :\blmö, Skytts hel m. 395() SB Simon Böök, 179\1-1814, :\lalmö, Klagstorp, Vemmenhögs hd 111 . 40085 CS Carl Christ. Silow, 1787-1825, i\lalmö, Hyby, Bara Jul m . 118853 OL Olnus Liander, 1823-, Ystad , Skytts hd m. 118854 OL Olnus Liander, 1823-, Ystad , Skytts hd m. 118852 ASB Andreas Silfverberg, 1802--4!), Ystad, Skytts hd m. 118860 IS Johan Schröder, 1758 - 1809, Landskrona, Skytts hd m. 118858 LS Johan Lorenz Schröder, 1801-46, Landskrona, Skytts hd m. 118851 NM Nils Mal111orin,' 1777-1814, Landskrona, Skytts hd m. 118856 NT Niklas Hamberg,' 1803-47, Lund, Skytts hd

Bild 7. Karta , som visar söljornas spridningsområden och tillverkningsorler.

Lanelskrona a ; Lund • ; Malmö e ; Ystad .ol. .

Kartan, bild 7, visar utbredningsområdets läge i förhållande till tillverkningsorterna. Från Landskrona, Lund, Ystad och eventuellt Simrishamn ha guldsmederna fått avgång på söljor ända bort i sydvästra Skåne, samtidigt som dessa varit osäljbara åt allmogen i de närmast liggande bygde rna . Guldsmederna ha alltså icke ens i en så anspråkslös dräktdetalj kunnat ändra kundernas vanor utan här fått nöja sig med att sälja de traditionella knapparna. Denna inblick i böndernas inställning stöder antagandet, att förändringar i d et folkliga dräktskicket vida oftare skett genom spridning från angränsande trakter än genom ett isolerat upptagande av nyheter.

När vi så fått ett intryck av traditionstrohetens och bygdebandens styrka hos allmogen kunna vi ta upp till närmare granskning de omtalade söljornas dekor. Denna är ju endast ett berika nde av den filigransutsmyckning, jämför bild 3, som förekommer på allmogesmycken i hela Skåne liksom i an13

gränsande landskap. Sedan väl söljorna kommit i bruk, bör nyheten med de växlande filigranrosetterna ha varit lättare att introducera. Filigranrosetter av dylikt slag saknas på smyckena i det övriga Skåne och Sverige, 9 men äro däremot rikligen använda på silversmyckena i södra Norge, bild 8-9.10 Här äro alltså icke blott bygde- utan även nationsgränserna upphävda. Hantverkets förbindelser äro internationella.

Skånska guldsmeder ha kanske icke gått i lära i Norge, men både skånska och norska guldsmedsgesäller ha arbetat i Köpenhamn 11 och dekorationsarten har icke varit okänd i Danmark, bild 10. Utredningsområdet från sydvästra Skåne, över Danmark till södra Norge sträcker sig också till nordvästra Tyskland, där man bör söka den gemensamma utgångspunkten. Bland smyckenas detaljornament träffar man här också den lilla filigransrosetten med slät eller prismatisk platta.

Rosetter med platta och pärla växla visserligen icke som på våra smycken, men kunna istället förekomma i olika rader. 12 Överhuvudtaget har filigranstekniken, liksom folkligt dräktsilver i allmänhet, haft en utomordentligt rik blomstring vid Nordsjöns sydkust, och guldsmedsverkstäderna här böra ha varit ett nära och lockande mål för utbildningslystna nordiska han tverkaregesäller.

Söljorna i Skåne äro icke äldre än 1700-talets senare del och samtliga i förteckningen upptagna guldsmeder utövade sin verksamhet helt eller delvis på 1800-talet. Men överensstämmelsen mellan norska och skånska silversmycken är av gammalt datum; den gäller också smycken med sengotikens och renässansens stildrag. Vid medeltidens slut och framåt hade hansestäderna och särskilt Liibeck ett starkt inflytande på nordiskt silversmide 13 och häri torde vi ha att söka orsaken till den då uppkomna överensstämmelsen mellan norskt och skånskt. Nu ha vi funnit att för en nära trehundra år yngre företeelse är förklaringen likartad. I all sin internationalism har hantverket också haft sina traditionsband.

14

Bild 8. Sölja. Från Skafsaa sn, Telemarken, Norge. Höjd 4,2 cm.

Nordiska museet 7886.

Bild 9. Sölja. Från Fodvangs sn, Södra Gudbrandsdalen , Norge.

Diam. 1,9 cm. Nordiska museet 29375.

Bild 10. Sölja. Från Sjrelland, Danmark. Gjuten, imiterande fili gra nsarbete. Diam. 2,5 cm. Nordiska museet 51183 a.

NOTER. 1 SrGNE FoRsBERG, Det gamla dräktskicket i Bar a h ärad I, Lund 1934, s. 38; B.-M. VrFOT, Allmogens dräktsilver i Vemmenhögs h ärad, Skå nes h embygdsförb. årsbok 1933, s. 50. - Bo uppt ec knin ga r: Hököpinge, Oxie, 1781, prästbondeä nka : ))2 st. halsknappar)); Rebbelberga, Bjäre, 1812, piga: ))1 halsknapp)).

2 N. O. LONQVIST, Berättelse om Bara h är ad 1775, Lund 1924, s. 20 ; .J. F. SvANANDER, Folklivet i Bara h ärad (A. Hazelius, Ur d e nordiska fo lkens lif, Stockholm 1882), s. 26.

3 SIGFHID SvENSSON, Skånes folkdräkter, Stockholm 1935, s. 260 ff. ·• A. TmsTHöM, Resa i Halland, Skåne och Blekinge år 1756, Lund 1891 , s. 6 f.

5 Vilka r esulta t en sådan inventering k a n ge framgår av d et rika m a terial som presenter as i B.-M. Vifots a . a.

G För fotografering av föremål och läsning av stämplarn a p å Kulturens hithörande m aterial framför jag mitt hjärtliga tack till fil. dr William Karlson.

];).

7 NR och NM kunna också beteckna N. Ramberg, 1822-50, och Nils Möller, 1816-27, i Simrishamn. I ett kort omnämnande i G. BERG och S. SvENssoN, Svensk bondekultur, Stockholm 1934, s. 200, har jag utgått härifrån. Skulle söljorna vara tillverkade i Simrishamn understryker detta endast ytterligare vad som säges i föreliggande uppsats. Att guldsmeder i Simrishamn verkligen fått avsättning av sina varor i sydvästra Skåne framgår av Vifots inventering, a. a. s. 61. - Stämplarna identifierade efter G. UPMARK, Guld och silversmeder i Sverige 1520-1850. stadsstämplar saknas i allmänhet.

För mästarestämplar, som kunnat åsyfta olika namn ha utomskånska guldsmeder uteslutits.

8 AN kan också betyda Andreas Norstrand, 1806-32, Lund.

0 I Nordiska museet finnas utanför Skåne endast en dylik sölja från Höks härad i Halland, inv. nr 118868, och en annan från den intillgränsande Hinneryds socken i Småland, inv. nr 47891. Den förra år stämplad av N. Ramberg, Lund eller Simrishamn, den senare saknar stämplar.

10 H. BERGE, Norskt bondesylv, Risör 1925, sp. 8,1 f. och planscherna.

11 Se t. ex. UPMARK a. a. s. 518 f., 535, 542, 544; TH. KIELLAND och I-I. GmsSING, Gammelt sölv i Stavanger amt, Stavanger 1918, s. 38, 43, 46; BERGE a. a. sp. 6'1.

12 Die Quelle 7: Völkerschmuck, utg. av M. GERLACH, Wien o.

Leipzig, pl. 15: 8, 15: 10; H. STIEHLING, Der Silberschmuck de1· Nordseekiiste, Neumiinster 1935, s. 72, 78, 89, 191. ta Se t. ex. TH. KIELLAND, Norsk guldsmedskunst i middelalderen s. 196, 198 f., 205. - Jämför även J. RoosvAL, Norge, Lybeck och >>Den baltiska Norden)), Fornvännen 1936, s. 82 ff.

16

TENN I KULTUREN A.u lVILLI.-\M KAinSON

et är bekant att reda n romarna använde tenn till hushå llskärl, medan germanerna ännu icke ägde någon kännedom om denna metalls bruk. Huru tidigt man under m edeltiden norr om Alperna lä rt sig nyttja denna metall är ovisst. Förmodligen ha klos tren varit föregångare hä r liksom då det gällde konst och konstindustri i övrigt. Det torde då i allmänhet ha gällt kyrkliga föremå l. Hedan under ä ldre medeltid torde i sällsynta fall tenn h a använts därtill. I Hibc domkyrkas inventarium omnämnes 1312 en vinkanna av tenn.

Munken TEOFILUS om talar på 1000-talet i si n handbok >'Di versarum a rtium schedula », huru det tillgick att stöpa tennkannor, men för övrigt nämner han .ingenting om stöpningar av tennkärl och icke heller någon annan skriftkälla från ticlen finnes att tillgå. I Frankrike gjorde på sin tid VIOLLET-LE-Duc fynd av tennskedar och skå lar, som han ansåg kunna dateras till 1100-talet. Nationalmuseum i Köpenhamn har en sk ed, vilken J. OuuK efte r formen tidsatt till 1200-talet. Inga fat eller tallrikar ha emellertid kunnat da teras så tidigt. De synas först ha uppträtt på 1300-talet och då sporadiskt. Däremot förefalla dryckeskärl av tenn ha varit vanligare och nämnas ej sällan i testamenten t. o. m . i Skandinavien, så t. ex. hos lundakaniken Nilus Bunkeflod 1346 och hos lundaprästen Fader Pedersen 1364. Bisk op Aslak Bolt i Trondheim ägde 1429 två dussin en gelska tennfat. England tycks ej h eller vid m edeltidens slut ha varit så synnerligen avancerat ifråga om tennbeståndet i husgeråd. Omkring 1587 skriver nämligen en samtida författare , att först under senare tid ha tennk iirlen börjat överflygla kärlen av trä i a nta l.

D

17

Vad det allmänna förhållandet i Norden beträffar får man säkerligen anse, att ännu vid 1500-ta)ets inbrott servisföremålen av målat eller omålat trä voro i huvudsakligt bruk både i slott och koja. Så funnos 1529 i Gustaf Vasas fatbur på Gripsholm endast tre tenntallrikar, medan 1546 antalet var 41, under det att inventariet samtidigt upptager 44 »röda tallrikar», d . v. s. rödmålade trätallrika r. Dryckeskärlen av tenn voro däremot denna tid talrikare. På 1580-talet hade trätallrikarna försvunnit ur inventariet, medan däremot kåsor och andra dryckeskärl av 1rä ännu funnos kvar. Herremansklassen sökte naturligtvis i allmånhet att efter råd och lägenhet följa hovets seder, medan folket i gemen höll sig till det gamla.

Naturligtvis gjorde man dock skillnad på vardag och fest.

Huru förhållandena vid 1600-talets mitt ställde sig hos en förmögen herreman , visar bouppteckningen efter Thomas Dyre till Sundby i Bohuslän år 1652. Förutom en rik silveruppsättning med kannor, bägare m. m. förtecknas även en myckenhet hushålls- och serviskärl, ljusstakar och annat husgeråd av tenn. Om motsvarande kärl av trå nämnes intet.

Om förhållandena i detta avseende i ett lundensiskt professorshem få vi besked i en bouppteckning efter med. professorn och kaniken Nils "Wickman upprättad 1668. Under rubriken T e n n registreras här ett försvarligt antal fat, tallrikar, kannor, saltkar, smörbrickor m. m . Ej heller påträffas här några motsvarande kärl av trä. Vid 1600-talets mitt tycks alltså tennet helt ha utträngt träet som material till servis- och hushållskärl i herremanshemmet I Danmark synes modet ha avancerat ungefär i samma takt som i Sverige. Bland Christian II :s hovbetjäning fanns Bild l. Disk. Tillhört utrustningen på ett krigsfartyg, som sjönk vid slaget i Öresmid l G58. K. M. l 99:33. -· Bild 2. Fat. E rland Ståhlfot, Abo, 1600talets senare hiilft. 1\. !\~. l\)0:30. - Bild :3. Tallrik. Graverat H ER S under krona - Hedvig Elonora Hegina Sveciac. Tillhört inventarie t på Gripsholm 1680. K. M. 2:3134. - -Bild 4. Tallrik . .James Taudin, London, omkr.

Hi80. K. M. 16212. - Bild 5. Fat. Levin Schiinfelt, Stockholm, 1711. K. M. 15454. - Bild 6. Tallrik . .J. G. Hyman, Stockholm , mästare 1761. K. M. 6561.

18

Bild 1-3.

Bild 4--6.

en ämbetsman, som förvarade det kungliga bordstillbehöret och kallades »Tindragcn, vilket alltså tyder på att materialet åtminstone i huvudsak bestod av tenn. Men ännu så sent som 1580 anskaffade Fredrik II till festligheterna i Odense hundra rödmålade träfat och tvåhundra tallrikar av samma material, förmodligen holländska. Ännu i början av 1600-talet inköples till Ribe rådhus att brukas, när stora salen uthyrdes till förnämare bröllop, både tennföremål och rödmålade holländska tallrikar. Hos allmogen brukades ju trätallrikar ända in på 1800-talet.

Man torde kunna räkna med att tennet som material för husgeråds- och serviskärl vid 1500-talets mitt på allvar slagit igenom. Efter trettioåriga krigets slut, då de hemvändande officerarna förde med sig kontinentala vanor, avlöstes tennet delvis av silver som servis ma te ria l åtminstone vid högticler i slottshushåll och adelshem . En kraftig konkurrens fick det också uneler 1600-talct i kärl av fajans och stengods och från 1700-talets förra del i porslinet. I bouppteckningar från 1700talets slut och 1800-talets början kan man nogsamt konstatera den undanskjutna plats tennet fått i dc rikare hemmen på grund av porslinet och fajansen.

På mycket olika tider ha de olika ländernas kannstöpare och tenngjutare slutit sig samman i skrån eller lag. Tidigast synes detta ha skett i Frankrike, där de redan på 1200-Lalet voro organiserade i ett skrå med ålderman. I Augsburg omtalas ett kannstöparskrå 1324 och i de flamska och nederländska städerna gå dessa ämbeten också långt tillbaka i tiden, medan de italienska tenngjutarna icke i äldre tid synas ha varit organiserade. I England ha vi den första säkra underrättelsen om skrån av detta slag från 1348, då Edward III gav tenngjutarna deras artiklar. Danmarks kannstöpare voro till att börja med inordnade i andra lag. Så t. ex. omfattade smedernas skrå i Odense ännu 149() även kannstöparna.

Först uneler 1600-talet tyckas de mera allmänt ha blivit organiserade i självständiga ämbeten. För Sveriges vidkommande har LöPGREN konstaterat, att kanngjutare förekommit 20

B ild 7. Sky lle ta llrik.

r.

Fridcric hsc n, 1\ ö penh a mn , 1755.

K. M. 12483.

Bild 8. Äd eltennta ll ri k m ed fra m s tiillnin gar av Gus ta f Il Adolf oc h fiilthe r ra r i tre ttioå ri ga k r ige t. Pa ul i.ih a m d . y., N(irn be rg, m ästa re 1():3-!- 167 1. K . i\J. :32856.

Bild \l. Fat. England, date rat i gnn ·yrcn 1704. 1\ . M. 455i'>.

i Sverige senast frå n 1300-talets mitt och att deras skråordning torde i Stockholm ha va rit utbildad reda n på 1400talet. För d e förenade gr yt- och kanngjutarna i Stockholm utfärdades 1545 en skråord n i ng, som förnyades l 622. Karl XI:s förmyndarregering utfä rdade 1669 en »Allgcmene Ordning och Skrå .för Hantverkare i Sverige och Finland » och särskilda bestämmelser för kanngjutarhantvcrkct ti llkommo 1694. 167 l h ade ett tenngjutarskrå bildats i Göteborg, vilket emellertid sederm era råkade i förfall och ombildades 1748.

Under detta h örde efter dansktidens slut Lunds tenn gjutare till att börja med. Sedan bildades egna skrå bl. a. i Norrköping, Karlskrona och Jönköping, på vilken senare plats redan vid 1400-talets början en ga nska li vlig gry tstöparverksamh et förekommit.

22

Bild tO. Fat. .Johan von Engcl, 1\arlsk rona , l 70\J.

1\. M. l 7753.

Som kontroll på tennföremålens kvalitet skulle dessa förses med stämplar. I vilket europeiskt land dylik stämpling tidigast praktiserats är ovisst. I Nordtyskland påbjöds stämpling redan under 1300-talet, i Hamburg t. ex. 1375. I lVIons (Belgien) utfärdades 1467 en förordning om stämpling av tennföremåL Genom en parlamentsakt av 1503 påbjöds tennstämpling i England. I Danmark är det tenngjutarnas lagbestämmelser av 1685, som ge m era fylliga bestämmelser rörande stämplingen. Huru tidigt sådan stämpling förekommit i Sverige ~ir okänt, då inga stämplade föremål finnas, som kunna vittna i detta fall. För gryt- och kanngjutare funnos dock stämpelbestämmelser redan 1545, vilka likväl endast fordrade mästarestämpel. För övrigt kunna vissa slutsatser dragas rörande tidigare förhållanden härvidlag hos oss genom jämförelser

23

Bild l l.

Fal. Isra el Burman d. ii., Sloc kholm , 178-J.. K. M. l\J025.

med förhållanden i tyska städer, m ed vilka Sverige stod i Jivlig förbindelse. skråordningen av 1622 upprepar till stora delar den från 1545 m en påbjuder även stadsmärke. Det är först med bestämmelserna för tenngjuteriarbeten av den 14 mars 1694, som mera omsorgsfulla föreskrifter rörande stämpling och kontroll införas för svenska förhållanden .

Enligt elen svenska stämpelförordningen av 1694 stadgades, att tenn som förarbetas i riket, skall bestå av tre sorter.

4-, 3- och 2-stämplat tenn m ed en halt av resp. 97, 83 och 66 1 / 2 % - övriga procent utgjordes av bly. Det bästa tennet k a llades merendels e n g e l s k t t e n n , varmed förstoels importerat engelskt tenn, på engelskt sätt blandat tenn eller i allmänhet en god legering. De fyra stämplarna utgjordes av mästare- och stadsstämplarna, vardera upprepade två gånger.

Fyra stämplar kund e man också få genom att låta initialerna 24

Bild 12. Bricka. l. C. Pohli!z, Sloc kholm , 1 i :33 . K. ;"II.

8~58~ .

i mästarens rör- och eft ernamn bilda en särskild stämpel vardera plus stadsstämpeln. Denna upprepning var närmast dikte rad av sparsamhetsskäl. M~istarna tyck as emellertid icke vidare lw uppskattat denna avsikt, ty enligt gammal tradition lortsattl~ dc med att p[; eld biista , engelska , tennet sätta ros- och ängc!stiimpel som kvalitetsmärk en. Del trestiimplade tennet förde som miirke tv enne miistarestii.mplar samt en stmlsstämpcl.

En mycket viirclcfull bestiimmclsc i WH4 års sliimpelförordnin;.; var hestiimmclsen om årsbokstavens sättande på varje föremål , varvid för del. löpand e året fastställdes A och föt· f"i\ljand e {u· f"öljnnde boksUive r i alfabetet. 17Hi och 1742 påbörjades nya nlfabet. Dessa årsbokstavsserier ä ro ej betecknade med skilda stilsorter utan av mästarna individuellt behandl:Hie och heroende av deras egen smak. 1759 infördes en

25

Bild 18. Skål. Michel Pontan, Karlskrona , l/fil. l\. :\'1. 7010.

för både tenn och ådel metall gemensam serie, som ännu fortsätter med serienummer efter bokstaven.

I >'1\:ongl. Maj:ts nådige Stadga >> av år 1752 § 5 förordnades det, att allt arbete i guld, silver och tenn, som därefter förfärdigades, skulle betecknas med >> \Vår Controll-Stämpel, som är inrättad med tre Cronor >> . stämpelavgiften sattes till 1 Kontrollen skulle i Stockholm / 3 öre pr skålpund för tenn.

-verkställas av kontrollverket, i landsortsstäderna av magistraten. I . samma stadga förbjöds det tvåstämplade tennet men på grund av åtskilliga klagomål gavs emellertid 1764 åter tillstånd att av sådant tenn i alla svenska städer få tillverka hel·o ch halvbuteljer samt >> knappar, leksaker och annat smått >> .

Tennet användes inte bara till hushålls- och serviskärl utan togs även i bruk för toalettföremål, ljusstakar och lampor, möbeldekor och prydnadssaker, kyrkliga kärl, skrå- och gilleskärl samt för medicinska apparater och leksaker.

Tennföremålen framställdes i allmänhet genom gjutning och svarvning, det senare för att giva föremålet en slät och fin yta. Gjutformarna voro av lera, sten eller malm, som före användandet preparerades med äggvita och röd ocker eller pulvriserad pimpsten. Själva stöpningen försiggick i sand.

26

11ild 14.

Skål.

Andrens Dahlin , Ystad, 178\J.

1\ . !\'!. l ii8H\I.

Större fonnar gjordes av fl e ra styck en . I den i Kulturen förvarade we rrenrat hska (J. F. WERRENRATH, f. 1821, d. HWO) tenngjuta rve rk staden finn es en rik samling av formar till olik a kärl j sandsten jämte den sva rvställnin g, m edelst vilken retouch en utförd es. Dessutom förekommo glättformar i m etall för skedar, förläggslevar m . m . Även jordfynd från Lund ha bragt j dagen fonnar av kalk sten.

Följande upp sa ts är närma st avsedd att giva en orientering i Kulturens sa mlin g av tennföremå L Till att börja m ed kunna vi kon statera, att de t stämplade materialet represente ra r åtta lände r. Bland d et svenska go dset äro tjugosex städer företrädda, Stockholm m ed huvudp a rten och därnäst Lund, m edan Landskrona , Linköping och Arboga end ast h a en representant vardera.

Det tidigaste tenn et in gå r i museets samlingar av lunda fy nd. Bland dessa finnes en märkli g bägare san nolikt från 1400-talet, ostämplad m en m öjlige n ur en lunda ve rkstad , samt ett par saltkar från 1500-ta lets förra d el och mitt och enligt stämpla rna utförda det en a i Ni.irnberg, d et andra i Liibeck.

Bägaren och det e na sa ltkaret äro funn a i samma brunn i 27

kvarteret !\1Iaria Magle n :r 10, avbildade i I\ u Iturens årsbok 1935 sid. 191. Av övriga fyndsaker, i nllmiinhet obetydliga ting, såsom e n mugg, pilgrimsmärken, plomber, äro inga ~tämplade.

Från 1500-talet iigcr museet eljest icke några stiimplade eller signerade förem å l. Det är fiirst m ed HiOO-talet, som beståndet kan börja att lokal- och tidsbestämmas efter stämplar. Tidigast är en tallrik av PAUL ÖHA:'I'l d. ä. i :Niimbcrg från 1ö Hl och av svenskt ursprung elt fat utfört av HANS MORITZ i Stockholm, mästare 1652-88. Övriga svenska föremål , däri inbegripna även ostämplade och således endast förmodade svenska, från samma århundrade äro till antalet icke m er iin ett tiota l. Med 1700-tale t tilltager antalet högst avsevärt, så att detta århundrades mitt och senare del representeras av huvudmassan , under det att m ed 1800-talets bi.irjan antalet begynner sina. Beståndet slår alltså i ganska normal proportion till vad som inledningsvis nämnts rörand e tennets förekomst i brukskärl och annat husge råd.

Genom lyckliga omständigheter kom museet 1909 i besittning av en del föremål upphämtade från ett krigsfartyg, som skjutits i sank unde r slaget i Öresund 1658. Blnnd dc elva någorlunda h ela föremå l av tenn, som in gi n go uti detta fynd, funnos fyra tallrikar och en rund disk. Dessa utgöra ett gott exempel på det tidiga ll)00-talcts tallrik med s malt brätte.

Vad disken beträffar har den samma form som trätallriken fått redan uneler 1500-talet och som synes efterträda den rektangulära skiva , som dittills varit i bruk och som man ser avbildad i den samtida konsten, jämför L ex. HEVlMINGSEN ' S postilla av å r 157() och berättelsen däruti om den rike mannen och Lazarus. En förhöjd vu lstformi g kant markerar diskens y tterkontur, bild 1. De andra fyra tallrikarna iiro försedda med smala hriitten. Di~ken och två tallrikar ha miistarestämplar medan de öv riga nu sakna tydliga sådana. Dc ha i stället ägarestiimplar. En av dessa är daterad 1647 . l dessa ha vi alltså en med vissh et brukad form före 1()51:). ~\'l å h ii nclu kan man m ed hänsyn till deras nära anslutning i formen till trä28

Bild Li. S l; ;, t.

Svenskt al"IJCte ('!), daterat i graY)Ten 1600. K. ~1 . 2H7K6.

Bild I U. Sk{d.

Nordtyskland, 1700-talels milt.

K.M. SK77.

Bild 17. Sldd.

Petter Öberg, Kristianstad, !KlO, 1\. ~1. 11972.

Bild 18. Terrin. .Joh. Georg Nce ff, Tyskland , 177-!.

K.

~'r.

13767.

tallrikarna med smala brätten anse dem som för sin tid omodärna. Den äldsta kända bredbrättiga tallriken hos oss bär det graverade årtalet 1()37 (LöFGREN, 1: 2, pi. 8, fig. 28).

Av tallrikar med b r e t t b r ä t t e äger museet fyra exemplar. Ett av dessa har på brättet ett graverat borgerligt vapen med ägaremärket I B och under brättet ros- och ängelstämpel, den senare med mästareinitialerna O B . . Ett annat exemplar härstammar ur riksänkedrottningen Hedvig Eleonoras stora servis för Strömsholms slott och bär utom de krönta initialerna H E H S (Hedvig Eleonora Regina Sveciae) årtalet 1680, bild 3. Dessa båda tallrikar ge en god föreställning om tendensen att öka brättets breeld mot 1600talets senare del, liksom ett par av engelskt ursprung, stämplade av JAMEs TAUDIN, London, och tillverkade under 1600talets slut, bild 4.

30

13ild l!l. T e rrin . E rik P:son Krielz, S tockh o lm, l i83. K. l'vl. 6543.

En vari erad 1()00-talsform förete de i Tyskland vanliga s. k. i:idcllcnntallrikarna. Utom det breda brättet ha de även en cirkelrund förhöjning i bottnens mitt, vilken såväl som brättet är helt täckt med dekorativa bilder eller bildscener a v bibliskt eller profant innehå ll och m ellan d em Ornamentella blad- och blomslingor samt inskriptioner. Denna grupp· ha r i Kulturen fyra repr esenta nter , den äldsta daterad 1619 och utförd av PAUL ÖHAM el. ä ., elen yngsta av schweitziskt ursprun g och märkt L \V I 16HO. De två m ella nliggande h a utgått från PAUL ÖHAJ\•I el. y:s verl.:sta d i Niirnberg (mästare· 1634- 71) . Den fö rstnä mnda och en av de senare ha bibliskt bilelmotiv. Av de övriga har den schweitziska motiv ur Vlilhelm Tells historia och den andra r y ttarbilder av Gustaf Adolf och hans fältherrar under trettioåri ga kriget, bild 8. E nligt LöFGREN sk a ll denna a rt av tallrikar ha utförts f rån 150001

llild 20. Kanna , funn e n i Hälsingborgs hamn 18\Jel , s enm edeltida.

1\. M. 1\l!J4H. Bild. 2 1. 1\nnna.

No rdlys kl a nd , 1GOO-Ialc l.

1\ .

~ 1.

2:\t(i\l.

talets s lut till omkring l iOO, vadan alltså Kultmens fyra tallrikar på ett gott sätt representera gruppen.

Mot 1600-ta lets slut börjar brä ttet å ter att b liva smalare och den form uppstår, som sedan i huvudsak blir d en n ormala fram till våra dagar. De variationer, som h ä refter uppträ da, äro endast av r ent dekora tiv a rt och f örändra ej tallrikens huvudform. Med rokokon k ommer d en vågiga elle r profile rad e y tterkonturen på brättet m ed eller uta n k a ntvulst - engelsk a eller en gelskt influerade tallrikar . sakna i a llmänhet denna vulst, som väsentligt bidrager att ge grace och elegans å t det f. ö. tunga m a teria let. Från b l. a. E RIK KRIETZ' och J . G. RYMANs verkstäder i Stockholm äger museet fl era goda r epresentanter fö r rokokota llriken (bild 6). Landso rtstenngjutarna föret rädas här av bl. a . J. P. FAGERSTHÖM i Ka lmar med en rokokotallrik daterad så sent som li7i , - en från 32

Bild 2:1. 1\anna. Tillhört utrustninge n på ett krigsfartyg, som sj önk Yid slaget i Öres und 1G58. K. i\1. 19933.

Bild :/:.l. 1\anna. Anders Svensson Kanngjutare, Stoek holm, miislare lfii3 - -Hi87. K. M . 5091.

Jönköping hii r årsstämpeln 1781 . Även unde r r okokon fortlevde dock den raka brättekanten som med det gustavianska s kedet å ter blir huvudform och förblir så tills tennet spelat ut sin roll som material för hushållskärL En liten grupp för sig med speciellt kulturhistoriskt intresse bilda de tre s. k. skyttetallrilwr, som ingå i museets tennbestånd . Dc iiro samtliga utförda av F. FREDRIKSEN i Köpenhamn, mästare 1747. En har slät yttre kontur på brättet, de två andra vågig rokokokant. De härröra från Köpenhamns Sk~r d escl skab, vars bröder utom fåge lsky ile iiven roade sig med att skjuta till måls på runda skivor. 17 50 stadgades det, att varje nyupptagen broder skulle sidinka en skinl med till-

Bild 24. Kanna. Svenskt arbete, 1796. K. i'vi. 8429.

Bild 25. Kanna. Svenskt arbete, daterad i gravyren 1747. K. M. 23170.

hörande vinst, vilka vinster under 1750-talet utgjordes just av tenntallrikar. Sedan blev det varjehanda föremål av silver.

Det förekom tre premier: Kransen, Ridderen och Lykkedaleren, och det är tvenne sådana »kranstallrikar» och en >>riddartallrik» , som museet äger. Den graverade inskriptionen på brättet innehåller givarens namn och året, när den skänkts, · samt en versifierad anspelning på tävlan om vinsterna. Den ena är donerad den 3 juli 1754 av S. Hendrichsen, de båda andra 1755, den 14 maj oeh 30 juli, av resp. G. Behagen, bild 7, och Joh. Boyc Tunge. Versen på Hendrichsens tallrik lyder: Om Verdens Byrde var saa Jet som denne at Beskyde Da blef ieg visst dend Minste Priis som S}{ytten burde Nyde.

F a t e t beskriver samma utvecklingslinje som tallriken vad formen beträffar. I ovan omtalade skeppsfynd ingår även ett helt fat och ett fragmentariskt, som båda ha den för 1600-

34

Bild 26. Kanna. Hinrid1 Ticdcmann, Liibeck, född 17!1, död 1812.

K. M. 8906.

Bild 2i. Kanna av trii och tenn. Holland(?), J(i00-talets senare del.

K M. 2i55U.

talets förra del kånnetecknancle formen med elen uppslagna runda bucklan i bottnen och gansim smalt bråtte. I Åbo-fatet, bild 2, utfört av ERLAND BENGTSSON STÅHLFOT (el. 1697) återkommer denna buckla liksom i ett svenskt fat, signerat IM och utan staclsståmpel, men fatet har dessutom fått det för tiden typiska breda bråttet. A.nnu ett av samma typ ingår i samlingen, i graveringen dat. 1653 och med måstareståmpel H R vV. Bucklan bortfaller, men det breda, slåta bråttet stannar kvar, så som vi se på ett fat från HANS MORITZ' verkstad i Stockholm (måstare 1652-88). Ett par engelska fat från samma århundrades senare del ha ånnu kvar detta breda bråtte men med en markerad kantvulst. Det ena år möjligen utfört på SAMUEL TNGELS verkstad i London. Ett par andra med uneler ägareinitialer graverade årtal resp. 1687 och 1704, bild \) , tend e ra åt en form med smalare bråtte, åven dessa med kanl-vtdst. Elt svenskt fat utfört av LEVIN CASPAR SCHÖNFELT 35

företer samma tendenser, bild 5. Ett annat på JoHAN VON ENGELS verkstad i Karlskrona förfärdigat fat, 50 cm. i diam., dat. 170!), bild 10, har ännu kvar ett brett brätte fast med en profilerad bård i ytterkanten. Med senkarolinska tiden och senbarocken är det breda brättet försvunnet och det smala har blivit en normalform, som sedan alltframgent bibehålles.

Till omväxling med den runda formen uppträder under 1700talet och senare också den ovala. Museet äger flera fat med denna form, bild 11. Det största, 66 cm. långt, iir arbetat av N. E. JusTELrus i Eksjö 1827.

Såväl tallrikar som fat från 1700-talets förra del och därefter äro ej sällan försedda med hamrad dekor bestående av i koncentriska cirklar slagna punkter. Av övrig dekor förekanuner stundom en palmkartusch på brättet med ägareinitialer och årtal. !VIera sällan är bottnen sirad. Stundom äro såväl botten som brätte täckta av inskription , såsom fallet är med ett polskt fat i museets samlingar. Även b r i c k o r utfördes i tenn men anträffas nunwra mycket sällan. Bland senaste nyförvärv i våra samlingar finnes en bricka, utförd av I. C. POHLITZ i Stockholm 1733, bild 12.

Den är 61 cm. lång och mäter i breeld 42 cm. samt har en för övergångsstilen mellan harock och rokoko typisk fonn. Den graverade dekoren löper i form av en bladranka längs ytterkanten och mittpartiet upptages av frukt- och grenmotiv med en fågel. De fyra små fötter, som brickan ursprungligen vilade på, saknas nu.

Museets enligt inskriptionen äldsta t e n n s k å l är daterad 1699 och torde även vara utförd det året, förmodligen såsom brudskänk eller minnesskänk till de personer, som de graverade initialerna KAS-ED antyda, bild. 15. Även locket är liksom skålen försett med kulfötter och är tydligen avsett att brukas som skål för sig. Typen är icke ovanlig.

Avsevärt talrikare är emellertid den typ , som företrädes av bild 13. Museet äger fyra sådana, daterade 1761 , 1777, 1781 och 1782. De ha emellertid trots sin sena datering behållit den form, som kännetecknar denna skåltyp redan under 1600-

36

Bild 28. Flaslw.

Stocl;holmsarbcte (?), da t era t i gravyren 1690.

Tillhört dt·ottning Hedvig Eleonoras inYentarium Jl'i Gripshol m.

IL M . 84!J2.

talets senare hälft, då de först uppträda. Skålar av detta slag äro även vanliga i ädel metall. Besläktad med d enna typ är skå len i bild 1(), utförd på någon nordtysk verkstnd vid 1700-talets mitt.

En grupp skålar, som myck et ofta anträffas såväl i museer som i priva t ägo är den, som företrädes av bild 14. I museets samlingar ingår typen med ett antal av ej mindre än tolv stycken , den tidigaste daterad 1768 och den yngsta 1846. Typen som sådan är em ellertid m ycket äldre och fanns säkerligen r edan på 1500ctalet. I Nordiska museet förekommer en sådan från 1702. Som förebild har sannolikt tjänat den urhålkade

37

träskålen. Det rudimentära brättet och den låga eller helt utelämnade fotringen äro genomgående kännetecken för hela gruppen liksom i allmänhet även det bladformade och ögleformade handtaget med gjuten ornering av blad, blommor, snäckor m . m.

Närmast samhörande med skålarna iir det slags förvaringskärl för föda, som representeras av skålen bild 17. Av dem museet äger tillhöra alla 1800-talets första år. Typen synes icke ha varit begränsad till någon viss ort, ty av detta bestånd framgår, att dc tillverkats på så pass skilda platser som Lund, Kristianstad och Kalmar.

T c r r i n e n kom i bruk först med rokokon . Den förekonune r i såväl oval som rund form och har ursprungligen stått på ett fat, vilket emellertid numera i allmänhet blivit skiljt från densamma. Med rokokons rika, dekorativa utsmyckning blir elen ofta en verklig piece de resistance på det dukade bordet. Den här avbildade rokokoterrinen, bild 18, är av tyskt ursprung och tillverkad av .JOHAN GEORG l\EEFF 1774. · En annan, rund, med typiskt sengustaviansk form och dekor är utförd av C. G. J. LEMON i Stockholm 1820. Ur samma mästares verkstad har utgått en tredje, likalecles rund , daterad 1841, och senempirbetonacl. Starkt gustaviansk i form och dekor är också en av ERIK P:SON KRIETZ i Stockholm 1783 förfärdigad terrin, där likväl rokokon lever kvar i den sirliga lockknoppen, bild 19.

Till hushållskärlen höra vidare k a n n o r. Den tidigaste kannan i museets samlingar iir den, som bild 20 visar och som påträffades 1893 vid arbete i Hälsingborgs hamn. Den tillhör övergångstiden mellan medeltid och renässans och har de för elen senmedeltida kannan typiska kännetecknen: svagt bukigt lock med låg balk, låg halsring med svagt utbildad hräddkant, svagt bukigt halsparti och snäv, låg fotdeL Dess tillverkningsort torde vara Stockholm och tiden för dess tillkomst 1400-talets slut eller 1500-talets början. Den tidigaste stämplade svenska clryckeskannan i museets tennsamlingar är enligt stämplarna utförd av . ANDERS SVENSSON KANN38

Bild 29. Flasl;a. ;\'lcl.chior Beck, Stockholm, 1698. 1\. M. 2;i 185 .

GJUTARE i Stockholm, mästare 1687, bild 23. Den visar stark släktskap m ed en typ, som enligt LöFGREN var a llmä nt förekommande i T yskland men i Sverige betecknas som sällsynt och endast påträffats i södra delen av landet. släktskapen mellan denna och en tysk skråk anna i samlingen från 1739 bör observeras. En annan av HENNING GusTAF PSCHORN i Stockhohn 1763 utförd kanna tillhör samma typ och visar, huru seglivade d e gamla formerna voro.

Med barocken, 1600-talets slut och 1700-talets början, får dryckeskannan en form , som är särsldlt vanlig bland silverkannorna denna tid. Den representeras av kannan bild 25 .

39

Den cylinderformade kroppen stöder på tre kulfötter med anfang i form av bevingade änglamaskaroner, aktantusblad eller liknande. Museets äldsta kanna av denna typ är daterad 1747 och är ett stockholmsarbete. Den yngsta är gjuten av ALEXANDER G. LUND i Vimmerby 1836.

En annan typ , som med sin bukiga balusterform söker sitt ursprung i barockens formvärld och möjligen återgår på ännu äldre förebilder företrädes av kannan bild 24, daterad 1796.

En av NILs JusTELies i Eksjö 1810 gjord kanna tillhör samma grupp. En leksakskanna av MAGNUS LuNDWALL i Växjö 1797 förråder mera typens förmodade ursprung.

Kannor, som till sin form närmast sammanfalla med måttkärlens, den stympade konen, ha varit mycket vanliga, dekorerade på livet med cirkelbälten eller graverade blomstermönster. Museet har ett flertal exemplar av detta slag, tillverkade mellan åren 1796 och 1860. Måttkärl av denna form gå ner till 1600-talets förra del , vadan denna kanntyp sträcker sig längre tillbaka i tiden än vad museets material ger vid handen.

Museet har slutligen tre svenska dryckeskannor tillverkade i Norrköping (1839), Eksjö (1852) och Jönköping (odat.). Den fullkomligt cylindriska norrköpingskannan kan möjligen återgå på en 1600-talsmodell, medan de två andra visserligen förete stark släktskap med denna, men med sin uppåt något avtagande diameter även ha heröringspunkter med föregående grupp.

I Kulturens utländska kannbcstånd ingår en representant för den s. k. hanseatiska typen , vars utbredningsområde varit länderna runt omkring Östersjön och vars anor sträcka sig ned i medeltiden. Vår kanna , bild 21, torde tillhöra 1600-talet.

Till samma århundrades förra hälft hör kannan bild 22, vilken tillhört utrustningen på ett i Öresund 1658 sjunket krigsfartyg, varifrån fynd redan ovan omtalats. Den har exakt samma utseende som en hos LöPGREN l : 2, pi. 8, fig . 33 avbildad skänkkanna, graverad 1629, vilken är utförd i Göteborg av P . SCHRÖDER Museets kanna saknar stämplar men 40

är förmodligen ett danskt arbete. Typen höll sig med större eller mindre variationer långt fram i tiden, såsom synes av en av mästaren lVI D G i Köpenhamn utförd dryckeskanna med graverat årtal 1827. Som avkomling av denna typ torde man få anse en kanna, som är av nordtysk härkomst och signerad av mästaren M S. I Dansk Folkemuseum finnes en med denna nästan fullständigt överensstämmande kanna, daterad 1695.

Som fortsatt utveckling av den typ, som öresundskannan företräder, lwn man betrakta den av HEINRICH TIEDEMANN i Li.ibeck (1741-1812) utförda kannan, bild 26. Med sitt rokokogodronnerade lock torde den tillhöra 1760- eller 1770-talet.

Måhända kan man i en hög cylindrisk kanna, se en sen avläggare till den höga cylindriska kanntyp, ·s om förekom omkring 1600. Den är i graveringen daterad 17 79. Stämplarna äro tyvärr svårt nötta. En 33.5 cm. hög skänkkanna sign.

K ( ?) D i krönt stämpel kan möjligen vara av engelskt ursprung och tillhöra 1700-talet, medan dryckeskannan , bild 27, laggad av trästavar, med lock, grepe och skoning av tenn och med djur- och bladdekoration av samma material troligen är holländsk.

Förutom den redan tidigare omtalade senmedeltida bägaren från Lund ingå inga äldre b ä g a r e i museets tennbestånd.

De fyra stämplade ligga mellan åren 1785 och 1844 och de ostämplade ansluta i form till dessa och visa den typ silverbägarna ha under 1700-talet. Tvenne bägare ha kalkform, den ena daterad 1795. Till gruppen kunna vi också räkna ett par tumlare, den ena med Karl XIV Johans långnästa profil i bottnen och således tillverkad under dennes regeringstid, den andra med ägareinitialerna graverade på sidan, antagligen från 1700-talets slut eller 1800-talets början. Tumlarens ursprung är som bekant supkoppen, vilken mot 1700-talets slut med förkärlek gavs tumlarens form .

Till förvaring av drycker brukades under 1600-talet och även senare f l a s k o r med skruvlock och bygel- eller ögleformigt handtag, fast eller rörligt. Dessa hade till att börja med kvadratisk genomskärning som den 1646 daterade flaskan 41

Bild :lO. Kaffekanna. f. C. Poh litz, Stockholm, 17:35. K . i\L 23177.

B ild 3 1. 1\affe knnna. Jo h . Go ltlie b He ich cl, Ch emnitz, död 1771.

K. M. 13 11G.

Tiild :32. KniTekannn. Danmnrk (?), dalern d

g rn Yyrcn 181 :3. K. i\f. 3 74ö l.

Bild 33. Senapskanna.

Bild 34. P cp pardosa.

Carl Larsson Björkm an , Stockholm , 1707.

K. M. 6750.

England(?), 1700-t a lets mitt.

K. l\L 13768.

Bi ld 35 . Sockerskrin. Danmark, 1700-ta lets mitt. K. M. 631lf>.

i öresundsfyndet, men blevo sedermera under 1600-talet både sex- och åttkantiga, tills denna form nästan helt utträngde den fyrkantiga. Museet äger en i genomskärning avlångt fyrkantig flaska, daterad så sent som 1690, vilken enligt inskriptionen tillhört Hedvig Eleonoras husgeråd på »Grims Holm>> (Gripsholm), hild 28. En åttkantig flaska, utförd 1698 av MELCHIOR BECK i Stockholm, har dubbelt C i monogram krönt med kunglig krona, bild 29. l\1useet äger ytterligare fyra flaskor av denna typ av svenskt fabrikat, en med graverad blomdekor och en gjuten i Arboga så sent som 1770 av BALTZAH ROCHUS. En platt sådan flaska, daterad 1730, kan möjligen vara svensk eller också tysk. Dess stämpel är starkt nött. En åttkantig med stort bygelhandtag i skruvlocket är måhända av engelsk tillverkning.

Till samma kategori hör också en flaska av tyskt ursprung, rund, med cirkelrunt hantag och pip med lock . Den är utförd av ANDREAs WOGER (f. 1()89) i Steckborn.

Av mindre flaskor för dryckens förvaring att bära med sig förekomma i museets tennsamling tvenne stycken av nästan lika form den ena är större och har kullrig botten cylindriska men med ett avskuret segment, så att flaskan fåt· en rak sida. De ha liksom de föregående skruvlock och äro rikt graverade med blom- och bladdekor. Den ena saknar stämplar m en är i gravyren daterad 1714. Den andra är långt senare och är ett ytterligare bevis på de gamla formernas seglivade kraft. Enligt stämplarna iir den utgången från FREDRIK AHLMANS verkstad i Karlskrona 1771. Av de andra ha alla utom en , som är platt oval, den cirkelrunda formen, med eller utan dekor. Den ena är stämplad 1768, de övriga sakna stämplar. Det är den typ, som inte för så län ge sedan ännu ingick i beväringens fältutrustning som vattenflaska.

Deras cliam. är 10- 11 cm.

I och med kaffets och teets införande som hushållsdrycker under 1700-talets förra del skapades ett behov av nya kärl för deras serverande. Tennkärlen kommo härvidlag att följa silvrets former, liksom vi förut sett beträffande vissa typer 44

Bild 36. Sallkar. England(? ), 1700-tale ts mitt. K. M. 137f\8.

Bild 37. Sm öra sk. N. G. Nordstrand, Lund, 1806. 1\. M. 19855.

Bild 38. Cis tern . Stockholmsarbele(?), 1700- talcts förra del.

K. M. 15561.

Bild :~ 9. Cist e rn. Snmucl .Jönsson Hammarskog, Nyköp in g, 1703.

I\. M. 4635.

45

av dryckeskannor, som upptagit silvermodeller. Den tidigaste kaffekannan i museets tennbestånd är ett stockholmsarbete utfört på den ovan omtalade I. C. POl·ILITz' verkstad i Stockholm 1735 enligt stämplarna, bild 30. Med sin svällande balusterform och sin kraftiga pip går den helt i barockens tecken. Trenne stycken m ed rokokosvängda åsar över såväl lock som kropp och fot äro samtliga tyska arbeten, den största stämplad och tillverkad av JOHAN GOTTLIEB REICHEL i Chemnitz (d. 1771), bild 31. En av HENRIK STICKLER i Malmö 1760 utförd tekanna har egentligen ingenting i formen, som anger tidsstilen, rokokon .

Den är till sin gestaltning nå stan åggformig, på tre ganska höga fötter och med mycket utdragen grepe och i ståilet för pip en liten snip att hälla ur. En annan tekanna , som enligt de otydliga stämplarna tycks vara utförd i Linköping 1788 av AND. STOCKHUS, går i den gustavianska smakens tecken med sina raka sidor och karnisprofil på överkanten, medan en n yköpingskaffekanna, daterad 1830 i stämpeln, ännu så sent helt behållit samma stil och modell, som var modern under 1700-talets senare del. Närbesläktad form har en, förmodligen dansk, kaffekanna , daterad i graveringen 1813, bild 32.

Att barockens former ännu vid 1700-talets slut inte glömts bort, därom vittnar en tekanna från LARS LUNDWALLS verkstad i Jönköping, daterad 1771, och en annan, utförd av E. M. HA!VIMARSTRAND i Falun 1793. Båda ha en tung, kraftig balusterform och verka med hänsyn till sin sena datering som verkliga gengångare från århundradets början. Den senaste representanten för detta slags serviskiirl faller så långt fram i tiden som 1800-talets senare del. Det är en tekanna utan stämplar, möjligen tysk.

Vid teservering hm sannolikt också den balusterformade t e s a m o v a r tjänstgjort, som är den enda av tenn i museets samlingar. Vid en lagning i bottnen ha stämplarna helt förstörts, varför den ej m ed full säkerhet kan lokaliseras eller tidsbestämmas. lVföjligen iir den engelsk och från 1700-talets mitt.

Till te- och kaffebordet hörde också ett förvaringskärl för socker, om det nu var ett skrin eller en sldtl. I vardagslag

46

Bild 40. Sked. Danmark (?) . 1600-taleL 1\. i\1. 34884. llild 4 1. Sk ed. Danmark (?), 1600- ta le l. K. M. :34884. llild 42. Sk ed. Holland, liOO-talet. l\. M. 221 56.

och under enkla re förhålland en har detta ofta utgjorts av tenn .

Det i b ild 35 avbildade sockerskrinet - d et enda som ingår i samlinga rna är troligen av dan skt ursprung och från 1700-talets mitt. Det är rokokostilens silvermodell översatt i tenn m ed en lockknopp i form av en människofigur, n ågot klumpi g i förhå lla nde till skrinets f. ö. ganska smäckra form er. E n sock ersk å l från 1800-ta lets senare d el på h ög fot saknar stämpel och erinrar ej så litet om tidens sockerskålsform er i silver , n ysilver och nickel. De n k a n möjligen vara ett svenskt arbete.

Ti ll hushå llsk ä rlen höra också p e p p a r d o s o r , s a l t- . k a r , s m i\ r a s k a r o c h s m ö r f a t. Av det förstnämnda slaget förekommer i museet å tta stycken, varav sju baluster-

47

formade, med enkelt eller i mönster genombrutet skruvlock, bild 34. Alla sakna dessvärre stämplar, möjligen äro de tyska eller måhända engelska till sin härkomst. Ett par saltkar i tidig rokoko, bild 36, ha säkerligen också tillkommit på en engelsk eller tysk tenngjutarverkstad. Engelska äro möjligen också de tre smörfaten på hög fot, som representera denna art av hushållskärl i museets tennavdelning och på sin tid med mer eller mindre konstnärligt upplagda smörmassor utgjorde en ståtlig prydnad för julbordet. Genom stark nötning ha deras stämplar blivit otydliga, där sådana funnits. För smörets förvarande brukades även askar med lock, med eller utan gångled.

En präktig sådan är stämplad av N. G. NORDSTRAND i Lund 180(), bild 37, intressant genom sin form , som i huvudsak erinrar om den hos en av NILS MICHELSSON i Stockholm 1630 utförd smörask (LöFGREN, l: 2, pi. 19, fig . 59). Av svensk tillverkning är också en senapskanna, stämplad av CARL LARSSON BJöRKMAN i Stockholm 1707, bild 33.

Till vattens och dryckers förvarande och serverande ha trenne större b e h å Il a r e tjänat, som nu ingå i Kulturens tennkollektion. Den största av dem- H. 52 cm. -har formen av en tunna med fria öglehandtag i sidorna samt nedtill en nu förkommen tappkran, som varit av brons, bild 39. Upptill och nedtill har den imiterande tunnbandsdekor. Troligen har den tillhört något skrå. Den är utgången från SAMUEL JöNsSON HAMMARSKOGS verkstad i Nyköping 1703. Av de två andra är den ena cylindrisk i formen med bred, lodrät godronnering, tappkran, öglehandtag och som handtag på locket ett fantasidjur komponerat av framdelen av en häst och bakdelen av en delfin, bild 38. Den saknar stämplar, men kan möjligen vara ett stockholmsarbete från 1700-talets förra del, då den företer stora likheter med en av H. G. PsCHORN i Stockholm utförd cistern från 1716 (LöFRGEN, l: 2, pl. 43, fig. 123). Behållare av detta slag voro ofta avsedda att hänga på väggen och försedda med ett bäcken för uppsamlande av spillvattnet. Ett sådant bäcken av tyskt arbete från 1700-talets mitt förekommer i samlingarna.

48

Bild 43. Skrivstiill. Tyskland, J 700-talets mitt.

13ild 44. Urna.

Bild 45.

4

K. M. 17ti42.

Tillhört utrustningen på ett krigsfartyg, som sjönk vid slaget i Öresund 1658. K. M. J 9933.

Ham . Svenskt arbete (?), 1700-!ale ts senare hiilft.

K. 'IL J82 35.

För fl ytande varor funnos också ä m b a r av t enn. Ett så dant m ed rund, bukig kropp på låg fot och med utvikt brätte omkring m ynningens åtknipning är ett köpenhamnsarbete, daterat i graveringen 1746. Hit kan även r äknas en s. k. förningsspann, använd vid barndop och begravningar att transportera gillesmat till gästabudsgården. Den är enligt stämplarna arbetad av CASPAR MEYER i Hamburg omkring 1800.

Till hushå llskärlens grupp får man också räkna en v i nk y l a r e och en g l a s s d o s a. Den förra har uppåt vidgad mynning och smalt, rakt utvikt brätte samt i öglor sittande rörliga h a ndta g. Enligt stämplarna är den utförd på HANS \VICKSTEN D. _;( :s verkstad i Västerås 1796. Glassdosan är ett karlskronaarbete. Tyvärr är mästarstämpeln utnött m en å rsbokstaven anger 1797 som tillverkningsåret Formen är cylindrisk och m ed grepen m ät er kärlet en höjd av 35 cm.

Rulturens b estå nd av t e n n s k e d a r är relativt va riationsfattigt. Den tidigaste signerade är en li.ibeckersked , som utgått från HEHMANN LESAu's verkstad omkring 1700. Den är funnen vid muddring i Karlshamns hamn och har troligen tillhört en sk eppsutrustning. Typen m ed det runda blaJet återgår p å medeltids- och r enässansformerna. Samma former ha även ett par skedar ur danska jordfynd , bild. 40, 41 , den ena defekt på bladet. Båda torde tillhöra 1600-talets mitt ell er senare h älft.

Den ena h a r spiralvridet, barockformat sk a ft, den andra en sköldhållande figur på skaftet med monogrammet SH eller HS i skölden . En samling på sex förmodligen h olländska skeda1· m ed runt blad och jämnsmalt skaft äro a lla utom en b eteckn a de m ed mästa reinitialer och äro dessutom försedda m ed initialer, som sannolikt angiva ägarna, bild 42.

De övriga 18 sk edarna h a den sedan 1700-talets mitt vanliga typen m ed äggformigt blad. Den äldsta av dessa är stämplad av JOHANN HINRICH SCHADE .i Stralsund omkring 1750. De andra iiro sannolikt av svensk tillverknin g - endast en har måstarestämpel , E .· J. KJELLMAN - och ej ä ldre än från 1800-talets mitt. :)0

Bild -!6.

Ljusstake.

Harmen Hiilsemann, Liibeek, död 1719. K. M. 888-!.

Bild -!7. Ljusstake. Tyskland, 1600-talets slut. J(. !\L 7952. ·

Av de två f ö r l ä g g s s l e v a r n a har elen ena runt blad och elen andra ett äggformigt, båda med svarvade, svartpolerade träskaft. I tiden torde de tillhöra 1800-talets mitt. Ingen av dem är stämplad, men de äro sannolikt svenska.

Av tenn tillverkades även våta m å t t. Formen är i allmänhet en uppåt stympad kon med eller utan lock, snip och handtag. Museets kärl av detta slag ligga i tiden mellan 1717 ;)l

och 1888. Det är CARL LARSSON BJöRKMAN, mästare i Stockholm 1702-20, som stämplat det tidigaste, vilket är försett med två justeringsårtal, 1722 och 1723, samt justeringsmännens initialer. Ett par mått, det ena en jungfru, ha utgått från HEH!VIAN STICKLES verkstad i Malmö 1766 och det yngsta, daterat 1888, är ett arbete från FREDRIK \VERRENRATHS verkstad i Lund.

Tennet var ett material, som hade snart sagt obegränsad användning. Det var inte bara som material till brukskärl och servisföremål det togs i bruk, utan även som toalettkärl, skrivdon och rena prydnadsföremål. För skrivbordet och skrivschatullet var det som bläckhorn och sandkar samt kombinerade skrivställ. En ostämplad sanddosa är ett vackert och rätt tidigt exempel härpå med sin graverade dekor av bladslingor och hjärtan. Den är daterad i gravyren 1747 och saknar annan beteckning. Ett litet cylindriskt b l ä c k h o r n bär i bottnen årtalet l 725. Båda äro troligen av svenskt ursprung, medan de tre skrivställen förmodligen äro utländska, sannolikt tyska arbeten. De mer eller mindre fragmentariska stämplarna antyda detta. Samtliga tillhöra 1700talet, räknat från 1740-talet till detta århundrades slut. Ur stilsynpunkt representera de regence, rokoko, bild 43, och Louis XVI. På prydnadsföremålens område är det närmast u r n o r , a s k a r och r a m a r, som äro företrädda i Kulturens samlingar. Av de trenne urnorna är endast den ena daterad, lG47 , och ingår i det flera gånger förut nämnda öresundsfyndet, bild 44. De båda andra äro emellertid till formen så pass lika denna, att tidsskillnaden dem emellan ej bör vara alltför stor. Med sin utpräglade balusterform och sina med bladverk och huvud dekorerade grepar borde de kunna sättas till 1700-talets början. De sakna stämplar men kunna möjligen lokaliseras till Danmark eller Nordtyskland. En ask m ed rosett- och rutmönster på locket saknar visserligen stämplar men anger sig genom inskriptionen i bottnen - MARTIN HESMACHER 1G52 möjligen som tysk.

