Kulturens årsbok 1935

U LTUREN o

'

EN ARSBOK

1935

KULTUREN

KULTUREN EN

ÅRSBOK TILL

MEDLEMMARNA AV K ULTURHISTORISKA FÖRENINGEN FÖR SÖDRA SVERIGE

I

9 35

DENNA BOK ÄR REDIGERAD AV SVE N T. KJELLBERG OCll TRYCKT I EN UPPLAGA AV 4,500 EX EMPLAR l GRAVYRMANEn IIOS IlAKAN OIIL.SSONS BOKTRYCKEn! l LUND.

KLICllEEHNA 1\nO FRAN A.-B. MALMO

GRAF ISKA ANSTALT OCH PAPPERET FRAN FINBRUKEN, STOCKHOLM.

LUND

1935

enna årsbok överlämnas till l{ u) turhistoriska föreningens för Södra Sverige m edlemmar såsom ullryck för d en djupa tack samhe t, varuti Kulturhistoriska museet står till dem. Den är en gengåva, varigenom museets ledning önskar a lt i någon m å n återgälda sin tacksamhetsskuld.

I en för föreningen mörk tid ha nya medlemmar i stort antal mött upp för att bringa hjälp - m er än 2.600 nya m edlemmar h a inregistrera ts under å r et. Genom sin insats ha de icke blott bidragit till a lt för stunden moraliskt och ekonomiskt lä tta bördan ulan även lill att in giva förtröstan på en ljus framtid för museet. E fter detta bör icke den ta nken vara för djärv, a tt föreningen genom e tt ständigt ökat m edl e msanta l i väsentlig gr ad ska ll kunna bära upp museet och säkerställa dess framtid. ja skänka de t m öjligh eter lill en vidare utveckling efter de av mu seets skapare en gång uppdragn a riktlinjerna.

D

Årsboken vill vara ett medel härtill. Må våra vänner hjälpa oss så att de n når vida kretsar!

Arsboken är icke e tt n y tt före tag. H. eda n 1885 utsä ndes första häfte t av de n Hedogörelse för Kulturhistoriska föreningens för Södra Sverige verksamhet, som alltsedan dess å rligen utgivits. Fiir a tt behandla kulturfrågor av m era a llmä n natur och giva tillfiill e till vetenskaplig bea rbetning och populär framställning av museets material har tidigare utgivits seri e n Kulturhistoriska ~leddelanden. Arsboken är en fortsättning och arvtagare av dessa publikationer och skall inom sin ra m söka förverkli ga avsikten m ed dem båda.

Arsbok e n Yill vara en spegel, som lå ter C'nva r få nga bilde n av d e rika skatter, vårt mu seum äger, och taga d el av d e n verksamhet, som bedrives därinom och utgå r därifrån. Med den önska vi även slå en brygga över uvslånden till de m ed lemmar, som bo på fjärran orter och på grund därav sä lla n få tillfälle att se mu seet. Vi vilja bära våra s ka tter ut till d em och göra d em förtrogna därmed. Forntid - framtid är vår förenings lösen . l den a nda n Yilja Yi verk a till att ska pa e tt bestående minne av fäd ernas liv och gärning samt till a tt giva den rotfas the t å t vår egen tid , vartill kiinn edom en om ursprunge t och utvecklin gen av d\.r kultur kan bidraga .

Sven T. Kjellberg.

6

DE ÄLDSTA LATINSKA LÅNEORDEN I SVENSKAN Av MARTIN

P:~r

NJLSSON

et finns ett stort antal latinska låneord, som äro så väl införlivade med vårt språk och så noga anslutit sig till d ess beskaffenhet, att ingen anar, att de äro låneord, om det ej särskildt på pekas. De ha mycket litet uppmärksammats av forskarna, och orsaken därtill torde vara att söka däri , att en framgångsrik behandling av d essa ord kräver ingående kunskaper på vidt skilda områden, både språkhistoria och kulturhistoria, särskildt den tidigare medeltidens och senantikens; man måste behärska detaljerna på båda hållen för att rätt uppskatta ordens vittnesbörd. Problemen kompliceras därav, att d e allra flesta av dessa ord torde vara fönnedlade till oss av våra grannar i söder. Intresset av denna förbisedela källa för vår äldre kulturhistoria är dock så stort, att en flyktig mönstring kan försvara sin plats, även om författaren icke är i stånd alt gå på djupet med ämnet.

Dessa lå n äro så gamla, att uttalet av c som k framför mjuk vokal ännu var bevaradt i latinet, då de gjordes.

Orden källare, kejsare, kista uttalas i danskan och lyskan med k , i svenskan har k-ljudet som alltid i denna ställning övergått till tje-ljud. Ordet draco har, som den tyska form en Drache visar, inlånats före den andra tyska ljudskridningen omkring 600, genom vilken k här övergick till ch. Anmärkningsvärclt är också det förhållandet, att ej så få av dessa ord endast förekomma i dialekter men icke i högsvenska. Jag har det intrycket, att de sydsvenska d ia lekterna äro rikast på gam la latinska låneord, e tt förhållande, som kan vara förklarligt av dessa trakters grannskap till sydligare länder , men som krä,·cr

D

7

noggrannare undersökning, innan man har rätt att yttra sig därom.

Det lån, som historiska omständigheter visa som det äldsta, är emellertid ett s. k. översättningslån, veckodagarnas namn.

De latinska gudanamnen i dies Solis, Lunae, Martis, Mercurii, J ovis, Veneris, Saturni (jämför de franska veckodagsnamnen!) ha utbytts mol germanska gudanamn. För Saturnus Lycks man emellertid icke ha haft någon lämplig germansk motsvarighet.

Saturnus' namn är bevaradl i engelskans Saturday, i de skandinaviska språken kallas dagen lördag, den dag, då man lögade sig, tog ett bad, ett vittnesbörd om den tidens hygien. Veckodagarnas namn härstamma som bekant från astrologiska förec ställningar, vilka från tiden omkring Kristi födelse vunno en mycket vidsträckt utbredning i den antika världen och enligt de anförda språkliga vitLuesbörden övertagits av germanska folk, innan d e ännu övergått till kristendomen.

Bland låncorden i fråga finnas några kulturhistoriskt intressan ta större grupper. Jag börjar med den, vars främmande ursprung ligger i öppen dag, nämligen ord, som röra kyrkan.

Dc flesta av dessa äro grekiska men ha naturligtvis förmedlats av latinet. Hit höra kyrka (kyriake, Herrens hus), biskop (episkopos, tillsyningsman) , präst (presbyter, äldste), djäkne (diakonos), som betecknade en underordnad kyrklig funktionär m en slutligen övergick till ett namn på skolgossarna; det har för övrigt på senare tid ån yo inlånats i en form och en belydelse, som slå närmare de ursprungliga, diakon, en församlingstjänare, som tar sig av de fattiga och gamla och sjuka.

Latinska ord äro prost (praepositus, egentligen överordnad ) och predika (praedicare) , som i vissa dialekter fått en till svenskan bättre a npassad form , präka. Som ett på bröd kan en fruktad världslig ämbetsman tillfogas, fogden , samma ord, som åter inlånats i sin latinska form , advokat.

Om kyrkans och särskildt munkarnas verksamhet i kulturens tjänst vittnar den omfattande grupp av ord för kulturväxter och fruktträd, som latin et givit åt svenskan. Hit höra a lt börja med de båda allmänna orden planta och frukt (fructus) 8

sam l en hel rad av speciella växtnamn, beta, kål (caulis) , päron (pirus), äpple (malum abellianum, en äpplesort benämnd efter staden Abella}, körsbär (cerasia, b enämnd efter staden K erasus vid Svarta havet , från vilken körsbären infördes till Rom), krikon (graeca ), kvitten (c~'donia), för att icke tala om uppenbara eller förklätida namn på kryddväxter som fenkål och libsticka o. s. v. Här bör man också nämna det senlatinska verbet piluccare, som svenskan har i två form er, plocka och dialektiskt pela (jämför danskan pille), då det väl ursprungligen lånats för att beteckna nedplockningen av frukt. Den tjänst, som munkarna gjorde vår kultur, då de planterade och vårdade sina örlagårdar och fruktträdgårdar och lärde folket att följa sitt exempel, har efterlämnat blivande spår i vårt språk för den , som vill akta på dem.

Munkarna icke blott odlade växter och träd utan byggde också kyrkor och kloster. Även på byggnadskonstens område voro de folkets läromästare, de införde bl. a. konsten a tt bränna tegel och bygga därmed. Även detta har satt talrika spår i språket, och d e hithörande orden utgöra den andra stora gruppen. Latinska låncord äro tegel (tegula), kalk (calx), mur (murus) , port (porta), post (i dörrpost, postis) , fönster (fenestra), som undanträngt d et inhemska ordet vindöga (danskans vindue}.

Språkets vittnesbörd visar, alt inflytandet utsträckt sig även till de profana byggnaderna, vilkas gamla torftighet avlöstes av talrikare och bättre anpassade utrymmen. Till enrumshuset lades mindre kammare (camera) , kök (cucina) , och källare (cellarium) för bevarandet av hush å llsprodukter . Till och m ed ordet stuga är möjligen senlatinskt (exstufare}. Den gamla handkva rn en utbyttes mot e n av va !.ten driven mölla (molina).

Vägarna förbättrades och fingo k an ske n ågon stenläggning; dialektorde t slräde, som är fullt presentabelt i danskan, kommer frå n det la tinska strata, se. via , d. v. s. stenlagd väg. Även å kerbruket utvecklades och synes ha erhållit impulser söderifrå n; åtminstone ett par namn på vanliga å k erbruksredskap ha inlå nats frå n latine t, ehuru de blott förekomma i sydsvenska dialekter. Pläjel, det skånska namnet på slagan, 9

torde vara latinets flagellum, som i flamskan har formen viegeL Skäran, med vilken säden avmejas, h eter i samma dialekter segel (tyskans Sichel, latin seetila, det heter en segel med tvåspets ig accent till skillnad från ett segel med enspetsig accent och n eutralt genus). Detta fall är förtjänt av särskild uppmärksamhet, då det visar, hur försiktig man måste vara vid konstaterandet av lån av kulturelement på språkliga grunder. Ett slags skära förekom redan i sten- och bronsåldern, men den hade en något avvikande form , liknade mera en lie med mycket kort ska f t, m eda n den skära, som användes in i vår tid , är starkt krumböjd. Ett liknande redskap var således kändt förut; anledningen till lå net av det latinska ordet får man kanske söka i införandet av en n y och mera ändamålsenlig form av redskapet, med vilken ett nytt namn följde. Ett liknande fall är, att det gamla ordet sjuda undanträngts i matlagningen av det latinska lå ne01·dct koka, vartill vi snart återkomma.

Med ett par av de redan nämnda orden, kök och mölla, ha vi redan kommit in på en tredje ganska stor grupp, som vittnar om det inflytande, som vår materiella kultur och livsföring rönte söderifrån, nämligen de ord, som röra födans beredning och tillagning. Utom cucina, kök, har man också lånat det likbetydande culina, som lever kvar i dialektordet kylna, vilket vanligast är verb och då övergått till betyd elsen elda m en även förekommer som substantiv, rum , där man eldar. Betecknande är, att det inhemska ordet sjuda undanträngts av det latinska låneordet koka (coquere) och inskränkts till en betydelse, som icke har med matlagning att göra, ett förhållande, som är nog så lärorikt, då det röjer, varifrån impulserna till en bättre matlagning kommit. För övrigt höra till d enna grupp flera ord för kärl: kittel (catillus), kopp (cuppa), bägare (bicarium) , vidare disk (discus) och tavla (tabula), vilket ord dock icke som i engelskan fått betydelsen bord. Ordet betyder även spelbräde och synes i denna betydelse å terkomma i »dra tal» , den sydsvenska benämningen på kvarnspelet Helt naturligt är, att någr a ord, som tillhöra ett rikare ut-

lO

veckladt kulturliv, också lånats från latinet, ehuru de synas vara färre än de redan behandlade stora grupperna. Ordet köpa härstammar från det latinska caupo, vilket egentligen betyder krögare, men också hökare, småhandlande, ett ord, som verkligen rott upp sig i socialt avseende. Motsatsen är däremot fallet med ordet särk, som torde vara latinets sericum, sidenplagg. Vidare att nämna äro de ord, som röra skrivkonsten: skriva (scribere), papper (papyrus), brev (breve, egentligen kort skrivelse) i dialekt också användt att beteckna papper. Märkvärdigt nog har bokstaven fått behålla sitt inhemska namn. Det redan omnämnda ordet drake (draco) kan möjligen giva våra sagoforskare något att tänka på. Della djur förekomm er icke i verkligheten utan blott i sagan, och det ger kanske en fingervisning åt det håll, från vilket dc sagor kommit, som tala om drakar.

En noggrann inventering av vårt ordförråd skulle säkerligen draga fram många flera dylika gamla latinska låneord, jag måste nöja mig m ed att anföra de lätt tillgängliga. En grundlig undersökning av en både kultur- och språkhistoriskt orienterad forskare skulle säkerligen giva intressa nta resultat och åtminstone i vissa fall kunna närmare bestämma inlåningstider och vägar. Jag har blott velat fästa uppmärksamheten på d e t intresse, som d e äldsta latinska lånearden erbjuda för vår äldre kulturhistoria, och i någon mån försökt att lämna en orientering om de upplysningar, som de m eddela om det inflytande, som vi fått mottaga söderifrån i äldre tid på vidsträckta och viktiga områden av vår andliga och materiella kultur och livsföring. Dessa la tinska , vanligen ej igenkända låneord, äro förblivande vittnesbörd om vår skuld till den gamla romarkulturcn.

11

D U K, B R E D I G U T -.-l u HAR.-\ U) HALS Jl

ul•, bre dig ut - og del•k op med alle slags kostelige retter. Mer sa ikke gutten så stod bord et der fullt m ed både mat og drikke.

Nei, de t er ingen sak i eventyrene hvor en alltid kan vmre like trygg på en , happy end >> som i en mod ern e gjennemsnittsfilm. Men duken brer sig ut hvor som h elst i fantasiens verden og noe av det samme slags 0nskekomplekset som skaper de norsk e folk eventyrenes bugnende m å ltid er ser vi også komm e til uttrykk i den bildelige folkekunst Spissfindighetcr! vii noen nu sikkcrt innvende; de avbildetc m å ltid er gjengir jo ganske bes lemte m o tiver og har intet med eventyrene å gj0re. Vel, det er nok så at det er Herodes vi ser feire sin blodige fest i fargerike bildevev. Eller Herren selv som deler ut vinen i det Kanaens bryllup. Men legg m erke til at alltid er d et storkurer som sitter tilbords , storfolk fra fremm ede tidsaldre og fjern e land. Og slikt er det sta s m ed .

Derimot skildres n es ten aldri de hjemlige omgivelser, a ldri ser en bonden selv cle dagens bmd i sitt a nsikts svett.

Nu skal en overhode ikke vente sig stort m ed genrebilder av en så avgjort dekorativ folkekunst som Norges. J\1Ien h eller ikke innen bykuHurens r end y rketc hild ekunst finn er vi m ange m o tiver tall direkte fra dagliglivet fer vi komm er langt op i mot å r 1800. Norsk malerkun st i 16- og 1700-årene var e konomisk basert på kirkcsmykking og porlreltbestillinger, og S:t Luk as sine laugsbr0drc beveget sig 0 iensynli g n0dig u ten for den begrensete motivkre ts som slik blev lagt dem i penseln .

D

12

Ätande och dr ickande norska bönder. Oljemålning på duk av den danske målaren Magnus Jergensen, 1701. Gåva av grosshandlare Eugen Wingård.

K. M. 1455-! .

Da undertegnede i sommer for ferste gang tråtte inn i >> K u l t u r e n » i Lund, var han fullt forbered t på a t mangen besnrerende overraskelse vilde sinke hans vandring. Men d et ~nte ham absolutt ikke at han i de rike samlinger skulde finne noe av srerlig interesse også for studiet av norsk kulturhistorie.

Oppe i museets malerisamling steter han imidlertid på et digert lerret som den m edbragte Vägvisare meddeler skal forestille »Atande och dricka nde n o r s k a bönder» . Fremstillingen er ganske naturtro uten at d et derfor på noen m åte kan karakteriseres som noe fremrakende kunstverk , så var det ikke for alderen vilde bildet neppe ha stort krav på opmerksomhet. Nu opgis maleriet å vrere ulfert i 1701 og i nederste venstre hjerne skimtes også signaturen: Magnus Jergens. Pin x et in.: en aplysning Vägvisaren utdyper m ed at her har vi m eslerstykket til »den danska genrekonstens fad er Mogens J e rgensen ».

Nå ja. En fullt så forn em plass inntar vel Magnus (eller Mogens) J er gensen neppe i dansk kunsthistorie. Hans vita og arbeid er riktignok lile kjent enda, m en det m est fremtredende ved ham synes allikevel å vrere den respektable alder av minst 100 år han påstås å ha nådd.1 Jergensen skal nemlig vrere fedt i Randers allerede i 1638. I 1693 tok han imidlertid borgerskap som »skildrer» i Kepenhavn og leverte i 1704 og 1705 ende! kongeportretter til Fredriksborg slott. Videre vet vi at han malte enkelte allegorier og religiese motiver (altertavler) og opgis altså som enda svingende sin pensel i 1738.

At han noensinn e har vrert i Norge kjenner vi d erimot ingen't ing til, m en d et a t han har malt norske bender skulde jo på sin side kanskje kunne tyde på et norgesbesek . ~1åltide t vi ser er kompanert i overensstemm else m ed de beste klassiske regler. Tre gråskjeggete g u b ber sil ter sa m let ved et bord slik at deres hoder danner hje rnene i et likebent triangel. Bonden tilvenstre brerer en lang ullgrå kofte m ed hvitt terklre i halsen. Han i midten har derimot snusbrun kofte, mens mannen tilhe ire er kla>lt i kofte av enda noe merkere slag. l-Iver snev av kulerte linninger eller bånd mangler og snittet i koftene synes å vrere ens for alle tre. Bordet 14

foran dem gjer det eliers uråd for oss å få syn p å benkhe rne.

Allikevel er det mest trolig at d en bunad bildels tre figurer brerer er identisk m ed den middelalder ens mannsdrakt som enda henimot slutten av 1600-å r ene var vanlig i bruk over store deler av Vest- og SorlandeL Denne bunads detaljer og den ulike utforming disse fikk i de forskjellige bygdelag, kjenner vi imidlertid a lt for lite til. lhvertfall ikke nok til å fastslå våre tre benelers hjemstavn bare på klrerne. Men koftenes forskjellige farge kan visselig få tanken til å s treife inn på Ludvig Holbergs omtale av Horder og Vossinger . De forsl e, forteller han i sin beskrivelse av den beremmelige stad Ber gen, »have en srer Dra k t, saaledes, at Tmye, Roxe og Hoser er af et Stykke Vadmel», m ens Vassingene >> have lige saadan Drag t, som d e andre Horder , alleene a t d e er e surt e og derved d i s t i n g v e r e s fra Horderne, som ere a lle h vide». Allikevcl er det te for vagt et grunnlag å bygge noe bestemt på, og vi får derfor neie oss m ed elen rent generelle antagelse at lVlag nus Jergensens modeller m å ha hert hjemm e et steds vestenfjells.

Hvis vi da ikke kan finne noe srerlig ut av bordstellet?

Dette bestå r imidlertid bare av ganske enkle greier som attpåtil synes fordelt utover borde t utelukkende for å tekkes det akademiske m a Jeris krav. Den må ten mannen tilvenstre skjrerer saltma ten på er da også blitt h elt h åples. Av fargen å d0mme skulde en eliers kunne tro d et er en skinke han sysler m ed enda knokens form kanskje minner m er om sau.

Men rimeligst er d et vel at »skildreren » ikke har lagt srerlig vekt på en slik d eta lje. P å d en a nn en side har han m eget na turtro gjcngitt den stor e gulhvite geitosten - kjesosten vi ser like tilhe ire for kj0ttknoken. Av a ndre m a tvm·er p å bordet har vi sm or i den ovale smereskje len gst fremme. Og bonden tilheire ser vi skjrer e dugelige skiver av d et Ioafformete bmdet- stompen , mens hans kameral i ba kgrunnen n etop har skjenket sig et glass el av d en bredbukete pipekannen . Et par flate tretallerker - borddisk a r ·- og noen mikesaker som krittpiper, tobakkshorn og eldstå l utfyller eliers opdekkingen .

15

Hvad slags måltid er det nå karene setter tillivs? Ja , her blir vi nok svar skyldig. Mältidet kan nesten vrere hvilket som helst, så lite kjennskap vi egentlig har til norsk matsldkk fra den tid bildet er malt. Et par enkeltheter kan allikevel tjene som pekepinn. F01·st er det stompen som, efter hvad sakkyndige meddeler mig, ikke har en, for den tid det her dreier sig om , vanlig form. I det minste ikke på Vestiandet Men i og for sig beh0ver jo dette ikke å bety så meget. Mer merkelig er det nok at bonden med 0let svinger muntert med en pokal av g l a s s. Så tidlig kjennes nemtig lite glass i bruk i norsk bondehusholdning, og et beger av form og st0rrelse sorn dette må ihvertfall ha vrert meget sjeldent. Når hertil kommer at sm0mskja er en typisk nistekopp til reisebruk, ligger det nrer å tro at hele scenen er utspilt uten for de daglige omgivetser og at våre tre b0nder i virkligheten er på reisefot. Men i så tilfelle kan Magnus J0rgensen like gjerne ha funnet sine modeller i Danmark og da sannsynligvis i selve K0benhavn hvorhen det lå nrermest for nordmenu å s0ke.

En slik liten gruppe norske b0nder reiser imidlertid ikke på måfå ut i det fremmede. Og hvem vet; kanskje utgj0r de likefrem en deputasjon til kongen »han far sj0b for å klage over futen eller en av de andre embedsmennene derhjemme.

Deres grå hår og sindige uttrykk forlener dem ihvertfall med h0velig verdighet til slikt et opdrag. Men en deputasjon av denne art fra det h0ie nord har nok ikke undgått å vekke en viss opsikt i kongens egen by, og så er det Magnus J0rgensen har funnet det opportunt å male dem.

La imidlertid ikke fantasien lokke oss ut i hengemyra. Så meget kan i alle tilfeller slås fast at intet i bildet betinger at Magnus J0rgensen har vrert i Norge; for selv om det meste både av maten og bordstellet er av norsk oprinnelse så består det ikke av annet enn hvad landsens folk gjerne tok med sig på langtur. Og om vi lar ideen om en deputasjon fare, så kan selv en dansk kunstner ha hatt grunn nok eliers også til å sette igang med slikt et motiv.

F0rst og fremst kan bildet skyldes en rent etnografisk in16

teresse svarende til den som alt i 1654 fikk en ukjennt dansknorsk kunstner til å male den eskimogruppe dansk Nationalmuseum nu eier. Men eliers h'lr vi nok i Jorgensens motivvalg se et uttrykk også for den almindelige, stadig voksende interesse for Norge, enten denne var av 0konomisk eller kulturell art. Og endelig m å vi ta i betraktning Jorgensens rent kunstneriske innstilling. En kilde opgir h am nemlig som direkte elev av den n ederlandske historiemuleren Juriren Ovens og hvordan nå dette enn har sig, så er bildet av de tre norske bender en karakteristisk refleks a v det nederlandske genremaler i. La så vrere at spranget er milevidt fra nederlendernes lystige bondeorgier og til våre tre nordmenns stillfrerdige sammenkomst. Hovedsaken er a t Magnus Jergensen h ar tilstrebet den samme realisme som de n ederlandske genremalere.

Når det gjelder å lese kulturhistorie utav bildene skulde det igrunnen vrere overfl0dig å pointere det fortrin slike konkrete utsnitt a v folkelivet har fremfor folkekunstens oftest eventyrpregete figurscener. Likefullt må vi vrere opmerksomme på at selv de mest naturtro gjengivelser kan rumme mange og stygge fallgrub er. En risikerer jo alltid, slik som i det bilde vi her har sett på, at malerne legger til eller trekker fra av rent kunstn eriske hensyn. Således må som alt ymtet både den breddfulle glasspokalen og enda endel andre enkeltheder sees på med a dskillig skepsis. Alt i alt brerer allikevel Magnus J0rgensens skildring et så sterkt pregav virklighet at dens verd som kulturhistorisk dokument ter vrere hevet over tvil.

NOT. 1 Se nrermere Sydsvenska Dagbladet ' / 1905, YNGVE voN SCHMLDTEN, 6 En gammal tavla och dess mästat·e.

17

HOLLÄNDSK FAJANS I KULTUREN A u SVEN T. JU ELLBER G

et sven ska husger ådet såda nt d et ännu var i bruk h o& bö nderna i m å n ga delar av landet vid mitten av fö rra å rhundradet bevarade i stort sett samma prägel det r eda n ä gt under medeltiden . Det h ad e icke kommit m å n ga n y h eter till under de å rhundraden som förflu tit. Inom m a thush ållet hade ännu icke de va rma dryckerna kaffe och te få tt den allmänna a n vändning, vi se i vå ra dagar , och därför trä n gdes icke heller koppar och fa t i sk å p eller på h yllor. Någon större omläggning av m åltidernas beståndsd elar hade icke h eller m ed fört behov av n ya husgerådsarter. Allt som kunde göras av trä, gjordes ä nnu a v trä - skå lar , fa t och ta llrikar , ljusstak a r . skedar, d ryckeskärl - trä var det uråld riga grundma terialet, vid va rs sida lergodset tidigt trädde. Det är ett m ä rkvärdi gt faktum, a lt vår kännedom om sten åldern s lerkärl är stö rre än om m edeltidens. Ur jor den i en och anna n av våra äldre städer, såsom Lund och Sigtuna, h ar m a n väl tagit upp sk ä rvor av oglasera t svartgods och blyglasera t rödgods, m en d essa sägru m ycket litet om huru pass utbredd användningen a v lerkä rl var. Det fö refaller som om den m ed eltida keramiken i stor utsträckning h ade blivit infö rd frå n utlan d et, sär skilt från T yskla nd , Danm ark, F riesland , och sålunda väl mås te betrak -: tas som en för gem ene m a n svå rå tkomlig vara. Det är fö rst under 1500- och 1600-talen , som krukmakeriet på allvar tar fart i våra stä der och krukmakarna börja föra sina skåla r , fat och krukor till torgs p å m a rknaderna .

Vid sid an av dessa lä ttförgän gliga m a teria l hade m an också sådana av m era bestä ndig na tur. Till k okkä rl nyttjades r edan

D

18

i långt svunn a Licler m etall och ick e sällan s te n. I m å nga tra kter bruka des ännu som på vikingatiden gr y tor och kar av täljsten m ed hank a v järn. s tekpa nnor av jä rn kä nna vi till från m edeltiden. Framför allt är d et likväl d en hamrade kopparen och den gjutna kopparmalm en och bron sen, som formas till kiltlar, skåla r , grytor, ljusstakar och liknande ting.

Mot slutet a v m ed elticlen började kannor och bä gare av tenn att uppträda i de rikare h emmens inventarier. Efter fynden att döma äro dessa tennförem å l oftast importgods. Det dröjer även hä r in på 1500-ta let inna n d e inhemsk a tenn- och kanngjutarna komma riktigt i gån g, m en seelan få deras p rodukter i form av skeda r , tallrikar och fat , dryckeskä rl, skå lar och värmebäcken en m ycket stor om sä ttning. Ännu lå ng t in på 1800-talet utgöra tennförem ä len en viktig bestå ndsd el i det svenska husgerådet. En annan m etall, som m ed storhetslidens ingång börjar uppträ da i hush ållet, är mässingen , som hamras och gjutes till fa t och skåla r, ämhar , aska r , ljusslakar och kronor, bägar e och kalkar. Som d et vä rd efullaste k var står likväl alltjämt sedan lå n gt fö rgångn a tider silvret. Innan ä nnu banker och p enninginstitut underlätlad e människornas umgänge m ed elen m yntade m etallen n edlade m a n sin förmögenhet i husgerå d och p rydnadssaker av silver, som för vara des i kistorna och ställdes fram till bruk och besk å dan vid h elg och fest. Sä rskilt bägar e, dryckesk annor och skeda r fö rckommo ofta bland hemmens inventarier . Samla d e sl<atter av silver gingo i arv slä ktled efter släktled. Denna tra dition bröts först uneler 1800-talet, då ka ffeserviser a v nick el och n ysilver togos i utbyte m ot de fäderneärvda klen od erna, som nu blivit dyrbara och högt skatta de för em å l för samlare och m useer. - Även glaset spred sig ut till d e m era en kla hemmen sä rskilt i d e trakter , såsom Väster götland och Sm å land, d är m an seda n 1700-talet ägde glasindustri. Det tillhör dock de sen are in slagen i husgeråd et, där brännvins flaskor och brännvinsglas sedan Frihetstiden h aft sin givna pla ts.

Om man sålunda m ed ett visst berättigande kan säga , att husgerådet långt in i sena tider hos bönderna bevarade mycket 19

Bild l och 2. Väggflisor från 1600-lalets början m ed italienskt mön sle r flera fiirge r. K. M. 28 158, 28171, 28173, 2817-! och 2664-J..

å lderdomliga drag och a tt nyheterna först l[mgsamt vunno insteg där, så var förhållandet delvis ett annat hos de högre klasserna. P å ad elsgodsen kunde visserligen vardagslivet ännu lå ngt in på 1700-talet präglas av en lantlig en kelhet, som icke skilde sig stort från böndernas, och prästerna levde i d et stora h ela på samma konservativa nivå.

Ett rörande bevis på fasthållandel vid de gamla enkla vanorna är den kända Ekebladska trätallriken, vars inskrift från 1685 omtalar, att den använts av far och son, Christofer och Johan Ekeblad, krigare och hovmän, i m ånga år till dess den gick mitt itu, då Johan Ekeblad lät laga den och lade den i fataburen »för sin gamla tiänst skull och til ett monument ». Ä ven borgerskapet bibehöll sin i s tort sett på liknande självhushållning som övriga stånd fotade ekonomi och deras inventarier hysa länge de gammaldags husgeråden. Men hos dessa, som genom h a ndel kommo i beröring med nymodigheter av skilda slag, och hos präster och adel fnnns en mottaglighe t för de t nya i tiden , vilken också kom att avspegla sig i husgerådets former och arter.

En av de nyheter, som i detta avseende kom att spela den allra största roll , var f a j a n s e n - det av ogenomskinlig

20

Bild 3 och 4. Väggflisor från 1600-lalets förra hälft med kinesiska och holländska mönster i blått. K. M. 28185-28187, 28183, 2818-1 och 28187.

glasyr överdragna lergodset. Detta material , som gav en hård och glänsande yta , särskilt ägnad att tjäna hushållet, och samtidigt lät forma sig till olika kärltyper, har under de senaste århundradena åvägabragt en revolution inom husgerådet och samtidigt i sina ädlaste former givit upphov till betydande skönhetsvärden. I våra dagar har ju den rörelse, som strävar efter »vackrare vardagsvara », förstått att använda sig av de möjligheter i detta avseende, som fajansen innebär. - Här skall nu i korthet lämnas en redogörelse för en av Europas viktigaste fajanstillverkningar , den holländska , såsom den återspeglar sig inom Kulturens betydande keramiska samlingar.

F a j a n s Le k n i k e n , som i Österlandet har urgamla anor, infördes först under m edeltiden av mohammedm1erna till Spanien. Till skillnad från den hos oss redan tidigt kända blyglasyren , som lämnade en glänsande yta , genom vilken lergodsets oftast röda färg lyste igenom, betjänade sig fajan sen av en tennglasyr , som genom sin ogenomskinlighet gav en h elt ny struktur och färg åt föremålens yta. Härigenom erhöll fajansen en yttre likhet med porslinet, som den också merendels sökte att efterlikna. I Spanien uppblomstrade fajans21

Bild 5. Väggflisor från 1600-talet med manganfärgat mönster, sannolikt efter italienskt kopparstick. K. l'vL 30670.

tillverkningen. Stora mängder av spanska fajanskärl utskeppades till andra länder. Även till Sverige kommo sådana under 1500- 1600-talen ombord i saltskutorna, varom uppgifter i bevarade tullförteckningar och sparsamma jordfynd bära vittne.

Framförallt hade emellertid denna eftertraktade vara en stor avsättning i Italien. Här gick den under namn av m a j o l i k a, emedan den viktigaste stapelorten för d en spanska exporten var ön Majorca. I Italien lärde man sig likväl snart konsten att tillverka fajans och uppnådde en sådan skicklighet däruti, att många av dess alster framstå såsom de yppersta av denna läckra konstart. Efter huvudorten kallades det italienska godset p o r c e Il a n a d i F a e n z a, porslin från Faenza. Detta gods fick sedermera s tor avsättning även i andra länder och gick i Frankrike under benämningen f a i e n c e, fajans, som blivit den allmänt vedertagna även för produkter av detta slag tillverkade utanför Italien.

Efter spanska och italie nska förebilder började den nederländska fajansindustrien under 1500-talets förra del sin verksamhet. Man känner endast obetydligt till dess äldre historia.

22

Bild 6. Väggflisor från 1700talets senare hälft m ed mönster i blått.

K. M. 1H77.

Det synes till en början ha varit italienska fajansmakare, som slagit sig n ed i de södra provinserna , nuvarande Belgien, och .där upprättat verkstäder. Antwerpen blev tidigt centrum för .denna företagsamhet. Efter en samtida författare var det en •Guido Savino från Castel Durante, som först slog sig n ed i denna stad och utövade sin konst. Allmänt anser man sig numera kunna identifiera denne m ed en Guido Andries, vars verkslad ä r känd under ett par generationer. Man vet också .att nederländ a re förelago resor till Italien och Spanien för att s tud era den keramiska konsten. Det dröjde emell ertid till å rhundradets slut innan de nordliga provinserna, det nuvarande Holland, kommo a tt taga någon livliga re del i verksamheten.