52

Även för ramar brukades tennmaterialet, såsom framgår av bild 45. Den är ostämplad men kan vara ett svenskt arbete. På Prechts möbelverkstad i Stockholm t. ex. var tennet ett mycket använt material till spegelramar, mestadels såsom infattande lister till de bårder av spegelglas eller färgat glas, som utgjorde ramen, samt till krönets uppbyggnad.

Till husgerådet höra även kärl använda för t o a l e t tä n d a m å l, som handkannor, handfat, rakbäcken , speglar, naltk~irl, stickbäcken, luktdosor m. m. Gruppen är i museets bestånd ej särdeles rik - den omfattar ej mer än ett tjugotal föremål. Bland dessa äro fem handfat och tre handkannor tillverkade inom en tidrymd av c:a hundra år räknat från 1700-talets mitt till 1858. Med kännedom om 1700-talsmänniskornas föga framstående renlighet förvånas man ej över det intryck, de tidiga handfaten och kannorna ge, att mera ha varit >>til lyst>> än till gagn. Av dessa äro två identiskt lika rokokofat med gracist böljande brätte med band- och snäckornament, tillverkade det ena av FRIEDRICH CI-IIUSTIAN \VESCHKE, mästare i H.egensburg 1755-88, och det andra av .JOHANN \VILHELM ENTRES i Miinchen, mästare 1741-97.

Det svenska verkar trots sin svängda rokokogodronnering betydligt tyngre i formen. Det är också något större. Det härrör från CARL GusTAF MALMBORGs verkstad i Stockholm och är daterat 1770. Ett annat handfat utfört av GUDMUND LINDQUIST i Stockholm år 18 .11 är avlångt fyrkantigt med passformade brättekonturer och fasciesstav i kanten och ansluter sig närmast till den sengustavianska stilen.

Av dc tre handkannorna äro två ren rokoko med godronnering och graciöst profilerade grepar. De sakna stämplar men äro sannolikt av tysk tillverkning från 1700-talets mitt eller senare hälft. På den tredje ha stämplarna nötts bort, men troligen är den svensk och från 1800-talets mitt.

För damerna voro s v a m p- eller l u k t d o s o r n a en oundgänglig nödvändighetsartikel i utrustningen, vare sig de nu tillhörde allmoge- eller högre ståndsklass. De förra buro en sådan med sig vid sina kyrkbesök, de senare hade alltid

53

en dylik i sin närhet. Museets dosor i tenn äro i regel ganska enkla. Till formen äro de raka eller balusterformade med rak godronnering eller graverade streckbälten. De tillhöra 1700talet och 1800-talets föra del och ha varit i bruk hos d et enklare folket.

En toalettspegel, där själva spegeln är reglerbar på en ståndare, med tvenne puderkoppar samt ljushållare, allt monterat på en svartmålad träbricka, visar påfallande rokokodrag i utsmyckningen. Den saknar stämplar men kan möjligen vara ett svenskt arbete.

Det största antalet tennföremål i samlingen hänför sig till b e l y s n i n g s a v d e l n i n g e n med över sjuttio par ljusstakar, varav åtta äro av utländsk tillverkning, ett tiotal utförda i Stockholm och de övriga i olika svenska städer. Äldst bland de signerade är en kyrkljusstake från HARMEN HOLSEMANNS verkstad i Liibeck (d. 1719), försedd med mästarens och stadens stämplar, bild 46. Det är en kraftig barockstake m ed den för tiden typiska spiralvridningen i skaftet. Den är 53 cm. hög och har således med sin pendent varit en imponerande altarprydnad. Tyska äro sannolikt också tvenne andra par ljusstakar av ansenliga mått, vilka likväl sakna stämplar. De ha den för 1600-talets mitt och senare hälft typiska tredelade foten med konkava sidor och med i relief arbetad d ekor av blad, blommor och sköldar samt rikt profilerat skaft och vid ljusskål med pigg liksom på den tidigare nämnda liibeckerstaken, bild 4 7.

Tvenne, troligen svenska, bordljusstakar förmedla övergången mellan barock och rokolw. Med sin fyrkantiga fot med veckade och rundade hörn och på d et ena pa ret urnformade skaft få de anses som mycket typiska för övergångsstilen. Denna m ellanstil representeras även av ett par ljusstakar av JoNAs TöRNGREN i Göteborg tillverkade så sent som 1773, bild 48. Detta visar, att tenngjutarve rkstäderna långt efter det en stil passerats utnyttjade de gamla gjutformarna, ett förhållande som även kan anmärkas om en 17B5 i Kalmar utförd stake av LARs vV ASSBERG i renaste rokoko .

54

Bild 48. Ljusstake. Jonas Törngren, Gö teborg, 1773. J\. M. 22506.

Bild 49. Ljusstake. Fredrik Ahlman, 1\arlskro na, J 762. 1\. M. 6858.

Bild 50. Ljusstake. L P . Fagerströ m , Kalmar, 1833. l\. i\t 815-!.

Rokokostilen har ett fl ertal goda r epresentanter, bl. a . av stockholmsmästarna ERIK P:SON KIUETZ (1771 och 1778) , SAMUEL \VEIGANG (1 775) och rvfAGNUS SöDERBEHGS ÄNKA (1761). Att man även i la ndso rten var vak en och följde m ed de nya moderiktningarna visar ett par av FHEDRIK AHLMAN i Karlskrona 17G2 utförda bordstakar, hild 49. Utiandstennet är här endast företrätt av ett par rokokostakar, utan stämplar men m ed ägare- och datumbetecknin g A H. G 1784.

Rikast är em ellertid bestå ndet av gustavia n sk a sta k ar, d är bl. a. huvuds ta dsmästarna I. LEMON (1787} och P . GILLMAN (1789} på ett stiltroget sätt företräda 1700-talets senare del. Ä ven h ä r ha la ndsortsstäde m a ut m ä rk ta representanter i samlingen. Jag skall endast nämna namn som I. B. SUNDBERG i Göteborg (1791} , MAGNUS BERGMAN i :Malmö (1795, 1797, 1799, 1813} , lunclamästarna FRIEDIL BALDTHOFF (1799) och N. G. NORDSTRAND (1805, 1810, 1813, 1816} samt NILS

55

Bild 5 1. Viigglampe t!.

Sve nskt arbete, J 700-talets fö rra del. K. M. 23196-

i Eksjö (1810) och PER OLOF \\TELLANDER i Ystad (1810 , 1818). Ännu fr a m på 1830-40-ta len a nvände man sig av de gustavianska formerna. Se bild 50. Vad som efter denna tid tillkommit stöder sin utformning i huvud sak på denna stilepok.

I avdelningen för belysning ingå även ett p a r ljusbrickor av sammanlödda tennprismor, -löv och -plattor monterade på ett trä und erla g, som n ederst uppbär en ljuspipa. De ä ro uppenbart avsedda att imitera liknande ljusbära re av glas eller kristall. Såväl huvudformen som gestaltningen av »prismorna » på den ena, bild 51, ger oss a nlednin g fö rmoda, att dess tillkomsttid torde kunna sättas till åtminstone 1700-talets förra del , medan den andra med sin empireform och sitt r,spegelfält » m ed Carl XIII :s namnchiffer tillhör 1800-talets andra decennium. Att de äro svenska torde väl icke vara JusTELlUs

56

Bild 52. Nattvardskalk . .Jol1. Christaller Pohlilz, Stockholm, 1738.

K. M. 23 176.

Bild i">:l. 1\ommunionkannn. Maltias Hunquist , Karlskrona , 1822.

1\ . M. 1001\l.

någon tvekan om, liknande förekomma i m ellansvenska kyrkor och museer - men då dc sakna stämplar, äro de ej möjliga att lokal- eller mästarcbestämma.

Av annan belysningsattiralj av tenn kan nämnas tre lampor, av vilka en ä r tillverkad i Lund 1781 , alltså efter all sannolikhet härstammande från Fn. BALDTHOFFs verkstad (mäst. 1768- 99). Mästarestämpeln är em ell ertid avnött. De två andra äro säkerligen tyska arbeten. Den ena är en s. k. bergmanslykta, troligen från 1700-talet, och saknar h elt stämplar, den andra en oljelampa, antagligen från 1800-talets förra del, m ed på grund av nötning oläsliga stämplar.

57

I samband med ljusredskapen skola vi också omnämna v ä r m e b c h å Il a r n a, vilka fylldes med varmt vatten och sedan nedsattes i den bäddade sängen för att värma upp denna.

Kulturen äger tvenne sådana av tenn, båda från 1800-talet och av samma fonn - platta och ovala med skruvlock på översidan för ifyllande av vattnet. Den ena saknar stämplar, medan den andra på locket är signerad D. KoHLHAUS, tydligen av tyskt ursprung och sannolikt i tiden tillhörande 1800-talet.

Kulturens bestånd av s a k r a l k ä r l i tenn är ej stort och långt ifrån allsidigt. Hepresentationen inskränker sig till ett par vinkannor, fyra kalkar och ett par diskar samt för speciellt katolskt bruk trenne vigvattenskar. Den präktigaste pjäsen är en vinkanna, tillverkad i Karlskrona av MATTIAs RUNQUIST och enligt inskriptionen: Cifven till Aug e rums Kyrka år 1822 al Herr Prosten och Fru Prostinnan Alexandersson i Lösen, bild 53. På det korsformade tumgreppet står: Math: Ev: 26. Cap: 28. V:. I sin kraftiga balusterform har den mycket av barockens frodighet trots det sena årtalet. Att döma ~v reliefdekoren på lockskölden, Gud Fader hållande ett krucifix, har även en annan kanna i samlingen troligen tjänstgjort som kanna för nattvardsvin. Den är hög, cylindrisk och något vidgad mot bottnen. Under den rudimentära snipen står graverat : I G Sclzall 1731. Den är av tysk tillverkning och får väl anses till formen leda sitt ursprung från elen höga cylindriska 1500-talskannan.

A v kalkarna är den ena utförd i Stockholm a v I. C. PoHLITZ .år 1733, bild 52. Den andra är stämplad av HEINRICH GoTTFRlED PsCHORN i Stockholm 1738. De äro nästan identiskt lika, endast med några detaljskiljaktigheter. Den senares cuppa är något grundare och fotens diameter något större .

Patenen är närmast att jämföra med den profana tallriken.

Den har ifråga om sin formutveckling passerat samma faser som denna, efter bevarat material att döma. Ingen av Kulturens båda tennpatener är daterad, men de torde tillhöra 1700-talet.

De tre katolska vigvattenskärlen sakna dessvärre alla

58

Bild 5±. Skråpokal. Jonas Boström, Giitchorg, 17±0. K. M. 9178.

stämplar, men deras tillverkningsort torde sannolikt vara att söka i södra Tyskland. U r stilsynpunkt tillhöra de alla rokokon och 1700-talets mitt. Två av d em äro så pass överensstämmande i form och dekor, att man nä stan skulle vilja hänföra d em till samma mästare elle r åtminstone samma verkstad. På d en ena s väggfält framställes treeni gh eten och på d en andra >> Den gode H erden >> . Dessa iiro båda avsedda att enbart hänga , medan den tredje ä ven kan stå .

•~mbeten och gesällskap, som ej hade råd att förfärdiga sina skråsaker av silver, fingo nöja sig m ed att utföra d em i tenn . I Kulturens tennbcstånd in går ett antal sådana s k r åf ö r e m å l, kannor, välkommor, pokaler, bägare och ett skrivställ. Endast fem pjäser äro svenska, d e övriga äro danska eller tyska . Äldst är en välkomma med graverat årtal 1672, som enligt inskriptionen tillhö rt Kristianstads vävareskrå samt blivit skänkt till d etta av Hans Hans0n »\'lever >> . Utom dessa sakliga upplysningar utgöres inskriften av m oralisk a sentenser.

Mästare- och stadsstämplar saknas. Två bägare m ed samma å rtal, 1()72, i den graverade inskriptionen , uppköpta från Kristianstad 1883, äro i avsaknad av st~implar , m en h a sannolikt tillhört något ämbete eller gesällskap i denna stad, bild 55.

Den ena har en utslagen sax i den grave rade deko ren på sidan och har sannolikt tillhört n ågon sk riiddaresammanslutning.

P räktiga representanter fö r våra svensk a skråkärl äro tvenne pokaler. Den ena h ar enligt inskriften varit >> DreiareÄmbetetz Pocal» i Landskrona och är jämte ~i mbetets insignie1· och åldermannens och bisittarnas namn i graveringen daterad d en 12 juli 173(). Mästare till den samma är MIKAEL STICKL'ER i Malmö (d. 1754) . Den a ndra är utfö rd av JONAS BosTRÖM i Göteborg 17 40 och är efter d e ingraverade namnen daterad 1741, bild 54. Vad den tillhört för ämbete fra m går ick e av dess utseende ell er deko r. Omkring kroppen sitta en r ad lejonmasker m ed h å l avsedda som fäste för namn skyltar.

En dansk bägare saknar stä mplar m en har följande inskription: /. C. D. /Jrews hufsclzmidt Tord 23 Juni 1815 H. Andresen Hufschmidt Liigumkloster 1843. Denna bägar60

Bild 5i'l. S krå l.Jiigarc.

1\ris lians tad (?), date rad i g ravyre n 1(;7:?. K. "· J 24S.

Bild :)G. Skra bägarc . .J o h. Cas par H a rde r, \\'o lgasl , J 7K8.

K . M. 12.J.9\J.

t yp m ed kraftigt utvecklad fotdel fa nns i Tyskland redan på 1500-talet. Med h ä nsy n till den tradition, som rådde inom skråväsend et, kan denna bäga re anses återfall a på denna tidiga typ . Traditionens makt få r man väl också tillskriva formen p å de båda svensl;:a bägarna från 1672.

Av de tyska skråföremålen är en kanna m ed graverade timmermansemblem , enligt stämpla rna utförd av JONAs ZIEGLEH , borgare i Iglau 1696. En bägare m ed graverad krönt stövel i palmkartusch och m ed årtalet 1788 har en inskrift, som a n ger dess ursprungliga ändamål: Der Erh ebenden Sclwmacher Gesellen Bech er. M. G. Lolu·ens und B. Winguht Vorstell er Altgesel. l. C. Meijer Von Anclmn. Deputirter B .

Kabus von L"uenburg, bild 56. :M ästare till denna bägare ä r CASPAR HA HDEH i \ Volgast. E n k a nn a med dekor på framsidan

Gl

Bild 57. Skri ,·stiill.

Ty.~ldantl ,

dal eral i gravyren 1711. K. :\L 22281.

framställande en skomakare, som sitter i ett fönster med uppslngna luckor och arbetar, är en li gt inskriptionen skänkt till Alt-Meister Jacob Brunner 1709 av skomakaregesällerna i Ha ll. Ater en annan kanna , daterad 1739, med en passare och en tunna i den graverade dekoren , har troligen t illh ört ett tunnbindareämb ete.

De återstående skråförcmå len, en pokal och ett skrivställ, sakna stämp lar, men inskriften å det senare: JOHANN LINDAU 1711 jämte i lagerkrans graverade timmermansembl em, ge en viss beslämning åt d etta , bi ld 57.

Tennet togs även i bruk för m ed icinska instrument, öch dess utnyttjnnde illustreras i Kulturens samlingar av några sprutor och bäcken för olika ändam{tl. Inget av föremålen är stämplat, men några av dem torde räkna sitt upphov från den werrenrathska verkstaden i Lund och blivit tillverkade under 1800-talets mitt eller senare del.

Vem erinrar sig icke pojkårens tennsoldater! Leksaker av 62

Bild 58- 61. Pro,· på trestämplat tenn. - 58. I-lans Moritz, Stockholm, m iislare 1.652- -1688. - 59. Me lchior lleck, Slockholm, J698. 60. J3allzar Hochus, Arboga , 1770. CH . C. O. Eckerslröm , Viisterås, J 848.

detta material ha sedan länge tillverkats. Det är i regel de vuxnas värld, som i förminskad skala går igen i dockskåpens. nätta bohag. I museets leksakssamling finnas inga ting av större märklighet. De flesta äro 1800-talsgods. En liten kanna av 1500-talstyp, redan nämnd bland övriga kannor, går dock tillbaka till 1700-talet och är stämplad av MAGNUs LUNDWALL Växjö 1797.

Det ovanstående visar några av de viktigaste områden, där tennet kommit till användning i elen mänskliga hushållningen. Dess storhetstid är 1600- och 1700-talen, o·m man tar hänsyn till den omfattning, varuti husgeråd av detta material då nyttjades. Ur konstnärlig synpunkt skulle måhända mången ifråga om tennet liksom ifråga om andra metaller vilja förlägga tyngdpunkten till ett äldre skede. De tunga

Bild 62- 63. Fy r s tämpla t te nn m ed r os- och iingels tä mpel. - 62. .To h . Chr. P ohlilz, Stockholm, 1733. - 63 ..J. P. F a gers tri.im , Ka lmar, 18 19.

Bild 64-65. Fyrs tä mpla t tenn med a ndra fi g urs täm plar. - !H . J . G. Ry m a n , Stockh o lm, 1799. - 65. F . Ahlma n, Ka rlskrona , 1771.

Bild 66. Fyrs tä mplat tenn m ed e n das t ä ngels tä m pcl. N. G. l\o r dstrand, Lund, 1805. - Bild Hi. Hclie l's tii mpel. Ni kla s Ans tröm , Vä xjö , 1842.

senmedeltida kannorna synas mera harmoniera med det något dystra materialet än Yad de gracila tekannorna från rokokons tid göra. Men det är en av tennets fördelar och på samma gång en av dess nackdelar, att det med sådan lätthet låter forma sig, att snart sagt varje moderiktning blir dess läromästare. Därigenom förlorar materialet sin personlighet. Dess produkter bli andraklassvaror ur såväl konstnärlig som social synpunkt.

FÖRTECKNING ÖVER MÅSTARE REPRESENTERADE I KULTUREN. Artalet efter namnet anger iildsta stämplade föremålet i samlingen.

Stockholm: Björkman, Carl Larsson, 1707.

Björkman, Erik, 1772.

Burman d. ä., Israel, 1781.

Burman d. y ., Israel, 1844.

Gillman, Peter, 1762.

Hellcday, \Vilhelm, 1828.

Krietz, Eric P:son, 1770.

Lemon, Carl Gustaf Jakob, 1820.

Lcmon, I., 1787.

Lindqvist, Gudmund, 1811.

Malmborg, Carl Gustaf, 1769.

Marnell, Samuel, 1763.

Moritz, I-lans, utan år, mästare 1652-88.

Pohlitz, Johan Christoffer, 1733.

Pschorn, Heinrich Gottfricd, 1738.

Pschorn, Henning Gustaf, 1763.

Hyman , J. G. , 1775.

Santesson, Nils Abraham, 1840.

Schönfelt, Levin Caspar, 1711.

Svensson, Anders, 1687.

Söderbergs änka, Magnus, 1761. vVeigang, Samuel, 1780.

Wctterqvist, Anders, 1781.

Arboga: Hochus, Baltzar, 1770.

Eksjö: Jnstelius, Nils, 1810.

Falun: Hammarstrand, E. M. , 1793.

Morström, A., 1779.

Göteborg: Borgström, Lars, Boström, Jonas, 1740.

Holmberg, I. Z., utan år, 1800talet. /!-

u;)

Polhammar, I. M. , 1842.

Hoos, Sven, 1785.

Sundberg, J. B., 1764.

Törngrcn, Jonas, 1762.

Halmstad: Holmin , Petter, 1795.

Hudiksvall: Bauman, G. F., 1773.

Hälsingborg: Stickler, Henrik P., 1840.

Sticlder, Magnus, utan år, omkring 1800. .Jönköpin g : Artedius, Olof, 1773.

Lundwall d . y. , Lars, 1770.

Moberg, A. F., 1817.

Moberg, Martin, 1812.

Norling, M., 1844.

Kalmar: Eklund, Daniel, 1855.

F ager ström, I. P. , 1798. vVassberg, Lars, 1795.

K ar lshamn: Krouthen , L . G., 1825.

Winblad, Isak, 1845.

Karlskrona: Ahlman , Fredrik, 1771.

Engel, Johan von, 1709.

Ponta n , Michel, 1761.

Runqvist, Mattias, 1822.

66

Kristians ta d: Bergman, G. A., 1815.

Dahlbom, A., 1860.

Lindborg, C. P ., 1843. Öberg, P etter, 1810.

Landskrona : Ekman, Joh. Jakob, 1803.

Lidköping: Lunden, P . H ., utan år, omkring 1800.

Linköping: Stockhus, Anders, 1788.

Lund : Baldthoff, C. F., 1777.

Berglund, Josua, 1832.

Möller, Jöns, 1818.

Nord strand, N. G. , 1802.

Nordstrands ä nka, N. G., 1816.

Wahlgren, Olof, 1809. \Verrenrath , Fredrik, 1848.

Malm ö : Berglund, I., 1860.

Berglund, Sven, 1810.

Bergman, Magnus, 1797.

Stickl er, Henrik, 1760.

Stickler, j\Jikacl, utan år, död 1754.

Norrköping: Ekström, Sven, 1839.

Koinger , 1807.

Schmitt, Joh. Daniel, 1768.

Nyköping: Hammarskog, Samuel Jönsson, 1703.

Wikgren, Erik, 1830.

Vimm e rby: Bergcnholtz, Zadeck, 1796.

Lund, Alexander G., 1836. Östling, Gudmund, 1764.

Visby: Leffler, Melchior, utan år, mästare 17 45-90.

Lefflers, Melchior, änka, ] 818.

Väster~ts :

Eckerström, C. 0., 1848.

Forss, Niklas, 1767. \Vickst.en d. ä ., Hans, 1796.

Växjö: Anslri.im, C. E ., l 849.

Anström, Niklas, 1828.

Franck, Olof, 1771.

Lundwall, Magnus, 1797.

Ystad: Dahlin, Andreas, 1778.

Wellander, P. Olof, 1810.

Danmark: Friederichsen, F., Köpenhamn, mästare 1747.

England: Cater, John, London, mästare 1725- 1761.

Cave senior, Thomas, Bristol, 1700-talets förra del.

Taudin, James, London, 1600talets senare hälft.

Smith, Thomas, London, 1600talcts senare hälft.

Finland: Ståhlfot, Erland Bengtsson, Abo, död 1697 ..

Tyskland: Bolte d. ä. , Hinrich, Liibeck, omnämnd 1566, död 1604.

Buchholtz, Johann, Flensburg, miistare 1742.

Entres, Johann "Wilhelm, Miinchen, miistare 17411797.

1-Jarder, Johann Caspar, Wolgast, 1788.

Hiilscmann, Harmen, Liibeck, död 1719.

Kainzinger, F., Niirnberg, 1800-talet.

Kohlhaus, D., 1800-talet.

Lesau, Hermann, Li.ibeek, 1600-talets slut och 1700talets början.

Meyer, Caspar, Hamburg, omnämnes 177 8, 17 83 och och 1810.

Neeff, Johann Georg, 1774.

Heichel, Johann Gottlieb, Chemnitz, d öd 1771.

67

Schade, Johann Hinrich, Stralsund, borgare 1745.

Schweiger, Christian, N.iirnberg, mästare 1792.

Tiedemann, Hinrich, Ltibeck, mästare 1741-1812. \Veschke, Friedrich Christian, Regensburg, mästare 1755 -1788.

\\'iiger, Andreas, Steckborn, 1600-talets senare hälft.

Ziegler, Jonas, Iglau, borgare 1696. Öhman d. ~i., Paulus, Ntirnbcrg, död 1634. Öhman d . y., Paulus, Niirnbcrg, död 1671.

''' I förteckningen över de ulliindska miislarna iiro endast de m edtagna, vars signaturer antingen kunnat utredas genom tillgiinglig litte ratur eller som i signaturen ha hela namnet utskrive t.

1\.J\LLHANVlSN fNG,\R Universitetets arkiv E 18. Avd. Bouppteckningar och a ndra s terbhushandlingar ingivm1 till Konsistorium academic um i Lund. 1668 -1852. (1-9].

Bidrag till kännedom om Göteborgs och Bohusläns fornminnen och historia. Utg. på föranstaltande av liinets hush iHlningssiillskap.

Bd 1. Sthlm 1874-79.

H. H. CoTTEnELL, Old pewter. London 1929. vVru.rAM IC\RLSON, Lundensiska yrk esmän. Tenngjutare. Lund 193.1.

Skrifter utgiyna av Föreningen Det gamla Lund. 15. 1933.

ALu. LOFGREN, Det svenska tenngjutarehantverkets historia. 1: 1- 2.

Sthlm 1925-30.

- Den senmedeltida bukiga kannan. FornYännen. Arg. 1933. Sid. 280-308.

- Om det äldre tenngjute riet i .Jönköping. Rig. Arg. Hl25. Sid. 177 - 192.

J . Or.RICH, Gammelt Tint0j. Tidsskrift for Industri. Ar g. 1906. Sid. 53- 57.

B. OLs EN, Tinudstillingen i Kunstindustrimuseet. Tidsskrift for Industri. Ar g. 1906. Sid. 65-68.

Ax. L. RowiDAHL, Anteckningar till tallrikens historia. Fataburen .

Arg. 1909. Sid. 60-63.

N. SJOBERG, Konung Gustaf I :s fatbur på Gripsholms slott. Fataburen.

Arg. 1907. Sid. 79- 104.

68

THEOPHILUS PnESBYTEn, Schedula eliversarum m·tium. Rev. Text, Obersetzung und Appendix von Alb. Ilg. (Quellenschriften fiir Kunstgeschichte und Kunsttedmik des Mittelalters und der Renaissance. Hrsg. von R. E. Y . Edelberg. 7.) Wien 1874.

TnoELs-LuND, Dagligt Lif i Norden i det sekstende Aarhundrede. 4.

Udg. Köpenhamn u. f1.

F. \VALLEN! & .J. E. BnoD.UIL, Trc:mder sk Tin. Trondhjem 1920.

SIGURD \V.-\ LLIN, Den Löwenadlerska tennsamlingen i Nordiska museet.

Fataburen. Arg. 1919. Sid. 81-96.

- Utståliningen av svenskt tenn. Nordiska museets tillfälliga utställning n :o 15. Sthlm 1915.

A. J. VEnSTEH, Ond Tin. 2. Dr. Maas tricht 1928.

Die deutschen Zinngiesser und ihre Marken. Hrsg. von E. Hintze.

Bd. 1- 7. Leipzig 1921--1931.

F ör värdefull hjälp vid identifiering av signaturer och stämplar ber förf. att till Civilingenjör Alb. Löfgren, Stockholm, få fr amföra ett vördsamt tack.

69

KULTURENS BLEKINGEGÅHD Av A.Ll3ERT NJLSSON

>i ]

ag mi.nns för något över sjuttio år tillbaka , då var d et fyra bönder i Nybygden. Den äldste bonden hette Karl Olsson och kallades Karl Gubbe. En liten bonde, Nils Mattsson , kallades Lill-Nisse. Så var del en bonde, som hette Ob Svensson , och en, som hette Isak Persson. l byn fanns det två torpare, Berga-Svennen och Brobers-I-Iåkan. » Så omtalar en meddelare bönderna i Nybygdens by i Jämshögs socken i Blekinge, där Kulturens blekingegård var belägen innan den 1891 flyttades till museet i Lund. Meddelarens berättelse behöver dock ett par kommentarer. Redan 1838 hade sålunda Karl Olsson överlämnat sin gård till svärsonen, Sven Gummesson.l Efter honom kallades den vanligen Sv e n G u m m a s s a g å r d e n. Det var just från denna gård, som boningslängan och en uthuslänga sedan flyttades till Lund.

Meddelaren nämner fyra bönder, men redan före 1836 hade Lill-Nisse sålt sin gård till Karl Olsson, som på så sätt bl ev ägare till två av byns gårdar.

Nybygdens by var före skiftet en klunga grå hus på sydsluttningen av höjderna norr om sjön Orlunden. Längre uppe i skogen vid vägen mot Skjutsmåla lågo torpen . Vid den lilla bäcken mellan Skyesjön och Orlunden funnos två kvarnar, den ena tillhörande Sven Gummessons gård, medan de andra gårdarna tillsammans brukade den andra. Då man »ställde säd till kvarnen », fylldes den i en säck, som lades på hästryggen , och hästen fick sedan bära den både till och från kvarnen.

Brytstuga för linet fanns i Skjutsmåla och användes även av Nybygdens bönder. De hade däremot egen malttorka.

70

o

+Je,MMINGSMALA

ÄGOR..

Bild l. Nybygdens by efter laga skifteskartan år 1837. De svarta tecknen visa Sven Gurumessons gård. Lantmäterikontoret, Karlskrona.

Gärdesgårdarna kring vången voro vid denna tid mest sten , liksom hägnaderna på ömse sidor om bygatan, men det fanns även skedgärden och flätade enegärden.

Byn hade ensam en båtsman att underhålla. Byalag var gemensamt med Skjutsmåla bönder. Åldermannen hade till sin hjälp en bisittare och utsågs ibland på mer än ett år . Han sammankallade bönderna till stämma med muntligt bud. Vid enskiftet, som i Nybygden genomfördes åren 1838 och 1840, blev endast den norr om Sven Gummassagården liggande dömd till utflyttning, medan de båda andra fingo ligga kvar. 2 I början av 1800-talet bodde på den gård i Nybygden, som så småningom hamnat på Kulturen i Lund, bonden Karl Olsson.

Han var född på gården den 15 maj 1782, 3 och före honom hade hans fader, Ola Jönsson, brukat samma jord sedan l'i60talet.4 Dennes morfar, Bengt Persson , var bonde i Nybygden år 1718.'' Det var således en gammal släktgård, och kanske hade flera generationer dessförinnan suttit på samma torva. 'il

För denna tid kunna emellertid arkiven icke lämna några upplysningar. Efter Karl Olsson övertog som nämnts dennes svärson, Sven Gununesson, gården. Vår meddelare berättar härom: »Karl Olsson var rik, sades det, och han hade endast en dotter, som skulle ärva alltsammans. Vid hennes giftasålder kommo så många friare till henne, så att fadern började bli trött på att höra och se på det längre. Så en dag sade han till dottern: >> Vecken vill du ha, så skall jag gå och säga till honom? » Då svarade hon: >> Ja, så gån opp te den Skinnen i Hemsolt (Sven i Hemsjöhult j. >> Han ville göra slut på de där rännan et, sa han. A då kom Sven Gummesson strax å övertog dottren å gården med allt, vad där var. Di trivdes gott i stugan. Di fostrade opp sex kraftiga barn. >> Sven Gummessons gård bestod på 1860-talet av boningslänga med fyra andra längor. Boningslängan låg ungefär i öster och väster och mitt emot densamma med gårdsplanen emellan hade man loglängan med loge, loggolv och en port,. som kallades vångaporten. Längan var uppförd i skiftesverk.

I vinkel med denna på västra sidan fanns en knuttimrad kostall, rymmande icke mindre än 30 djur. En häststall i knuttimring låg parallellt m ed kostallen väster om denna.

Slutligen var det på andra sidan vägen i söder en länga, delvis i knut och delvis med stolpar och liggtimmer, vilken rymde får- och getalms samt en vagnsport Denna länga synes före sammanslagningen ha tillhört Nils Mattssons gård. Den blev det enda av uthusen, som medföljde boningslängan vid flyttningen till Kulturen, dock blott delvis, enär vagnsporten icke medtogs. Ett brygghus m ed bränneri låg en bit öster om gården. Gårdsplanen var tillräckligt stor för att man skulle. kunna köra runt på den med en vagn. I östra kanten, där inga byggnader funnos , var den begränsad av en stengärdesgård. Brunnen m ed sin karaktäristiska vippa låg snett bakom boningslängan. Till gården hörde dessutom den förut nämnda kvarnen samt inte mindre än fem ängslador.

Gårdens boningslänga var i huvudsak sådan vi nu finna den på Kulturen i Lund . Vi känna den, såda n den låg på

72

Bild 2. G{trd

Nylwgd e ns by eft er tPckning av Be ngt Nordenb erg.

platsen, tack vare dansken R. Mejborg, som på sina resor de gamla danska landskapen besökte Nybygden 1883, där han gjorde uppmätningar och ritningar. Längan består av den låga ryggåsstugan i mitten och ett härbre på var sida, allt knuttimrat. stugans möblering och särskilt eldstaden har i samband med flyttningen något förändrats, möbleringen närmast efter Öllers beskrivning över Jämshögs socken.

Stugan har nu en bänk utmed hela norra långsidan samt en kort ugnsbänk utmed murningen. Detta var något annorlunda före flyttningen: >>Vid den norra sidan var två bäddar.

Den ena var väggfast timrad av tunnare virke och lagom hög att sitta på. Det var endast jord till botten. Där lades först fåraris (=ris, som blivit kvar, sedan fåren ätit av löven), cirka 18 tum tjockt, och så en halmklippa och några trasor däröver. Så var bädden färdig att begagna. Men det hände flera gånger på sommaren, att det kröp ormar upp i den, för där var inget trägolv, som hindrade. Så var det en säng i rad därmed. De var spikad ihop av bräder». Denna anordning med en säng i hörnet intill murningen har tydligen tillkommit, sedan sättugnens införande inte medgav plats nog

73

Bild 3. K ulturens stuga på si n gamla plats, gårdssidan. Blyertsteckning nv H. Mejborg år 1883. Dansk Folkemuseum.

för en kakelugnsbänk Den långa bänken utmed norra viiggen och kortväggen utmed murningen, som vi nu finna i stugan, visar sålunda en ursprungligare anordning. Utmed gavlen fanns en väggfast bänk liksom vi nu finna i stugan, m ed bordet framför och ett hörnskåp mellan gavelbänken och norra långbänken.

Framför bordet stod ett säte och vid kortändan ett par stolar.

Vid gaveln stod också väggklockan . De väggfasta biinkarna a n vändes i ä ldre tid även som sovplatser. I , södra bänk >> lågo pigorna och ännu tidigare hustrun, då h on låg i barnsäng.

Husbondefolkets vanliga sovplats var annars stolpsän gen med förhängen av blårutigt tyg. Den stod vid södra långsidan mitt emo t bordet. I gavelbänken, vanligen kallad gallbänken, och norra bänken lågo barnen och drängarna, och i den korta ugnbänken hade ofta kringvandrare sitt nattläger. 6 Mellan '74

Hild -1. Kulturens stuga ptt sin gam la plats, Yästra härbre t och brunnen .

Blyertsteckning a;· R. Mejborg 1R83. Dansk Foll;cmusemn.

bänken och köksbordet eller »karabordet >> har Mejborg på sin uppmätningsritnin g markerat ett skåp. I Kyrkhultsstugan på Skanse n finnes även ett sådant av stalpskänkstyp men icke ursprungligt.' Möjligen har Hazelius, som besökte Nybygden 1890, sett skåpet där och därför anskaffat en liknande möbel för stugan från Kyrkhult. I Kulturens stuga, som den nu står på museet, finnes icke något sådant skåp, och d et troliga är fördenskull, att det borttagits, innan stugan flyttades. Öller omtalar ick e n ågot skåp mellan köksbordet och »södra bänk >> och tidigare nämnde m eddelare ej h eller.

Det synes sålunda icke representera någon tradition i orten, även om det förekommit sporadiskt, dock troligen först i sen tid. 8 »Karabordet » var i Nybygden av en särskild typ. Det hade två skivor och på den understa brukade man lägga stek-

75

pannor och dylikt. På golvet undertill hade fem eller sex höns sin plats och de stängdes inne med en bräda. Vid västra gaveln framför spisen var en >>karahylla » (kärlhylla) med en bred hylla överst, som sträckte sig fram förbi dörrarna till västra härbret. På denna hylla lågo alla kopparkärlen renskurade och blanka. Mellan hyllan och bjälken, som skiljer köksdelen från övre stugan, lågo två breda bräder och på dem ställdes lerfat och kopparbunkar med mjölk för att surna, ,, tiJJ sypa så hårt att en nästan behövde togga't». Stugans båda tvärbjälkar hade på orten inget särskilt namn. De runda stänger, som lågo tvärs över stugan mellan sidoåsarna, kallades >>spånjellerna >> och på dem lade man till julen varje år upp en mängd kluven och avbarkad björkved. Av denna gjordes lysestickorna till stugans belysning under de långa vinterkvällarnas arbete.

Den största förändringen av stugan vid flyttningen till Lund har skett med eldstaden. Då gården stod på sin plats, fanns en sättugn i anslutning till den öppna spisen, en anordning, som givetvis var ganska sent tillkommen. Det fanns en stor öppen lysspis, en »gruva>> framför bakugnen samt ut mot härbet en öppen härd för matlagning. sättugnen eldades från lysspisen. Hazelius hade vid sitt besök i Nybygden funnit gårdens eldstadskomplex så ursprungligt och intressant, att det blev kopierat i Kyrkhultsstugan vid dess uppförande på Skansen, medan stugan från Nybygden, så egendomligt det än kan synas vara, vid uppförandet i Lund försågs med en kopia av eldstad från Grimatorp i Örkeneds socken. En viss förändring av denna förebild har dock företagits m ed anledning av att en apparat för hembränning monterats in i härbret, vilken icke fanns i Grimatorp och ej heller i Nybygden åtminstone vid tiden för flyttningen. En bouppteckning från 1824 efter Karl Olssons hustru Elna upptager visserligen bl. a. >> l fastmurad bränevins Redskap om 36 Canors med hatt och svalare>>," men enligt vår meddelare från Nybygden hade alla gårdarna sina brännerier liggande fritt för sig, vilket också bestyrkes av kartan från 1837. Den del av västra härbret,

76

f'I-LB::RJ NI<.S':ION

\9 .JC:

Bild 5. Perspektivbild av stuga och härbren i Kulturens gård från Nybygden. Teckning av Albert Nilsson .

som låg intill bakugnen var snarast att betrakta som ett grovkök och här skedde åtminstone i senare tid matlagningen .

Den nmTa väggen har tydligen varit genombruten och förbindelse har funnits med någon slags vinkelbyggnad till stugan. Enskifteskartan över byn från 1837 visar också att boningslängan här haft ett utbygge i norr.

Mitt emot köket i samma härbre var en förstuga. Här fingo hönsen sin mat under sommaren. Härbrets andra våning kallades »loftet ». Där uppe fanns en bädd att ligga i under sommarticlen och i övrigt förvarades där litet av varje.

77

I den långa förstuga, som skiljer stugan från östra härbret, leder en trappa upp till loftet. Denna del var före fl yttningen avskild till en liten kammare och någon dörr fanns inte ut mot norr . Då stugan på museet försetts med en sådan dörr, representerar detta emellertid e tt äldre och ursprungligare stadium, som säkerligen en gång funnits på gårelen från Nybygden . I den lilla kammaren hade fläskkaren och silltunnan sin pl a ts. Det stora rummet i östra härbret kallades sal eller hus. Möbleringen här var några stolar, två bord och en säng och rummet användes endast vid större samlingar. Som synes var den gamla funktionen av detta rum på väg att urspåra på 1860-talet, vilken tid ungefär meddelandet gäller. Kistorna voro borta och den nya beteckningen sal håller pft att tränga ut den gamla, hus. Ovanpå var loftet indelat i två rum . Här föt·vn t·ndes sH den och brödet.

Om inredningen i uthusen berättar meddelaren: »Spiltorna i stallen voro ungefär lika de som användes nu för tiden, men hade hoar av trä att lägga hackelsen i. Korna voro bundna utmed väggarna vid båda sidor av kostallen. Bindslena voro vridna björkvidjor,. som stuekos igenom borrhål i vi.iggen och man slog en knut på utsidan. Om halsen hade korna klavar av trä. » De olika byggnadernas ålder är svår att närmare fastställa.

På den västra längan fanns inskuret årtalet 1731 och man ansåg på orten, att boningslängan var äldre. Man kan sålunda ha riitt att antaga, att denna stammar fdlll slutet av 1600talet eller början av 1700-talet.

Stugan i bondgårelen var i äldre tid inte enbart för människorna. Smådjuren och dc späda ungdjuren fingo särskilt under vintern sin plats där. Detta är ett drag, som ofta omtalats, särskilt av resenärer, som måst övernatta i bondgårdarna. Hönsen hade, som nyss nämnts, i Nybygden sin plats under >>karabordet». När lamm och kalvar föddes i gården, buros de med detsamma in i stugan . Fåret bands vid en dörr och kalven vid en annan. Smågrisarna höllo så gott som alltid till i stugan och de fingo springa fritt omkring, 78

Bild !\. Blekingegården på K nituren 19il!\.

tills de voro ganska stora. Det säger sig då också självt, att bondens s tuga i varda gslag hell er inte var så pyntad och fin, som vi vanligen finna den på museer och h embygdsgårdar.

Men mot högtiderna, särskilt till jul , skulle den snyggas upp.

Då t og man ett par spannar vatten och k astade ut på golvet.

Sedan tog man en tvärhuggen spade och skyfflade golvet , som diirefter sopades med en r isk vast . Man gick så ut i marken och r epade enris och strödde det m ed. Till högtiderna kom också bordduken på bordet. Bonaderna h ängdes upp på norra sida n och östra gaveln och på den södra sidan drogs

79

Bild 7. Interiör av ryggåsstugan mot högsätcs pla tscn .

väggen med konstvävda kläden . Framför sängen hade man även i vardagslag sängh ä n ge av vit- och blårutigt tyg. När stugan blev pyntad på detta sätt gav d en ett högtidligt intryck och till julen bredde man även halm på golvet, vilket ytterligare höjde fes tstämningen och gjorde det riktigt ombonat och trevligt.

Sven Gummessons gård var ursprungligen 7 /" 2 m a nta l.

Sedan Nils Mattssons gård tillagts den, blev d en jämnt dubbelt eller 7 / 16 mantal. Den h ade då en jordareal på omkring 200 tunnla nd, varav endast 21 voro odla de. Till jordens brukning behövdes 2 par dragare och vanligen a nvändes oxar. I bouppteckning för gården av 1824 upptages 2 hästar och 2 st. bruna stutar. .~ngshösten var på d en ticlen omfattande oeh boskapsskötseln en viktig sida av bondens näring. Man hade 1824 80

Bild 8.

Inte riör av ryggåss tugan med takfön stret, ugnen och k ä rlhyllan.

8 kor, 1 kviga, 3 k a lva r , 27 får och 9 svin och seda n h emmanet blivit dubbelt så stort fanns det i k ostallen plats för 30 djur. Utom bruket av d en odlade jorden förekom gan ska mycken svedjeodling. Så sent som i skifteshandlingarna 1837 -40 omtalas svedjandet som fullt brukligt. Man fällde då lövskogen på sommaren, m edan lövet var grönt, och stammarna kvistades. De fin go seda n ligga till vår en, då m a n vräkte samman de fällda träden i högar och satte eld på d em vid slutet av vårarbetet. Sedan sattes potatis m ed en hack a.

På hösten , när potatisen skulle plockas, såddes först råg, och d en blev så n edmyllad på samma gån g som potatisen blev upptagen. Sedan rågen skördats, f ick marken ligga till bete.

Säden sk ars ännu på 1870-ta!e t vanligen m ed skä ra , och bönderna samlade ihop 10- 12 f runtimmer för de tta a rbete. Löv 81

höstades mycket i Nybygden för utfodring av fåren och getterna. Det var mest sötbjörk, ask och något ek, och man ser ännu hela hagar av stubbade askar kring gårdsplatserna och i vången. Lövet bands i små knippor, och fåren utfodrades enbart med löv, tills de fingo lamm, då det vankades litet hö. Lövhösten var ett viktigt näringsfång, och vid skiftet i byn var man noga med att rättvis fördelning skedde av skogen för lövtäkt: »De aske- och Linnestubbar tjenliga till löfhöstnad, som Isak Pehrsson och Sven Gummesson förut ägt, beräknades i lassvis och befanns å Sven Gummessons tilldelade Skifte 39 lass och å Isak Pehrssons 100 lass, summa 139 lass.

Häraf tillkommandes hvardera 69 1 /~. Således Sven Gummesson tillgodo 30 1/~ lass ».10 Fruktodlingen torde också ha haft en viss betydelse. Nämnda skiftesbeskrivning upptager frukthagar för alla gårdarna och man finner ännu gott om fruktträd strödda även ute i vångarna.

Andra arbeten på gården voro repslagning av lindbast och barkning. Basten flåddes av och Jades i sjön för att rötas, vilket vanligen tog fem veckor. Sedan kunde man »rösma » den, och man slog rep med en liten bastvinda. Man barkade i ekskogen och barken hackades i 2 tum långa bitar och såldes till garverierna. Sådant gav litet kontanter till bondens rena utgifter; som på självhushållets tid icke voro stora. Man sålde även litet fläsk eller levande djur till staden. Dessutom sålde man brännvin. Varje gård hade sitt bränneri och brännvinsbränningen var för bondgården en viktig syssla. Träslöjden var det klent med och den var närmast avsedd för gårdens behov av träredskap och enklare möbler t. ex. stolar.

I Skyesjön och Orlunden hade man lite husbehovsfiske. Man fångade braxen, gädda, abborre och mört m ed krokar och nät, och byn hade en särskild plats för garnen nere vid sjön.

Ljustring med bloss synes även ha varit vanlig. Bouppteckningen av 1824 upptager: »l Eka i sjön, 3 st. gl. fiskenät, l Justra, l bloss jern ».n Fisket skedde huvudsakligen vid lektiden. I bäcken fanns en ålkista, som bönderna ägde samfällt.

82

Bild !J. Den ga mla spise n i s tugan eflet· ritning av l\Iåns Jönsso n, a lias Olle i\Iontanus. Nordi ska Museet.

Kulturens blekingegård är tyvärr blott ett fragment av en gård, som d et nu skulle varit en upplevelse att se f ullständig.

Det tidigar e museiintresset gick ofta mer ut på a tt samla säregna ting än att visa helheten och funktionen. På museet har em ellertid blekingegård en i särskild grad varit representant för den sydsvenska bondekulturen och den är utan tvekan en mycket god representant. De flyttade husens inredning var givetvis inte fullständig och har m åst kompletteras med ting frå n samma trakter. Detta förfarand e har vid liknande tillfällen som regel varit nödvändigt. För Nybygden h ar det måst sk e även av d en anledningen att Stockholms och Lunds museala blickar ungefär vid samma tid råkade fall a på denna del a v Blekinge. Det blev konktnTens. Hazelius k öpte undan Bröthultsstugan i Kyrkhult från Karlin, som emellertid många gån ger tröstat sig m ed att han fick tag i en ä nnu bättre. Men innan förvärvet av Nybygden skedde, hade Hazelius r edan S3

Bild 10.

Vä ge n upp till gå rd en kanla d av askar , so m blivit s tuhhade ge no m lövtäkt.

vandrat omkring bland gå rdarna och gjort uppköp till sin s tuga från Kyrkhult, och senare verkade Måns Jönsson, alias Olle Montanus, som Hazelius' uppköpare även inom Nybygdens by. I Ky rkhultsstugan på Nordiska mu see t in gå således femton föremål från Nybygclens by, bland annat elen järnhäll m ed å rtalet 17 72, som lega t på elen öppna sp isen i Sven Gummessons gård, och spi ra n, som suttit över takfönstret, jämte f y ra rutor till detta. Det är n ästan något r örand e desorienterat över denna museimänn ens envetna konkurrens på en enda liten fläck vid en tid, då bygderna runt omkring Iågo intakta , nä sta n som levande musee r.

På vå rsiclan 1936 företog författaren en resa till Blekinge för att få upplysnin gar om Kulturens blekin gegård före flyttningen till museet. Vi k ommo till Nybygden och de n öde tom84

Bild l l.

Den Yac l,ra plats, där Kulturens stuga låg, h ögt ova n sjiin Orlund en.

ten hän emot kvällningen en d ag i slutet av maj. Försommarregn et hade duggat litet på dagen och luften var fuktig och frisic På åsarna hade lövskogen slagit ut och började tätna.

Ner e på sluttningarna blommade d e många vildaplarna som rikast.. Lätta elinunor stega upp mot skogskanterna och sjön Orlunden lä n gst n ere låg spegelklar. En ek a gled ut för lite kvällsfi sk e. På den öde tomten b etade en fårflock. - Detta vackra la ndskap, vars å lderdomlighet ä nnu dröjer kva r i hägnader och av lövtäkt stubbade trädgrupper, m åste ha va rit en betagande ram kring de grå gårdarna, som legat h ä r.

Sådant gå r som regel förlorat, d å en gård fly ttas till ett museum. Vid fl yttnin gen till Lund fingo också de fl esta av uthusen s ta nna kvar på platsen , och museet kan fö rden skull h eller inte visa n ågon fullständig bondgård från Blekinge.

Detta är att beklaga , men d en resliga boningslängan med den lilla stallbyggnaden och dc omgivande gamla gärdesgårdarna på Kulturen ge dock i någon mån en illusion av hur det var på den tid, då gårdens sam hand med n a turen och bygden ännu fanns kvar.

NOTEH. Jämshögs mantalslängd 1838. Landsarkivet i Lund. skifteshandlingar för Nybygden 1837-40. Lantmiilerikontoret Karlskrona .

3 Jämshögs födelsebok 1782. Landsarkivet i Lund.

4 Listers härads Jo1·deransaknings Protokoll 1764.

Landsarkivet Lund.

5 Jämshögs katekismilängder 1718. Landsarkivet i Lund.

H ÖLLER, .r. .J., Beskrifning öfwer .Jemshögs Sochn i Blekinge, 1800.

7 SvENSSON, S., Kyrkhultsstugan p å Sk ansen (i Blekingeboken 1931 s. 104).

8 Jfr SvENssoN, S., o. a. a. s. 10,1-105 samt EmxoN, S., Möbler och heminredning, I, s. XL VIII och 151.

9 Listers härads bouppteckningm· 1824-28. Landsarkivet i Lund.

10 Ägobeskrivning till laga skifte i Nybygden 1837-40. LantmiHerikontoret i Kal'lskrona.

1

2

86

HÄSTSKOH NÅGRA HÅSTSKOTYPER FRÅN MEDELTID OCH RENÅSSANS KULTURHISTOHISKA i\WSEETS SAMLINGAR A\' LUNDAFYND Av GUST;tF ENG WALL

edan betslet sannolikt ingått i hästens utrustning alltsedan den togs i människans tjänst, är hovbeslaget av betydligt senare datum. Ännu så sent som under kejsartiden och ända fram till · 4:de århundradet kände romarna ej till hästskor av järn, som fästes vid hoven med söm. Däremot använde både greker och romare ett slags sandaler av läder eller bast - sedermera av järn - , vilka bundos fast vid hoven för att skydda den mot nötning.

Under folkvandringstiden började urtypen för det moderna hovbeslaget att uppträda på den europeiska kontinenten, och först under 600- och 800-talen kan det anses mera allmänt .spritt i västeuropa. Fynd i södra Tyskland och norra Frankrike från denna tid visa huru dessa hästskor, som i de flesta av kontinentens museer gå under beteckningen karolingiska eller merovingiska, voro beskaffade. Dimensionerna voro ganska blygsamma i förhållande till senare typer och formen karaktäriserades av en vågformig ytterkontur (tyska >> Weileneisen ») samt av stora försänkningar för de sex sömhålen.

Innan den merovingiska typen i slutet av 1000-talet kom till Skandinavien, hade sedan några århundraden tillbaka ett inhemskt hovbeslag, den s. k. i s b r o d d e n, varit i bruk. Den användes, som namnet antyder, endast vintertid och dess uppgift var att skydda hästen mot halkning. Sådana halkskydd ha påträffats i Mälardalen bl. a. på Björkö samt på Åland och i Finland , varför man har rätt antaga, att detta speciellt nor-

M

diskt utbildade hovbeslag inkommit österifrån . Ett par isbroddar från Enköpingstrakten, ingående i ett gravfynd från vikingatiden, förva ras i Kulturen , bild :1. D}iJ·emot har denna typ icke påträffats i Lund.

De kontinentala skomodellerna av m erovinger- eller karolingertyp kommo h elt naturligt först till sydska ndinavien och började sedan så småningom att användas i väst- och uppsverige. Ett stort antal m edeltida hästskor har funnits vid grävningar inom Lunds stad och kunna till stor del hänföras till tiden för domky rkobygget, d. v. s. till slutet av 1000- och llOO-talen.

Antalet i Lund på triiffade hästskor, vilka nu in gå i Kulturhistoriska museets samlingar av Lundafynd, uppgå r till över 500, varav nära 300 m ed säk erhet äro av medeltida typ , under det att de övriga förskriva sig från r enässansen och trettioåriga krigets lid eller senare.

Flikskor.

Den tidigaste m ed eltida h ästsk on av merovingertyp representeras i samlingarna av ej mindre än 233 exemplar, varav en del dock äro fragmentariska. Utmärkande för denna sko är d en vågformiga ytterkonturen m ed väl utpräglade flika r , vilka uppstå tt vid utstansnin gen av d e kraftiga sömhå len.

Dessa äro nästan uta n undantag sex till antalet , tre å vardera sidan, r ektangulära till formen samt omgivna av stora, lä ngs· gående försänkningar, vilka kunna anses som ett slags föregångare till senare typers sömränna. Hakarna äro ganska små och bildade genom omböjning av a rmarna . Längden å flikskon variera r m ella n 10 och 15 cm., bredelen m ellan ~) och 11 cm . sa mt vikten mella n 150 och 180 gram , bild 1: 1.

Flikskor av en större och kraftigare t yp ha påträffats vid grävningar vid Lödöse och Hagnhildshohnen samt även på platsen för Nya Lödöse. Då Nya Lödöse ä r en anläggning från 1400-talets s lut, visar detta fynd, att flikskon , vars användning på kontinenten brukar anses upphöra omkring 1200-ta lets mitt, åtminstone för Sveriges vidkomma nde spo-

88

Bild l.

Hästskotyper i Kulturens Lnndafynd. l. fliksko ; 2. halvsko ; 3. trefjärd edclssko; 4. triangelsko; 5. och 6. toffelskor; 7. >Schwcden-eisen • ; 8. »Fuhrmanns-eisen •.

radiskt levt kvar vid sidan av nya re typer ända fra m till den nordiska renilssansens början.

Halv skor.

En egendomli g nordisk variant till den kontinentala flik skon ä r den s. k. halvskon, vilken saknar motsvarighet i andra !ände r. Lundafynden uppvisa närmare 50 exemplar, dels i form av en halv flik sko m ed fyra sömhål och dels i fonn av en trefjärdedels fliksko med 5 sömh å l. Den förra typen kan endast ha varit avsedd att skydda hovens yttersida, som är utsatt för d en största slitningen; den senare typen ger sk ydd både å t hovens yttersida och dess tådel. Längden å dessa h a lvoch trefjärded elsskor varierar m ellan 9,5 och 12 cm. och viklen h å ller sig omkring 100 gram. Anledningen till uppkomsten av denna ofullständiga typ h ar man med a ll san nolikhet att söka i sparsamhetsskäl, då järnet p å 1000- och H9

1100-talen var en dyrbar metall. Fyndomständigheterna för de ofullständiga flikskorna ge vid handen, att de varit i rätt allmänt bruk under samma tid som dc fullständiga skorna , bild l: 2 och 3.

Triangelsko r.

Som en utvecklingsform a v flikskon kan man betrakta triangelskon. I Lundafynden finnes den i ett antal av omkring 50 stycken och har påträffats i kulturlager, som - enligt av f. intendenten G. Karlin företagna undersökningar - med 1Jestämdltct kunna hänföras till 1200-talets förra hälft. Triangelskon saknar liksom flikskon sömränna, och de sex sömhålen äro ganska små och ej omgivna av några försänkningar.

Hakarna äro små. Ytterkonturen är svagt vågformad, under det att innerkonturen ofta bildar en spetsig vinkel. Triangelskon är vidare betydligt bredare och kraftigare än flikskon , och dess vikt uppgå r i genomsnitt till omkring 200 gram.

Längden och bredden överensstämmer ungefär med flikskons, bild l: 4.

Toffelsko r.

Den sista under medeltiden från kontinenten inkomna typen är den s. k . toffelskon, varav museets samling har att uppvisa ett åttiotal exemplar. Toffelskon (tyska »Pantoffeldsen») utmärker sig genom de kraftiga hakarna å skoarmarnas ändar, vilka ge denna hästskotyp dess karaktäristiska och lätt igenkännliga form. Största vidden finner m an vid tådelen ; armarna, som avsmalna bakåt, löpa sakta samman och äro uppböjda till en kraftig spets. Ytterkonturen går jämt och innerkonluren framåt tådelen ä1· halvcirkelformad. Sömhålen äro till antalet sex, i undantagsfall åtta, och förenade genom en mer eller mindre väl utbildad sömränna. Längden varierar mellan 10,;; och 14 cm., bredden mellan 10 och 12 cm., och vikten håller sig mellan 150 och 225 gram, bild 1: 5 och 6 samt 2: l.

90

Bild 2. Hiistskotyper i Kulturens Lundafynd. Fr. v. toffelsko, >Furmanns· c isen > och »Schwedcn-eisen ».

Toffelskon gick först under namnet >>spanska skon>> på grund av att den antogs ha haft sin första användning i Spanien, dit typen skulle ha inkommit i och med mohrernas infall i landet. Nyare forskningar ha emellertid visat, att toffelskon , som är en påtaglig efterbildning av den gamla orientaliska hästskon, införts till västem·opa under korstågens tid. Typen var mycket vanlig i mellersta och västra Europa under Iloch 1200-talen.

Till Norden kom toffelskon något århundrade senare och användes i stor utsträckning vid sidan av övriga typer ända fram till 1400-talets slut, då nu beskrivna typer avlöstes av de gammaltyska hästskomodellerna. Utom i Lund ha toffelskor påträffats i fynd bl. a. från Ragnildsholmen i Bohuslän, Stora Skuggan invid Stockholm samt Fellingsbro i Västman land .

Gammal t ys ka hästskotyp e r.

Under renässansen började så småningom en bredare och kraftigare hästsko att komma i bruk. Typen är av tyskt ursprung, men har på grund av att den användes av svenskarna under trettioåriga krigets tid i utlä ndska museer ofta betecknats med namnet >> Schwedeneisen». De rikt varierande formerna av den gammaltyska hästskon utmärka sig för sin stora bredd över tådelen och främre delen av armarna, vilka alltid äro omböjda till en kraftig hake. Ytterkonturen är jämn och innerkonturen mera avlång, men växlar alltefter tådelens och armarnas bredd. Skon har i regel åtta sömh å l, fyra på var-

Bild :1.

Jsbroddar tillhörand e e tt gravfynd från vikingatiden.

Enköpingstrakten , Uppland. K.:\!. 21229.

<lera sidan , vilka förenas genom en väl utbildad sömränna. bild l: 7 och 2: :3.

På nttgra exemplar från 1600-talets slut är innerkonturen mera öppen och avrundad, varjämte sömränna saknas. Denna ty p, som kan betraktas som en utvecklingsform av den gammaltyska hästskon mot ett modernare hovbeslag, går i tyska musee r und er beteckningen >> Fuhrmanns-eisen >> , bild l: 8 och 2: 2. storleken å de gammaltyska typerna variera betydligt.

Under 1500-talet äro de mindre och ha en längd, som i regel ej uppgår till mer än 10 il 12 cm. Senare blir typen kraftigare och större och mäter ofta omkring 15 cm:s längel samtidigt som järnets tjocklek betydligt ökats, så att vikten uppgår till l'mkring 225 il 250 gram.

Då den övervägande delen av de i Lund funna hästskorna förskriv er sig från tidigare m edeltiden , borde m a n genom en sammanställning av fyndplatserna kunna bilda sig en uppfattning om de m ed eltida färdevägarna inom staden. Emellertid härröra de fl esta fynden från de stora kloakgrävningarna på 1890-talet, varigenom en fullt tillförlitli g anteckning om fy ndplatsen varit svår erhålla, och det är endast för ungefär hälften av det total a antalet funna skor, som en exakt fyndplats finnes angiven. Samtliga grundgrävningar från sekelskif-

92

tet ha blivit föremål för systematiska undersökningar från Kulturens sida, men det är trots allt endast en ringa procent av Lunds yta, som härunder blivit genomforskad. En kartläggning av hästskofynden har givetvis sitt intresse och har också utförts av författaren. Någon hållfast grund för omdömen Dm staelens äldsta topografi torde de lundensiska hästskofynden likviii ännu ej kunna giva.

1\::\LLH .i\NYISNJ NGAH. \~ILHELM

BEHG, Slollsruincn på Ragnhildsholmen. Bidrag till kännedomen om Göteborgs och Bohusläns fornminnen och historia, B. Il, Stockholm 1879-83.

Anvm M. BEHGM.\N, Ett svenskt hofheslag från 1000-talct. Svensk veterinärlidskrift 1905.

- och AxEL PÄLMAN, I-Iovheslagslära. Stockholm 1928.

KNUT ST.J r-:nNc.\, Lund och Birka. Historisk tidskrift för Skånelancl, B. 3, Lund 190\J. SrxTEN STnöMnoM, Forskningar p~1 platsen för d e l forna Nya Lödöse, Göteborg 1923.

Cu1L R. .\F UGGLA::<, Löclöse, Göteborg 1931.

TRE KÅSOR OCH TRE STUREDÖTTRAR

venskarna äro kända för sitt skåldrickande. I högtidligt allvar höjas glas och bägare vid middagsbordet. Knappast någon av livets större högtider kan gå förbi utan att släkt och vänner samlas för att kring den höjda skålen frambära sina önskningar om lycka och framgång eller bekräfta varaktigheten av ett kärt minne. Våra dryckesseder ha i detta avseende en uråldrig hävd och en mångfaldig rikedom av former.

Det är därför icke märkvärdigt, att bland de inventarier gångna släktled lämnat efter sig dryckeskärlen intaga ett stort rum . Och vilken flora för en kulturhistorisk botanist erbjuda de icke. Från gravhögarnas iriserande romerska glas och grönskimrande bronskar till laggade stånkor och stop av ene och gran och kostbara bägare av silver. Från hedniska horn och skurna fågelliknande ölkar, som simma i mäktiga bollar av svarvat trä, till gesällernas högskaftade och pyntade välkommor. Bakom dem alla skymta vi sejd och riter, tycka vi oss förnimma det svaga återljudet ur seklernas djup av besvärjelser, löften och kväden. Beskåda vi d em närmare kunna vi ofta läsa inskurna, ristade, graverade, målade namn och initiatler, bomärken och vapen, som tala om forna ägare, någon gång även sentenser av högtidligt eller skämtsamt innehåll. De äro alla röster i ett tusensUimmi gt vittnesmål om dryckessedens helgel och betydelse i forna tider.

Bland alla dessa olikformade dryckeskärl äro måhända kåsol'na de, som synas oss nutidsmänniskor m es t fantastiska.

Utskurna ur ett enda trästycke höja sig deras koniska bägare från en !ung och klumpi gt karvad fot och sända ut två stjälk-

S

94

Bild. l. K:"!sa m ed Ture Pedcrsson Bielkes och Sigrid Stm·cs vapen. Herr Tures vapen iir målat på den fr:in bilden vända sidan.

Gåva av grevinnan ;'l'!alvina De la Gardic. 1\. M. l OO:H;.

lika grepar, vilka förenas i ett rikt och luftigt grenverk. Skalade man av dessa grenar skulle konturen av bägaren och greparna bilda den klassiska a mforans linje. De lysa av en mustig och klart röd oljefärg, som i grenverket kan vara invävd med grönt, ljusgult och svart. Grenverket är a lltid skuret i ett plan utan plastisk utformnin g och når sin verkan i de utskurna genombrytningarna. Det är gotiskt krabblika bladrullar, som återgå i mönstret, vilket i sitt mittparti bildar en strängt stiliserad n ä tfigur. Denna ornamentik erinrar på ett bestickande sä tt om den förkärlek för genombru~en , stiliserad och plan dekoration , som är utmärkande för kusttrakterna i 9:)

mellersta och norra delarna av vårt land och särskilt för Hoslagen. Man kan här hänvisa till de plana linfästenas utsmyckning, till selkrokar med genombrutet gallerverk och till möbeldekoration för att få fram ett visserligen sent b elagt, men dock till sin dekorativa uppfattning m ed k åsorna besläk~at material.

Denna genombrytningsteknik är även karakt eristisk för länderna på andra sidan Östersjön, och sii rskilt Åland och Finland kunna i detta avseende sägas vara de ut .. gångstrakter, varifrån den svenska östersjökusten blivit påverkad.

Kåsornas dekorativa element ta rva en speciell undersök ning. Det som här ovan framhållits synes mig likväl vara viirt att taga fasta på. Det understryker också det resultat om kåsornas hii.rkomst, vartill den finländske forskaren KusTAA VILKUNA nyligen kommit. Han påvisar, att OLAUS MAGNUS i sin historia om de nordiska folken från 1500-talets mitt, där kåsorna äro utförligt omnämnda och avbildade, talar om dem såsom finska och att sanune författare i sin 1539 utgivna C a r t a m a r i n a genom att avbilda en kåsa och dessutom vidfoga namnet angivit en speciell trakt av Finland såsom deras hemort. De bevarade kåsorna förskriva sig i allmänhet från 1500-talet och det är följaktligen en för OLAUS .MAGNUs välkänd form av dryckeskärl, varom han skriver. Intressant iir då VILKUNA'S påpekande, att den a ngivna trakten sedan gammalt är känd för sin tillverkning av träkärl till avsalu och därför också gemenligen tidigare kallad Vakka-Finl::md , d. v. s. Träskåls-Finland. En motsvarighet därtill kunna ju vi uppvisa i den trakt av Västergötland, där >> skå lknallarna » tillverkade sina skurna och svarvade snibbskålar, askar och trätallrikar. Historiska dokument betyga, att träkiirl v id mitten av 1500-talet utförts från dessa finska trakter till Sverige.

Erik XIV beställde sålunda härifrå n flera tusen träbägare för sina slottsfataburar bara under året 15()5, och Stockholms tullräkenskaper omta la att tullen , som betalades in natura, år 1549 e rlades av dessa Vakka-finnar med icke mindre iin 2 352 olikartade t räkärl.

H6

Bild 2. Kåsa med Erik Göstafsson stenbocks och i\'lalin Stures vapen. Den vänstra grepen och grenverket för!Ot·ade. Gåva av grevinnan Malvina Dc la Ganlic K. M. 10037 o

Ännu kvarlever hos oss ordet kåsa såsom benämning på en oftast liten dryckesskål av silver försedd med två mitt emot varandra sittande öron eller grepar. Dessa skålar kunna vara avlånga, men oftast äro de runda eller med regelbundet facetterade sidor. Så vitt man kan se av bevarade dokument är denna form av kåsa måhända den ursprungliga. I varje fall omtalas silverkåsor omkring mitten av 1400-talet, och benämningen »lithen silff kausa>>, 1453, förefaller att stämma bra med kärl av den typ vi äga bevarade. Att kåsa ursprungligen betecknat ett litet kärl synes också framgå därav, att det återfinnes såsom ett litet rymdmått. 1588 säges kåsa vara ett mått så stort som en åttondel av ett kvarter, och 1639 upp7

97

räknar SCHRODERUS följande »Qwickmått»: halvstop, pel, treding av ett kvarter, »kosa (eller rymmare, om 4 skedar)>>.

Utom silverkåsor finnas också sådana av glas. 1583 omtalas i Stockholms tullbok införseln av ett dussin bömiska glaskåsor. Huru dessa tagit sig ut, torde man väl knappast nu kunna framleta. Av det föreliggande skulle man likväl såsom det karakteristiska för kåsan kunna påpeka följande egenskaper: l) ett kärl försett med motstående grepar; 2) ett litet rymdmått. Någon av dessa egenskaper böra glaskåsorna äga, och måhända är det då rimligast att fatta dem såsom små glasskålar med öron.

Kåsan av trä är så vitt jag kunnat finna icke belagd före 1500 och dess uppträdande synes snarast vara förskjutet mot d etta århundrades mitt. När man plötsligt ser dessa vapenprydda träkåsor med de elegant utformade greparna framträda vid denna tidpunkt, får man intrycket av att detta är en livligt uppskattad modesak, som hastigt får sin blomning och som även relativt hastigt vissnar bort. Visserligen finnas några exemplar från 1600-talet, men d essa ha då redan förlorat formens spänstiga skönhet och synas närmast vara tafatta efterbildningar. En sådan är den i Nordiska museet bevarade kåsan med årtalet 1681 och ätterna Kureks och Kaggs vapen. Är denna sena ättling månne icke ett enstaka skott, som drivits fram av samma känsla för det »götiska >>, som, såsom vi senare skola se, driver den forna ägarinnan till Kulturens två 1500-tals kåsor att renovera dessa vid samma tidpunkt?

Men även vad träkåsorna beträffa ha vi tydligen att räkna med flera slag. 1615 omtalas »kosor stora och små». Vi ha att göra m ed målade kåsor och >> vita » kåsor (1549) d. v. s. omålade.

En detalj rörande dessa dryckeskärls fonn bör här närmare fasthållas, ehuru denna uppsats icke satt såsom sitt m å l att klarlägga kåsans utveckling. OLAUS MAGNUs' målande beskrivning av detta dryckeskärl och h ans träsnitt med m än vid ett bord drickande ur kåsor ha ofta anförts såsom belägg

98

Bild 3. IU1sa med Hagenskild Bicll<es och Anna Sturcs vapen.

HelT Hogcnskilcls vapen iir målat på den från bilden viinda sidan. Nordiska museet.

för kåsans form. Vill man närmare skärskåda denna bild eller den, som han återgiver på sin Carta Marina, skall man finna, att likheten mellan dem och våra kåsor endast är överensstämmande i så måtto, att det rör sig om dryckeskärl , vars grepar äro utskurna och förenade upptill. Detaljerna äro mycket avvikande. Även om man icke vill tillmäta OLAUS MAGNus' bildmaterial någon starkare vittneskraft, är man likväl frestad att antaga, att han avbildar ett helt annat slags kärl än dem vi ha för händer. Det förefaller vara l a g g a d e stånkor han syftar på och ej sådana, som äro täljda ur ett stycke. Betrakta vi våra kåsor skola vi finna, att en stor del av dessa äro försedda med ett skuret eller målat band runt

gg

livet, att sidorna iiro raka och försedda med en mycket liten fot samt att greparna till en del ligga utanför kåsans liv. Allt detta är drag, som vi med kännedom om formelementens allmänna tendens att vilja leva kvar även sedan d ess funktion upphört, gärna karakterisera såsom kvarlevor efter ett äldre tillstånd, då kåsan verkligen var ett laggat kärl. Då behövdes banden omkring skålen för att hålla samman kärlets stavar, då var det också särskilt ändamålsenligt, att greparna, som OLAUS MAGNus beskriver såsom »fint arbetade av krusade trädrötter», voro kraftigare än d e tunna stavarna och följaktligen sköto utanför kärlets omkrets.

Om våra kåsor, såsom Vn~KUNA gjort sannolikt, iiro att betrakta som importgods, så kan man även beträffande själva ordet kåsa anmärka, att detta likaledes iir ett lånegods. Ordet, som förekommer i alla språkområden runt Östersjön, synes vara ursprungligt i litauiskan, varifrån det utgått som låncord. Huru det nått vårt land är ännu icke klarlagt. "Möjligen har det i m ellersta och norra Sverige kon11nit ifrån Finland medan det i Sydsverige inlåna ts från Tyskland . Våra lappar har det i formen k o k s i s m ed betydelsen tråskopa med långt skaft.

De två kåsor, som tillhöra Kulturen i Lund , ~i ro båda en gåva år 1897 av grevinnan Malvina De la Gardie. Såsom fram går av bilderna återstår numera icke mycket av deras forna prakt. Endast fragment av g reparnas g renverk ha blivit b evarade. Ändock äro båda ännu av ett mycket stort kulturhistoriskt och speciellt personhistoriskt intresse. Låt oss till en början försöka följa de anvisningar kåsorna kunna giva i det sistnåmnda av dessa båda avseenden.

På foten av den ena kan man läsa följande inskrift i svart skrivs til mot den röda grunden: »Renoverat A:o 1694 au Gr:n Christina Catarina Delagardie >> . Samma skrift h a r tydligen samtidigt blivit anbragt även på den andra kåsans fot, ehuru man numera blott med tydlighet kan urskilja na mnet. Den sista ägarinnan till de båda kåsorna, greYinnan Elisabeth 1\-lalvina De la Gm·die, f. von Platen, hade genom sin make, 100

Bild -L • - . . några män sitta till bords liksom med kransade huvuden och dricka ur kärl av slikt utseende, som bilden utvisar .. . » Ur Olaus Magnus' Historia om de nordiska folken .

greve Axel Jacob, kommit i besittning av de båda släktklenoderna. Inskriftens grevinna Christina Catharina var dennes farfars farfars syster. Hon var boren grevedrotter till Läckö, grevinna till Bogesund, friherrinna till Kronabäck och Öresten, fru till Torpa, Kolcka, Kijda, Hesslebyholm, Vapnö, Vegeholm, !~ögle , Månstorp och Morup och syster till den i vår historia ryktbare greve Magnus Gabriel De la Gm·die. Vad var anledningen till att denna förnäma dam låtit »renovera», iståndsätta, dessa båda enkla dryckeskärl av målat trä? Ty även om de vid detta tillfälle ännu hade sina praktfulla »kronor» i behåll, måste de likväl på grund av sitt enkla, ganska rått behandlade material anses vara helt anspråkslösa jämförda med dc klenoder av ädlare material, guld, bergkristall, silver, elfenben, bärnsten o. s. v., som då voro högt i ropet. Kåsorna själva kunna därvid giva oss den bästa ledningen till ett svar på frågan.

Båda äro på själva skålen försedda med målade vapen101

bilder. Den ena visar två vapensköldar tecknade en på vardera sidan av bägaren, av vilka en bär Bielkevapnet och därovan årtalet 1504 och den andra Sture Natt och Dags vapen.

Den andra kåsan har ett alliansvapen med två sköldar ställda intill varandra under en adlig krona och däröver samma årtal 1504. De båda vapnen äro Stenbocks och Sture Natt och Dags. Om man antar, vilket på många grunder synes rimligt, att det vapen på den förra kåsan, över vilket årtalet är placerat, är den manliga partens ättebild, skulle man alltså finna att våra båda kåsor en gång tillhört en Bielke och en Stenbock, som varit gifta med vars en Sture.

Det gemensamma årtalet 1504 syntes till en början ge vid handen, alt de båda kåsorna tillkommit vid denna tid eller åtminstone, att de hade ett gemensamt ursprung. Härför talade ju för övrigt den omständigheten, att de båda skänkts till museet av en De la Gm·die på samma gång, samt att de hade d en gemensamma inskriften om renoveringen 1694.

Kåsornas inbördes likhet talade också för, att deras tillkomsttid måste vara densamma eller åtminstone i huvudsak densamma. Emellertid kunde årtalet 1504 icke ge någon lösning.

Vid denna tidpunkt gifte sig icke någon Sture Natt och Dag med Bielke eller Stenhock. Även vid jämförelse med andra bevarade kåsor m ed vapenbilder visade sig detta årtal såsom alltför tidigt. 1500-talets mitt synes snarare vara den tidpunkt, vid vilken kåsor m ed vapen tillkommer.

Det gällde sålunda att söka en annan utgångspunkt för att finna lösningen, och denna måste då vara vapenhilderna själva. Därvid kunde m ed låtthet konstateras att en Sigrid Sture år 1562 gifte sig med Ture Pedersson Bielke samt att hennes syster Malin Sture år 1574 gifte.sig med Erik Göstafsson Stenhock. Kunde dessa håda systrar verkligen vara d e t vå, som en gång fått sina och sina mäns ättemärken tecknade på dessa dryckeskärl ?

För att kunna bevisa detta måste en ny länk i beviskedjan dragas fram. Det fanns ytterligare en inskrift på k åsorna de hade blivit renoverade aY Christina Catarina Delagardie.

102

I vilken relation stod denna till kåsornas forna ägare, hur hade de konunit i hennes händer? Till en början måste man säga sig, att anledningen till hennes omsorger måste sökas i släktskapsförbindelser. Själva tidsandan var visserligen sådan mot 1600-talets slut och ännu tidigare, att man tillvaratog det som kunde förtälja om de gamla ätterna. Det var den »götiska historieromantiken », ~om, återuppväckt under Gustav Vasas dagar och återspeglad uti Gustav Adolfs väldiga bedrifter i Tyskland, hade givit impulsen till intresset för det, som kunde vittna om förbindelserna med längesedan farna tider. Man sökte blicka tillbaka och finna anknytning med de gamla göter, som en gång utvandrat här från Norden och underlagt sig det romerska väldet. Härvid hade Gustaf Adolf själv i sin instruktion av 20 maj 1630 för riksens antikvarier pekat på nödvändigheten av, att dessa i sina forskningar beaktade kåsornas vittnesmål. Bland de föremål, som de skulle insamla eller studera, omtalas i punkt 13: allehanda klädedräkt och vapen i vart landskap av ålder i bruk, och om deras dryckeskärl, k å s o r, horn och annat sådant uppteckna.

Man hade alltså att räkna med detta allmänna intresse hos Renovatrix, men om det samtidigt kunde visas, att hon även hade rent personlig anledning att tillvarataga detta intresse, så skulle däruti kunna finnas ett bevis för riktigheten i bestämningen av de olika vapnens ägare. Det visade sig, att grevinnan Christina Catarina hade all anledning att personligen taga väl vara på de båda släktklei1oderna. Hon hade nämligen tagit dem i arv efter sina båda män. I sitt första gifte hade hon äktat riksrådet och fältmarskalken, greve Gustaf Adolf Lewenhaupt och efter dennes död ingått äktenskap med fältmarskalken och riksamiralen, greve Gustaf Otto Stenbock. Vad hennes sista man beträffar var förbindelsen med stenbockskåsan utan vidare klar. Maken var sonson till Erik Göstafsson och Malin Sture och kåsan hade sålunda i rakt uppstigande led kommit i riksamiralens och hans makas händer.

Vad hennes första make beträffar visade det sig, att denne 10~

Bild 5. Hiksrådet och fältmarskalken friherre Erik Göslafsson SteniJock efter oljemålning av okänd konstnär på slamgården Torpa i Västergötland, äga r e av kåsan bild 2. Svenska Por trättarkivet foto :

på mycket goda grunder kunde antagas ha ärvt Bielke-Sturekåsan. Ture Pedersson och Sigrid S ture hade en son , Erik 104

Bild 6.

Fru Malin Sturc, gift m ed friherre Erik Göstafsson Stenbock efter oljemålning av okänd k onstnär, Torpa, ägare av k åsan bild 2. Svenska Porträttarkivet foto.

Turesson, som gifte sig med Anna Leijonhuvud. Äktenskapet, knappt årslångt på grund av båda makarnas döcl , var barnlöst. Grevinnan Anna var fältmarskalken Lewenhaupts farfars syster.

10:)

De båda kåsorna, förenade hos grevinnan Christina Catarina Delagardie, måste sålunda för denna, som året för renoveringen var änka efter sina båda män, ha utgjort dyrbara minnen av dem båda och av de förnämliga släkter, med vilka hon själv och hennes barn voro förbundna. På så sätt får hennes »renovering » en djupare innebörd samtidigt som den ovan visade släktledningen bekräftar, att vår tidigare gjorda tolkning av vapenbildernas ägare måste vara riktig.

Till detta kan emellertid fogas ännu ett vittnesbörd, som styrker bevisföringen. I Nordiska museets samlingar och i Ornässtugan finnas två kåsor, vilka genom sina vapenbilder angiva sig såsom en gång tillhöriga Hogenskild Biclkc och Anna Sture. Anna Sture var syster till de båda ovan omtalade Sigrid och Malin. Vi finna sålunda tre systrar Sture, vilka haft sina och sina mäns vapenbilder anbragta på kåsor. Detta måste ge vid handen, att traditionen med dylika dryckeskärl varit nära bunden till denna stormanssläkt eller, vad kåsorna beträffa, att vid tiden för systrarnas giftermål, 1562 - 1574, det varit högsta mod att äga dylika.

Från Gl'ipsholms fatbursräkenskaper veta vi, att där 154 7 funnos tjugo rödmålade kåsor. Några år därefter omtalas, att Per Brahe slagit sönder en målad kåsa i huvudet på sin dräng. Detta vittnar väl närmast om att dryckeskåsor då flitigt användes, något som OLAUS MAGNUs i sin historia klarligen omförmäler. Däremot giva dessa notiser ingen uppgift om vapenkåsornas innebörd. Härom må väl blott, i avsaknad på direkta uppgifter, det av flera författare gjorda .antagandet, att de tillhört bröllopsceremonielet, även här tagas för gott. Från senare tider vet man att i Dalarna vid bröllop dracks en skål, som kallades kåsa, och HYLTENCAVALLIUS berättar, att ännu på 1870-talet nyttjades bland bönderna i en viss Smålandssocken vid skåldrickning på begravning och bröllop en kåsa med Carl Göstafsson stenbocks vapen. Denne Stenbock var broder till vår här ovan omtalade Erik Göstafsson. Det är av visst intresse att i detta sammanhang erinra om det praktfulla glas med Carl 106

Bild 7. Riksrådet friherre H ogenskild Bielke efter oljemålning på Skokloster. Ägare till kåsan bild 3. Svenska Porträttarkivet foto.

Göstafssons vapen och namn i emaljfärger samt årtalet 1581, vilket tillhör stenbockarnas gamla fädernegård Torpa och nu förvaras på Göteborgs Museum. Det har senare blivit försett med ett silverbeslaget lock med inskriften: A :o l 6 9 8 G a f Erik Gustafsson: S (ten): B (ock): denne sijlf107

w e r z}; r a t t i Il t o r p a. Erik Gustafsson, som var grevinnan Christina Catarina Delagardies son, lät med andra ord även han vid ungefär samma tidpunkt som modern renovera ett dryckeskärl med ättevapen. Även om kåsorna användes att dricka utur, och då särskilt vid högtidliga tillfällen, så bör deras uppgift icke mindre ha varit att genom sin ståtliga och säregna form fägna gästers och värdfolks ögon. Det hörde till tidens sed, att vid gästabud eller eljest dryckeskärlen stodo uppradade på en skänk eller sårskild hylla, varifrån de framburas av tjänare. Man ser ofta sådana "skänkskivor» omtalade i handlingar från tiden från omkring 1600 och de ha utari tvekan medeltida traditioner hos oss. LORENZO MAGALOTTI, en italienare, som nedskrivit en mycket värdefull skildring av vårt folk sedan han besökt Sverige 1674, meddelar en bild av ett adligt bröllop, på vilken man finner en sådan skänk med kannor och kärl. PETREJUS berättar i sin beskrivning 1615 av Karl IX:s kröning, att man hade byggt omkring en pelare med bräder och att dessa stodo >> fulla med någre hundra krcdens samt skålar, kannor, kåsor, stora och små>>.

För en dylik skådeplats måste ju kåsorna vara synnerligen lämpliga genom sina stora mått, sin fantasieggande utsmyckning och icke minst genom sina målade vapenbilder. Anblicken av en rad av sådana dryckeskärl - vi veta att samma familj kunde äga flera kåsor med vapen - uppställda på den höga, för den förnäma bröllopsfesten i slottets riddarsal tillfälligt anordnade skänken måste ju göra ett festligt intryck.

I många avseenden var . bröllopet ett skådespel i likhet med flera av årets och familjens högtider. I detta m ed beräknande och konstnärlig blick arrangerade framträdande bör kåsan även ha spelat en icke obetydlig roll.

Om vi återgå till våra kåsor skulle av det föregående deras tillkomsttid vara besUimd genom ägarnas giftermål. Dessa ägde dock rum långt senare än det på båda målade årtalet 1504. Det torde av stilen att döma vara höjt över allt tvivel att detta årtal blivit målat av en långt senare hand. Det måste

108

Bild 8. Riksrådet Ture P edersson Bielke efter oljemålning på Salsta Uppland. Agare till kåsan bild l. Svenska Porträttarkivet foto.

ha tillkommit vid renoveringen 1694. Då årtalet icke har någonting att göra med kåsornas ägare, ingen av parterna var ännu född vid denna tidpunkt, så ligger den tanken nära till hands att Renovatrix önskat därmed hugfästa minnet av någon betydelsefull handling i släktens historia. Så vitt jag kunnat finna ha varken Bielke eller stenbock någon sådan gemensam händelse att peka på för det ifrågavarande året.

Detta måste hänföra sig till Sturesläkten. Såsom en förmodan 109

kan man då antaga, att det syftar på det år då Svante Nilsson Sture, Sigrids och Malins farfars far, på herredagen den 21 januari i Stockholm utsågs till Svea rikes föreståndare.

1504 var första gången en ättelem av denna släkt rest sig upp att nå platsen såsom den förnämste mannen inom landet, en ställning som senare även hans son, Sten Sture den yngre, 8kulle intaga. Det var ett årtal, som väl kunde försvara sin plats på de båda kåsor, vilka genom renovationen i sin mån även upphöjts och blivit värdefulla vittnesbörd om sHiktens åldriga och förnäma anor.

Det har ofta framhållits, att av de nu i Sverige kända kåsorna bär ett stort antal Bielkevapnet. Nedanstående uppställning, där syskon äro sammanhållna inom samma ram och där med varandra gifta par förenas genom en linje, visar släktskapsförbindelserna mellan de gamla ätter, vars vapen förekomma på här omtalade kåsor.

BIELKE TUHE ot:l1

NILS

STURE

BIELI<E

f[

SIGHID ANNA MALI N

HOGENSKILD KAHIN

STENBOCK

GYLLENSTIERNA

J>cd crssöncr

HOGENSKILD .-\:\'NA

E Hl!{

EHIK Ii: a r isson

KARL

Göstafssöner

Till denna uppställning bör anmärkas, att Hogenskild och Karin Bielke voro barn till Nils Pedersson Bielke och Anna Hogenskild samt att Karl Göstafsson Stenbocks vapen ensamt förekommer på en kåsa i Smålands museum i Växjö, någonting som för övrigt även är fallet med Hogen skild Bielkes på en kåsa i Ornässtugan.

110

I det sammanhang, varuti vi här skärskådat vapenkåsorna, framstår emellertid sturenamnet såsom det centrala. Det bars av en ätt »som hade det största namnet i Sverige, ·ett namn mot vilket Vasa ännu gällde ringa i historisk tradition », (Ingvar Anderson: Erik XIV, s. 234). De tre kvinnliga medlemmar av ätten, vars vapenbilder vi återfunnit på kåsorna, äro döttrar och systrar till de Sturar, som 1567 blevo bragta om livet. I en till våra dagar bevarad släktbok har den ena av systrarna, Malin Sture, skrivit följande, genom sin knapphet och brist på kommentar djupt gripande ord: »Then 2<1 maij bleff min salige här fader Med sine söner, her Nilss och her Erik Sture, med sammpt her Abram Giöstesån (Stenbock) och her Iffuer Iffuersånn Mörde aff Kong Erik och hans. lmechter i deres fängilse». Den sorg och förtvivlan, som här äro dolda, men som vi likväl förnimma under orden, bryta emellertid ut i de ord hon skrivit i marginalen till en bönbok, som tillhört henne och finnes bevarad på Statens Historiska museum. Vid minnet av sin döde broder skriver Malin Sture den 10 juli: »den dagen såg jag min hjärtans allra käraste broder, herr Nils Sture, sist i denna värld, mig till en oändelig sorg». Innan den sorgens dag, då herr Nils drog konungens dart ur sin sargade arm, kysste den och återlämnade den till sin konung och bödel med en bön, att hans unga liv måtte skonas, hade hans stolthet och ära blivit trampade i stoftet av samme konung genom d et skymfliga intåget i Stockholm 1566. Det var en dryck, skriver han till sin moder, »som förtärer sinnet, glädjen och all min välfärd på denna världen ». Ett av motiven till sturemorden var otvivelaktigt att söka i den skuggrädsla konung Erik kände för denna urgamla ätt, vars ledareställning inom. landet ännu levde i friskt minne och vars släktförbindelser med la ndets mest betydande ätter gjorde den till en makt. Sturen1orden beseglade för alltid de manliga ättelemmarnas öde och bröto n ed stureättens omedelbara kraft. Men flera av ättens kvinnor blevo genom sina giften mödrar till framstående män inom andra släkter.

De tre vapenkåsorna framstå därför i ett nästan symboliskt

111

skimmer såsom monumenten över en av vår nationella historias mest glänsande och för ett svenskt hjärta mest kära släkter, tillkomna vid den tidpunkt, då genom en våldsam vindpust dess låga flämtar och slocknar ut.

Av dc tre sturedöttrarna framstår särskilt Mal in Sture genom sin romantiska kärlekshandel, genom sin släktbok och bönbok samt genom sitt på Torpa bevarade porträtt i en mera påtaglig gestalt. Vi kunna icke avsluta denna skildring utan att återgiva händelseförloppet av det i folkmun länge bevarade brudrov, då Erik Göstafsson mot den stränga fru Märtas vilja bortförde hennes dotter och gifte sig med henne. Därom finnes en samtida berättelse nedskriven av en systerdotter till Malin Sture. Händelsen timade i mars månad 1573 och därvid tillgick sålunda enligt denna relation.

Herr Erik, som under julen gästat Hörningsholm m en rest d~irifrån , återkom veckan före Palmsöndagen i sällskap m ed sin syster, grevinnan Cecilia, gift m ed Gustaf Johansson (tre rosor). Några dagar senare om morgonen kom Sigrid Sture in i rundelen, där modern brukade ligga jämte alla sina döttrar. Hon fann då sin syster Malin på knä vid ett fö11ster, där hon läste och grät hjärteligen. - Min aldra käraste syster, sade Malin till henne, om alla de mina överge mig, så vänder icke I Edert trogna hjärta ifrån mig. Varpå Sigrid svarade: Vi have I sådant tal till mig ? Jag tror intet I vill göra en .skälm af Eder, det har ingen varit i Sturesläkten, som så har ställt sig, att vi skulle vända våra hjärtan ifrån dem.

En stund senare, då Malin satt ensam i rundelstugan och lekte m ed den lilla Christina Bielke, kom herr Erik in och sade så till h enne: Kära Syster, vele I se den hästen, som jag förärt Eder, han står nu n edre på borggården? Då svarade hon: Ja, och så tog han henne under armen och förde henne genom den dörren, som vette ut i förstugan . Då hon kom till dörren sade hon till en jungfru, som h ette Malin Biörsdotter, och en gammal hustru, som hette Lucia Amma, att de skulle följa h enne, vilket de också gjorde. Då de kommo

112

ner på borggården, stod hästen för slädan i porten under valvet. Där satte han Malin Sture och jungfrun i släden, steg själv upp bakpå och körde ned åt sjön. Folket, som stod på borggården, menade att de skulle draga ut på jakt. Då de kommo ned på isen, anslöto sig femtio knektar på ena sidan och femtio på den andra, dem hertig Karl hade sänt honom, och redo på ömse sidor om slädan. Så körde han det fortaste hästen orkade löpa och vilade ej förrän i Svärdsbro gästgivaregård. Knektarna kringrände gården så att ingen slapp in eller ut. Där voro både skräddare och skinnare, som gjorde kläder åt henne och alla dem, som voro med henne, ty hon drog åstad med sitt bara huvud som hon gick och stod i sin moders hus.

Då flykten upptäckts, skickade modern Sigrid Sture efter de flyende. Men hon kunde icke övertala Malin att återvända : Der I kunna försäkra mig, att Fru Moder ville bevilja, att vi må äga varandra, efter jag så högt haver förpliktat mig med honom, vill jag följa tillbaka igen. - Henuna på Hörningshohn hade under tiden herr Eriks syster fru Cecilia försökt blidka modern, men denna hade vänt sitt huvud om och sagt: Farer fanen i våld! Gud straffe både Eder och Er bror.

Och have I nu härom varit i råd med honom att röva mitt kära barn ifrån mig, så drager nu efter till honom och varer hos henne att intet spott eller skam må ske. Varmed fru Cecilia satte sig i en släda och även hon for efter dem till gästgivaregården. Här överenskoms nu, att fru Cecilia skulle medfölja Malin och herr Erik till dennes syster grevinnan Beata på Visingsö. Då Sigrid Sture under tårar tog avsked av Malin drog denna fram ur sin pung ett stort stycke »Eenhorn» och sade: Kära syster, få min Fru Mor detta, det är det endaste jag fått med mig ifrån min faders hus.

I denna passus av berättelsen påträffa vi ett drag, som icke sällan går igen i medeltida berättelser och legender.

En(hörnings) hornet symboliserar ärbarhet och kyskhet. Som en underpant på sin ståndaktighet i dygd, sänder Malin sin moder hornet.

113

Anledningen till brudrovet var, att herr Erik och jungfru Malin voro syskonbarn. Enligt den dåtida uppfattningen skulle äktenskap mellan kusiner vara otillåtet. Herr Erik hade på allt sätt sökt vederlägga denna uppfattning, men kyrkomötet hade, pådrivet av ärkebiskopen, ett halvår tidigare förklarat att ett sådant äktenskap strede både emot »naturligh och Gud z beslo·effna lag h ». Här fanns ingen annan utväg. Den närmaste följden av enleveringen blev, att kun g Johan omedelbart indrog Erik Göstafssons förläningar i Kinds härad i Västergötland. Konungen förbjuder honom vidare att uppsöka Malin och befaller upprepade gånger både honom och Malin att inställa sig framför konungen. Men herr Erik trotsar. Han skaffar en dansk präst, när inte de svenska vilja, och så står bröllopet på den gamla stenbockska fädernegården Torpa. Konungens nåd bekom han likväl snart därefter, men det dröjde ett och ett halvt år efter bröllopet innan Malins moder, den stränga »kung Märta >>, gav dem sin vänskap.

Malin var då i väntans dagar. Vid försoningen tillgick enligt relationen sålunda: Då fru Märta fick se sin dotter sade hon: Du olyckliga barn! Då föll fru Malin på sina knän och kröp fram till sin fru moder och med tårar och beklageliga ord bad om förlåtelse, det modern med hjärtans tårar henne tillsade, upptog henn es huvud och lade till sitt bröst. Bed Gud förlåta dig dina synder, mitt kära barn! Jag haver förlåtit dig det, du arma syndare! Reste henne så upp. Men herr Erik stod rätt stilla. Det var ömka till att se. Så blev då herr Erik och fru Malin där så länge medan hon kom i barnsäng och fick herr Gustav Stenbock.

Denna b erättelse om ungdomlig kärleks oförvågna kamp, vedermöder och slutliga seger skänker åt vår kåsa med herr Eriks och fru Malins vapen en personlighetens nimbus, som m a n m era sällan finner kring föremål från så avlågsna tider.

Malin Sture har också en särskild a nknytning till Skåne, som gör att vi gärna erinra oss henn es person. Hennes sonsons son var nämligen Magnus stenbock, som räddade Skåne åt 114

Sverige. l hans ådror flöt stureblodet, och hans personliga resning bar ännu vittnesbörd om den gamla stureättens storhet och dådkraft. '

KÄLLI-IÄNVISNINGAR. l NG \'AH ANDERsoN, Erik XIV. Slackholm 1935.

SrGunn EmxoN, Balle och k åsa. Bielkessläktens rituella k ärl och deras samband m ed svensk folksed. Svenska kulturbilder. Del V. G. O. HYLTEN-CAVALLius, Kåsa från 1600-talet. Minnen från Nordiska lVI useet. Bd I. G. KARLIN, Tvenne dryckskåsor. Kulturhistorisk a meddelanden. Qvartalskrift utgifven af Kullurhistoriska före ningen för Södra Sverige.

Lund 1897. 1-Iäft. l.

SrGnrD LEIJONHUFVUD, Malin Stures bönbok. Fornvä nnen 1907.

-, Malin Stures släktbok. P ersonhistorisk tidskrift 1913.

LonENZO MAGALOTTI, Sverige under år 16711. Utgiven av C. iVI. stenbock. Stockholm 1912.

Or.Aus MAGNus, Historia om de nordiska folk en. Bok 13, kap. 35, 37 och 38. Stockholm och Uppsala 1916.

J oHAN NmmsTnöM, De yverbornes ö. Speciellt kapitlet Götisk historieromantik. Stockholm 193'1.

C. lVL STENUOCK, Malin Stures bortröva nde. Stockholm 1916.

Svensk<t Akademiens Ordboks excerptsamling, ordet k åsa.

KusTAA VrLKUNA, Om Vackafinnarnas forna lräkiirlsindustri. Pappers- och Trävarutidskrift för Finland, nr 10 och 11 , 1932.

- , Die Kosa, einc nordische Festsch ale. Acta etnologica 1936.

11 5

HUR 1600-TALETS STENHUGGARE OFFERERADE SIN VARA Av GORA.N AXEL-NILSSON

I.

Kulturens rika samlingar befinna sig ett par teckningar från sextonhundratalet, som trots avsaknad av måstarnamn och datering, likväl äro i sin art mycket intressanta.1 Det rör sig nämligen om några utkast eller förslag till epitafier , h elt enkelt ett slags offerter för att använda nutida språkbruk. Ehuru man av en mångfald arkivaliskt belagda exempel vet, att det var mycket vanligt, ja, nästan r egel vid beställningar av · konstnärliga arbeten av olika slag och icke minst av portaler, minnestavlor, gravar och liknande skulpturarbeten, att förelägga beställaren en eller flera förslagsskisser," så ha d essa i d e allra flesta fall gått förlorade. Sammalunda är ock förhållandet beträffande dc arbetsritningar, som helt naturligt ha funnits och vilka väl oftast voro identiska just med de av uppdragsgivaren godkända förslagen. Den synnerligen sparsamma förekomsten av dylika blad bidrager att ytterligare öka deras värde utöver det rent konsthistoriska.

Den ena ritningen - 27 ,;; X 37,5 cm - visar oss ett trefaldigt varierat tema. Längst till vänster synes förslag A, ett epitafium av d en vid mitten av sextonhundratalet vanligen förekommande typen med ·attika och brutna kornischer. Ett par korintiska kolonner uppbära ett rikt förkroppat bjälklag med vingat änglahuvud och flankera en rundbågig mittavla.

Nedtill avslutas epitafiet av ett inskriftsfält, varå också i förtydligande syfte av tecknaren skrivits: »schrifft >> . Ornamen-

I

116

Bild !.

Teckningar till epitafier med åsatta prisuppgifter.

1600-talets mitt. K. M.

tiken utgöres av den vanliga rekvisitan av voluter, maskaroner, 'vingar ' och granatäpplen. Med blyerts har tecknaren-bildhuggaren svagt antytt ytterligare skulpturala detaljer. I attikans fält synes sålunda ett adligt vapen med hjälmprydnad, tyvärr ovisst vilket. På smågavlarna beräknas sittande, allegoriska kvinnofigurer få sin plats och i mitteltavlans svickel är en figur antydd , symboliserande Tron (Fides) med ett kors i handen. Också i själva mittfältet skymtar svagt en figur, sannolikt ett krucifix.

Priset är påskrivet - 600 riksdaler skulle epitafiet kosta.

Samma summa betingar det mellersta förslaget, anslutande 117

sig till det första med undantag a v en del smärre förändringar , särskilt berörande ornamentikens utformning och inskrifttavlornas utseende. Attikans fält har sålunda erhållit oval form, kolonnerna ha blivit joniserande med insatt änglahuvud i kapitälen. Stora mittfältets rundbåge är ersatt av en rektangulär tavla med brutna hörn. Krucifixet har bibehållits, men annan figurskulptur antydes ej.

Förslag B är rikare utbildat än de båda föregående. Mittfält, kolonner och ornamentik skiljer sig visserligen föga från dessas. Nedtill har dock tillagts ett avslutande parti, bestående av ett cirkelformat fält, omgivet av broskornamentile Men den största utvidgningen av förslaget hänför sig till de friskulpturer, som utan att vara intecknade på skissen dock otvivelaktigt äro avsedda att här komma till utförande vid sidorna av epitafiet på de därför reserverade postamenten . Vi få här tänka oss de traditionella allegoriska gestalterna, företrädande antingen Hoppet (Spes), Tron (Fides), Kärleken (Charitas), Styrkan (Fortitudo) eller liknande dygdefigurer.

Att dessa nytillsatser skulle komma priset att stiga avsevärt är naturligt. B-förslaget kostar alltså 800 riksdaler, vilket innebär en merkostnad av 200 riksdaler. Mästaren har på detta senare förslag förutom prisuppgiften antecknat några nästan oläsliga bokstäver samt talet: »53». Möjligen kan man, f~när endast den ena halvan av epitafiet är utritad, här få tänka sig den felande hälften upptagande talet: » 16>>, varvid årtalet »1653» erhålles. Detta skulle i så fall utmärkt stänuna överens med epitafiernas typ, som just är att hänföra till omkring denna tid.

Det andra bladet, vars måit utgör 22 X 36,.-, cm, upptager endast ett epitafium och dessutom blott övre delen av detsamma. Typen är annorlunda komponerad än de föregåendes och hela förslaget förefaller vara gjort av en annan, mera driven hand samt torde vidare vara något yngre. På ömse sidor om ett rundbågigt mittfält lyfta tvenne korintiska kolonner ett entablement, krönt av en basunblåsande liten änglafigur. Kornischernas roll har här övertagits av ett par 118

Bild :!.

Teckning till övre delen av ett epitafium. 1600talets mitt. K. M.

»i upplösningstillstånd » stadda voluter, på vilka vingade änglahuvuden placerats, ett nog så barockt arrangement. För övrigt är epitafiet utrustat med 'vingar' i broskornamentik samt dekoreras av ett par små maskaroner, vilka nedtill övergå i lejonfötter. Denna detalj är mycket ovanlig. I rundbågens svicklar synas broskverkskartuscher.

Skissen saknar varje påskrift. Något samband med den föregående serien äger den troligen icke.

Priset på ett epitafium var helt naturligt högst varierande, beroende på storlek och kvalitet, materialets dyrbarhet, den 119

anlitade bildhuggarens skicklighet · och anseende m. m. sextonhundratalet var ju epitafiernas gyllene tid, då denna art av konkret eftermäle var särskilt uppskattad. Icke blott adelsmän utan också mången gång andra befolkningskategorier såsom präster och borgare läto sig angeläget vara att förmedelst ett dylild monument i sin hemkyrka bevara minnet av sig eller de sina åt eftervärlden. Mera allmänt förekommande först under seklets tidigare hälft tillvann epitafiet sig en alltmera stigande popularitet. Ett par stickprov må tjäna till belysande av kostnaderna för ett dylikt. När rikskanslern Axel Oxensticrna för sina avlidna barns riikning år 1643 i Stockholms storkyrka lät uppsätta ett mindre epitafium, betalades därför 250 daler silvermynt. 3 Två andra epitafier i Riddarholmskyrkan, även de bekostade av Axel Oxenstierna, kostade 300 daler silvermynt. De fyra praktepitafier däremot, som rikskanslern 1648 beställde för sig och sin släkt och som sitta i hans gravkyrka Jäder i Södermanland, kostade icke mindre än 900 riksdaler stycket. Men så voro de också utförda av den konstrike och välkände skulptören Heinrich Wilhelm. Från århundradets senare del må även några exempel anföras. Bildhuggaren Johan Ringerinck gör till en viss Mårten Wång(?) i Norrköping ett epitafium för 300 daler kopparmynt och hans yrkesbröder Hans Thander och Petter Schultz leverera epitafier för respektive 250 daler och 2600 daler kopparmynt, den förre till fru Carin Bååth år 1669 och den senare till fru Helena Fleming 1677.

Tillvägagångssättet vid beställningar var i allmänhet följande. Sedan beställaren uttalat sina speciella önskemål, inkom mästaren med en eller flera, vanligen av honom själv utförda ritningar, vilka underställdes bedömande. Som vi av vårt material erfara, framlade bildhuggaren stundom flera förslag i olika prislägen. När beställaren därefter gjort sitt val och eventuella ändringar i förslagets eller prisets utseende vidtagits, uppsattes ett skriftligt kontrakt i två exemplar, det ena för beställarens och det andra för mästarens räkning. I dessa kontrakt brukar alltsomoftast hänvisas till ritningar, 120

varav vi kunna draga den slutsatsen, att sådana voro allmänt förekommande. För övrigt var i bildbuggarämbetets 16 :de paragraf om »Förtingat arbete på CONTRACT» följande stadgat: >>Allt förtingatt arbete som någon Brodher medh någonn på CONTRACT antager, så skall sådant alltidh skrifteIigenn skee, uthi tuänne witnes närware, som samma CONTRACT för wittnen underteckna skole upå dett att om någon plicht på någon there sedhan infalla kundhe dett Ämbette eller dommaren som parterna skillia skole, mågthe dess bättre Rättelse hafua, och ingen thera parten förnär skee, doch här undher förståendhe huadh undher 50 R:DALr:skee kan, uthan allt huadh ther öfuer PASSERAR som kan wara af portaler, dörar, Begrafningar, gaflar, och annatt slicht, dän här emott handlar Bööthe 8 Daler aff huardt hundradhe dalers wärdhe.»

Såsom exempel ptt hur ett dylikt kontrakt kunde te sig kan här anföras en överenskommelse rörande en gravsten, uppsatt emellan en borgare i Stockhohn, Lars Tråttesson, och stenhuggaren Gert Blom. Det skriftligq kontraktet innehåller bl. a. följande: >>Anno 1662 d. 29 Julij hafer wij undertecknade slutett och oprättatt eett Contract om een Lijksteen på effterföljande sätt nbl: l. Först ha f er M :r Gierdt steenhuggare låfatt migh een steen så långh och bredh, som den förseeglade twåå, medh hans och mitt Signete förseeglatt och hans igen migh öfergifen affrijtning der på wthwijsar, wählhuggen, skårat och reensoopatt, som det sigh ägnar och böhr, aldeles effter ofanbem :te affrijtning, medh dess tillhörige nampn, bookstäfer och Boomärcken, och sedan medh Versser och annatt, som för denne tijden kan sigh giöra låtha, och de1· jempte wtj hvardeere hörnett, medh een jernring igenom steenen wähl fastfästatt, hvilcken medh det första och J åhr skall förfärdigas etc.>> Att ritningarna, som ibland förelades sakkunniga yrkesbröder för bedömande, ofta kunde bliva utsatta för nog så hård kritik är självfallet. Mycket bestämt yttrar sig en gång den kände stenhuggaren mäster Christian .Julius Döteber i Stockholm om några honom för utlåtande J 21

underställda förslag. »M:r Christian Jul stenhuggares judicium om begge afritningarna war, det, at han höll den, som är rijtat på dett mindre papret, halftridie gong så gott arbete och meera .steen går der till än som dett andra, dett han medh godh schääl bewijsa wille. >> Alla, som ville vinna mästartiteln inom bildhuggarskrået, måste inneha åtminstone hjälplig färdighet i teckning av förslagsskisser och dylikt, något som tydligt framgår av ämbetsstadgan.~ Kontrakten uppsattes i noggrann efterrättelse av vad ritningen utvisade och varje detalj kunde mången gång minutiöst preciseras. Fru Beata Oxenstierna, som 1651 beställde några spisar till sin gård Nyborg i Uppland, formulerar sitt kontrakt på följande omständliga sätt: »Jagh Beata Oxenstierna, bobren frijherredotter till Ahrstad och Eeka, fru till Nääs, Heredsetter och Engleholm, gör witterligit at hafwa ingått ett contract med ehrlig och konstrijk mester Christian (Pfundt) steenhuggare i Stockholm, at han migh skal förferdiga trenne stycken caminer eller skårstenar af godh och dugeligh gottlandske steen, wäl i linien och winckell huggin och medh förhögt arbete, een i store öfrige sahlen med frij afstående pelare, med des tilbehörlige stycken på skorrsteenen uthuggit med frucht och wijndrufwor och een mussla och ofwan på listen ett gesprängh med mitt wapn och med dess tree ottekantige knappar på, och then andre caminen kommer i min under frustugu med ramstycken på sparrstenen med frucht och wijnrankor, then tredie kommer uthi een cammar, med ramstycken och listwärck, dock just efter afrijtningernes innehåld, såsom äre af migh besedde och undertecknade etc.»

Ett synnerligen värdefullt aktstycke ~ir det kontrakt, som mellan Axel Oxenstierna och Heinrich Wilhelm uppsattes angående de nyssnämnda fyra epitafierna i Jäders kyrka.

Det underskrevs d en 20 maj 1648. Förutom ekonomiska bestämmelser rörande kostnad och avbetalningstenniner, materialleverans m. m. innehåller det upplysande bestämmelser om epitafiernas utseende och mått av följande lydelse : 122

,zuwissen, dass der Hochwohlgeborene Herr Axel Oxenstiern, Graff zu Södermör, Freijherr zu Kimito, Herr zu Fiholm und Tijdeen etc. etc. häute Dato Meister Heinrich W'ilhelm, Eaumeister und Bildhaucr, folgende vier Epitaphia zu verfertigen anverdingt: Nehmlich, es soll und will besagter Bildthauer vier Epitaphia, wie die Abrisse und Modelle, so Ihr Excell. selbsten unterschreiben, ausweisen, mit den Wapen, Wtschriften, Bildem und Zierathen von Albaster, Dutzstein, auch weiss: und schwarzen :Marmelseöulen, jedes siehen Ellen hoch und vier Ellen breit, wie dass Fussmass beij Abriss verzeichnet ist, nach Bildbauerers Arth aufs köstlichste formiren und verfertigen etc.» Vi erfara härav, att också ibland små modeller- »schampluner» -- fingo tjäna beställare och konstnär till ledning utöver vad ritningarna kunde giva.

Det har icke varit ändamålet m ed publicerandet av dessa skisser att påvisa var de fullbordade epitafierna äro tillfinnandes eller att söka bestämma, vem den okände mästaren kan ha varit. Här m å endast påpekas, att vattenstämpeln på det ena bladet - Strassburgs liljekrönta sköld - ej lämnar någon som helst led ning; att mästaren ej var svensk i någondera fallet kunna vi utan vidare antaga. Skall man nämna ett namn i samband med de tre epitafieförslagen på fö rsta bladet blir detta Heinrich vVilhelms, till vars stil de närmast ansluta sig. Det huvudsakliga värdet av dessa Kulturens ritningar ligger i den intressanta inblick i forna tiders förhållande mel lan uppdragsgivaren och den utförande konstnären, som de skänka, och det kulturhistoriska kapitel de därigenom bidraga till att belysa .

II. Samtidigt m ed de föregående förvärvades till Kulturhistoriska museets samlingar tvenne andra blad, också de av stort intresse. Denna gån g är det fråga om förslagsritningar till en springbrunn. Något samband med d e förut berörda teckningarna föreligger icke. Formatet är här 46 X 60 cm. och 123

ritningarna äro utförda i bister med pålagda akvarellfärger i grönt och rött. Det ena bladet upptager två olika fontänförslag, båda i en stil, som närmast kan betecknas såsom typisk för den sydtyska senrenässansen. På bilden synes till vänster en fontän, bestående av ett brunnskar av fyrpassform med inskriven kvadrat. På karet, som är avsett att rikligt smyckas med skulptur, stå tvenne putti, blåsande i basuner. Den ena håller en vapensköld. Inskrifter på karet angiva hur konstnären hinkt sig de övriga skulpturernas utseende och placering. Hörnen och sidorna skola sålunda upptagas av lejon - ))ein leij )) - och genier, liknande de tvenne utritade. Här angiver tecknaren endast )) bier ein bild h, här en bild. Från bassängens mitt höjer sig en tämligen kort, sexkantig pelare, vars sidor ha försetts med vattenspyende masker. Två najader på pelarens övre plan uppbära en vid, djup skål med rikt profilerade kantlister. Skålens sex sidor dekoreras av masker.

Buren av delfiner med huvudena nedåt - ett mycket omtyckt motiv, som med Lorenzo Berninis tritonfontän på Piazza Barberini som det klassiska exemplet ofta vid denna tid upprepas i Italien och Tyskland - följer så en tredje, mindre skål. Denna prydes i sin tur undertill av vattenkastande maskaroner samt avslutas med en urnliknande uppsats, varifrån vattnet i en fin båge kastas uppåt och nedfaller i stora bassängen. Vattenkaskaderna, som falla från urnan överst och längre ned frustas ut ur maskaronernas och najadernas munnar, understryker springbrunnens tredelade arkitektoniska uppbyggnad och bilda med tillhjälp av de vattenstrålar, vilka sprutas ur geniernas basuner, ett glittrande vattenfyrverkeri av sådant slag, som dåtiden så högt uppskattade.