Att fajanstillverkningen redan vid 1600-talets början fick en m ycket stor omfattning tillskriver man bl. a. dessa stalers fria ställning i förhållande till Spa nien och den nedgån g i fajansindustrien, som blev en följd av spa njorernas inl agande av An twerpen 1585. Med 1600-ta let begynner en allmän uppblomstring i Holland. Det iir icke blott den livliga handeln o ch det rika närin gsli ve t, som bära vittne härom , utan fram-

23

Bild i . Väggflisor frå n 1700-talets slut eller 1800-talets b örja n m ed mönst er i mangan. 1{ . M. 34722.

för ailt kon s ten. Dess inriktning mot det nationella ä r ett uttryck för d en m ålm edvetna och självsäkra a ndan und er detta tidevarv. Vid sidan av de sköna konsterna intager fajansen härund er ett ej obetydligt rum. Den är på en gång en produkt av sin tids högt drivna m erkantila företagsamhet och kon st närliga kunnande.

Liksom tidigar e F aenza ga v namn å t d en italiensk a till verkningen kom också D e l f t, huvudorten för Hollands fajansindustri , att bliva de t signum , und er vilk et holländ sk fajans inräkn ad es. Ett stort an ta l fabriker äro emellertid kända utanför Delft, såsom i Am sterd a m , H.otterdam , Haag, Leyden, Harlem.

Fram till mitten av 1700-talet utveckl ade dessa en livlig verksamhet och deras produkter spriddes över h ela Europa , ick e minst till vårt land. Efter denna tid fö rsämras produktionen och går så sm ån ingom h elt tillbak a . En orsak därtill var tillkomsten av fajansfabriker litet varstädes i andra länder. H os oss börjar J ohann \Volff Rörstra ndstillverkningen 1729 och 24

Bild Il och 9. Väggfli so r fr ån 1600-ta let m ed blo mmo r oc h fåg lar i fl era färgt>r. K. M. 28 176 och 28179, 28 180, 28 182.

tio år sena re blir d et förbud på införsel av a ll utländsk fa ja n s.

En ännu starkar e bidragande orsak , särskilt på d en hollä ndska hemmamarknad en , ä r tillkomsten av det e n g e l s k a f l i n tp o r s l i n e t, som genom sin lätthet och styrka vida överträffade fa jansen och dessutom gen om sin stränghet i formen och sin enkelhet i utsm ycknin gen m era överen sstäm de med tid en s nyklassiskt inriktade stilkä n sla än de brokiga och d ekora tivt överlastade faja nserna .

Vi h a i det för egående sett vilken betydelse Italien och Spa nien h a ft fö r tillkom s len av den hollän dska faja nsen. I stora m ängder im porterades fajanskä rl fr å n dessa lä nder , som under benämnin gen S t r a e t s g o e t, d. v. s. gods som frakta ts genom Gibralta r sund , så ofta fö rekomma i bouppteckningar och andra h a ndlingar f rån 1500-La le ts slut, a ll de m åste anses ha varit ga nska allm ä nn a hos gem ene ma n. Att sedan italienska faja nsm a kare slogo sig n ed i lan det och a tt studieresor a v landets egna söner företogos till dessa ursprungsländer m åste

25

Bild 10 och Il. Väggfli sor från 1600-lale ls s lu t och 1700-la lels bö rja n m ed m ö ns ler i blå l! , bild 11 med ma n ga nfä rga de omfattnin gar.

K. M. 14823, 2 1639, 28209, 28213 och 14824.

helt naturligt ha påverkat formen och dekorationen h os den vara, som fra mställdes. När sedan därtill kommer , att importen av S t r a e t s g o e t, genom Nederländernas krig m ed Spanien under sen are delen a v 1500-tale t, m ycket försvårades och h elt upphörde, är d et lätt a tt inse, att den därigenom stimulerade inhem sk a tillverkningen sökte a npassa sig efter dessa nu saknade förebilder. Också uppstår såsom det första skede t i den hollä ndska faja nsens historia en starkt spanskt-italienskt betonad p rodukt. I formen tar man upp de italiens ka sirapskrusen m ed pip, d e albarelloformade vaserna, fa t m ed snäckliknande bräddar , apotekskrus o. s. v.

I färg är de t den glada och n ågot bjä rta sydländsk a skalan, som anpassar sig till m o tiv av fr ukter , blommor och bladverk ur m edelhavsländernas flora samt djur- och människaframställningar ur r enässa nsen s Idassiska idevärld.

Den holUindska fajansen är dock ä nnu ung, då en ny och mäktig impuls gör sig gälla nde. Sedan portugiserna funnit vägen runt Kap och grunda t elt fa ktori på Maccao utanför Kantonflod ens mynning blev det k i n e s i s k a p o r s l i n e t, som i början av 1500-Lalet ännu i E uropa betraklades som en

26

Bild 12.

Vägg fli sor från 1600-la le t m ed m ö nsler i blått. Fartygsbild e r höra till d e t m est utmä rkande för d enna h o ll ändska småkons t. K. M. 28209, 282 12.

raritet, en allt mera vanligt förekommande a rtikel. Efterfrågan därpå blev allt livligare och holländarna kunde genom sitt 1602 grundad e Ostindiska kompani själva sörja för att behovet därav tillgodosågs. För den gryende fajansindustrien m åste denna införsel av d et lätta och eleganta kinesiska porslinet va ra ett starkt hot. Men man förstod att anpassa sig efter tidens nya krav. Tillverkningen försökte nu att efterlikna d et från fjätTUn östern h emförda godset. I första hand gällde det att framställa ett lika tunt och vackert m aterial som porslinet. Den tidigare, tämligen grova fajanse n efter span s kitalien sk smak, där faten m erendels blott på översidan voro överdragna m ed tennglasyr medan baksidan täcktes m ed blyglasyr , överd rogos nu h elt m ed den vita tenn glasyren. En skärva av e tt sådan t fal visar i bro ttet ona en så tunn lerkärna, a tt man förvå na r sig över d en skicklighet, som kunnat åstadkomma n ågot såda nt. Glasy ren fä r gas svagt blå för att ä n mer efterlikna p orslinet. Det kin esiska porslin et d enna tid var vitt m ed blå dekor, a lltså en h elt olika färgska la emot den brokiga, varvid man varit van. Aven i delta avseende tar d en holländske fa ja n sm ftlaren efte r sin kinesiska föreb ild, och

27

;

Bihl 13 och 111. Fat frå n 1500-Lalels slut och 1600-talets början m ed italienska mönst er i blått, gult, grönt, orange, - bild 13 m ed kantbå rd i kinl'sisk stil. Brunnfynd från Lund. K. l\1. :3 7209.

därt ill å terupprepar han d e t ostindiska porsline ts dekoration sform er. Kiuesiska landskap, djur, blommor, lyckoleeken å terger han med stor skicklighet. Att han sedan missförstår sina motiv betyder tydligen mindre för hans europeiska köpekrets.

Till sist medför delta inflytande frå n östern även en serie av nya form er. Det är urnor och vaser, djurfiguriner. Den viktigaste nyheten är dock te- och kaffekannor, koppar och fat.

Te började bli allmänt i Holland på 1660-talet och kaffe n ågot senare. Den äldsta notis, som tolagshandlingarna i Göteborg innehålla om införseln till Sverige av te, är från 1684. Följande tu· importeras även kaffe.

Till skillnad från den grövre fajansen kallades denna efter kinesiskt mönster framställda vara h o Il ä n d s k t eller D e l f tp o r s l i n . Den grövre fajansen förekomm er under flera olika benämningar , såsom den tidigare omnämnda S t r a e t s g o e t tydligt hänvisande till dess likhet m ed den från medelhavsländerna införda, W i t g o e l, vitt gods, syftande p å d en övervägande vita tennglasyren samt \V a p e n g o e t, vapengods, sådan fajans, vars dekoration utgjordes av en vapenbild. Mellan fajansmakarna å tskilde man noga dessa båda grupper. I en

28

Bild l ö oc h 16. Vitglaserade fa t fr ån 1600- lal t'ts förra hälft m ed snäc kformade bräddar och mönst er i b lå tt och gult i italie nsk st il.

K. M. 12329 och 6-109.

del fall synes man uteslutande ha ägnat sig åt framställning av den ena eller andra sorten.

Det holländska porslin e t skulle väl knappas t ha kunnat upptaga konkurrensen med d et i stora mängder införda kinesiska om ej den kinesiska fabrikationen under oroligheterna efter kejsar \Van Li's död , 1619, så småningom kommit att helt upphöra, ett stilJestånd, som sträckte sig fram till 1680-talet, då under kejsar Kang Hi tillverkningen åter tog fart. Under sådana omständigheter blev d et högkonjunktur för de holländska fajansverkstäderna , som ensamma hade att tillfredsställa behovet av kinagods. Den holländska handeln sökte sig emellertid nya vägar i Östern under tiden och fann i J a p a n ett n ytt produktionsland för porslinet. Man uppmuntrade den japanska fa brikationen, som snart var i stånd att erbjuda en m ed Kina fullt jämbördig vara. Det efter stapelorten I m a r i uppkallade porslinet hade en mycket färgrik dekoration i blått, rött och guld , gult, grönt, violett och sva rtbrunt och erbjöd sålunda en helt annan kolorit och även ett annat mönster än det blåv ita kin es iska porslinet. De holländ ska fajansmakarna fingo här en ny förebild, som de

29

Bild 17. öronvas från 1600tale ts b ö.rja n efter italiensk förebild m ed r elie forn ering och mönster i blått och gult. K. M. 6460.

voro tvungna alt efterlikna för att kunna hålla sig kvar på marknaden. När äntligen åter under 1700-talets början den kinesiska produktionen kommit riktigt i gång, blev importen av porslin genom d en m å ngfald av ostindiska kompani er , som i olika europeisk a länd er drevo handel därm ed , så omfattande, alt porslinsprisel sjönk i avsevärd grad. Detta blev katastrofalt för holländarna. De nu'is le försämra sin fajans för att göra den billigare, och därmed var början till slutet inledd.

Medan alla dessa strömningar frå n främmande länd er och världsdelar påverkade fajanskonslen och i m å nga avseenden påtvang d en en främmand e form fanns likväl hos holländarna en inre kraft, som var tillräckligt stark alt sätta sin egen prägel därpå. Denna komm er särskilt till synes i d e land skaps- och folklivsbilder, som m ed anslutning till tavelkonsten bli ett omtyckt dekorationsmom ent i den holländska fa jansen. Många 30

Bild 18. Skå l, 1600-tn lets börj nn, it a li enskt mönster i bl å tt och gult. J ordfynd från Lund . K. M. 18697 .

gånger höja sig dessa bilder till verkligt stor konst , m erendels utgöra de likväl skickligt utförd a h a ntverk smässiga produkter , alltid å terspegla d e såsom en sa nn folkkonst d en anda av kärlek och uppskattning av det egna landet, som utmärkte dess idoga, frodiga och humorfyllda folk. Rikast och gladast är detta nationellt hollä nd ska insla g inom flisfa jansen , d ä r varje liten flisa ofta är ett k onstverk för sig, m en även fat och tallrikar , vaser och figuriner bära detta speciellt holHindsk a drag vid siclan av italienskt, spanskt, kin esiskt, ja p an skt och sachsiskt.

Den alamodiska inställning, som kom den finar e holländska fa jansen , delftporslin et , att skifta färg och form alltefter som modevinden blåste, ba r såsom vi sett i sig fröet till undergång. Den enklare tillverkning, som konservativt fasthöll vid den gamla italienska form en m en därjämte byggde på de 31

Bild 19. Fat från 1600-la lels början efter italie nsk fö rebild m ed djupt blå glasyr och m önsler i vitt, gult oc h mangan. K. M. 34060.

Bild 20. Fat från 1600-talets senare hälft efte r kinesisk förebild m ed mönster i blå tt. K. M . 6327.

Bild 21. Vitglaserad tallrik frå n 1600-talets mitt m ed mönster i blått. .Tordfynd från Hä lsingbo rg.

K. M. 18180.

nationella motiven, skulle länge överleva sin finare brod er. Ända in i vå ra daga r har, särskilt vid verkstäderna i Friesland, tillverkats skålliknande fat m ed blyglaserad undersida på det gamla sättet, med en klumpig fotring försedd med genom borrade hå l för att fa ten s kulle kunna upphängas som pryd -

32

Bild 22. Fat från 1600-talets mitt av • holländskt porslin • från fabriken De Roos Delft.

K. M. 301 58.

nad på väggen och med en d ekoration av holländska landskap och människor i den italienskt brokiga färgskalan. Dessa kallas än L e m m e r f a t efter utskeppningsorten De Lemmer eller M a k k u m-f a t efter fabrikationsorten. Till dessa efterklangsvaror höra de talrika faten med porträtt av Wilhelm III av Oranien och hans gemål Maria Stuart eller m ed politiska sentenser. Hit hör också ett slags enklare fajans, b o e r e n g o e d, bondegods, som utmärker sig för sin vårdslöst gjorda och ofta missförstådda ornamentik, där motiv av allahanda slag blandats om varandra.

Framställningen av fajansgodset var en omständlig procedur. Den fordrade mycket arbete och stor noggrannhet under de många förberedelser, som förvandlade leran till fajansens förädlade form. H.edan lermaterialets sammansättning ställde stora krav på omsorg. Den äldsta tillverkningen under italienskt 33

inflytandl', där godset ofta var grovt och tjockt, nöjde s ig ännu m ed sådan lera , som fann s i fabriken s närhet. l\fen så sn a rt d et gällde att efterlikna det tunna och lätta kinesiska porslinet blev materia lfrågan genast m era komplicer ad. Fler a olika sorters lera m åste nu blandas samm an för a tt erhålla den smidiga och h ållbara m assa, som kunde formas till fajansen s tunna kärnluopp. Holländsk lera, ofta frå n Delft, blandades nu m ed lera från England och frå n Tournay. Många a ndra sammansättningar funnos också och fa brikerna a rbetade där efter sina egna prövade r ecept. Lersorterna blancla des i en bestämd inbördes proportion och tvä ttades i vatten sam t sållades i ett stort kopparsåll så att klumpar och orenligheter frå n skildes.

Sedan den upplös ta m assa n n ågot stelnat och torkat ska r s d en i fyrkantiga stycken, vilka bevarades i stenbeh ållar e, där vatten tillsa ttes så a tt de be höllo sin fukti gh et. Innan d en kunde brukas skulle den så y tterligare älta s gen om trampning. De nna trampning va r ett fotarbete , vartill ofta en sär skild m an fann s a nställd. Vid Rörstrandsfabriken h ä r h enuna om talas 1741 en >> lertrampa re ». Den kunde ock så ske m ed hjälp av oxe eller h äst, som gingo runt liksom en trös kva ndrin g och därund er ältade massan. Vä l preparerad på delta sätt ska rs leran åter i bitar och knådades för h a nd , varefter d en va r färdig att b ea rbetas.

Den h olländska fajansindustrien skilde på två olika till verkninga r - fl i s f a j a n s e n och k ä r l f a j a n s e n . Fabrikerna voro m er endels h elt sp ecia liserade på den ena eller a ndra av dessa. Flisorna voro fyrkantiga p lattor - med en sida av omkrin g 13 centim eter - avsedda att a n vändas till väggbeklädnad. Vid tillverkningen av dessa lade m a n den färdiga rbetade lera n i en form av trä eller järn m ed så h ög k ant. som fli san s tjockl ek skulle vara , och strök m ed ett trä översida n jämn, un gefä r som vid vanlig handslagning av tegeL

Bild 2:3-25. Fa t och vase r m ed blå tt mönste r i kinesisk stil, s igne r ade SVE, troli ge n Samu el van Eenhoorn i Delft, 1674- 1687.

K. M. 18919 och 20020.

34

Bild 26. Urna fr å n 1600ta lets slut m ed kin es iskt m ö nster i blå tt.

K. M. 31660.

I se nare tid valsades leran utan använda nde a v form ut i tunna k a kor och ska rs i passande stycken . De färdiga fli s ä mnen as ka nter tillriktad es därefter m ed hj älp a v ett fyrka nti gt formbräde utefter va rs sidor m a n s ka r m ed en kniv.

Ka nten skulle skäras på s krå så a tt fli sa ns und ersida blev n ågot mindre än översidan. För a tt icke formbrä da n skulle glida under a rbetet va r den försedd m ed små dubba r. På äldre flisor kan m a n urskilja fyra avtryc k a v såda na , på n ågot yn gre två dia go nals tä lld a fördjupninga r, m eda n fli sor från 1800-talet h elt sakna d em. Efter d etta fin go ä mnen a torka n ågot oc h ställdes sedan på ett und erlag a v rullar på h ögka nt invid va ra ndra i u gn en , där d e skulle brännas. Icke sälla n k a n man på en a k a nten av äldre fli sor se insänkningar efter dessa rull ar.

36

Bild 27. Kalebass formade vaser från 1600-ta le ts slut m ed blåvit glasyr . K. M. 11257.

Med k ä r l f a j a n s e n var n a turligtvis förfarand et ett annat. Här var det drejaren, som på sin av foten drivna drejskiva m ed händerna arbetade ut tallrikar, skålar , koppa r, urnor o. s. v. För att erhålla åstundade profiler n y ttjade han därvid små mallar av trä, med vilka han svarvade. Öron, handtag och likna nde utskjutande profiler formades för hand och sattes på det färdigdrejade kärlet. Or egelbundna kärl fin go likaledes modelleras. Då man ville ha m ånga av sa mma s lag, gjorde man gipsformar, varuti massan göts. Sedan d e färd igbyggda kärlen torl,at skulle även de in i ugnen för a tt brännas.

Brä nnu g n e n utgjordes av ett stort mural rum m ed eldslad un ders t och däröver själva u gnen, i vars golv voro h å l med järnris tar till eldstaden. J ug nens ena sida tog man upp 37

Bild 28. Uppsats av vase r och urna fr å n 1600-talets slut med mönster i blå tt. K. l\1. 6959 och 200 18.

e tt stort hål så alt man bekvämt kunde komma in fö r att s tapla upp godset. Då detta blivit infört, murades hå let igen, varvid man iakttog att några stena r voro lösa, så alt man genom alt avlägsna dem kunde iakttaga huru elden verkade. Med ek, björk och al sattes nu fyr. Värmen skulle upp till 800 a 1000 grad er Celsius. Efter omkring tre dygn lossade man s te narna i observationshå lel, stack in en tå ng och tog ut ett provstycke för alt se huru lå n gt bränningen fortskridit. Då den var tillfredsställande, igen murades eldstaden och skors tenen, och avsvalningen fick ske. Sedan godset var färdigbränt togs det ut och glaseringen kunde försiggå.

Ingredien serna till t e n n g l a s y r e n lös tes i vatten. Godset beströks m ed lösn ingen, som det sög till sig, eller doppades h elt i glasyrbadet I fabriken förekom e n särskild glasyrm akare, som hade detta ansvarsfulla värv sig anförtrott. Härefter fick godset torka innan det å ter sattes in i u gnen, varvid samma förfarande, som ovan skildrats, å terupprepades. I äldre tider staplade m a n tallrikar och fat upp och ned på vara ndra , så

38

Bild 29. Skålformigt fal från 1600-ta lcts slut med s näcklika bräddar och kin es iskt möns ter i blå tt.

Bild 30. Vas av italiensk fo rm m ed kin esiskt m öns ter i blå tt, 1600-talets senare hälft. I~ . 1\f. 203 15.

a tt icke damm och aska skulle komma in i översida n s glasyr.

För a ll icke kä rlen skulle fastna vid varandra, då glasyren under vänn en sm ä ll e, lade man emellan dem små trefötter av h ådbrä nd ler a. Efter dessa finnas o fta tre sm å märken i y ta n. Då man började göra finare fa ja n s, där även under sida n överdrogs med tenn glasyr , upptog man efter italienskt föredöme metoden a tt sätta faten i runda cylindr a r av eldfast lera. Faten vilade inuti dessa på tre tunna lerstavar i den en a våningen över d en andra. Spår av detta kan även ia kttagas på undersidan av faten , dä r tre sm å tunna fördjupningar sitta kva r.

Det m esta godset d ekorerades genom må lning i en eller flera färger. Denna dekoration fö rsiggick m ed vatten färg på kärlet sedan d elta hunnit torka efter glasyrbad et, m en innan bränningen skett. Det var ett öm tå ligt a rbe te, som fordra de stor skickligh et av m å laren , ty fä r gen måste läggas med ett penseldrag och kunde ej överarbetas. Då ett mönster skulle ofta upprepas, hade d ekoratören som hjälpmedel en schablon .av papper utefter vars linjer mönstret utstuckits m ed nå l.

39

J3ild 3 1 och :32. Öronskå l och saltka r i blhi t glasyr m e d kines iskt m ö ns le r i blå tt, 1600-tale ts slut. K. M. 8588 och 20019.

Genom all använda en på se med kolpulver överförde han så ett punktera t mönster , som han kunde följa m ed p enseln. F ör att färgen riktigt skulle smälta samman m ed glasy ren bestä nkles må lningen med glasyrlösningen. Härefter kunde bränningen sk e. Det var likväl icke alla färger , som tålde d en starka h ettan i ugnen . Bäst blevo d e gamla ilalien ska färgerna i blå tt. gult, grönt och oran ge. När mot slutet a v 1600-talet den holländska fajan sen sökte efterbilda d et japansk a imariporslinet och de kinesiska gröna och r öda porslins fa miljerna, va rvid andra färger , såsom rött och guld , m åste tagas till , var m an därför nödsakad alt vidtaga en särskild bränningsprocedur m ed svaga re eld. Därvid utfördes mön stret först m ed de färger , som ti'tl de den starkare elden , g r a n d f e u. Därefter m ålades de a ndr a ovanpå d enna glasyr, va rvid fä r gen inneh öll glasyr ä mne. Kärlet insa ttes så i en särskild m u f f e l u g n m ed svagare eld, p e t i t f e u. Må lningen ovanpå glasyr en gav m öjlighete r till elega ntare pen selföring. Den stora m assa n av h olländsk fa ja n s är likväl utför d efter gr a nd feu-principen.

F l i s k e r a m i k e n h ad e ga mla anor i Nederländerna, d ä r under m edeltiden blyglaser ade golvflisor tillverk ades för k yrkor

40

Bild 33. fa t i de n kin esiska gr ö na -familj ens art av Louwijs Victorsz eller Lambe rlus van Eenhoorn, Delft omkr. 1700. K. M. 25018.

Bild 3-1.

Flasks tä ll m ed möns ler i b lått med sam m a urspru ng som bild 33. K. M. 9342.

Bild 35. Bordp latå med mönster i blått av Louwijs Victorsz eller La mbertu s van Eenh oo rn , Delft omkr. 1700. K. !VI. 26322.

och palats. Man h a r t. o. m. funnit spå r av såda na golvp lattor m ed tennglasy r , vilka måste härstamma frå n tiden före d en äldsta kända italienska fajansverkstaden i Antwerpen. Redan vid mitten av 1500-talet kom em ellertid golvbeläggningen m ed flis or ur modet. Istället började m a n klä da väggarna m ed sådana , tydligen under stark påverkan frå n Spanien, m ed vilket land de nede rländska prov inse rn a denna tid kommo i en livlig beröring. Till Spanien hade denna arkitekturk era mik liksom fajanskonsten införts av morerna , som härmed till Västerlandet överbringade en i Östern urgammal m etod att sm yc ka byggnaderna. Redan assyrier och babyloni er kände till denna konst och lärde den till perserna , hos vilka den under m edeltiden nådde en rik utveckling.

När nu importen av fajans från Medelhavsländerna nå dd e 42

Bi ld 36. Fat m ed kin es is kt mö ns te r i hl å !l, r ii !l, gr iinl oc h manga n tillve rka t vid l'nhriken De Roas i De lft o mkr. 1700. l\ . l\!. 21893.

Nederländerna oc h denna vara r önle en s ta rk efterfrågan , visade d et sig vara l ~itt att införa de i styckevis säljbara fa janskärlen m edan den m yckenhet fajan sflisor , som fordrades till beklädna d a v ett e nda rum , försvårad e tran sporlen och därm ed fördyrad e vara n. Därför inriktade sig den gryende n ederländska fajan sindustrien till e n början företrädesvis på till verkning av fli sor. Efterfråga n härpå m ås te ha varit m yck et stor, t y m er än å ttio känd a ho llä ndska verkstäde r ha syss lat därmed.

Flisorna a nvä ndes företrädesvis till innerdekoration, men h a även prylt hu sens fa sade r. Omkring den öppna spise n i dagligrumm e t, i köket, såsom en längs golve t löpande fris i gångar, tra ppor och rum, på väggen i sängalkoven och på liknande stä llen kommo de till användning.

Efter den d ekorerade y tan kunna fli sorna uppdelas tre 43

Bild 37 och 38. Fa t med kin esiska m ö nst er i blått, signe rade G K , Delft 170U· Ia le ts bör jan. K. M. J284:l och 6958.

huvudgrupper. I den ena av d essa uppta r dekorationen ett geom etrisl<t mönster, vilket m åste samma n ställas med a ndra för a lt den geom etriska bilden skall bli h el. Denna m etod , m ed s. k. r a p p o r t f l i s o r , förekomm er redan i den klassiska Orienten och blev vanlig i Spanien och Portugal. De äldsta h olländska flisorna upptoga även detta mönster. Kulturens samlinga r ha tyvärr ingen typisk företrädare av d etta slag. Beslä ktad dä rmed är em ellertid d en å bild l n eders t till höger avbildade fli san , i vars ena hörn återfinnes ett geometriskt band, som vid samm a nställning med tre andra likna nde fli sor bildar en å ttauddig s tjärna. Mönstret ä r i övrigt h elt italienskt m ed sina i klara gula, blå och gröna färger m åla de druvor, grana täpplen och blommor. Detta rapportsystem övergår så små nin gom till a tt hlott gen om i hörnen tecknade ornam ent, såsom franska liljor , blad och spiralornamet, vid sammansättning av fyr a flisor bilda ett slags rosettformigt ornam e nt. Det span ska inflytandet spår as ännu i sådan a hörnornament med moresker, som bild 2 visar. Kinesiskt infly tande spå ras å ter i m olsvar a nde dekoration på flisorna bild 3.

44

Bild 39. Tobakskruka m ed m önster i blålt och lennlock, s ignera t! (i K, Delft 1700-talets bör ja n.

K. M. l 1266.

En annan huvudgrupp utgöres av en tavelmässig framställning, där de kvadratiska fli sorna liksom bitarna i ett puzzlespel måste sammanfogas för a tt bilden skall bli hel. I våra samlingar finnas flera sådana. Dit hör den av sex flisor hopsatta ryttarbilden av M a r k u s C u r t i u s, se bild 5, för vilken säkerligen ett italienskt stick tjänat som förebild. Sådana romerska krigare avbildas ofta på flismålningar frå n 1500talets slut och 1600-talets förra del. En större målning är den av femtiosex flisor bestående allegoriska bilden inom en rokokoram, som återges å bild 6. I den mera folkliga konst, som fab rikerna i Friesland företrädde, å terkomma ofta såsom prydnader avsedda att placeras på ömse sidor om spisen, en katt och en hund, se bild 7, en fågel i bur och liknande. Dessa tillhöra oftast 1700-talets slut eller följande århundrade och insättas tillsammans m ed helt odekorerade, vita flisor.

Den sista och vanligaste huvudgruppen , sedan rapportflisorna under fö rra hälften av 1600-talet upphöra, låter var flisa bilda ett för sig avslutat helt. Det är egentligen här som den specifikt holländska insatsen är mest framträdande. Samti45

Bild

~0 .

Smiirfat m e d j a p n n s kt m ö n s te r i r iitt , bl å tt o c h g r ö nt , förm o dlige n av Adrin e n Pijnn c k c r, De lft 168\J- li07. K. ~1. 28995.

B ild -Il. T a llrik i d e t j a pa n s ka po r s lin e ls n rl , Dav id 1\nm , De lft 1701 - 171 9. l\. M. Hl98l.

di gt höra d essa fli sor likYäl samm a n, ty flisor med likartad dekot· i omramningen eller i motivval et föredrogs vid monteringen.

Vid sidan a v d et äldre geo me tri ska mönstret uppvi sa flisorna e n rik edom av figurala m o tiv. Till en början är färgskala n d en italienska med bjärta ton er, sena re blir den bl å och vit und er p å verkan a v kin esiskt po rslin ; före trädesvis und er 1700-talet ny ttjas även den viol clla manganfärgen. H elt itali enska till sin uppfattning äro d c f~Ta flisorna , bild 2, m ed en spjutbära nde jägare samt en räv , en bock och en hund. Samma inflytand e finn er man i d e färgglada fruktm otiven på bild l samt i den även där avbildad e fli sa n m ed en blomstervas , ett av renässansens älsklin gs motiv , som ofta å terkomm er inom den tillämpad e konstens alla områden. Blom s terodling och kärlek t.ill blommor har sedan 1600-talet varit utmärkand e för holländarna. Att de tta skulle återspeglas i kon sten är ju naturligt. Stilleben m ed blommor höra till den holländska lavelkonstens m est utsökta ting. Aven inom flisfajans en förekomma målningar med naturalistiskt återgivna blomsterbuketter eller enstaka flisor m ed blommor såsom tulpan er och smultron, se

46

Bild -t2. Va s frå n 1700-la lets fö rra häl ft med m önster i bl å ll, Delft. J.< . M. 63 78.

bild 8. Samma slags n a turdyrka n å terfinnes ä ven i de fli sor med olika sorter s fågla r, bild 9, vilka ofta liksom blommorna synas vara teckna de efter n ågon illus trer a d n a turlära.

Alla dessa tillhör a den ä ldre brokiga p erioden . De vita flisorna m ed blå teckning ä ro d c vanligaste och för ekomma i m yck et s tort a nta l. Det h ä nder n ågon gån g a tt skä r vor a v såda n a gr ävas upp ur vår a städer s jord. Tullistorna omtala även a tt under 1600-talet fli sor , >> sm å m ålad sten >> som d e kallas, infördes till vå rt land. I d essa blå fli sor ä r det som den h olländska egen a rten komm er m est till sin r ä tt. Motiven , som hämta s ur folklivet, bibeln eller a ndra a v samtiden kända och omtyckta ä mnessfä rer , grupp era sig m erendels i serier.

Det ä r b ondfolk i olika sysselsä ttninga r , såsom den kor gbä r a nde kvinna n på bild 4 överst t. v., eller h erden bild 10 överst t. v., musk etörer , som öva sig i h a ndgrepp, bild 3, da m er eller kavaljer er , bild 4 övers t t. h. , och landska p med kyrkor och väd erkvarnar, bondgård a r och sjöar, bild 11. Ett av d e k ä ras te m otiven var likväl den hollä ndska segelflotta n m ed d ess m å n ga skilda slag a v fa rtyg, bild 12.

47

13ild 43. Ljussta ke med m önste r i blå tt, Delft 1700-tal e ts förra hälft.

K. M. 6169.

De äldsta nederländska k ä r l f a j a n s e r n a efter italienskspansk förebild äro sällsynta stycken även i de inhemska museerna. Jordfynd, speciellt i Rotterdam och Amsterdam, ha dock under senare tid lärt oss att känna deras form och dekoration. I Sverige ha viktiga sådana fynd framför allt gjorts i Nylöse och det i sitt äldsta skede av hollända re bebodda Göteborg. I Kulturens stadsarkeologiska samlingar finnas sparsamma fragment från Lund och Hälsingborg. Helt nyligen ha en skål och ett fat av denna tidiga tillverkning påträffats i ett brunnfynd från Lund, bild 13 och 14. De keramiska huvudsamlingarna äga dock ingen representant för d enna grupp, vilken kännetecknas av en dekoration med geometriska mönster, stiliserade bladmotiv, sydländska frukter , m etallornament efterliknande bårdmönster, men även av natura listiskt bladverk av frå n venetiansk fajans känd typ.

Under s tark inverkan från Italien står en grupp av skålformiga fat m ed lysande vit tennglasyr, vilka kännetecknas av sin snäcklikt formade yta, se bild 15 och 16. De ha ofta en amorin som mittelfigur och söka sina n ä rmaste förebilder i 48

Bild 44. Tulpanvas med mönster i blått, Delft 1700-talets mil!. K. M. 27433 .

Bild 45. Tulpanvas m ed holländskt mönster i blått, signerad av Johannes van Duijn, Delft 1763-1777 . K. i\l. t\2/l-l.

A l b i s o l a. Färgerna äro klart blått och gult, någon gång grönt. Ett omtyckt, rent holländskt motiv bär det här återgivna fatet, bild 16, med sitt högst schematiskt tecknad e porträtt av prins Vilhelm III av Oranien och sin bård av tulpaner.

På holländska stilleben från 1600-talets början ser man ofta ·dessa klarvita skålar och fat, mången gång utan någon dekoration . Sammanhörande med dem äro även de vita öronvaserna, .se bild 17, dekorerade med Kristusmonogram eller som här med plastiskt utformade amorinhuvuden och bladverk målade i samma lätta gula och blå färger som snäckfaten. Eljest utmärkas , såsom tidigare nämnt, de äldre fajansfaten därav, .att blott översidan erhållit d en vita eller färgade tennglasyren medan undersidan har en genomskinlig blyglasyr, som låter godsets smutsigt gula, svagt skära eller brunaktiga färg lysa igenom. De äro försedda m ed en kraftig fotring, som mer-endels är genomborrad med två små hål , varigenom ett band för upphängning kan trädas. Bland de äldre exemplaren av detta slag återger jag här, bild 19, ett fat med djupt blå glasyr -dekorerat i vitt, gult och mangan med en hjort i mittelfältet 4

49

Bild 46. mönster i n e rat av van Duijn, - l 777.

Fat m ed blått, sigJ o hann es D elft 176.3

och en kantbård av stiliserade blommor m ed de för denna italieniserande grupp utmärkande spiralformade bladen.