Det andra förslaget, som ter sig något enklare, utgöres av ett åttkantigt brunnskar, vars sidor tydligen avsetts att dekoreras med vapen- och trofereliefer. På karets överkant synas två sköldhållande lejon och på den närmast åskådaren befintliga delen av karet läses följande upplysande påskrift: )) E in bildt oder ein Ieij oder ein Wogel was man wilh, en bild eller ett lejon eller en fågel, vad man vill. Konstnären lämnar 124

Bild 3.

Förslagsritningar till l\·enne vatte nkonster och ett bevattningssystem för triidgårdar. 1600-talets mitt. K. M.

således till beställarens godtycke att avgöra, vilken skulptur han här önskar se uppställd. På grund av tecknarens brist på perspektiviskt kunnande förblir dock avsikten med skulpturernas gruppering på brunnskaret något oklar. Från en fyrkantig plint i bassängens mitt höjer sig på en balusterformad fot, sirad med masker och ett bevingat änglahuvud, ett skåleller vasformat praktkärL Dess godronnerade underparti för tanken till sextonhundratalets pompösa guld- och silverserviser.

Skålens mitt intages av en basunbliisande amorin, ridande grensle över ett klot. Springvattnet faller i ett flertal strålar från amorinens huvud, bröst och basuner samt strilar även ut från skålens övre rundade kant för att mötas av andra vattenstrålar från lejonens gap. För att fullt motsvara tidens krav på tekniska märkvärdigheter kan man mycket väl tänka sig amorinen rörlig, så att den av vattnets tryck svängt runt. Något dylikt l1ar tecknaren likviii ej luttyll i sin bi l~l, Det andra bladet, utfört av samma hand, visar endast ett schematiskt förslag till bevattning av en trädgård. Från en pump till vänster på bilden pumpas vattnet upp i ett större träkar eller så, och ledes därefter genom ett huvudrör av trä eller bly genom trädgården. Medelst sidorör kan därefter de sex antydda trädgårdskvarteren bevattnas.

Då båda dessa ritningar sakna såväl datering som signatur, ställer det sig svårt att närmare bestämma dem. Av helhetsintrycket torde tiden kunna fastslås till mitten av sextonhundratalet, men vad mästaren angår förbliva vi i okunnighet. Ej heller papperets intressanta och ovanliga vattenstämpel synes här kunna giva någon närmare ledning. Den kvinnliga figuren och omskriften »CHRISTINA D. G. » lockar tanken till drottning Kristina »dei gratia», men av flera skäl torde en dylik bestämning vara förhastad." De kungliga attributen- kronan, äpplet och spiran - tyda visserligen på att det rör sig om en person av furstligt blod. I Sverige måste man i så fall välja mellan Karl IX:s drottning, Kristina av Holstein-Gottorp, eller Gustaf Adolfs dotter. Så vitt man kan döma av elen schematiskt tecknade dräkten, visar denna snarare hän mot

126

det slutande femtonhundratalet än mot sextonhundratalets mitt. Emellertid torde stämpelns svenska ursprung ej kunna styrkas. Bortsett från att inskriften enligt vedertaget bruk och i överensstämmelse med myntpräglingar och vattenstämplar i så fall bort lyda: »Christina R S.» (Christina Regina Sueciae), förefaller det högst osannolikt, att en drottningens pappersstämpel endast skulle vara känd i detta enstaka exemplar. Stämpeln synes nämligen för forskningen tills dato vara alldeles okänd. I överensstämmelse med att kungliga eller furstliga personer bruka utmärka sin ställning medelst ett efter namnet fogat rex, regina, dux o. s. v., bör inskriften säkerligen i stället tolkas såsom: Christina hertiginna av G. Utan tvivel ha vi därför här att göra med ett utländskt papper, vars proveniens för närvarande synes mycket svår att fastslå och varom man endast kan uttala vaga gissningar.

Trots allt är det frestande, att förknippa ritningarna med någon mästare, stadd i svensk tjänst, kanske helst hos den konstälskande magnaten Magnus Gabriel De la Gm·die. Med kännedom om dennes livliga intresse för trädgårdskonsten 6 skulle man g~irna vilja tänka sig dessa springbrunnsförslag tillkomna i samband med några av hans storartade anläggningar. Springbrunnar liknande de ifrågavarande synas rikligt ha förekommit vid svenska slott under sextonhundratalets senare hälft. Suecian visar ett flertal exempel härpå (bl. a. vid Jakobsdal, Noor, Åkeshof, Mariedal m. fl.). Med tanke på Magnus Gabriel De Ja Gm·die erbjuda sig särskilt tvenne namn, nämligen trädgårdsmästaren I-lans Georg Kraus och kanske troligare arkitekten och trädgårdsspecialisten Mattias Holl. Båda voro från Augsburg, den senare därtill särskilt kunnig och förfaren i allt som rörde fontäner och därmed sammanhörande ting.' Det sydtyska formspråk , som dessa ritningar tala, skulle också kunna anföras såsom stöd för en sådan tankegång.

Måhända kommer framtiden att kunna skänka oss mera bestämda svar på de spörsmål, som dessa Kulturhistoriska Museets värdefulla ritningar giva anledning till.

127

NOTER. 1 H.itningama inköptes på en Bukowskiauktion 1926 och härröra närmast ur herr G. U. Palms samlingar. Deras föregå ende ursprung har tyvärr visat sig omöjligt att fastställa. Sannolikt stamma de från någon svensk arkivsamling.

2 G. AxEL-Nn.ssoN, Om bild- och stenhuggarämbetet i Stockholm uneler 1600-talet, Samfundet Sankt Eriks årsbok 1934, sid. 145- 146.

3 Från år 1633 räknades 1 daler silvermynt lika med 2 daler kopparmynt, från 1643 lika med 2 1 /2 daler· kopparmynt och från 1665 lika med 3 daler kopparmynt.

4 G. AxEL-NrLssoN, a. a. sid. 141-146. " Beträffande vattenstämpeln står jag i tacksamhelsskuld till intendenten Sune Ambrosiani, Nor.d iska Museet, och landsarkivarien Gustaf Clemensson, Göteborg, vilka välvilligt meddelat mig vä r·defulla upplysningar.

6 S. KARLING, Trädgårdskonstens historia i Sverige intill Le Nötrestilens genombrott, Stockholm 1931.

7 S. K.>.HLING, a. a. samt samme: Mattias Hall fr·fm Augsburg.

llilden nedan tecknad eft er vattenstämpeln i papperet till ritnin garna .å bild il.

128

·S Ä M S K S K I N N S S T A M P E N F R Å N BAREVAD Av C. A.. ALTHIN

e flesta av våra städer ha fått behålla d et vattendrag, vid vilket de ursprungligen kommit till. I detta fall iir emellertid Ystad vanlottat. Det är nu länge sedan det sparsamma vattendrag, som löper i diket under »Risabron», kunde produktivt utnyttjas. stadens största industri, sockerfabriken, har därför blivit uppbyggd utanför dess område vid närmaste vattendrag, den mer än en halvmil öster om staden flytande Nybroån i St. Köpinge socken. Nutidens stora anläggning har haft föregångare i smått. Sedan gammalt ligga icke mindre än 3 vattenkvarnar inom denna socken. Vid en av dessa, Barevadskvarn, fanns till helt nyligen en annan exponent för primitiv industri, en sämskskinnsstamp.

Barevadskvarns ålder är okänd. Enär kartmaterialet b eträffande St. Köpinge socken är synnerligen magert, lämnar ej heller detta någon bestämd uppgift därom. Den iildsta kända karta, på vilken Barevad är upptaget, är upprättad åren 1768-71.

På den östra åbädden, mitt emot kvarnen och m ed ränna gemensam med denna, låg till våren Hl36 ett litet hus med halmtak och väggar i korsvirke och lerklining. Mer än fyrtio år hade förflutit, sedan arbetet här nedlades, huset hade dock trots allt fått stå .kvar. Detta år blev det likväl nedrivet, m ed undantag av en liten bit av södra väggen, som utgör en av väggarna i ett s. k. h emlighus. Något mildare förfors med de tekniska inventarierna, vilka nu äro återuppbyggda på Kultu ren. Däremot förstördes h ela d en övriga inrednin gen.

D

129

Hur gammalt stampverket från Barevad är, vet man tyvärr icke. Och inte heller framgår det av arkivens material.

Jordarna, 35 tunnland, som tillhöra möllestället, voro fordom frälse jord under Örup, men friköptes omkring 1840 av en »factor Hemberg» från Ystad, vilken antagligen är identisk med en klädesfabrikant därstädes vid denna tid. 1 I Ystads hallrätts handlingar finnas uppgifter till fabriksberättelsen 1844, den sista levererade, av vilka det framgår, att vid denna tid »C. G. Hemberg äger: en klädesfabrik med en vävstol, en spinnstol och kardmaskin ; tillverkar kläde, häst- och sängfiltar, sysselsätter 3 arbetare och 3 barn; ett färgeri m ed en gesäll och en lärling>> .2 Om stampen redan vid denna tid fanns i Barevad eller om denne Hemberg ville ha en bra och näraliggande plats att lägga en sådan på, det är numera icke känt. Jordarna och väl även kvarnen voro under Hembergs tid utarrenderade. Att stampen ursprungligen använts för k.lädesstampning, är emellertid säkert, enär sämskskinns-. stampningen började först i och med att den nuvarande ägarens fader köpte och övertog Barevad. Konstruktionen är dessutom densamma som i de över hela landet kända vadmalsstamparna.3 Någon tid arrenderades eller ägdes Barevad av en man vid namn Hallquist -- från hans tid har Kulturen en vindflöjel, som suttit på byggnaden.

1863 är ett betydelsefullt årtal i stampens historia. Då tillträddes egendomen nämligen av Knut Larsson, den nuvarande ägarens fader. Denne flyttade samma år kvarn och stamp c:a 500 m eter norrut för att få bättre fall. Vadmalsstampningen synes vid denna tid ha upphört eller åtminstone varit mindre givande, ty Knut Larsson upplät stampen för annat ändamål: sämskskinnsstampningen. Från Grönvalls och Ahlgrens garverier i Ystad kommo garvare till Barevad med sina hudar, för att här utföra den viktiga d el av »vitgarvningen », som kallas stampvalkning. Under 23 år a rbetade garvarna här, men avsättningsmöjligheterna blevo mindre och mindre - det blev omodernt bland allmogen att bära sämsk130

Bild l. Barevads kvarn och stamp med hjulhuset mellan dem båda.

skinnsbyxor, och dragonerna hade, enligt uppgift, fått annan uniform. Den 12 april 1892 återvände garvarna Mårten Andersson och Olaus Matsson till Ystad efter att för sista gången ha stampvalkat ett parti skinn i Barevad.

Barevadstampens tekniska konstruktion bygger på gamla förebilder. Hur länge stampar av likartad typ varit kända i vårt land är obekant, men i Tyskland lära dylika ha funnits redan på 1200- och 1300-talen. Från början av 1600-talet föreligger ett kopparstick av en sämskskinnsstamp, vars konstruktion är likartad med Barevadstampens, bild 2. Den till sticket hörande texten förklarar, att typen redan vid denna tid betraktas som gammalmodig. stamphuset företer en plan bestående av 3 rum, bild 4.

Det största var verkstaden, vilken innehåller själva stampen, det därnäst i storlek torkstugan, vilken även var garvarnas bostad under elen tid de arbetade i stampen, det minsta rummet 131

Bild 2. Sämskskinnsslamp från 1()00-tnlet. Efter Th catri Ma chinnrnn , 1618.

var garvarnas spiskammare. Utanför västra gaveln fanns det stora underfallshjulet i den med kvarnen gemensamma, överbyggda rännan. In genom väggen sträckte sig vattenhjulets tjocka axel, bild 5:a, med hävarmarna, bild 5:d, vilka ha till uppgift att växelvis lyfta stamparna, bild 5 :b, varefter dessa automatiskt åter nedfalla och stöta i de nedanför befintliga hoarna i den grova, fyrkantiga ekstocken, k a r e t, bild 5 :c. Det är i dessa hoar som godset lägges. På grund av hons invändigt välvda form och det ojämt fördelade trycket från stamparna, försättes godset genom slagen i den långsamma rotation , som är nödvändig för att det skall bli likformigt stampat. stamparna lyftas i följande ordning: l , 3, 2, 4. På östra gavelväggen låg den stora ugnen. För övrigt

132

DM

•o

10

5.

o

C~~IO~O~I~-~)~,~ .~ -~ , ~,~ . ~~O ~~~~S~M SK:ALA Bild 3. Siimskskinnss tampen från Baren1d. T ecknin g av Albert Nilsson.

fanns i ve rkstaelen inga fasta inventarie r med undantag av ett t rankar.

I torkstugan var »möbleringen >> ännu torftigare. Under taket gingo d e stän ger , på vilka godset hängdes till torkning.

En sättugn sörjde för att temperaturen hölls hög. Utmed ena väggen funnos liggplatser för garvarna. - Så sent som för 40 år sedan kunde det gå för sig, att arbetarna sovo i detta glödheta rum, ytterligare förljuvat av den underbara stanken från halvfärdiga skinn !4 Om spiskammarens inredning veta vi intet.

Det har i förbigående omnämnts, att stampverket i Barevad under tidernas lopp använts för två ändamål: vadmalsstampning och sämskskinnsstampning. Det torde här vara på sin plats att redogöra för huvuddragen av tillvägagångssätten. Beträffande vadmalsstampningen finnas visserligen inga uppgifter från Barevad, men den torde ha tillgått här som annorstädes. Som redan omtalats användes stampen först till vadmalsvalkning, d. v. s. den procedur, som skall giva vadmalen större fasthet och smidighet. Detta tillgår sålunda. Väven vikes och nedlägges i en av stampens hoar samt begjutes med hett, dock ej kokande vatten. stampen sättes igång och valkningen pågår, under ständigt påhällande av hett vatten, till dess att väven är färdigvalkad. Då tages den upp , rullas över en käpp och får rinna av, varefter den hänges på tork på stängerna i torkstugan . Sedan den blivit torr är den färdig att färgas och försäljas.

Före sämskskinnsstampningen beredas hudarna på vanligt sätt." Hudarna v e k a s i vatten, avskavas på köttsidan med en icke skärvass skavkniv, kalkas och avhåras. Vid avhårningen avlägsnas dock, i motsats till vad som sker vid vanlig garvning, även narven, för att fettet vid den följande proceduren lättare skall kunna intränga i huden. Huden sköljes och befrias fullständigt från kalk, varefter den är färdig för den egentliga sämskskinnsgarvningsprocessen. Denna tillgår så, att huden insmörjes med tran, hopvecklas till ett nystan och stampvalkas 4-5 timmar. Ett tiotal hudar kunde samtidigt valkas i vardera hon. Valkningen utföres, omväxlande med avsvalning och torkning, 7-14 gånger, alltefter årstiden. Alltemellanåt insmörjes huden ånyo med tran. Då lmdarna absorberat tillräckligt med tran , vilket märkes däri134

VtR..K5T A-0

:.' · ; SPI S-

•

TOR. KSTuG A-

:;

litb:O;:M~,:!$=~>&:=~i4i~o= l= A-~!"-'~"-~"~-"·~ ~- ·iil',.=~~=~6=:·~; K ;';;;;

_._.

MTP...

Bild 4. Plan av stampverket i Barevad.

genom att de då få en underlig, skarp lukt, upphängas de på stängerna i torkstugan. De råka här i en jäsning, vilken får fortgå, tills de erhållit den rätta gula färgen, då de åter nedtagas och få kallna. De färdiga skinnen avstrykas på narvsidan för att befrias från rester av överhud och narv samt överflödigt fett. Sedan allt fett, som ej oxiderats med fibrerna, dessutom utdragits med svag sodalut, torkas hudarna och utarbetas till sin naturliga form. Efter blekning eller färgning är huden färdig till försäljning.- Av denna procedur utfördes insmörjningen med tran, stampvalkningen, jäsningen och torkningen i Barevad, det övriga på garverierna i Ystad. ---, Sämskgarvningen var säsongarbete, varför stampen tidtals stod stilla. stampens ägare fick beta lt efter godsets mängd: tio öre pr skinn och en krona pr hud.

Kulturen fick sin uppmärksamhet riktad på sämskskinnsstampen i Barevad 1932 tack vare meddelande av kapten Lars Mörling i Ystad. Stampen blev uppmätt och foto grafera d, men 135

Bild 5. Scktiun a v slampen frän Ba r e va d: a -h j ul a x el, b-s ta m p, c -kar, d-hiiva rm.

a v vissa skäl kunde d en då icke förvä rvas. I våras r ev ä gar en huset och p locka de sönder stampe11. Genom en kulturminnesinventering, som sistlidna somma r utfö rdes av Ljunits' och H errestads h embygdsförening, blev stampen i Ba revad å nyo aktuell. H embygd sförenin gen ämnad e först å teruppföra stampYerket p å n ågon lämplig plats inom h ä ra derna, m en fö reningen s ledning kom snar t till den uppfattningen , att stampen s r ätta pla ts var på Kulturen i Lund och avstod fö rdenskull väl136

villigt från förvärvet. Museet inköpte den och den finnes nu uppsatt i hantverksavdelningen som en ny länk i kedjan av hantverkshistoriska minnesmärken på Kulturen.

NO TE H. 1 St. Köpinge sn manta!sliingd 18,1:3, samt uppgift av nuv. ägaren Lars Knutsson. ~ Ystads hallrätts handlingar. " SrGun n EmxoN, Skansens kulturhistoriska avdelning, Sthlm 1931.

• Meddelat av Lars Knutsson. " Joi-LINN GEoRG KHDNITZ, Oekonomisch-teehnologische Encyklopädie, delarna G8, artikeln Leder, och 169, artikeln Stampfmiihle. Berlin 1795 o. 1838.

EnrK ANDHI~N, Vimmerbygarveriet p å Skansen, Nordiska Museets och Skansens [trsbok 1935.

Meddelande av Lars Knutsson.

137

EN FRANSK MEDALJSTÄMPEL Av ERIK PERSON

nappas t någon tilldragelse inom nyare tidens historia har givit upphov till så många medaljer som f ranska revolutionen. Under de oroliga åren efter den revolutionära författningen av år 1789 slogos medaljer över varje seger, som oppositionen vann över den vanmäktiga aristokratin, och de franska medaljfabrikanterna förstodo också väl att utnyttja konjunkturerna genom att prägla minnespenningar och jetonger över det segrande borgerskapets gudar och halvgudar. En stor mängd medaljer med franska motiv präglades emellertid i utlandet, dels av företagsamma medaljgravörer, dels av franska emigranter. Den förnämsta händelse, som på detta sätt högtidlighölls, var naturligt nog avrättningen av Ludvig XVI den 27 januari 1793.

I december 1935 såldes på offentlig auktion genom mynthandelsfirman Ludwig Grabow i Rostock stämpeln till en dylik fransk medalj, som utgivits i anledning av Ludvig XVI :s död. Då medaljstämplar utomordentligt sällan förekomma i handeln och denna stämpel dessutom skulle kunna fylla en kronologisk lucka i Kulturens vackra svit av mynt- och medaljpräglingsredskap, förvärvades stämpeln till museet för det synnerligen moderata priset av 25 m ark. stämpeln består dels a v en åttkantig mässingsskiva, i vilken prägeln ingraverats, samt dels av en fyrkantig järnplatta, vid vilken mässingsskivan monterats. Av järnplattans något uppsvängda hörn framgår m ed all tydlighet att stämpeln är en överstämpel, och att den använts vid prägling i stöt- eller skruvverk Den har haft en nu antagli9en förlorad under-

K

138

ilild l. Medaljstämpel m ed Ludvig XVI:s bild. T. h.

avtr~·ck

av stämpeln.

stämpel, vilken sannolikt varit inbyggd i metall på så sätt att den åttkantiga mässingsskivan vid präglingen omslutits av understämpeln. En i.ill principen liknande svensk medaljstämpel från 1800-talet har genom deposition från Göteboi·gs museum konunit till Kulturen.

Den franska stämpeln bär ett utomordentligt väl utfört porträtt av Ludvig XVI inom omskriften »L 'INFORTUNE LOUIS XVI ROI DE FRANCE >> . Under porträttet står med kursiv »grave p f fide/ >> och >> sujet Berlier >>. Denna inre prägelbild omgives av en slät ram, som överst bär ett bandornament med en oval sköld, i vilken Bom·bonernas vapen, tre liljor, sitter. Ramen bär följande inskription i kursiv: >> toujours chere aux ames sensibles limage de ce uertueux monarque sera >> , alltid kär för känsliga sinnen skall bilden av den dygdige

monarken förbli. Ovanför ramen och delad av bladornamentet står »mort le 21 .Januier 1793 >> .

Vid den undersökning, som förf. omedelbart efter förvärvet företog, visade det sig att någon medalj, som utförts med denna stämpel , icke fanns upptagen i de stora franska medaljbeskriv139

ningarna. A v tryck av stämp eln sändes i a nledning därav till Cabinet des m edailles i Paris, där Monsieur P. DE GENTILLHOMME välvilligt fortsatte undersökningen. Där vid visade det sig att någon fransk m edalj, som svarade t ill stämpeln, i själva verket var okänd för dc franska experterna. Den stämpel, som alltså gen om en synnerligen lycklig slump h a mnat h os Kulturen, får därigenom ett b etyd a nde viirdc även utöver d et, som är b etinga t av dess plats i museets p räglingstekniska typserie. stämpeln är ett icke oviktigt bidrag till kännedomen om den f r ansk a m edaljkonsten s historia.

T yvärr ä r d en understämpel, som skulle ha sva rat till den av Kulturen förviirvade överstämpeln , icke känd , och vi veta sålunda icke hur medaljen s frånsida sett ut. E j h e lle r har det lyckats att erh å lla några som h els t upplysningar om den Berlier, som utför t teckningen till medaljen , ell er om F. Fidel.

Sanno likt har em ellcrt.id Mon sieur GENTILLHOMME rätt, näthan a ntager att m eda ljen utför ts av någon av dc f ransmän, som flytt från sitt land u ndan d en fra n ska revolutionens förskräck elser.

140

BOSTADSSKICK I KNÄREDSTHAKTEN Av H.11?11LD N ILSSON

lla känna från historien namnet Knäred i samband med fredsslutet 1G13 och , Elfsborgs lösen >> . Många erinra sig namnet såsom platsen för Sydsvenska Krafts första och flesta kraftverk, hos andra väcker det föreställ ningar om utmärkta jaktmarker och fiskevatten med vacker och storslagen natur. Men det är nog enelast ett fåtal, som känner Knäredstrakten fdm den sida som denna uppsats vill belysa, nämligen som en av dc för kännedomen om sydsvensk allmogekultur m est intressanta och givande b ygderna . Här har man längre än på andra håll bott kvar i sina gamla gårdar och hus och bibehållit uråldriga seeler och bruk utan att allt för m ycket taga intryck av den nya tiden.

Knäredstrakten utgör visserligen i etnografiskt avseende ·e ndast en del av ett större reliktområ de, omfattande sydöstra Halland, nordöstra Skåne samt angränsande d elar av Västergötland, Småland och Blekinge. Men man torde dock kunna påstå, att just i Knäred flera ålderdomliga drag bevarats iinda till senaste tid och varit mera framträdande än på någon annan plats inom detta område.

Orsakerna härtill äro flera och av skilda slag. Den kanske förn ä msta är att söka i bygelens karga och med ii.ldre odlingsmetoder mera svårbmkade jord. Ända till för en mansålder sedan funnos endast mindre od lade områden runt kring gårdarna. Den övriga arealen utgjordes av betesängar, skogsmark, mossar samt kala ljungbackar, >>ryer >>, vilka senare avgjort dominerade. Så har dock ej alltid varit förhållandet.

Under tidi gar e skeden var skogen förhärskande, m en genom

A

141

Bild l. Bollallebygget i Knäreds socken sett från norr.

kolonisternas svedjebruk samt framför allt genom en intensiv ljungbränning under långliga tider förstördes jorden och trädplantorna uppbrändes varigenom all skogsväxt omöjliggjordes.

Vart fjärde eller femte år verkställdes denna bränning eller svedjning för erhållande av fårbete på gräset och den uppspirande ljungen. Under senaste 40-50 åren har återigen en förändring inträtt, beroende på att man upphört med bränningen, och av socknens areal upptages nu mer än 50 % av skogsmark. Av den övriga utgöres omkring 10 % av betesängar och 9,7 % av åker (1927} .

En annan orsak till det förutnämnda förhållandet är socknens, ända in i senaste tid, relativt isolerade läge. Visserligen löper den urgamla samfärdsleden, Lagastigen, genom trakten, men denna har under århundraden endast nödtorftigt unelerhållits och knappast förbättrats. Man kan därför förstå prosten PER OsBECKs utdömande av vägsträckan närmast Knäred, om vilken han i sin Beskrivning över Laholms Prosteri från år 1796 fastslår, att en »ovan knapt kan resa utan 142

Bild 2. Tygaredsgårdens fästräde.

räddhoga ». Detta har ägt giltighet ända till nu avslutade ombyggnad av vägen helt förändrat och förbättrat densamma.

Det var först genom järnvägsbygget i slutet av 1890-talet, som socknens isolering bröts, och det är väl närmast från och med denna händelse, som man får räkna den nya tidens genombrott vad Knäred beträffar. Förutom traktens isolerade läge är det dock ytterligare något, som i hög grad bidragit till att ge bygden dess egenart nämligen ett för folket här särskilt utmärkande karaktärsdrag, dess ytterligt starka konservatism och därmed sammanhängande misstänksamhet mot främlingar och främmande sedvänjor. Man må härvid ihågkomma att Knäredsborna under århundraden bebott en gränstrakt mellan tvenne fientligt sinnade folk . Knäreds socken i Höks härad, i sydöstra hörnet av Halland kring Lagan, gränsar i öster direkt till Småland. Från Skåne skiljes den endast av grannsocknen Hishult.

Knäred ligger helt inom området för den sydhalländslol! skogsbygden, vilken utgör den västligaste utlöparen av syd143

svenska höglandet. Marken är starkt kuperad, och här och var träder urberget i dagen, varjämte låga rullstensåsar och moräner ge ytformerna deras säregna profiler.

Bebyggelsen i dessa trakter är uråldrig, varom boplatsfynd redan från stenåldern bära vittne. Den äldsta kända hustypen från historisk tid, av vilken lämningar påträffats, torde ha utgjorts av ryggåsstuga med öppen härd. Då August Nilsson i Norrlia år 1896 rev sin ryggåsstuga, fann han under det översta, av >>plöjda>> bräder lagda golvet två äldre golv.

Det övre av dessa bestod av två tum tjocka, >>pinnade» plankor, med sandfyllning mellan golvbjälkarna. När denna togs bort, avtäcktes ett jordgolv och mitt på detta en ring av satta stenar, två alnar i diameter. Inom ringen fanns en fördjupning fylld med förkolat trä. Liknande fynd, med härden mitt på golvet, har gjorts vid rivningen av en ryggåsstuga i Brånalt.

Men här funnos fyra olika trägolv över jordgolvet.

Från vilken tid dessa eldhusliknande bostäder härstamma eller när hiirclen flyttats till ett hörn av stugan och ombildats till en murad spis är för närvarande svårt att avgöra. I en bouppteckning daterad l H6 från byn Skråmered belägen i en annan sydhalländsk skogsbygdssocken, Våxtorp, omtalas bl. a. en >>mycket gammal stuga», som var förseeld med »muhrning, bestående av Bakugn, skorsten och jernspiell». Av detta enstaka exempel kan dock ej någon annan slutsats dragas än att murade, skorstensförsedda spisar vid ovan nämnda tidpunkt förekommo i dessa trakter. Möjligen utgjorde de dock en nyhet, åtminstone i fråga om skorstenen, eftersom bouppteckningen så pass noggran t omnämner denna detalj.

De äldsta nuvarande boningshusen i Knäred tillhöra den typ , som SIGURD ERIXON benämner den syclgötiska, och som han i korthet karakteriserar så: >>den består av en låg ryggåsstuga i mitten och ett högre härbre vid vardera eller endera gaveln>>. 1 Härbret är försett med en tvärs igenom byggnaden gående förstuga intill ryggåsstugan. Finns det två härbren har likväl endast det ena en dylik förstuga. Eldstaden är belägen i ryggåsstugan, där området invid elen 144

-väldiga murade spisen, förlagd till det ena hörnet, oftast är stensatt och därigenom skiljt från den övriga stugan, vilket dessutom till synes markeras av en tvärstock Hustypen har -varit utbredd över norra Skåne, Halland, Blekinge, Småland och södra Västergötland och är åtminstone i det senare landskapet litterärt påvisbar redan under äldre medeltid. Denna boningslänga, egentligen tillhörande en gårdsanläggning med fritt liggande hus, bibehölls när den sammanbyggda fyrkantsgården söderifrån trängde in i Halland. Genom denna längas inhyggande i den >>sydsvenska gården>> uppstod så den gårdstyp, som under långa tider var den vanligaste och av vilken ·enstaka exemplar ännu påträffas i Knäredstrakten.

Anmärkningsvärt är emellertid, att den sydsvenska fyrkantiga spisen utan hörnhärd och utan uppsvängd kåpa, men med sättugn, efter denna sammansmältning av gårdstyperna likväl blivit den förhärskande . Nordgränsen för denna spistyp torde i det närmaste sammanfalla med häradets nordgräns.

Den ovannämnda tvärstocken vid spisen har vidare form av en kraftig bjälke med uppgift att dels sammanhålla lång-väggarna och dels utgöra stöd för spismuren. Bjälken är laxad eller på annat sätt fästad i långväggens översta stock eller planka och sträcker sig längs spisens överkant förbi det fria hörnet till motsatta väggen. Den är ofta svängd eller har en .självvuxen krökning uppåt mellan hörnet och väggen, varför den även kallas den krokiga bjälken. Beträffande härbrena .avvika dessa från den mera allmänna typen i så måtto, att de sakna loftvåning och endast äro försedda med vind. Det har i socknen även funnits ryggåsstugor, som helt saknade härbren.

Dessa stugor utgjordes av backstugor eller torp. Framför in:gången på ena gaveln fanns då i regel en förstukvist och vid motsatta gaveln en luta, h o d d a.

I Knär-e d finner man ännu en och annan gammal gård på ursprunglig plats och i ursprunglig miljö, med ålderdomlig inredning och utsmyckning. År 1931 funnos två bebodda ryggåsstugor utgörande manbyggnad till var sin gård , den ena belägen i hyn Tygared , den andra i Jonsnahult. I båda lågo 10

145

Bild 3. Tygaredsgården från nordväst.

bostadslängorna som vanligt s o l rätt, d. v. s. i öster och väster.

Båda dessa stugor ha sedan dess blivit flyttade. Den senare, av vilken endast ryggåsstugan var bevarad i sitt ursprungliga skick, har, i stället för en numera riven stuga av samma typ och . storlek, blivit inbyggd mellan de ursprungliga härbrena i manbyggnaden till en gård i Bollaltebygget i samma socken.

Denna gård, som inköpts av Södra Hallands Hembygds- och Fornminnesförening för att bevaras på sin ursprungliga plats, består av en fyrlängad, kringbyggd anläggning med tre av längorna, bostadslängan inräknad, härrörande från 1700-talets senare del. Bollaltegården, som den kallas, ger en synnerligen god bild av hur traktens gamla bondgårdar i allmänhet sett ut intill laga skiftet.

Ryggåsstugan från Tygared är nu nedtagen och flyttad till Knäreds kyrkby. Den kanuner här att närmare beskrivas i samband med några Kulturen tillhöriga alhnogemöbler, textilier, bonader och husgerådssaker, från Knäredstrakten. En tredje gård, som ävenledes har boningslänga med lägre mitt146

Bild -1. Manbyggnaden i Tygared från gårdssidan.

parti och härbre vid gavlarna, är belägen i byn Kåphult. Den är uppförd i början av 1800-talet och ligger ännu kvar på sin ursprungliga plats. Ryggåsstugan, som numera ej användes till boningshus, är mycket förfallen. Ytterligare en ryggåsstuga, nämligen Vippentorpet, finnes bevarad i trakten, den ligger strax utanför Knäreds sockengräns i Ysby socken. Den utgjorde manbyggnaden i en treHingael gård, vars övriga byggnader nu äro rivna. Östra härbrets gavelröste är utfört i primitiv risflätning. Aven denna stuga tillhör numera Söclra Hallanels Hembygds- och Fornminnesförening.

Utom här uppräknade ryggåsstugor finnas i bygden några, som efter ombyggnad fortfarande utgöra bostadslängor. Det förefaller ha varit vanligt, att ryggåsstugan vid gårelens modernisering endast ombyggdes och ej helt nedrevs. Den nu rivna stugan i den förut nämnda Bollaltegården lämnar ett gott exempel på, hur en dylik ombyggnad brukade utföras. Ryggåsstugans väggar höjdes med ett par plankskift, så att de fingo .samma höjd som de tillstötande härbrena. Därpå lades plant

147

innertak på den forna ryggåsstugan, ny takstol restes däröver,, varpå den täcktes med halm i jämnhöjd med härbrenas tak.

I stället för det tidigare takfönstret upptogos , i detta fall, två fönsteröppningar i södra långväggen och två i norra. Den ena: av de senare skulle släppa in ljus till det nu även inreddal köket. Detta kök tillkom på så sätt, att den del av stugan,· so~n låg framför ugnen och, som var avdelad från stugan i övrigt genom den förutnämnda bjälken, nu helt avskildes genom en dörrförsedd mellanvägg. Enligt vad som uppgivits för författaren, har det även funnits ryggåsstugor med vägg mellan kök och stuga. Denna vägg räckte antingen ända upp till ryggåsen eller endast till den förut nämnda bjälken. Förutom nu nämnda omändringar avdelades en i östra härbret befintlig förstuga, genom en tvärvägg, varigenom dess inre hälft omdanades till en mindre kanunare med dörröppning i ryggåsstugans östra gavelvägg. - Såsom ovan beskrivits har i allmänhet tillgått vid ombyggnad av ryggåsstuga till stuga med plant innertak.

Terminologien beträffande de olika till bostaden hörande husen var i Knäredstrakten följande: manbyggnadens lägre mittparti, ryggåsstugan, kallades högstugan, och de båda härbrena på ömse sidor om denna östra och västra huset.

Det hus, som saknade ursprunglig tvärsigenom gående förstuga, benämndes ibland ba ' huset eller bakhuset Anledningen till detta namn måste vara att detta härbre låg på ryggåsstugans baksida i förhållande till dennas huvudingång, vilket bl. a. även framgår av en bouppteckning från år 1746.

Möjligen kan i så fall det motsatta härbret ha kallats framhus, i analogi med framhäbbare, en benämning som bl. a. förekom i Västergötland. »Häbbare», som ute på den sydhalländska slätten varit det vanliga namnet, förekommer ej numera i Knäredstrakten men av äldre handlingar framgår emellertid att benämningen »herrbergeshus» tidigare varit gängse. I stället för hus, kunde vid högstugans ena gavel en lågstuga vara uppförd. Skillnaden mellan en lågstuga och ett hus torde ha varit den, att lågstugan hade eldstad och dessutom var 148

l4AP. AL P NI LSS ON 1~36.

I'SlV".l'lol~-.---~

p,\\.!0

;,

l

2

'

lt

H

lONTR. .

Bild 5. P ersp ektivbild av manbyggnaden i T ygared. Teckning av Harald Nilsson .

avdelad i fl era rum . På andra sidan Smålandsgränsen är det ryggåsstugan , som benämnes lågstuga. Köksavdelningen i stugan kallades kätten och bjälken därintill enelast bjälken eller, som förut nämnts , elen krokiga bjälken. Den förstuga, som låg framför kätten och gick tvärsigenom huset, utgjorde byggnadens huvudingång och kallades l å n g a f a r s t u n. I äldre bouppteckningar nämnes alltid denna förstuga i samband med ett härbre, vilket möjligen även kan 149

tyda på ursprunglig samhörighet med detta. I det motsatta härbret fanns i regel även en förstuga, sannolikt senare till-

kommen, eftersom den var avskild endast av en brädvägg.

Denna förstuga benämndes alltefter sitt läge i förhållandet till högstugan östra eller västra farstun. Härbret med den långa förstugan låg nämligen ej alltid på samma sida om högstugan. Det låg vid den gavel i vars ena hörn spisen var belägen. Denna var dessutom alltid placerad vid södra långväggen varav följer att den stod antingen i det sydvästra eller sydöstra hörnet. I Vippentorpet och Kåphult ligger spisen i öster, i Tygared, Jonsnahult och Bollaltegården, i väster. Flera exempel från ursprungliga eller ombyggda högstugor i Knäredstrakten skulle kunna anföras på detta bruks växling.

I flera byar i Kn~ired voro förr två och två gårdar sammanbyggda, vilket bruk möjligen uppstått vid delning av ett hemman. Gården var även då fyrlängad och kringbyggd, men manbyggnaden bestod av två sammanbyggda högstugor, antingen skiljda genom en lång förstuga eller härbre. Vid högstugornas yttre ändar funnos även härbren. En dylik halvgård bestod utom av högstuga med härbre av den vinkelrätt mot stugan byggda uthuslängan samt hälften av den med stugan parallella. Gårdsplanen var avdelad med en gärdesgård flätad av ene.

Manbyggnaden kunde på grund av sin orientering i öster och väster endast utgöra gårdens norra eller södra länga.

Vilket det i olika fall blev, berodde på omständigheterna. Det förefaller som om strävan efter skydd mot väder och vind ofta varit avgörande. Men ~iven andra synpunkter måste beaktas, såsom gårdens läge i förhållande till den lands- eller byväg, vid vilken den låg. Boningslängan var ofta placerad längst bort från vägen. Dock finnas härifrån flera undantag, bland andra byn Brånalt, en radby, vars samtliga gårdar hade boningslängan i söder närmast byvägen .

De högstugor och härbren i Knärcdstraktcn, som författaren sett, ha samtliga varit försedda med halmtak. Enligt muntliga uppgifter ha dock i mannaminne funnits flera torvtäckta

150

högstugor i bygden. För halmtäckningen har en särskild an ordning måst vidtagas å takfallet nedanför takfönstret. En ränna av bräder, av samma bredd som fönstret, löper här ner till fallets kant, bild 4. I Jonsnuhult var rännans botten klädd med kluvna ekspån. På andra håll har man nöjt sig med att spika träribbor över brädernas fogar. Innertaket utgjordes av tätt liggande sparrar omväxlande m ed bräder, vilande i urtagningar längs sparrarnas kanter såsom infällda lock. Sparrarnas och brädernas övre ändar stöddes mot den r unda eller ått-kantiga ryggåsen. Det har emellertid även funnits någon enstaka s. k . två-ryggåsastuga, en stuga med brutet innertak med en ås i varje brytning. Sådana stugor kan man ännu påträffa i grannsocknen Hishult och till större antal i Småland. Dessa stugor hade dubbla tak. På innertakets utsida låg mossa och jord. Över detta reste sig sedan ett halmklätt, !äktat sparrtak med brantare takfall.

Inte endast beträffande själva typen, utan även i fråga om måtten ha högstugorna varit standardiserade. stugans längd uppgår i de flesta fall till 10 och d ess bredd till 9 alnar. Även i fråga om härbrena äro måtten relativt överensstämmande.

Förstuguhärbrets längd varierar mellan 9 och 10 alnar och dess bredd överensstämmer med stugans. Längden för det andra härbret är mera växlande.

Högstugorna ha allmänt varit knuttimrade och uppförda av omkring fyra tum tjocka och så breda plankor, att var och en av långväggarna i regel bestod av endast fyra stycken, syllen frånräknad. Timret kallades b å l a r, »båletimmer», och väggarna b å l a v ä g g a r. Härbrena v oro ofta byggda i skiftesverk och facetterat virke, men även knuttimring förekom. Som exempel på det senare kan anföras det västra härbret i Bollaltegården, vars västra ända är knuttimrad.

Utom själva boningslängan fanns ej sällan en så kallad so mmarstuga inrymd i den mot manbyggnaden vettande ~indan av den ena uthuslängan. Denna sommarstuga bestod av ett med tvillingsäng försett rum utan eldstad och utgjorde på sätt och vis ett slags härbre . löl

Bild 6. Int eri ö r av högstugan i Tygared sedd mot >> kii!len ».

Foto G. Karlsson, Knäred.

Knäredstraktens bostadslänga var tidigare, liksom de övriga till gården hörande husen, alltid omålad och ofodrad. Först på senare tider blev den brädbeklädd och rödfärgad.

Efter denna allmänna översikt av äldre byggnadsskick i Knäredstrakten följer nu beskrivningen av ovan nämnda stuga från byn Tygared sa mt en jämförelse med andra högstugor i: orten.

Tygared ligger omkring en halv mil öster om Knäreds kyrkby, vid en uneler vinterhalvåret synnerligen svårtrafikerad bygcleväg. Byn består av enelast två gårdar, av vilka elen här omnämnda utgör elen östligare. Denna gårelsanläggning hade, förutom manbyggnaden, en stall- och en loglänga. Manbyggnaden, uppförd omkring 1830, utgjorde gårdens norra länga.

Den r evs 1931 för att delvis återuppföras, där elen nu står vid Krokån nära Knäreds kyrkby. De nuvarande uthuslängorna äro från 1800-talets senare del och placerade på ömse sidor 152

Bild 7. Int eriör av högstugan i T ygared sedd mot kistbord e t.

om den mot söder öppna gårdsplanen. Manbyggnaden bestod av högstuga med härbre vid östra och lågstuga vid västra. ändan. A.garen, som själv byggde sin gård, var den i Knäredstrakten kände bygdemålaren Nils Erlandsson, kallad Nisse i Tyg:u·ed. Han var född i byn Kyrkhult i samma socken den 25 febru a ri 1799 och dog i Tygared den 18 maj 1870. Erlandsson förtjänar egentligen sitt eget kapitel. Han var lantbrukare till yrket, men besatt dessutom en anmärkningsvärt stor mångkunnighet i praktiska göromål och var även konstnärligt begåvad. På den tiden och i denna trakt var bonden mestadels. hänvisad till självhjälp och måste därför fuska i många yrken.

Därtill kom, att ett skogshemn1.an som detta endast under ytterst gynnsamma förhållanden kunde nödtorftigt försörja sin ägare. Vid sidan om sitt lantbruk måste Erlandsson därför ägna sig åt att snickra och måla, vilket, särskilt beträffande det förra, ända till senare tid varit en icke ovanlig binäring 153-

på orten. Då äldste sonen vuxit upp, överiät han gårdens 5kötsel på denne för att helt kunna ägna sig åt sina bisysslor, framför allt åt målningen. Han målade själv hela inredningen i sin stuga med såväl möbler som bonader. Motiven till några .av dessa senare komma att omnämnas i samband med stugans utsmyckning. Erlandsson målade efter kopparstick i en gammal bibel, som han förvärvat från Vrå kyrka i Småland. Han vistades ofta ute i bygden och arbetade för andra såväl i hemsocknen som i de angränsande smålandssocknarna Vrå och Hinneryd. Uppgifterna om Nils Erlanclsson äro lämnade av en hans sonhustru.

Låt oss nu närmare betrakta bostadslängan i Erlandssons gård. Den var uppförd på relativt jämn mark på en låg, löst hopfogad grund av mindre stenar, som voro placerade nästan helt ovanpå marken. Syllarna, som benämnes fotträn, voro av ek till samtliga tre byggnader, högstugans avsevärt kraftigare än de övriga. Mittbyggnaden var som brukligt knuttimrad med väggar av omkring fyra tum tjocka, grovhyvlade furuplankor. Dess inre mått utgjorde i längden 5,!J5 och i bredden 5,33 m. De båda gavelhusen voro byggda i skiftesverk med omkring tre tum tjocka plankor. Samtliga tre hus voro brädfodrade och ribbade. Hibborna hade profilerade kanter på elen mot vägen vettande sidan av huset eller voro, som det kallas i trakten, remmade. Taken voro halmtäckta med torv på nocken. Ryggåsstugans innertak bestod av hyvlade och remmade sparrar och mellan dessa av bräder. Utom takfönstret åt söder fanns ett litet fönster med blyinfattade rutor på norra långväggen nära östra gaveln. I det östra huset fanns fönster enelast åt norra sidan, men på lågstugan i väster åt alla tre väderstrecken.

Den enda ingången norr ifrån ledde in genom den långa förstugan i lågstugans östligaste del. Ingångsöppningen tillslöts med två halvdörrar. Inkommen genom denna hade man framför sig den omkring två meter breda farstun med dess nakna timmerväggar. I motsatta ändan mot gården fanns en likadan halvdörrförsedd öppning.

154

Bild 8. Hörnskåp från Körsveka i Kniireds socken. K. i\l. :37788.

Bild 9. Karmstol från Triilshult i Knäreds socken .

Från förstugan ledde en dörröppning in i kätten, vars golv ovanligt nog icke var av sten utan hrädbelagt. Här stod på höger hand den vitlimmade, fyrkantiga spisen med nischliknande härd och med innanför denna liggande bakugn. Från nischen eldades en sättugn, som sköt in i stugan. Samtliga förut nämnda högstugor uppvärmdes med sättugn. Över ingångsdörren i kätten vilade, på två grova i väggen inslagna träpinnar, en bred hylla, avsedd för husets förråd av kopparkittlar och grytor. Det senare omtalas av P. G. WISTRAND i ett Nordiska museet tillhörigt manuskript. Till vänster om dörren stod vid gavelväggen en hyllskänk, det s. k. kättaskåpet. Det bestod av en skåpformig underdel samt en därmed fast förenad hylla. Kulturen äger från byn Kåphult i Knäred ett skåp av denna typ, till vilket hört en lös, öppen k ä rlhylla. Den förutnämnda fasta typen är emellertid den vanliga. Skåpet i Kulturen är av furu och målat i rödbrun bottenfärg med blommönster på blå botten samt daterat 1854.

155

Bild 10. Kistbord från ]{åphult

Ti:niireds soeken.

K. M. 37225.

Längs utmed kättens norra vägg mitt emot spisen stod hönsbänken, hönsaraveln eller ravled, m ed fyrkantiga huvudhål samt vid sidan därav nere vid golve t en lucka för in- och utsläpp. Ovan för hönsbänken var k a rahyllan placerad. Den utgjordes av två hyllbräder över varandra, vilande på i väggen horisontalt indrivna träpinnar. På dessa hyllotvoro enligt vVISTRAND uppställda, »en samling brokiga i a llmänhet mycket gamla lerfat - larkarale - som aldrig förekomma i dagligt bruk », en uppgift, som författaren ej har skäl att bestrida ehuru väl även i vardagslag använda kökskärl här hade sin plats. MAGNUs YSENlUS skriver följande: »På hyllorna å norra sidan, fyra till antalet, uppställdes olika slags lerfat, men på elen översta alla möjliga flaskor av större eller mindre storlek, ölglas, brännvinsglas, sockerglas, gräddsnipa o. s. v.» I övrigt voro ett flertal kökskärl av olika slag och för olika ändamål placerade såväl i och på kältaskåpet som på dess öppna hyllor. Bland dessa märktes mjölkskålar av li)(:i

Bild 11. »>-Iöjslueborch från Bästhultsbygget K. !IL 37252.

Knäreds socken.

lrä eller lergods, vilka även kunde ställas inne i stugan i ett slutet skåp över sängarna. Vidare tallrikar av trä och porslin, potatisstöt, pepparkvarn, kaffeho, och ostformar.

Som redan nämnts avgränsades kätten åt stugans inre av ·den krokiga bjälken, detta inre rum hade en längd av 4,16 m.

Golvet var belagt med åtta till tolv tum breda furuplankor i stugans längdriktning. De underliggande sylloma voro av ek.

Långväggarnas inre höjd var 1,38 m. och avståndet från golv till ryggås 3,oo m.

Med avseende på den fasta inredningen i högstugan märkes följande, bild 7. Utefter norra väggen stodo två kistbänkar, kältabänken och bordbänken, utan rygg- och armstöd, av vilka den förra var konstruerad som utdragsbänk. Locken till båda voro löst pålagda. Framsidorna pryddes med upphöjda på längden refflade speglar inom enkla ramar. På bordbänken, framför bordets gavel, hade husbonden sin plats och denna utgjorde alltså högsätet. På gavchräggen stod, närmast nord-

157

östra hörnet, en något smalare öppen bänk, gövelbänken, och vid sidan om denna en väggfast kistbänk utan ryggstöd och med enkla sidokarmar och utdragslåda. Denna bänk måste anses vara en föregångstyp till den vanliga, från väggen frigjorda dragsoffan. De tre slutna väggfasta bänkarna, som nu omnämnts, bilda strängt taget en enda utvecklingslinje från kistbänken u t a n sidokarmar och utdragslåda över en dylik m e d utdragslåda till den fasta, med armstöd försedda utdragsbänken. Nästa led i denna utveckling är den från väggen frigjorda utdragssoffan. Denna förekom allmänt i dessa trakter och hade som regel sin plats på gavelväggen. Som exempel härpå kan nämnas den förut omtalade Jonsnahultstugan. Om bänkarnas användning skriver TÖRNQUIST. »Sitsen till hvar och en af dessa bänkar kan upplyftas, lik ett lock, då själva bänken finnes vara ett gömsle för åtskilligt bohag, som skulle skräpa om det stod framme. Vid andra tillfällen kunde bäddar redas i dessa bänkar. » I hörnet på andra sidan om dörren ut till östra förstugan stod mellan gavelväggen och tvillingsängen ett väggfast, målat dubbelskå p med fyra lådor i underdelen och av samma djup som sängen. Lådornas framsidor voro prydda med längsgående refflor. Överdelens två dörrar, som ej täckte hela framsidan, voro försedda med speglar men i övrigt utan ornering. Vid sidan om skåpet upptogs hela södra långväggen av tvillingsängen. Den var uppbyggd av mitt- och sidaståndare upptill förenade med en profilerad list samt av refflade framstycken med vinkelfyllningar. Listen ptt framstyckena hade samma längd som dessa. Sängbottnarna vilade delvis på lösa, fyrbenta bockar. En hög smal sängpall löpte utefter sängarnas hela Hingel med unelantag för ett kort slyeke närmast spiselmuren, där stånduret var placerat. TöRNQUIST omnämner, att klockan ibland kunde stå vid den motsatta gavelväggen på f.ndera sidan om dörren.

I det föregående nämndes att mjölkskå larna ibland förvarades i ett skåp över sängen. vVISTHAND talar i · detta sammanhang om »säng med förlåt och krans med m elkahyllor».

158

Dessa hyllor voro inbyggda i form av ett löst skåp, placerat ovanpå sängen och räckte från gavelväggen till spisen. Framsidan, som var försedd med luckor eller lämmar, räckte upp till taket och var ofta utsmyckat med blomstermålning . . Ett dylikt skåp finnes ännu bevarat i Jonsnahultstugan. I Tygaredstugan har enligt uppgift aldrig funnits något sådant.

I vinkeln mellan väggen och inre takfallet löpte utefter hela norra sidan en smal list eller hylla, den s. k. varremmen, vilken utgjorde gömsle för en hel del småsaker. »En ska lajda bå ligt å oligt, sa han som lajte ätte hästen på varremmen», säger ett ordstäv från Knäred. Ungefär i jämnhöjd med varremmen och tvärs över den fria gavelväggen fanns en annan hylla, oftast bestående av en brädlist, vilande på konsoler. Den kallades gövelhyllan eller fadahyllan, och på denna stodo tennfaten uppradade. TöRNQUIST skriver härom: »Gafvelväggen delar sig naturligt i två afdelningar, den nedre av samma höjd som sidoväggarna, skiljes genom en rak, framskjutande bjelke ... från det övre trekantiga fält, som utgör gafvel-röstet ... Ofvanpå bjelken, även som högre upp på hyllor, ställda över varandra ända upp till gafvelspetsen, stå, lutade mot träslåar, blankskurade tenn- och messingstallrikar samt sådana kopparkittlar, som ej äro i dagligt bruk. :M ellan varje tallrikspar i nedersta raden står gärna en kaffekopp med sitt fat. Hela gafveln glimmar ofta av metall, och här är det man dömer till husets välstånd, ju större talet är af utställda kärl, dess mera välmående är egaren. » Högstugans förnämsta ej väggfasta möbler utgjordes av det på bänken i nordöstra hörnet placerade hörnskåpet samt hordet framför detta hörn. Hörnskåpet, med trebruten framsida, bestod av en utskjutande nedre del, ett indraget mittparti samt en något framskjutande överdel med låda, upptill avslutat med ett halvrunt prydnadskrön. Frånsett krönet, som ofta saknades utgjorde denna skåptyp den vanligast förekommande i bygden. Kulturen äger ett par dylika skåp, av vilka ett från byn Putsered är daterat 1839, och ett annat från Knäreds kyrkby 1816 och 1834. Ett tredje hörnskåp från byn 159

Bild 12. Vagga från Putsered i Knäreds socken. K. M. 37793.

Bild 13. Vagga från Markaryds socken. K. M. 37431.

Björkered med årtalet 1829 består, liksom det förut beskrivna, av en utskjutande undre del med trebruten framsida och speglar, p1en saknar det översta lådförsedda partiet.

I hörnskåpet, som benämndes vråskåpet och även brännvinsskåpet, förvarade bonden enligt TöRNQUIST, »sina penningar, sin boksamling, köpehandlingar och andra dyrbarheter». Men efter vad den senare benämningen anger, var här förvaringsrum även för brännvinsflaskan.

Det enda bord, som i regel fanns inne i högstugan, var det s. k. hbgstugubordet. Det var efter vanligheten placerat diagonalt motsatt spisen, här alltså i nordöstra hörnet framför de väggfasta bänkarna, och med långsidan längs med gavelväggen. Det utgjordes av ett kistbord, med skivan vilande på en skåpformig underdel på sulor, bild 10. Skivan av björk sköt ut omkring tre decimeter på varje gavelända och ungefär lika mycket på den inre åt bänken vända sidan. Framsidan ·däremot gick nästan i linje med skåpet. Detta var helt av fur och bestod överst av en bred låda och nedanför denna .av slutna hyllor med två dörrar, tillslutna medelst en varvel.

Som redan nämnts dekorerade och målade stugans förste ägare Nils Erlandsson själv allt sitt bohag, så även detta. Bordet 160

Bild 14. Drickakannor av olika typer, Kniireds socken.

K. l\I. 37850-37852.

hade rödbrun bottenfärg och framsidans fyra speglar voro utsmyckade i blomstermönster på ljusblå botten.

Det ovan beskrivna bordet tillhörde den i Knäredsbygden nästan undantagslöst förekommande typen. Jämte denna har likväl funnits även en annan, ett slags ståndarebord, vilket dock endast är känt i ett par exemplar . Om ett av dessa bord från byn Bästhultsbygget, nu tillhörande Kulturen, vet man att det 1825 ersattes med ett kistbord. Detta skulle möjligen kunna ge en antydan om, att ståndareborden i denna trakt representera en äldre typ. Det ovan nämnda bordet är av fur och består av skiva med låda, vilande på enkelståndare hopkopplade med en kilad mellanslå. Den tämligen rikt profilerade ståndaren är upptill intappad i en tvärslå och nedtill i en sula, bild 11. stolar voro som bekant ganska sällsynta i bondstugorna och Knäredstrakten utgjorde häruti intet undantag. I Tygaredsstugan saknades helt äldre stolar. En eller annan trebent stol med eller utan ett smalt uppstående ryggbräde förekom i övrigt ej så sällan och kallades t a v l o r. Någon gång hade stolarna halmsitsar och benämndes då båsstolar. Av dessa senare har författaren ej påträffat någon, men väl enstaka e xemplar av andra fyrbenta stolar, vilka dock härröra från sen tid. En vanlig typ av dessa r epresenteras i Kulturen av 11

161

>-

en stol med ryggspjälor och ben med sidaslåar från grannsocknen Ränneslöv. Ryggspjälorna ersattes ibland av en fransk lilja eller annat ornament. I fråga om äldre fyrbensstolar kan i flera fall deras ursprung spåras till prästgården. En dylik stol uppvisar den ålderdomliga, raklinjiga typen, med bakbenen utan avbrott fortsat~a i ryggståndarna, med intappade .slåar strax ovan marken mellan varje benpar samt med rak, smal, vertikal ryggbricka. Den enda karmstol från Knäredssocken, författaren känner till, har enligt uppgift tillhört den år 1817 avlidne kyrkoherde M. Lidbeck. Rygg- och1 sidokarmar äro utsmyckade med balusterverk, ben, sarg och slåar - slå mellan frambenen har ej funnits - äro rundsvarvade och sätet nedsänkt för hyende, bild 9. I Jonsnahultstugan slutIigen finnes en bordstol, bordtavla, med halvcirkelformig fällskiva och smalt ryggbräde samt tre ribbformade ben. Bordtavlan användes i vardagslag som matbord, placerad nära spisen.