Redan tidigt gör sig på verkan från det kinesiska porslinet gällande och spåras främst i övergången frå n m edelhavsfaja nsens brokiga färger till förkärl eken för enbart blå dekor. Men även de kinesiska motiven börja alt efterbildas. Den grova teckningen med kantbå rdens missförstådda kinesiska lyckotecken å bild 20 är karakteristisk för de tidiga efterbildningarna av dessa Ming-fat, som holländarna benämnde K a a p s c h e S c h o t e l s, Kapfat, emedan de ombord i fartyg m åste föras. runt Kap. De äldsta av dessa ha ännu blyglaserad undersida och grov fotring på ita lienskt maner. Nästa s teg i utvecklingen medför h el tennglasyr, e n tunn och elegant fotring , där d enna icke h elt bortfaller, samt en förfining av godset och formen .

Till övergångsskedet hör en grupp av vita tallrika r m ed blå dekor. Ofta äro bräddarna p:l d essa h elt odekorerade och e n dast mittfältet har motiv av frukter , vapen , landska p, inskrifter .

En sådan tallrik , utgrävd i Hälsingborg, m ed en fl ygande fågel och det från Italien lå nade gärdsgårdsliknande motivet m ed e n käpp , som vilar på två stolpar, å terfinnes i våra samlingar. bild 21. Denna torde härröra från 1600-talets milt.

Under å rtiond ena nä rmast ef ter 1650, m edan det kinesiska porslinets dekorationsart b egy nner sitt segertåg, utbilda hollända rna sin egen motivkrets i nära samband m ed den nationella kon sten. Nu uppstå rdetholländ s ka porslinet, som i godsets sprödh et, i glasyr och i färg efterliknar det kinesiska , men i teckning och mönster är helt särpräglat. Ett mycket vackert exemplar därav äger Kulturen i ett fat, bild 22, vars signatur visar, a tt det utgå tt från fabriken D e R o o s i Delft.

Det skålformiga fatet har en sma l, bladornerad brädd, inom vilken ytan h elt täck es av en h as tigt och med skarp pensel tec knad framställning av Kris tu s inför Pontius Pilatus. Bilelen tord e m ed all sä kerhet å tergå på en sa mtida holländsk målning eller ett kopparstick.

Medan för de tidigare fajans erna fabrikationsorten är svår att bestämma tord e ingen tvekan råda , att den större d e~ en av de senare i kinesiska, japanska eller Meissenimiterande maner dekorerade fajanserna blivit tillverkade i Delft. I denna stad funnos 29 kända fabriker , som var och en bar ett speciellt namn , såsom Den förgyllda blomkrukan , Yxan , Porslinsflaskan , Lyckan , Det gr e ki s ka A, Påfågeln , Ro se n , De två små skeppen. Många föremål kunn a vara sign erade med fabrik ens och mästarens märke. Dessa ha av forskarna ofta ganska godtyckligt blivit sammanställda m ed mästaren a mn.

Den n ya re forskningen är emellertid mycket försiktig m ed dessa identifikationer och avvaktar den pägående undersök ningen av d e ännu outforskade skriftliga källorna.

Bland de tidigare Kinaefterbildande fajansmästarna intar signaturen SVE ett framstående rum . Denn e antages allmänt vara identisk m ed Samu el van E e nhoorn , som verkade vid fabriken Dc Grieksche A 1674- 1687 . Av honom äger Kulturen ett fat och ett par vaser , som ge en god föreställning om den höga kvalite t gods och d ekora tion denn a tid hade. Fatet, bild 23, har fått en blåvit porslinsaktig glasyr, mot vilken dekorens ljusa och mörka blå framträda på ett raffinerat sätt. Karakteristisk är den n ålfina teckningen av konturer och detaljer i mörkt manganviol et t, en teckning, som holländarna kalla 51

Bild 47 och 48. F o ntiinfigure r m ed nH\ ngfä rgad d Pk o r . De lft, 1700-ta lets sr n a re h ii lft. K. M. 628H.

t r e k. Mönstret ä r ' Van-Li-per ioden s m ed en uppdela d ka nlbå rd av blommor och figurer och ett mittpa rti m ed fig urer , träd och hus. För a tt komma förebilden n ä r a d ek or era r m a n ä ven undersida n. E n stor trumpetvas, blid 24, m ed figurer och palmettfris visar i likhet m ed en mindre vas, bild 25, den utsökta skickligh et, va rmed konstnä r en förstod a lt an sl uta sig till d en frä mma nde för ebild en .

F ormförrå det utökas nu m ed urnor , bild 26, ka lebassform a de vaser , bild 27 , och uppsa tser fö r spiselhyllan eller för d e stor a skå p en av vaser och urnor, bild 28. Likväl bibeh ållas ä nnu lä nge de äldre fo rmerna och m a n få r se d e grova fa ten m ed på italien sk t vis sn äcklikt vå giga brädda r , bild 29, vaserna m ed griphuvuden , bild 30, öron skåla rna , bild 3 1. och sa ltka r en , bild 32, n u omklädda i kinesisk dräkt.

E n a nna n kon s tnär av betyd a n de m å tt, vars m ärke a ntingen 52

Bild -H). Figurin, signerad av Jacohus Halder i Delft, 1700-talets senare hälft. K. M. 27270.

kan hänvisa på Louwij s Victorsz (1689- 1714) vid fabriken De dobbelde Schenckan eller Lambertus van Eenhoorn (1691- 1721) vid De m etale Pot, företräder ett n ågot senare skede, då man sökte efterlikna den färgrikare f a m i l l ev e r t e-dekoren. Ett fat av h ans hand , bild 33, är m ålat i blått, grönt och rött och visar ett graciöst blomstermönster m ed en fantastiskt tecknad paradisfågel och fjärilar. Men även den blå färgen mot en klarvit glasyr och med en dekoration av små, ofta hela ytan täckande blomstermotiv tillhöra h ans alster , såsom ett flaskställ , bild 34, och en bordplatå, bild 35, utgöra exempel på. E tt annat liknande fat, bild 36, i blått, rött, grönt och mangan, tillverkat vid fabriken De Roos, är likaledes ett vackert prov på huru man försökt sig på den färgstarkare skalan utan att likväl ännu förbättra bränningsproceduren genom att an vända sig av muffelugn en. Samma tid tillhör 53

Bi ld 50 och 5 1. Fat, • te triidct • och • so lfjädern ' , De lft, 1700-l. K. M. 28805.

Bild 52 och 53. Vaser med blå d e kor fr ån fabr ik en De porce leyne Klae uw i Dell"l, 1700-ta le ts sena re hälft. K. M. 34637 oc h 3997.

även en okänd mästare G K, som ofta identifierats m ed G h i s b e r t L a m b r e c h t s K r u y k , men som säkerligen är senare än denne. Ett par förnämliga blå m ålade fat av hans tillverkning tillhöra samlingarna, bild 37 och 38, tillika m ed e n tobakskruka m ed tennlock, bild 39.

Vi ha tidigare omtalat huru det japanska infly ta ndet gjorde sig gällande under senare hälften av 1600-talet. Några fullgoda exempel på den färgrikedom, som utvecklades vid efterbildningen av imariporslinet, finnas icke på Kulturen. De äro svårå tkomliga dyrgripar. Vi äga emellertid ett vackert smörfat, bild 40. i rött, blått och grönt signerat A P K. Denna signatur sättes i samba nd med A d r i a e n P i j n a c k e r (1680-1707) och är en av d e beteckningar, som fö reträdesvis återfinnas på detta japaniserande gods. Ett exempel på den m edaljongartade uppställningen av mönstret h os detta finna vi på en ta llrik, bild 41, utförd av David Kam (1701- 1719) vid fabriken De Paeuw, P åfågeln.

Den blåvita fajansen blir emellertid sedan de stora mängd erna av Kang-Hi-porslin på 1680-ta let översvämmat Europa den förhärskande lå ngt fram över 1700-talets mitt. Den blål\ färgen blir djupa re och saftigare än tidigare, då den ofta är ljus och tunn. Bland mönster, som vid sidan av de rent efterbildande ofta uppträda, påträffar m a n sm å buketter av blommor och blad , vilka täcka hela ytan, och m ellan vilka punkter eller stjärnor inprickas liksom i rädsla för tomrummet, bild 34.

De kinesiska motiven behandlas m ed stor skicklighet och lätthet och varieras i det oä ndliga. Den här avbildade vasen , bild 42, ger en föreställning härom. Även föremål av rent europeisk form, såsom ljusstaka r , bild 43, dekoreras h elt i kinesisk stil, och m an eftersträvar a tt lå ta mönstret framträda kraftigt emot den ljusa glasyr en . Ä ven europeisk a motiv bla ndas m ed d e f rämma nde, såsom på d en fa ntastiska tulpa nvas, som här å terges, bild 44, där en Pomonafigur i modedräkt frå n 1700-Lalets mitt blivit inkomponerad. Jämför man h ärmed en a nna n tulpa nvas, bild 45, där landskapsmotivet är helt h ollä ndskt, tycker man ett svalg befäst m ella n dem båda. Den sistnäm nda är

Bild 54. Skå l m ed mönster i blå tt till ve rkad i Arnhe m, 1755-omkr.

1770.

K. M. 33250.

blått a v J ohann es Pennis i Delft, Bild 55. Apote ks burk m ed m ö nste r 1723-1763. K . M. 5070.

B ild 56. T obakskruka m ed mönster i blå tt f rån 1700-talets sen are hälft, De porce leyn e Kla eu w i Delft. 1\. M. 12702.

Bild 57. Fat m ed itali enskt mönst er i blått tillv erkat Makkum, 1800-talct. K. M. 3634.

Bild 58.

Tallrik av s. k. bondegods med dekor i blått, gult, grönt och rött, 1700-talets senare hälft. K . M. 28619.

Bild 59. Fat av s. k. bondegods med dekor i blått, 1700-tale ts senare hälft.

K. M. 17700.

signerad a v J o h a n n c s v a n D u i j n , som var verksam vid De porceleyne Schotel 1763 - 1777. Därmed a ngives även , alt vi äro inne i d en holländska fajansens nedgångs- och slutperiod . van Duijn tillhör likväl de bästa i sin tid . Ett fat av h a ns hand , bild 46, visa r dock huru lå n gt m a n kommil från den kinesis ka förebilden.

Innan slut et nalkas har em ellertid den holländska fajanskonsten mottagit starka intryck av de mjukare färgtonerna h os den kinesiska rosenfa miljen oc h av det sachsiska porslinet.

Vårt materia l lämnar oss blott svaga a ntydninga r om denna process, d ä r muffelugn en spela r en stor roll vid framställningen. Ett par fi guriner ny ttjade som fontäner, bild 4 7 och 48, tillhöra period en och kunna på sitt sä tt vittna om ett Meisscninflytande i uppskallningen av dylika fajansskulpturer.

Red a n tidi ga re h ade ma n dock framställt figuriner. Särskilt voro bilder av kor dekorerade m ed färgrika blomsterkransar omtyckta redan under senare delen a v 1600-ta let oc h såd a na framställd es även under h ela det följande å rhundrad et. En h el serie av sådana djurbilder finnes på Kulturen. Den här åter givna, bild 49, är signera d av J a c o b u s H a l d c r , som från 1765 var verksam vid fabriken De Grieksche A i Delft.

Ett par vaser m ed holländ ska segelfartyg i blå tt, gult , grönt, rött, inskrivna i en orn amentik med europeiskt bladverk mot brunsvart botten äro ävenledes exempel på de tta färgrika inslag. Deras upphovsman är Albertus Kiel (1761- 1772 ) vid De witle Starre, Den vita stjärn a n.

Eflerblomslringen under senare hälften av 1700-talet släpper likväl icke h elt de gamla mönstertraditioncr , under vilka holländ sk fajans under etL å rhundrade gjort sig r yktba r. Blådekorerade fat såsom d et här å tergivna t e t r ä d e t, bild 50, eller s o l f j ä d e r n , bild 51, visa ännu tillbaka på Kina, liksom vaserna , bild 52 och 53, ehuru m a n nu m ås te tillgripa plastiskt formad ornamentik för att dölja svagheten i teckningen. Denn a tid uppstå r även en fabrik uta nför Delft i A r n h e m , verksam 1755-omkr. 1770, va rs alster lik aledes gå i d en traditionella stilen, bild 54.

MÄRKEN FRÅN FAJANSFABRIKER OCH FAJANSMÄSTAHE l DELFT.

R

~

I:H

34

Het Bijltje, Bilan.

Dc Gdekschc A, Grekisld A. Troligen Samuel van Jacobus Halde1·, 1765.

Eenhoorn, 1674-1687.

De porceleyne Klaeuw, Porslinsid on.

Dc Paeuw, l'åf<igeln.

De mctal c Pot, Mctallg•·ytan.

'E Dc Hoos, Hosen .

De lwe Scheepjes, De tvi1 smi1 sl<eppen.

Adriaen l'ijnackci·, 1!HJ0 - 1!i!J6.

(j 2 4Dc dohheldc Schenckan, Den duhhla skiinldumnan, Louwijs Fictorsz. t HSH t 714, eller Dc Me la le l' o t, Lamhc1·lus van Eenhoorn,

•

p

J(i!l1 - 1721.

De porceleync Schotel, Porslinsfatet. .Johannes Pennis. Johannes van Duijn, t72:l- t7(i:l.

17(;:! - 1777.

De witle Slanc, Den dta stjiirnan .

Alllertus Kiehl, 1761 - 177:1.

2o rG Ofta identific1·at med Lam hrcchtsz 1\ n1yk, 1600-ta le t s m i t t.

(i hishrecht

Dc 3 vcrgulde Astonne, De 3 fö1·gyllda askfaten, Pictcr Genitsz Kam, 1i00- 17U!'i.

De twe Scheepjes, Dc två små skeppen, .Jan Gaal, 17Ui - t72!'i .

59

Inom ett område av bruksfajansen bibehöll sig in på 1800talet de en gång givna formerna, när d et gällde apotekskärl och tobakskrukor. Apoteksburkar av den här a vbildade typen , bild 55, med sin från den tidiga italienska perioden bevarade kartusch tillhörde länge den standardiserade utrustningen vid apoteken. Ungefär liknande ,·ar även förhållandet med tobakshandlarnas krukor, varav ett utomorden tligt exemplar från De porceleyne Klaeuw återges här, bild 56.

Vid sidan av den m era högklassiska fajan sen tillverkades även en ringare sort, av holländarna kallad b o e r e n g o e d , bondegods. Många av dessa alster kunna vara nog så bestickande. I allmänhet kännetecknas de dock av svaghet i teckning och färg, se bild 58 och 59. I vissa avseenden kunna de jämställas med det i Makkum i Friesland förfärdigade godset. Detta håller likväl fast vid de äldsta impulserna från Italien både i dekoration, form och teknik, bild 57. Så lunda har d et fortfarande blyglasyr på undersidan av faten och avtryck efter trefoten vid bränningen, medan bondegodset saknar sådana och är helt tennglaserat Med Makkumtillverkningen har den holländska fajansen vridit sig ett varv och är tillbaka vid utgångspunkten . Men vilken skillnad i dess fysionomi då och nu.

Denna mönstring av en liten grupp inom Kulturens rika keramiska samlingar visar, med vilken omsorg och sakkännedom dessa äro gjorda.

KXLLHXNVISNINGAR. HANNOVER, Keramisk Haa ndbog. B l. Köpenha mn 1919.

HENRY HAVARD, L e Cer amique Hollandaise. Histoire des F a iences d e Delft. Amsterdam 1919.

A. HoYNCK VAN PAPENDRECHT, De Rotterd a m sch e Plateel- en tegelbakkers en hun Product 1590--1851. Bijdrage tot d e geschiedenis der oude Nord-Nederlandsche Majolika. Rotterdam 1920.

FERRAND W. H u DIG, Delfter Fayence. Bibliothek fiir Kunst- und Antiquitätensammler. Band 34. Berlin 1929. - Den bä sta modärna översikten av ämnet.

W apengoet en Porceley n. Oud Holla nd, Jaargang XLIII. EMIL

60

SvEN T. KJELLBERG, F a jansfynd i Göteborg. En översikt av fa j nnsförekomsten i sta den fra m till importförbude t 1739. Göteborgs Musei Arstryck 1933.

W. PITCAIRN KNOWLES, Dutch po ttery a nd porcelai n. London.

ELisABETH NEURDENBERG, Old Dutch polle ry a nd tiles. London 1923.

NANNE 0TTEMA, De Opkomst va n h e t Majolica-Bedrijf in d e Noordelijke Nederlanden. Oud Holland. J aarga n g XLII. IDA C. E. PEELEN, Catalogus va n de Ve rza m elig Nederlandsch Aa~·d e ­ werk . Gem eente Museum te 'Sgravenhage 1917.

EELCO M. Vrs och CoMMER DE GEcs, Alt h ollä ndische F liesen I- II. Leipzig 1926 och 1933.

61

FREDRIK II:S VAPENFÖNSTER FRÅN SKARHULTS KYRKA EN KONSTHISTORISK OCH HEHALDISK KURIOSITET .-iv H. H. v . SCHWERIN

Skarhults ålderdomliga kyrka, som enligt inskription p å en av klockorna en gång helgals å t S:t icolaus, fann s förr ett målat fönster, som år 1849 bes krives av C. G. Brunius m ed följande ord: »I en fönsteröppning, som intager midten af altarväggen, finnes en större glasskifva med inbrända färger. Ä denna glasskifva äro Danmarks, Norriges och Sveriges riksvapen samt några Danska landskapsvapen förenade i en sköld, hvilken hålles af två vildmän. Derunder stå å en mindre glasskifva, som siras med snerklar: F r e d e r i c k d e n A n d e n K o n g e t i I I D a n m a r k. Desse partier omgifvas af h vita glasrutor, h vilka äro ganska små och stå öfver hörn. » 1 I ett inventarium från 1830 lämnas härutöver den upplysningen , att fönstret bar årta le t 1568. 2 Den som i våra dagar besöker den lilla k yrkan , letar förgäves efter detta dekorativa inslag. Ar 1870 meddelade kyrkoh erden i sin ämbetsberättelse, huruled es h elgedom en >> hvarken kan anses nog rymlig eller tillräckligt ljus », och i visitationsprolokoilet från samma tillfälle lovade patronus, frih erre Jules von Schwerin , genom sitt ombud, att omfattande förbättringsarbeten snarast skulle vidtagas. Vid visitationen 1875 sägs, att k yrkan undergå tt en större reparation. >> Den blef nem!. å r 1871 till det inre r enoverad, golfvet till en god del omlagdt. altarskran k, kyrkostola r m . m. blefvo ommålade och n y a s t ö r r e f ö n s t e r b l e f v o d e r j e m t e i n s a t t a. >> Vid d etta l iiifälle försvann således det lilla vapenfönsiret och ersattes av

I

62

Bild l. Målat fön ste r från Skarhults k~· rka m ed konun g Fredrik II :s av Danmark vapen och årtal et 1568. K. M. d eposition av frih e rre H . H. von Schwerin.

ett stort rundbågigt av samma må tt och utseende som kyrkans övriga.8 Det tillva ra togs av paironus och har sedan legat undangömt på Skarhults slott. I sitt stympade, m en dock förhållandevis väl bibeh ållna skick skall det nu å ter komma till heders i Kulturhistoriska museets sa mlingar.

Fönstrets utseende ä r följand e, bi ld l. Det avbildar Fredrik Il:s vapen , som, placerat mot en blågrön bakgrund med växtmoliv och gul gräsm a rk som underlag, uppbäres av två vildmän.

Sköldhållarna, två nakna män (av d en h ögra äro endast benen i behåll) m ed lockigt hå r över kropparna, lå nga skägg, röda vin (j ::l

Epigrammata. _ .R E G N l

C O R O N~A

R E X.

Jn Regni Dani~injig,nia.

Bild 2. Fredrik II :s r iksvapen. Ur J. La uterbach, De r ebus ges ti s Fride rici secundi , Fra nkfurt 1592.

Effigiem [culptamFri~erici hele. ~erne l

Så1at«:t veterum efl qui quo~ faEl~ p{j

Bild 3. F r edrik lT:s riksvapen. Ur I-1. Hame lma nn , Olde nburgseh e Croni con , Oldenb u rg 1599.

kransar kring huvudet och blågröna bladgördlar kring midjan , bära vapnet på en stång. Under skölden hålla två nakna, h å rlösa människafigurer en av s. k. >>Hollwerk >> inramad skiva med inskriptionen: Frederick d e n And e n Kong c till D a n m a r c k. Ovan ramen läses årtalet 1568.

Vapenskölden, som är krönt av en låg krona , omfattar tretton fält, vilka kunna indelas i tre partier, h u v u d s k ö l d, h j ä r t s k ö l d och t i Il f o g a t n e d e r p a r t i. Huv udskölden, som delas av Dannebrogkorset (ljusgult och rött ), omfattar ovan från vänster räknat följand e vapen: Övre raden: l) De tre danska krönta l e jon e n (blåa mot gu lgrön bakgrund, röda hjärtan, gula kronor).

2) Norges yxbärande, krönta l ejon (gult mot röd bakgrund).

3) »De Gothe r s >> över nio hjärtan stående, okrönta l e jon, först upptaget av Valdemar Alterdag (lejonet blått mot gulgrön bakgrund, röda hjärtan mot gul bakgrund) .

4) Pommerns grip, ett fabeldjur, här ovanligt nog med fågelkropp och drakvingar, först upptaget av Erik av Pommern (gult mol röd bakgrund).

Nedre raden: l ) Unionens tre kronor, Sveriges riksvapen , som, i egenskap av unionstecken , iinnu förekommer i Danmarks vapen. och som egendomligt nog just vid tiden för glasfönstrets tillkom st va r en av dc grundläggande orsakerna till d et då pågående Nordiska Sjuårskriget (gula kronor mot blå bakgrund).

2) S a k n a s, torde m ed all säkerhet, att döma av den fullständiga likheten m ed d et i Lauterbachs historia över Fredrik Il 4 lancerade riksvapnet ha varit Gotlands Agnus D e i, som upptogs av Fredrik II , bild 2.

3) Schleswigs leopard e r (blåa mot gulgrön bakgrund).

4) Island s krönta stockfisk, upplagen av Fredrik II (vit med gul krona mot blå bakgrund).

66

Bild 4.

Schweizisk va p enskiva llll'd s k ö ldh å ll are såsom på Skarhultsfönstret. J.HJO-ta lc ls s lut. Enligt H. O idtm a nu .

Hjärtskölden saknas, m en torde m ed all sannolikhel h a omfa ttat Ditmarskens r y tt a re, som intager d enn a plats på Christians IV:s a nträd och på Fredrik ll:s likkista. Det tillfogade n ederpartiet innehåller: 1)7

l) Bolstein s nässelblad, först förekommande i Christia n I :s vapen 1460 (gulvitt mot röd bakgrund) .

2) Stormarns svan , upptagen av Kung Hans 1496 (gulvit m ed gul krona om halsen m ot röd bakgrun d) .

3) Old e nburg s tv å bjälkar, redan förda av gr eve lVIorilz I av Oldenburg å r 1190 (röda mot gul bakgrund).

4) D e lm e nhorsts kors, upptaget av Gerhard Il, brode r till Christia n I (gulvitt m o t r öd bakgrund}.

Om d en ursprungliga fönsteröppningen s form och utseende kan ingenting sägas med säkerhet, då den nu ä r betydligt för storad. Slor torde d en ej ha varit. Av dc bevarade små rombiska glasskivor alt döma , som omgivit d e m å lade pa rticrna har d en i varje fall avslutals rundbågigt upptill. Tänkbart är även, att d et varit en cirkelrund öppning.

Va penskölden som helhet betraktad är, som ovan nämnts, i d etalj återgiven på ett kopparstick i La nlerbachs historia och i 1-Iamelmanns krönika över Fredrik II," bild 3, m en d en framslående danske her aldikern PouL BHEDO GRANDJEAN, antyder i sin bok om »Det danske H.igsvaabcn », att >>da disse Vrerker fe rst har set L yse t efter sidstnrevntes Dod, a f g i v e r d e de svm rr c int e t Bevis for Van b e n e t s v irk e lig e F o r ekomst i h a n s tid. 0 Ett personligt samm a nträffande m ed arkivarien Grandjean ha r även bekräfta t, a tt s ka rhultsfönstret är det första och hittills enda beviset för a tt det vapen , som å tergives av Lanterbach och Hamelmann verkligen existerat under Fredrik II:s livstid. Det har likaledes fastställts, att sköldhållare i form av vildmän hiUills varit okända i d e vapen , som bevara ts från sa nun e ko nungs regering.

Glasmålerier äro numera sällsynta i Norden. Fordom torde däremot bruket att sm ycka kyrk or och offentliga byggn ader m ed m å lade fönster h a varit rä tt vanligt. Brunius skriver dä rom: »Ehuru Sk~'lncs k~-rkor ofelbart haft dylika prydnader, så sakna s der om n~irmare känn edom , och högst ringa lä mningar deraf ha i a n seende till tidens oc h få kunnigh e tens förs töring bibehållit sig intill vå ra dagar ».7 De beva rade må lninga r. han

GR

Bild 5. Detalj av ett målat fönst e r m ed vapenbild Enligt J. L . Fischer.

S:t Gudni e i Bryssel.

beskriver, äro ytterst få och i jämförelse med Skarhults vapenfönster rätt obetydliga.

Glasmålningen som konstart är nästan lika gammal som glaset. Redan Prudentius, som levde på 300-talet (348- 413), skildrar den färgrikedom, som »likt en våräng >> utstrålade från basilikornas fön ster , och Parsivals diktare låter Wolfram vo11 Eschenbach uppleva Gralsborgens prakt: >> Adamas und amctiste diu aventiure uns wizzen lnt topazie und rubine smaragde und sardine sus war n di u venster r ii h e >> .

Glasmå leriet ka11 i huvudsak indelas i tn"t grupper: mo n um e ntalm å l e ri och kabinettglasm å l e ri. Orden förklara egenlligen konsta rten . En monum ental glasmålning, sådan vi känna d en från gotiska katedraler , är städse m enad att ses på avstånd. De i olika kulörer färgad e glasbitarna bilda först då liksom mosaiken en helhetsbild. Under sådana omständighete r måste också denna konstart avstå från e n verkligt r ealistisk behandling. 8 Med kabinettglasmå lningen är förhållandet h elt annorlunda.

Den tå l utt betraktas på nära h å ll. Där gäller d et ej d et uttryck , som förs t skapas genom a tt iakttaga på avstånd , där kan varje d etalj undergå en noggrann granskning, enär d en oftast utförts med en minia tyrm å lares omständlighet.

Skarhults kyrkas vapenfönster är ett typiskt exempel på kabinettglasm å lning, och därtill ett synnerligen intressant sådant. Dock icke så m ycket som konstverk betraktat, ty ehuru fä r gernas s könhet ej kan förnekas är teckningen primitiv och tyder kna ppast på någo n mästarhand. Men det rent tekniska d . v. s. glasbränningen är givetvis det dominera nde. I Nord en är em ellertid denna kon starts historia ett obearbetat gebit, inom vilket d et här beh a ndlade verket trots sina es tetiska defekter likväl torde få betecknas som förstkla ssigt bla nd del bevar ade

70

Bild 6.

Vapenfiins lc r frå n Go tl and.

:\ordiska i\'f useC'l nr 159,696.

materialet. Med de verkliga m ästerstycken, som ä nnu ta lrikt finnas i behå ll i kontin enten s kyrko r, r ådhus och museer k a n det visserligen ej jä mföras . Vi ve ta em ellertid ej h eller vad som en gång funnits av denna ko nslart i vårt land .

71

Inom kabinettglasmåleriet dominera va pen skivorna, och framförallt i Schweiz genom den där, sp eciellt under 1500talet, utbredda seden att skänka vap enfönster , • Ehrenwappen• , till n ågons ära eller m ed anledning av någon viktig tilldragelse, bild 4 och 5. Ma n plägade vid •n ybyggna d er, större ombyggnader, eller av någon annan viktig anledning skänka vapenskivor och fön ster såsom ett synbart tecken på statlig samhörighet, ömsesidigt förtroende och vänskaplig välvilja ».9 Vanligt var instiftandet av riksvapnet. En verkligt utbredd folklig tradition blev d etta dock endast i Schweiz m ed gränstrakter, m en seden var likväl ej okänd i T yskland, Belgien och Nederländerna. Ja , även i Norden har d en lämnat spå r efter sig, i synnerhet på Gotland, denna märkliga ö, som i så m å nga avseenden få tt spela r ollen av förbind elselänk m ella n Söder och Nord.

T Nordiska Museet finnas sålunda fl era gotländska vapenskivor bevarade, ehuru tyvärr ej exponerade. Några av dem , bild o och 7, avbildas här som jämförelsemateria l. 10 Med instifta ndet av elt vapen önskade man h edra någon och d et finns full anledning, att på grund av omständigheterna beteckna de t här behandlade skarhultsfönstret som e tt ana logt nordiskt exemp el p å den frå n Schweiz s tammande sedvän ja n. Orsak en till dess tillkomst torde nämligen varit följande_ I en beskrivning över ky rkan från å r 17 4 7 sägs bl. a.: »Dock kan man af Pelarne och hvalven in i k yrkian finna , at hon fått tilökning af det, som nu ä r C h o r och det i k on g Fredrich den andres tijd i Dannema rk, och, som troligt är, af Herr S t e n R o s e n s p a r r e, h vilket dehls kan inhä mtas af en stor ruta på Fönstret bak altaret, p å hvilket slå r m ed vackra fä rgor i glaset inbrände det d an ske vapnet och dessa ord F r e d r i k d e n anden K o n ge till Danmark; dehls där af, att HelT S t e n R o s e n s p a r r e under Denna konungs lijd lefvat och bygt h ela Scharhulls gård , då omrörde kyrkas tilökning torde va r a Litsalt och berörde H err S t e n R o s e n s p a r r e s Begrafning, som gå r under h ela C h o r e t och uphöjcr det vida öfver sielfva Kyrkians golf förfärdigad ».11 Skarhults kyrka h ar ännu ej beskrivits i det brett upplagda verket »Sveriges kyrkor», m en

72

Bild 7. Vapenfönster m ed bomärken från Go tland. :\ordiska Museet nr 105, 185 och 105, 1X6.

Brunius ägnar den dock n ågra rader i sin förut citerade reseskildring. l-Ians omdöme är i stort sett detsamma som 1700talsskilclrarens, och han m enar att tornet tillkommi t vid reformationen och koret omkring 1550. :Det da terade vapenfönstret torde emeller tid kunna precisera de båda anförda författarnas uttalanden, och d elta så mycket säkrare som Skarhult å ret inna n , 1567, blev patronelit på villkor för Sten Rosensparres änka, Melte Rosencrantz , all bl. a . » haffve flitig tilsijuffn att k irckenn och prestegaa rdenn byggis och forbedris >> • 12 Det är således tydligt a tt Metle Rosencrantz följt donationsbrevets föreskrifler genom att förbä ttra kyrkan, vilket främst skedde genom tillbyggande av koret m ed Rosensparregraven för sin år 1565 vid Axtorna stupade m a ke. Frågan om tornet vid samma tillfälle uppförts är i detta sa mmanhang ej a ktuell, men troligt torde det dock vara. Gravkoret kom ej , som man av de däröver liggande sten arnas inskrifter sk ulle kunna tro,

att bli ett vilorum för flera personer. Då d e t på 1840-talct öppnades fanns näml. enligt Brunius endast Sten Hasensparres kista där. Det fullbordade verket hugfästes genom d et kungliga vapenfönstret ba kom altaret. Det numera såväl ur h er a ldisk som konsthistorisk synpunkt i vå r a la ndsända r frå n sin tid r ent av unika konstverke t bör sålunda betraktas som en gärd av tacksa mhe t och elt minnesmärke över Frederik II och hans d onation a v patrona tsr ä tten till Ska rhults kyrka.

NOTE R. .., C. G. Bnu:>~IUS, Kons ta nteckninga r unde r en r esa å r 1849. L und 1851.

2 L a ndsa rkive t i Lund.

3 Domka pitle ts a rkiv, L a ndsarkive t i Lund.

• J. L AUTERBACH, De r ebus ges tis F rid e r·ic i sec un di. F ra nk f urt 1592.

5 HEr:MANN 1-l AMELMANN, Oldenbur·gseh e Cro ni co n. Oldenburg 1599. a PAUL BHEDO GRANDJE.-\ N, Det d a n ske Higsvaaben. Köpenha mn 1926.

7 C. G. Bn uNIUS, Skån es k on s thisto ria under m edeltiden. Lund 1850.

M J. L. FrscHEn, I-Ian d buch de r Glasm a le r c i. Le ipzig 191'L " H. Or DTMAN ', Geschichte d er Sch we izer Glasm a le r e i. L eipzig 1905. - H . MEYER, Die schwe izerisch e Sitte der Fe n slc r· un d 'vVappe nsch enkung vom 15. bis 17. .Ta hrh undert. F r a uc n feld 1883.

10 Som e tt exempel p å för e koms te n av vapen fönst e r· på fas tla nd e t k a n n ä mn as, a tt kore t i d et nu riYn a Nack a k a p ell fordom s m yck a d es av m å la d e glassk ivor m ed h a nt-ve rk a rm äs ta rn as i sockn e n y rkesemblem. De ä r o bevarad e i en priva tvilla p å platsen. Se CARL Fonss TnAND, Nack a sock en. Up psa la 1924.

11 Sock enbcskrifninga r frå n F r osta h ä r a d, fö rfa ttade a f h ä r ade ts präster å r e n 1746--17'17. Utg. a f G. CARLQUIST. Lund 1920.

12 G. TH ULIN, Samling a f U r·kunder r ör a nd e P a tr ona ts r·ätti g h etcrn a i Sk å ne, H a lla nd och Bohuslä n . Stockho lm 1901.

74

MYNT- OCH MEDALJPRÄGLINGsTEKNIKEN INTILL OMKHING 1800 Av ERIK PERSON

l.