Framför sängen närmast spisen hade vaggan oftast sin plats. Av denna har från här berörda trakter påträffats två helt skilda typer. Den ena består av en vagga med tvärmedar och hörnståndare, i vilka de profilerde sidorna intappats, bild 12. Den andra från gränsbyn Sjöaryd i Småland, uppvisar en mindre vanlig typ. Den trågformiga vaggan, är här medelst järntappar upphängd på två ståndare, vilka nedtill äro fästade och stagade vid en platt träkista med utdragslåda, bild 13. Hängstolar för barn samt gångvagnar ha även förekommit. ,, På bordet stod alltid en träkanna med dricka bryggt med malt och enebär», omtalar \VISTRAND i sin Knäredsbeskrivning. Dessa drickakannor, bild 14, voro runda och uppåt något avsmalnande samt försedda med handtag och lock.

Någon gång fanns framtill en i mittstaven utsparad tut. De voro alltid laggade och pryddes ofta med inbrända figurer.

Kannor av i övrigt samma utseende som de ovan beskrivna,. men med lång självvuxen pip ha även förekommit. De användes på så sätt, att man drack ur pipen. Liksom i fråga om t. ex. smör- och grötbyttor fanns det även drickakannor

162

med bärhandtag på locket, här i form av ett bygelformat spån.

Dessa kannor användes vid slåttern och annat utearbete och voro oftast något större än dc för hemmabruk.

Belysningen i högstugan var synnerligen anspråkslös. Då hörnhärd saknades och härden i stället var vänd mot kätten, kunde den ej bidraga mycket till stugan upplysning. Det är därför troligt, att det ibland vid sidan om sättugnen funnits en mindre, nischformad lysspis, av den typ som ännu förckommer i Knäredstrakten i någon enstaka äldre boningslänga.

I Tygaredstugan hade likväl en dylik anordning ej funnits.

I Jonsnahultstugan, som dock härvidlag tycks utgöra ett undantag, var härdnischen genom eri ursprunglig tvärmur delad i två rum. Det närmast stugan belägna utgjorde, före sättugnens tillkomst, värme- och lysspis och kallades f y r e n.

Det andra benämndes s p i s e n. De ljusredskap man använde för stugans upplysning utgjordes av stickedaller, med reglerbart skaft, ljusstakar av trä, järn och lera, fotangelstakar samt av tranlampor av järn och lergods.

Bäddarna i tvillingsängen bestodo underst av en bolster stoppad med halm eller av en linneunderdyna, en eller två huvuddynor av ylle eller linne och i bästa fall häröver ett kort blångarnslakan i Brånalt benämnt b I a j . En . randad ovandyna av ylle eller ett täcke fullbordade bädden. Av sängtäcken fanns det olika slag, sticketäcke, klutatäcke och hårtäcke. I en bouppteckning från år 1823 efter Jöns Jönsson i Tygared, Nils Erlandssons svärfader, lånmas oss följande uppgifter om de sängkläder som skulle tillhöra den efterlevande änkans säng. » ... en röd och blårandig yllen ofwandyna, en röd och grönrandig Dto, ~~ne grårandige linnen hufwuddynor, och liten rödrandig yllen Dto, ett stickadt Täcke och 2ne lärftslaken ... » En bouppteckning från 1791 från byn Ön lämnar beskrivning på en något enklare bädd bestående av: »l g l linnen underbolster, l Brunrandigt sängtäcke, 1 Blångarnslakan, l Hufwudputa. >> Framför tvillingsängen hängde blårutiga sparlakan eller sångomhäng av linne och i senare tid även av röd- och blårutigt bomullstyg.

163

Bild 15. Det inre av högstugan i Jonsnuhult m ed Yäggar och tak dragna med målade bonader och vävda hiingklädcn.

I vardagslag hade högstugan ungefär det utseende, som här ovan beskrivits, dock m ed det tillägget, att ett hängkläde samt en och annan t r ä r, flätad spets, prydde utskjutande lister och hylll~anter. Om Tygaredstugans dra (g) ni n g är Emellertid ej m yck et känt, även om den förut nämnda bouppteckningen från 1823 uppräknar ett flertal till densamma hörande delar bl. a. » 2 m ålade w ägg Bonader, l D :o SpatT bonad ... 3 målade hängkläde av papper». För att mera ingående belysa detta bruk i trakten har författaren därför hämtat uppgifter från a ndra håll. I Meddelanden skriver M. YSENIUS om stugans dragning följande: »I Knäreds socken klädde man stugan på följande sätt.

Neder st på den väggfasta bänken, som gick långs efter norra sidan och västra ga ve! n , började den så kallade d rätt e n , som väfdes af linne m ed rutiga figurer, timglas, rötter och träd, 164

Bild W. Högsätesplatsen i högstugan i .Tonsnahult.

Jämför bild 15.

och som räckte upp till varremmen. Drätter väfdes af de förnämsta kvinnorna inom socknen, och kostade en dylik vanligen 12 riksdaler. Vidare kom hängklädet ofvanför drätten på varremmen. Hängklädet var hälften så bredt som drätten och af samma slag. . . . Hängklädet gick äfven fram på göfvelhyllan. Sparrarna kläddes med sparrbonad, också målad med bibliska bilder. Ofvanför spatThonaden gick ännu ett hängkläde, och ofvanför detta en drätt och så växelvis ~inda till ryggåsen . Slutligen följde en clrätt långs åt ryggåsen och bildade taket. Själva gaveln kläddes hos de förmögna med en särskild så kallad göfvclbonad, försedel med målade bilder ; men hos de mindre förmögna med ett och annat kontorfej eller stumpar af tapeter.» Även TöRNQUIST beskriver i Minnen stugans prydande med vävnader och målade bonader. I Svenska Kulturbilder" lämnar 165

Bild 17 a. Bonad från Knäreds socken. Troligen målad av Anners K. M.

Ön.

EMILIE VON WALTERSTORFF en givande utredning om Stugans dragning. A v särskilt ii1tresse i detta sammanhang äro bilderna 1 och 2 från den förut omtalade gården Vippentorpet Enligt författarens egna uppteckningar från år 1931 utsmyckades högstugan i Snorslia, grannby till Tygared, på följande sätt: A.

Norm väggen och takfallet .

1. På väggen väggdrätten, som gick ner till >> sködet>>, här bänkens översida.

2. På varremmen hängklädeL 3. Nederst på takfallet en målad b o n a d.

4. Där ovanför en t r ä r.

5. Där ovanför en målad bonad.

6. Där ovanför en trär .

7. Överst en målad bonad.

Ryggåsen var klädd m ed rutigt tyg m ed en trär längs norra kanten.

166

Bild 17 b. Bonad från Knäreds socken. Fortsättning av bonaden bild 17 a.

K . M.

B.

Södra sidan av takfallet.

1. Framför sängarna rutiga sparlakan.

2. Ovanför sängarna sängdrätten.

3. Omkring takfönstret ett hängkläde.

4. På ömse sidor om detta fönster ett mål et b r e v.

5 . Strax nedanför ryggåsen en trär.

C. 1.

Gavelväggen.

Under gavelhyllan väggdrätten.

~-

Längs med hyllkanteri hängklädet.

Gavelväggens drätt och hängkläde utgjorde fortsättningen p å norra långsidans och voro vävda i samma stycken.

I Jonsnahultstugans utsmyckning, som tillkom i början på 1800-talet, och som med undantag av en sparrbonad, ännu finnes kvar, ha vi det enda till vår tid bevarade exemplet på stugans dragning. Den följde i · stort sett ovan uppställda schema, dock m ed bl. a. d et undantaget, att väggdrätten var 167

utbytt mot två bonader. Detta sammanhänger med att drätterna, och textilierna i övrigt, mer och mer undanträngdes av de nymodigare, på väv målade bonaderna. Dessa senare voro till och med i Sunnerbo och Knäredstrakten ofta målade på äldre, söndriga och lagade drätter, vilket förklarar varför bonaderna ibland äro målade på mönstrad väv. I allmänhet torde dragningen beträffande gavelväggen och stugans norra sida ha varit traditionsenligt fastställd, vare sig man nu använde clrätter eller bonader. Vad däremot södra sidan, och dess takfall, angår så synes bruket ha växlat mer eller mindre.

Det största antal på väv målade bonader, som författaren känner till från någon högstuga i Knäred har varit sju stycken.

Med dr ätt betecknade man i Knäredstrakten en 60-70 cm. bred vävnad med mönster i opphämta på tuskaftad vit linnebotten. Längelen varierade allt efter användningen. Väggdrätten höll i regel inemot 8 meter i längd. Mönsterna utgjordes av tvärställda bårder, åtminstone i senare clrätter sammanförda i grupper, på i regel fem men även sju ränder av olika bredd, den mellersta bredast. A ömse sidor om en mittelgrupp, som oftast var bredare och rikare mönstrad än de andra, voro parvis likmönstrade grupper placerade. I äldre drätter synas bårderna alltid ha varit i blått lingarn och ofta lika breda samt med samma inböreles avstånd. I senare mönster inblandades med det blå linet rött bomullsgarn. Tretton eller femton mönstergrupper har varit det vanliga i de yngre drätterna.

Hängklädet liknade drätten i allt utom däri, att det endast var hälften så brett. Det vävdes i regel i denna bredd, men ibland kunde man dela en drätt längs mittlinjen, och fick på så sätt två hängkläden. I Kulturen förvaras sex hängkläden från Knäred, vilka växla i längd från 7 56 till 84 7 cm. och i bredel från 26 till 31 cm. I något enstaka fall har i södra Halland påträffats hängkläelen med mönster i blått eller i rött och blått ullgarn.

En trär bestod av en mönstrad flätning i vitt linnegarn.

Den användes dels såsom frans på drätt eller bonad, och dels, 168

Bild 18. Deta lj av bonaden bild 17 b samt av altartavlan i Knär eds kyrka.

Bilden visar likh e ten mellan bonad en och altartavlan .

Bild l\). Detalj av bonaden bild l i b samt av illustration ur Illustrerad' Folkbibel. Hiir är likh eten p å ta gli g mellan de båda motiv en.

vilket här avses, självständigt till utsmyckning av hyllkanter och längs skiljelinjen mellan två bonader.

Som r edan nämnts avlöstes drätten på sina håll av målade bonader till stugans prydande. Med bonad förstås i Knäredsbygden alltid en målad utsmyckningslängd på antingen väv eller papper av växlande bredd . Knäred är bekant såsom en av de orter i Halland, där bonadsmåleriet florerade från 1700tal ets slut till fram på 1870-talet. Till stugans utsmyckning 169

.användes dock i stor utsträckning även bonader målade av utsocknes mästare, framför allt av sådana från Sunnerbo i Småland. Men också bonader från Breared i Halland och från .andra platser förekommo i Knäredsgårdarna. I Jonsnahultstugan påträffades bonader från såväl Knäred som från Breared och Sunnerbo.

När det gäller bonadsmålningen i Knäredstrakten, kan man ej tala om någon enhetlig Knäredskola i analogi med t. ex.

Brearedskolan eller Sunnerboskolan. Därtill äro de olika målarnas maner och still allt för vitt skilda. Och inte bara de -olika målarnas, utan även samme målare kunde med tiden helt förändra sitt framställningssätt. Det är förövrigt en underlig blandning av olika inflytelser och självständigt skapande, som får uttryck i Knäredsmåleriet Men här är ej platsen att närmare ingå på denna sak. Det må endast tilläggas, att förebilder av skilda slag såsom kyrkmålningar, träsnitt samt olika .slags stick och tryck i stor utsträckning kommit till användning.

Det har förut omtalats, att Nils Erlandsson i Tygared vid sin ]Jonadsmålning använde sig av en kyrkbibel från Vrå kyrka.

Liknande var förhållandet med en annan, den kanske mest kände bonadsmålaren, Anders Svensson från byn Ön (27 /o 1796 20 / 12 1876), kallad Anners i Ön. Den sista bibel han använde för sin målning, vilken författaren själv har sett, var en »Illustrerad Folkbibel». Kulturen äger en bonad från Knäred med bibliska scener, som utan varje tvivel är målad efter i denna bibel reproducerade illustrationer, bild 19. En annan scen på samma bonad framställande Korsfästelsen är målad efter förcbild av altartavlan från år 1821 i Knäreds kyrka, bild 18.

Samma motiv, understundom i spegelbild, finnes upprepat på andra bonader, exempelvis på en, som nu äges av Hallands museun1.

Anders Svensson hade en broder Johannes, som i Lund skulle studera till präst, men som redan före studentexamen å tervände till hembygden och så småningom blev skoll~irare.

Denne, som själv målade något, bland annat minnestavlor, skall enligt traditionen i viss mån ha inverkat p å sin broder vad de 170

Bild 20. Bonad från Knäreds socken signerad S. P. S. Musee t i Laholm .

18:3~.

Bild 21. Viinslra hiilften aY bonad från li:näreds socken målad a\· S. P. S. li.. M. 1!88G.

bibliska dräkterna beträffa. En förändring till större realism i klädskicket kan också iakttagas i Anders Svenssons produktion.

Ett par namn på lärjungar till Anders i Ön må här nämnas, nämligen Johannes Persson (1815-1889) från Knäreds kyrkby samt Johann es Jacobsson (1831-1921) från byn Trälshult.

171

Båda de<;sa voro huvudsakligen möbelmålarc. Den förres egenhändigt skrivna målarbok med färgrecept, daterad och signerad »Knäred, Den 7 mars 1837 Johannes Pehrsson », förvaras. nu i Nordiska museet. Johannes Jacobsson målade något på papper och huvudsakligen sådana breda bårder med blomsterslingor, som äro kända från Knäred.

En särskilt intressant bonad från Knäredstrakten, tillhörande Södra Hallands Hembygds- och Fornminnesförening, innehåller följande text: »Förfärgat af S. P. S. den 16 mars 1834 », bild 20. Denne S. P. S. --vad han egentligen hette har ännu ej blivit vetenskapligt bestyrkt - var en betydande bygdekonstnär, och en del andra bonader, bland dem några tillhörande Kulturen, kunna med stor säkerhet tillskrivas honom.

Det må vara tillräckligt att i detta sammanhang endast visa ytterligare ett prov på denne mästares konst, en bonad från Knäred, daterad 1839, bild 21. Att en del numera okända bonadsmålare varit 'Verksamma i Knäredstrakten ända från slutet av 1700-talet framgår av gamla , bevarade, icke signerade, men delvis daterade bonader.

Dc av Nils Edanelsson målade bonnderna i Tygaredstugan hade enligt uppgift av hans sonhustru följande motiv. Över tvillingsängen fanns en bonad med De visa och fåvitska jungfrurna. På östra gaveln och norra sidan hängde bonader framställande bl. a. Israels barns tåg genom Röda havet.

Bröllopet i Kana, Födelsen i Betlehcm, Herdarnas tillbedjan.

Dessa bonader äro redan för länge sedan borta, och författaren har ej påträffat någon annan, ~om med säkerhet kunnat tillskrivas Erlandsson. Däremot har ett flertal dekorerade möbler, representerande en annan sida av hans målarkonst, kunnat identifieras, vilket framgår här och var i denna uppsats.

Det var emellertid inte endast stugans väggar och tak , som vid högtider utsmyckades, utan även bänkar och stolar. »Å stolarna . . . lades puder, stoppade med fjäder och utsydda med kulört ullgarn i blommiga mönster, tulpaner, årtal och namn. Dessa dynor hade ena sidan av skinn, den nedåt vända, och pryddes förövrigt i hörnen med gröna, röda och 172

Bild 22. Hörnskä nk från Knäreds socken m ed målningar av Ni ls Erlandsson. Hallands Museum.

Bild 23. H ängskåp från Knäreds socken. K. M. 37209.

:blå, omkring tumsbreda r emsor, som tillsammans bildade tofsar. Öfve r bänkarna kläddes m ed större eller mindre dynor, -dels sydda, d els vävda, i sistnämnda fall ofta på fl emskt. >> Ur vVISTRANDS beskrivning.

De broderade stoldynorna ha säkerligen varit de oftast förek ommande. F örfatta ren har likvä l även sett sådana vävda i röllakan. De vävda bänkdynorna fö r ekommo i olika tekniker.

Tiänkarna kunde även vara klädda m ed bänktä c ken vävda i röllakan. Kulturen äger ett helt »garnityr» av broderade ·dynor, som visserligen äro från grannsocknen, men som full:ständigt likna dem frå n Knäred. Det består av två stoldynor, jönn e n , samt en å k- eller bänkdyna, broderade i rött och g ulvitt ullgarn på grön värkensbotten och med foder av detta Jnaterial. Inom blomsterkrans är p å samtliga dynor broderat : A:o 1789 E.N.D. 173

Bild 2-!. Kista från Knäreds socken med målningar av Nils Erlandsson.

Från högstugan ledde en dörröppning i östra gaveln ut til.f härbrets förstuga. Denna, som endast var avskild från det innanför liggande rummet med en vägg av stående bräder, hade ingång även från gården. Från förstugan, till höger om denna ingång, ledde en trappa upp till husets vind. I husets norra vägg fanns ett fönster och framför detta stod ett k l a f f-bord. Vid den södra väggen stod en omålad tvilling~äng. På husets östra gavelvägg hängde ett mindre, målat hängskåp inrett med hyllor och små lådor. I detta förvarade Nils Erlandsson färger, penslar och andra målargrejor. I nordöstra hörnet var en hörnskänk placerad, målad av Nils Erlandsson och prydd med hans och hustruns initialer jämte Hrtalet 1826, bild 22. Skänken bestod av nedtill ett hörnskåp med trebruten framsida och därpå en lös, öppen överdel med hyllor. Denna skänktyp har varit synnerligen allmän ej blott i Knäredsbygden utan i hela södra Halland. Kulturen äger två skänkar av denna typ, av vilka den ena från byn Sjöaryd, Småland, har fast överdel. Den andra från byn Björkered i Knäred avviker även från den vanliga typen därigenom att hyllan är försedd med ett kraftigt framspringande tak.

174

Bild 25. Kista från Knäreds socken med målningar från 1803.

K.l\L 37784.

Vid härbrets östra vägg stodo två kistor och vid den västra en, i vilka förvarades säng- och gångkläder och linne eller bröd. Den till vänster närmast hörnskänken var Nils Erlandssons egen, målad av honom själv med hans initialer och årtalet 1821 inom två blomsterkransar på framsidan, bild 24. Den var även försedd med målning på lockets insida, ett tänkespråk inom blomsterkrans. En på liknande sätt utsmyckad kista från byn Vångadal, målad också den av Nils Ertandsson och daterad 1848, finnes i Kulturens samlingar. Museet äger dessutom en målad kista från Knäred, daterad 1803, bild 25, vilket årtal utgör det näst äldsta författaren känner från någon målad möbel i denna socken. Det ti,digaste är 1791 på en spinnrock i Bollaltegården, av vilken typ Kulturen äger ett exakt lika exemplar.

Om härbrenas an vändning i allmänhet skriver TöRNQUIST: ,,Kring väggarna h ä ngde där husbondfolkets gångkläder, och i stora blåmålade kistor, som. stoclo utmed samma väggar, gömdes dels linne och sängkläder, dels och finare matvaror till gästers fägnad.>> Det var emellertid ej enbart finare matvaror, som förvarad es här utan bl. a. husets hela förråd av 17&

])l·öd, vilket även kunde ligga på en i taket upphängd b r ö dh ä c k. Härbret, eller dettas vind, utgjorde dessutom förvaringsplats för sådana redskap och husgeråd, vilka ej före_k ommo i dagligt bruk. Här placerades bl. a. spinnrockar, rullstolar, garnvinda och andra vid spinning och vävning använda redskap. Här stodo knäppäskor, vari bröd och sovel medfördes vid slåttern och här förvarades det mjöl, som var .avsett för bakningen.

Det måste här påpekas beträffande härbrenas användning, .att denna helt naturligt ej blev den samma i de gårdar vars manbyggnad var försedd med två härbren. Detta senare var nog det vanliga, och lågstugan i Tygared är sannolikt att betrakta som ett de gamlas undantagshus. I Bollaltegården, där det fanns två härbren, hade det ena liknande inredning med tvillingsäng och kistor, bild 27, som det i Tygared. Det .andra, var med en långsgående tvärvägg avdelat i en kanunare och ett mjölhus. I kammaren , enl. uppgift avsedd för gäster, hade ursprungligen funnits en tvillingsäng. Väggar och tak voro här prydda med målningar utförda direkt på plankorna, se bild 26. I mjölhuset lagrades mjölet dels i en fyrkantig mjölbinge, dels i ett mjölkar en s. k. mjöl s tanna.

Till mjölhusets utrustning hörde dessutom mjölsåll samt en mjölsälla vari mjölet sållades ner. Den senare bestod av ett stort runt träkar med omkring 25 cm. hög kant. Bottnen utgjordes ibland, som t. ex. i Bollaltegården, av ett torkat kalvskinn med håren vända utåt.

Härbrenas vind utgjorde framför allt förvaringsplats för .säd. Denna var upplagrad i stora runda, laggade träkar, ofta ställda i två rader med en gång emellan eller också i en för d etta ändamål av stolpar och bräder byggd rektangulär kista , -en s. k. s ä d e s o r k.

Vid högstugans västra gavel låg i Tygared den förut omtalade lågstugan. Från den långa förstugan ledde en dörröppning in till denna. Lågstugan var genom tvärväggar avdelad i tre rum, av vilka det mellersta utgjorde kök. Till d etta ledde en ingång även från gården. Spisen med en nisch-

176

Dild 26. lV!ålningar av iildre typ utförda på timmervä ggen i gästhärber get på Bollaltegården.

formad härd och bakom denna en rund, välvd bakugn liknade d en i högstugan. Från härden eldades en sättugn i rumme t närmast den lå nga förstugan. Golvet i köket var stensatt och möbleringen utgjordes endast av ett litet klaffbord vid östra väggen. I kökets västra vägg funnas två dörröppningar, av vilka den närmast gården ledde till ett skafferi. Den andra förde till det västra rummet. Vid norra väggen fanns här en .<;äng och vid elen södra en kista . I d et östra rummet stodo två hörnskänkar i hörnen mot gården. De voro av samma typ som elen i härbret. Mellan skänkarna fanns under fönstret e tt klaffbord. Rummets motsatta hörn upptogos av två stånclsängar. TöRNQUIST lämnar följande b eskrivning på en elylik säng: >>Sängen fick en n y form, då elen m åste intaga ett hörn, men var ännu sammanbyggd 1i1ecl väggen. Dess fria gavel innehöll upptill ett litet skåp, varuti en d el varor gömdes, som voro nödiga för gäs tens traktering. » Skåpen, som TöRNQUIST omtalar, kallades sängskåp och voro inredda med hyllor samt m å lade ofta m ed rosmålning.

Under det sist beskrivna rummet fanns en källare utgrävd med väggar av gråsten i k a llmur. Nedgången till källaren 12

177

Bild 2i. T villingsä ng i Bo llaltegå rd ens ös tra härbr e.

sk edde gen om en luck försedd öppnin g i golvet till den långa f örstuga n. I k ä lla ren för var ades pota tis.

Med detta skulle beskrivnin gen av bonin gslä n gan i T ygar edsgården vara avslutad, och m ed den även beskrivningen a v b ostaden i a llmä nhet i elen gamla Kn iireclsgårclen. Ty med smärre va ria tion e r var d en över a llt lik a fra m vuxen uneler samma fö rhå ll a n den till den m est ä n dam å lsenliga fullkomnin g inom den givna r am en a v h ögstugan och dess · h ~irbren .

K/i.LLIIÄNVISNINGAR OCH NOTEH. SIGurm EniXON, Svensk Kult u rgeogr a fi fr ån etnologisk synpunkt.

Svensk a Kulturbilder IX. Stockholm 1933.

EHIK LuNDBEnG, Herrem an n ens bostad . Stockholm 1935.

Pnm OSBECK, Utkas t till beskrifning öfvet· Lah olm s Proste r i, 1796.

U tgiven av Bert Möller. L und 1922.

S v. LEON. T önNQUIST, Min nen fr å n södra H alla n d. Lund 1893.

178

P. G. \VISTIL-\ND, En stuga i Knä1·ed med loft, ryggås och takfönster.

Manuskript i Nordiska Museets arkiv från åren 1885-86. l\L\GNl'S YsENIUS, Iakttagelser öfver julens firande i södra Halland på 1860-talet. Samfundet för Nordiska Museets främjande 1888.

Meddelanden af Arthur Hazelius. Stockholm 1890.

Landsarkivet i Lund. I-löks Iläntdsrätts arkiv. Bouppteckningar 174G-52, 1791, 1823.

Lunds Universilets Folkminnesarkiv. Anteckningar från Knäred 19.10-35.

1 Srcunn EnlXON, Våra konstnärliga landskapskaraktärer. Svenska Kulturbilder VII sid. ::JG . . Stockholm 1933. t EMILIE vo N \VALTEHSTOHFF, Stugans dragning. Svenska Kulturbilder VIII sid. 277 fL Stockholm 1933.

179

KAKEL OCH KAKELTILLVERKNING I LUND UNDER DANSK TID Au RAGNAR BLOMQ VIST

»

E

n vacker kvinna och en vacker ugn är lustigt att se i en stuga >>, skrev en elsassisk författare år 1519 och gav därmed uttryck åt uppskattningen av den värmegivande kakelugnen. Att 1500-talets kakelugnar, vilka då som senare voro en viktig detalj i bostaden, framförallt i Tyskland, voro värda att lovprisas, erkänner man gärna, då man ser dc rester därav, som bevarats till vår tid. Rikt utstyrda med reliefbilder, friser, gesimser och krön och med blänkande glasyr, ofta i flera färger, kunde de i dekorativ verkan med framgång tävla med övrig rumsinredning.

I Norden stod stadskulturen under 1500-talet liksom under de närmast föregående århundradena i beroende av det hanseatiska Tyskland, och det är alltså naturligt, att ett starkt inflytande därifrån gjorde sig gällande även ifråga om eldstäderna. Kakelugnen var ej inhemsk i de nordiska länderna. men till vissa av hansan berörda orter synes den ha kanunit redan vid slutet av 1200-talet. Så småningom vann den alltmera terräng, och vid 1500-talets mitt har den varit ganska allmän bland städernas borgerskap och äYen på stormännens gårdar, åtminstone i Sydskanclinavien - enligt jordfyndens vittnesbörd. Gemene mans egendom i samma grad som kakelugnen var det i det tyskspråkiga Mellaneuropa bleY den dock aldrig i d e nordiska länderna. Under m edeltiden torde det noreliska behove t av kakelugnar i stor utstriickning ha täckts genom import från Tyskland, men senast framemot 1500-talets mitt har en konkurrenskraftig kakeltillYerkning

-----1

180

Bild 1- :.l. ÖYcrsl: l. Pol! kakel med rundad botten. Saknar glasyr. H. 15,7 cm. ?llynning 13 X 12,5 cm. K. M. 19887. - 2. Pottkakel med plan botten. Grön glasyr. H. 10 cm. Mynningsdiam. 14,4 cm. K. M. - Ned e rst : 3.

Pottkake l med rosettmönsl er i bottnen , sett uppifrå n och i se ktion. Grön glasyr. H. 8 cm. My ning 15,3 X U ,S cm. K. :\1. 22584.

upptagits av krukmakarna pattemakarna enligt dåtidens benämning - i en del städer i Sverige och Danmarie För närvarande är det dock för tidigt att mera ingående redogöra för de nordiska förhållandena i detta avseende. Tillräckligt antal specialundersökningar saknas. Här kommer endast att skärskådas de lundensiska förhållandena, sådana de framträda 181

i belysning av fynd i Lunds jord och i jämförelse med kända förhå llanden på kontinenten.

Kakelugnens äldsta historia har behandlats av flera, framförallt t yska författare, och det synes för närvarande råda enighet om, att kakelugnen uppstått i det sydtyska område, som koloniserats av romarna. Kakelugnens närmaste förfäder skulle ha varit sådana av krukmakarna använda brännugnar, vilkas tak utgjorts av tunn- eller kupolvalv, kons truerade med användning av krukor. De sålunda byggda valven avsvalnade långsammare än massiva valv, på grund av att de håltomma krukorna verkade såsom värmemagasin. Kakelugnen uppstod, då man i väggen på bostadens av lera eller sten uppmurade ugn m ed mer eller mindre stora mellanrum placerade brukskärl av lergods. Ordet kak e l kan härledas ur latinets caccab u s, som b etyder kruka. Avsikten har tydligen varit, att åt ugnsväggen förläna sarmua värmemagasinerande egenskap som man funnit hos valven i krukmakarugnarna. Detta kakelugnens äldsta stadium kan icke studeras på ursprun gliga ugnar, eftersom sådana icke finnas b evarade, utan måste rekonstrueras med lednin g av i jorden funna kakel av primitiv form, av på sina håll , t. ex. på Jylland, ännu in i sen tid kvarlevande primitiva ugnstyper samt medeltida avbildningar av kakelugnar.

Kärlen eller kaklen kunde placeras i ugnsvtiggen antingen med mynningen eller bottnen utåt, och båda dessa placeringsmetoder ha kommit till användning och givit upphov till tvenne olika typer av primitiva kakel , konkava och konvexa . Ur dessa båda huvudty per ha renässa nsens kvadratiska kakel utbildats.

För renässansens rektangulä ra kakeltype r synes ursprunget ha varit ett annat. Enligt AMBROSIANI simlic dc r ektangulära kaklen ha utvecklats ur taktegel av medeltidens munk- och nunnetyp er, vilka inmmats i överdelen på primitiva ugnar och så småningom givit anledning till tillverkning av speciella kakel med takpannornas halvcy lindriska fonn. AMHHOSIANIS teori har blivit bestridd, men bestyrkes bl. a. av ga mla notiser om att u gnar byggts av takpannor. Det är emell ertid icke 182

Bild 4. Modell av ugn byggd av konkava pottkakel. Nordiska Museet.

Eftet· Rig 1927.

uteslutet, att även denna kakeltyp utvecklats ur i . u gnsväggen inmurade brukskärl, och de k eramiska fynden vid författarens grävningsundersökningar vid Falsterbo slott 1934-1935 visa, att en typ av halvcy lindriska brukskårl verkligen existerat vid slutet av m edeltiden.

Ka k eltypernas utveckling synes helt och h å llet ha försiggått på utlå nd sk botten, huvudsakligen i de t tysk språkiga Mellane uropa. Till No rden ha de efterha nd inkommit i färdigbildat skick. Man kan därför icke i Lundafynden följa utvecklingsserierna i a lla deras faser. Vad dessa fy nd giva, är prov på olika, ofta lå ngt från varandra b elägna utvecklingsstadier.

Av de primitiva kakl ens - bå ga rkakle n s-båda huvudgrupper, konkava och konvexa, iir endast den förra representerad bland fynden från Lund. Huruvida gruppens ä ldsta typer - djupa kärl m ed rund mynning och sfärisk botten - förekommit här år föga troligt, då fyndmaterialet ej ger något 183

belägg härpå. Den typologiskt äldsta formen av konkava kakel bland Lundafynden är något mera avancerad, i det mynningen är kvadratisk, bild l. Denna typ erbjöd avgjorda företräden framför den i mynningen runda, enär ugnen kunde uppföras med ett minimum av annat material än kakel.

Huvudmassan av de lundensiska bägarkaklen tillhöra emellertid ett något yngre utvecklingsstadium m ed bottnens undersida plan. Av denna typ förekomma tre varianter, en med slät botten, en med två kraftiga koncentriska åsar i bottnen samt en där bottnen är försedd med ett rosettmönster i relief, bild 3.

Formatet på mynningen, som sällan år regelbundet kvadratisk, håller sig omkring 15 X 15 cm. Djupet kan icke exakt utrönas, eftersom några hela kakel icke befinna sig bland fynden, men det synes i allmänhet vara störst hos den första varianten och minst (8 cm) hos den tredje. Att den tredje varianten icke blott är den typologiskt utan även kronologiskt yngsta, bestyrkes av glasyren, vilken, där den förekomm er, alltid anbragts invändigt. Den mot medeltidens slut vanliga, friskt gröna glasyren förekommer nämligen endast å denna variant, medan de båda andra ha brun glasyr. En enda skärva har den olivgröna, mörkprickiga glasyr, som är utmärkande för det rödbrända lergodset vid tiden omkring 1300. Oglaserade skärvor förekomma, de flesta av den tredje varianten. Efter glasyrerna att döma ha dessa bägarkakel varit i bruk i Lund huvudsakligen under medeltidens sista del, 1400-talet och 1500-talets början, men även varit kända under 1300-talet.

Lundafynden inrymma ett par hundratal fragment av kakel av dessa primitiva typer, ett ringa antal i förhållande till den stora mängden av yngre kakel. Bland fragmenten finnes icke n ågot, som har karaktären av verkstadsavfalL Det saknas sålunda belägg för att kaklen tillverkats i Lund, och det torde snarare finnas skäl att förmoda , att dc importerats färdiga från Tyskland, där dessa typer varit mycket utbredda.

En kakelsort, som endast anträffats på ett enda ställe i staden - tomten n :r 3 i kvarteret Maria minor - och där endast i tre exemplar, återgives i bild 2. Formen med den 184

•\\. ·-::·:::::::::::::-

.··>

Bild 5-8. -· 5. Konkavt kvadratiskt kak el. Gulbrun glasyr. 15 X 15 cm.

K. M. 18801. - 6-8. Kvadratiska bladkakel med slät, konkav medaljong.

- 6. Grön glasyr. 16 X 16 cm. K. M. 21814. -- 7. Brun glasyr. 16,3 X 16,s. cm. K. M. 24420. - 8. Grön glasyr. 15,o )( 15,u cm. K. M. 17988.

Bild 9-11. Kvadratiska bladkakel med slät millmedaljong. - 9. Matris. med avgjutning, konvex, 14 ,~ X 13 ,s cm. K. M. 37270: 7. - 10-11 . Grönglaserade med resp. konvex och konkav medaljong, 16,4 X \6,4 cm och 18,2 X 18 cm . K. M. 20281 och 5296.

Bild 12-15. Kvadratiska bladkakelmed porträtt. Grön glasyr.- 12. Frag m ent av flera kak el. 16,~ X 16,t: cm. - 13. 17,5 X 17,:, cm. K. M. 5277. 14. Fragment av fl era kak el. 15,:, X 15,o cm.- 15. 16,~ X 16,2 cm. K. M. 25550.

B ild 16-1 8. Kvadra tiska bla dka k el m ed po rtriill. - 16. 1-lö rnka kel. Gul ,glasy r . B r. 16,8 cm. K. M. 1()770. - 17. Grön glasyr. 16,2 X 16,G cm . K. M. 6264 : a. - 1S. Grön glasy r. 8 X 16,7 c m. K. :VL 1283 1.

Bild 19- 22. - Hl. Ha lvcylindriskt, re kla n gulä rt kakel m ed s liill mittfiill.

Ned re dele n r ek o ns truera d . Saknar glasyr. Br. 16,4 c m. K M. 17875. 20- 22. F ra gment av halvcylindris ka, rektang ulä ra ka k e l. Samtliga g rönglaserade. K. M. 1()777, 17994 och 26 179.

runda m ynnin gen ä r ty pologiskt sett tidig, m en den invändigt a nbragta gröna glasy ren hiinvisar till 1400-ta lets slut eller 1500-talets börja n såsom k a klens tillkom sttid . T ydligen stamma k a klen f rå n en enstaka impo rtsändning.

Bild ~ visar en mera utvecklad typ av k onkava k a k el, ·dä r k ä rlets r unda m y nnin g över går i en k vadra tisk omra mning.

Runt m y nningen lö per en t värreffl ad rundst av och i h ö rnfä lten sitta vapensköldar. Materia let ä r ljust grågult lergod s och fra msidan h ar gul brun glasyr. Kaklets bak re del tor de h a 186

]Jild 2:1- 25. He ld a ngulära bildkakel utan nunp. - 2:3. Syndafall e t. Grön :glasyr. 28 ,:~ 17,< cm . K. M. 1799-l. - 2-J.. Simson m ed Gazas portar, 15-J.O. ,G ul g laS)' r . 28,r, X 17,=< cm . Fragmen t av fl e ra kak e l. - 25. H elfigur av man i dräkt fr å n 1500-tal e ls mitt. Gr ö n glasyr. 30,:; X 17,c. c m. K . M. 1799-J..

><

\\1 ·-~, - ' ·! .

'

.

'

:

-

i

l ~·~

:

'

B ild 2u-28. - 26. Fr is kakeL Liibccks vapen. Grö n glasyr. L. l 7," cm. F ragn1. av fl era kak el. - 27. FriskakeL H ertigdöme t Sac hsens va p en . Brun g lasyr.

L. 10,:, c m. K. i\l. 15257. - 28. Fragm . av r ekta n g ulä rt kakel m ed list på b aks idan. 1-l<!r ligdömet Sachsens vapen. Fläckar av grön glasyr. K. M. 1799-J..

varit halvsfärisk och har å bilden rekonstruerats i enligh et med k akel av nästan exakt samma utseende i museet i Li.ineburg i det forna h erti gdöm et Sachsen. Av denna kakelsort har endast elt fåtal skärvor påträffats i Lund. i\'Iåhända h a vi även här rester av en i staden f. ö. ganska ensamstående importerad u gn .

Frå n det k onkava po ttka klet bild 5 och till renässansens kvadratisk a bl a dkak e l, bi ld 6 och fö ljande, är steget icke

187

långt, och möjligt iir alt en stor grupp av de senare uppkommit på så sätt, att en plan, konkav eller konvex skiva placerades där det runda kakelkärlet mynnar i den kvadratiska fasaden, varjämte man för att icke få mer än en vägg mellan elden och rummet skar bort kärlets botten. En del av kärlet bibehölls för att möjliggöra kaklens fästande, och detta rudiment av kaklens urtyp blev det ännu på moderna kake l kvarlevande rumpet. Liksom så många andra detaljer i kakeltypernas utvecklingshistoria har emellertid även denna varit föremål för livlig diskussion i facklitteraturen, för vilken här ej kan redogöras. Det senaste bidraget på svenskt språk är NILs. LITHBERGS förträffJ.lga uppsats i Rig 192i, där en rad nya synpunkter på problemet framföras.

Av Lundafyndens talrika varianter av kvadratiska bladkakel med slät miltmedaljong avbildas här ett urval , bild o-11. Hörnfältsprydnaderna bestå huvudsakligen av blommor, blad eller ekollon . Bild 8 visar en kasserad produkt från en tillverkningsplats inom staden, och ytterligare bevis för att typen tillverkats här lämnar formen bild 9. Det förefaller av glasyrer och rumpformer att döma som om m å nga av museets resler av dylika kakel äro relativt sen a, och formen bild 9· är funnen i en verkstad, vars tillvaro med visshet kan förläggas till 1600-talets förra hälft.

De kvadratiska medaljongkaklen fingo från ticlen omkring 1500-talets mitt en mycket stor spridning i norra Tyskland och de skandinaviska länderna, varom jordfynden lämna sina tydliga vittn esbörd. Vanligen är dock mittmedaljongen ej slät utan prydd med reliefbilder av olika slag, huvudsakligen porträtt av kända personer. I Lundafynden äro sådana porträttkakel rikli gt representerade, bild 12, 14 och 15. Ifråga om medaljongens omramning äro dessa Lundakakel tämligen ensartade med enelast obetydliga skiljaktigheter, vilka huvudsakligen hänföra sig till svickelutfyllnadens utseende. Porträtten äro manliga eller kvinnliga bröstbilder, vilka torde kunna härledas ur olika av 1500-talets populära porträttserier med kurfurstar, romerska kejsare o. s. v. Personerna i1ro med 188

llilcl 2!1 och 30. - 2(J. Rumpkalwl med hild a\· kvinna i driikt från L\00-talcts tidigare del, stiiencle på ko nsol. Grön glasyr. 1G,4 X 7,9 cm. K. i\1.

SG05. - 30. Fl'isl;nkcl, fragmen tnriskt. Figurerna i driikter fdtn tiden omkring l 500talcts mitt.

Grön glasyr.

B r. t G,S cm. 1\. M. 17994.

ett par undantag - TITUS och SISILIA KOH.FlJRSTIN -- ej namngivna. Några vittnesbörd om a tt dessa kakel tillverkats i Lund ha ännu ej anträffats; skärvorna äro överlag sotade på baksidan och ha alltså använts i ugna · innan de hamnade i jorden. De stamma emellertid från en period, då, såsom andra vittnesbörd ge vid handen, kakeltillverkningen redan kommit i gång i staden, varför det icke är alldeles uteslutet, att de förfärdigats på platsen. Dekoreringen visar släktskap med samtida kakel i norra Tyskland, och i museet i vVismar förvaras ett par matriser till kakel, där medaljongens omramning har samma utseende som på bild 12, något som kan

189

förklaras med att matriserna till Lundakuklen stamma f rå n samma verk stad som \Vismarmatrisern a .

En annan typ av kvadratiska bladkakel h ar upptagit de arkadmotiv, vilka m era höra h emma på dc rektangulära kaklen. Bilderna 13 och 16-18 visa en rad sådana k a k el, där fi gurerna äro klädda enligt dräktmodet under 1500-talets förra del. Mannen och kvinnan å bild 17 och 18 torde utgöra ett äkta par, eftersom inga a ndra bilder förekomma å kakel m ed denna omramning. Arkadmotivet å bild 16 återfinnes i samma utformning i Nordtyskland, bl. a. på ett par kakel i Museum f iir H a mburgische Geschichte i Hamburg, och St .

Annen lVIuseum i Liibeck äger en i staden fu nnen matris till ett kakel m ed denna arkad. Synbarligen ha vi att räkna m ed d essa trakter såsom giva nde p a rt i förhållande t ill dc skandinaviska länderna. Ka k el m ed samma arkadmotiv ha enligt SIGUHD GIUEG hittats i Bergen i Norge, ett faktum som understryker betydelsen av h a n san s roll som förmedlare i f råga om kakeltypernas spridning.

Mot slutet av medeltiden uppträda iiven r e ktan g ul ära k a k e l. Upprinnelsen till dessa h a redan berörts. Deras enklaste och troligen iiven äldsta i Lund förekommande typ, bild 19, är halvcylindrisk och på baksidan är upptill och nedtill a nbragt en list, tydligen fö r att kaklet bättre skulle kunna fästas i u gnsväggen . Framsidan i"i r slät så n ä r som på ett par längs a lla fyra sidorna löpande smala s lavar. I Tyskland voro dessa hal vcy lindri s k a kak e l mycket allmänna under sengotisk tid, och de tyska museerna inneh å lla vackra exemplar m ed mycket rik r eliefdckorering. Även i Lund ha sådana reliefdekorerade kakel f unnit a nvändning, m en jordfy nden ha hittills endas t givit oss ett relativt ringa a nta l fragment därav. Motiven på Lundakaklen synas liksom i Tyskland till övervägande grad ha varit kristliga - syndafallet, Jona och valfisken , k orsfästelsen, evangelister etc., bild 20-22. Stilen ä r sengotisk Dessa bildkakel äro a lltid försedda med den vid m edeltidens slut uppträdande saftigt gröna glasyren. Några bevis för att d c tillverkats i Lund Jä mnas 190

Bild. 31. Grönglaserad kakelugn m ed bilder av änglar samt dygder och planeter. Tyrolen, · li)OO-talet. Gei'Juanisches Museum, Niirnberg. Efter Roeper och Bösch.

icke av fyndmaterialet, och även m ed hänsyn till de funna fragmentens relativa fåtalighet torde man kunna antaga att dessa kakel äro importerade.

Betydligt m era rikt representerad bland fynden ur Lunds jord, är en typ av rektangulära kakel , vilken betecknar ett något y ngre utvecklingsstadium för de halvcylindriska kaklen.

Karaktären av halvcy linder är här så gott som försvunnen, kaklet b estår av en i det närmaste plan skiva med fram skjutande kanter, och endast de upptill och n edtill på baksidan anbragta listerna angiva typens härstamning. De funna fragmenten äro stl. pass många, att det lyckats museets konser191

vator att rekonstruera ett antal hela kakel, bild 23-25, representerande tre olika serier. Framställningen av syndafallet på bild 23 är fortfarande sengotisk, men på bild 24 se vi renässansens tillskott till kakelfältets reliefdekor arkadbågen. Detta kakel tillhör en serie med bilder ur berättelsen om Simson. Årtalet 1540 på bågen ger en bakre gräns för seriens förekomst. En vacker bågställning omramar bildfältet å kaklet bild 25, som representerar en i vissa fynd rikligt förekommande typ med bilder av förnäma män och kvinnor i dräkter från tiden omkring 1500-talets mitt, men även med religiösa motiv såsom Kristus pa korset. På ett fragment, bild 28, som f. ö. är av intresse därför att baksidans list är pla·cerad ett gott stycke nedanför överändan, synes en sköld med hertigdömet Sachsens vapen.

Bland kakelfragmenten av den sistnämnda typen se vi dc äldsta bevisen för kakeltillverkning i Lund. På en hel del har glasyren flutit över brottytorna, ett ovedersägligt bevis för att de utgöra avfall från en keramisk verkstad. Fyndplatsen år tomten n :r 16 i kvarteret Gråbröder, där verkstaden bör ha varit belägen. Till denna tidiga fabrikation kunna hän- . föras tre i Lund anträffade fragment av kakelmatriser. Det ena hör till kakeltypen bild 29, en sorts små rumpförsedda kakel med arkaddekoration likartad med typen bild 13 och troligen avsedd såsom utfyllnad vid hörnet i ett skift kvadratiska kakel. De båda andra stamma från matriser till större kakel med samma bågställningsmotiv.

Några upplysningar om hur kakelugnarna varit byggda under dessa äldre perioder stå ej att erhålla ur fyndmaterialet i Lund. För att kunna få en uppfattning härom måste vi taga i betraktande det material, som på kontinenten kan finnas till belysande av detta spörsmål. Någon anledning att förutsätta väsentliga olikheter i uppbyggnaden mellan kakelugnarna i Norden och i Tyskland finnes icke, eftersom Norden i detta avseende uteslutande var mottagande part. I Tyskland befintliga samtidiga avbildningar och modeller visa ugnar av konkava bägarkakel uppbyggda med en fyrsidig undersats med 192

Bild 32-34. Rektangulära kakel utan rump. - 32. Saknar glasyr. 27,a X 15,4 cm. K. M. 6260: b. - 33. Grön glasyr. 25," X 16,2 cm. K. M. 18082. 34. Grön glasyr. 25 X 15,3 cm. K M. 18082.

eldrum samt en därå placerad tornartad översats av fyrsidig, mångkantig eller rund form , bild 4. På modeller och bilder från slutet av medeltiden kan iakttagas, huru undersatsen så gott som alltid är byggd av kvadratiska kakel, medan de rektangulära placerats i översatsen, en fördelning efter format, som gör sig gällande en lång tid framåt, bild 31. De tyska kakelugnarna voro helt slutna inåt rummet och eldades· genom en öppning från utrymmet bakom ugnen kök, lwrridor eller svalgång. Förhållandena torde ha varit desamma i Norden, även om man icke äger några direkta bevis härför.

LITHBERG är böjd för att antaga, att den nutida svenska kakelugnen, som till skillnad mot den tyska vänder fyröppningen mot rummet, utformats först under 1700-talet såsom frukten av en påverkan från västra Europa.

Någon fundamental olikhet i konstruktionen synes således ej ha funnits mellan 1300-talets och 1600-talets kakelugnar.

Däremot har det yttre utseendet varit underkastat av tidsstilarnas växlingar betingade förändringar, vilka huvudsakligen gjort sig gällande i dekoren, men även berört uppbygg13

193

Haden. Renässansen medförde ett kraftigare betonande av ugnens arkitektoniska uppbyggnad, i det socklar, gesimser, krön och hörn gåvos en rik utformning. Reliefdekorerade friser synas i Lund ha funnits redan på ugnar av såda na kakel som bild 23- 25 och 28-29, och i bild 26, 27 och 30 återgivas några i staden funna fragment av fri skakel från tidig renässansperiocl. P å bild 27 ses återigen hertigdömet Sachsens vapen. Vapenbilden å bild 26, den tvåhävdade örnen, k a n vara den tyska riksörnen , men med hänsyn till den lilla skölden å örnens bröst bör den m å hända snarare tolkas såsom Liibecks vapen.

Det egentli ga uppsvinget för kakeltillverknin gen i Lund sammanfalle r i tiden m ed den f ullt utbildade renässan sstilens. herravälde under 1600-talets förra hälft. Från d enna tid stammar huvudmassan av de i jorden funna kakelfragmenten,. kakelmatriserna och verkstadsfynden.

Den under d enna tid d ominerande kakeltypen är det rektangulära bladkakl e t med rump. Uppkomsten av d enna kakeltyp har varit föremål för vidlyftiga spekulationer och utrednin ga r, vilka icke h ä r skola refereras. Finge man döma efter Lundafynden bleve förklaringen tä mligen enkel : på de h a lvcy lindriska k a k elns yn gre former har man placerat de kvadratiska kaklens r edan vid 1500-talets mitt fullt uthildade rump. Ka klet bild 29, som har samma h öjd som de· kvadratiska rumpkaklen vid 1500-talets mitt och vilket såsom redan nämnts säkerligen suttit i ett skift sådana k a k el, har på haksidan h aft rump . Det verkar h ä r av som om man vid nämnda tid försett d e för u gnens undersats avsedda kaklen med rump oavsett om deras fo rmat var kvadratiskt eller rek-· tangulärt, medan man m ed avseende på översatsens r ekta n-· gulära kakel iinnu ej kunde frigöra sig frå n den från de' Bild 35- gS. Rekt a n guliira rumpkakel. - 35. S. KON IG I N POLEN. Ula n . g lasyr. 27,2 X 17 cm . K. M. 26239. - 36. DIE KONIGI N IN P. Mörkgrön. glasyr. 27 X 16,8 cm. K. M. 26946. - 37. H.-\VBTMAN. 28 X Ii c m. FragIllent av o lika k a kel. 38. ~htske terare . U tan glasy r . 26,6 X 16,4 cm _ Frag men t av o lika kakel.

194

halvcylindriska kakeln nedärvda utformningen av baksidan.

Men då denna säkerligen erbjöd sämre möjligheter för kaklets fästande i ugnsväggen än den rumpförsedda, bör det, sedan man väl lärt sig förse mindre rektangulära kakel som bild 29 med rump, ha legat nära till hands att även placera rump på rektangulära kakel av större format.

Den äldre kakeltypen utan rump m ed utskjutande list upptill och nedtill på baksidan försvann dock icke alldeles utan levde kvar i en serie kakel med rombiskt mittfält, bild 32-34.

De båda varianterna bild 33 och 34 utgjorde huvudmassan av fynden i den kakelverkstad å tomten n :r 11 i kvarteret Apotekaren, som arbetade här under första hälften av 1600talet.

Kulturens väldiga materia l av kakel och kakelfragment från högrenässansen ger en rik provkarta på olika slag av dekorering och ett starkt intryck av tidens krav på riklig och detaljerad utsmyckning. Här kan emellertid endast beröras d e viktigaste av Lundafyndens mångtaliga kakelvarianter från d enna tid.

De flesta kaklen kunna inrangeras i olika cykler, omfattande två eller flera kakel, vilka i ensartad dekorativ omramning visa bilder ur samma motivkrets. Från det tyska kakelmaterialet känna vi en h el rad sådana bildserier av bibliska scener, apostlar, bibliska hjältar, allegorier av dygder, de olika människoåldrarna, de fem sinnena, kurfurstar och landsknektar m . m. ur renässansens motivvärld. Bland de äldre renässanskaklen i Lund ha vi kunnat särskilja olika bildserier m ed förnäma män och kvinnor samt med bibliska motiv. Högrenässansens kakel visa andra och även ett större antal olika cykler och en rik växling av olika ramverk kring bilderna. Detta ramverk utgöres så gott som alltid av en m er eller mindre rikt sirad bågställning.

Den i Lundafynden ojämförligt vanligaste omramningen ses å bilderna 35-38. Den med en äggstavsbård försedda bågen vilar här på kannellerade kolonner med joniska kapitäl, i svickelfälten sitta änglamasker. Denna omramning har an196

Bild 39 och 40. Kvadratiska rumpkakel med porträtt, del h ögra troligen Kristian IV av Danmark . Salma glasyr. 17,s X 16 cm. K. M. 37270: 34 o. 33.

vänts för tvenn-e olika bildserier. Den ena av dessa visar höftbilder av samtida furstliga personer, vilka angivas i underskrifter sådana som S. KONIG IN POLEN, bild 35, DIE KONIGIN IN P., bild 36, ROMISCHER KEIS och MAT. DVX. OT. Dessa bilder, som samtliga visa dräktmodet under 1500talets sista årtionden, förete sådana överensstämmelser i hållning och stil, att man måste anse dem utförda efter en enhetlig porträttserie. Troligen är det en populär serie kopparstick, som legat till grund för matristillverkaren. Matriser till denna serie ha även spritts i Tyskland, där kaklet m ed d en polska drottningen av författaren iakttagits i museerna i Rostock, Liibeck och Liineburg, dock m ed annat utseende på ramverk et . På Liineburgerkaklen lyder under skriften : DIE KONIGIN IN POLEN AO 1596, varav kan slutas, att porträttet visar Sigismunds första drottning, ärkehertiginnan Anna av Österrike. Den andra bildserien m ed samma omramning visar helfigurer av landsknektar av åtminstone fem olika typer , bild 37 och 38, vilka m ed ledning av dräktskicket kunna t tidnistas till 1500-talets sist a årtionden. Säkerligen ha 197

även för dessa kakel förlagorna utgjorts av en serie stick.

Professor MARTIN KLAR i Berlin har kunnat fastställa, att en 1593-1606 påvisbar keramisk hantverkare i Leipzig med signaturen lVIF utfört kakel med soldatbilder efter stick av holländarna Hendrik Goltzius och Jacob de Gheyn d . ä. Figurerna i den lundensiska soldatserien synas vara besläktade med men även bättre utförda än MF-mästarens soldatbilder, och det visar sig, att förlagorna till de förra böra finnas hos samma kopparstickare. Professor KLAR omnämner en ugn med soldatbilder, som stått i Stendals rådhus och vars kakel äro signerade i\HV 1611. Samma initialer och närliggande årtal finnas även på kakelmatriser i Lund. Författaren har dock ännu ej haft tillfälle att undersöka, humvida något samband mellan ugnen i Stendal och kaklen i Lund verkligen förefinnes.

Sanuna bågställning som på de föregående har även använts på en minst sex olika varianter omfattande gmpp kvadratiska kakel med bröstbilder av ej namngivna förnäma personer, bild 39 och 40. Bågställningen har avpassats för det kvadratiska formatet helt enkelt genom att nederdelen har avskurits ett stycke nedanför kolonnernas kapitäL Samma porträttbilder synas även ha varit spridda i Nordtyskland, och museet i \Vismar äger ett kakel med samma porträtt som bild 40 försett med en underskrift, som synes syfta på kung Kristian IV av Danmark.

Båda de här omnämnda serierna av furstliga personer ha använts i Tyskland, åtminstone av de nordvästtyska kakeltillverkarna, men icke tillsammans med den bågställning, som använts på Lundakaklen. Denna har i Tyskland istället satts som omramning på en serie kakel med helfigurer av då för tiden kända män sådana som Fredrik, pfaltzgreve vid Hhen, Bild 41-H. Heklanguliira rumpkakel. - 41 och 42. Med bilder ur beriiitelsen om den förlorade sonen. - 41. Grönsvart glasyr. 27,2 X 16,G cm .

K.l\f. 18431. - 42. Utan glasyr. 27 X 16,s cm. K. M. 14661 : s . - 48. H e rtig Johannes Albrecht a\· Mecklenburg. 26,7 X 18 cm. Ulan glasyr. Fragment av olikn kakel. - 44. Musketerare. Ulan glasyr. 26,7 X 18,1 cnl. K. i\-1. 16914.

19R

Bild -15 och 46. Rektangulära rumpkakel. - 45. Bild av okänd drottning.

46. IVDIT med Holofernes huvud. Sakna glasyr. 24 X 17,5 cm.

K. M. 21526 och 16914.

greve Carl i Mansfelt och Sigismund, hertig i Siebenbiirgen. varav framförallt det på kakel rika museet i Liineburg äger en god samling.

En annan i Lund förekommande omfattande kakelserie representeras här av bild 41 och 42. Serien inrymmer minst åtta olika bilder till berättelsen om den förlorade sonen och andra bibliska motiv. Den arkitektoniska ramen utgöres av ett par på höga plintar stående refflade kolonner, vilka uppbära en arkitrav med triglyfer. I ett bågfält ovanför sitter Gud fader med högra handen utsträckt till välsignelse. Svickelfälten utfyllas av änglamasker. De flesta kaklen av denna serie ha grönsvart glasyr och- äro anträffade vid grundgrävning å tomten n :r 3 i kvarteret Glambeck (Palladiumbiografen) och torde utgöra rester av en och samma ugn. Serien har även varit känd i Tyskland, där formatet efter vad ett kakel i Liineburgs museum ger vid handen varit bredare, varför

200

Bild 47 och 48. Stort rumpkakel med bild av korsfästelsen . Utan glasyr.

36 X 30 cm. Fragment av olika kakel. - Matris av bränd lera till samma kakel. 38 X 32 cm. K. M. 17969.

det icke kan vara tal om en dubblering av samma sats av matriser. I Tyskland har man genom att slopa överdelen med bågfältet även skaffat sig kvadratiska kakel av samma serie.

Några serier synas endast ha omfattat två olika bilder, åtminstone om man får döma efter det lundensiska kakelmaterial et. En sådan serie utgöra de båda kakeln bild 43 och 44, vilka visa ytterligare en variation i den omramande båg~tällningen. På bild 43 ses höftbilden av en man och underskriften VGG IOHANNES ALBRECJ-I 1-IZ.M, d . v. s. Von Gottes Gnaden Johannes Albrecht Herzog Zu Mecklenburg, och på bild 44 en musketera re. Dräktskicket visar, att båda bilderna äro att hänföra till 1600-tal ets första å rtionden . Enbart motivvalet tyder i detta fall på att matriserna äro av tyskt ursprung.

Att serien ick e varit okänd i Tyskland visar ett k a k el i museet i Giessen i Hessen.

201

.Bild -!9-5 1. 49. Stort rumpkakel med Kristi vapen . Uta n glasyr. .37,3 X 23,8 cm. Fragment av olika kakel. - 50. HörnkakeL Utan glasyr.

H . 42 cm. K. l\'I. 15048. - 5 1. Stort rumpkakel, fragm enta riskt, med bild av IVS'I'I'I'I A. Utan glasyr. Br. 27 cm. Fragment av olika kakel.

Bild 52-:H. l(,·adra tiska rumpka kcl. - 52. Gotiskt fö ns ter inom rcnässansbågs tällning. Uta n glasyr. 19,5 X 15,6 cm. Fragment av olika ka kel. 53. s . MAR CVS. Mö rkgrön glasyr. 16,5 X 16,5 cm. K. ~l. 26239. - 54. Tvåhövdad örn, tro!. Liibecks vapen . Utan glasy r. 19,, X 18 cm. K. M. 37270:46.

202

Bild 55-57. Kvadratiska rumpkake l. - 55 och 56. Kakelpar med bilde r av okänd ma n och kvinna . Uta n glasyr. 22 X 20 cm. K. M. 16650 resp. omärkt. 57. Med bladornament och äggstavsbård. Fliic kar av grö n glasyr. 17,7 X lS,u cm. K. M. 6267: c.

Ett annat kakelpar återgives i bild 45 och 46. På d et ena -ses IVDIT m ed Holofernes huvud och pä det andra en icke namngiven drottning, båda stående under en m ed en bladbård sirad rundbåge, som uppbäres av ett par h ermpilastrar. Den ·e na svickeln har en änglamask och den andra en bladstjälk. Ä ven till dessa dekorationselement finnas motsvarigheter i nordvästtyska museer. Judit å terfinnes inom en annan omramning på ett kake l i Rostock s Altertumsmuseum och bågställningen är använd på en serie k a k e l m ed FIDES, PACINCIA 'OCh IUSTITIA i Liin eburgs museum.

Under 1500-talets senare del framträdde en tendens a tt öka k aklens format, och utvecklingen i d etta h ä nseende gick snart så lå n gt, att det tillverkades kakel så stora, att ett sådant var tillräcklig för a tt utgöra en sida i u gnens smal a re översats.

Denna utveckling har även uppmärksammats av kakelmaka rna i Lund, och en h el rad av kakel av kraftigt format h a kunna t s på ras bland kakelfragmente n i Lundafynden. Det är dock enelast ett få tal av denna k a kelgrupps r epresentanter , som lnmna t h elt rekonstrueras. Bilderna 47 och 49 visa några ka k el av detta slag. Kaklen m ed DAS WAFFEN CR (Kristi vapen) och korsfästelsescen en tillhöra samma bildserie, som f. ö. om-

203

Bild 58 och 59. FriskakeL - 58. Gul glasyr. L. 18,2 cm. K. M. 37270: 50.

-59. Utan glasyr. L. 18,8 cm. K. M. 17996.

fattar korsbärandel och uppståndelsen och där bilderna omramas av ett par h ermpilastrar, en manlig och en kvinnlig, vilka uppbära en båge med bladbård. Svickelfälten utfyllas av änglahuvuden. Kristi vapen utgöras av en samling föremål, som har samband med hans lidandes historia ; där ses korset, graven, en klädnad, en lykta, 2 spikar samt en hammare och en tång, Longinus spjut m ed svampen, tre kalkar m. m., och hjälmprydnaden krönes av en tupp. På inskriftsbandet läses: - - - - - CHNET SCHON WAS- - - - - BRAUCHT ZU DES HERRENS - - - - - . Hermfigurernas dräkter äro utförda enligt m odet omkring 1610. Det tyvärr defekta kaklet bild 51 får r epresentera en typ med allegoriska figurer, varav Lundafynden hittills givit tvenne varianter , den en a med IUSTITIA och den andra med TEMPERANTIA. Bildomramningen på dessa kakel visar ytterligare en variant av arkadmotivet. Bågen uppbäres av pilastrar, framför vilka stå helfigurer, och över bågen sitta rullverkskartuscher.

De kvadratiska kaklen från 1600-talets förra hälft före te icke samma mångfald i avseende på dekoren som de rektangulära. E n grupp av p eriodens kvadratiska kakel är redan nämnd, bild 39 och 40, och med bilderna 52-57 äro så gott som alla till denna typ hörande Lundakukel presenterade.

204

Bild 60 och 61. FriskakeL Utan glasyr. L. 22 och 10.4 cm.

K. ;.'[, 87270: 49 och 56.

Evangelisten :M arcus ä bild 53 synes vara den ende representanten i Lund för sin serie. Märkligt nog återfinnes Lucas inom exakt samma bågställning på ett kakel i Heimatmuseum i Wismar. Kaklet bild 52 har ett rent gotiskt fönster m ed fiskblåsmasverk , men bågställningen är lika ren renässans.

Det verkar onekligen besynnerligt med denna sammanställning av gotik och renässans på en kakeltyp, vars förekomst i Lund på grund av fyndomständigheternas vittnesbörd faller inom 1600-talets förra hälft, och man skulle kunna förmoda, att den gjorts här i landet, men så torde icke vara fallet. En liknande kakeltyp har nämligen påträffats i Marburg i Hessen. En påminnelse om b eroendet av Tyskland ger också den i en rullverkskartusch sittande tvehö.v dade örnen å bild 54. De båda figurerna å kakl en bild 55 och 56 - de enda i Lund förekommande typerna med denna utformning av arkadmotivet äro förmodligen äkta makar, möjligen ett tyskt furstepar.

Kaklet med damen återfinnes i Märkisches Museum i Berlin.

En h elt vegetabil d ekorering har kaklet bild 57, en k asserad produkt ur ett verkstadsfynd från Kiliansgatan.

Om uppbyggnaden av kakelugnarna i Lund under 1600talets förra hälft Jämnar fyndmaterialet lika bristfälliga upplysningar som för de tidigare perioderna. Fynden visa, att 205

Bild 62 . Frishörn med lejon, hållande en sköld med danska ril>svapnct. Utan glasyr. H. il0,5 cm. 1\ . M. 20346.

på tidens ugnar funnits friser av kakel sådana som blid 58-61 med hörn som bild 62-63 samt krön som bild 64. De lundensiska ugnarna torde emellertid icke i väsentlig grad ha avvikit från ugnarna i det område, norra Tyskland, från vilket det lundensiska kakelhantverket till huvudsaklig del hämtat sina impulser, och därför återgives här i bild 65 en i Museum fiir Kunst und Gewerbe i Hamburg stående ugn av en typ, som ungefärligen kan tänkas motsvara ugnarna i Lund under ifrågavarande period. Någon motsvarighet till de ugnen uppbärande fötterna har icke anträffats i Lund. Det är möjligt att detta beror på att stöden här varit murade av tegel eller av motsvarande enkel beskaffenhet. Sockelfrisen omedelbart över fötterna samt de över dennas hörn placerade lejonbilderna visa, hur vi bör tänka oss placeringen av frishörnen med de sköldhållande lejonen bild 62 och 63. Hamburgerugnens huvuddel , undersatsen, är uppbyggd av kvadratiska kakel och översatsen av rektangulära, alltså samma fördelning efter format som under de äldre perioderna. Om de lundensiska ugnarna varit 206

Bild Gil. Frishörn med lejon , h ttlland c en s köld med vap e nb ild . Hester av g i·afitel'ing.

I-1. 2:1 c m. 1\. M . 3512\l.

byggda på samma sätt borde man kunnat vänta sig, att d e l>vadratiska k a kl en skulle vara i majoritet bland fynden, m en förhållandet är det motsa tta. Det är därför a ntagligt, att i' Lund även i undersatsen i sto r utsträckning använts r ektangulä ra kakel. F ö r övrigt torde Hamburgerugn ens listverk vid över gången m ella n undersats och översats samt vid den övre· avslutningen på d en senare även utmärkt ugnarna i Lund enligt kakelfynd sådana som bild 58-61. Den vanligaste hörnprydnaden h ar även i Lund varit repstaven, men även merarikt dekorerade h ö rnstavar ingå i Lundafynden. Till över satse'n s hörnka r yatider finnas i Lund motsva righ et av fl er a olika m odeller, bild 50 och 72, och ett lundensiskt k rönkakel ses å bild 64.

Sen gotikens safti ga gröna glasyr mister på d e inhemska• 1500-talsprodukterna å tskilligt av sin glans och färgstyrka, men denna företeelse visar sig vara allmän även i det tysksprå ki ga Mellaneuropa, Jämte en på kakel från ticl en omkring· 1500-talets mitt någon gån g anbragt gulbrun glasyr synes den 207'

Bild 64-. Krönkakel, sannolikt med Liibccks dubbelörn.

Utan glasyr. H. 15,7 cm. !C M. 16882.

gröna ha varit den enda som använts av kakelmakarna i Lund före århundradets slut. De skärvor av polykromt glaserade kakel, som förekomma i Lundafynden, äro så fåtaliga, att de sannolikt stamma från någon enstaka importerad ugn. Omkring år 1600 synes det strax förut i Tyskland uppkomna modet att bygga ugnar av oglaserade kakel även ha nått Lund, ty de funna kaklen från denna och närmast följande tid sakna i stor utsträckning glasyr. Förekommer glasyr är den grön eller svart (grönsvart) . En annan beläggning, som nu alltsomoftast anbringas å kakel är grafit. Den svarta glasyren och grafiten torde bero på inverkan från ugnar av gjutjärnshällar. I Hessen i Tyskland voro järnugnar i bruk redan under 1400-talet, och från Tyskland torde denna ungstyp ha spritts till Skandinavien, där den framförallt upptagits i Danmark och Norge. Danmarks äldsta bevarade järnugnsplatta bär årtalet 1543. I Tyskland har man många belägg på ugnar, där undersatsen var gjord av gjutjärnshällar medan översatsen bestod av kakel, och vid sådana kombinationer blev det en

208

'B ild 65.

Kakelugn, .g lase1·ad i blått och vitt. H a mbtn·g, 1600t a let.

Mu scum fiir l(unst und Gew erbe, Ham burg. ;:F oto: samma museum.

14

209

naturlig följd att kaklens färg anpassades till järnhällarnas genom svart glasyr eller påstrykning av grafit. Möjligen ha dylika ugnar även förekommit i Lund. I varje fall torde det vara tillräckligt att hänvisa till de nämnda företeelserna i Tyskland för att förklara den svarta glasyren och grafiteringen.

Vår kännedom om den äldre kakeltillverkningen i Lund grundar sig uteslutande på de fynd, som under årens loppgjorts vid grävningsarbeten i staden. Så gott som varje grundgrävning har bragt i dagen ett större eller mindre antal kakelfragment, och genom tålmodigt arbete på Kulturens konserveringsanstalt har efter hand det ena kaklet efter det andra kunnat rekonstrueras fram ur skärvorna. Men i och för sig är den rikliga förekomsten av kakelfragment intet bevis för att kaklen tillverkats i Lund. Att så emellertid i största utsträckning varit fallet framgår av de samlade fynd av avfall från keramisk tillverkning, vilka gjorts på vissa grävningsplatser. Bland dessa kunna nämnas Kiliansgatan, kvarteret S:t Clemens nr 5, kvarteret Altona nr 7, de sydligaste tomterna i kvarteret Gyllenkrok, kvarteret Gråbröder nr 16 och kvarteret Apotekaren nr 11. Mängder av kasserade keramiska produkter såsom deformerade och sönderbrända kärl och kakel, skärvor m ed glasyr även på brottytorna, plattor med märken, vilka angiva att de använts såsom underlag vid bränningen av kärl och kakel, samt fragment av kakelmatriser utgöra huvudparten av de yngre fynden från dessa platser. Den största betydelsen ha fynden från de båda tomterna i kvarteren Gråbröder och: Apotekaren. Bland fynden från den förra tomten finnas fragment av redan i bränningen förstörda kakel av samma typ som bild 25 jämte ett fragment av en matris till kaklet bild 29, alltså tillräckliga bevis för att kakel tillverk ats i Lund av dessa troligen redan vid 1500-talets mitt här kända typer. Överhuvudtaget torde d essa fragment utgöra jordfyndens. äldsta hå llbara bevis för existensen av ett k eramiskt hantverk i staden. Den på denna tomt en gång befintliga verkstaden 210

Bild 66. Fyra i bränningen förstörda bägarliknande kärl, sammanbrända med krukskärvor och kakelfragmen!. K M. 26946. Jämför bild 69.

har drivits även under 1600-talets förra hälft. Från denna tid stamma de fyra i bild 66 återgivna bägarfomade kärlen, vilka under en misslyckad bränningsprocedur förstörts och sammanbränts med krukskärvor och kakelfragment av olika slag.

Fyndet från kvarteret Apotekaren nr 11 är av intresse därför att här påträffades rester av själva verkstaden med golv och brännugn. Golvet av kullersten hade lagts direkt på de yngsta raseringslagren från S :t Clemens kyrka. De befintliga resterna av ugnen gåvo vid handen att denna varit rund. Bottnen var lagd med gråbrända och sönderspruckna plattor av tegel av formatet 18,2 X 18,2 cm. och med tjocklek av 2,3 cm., bild 67.

Fragment av rödbrända plattor av samma format utgjorde en icke ringa del av det över verkstadens golv liggande avfallet, och en del av fragmenten buro märken, som utvisade, att de använts såsom underlag vid bränningen av kärl eller kakel.

Av speciellt intresse äro tvenne fullkomligt hela pokalformade kärl av rödbränt lergods, vilka anträffades över ett kraftigt kollager i en fördjupning i verkstadens golv, möjligen en andra brännugn, se sektionen bild 68. Kärlen, bild 69, vilka äro av samma slag som de fyra å bild 66 från kvarteret Gråbröder nr 16, förefalla för klena för att kunna ha varit avsedda såsom kakelugnsfötter. Möjligt är, att de använts för något speciellt åndamål i själva verkstaden. Formen erinrar om en viss typ av medeltida bägarkakel, men det förefaller föga sannolikt, 211

Lund Kvart. Apotekaren nr Il 19JS Se.bhon G'-H

3

""""'"'''"" Te gelplattor

Af

~~ %uller.rlenlag'7ning

e f

--pllillWWW!..U.ll\

~ ~~~!:'~::.i

.}(o/lplanet l/99e'• 3~80 meter over Lunds s!ad.s nol/plan.

Bild 67. Seklion från den keramiska verkstaden å lomlen n :r 11 i kvarteret Apotekaren. Skala 1: 50. De tunna tegelplattorna på djupet 125 cm under nollplanet utgöra troligen golvet i en brännugn.

att en så pass primitiv kakeltyp under 1600-talet tillverkats för att placeras i ugnar.

Av speciell betydelse för bedömandet av kakelhantverket i Lund äro givetvis de kakelformar eller matriser, vilka till ett antal av omkring 20 stycken tillvaratagits ur Lunds jord, några nästan hela, de flesta dock endast i fragment. Matrisen till kaklet bild 29 är redan nämnd, detta jämte tvenne andra små fragment av samtida matriser, det ena från kvarteret Gråbröder nr 14 och det andra från kvarteret S:t Mikael nr 7, äro de enda som ha samband med den tidiga kakeltillverkningen från 1500-talets mitt och fram till århundradets slut.

212

Lund 7fvarf. Apolek?aren n'r Il.

3

1935

Sekhon F-E.

A1

~

~m Tegelgolv

@;)~ J(ullerslenläg<Jning

~ ~~~å !_er_::j

}10 //planelligger 39, BO me lel' över Lunds stads nol/plan.

Bild 68. Seklion frän den keramiska verksladen å lomten n:r 1.1 i kvarteret Apotekaren. Skala 1: 50. a = pulver av rödbränd gul lera, bemängd med tegelbilar, b= kol och legelbitar, c= gul lera med klumpar av rödbränt lerpnlver, kol etc., d= kol. Vid c lågo två kärl som bild 69.

Från tomten nr 5 i kvarteret S :l Clemens stamma icke mindre än sju fragment av matriser till kakel från 1600-talets förra del. Två av fragmenten höra tili formar till hörnlejon liknande dem å bild 62 och 63. En fragmentarisk form till friskaklet bild 59 har på baksidan de före bränningen inristade initialerna ANS. Av en form till krönkaklet bild 64 fanns ett fragment.

Ett stycke av en form till ett landsknektkakel av en typ som bild 44 men med ett litet änglahuvud i arkadbågens hjässa har på baksiclan märkningen MvV-6-- (bild 70). Sanuna märkning finnes fullständigare på en hel form, bild 73, till vapenskölden å frishörnet bild 63 och lyder där MW 1619.

213

Bild 69. 13iigarfonnat kiid av lergods, med enstaka fl ä ckar a v grön glasy1·.

H. 11,5 cm ., mynningsdiam. 13,3 cm .

K. M. 37270:1. Jiimfö1· bild 68 och 66 .

Matrisen bild 48 till korsfästelsekaklet bild 47 tillhör fynden från verkstaden i kvarteret Gyllenkrok De båda bitarna å bild 71 av en matris till musketerarekaklet bild 38 samt ett litet fragment av en: matris till kaklet med Kristi vapen, bild 49, ha hittats å kvarteret Murgrönan nr 9. Från den keramiska verkstaden å kvarteret Apotekaren nr 11 har bl. a. kommit en fragmentarisk matris till hörnkakel, på baksidan märkt MW, bild 72, samt den hela formen bild 9, till en art d egenererade ättlingar av 1500-talets medaljongkakeL Vad beteckna signaturerna MvV och ANS? Är det lunden·· siska pattemakares initialer? Troligen icke. Det är mera sannolikt, att det är matrisernas framställare, som på detta sätt ~ignerat sina alster. Och matriserna ha säkerligen icke tillverkats i Lund. I den föregående framställningen, som icke gör anspråk på fullständighet i något avseende, har ideligen påpekats överensstämmelserna mellan kakelbeståndet i Lund och kakel i nordvästra Tyskland, framför allt det forna hertigdömet Sachsen, d. v. s. större delen av området mellan nedre Elbe och Rhen. Det förefaller orimligt att tänka sig, att en liten obetydlig stad, som Lund var under dessa perioder , skulle varit givande part till det nämnda området, där den borgerliga kulturen blomstrade med en helt a nnan styrka. I den rika hansestad en Liibeck , som låg omedelbart utanför hertigdömets östra gräns, verkade vid tiden omkring 1500-talets mitt och

214

Bild 70. Fragment av matris till kakel med samma musketerare som bild 44, jiimte avtryck. Baksidan

signerad

M W-G--.

IL M.

·6 268:g.

senare skulptören Statius von Diiren och hans verkstad och utövade ett starkt inflytande även på kakelhantverket Statius von Diirens egentliga alstring omfattade fasadreliefer i terrakotta, och denna i de nämnda trakterna mycket omhuldade konstart, som också fordrade framställandet av matriser, kan endast ha verkat befruktande på kakelhantverket, som drevs med likartade arbetsmetoder. Beträffande de lundensiska alstren från den äldre renässansperioden, 1500-talets andra hälft, torde den här påpekade förekomsten av hertigdömet Sachsens vapen på vissa kakel klart angiva, var man först hör söka tillverkningsorten för de i Lund använda kakelformarna. Under högrenässansens tid, 1600-talets förra hälft, synas matriser tillverkade av mästaren med signaturen MW ha varit bland de av lundahantverkarna mest använda. Det gäller alltså att i första hand efterforska denne mästare. Såsom ovan nämnts finnes signaturen M\V på en kakelugn, som stått i rådhuset i Stendal; författaren har dock icke haft tillfälle att undersöka, om kaklen i denna ugn förete sådana överensstämmelser med de lundensiska alstren att det är berättigat att antaga samma upphovsman till formarna . Samma initialer förekomma också på ett i Hälsingborg funnet kakelfragment av en typ, som nära överensstämmer med Lundakakeln. Av motivvalet såväl som av inskrifterna vill det emellertid synas, som om man närmast borde söka ursprunget till de lunden215

Bild 71 och 72. Fragment av kakelmatriser. - 71. Till muskelerarekakle~ bild 38. K. l'vl. 16653 och 16014. - 72. Till hörnkakeL Baksidan signerad MW. K. M. 37270: 8.

siska formarna i Tyskland. Och förmodligen icke enbart tiU de lundensiska, utan även till en stor del av formarna i de skandinaviska städer, där kakel tillverkats.

Lundensiska pottemakare ha emellertid även försökt sig på att själva tillverka matriser till kakel. Den klumpigt gjorda: matrisen bild 9 torde vara ett sådant inhemskt försök. Det faktum, aH icke ett enda fragment av kakel från denna matris påträffats bland Lundafynden skulle kunna tolkas såsom ett tecken på att mästaren icke varit helt belåten med sitt verk.

En mycket valhänt, här icke avbildad variant av kakeltyperna bild 32-34 måste också anses framställd medelst en »hemmagjord» form. Fragment av denna variant ha huvudsakligen anträffats bland verkstadsavfallet å kvarteret Apotekaren nr 11, alltså den plats, där även den nyssnämnda formen hittats.

I ovanstående preliminära översikt har endast kunnat heröras en del av de många och lockande problemen inom detta ämne, vars uttömmande behandling erbjuder stora

216

Bild 73. Matris till vapenskölden å bild 63. Fram- och baksida, den senare· signerad MW 1619. K. M. 6268: c.

svårigheter, då jämförelsematerialet till stor del icke är publicerat och således endast kan åtkommas genom resor. Av vad som här anförts · torde dock framgå själva huvuddragen av kakelugnarnas och kakelhantverkets tidigare utveckling i Lund. De första ugnarna av pottkakel införas i staden förmodligen redan under 1300-talet. Under sengotisk tid, här väl närmast motsvarande 1500-taJets förra hälft, lär man känna och använda rektangulära kakel av den halvcylindriska typen. Det synes, som om under hela denna tid och fram emot 1500-talets. mitt alla kakel importerats från Tyskland. Först vid sistnämnda tidpunkt kan man spåra ett begynnande lundensiskt kakelhantverk , vilket uppstår ungefär samtidigt med de renässansdekorerade kakelns uppträdande i staden. Under loppet av hundra år utvecklas detta hantverk till en kraftig blomstring, vilken tvärt avbrytes omkring 1600-talets mitt, tiden för de för Skåne ödesdigra svensk-danska krigen. Den lundensiska kakeltillverlmingen under dessa hundra år äger dock knappast 217

några självständiga drag utan står under inflytande från Tyskland och bedrives i stor utsträckning med därifrån importerade matriser.

IC\LLHÄNVISNINGAR. SUNE AMEilOSIANI, Zur Typologi der älteren Kacheln. Stockholm 1910.

JOHN EIMERS, Die vVerkstatt des Statius von Diiren. Nordelbingen, 3 band. Flensburg 1924.

SIGURD GHIEG, Middelalderske Byfund fra Bergen og Oslo. Oslo 1933.

G. J :soN KARLIN, Redogörelse för Kulturhistoriska föreningens för södra Sverige verksamhet 1921-1922, sid. 35-38.

MARTIN KLAil, studien zum Wei·k des Töpfers MF. Der Cicerone 1925, Heft 4.

NILS LITHBERG, De medeltida kakelfynden i slottet Hallwil. Hig 1927.

RuDOLF l\1EHINGER, Zur Geschichte des Kakelofens. Mittheilungen der Anthropologischen Gesensehaft in Wien XXVII. Wien 1897.

MAx METZGER, Liibecher Ofenkacheln der Renaissancezeit. Das Museum zu Liibeck, Festschrift. Liibeck 1900.

C. NYROP, Dansk Pottemageri. Industriforeningens Maanedsskrift 1882.

P ÄR AxEL OLssoN, Kakelfynd från Lund i Kulturhistoriska museet.

Handskriven förteckning med ritningar. I Kulturens Lundaarkiv.

A. RoEPEn och H. BoscH, Sanuniung von öfen in allen Stilarten vom XVI. bis Anfang des XIX. J ahrhunderts. Leipzig.

KoNRAD STRAuss, Die Töpferkunst in I-lessen. Strassburg 1925.

- Kacheln und öfen der Mark Brandenburg. Strassburg 1926.

TROELS-LUND, Dagligt Liv i Norden i det sekstende Aarhundrede.

Bind II.

218

DUKAGÅNGSDRÄTTEN I SKÅNE Av INGEGERD HENSCHEN

e stora skånska drättarna i dukagång, som finnas bevarade i helt eller fragmentariskt skick i privat ägo och museer, härstamma från Ingelstads och Färs härader. Men några få från Herrestads, Järrestads, Albo, Gärds, Villands och Frosta härader äro också kända. Man vet dock ej, om dessa stänkfall verkligen äro vävda i de härader, där de anträffats, eller om de kommit dit genom export från centralområdet. Det är troligen nu för sent att undersöka de enskilda fallen i detta avseende. Ett stort antal drättar sakna helt och hållet uppgift om sin ursprungsort, men att de äro skånska finnes ingen som helst anledning att betvivla. Några, som blott bära b eteckningen »Skåne >> eller kanske >>sydöstra Skåne >>, kunna också tämligen säkert föras till de stora huvudgrupperna av Ingelstadtyp och Färstyp, ty man har ett så pass rikt bestånd drättar m ed säker ortsbestämning, att med största sannolikhet kan antagas, att praktiskt taget inga dukagångsdrättar vävdes utanför Ingelstads och Färs härader och deras närmaste gränsområden.

Norr om dukagångsdrättarnas område samt i Halland, Småland och Blekinge vävdes däremot drättar i opphämta.

Dessa kunde vara av liknande dimensioner, men också ibland mycket brett envådiga, stundom med ett tillskarvat stycke av slät eller rutig linneväv fästat längs drättens underkant. Detta kunde också vara prytt m ed en flätad frans.

För att bedöma drättarnas kulturhistoria och möjligen komma åt några drag i deras utveckling, får man naturligtvis ej se dem som en isolerad företeelse, trots deras oförklar-

D

219

Bild l. Det symmetriska skeppet med rutat segel och fåglar i riggen. Bild 2. Geometrisk bård av kors och kvadrater. På sidorna förvanskade knutmotiv. - Bild 3. Det symmetriska skeppet. Detalj av finnvävnad från Kyrkås, Jämtland. Tidig medeltid.

liga lokala begränsning. De äro en särform av den textila utsmyckning av bostaden, som funnits i Norden sedan mycket gammal tid. Om det nordiska husets - häri inbegripet kyrkobyggnadens - prydande med textilier vet man en del, ehuru icke mycket. Här må endast göras en kort sammanfattning av vad som framkommit. 1 Från vikingatiden ha vi bonadsfragmenten i Osebergsskeppet, från tidigaste delen av medeltiden bonaderna från Skog och Överbogdal samt en del norska textilier, från medeltidens slut bonaden från Fogdö, textilierna från Nådendal och några andra föremål. Närmaste tiden efter reformationen är föremålsfattig utom när det gäller de stora vävda tapeterna, Yilka knappast intressera i detta sammanhang. De norska bildvävarna, en särform av de vävda tapeterna, äro däremot av vikt i fråga om mönstren. Från och med 1700-talets andra tredjedel är allmogematerialet mycket rikt, särskilt beträffande södra Sverige. Mot forskningen välvilliga väverskor eller kanske vävare - ha i många fall daterat sina alster, vilket man icke kan vara dem nog tacksam för. Huru dessa vävnader varit upphängda i hemmen, därom giva d e själva inga 220

I>ild 4. Det symmetriska skeppet. Detalj a v finnvävnad från Överhogdai, Härjedalen. Tidig m edeltid. - Bild 5. Varulven samt åltataliga stjärnor med raka och toppställda kvadrater. - Bild 6. Dubbelö rnen samt parställda fåglar med lilja.

andra upplysningar än att de suttit på längden eller på tvären - även detta är ju en viktig sak - men däremot icke någon kunskap om deras plats i stugan . Av t. ex. drättarnas dimensioner kan man dock sluta, att rummen, som de vävdes för, voro stora och rymliga.

Om man i korthet sammanställer vittnesbörden om äldre textil utsmyckning av väggarna i det nordiska rummet - takbonaderna lämnas här helt ur räkningen -- framgår, att den äldsta typen av bonad är den smala listen av t. ex. skogstapetens karaktär med fortlöpande bildframställning utan rytmisk uppdelning. Senare kommer en fördelning i scener av bilderna, dock utan större mellanrum - Fogdöbonadens typ, ävenledes av listform. Listbonaden göres stundom bredare medelst ett vidfästat stycke lärft eller annan vävnad. 2 Listen hade endast till uppgift att markera horisontallinjen. Samma karaktär hade ännu sent de halländska drättarna, ehuru de, liksom de skånska, voro rytmiskt indelade med glest placerade mönsterband. Möjligen har listens smala form att göra med det faktum, att väggen i det äldre nordiska huset var mycket

221

Bild 7. Hjorten inom cirkel med bladranka. Under hjorten synes Basilisken.

- Bild 8. Den fyrtaliga liljestjärnan sa mt geometrisk bå rd av kors och kvadrater. -- Bild 9. De i vara ndra stuckna hjärtana.

låg. Den bonad som skulle få rum på en sådan vägg, måste ju vara smal. Den låga placeringen måste däremot också medföra att bonaden doldes av dem, som sutto på väggbänkarna.

Det förefaller därför rimligare att listbonaderna fästes längs åsarna. Så placerades ju lister långt in i sen tid, så länge ryggåsstugan var i bruk. De blekingska listlakanen med vävd bård förefalla att vara en verklig sammansmältning av listbonaden och det släta tygstycke, som kunde vara tillsytt vid denna.

I herremannens bostad av typen stenhus med välvt eller med plant tak, sådana som de förekomma i våra medeltida borgar, ordnades enligt BöTTIGER textilierna efter väsentligt motsatt princip. Det horisontala betonades som sockelparti, möjligen som taklist och som tvärstycke över fönstren, medan väggarna för övrigt - bortsett från de fall, efter renässansen, då stora bildtapeter användes - behängdes med vertikalt placerade längder, som gärna ordnades så, att släta vävräckor omväxlade med mönstrade.

Låt oss nu se huru allmogen i södra Sverige ordnade sin väggbonad. Liksom hos de högre stånden på 1500-talet, möj222

Bild 10. De i varandra stuckna hjärtana. Detalj av broderi från Andreas Sunesens grav i Lunds domkyrka. 1200-talet. - Bild 11. Par av på fåglar m ed inhägnad. På sidorna Bäckahästen.

!igen även i senare tid, ha på vissa håll Blekinges hängkläden varit uppsatta. De äro avsedda att hänga vertikalt och äro än tvärra ndiga, än mönstrade över hela ytan, så som de broderade och d e stjärnströdda från Bräkne härad. De placerades stundom m ed längder av slät eller m ed pressning utkrusad väv emellan sig. 3 Hängkläden av blekingetyp, alltså avsedda för vertika l hän gnin g, förekommo även i södra Småland och i Villands härad i Skå ne, ävenså på spridda ställen för övrigt i detta landskap. Flera avbildningar och ålderdomliga dateringar angiva, att denna typ av hängkläden även användes i ryggåsstugan. Hängklädena tillhörde även i ryggåsstugan principiellt vägg-, ej takbeklädnaden, emedan det sluttande taket var så att säga en del av väggen. Till takbonad få r man i sådana stugor endast rä kna takhimlar, som upphängdes så att de imiterade ett plant innertak. - Man kan tänka sig att de vertikalt hängda bonaderna tillkommit genom inflytande från herremannens bostad.

Vad de skånska dukagångselrä ttarna a ngå r, så vävdes de alltid i två våder, som sammansyddes längs efter, så att mönstr en på de båda räckorna passade precis ihop, varvid hela drätten kunde få en bredd av omkrin g h a lvannan m eter. De upphän gdes horisontalt på stugans väggar. Mönstringen var alltid rytmiskt fördelad i bälten med omkring 20 cm. breda, 223

'Bild 12. 13äckahästliknande motiv samt knutmotiv. Detalj av fin nviivnad fi·i\n Södra Råda, Värmland. - Bild 13. Inhägnadsmotiv. Detalj av mässhak e frå n .Junsele, Angermanland. Omkr. 1500. - Bild 14. Påfåglar, träd samt rund, å ttatalig stjärna. Detalj av b ohuslänsk fi nnviivn ad.

omönstrade partier emellan. De mönstrade bältena likna vart för sig ett hängklä de av blekingetyp. Man kan nu tänka sig, :att utvecklingen försiggått på så sätt att den smala drätten av hallandstyp 4 - som är horisontalt hängd och h ar lodräta mönsterränder - blivit bredare och bredare och till slut, möjligen på grund av väggarnas tilltagande höjd, måst komponeras i två våder. Detta förutsätter, att man kan bevisa, a tt den enYådiga smala h a llandstypen m ed tvärränder är ä ldre än den tvåvårliga skånska drätten, vilket i och för sig är troligt m en ·ej genom dateringar på föremålen fastställt. Typen listbonad .är äldre än den breda drätten , men hallandsbon aden k a n ha fått sina tvärränder från Skånes textilkonst. Saken är ej undm·sökt. Från Skåne finns i varje fall ingen enda envådig, smal dukagångsdrätt, om man bortser från små fragment, som alla överensstämm a med sådana drättar, som äro tvåvådiga.

Envådiga skånsk a drättar i opphämta finnas däremot, m en de äro ej daterade och kunna ej bevisas vara äldre än dukagångsdrättarna.

Man kan också tänka sig saken så, att ett verkligt inflyta nde från blekingetypen eller direkt från högrestå ndsanordningar föreligger . Detta skulle då h a tillgått sålunda, att de :224

Bild 15. Träd med två fåglar inom ruta. - Bild 16. Träd med två fåglar inom ruta. Detalj av tvistsömsbroderi från Ramsele, Angermanland.

1500-talet.

-omönstrade intervallerna mellan de mönstrade bältena tillkommit i stället för de släta vävräckor, som hängdes mellan hängkläden och mönstrade tygvåder i herremanshuset Det finns vissa mellanformer mellan drättar och hängkläden i Villands härad, som varken äro det ena eller det andra: korta, breda, tvåvårliga hängkläden, alltså upphängda vertikalt och med tvärränder samt med mönster och färger, som peka mot Blekinge.

En annan övergångsform är en verklig drätt från Blekinge, den enda i dukagång kända därifrån (K M 4992), som i enlighet med drättens natur är avsedd att hänga horisontalt med Yertikalt sedda bälten, men som har råkat få dessa i oordning, så att en hel del detaljer råkat ligga på fel led, alltså i vävnadens längdriktning liksom på hängkläden. Visserligen kunna dylika felvävnader någon enda gång på grund av väverskans oskicklighet förekomma även på skånska dukagångsdrättar, men då endast i mycket betydelselösa detaljer. Denna blekingska drätt i vanliga blekingefärger skiljer sig även på annat .sätt från de skånska och visar genom sin starka blandtyp, att drättar och hängkläden ej äro fullkomligt väsensskilda. Man kan möjligen också tänka sig att blekingetypen uppstått som en imitation av drättarna och att iden att hänga vita läng15

225

Bild 17. Mönsterboksmotiv från 1500-talet, t. v. efter P. Quentell, 1544, t. h . efter G. Valvassore, 1552.

der mellan hängklädena uppstått som en efterbildning av de vita intervallerna på drättarna.

Det nu förda resonemanget om dukagångsdrättarna rör endast deras yttre form och dess tillkomst, men däremot ej vävnadssättet, mönstren och innehållet.

MATERIAL, FÄRG OCH TEKNliC På detaljer och olikheter av rent vävnadstekniskt slag mellan de skilda drättarna går jag här ej in. Goda beskrivningar härav finnas t. ex. i Textilt bildverk, där uppgifter om trådantal o. s. v. meddelas.

Materialet i drättarna är linne till bottnen och ylle, någon enstaka gång linne, till mönstret. Mönstret är antingen vävt enbart i blått, indigofärgat, och vanligen mörkt, stundom så att det verkar svart, eller också i blått, rött och grönt, varvid det blå ofta överväger. Det gröna är merendels blekt till gulgrönt. Enstaka gånger förekommer det gröna i två nyanser, en blågrön och en gulgrön. Den röda färgen kan stöta starkt i violett. Enbart blått och rött i mönstret kan, ehuru sällan, förekomma.

De enbart blå och vita drättarna tillhöra sydöstra Skåne, särskilt Ingelstads härad, men dylika äro i enstaka exemplar

226

Bild 18. Tyskt korsstygnsbroderi från 1400-1500-talet av mönsterbokstyp.

åven kända från Albo, Villands, Gärds, JätTestads och Herrestads härader. De flerfårgade äro från Färs härad, en enstaka från Frosta. Mönstren ha de båda grupperna i stort sett gemensamt. Möjligen kan man finna en något större dragning åt rent geometriska mönster hos de blåvita dråttarna, som härigenom få en viss likhet med de likaledes blåvita opphämtadrättarna. En och annan av de blåvita drättarna skulle, utan att åndra karaktär, kunnat vara utförd i skyttlad teknik. Opphämtabårder dyka också ibland upp mitt bland dukagången, detta även bland de flerfärgade. En drätt, avbildad i Allmogeslöjd från Malmöhus län, fig. 427, 428 och 429, har vartannat bälte med mittparti i dukagång och siclobårder i opphämta, vartannat med motsatt anordning. Denna drätt är dock en ren undantagsföreteelse och jag känner inga andra liknande.

En drätt på Kulturen har en enda opphämtabård bland dukagången.

Dukagångstelmik är känd i Norden åtminstone sedan 1500talet. De bonader i denna teknik, som härstamma från Nådendals kloster i Finland, anses med säkerhet kunna vara tillverkade i Norden på grund av den likhet mönstren ha med övrig nordisk senmedeltida textilkonst. Hur och när tekniken kommit till våra nordliga länder är tills vidare outrett. Att den är mycket gammal i västerlandet, vet man genom en hel mängd 227

fynd av senantik och koptisk tillverkning, som blivit gjorda i Egypten. Det finnes bland dessa egyptiska dukagångsvävnader en hel mängd, som ha den egendomligaste likhet med de skånska drättarna och deras mönsterfränder, de blekingska dukagångshängklädena. De egyptiska ha finare bottentyg och mindre mönster, men helhetsintrycket och en mängd detaljer är dock märkvärdigt lika. De egyptiska förekomma dels med enbart mörkblått, dels med mångfärgat mönster, alldeles som de skånska, de ha en randindelning, som har stark allmogekaraktär, och bland mönstermotiven förekomma en hel del små människafigurer i rader, fyrfotadjur, fåglar, rutor och stjärnor, som erinra om svenska dukagångsmönster. Nu får man naturligtvis icke förbise den likhet, som uppstår genom den mycket grova stiliseringen av motiven på grund av den osmidiga dukagångstekniken, och icke heller den likhet, som överhuvud taget uppstår i vitt skilda länders textilkonst av allmogekaraktär, då det gäller likartade motiv, vilka alltid tendera att förenklas på ett visst sätt genom bortfall av oväsentliga detaljer och likartad geometrisering av den kvarslående stommen hos en djur- eller människofigur. - En import till Norden av senantika och koptiska dukagångsvävnader från Egypten ligger icke på något sätt utanför möjlighetens gräns, när man betänker den expansion som vikingatågen inneburo.

Teorier om dylik import ha emellertid ingen som helst grund i form av fynd att bygga på. Drättarna äro tvärt om fullkomligt olika all nordisk textilkonst från tiden före medeltiden, både vad telmik och mönster angår.

MÖNSTER. Dukagångselrättarnas mönstrade bälten bestå alltid av två partier: ett bredare huvudband i mitten och smalare, likadana eller mot varandra spegelvända sidobårder, som omrama mittbandet. Huvudmotivet är ofta så stort, att det får plats endast en gång på varje vävräcka, alltså två gånger i varje mönsterbälte, då ju drättarna äro hopsydda av två vävräckor. Är vä-

228

Bild 1\l. Knutmotiv. I mitten ytmönster av åttataliga stjärnor med raka och toppställd a kvadrater. - Bild 20. Knutmotiv, t. h. i förvanskat skick såsom ytmönsler.

verskan skicklig, lagar hon så att dessa två passa vackert ihop.

Siclobårdernas bredd brukar vara ungefär hälften av mittbårdens. Mönsterdetaljerna i siclobårderna äro oftast i mindre format än de i mittbården och bruka upprepas många gånger över varandra . Siclobårderna äro alltid kantade på ömse sidor med enkla skyttlade ränder. Huvudbård och siclobårder bilda alltid en fast enhet, klart framträdande mot en tom botten, som aldrig är ornerad med ränder av växlande bredd och inbördes avstånd, vilket är fallet på de halländska drättarna och ofta även på de skånska drättarna i opphämta.

Några få drättar äro helt och hållet geometriskt mönstrad e. Ett litet fåtal upprepa enformigt samma två mönster i varannat bälte, men i stort sett råder en rik omväxling, och även om samma huvudmotiv skulle upprepas ett par gånger på en drätt, bruka dess sidabårder variera.

Somliga mönster, såsom stjärnor och liknande former, visa en hel mängd varianter och små olikheter. De tyckas i stor utsträcknin g vara beroende av väverskans arrangeringsförmåga. En del andra mönster däremot visa visserligen olikhet i utformningen på olika drätter så tillvida, att de avslöja väverskans m er eller mindre stora förmåga att klara invecklade

229

mönster, men annars ha drättarnas hela hållning en så egendomlig likhet från ett föremål till ett annat, en så fastlåst form. att man måste tro att de från början utformats på en och samma plats eller i samma bygd.

ENSKILDA MÖNSTERELElVIENT OCH DERAS FÖREKOMST. Huvudbårdernas motiv äro omkring 20 a 25 stycken och sidabårdernas ungefär lika många. Motiven kunna förekomma enkla eller dubbla, t. o. m. tre- eller fyrdubbla, varvid de stundom äro hopvuxna eller förkortade. Vissa motiv eller mönsterelement förekomma så ofta tillsammans, att de kunna sägas bilda fasta mönstergrupper. Så är mönstret d e t s t o r a s l o tte t nästan alltid kombinerat med en rad små kvinnofigurer, d e v i s a o c h f å v i t s k a j u n g f r u r n a. D u b b e l ö r n e n brukar på sidorna ha par av från varandra vända små sittande fåglar med en lilja mellan sig.

Konsthistoriskt synas mönsterelementen tillhöra tre olika kategorier.

A. M ede/tida. l. M ö j l i g e n f ö r r o m a n s k a, i n h e m s k t n o r d i s k a .

Till dem får man räkna det symmetriska skeppet med fåglar i riggen, stundom rutat segel och utan besättning ombord, bild l , samt möjligen en geometrisk bård med kvadrater och korsformiga figurer, bild 2. Det symmetriska skeppet i denna form - ej att förväxla med det andra skeppet, som ibland är symmetriskt och ibland osymmetriskt - finnes också på hängkläden från Blekinge, särskilt hos » Hasslögruppen », och måste anses som en från mycket gammal, kanske t. o. m. hednisk tid kvarlevande mönsterfigur. Den återfinnes på finnvävna derna från Kyrkås och Överhogdal, bild 3 och 4." De korsformiga figurerna med kvadrater i hörnen, bild 2, äro möjligen desamma som förekomma på en hel del tidiga textilier från såväl Tyskland som Norden.

230

Bild 21. Knutmoth·, stjärnor och kastkäppar. Mönsterboksmotiv från 1500-talet cfte1· Picn·e de SaintcLucie.

2. R o m a n s k a. »Varulven », bild 5, och dubbelörnen, bild 6, få anses bevisligen härstamma ytterst från den främreorientaliska-bysantinska-romanska vävnadsornamentiken. För deras uppträdande uti skånsk textilkonst redogör A. LINDBLOM i >) Från Bysanz' lejon till Skånes varulv », Fataburen 1932. Formernas långa vandring och utvecklingshistoria skall här ej åter upprepas. Den karakteristiska kroppsteckningen av rent ornamental, ej realistisk natur i form av sköldar, kors, stjärnor och vinklar är en intressant kvarleva från ett ursprungligen persiskt maner att stilisera djur och även människofigurer. Dubbelörnen, som i annan form förekommer även på bohuslänska finnvävnader, kan antagas hava samma historia och hava kommit in i vår textilkonst på samma sätt.

- Hjorten inom cirkel eller åttkant, bild 7, uppkom i egentlig hjortform på nordiskt område, men kan avledas från ursprungligen importerade former. Den omgivande kretsen är en bysantinsk form, som kvarlever på drättarna - där dessa ej ha missförstådda eller förvanskade mönster - i sin ursprungliga form. 6 Den fyrtaliga liljestjärnan, bild 8, sammansatt av fyra hjärtan med liljor i, är mycket vanlig under hela medeltiden både här hemma och i utländsk textilkonst i skilda tekniker: 231

Bild 22. Knutmotiv. Detalj av norsk bildväv.

broderi av olika slag samt, ehuru sällan, vävnacl. Detta mönster återkornmer också i skulptur och målning - Västergötlands liljestenar, målningarna i Garde kyrka på Gotland men har säkerligen bevarats och kommit in i drättarna genom endast textila traditioner. - Motivet med de i varandra radvis stuckna hjärtana, bild 9, förefaller inom allmogekonsten att bestå av samma grundelement som liljestjärnan, men kan möjligen ha ett annat, ur klassiska palmettmotiv härlett ursprung. Det finnes också på målningarna i Garde kyrka.

Ibland uppträder det som symmetriskt motiv med hjärtana vända två och två mot varandra. I denna form är det vanligare i medeltida textilier. I osymmetrisk, fortlöpande fornt finnes motivet t. ex. bland broderierna i Andreas Sunesens grav i Lund, bild 10.

3. G o t i s k a. ,, Bäckahästen >> , bild 11. Denna uppträder under två väsentligt olika former i skånsk textilkonst. Den form, som finnes på drättarna, förekom huvudsakligen i sydöstra delen av landskapet och fanns också på rölakansvävnader. Den uppträder även närbesläktad på finnvävnaden från Södra Håda, bild 12, som anses vara från sen medeltid eller början av nyare tid, senast 1600-talet.' Ursprunget till denna djurform är närmast, ehuru ej ursprungligen, att söka i senmedeltida vävnader och broderier, särskilt mosaik-broderier i

232

Bild 23. Niobladsrosen, förv::mskat granatäpplcmotiv. På sidorna påfåglar.

- Bild 24. Granatäpplemotiv. Detalj av bohuslänsk finnviivnad, troligen från 1600-talct. - Bild 25. Den stora åttataliga s tjärnan m ed fåglar.

J sidofälten Basilisken.

vadmal, de s. k . pällarna, och är en sammansmältning av häst-, enhömings- och hjortformer. - Inhägnaderna, bild 11, som förekomma på några få drättar, höra till de ursprungligen kinesiska motiv, som under gotiken kommo in i italienska sidenviivnader och från d em även till de i mönster och material oansenliga och mer förenklade imitationer i halvsiden och ylle, som vävdes både i Italien och Tyskland undet· 1400-talet. Det finns ett par exempel i Sverige på sådana vävnader, l. ex. biskop Kort Rogges skor i Strängnäs, en mässhake från Junsele i Ångermanland, bild 13, en vävnad i Reda kyrka. ~ l'vla n simlie nog våga påstå, att hela motivet med både inhägnaden och påfåglama härstammar från någon senmedeltida vävnad, ehuru fåglama äro mycket lika dem, som förekomma i senare mönsterböcker. De finnas dock i former, som påminna om drättarnas, även på finnvävnader av medeltida slag såsom från Raumo och på de yngre från Bohuslän , bild 14. » Basiiisken >>, bild 7, uneler hjorten , finnes redan i nordisk vävkonst på textilierna från NådendaL En del trädformer, som på drättarna variera rätt starkt och kunna antaga än små buskartade former, än gestalten av

233

.s tora träd, kunna med samma rätt sägas vara medeltida som senare. Det symmetriska trädet är i och för sig så gammalt -och så utbrett i textilkonsten, att dess uppträdande vanligen ej .kan direkt härledas från någon viss annan äldre form . Likheter kunna även spåras mellan somliga växtformer på drättarna och på en del andra medeltida textilier, t. ex. Kölnbårder.

Den runda åttataliga stjärnan, ibland med hål i uddarna, :är mycket karakteristisk för dessa bårder och finnes f. ö. på otaliga ställen i nordisk och kontinental textilkonst av mer stiliserad karaktär. Den uppträder även på bohuslänska finnvävnader, för att blott ta ett exempel från övrig svensk allmogekonst, bild 14. Trädet med två fåglar inom en ruta, bild 15, hör säkerligen också samman med de senmedeltida mönstermotiven, bild 16 . .B. Mönsterboks- och märkduksmotiv.

Drättarna ha en hel del små djur- och växtmotiv, som mycket likna dem, som finnas i 1500- och 1600-talets mönsterböcker, t. ex. fyrfotadjur, påfåglar, blad, bilderna 17 och 18. De uppträda än enstaka, än parvis och i rätt många vari.anter. Då ju mönsterböckerna i stor utsträckning uppta äldre mönster från olika tider och kulturkretsar, är det nästan omöjligt att avgöra, om dessa mönster, då de komma igen på drättarna, äro verkliga kvarlevor av en äldre, obruten tradition €ller kommit in på nytt genom inflytande från tyska förebilder i form av mönsterböcker eller mönsterblad. Den mer i Blekinge än i . Skåne vanliga ranka n m ed ett delat, njurformigt blad finnes redan i ganska likartad form på textilierna i Nådendal, men även i alldeles lika form på märkdukar från 1700talet. En del knut- och av dem härledda S-formiga motiv komma med största sannolikhet frå n mönsterböcker, se bilBild 26-29. Holländska och flandriska damastvävnader från omkr. 1600 med motiv, som å terfinnas på dukagångsdrä ttarna. - 26. Bemannat skepp, byggnader och hästar. Trojasagan. -- 27. Fanbärare på takaltaner, kvinnofigurer. Judit och H olofernes. - 28. Arkader, tornlika maste r, lansbärande krigare, å ttataliga, runda stjärnor. David och Batseba. - 29. Ryttare.

234

Bild :10. Tornlika master, kvinnofigurer, ättalaliga runda stjärnor. Detalj av bohusliinsk finnvävnad. - Bild :31. Ryttare. Detalj av bohuslänsk finndvnad. 177!l. - Bild 32. Arkadprydd husrad . Det:1lj av bohuslänsk finnviivn:1d .

derna Hl, 20 och 21. Ibland äro dessa motiv starkt förvanskade genom idelig upprepning och ha dessutom upprepa t s bredvid varandra som ytmotiv, så att de iiro svåra att känna igen och antaga till och med helt geometriska former, såsom trianglar eller stjärnor. I renässansvävnader gå dylika knutmotiv igen t . ex. i norska bildvävnr, bi!d 22, och även i finnvävnader, bild 12. » Niobladsrosen », bild 23, kan med säkerhet härledas från ett granatäpplemotiv, som i liknande former brukar förekomma stiliserat bland mönsterböckernas förråd, ehuru den på drättarna ej finnes som ett ytmönster, utan är utbruten och uppradad i bårder . Den kan troligen sägas vara besläkta d med ett granatäpplemotiv, som återkommer i finnvävnaderna, bild 24.

Den stora åttataliga stjärnan m ed få glar i innerteckningen. bild 25, är mycket egenartad i teckningen. Med visshet kan den ej påstås vara hämtad från någon mönsterbok, men den .omständigheten, att den går igen i ett broderi av folkligt ursprung frå n Dalmatien, daterbart till 1700-talet, måste vara ett tecken på att den någonstans förekommit på en tryckt förlaga, som kanske varit allmänt spridd. Stjärnan är tidig bland 236

Bild 33. Rutmotiv med förvanskade knutmotiv i ramen och en stor stjärna.

- Bild 34. Hutmotiv med knutmotiv i ramen och en stor stjärna. Detalj a.v bohuslänsk finnvävnad. - Bild 35. Kastkäppar. l\'lotivet t. h. är en förvanskning av d en stora åttataliga stjärnan med fåglar.

drättarnas mönster och finnes redan på en av de äldsta, bild 42. ·C. Motiv, som tillkommit genom direkt påverkan från andra vävnadsgrupper från renässansen eller något senare tid.

På drättarna förekomma ett par för dessa vävnader synnerligen karakteristiska mönster, nämligen de stora, monumentala slotten och de rikt tacklade, bemannade skeppen. Man finner båda motiven redan på de äldsta drättarna, och de förändras sedan föga under tidernas lopp. Att tyda meningen med dem är vanskligt. Slottet kan möjligen förklaras som ett bröllopshus, men det har ingen formell likhet med de målade bonadernas i genomskärning sedda festsalar. Att de icke uppstått som en fri fantasi hos väverskorna är tämligen självklart, om man vet hur textil mönsterbildning uppkommer. Att de skulle ha något att göra med dioskurdyrkan och forntidstro såsom MARIA COLLIN sökt göra troligt i Bygdeslöjd och forntidskult, är också osannolikt. Det förefaller, som om slottsmotivet på drättarna är avsett att vara rent dekorativt och utan någon egentlig innebörd från början. Möjligen har man just menat det som en festlig bröllopsbyggnad, eftersom motivet komponerats ihop med ett annat bröllopsmotiv, de visa och fåvitska jungfrurna med brudgummen. En rimlig för-

237

Bild 3(). Dc visa o ch d c få vitska jungfrurna. De talj av no rsk bildväv.

Bild 37. Dukagån gsviivna d av r ött ylle m ed mön s te r i hifltl, h r uns1·art och vitt. Nå d endal s klos ter , F inland. 1500-tale t.

klaring både till slottet och skeppen är, att båda äro förenklade och förgrovade översättningar av några damastmönster.

I och för sig är detta icke alls orimligt. Man känner precis. samma kopierande - och därjämte även i två färger - från de schleswigska Beiderwand-vävnaderna. 9 Figurmönstrade holländska och flamländska damaster kommo under 1600talet till nordisk botten. Det är mycket i deras mönster, som tyder på, att de stått modell till drättarnas hus och båtar: de stora byggnaderna med torn och altaner, flaggor och breda portöppningar, fönsterrader och arkader, båtarna med högreling, flaggprydda master, ramm och bemanning, de mastlika minarettornen, de i sen renässansdräkt klädda mansfigurerna, som ibland stå på taket av byggnader, möjligen också vissa ryttarfigurer, som i så fall inverkat på drättarnas rader av beridna figurer, bilderna 26-29. Dessa figurer kunna säkert tydas som heliga tre konungar, märk stjärnan som alltid. följer dem, men ha i den placering och mångdubbla, radvisa upprepning, som de ha på drättarna, förlorat sin ursprungliga betydelse och fått enbart dekorativ funktion. Det har ej lyckats mig att hitta någon viss damastvävnad, som kan vara den direkta förebilden, men element från en del olika dukar visa, att detaljerna kunna i rimlig likhet återfinnas på drättarna. Man måste taga i betraktande den oerhörda förenklingoch förgrovning, som följer med dukagångstekniken. Ryttarfigurernas naturalistiska teckning är vitt skild från den bysantinska stelheten med d e n åldcrdmnliga l{ropps leckningon h os.

i.i.Idre, från mycket tidigare textilier ärvda mönster, såsom dubbelörnen och »varulven ».

Införandet av damastvävnader, som kunnat tjäna som förebilder, måste ha skett under 1600-talet och säkerligen ha dessa funnits i högre-ståndskretsar. Man kan kanske icke avvisa hmken, att några blott på rutpapper ritade mönster till damaster på något sätt kommit till Skåne.