MYNTPRÄGLINGSTEKNli\El\.

edan mynten tillhöra en fornsaksform, som i större utsträckning än någon annan undgå ll ödet att förstöras av tidens tand, är det m era sällan som de mekaniska hjälpmedel, varmed mynttillverkningen försiggått, bevarats till våra dagar. I äldre tid förstördes ofta myntstämplarna efter användningen, och det är jämförelsevis sent, som man börjar att i myntverk ens arkiv förvara utrangerade stämplar. Ännu värre har man farit fram med övrig mynttillverkningsattiralj, och av de många olika reds kap, so m nämnas i räkenskaper, inventarier och andra handlingar finnes knappast något b evarat. 1 Vår känn edom om myntpräglingstekniken i äldre tider vilar därför huvudsakligen på fynd av präglingsredskap, på observationer å dc präglade mynten samt icke minst på skriftliga redogörelser för tillverkningsprocessen. Vår kunskap om myntpräglingstekniken uneler nyare tid har på detta sätt blivit ganska fyllig , meda n mycket brister i vår kännedom om antikens och medeltidens mynttillverkning. Åtskilliga antika och m edeltida myntstämplar ha visserligen bevarats till våra dagar , och bevarade urkund er ha lämnat ypperliga illustrationer till deras användning, men när det gäller att tränga myntpräglingsteknik en in på livet, återstå ännu många dunkla frågor att besvara.

M

En uppfattning om mat erialets bristfällighet få r man då man vet, att man från h ela Sverige endast känner en odiskutabel myntstämpel från m edeltiden , m edan man frå n Danmark har fyra och från Norge ingen. A v d essa fem stämplar är ingen från äldre m edeltiden .

En av de äldsta bevarade bildliga framställningarna av mynttillverkningsproceduren utgöres av en väggmålning frå n Pompei. .Man kan där följa hela mynttillverkningens gån g från gjutningen av myntämn et till m yntplantsarnas justering och prägling. Präglingen försiggår m edelst en hammare eller mindre slägga, varmed myntstämplarna på städet b earbetas.2 Denna enkla präglingsmetad, h a m m a r p r ä g l i n g e n , som väl a ntagligen är å rsbarn m ed m y ntet självt, användes ännu under m edeltiden och i modifierad form lå ngt in i nyare tid. En senare framställning av sa mma procedur, en skulptur daterad till 1000-lalet från klostret S:t Georges de Boscherville i Normandie, visar exakt samma tillvägagångssätt. Mynts tämpeln ~ir även här placerad på ett s täd , och m yntpräglaren svii nger en väldig h a mma r e till slag. En utmärkt bild av m ynttillverkningen vid m edeltidens slut lever erar HANS BURGKMAIR i d en österrikiske k ejsaren Maximilia n I :s »W eisskunig »,8 bild l. Man ser där hur metallen utha mras till lämplig tjocklek, hur myntplantsarna ulklippas och hur m ynten präglas. I bakgrunden samtalar den bliva nde kejsa r en m eq myntmästaren , och genom fönstret å t gården synas sm ä ltdeglarna, som r yka av h etta. Även vå r svenske 1500-ta lshistoriker OLAUS lVIAGNUS har i sin bok om de nordiska folken s liv försökt sig på alt i bild skildra mynttillverknin gen , men den framställning av präglingen , som han där ger, ä r föga upplysande och knappast på litlig.~ Medan mynttillverkningen i våra dagar är en stor industri . stod m y ntpräglingen ännu lå ngt in i n ya re Lid på det primitiva hantverkets nivå. De m y nlpräglingsmaskiner , som tid efter annan uppfunnas, underlättade visserligen i icke ringa m å n a rbetet, m en helt kom man inte ifrå n h a mmarpräglingen förrän stöt- eller skruvverket slagit igenom under 1700-talet.

76

13ild l. Myntverkstad i Wien omkring 1500. Triisnitt nv lf:ws Burgkmair.

Sj~iln1 präglingen är emellertid den proced ur i tillverkningsprocessen, som Lar minst tid i anspr å k. Inna n m eta llbiten kommit så lå ngt, att den är mogen för den stämpel, som för den stora allmänheten b etyga r sitt »hin c robur et securilas », måste d en genom gå en lå n g rad bearbetningar. Först och främst m ås te m etallen h a den k emisk a samma nsä ttning, som är i lag föreskriven och som betingas a v myntels vä rde i omsättningen

77

eller av praktiska skäl. I äldre tid skulle varje mynt även i nedsmä1t tillstånd ha sill givna värd e, varför legeringen var av större betydelse iin nu, då i allmänhet endast guldmynten ha ett metallvärd e, som motsvarar d et å satta värdet. De allra äldsta mynten voro icke avsiktligt legerad e ul.an framställdes med den legering, som den förädlade metallen hade. De äldsta grekiska mynten präglades sålunda av elektron, en naturlig legering av silver och guld , som vaskad es ur sanden från floderna i Lydien. Det har emellertid visat sig, att man r elativt tidigt började rena myntmetallerna. Guldet befriades sålunda från föroreningar genom upphettning tillsammans med bly, koksalt, tenn och kli , medan man vid rening av silvret använde sig av bly såsom reduktionsmedeL Detta förfarande ersattes senare av reduktion m ed svavelantimon, och mot slutet av medeltiden började salpetersyra komma till användning.

Innan myntmetallen var färdig för myntning, måste den formas till myntämnen , plantsar eller, såsom de num era vanligen kallas, plattar. Della åstadkoms hos greker och romare genom gjutning. På så sätt fick man plattar av det färdiga myntets vikt och storlek.'' Under m edeltiden började man klippa ut myntplattarna ur tenar av myntets tjocklek . Man kund e också prägla direkt på tenen för att efteråt klippa ut stämpclavtrycken. Så gjorde man exempelvis med Christian Il :s och Gustav Vasas klippingar, vilka präglades med rund myntsstämplar men på grund av tenarnas smalhet och genom klippningen blevo fyrkantiga. Fynd av opräglade myntplattar äro visserligen ganska sällsynta, m en i de nordiska myntfynden från vikingatiden påträffas de dock icke sällan. Av dessa fynd framgår dels att man använt sig av fyrkantiga plattar av myntets bredd, dels att d essa först efter präglingen rundklippts. l Mellaneuropa brukade man under 1000-talet runda de fyrkantiga plattarna genom att hamra ned hörnen före präglingen, varigenom ett s. k. »vierschlag » uppkom. " Vid medeltidens mitt synes man ha övergått till prägling av runda myntp~attar. Sådana avbildas ofla på bilder frå n m yntverkstäder samt äro även kända från fynd . l Kulturens samlingar

78

Bild 2. Överst: n o rdi s kt ,· ikin gatidsm~· nt å f~> rkanti g pl a nts ; d iinmder: 10 opdigladc m~·ntä mn en, funna i Lund . K. i\1. 1-1.102.

finnes sålunda ett fynd av lO sådana opräglade m y ntämnen (K. M. 14.102), som sannolikt härröra från borgarkrigsperioden (1249- 1377 ) och ulan tvivel ha tillverkats vid m y ntverket i Lund.

De äldsta grekis ka m yn ten hade prägel endast på ena sidan.

Präglingen försiggick genom a tt det glödgade m yntämnet lades på ett städ, varefter en stämpel inslogs p å ovansidan. Det vanligaste var em ellertid , a tt mynten hade prägel på håda sidorna.

Man använde då förutom den lösa iiverstämpel, som myntpräglaren h öll i handen. en understämpel, som slutade i en kil, vilken infälldes i etl träblock. Själva p räglin ge n fordrade stor precis ion, ty i allmänhet behövdes fl era slag för alt myntämnet skulle fylla upp stä mpelns alla fördjupningar. Den minsta för s kjutn~ ng av s tämpeln , ett snetl slag eller dylikt, förorsakade en sn ed eller ojämn prägel. .Ju h ögre relief m yntet skulle ha, desto m era tidsöda nde var präglingen , och m a n över gick där7\)

för så småningom till lågrelief, som krävde mindre manuell kraft vid präglingen. Fördelen av lågreliefen blev ännu mera påtaglig på 300-talet e. Kr., då romarna började prägla myntämnet i kallt tillstånd, varigenom den lidsödande glödgningen undveks. I samband därmed minskades också, naturligt nog, myntens tjocklek.

När germanerna efter romarrikets fall började prägla egna mynt, ärvde de också romarnas mynlpräglingsteknik. Hammarpräglingen lämpade sig bäst för mynt med ringa vidd och obetydlig tjocklek, och delta ha r utan tvivel medverkat till en standardisering av medeltidsmyntens yttre i dessa avseenden.

Ju lunnare myntämnet var, desto mindre kraft har präglingen fordrat, och när man i Mellaneuropa slutligen övergick till att prägla ensidiga mynt - brakteater - har delta säkerligen sina förutsättningar i s trävanden att underlätta mynttillverkningen. Helt säkert har det vid brakteatprägling varit möjligt att åstadkomma ett fullgott stämpelavtryck ~l den lövlunna silverplantsen genom ett enda hammarslag.

Såväl antika som medeltida myntstämplar ha i icke obetydligt antal bevarats till våra dagar. Den äldsta är en järnstämpel, som använts för prägling av en si lverstater för konung Filip Il av Macedonien (359- 336 f. Kr. ). En annan grekisk stämpel bär namne t på drottning Berenice II av Egypten (247- 222 f. Kr.). Den är av brons. Aven romarna ha använt s ig av brons- och järnslämplar, m en dessutom ha bevarats stämplar av härdat järn och stål. Att stämplar av brons och mjukjärn kunnat användas beror otvivelaktigt på att de använts vid prägling av glödgade myntämnen. Bevarade stämplar från medeltiden äro av härdat stål ; undantag från denna regel äro e ndast brakteatstämplarna, som ofta äro av brons eller mjukjärn.

Från hammarpräglingens tid äger Kulturen två medeltida myntslämplar, eller rättare sagt fragment av sådana (K. M. 22.826), som grävts fram i Kvarleret Lam·entius nr l, å den tomt, där Skånska bankens hus nu står, och där sannolikt det äldsta mynthuset varit behiget. Båda stämplarna äro av stål.

RO

· ........!

Bild 3 och 4.

Frag me nt av m ede ltida m ynt s tämpla r, funna K . i\!. 22.82ti.

Lu nd .

Den ena stä mpeln bä r i prägeln e tt h a lster och en m å nskära , meda n prägelbilden i den a ndra stä mpeln sy nes fö restä lla boksta ven R m ella n en m å nskära och en s tjä rna.

Halstret, S :t L a urentius' symbol, fö rekomm er på lunden s iska m ynt red an så tidig t som under l{nut Vl: s Lid , och f rå n Kristoffe r I: s Lid finna vi det i Lunds do mka pitels äldsta s igill m ed La urentius och h alstret. 7 Huruvida h a lstret beteck n a r a tt biskopen h a ft del i utmyntnin gen , eller o m det blott och ba rt ska ll uppfa ttas såsom sta dens m ä rke ä r svårt a tt avgöra . Kulturens stä mpel m ed ha ls tret passar väl till en m ynttyp, som av H AUBERG 8 hä nfö rts till Erik Me nveds tid (1286 - 1319 ). Den a ndra stä mpeln h a r använts fö r prägling av m ynt a v en typ , som daterats till den tid, d å den svenske konungen Magnus E riksson var h erre i Skå ne (1332- 1361 ; H AUBERG nr l ) . Bildfram stä llningen (m å n skära+ R+ stjä rna ) förekom m er på fler a a v Magnus E rikssons lunda m y nt i såväl bä ttre som sämre utfö rande.

Den bevarade m yntstä mpeln frå n Magnus E riksson s tid fö rklar a r till fullo det primiti va utfö randet av prägelbilden.

SLä mpeln h a r nä mligen icke utförts genom gr avering, uta n d e olika tecknen h a inslagits m ed p u n s a r. Ma n h a r a n vänt särskilda punsar fö r m å nskä ra n och stjärna n , m en bokstaven H h ar ås tadkommits gen om sa mma nsä ttning av tre olika punsar . Ma n ka n tydlig t se skarvarna m ella n den lå n ga och korta stap eln sa m t d en mella nligga nde ha lvci rkeln. Anvä ndningen li

81

Bild 5. Priig lin gsva lsa r fr å n Hall i T y rol en . E nligt C. Sahlin.

Bild 6. Ej utstansad ten till 1/a ör e kmt 1673 från m yntverk et i Aves laLunds univ ersi tets hi stori ska museum.

av punsa r förkl a rar också bokstavens oproportionerliga form.

Vid förfärdigandel av h alstret till den först omtalade stämpeln h a sannolikt också punsar k onunit till användning. Först skulle då halstrets y ttre ram ha inpunsa ts, därefter själva ga llret, som icke kommit att li gga i samma plan som omramningen.

Användandet av punsar vid förfärdigandel av m yn ts tä mplar är m yck et gammalt. Red a n und er antiken torde sådana ha kommit till a nvä ndnin g, ick e blott för framställning av inskriptioner utan även då det gällt att ås tad komm a porträttbilder. Denna teknik har sina rötter i guldsm eds konsten , vars. medeltida utövare ofta voro myntmäs tare och sigillgravörer.

I medeltida urkund er omtalas punsar första gången 1165, m en

82

redan lå ngt tidigare har man ansett sig kunna spåra deras förekomst. 9 I Sverige har HANS HILDEBRAND ansett sig kunna konstatera användandet av punsar å Sten Sture d. ä:s stockholmsö rtugar.10 Det var ofta ett ganska betydande antal punsar, som behövdes för att framställa en enda myntstämpeL Vid m yntet i Detmold i Tyskland användes i början av 1600talet 26 punsar till rik sdalerstämplarna, 22 till schreckenbergerstämplarna och 19 till goldgulden- och fiirstengroschenstämplarna , vartill kom ett alfabet bokstavspunsar för varje stämpel. 11 Användningen av punsar mekaniserade i hög grad stämpeltillverkningen , som annars var ett tidsödande arbete, speciellt i äldre tid, då den primitiva tekniken slet stämplarna m er än nu. ~ Det är givet att vid på detta sätt framställda stämplar talrika >> stämpelvarianter» skulle uppstå, en företeelse, som för Sveriges vidkommande bäst kan studeras på Karl XI :s m ynt.

Redan under 1700-talet hade man emellertid lärt sig a tt förfärdig a punsar, som upptogo hela prägelytan, s. k. patriser. 13 Ä ven om det inte är n ågon överraskning att punsar användes vid förfärdigande av borgarkrigsmyntens stämplar, är det dock av stort intresse att kunna konstatera detta. Den stora stämpelförbrukningen , som bl. a. hade sin orsa k i de å rligen återkommande m yntförnyelserna med ty åtföljande typförändringar , h ar tydligen gjort att det blivit för tidsödande att gravera stämplarna. Den enkelhet, för att inte säga simpelhet, som utmärker så m ånga av borgarkrigsmyntens bildframställningar , har otvivelaktigt haft till uppgift att underlätta stämpeltillverknin gen. Den tidigare periodens m er eller mindre komplicerade bildframställningar å m yn ten avlösas vid 1200-talets mitt av stora serier av mynt, som i prägeln bära allehanda lätt åstadkomna tecken: bokstäver, svärd, kors , halvmånar , stjärnor etc. Många av dessa tecken ha utan tvivel ås tadkommits genom sammansättning av olika punsar. Myntens dåliga halt och flacka prägel tyda på att det varit fråga om s tora utmyntningar. Samma stämpel har ofta kombinera ts med olika motstämplar, och stämpeltillverkningen har tydligen gått raskt undan.

1

83

Förutom dessa båda s tä mpla r i Kulturens sa mlin ga r finn as ytterli gare tv::'t fr å n Danmarks borga rkrigs periud , även de funn a i Lund och a nvä nd a vid m yntver ket diir . Den ena a v dessa s tä mpla r befinn er sig i Lund s uni ve rsilets hi sloriska musc um och h a r liksom Kulturens ena stämpel ett ha ls ter i prägeln. 14 D en är funn en i Lund och sva ra r till ett m yn t, som prä gla ts i Lund för Erik Klipping (1259- 1286; l-IAUBERG nr 19 ). En fjä rde s tämpel framkom vid d en av Kulturen bevak ad e grundgrä vninge n vid »O lins hörn a », kva rleret Apotekaren nr l , i Lund och tillvaratogs a v den intresserade saml a ren konse r vator J. B E RG , vars efterlä mn ade sa mlin g den tillhör.'" De nn a s tämpel h a r använts vid prägling a v ett av Kristoffe r I :s lun da m ynt (J-IAUBERG nr 3 ).

Av de fy ra lundastämplarna har inge n beva ra ts os kadad. samtli ga äro a vhuggn a eller a vbrutn a ett styc ke ba kom prägelyta n. Det verkar som om d en ena av Kullurens stä mpla r den m ed halstret ·- ursprungligen skulle ha bes tå tt a v t vå d ela r , en centim etertjock s tå lskiva , i vilk en prä gelbild en in punsa ts, samt en nu förlora d ta pp av a nnan me ta ll. l d en bevara de stå lskivan , som är jä mntjock, finn es på und er sida n en lillfingerbred insänkning, i va rs mitt är ett m ä rke, som m öjligen kan hörröra frå n en nit. Sa nnolikt ha a ll a dessa stä mpl a r, i likhet m ed bevarade utländska m yntstäm p la r frå n m edeltiden, h a ft en »hals >>, som på understä mpla rna sluta t i e n kil formi g tapp , m edan överstämpla rna h a ft en tillpl a ttad sla gy ta.

Antagli gen har det i Da nma rk liksom i m å n ga a ndra lä nd er va rit brukligt a tt förstöra utra nge ra de myntstämpl a r, fö r a tt d e ej skulle komma i obehörigas händer , och då har m a n defor m era t stämplarna på det säll , som skett m ed de fyra lundas tämplarna .

Av något a nn orlund a bes ka ffe nh et ä r o de b r a k t e a l· s t ä m p l a r , som beva ra ts till vå ra d aga r. Den tunn a silver plå t, som användes vid tillverknin g a v bra ktea ter , ha m öjliggjort a nvä ndning av mjuka re m a terial än stå l, t. ex. bro ns och oh ä rd at jä rn . I övri gt likn a d essa stä mpla r i allm ä nh et de stämpla r , so m an vänts för präglin g av tvåsicli ga m y nt. Vi d präglin gen

84

Bild 7-9.

Fickvalsstämplar från Unge rn , Wiirt.emberg och Ni.irnberg.

J\ . M. 17.203, 17.20!, 17.205.

synes em ellertid endast en stämpel ha kommit till användning, och denna stämpel kunde antingen vara en överstämpel eller - kanske oftast - en understämpel. 1 6 Hur själva präglingen förs iggå tt kan man dock ~innu ick e m ed full säkerhet avgöra .

Det finns ett par supponerade braktea tstämplar, som m era påminna om guldsmedsmatriser än om reguljära myntpräglingsredskap. Brakteatstämpeln från nationalmuseet i Budapest består sålunda av en 2 1 / 2 -3 mm tjock bronsplatta m ed 2434 mm bredd. P å bå da sidor har i fördjupning utförts stämplarna till en böhmisk brakteat, som hänförts till konung Bela III (1173-1196) . Stämpeln, som bär tydliga spår efter användning, ansågs av d en förnämste kännaren på detta område, A. LUSCHIN VON EBENGREUTH, såsom ett falskmyntarredskap. 17 En i det närmaste likadan stämpel finnes i Statens Historiska Museum i Stockholm och härstamm a r från Lödöse. Det är en bronsten, 112 mm lå ng, 18 mm bred på mitten samt avsmalnande åt sidorna. Tjocklek en är på mitten 4,5 mm samt i ändarn e r esp. 3,5 och 2 ,5 mm . I ten en , vilken liksom Budapesttenen framställts genom gjutning, finnas negativ för brakteater m ed bokstäverna E , H , L och S, vilka voro gångbara i Sve rige und er 1300-ta let. Lödösetenen , som först publicerades av \ VILHELM BERG och därefter av BENGT THOHUEMAN såsom ett

85

reguljärt präglingsredskap, har av annan forskare förklarats såsom oanvändbar vid brakteatprägling; den skulle i stället vara en vikt. 1 " Frånsett att någon vetenskapligt godtagbar utredning för den ena eller andra åsikten ännu icke lämnats, torde det tills vidare vara försiktigast att betrakta Budapestoch Lödösetenarna såsom präglingsredskap, även om det är sannolikare att de varit falskmyntarredskap än reguljära brakteatstämplar. Därtill kommer att de båda »s tämplarna • nära ansluta sig till en teknik, som icke legat de medeltida guldsmederna fjärran . I den kgl. Mönt- og Medaillesamling i Köpenhamn förvaras nämligen en alldeles liknande stämpel, som härstammar från Haverberg på Själland och använts för framställning av smycken i brakteatteknik. En annan liknande matris har funnits på platsen för det gamla Lödöse, en tredje finnes i Tönsberg museum och ytterligare andra finnas i British Museum, Victoria and Albert Museum och i Cluny Museum. 19 Alla dessa ha använts av guldsmeder vid tillverkning av smycken. Man har hamrat ut en tunn m etallplåt ovanpå matrisen och på så sätt få tt en kopia. Kanske har denna teknik varit vanligare än fynden av matriser vittna om. och i så fall bör det icke ha legat utanför en förfalskares hori sont att på samma sätt åstadkomma mynl med brakteatprägling. Men någon visshet därom står väl knappa st alt ernå.

Vid medeltidens slut började en teknisk omvälvning inom myntpräglingstekniken. I samband med utgivandet av de till ytvidden stora talermynten blevo hammarpräglingens brister alltmer uppenbara. Talermynten fordrad e stor manuell kraft och ett jämnt tryck, som det var svårt att ernå enligt d en gamla präglingsmetoden. För att rå da bot på detta uppfanns då det s. k. f a Il v e r k e t, som betecknade ett stort framsteg. I fallverket var und erstämpeln endast rörlig i vertikalled, varigenom sned- och dubbelpräglingar icke kunde förekomma. Präglingen skedde genom att en tyngd föll ned på överstämpeln.

En variation av fallverket var det vid Avesta under 1700-talet använda s l ä g g v e r k e t, där tyngden ersa ttes av en slägga, som sköttes för hand.

86

-.

llild 10. Släggve rk frå n AvPsta. Tecknin g av E. Schwab

172~.

Sitt första stora tekniska framsteg gjorde m yntpräglingsteknjken em ellertid först vid mitten av 1500-talet, då v a l sv e r k e t togs i bruk för m ynttillverkning. Valsverk för slätvalsning av m etaller omtalas r edan så tidigt som vid slutet av 1400-talet, och LEONARDO DA VINCI betraktas såsom den förste valsverkskonstruktörcn. De t var em ellertid först omkring 1550, som man kom på id en alt förse valsa rna m ed graverin g, varigen om my ntpr~i glingen sk edde genom valsning. Uppfinnaren .synes ha varit greve REINHAHD zu SOLMS-LICH, som vid r iksdagen i Augsburg 1550/51 inlämnade ett utförligt ännu bevarat förslag till en ration alisering a v m yntpräglingen och på vå ren 1551 lät tillverka en valsverksm odelL Förslaget rönte -emellertid e tt fö rtvivla t motstå nd frå n myntmästarna, som vädrade minsk ade inkom ster, och greve Re inha rds ansträ n g-

87

ninga r syntes h a r önt m ycket liten fra mgån g. F ör st 1565 a nlades ett va lspräglingsverk i Ha ll i T y ro len ; d ess ä ld sta präglingsvalsar frå n å r 1565 äro ännu b evar a de."0 Det ä ldsta svenska va lsverket synes h a va rit det, som a n Ja des i S tockholm å r 1574 av tysk en i\IATTHIAS HINTZE. Kort d ä r efter , 1586, syn es en a nnan tysk , SE BASTIAN ScHOHAS, h a a nlagt ett va lsprä glingsverk i Nyköping fö r h ertig Ka rls r ä kning. Båda d essa va lsverk användes för prägling av silvermynt och torde r ela tivt sna rt h a n edlag ts. Det dröjde ä nda till 1625 innan d en svenska valsverkspräglingen bö rjade på a llva r. Då anla des va lspräglingsverk i Nyköping och Sä ter , vilka å r et därpå följdes av ännu ett, i Arboga .

De m ynt, som präglats i valsverk , skilja sig frå n a ndra dä rigenom a tt de i a llmänhet h a en n ågot vä lvd y ta . Den omständigheten att m yntbilderna på valsarna m ås te gr a veras ovala för att avtrycken skulle bli cirkelrunda, h a r s tundom få tt till följd a tt prägeln ick e blivit exa kt rund . Det va r d essutom m ycket viktigt a tt valsarna in ställdes exa kt lika, ty i a nna t fa ll kommo stä mpelavtrycken på tena rna icke mitt em o t va randra . Med va lspräglingen följde a tt m yntpla ntsa rna fö rs t efter präglin gen skildes från ten arna.

Tro ts den stor a ra tio na lisering, som m yntpräglin gen under gick genom valsverkets inför ande, skulle det em ellertid sn art visa sig a lt va lspräglingen icke visade sig ek onomiskt bä rkrafti g. Va lsverkspräglingens stö r sta vins t va r d en sn abbhet, var m ed va lsverket a rbeta d e, och det ä r typiskt a tt tekniken införd es i Sverige i samba nd m ed förber edelserna till Gustav II Adolfs polsk a krig. I det lå nga loppet blev em ellertid valsverk spräglingen d y rbar. F r a m stä llningen av präglingsvalsarn a var kostba r och fordra d e s tor precision. Vid mins ta valsfel m ås te h ela va lsen ka sseras och en n y iordnings tä llas. Därtili kom a tt iordningsställa nde t av m yntten a rna fo rdrade m era a rbe te och precision än tidigar e. Valsverkspr äglingen gick därför sn a ra re m ed förlust ä n m ed vinst.

Valsverket h a de, såsom förut omnämnts, bl. a . den n ack d elen a tt det icke va r m öjligt a tt utby ta s tämpla rna ; om en 88

l:l ild 11. Stiitvcrk

P nr is

s lut et av 1700- ta let. E nli g t E . Lundma rk .

stä mpel på valsen skadades , m å ste h ela va lsen tillspillogivas.

Denna olä genhet ledde till en va lsverk skonstruktion med lösa stä mpla r , d el s. k. f i c k v a l s v e r k e t. stämpla rna had e där det utseende, som bilderna 7- 9 visa. stämpelta ppa rna placera des i öppningar , »fick or», i valsen, och n ä r så b ehövdes kunde en stä m pelutby tas m ot en anna n. Fickvalsverk et (tyska: Tasch en werk ) a n vändes huvudsa kligen inom d et gamla tyska rikets områ de. De älds ta fi ckvalsstä mpla r , som ä ro bevara de, ä ro frå n mitten av 1600-talet, m en ända _in p å 1790-talet användes fi ck valsverk vid sydtyska m yntverk . I de sk a ndinaviska lä nde rna sy nes fickva lsverke t aldrig h a kommit till a nvän dn ing. hulluren äger tre fi ckva lsstämp lar. Den ena ä r en öster rikisk-ungersk h a lvta lerstämpel, a nvä nd vid m yntverket i 1\remnitz under kej sa r Leopold I :s tid (1658-1705). 21 Den a ndra än en 4-kreuzerstä mpel frå n vVi.irtember g fö r å r 1694.

I ntressa ntast är kan ske den tredje s tämpeln , som a n vänts a v 89

r. ~

t~------··~

.

11ild 12. StölYerkss tiimplar till

1/ 6 rdr 1803 från myntve rket !C M. 15.382.

Stockholm.

d en niirnbergske räknepennings fa brika nten Lnza r Go ttlieb Lauffer (1663- 1709) för prägling av r ä knepenningar med d en e ngelske konungen \ Vilhelm lll:s bild.""

Valsverk spräglingen upphörde i Sverige å r 1715, varefter man h~ir återgick till prägling av kopparmynt m edels t släggverk. Så lä nge kopparmyntninge n i Avesta varade (till å r 1830) tyck s släggverk et h a a n Yä nts där , tro ts a tt m a n i Stockholm använde det s. k . s t ö t- eli er s k r u v v e r k e t för präglin g a v silvermynt.

I stötverk et hade man lyckats uppnå ett större tryck än tidigare varit m öjligt genom a ll f~i s ta överstämpel n i en kraftig, i ve rtikalled rörlig skruv, varigenom ele n genom skruvning kunde nä rm as eller avlägsn as frå n understäm peln . F r ån skruvens övre fö rlängda del ul gingo två horisontella armar , vid vilka fästs stor a tyn gder. Genom vridning av dessa a rmar höjdes överstämpeln, en m yntpla tta lades på understämpeln, varefter skruvarm a rna slö tles tillba ka och övers tämpeln m ed stor kraft s töttes mot understämpeln och ~t s tadko m e tt stäm 90

flild 13. Prii g lin gshall Ill l'd Uhlhorupressar

m~· nt,·c rk e t

Kö penhamn .

\:ll

pelavtryck å myntämnet Stötverket torde härstamma fråi1 Frankrike, där det emellertid - på grund av motstånd frå n myntm ~is tarna icke förrän r elativt sent blev infört. Till Tyskland kom del r edan omkring J 550, men först omkring 1700 hade det fulls tändigt utträn gt hammar- och vnlspräglingslekniken. I Sverige användes stötverket i slutet av 1600-talet, m en när tekniken infördes här är ännu obekant.

Ungefär lika gammal som slötverket är m etoden att prägla i ring. Till att börja m ed användes en fjäderring, som var refflad eller försedd med inskription. Fjäderringen Jades inuti en annan ring, som placerades över understämpeln vid präglingen. Myntplattan lades inuti ringen , och vid prägligen pressades plattans kanter ut, varvid räfflingen eller inskriptionen trycktes in i myntets kant. Denna m etod hade till uppgift att förhindra att myntet blev beskuret i kanten utan alt d et märkles samt - vilket kanske var ännu viktigare - alt försvåra förfalskning. I slutet av 1600-ta let uppfanns e n a nnan räfflingsm e tod , enligt vilken myntet i ett s. k. l e t t e r v e r k pressades mot stålkanter , som tryckte in räfflingen eller inskriptionen .

Ringpräglingen föll därefter för en tid i glömska, men i slutet av 1700-talet upptogs den å ter i förbättrad form. Till Sverige kom den dock icke förrän å r 1827 i samband m ed införandet av den Uhlhornska k n ä l e d s p r e s s e n vid myntverket i Stockholm.

Det första svenska m yntet m ed randskrift syn es vara Karl XI :s 8-mark för år 1670, m en från och med Karl Xll:s tid blir dylik s. k. lettring vanlig p å de större silvermynten. Av bevarade mynt synes framgå att några av Karl XI:s och Karl XII :s 8-marker präglats i ring (fjäderring) , m en snart torde letterverket ha utträngt denna metod, varom de ojämna m yntkanterna och den ofta d åligt centrerade prägelbilden bära vittne.

Stötverket användes i Sverige till å r 1827, då det utträngdes av knäledspressen, vars uppfinnare var en tysk m ekaniker, DIETRICH UHLHORN. 2 4 Med d en Uhlhornska myntpräglingsmaskinen kom myntpräglingstekniken in i e tt nytt skede. De

92

modern a präglings maskinerna äro endast relativt obetydligt förbättrade upplagor av Uhlhorns maskin , som m ed sina stora möjligheter till ytterligare m ekanisering had e m ycket litet gem ensamt m ed sina föregångar e. De största stötverken, vars armar eller balan shjul vredos av ett duss intal man , kunde åstadkomma högst c:a 30 m y nt i minute n. De moderna m askinerna, som visserligen drivas m ed elektrisk kraft - de äldsta Uhlhornpressarna drevos för hand - kunna på samma tid producera c:a 140, och 4-5 sådana maskin er kunde betjänas av en enda man. Så har m y ntpräglingsteknik en på oerhört kort tid förvandlats frå n h a ntverk till storindustri. De se naste hundra å rens utveckling inom präglin gsteknikens omr åde känne teckna s av oerhörda mek a niska framsteg , som det faller uta nför denna framställnings ram att skildra.

II . .MEDALJPRÄGLINGSTEKNlKEN. Ehuru minnes - och jubileumsmynt funnos redan under a ntiken är det inte förrän under den italienska renässansen so m m edaljer i vår tids mening uppstå. Man brukar betrakta veranesaren VITTORIG PISANELLOS framträd a nde såsom m edaljkonstens födelse, ehuru en eller annan m edalj sett dagen innan PISANELLOS första m edalj över Johan d e Paleolago 1438 kom till. PISANELLO fick må nga efterföljare i sitt h emland, och inom kort had e i Itali en uppstått en konstnärlig riktning , som dyrk ade >> den lilla skulpturen >> .

De italienska renässansmed a ljerna voro g j u t n a, ty den dåtida präglingsteknik en - hammarpräglingen - tillät ick e prägling av m edaljer m ed så stor y tvidd so m d essa m edaljer hade. De italien ska mästarna tord e h a modellerat sina m edaljer i vax, varefter en m e tallre plik förfärdigades och använd es såsom gjutpatris. Efter gjutningen var det i allmänhet nödvändigt a t t överarbeta medaljen medelst ciselering. Frå n 93

Bild 14. O. F . Ric hma ns pa tr issvarv 179:3. K. M. 22.406.

slutet av 1400-talet och början a v 1500-talet finnas b evarade modeller i va x, trä , sten och jä rn samt gjutform a r a v brä n d lera. En s to r del av d e tyska r en ässan sm ed aljerna ä ro gjord a efter sten- och tr ä mod eller , var a v fl er a exempla r beva r a ts till vå ra dagar. Gjutforma rna till de tysk a m ed aljerna vor o o fta a v jä rn , varigen om dessa m eda ljer erh öllo en k ar ak teristisk blank yta . Vid milten av 1500-talet utträn gdes trä - och s tenm odellerna av vaxm od ellen.