Senare daterade danska, tyska och svenska märkdukar visa också ibland skepp och slott, som dock ej alls ha samma starka likhet med damasterna som drättarna ha. Varifrån

Bild 38. Dukagångsvävnad av vilt linne med mönsler i rött, blått, brunsvart och grått. Nådendals kloster, Finland. 1500-tale t. - Bild 39. D etalj av en s. k. Perugiaduk. - Bild 40. Drällfragment i Kristianslads museum. 1734.

Första Ingelstadgruppe n.

märkdukarna fått d essa motiv, är här ej platsen att utreda.

Bohuslänska finnvävnader, som gång på gång visat sig äga vissa likheter med drättarna, ha några motiv, nämligen hus och tornlika master samt r yttare, som möjligen ha samma ursprung som de skånska vävnaderna, bilderna 30-32.

En del mönster på dukagångsdrällarna erinra starkt om "240

motiv, vanliga i opphämta, krabbasnår och dräll samt finnYävnad. Det är kanske vanskligt att fastställa vilken teknik, som har prioritetsrätt till varje enskilt mönster. En hel del av de geometriska rut-, kors-, stjärn- och rombmönstren, kastkäpparna, de i varandra gripande snedrutorna, hjorttaggsmönstret o. s. v. kunna mycket väl tänkas ha kommit från mönsterböcker eller bevarats i dem från äldre tider och kanske ~enom dem fått ny spridning, se bilderna 33-35. Om dessa mönsterfrågor kan man över huvud taget ej yttra sig, förrän en allsidig utredning om våra allmogetextiliers ålder och härkomst blivit gjord. Det kan blott fastställas, och är också mycket naturligt, att de geometriska dukagångsmönstren stå närmare andra slag av vävnader än de stora, fritt komponerade, typiska dukagångsmönstren med slotten, hjorten m. m ., ·v ilka mer lämpa sig för en iplockningsteknik än en skyttlad.

Ett vanligt motiv, som säkert hör ihop med opphämta och andra tekniker med dragning åt oändlighetsmönster, är det redan på en av de första drättarna förekommande mönstret med vita, åttataliga stjärnor inkomponerade mot blå botten .av raka och toppställda kvadrater, bild 5. Detta mönster har fränder även hos Beiderwandvävnaderna.

En del mönster kunna icke med säkerhet förklaras till sitt ursprung. Dit höra raderna av visa och fåvitska jungfrur med brudgummen. Motivet har kanske kommit från allmogens målade väggbonader, där det är mycket vanligt. Men formgivningen är därför icke med säkerhet hämtad från samma källa. Norska bildvävar från 1500-talet ha ibland dessa uppradade jungfrur, bild 36. Eftersom drättarna även i vissa andra hänseenden påminna om västsvensk och norsk textil .allmogekonst, kan man här tänka på ett sammanhang av något slag. Antagligen ha gemensamma förebilder förelegat. Man kan mycket väl förstå att sådana funnits under danska tiden, då såväl Skåne som Norge hörde till samma konungarike.

Om man nu, som av denna utredning framgår, till största delen kan fastställa, varifrån drättarnas olika mönsterelement 16

241

Bild 41. Drätt i Hälsingborgs museum, P 128. 1741.

Första Ingelstadgruppen.

komma, har man därmed dock icke besvarat frågan om drättarnas egen utvecklingshistoria, emedan man ju saknar alla led i en sådan. Man vet ej ens, om en verklig utveckling föreligger, eller om drättarna plötsligt uppstått som en färdig företeelse. Man har dock svårt att föreställa sig detta på grund av de synnerligen heterogena mönsterelement, varav de äro sammansatta. Det är ju icke så, att somliga drättar röra sig m ed romanska, andra med nyar e mönster, utan alla motiv förekomma nyckfullt blandade på en och samma vävnad. Man har nog rätt att föreställa sig, att drä ttarna tillkommit små ningom genom olika tiders tillsatser.

I Skåne bör liksom fallet ä r i det övriga Sverige, i Norge, Finland och p å Island, ha funnits en medeltida textilkonst, som begagnat liknande tekniker, material och mönster som övrig nordisk textilkonst. Det är ju alldeles påtagligt, hur nära drättarna stå vissa grenar av denna . Deras påfallande likhet särskilt med Nådendalstextilierna, bilderna 37-38, är berörd ovan och utförligt behandlad av BRANTING- LINDBLOM. Man måste nästan tänka sig, att sådana vävnader varit kända i Skåne under sen m edeltid och på 1500-ta let samt att de möjligen även, liksom Nådendalsvävnaden, tillverka des i något kloster.

Man vet egentligen ingenting alls om de skånska klostren och

deras textila verksamhet, och naturligtvis kan man ej våga 242

Bild !2. Drällfragment i Hälsingborgs museum, P 1017.

Första Ingelstadgruppen.

utpeka något bestämt sådant såsom de skånska drättarnas tillkomstort. Då de första daterade alla äro från Ingelstads härad, bör detta kloster, som vi här uppkonstruera, ha legat någonstans åt sydost, kanske i Ystad?

De äldsta, blåvita drättarnas hela utseende verkar ganska starkt 1500-tal. Det har av BRANTING-LINDBLOM påpekats, hur stor likhet de ha med de s. k. Perugiaclukarna och andra italienska senmedeltida, förenklade vävnader, bild 39, som äro mönstrade bårclvis, ofta med blått, på vit linnebotten. Man kan dock ej våga påstå, att likheten beror på annat än en allmän gemensam allmoge- och tidskaraktär, som clrättarna även dela med en del andra senmedeltida och ticliga renässansbroderier och vävnader. Härvid konuner man särskilt att tänka på tyska långhanddukar med linnebotten och starkt stiliserade mönster, ofta framställda i blått, i blått och rött eller möjligen i mera brokig färgskala. Dessa äro också proclukter av en folklig eller borgerlig textilkonst. Det är ju en känd sak, att inveddacle och tekniskt rika mönster, som inom olika länders folkliga konst utsättas för stark stiliserad och förenklad omarbetning och översiittning till för folkkonsten lämpliga former, kunna bli ganska lika i vitt skilda kulturkretsar.

Drättarnas starka standardisering tyder absolut på, att de 243

Bild -!3. DriHtfragmeut i Kulturen, K. M. 22630. 1756.

Andra lngelstadgruppen.

uppstått i sitt nu kända skick på någon viss ort, hos någon viss >> skola >> eller väverska , som haft kännedom om alla de mönsterelement, vilka in gå i drättarna. Vartenda ett av dessa mönster synes utgå från en viss fastställd typ, och alla senare drättars mönster äro endast varianter av de tidigare. De visa en godtycklig gruppering av motiven och omplacering av bårderna, somliga väverskor ha förkärlek för vissa mönster, somliga för andra. I stort sett kan man likväl icke tala om någon egentlig utveckling eller om nya tillskott inom motivvalet förrän en del väverskor på l 800-talet ta sig för att stilisera om mön stren till stel, känslolös schablonmässigh et.

244

Bild -U. Driittfragmenl i Nordiska museet. .-\ndra lngelstadgruppen.

SAMMANFATTAD UTVECKLINGSHISTORIA. Om man sammanfattar drättarnas tiinlda utvecklingshistoria, skllllc den te sig ungefär så här: Vid medeltidens slut vävdes i Norden, möjligen även i Skåne, i vissa kloster (långa?) bonader av vitt linne med kulört mönster. Dessa mönster voro delvis mycket ålderdomliga och starkt standardiserade, men innehöllo också något modernare, gotiska element. Bonaderna konuno även i profant bruk.

Under 1500- och 1600-talet kommo från utlandet, närmast Tyskland och Nederländerna, kanske också Italien, till Norden och framför allt till Skåne vågor av stilinflytanden på textilkonsten. Utom av importerade textilier och inflyttade vävare förmedlades dessa inflytanden framför allt av mönsterböcker.

Dessas återverkan på äldre skånsk textilkonst är ytterst på245

Bild 45. Drättfragment hos okänd ägare. Tredje Ingelstadgruppen. Bild 46. Drätt i Kulturen. K. M. 24644. Fjärde Ingelstadgruppen.

taglig. Under mönsterböckernas period utökades drättarnas motivförråd med ovan skildrade former. Drättarna voro då ännu troligen inventarier i slotten och herremansbostäderna.

Under 1600-talet blevo holländska och flandriska damaster kända här och ett par av deras mönster kopierade i en mycket förgrovad stil samt införlivade med drättarnas mönster. Sedan började i södra Sverige allmogemålningarna att komma i bruk.

Deras strakt standardiserade ämnen, t. ex. de visa och de fåvitska jungfrurna, jul- och bröllopsmotiven, kommo synbarligen att påverka den textila dekoreringen av stugorna i Blekinge och Skåne. Troligen hade drättarna vid denna tid börjat användas även i allmogens hem. Drättarna måste redan före den tid, från vilken vi ha den första daterade, således

246

Bild 47. Drällfragment i Kristianslads museum. 1790. Fränningegruppen.

redan vid 1700-talets början, ha fått sin slutgiltiga standardiserade form och mönstergivning. Detta måste ha skett i Ingelstads härad, varifrån de äldsta bevarade härstamma. Den breda, tvåvårliga formen har troligen uppstått i samband med .att stugan intäcktes med plant loft och väggen blev högre.

Under 1700-talets slut - omkring 1780 - började drättarna att på sina håll vävas även i trefärgade mönster. Detta skedde troligen i Färs härad, där de ganska plötsligt blevo vanliga vid denna tidpunkt och voro modärna till omkring 1820. Säkert brukades drättar, där de funnits sedan gammalt, ännu mycket längre, ja ända till in på 1880-talet. Tiden för den brokiga färgskalans inträde stämmer väl överens med en just då allmänt inträdande smak för mångfärgade mönster i Skånes allmogetextilier.

SKOLOR OCH VÄ VERSKOR. Eftersom man egentligen icke vet någonting om under vilka omständigheter de äldsta drättarna tillkommo, är det 247

Bild 48-49. Drätt i Kristianstads museum. 1806. Fränningegruppen.

kanske alltför djärvt att sammanföra varandra närstående vävnader till samma väverska, och man får kanske nöja sig med att föra dem till samma skola. När man å andra sidari granskar drättarna i detalj, finner man visserligen, att icke två av dem äro identiskt lika, men att somliga stå varandra synnerligen nära och ha likheter även just i sådana smådetaljer, som nästan måste tyda på, att samma hand vävt dem. Då somliga av drättarna dessutom gruppera sig naturligt i tidsföljd, så att vissa av de äldsta, av de något senare och av de från 1700-talets slut fram till 1800-talets början tydligen hänga nära ihop i skilda grupper, borde ingen tvekan råda, att de verkligen gruppvis äro vävda av samma väverskor, icke blott tillhöra samma skolor.

F ö r s t a I n g e l s t a d g r u p p e n.

Till den äldsta gruppen höra de fyra äldsta daterade, den i Kristianstads museum m ed årtalet 1734 från Ingelstads härad, bild 40, den i Hälsingborgs museum från 1741, P. 128, utan ortbestämning, bild 41, samt två slyeken i Nordiska museet, N m 25 328, märkt K O D 1748, från Spjutstorp i Ingelstads härad, ofta återgiven i bild, och N m 90 482, från samma år, 248

Bild 48-49. Fortsättning av drällen på för egående sida.

märkt E O D och stammande från Ingetstads härad. De två sista äro möjligen av initialerna att döma vävda för två systrar men tillhöra ej samma vävräcka. Till gruppen hör också en från Fåraryr, N m 514, och en annan från Spjutstorp, N m 25 329, som troligen hängt ihop med N m 25 328. Vidare hör också hit en annan i Hälsingborgsmuseet, P 1017, bild 42 .

Ingen enda av dessa drättar är fullständig, och på de flesta har man skurit bort det vita fältet, så att mönsterbältena nu sitta kant i kant. Man vet ju icke, om dessa tidiga drättar varit av lika stora dimensioner som de senare, men åtminstone fyra mönsterbälten förekomma på ett par av dem. Redan på detta tidiga stadium har man en hel del av de motiv, som sedan alltfort förekomma. Alla ha det stora slottet, som tills vidare blott förekommer i osymmetrisk form och flankeras av bårder med ryttare, en gång dock med påfåglar. Hjorten inom cirkeln med bladranka uppträder på två, skeppet på två, påfåglarna på två och då även med åttkantram, och den stora åttataliga stjärnan med innermönstring av fåglar på en drätt. Dubbelörnen uppträder också, dock ej som självständigt motiv utan sittande på taket på ett stort slottsmotiv.

Ett rätt ovanligt trädmotiv hör till dem, som senare icke återkommer.

249

Bild 50. Drällfragment i Kulturen. K. M. 3211. Fränningegruppen.

A n d r a I n g e l s t a d g r u p p e n.

Denna grupp är ändå mera enhetlig och utgöres av en drätt i Kulturen, K. M. 22 630, närmast kommen från Simrishamn, JäiTestads härad, samt daterad 1756, bild 43. En annan, i Nordiska museet, saknar såväl inventarienummer som ortsuppgift och är ej daterad men är utomordentligt lik en i Zorns samlingar, daterad 1771 men saknande häradsbeteckning. En fjärde i gruppen, även i Nordiska museet, bild 44, saknar också proveniens och nummer. De tre första äro mycket lika -o ch ha precis samma bälten bevarade, slottet, flankerat av ryttarbårder, samt dubbelörnen, med par av små från varandra vända krönta fåglar m ed en lilja emellan sig. Mellan ·Örnarna äro rader av jungfrur med en manlig figur. På den fjärde i gruppen är slottet nästan symmetriskt och har stjärnor i sidobårderna. Som nytt motiv tillkommer i gruppen d et täta ytmönstret av åttabladstjärnor, bild 44, därjämte trädet med tulpanlika blad.

250

Båda dessa nu skildrade grupper ha enbart blått mönster, som ofta är blekt till ljusblått och vävt i linne.

T r e d j e I n g e l s t a d s g r u p p e n.

Tre stycken blåmönstrade fragment stå alldeles utanför -de vanliga typerna. Det största fragmentet finnes avbildat i Textilt bildverk, fig. 58, så gott som identisk med bild 11, och är från sydöstra Skåne. De båda nu bredvid varandra placerade bitarna ha säkerligen från början suttit ovanför varandra. Den andra i samma grupp finns i Kulturen, K. M. 2016 och är nästan alldeles likadan, den tredje, K. M. 1715, har endast en rad »bäckahästar» av samma sydostskånska typ mellan siclobårder av kors och rutor. Denna häckahäst finnes så vitt jag vet bara på ett par drättar till, ett fragment i Nordiska museet, 59 921, som f. ö. har varulven, den stora stjärnan m ed fågelmönster samt ytmönstret med vita stjärnor på blå botten, och en dditt hos okänd ägare, bild 45. De fragment, som endast ha påfågelsparen inom inhägnad samt varulven, återgå i mönstren troligen på mycket tidiga drättar och ~iro förmodligen även själva gamla, möjligen från 1700-talets förra del. Garn, vävnadssätt och allmänna drag tyda på detta.

F j ä r d e I n g e l s t a d g r u p p e n.

En drätt från Albo härad, möjligen vävd i Ingelstads härad, K. l\1. 24 644, är i mönstret mycket lik Anna Erlandselotters -drättar, se n edan, men har enbart blått inslag, bild 46. Den stora stjärnan med fågelmönstring uppträder på denna drätt i m ycket ren form - den omtalades ovan såsom förekommande p å en av de äldsta blåvita drättarna, en i Hälsingborgs museum, men var där ganska vanskapt. Albodrätten i Kulturen är i sin ordning ick e olik en stor, lång, blåmönstrad drätt från Ingelst01·p i Ingelstads härad, N m 748, daterad 1781, och i typen ett mellanting mellan andra Ingelstadgruppen och Anna Erlandsdotters grupp. Ett par fragment med den stora stjärnan, det ena nu på Torup, avbildad i Gammal 251

Bild 5 t-52. D rätt i Nordiska museet. .'lim 4-!088. 1800-talets början.

allmogeslöjd och köpt i Herrestads härad, det andra även hos en privat samlare, herr Folke Malmberg i Alsike, bild 25, höra troligen ihop med denna Ingelstadgrupp.

Drätten från 1781 är den sista daterade blåmönstrade, en från 1790 är den första daterade trefärgade.

F r ä n n i n g e g r u p p e n.

Denna grupp är möjlig att bestämma närmare, emedan en av drätterna, avbildad i Gammal allmogeslöjd från Malmöhus. län, fig. 430, 432-435, skall vara vävd av Anna Erlandsdotter i Fränninge. Denna drätt är daterad 1814. Traditionen i familjen betecknar henne som en mycket skicklig väverska, som brukade undervisa andra. Hennes mor, mormor och mormorsmor skola också hava varit skickliga väverskor. Man får antaga, att den äldsta drätten i gruppen, i Kristianstads. museum, med årtalet 1790, från Färs härad, bild 4 7, vävts av någon av Anna Erlandselotters anmödrar, möjligen av hennes mor. Därnäst i tidsföljd kommer en lång, fullständig drätt i ]{ristianstads museum, daterad 1806, från Färs härad, bild 48-49, som är nästan identiskt lik en i Kulturen, K. M. 24504. avbildad i En bok om Skåne I i kapitlet om den textila 0 hemslöjden. Den är daterad A 17 och är likaledes från Färs. härad. Mellan dem i tidsföljd kommer Anna Erlandselotters drätt från 1814. Det är nästan omöjligt att tro, att icke hon skulle vävt även de två andra, så lika äro alla såväl i motiv-

252

Bild 51-52. Fortsättning uv drällen på föregående sidu.

val som i obetydliga detaljer. Ett par fragmentariska drättar i Malmö museum, 22 771 och 24 504, den förra utan ortsuppgift, den senare från Färs härad, höra också på något sätt ihop med samma väverska. Vidare möjligen en i Kulturen, K. M. 3211, fragmentarisk, med slott och skepp, bild 50.

Alla dessa drättar från Färs härad hava trefärgat mönster.

Några andra grupper.

Anna Erlandsdotters drättar hava den gamla stilens levande, rätt rikt varierade stil med en ännu frisk tradition.

Ett par ungefär samtida väverskor hava tappat greppet ·om mönstren och väva upp dem mekaniskt, ordentligt och tråkigt. En väverska har gjort den stora ledsamma drätten, N m 44 088, från Östra Sallerup i Frosta härad, bild 51-52, med en bit avbildad i VVALTERSTORFFS uppsats om Stugans ·dragning, samt ett fragment, daterat 1815, i förf:s ägo, inköpt i Lund 1935 och saknande proveniens.

En annan vä verska har vävt en stor d rätt med sju ·mönsterbälten i Kristianstads museum. Den är i blått och vitt och således troligen en sen Ingelstadsak. Särskilt den stora stjärnan och hjortens cirkelram ha geometriserals intill mekanisering.

Tre andra drättar av ungefär samma karaktär med mängder -av missförstådda detaljer äro också antagligen ganska sena: -en stor och i färgerna rätt brokig, K. M. 3432, från Sjököp , Långaröds socken i Färs härad, och en av samma hand i

253

Bild 53. Drätt i Kristianstads museum. Detalj.

Kristianstads museum, bild 53. De ha båda två ett ovanligt och svårtytt motiv, en människafigur i oruntställning på en båt. Ett par andra, N m 131 7H8 och 85 784, båda trefärgade, den ena (senare) avbildad av lVIARIA CoLLIN i Bygdeslöjd och forntidstro och i Hemslöjdskommittens betänkande, kunna räknas till samma kategori. Eget nog uppträda på så sena drättar som dessa stundom det gamla skeppet av tidig medeltida form, som man också kan hitta på några hängkläden i Blekinge, Hasslögruppen. Det kommer också på en helt blåmönstrad drätt i Röhsska museet, 4H10, som är svår att datera, bild l, men som torde tillhöra 1700-talets senare del. Även samma museums andra stora drätt, 5010, hör av allt att döma till samma tid.

Det är självklart, att en hel mängd av de bevarade drättarna och fragmenten icke kunna sammanföras med någon av de här omtalade grupperna, men vanligen stå de mer eller mindre nära någon av dem. Detta tyder i alla händelser på, att de 254

tillkommit under någon form av inflytande från de nu nämnda väverskorna eller skolorna. Det har kanske något att betyda, att många av de enstaka sakerna äro mer degenererade i mönstren, illa vävda eller alltför stelt ordningsfulla, således. troligen tillkomna hos icke-yrkesväverskor, som blott tillfälligtvis försökt sig på att väva drättar.

NOTER OCH KXLLHXNVISNINGAR. 1 En utmärkt översiktsartikel är E. V. 'VALTERSTORFFS stugans dragning, Svenska kulturbilder VII-VIII, s. 217ff (1931). Andra tillbakablickande översikter av vikt ha gjorts i samband med forskningar kring bonaderna från Skog och överhogdal, av vilka de viktigaste äro E. S.u.vf:NS Bonaden från Skog (1923) och kapitlet om samma bonader i Bn.-\NTING-LINDBLOMS Vävnader och broderier, del I (1928).

I båda verken finner man en hel del källhänvisningar, som äro upplysande. Några avbildningar av äldre bondgårdsinteriörer finnas också, t. ex. en färgplansch i S. EmxoNs Möbler och heminredning i svenska bygder, del I (1925), med en skånsk dagligstuga, och samma förfa ttares artikel i Kulturen. En Årsbok 1935: En konstnärs insatser som kulturhistoriker, med avbildningar av Bengt Nordenbergs blekingestugor. Om förhållandena i herremansbostaden ger framför allt inledningen till J. BOTTIGEns Svenska statens samling av vävda tapeter (1895-1898) upplysningar.

2 Jfr vVALTERSTOJlFF, Stugans dragning, S. 217, och BRANTINGLINDBLOM samt GEnDA BoETHIUS, Studier i den nordiska timmerbyggnadskonsten (1927). - Skogstapeten anses hava varit skarvad med ett större stycke av den art, som det lilla fragmentet i övre kanten visar. Detta ansågs förr som rester av en hålk för en bärstång. Jfr listlakanen från Blekinge, där listen dock är vävd som en bård på ett sHitt stycke lärft.

3 Meddelande av Ruth Nelsson, tidigare vid Blekinge läns hemslöjd, som fått uppgiften av en gammal slöjdlärarinna, Anna Månsdotter, död 1935 vid 89 års ålder. Troligen gällde uppgiften s. k. ))byggningar)), alltså ej ryggåsstugor, utan stugor med plant innertak.

Anna Månsdotter hade uppgiften fr ån sin mor, som broderade hängkläden, och den gällde Bräkne härad. - En press av läder med en utskuren blomma, använd att krusa ut de släta längderna mellan de ornerade h ängkläderna, finnes i Ruth NeJssons ägo. Den är från Bräkne häracl.

255

Den smala listbonaden kallas i Halland vanligen hängkläde, men för att ej förvirra framställningen, k allas här en horisontalt hängd bona d för drätt, en vertikalt hängd för hångkläde, med bortseende från deras egentliga, folkligt lokala benämninga r.

5 HENRIK CoHNELL, Nordands kyrkliga konst, s. 226.

G Jfr CoRNELL a. a. s. 245.

7 Jfr Vrvr SYLWAN, Senmedeltida textilier i Södra Råda, Fornvännen 1929. s WALTERSTOHFF har haft blicken öppen för motivets msprung, jfr Textilt bildverk, s. 36.

9 SAUERNANN, Schleswigsche Beiderwand-Webereien, 1909.

4

GERDA BoETHrus, Studier i den nordiska timmerbyggnadskonsten.

Stockholm 1927. i\.GNES BRANTING och ANDREAS LINDBLOM, Medeltida vävnader och broderier i Sverige l - II. Stockholm 1928, 1929.

JoHN BöTTIGER, Svenska statens samling av vävda tap eter J. 1895.

MARI.\ CoLLIN, Skånsk konstv~ivn a d . 5 uppl. Lund 1924.

- -, Bygdeslöjd och forntidskult Lund 1921.

HENRIK CoRNELL, Norrlands kyrkliga konst under m edeltiden. Uppsala 1918.

SrGUim EmxoN, Möbler och heminredning i svensk a bygder I. Stockholm 1925.

- , En konstnärs insats som kulturhislorikCI·. Kulturen En årsbok 1935. ·Gammal allmogeslöjd frän Malmöhus län, utgiven av Malmöhus låns h emslöjdsförening. 1916- 23.

INGEGERD I-IENSCHEN INGVAH, Den textila hemslöjden. En bok om Skå ne I. Lund 1936.

G. J :soN KAHLIN, Skå nsk textil konstslöjd. Da nsk Tidsskrift for Kunstindustri. Köpenhamn 1886.

- , Skånsk textilkonst och utställningen p å Kulturhistoriska museet i Lund okt.- nov. 1913. Svenska slöjdföreningens tidskrift 1914.

ANDHEAS LINDBLOM, Från Byzans' lejon till Skånes va rulv. Nordiska museets och Skansens årsbok Fataburen 1932.

Nordiska museets och Skansens bilderböcker: 1. Allmogemålningar från Småland och Halland. Stockholm 1930.

3. Linnedamast. Stockholm 1931.

7. Svensk folkkonst. Stockholm 1934.

ERIK SALVEN, Bonaden fr å n Skog. Stockholm 1923.

ERNST SAUERMANN, Schleswigsche Beiderwa nd-Webercien. 1909.

J. Srx, Oud tafellinnen. Oud Holland 1910, 1913, 1915.

256

:VIVI SYLWAN, Senmedeltid:'! textilier i Södra Råda. Fornvännen 1929.

ELisABETH 'fHORMAN, Utställning av duktyg i dainast. Katalog. Malmö 1932.

-, Utställning av damast från Örebro län. Katalog. Örebro 1933~ ' -, Damast från Hallands län. Katalog. Halmstad 1933.

-, Damastduktyg från Södermanlands län. Katalog. Nyköping 1935.

-, Damastduktyg från Stockholms stad och län. Katalog. Stockholm 1936.

EMELIE VON vVALTERSTORFF, Textilt bildverk. Stockholm 1925.

-, Stugans dragning. Svenska kulturbilder VII-VIII. Stockholm 1931.

17

257

EGYPTISKA DUKAGÅNGSVÄVNADER Av CARL JOHAN LAll!JJl!I

åsom meddelats i senaste årsberättelse, har Kulturen nyligen förvärvat ett större antal i Egypten funna textilfragment av medeltida ursprung, vilka komplettera de synnerligen värdefulla samlingar av koptisk textilkonst, som redan tidigare finnas i museet. Vid hopbringandet av den nyförvärvade kollektionen har särskild hänsyn tagits till tekniker och mönster av betydelse för studiet av den svenska och speciellt skånska vävnadsslöjden. Allra intressantast ur denna synpunkt äro kanske de tjugotre tyger med broscherade och lancerade mönster, som ingå i denna samling; omkring hälften av dessa äro dekorerade i dukagång, de övriga i opphämta, krabbasnår, halvkrabba och munkabälte. Även andra för oss välkända textiltyper såsom rölakan och flamskvävnad, flossa och snärjväv, dräll och damast, rosengång och finnväv, brickning och annan bandvävnad, språngning och flätning, stickning och sömnad av skilda slag - , alla dessa möta oss inom Egyptens medeltida textilkonst och äro på ett par undantag när nu representerade i Kulturens orientaliska textilsamlingar. l anslutning till INGEGERD HENSCHENS ovan publicerade uppsats om »Dukagångsdrätten i Skåne » skola några ord här sägas om de egyptiska vävnader, som utförts i samma teknik. Sex av de tyger, som här avbildats, bild 2, 4, 5, 11, 12 och 14, ingå i Kulturens nyförvärv. Ett, bild 13, tillhör Egyptiska museet i Kairo, två, bild l och 7, tillhöra Nationalmuseum, och fem, bild 3, 6 och 8-10, Höhsska konstslöjdmuseet i Göteborg; dessa tyger avbildas här med av vederbörande benäget lämnat tillstånd.

S

258

Bild l och 2. Avsnitt från avigan och rätan av naturfärgade sidentyger med polykrom, dukagångsartad dekor i silke. Hela fragmenten 31 X 51 och 79 X :JO,o cm. Troligen Egypten, 600-700-talen. Nationalmuseum 231/1932 och K. M. 37628.

Så gott som alla egyptiska dukagångsarbeten, som bevarats till vår tid, äro gravfynd från tidig medeltid. Flera av de här avbildade exemplen skola enligt uppgift av arabiska konsthandlare härstamma från Faiyumdistriktet. Riktigheten av dylika uppgifter undandrager sig givetvis varje kontroll. Av de nitton fragment av detta slag, som tillhöra Victoria and Albert-museet i London, stammar ett från al-Faiyum, ett från Antinoe (Shaikh 'Abada), och ett från Dair Mari Djirdjis, strax norr om Luxor, medan ej mindre än femton ha anträffats vid utgrävningar i Akhmim. Man torde vara berättigad att antaga, att dukagångstekniken varit spridd över så gott som hela Övre Egypten, från al-Fustat (Gamla Kairo) i norr till Luxor i söder, och att Akhmim och Faiyumdistriktet varit viktiga produktionscentra. Olika broscheringsförfarande ha bevisligen spelat 259

en stor roll i al-Faiyums mycket rustika textilproduktion.

Kanske skall det inom en framtid bli möjligt att särskilja olika lokala grupper inom det bevarade beståndet av egyptiska dukagångsvävnader, något som för närvarande ej låter sig göra.

En särställning bland dessa vävnader intaga de ytterst sällsynta tyger, som visa en polykrom dekor i färgat silke på botten av råsiden, spunnet åt höger, d. v. s. motsols, och vävt i tuskaftsbindning. Bild 1 och 2 ge en klar föreställning om dessa tygers utseende å såväl aviga som räta. Det ena fragmentet, bild 1, är ornerat i rött, blått, svart, blekgrönt och gult; det andra har förmodligen från början visat samma färgskala, som nu dämpats genom blekning. Samtliga hittills påträffade tyger av denna typ visa en nästan identisk dekor av avtrappade, flerdubbla diagonalrutor, omgivna av långsmala sexhörningar. Av denna art är förmodligen ett fragment, som av R. FORRER påträffats vid grävningar i Akhmim.

Ingenting kan med visshet sägas om det sätt, varpå dessa sidentyger ursprungligen använts, och detsamma gäller · d~ flesta egyptiska dukagångsvävnader av den mer normala typen, tillverkade av linne och ylle. De ha i allmänhet formen av fyrkantiga dukar av mycket växlande storlek. Liksom dylika vävnader, dekorerade i andra tekniker, kunna de antingen ha använts som klädespersedlar eller som väggbonader; även tyger av sistnämnda slag kunna mycket väl ha kommit till användning som svepning för de döda. Det vittnar ej gott om det sätt, varpå vissa arkeologer undersökt Egyptens medeltida gravfält, att man beträffande dylika frågor ännu ej kommit till definitiva slutsatser.

Den långsmala duk, varav en detalj avbildas i bild 8, utgör förmodligen högra delen av en dylik vävnad. Ett enastående praktfullt dukagångsarbete i Kulturen, bild 14, utgör ena hälften av en större duk, felaktigt sammansatt av två mot varandra vända våder samt några mindre stycken; den andra hälften tillhör Arabiska museet i Kairo, nr 13 186. Förmodligen ha de båda våderna tillsammans bildat en lång bonad. Vardera

260

Bild 3.

Fragment av linnetyg med dekor i lingarn och flerfärgat ullgarn X 22,:; cm. Egypten, 400--500-talen.

Röhsska konstslöjdmnseet, Göteborg, 173/ 1935. -- Bild 4. Fragment av tegelrött ylletyg med dukagångsdekor i lingarn och flerfärgat ullgarn.

23 X 31 cm. Egypten, 600-700-talen. K. M. 37629.

i gobeläng- och dukagångsteknik. 24

+

vådens ursprungliga bredd, 189 (94 95) cm., ger en uppfattning om storleken av de vävstolar, egyptiska vävare haft till sitt förfogande; de största stolarnas bredd kan ej ha underskridit 280 cm.

Detta framgår av det sätt, varpå man i de flesta fall tillverkade det skjortliknande plagg, tunikan, som utgör en av standardtyperna bland Egyptens medeltida textilier. Vävbredden motsvara de här fram- och bakstyckenas sammanlagda längd, och ärmarna invävdes direkt, varefter plagget i sin helhet, inklusive ärmarna, hopsyddes efter kanterna. En viktig del av den invävda dekoren utgjordes av vertikala band, de s. k. clavusbanden, ofta försedda med runda eller mandelformade utlöpare. Det fragment, som reproduceras å bild 5, kan möjligen hava tillhört ett dylikt klädesplagg; det förefaller likväl, som. om man m era sällan tillverkat tunikor enbart dekorerade i dukagångsteknik utan vanligen utfört en del av dekoren i gobelängvävnad.

Tunikor av enklare slag äro stundom vävda i längdriktningen, varvid vävbredden endast motsvarar plaggets vidd, då ärmarna

261

bestå av särskilda stycken. En ärmlös tunika av dylikt slag, med dukagångsdekor kring nedre kanten och på axelpartierna, tillhör Eremitaget i Leningrad. Öppningarna för hals och armar äro här kantade med band, utförda i en broscheringsteknik, som i litteraturen med orätt betecknats såsom briclming.

Om man bortser från tunikor av den förstnämnda typen, skall man finna, att de i varpriktning parallellt löpande mönsterränder av enhetlig bredd, som äro utmärkande för dukagångstekniken, i egyptiska arbeten av dylikt slag nästan alltid löpa vertikalt i förhållande till mönstret, ej horisontalt, såsom mycket ofta är fallet i nordiska dukagångsvävnader.

Det trådmaterial i linne och ylle, som ingår i de egyptiska dukagångsarbetena, är i dc allra flesta fall vänsterspunnet, d . v. s. vridet medsols, ett spinningssätt, som ända fram emot 1200-talet varit förhärskande i Egypten. Bottenvävnaden består vanligen av halvblekt lärft, sällan av tuskaftat ylle, såsom i det koloristiskt praktfulla fragment, som visas å bild 4. Blåfärgat linn e förekommer någon gång i sena exempel av den vävnadsart, varom här är fråga. I ett annat dylikt arbete, K.M. 37634, kansk e från 1100-ta let, är den bandartade dekoren utförd i blå tt bomullsgarn, invävt i en t eknik, som n ä rmar sig opphämta, men i vanliga fall består dekoren av enbart ullgarn eller av ullgarn och ofärgat lingarn, vilket särskilt ofta liksom i vissa tapisserier bildar oavbrutna h orisontala strängar, bild 9, 10 och 14. Hos de här avbildade dukagångsvävnaderna i linne och ylle visar dekoren följande färgsammanställningar; för a lla färger utom vitt motsva rar ordningsföljden i stort sett förekomstfrekvensen: B il d 3. Gobelängdekoren: grönt, blå tt, rent gult, sandgult och rött ullgarn samt vitt (ofärga t) lingarn ; dukagä ngsdekoren : blågr å tt och gr önt ullgarn samt vitt lingarn.

Bild 4. Blågrönt, rent grönt och gulbrunt ullgam samt vitt lingarn (på tegelrött ylle).

Bild 5. Mörkblått, gulgrön t och rött ullga rn.

Bild 6. Blått och sparsamt använt r ött ullgarn.

B il d 7. Mörkblått, rött, orangegult och olivgrönt ullgarn.

Bild 8. Rött, ljusbrunt, mörkg1·önt och orangegult ullgarn.

262

Bild 5- i . Fragmentariska dukagångsvävnader m ed två- eller flerfärgad ylledekor på linnebo lten. 22,r. X 60 (hela stycket), 56,o X 36 och 56 X 102 cm. Egypten, 400-600-talen. K. M. 37622 (bild 5), Röhsska konstslöjdmuseet, Göteborg, 131/ 1935 (bild 6 ) och Nationalmuseum 225/ 1932 (bild 7) .

Bild 9. Krapprött, resedagrönt, myrtengrönt, guldocker, brunocker , mörkt marinblått.

Bild 10. Grönt, mörkbrunt, gulbrunt och gult ullgarn samt vitt lingarn.

B i l d 11. Dukagångsdekoren : rött, m örkt grönblått och gult ullgarn; flossan : mörkt grönblått ullgarn.

Bild 12. Mörkt blågrönt, ljusblått, gult, klarrött, tegelrött och ljust gulrött ullgarn.

Bild 13. Grönt, i·ött och purpurfärgat ullgarn samt vitt lingarn.

Bild 14. Klarrött, ljusblått, mörkblått, grönt, orangegult, ockergult, klart och blekt tegelrött, mellanblått och brunt ullgarn samt vitt lingarn . ·

Liksom i många svenska dukagångsdrättar är den färgade dekoren understundom utförd helt och hållet i blått ullgarn , troligen färgat med indigo.

De exempel, som här avbildas, giva en rätt så mångsidig om ock ej fullständig bild av de egyptiska dukagångsvävnadernas ornamentala gestaltning. Såsom framgår av bilderna, utgöres den dominerande kompositionstypen av ramverk, inneslutande ett rutnät, i de flesta fall, liksom i de ovan beskrivna sidentygerna, diagonalt, bild 3, 6, 7 och 13, men ibland schackbrädesartat, bild 11, eller bestående av fyrkanter ordnade i alternerande rader, bild 12, möjligen även 4. Bild 10 visar en kombination av diagonal- och schackruteprincipen. stundom äro motiven ordnade i parallella zoner, löpande i inslagsriktning, alltså vanligen i horisontalled, bild 8, 9 och 14, mera sällan, och väl huvudsakligen å tunikor, i vertikalled, bild 5. l det förra fallet - detta gäller även originalet till bild 8 kombineras tätmönstrade bårder med glest ornerade register, och vissa zoner ha ofta lä mnats h elt utan dekor.

I ra mverk och andra bårder ä ro mönstren vanligen sammanhållna av zick-zackhand eller av intill varandra ställda diagonalrutor eller mån ghörningar, men stundom äro de enskilda motiven glest placerade i enkla eller flerdubbla, och i så fall alternerande rader.

De ornamentala elem ent, varav alla dessa kompositioner bestå, äro dels r ent geometriska former, dels växt- och djur264

Bild 8-10. Fragmentariska dukagångsvävnader av linne med dekor i flerfärgat ullgarn samt, utom å det överst, i detalj avbildade tyget, i lingarn. Hela styckena 136,r; X 48,4, 225 X 570 och 26 X 44,r; cm. Egypten, G00.-700-talen. Röhsska konstslöjdmuseet, Göteborg, 129, 130 och 127/1935-

Dild 11. Fragmentarisk linneduk med fl erfärgad ylledekor i dukagång -<>ch oskuren flossa. 57 X 69 cm. Egypten , 500-700-talen. K. M. 37623.

motiv samt figurframställningar, samtliga i stark stilisering.

Denna, som ibland har karaktären av r en geom etrisering, är n a turli gtvis i främsta rummet b etingad av tekniken , som omqjliggör mjuka former , m en den m åste väl också i n ågon mån betraktas som ett uttryck för en bestämd »konstvilja >> . Hur härmed ä n m å förhålla sig, säk ert ä r , att de som vävt dessa tyger gjort en dygd av n ödvändigh eten , och vissa av deras mönsterskapelser kunna i all sin anspråkslöshet m ycket väl taga upp tävlan m ed d e skånsk a dukagån gsdrättarna. Den otympligh et, som så ofta vidlåder koptiska djur- och figurframställnin gar, bär i dessa vävnader stilenlighetens adelsmärke. Bland djl.Iren möter man fåglar av olika slag, kameler och hundar eller kanske de böra k a llas lejon.

266

Bild 12.

Fragmentarisk linneduk med dukagångsdekor i nerfärgat ullgarn. 82 X 85 cm. Egypten, 600-700-talen. J{. M. 37626.

En duk av denna art, i ·wiens Konstindustrimuseum, visar ryttare stående på hästryggen som verkliga cirkusartister, medan de figurframställningar, som förekomma på två tyger i svenska samlingar, bild 8 och 14, ha en påfallande likhet med pepparkaksgummor.

De växtformer, som förekomma på de egyptiska dukagångsarbetena, äro så starkt stiliserade, att de ej kunna bestämmas till sin art. Rosetter, med eller utan skaft, möta oss ofta; mera sällan finna vi rankor, bild 10, eller trädartade motiv, bild 4.

På ett egyptiskt dukagångsm'bete i Berlinmuseets fornkristna avdelning, nr 9035, förekomma geometriska motiv, som synas vara härledda från lmfisk skrift. Ornament av detta slag samt fåglar, liknande dem på bild 10, smycka två inbördes

267

närbesläktade vävnader i Kulturen, nr 37631 och 37632, dekorerade huvudsakligen i opphämta, i färgat ullgarn,_ respektive silke samt ofärgat lingarn, som bl. a. bilda horisontala band.

Sådana band, i dukagång - jfr bild 9, 10 och 14 - , möta oss. på en annan mycket intressant vävnad i Kulturen, nr 37635, vars huvudsakliga dekor, utförd i rött och svart silke, består av två bårder i opphämta; och man finner dem även, såsom begränsning till metopartade fält med vit dukagångsdekor, på två linnetyger i Arabiska museet i Kairo, nr 13021 och 13007 /l.

Dessa ha även gobelängvävda bårder i färgat ylle, bärande arabiska inskriptioner i kufisk skrift, vilka av paleografiska skäl kunna dateras till 700-, respektive 800-talet.

Dessa iakttagelser torde kunna tillmätas en viss betydelse, när det gäller att fastställa de egyptiska dukagångsvävnadernas. kronologi. Såsom framgår av efterföljande kritiska litteraturförteckning, råder på detta område fullständigt kaos. Mot 400- 500-talen i A. F . KENDRICKS katalogverk svara 600-700talen hos 0. WULFF och 'W. F . VOLBACH, medan lSABELLE ERRERA föreslår 800-1000-talen och ANNE APOSTOLAKI daterar ett tyg med figurer liknande dem på bild 8 till 300-400talen. Och här rör det sig om idel seriösa forskare; men mot utgrävares försumlighet gives ingen bot, och textilforskaren har här endast att fastställa den så gott som fullständiga avsaknaden av arkeologiska indicier, så mycket mer att beklaga, som inom koptisk konst daterade föremål nästan helt och hållet saknas. Bland de vävnadsrester, daterbara till tiden före 460, som m ed lovvärd omsorg tillvaratagits i Karanis (Qom Aushim), i Faiyumdistriktets norra utkant, befinna sig vissa: broscherade tyger, de flesta helt i ylle, som kanske skulle kunnat ge oss förklaringen till dukagångsteknikens uppkomst - därest de publicerats med tillräckligt bildmaterial, vilket tyvärr ej är fallet. Här ha vi nog i varje fall att söka vad som på fackspråket benämnes terminus a quo, m edan terminus ad quem - med frånseende av enstaka sena utlöpare - bör kunna fixeras med hjälp av de från islamisk tid stammande vävnader, som just beskrivits.

268

Dild 13. Linneduk m ed dukagångsdekor i lingarn och flerfärgat ullgarn.

114 X 11.0 cm. Egypten, 600- 700-talen . Egyptiska mu seet, Kairo, -17546.

Särskilt betydelsefulla för dateringsändamål äro naturligtvis de .dukagångsarbeten , som samtidigt äro dekorerade i annan teknik, såsom goheläng, bild 3, eller flossa, bild 11.

Beträffande detaljer hänvisas till litteraturförteckningen samt framför allt till ))ildmtdet·!!kdftcrnu. Dc dntcl'ingru·, s om di\t· angivas, måste tyvärr, trots deras ringa grad av precision, betraktas som i stort sett h ypotetiska.

269

Under loppet av de fyra sekel, 400-800-talen, som de här avbildade tygerna omspänna, inträffade en händelse av kanske ännu större betydelse för Egypten än Alexanders och romarnas erövring av landet eller kristendomens utbredning och slutliga införande som statsreligion: den arabiska erövringen år 640-641. Denna gjorde definitivt slut på det bysantinska herraväldet i Egypten, som dock dessförinnan varit suspenderat under tio år, 619-629, genom en invasion av den sasanidiske perserkonungen Khosrau Il:s armeer. Araberna förde med sig en ny religion, vars heliga bok, Quran, väsentligt bidragit till att erövrarnas språk och skrift kunnat så helt tillbakatränga det nationella egyptiska språket samt den väsentligen på det grekiska alfabetet baserade koptiska skriften. Detta skedde ej blott bland de egyptier, som under tidernas lopp av olika skäl anammat den nya läran, utan även bland dem som blivit den koptiska kyrkan trogna.

Den koptiska konsten vilar i huvudsak på senhellenistisk grundval, vars hörnstenar heta Alexandria, Syrien och Bysanz.

Men därutöver utgör den en nationell reaktion mot ett grekiskt inflytande, som den aldrig helt kunnat absorbera, och det förefaller som om den återfunnit sin orientaliska egenart genom påverkan av sasanidisk konst, vilken den lärt känna framför allt genom import av persiska tyger. Den stolta traditionen från den nationella konstens glansdagar under faraonerna, utnyttjad som ett petrifierat maktattribut av ptolemeer och cesurer, var kanske en inre drivfjäder; i koptisk konst kunna vi spåra den i vissa tekniska förfaringssätt samt i en viss »konstvilja», men endast undantagsvis i dc enskilda motiven.

De islamiska erövrarna hälsades av kopterna såsom befriare från det grekiska oket med en entusiasm, som de under tidernas lopp fingo många tillfällen att ångra. Den konst, som förekom i arabernas hemland, var av så primitivt slag, att den ej blev av nämnvärd betydelse för konstutvecklingen i de nyerövrade länderna. De höllo också till godo med vad dessa hade att skänka, och särskilt vad Egyptens konst beträffar blev denna till en början tämligen oberörd av härskarbytet.

270

Bild 14. Del av linneduk m ed dukagångsdekor i lingarn och flerfärga t ullgarn. 127 X 94 cm. Egypten, 600- 800-la len. K. M. 38221.

Den islamiska konst, som så smanmgom skapades såsom. en syntes av h ellenistisk och sasunidisk tradition, har knappast haft någon avsevärd b etydelse för de tyger, som här studerats.

Dessa äro till sin stilkaraktär helt och hållet koptiska, även om till äventyrs en eller annan av d e vävare, som tillverkat dem -vävning utföres i Orienten mestadels av män - svurit vid Quran i stället för vid Bibeln. Ännu under den fatimidiska epok en , 969- 1171 , då koptiska kyrkor och kloster smyckades med träsniderier av h elt islamisk karaktär, blomstrade i Övre Egypten och framför allt i Faiyumdistriktet en folkli g, m en icke dess mindre till en d el statligt organiserad vävnadskonst, som endast ytligt påverkats av d en islamiska konstens a nda.

Särskilt på broscherade tyger av dylikt ursprung förekomma understundom koptiska inskrifter , som äro b etydligt mindre vanställda än d e a rabiska inskriptioner , som möta oss på tapisserier tillverkade i al-Faiyum.

De egyptiska duka gå n gsa rbetena äro liksom de svenska 271

.alster av provinsiell hemslöjd. Utanför Egypten och Norden förekommer tekniken i Kretas, Albaniens, Italiens och Englands sentida folkkonst. Man kan taga för givet att den haft betydligt . större spridning såväl i tiden som i rummet, och .systematiska efterforskningar vore här av nöden. Från Finland och Island hava vi belägg på teknikens förekomst under 1500-, respektive 1600-talet, medan den äldsta daterade dukagångsdrätten av skånskt ursprung bär årtalet 1734. Den brygga, som det här gäller att slå, måste vila på flera och stadigare pelare än dem vi kunna konstruera med det material, som nu står till buds. Men fantasien är oberoende av tid och rum, och p:\ dess broar kunna vi med lätthet förflytta oss, genom århundradena, från al-Faiyum och Akhmim till Jngelstads och Färs härader.

KRITISK LITTERATURFöRTECKNING. LILIAN M. \VrLSON, Ancient Textiles from Egypt in the University of Michigan Collection. Ann Arbor 1933. -- Nr 30-33, 37 (pl. 1), 40 och 41, sid. 20 ff., broscherade vävnader, de två sistnämnda i linne och ylle, övriga helt i ylle, samtliga funna i Karanis (Qom Aushim) och daterbara till tiden före 460 e. Kr.; arbeten i ren dukagång synas ej ha anträffats i Km·anis.

A. F. KENDRICK, Victoria and Albert Museum. Catalogue of Textiles from Burying-Grounds in Egypt, II. London 1921. - I kapitel VIII, sid. 76 ff., pl. 26 och 27, behandlas ett antal dukagångsvävnader, nr 549-567, under rubriken »Stuffs with Inlaid Designs».

För det sistnämnda av dessa tyger angives dateringen såsom »troligen 500-talet», för alla de övriga utan åtskillnad såsom »400-500-talen». Flera av de beskrivna fragmenten torde stamma från 600-700-talen. Två något defekta framstycken av tunikor, nr 549 och 550, pl. 26, visa clavusband i gobelängteknik samt andra vertikala bandornament i dukagång. Den senare tekniken, »inlaying», definieras såsom »ett enkelt och primitivt vävsätt, vanligt i Skandinavien och ännu förekommande i viss engelsk byslöjd».

O. \VuLFF och Vv. F. VoLBACH, Veröffentlichung der Staatlichen Museen zu Berlin. Spätantike und koptische Stoffe aus ägyptischen Grabfunden. Berlin 1926. - Nr 9033-9042 (de två sista från

272

Akhmim) och 9138, sid. 130 f. och 140 f., pl. 120 och 128, äro samtliga dukagångsarbeten, ehuru tekniken missförståtts; dateringen angives genomgående såsom 600-700-talen. Nr 9040 har utom dukagångsdekor en bård vävd i gobeläng. Nr 9035 visar ornament i den förra tekniken påminnande om kufisk skrift.

W. F. VoLBACH, Kalaloge des Römisch-Germanischen Zentralmuseums, X: Spätantike und friihmittelalterlische Stoffe. Mainz 1932. Nr 247, Textband, sid. 102, Tafelband, pl. 13 (i färg), har en gobelängvävd bård omgiven av dukagångsvävda bårder i rött ullgarn och vitt lingarn; dateras till 400-500-talen, men torde snarare stamma från 600-talet eller däromkring. Jfr de broscherade och lancerade tygfragmenten nr 269-275, sid. 110 f., pl. 7 (nr 273), åtminstone delvis i dukagång.

M. DREGER, K. K. östen·. Museum fur Kunst und Industrie. Kiinstlerische Entwicklung der Weberei und Stickerei. Wien 1904. Av dc fyra hela eller fragmentariska dukar i typisk egyptisk dukagångsteknik, som avbildas i Tafelband I, pi. 28, 31, 32 och 35, visar den sistnämnda, bland ornament av annat slag, figurer stående på hästryggen.

C. J. LAMM, Egyptiska textilier i Nationalmuseum, I. Nationalmusei årsbok, ny serie, III, 1933, sid. 1 ff. - Fig. 12 och 13 visa samma tyger som bild 1 och 7 ovan, medan det fig. 11 i detalj avbildade fragmentet visar stor likhet med vår bild 5.

AnELE Cour.rN WEIBEL, Egypto-Islamic Textiles, Bulletin of the Detroit Institute of Arts, XII, maj 1931, sid. 93 ff. - Sid. 97, fig. 6 a och b, ett sidentyg av samma art som originalen till bild 1 och 2 ovan, beskrives oriktigt såsom fatimidiskt arbete i linne.

R. FoRRER, Römische und byzantinische Seiden-Textilien aus dem Gräberfelde von Achmim-Panopolis. Strassburg 1892. - Ett här beskrivel sidentyg, sid. 12 och 19, pl. 12, 2 (dålig avbildning i färg), torde vara likartat med de tyger, som ovan reproducerats i bild 1 och 2.

-, Die Gräber und Textilfunde von Achmim-Panopolis. Strassburg 1891. - PI. 12, 14, visar ett dukagångsarbete av vanligt slag med en fågel stående i en ruta.

N. P. ToLL, Koptiska vävnader i Konstindustrimuseet i Prag (på ryska). Seminarium Kondakovianum, Prag 1928. - Nr 63, sid.

40, pi. 10, ett egyptiskt dukagångsarbete med geometriska ornament. lSABELLE EHRERA, Collection d'anciennes etoffes egyptiennes. Musees Royaux des Arts Dec01·atifs a Bruxelles. Bryssel 1916. - Nr 373-375 och 377, sid. 159 ff. med fig., huvudsakligen i dukagång, 18

273

dateras till 800- 1000-talet, vilket torde vara ett par århundraden för sent.

ANNE APOSTOLAKI, Koptiska vävnader i Konstslöjdmuseet i Aten (på nygrekiska). Aten 1932. - Sid. 36, fig. 17, ett rutmönstrat egyptiskt tyg med fyrbladsrosetter och figurer (jfr vår bild 8) i dukagång, dateras väl tidigt till 300-400-talen. Sid. 36, fig. 18, ett modernt dukagångsarbete från Kreta. - Representativa exempel p å egyptisk dukagång, utom de ovan n ämnda, finnas bl. a. i Museum Benaki, Aten, Ashmolean Museum, Oxford, och Arabiska museet, Kairo, samt hos några konsthandlare p å sistnämnda orL lNGEGEHD l-IENSCHEN, Dukagångsdrällen i Skåne. Se härovan.

-, Hemsl öjdstextiliernas anor. Svenska Slöjdföreningens tidskrift, XVI, 1920, sid. 39 ff. - Sid. 40, fig. 1, ett dukagångsarbete från Albanien.

MAHIA CoLT.IN, Gamla vävnader och deras mönster. Stockholm 1928_ - Fig. 53, en koptisk dukagångsvävnad m ed en stiliserad lilj a ställd i en stjärna; om dukagång i Sverige se sid. 134 ff., fi g. 116_ Sid. 136 omnämnes teknikens för ekomst bland de italienska allmogevävnaderna samt inom Islands folkliga konst under 1600talet.

E. SALV:EN, Bonaden från Skog. Stockholm 1923. - Sid. 48, fig. 37. detalj av en isländsk bonad fr ån 1600-talets början i dukagång och snärj vävnad.

AGNES BHANTING och A. LINDBLOM, Medeltida vävnader och broderieri Sverige, I. Uppsala och Stockholm 1928. - Angående dukagångsvävnaderna frän Nå dendals klosterkyrka, i Finlands Nationalmuseum, Helsingfors, troligen från 1500-talets mitt, se sid. 72 f.• pl. 38.

A. LrNDBLOM, Från Byzans' lejon till Skånes varulv. Nordiska museets och Skansens årsbok Fataburen, 1932, sid. 7 ff. - Se sid..

16 ff., fig. 13-16, 30 och 31, beträffande djurfigurer p å skånska dukagångsdrättar och deras samband med orientaliska mönster . enligt författarens mening förmedlat genom bysantinska sidentyger.

K. K. .MEINANDEH, Orientaliska drag i Finlands m edeltida textilier..

Johnny Roosval den 29 augusti 1929, amici amico, Stockholm 1929,. sid. 75 ff. - I-lär göres gällande, att vissa bysantinska och andra orientaliska stilimpulser nått Sverige via Ryssland och Finland; angående dukagångstekniken se sid. 78.

274

REDOGÖRELSE FÖR KUL TU R HISTOHISKA F ÖR ENINGENS FÖH SÖDRA SVERIGE VERKSAMHET

1935-1936

A.

I\UL TURHISTORISKA FÖRENINGENs LEDAMÖTER, STYRELSE OCH HEVISORER.

K

ulturhistoriska föreningen åtnjuter alltjämt förmånen att såsom sin beskyddare få räkna HANS MAJ :T KONUNG GUSTAF V.

Hedersledamöter: H. K H. Kronprinsen.

Friherre Nils Djurklou, Malmö.

Friherre Clas Kurck, Lund.

Generaldirektör Ole Olsen, Hellerup. t Fru Lilly Quennerstedt, Lund.

Direktör Falk Simon, Göteborg.

Bankdirektör C. E. Svensson, Göteborg. f. Landstingsman Johan Thygesen, Lund.

Konsul W. Westrup, Rydsgård. ständiga ledamöter på grund av särskilda förtjänster: 12.

Ständiga ledamöter på grund av erlagd avgift eller gåva: 332.

Medlemmar, som betala en avgift av 5 kr. pr år: 3.962.

Se särskild medlemsförteckning.

Föreningen avhöll ordinarie årsmöte den 27 juni. De i tur avgående styrelseledamöterna omvaldes. styrelsen har under året utgjorts av hrr landshövding Johan Nilsson, ord" förande och Kungl. Maj:ts ombud, professor Lauritz Weibull, vice ordförande, direktör Axel Andersson, konservator Hans Erlandsson, konsul Gunnar Faxe, ryttmästare L. Hedberg, fil. doktor G. J:son Karlin, kyrkoherde O. Lewan, redaktör Johan 275

Nilsson, friherre H. H. von Schwerin och greve Stig Thott, med fil. doktor Th. Dahlgren, målaremästare M. Mattsson, fabrikör .w. Nordström och advokat Bertil Wickman som suppleanter.