Seda n slötver ket uneler 1500-talet b örja de in föras vid de europeiska m y ntverken skapad es förutsä ttnin ga r för p r ä gl i n g av med aljer. Tekniken samman faller d ä r igenom i viss m å n m ed m y ntp räglingstekn iken så, som denna skil dr a ts i första avdelningen av d enn a u ppsats. De s törre kon stnärliga fo rdringa r , som s tä lleles p å en m edalj, fö rbjöd emellertid an vändning a v hjälppun sar a nna t ä n till inskription er , vilket gjorde m edaljgr avyren möd osammare än myn tgravy ren. An -

94

F

Bild 15.

E

B

C

A

D

Patrissvan·ens skära n o rdning.

vändningen av hjälppunsar omöjliggjordes f. ö. i de flesta fall på grund av de hos m edaljerna växlande prägelbilderna.

Vanligen gjorde konstnären före graveringen en modell, »p o u s s e r i n g », i vax i samma storlek som den färdiga m edaljen .1 Av stålstämpeln togs sedan under arb etets gån g ett flertal avgjutn in gar i g ips eller bly, som jämfördes med pousseringen. Graverandel av en stämpel kunde taga flera veckor i ansprå k. När stämpeln var färdig blev den härdad och kunde sedan a n vä nd as för prägling. Liksom vid tillverkning av myntstämpla r a n vände sig m edaljgravörerna av p a t r i s e r, som i h ög grad underlättade arbetet, emedan det var lättare att gr avera upphöjt och positivt än fö rdjupa t och n egativt. I Sverige anvä n des m edaljpatriser redan under ARVID KARLSTEENS tid (167 2- 1718).~ Medan man vid graverin gen av m y nt försökte få gravyren så låg som möjligt, gick utvecklingen inom medaljkonsten ofta

95

i ra kt motsa tt riktning. Medaljer kunde därför ic ke präglas färdiga på en gång, ulan stä mpeln måste e rhå lla upprepade slag för att m edaljämnet skulle fylla ut a lla s tämpelns fördjupningar. För att därvid förhindra dubbelpräglinga r utrustades över- och understämplar m ed spår och s ty ranordninga r, så att stämplarna a lllid kommo i samma läge i förhå lla nde till va randra . l ä r p rägling i rin g under 1700-ta let definitivt införd es, motverkade detta i någo n m å n de olägenh eter , som de upprepa de präglingsslagen fö rorsakad e, därigenom a lt den del av godset, som a nna rs trän gde ut m ella n stä mpla rna , i stället kom gr avyren till godo.

Under 1700-talet gjordes i Frankrike upprepade försök att unde rlä tta det Lidsödande a rbete, som m ed aljgravy ren var , genom a tt ko nstruera graveringsmaskiner. Sålunda uppfa nn fra nsma nnen HuLOT i Paris 1766 en >> t o u r a p o r t r a i t », en reduceringsmaskin, som är föregångaren till de a v alla moderna m edaljgr avö rer a nvända. I Sverige var man i slutet av 1700-talcl inne på sa mma väg, och å r 1793 tillverkad e OTTO FREDRIK HICHMAN på Sandsberg i Sun dborn , Dala rne, en intressant »m edaljsvarvstab , som 19 12 r äddades undan glömska och förstörelse av Kullurens d åvarande int endent, dr G. J :son 1\:arlin.

OTTO FREDIUK RICI:IMAN föddes 1750 såsom tredje son t ill löjtna nten , enli gt a nna n kä lla kaptenen , vid Da lregeme ntet Otto Fredrik Richman , död i Stora Tuna 1762. Han var gift m ed Johanna Polheimer av de n bekan ta Stjärnsundsslä kte n. Om hans verkstad p å Sandsberg berättas 182:3 a tt h a n tillverkad e »laquerade thebrickor, thekök, kaffekannor m . fl. sådana arbcten» .3 Tyvärr har det icke varit förf. m öjligt att i Kungl.

Myntets arkiv hitta n ågra u ppgifter om m edaljsva rven , va rför vi icke veta, om den varit Richmnns egen uppfinnin g. Detta ä r dock mindre troligt. Sannolikt var det vä l n ågon ä mbets man vid m ynt verket, som stod fö r iden , ka n ske efter påverk a n av de fra n ska kon struktionerna, m en det är i varje fall Richm a n, på vars lott det kommit att lösa dc m eka niska problem en.

96

Bild 16. Stämpel till L l'a Ahlbo rn s minn es m eda lj öve r indus tri - och konst uts tä llningen i Stoc kh olm 1866. K. M. 17.198.

B ild 17. Puns av stål till C. M. Mellgre ns Gu s t<w Il Adolfs -m edalj 1832.

K. M. 17.197.

Den Richmanska m edaljsvarven ha r varit avsedd för tillverkning av porträttpunsar. Den skiljer sig frå n de franska maskinerna därigenom a tt någon reducering ej kommer till stånd. Den färdiga punsen blir sålunda av exakt samma storlek som modellen.

Då m edaljsvarven kom till Kulturen följd e därmed också e n h el serie vaxpousseringar samt avgjutningar i gips, bly och mässing, av vilka en h el del äro betydligt ä ldre än svarven ; flera av pousseringarna bära sålunda J. C. HEDLINGERs signatur. Vilken roll i m edaljtillverkningstekniken detta material spelat, är tills vidare oklart och kan först utredas efter studium a v arkivaller och förevarande jämförelsem a terial, vilket icke nu varit tillgängligt.

Själva svarvningen ha r tillgå tt på följand e sä tt. Ett negativ a v metall - säkerligen en avgjutning av pausserin gen - placeras i svarven vid A, varvid fjäd ern B tryck er den i horisont alled rörliga axeln C m ot spetsen D. I a ndra änden på den skjutbara axeln, vid E , placeras så en skiva av järn. Vid användningen drages svarven för h a nd , var vid axeln C för sättes i rota tion. Negativet pressas därvid mol sp etse n D, som 7

följer varje upphöjning eller fördjupning i nega tivet. De rörelser, som därvid uppstå i axeln C, transporteras över mot svarvstålet F, som därvid utskär en bild i järnskivan vid E , vilken alltså blir en positiv kopia av n egativet vid A. Efter efterarbetning med gravstickel och punsar samt härdning bör jä rnskivan kunna användas såsom patris vid tillverkning av m edaljstämplar.

Såsom förut nämnts hade redan under 1700-talets senare hälft en r e d u c e r i n g s m a s k i n konstruerats i Frankrike.

Denna maskin, som var ba ser ad på pentagrafiden , slog kort efter å r 1800 igenom i Europa och bör a lltså, om d en Richmanska medaljsvarven verkligen kom till användning, snart h a utträngt denna.

Den omsvängning i myntpräglingstekniken som d en Ulllhornska lmäledspressen medförde, lämnad e m edaljpräglingstekniken ganska oberörd. Den Uhlhornska maskinen var avsedd för snabbprägling och lämpade sig icke för prägling av m edaljer, som fordrade fl era kraftiga slag innan de voro utslagna. Stötverket användes sålunda ännu i dag för prägling av medaljer , m ed den skillnad likväl att pressens båda armar ersatts av ett balanshjul, som drives av en elektrisk motor.

KÄLLHXNVISNINGAR OCH NOTER.

I. Myntpräglingstekniken.

A Il m ä n n a a r b e t e n. A. L usc HIN voN EBENGHEUTH, Allgem eine Munzkunde und Geldgeschichte d es Mittelalters und de1· n eu eren Zeit. 2. Auflage, Miinchen -Berlin 1926. - C. VON ERNST, Die Kuns t d es Miinzens von d e n ä ltesten Zeiten bis z ur Gegenw a rt. N umismatische Zeitschrift 1880. - M. voN B.-I.HHFELDT, Antilee Miinz lechnik, Berliner Mi.inzblätter 1904. - E . B.-1.nf:LON, T 1·a ite d es monn a ies.

Grecques e t Roma ines, I. Paris 1901.

B r a k t e a t p r ä g l i n g. H. HALKE, Dber di e Tecl111ik d er Braktea te nprägun g, Blä tter fiir Miinzfreunde 1892. H. l-IILDEBHAND,.

Medeltidens bra ktea ter, Kungl. Vitterh ets-, Historie- och Antiqvite tsak a d emiens Må n a d sblad 1880. - De n samme, Den svenska m e d eltidens. brak teater. Antiqvarisk tidskrift IX: 4 - Jfr rubrik en Myntstä mpl a r _

98

V a l s v e r k s p r ä g l i n g. R. W unm, Die Einfi.ihrung der Walzenprägung unter Kurfurst August von Sachsen, Blätter fi.ir Miinzfreunde 1896. - .JoHANNSEN, OTTO, Die geschichtliche Entwicklung der Walzwerkstechnik. Di.isseldorf 1929. - F. UHLHORN, Die Erfindung des vValzwerkes und seine Förderung durch Graf Reinhard zu SolmsLich. Deutsch e l'vli.inzblälter 1935, s. 297 ff. - P. BAMBERG, Weitere Nachrichten zum m aschinelien Mi.inzbetrieb des Grafen Reinhard zu Solms. Deutsche l\IIi.inzbläller 1935, s. 317 ff. - C. SAHLIN, Valsverk inom den svenska m etallurgiska industrien intill börja n av 1870-talet. .Jernkontorets bergshistoriska skriftserie nr 3, Stockholm 1934. - N. L. R.~SMUSSON, Valsverksprägling i Sverige (recension av föregående).

Numismatiska Meddelanden XXVIII. - T. G. APPELGREN i inledningen till a uktionskatalogen över Gustaf Cavallis samling av svenska koppm·skiljcmynt, Stockholm 1927. - Densamme, Myntväsendet i Sverige på Gus t ~1v II Adolfs tid i Ka talog över Gustav II Adolfsutställningen i Stockholm 1932. - Densamme, Några ord om präglingstekniken vid myntve rken i Säter, Nyk öping, Arboga och Avesta. Myntsamlernytt fra Norsk Numismatisk F01·ening, Bd I, 1934. - l sAc CoLLIJN, Matthias Hynntz Trychiar e, Nordisk tidskrift för bok- och biblioteksväsen XVII, 1930.

M y n t s t ä m p l a r. E. FIALA, Der Prägestempel und seine Geschichte in österreich. Katalog der Mi.inzen- und Medaillen-StempelSammlung des k. k. Hauptmi.inzamtes in Wien. Wien 1901. - A. LuscHIN VON EBENGHEUTH, Der Brakteatenstempel von Lettowitz. Numismatische Zeitschrift 1881. - H. H ALKE, Zwei neue Brakteatenstemp el, Berliner Mi.inzblätter 1908. - W. HÄVERNICK, Ein h essischer Braktea tenstempel a us der Zeit um 1290. Zeitschrift des Vereins fi.ir h essische Geschichte und L a ndeskunde. Bd 58. - A. LDEHR, Prägestempel und Gepräge. Der Mfmzensammler 1930. - Nordiska stämplar äro beskrivna av vV. BERG, E n svensk brakteatstämpeL Bidrag till k ännedom om Göteborgs och Bohusläns fornminnen och historia, VI; H. HILDEBRAND, Sveriges Medeltid I, s. 923; B. THORDEMAN, Brakteatstämpeln från L öd öse, Numisma tiska Meddelanden XXVII; E. LuNDMAR!.;, Metallbiten från Lödöse och numismatisk sakkunskap. Stockholm 1935; G. GALSTER i Numismatisk Forenings Medlemsblad Bind XIII s. 35 och :'323; J. BERG, Från gamla Lund. Några föremål i min samlin g. Lund 1932 s. 30. - Lundastämplarna komma att behandlas i ett större sammanhang i ett planera t arbete om myntverket i Lund.

P u n s a r. A. MARKL, Ueber die I-l ers tellung d er Prägestempel in der Zeit der späteren römischen Kaiser . Numismatisch e Zeitschrift 1876. - A. LuscHIN voN EBENGREUTH, Ueber das Alter des Senkungsverfahren bei Anfertigung von Miinzstempeln. Numismatische Zeit-

99

schrift 1882. - A. JoRDAN, Ueber die Venvend ung YOn Punzen zu1· Anfertigung von 1\Hinzstempeln. Fra nkfurte•· Miinzzeitung 1901. P. JosEPH, Die Miinzstempel und Punzen in dem historischen Museum der Stadt Köln. Numismatische Zeitschrift 1888.

1 Jfr »In uen tarium widh Wadzstcnn slott Effter 1ö::n Ahrs Hechning», publicerat av CARL M. KJEr.r.nr. RG i Numismatiska Meddelanden XXI, s. 85. G. GALSTER, Reynold Jtmges Mentmesterregnskaber 15361540, Köpenhamn 1934, där även de tekniska termerna förklaras.

2 Kommenterad av E. BABf:r.o:-; i Traite des monnaies Grecques et Romaines, I, s. 898 f. a G. GALSTER, Et Montvlerksted ca. 1500. Numisma tisk Forenings Medlemsblad, Bind XIV, 1934, s. 43, där denna ofta reproducer ade bild utförligt kommenteras.

• 0LA uS MAGN us, Historia de gentibus septentrionalibus, Romae 1535, Mikaelisgillets svenska översättning, del II, Stockholm 1912, s. 17.

Den omständigheten att träsnittet skurits positivt i stället för negativt, va r av följt att myntpräglarna hålla hammaren i vänste•· hand, kan tyda på främmande förlaga. Jfr G. BERG, Ola us Magnus bilder ur de nordiska folkens liv. Nordiska museets och Skansens å rsbok 1934, s. 29 ff.

5 Såväl grekiska som romerska mynt tillYe1·kades även genom gju tning, m en denna teknik, som sna1·t fick vika för präglingsmetoden, faller utanför ramen för denn a uppsats.

6 »Vierschlag» har senast behandlats av R. G.-IF.TTENS, De•· Fund von Ludwiszeze, Halle 1934, s. 21.

7 C. G. BnuNrus, Nordens äldsta metropolitankyrka eller historisk och a rkilektonisk beskrifning öfver Lunds domkyrka. Andra upplagan, Lund 1854, s. 119.

8 P. l-IAUBERG, Da nmarks Mynlva!sen i Tidsrummet 1241- 1377.

Erik Men ved, n :r ·l, var.

0 P. JosEPH, Ein norditalienischer Ml'inzfund.

Frankfurter Munzzeitung 1906, s. 495, anser sig kunna konsta tera a nviindning nv punsar i Milano redan under 900-ta let.

10 Sveriges Medeltid I, s. 855. u A. JoRDAN i Frankfurter Miinzzeitung 1901 , s. 104 ff.

12 I hansestäderna a nvändes under 1< 100-talet 2 överstämpla!· för Yarje understämpel (W. JESSE, Der wendische Mi.inzyerein, Liibeck 1928, s. 156). I Prag levererades 1674 124 överstämplar till Il understämplar (FIALA a. a. s. 5, not).

1 3 F. voN ScHRöTTER, Das preussische MCmzwesen im 18. Jahrhundert, IV, Berlin 1913, s. 46. K. REGLING, Patri ze. vVörterbuch der Miinzkunde, Berlin-Leipzig 1930, s. 490.

100

" Avbildad av G. GALSTEn l Numisma tisk Forenings Medlemsbla d XIII s. 323.

1 ~ J . BERG, Frå n gamla Lund . Några föremä l i min samling.

Lund 1932, s. 30, fig. 46--48.

1 " \V. HÄVERNICK, Ein hessischer Brakteatenstempel, s. 237.

17 Der Brakteatenstempel von Le ttowitz, s. 2;J5.

1 B E . Lu NDM.·\RK, Metallbiten från Löd öse och numismatisk sakkunskap.

1 o Matrisen från Haverberg är publicerad såsom reguljär brakteatstä mpel av H. HALKE, Ueber einen in Dänemark gefundenen Brakteal enstempel, Blätler fiir Miinzfreunde 1893, sp. 1810 ff. och J. ERBSTEIN, Zur Brakteatenstempel von Haverbj crg, Blätter fiir Miinzfreunde 1893, sp. 1818 ff. Först J. MENADIEB, Der Brakteatenstempel von Haverberg, Deutsch e Miinzen III, Berlin 1895, s. 29--39, h ar satt den i samband m ed smyckebrakteater. - Matrisen från Lödöse är publicerad av C. R. AF UGGLAs, Lödöse, Göteborg 1930, s. 599 ff, och Tönsber gma trisen a v T. KIELLAND, Norsk Guldsmedskunst i middelalderen, Oslo 1927, s. 311, 160 f., fig. 147, som även nämner de engelska m a trisern a.

20 Katalog der l'vliinzen- und Medaillen-Stempei-Sammlung des k. k. l la uptmiinzam ts in Wien, nr 92- 97, pi. 3.

21 Vid förfrågan hos professor dr A. Loehr, Wien, som välvilligt bestä mt stämpeln, har m eddela ts a tt någon h alvtaler, som präglats med exakt denna stämpel, ej finnes i myntkabinettet där.

2" .J. NEUMANN, Bcschreibung d es bekanntesten Kupfer-Miinzen, V. Prag 1868. Nr 3241 5.

2 3 V. LEMAIRE, Les proeecles de fabrication des monna ies et m ed ailles depuis la renaissance. Revue beige de numismatique 1892, s. 463 f.

24 C. H. NI ELSEN, Monten fra a lle Lande. Köpenhamn 1927, s. 2G fL

II. M.edaljpräglingstekniken.

E. LuNDl\HHK, Medaljpräglingens teknik. Svenska slöjdföreningens tidskrift 1921. - V. LEM.-\IRE, Les proeectes de fabrication d es monnaies et medailles d epuis d e la renaissance. Revue beige de Numismatique 1892. - J. KowAR ZIK, Ueber die Entwicklung d er Mfmzen - und lVIedaillentechnik. Frankfurter Miinzzeitung 1908- 09.

1 I P. R. SPRENGELS »I-iandwerk und Ki"msle in Tabellen, dritte Sammlung», Berlin 1788, läm n as under avsnitte t »der Gold-und Silberarbelten> följ a nde recept på pousservax: »Pousslrwachs wird aus gelhem \ Vach s, weissem P ech und Terpentin geschmolzen. Die fliissige

l 01

Masse giesset man auf Wasser und !metet sie unter einander , d amit sie geschmeidig wird. Beim Kneten -..,verden die Finger zum öftern in Baumöl getunkt, damit das vVachs leicht seine Figur beim Poussiren ä ndert. Bloss des guten Aussehens wegen giebt man dem W ach s beim Kneten mit Zinnober eine rothe Farbe.>> 2 K. WAR BUnG, Hedlin ger, Göteborg 1890, s. 24. a K. E. FoRssLUND, .Med d alälven fr ån kä llorna till h avet, III : 3.

Sundborn. Stockholm 1931, s. 62. Jag tackar dr Carl Sahlin för denn u h änvisning.

102

EN GAMMAL KÖPMANSGÅRD I LUND Av GORAN AXEL-NILSSON

V

älbekant för alla lundabor är den gamla s. k. Wickmanska gården, belägen i hörnet av Bred- och Paradisgatorna och m ed adressnumret Bredgatan 2 inom kvarteret Paradis 35. För en äldre generation är den måhända mera bekant under namnet Isbergska gården, medan den ännu tidigare under närmare hundra års förlopp var känd som »handlanden Lindschougs gård >> . Under det att så m ånga andra gamla gårdar i Lund numera skattat å t förgängelsen, har denna lyckligt undgått detta öde och erbjuder än i dag bilden av en fullständig gårdsanläggning från 1700-talets slut.

De få och föga ingripande förändringar gården undergått under 1800-talet förmå ej störa helhetsintrycket. Att samtliga uthuslängor bevarats skänker gårdsanläggningen ett särskilt värde, då man utan dessa - såsom t. ex. fallet är vid T egners egendom vid Stora Gråbrödersgatan - ej får n ågon rätt uppfattning av den äldre stadsbebyggelsens karaktär. Med sin vackra korsvirkesarkitektur utgör gården vidare ett det bästa exempel på denna för de skånska städerna så typiska byggnadsart Måhända kunna efterföljande korta rader rörande den gamla .g ården påräkna något intresse. 1 Hur bebyggelsen tedde sig inom kvarterets västra delar före den nuvarande gårdens tillkomst veta vi ej, ehuru ägarna delvis äro kända tillnamnet. 2 Så ägde 1658 en Olof Krämmare - köpmannayrket synes sålunda på platsen haft gamla traditioner - tomtmark här, varav h älften inköptes av en Jörgen Block. Den förre avled i s tor fattigdom, sedan han bott i sin gård till 1677. Därefter nedbrändes den under det då rasande 103

Bild l.

Den gaml a k ö pmansgårdens bon ingshu s v id Br cdga tan.

W. von Gegerfelt fo to , 1890-ta let.

svensk-danska kriget. Platsen tyckes därefter ha legat öde å tskilliga år, till dess en Jöns Jönsson skräddare 1690 lå tet· uppföra en gård därstäd es på J örgen Blocks forna mark , under d et alt akademibokbindaren Sven Noreen bygger en a nnan gå rd nä stintill, »belägen på Bredgatan och twärt utöfwer S:te Peders kyrckiegård ». Båda dessa gårdar voro försedda m ed » h aghe », alltså en trädgård intill huset. E n föres tällning om hur en enkel ha ntverkare bodde vid denna tid ger bouppteckningen efter Jöns skräddare. Den upprättades den 5 juli 1717.

Gården och tomten m ed tillhörande trädgård uppskattades till 230 Rdlr. Bohaget var synnerligen enkelt. I »stufwa n » för varades ett ekbord med korsfot, en gammal furukista utan lås, ett furusk åp m ed två dörrar samt en gammal bänk av samma material. Var vardagsrummets möblering p rimitiv n og, så stod inredningen i »sluf Kammarn » ej efter i torftigh eL 104

Bild 2. Hörn et av Bredga tan och Paraclisga ta11. \\' . von Gegerf'elt f'oto , o mkring 1910.

E nda möbeln var här en kista av furu. Däremot omtalas i detta rum en »Kackelugn af Järn >> , tydligen en s. k. biläggarugn av den i sydliga Sverige vanliga typen , som matad es m ed glöden frå n spiseln i köket. I detta senare fann s slutligen en kopparkiLLel, en malmgryta samt en järngryta.

I handelsmannen Jacob Lindscha ug d. ä. p å träffa vi den nuvarande gårdens förste kände ägare. Född omkring 1719 erhöll han 1744 burskap p å småkramhandel i staden. Han var gift m ed Margareta Bcring och hade m ed h enne två söner och två döttrar. Redan 1748 omtalar J ean Eric Rehn på en då av honom upprättad k a rta »Handelsmannen Lindschougs m ed the fleres gårdar >> såsom belägna p å den nuvarande gårdens område och i d ess omedelbara närhet. I vilken utsträckning gården då var bebyggd kan ej närmare angivas, ej h eller dess d åvarande utseende. Men på en uppla ga frå n 1784 av 105

Caspar Mag. Espmans karta finnes gården tydligt utritad. Här markeras sålunda huvudlängan mot Bredgalan samt längor å t söder, vilket överensstämmer med uppgifter från senare tid.

Såsom gårdens ägare angives >> Herr Handelsman Lindskog >> .

Med Jacob Lindschaug d. ä. inleddes den köpmannaverksamhet, som därefter varit knuten till egendomen i närmare tvåhundra år och fortgått till våra dagar, numera representerad av firman Svensson & Paradis. Huvudsakligen har där bedrivits speceri- och diversehandel. Butiken har varit förlagd till huvudlängans nedervåning , där norra delen upptages av kontor samt affärslokal med entre åt Bredgatan. Byggnadens övriga utrymmen ha anslagits åt bostadsändamåL 1\ring gå rden lågo då som nu ekonomibyggnaderna med magasin , stallar, loge o. s. v. Det stora gårdsutrymmet var typiskt och välbehövligt för en köpmansgård , där varor skulle köras in och packas upp. Brukligt var också att bönderna vid besök i staden där ställde in sina hästar och vagnar. Enär gårdsägaren enligt gammalt bruk samtidigt med handeln drev lantbruksrörelse på sina ägor utanför staden, gestaltade sig levnadssättet på gården närmast som på en lantgård, men därmed samtidigt för enande stadslivets behag.

När Jacob Lindschaug d. ä. avled år 1792 efterlämnade han till sin son Jacob Lindschaug d. y., som efter honom övertog affären , en välförsedd köpmansgård. Huset, gården och tomten med tillhörande trädgård uppskattades till 1666: 32 H.dlr.

Härtill kommo 7 1 / 2 tunnland åkerjord i Kobergsvången samt 10 tunnland åkerjord och äng i Möllevången. Hur en burgen köpmnn i Lund under den gustavianska tiden inredde sitt hem torde man delvis kunna skapa sig en föreställning om genom bevarade förteckningar över inventarierna i denna gård. Bland möblerna omtalas bl. a.: »l st. bonad Bureau - 3 st. bonade skrifpulpeter med skåp - 2 st. blåmålade skåp med lådor under - l st. d :o rödmålat - l dito Bureau med skåp uppå, bonad - l skrifpoulpet l st. klaffebord , brunmåhlat - l st. fyrkantigt bord rödm å hlat - l st. lackerat klaffebord - l st. hörnbord med klaffar 106

Bild 3. Uthuslängorna vid Paradisgatan. Axel Nilsson foto 1907.

1 rödm ålat litet skåp med fot - 1 blåmålat wäggskåp - 8 st.

Theebord - 12 st. guhlmålade ryggstoblar - 18 st. ryggstolar med grömutit manches tersöfwerdrag - 6 st. ryggstoblar med blådt öfwerdrag - 2 trådrullestoblar ( ?) - l gammal soffa m ed grönt öfwerdrag - l st. bänck soffa - l spegel med förgyld ram - 1 dito med swart ram. >> För affärens behov fanns »wågbalancer» m ed träskålar och järnvikter , tråg, tunnor och d ylikt. Bland dyrbarare föremål märktes kaffekanna , tekanna , sockerdosor, ljusstakar, gräddskål och ljussax, allt av silver . Till vardags å t man på flata och djupa tallrikar av t enn, medan maten lad es upp på större och mindre fat av samma slag. Att hus et var förs ett m ed ett stort linneförråd framgår ävenledes. Man höll sig också m ed ett litet bibliotek, där den vetgirige bland annat kund e läska sig med sådana litteraturens skatter som »Kung Gustaf den 1 :s tes Historia - Betraktelser öfwer Sön- och Högtidsevangelierne - Communionsbok - Förteckning på alla förordningar från 1522 till och med år 1750 - Santeso ns betraktelser 107

öfwer wå r frälsares lidande och döds histo ria - bok öfwer håfkonsten - Swenska bibelen - Swenska P salmboken Betra ktelser öfwer döden - Rabenius brefställare>> samt >> En asiatisk Prins beskrifning öl' w er d es resa omluing werlden ».

Till husets övriga utrustning hörde också en >> bordKlåcka >> .

Av bosta d srummen nä mnes endast dagligstugan. I gårdens brygghus påträffade m an en inmurad koppa rpanna sa m t i vagnsboden en gammal kurret och en ja ktvagn.

Jacob Lindschoug d. ~· . var en >> s tuderad karl» och ha de ursprungligen ej haft fö r avsikt att bliva köpman . Född 17 59 gifte han sig m ed Botilda \tVinning och hade m ed h enne fyra döttrar, varav en, Margret Cha rlotta, blev gift m ed T egners vän , professor C. A. Agardh. I huset umgicks bl. a. också den stor e skalden .3 En bild av Lindschmig d. y . visar en a kva rell, som troligen utförts av G. \ V. Palm; handelsmannen synes h är promenera nde å >> Lilla Torg »! Han avled den 4 a ug usti 1834.

Ar 1819 lät han gå rd en under gå (•n be tyda nde reparation.

Beträ ffand e dess utseende sex ~'lr före Lind scho ugs död ä r man väl undenätta d . Därom giver nämligen ett brandförsäkringsbrev, som 1828 utfärdades av Skånska Brandförsäkringsinrä ttningen d e bästa upplysninga r. " Gå rden uppgives dä r belägen inom >> Tomt en N:o 19 vid NorTega la n å Kra fts rote >> samt värderades ina lles till 4500 Rdlr B:co. Den östra, synnerligen stå tliga loglänga n va r vid detta tillfälle ej uppta gen till fö rsäkring.

Förutom denna bestod gården av fem a ndra byggnader (se planen) , nämligen tvenn e tvåvåningshus samt tre en våningslängor. Själva huvudlängan m ot Bred galan (A) beskrives som uppförd av >> bränd tegel p å ekefot uti ek estolpar m ed ekelöshult >> . Skiljeväggar.na voro a v ekekorsvirke och tegel, ga vlarna av korsvirke samt take t av tegel. T a k- och stup rännor av trä och koppar. Liksom nu funn os mot gatan tvenne stentra ppo r.

I nedre vånin gen fann s en för stuga m ed trätr appa, fem större och mindre boningsrum , en ka mma re. två kök med sten golv samt en handelsbod . I andra vt't ningen, dit trätr appan ledde upp, rymdes ävenledes fem större och mindre rum sam t fyra kammare. Några av rummen uppgivas ha tapeter av väv, 108

andra av papper. Yidare fann s sju stycken >> Vind-Kakelugnar ·' · en stek- 11/#J ugn av järn och en köksspis. Enligt J'/fl,// försä kringsbreve ts uppgift skulle huset h a uppförts omkring 1788. Vi ha förut av Espmans karta sett, att d e t r edan 1784 tord e stått färdigbyggt.

- Den andra tvåvå ningslängan (B l överensstämde i kon struktion en m ed d en förra , men uppgives vara ungefär tio å r yngre. Över en välvd käll a re, vartill en ste ntrappa förde, fann s här i n edre vå ningen två kammare. Övre våningen var inredd till p ackkammare. I huset fanns en sättugn av järn. - Till d enna byggnad anslöt sig utmed Paradisgatan e tt på likarta t sä tt uppfört envåningshus (C) , byggt vid samma tid . I d e tta var inrett bry gghus med bakugn. tvenn e packhus, två vedbodar samt e n drängkammare. På loftet, vartill två trätrappor ledde upp, fanns en >> holnild .f . Plan av d en ga mla m eija m ed lä m >. -- Längs u t med k ö pma nsgård c n, kv . Paradis gårdens norra sida befunno sig nr :35 . Uppmätt av Ha gnar Blomqv ist 19:15. tvenne e nvå ningslängor, den e na (D) i väster anslutande sig till huvudbyggnad en , den andra (E) i öster gränsande till loglängan (G ). I den förstnämnda längan träffad es fem packhus och en vedbod , de n senare längan r ymde bl. a. fähu s (s ta ll) m ed sex spiltrum , fähus , vagnslider samt fod erlada. Båda byggn a derna voro försedda m ed holm ejor och uppförd a på 1790-talet. Med undantag av E-längan, som num era sa kn as och ersalts med en senare länga, - den var uppförd av >> dels bränd och dels obränd sten på ekefot uti furutimm er» - finnas samtliga här upptagna byggnader kva r , om ock i n ågo t förä ndrat skick, särskilt vad interiörerna beträffar.

Af~~/11

109

Bland möblerna i huset märkas bl. a. två målade och stoppade soffor, åtta gamla och e tt halvt dussin n yare stolar, ett förgyllt bord och ett gammalt tebord. Vidare fanns ett slagur m ed fodral , två större speglar samt fyra lampetter. Av b öck er omtalas endas t två bibla r , n ågra å rgå ngar predikningar, två psalmböcke r och >> n ågra a ndra böcker >> . Bland grövre inventarier nämnes särskilt ett baktråg >> m ed stol» och en kärna.

I stallet - här i likhet m ed kostallet b en ä mnt fähus - funnos sju hästar. Ett lika stort a ntal kor påträ ffad es i fähuset. I vagnslidrets skönt läderdoftande gömma stodo en fyrsitsig täckvagn, en >> Berliner wagn >> och en >> Coupe wagn >> . För vinterns behov h ad e man också tillgån g till en >> kälk släda >> .

I och m ed Lindschoug d. y :s död gick d en gamla gården ur d enna släkts ägo. Vid ägarens frånfälle voro i h and elsboelen a nställda en bokhå llare Isberg samt fy ra styck en »bodgossar» , bla nd vilka också en sena r e innehava re av gården , Anders Magnus ·w ickman, befann sig. Det var em ellertid bokh å llaren , Paul Christian Isberg, som efter Lindschougs död blev gårdens n ye ägare. Slammande från en gammal skånsk släkt frå n Degeberga socken , var Isberg född i Lund 1802.