Till föreningens revisorer omvaldes bankdirektör G. Geijer och hovrättsnotarie Th. Westerström med doktor N. Brinke och disponent J. Timberg såsom suppleanter. Såsom Kungl.

Maj :ts revisor har utsetts stadskamrer Anton Bengtsson och såsom staden Lunds revisor bankdirektör A. J. Ingemanson.

Till revisorer av den Fahlbeckska Kulturfonden omvaldes doktor G. J:son Karlin och häradshövding O. Heyden.

Styrelsen har sammanträtt den 27/o, 3 tfs och 21 /12. Det av styrelsen tillsatta arbetsutskottet bestående av hrr Andersson, ordförande, Weibull, vice ordförande, Hedberg, Kjellberg, von Schwerin och Wickman, sekreterare, har sammanträtt den 26/s, o;12, lof t, 24/" och 7/5.

Föreningens revisorer ha sammanträtt under maj. Siffergranskningen har utförts av assistenten B. Rasmusson.

Vid årsmötet kallade Föreningen direktören Falk Simon, Göteborg, till sin hedersledamot såsom ett uttryck av tacksamhet för den storartade silvergåva Föreningen under året mottagit.

B. FÖRENINGENs EKONOMI. statsanslaget har under året utgått med 25.000: - sedan riksdagen på motion av styrelsens medlemmar landshövding Johan Nilsson och redaktör Johan Nilsson beslutat en förhöjning av anslaget med 3.000: - kronor. För kommande budgetår har styrelsen hos Kungl. Maj :t gjort framställning om ett anslag av 30.000: - motsvarande vad föreningen tidigare åtnjutit såsom statsanslag.

Staden Lunds anslag har även för år 1936 bestämts till 8.000: - kronor och Malmöhus läns landsting har såsom tidigare tilldelat Föreningen ett anslag av 2.300: - kronor.

Sparbanken i Lund har ännu en gång förhöjt sitt anslag med 2.000:- kronor och för år 1936 beviljat Föreningen 12.000: kronor. Sparbanken för Lunds stad och kring-

276

liggande land har i likhet med föregående år givit Föreningen ett anslag av 2.000:- kronor.

Till amortering och förräntning av låneskulden har Föreningen i likhet med föregående år efter ansökan hos Kungl.

Maj :t beviljats del i penninglotteriets dragning i november 1936 med 55.000:- kronor. Sedan amortering och förräntning skett belöper sig Föreningens låneskuld under 1936 till 309.500:- kronor. styrelsen noterar med största tacksamhet dessa anslag och förhöjda anslag från det allmännas sida, varigenom i väsentlig grad Föreningens bekymmersamma ekonomiska belägenhet blivit lättad.

Under år 1935 påbörjades en medlemsvärvning, som för ifrågavarande år medförde att medlemsavgifternas konto höjdes från 1.707:- kronor 1934 till 15.810:- kronor. Denna medlemsvärvning pågår även under år 1936 och har per 31 maj tillfört medlemsavgifters konto ett belopp av 20.671:kronor. Ifrågavarande summor beteckna emellertid ej det nettobelopp, som Föreningen kan tillgodoräkna sig. Behållningen är även ideellt sett mycket stor, då Föreningen varit i stånd att utgiva sin årsbok i en upplaga av 4.500 exemplar.

Genom denna blir det möjligt för Föreningen att behålla sina medlemmar och skaffa sig nya. Det är en ständigt växande krets av vänner, som på detta sätt knytes till Kulturen och erhåller kännedom om dess samlingar och verksamhet. Vinsten därav får icke underskattas.

Samtliga författare i årsboken ha ställt sina artiklar gratis till Föreningens förfogande . Styrelsen frambär till dem sitt vördsamma tack för den hjälp de därvid givit.

Till förstärkande av ekonomien anordnades den 11-13 oktober en Höstmarknad inom Kulturen, vilken gav ett netto av 8.814: 27 kronor. Sedan inkomsten av entreavgifterna 3.293: 25 kronor avdragits, avsattes det återstående beloppet 5.521: 02 kronor till en dispositionsfond.

Närmare femhundra personer och firmor stå som donatorer till denna Höstmarknad och mer än tvåhundra personer 277

deltogo aktivt däruti. Till denna månghövdade skara av vänner och hjälpare är det för styrelsen en kär plikt att uttala sin varma tacksamhet.

Föreningen stannar även i djup tacksamhetsskuld till fabrikör W. Nordström, Lund, för en gåva av 500 kronor, till Svenska Sockerfabriks-Aktiebolaget ävenledes för en gåva av 500 kronor samt till Föreningen Det Gamla Lund för ett bidrag av 1.000 kronor till inlösen av den Bergska samlingen av lundafynd.

Som en sammanfattning av förvaltningen under år 1935 kan angivas, att inkomsterna utöver det i budgeten upptagna beloppet utgjort 26.075: 40 kronor, varigenom det blivit möjligt att bl. a. inlösa en accept på 10.000:- kronor, betala från 1934 överblivna skulder med 3.110: 58 kronor, avsätta medel till den ovan omtalade dispositionsfonden samt att disponera medel utöver i årets nödbudget upptagna belopp till samlingarnas ökande, till fastigheternas underhåll, till fotografering m. m.

På förslag av hovintendenten John Kroon, Malmö, och på dennes förlag kommer under 1936 och 1937 att utgivas »En bok om Skåne» i två volymer, varav hela behållningen skall bilda en fond, »Skånefonden», till fromma för Kulturen.

H. K. H. Kronprinsen har åtagit sig att stå som beskyddare av verket, varuti ett stort antal framstående författare medarbeta. Subskriptionen är nu avslutad och förarbetena igångsatta.

UTDRAG UR KULTURHISTORISKA FÖRENINGENs RÅKENSKAPER FÖR ÅR 1935.

In 11 å c n d e B a l a n s.

Skulder: Sparbanken i Lund . . . . . . . . . . . . 306.500:Sk. Brandförsäkringsinrättningen..

54.000:- 360.500:Lån ur donationsfonder . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

30.000:Lån i Sparbanken i Lund å Lotterikoncessionen 54·.000:Innestående anslag . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

3.000:Egna accepter . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

10.000:Diverse skulder . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

6.916: 43 Kapitalkonto: Kapitalbehållning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

2.190.127:45

Kronor

2.654.543: 88

278

464.416: 43

Donationernas

k a p i t a l b e h å Il n i n g:

ThomandPrska fonden . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Anna Karlins premiefond . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Ole Olsens keramiske Legat . . . . . . . . . . . . . . . .

Beate och Sven Bengtssons fond . . . . . . . . . . . .

Boseho kyrkokassa . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Sk. Brandförsäkringsimältningens och Sk. Städernas brandstodsförenings fond .. . .. .. .

Kulturhistoriska Museets J ube!fond .... . .... .

9.386: 79 1.056: 56 26.506: 72 21.403: 49 374: 18 10.440: 20 9.287:93

78.455: 87

Kronor

78..155: 87

Tillgångar: Fastigheter: Kulturen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 653.000:Ostarp . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

35.100:Samlingarna .... . . ... . .. . . ... . ....................... .

Biblioteket .... ... ...... ... ...... .. . . ........... . .. .. . .

Arkivet .. . ... . . . . . . . . . .... . .. . . .. . . .. .... . . . .... · · · · · · Inventarier . . ... ... ..... . . . ........... . . ... ... . .. .... . .

Diverse varor ... . .. ...... .. .. . . . . . . . .... .... . . . . ...... .

Trycksaker . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . ... . ... . . ~nnestående i bank . . . .. ........ . .. . ..... ... ..... ... .. .

Kassa .... .............. . ... . . ... ... . .. ... ...... · · ·. · .

Levande inventarier å Östarp .... .. .. . .. ... . .. .. . . .. .... .

Diverse fordr ingar: Lotterianslag i decemberdragningen l 935, utfallande först 17/ 1 1936 . . . . . . . . . . . . . . . .

55.000: Andra fordringar . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

663:04 Innestående å postgiro . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

688.100: 1.748.610:90 31.7 12: 47 9.33 1: 90 97.099:64 14.184: 80 4.a56: 15 1S6:99 501 : 65 4.780 : -

______ Kronor

Donationsfonder

under

55.663: 04 ..:........;'16: 34

2.654.5!3: 88

f ö r v a l t n i n g:

Thomanderska fond ens m edel, inn estående i Sparhanken i Lund 5.386: 79 100 aktier i Svenska Sockerfabriks aktiebolaget ...............

4.000:Anna Karlins premiefonds medel, innestående i Sparbanken i Lund . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Ole Olsens k eramiske Legat, innestående i Sparbanken i Lund 6.506: 72 Utlå n t till Föreningen. ..... . .

20.000:Beate och Sven Bengtssons fond, inn estående i Sparbanken i Lund 11.403: 49 Utlån ! till Föreningen. . ... ...

10.000: Boseho kyrkokassas medel, innestående i Sparbanken i Lund . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Sk. Brandförsäkringsinrättningens och Sk. Städernas Brandstodsförenings m edel, innestående i Sparbanken i Lund . . . . . . . . . . . .

Kulturhistoriska Museets Jubelfonds medel, inn estående i Sparbanken i Lund . . . . . . . . . .

9.386: 79 1.056: 56 26.506: 72 21.403: 49 374: 18 10.440 : 20 ~9_.2_;8;_7_:~9..::3___.:..7.:.8.~4..::5.:.5.:..:.=.:. 87

Kronor

78.455 : 87

279

V i n s t- o c h F ö r l u s t k o n t o.

Utgifter: Löner och arvoden ............. .

(52.940) 52.327 16 Expensmedel åt Intendenten . .. .. . ( 2.500) 2.500 2.500 Hyresersättning åt Intendenten ... . ( 2.500) Reparationer o. underhåll av fastigh. ( 8.000) 9.832:33 Skatter, riks- och brandförsäkringsavgifter .................... ( 3.600) 3.100: 04 Belysning, vatten, värme, renhålln. ( 6.000) 6.382: 72 Resor, porto, telefon . . . . . . . . . . . . ( 1.600) 3.296: 61 Annonser, tryck, skrivmaterial . . . . ( 2.000) 3.459: 38 Trädgårdens underhåll . . . . . . . . . . . ( 100) 277: 42 Utställningar och attraktioner . . . . ( 500) 127: 50 Konserveringskostnader .. ....... ( 500) 693 :43 Oförutsedda utgifter . . . . . . . . . . . . . ( 1.810) 1.716: 61:!

Utgifter för Östarp . . . . . . . . . . . . . . ( 1.000) 905: 87 Räntor ....................................

13.119: 92 Överförda medel till Kulturens dispositionsfond 5.521: 02 Kapitalkonto ..................... .... .................

105.760: 08 61.865 : 32

--------· ----------Kronor 167.625: 40

Inkomst er: Arsanslag . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

(52.300) Anslag från Penningelotteriet (2:dra tilldeln.) . .

Inträdesavgifter ............................ ( 10.000) Medlemsavgifter . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . ( 2.000) Hyror samt värdet av naturaförmåner . . . . . . . . ( 5.000) Försäljning av trycksaker .. : . . . . . . . . . . . . . . . . . ( 500) Utdelnin~ å brandbrev och räntor . . . . . . . . . . . . ( 500) Räntor ur donationsfonderna . . . . . . . . . . . . . . . . ( 8.450) Inkomst av Östarp . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . ( 5.000) Inkomst av tavern och trädgård . . . . . . . . . . . . . . ( 800) Inkomst av konserveringsanstalten . . . . . . . . . . ( 2.000) Inkomst genom försäljning av textilier . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Diverse inkomster . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Inkomst av so are . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Kontanta bidrag . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Inkomst av höstmarknad . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Inkomst av annonser . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Rabatt å i ingående balans upptagna skulder . . . . . . . . . . . .

47.300:-55.000:-12.734: 43 15.810:5.290: -818: 56 603: 47 8.410: 88 5.011: 25 731:90 3.942: 02 2.961:!: 29· 846: 18.

1.863:.12 635:-5.521: 02 125: -14: 2S

---------Kronor 167,625: 40

U t g å e n d e B a l a n s.

T i Il g å n g a r:

Fastigheter : Kulturen Östarp

280

653.000: 35.100:--

688. 100: -

Samlingarna: vid årets början .............. 1.748.610: 90 inköpta ......................

5.820: 55 gåvor ............... .........

782: 25 Biblioteket: vid årets hörjan . . . . . . . . . . . . . .

31.712:47 inköpt . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

1.093:gåvor ........................

521:Arkivet .............................................. .

Inventarier .. ..... ......... ............... ............ .

Diverse varor ......... ....... . ... ... ... . . ....... ...... .

Trycksaker .... ... . ............ ...... . . .. ... . .... ..... .

Innestående i Sparbank ..... ..... .......... ... . ...... . . > å postgiro ..................... . ..... . ..... .

Levande inventarier å Östarp .................... . ...... .

Diverse fordringar: Anslag från Penningelotteriet i decemberdragningen 1935, utfallande först d. 17/ 1 1936 55.000:Andra fordringar . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

1.367: 83 Kassa ................................................

1. 755.213: 70 33.326: 47 11.340: 31 88.987:11.026: 80 2.781: 15 2.3:35: 67 (i-!: 07 4.7/lO:-

56.367: 83 52: 16

------------------Kronor 2.654.375: 16

Don ation sfon der

un der

f ö r v a l t n i n g:

Thomanderska fondens medel, innestående i Sparbanken i Lund 5.372: 01 100 aktier i Svenska Sockerfabriks aktiebolaget, nom. å kr. 60:4.000: Anna Karlins premiefonds medel, innestående i Sparbanken i Lund . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Ole Olsens keramiske Legat, innestående i Sparbanken i Lund 6.716: 54 Utlånat till Föreningen . . . . . .

20.000:Beate och Sven Bengtssons fonds medel, innestående i Sparbanken i Lund . . . . . . . . . . . .

Boseho kyrkokassas medel, innestående i Sparbanken i Lund..........................

Sk. Brandförsäkringsinrättningens och Sk. Städernas Brandstodsförenings fonds medel, innestående i Sparbanken i Lund . . . . . . . .

Kulturhistoriska Museets Jubelfonds medel, innestående i Sparbanken i Lund . . . . . . . . . .

Kulturens dispositionsfonds medel, innestående i Sparbanken i Lund . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

9.372: 01 1.062: 88 26.716: 54 21.200: 26 388:30 10.452: 95 9.319: 85 _5_.5_2_1_:_0_2_____8_4_.0...;.3_3_:_8_1 Kronor

84.033: 81

S k u l d e r: Lån hos Sparbanken i Lund 278.000:Lån hos Skånska Brandförsäkringsinrättningen . . . . . . . . . . . . . . . .

54.000:Lån hos donationsfonderna ......... ....... . .

Lån å Lotterikoncessionen i Sparbanken i Lund Innestående anslag till utgivande av Skånsk Textilkonst ........................... .

332.000:20.000:54.000:3.000:-

281

Diverse skulder . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

6.522: 08 Kapitalkonto: Kapitalbehållning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

415.522:08 2.238.853: 08

Kronor

2.654.375 : 16

D o n a t i o n s f o n d e r n a s k a p i t a l b e h å Il n i n g: Thomanderska fonden . .. ... ... . . ....... .. . .

Anna Karlins premiefond ..... .. . . . .. . . . . ... .

Ole Olsens keramiske Legat .... . . .... . ..... . .

Beate och Sven Bengtssons fond ............. .

Boseho kyrkokassa ................. . .... .. . .

Sk. Brandförsäkringsinrättningens och Sk. Städernas Brandstodsförenings fond .. . .. . . .

Kulturhistoriska Museets Jubelfond ......... .

Kulturens dispositionsfond ... ... .. . . .... ... .

9.372: 01 1.062:88 26.716: 54 21.200: 26 388:30 10.452: 95 9.319: 85 5.521: 02

84.033:81

Kronor

8'1.033: 81

Lund den 4 mars 1936.

A. Nilsson.

R e v i s i o n s b e r ä t t e l s e.

Undertecknade, vilka gemensamt granskat Kulturhistoriska Föreningens för Södra Sverige rä kenskaper och förvaltning för år 1935, få efter sålunda fullgjort uppdrag avgiva följande revisionsberättelse: Styrelsens protokoll samt Föreningens räkenskaper och andra handlingar hava av oss genomgåtts. Ävenledes hava vi granskat museets nyförvärv under året samt funnit desamma vederbörli~en inordnade i samlingarna.

Be l Hdlg!lre revlslongher!l.tt@l§er Mm\ngnn s\tyddStlMPdnlngnrna för museets klcnodiesamling hava ännu ej blivit utförda. · I föregående revisionsberättelse har påpekats vikten av att de gamla museibyggnad erna snarast und erkastas en grundlig reparation. Till vår glädje hava vi konstaterat, att r epa rationsarbete nu satts i gång vid Blekin ge- och Onsjöstugorna. Vi uttala den förhoppnin g att r eparationsarbete i år ävenledes utföres å det gamla soldattorpet samt å taket till Mocketorpsboden.

Räkenskaperna, vilka till siffran gransk a ts av därtill utsedd person, hava av oss befunnits riktigt förda och fullständi gt verificerade.

Förestående tablå överensstämmer med räkenskaperna. Föreningens byggnader och samlingar äro enligt vårt förmenande på betryggande sätt försäkr a de mot brandskada. Kassa n är av oss upprälmad och befunnen r iktig.

Doktor G. J :son Karlin har till Kulturhistoriska Föreningens revisorer insänt en a vskrift av en av doktor Karlin till Kulturhistoriska Föreningens styrelse avlämnad skrivelse av den 30 april 1936 samt anhållit att revisorerna skulle taga del av d enna skrift.

Med anledning härav h ava vi genomgått styrelsens protokoll för d en 2 8/ 6 12 1933 och / 2 1934 och därvid funnit, a tt styrelsen vid sammanträde sistnämnda d ag »förtydliga t» sitt vid sammanträde d en 28/ 12 1933 fattade

282

beslut, vilket i laga ordning protokollförts och justerats av utsedda justeringsmän samt berört doktor Karlin, som varit vid sammanträdet närvarande och därför måste anses delgiven beslutet ifråga.

Då emellertid, på grund av ovan relaterade sakförhållanden, kan ifrågasäLtas, om icke beslutet av den 28/12 1933 gent emot doktor Karlin äger rättslig g iltighet och således icke kan utan hans medgivande ändras, anse revisorerna sig böra i denna revisionsberättelse omnämna saken.

Då i övrigt anledning till anmärkning icke förekommit tillstyrka vi ansvarsfrihet för styrelsen för den tid revisionen omfattar.

Lund den 26 maj 1936.

T l! ure Westerström.

Gustaf Geijer.

Utsedda av Kultu rhistoriska Före ningen .

C.

Anton Bengtsson.

A. J. Ingemanson.

Utsedd av Kungl. Maj:t.

Utsedd av Lunds s tadsfullmäktige.

TJÄNSTEPERSONAL OCH VERKSAMHET.

fil. lic. Sven T. Kjellberg. fil. d:r William Karlson, fil. d :r Ragnar Blomqvist och fil. lic. Albert Nilsson, sedan 1 /t. fil. kand. Erik Person, avgått 29/2.

E. o. amanuens: f. postmästare A. Nilsson. skattmästare: Intendent: Amanuenser:

J{anslibiträde:

fröken Anna Andersson.

Konservatorer: Rustmästare: Vaktmästare:

herr Anders Gräns och fröken Anna Karlsson. herr Wilhelm Jönsson. h err O. G. Klinkert

Dessutom har på konserveringsanstalten tjänstgjort tre biträden, för nattvakt och handräckningsarbeten två och tidvis 3 man samt för vakthållning fyra till sex vaktflickor.

Provtjänstgöring har utförts av fil. kand. Harald Nilsson, sedan 1/ 7 , fil. lic. Gustaf Engwall, sedan 2/s, och fil. stud. C.-A. Althin 15/<c---30/s.

D e t i n r e m u s e i a r b e t e t. Underhållsarbetena å de kulturhistoriska byggnaderna ha fortskridit. Särskilt har Blekingestugan varit föremål för omfattande konserveringsarbeten. Mittpartiet m ed stugan har helt nedtagits och åter

283

uppbyggts på en ny, väl isolerad grund. Stora delar av långsidornas gamla timmer ha därvid måst ersättas med nytt.

Allt gammalt virke, som kunnat användas, har emellertid omsorgsfullt preparerats och insatts på sina ursprungliga platser.

Arbetet hann likväl icke slutföras under året. Bland andra arbeten av liknande slag må nämnas omläggningen av svalgången på Kalendehuset, ersättningen av takrännorna på ett flertal av byggnaderna, reparationer i Thomanderska huset, där fukten förstört ett dörrparti, fotlister m. m. Den yttre putsen å den senare byggnaden har sedan flera år varit mycket bristfällig och håller nu på att nedknackas för att ersättas med ny. De under fjolåret påbörjade reparationerna i Locus Peccatorum, där Föreningens kansli är inrymt, ha fortsatts, varvid fyra smårum i byggnadens övervåning blivit inredda till arbetslokaler. Härigenom ha i någon mån de alltför otillräckliga expeditions- och arbetsrummen fått en välbehövlig utökning. Likaledes har ett rum i Locus Virtutum blivit iståndsatt för Föreningen Det Gamla Lunds räkning i avsikt att bereda utrymme för denna förenings bibliotek och arkiv.

Under våren ha Allmogehallen, V. Vrams prästgård och Locus Virtutum blivit kalkmålade. Samtliga dessa arbeten ha utförts av museets egen personal. Ännu återstår likväl mycket yttre underhållsarbete att utföra på byggnaderna och detta kommer av brist på medel att sträcka sig över flera år.

Medan sålunda byggnadernas yttre varit föremål för omfattande arbeten har bland samlingarna inga större förändringar ägt rum. De uppgifter av ekonomisk natur, som varit nödvändiga att handlägga under den förflutna tiden, ha tagit större delen av museets arbetskrafter i anspråk. Medlemsvärvningen, årsboken och höstmarknaden ha lagt beslag på tid och krafter för sitt högst nödvändiga ändamål. En uppfattning om det med medlemsvärvningen förbundna arbetet får man, om man tar i betraktande, att under 1935 för detta ändamål utsändes 14.200 postförsändelser med 39.000 utskrivna adresser. Det är styrelsens förhoppning, att med den förbättrade ekonomien det också skall bliva möjligt att anställa speciell

284

arbetshjälp för denna del av kansliets verksamhet, så att museets personal mera ostört kan få ägna sig åt sitt egentliga uppdrag.

Med innevarande år har museet erhållit en amanuens på allmogeavdelningen. Därmed har ett länge närt önskemål blivit realiserat. Befattningen omfattar tills vidare dock blott halvtidstjänstgöring. Såsom innehavare av denna tjänst har antagits amanuensen hos Hylten-Cavalliusstiftelsen fil. licen · tiaten Albert Nilsson. Under de gångna månaderna ha på denna avdelning det antikvarisk-topografiska arkivet jämte bildmaterial, som icke direkt ingår däruti, blivit uppordnat.

Därjämte ha samtliga föremålsgrupper tillhörande arbetslivet genomgåtts för en orientering beträffande behövliga kompletteringar. Lappkatalogiseringen har omfattat fotografering av vissa möbelgrupper, av åkerbruksredskap och transportmedel såsom slädar, skidor och skridskor. Som biträde åt amanuensen har fil. stud. Carl-Axel Althin provtjänstgjort tre timmar dagligen. Fil. kand. Harald Nilsson har under året såsom frivillig amanuens varit sysselsatt med genomgång och katalogisering av museets allmogemålningar, vilka samtidigt i viss utsträckning blivit konserverade. Under sommaren företog han en tre veckors undersökningsresa i Knäreds socken och södra Halland för inköp av allmogeföremål från dessa trakter avsedda att kompietera den av museet inköpta samling, som amanuensen Nilsson tidigare gjort härifrån. Resultatet av denna resa medförde mer än hundra nummer nyförvärv. Dessa liksom den av tvåhundra nummer bestående Nilssonska samlingen hålla nu på att av honom bearbetas och lappkatalogiseras.

Liksom tidigare har museet övervakat alla grundgrävningar och schaktningsarbeten inom Lunds stad. De viktigaste av dessa ha berört tomterna nr 11 och 4 i kvarteret Apotekaren. A den förra platsen utnyttjades möjligheten att klarlägga korpartiet till S :t Clemens kyrka, vars långhus år 1932 undersöktes och delvis frilades på den angränsande tomten n:r 10 i samma kvarter. I sitt äldsta skede hade kyrkan 285

haft rakslutet kor, vilket senare blivit försett med en halvrund absid och till slut åter med en rak östvägg. I yngre jordlager anträffades på denna tomt rester av en keramisk verkstad från 1600-talet, som lämnade ett rikt fyndmaterial, framför allt kakel. För bedömandet av det keramiska hantverket i Lund under denna tid är detta fynd av stort värde. Å tomten n:r 4 gjordes vid grävningar för Reflexbiografen betydande fynd av bebyggelselämningar, däribland timrade broläggningar från medeltiden och tre timrade och två stenskodda vattenbrunnar samt fem avskrädesbrunnar från 1500-1600talen. Av de timrade brunnarna äro två avbildade i Kulturens Arsbok 1935 sid. 189 och 201. I allmänhet äro brunnar goda fyndplatser och i dessa tillvaratogs en mängd föremål, speciellt keramik men även glas m. m., vilka ge ett ypperligt genomsnitt av 1500-1600-talens bruksföremål av såväl utländsk som inhemsk tillverkning. Vid grundgrävning för bostadshuset i södra hörnet mellan Stora Södergatan och Tullgatan - stadsägan 694: D - påträffades av äldre fast bebyggelse endast en medeltida timrad brunn, vars virke emellertid visade sig vara av största intresse. Detta har nämligen innan det blivit brukat som brunnsskoning ingått i ett skiftesverkshus av samma konstruktion som Hallarödsstugan på Kulturen.

Fil. lic. Gustaf Engwall har sedan 8 /s varit sysselsatt på den Lundaarkeologiska avdelningen och har därvid genomgått det stora beståndet av jordfunna hästskor, varöver han förbereder en uppsats till Kulturens Årsbok innevarande år.

E. o. amanuensen Erik Person har varit sysselsatt med myntsamlingen, som han delvis nyordnat. Han avslutade sin tjänstgöring på museet den 2912.

I samband med höstmarknaden anordnades en dräktparad under ledning av fil. lic. Ingegerd Henschen Ingvar. Till denna hade ett sjuttiotal dräkter från tiden 1830-1930 lånats från privata ägare. Dräkterna buros och demonstrerades i Vita Husets trapphall. Genom donationer av hovintendenten John Kroon och boktryckare H. Th. Ohlsson kunde såsom Kultu286

I<rus av rhenskt stengods, 1500-talet, jordfynd fl·ån kvarteret Apotekaren n:r 4 i Lund. K. M. 37298 och 37302.

rens Småskrifter I utgivas en skrift över dräktparaden med text av licentiaten Henschen Ingvar och femtio bilder i ljustryck.

D. SAMLINGAR, BIBLIOTEK OCH ARKIV. Samlingarna ha ökats med 844 accessionsförda nummer, från 37.191-38.035, varav 145 äro gåvor. I denna uppgift ingår likväl icke den Bergska samlingen av lundafynd, vilken med bidrag av Föreningen Det Gamla Lund förvärvats till museet. Detta förvärv har emellertid ägt rum så sent, att det icke hunnit överföras till Kulturen. Det är en ansenlig samling av lundensiska jordfynd av alla grupper med ett flertal enastående föremål, som på detta sätt blivit förenad med museets redan förut betydande lundaarkeologiska avdelning. En närmare redogörelse får anstå till följande år.

Bland förvärven på lundaavdelningen märkas i övrigt de redan tidigare omnämnda brunnfynden från kvarteret Apote287.

karen nr 4. Här påträffades delar av ett vackert kedjebälte av förgylld brons från 1500-talets slut med beslagsornerade plåtar -se avbildning i Kulturens årsbok 1935 sid. 199- flera krus av rehnskt stengods, därav ett med Sachsens vapen och årtalet 1592, trefotsgrytor och skålar av blyglaserat krukmakaregods, fat av holländsk fajans från omkr. 1600 - se avbildning i Kulturens årsbok 1935 sid. 28. Av särskilt intresse är en del tidigare dryckesglas av remmaretyp med pålagda droppar och rosetter, fragment av tunna, mångkantiga spechterglas samt av olika slags flaskor. A tomten Apotekaren nr 11 voro bland de i krukmakareverkstaden gjorda fynden kakelfragmenten från 1500- och 1600-talen de betydelsefullaste. De behandlas i en särskild uppsats i Årsboken av amanuensen Blomqvist tillsammans med övriga kakelfynd från Lund. Vid nybyggnaden för Folkets Hus i kvarteret Maria Magle nr l påträffades bl. a. en odekorerad gravsten av sandsten från 1100-talet av den trapetsformade typ med karnisartad profil utefter långsidorna, varav tidigare exemplar kommit i dagen i Lund. Beståndet av medeltida skor har ökats med ett par sådana påträffade vid rensning av en brunn å stadsägan 694: D. Bland föremål från senare tiders Lund må omnämnas ett par gustavianska dörrar, en 1700-talskakelugn med bladkartuscher i blått och en vit kakelugn från 1800-talets slut, allt från Folkets Hus samt en ståtlig brunglaserad kakelugn i 1800-talsrenässans från Gamla Sparbankens hus.

På allmogeavdelningen utgöres det viktigaste årsförvärvet av den samling av tvåhundra nummer allmogeföremål från Knäreds socken i Höks härad, Halland, som hopbragts av amanuensen Harald Nilsson. Som tidigare omtalats har denna samling ytterligare ökats med 117 nummer vid en kompletteringsresa i sommar. De förut rätt torftiga samlingarna från denna provins ha härigenom fått ett betydande tillskott och allmogekulturen från södra Halland är nu fylligt representerad.

Här förekommer redskap rörande jordbruk och boskapsskötsel, mjölkhushållning, inomhussysslor, möbler m. m. Amanuensen Harald Nilsson lämnar i en särskild uppsats i årsboken 288

Sockerskrin av silver tillverkat av guldsmeden Andreas Striedbeck, verksam i Lund 1760-1783. K. M. 37226.

-en översikt härav. Av andra förvärv må omtalas ett par allmogemålningar från Skäcka i Annerstads socken, Sunnerbo härad, målade 1850 av Gudmun Nilsson från Ljunghult i Vrå :Socken, minnestavlor och bröllopstavlor av de sydhalländska målarna E. J . Romberg, Johannes Nilsson och J. P. Johansson, ·delar av en kvinnodräkt, klaffetröjor, bröstduk, kjol, förkläde, klut och klutnock, hemgift från 1853 till en kvinna i Glemminge "by, Ingelstads härad, en brudlist daterad 1839 av rask med guld- och silverband samt en bröstlapp med årtalet 1852, båda från Dalby i Torna härad. I detta sammanhang bör omtalas :att en vän från Ungern skänkt en marskalkstav brukad vid :bröllop och en kvinnotröja med metallknäppen från detta land. Ett unikt föremål är en kyrkbåt med fyra par åror från .Skatelövs socken i Allbo och Kinnevalds härader. Till folktro 19

289

avdelningen hör en trankaka från Åmål av det slag, som brukar sändas omkring som gåva på tranedagen, d. v. s. Vårfrudagen. Hit kan också räknas pepparkakor i människo- och djurformer från Växjö.

De textilhistoriska samlingarna ha under året erhållit ett betydande tillskott genom en av fil. d:r Carl Johan Lamm hopbragt kollektion av 121 st. textiler huvudsakligen från Egypten men även från Persien, sträckande sig över en tid· rymd från 400-1500 e. Kr. Med utgångspunkt från de utomordentligt betydelsefulla samlingar av koptisk textilkonst, som redan tidigare finnas i Kulturen, har d:r Lamm hopbragt ett kompletterande material, som även tar särskild hänsyn till telmi-· ker och mönster av betydelse för den svenska och speciellt skånska vävnadsslöjden. Med det sålunda berikade orientaliska underla get ha vi nu ett mycket gott studiematerial till jämförelse med vår egen textilkonst. Nyförvärven kunna uppdelas i följande grupper: l. Tyger av ylle, bomull och linne med vävmönster (solvade mönster), 15 stycken. Denna grupp omfattar de äldsta fragmenten. Av särskild betydelse är, att bland dem materialet kunnat konstateras ofta innehålla bomull, varför deras ursprung trots de egyptiska fyndplatserna sannolikt är icke-egyptiskt, möjligen persiskt. Ett närmare studium härav,. som d :r Lamm förbereder, torde bli av mycket stor betydelse· för uppfattningen om dessa textiliers härkomst. Il. Sirlentyger med vävmönster, 6 stycken. III. Tyger med lancerade· och broscherade mönster, 22 stycken. Bland des~a förekomma mönster i dukagång, upphämta och munkabälte av särskild! betydelse för vår egen slöjd. IV. Vävnader med gobelängvävda mönster i ylle, 30 stycken. Större delen av dessa tillhöra 600-800-talen och omfatta figurmönster av klassisk typ med: figurer i rundlar, fåglar, granatäpplemönster o. s. v. V. Väv-nader med gobelängvävda mönster i silke, 25 stycken. Blandi dessa förekommer ett stort antal egyptiska linnevävnader med_ kufiska inskrifter och skriftornament, som datera dem till' 900-1000-talen. En sådan inskrift innehåller ofta den regerande kalifens namn och hans visirs - t. ex. kalifen al-'Azi7~ 290

Figurin av porslin tillverkad i Doccia, Italien, 1800-talets mitt; tallrik av faja ns från Moustiers, Frankrike, 1700-talets mitt; figurin av porslin, Meissen, Tyskland, 1740- talet- inköpta för medel ur Ole Olsens keramiska l ega t. J(. M. 37528, 37572 och 37530.

och viSiren Ibu Killis, 975/76-991, samt religiösa sentenser, såsom: Konungamakten tillhör Gud. Oftast är denna inskrift med sina vackra kufiska bokstäver det enda dekorativa elementet i vävnaden. VI. Broderier (med undantag av nedannämnda tekniker) 13 stycken. Här förekomma kedjestygn, stjälk- och plattsöm, kors- och fJätstygn samt tvistsöm. Även dessa äro inskriftsförsedda, såsom ett oblekt linnetyg med rött kedjesömsbroderi vars inskrift förmäler, att det blivit tillverkat vid statsmanufakturen i Tuna i Nedre Egypten år 988/9.

VII. Broderier, huvudsakligen i Holbeinsöm, rutsöm, 2 stycken.

VIII. Vävstygnsbroderier, 2 stycken. IX. Tyger mönstrade genom färgning och tryckning, 4 stycken. Det är medeltida bomullstyger med batiktryck Ett av stofferna är sytt till en dockdräkt. X. Stickade, flätade och språngade arbeten, l stycken. XL Arbeten flätade i fiber, l stycken. - D :r Lamm har i en uppsats i Årsboken behandlat de egyptiska dukagångsvävnaderna. - Vid sidan av denna samling äro de övriga 291

textila förvärven av mindre betydelse. Omtalas bör ett par åkdynor, den ena från Torna härad i flamskvävnad med fåglar och blommor av ett tidigare icke representera t mönster, den andra i rosengång och dukagång från Balkåkra i Ljunits härad. Å ven de keramiska samlingarna ha en del betydande förvärv att visa på, främst genom Ole Olsens Keramiske Legat, denna värdefulla gå va av museets store donator, som för all framtid säkerställer möjligheten av kompletteringsförvärv till en av museets huvudavdelningar. Liksom tidigare ha inköpen för legatets avkastning under året föreståtts av d:r Karlin.

Från Rörstrand ingår bland förvärven en terrin av fajans med nordstjärnemönster i blått på en botten av bianco-sopra-bianco, från Marieberg en vitglaserad assiet i form av ett vinlöv, 1700talet. Övriga europeiska verkstäder representeras av ett stort bartmann-krus av stengods från Köln-Frechen, en assiett av rött Böttger-stengods med veckad kant, ett par gustavianska porslinskannor med ovala, idealiserade landskapsbilder i sepia, från Gotha, ett vackert 1700-talsfat med blomsterdekor i flera färger från Kastrup, Danmark, porslinsfigurin från Meissen, 1740-talet samt från Italien en ståtlig amforaformad urna med rik polykrom blomsterdekor, Milano 1760-talet, och två figuriner, bondkvinnor, från Doccia, 1800-talets mitt. I en särskild klass stå ett par tallrikar från den franska fabriken i Moustiers tillhörande den bästa tiden under denna verksamhet. Båda äro dekorerade i skarpeldsfärger under glasyren, grönt och orange dominerande, med mytologiska scener och blomsterbårder.

Den ena har på brädden ett grevligt, franskt vapen. Dessa sista äro förvärvade vid den von Dardelska auktionen på Lilla Strö. Till sist bör bland inköpen för legatet nämnas en kinesisk gravfigur av lösbränt lergods, en ryttarinna från Tangperioden, samt en japansk, polykrom stengodsfigur, en tuppbild, Satzuma 1800-talets förra hälft.

Förutom de textila samlingarna från Egypten innehöll den Lammska samlingen även· jordfynd av keramiskt slag och glas.

Naturligtvis äro dessa i fragmentariskt tillstånd, men äro dessoaktat av betydelse som jämförelsematerial. De keramiska

292

. Damskodon av siden från 1800-talets förra hälft. T. v. tre par, som tillhört Christina Fredrika Meyer, gift von Porat, gåva av överstelöjtnant Vilhelm von Porat; t. h. morgontofflor, som tillhört Helesine Ljunggren, gift Quiding, gåva av fröken Ida WestdahL K. M. 38020, 38019, 38018 och 38013.

fynden utgöras företrädesvis av skålbottnar, av vilka många äro signerade. Här märkes en skål från So'ds verkstad, Egypten 1050-75, med tennglasyr och guldartad lyster, skål från början av 1000-talet med kvinnahuvud i guldlyster, skål med flätbård och blomsterornament signerad al-Ustadh al-Misoi, 1300-talets förra hälft, skål med upphöjd rund mittelplatta med stiliserat blommönster mot blå botten och inskriften »gjord av al-Muhaiye el-Qir», 1400-talet, en nästan hel skål från Syrien eller Egypten, 1300-talet, med underglasyrmålad dekor - inalles 15 fragment. - Glasfragmenten, som äro 40 til1 antalet, representera skålar, glas, flaskor, bägare och armband samt äro i allmänhet för-medeltida. De ge ett gott exempel på olika slag av glasteknik med dekorationen stämplad, frihandsristad, skuren, intryckt applicerad, kallt målad eller målad och inbränd.

I jämförelse med föregående års förvärv med den Falk Simonska gåvan äro nyheterna inom klenodiesamlingen mera anspråkslösa. Det är företrädesvis silver av Lundaguldsmeder, som museet sökt komplettera. Bland dessa förekommer emel293

lertid en dyrgrip, ett sockerskrin av den mellan åren 17601783 härstädes verksamma guldsmeden Andreas Striedbeck.

Arbeten av hans hand äro mycket sällsynta, men vittna om en högt driven smak och yrkesskicklighet. I detta avseende är vårt sockerskrin en mycket god exponent. Bland andra förvärv av silver från Lund märkes en förläggslev av Jacob Gyberg, 1810, en ståtlig bägare från 1817 av Niklas Ramberg, en matsked av Andreas Nordstrand, 1825, en brosch från 1850talet av Lars Johan Dahlberg och ett delvis förgyllt bröstspänne med röda glaspärlor av Gabriel Dahlberg. Malmö guldsmeder representeras av en matsked från 1778 av Petter Norlin. Av utländskt silver må omtalas en kåsa med driven ornamentik av bionunor och snäckor från Strassburg, omkring 1700.

Ett förvärv av särskilt intresse är den av frö knarna Selma: och Gerda Colliander överlämnade samlingen av dockor och leksaker från 1870-talet. Denna lilla »dockvärld » omfattar ett femtiotal dockor, var och en med sitt speciella namn, kläder och utrustning, möbler och bohag, ja t. o. m. böcker och brev.

Till dräktavdelningen har fÖrts en mycket vacker empireklänning, som tillhört Christina Chatarina Tauson gift med brukspatronen E. F. Meyer i Carlshamn, samt en del skodon från samma familj . Ett mansporträtt i olja från 1834 av Th. Th. Kinel ger en förträfflig illustration av tidens mode. Samlingen av fordon har ökats m ed en elegant och väl bibehållen landaulette från omkring 1900, gåva av Svenska Sockerfabriks-Aktiebolaget, Arlöv.

Till sist böra några personhistoriska minnen omnämnas: en medaljong i gips av C. M. Bellman, signerad Sergell 1787; ett målarestaffli, som tillhört Carl Hill; teologie doktorshattar, som ägts av professorerna Esaias Tegner och Seved Ribbing; J. C. Hedlingers medalj över Carl Reinhold Berch.

B i b l i o t e k e t s tillväxt utgöres av 218 r egistrerade nummer. Bytesförbindelserna ha på grund av å rsboken kunnat ytterligare utökas med såväl in- som utländska institutioner och författare.

294

A r k i v e t har ökats med realkataloglappar samt uppmätningsritningar och fotografier, speciellt från Lund. Realkatalogiseringen har omfattat kakelfynd och hästskor från Lund, :allmogemöbler, skridskor och skidor, den holländska keramiken, museets tennbestånd, som avslutats, samt silversamlingen.

Särskilt bör framhållas det stora antalet realkatalogbeskriv· ningar, som frivilligt utförts av fil. d :r G. J :son Karlin, omfattande 1.800 nummer.

F ö r t e c k n i n g över personer, som skänkt föremål till museet, biblioteket och arkivet (där ej annorlunda angives är hemorten Lund) : Herr G. A. Annell, Höör, amanuensen Göran Axel-Nilsson, Stockholm, trädgårdsmästare Nils Bengtsson, kyrkoherde M. Berlin, fil. d:r Ragnar Blomqvist, stiftsnotarie Fr. Callmer, fröken Gerda Colliander, fil. d:r Selma Colliander, aktuarie E .

Crona, Göteborg, greve Alb. Ehrensvärd, fru Ester EkedahlLundberg, tandläkare Åke Ekman, Halmstad, lantbrukare A. Ericsson, Nöbbelövs boställe, Folkets Hus' styrelse, fru Signe Frigell, Höör, f. d. borgmästare K. von Geijer, Stockholm, f. d. sparbanksdirektör Nils Genell, herr Eduard von Gerben, Hultsfred, bokhandlare Hilmer Grönkvist, advokat Arthur Göhrn, fru Marja Hedberg, Bjärsjölagård, professorskan Ingegerd Henschen Ingvar, professorskan Anna Herrlin, fröken Härstedt, författaren Pehr Johnsson, Broby, herr Axel Jönsson, herr Carl Jönsson, herr J. E . Jönsson, Lomma, intendent G. Karlin, doktorinnan Gurli Karlin, fru Inga-Lisa Karlin, intendent Sven T. Kjellberg, vaktmästare O. G. Klinkert, professors kan Axel L. Kock, kyrkoherde O. Lewan, Knästorp, författaren William Lengertz, Malmö, direktör Gösta Lindh, fröken Karin Ling, Stockholm, ingenjör A. vV. Lundbergs sterbhus, Höör, d:r Efraim Lundmark, Stockholm, typograf A. Löfgren, herr Z. Marmorstein, fru Bengta Mårtensson, Skurup, amanuens Albert Nilsson, amanuens Harald Nilsson, vagnmakare Harry Nilsson, Flyinge, f. d. lantbrukare H. P. Nilsson, Laholm, agron. stud.

Johan Nilsson, Vindeln, konstnären Johan Nilsson, Götebor g,

hovjuvelerare Wiwen Nilsson, fil. d:r Tobias Norlind, Stockholm, fabrikör Walfrid Nordström, fröken Helga Nökleberg, ö.

Toten, Norge, Okänd, museumsdirektör J. Olrik, Köpenhamn, fru Emma Olsson, fröken Ingeborg Olsson, fröken Marie Palmqvist, Skurup, amanuens Erik Persson, Malmö, fru Ingeborg: von Post, Riksgäldskontoret, Stockholm, professor Otto Hydbeck, rådman G. Sandahl, Svenska Sockerfabriks A/B., Arlöv, docent C. W. von Sydow, direktör Wilh. Sölve, Malmö, greve Stig Thott, Skabersjö, herr Oskar Törnkrants, Veberöd, fröken Amalia W ester berg, Köpenhamn, lektor C. A. W ester blad, fröken Ida Westdahl, bibliotekarie G. Wetterberg, advokat Berlit Wickman, ingenjör O. Vilen, Stockholm, d:r J. Volontis,.

Stockholm, fru Marie Louise Åhlander.

E. BESÖK. Är

Antal fritt Antal inträdesbesökande betalande

Månad

1935 Juni Juli Augusti • • • o.

September ...

Oktober November December .. .

1936 Januari Februari Mars April ..... ..

Maj •••

o

•

••

•••••

o

o

••

))

))

•

•••

•••

•

o

•

•

o

•

o

o

••

••••••

o

o

••

•

o.

861 197 411 954 550 701 172 155 57 376 182 2.007

6.623 Summa besökande

Summa inträdesavgifter

3.160 2.668 2.305 2.290 7.094 258 323 530 199 506 926 1.755

1.628: 60 1.965:90 1.774: 88 1.234:40 3.626: 25· 230:30 225:50 335:176:70 286:30 542: 70 995:40

22.014 28.637

13.021:93

Av avgiftsfria besökande ha 722 utgjorts av medlemmar,.

595 av studenter och 5.306 av skolungdomar. Med nedsatt avgift ha skolklasser och grupper till ett antal av 3.887 besökt museet.

296

F. ÖSTARP. Gammalgården har besökts av 4.577 personer, fördelade på årets månader på följande sätt: 1935 Juni Juli Aug. Sept.

Okt. Nov. Dec. ))

1.583 998 590 385 84 10

1936 Jan. Febr.

Mars April Maj ))

60 60 807

))

Gästgiveriet har i likhet med föregående år varit utarrendera! åt källarmästare C. Broman.

G. KONSTSLÖJDANSTALTEN. Vävskolan har under året besökts av 13 elever och konserveringsverkstaden av 1 elev. Liksom tidigare har verkstaden varit sysselsatt för museets räkning med preparering och konservering av jordfynd av trä, järn, keramik och glas samt har dessutom stått allmänheten till tjänst för konservering av konstföremål. Den textila verkstaden har ombesörjt den tidsödande årliga genomgången av yllevävnaderna och dräkterna, möblerna i Borgarhuset, Allmogehallen och Thomanderska huset samt fortsatt konserveringen av gobelängerna. Bland konserveringarna för allmänheten märkes standar för sjukhuspersonalen i Lund, altarbrun för Tullstorps kyrka, en sidenrock av svenska dräktens typ, som tillhört Rutger MacLean, mattor och täcken av diverse slag.

Lund den 20 juni 1936.

STYRELSEN.

297

INNEHÅLL

SIGFRID SvENssoN, Skånska dräktsöljor . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

WILLIAM KARLSON, Tenn i Kulturen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

ALBERT NILSSON, Kulturens Blekingegård . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

GusTAF ENGWALL, Hästskor. Några hästskotyper från medeltid och renässans i Kulturhistoriska museets samlingar av lundafynd SVEN T. KJELLBERG, Tre kåsor och tre sturedöttrar . . . . . . . . . . . .

GöRAN AxEL-NILssoN, Hur 1600-talets stenhuggare offererade sin vara.................... .... .............. . . ................

C. A. ALTHIN, Sämskskinnsstampen från Barevad . . . . . . . . . . . . . .

ERIK PERSON, En fransk medaljstamp . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

HARALD NrLSSON, Bostadsskick i Knäredstraklen . . . . . . . . . . . . . .

RAGNAR BLOMQVIST, Kakel och kakeltillverkning i Lund under dansk tid . ..................................... . ........... · INGEGERD HENSCHEN, Dukagångsdrätten i Skåne . . . . . . . . . . . . . . . .

CARL JoHAN LAMM, Egyptiska dukagångsvävnader . . . . . . . . . . . . . .

Kulturhistoriska föreningens för Södra Sverige verksamhet 1935-1936 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Ledamöter, styrelse och revisorer .. . ..... . ... .. : . . . . . . .

Ekonorni . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Personal och verksamhet . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Samlingar, bibliotek och arkiv . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Besök . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

7 17 70 87 94 116 129 138 141 180 219 258 275 275 276 283 287 296

Östarp...... . ......... .. ....... . ............... .. . . .. . ....

296

Konstslöjdanstalten . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Annonser . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

297 299

OMsLAGSVINJETTEN efter ett 1500-talskakel funnet i slottsgraven vid Trolleholm.

298

E

flerföljande firmor ha genom annonsering i denna årsbok väsentligen bidragit till täckande av kostnaderna för dess utgivande.

AB. Edv. Nerlien, Lund.

AB. Linnefabriken Merkur, Göteborg.

AB. Lunds Mejeri, Lund.

AB. Skånska Yllefabriken, Kristianstad.

AB. Svenska Handelsbanken.

Cementa Svenska Cementförsäljnings AB., Malmö.

Finpappersbrukens Försäljnings AB. Försäkrings-Aktiebolagen »Skäne» och »Malmö», Malmö.

Hemmets Journal, Malmö.

Hugo Nordström, Lund.

Lunds Bryggeri AB., Lund.

Lunds Motor Import AB., Lund.

Sahlins Konfektions AB., Eslöv.

Skandinaviska Kredit AB. Sparbanken Bikupan i Malmö.

Sparbanken i Lund.

Skänska Brandförsäkringsinrättningen, Lund.

Skånska Städernas Brandstodsförening, Lund.

Torna Bara och Harj agers Härads Sparbank, Lund.

Trelleborgs Gummifabriks AB., Trälleborg.

För denna välvilja frambär Kulturen sitt vördsamma tack.

299

FÖRSÄKRINGS-AKTIEBOLAGEN

"SKÅNE"

och

"MALMÖ"

Brand- och Livförsäkringar Olycksfalls-, Sjuk-, Barnolycksfalls-, Ansvarighets-, Automobil-, Trafik-, Motorcykel-,

Inbrotts-,

Resgods-,

Glas-, Garanti-, V attenledningsskadesamt Värdepost- f ö r s ä k r i n g a r

HUVUDKONTOR: MALMÖ Telefoner: Namnanrop »SKÅNE» T degramadress: SKÅNE

Ombud å alla större platser i riket

A llt

•

l

bankväg l

In- och utlåning Resekreditiv Postväxlar Utländskt mynt Börsuppdrag Kassafack Telegrafiska utbetalningar etc.

skandinaviska K r e d i t a k t i e b o l a ge t Lund Stortorget-L:a Fiskareg. 2 Telefoner: 18, 73, 482, 999 & 1792 Linjeväljare

1----------------------------------------------------

Som

Insättare

l

Handels banl~en

har Ni icke endast Edra penningar förräntade och förvarade i fullkomlig trygghet. Ni är även kund i en storbank med resurser att på effektivaste :.sätt fullgöra varje slags bankmässigt uppdrag.

A ll a E d r a b a n k:a1j f ä r e r, även sådana som avse andra orter inom eller utom Sverige, kunna alltså bekvämt ordnas i ett och samma institut, vars landsomfattande organisation av egna kontor och intima förbindelser med ledande banker över hela världen erbjuda kundkretsen de största fördelar.

SVENSKA HANDELSBANKEN L_____________________

Skånska Städernas äldsta försäkringsbolag

Skånska Bra ndförs äkri ngs inräIl ningen (för fastigheter)

Skånska Städernas Brandstodsförening (för lösegendom)

F o n d e r över 38 miljoner kronor A n sv a r ssu m m o r

över

en

miljard

kronor

HUVUDKONTOR l LUND KOMMITTEER l SKÅNES STÄDER

SPARBANKEN BIKUPAN I MALMÖ Grundad år 1873

Insatta medel den 31 dec. 1936 Kr. 65,36 1,216: 53 Reservfonden den 31 dec. 1936 Kr. 4,022,1 31: 12 HUVUDKONTOR:

Östergatan 26- Malmö AVDELNINGSKONTOR:

A) B e r g s g a t a n 4 o

B)

Ö stra Förstadsgatan 5 8

SPARBANKEN I LUND (GAMLA SPARBANKEN) STIFT AD I8 3 3

KYRKOGATAN

9

(MITT EMOT DOMKYRKAN)

bör vara sydd av ett förstklassigt, hållbart och vackert tyg. Allo dessa egenskoper finner Hi hos S p o r t- T w e e d från A B Skönska Yllefabriken. Spor t- Tw e e d är dessutom ett klödsomt och behagligt tyg för vardagsbruk såväl ute som inomhus.

LUNDS BRYGGERI AKTIEBOLAG

LUNDS PILSNER OCH LAGER APOTEKARNA$ SODA OCH LEMONADER LÄSKAR GAMLA OCH UNGA

Att plåstra med punkterade ringar är inget flickgöra. Välj därför ett cykelgummi, som erbjuder den säkraste garantien för behaglig och bekymmersfri åkning. Begär uttryckligen

TRELLEBORG

W \IJ

dacJz

TRELLEBORC f . NABB

Allll FOliOGRAFIISIKll ..

STOLTENS Ma l m ö Hamngatan 4 Gustav Adolfs torg 47

Lu n d Klostergatan 8

NORD-REN handskor

NORDSTROM'S namnet som borgar för god kvalitet i handskar

LUND, Bredgatan 6

Vå'lj

FINBRUKENS PAPPER NÄR NI BESTÄLLER

TRYCKSAKER OCH BREVPAPPER KLIPPAN 1573

VID

VARJE

o

LESSEBO 1692

•

•

GR YCKSBO 1740

BETONGGJUTNING LÄMNAR

.

BLA·RAND·CEMENT .

.

SÄKRASTE GARANTI FOR BÄSTA RESULTAT

H e r r a r n a s s p e c i e 11-.,, , ,,,,,,,,,,,,,,,::7 kvalitemärke när det gäller skjortor och kragar är MERKUR-märket - det garanterar bästa material och ett förstklassigt sömnadsarbete.

MERKU l

A.-B. LUNDS MEJERI !Grundlagt år 1872 av Godsag. G ottfrid Warholm)

Våra förstklassiga

produkter

rekommenderas Huvudaffären : Mag le St. Kyrkagata 3 Tel. 108 & 1015

Kontrollmjölksavd.: S:t Petri Kyrkog. 10 Tel. 503 Dessutom ett trettiotal filialer och återförsäljare i alla delar av staden

DAMKAPPOR FLICKKAPPOR POJKROCKAR SPORTKOSTYMER

SoLiins~ KONFEKTIONs A.-B. ES LO V

million svenska hem rekommendera Hemmets Journal genom att vecka efter vecka köpa den. Sin rangplats hävdar den geno m sitt gedigna, omväxla nde och goda innehåll, sina eleganta illustrationer

och

sitt

förstklassiga

tryck.

~---------------------------------_j

gottgöra högsta gällande ränta å insatta medel

2 1/2 och 3 °/o

*

stå kostnadsfritt våra kunder till tjänst i ekonomiska ting

*

samt betjäna dem snabbt V AR omslutning är över 38.000.000 kronor V ÅRA egna fonder över 2.750.000 kronor

Torna Bara och Harjagers Härads Sparbank LUND Linjeväljare: Rt 254, 590, 542 och 505

KULTURENS VÄVSKOLA U nd ervisning i a lla slag av konstvävnad, b rodyr och montering

'f

Vårtermin l

februari-30 april

Hösttermin 20 september- 20 december 3 månaders kurs l 00 kr.

'f

'f

Pris fö r

Anmä lan och förfrågan

under ad ress Kulture n, Lund

L ____________________________~

l

· Lincoln Batteri

1

1

FORD

1

Fordson

Vulkaniserings- och Reparationsverkstad

Bensinstation

1

Bilringar och tillbehör

Komplett reservdelslager

Bredgatan 18

1

Tel. 3000. 3001. 3002

Centralgaraget Laurentiigatan Värmegarage

1

Öppet hela dygnet

Tel. 3003 Bärgningsbil

LUNDS MOTOR A1B Auktoriserad försäljare

KULTURENS ÅRSBOK 1935 För nytiiiträdande medlemmar, som önska erhålla årsböckerna från

början,

finnes

ännu

ett

begränsat antal av denna första årsbok.

l

Pris 4 kr. plus porto.

Rekvireras hos K U L T U R E N,

LU N D

,_ _ _ _j

t

'