Hans far och farfar voro båda tunnhindarmästare i Lund, d en förre var vid sidan av sitt egentliga yrke även ha ndlande. P a ul Christian Isber g var vid Lindschougs död 32 å r ; två år senare, 1836, ingick han ä ktenskap m ed Laura Dorotea H esselgren , dotter till vice-pastorn Lars H esselgren och hans hustru Benedikta Knutsson. Vigseln skedde i Lunds d omkyrka och bröllopsm åltiden h ölls i »Stensalen >>, d. v. s. Gamla Botaniska trädgårdens nu försvunna hus. Dc n ygifta infly ttad e ej om edelba rt i köpmansgården, ulan bodde de förs ta å r en i det nu försvunn a gamla huset >>Glädjen >> i hörnet av P etri kyrkogata och ' Vin strupsgatan. Där född es son en Anders 1838. Snart nog in flyttade m a n likväl t.ill Bredgatan - d å n:o 19. Sedan en deJ av gårdens hus reparera ts och n ågot omändrats åren 1853-54 samt en alldeles n y länga i norr (FJ uppför ts v.id samma tid punkt, förnyades brandförsäkringsbrevet inom samma bolag å r 1855. De huvudsakliga förändringarna voro följande. I A110

Bild 5. Gå rds inter iör en sedd m o t väster. \ V. vo n Gege rfclt foto, 1890-talet.

längan in reddes n edre vamngen m ed sex boningsrum samt i stället för förut två nu endast m ed ett k ök m ed s ten golv. I övre våningen gjordes å tta b oningsrum och två k a mmare. I C-lä n ga n inreddes tre packhus sam t tre smärre och en större vedbod . E -lä ngan n edrevs h elt och i s tället uppfördes 1853 ett n y tt hus m ed en och en h alv våning (F). Denna nya stalllä nga u pp tog numera två stalla r m ed spiltor för sex h ästa r och bås fö r å lta k or . Hä r vor o ock så inrymda t venne avtr ädeshus samt ett h ön shus. T ill gården h örde förutom en staden Lund tillhörig fälad slo tt vid Koberg (Kobjä r) ä ven den s. k. Angslyckan m ed d et dä rå anlagda tegelbruket P ålsjö n or r om s taden. Av går dens rum och övriga lok aliteter m å n ä mnas några. I bos taden m ärkas större förm a k et, m indre förma k et, salen , sän gka mmaren . Vidare fa nn s i öv re våningen fem s. k. s tud entrum, som uthy rdes under terminern a till s tuderande vid a kad emien. E tt dylikt stud entrum på 1860-talet skilde sig tydligen föga frå n m å nga ä nnu i b ruk var a nde.6 Möbleringen k un de bes lå av >> en chiffonier av ek , en soffa , ett bord m ed 111

stenskiva, ett spelbord , tre stoppade stolar, en korgstol m ed dyna, ett sängställe, en kommod , en bokhylla , en väggspegel. en bordduk, ett par m a lmljusstakar, en eldgaffel, två lufter gardiner >>. Väggarnas utsm yckning var enkel lik som i allmänh et också nu och utgjordes av en eller annan >> väggtavla >> eller ibland e n »Charta över E uropa >> . Här bodde på sin tid som student Christian Cavallin, den sedermera så uppskattade professorn i klassiska språk och författare till >> Cavallins lexikon >>.

Han blev så sm å ningom m åg i huset genom sitt gifte 1864 m ed Isbergs ä lds ta dotter Alma. Professor Cavallin bebodde med sin familj ända till 1880 nedre våningen åt Bredgatan i huvudbyggnaden . Vid denna tid beboddes övre våningen av fa miljen ·wickma n. De, som emellertid vid Isbergs död 1867 b ebodde studentrummen , voro ovannämnde Anders Magnus vVickman samt studenterna Kjellander, Norgren , Ericsson och Bergman.

Inom gården fanns vidare vävkamm a r e, brygghus, pigkammare, stallka mmare, vagn bod, slöjdbod, ,, huggehus ,, , stallloft och sädesloft Vävkammaren var fylld av skå p , kistor, vävstolar samt diverse vävredskap såsom vävtrissor, vävskedar, ka rdor, häcklor m. m. , i vagnboden funnos en heltäckt och en halvtäckt vagn, en ,, holsteinare >> samt en trilla. Bland övriga gårdsinventarier märktes en skrinda m ed skaklar och stång, två »ljusstöp », bikupor, spinnrockar, sybågar, en >> rullebör» , en >> trumme lknubb >> o. s. v. I gården s naturliga centrum , saluboden , fanns skrivpulpet, b ord, vågar och vikter, en större mortel och en mängd tunnor och ankaren m. m. Innanför affärslokalen låg »1-Ierrn s >> kontor med skrivpulpet , stola r och en lång soffa för somliga kunders och andra besökandes räkning. I salen försiggick stundom en handel i mindre skala , i d e t att >> Frun >> där sålde sysa ker till besökande bondgummor och andra, såsom en gelska synå la r , tråd o. dyl. - Vid tegelbruket tillverkades bl. a. hel- och h alvgolvsten , klinksten samt vanlig mursten av olika sorter. I en bränning erhölls vanligen omkring 40000 tegel.

I d et I sbergska h emm et uppväxte sex egna ba rn , två söner 11 2

Bild 6. Den stora loglängans gavel mot Paradisgatan.

Axe l Nilsson foto I\!07.

<>ch fyra döttrar, samt såsom fosterdotter ägarens föräldralösa brordotter. Med den egna familjen, en husmamsell, som ofta var en släkting till familjen, flera pigor och drängar, bokhållare och bodgossar, var hushållet stort nog och ofta nog så krävande att hålla samman.

Paul Christian Isberg a vled d en 29 november 1867 efter enelast några dagars sjukdom, varefter gården övergick till h ans bokhållare A. M. ·w ickman.

Den kanske s lörsta omvälvningen mom nyare tidens samhällsliv skedde vid mitten av 1800-talet i och m ed att den för den enskilda fam iljens liv så viktiga s j ä l v h u s h å Il n i n g e n 113

d å e rsa ttes och utträ n gdes av ett n yare levnad ssätt, frä m st grundat p å en allt längre fortskridande sp ecia lisering inom alla områ den. Endast p;;'\ landet kvarlever i våra dagar ä nnu - och endast delvis - självhush ållningen, m eda n livet i städerna gesta lta r sig på h elt a nnorlunda sä tt ä n fö rr. Med a n m a n förr i d e allra flesta fa ll var h ä nvisad till a lt sjä lv producer a och tillverka d et för livels n ödtorft oundgän gligen n öd vändiga, såsom m a t och dryck , kläder o. s. v., ka n m a n numera tillhandla sig allt detta i nä rmaste butik. Industrialiseringen inom livets a lla områ den förde vid mitten a v 1800-tale t till sist d ä rhä n , a lt självhushå llningen blev en fö råldrad livsfo rm , som fö relen skull också gick sitt h asliga slut till m ö tes.

Först när man r ä tt fa tta t innebörden a v d enna gen om gri pande inre r evolution , ka n m a n förstå , vad som i frä m sta rummet skiljer nutiden och »den ga mla goda tiden » å t. E huru ej alltför lå ng tid förgå tt - endast omkring 75 å r - stå r likvä l reda n det liv, som leveles ä nnu på 1850- 60-ta let i e n såda n ga mmal gård , som den här skildru de, för oss sällsa mt fjä rran.

F ör a tt y tterligar e understry ka delta förh å lla nde, må det tilllå ta s förf. att citer a några r ader om livet i det Isbergska h emm et. Det är en a v P a ul Chris tia ns döttra r , prostinna n Thora Ca va llin,7 som h ä r skildra r ba rndom sh emmet i h elg och söcken vid börja n av 1850-talet. »Min fa r var född den 23 juli 1802 och k om i elen a nsedde h a nd lan den Lin clsch ougs affär ; började t id igt sin tjä n st cl~ir och blef till sist h a ns efterträd a r e i affär och gå rd. J del ga mla Lindscho ugska huset N :o 19 Bred gata n ä ro vi a lla syskon, utom Anders d en ä ld s te, födda oc h uppfostrud e, min fa r d og ä fven d er. Liksom fa r i sin bod och på si tt kontor a r betade träge t, så va r ock m or m ycket dugli g i sitt hush å ll. l mitt h em bak ades, sla ktad es, bryggdes, s töptes ljus, vä fd es.

I spiska mm a ren lågo s. k. grofva bröd, u ppradade på e n stor fri stående h y llas öfversta afsals. E fter grofbak el bakades h vctebullar till skorpor , hvilka a ld rig saknades i m ors fö rråd. P å hösten sla ktades svin, kor och få r. F ör mitt minne hägra r de m å n ga r ökta sk in kor , la mlå r och km·fvar , med vurst, m edister11 4

Bild 7. Bordspe n dyl frå n d e t lshergska h emm et, gjord av Be urlin g i Stockholm.

korf, lungkorf, som i r ader h ä ngde på vindskontoret öfver spiskamma r en. Hökla gåsbröst funnos ä fven d ersa mmastädes.

I en bod p å g~trden var del stora s::t llka re t med la mkött, köttkorva r m. m. Till julen bryggdes utmärkt öl. Till ljusstöpning var stora ::tpparater ; på en stor s lti llning, likn a nde en varpa , hängde runda brickor m ed islagna kroka r ; på dessa hän gdes ljusvekar a f ljusgarn ; brickorna med vekarna doppades i lur och ordning i en stor koppa rkärna m ed smält talg; de doppades i talgen flera eller färre gånger allteftersom ljusen skulle blifva tjocka eller smala ljus eller s. k. pråsor. Jämte ljus användes oljelampor till belysning. I huset p å d en s tora tomten fa nns särskild väfkammare och nog fann s fler a väfvar i huset.

11 5

Väfredskap såsom väfskedar, sölfvor och sö lfkäppa r förvarad es i kistor på vinden och de förs tnämnda gingo mycket i lån.

Till man och söner väfdes tyg, som sedan beredd es till kosty mtyg, d offel m. m. Till mor och oss flickor väfd es värken och h elyllevadmal samt bomullstyger till vinter och sommarkläder. Äfven doffelber edda kapptyger fingo vi. En s tor matta, dubbelväfd m ed sva rta och röda stjernor, som m or väft, prydde golfvet i >> s tora förmaket >>, det bästa rumme t, som om vintern ej eldades utom vid hög tider. - Till gårdarna i Lund hörde fäladslott utom staden, således idkad es landtbruk och flera parhästa r och åtskilliga kor hörde huset till. Och ' pi gor och drän gar till husets bchof' funnas ock. Många gjorde lå n gvariga tjcnster, tio, fjorton å r vet jag dem som voro hos oss.

Här växte vi upp , vå ra nöje n sköttes på den stora gården , der man lekte tafatt, kastade boll och krans och om vintern byggde snöhus, och i de s tora ladorna och logan, d er klättrade man upp på de s. k. hanebjälkarna och hoppade under jubel ned i det mjuka höet. Ett stort nöje var ock att under skördetiden åka ut m ed tomvagnarna till Kobjär och in m ed höstalassen. Vid högtiderna och släktbjudningarna dansades ringdansar och lektes allehanda lekar, såsom låna eld, byta g rannar, gifva r åd, sitta på understol samt pantlekar. Med stort behag minns jag ännu, såsom hörand e till festligheterna, den sköna doften av tt~bröd, stekta äpplen, äfvensom lukten af grefvinnan Bareks rök else, som mötte redan i förstugan .

Mycket ljust var der , lampetter på väggarna och trefnad i allt.

Dagen börjades tidigt i föräldrahemmet; far sof sällan längre än till kl. 4. Om Söndagarna fingo vi barn gå m ed vår far i Ollesång i domkyrkan kl. 7 p å sommaren och i katkesförhör om vintern. - Julen föregicks a f trefliga förbered elser; till d essa hörde äfven julba ket d å pepparkakorna, klen01·na och 'prinsessekakorna', hvetebröd et , vörtbrödet och det fina rågbröde t för h elgen b akades. Den förvåning, m ed hvilk en jag såg de sma la , tunna klenorna, som täckte bord , bordskifvor , strykbräden i 'stugan', n edläggas i d et kokande flottet i stora aflånga stek gr ytan, sjunka n ed cleri , uppflyta upp svällda till

llG

Bild 8. Handlande n Paul Christian Isberg och hans familj på 1850-talet.

mer än fördubblad storlek , gula , möra, aptitliga, var hvarje gång lika stor och glad . Julaftonsmorgon funna vi de hvitskurade golfven t~ickla med lakan. En skön doft af vaxet, som i en lertallrik smältes vid brasans glöd, kändes; ett par trästolar voro ställda fram hvarpå vi fästade vekarna, seda n de af far doppals i vaxet och dragits derigenom för att sedan i tur och ordning gå genom vaxet , tills de blifvit lagom tjocka till julgransljus. De kallnade s lrax ; så klipptes lagom lå nga lju s till granen och af n ågra längder rullade far vaxs taplar.

Detta gjordes tidigt på morgon en , ty min far måst e i god tid vara i sin bod och betjena sina kunder. - Nu kläddes granen , som var s tälld midt i salen , m ed festoner af russin och mandel, trädda på trå dar. äpplen , fikon och vaxljusen. När ljusen på försök tändes sprun go vi barn ut på gatan och sågo in genom fiinstren , hur vacker oc h strålande vår gran s tod .»

Med dessa min mormors barndomsminnen skall denna lilla uppsa l · avslu las. De synas mi g bätlre än m å nget to rrt protokoll ll7

ha hjälpt till, att för en kort stund å teruppliva forna dagars liv och rörelse i den gamla köpmansgården.

Till sist kan man med tillfredsställelse iakttaga den pietet , varmed nuvarande ägaren vårdar sig om gården, vilken därigenom framstår icke blott som ett vördnadsbjudande inslag från gamla tider utan även som ('Il prydnad i Lunds stadsbild.

NOTEL·t Se även THEODon Tufi'ESSON, I KälTa och KaiTet genom gångna tider, Malmö 1923, sid. 12-14, sa mt C.\HL WERNEH, Korsvirkesarkitekturen i Sverige, Lund 1924, sid. 117 och 88, och samme, Blick på byggnadskulturen i det nuva rande Lund, i Sk1·ifter utgivna a v Föreningen Det gamla Lund VII, Lund 1926, sid. 12, 14 och 15 samt fig 5 och u.

2 Se GuNNAR C\RLQIIIST, Lund på 1690-talet, 2, Lund 1923, sid. 9: 16.

3 Se EwEHT Wn.\NGEL, Tegner i Lund, I, Lund 1932, sid. 153.

• Se NILS PETTER OsBEHG, Lunda minnen från 1820-30- och 40-lalen, i Skrifter utgivna av Föreningeu De t gamla Lund VIII-IX, Lund 1927, bild sid. 17 och not sid. 118.

5 Se Sk å nska Brandförsäkringsinrättningens arkiv, brev n :o 66:-l, Comiteens n :o 78, ' /" 1828. - Det bouppleckningsmaterial, som för övl"igl i uppsalsen kommil till a nvändning, ~ir att sök a i La ndsa rkivet i Lund samt å Hådhuset i Lund. a Den h iir m eddelad e beskrivningen av gårdens yttre och inre utseende under Isbergska tiden hänför sig till tiden fö1· dennes död 1867.

7 Född 10 / 10 184'1, död ' /6 1924, g. 26 / 8 1864 m. då v. rektorn, sederme ra prosten Sa muel Gustaf Cavallin. Se BEHNT C IVALLIN, Släklen Ca vallin fr å n ll åldahl, Stockholm 1919, sid . :J3G-3;n.

1

118

MATTHIAS STENBERG EN SKÅNSK 1700-TALSSKULPTOR OCH NÅGRA ARBETEN U R HANS VERKSTAD

A u WILLIA M KA RLSON

et var en till numerä ren icke obetydlig samling träsnidare och bildhuggare, som under 1700-ta let utövade sin verksa mhet i Skå ne - en och a nnan ä ven utom dess gränser. Till sin kvalitet voro d e i stort sett ganska jämnstrukna , även om nå gon enstaka höjde sig över medelm å ttans nivå . Som en av d e bättre torde Johan J erling få a nses, m es t känd genom altartavlan i Ystads S :ta Maria kyrka samt genom de arbeten h a n utfö rde för Kristina Piper, bl. a . på Krageholm , i Sövestad och Andrarum. Ha n var toppfiguren bland sina Skå nekolleger under 1700-talets förra hälft.

Omkring h onom samlade sig en krets av bildhuggare, som bearbetade tidens stora stil i samma anda som han. En av dem ä r M a t t h i a s S t e n b c r g, som likväl aldrig kvalita tivt nådde J erlings stå ndpunkt. Så pass duktig har h a n dock varit och så m ycket ä r bevara t av han s alster , att ha n ä r värd en presenta tion för eftervärlden i ord och bild.

Va r och när Ma tthias Stenberg föddes ä r ännu obeka nt.

Hans namn å terfinnes icke i födelseböckerna fö r Ystad , där han eljest hörde hemma större d elen av sitt liv. De personliga uppgifter om honom , som för övrigt stå att uppbringa , ä ro skäligen m agra. F örsta gången han omnämnes i stad en s handlingar ä r 1724 d en 2 m aj. »Efter a flagd Burskaps E ed blef Bilthuggaren Mathias Stenberg, som här i S:ta Maria Kyrkia en tijd lång a rbetat på Alta retaflan, a ntagen till borgare under ben :de sin Bildhuggare Professions idkande, niuta nde fri j het för Stadsens Ska tter och Onera till innevara nde Åh rs utgång. •

D

119

1731 var han taxerad till en fyrk i skatt. ett för tiden medelmåttigt skattebelopp. Stenberg var ännu ick e besutten med hus och gård utan hyrde en envåningsbyggnad av Henrik Jakob Polkan, nr 206 i fjärde roten. 1736 var hans skattebelopp ~;. fyrk. Han var då bosatt i nr 96 i andra roten, där h a n bott åtminstone sedan 1734 och ~innu 1745 bodde kvar.

Det lycks ha varit samma gård, i vilken Stenberg slutade sina <.lagar. Den var enligt bouppteckningsinstrumentet belägen vid Östergata n mellan rådman Raders på östra och skomakaremästaren Jonas Lindskogs på västra sidan. Fastigheten bestod av en gatulänga med tio dubbla binningar och en skorsten , en ny länga på gården om sju enkla binningar samt en inhägnad hage vid huset, alltsammans värderat till 650 d. smt.

Stenherg var gift med Catharina Elisabeth Langelia och hade i sitt äktenskap med henn e ett barn, en son, som hette Peter, vilk en enligt S:ta Maria föd elsebok föddes den 27 augusti 1739 och döptes den 3 oktober samma år. Enligt samma kyrkas dödbok avled Matthias Stenberg den 23 mars 1746 i en ålder av 56 år och begrovs den 2 april.

Efter inom laga tid verkställd bouppteckning förrättades auktion på kvarlåtenskapen den 3 juni 1746 ~ uppå vederbörlig giord reqvisition och därpå skiedd Publication i begge Stadzens ky rkior, Intimalions Sedlar å de vanlige Stadzens hörn , samt ringning med rop kring Gatorne >> . Fastigheten visade sig emell ertid vara svårsåld för värderingssumman, 650 d. smt.

Ingen bjöd över 500 d. smt på de upprepade auktioner, som avhöllos å densamma, tills den slutligen under hand försåldes. för 555 d. smt till sadelmakaremästaren Lang och vaktmästaren Mårten Ruth.

Auktionsprotokollet ger oss en liten inblick i hemmets in rednin g och verkstadens utrustnjng. Möblerna i stugan, stugukammaren, spiskammaren och på loftet voro synnerligen pryd liga. Bord och stolar voro målad e och där fanns också en spegel m ed förgylld ram samt en >> himlingasäng med bildhuggerier utarbetat». Vidare antecknas fyra par fönstergar diner med kappor. Av servisföremål omnämnas bl. a. tre 120

Bild l. Al tar tavla

Benes tads kyrka , Herrestads hd, Skåne.

dussin trätallrikar. Förteckningen över garderoben ger vid handen, att Stenberg uppträtt m ed en viss pondus till sin yttre habitus. Slösare tycks han dock ej ha varit utan tvärtom ganska sparsam , ty i förteckningen över osålda· saker upptages en »svart omvänd m a nsklädning ». Av smycken förekommo tre guldur och en >>a parto ring m ed stcnar infattad >> samt ett par skospännen, vilka emellertid vid dödstillfället voro pantsatta.

Bland verkstadsutensilierna återfinnas samtliga de redskap, som kunna komma ifråga för de olika grenar av mer eller mindre konstnärligt betonad verksamhet, som kan utföras av en snickare, bildsnidare och målare. Här uppräknas bildhuggarebänkar med tillhörande järnboltar, bilderbänk , en rik uppsättning av olika borr, hyvlar, raspar och snidjärn, stenar att riva färg på, >> förgyll eputa >> med kniv, målarekrukor m. m.

Och i hans lilla boksamling förtecknas utom den sedvanliga religiösa littera turen en del teoretiska hjälpm edel för hans verksamhet. Här förekommer t. ex. >> wappenbok >> , en liten bok >> med dödbillder uti» , e n del ritningar, »en hop bilder>>, en ritbok m ed pergamentblad, en dito m ed >> turkiskt >> pappersband, en i brunt läderband o. s. v.

Laga sk ifte ägde rum den 15 juli 17 46, sedan vederbörlig värdering av tillförordnade värderingsmän, snickaremästaren Olof Thrana och muraremästaren Trued Johansson , blivit verkställd och auktion avhållits å den lösa egendomen. Arvingar voro änkan Elisabeth Langelia och sonen Peter, vilka alltså delade beh å llningen i boet, sedan skulder och diverse omkostnader betalats. På omkostnadskontot upptagas bl. a. utgifter för en gravsten, som änkan låtit uthugga och lägga på sin mans grav, en sten som >> han i lifstiden sjelf dertill framskaffat>>. Bland fordringsägarna märkas Rasmus Persson i Ystad , som utfört snickeriarbete i Stenbergs gård, varför en del av likviden ännu stod inn e. Denne Rasmus Persson var , som vi längre fram skola se, en av m edarbetarna i den stenbergska verkstaden, liksom han tidigare arbetat hos Johan .J erling, bl. a. då denne var sysselsatt med altartavlan för Ystads Mariakyrka.

122

Bild 2. Altartav l:• i Sk å rby kyrka , Ljunits hd, Skåne.

Matthias stenbergs verksamhet har efter allt a lt döma varit rätt omväxlande. När h an s tid icke togs i a nsprå k för snidande och m ålande av a ltartavlor eller andra k y rkliga inrednings föremål, har han huggit gra vstenar och Limste na r eller solur sam t s kurit böss- eller pistolstockar m. m . Fem slyeken av förra slaget och fjorton av det sen a re förleeknas i verkstadsförrådet eflcr h a n s död. Rörande typen för h ans gravstena r vet m a n ännu ingenting, d å m a n endast a rkivaliskt känner till den na gren av hans verksamhet och icke kunnat identifier a någon av dem. Dc viktigas te spåren har han dock lämnat efter s ig på träskulpturens områ de.

Stenberg har tydligen reda n frå n början varit väl inarbetad i trakten och m ed s in till synes m edfödda affä rsbegåvning in123

sett, att d et kund e bliva en lönande rörelse. Det första arkivaliskt belagda arbete t av h onom är en >> m å la d tafla m ed zifror att upp kas ta Psalmer efter >> , som han utförd e för H edeskoga kyrka 1725. Här målade han ock så både läktare och bänka r , vars likviderande skedd e å r en 1 72G- 27 m ed sammanlagt 40 d. smt. Under samma å r har han också u pphuggit fli ssten till över 45 famna r till kyrkogå rdsmurens betäcka nde vid Ö .

Tomarps k yrka sa mt lwnthuggi t och sammanfogat stenarn a.

Nästa år, som vi m ed säkerhe l kunna belägga med n ågot arbete ur Stenbergs verkstad , är 1727. Detta å r torde det h a va rit en m ycket livlig verksa mhet i d en stenbergska träs nidareverl<staden i Ystad. Inte mindre än tre alt~u tav lo r voro under utföra nde och d essutom en huv till predikstolen i Viilie k y rka , vartill kom en h el del mindre r eparationsa rbeten i snickeri och m å lning p å skilda h å ll. I Ö. Tomm·ps k yrka hade vid en »k yrkogranskning » d en gamla altarlavlan kasser a ts och ut dömts och en n y såd a n bes tällts hos Matthias Stenberg, va r s »förfä rdigande, stofferande, m å lande och för gyllande • försa m lingen honorerade m ed 70 d . smt. En •n y proper Altare-Tafla af Billhuggeri löfwärck m ed Guld och wack er Målning stofferat» för Rörums k y rka var d et andra stora a rbetet. Den tredje altartavla , som d elta å r utgick från s tenbergs verkstad, var d en , som kontrakterats med Lemmesh·ö för samling.

Följande å r var Stenbcrg sysselsatt m ed å tminstone tvenne s törre arbeten , altartavlorna till Simrishamns (bild 3) och Gladsax' k y r kor. D en för m Y ar egentligen endast ett ombyggnads- och k omplette ringsa rbete m en trots d etta säkert c>tt ganska tidsöd a nde m·bele m ed sina stor a figure r och rikt skurna a kantusvingar. Detta arbete bekostades enligt inskrip tion p å tavlan av fru lVIa rina Brinc k i Kristians tad och h Pn nes son . borgmästaren i Sim rishamn Nicolau s Brinck. Rörande Gla dsa xaltartavlan hade lands hövdingeämbetet Jä mna t s itt god kännande av d et förelagda projekt och ko ntra k t, som uppgjorts m ed bildhuggaren , enlig t vilket dess ut fö ra nde skulle betinga en summa av 170 d. sml. Samma år ut fördes även ett krucifix till Rörums k yrka.

124

Bild 3. Altartavla

Simrishamns k yrka.

Bortsett frå n en repara tion och fö rstärkning, som 1729 utfördes på predikstolen i Simrishamns k yrka - den Mosesbild, som ännu k varstår som stöd under predikstolskorgen (bild 12) - uppstår en lucka i stenbergs verksamhe t intill 1733, som vi varken a rkivaliskt eller m ed bevarat m aterial kunna fylla ut m ed några inventarier. Uneler sistn ämnda och följand e år är Stenberg en gagerad av Simris' församling för reparationsarbeten på kyrkogårdsmura rna . För de tta ändamål högg han 68 125

famnar flissten , varmed han betäckte norra och söd ra murarna omkring kyrkogården och året därpå utförde han samma arbete för östra och västra murarna , vilket uppgick till 54 famnar.

Likviden för båda arbetena erlades enligt kvittens m ed 85 d. smt.

Sistnämnda å r påbörjades arbetet m ed den till Löderups kyrka beställda altartavlan (b ild 4), som vad själva snickeriarbetet beträffar blev färdig und er detta år, m eda n den snidade dek oren, stofferingen , må lningen och förg yllningen tog y tterligare tre år i anspråk och avfördes h elt fr:1n räkenskaperna först 1737. Dc stora beställningarna tycka s ha hopa t sig periodvis, ty samma år , 1733, utförd es y tterliga re en altartavla, nämligen den till Skårby k y rka (bild 2), bekostad av Carl Georg Sjöblad och hans grevinna , Bca la Elisabeth Stenbock, såsom inskriptionen på Lavlan anger. 1735 hade Stenberg ett omfattande uppdrag för Ö. Nöbhelövs kyrka . Detta bestod först och främst i uta rbetande uv e n altartavla för kyrkan. Vidare utförde han samtidigt åts killi ga reparationsarbeten därstädes , vilka bl. a. gällde skranket kring altaret, som målades, liksom ett trettiotal bänkar och en klockares toL I stället för ett par präststola r , som befunnas onödiga, gjorde han ett par dörrar m ed lövverk över, vilka må lad es. Golvet framför och bakom altaret Jade h a n också om , reparerad e »konungens vapen >> och ommålade tre fönsterbågar. Slutligen lade han om golvet i k yrkan med fli ss ten. En siffertavla med bildhuggeri och m å lning, som mark eras i räk enskaperna med en utgift på () d. smt, får man väl också an taga ha utförts i Stenbcrgs verkstad. Samma å r skar verks tad en bilderna till läkta ren i Ö. Tomarps kyrka, vilka enligt kyrkan s räk enskaper kostad e 40 d. smt, och å t Rammenhögs kyrka utfördes betäckning av kyrkogårdsmuren till 82 famnars längd m ed huggen flissten.

Det därpå följande å ret var Stenberg åter sysselsalt för Ö. Nöbbelövs kyrka enligt vad dess räkenskaper m eddela. Det var en grundlig repa ration av predikstolen omfattande ny trappa och botten, n ågra fyllningar, nytt und erhäng på huven och däröver bilder och lövverk , alltsamman målat och förgyllt , 126

Bild 4.

Altartavla

Löde rups kyrka, lngelstads hd, Skå ne.

127

vilket sammanlagt drog en kostnad av 74 d. smt. Till Glemminge kyrka gjorde han samma år en helt ny huv.

Ett arbete, som under de två närmast följande åren delvis sysselsatte den stenbergska verkstaden, var dopfuntarna till Benestads och Glemminge kyrkor samt altartavlan i Ingelstorp.

Rörande dopfunten i Benestads kyrka meddela räkenska perna, att »i förderfwade funtens ställe är en Johannis Billd upprättad med deröfwer giord Krona ». Målningen, stofferingen och förgyllningen utfördes först 1739, då summan för arbetet slutlikviderades. Alla omkostnader för funtens utförande hade då belupit sig till 103 d. smt. Den för Glemminge kyrka avsedda dopfunten (bild 8) var av samma utseende som Benestaelsfunten och betalades med 101: 16 el. smt. För denna senare kyrka utfördes också en uppsats över predikstolsdörren med två bilder och lövverk samt en solvisarsten över vapenhusclörren. Ingelstorpsaltarta vlan kostade med snickeriarbete, bildhuggeri och målning församlingen mellan 300 och 400 d. smt. stenbergska verkstaelen fortsatte alltjämt sin mångomfattande verksamhet, så att samtidigt som en kyrka honorerade den för en altartavla, kunde den erhålla likvid från en annan för en flisbetäckt mur eller ett golv. Så 1741 då golvet kring en pelare i Löclerups kyrka belades med flissten och en sten· list på 17 alnars längd höggs upp till grunden kring tornet. medan följancl~ år tvenne altartavlor utfördes för Valleberga och Simris' kyrkor - för den senare även en nummertavla med bildhuggeri. Hörande elen senare altartavlan hade unel er arbetets gång en diskussion uppstått mellan pastorn och församlingen angående den nya tavlans placering, vilken diskussion resulterade i att denna flyttades närmare fönstr et och under bågen. En följd härav blev, alt elen fick göras nftgot större. Därtill hade under t iclsutdräkten med arbetet priset på färgen och guldet stigit, vadan d en med Stenberg kontrakterade summan 202: 24 d. smt måste höjas med 14 d. smt.

Utom de i det föregående angivna kyrkainventa rierna finnas ännu några andra , som stilistiskt kunna hänföras till den 128

stenbergska verkstaden. De ha i allmänhet genom donationer kommit kyrkorna till godo. Så är förhållandet med predikstolen i Benestads kyrka och troligen även altartavlan därstädes (bild 5 o. l), vidare dopfuntshuv och lock till dopfunten i Simrishamns kyrka (bild 7), som 1729 skänktes av handelsmannen i Simrishamn Lorens Meijer och hans hus tru Barbro Månsdotter Areskog. Dessutom kunna å tminstone några d elar av familjen Möreks epitafium i samma kyrka (bild 6), n ågra pullifigurer, attribueras till stenbergs verkstad och likaså timglasp utton på predikstolen.

Efter denna allmänna orientering i 1\fa tthias Stenbergs liv och verksamhet skola vi övergå till en nä rma r e gransknin g av ha ns alster inom lräsnida rek onsten. Altartavlorna äro de t alrikas te och vi skola börja m ed d essa. Det sch ema, som Stenberg följer vid d eras uppbyggande, är i d e flesta fall gan ska enahanda . Dock kan inom detsamma konstateras vissa variationer. Jag skulle vilja sär skilja å tminstone trenne såd ana, vilka jag för klarhets skull benämner Benestads-, Skårbyoch Löderupstyperna. Den senare tycks efter det bevarade materialet att döma ha varit den talrikast förekommande. Gem ensamt för alla tre är själva huvuduppbyggna den m ed en predella, upptill och nedtill m ed profilerade lister , ett m ellanparti m ed en bildframställning, upptill avslutat av ett m er eller mindre kraftigt entablement, samt krönpartiet, vars utforma nde i huvudsak skiljer dc olika typerna åt. Gemensamma dekorativa detaljer i svickelfält, på lister och socklar .äro a kantusrankor, rosetter, bladflikar och blommor.

I B e n e s t a d s-typen (bild l) utgöres krönet av det för barocken så typiska sprängda gavelmotivet Över predellan m ed sin bibliska inskription reser sig mellanparliet, cor·pus, fla n kerat av elt par kolonner m ed enkla kapitäl, och däröver ett rikt profiler a t entablement. Två bevingade än glaputti med palmkvista r i händerna halvligga på krö nets snedsidor och på plinlen i mitten står Kristus med korsfanan.

S k å r b y-typen (bild 2) upprepar den sprängda gaveln , 129

Bild 5.

Pr edikstol

Ben es tads kyrka, H t> rre s tads hd, Skåne.

Bild 6.

Hådmnn Möre ks epitafium

Simrishamns kyrka.

här rundad , och Kris tus m ed ko rsfana n som mittfig ur. Av d e fyra evangelis terna äro d e två placerade sittande på e ntablem ente t över corpus på var sin sida om krön et och d e två a ndra som flankfigurer till corpus. slående på m ed predellan sammanhän ga nde podier.

D en tredje typen, L ö d e r u p s-typen (bild 4), som ä r rik ligast r epresenterad, har segm entforma t, helt krön och a lla evangelis tfigurerna grupperade två och två som flankfigurer till mittavlan, de inre stä llda m ot en licen , d e y ttre fria p å en konsol och m ellan dem en kolonn m ed a ka ntuskapiUil. Corpustavlan ä r alltid i d enna typ rundbågad. Till Löderupst ypen höra altart:wlorna i Valleber ga, Ingelstorp, Simris (bild 11) , Ö. Nöbbelöv, Asphult (bild 10) och dit h a r säkerligen också Gladsax' nu spolierade a llartavla hört, så vitt m a n kan sluta av de fyra bevarade eva ngelistfigurerna (bild . 9). San n olikt har även den nu h elt förstörda altartavlan i Ö . Tomarp representerat d enna typ.

Rörande altartavlan i Simrishamn (bild 3) står d enna uta nför d e ovan kara kteriserade ty perna, b er oende på att den till s tora delar h ärrör från ett r enässansaltarverk , som renover a ts och kompletterats. Sålunda äro predellan m ed kartuscher , änglabröstbilder m ed bomärkessköldar och konsoler på sidorna, mittpartiet m ed d en flacka omramningen på sidorna och kolonn erna, entablem entet och övre »våningen •• utom krönet rester av denna. Vad den stenbergska verkstaden levererat är egentligen endast d en d ekorativa utsty rseln, vinga rna , n a ttva rdstavlan, evangelistfigurerna, krucifixet i fä ltet, där förut sann olikt en upps tå ndelsescen suttit, samt krönpartiet Gamm a lt och nytt ha rätt väl förenats och av d et hela h a r blivit ett gan sk a ståtligt inventarium.

Motivet i earpustavlan varierar m ella n nattvarden och Golgatascenen, fra m ställd i må leri eller skulptur. Nattvarden före kommer bl. a. i Simrishamns-, Simris- och Äsphultstavlorna, s kuren i relief. Kristus o m given av rövarna på Golga ta, arbeta t i r elief, uppträ d er bl. a . i Löderups- och Vallebergatavlorna, medan i Ingelstorps- och Ö . Nöbbelövstavlorna samt troligen

132

också i Gladsaxtavlan endast ett krucifix i trä varit uppsatt. Om Gladsaxtavlan står det i räkenskaperna, »att i stället för nattvarden , som för kyrkans trå nghets skull ej rymmas kunde, är påsa tt Kristi korsfästelse ».

I Skårbytavlan utgöres motsvarande parti av en oljemålning på duk , föreställande Kristus på korset, vid · vars fot stå .Jungfru Maria och Johannes. l Benesta dstavlan har det nu försvunna krucifixet varit skur et i trä , m edan figurerna vid korsets fot och stadsvyn ~iro må la de direkt på träet.

Ett mindre vanligt beställningsobjekt tyckas dopfunterna ha varit , ej så egendomlig t, då de fl esta ky rkorn a ännu h a de kva r sina m edeltida dopfuntar och i flera fall mycket praktfulla såda na , som t. ex. Löderup, Ö. Nöbbelöv och Gla dsax.

De båda för Glem minge och Ren estad utförda funtarna ä ro de enda arkivaliskt belagda.

Den gamla i Benestads ky rka hade enligt uppgifterna i k~T­ kans arkiv fördärvats , förmod ligen sla gits sönder. De n e nda Bild 7. Huv och lock till dopbevarade är den i GJemminge funte n i S imrishamns k y rka. kyrka (bild 8 ), som eft er a tt en tid ha s tå tt i prästgå rden återbö rdats till kyrkan , där den nu dock endast fyller en dekorativ uppgift, m ed a n den gamla

133

medeltidsfunten , som står fram fö r , i viss mån fy ller den praktiska. stenbergs dopfunt utgö res av en h elfigur i trä, föreställande Johannes Döparen i lå ng, draperad klädnad , h å llande framför sig en mussla , vars främre del nu blivit avslagen.

Funten i Benestad är num era borta liksom de kronor elle r huvar, som samtidigt gjordes till dessa funtar. Rörande Ben es tadsfunten ha r de n efter fram s tä llningen i räkenskaperna all döma haft samma utseende som elen i Glemminge. Det talas nämligen om, att »i förd erfwade funtens ställe ~ir en .Johannis Billd upprättad >>. Rem å lningen har säkerligen f n\ n början varit poly krom. l\u är funten i Glemminge helt struken i vit oljefärg. Iden m ed Johann es Diipares bild som dopfunt är densamma som P etter Norrman i Krislianstad reda n h ad e tilllämpat och sorn d en ännu bevarade funten i F~irlövs k:v rka visar exempel på .

Huru dopfuntshuvarna i Glemminge och Benes tad sett ul , kunna vi möjligen sluta oss till av den ä nnu i Simrishamns kyrka b evarad e, som efter a rbe tets art a tt döma hä rrör frå n d en stenbergska verks taden (bi ld 7 ). Den ä r åttka ntig m ed profilerat listverk i kra nsen , som i unde rka nten har blom- och bladfestoner i hög relief och i kronan volutsvängda byglar a v akantusblad, vilka uppbära en å ttka ntig pla tta, va rp:\ Kristus m ed ko rsfanan s tå r. Mellan a ka ntusbygla rn a stå iin gla putti bärande Kristi tortyrredskap.

Till dopfuntsutrustningen i Simrishamn hör o c ks ~"t e tt å Ukantigt lock a v trä (bild 7) till den m ed eltida dopfunten av sten. Härpå ä r i friskulptur fra mställt Kris ti dop. .Johannes Döpa ren m ed sin s tav i vän stra h anelen står på stranden av .Jorda n och gör m ed sin högra ha nd en gest över hu vudet p:'\.

1\ristus, som med händerna korslngda över bröstet s tå r till knäna i J ordans vatten .

Den enda beva rade perclikstolshuv, som man genom :ll·ki va liska källor vet var a utgången ur Ma tthias Stenbergs verks tad , nämli gen den i Glemminge, verka r i samband m ed den r cn~is ­ san spred iks tol, som den tillhör, alltför lä tt och sp inkig. Den h a r ej den tyngd och kraft , som korgen kriin r. Till fo rm en l :!4

Bild R. Dopfunt i Glcmmingc kyrka, ln gclstads hd, Skåne.

Bild 9. Evange listen Malle us, träsku lptur i Gladsax kyrka , Järres tads hd , Skåne.

är den sexkantig m ed blad- och bloms terfes toner på sidorna undertill, skurna i h ög relief. På sidornas överkanter stå draperade figurer och från hörnen utgå bladvoluter. Dessa förena s ig upptill och uppbära gemensamt en sexkantig pla tta, varpå Kristus m ed korsfanan sU'tr. Under taket hänger en duva.

Betydligt bättre ställa sig proportionerna mella n korg och huv, då båda dessa utförts på hans verkstad. Det enda ännu kända fallet härvid lag, det j Ben es tads ky rka (bild 5) , övertyga r oss om d etta förhållande. Huruvida denna p redikstolskorg varit ett slags standardform för verkstaden , kan m an icke avgöra, då intet jämförelsematerial är för handen. Den ä r bruten i fyra fält. a vdelade m ed lisener . !\edtill och upptill 135

Bild 10. Altartavla i Asph ults k yr ka , Gärds hd , Skånc.

äro dessa fält förkroppade m ed profilerat listverk och mellan dem ä ro inskriptionsfälL De stora fälten upptagas till största delen av en rundbågad nisch m ed en konsol , va rpå stå evangelisterna m ed sin a emblem, skurna i r elief. För övrigt utgöres den skurna reliefdekorationen av blom- och bladguidander samt lejonmask er. Det är närmast figurskulpturerna, som.

136

Bild Il. De talj av a lta rt avlan

Simris, .Jiirrestads hd, Skånc.

a ttribu era ul'lta inve ntarium till den stenbergska vcrkstauen.

Från d enna tord e också figurerna, Kristus och d c f y ra evan gelisterna, i prediks tolsfälten i Glemminge hä rröra, in satta sen ast 1737, viike l å r hela predikstolen m å lades och allt skulpturarbete a lltså torde Yarit avsluta t. E fte r a rten a tt döm a torde även Linderöds k~-r ka s pred ik stolsfält h a sa mma ursprung. Arki-

valisk bekräftelse härpå kan icke e rnås, då kyrkans räkenskaper för dessa år saknas.

Den hithörande sexkantiga huven har rikt profilerat listverk , liksom Glemmingehuven med reli efskurna festoner och änglamasker i underkanten, och på överkanten stående änglaputti i hörnen och mellan dem äro här donatorernas vapen insatta som dekorativa moment. Under taket svävar duvan.

Av Stenbergs nummertavlor är nu ingen bevarad och ej h eller det krucifix , som beställdes och utfördes för Rörums kyrka. Av annan mindre skulptur står på predikstolen i Simrishamns kyrka ännu kvar elt timglas , en änglaputto med ena foten på en dödskalle och i högra handen hållande en rad timglas, som i cirka tvåhundra år mätt prästens nit i ordets förkunnande. De två flank erande puttifigurerna på rådman Möreks ep itafium i samma ky rka äro syskon till den lidmätande putton på predikstolen , liksom ock de två med kartuschen på epitafiets krön.

Vid e tt första betraktande av träsnidaralstren ur Stenbergs verkstad, främst altartavlorna, blir man onekligen frapperad av d en ståtliga resningen och den slutna kompositionen. Mot den rent arkitektoniska uppbyggnaden är intet att anmärka .

Börjar man emellertid att dissekera dem och skärskåda detaljerna , blir resultatet något annorlunda. Först fäster man sig kansk e vid skulptörens klena proportionssinne, då han bygger upp de mänskliga figurerna. Huvudet är ej sä llan för stort i förhålland e till kroppen och halsen ibland för tjock, ibland för smal, vilket ger ett förkrympt och förvuxet utsee nde å t figuren.

Vänstra armen hos eva ngelisten Matteus i Gladsax (bild 9) är icke gjord av en med den mänskliga kroppens anatomi förtrogen snidare. Den korta överarmen och de lå nga smalben en ge en alltför kraftig disharmoni å t hela figuren liksom de grova armarna och det stora huvudet. Smalben en och överkroppen hos Glemmingefuntens Johannes (bild 8) stå ingalunda i rimlig proportion till de övriga lemmarna. Ma n frågar sig också, huru lårens förening med bå len se r ut , då man iakttager, huru klädna den draperar sig framtill. En n ~is tan 1il8

.hjärtformig linje markerar den ofta klumpiga halsens ansättning till kroppen. Detaljintryckd av dessa figurer blir, att, om man såge dem avklädda, skulle man säkerligen ej kunna tala om deras n a k n a skönhet. Den anatomiska disharmonien mildras emellertid delvis av de draperade klädesplaggen.

I puttifigurernas svullna magar och nästan elefantiasisartade lår, körtelsvullna halsar och pussiga kinder har SLenberg frossat i barockens svulstiga former.

De horisontala, nedskurna vecken på baksidan av låren markera ytterligare dc svällande formerna (bild 6). l framställningen av rövarna på korset har han gått till överdrift åt andra hållet, i det han framställt dessa som nästan minialyrmässiga, skinnklädda benrangel , detta naturligtvis för att ma r k era deras ringhet vid sidan av Kristus.

I nattvardsscenerna, som i Simrishamns- och Xsphultstavlorna äro nästan identiska, förete figurerna Bild 12. Predikstolsstöd i Simrishamns kyrka.

139

en hop människor samlade omkring ett runt eller fyrkantigt bord med nedhängande duk, de flesta med uppmärksamheten riktad mot åskådaren alldeles som poserade de för en kamera.

De vrida och vända sig på ett ansträngt och onaturligt sätt och Kristus själv verkar med sin utsträckta hand som agerade han i en ivrig diskussion. I Simrishamnstavlan göra de bortre figurerna intryck av att stå t.ill bords och endast de främre äro övertygande framställda som sittande. Individualiseringsproblem et har skulptören sökt lösa genom att göra somliga skalliga, somliga magra , andra mera fellagda och genom att giva olika utformning av skägg och hår hos de skilda figurerna . Ifråga om det dukade bordet har konstnären varit helt naturalistisk.

Som allmänna bestämt karakteristiska skulpturdetaljer måste framhållas den triangelformiga skägglock, som ringlar ner från underläppen och fyller ut vinkelfältet, som bildas, . där kindskägget möts vid hakan. Ett annat påfallande drag är sättet att genom urgröpning av pupillen åstadkomma skuggoch dagerspel, som förlänar liv åt ögat. Ofta förekommer också ett rikt skuret ådernät på fötterna , vars avsedda effekt skulptören dock ej helt uppnått.

I behandlingen av dräkter och draperier är veckens rundade avslutning mycket karakteristisk. Det lodräta veckfallet är i regel bättre och ledigare behandlat än horisontalvecken.

Figurerna äro i allmänhet ej skurna som friskulptur ula n platta på baksidan.

De vegetabila ornamenten - akantusslingor, blad och blommor - och andra rent dekorativa element äro betydligt säkrare skurna, särskilt akantusbladen med sin djupgåend e nervskåra, som fördelar sig till flik arna. De veckade bladrosetterna äro däremot för hårda och de skarpa tvärvecken ha ej haft den effekt, som sannolikt avsetts, nämligen att markera stoffets mjukhet.

Rredering och oljefärg ha naturligtvis gjort sitt till att runda av alla hårda konturer och bidragit till att giva en mera naturlig rundning åt vissa kroppsdetaljer. Färgernas pol ykrom ering och guldet ha också förlänat en viss realism åt framställningen , 140

som vi nu i de flesta fall ej kunna bedöma på grund av senare övermålning i vitt eller andra färger.

Det är ju tydligt, att Stenberg ej själv hunnit med alla de arbeten, som beställts och utförts på hans verkstad. Han har haft en hel stab av medarbetare, som varit specialiserade i olika arbetsfack. Vi ha ingen förteckning på dem, men ett par av dem ha genom lyckliga omständigheter fått sina namn bevarade till eftervärlden i samband med ett par arbeten ur verkstaden. Den ena av dem, Rasmus Persson, har presenterat sig som mästare till Löderups kyrkas altaruppsats. På en i denna fastgjord träbit läses nämligen: Rasmus Person snickare uti Ystad gort däta Altaret Anno 1735. Den andre kallar sig P. Jacop och har signerat altartavlan i Skårby kyrka.

På predellans överkant, dolt av corpustavlans ramlist, står: 1733: P: Jacop: (p:t omvänt) uthuggit: oc: målat. Dessa signaturer torde vara riktiga endast så till vida, att vederbörande utfört handarbetet efter skisser och uppslag av Stenberg, som alltså med rätta får anses såsom altartavlornas andlige fader.

Så kommer spörsmålet: Var skola vi söka de förebilder, som inspirerat Matthias Stenberg? Tidens stora stil var ju barocken och en av dess främste företrädare i Sverige var Burchardt Precht. Att Stenberg direkt influerats av något arbete ur hans verkstad är föga troligt. Precht hade emellertid många eftersägare ute i Iandet och i andra eller tredje hand har Matthias Stenberg fått de prechtska barockideerna till livs.

En av de prechtska epigonerna i Skåne var Johan Jerling, en i sina bästa ögonblick relativt god sådan. I Jerlings verkstad hade Stenberg arbetat en tid, bl. a. på altaret till Mariakyrkan i Ystad. En jämförelse mellan detta och stenbergs tavlor av Löderupslypen talar ett ganska tydligt språk om var vi skola söka förebilden till de senare. Även Skårbytypen kan anses emanera ur denna.

I Stenbergs predikstolar och huvar är det egentligen endast i dekoren man märker det barocka inslaget, vars art han också 141

fått med sig frå n Jerlings verkstad liksom ock de svällande puttifigurerna samt behandlingen av figurernas h å r och dräkter. Rörande figurerna i Mariakyrkans altarverk skulle man nästan vara böjd att a ttribuera dem till Stenberg, så slående är likh eten . .Jämför m nn emellertid andra alster ur J erlings verkstad m ed sådana ur den Stenhergska är det också lätt a tt kon sta tera , alt J erling var en lå ngt mera fri och självständig ande, en konstnärsförmåga såväl ifråga om id eer som utförande, till vars stå ndpunkt Stenberg aldrig n å dde. Som en r elativt god och respektabel bygdekonstnär få r han i alla fall anses och avgjort bättre än sin något y ngre koll ega Johan Ullberg.

Förteckning över kyrkainventarier i trä dokum entariskt eller på annat sätt attribuemde till Matthias Stenberg i Ystad.

1725 Hedeskoga kyrka , Skåne.

1727 Viilie 1727 Ö. Tomarps 1727 Rörmns 1727 Lemmeströ 1728 Simrishamns » 1728 1728 1729

Gladsa x Rö rums Simrishamns

1733 1735 1735 1736 1736 1736

Skårby Ö. Nöbbelövs Ö. Tomarps Löderups Glemminge Ö. Nöbbelövs

1738 1739

Benes tads Glemminge

142

»

))

)>

))

Nummertavla.

Predikstolshuv.

Altartavla.

Renovering o. komplettering av altartavla.

Altartavla.

Krucifix.

Mosesbild, dopfuntslock o.

-huv.

Altartavla. , div. r eparationer.

Bilder till läktaren.

Alta rtavla.

Predikstolshuv.

Reparation av predikstol o_ -huv.

Dopfunt.

1739 Ingelslorps kyrka, Skåne.

1742 Simris' » 1742 Valleberga Benestads Linderöds

Altartavla. o. n u mmer tavla. » ))

predikstol. predikstolsfält

OTRYCKTA KÄLLOR I LANDSARKIVET, L U N D.

Ystads taxeringslängder för å r en 1731 och 1736. » ska ttelängder för år en 1731, 36 och 45. mantalslängd för å r 1745. » r ådstugurä tts dombok för å r 1724. >> S :la Maria kyrkas föd elsebok och dödbok för å r en 1739 och 1746.

Landskyrkoräkenskap erna för Skå ne under åren 1727-46.

Stadskyrkoräkenskaperna för Kristia nstads län för å r en 1727-30.

Malmöhus läns kyrkokontors koncepter för åren 171 9-13.

143

EN KONSTNÄHS INSATS SOM KUL TUR HISTORI KER Av SIGURD ERIXON

en serie av interiörteckningar från 1890-talet av Bengt Nordenberg, som tillhör Kulturhistoriska Museet, visar sig vid granskning äga ett stort dokumentariskt värde och är för den skull förtjänt av uppmärksamhet. De måste bygga på skisser, som konstnären gjort på ort och ställe. Han var ju mestadels bosatt i Dtisseldorf och har väl där utarbe tat dessa teckningar -- de fles ta i sepiateckningar eller sepialavyrer men även en del akvareller - efter eller direkt på de ursprungliga skisserna. I ett fall hänvisar han direkt till 1830talet. Det är ju tänkbart, att han därvid byggt på minn esbilder och erinringar, men man känner igen en del detaljer från andra bilder, och åtminstone till en del torde även dessa vara byggda på eller influerade av något slags skisser. En närmare undersökning av det stora skissmaterialet i museet skulle säkert klarlägga detta. Här skola nu blott i största korthet fem interiörtec kningar analyseras för att visa deras stora kulturhistoriska värde.

Innehållsmässigt sett äro bilderna fullt trovärda och användbara som etnografiska dokum ent. En närmare granskning av dem var för sig skall belysa detta. Se till exempel på »En julafton i Bleking i medio af 30-talel» , signerad »B. Nordenberg 1896-9-V. >> , bild l. Ett festligt lag är församlat i en stuga, upplyst av en ljuskrona av vanligt kyrkkronesnitt i mässing.

Gillesbordet står vid fondgaveln invid dess ena hörn, och framför bord et är på vanligt sätt ett försäte. Vid bordsändan invid hörnskåpet sitta två män med silverbägare framför sig - husbonden och en gäst? - på gavelbänken en annan man och p å försätet en pojke. En flicka serverar öl i en laggad stånka.

D

144

En spelman sitter för sig vid spisen och spelar på fiol. Kvinnorna äro icke med vid männens gillesbord utan ha sin plats vid e tt litet fällbord av holländskt slag med svarvade balusterben. Här sitter också en del av småbarnen. Att det just är -denna bordstyp, som uppträder som rörligt kvinnobord, är typiskt. Dess historia är en annan än det fyrkantiga långbor-dets.1 I fondgaveln till vänster om gillesbordet ses en dörr, .som anger. att huset tillhör den sydgötiska typen, vadan dörren leder ut till en förstugång med ett härbre eller direkt ut till härbre t. Taket är öppet till ryggåsen och uppbäres av sparrar utan sidoåsar. Mellan ett par av sparrarna nära gaveln är en tvärstå ng fäst, svarande mot e n kronstång. Det är på d enna ·den nyssnämnda ljuskronan har sitt fäste. Något takfönster är icke synligt men på långväggen till vänster ett lågt väggfönster.

Detta se nare utes luter dock icke såsom man väl vet, att det samtidigt funnits takfönster. Till höger p å vägge n bakom de båda männ en vid bordsändan synes en liten fyrkant, som ser ut som en spegel, m en som troligen är ett litet fönster. I förgrunden skymtar spisen med rund eldpall och kåpa högt upp.

Allt detta ger hållpunkter om huse ts stomme och typ. De .andra bilderna kompl ettera denna. Bild 2, som ger en med den föregående i det stora h ela nära sammanhörande rumstyp, låter oss se spisen tydligare. Den ligger här till vänster och består på vanligt sätt av härd med halvrund botten och valvfOI·migt uppsvängd kåpa. Till vänster härom synes d en bågformiga öppningen till bakugnsgruvan , som är stängd med en trälucka. Med säkerhet avsågs denna sydsvenska form på spisen även på föregående bild. Den är väl känd i Blekinge. Det låga sidofönstret mitt för bordsändan är här tydligare än i föregående fall. Anmärkningsvärt är att finna en kronstång, som ej går ut till sparrarna utan avslutas rullformigt åt sidorna. Ä ven här uppbär den ljuskronan. Vid spisen finn es ännu en dylik stång, upplagd på pilastern mellan härd och bakugn.

D en är till höger b ehängd m ed ett stycke väv.

Dessa båda bilder kompletteras på ett förträffligt sätt av bild 3 och 4. Bild 3 är en laverad sepiateckning, signerad som !O

145

:....

:::

o

:::

3

c. " ?

:-~

c;;

~ [ v

'"' =

de föregående och med följande underskrift: >> Ryggåsstuga i Abermå la, bygd i början af nuvarande århundrade m ed skunk i takresningen för wärmens skull. \Västra gaflen. I tolfte och trettonde århundradet bodde Rikets råd i sådana stugor och i 14 till 17 århundradet Öfwerstar och Prester. >> Ordalagen förrå da konstnärens kulturhis toriska intresse. Abermåla torde vara Aborremåla i Backaryd eller i Ringamåla i nordvästra Blekinge.

Man får här ett starkare intryck av de stora om Norge erinrande proportioner, som en gång utmärkt de blekingska storgårdarnas s tugor, detta trots den s. k. skunken, det vill säga det vågräta pan eltaket i mittfältet, som förvandlat ryggås taket till ett tredingstak. Sidofälte n uppbä ras alltjämt av sparrar, som vila på sidoåsarna och - den inifrå n osynli ga - r yggåsen. F örutom väggfönster - ett som vanligt vid bordsändan och ett mitt på vänstra långsidan, där kvinnorna ha sin plats - före kommer också ett takfönster på vänstra takfältet mitt över d e t n yssnämnda fönstret på lå n gväggen. Av intresse ä r också hängh yllan i taket i närheten av spise n, av e n typ som är besläktad m ed stångställningen i taket vid spisen på följande bild. Båda dessa anordninga r ha tidigare varit allmänna icke blott i Blekinge ulan överhuvud i h ela vårt land, m en de äro numera vanligen alldeles förändrade eller försvunn a. Bild -1 å ter ger dörrpartiet i en s tuga, som möjligen ä r d ensamma som den föregående, m en d en förefaller dock vara n ågo t mindre. Bild en är signerad »B. Nordenberg 1896 >> . I underskriften h eter det: >> Ryggåsa Stuga med d örrar till köke t och förstugan och imellan dem var en dörr. Östra Gaflen, takfönstret var rakt i Söder. >> Placeringen av de tta fönster är här identiskt den samma som p å bild 3. Man ser två sm å låga väggfönster, det ena mitt på södra lå n gväggen , d et a ndra invid ingån gsgaveln.

Det syn es sålunda h a funnits tre sins em ella n ga nska olik~ men alla breda, låga väggfönster ägnade att giva ex teriöre n ett ganska oregelbundet utseende . P å bilde n ka n de t dubhla eldstadskomplexet m ed sin uppsvä ngda kåpa och ba kugnsgruva m ed rundbågeöppning tydligar e studeras. Just d enna form är t yp isk för Blekinge. De bå da dörrarna till kök och 148

förstuga äro av samma slag, som allmänt förekommit i vårt land. Bilderna äro kanske ännu m er klargörande ifråga om själva inredningen och möbleringen än beträffande de arkitektonisl'a momenten. De tre mot fondgaveln riktade interiörerna visa alla samma system. Dörren i gaveln in mot gång och härbre ligger ej mitt i utan något åt vänster för att bereda plats för bänk och lå n gbord till höger utefter gaveln. Inne i själva hörnet står ett hörnskåp på bänken. Vänster om dörr en i hörnet ses en skåpsäng m ed sparlakan utefter långväggen. Bild 3 visar , att en liten pall finnes att stiga på då man skall upp i sängen och att under sängen är en anordning för inhysning av höns ell er gäss. Ungefär mitt på gaveln omedelbart till höger om dörren står ett rokokoformigt utsvän gt golvur just där det brukar stå. Upptill förekommer på bild 2 och 3 en h ylla för kärl och tallrikar. Bild l och 3 visa partier av väggfasta bänkar av den ålderdomliga t yp, som längst kvarlevat i Bleldnge och som är ett slags inklädda mullbänkar med fyllning av halm och h yenden . Vissa partier av bänkarna äro utbytta mot en art långsoffor såsom på bild 3 till vänster och i fonden samt på bild 4 till höger. Typen kan ä nnu m å ngenstädes återfinnas i landskapet. Om bord och försäte har förut talts. På bild 2 är bordels plats i hörnet diagonalt em ot spisen . Delta ä r det normala icke blott i Sverige utan också i större d elen av Europa överhuvud. De övriga interiörerna ha både bordshörn och spis vid norra långväggen. Denna oregelbundenhet h ar icke varit alldeles sä llsynt i Blekinge efter vad det visat sig vid und er sökningar där. Det torde sammanhän ga m ed hela hus typen och med dörrens placering i fondgaveln. Konstnären har i rikti g känsla av gammalt b ruk icke m ed tagit mer än en stol i varje interiör, vartill komma pallar eller låga, korta säten . B ild l och 2 äro smyckade m ed en m å lad bonad på fondgaveln bakom bordet. Man skymtar där rundbågiga fält m ed r y ttare, tydligen vanliga julbonader m ed dc tre konun garna av Clem et Håkansson i Urshult i Småland eller hans skola. Han hade ju även lärjun gar i Blekinge. För övrigt består den prydnad, som föreko mmer, av vävda remsor 14\l

�n o:;

..0 c: <l)

'? ö z

eller lister. Vardagsinteriörerna sakna målningar och ha dylika lister blott som ett slags kappa över sängkransen.

I julutstyr­

seln på bild l och 2 synes också en kappa i höjd med takfoten över dörr, hörnskåp och målningar, och den löper runt hela stugan. Högtidsutsmyckningen omfattar också klädsel av själva takfältet över bordet och angränsande delar av stugan.

Härtill

komma dukar på borden och hyenden på bänkarna.

Denna granskning visar, att Nordenbergs interiörer söka återge verkligheten och att detta gjorts både kunnigt och sak­ ligt åtminstone så långt detta kan kontrolleras genom bevarade, traditionsvis kända eller i äldre källor bevarade vittnesbörd.

Denna nyktra vederhäftighet återfinnes också hos figurerna.

Tillförlitligheten ligger icke blott i att figurerna ha en trovärdig uppsyn och klädsel.

Den ligger också i att riktigt kunna fatta

och ge de typiska situationerna, rörelserna och placeringen.

Julfirandet på bild l har form av ett männens dryckeslag vid stora bordet, medan kvinnorna och barnen ha sitt bord för sig.

Spelmannen håller sig mest i närheten av spisen eller i varje fall i stugupartiet där. På samma sätt på bild 3. Här diskutera och skriva ett par män vid stora bordet, medan kvinnorna med sina småbarn ha sitt tillhåll på soffan invid den stora sängen, således på södra sidan, där det gick bättre att se och arbeta i­ ljuset från fönstren. Bild 2 visar en juldans av tvenne par och med den gamle sittande i en stol vid spisen. Spelmannen håller sig som på bild l i förgrunden nära spisen. Bild 4 ger en annan typisk situation.

En gammal vandringsman har kommit in i

stugan och satt sig på en stol, men - som sig bör - ej längre· in än i rumsavdelningen invid ugnen och kärlhyllan.

Bond­

hustrun konuner just ut från köket för att räcka honom litet mat. Det finnes intet oäkta eller uppskruvat i dessa situationer och interiörer.

De ge blott verkligheten men med detta stilla

patos, som bygger på djupare kunskap och förståelse.

Den femte bilden, bild 5, är en färgrik akvarell och olika de föregående.

Den bär också blyertsanteckningen >>Halland», en

studie av ett gammalt hem utanför själva hembygden. Den är ej heller mer än en ögonblicksbild av något hastigt sett och 152

funnet. Stuga n h a r pl a nt inn ertak med öve rgående hä rstock::u.

Breda lister gå utefter ta kkanten runt 0 111 . De iiro randi gt mönstrade breda r emsor av känt slag. Hä rund er på fondgaveln en målad bonad. Dessuto m äro en d el små tav lor upphän gda .

Föns ter finnns blott p å södra lå ngsid a n. På d en fas ta ki s tbänken vid fö nstr en , där det är ljusast. s itter en gamma l k vinn a och spinner , d e tta h elt svarande mot de n plats k vinnor na begagna på bild 3. Till höger i hörne t Yi d bo rtre lå n gdiggen s k~· mtar en spa rl a kanssä ng m ed pall, säk erli gen e n tvillin gsä ng upptagande h ela väggpartiet fram till spise n. Bordel s tå r d iagonalt m o t spisen . Det ä r e tt sk å pbord a \· i or ten vanligt s lag.

I hörne t m ed ryggen m o t gavelv::iggcn stå r ej e tt h örnsk å p uta n e tt litet stolps kå p eller »kannbänk sk å p » a v sydYäs tsve nsk -da ns k ty p, husbondens speciella förva ringss kå p, nä r h an sa tt h::i r på b ä nken vid bordsändan. Till höger 0 111 skå pborde t utmed gavelvägge n är e n högryggad sittsoffa och därinvid på h öger sida hän ge r ett ur utan foder. De t hela ä r en r ealistisk h a lländsk interiör av n ågo t y ngre t~· p ä n d e ble kin gska.

E nligt min m e ning höra d essa Norde nber gsk a skisser till d e bästa svenska bondeinteriörer, som överhuvud finnas till , de tta m ed ta nke på deras värdefulla för enin g aY saklighe t och kunskap, omdömesgillhet och värdi g, enkel k onstnä rli g form . I s ina större tavlor blir Ben gt Norde nber g ofh litet roma ntiskt urvattnad ell er uppstyltad i diisseldorfsk stil." Jag fa nn e m ellertid vid und ersökningsr esor i blekingska bondgå rda r 1924." a tt h a n och h a ns brorson där efterlä mna t må n ga realis tis ka ting, bland annat förträffliga porträtt av bönder och bondkvinnor. Dessa ha samma Y e rkli g h e t s t~r n gd och saklighel som L undask isserna .

NOTER. SIG URD ERIXON, Mö ble r och h e min rednin g i SYen s ka by gd e t·, H , Stockhol m 1926.

2 G ERD .~ CEDERBLOM, Sven ska fo lkli vsbild e r , bild 75 ff. .Jfr. också »B. Nord e nbe r gi> a v A. E. WENGBEHG i Ord och B ild 1922 och utdrag ur Nordenbe rgs s j ä h ·biog r a fi i Nat iona lmusei å r s bo k 1926.

3 Jfr. HENRY Vrr.LGlll":'lll : )> Vägg m å le ri i Ble kin ge)), i B le kin geb o k e n 1935, sid. 1 lO ff.

1

154

VÄSTRA VRAMS PRÄSTGÅRD A v tlL B ERT N n SSON

ågra nä rm are bestä mmelser för hur prästgå rdar na skulle byggas fa nns ick e i de ä ldre d a nska lagarna. r Sverige fö r eskr iver däremot yngre väs tgö ta la gen 1 fyra laga h us : s tuga, ba kh ärbärge, nöthus och lada , vilk a bönd erna i soc knen s kulle bygga och prästen sjä lv sedan underh å lla . Up pla nds lagens kyrkaba lk " föres kriver sju laga hu s: s tuga, s tekare hu s. lad a, kornh ä r bär ge, visthu s, sovh us och fähus , och denna lag blev så smånin gom gä lla nd e för h ela rik et, va rvid dess bes täm m elser kommo att utträ nga lokala beslä mm elser eller sed vänja. l Danmark h ade emellertid sedan gammalt p räs terna själva b åde bygg t och underh å llit sina prästgå rd ar. Några närm are b es tämmelser funnos em ell ertid in te, m en i den 1555 utfä rdade förklarin ge n till k yrkoordinanti a n av å r 1539 finna vi följa nd e upp manin g : »>-I uer prästman tenek e til a t bolde s in prestgaard ved m ackt, huorfor h a nd haffu er oc prestegaarcls iord m ed tilleggelse, saa framt h a nd ick e vill vere aff med sit embede, -eller h ans a rffuinge effter han s d0d n e d is til at staa l i l rett e derfore. ,, " Vid övergån gen till Sverige bekräftades de t s kå nska präs ters kape ls äganderätt till s ina prästgår dar oc h byggnadss kyld igh ete n kva rs tod givetvis. Någon förord n ing hu r prästgå rda rna s kulle byggas fanns dock ännu inte, och d å n ac kd elen med e tt såda nt förhåll a nd e va r u ppenbar, avgav prosten Sam. Co r vin å sam tli ga skå nska prästers vägn ar till 1731 å rs riksda g ett försl ag till förordn in g för präs tgå rdsbygge och husesyn. och r es ultatet blev en kun glig förordning av år 1734, avsedd a tt gä lla speciellt fö r Skåne.

Före de nn a 1734 å rs förordning hade prästgårduma följt

N

155

de gängse traditionerna för allmogens byggnadsskick. Något större format och ofta ett par ytterligare rum utöver de hos allmogen brukliga, det var hela skillnaden. Vi kunna klart se detta av det rika äldre arkivmaterialet om prästgårdarna, och samma traditioner fortleva ännu i några av våra kv:u·stående gamla prästgårdar såsom Bara och Brandstad, för att nämna ett par exempel. De efter 17:34 n y uppförda prästgå rdarna följa emellertid noga förordningen, där det heter om de laga husen: »Dc wid Prästegårdarnc nödige husen äro efterföljande: En Stuga af 4 wäggarum, En mindre af 3 wäggarum, En SängeCammare, En StudcrCammare, En GiästCammare, En mindre wid nödi ge lillfällen, e t Kiök, En SpiseCammare, e tt \Visthu s, En Kiällare, e t Brygghus, samt Portlider och Hemlighus. De öfrige uthusen förordnas efter ortens beskaffenhet: Dock så at 2 :ne logar med tillhörige ladugålf ii ro på gården, ett stall m ed 6 eller 8 spiltor, Oxe- och Koo-Stall , samt S\\"ine-, Fåre-, Kalf\\"eoch Fölehus, DrängCammare och Redskapshus. I lika måttor bör och brunnen m ed dess brunnkar wid gården wara och hållas i sU\ nd d er så tarfwas. »' Beträffande dessa rums förd elning i planen komma vissa inflytelser från h errgårdarna och officerarnas boställen att göra sig gällande. Det under senare delen av 1600-talet från fransk arkitektur införda systemet m ed en stor sal, vanligen i b yggnadens mitt, och med en kort försluga av salens bredd framför denna , fastställdes för prästgårdarna i det gammalsvenska området 1727. Samma planlösning accepterades för militieboställena m ed 1730 års normalritningar," som beträffande boningslängans plan kommo att bliva gällande även i Skåne.

Jämte 1734 å rs förordning om laga hu s finna vi således vissa stildrag, övertagna från den högre arkitekturen, och det torde nog vara så alt de flesta sk ånska prästgårdar, som uppförts efter 1734, äro salsbyggen, samtidigt som man noga följt d en gällande förordningen angående antalet rum. Som ett exempel kan nämnas Burlöv, byggd 1771, och p å samma förutsättningar bygger V. Vrams prästgård, nu på Kulturhistoriska museet i Lund och uppförd åren 1754- 55.

1!)6

-

-

·-

~

~

-- ---

Bild l. Plan av Västra Vrams kyrkby, Gärds hd, Skåne, efter karta uppriittad 1803- IRO-l av lantmätaren P . O. Pilo.

Vi förflytta oss så till V. Vrams lilla kyrkby på andra sidan Linderödsåsen och tänka oss samtidigt omkring 200 å r tillbaka i tiden. Således mitten av 1700-talet. Närmare bestämt den 14 juli 1757. Bokskogen uppe på åsen står mörk och tät och nedanför utbreda sig de ljusare fälten , där å n ringlar fram under otaliga krökar mot havet. Mellan de två små häckarna, Långarödsbäcken och Sutarebäcken, ligger den lå ngsträckta byn m ed gårdar på ömse sidor om vägen, gästgivaregården mitt i byn och den lilla vita kyrkan m ed präs tgården längst i öster.

Gästgivaregården har fått främmande. Domhavanden i trakten, Wälborne Herr Lagman Carl Danckwardh, har anlänt och mottagits av de fyra nämndemännen, Joen Tufwasson i Byrhult, Nils Andersson i Trobromölla, Anders Simonsson i T ulsåkra och Swen Oh lsson i Lyngsiö, och hela gruppen har just begivit sig bort till prästgå rden , där det denna dag skall förrättas ,, Laga occonomisk Syn och b esicktning » på prostens n yuppförda boningslänga. Vid prästgå rden mottagas de av Prosten och 157

Bild 2.

\"iis tra \ 'rams JH·;is tgård på 1\ultu rcn . gårdsfasa d e n .

Kyrkioh u·dcn Wiiliire\\·ördige o~ h Höglärd e IJ err :'d ag istcr Johan Bolm sll'd l. Hos honom h a r också infunnit sig 1\:yrkioh erdcn W~ilärewördige och Höglärd e Herr David Corncy. a tl i1 konsistorium s väg na r >> efterse och iackttaga, hwad egienlcligen Priistegårdcns bYggnad och inrättning w id ko mm er» . Sedan dom ha va nd en såsom syn eniim n elens ordförande på m i n t niimndcmä nn cn al l >> wid husens wärderandc noga erindra sig d eras p likt och s k yldig lwl , samt kås tnaden eft er ortens gångbara prijs beräckna >> , övergå r man till sjii lva besiktningen. Härvid fiirc ledde prosten >> ei a llena det husesyns Instrum ent, som å r 1750 wid dess anträdc hlifwil h å llit och af hwilkc t bcfants al norra e ll er wå nings länga n då blifwit aleleJes utdöm d , tillik a m ed n:l gon dehl af ös tra länga n ; utan ock et Giärs härads tingsrätts utslag under den 13 februari 1754, som tillå ter probsten, at en ä r h a n sinnad blefwc lå ta upsä ttja n ya wå ningshus is tä llet för d e gamla. som st;.l d t bred ew id 1\.y rcki ogå rdsm uren, såctant ] ;) 8

Bild 3. Västra \ ·rams prästgård på Kulturen, triidgårdssida n.

förrätta på ett lägligare nch för hyrekan mindre farligt ställe uti öster från går den på den så kallade Flängan, och at jämwäl de af ladugå rdshusen. som därigenom komma at rubbas rätta och förflyttja låta, efter de öfrigas belägenhet ». Sedan man sålunda tagit del av tillgängliga akter i ärendet börjar rund vandringen .

Den nyuppförda boningslängan är en vacker b~· ggnad med goda proportioner >> bygd af Furu bohlewärk uti Knut >> . Endast follräna äro av ck. Knutarna avdela fasaden i fyra med fönster och dörrar väl ba lanserade d elar. De n yligen rödstrukna väggarna lysa festligt i sommarsolen. Genom den l'nkla huvud ingången m ed tvenn e panelerade dörrar komm er man in i den korta m en breda förstugan, typisk för salsbyggena. Ett litet fönster med 12 små rutor över dörren släpper in ett sparsamt ljus. En kista och ett skåp är allt vad som finn es här i möbelväg. Från förstugan komm er man till vänster in till prästens 1;)9

mottagningsrum eller »Stud e r eCa mmar e ». Ett enkelt skriv bord, en bokhy lla, en soffa, e tt slagur ; en länstol och ett p a r mindre, enkla stolar samt n ågra tavlor p å väggarna är h ela möbleringen. Sy n enämndcn å ter vänder m ed prosten i s pelsen genom förstuga n in i d en s tora s a l e n eller >> S t u f w a n », som d en ock så kallas. Nämnden ko ns ta tera r , a tt h ä r finnes »en Camin eller s pis m ed skorsten och järnspiä ll». D etta är husets praktrum och möbleringen är fö rnämt h å llen, ett skä nkskå p , i ena hörnet en s tor spegel m ed fö r gylld ram, å tta stycken spegelglaslampetler , spridda över väggarna, två länstola r och e tt dussin andra vackra stola r m ed g ula sä len , en gul »Ca na pc », ett thebord i blå tt och vitt och en pulpet a v ek. De tvenne fö ns ter pa ren ge rummel en luftig och ljus prägel. Till väns ter f rån salen finna vi g ä s t k a m m a r e n av samma storlek som prästens studerka mma r e. E tt bord, ett pa r stola r , en sä ng och en liten s pegel m ed sva rt r a m ä r möbleringen . Syn enämnden tittar så ut i d e n m i n d r e s t u g a n p å andra sidan om salen .

Den h a r ett pa r föns ter å t trädgården , en d örr till kö ket och en till sän gk a mma r en. Möbleringen ä r ga nska enkel, ett sk ä nks kå p , ett m å lat s lagbord, ett slagur, en lä n sto l, ett fä llebord a v ek , en ekekista och fyra s tola r m ed g ula säten . Nämnelen fort sätter ut i k ö k e t, dä r d en ko nsta ter a r , att h ä r ä r »inrättad en f ullkoml. spis m ed ba kugn och sko rs ten ». Bla n d m öblerna k an n o teras e tt kök sbord, e lt h a lft d ussin f urustola r och en slagbä nk. S ä n g k a m m a r e n å t trä d gårdssicla n och på södra gaveln har ett sängstä lle m ed g ult o mhä ng, en soffa, några s to la r, e tt bord samt en s pegel m ed lå d a . Lä ngst ut på gaveln å t a ndra sida n ä r s p i s k a m m a r e n m ed särskild utgån g.

Hummet är försett m ed n ågr a h yllo r, golvet ä r belagt m ed tegels ten , m öbleringen ä r ett eks k å p . e tt furuskåp och ett fällebord a v f ur. Synen ä mnelen beger sig så tillba k a till förstuga n och ä ntrar m ed prosten i spelsen den gans ka bra nta trappa n till vinden , d ä r en l i t c n k a m m a r e fö r hjä lppräs ten ä r inredd på gaveln å t söder. E tt bo rd m ed ell par s tola r , en s ko ttsän g och en liten spegel på väggen ä r h ela m öbleringen , Hummets uppvärmning få r ske geno m elen kra ftiga skorstene n , som 160

s

H A LNAR 11

ID

o

o

l

1

l ~

;

j

J

1 •

' 't

;

10

1 "' b

>0

.METER 1

g

9

ID

lÖ

~o

Bild 4. Västra Vrams prästgård. Plan och s ektion er uppm ii tta av Albert Nilsson 1935.

från kök et leder igenom rummel. Nämnden konstaterar samtidigt, alt det finns en »Hofmäija >> över förstugan samt y tterligare ett par fönster på vindens norra gavel och fortsätter .sedan ner för a tt ta en titt på den under förstugan murade kä llaren till vilkm man kommer genom en lämm i förstugans golv. ll

161

13ild 5.

Västra Vrams priistg ård , förstugan m ed blick in

k ö ke t.

1935.

Man övergår så till en noggrann värdering av material, arbetskostnader och transporler för byggnadens uppförand e och finner med noggrant angivande av priset på varje sak den sammanlagda kostnaden vara 1,961 riksdaler. »Sedan man således synat och wärderat föregående nybyggnad, gifwer H err Probsten Bolmsledt Lillkiänna det han enligt 1750 års Husesyns Instrument låtit, genom Cronolänsmannen i orten, kundgiöra dagen till auctions anställande öfwer det timberwirk e, som warit uti de gambia utdömde husen ; men som då ingen sig inställt, och Herr Probsten blifwit nödsakad att låta förrätta d en nödiga byggnaden, så har han varit föranlåten , a t amvända samma timber till de öfriga ladugå rds husens uprättiande och förbättrande, medan om det skolat legat längre obrukat, hade det blifwit förringat till sitt wärde, och. således förmodar h err Probsten sig ei kunna för det samma.

162

Bild 6. Västra Vrams prästgå rd, • StudcreCammaren • . 1935.

högre graveras, än til densamma det wid senaste syn blifwit ansedt, som ock skiäligheten synes m edgifwa, sedan H err Probsten genom wed erbörligt intygande bewist, a t inga handlande sig infunni t».

Därmed har synenämnelen gjort sitt och man skiljes under ömsesidiga vördnadsbetygelser .0 Kn appt m er än 11 O å r fann V. Vrams prästgård n åd för synenä mndens gra n sk ning, trots a lt den vid uppförandet var en för sin tid fullt modern byggnad. E n syn från 1873 konsta ter a r: »Östra Längan har vid syn en den 26 a ug. blivit utdömd och värderad till 540 Rdr., m en begagnas dock av innehava r en till boningshus. " 7 Anledningen torde främst vara, a tt allt större krav på prästgårdsbyggnaderna i rask följd gjorde sig gällande.

Redan 1824 8 utkom en n y förordning, som ersa ttes nv en annan 163

Bild 7. Väs tra \'rams prästgård, salen m ed målnin ga r på timm er väggen .

1935.

1839,0 1860 kom nästa ,'" kompletterad 1863, 1870 å ter en n y, 11 som blev gällande fram till 191 O å rs boställsförordning för h ela riket.' 2 År 1926 h otades d enna byggnad , där vi n yss följt syn enämnden frå n rum till rum, av rivning, och d en blev då fly ttad till Kulturhistoriska museet i Lund oc h uppförd i d en s. k.

Bondpinans trädgård. Som d en nu ligger på Kulturen är den emellertid in te h elt densamma, som då den l 757 insynades som n ybyggn a d. Redan exteriören förrå der delta. På museet lyser 164

13ild 8. Väslrn \ "rams prästgård, sale n med blick in i giislkam maren .

1935.

V. Vrams prästgå rd festligt vit mot besökaren , m en 1757 konstaterade synenämnden: »Till denna byggnings desto bättre bevarande i ticlen är den öfwerstruken med vic;:triol, alun och rödfärga som in alles kåsladt 10: ->> . I en ny syn 1778 anser syn erätten, »a tt om utanwäggarne skola bestå ncia så böra de å n yo öfwerstrykas med vic;:triol, alun och rödfärga ».13 År 1790 an märkes, att avträdar en under sin tid »lå tit anstryka denna Länga med brunfärg, och jemwäl lå tit täta öpningarne emellan wäggeBohlerna. utan til m en med Kalk , och icke m ed fullkommen Dicktning, hwarföre ingen ärsättning kan godtgjöras, 165

Bild !l. Väs tra V rams prästgård, salen . l !l35.

eftersom Byggnadl'n icke blifwit hulpen, gjenom otjenlig Späckning af Kalk , som å ter måste borti·ifwas inn a n or dentlig Dicktning skjer; Och finner SyneRätten at utom Dicklning wäggarne böra brädfodras, som Tillträdaren får wärkslälla i afräkning på årl iga Byggnadsskyldigheten. >> 13 Huruvida denna föreslagna brädfodring sk ett kan inte kontrolleras genom tillgä ngliga syneinstrument. Troligen har den inte blivit helt utförd utan man h ar funnit på ett ann a t sätt. En syn av år 1806 noterar: >>Hela lä ngan har för kort sedan till bibehållande af wärme i rummen blifwit Lerslagen med sammanblandad sågspån, samt späckad och hvitmenad, äfwensom södr a gaflen bek lädd med bräder, hwartill å tgådt Ett T usende halfwa Läcktspik. Kostnaden så166

B ild 10. Vii s ira Vram s prästgå rd , sän gka mmaren m ed s toftta pet.

1935.

s om n y ttig ut fö r es efter uträckning i ett för a lt Lil Sp. 33 : 16 ».13 Beträ ffande denn a vitputsning a v väggarna torde ma n utom -de rent pra ktiska synpunkterna även få räkna m ed inflytande från klassicismen s a rkitektu r m ed dess förkä rlek för h ela och r ena y tor. I s täd erna uppfördes vid samma tid m ånga hus i korsvirke, vilka icke vor o avsedda a tt fra m stå som k orsvirk esb yggn ader till det y ttre uta n vitputsades m ed de tsa nuna. 14 Därem ot torde det h a va rit mindre va nligt, a lt byggnader i knuttimring pulsades. Vi finna dock såda na byggnader än i dag, spridda runt om Kristia nsta d och det är vä l ganska troligt, a tt det är inflytelser frå n stade ns klass icism , som h ä r gjort s ig gä llan de lå ngt ut på la ndsbygden.

167

En annan detalj, som tillkommit betydligt senare än prästgårdens uppförande, är fönsterluckorna. Synen av 1790 konstaterar: »Afträdaren har till fönsterens Conservatian i denna Länga bekostadt Nio Par Luckor, med Järnhängslor, bultar och staplar, och finnes wäl, att kostnaden hertill warit 4 Rdr. 24 sk. , Nio par luckor räcka jämnt till östra sidans och gavlarnas fönster och i en syn från 1817 omtalas, att längan hade luckor för fönsterna i öster och på bägge gavlarna. Vid rivningen 1926 fanns det fönsterluckor även åt gårdssidan, och dessa måste således ha tillkommit någon gång under mellantiden. Även i inredningen ha givetvis åtskilligt tillkommit efter prästgårdens uppförande 1754-55. För många detaljer, som man skulle vilja veta något närmare om, saknas emellertid uppgifter i den rikhalliga samlingen av syneinstrument. I förstugan finna vi vackra, sparsamma rokokoornament i rött, målade direkt på träet. De voro vid flyttningen 1926 överkalkade och framtogos då. De torde stamma från 1700-talcts senare del.

Ugnen, som nu finn es i gästkammaren är från museets samlingar, men vid flyttningen fanns i detta rum en vit, rund kakelugn. I 1757 års syneinstrument upptages icke någon eldstad varken för gästkammaren eller för studerkammaren, där man nu finner en vindugn. Då syneinstrumentet noga anger ugn en i salen, mindre stugan och köket, torde man härav få sluta, att varken studerkammaren, gästkammaren eller sängkammaren ursprungligen haft eldstäder. l bouppteckningen efter Prosten Bolmstedt år 1777 upptages emellertid bl. a. »l nattvardswindugn », vilken torde vara densamma , som nu finn es i studerkammaren. Den skulle då ha insatts mellan 1757 och 1777. Vid flyttningen 1926 fa nns i salen en ugn av tegel av något annorlunda typ än den vi nu finna där. Den var lika bred i hela sin höjd och saknade den nuvarandes profilering. Den ugn av grönglaserad kakel, som nu finnes i den mindre stugan , är från museets samlingar. Vid flyttningen fanns här en ugn av tegel med en framför denna senare insatt kamin. Prästgårdens väggbeklädnad visar flera intressanta detaljer. I hörnet m ellan dörren och ugnen i salen finna vi ett landskap, målat direkt på 168

Bild 11. Vii s l ra V ra ms prästgård, den mindre stugan m ed blic k in i salen och gästkammaren. 1935.

väggen i enkla färger m est brunt och grönt. Nä r det är Ullkommet ä r svårt att säga. Dess a rt gör det svårt att närm a re da tera. En tradition på platsen visste 1926 berälla, att m ålningen var gjord under »da nska kriget », och då vi ick e haft n ågot danskt krig sedan Karl XI och Stenbock , h a r denna uppgift tydligen bidragit till prästgå rd ens felaktiga dater ing. Det tord e vara uteslutet alt antaga a tt väggarna tagits frå n n ågon ann an byggn ad, då användande t av gammalt limmer vid boningslängans upp förande ick e omtalas i syn en , m edan den a nger, att prosten a nvänt så dant till uthu sens förbättrande. I övrigt äro salen s väggar klädda m ed väv i gulaktig ton m ed vackra empirdek orationer i blått och med tavlor över dörrarna, 169

Bild 12. Västra Vrams prästgård, k ö ket. 1935.

målade direkt på väven. Dessa tavlor äro tydligen äldre än tapeten i övrigt. De ha en avgjord rokokokaraktär med sym boliska figurer och föreställa de olika årstiderna. Det kan vara så att under tapetens empirdekoration finnes en annan i rokoko, som blivit övermålad varvid man emellertid bibehållit dörröverstyckena. Syneinstrumenten ge inga upplysningar om den exakta tiden för salstapetens tillkomst. I sängkammaren fann m an vid rivningen en förnäm stormönstrad stofttapet under ett otal senare papperstapeter. Den frampreparerades och pryder nu väggarna i detta rum. stofttapeten i gästkammaren är från museets samlingar. Slutligen finna vi på murytan mellan dörren och kakelugnen i gästkammaren en kalkmålning, till sin stilkaraktär närmast barock med drag av rokoko med svulstiga bladornament och två människofigurer.

Vad bilden skall föreställa är svårt att säga. Den övre figuren 170

sysslar tydligen m ed att tappa vin ur ett fat och kan vara en Bacchusfigur. Målningen torde i denna relativt enkla prästgårdsmiljö vara tillkommen någon gång under senare delen av 1700-talet. Den kan vara m ålad på samma gå ng som de röda ornamenten på försluga ns vägga r.

Genom denna lilla översikt kan väl V. Vrams prästgårds historia anses i det närmaste utredd vad själva byggnaden och d etaljer i densamma beträ ffa r . Vissa korrigeringar h a d ärvid m åst göras av tidigare gällande uppfattning om byggnadens å lder. I det föregående har k onstaterats, alt d en uppfördes år en 1754- 55 och att den då var en för s in tid fullt m odern byggnad.

Mån ga deta ljer ä ro em ellertid, som vi sett, tillkomna betydligt senare, och som prästgården nu ligger i museets park ä r den snarast en exponent för den sk å nska präs tgårdskulluren vid 1800-ta lets börja n. Den ä r em ellertid en vä rdig r epresentant för a ndra s tå ndet i vå r gamla stå ndsindelning: a del, präster, borgar e och bönder . Alla fyra finna vi nu vä l före trädda på Kullurhis toriska museet och d ess ledning h ar gjort en viktig kulturgärning genom a tt flytta V. Vrams prästgård till Lund, d å d en i sin gamla miljö hota des a v förstörelse.

NOTER. Yng re Västgötalagen. Kyrkobalken, k ap . 2. Schly ter, sid. 82.

Uppla ndslagen. Ky rkobalken, k ap . 2. Schly ter, sid. 15. a H. F. RöRDAM, Dansk e Ki1·kelove, Kbhn 1883- SG. I, s id. 470. ' »Kong!. Ma ijtts Nådiga För o rdnin g An gående Prästegå rda rs Byggnad och Husesyn i Skå ne. Da tum Stockholm i Hådscamma ren d. 17 December 1734.» (Landsa rkive t i Lund . Lunds Domkapitels arki v. K. M. o. Hik sens Collcgie rs bref 1730--39.)

5 MANNE Il oFH I~ N, In delningsverke ts bostii llen. Svenska Kulturbilder , m , s id. 141.

6 Denna korta sk ildl'ing av p 1 ·ästgåi·den, sådan de n tedde s ig vid insyningen 1757 ä r byggd p å syneinstrumentet av samma år. (Lunds landsarkiv. V. Vr a ms sockena rkiv. Syneh a ndlinga r 1725-1806.) Vad som nämnes om m öbleringen a v de olika rummen bygger på en bouppteckning efter p r osten Bolms tedt av å r 1777. (Landsa rki vet i Lund. Gärds hä r adsr ä tts ark iv. Boupptecknin ga1·.) Denna upptager 1

2

171

emellertid bohaget i en följd och endast i ett par fall angives; var en möbel hade sin plats. Fördelningen på de olika rummen måste fördenskull tagas med en viss reservation. Det har här gällt att mera på känn och med hänsyn tillmöblernas värdering placera dem på rätt ställe.

7 Landsarkivet i Lund.

Domk apitlets arkiv. Husesyner: Gärds härad.

8 Kungl. Maj :ts Nådiga Förordning angående Prestegåi·ds-byggnader i Skåne. Gifven Stockholm slott den 17 mars 1824.

9 Svensk Författnings-Samling, 1839, No. 28.

10 D :o 1860, No. 10. u D:o 1870, No. 63.

12 D:o 1910, No. 141, sid. 42. ' 3 Landsarkivet i Lund.

V. Vrams kyrkoarkiv. Synehandlingar 1725-1806. " T. MAnTENSSON, Korsvirkesstadens klassicism. Svenska Kulturbilder, r, sid. 257 ff.

172

BRUNNAR OCH VATTENLEDNINGAR l LUND UNDER ÄLDRE TIDER Au RAGNAR BLOJl-!QVIST

Kulturens avdelning för Lundafynd i det gamla Lindforsska huset står en urholkad ekstam, som på grund av sina väldiga dimensioner aldrig förfelar att göra intryck på museibesökaren. Av en etikett erhålles upplysningen, att bjässen en gång tjänstgjort som skoning till en å tomten nr 2 i kvart. S:t Botulf påträffad brunn från äldre medeltiden. l museet står den såsom främste representant för en av Lunds äldsta brunnstyper.

Vid de av Kulturen övervakade grävningarna i Lund har enligt vad som kan inhämtas av Kulturens Lundaarkeologiska arkiv under årens lopp fram till år 1935 påträffats 12 st. brunnar med skoning eller holk av en urholkad ekstam. De olika exemplaren förete givetvis betydande variationer i fråga om storlek och tillstå nd, men enhetligheten i gruppen är uppenbar. De sammanlagda uppgifterna från de exemplar, om vilka fyndförhållandena äro kända, utgöra ett fullt tillräckligt material för en god uppfattning om och en datering av typen.

Den förnäm ste representanten, den redan nämnda » Botulfsbrunnen >> , är d en största och även d en vid påträffande! mest välbevarade. bild l. Höjden är 3 meter och diametern l meter. Den kom i dagen år l 931 vid grundgrävningen för 13otulfsgården vid Mårtenstorgels nordvästra hörn. Ekstammens övre mynning befann sig 270 cm un der markylan och ungefär 10 cm under kulturl agrens nedre gräns.

Kring mynningen stodo 4 st. ganska klena, i nederändan spet-

I

173

sade pålar, c:a 6 X 6 cm i genomskärning, vilka tydligen utgjort hörnstolpar i en kvadratisk överbyggnad, som nå tt från holkens mynning upp till den marknivå som fanns p å pla tsen vid tiden för brunnens a nläggning. En r ekonstruktion av överbyggnaden i enJighet med den nedan behandlade brunnen bild 2 ger vid handen , att nämnda marknivå måste ha legat 230 a 240 cm. under d en nuvarande. Brunnen har alltså anlagts under en period, då kulturjorden över den fasta, på d enna plats blåa bottenleran hade en mäktighet av endast 20 a 30 cm. En relativt god fixering av denna Lidpunkt lä mna de överliggande kulturlagren, vilka upp till ungefär 90 cm under den nuvarande m arky tan utgjordes av den över hela Lunds centrum utbredda gyttjan, som efter vad de däri på olika pla tser gjorda fynden giva vid handen huvud sakligen avsatts under m ed eltidens m ellersta århundraden. Vi kunna härur draga de n slutsatsen , att Botulfsbrunnen anlagts och va rit i bruk under den lundensiska m edeltidens äldsta tredjed el, under 10001100-talen.

Några lösa fynd anträffades ej då brunnen i samband m ed upptagandet tömdes ned till c:a 3 / 4 av djupet. Genom att köra en spade ned genom det lösa och dyartade innehå llet kunde man konstatera horisontellt liggande bräder nederst i bottnen.

Förhållandena tilläto ej en n edgrävning till brädernas djup .

Det är dock antagligt, att de i likhet med vad som kunnat iakttagas vid flera andra brunnar av skilda typer legat såsom något slags fundament till brunnsholken.

I ekstammens väggar äro utborrade tvenne rader m ed ,./., tums genomgående h å l, förmodligen avsedda a tt släppa in vatten. Den ena raden silter 34 cm. nedanför m ynningen och den andra 44 cm. ovanför nederändan.

En motsvarighet till Botulfsbrunnen om ock av mindre dimensioner anträffades i juli å r 1909 på tomten nr 17 i kvart.

Gråbröder (Kloslergatan 10) 14 m eter väster om den mur, som avgränsade gråbrödraklostrets begravningsplats. Skoningen utgjordes här av en urholkad ekslam av 187 cm höjd och en diam. av 90-100 cm, bild 2. stammens överända befann sig 174

/11#1. ,{/l,f/1. .!1107#11'##l 1/ttfJ' if 111/ltJ!f#) lf//:1,/!

If#!. ff,l/7 V:I'!!UÖJ// #J' 17 t/11#1' 4JII/,Ii'tl!M !. 7!UJ71111

,(jf 15.167

1/lliliff,(f lit J%!/ {Jfffl.lf Il/H If lif'##llltJJICJI/Jf

1/!IJ!il! Of/Il/liT if Jj(.f/!l/12/,tpf.!J7.

Bild l. Brunn m ed skoning av urholkad ekstam.

Kva rt. S:t Bo tulf n :r 2. Perspektivritning i skala 1:50.

Bild 2. Brunn m ed skoning av urholkad ekstam.

Kvart. Gr å bröder n:r 17. Perspektivritning i skala J : 50.

30 cm nedanför d e här 2 m mäktiga kulturlagrens nedre gräns.

Vid stammens övre m ynning funnas rester av en kvadra tisk överbyggnad av pla nkor, stöttade av 4 st. pålar, således samma anordning, som tydligen funnits vid Botulfsbrunnen. Överbyggnaden n ådde endast 17 cm ovanför bottenleran, och man kan därav draga den slutsatsen, att brunnen anlagts då kulturlagren på platsen varit av ringa mäktighet, troligast under äldre medeltiden. Något samband m ed det intilliggande klostret kan brunnen ej ha haft, då d etta anlades först omkring å r 1238.

Ett gott bevis för typens höga ålder lämnar den brunn, som anträffades i västra d elen av S:ta Marias stavkyrka (vid 175

grundgrävning 1911- 1912 på tomten nr 6 i kvart. Maria minor), placerad i stavkyrkans längdaxel och tro l. anlagd för att fylla stavkyrkans behov av vatten. Brunnsholkens diameter var 70-80 cm och väggtjockleken c:a 5 cm. Brunnen synes ha övergivits, då stavkyrkan raserades och ersattes m ed en stenkyrka, ty gravkistor av stenhällar ha senare lagts över densamma.'

I fl era fall har i samband med upprensn ingen av brunnar av denna typ gjorts värdefulla fynd av betydelse för typens datering. 2 Här skall presenteras några av de viktigaste.

Av tvenne vid grundgrävning år 1910 i hörnet av Svanegatan och Gyllenkroksgatan (kvart. Gyllenkrok nr l) påträffade urholkade ekstammar, blev den ena upprensad . Utbytet i fynd blev de i bild 3- 8 avbildade föremålen. Kanna11. bild 3, är av det äldsta i Lund förekommande rödbrända godset m ed en ställvis mycket ojämnt fluten glasyr, vars färg varierar mellan olivgrönt och brunt. Det bukiga live t är prytt m ed 5 st. sexuddiga stjärnor i manganbrunt De tta sla g av keramik torde i Lund ha förekommit huvudsakligen und er 1200-1300-talee Till samma tid bör trefotsgrytan, bild 4, hänföras. Svartgodskärlen, bild 5 o. 6, äro av den typ, för vilken Karlin infört benämningen »västeuropeisk » och vilken torde ha vunnit insteg här på 1200-talet. Isläggarna och dyrken representera föremålstyper, vilka ofta anträffas i Lunds äldsta kulturlager.

På tomten nr l i kvart. Själabodarna påträffades vid grundgrävningen å r 1934 för Arbetsförmedlingens n ybygge icke mindre än tre brunnar av urholkade ekstamm ar, av vilka två lågo så pass Lra till att de kunde ren sas och undersökas. Den ena lämnade inga fynd , m en i den andra hittades en vacker och så gott som fullständigt h el kanna av glaserat ler gods från 1200-1300-talen, bild 10. Själva brunnen skilde sig från övriga exemplar av denna typ därigenom att skoningen var förfärdigad av tvenne urholkade ekstamm a r , den ena ställd ovanpå den a ndra, bild 9. Det är samma lösnin g av uppgiften som den, vilken åstadkommits i brunnar av ovanpå varandra ställda tunnor, varav i Lund påträffats åtminstone en 176

'B ild 3 och 4.

Kanna av rödbränt, glasera t le rgods. 1200- 1300-tale u.

Trefotsgryta av rödbrä nt lergo ds, e j glase rad . cm . K. M. 21 H!S. - Funna i brunn av urholkad eks tam. Kvart.

Gyllenkro k n :r l.

R. 27, 5 cm. K . M. 2 1188. H.

t!)

Bild 5 och 6. Tre fotsg ryta av sva rt gods. 1200- - 1300-tnlcn . 1-1. 12,s cm.

F unna i - Nederd el av kärl av svartgods. H. 13 cm . K. M. 21188. samma brunn som bild 3 och ~.

1~

representant vid grundgrävningen för Sydbankens hus, kvart.

Laurentius nr l.

Ett värdefullt fynd av annat slag gjordes år 1903 vid undersökningen av en sedermera till Kulturen förd brunn (KM. 13.762) av en l meter hög urholkad ekstam å tomten nr 36 i kvart. Paradis (Bredgatan 4), vars botten låg 300 cm under markytan. På brunnens botten »funnos lerkärlsfragment, islägg, kam och yxa av äldre medeltidstyp samt ett flintspån », bild 12 o. 13. Dessutom hade i brunnen nedvräkts en del brandskadat byggnadsvirke av ek, varibland befann sig den i bild 11 avbildade kraftiga hörnstolpen från en byggnad, vars väggar synbarligen bestått av horisontellt liggande grova plankor i ett ramverk av stolpar, lejder och möjligen även syllar, således skiftesverk. Stolpen torde vara ett av de äldsta vittnesbörden om denna konstruktions användning vid husbyggnad på nordisk botlen.

Av vad som här anförts vill d et synas som om brunnar m ed holk av urholkad ekstam uteslutande anlagts och använts under den äldre medeltiden. Man vill gärna som en betingelse för typen tänka sig förekomsten av en skog av kraftiga ekar i stadens närhet, ty svårighet att anskaffa ekstammar av lämpliga dimensioner skulle med all sannolikhet framtvingat ett allmännare bruk av brunnar av andra konstruktioner.

En annan typ av brunnar, med holken timrad i skiftesverkskonstruktion, har sparsamt förekommit i Lund samtidigt med brunnarna av urholkad ekstam. Vid Kulturens lundaundersökningar synes denna brunnstyp endast ha på träffats. tvenne gånger: år 1905 å kvart. Galten nr 5 (Mår tenstorget 11) samt år 1910 å kvart. Kulturen nr 25 (boktryckare Håkan Ohlssons fastighet). I den förra, en väldig brunn, vars botten nåddes förs t 750 cm under det översta plankvarvet, hittades en stor hängkittel av brons, bild 14, vars typ kan spåras tillbaka till förhistorisk tid (jfr bild 30 ). Brunnens mynning befann sig 200 cm under markytan. En tredje skiftesverksbrunn undersöktes år 1934 av amanuensen vid Lunds universitets historiska museum fil. lic. Harald Olsson å platsen för 178

Bild 7 och 8. !släggar. L. 2l ,s oc h 20, 8 cm. K. M. 21188. L. l i cm. 1\.. M. 21188. Fyndplats se bild 3 och 4.

Nyckel.

boktornet vid universitetsbiblioteket, bild 15. P å brunnens botten, som var stensatt, hittades en liten urna av s. k. baltiskvendiskt svarlgods, dekor erad m ed en våglinje samt ristade ränder, daterbar till 1000- 1100-talen , bild 16. Det är tydligt, att urnan hamnat i brunnen då denna ännu stod öppen. Brunnen a nträffades på området för det gamla a llh elgon a klostret, Monasterium omnium sanctorum, grundlagt troligen före 1089. 4 Under den senare med eltiden blir i Lund en annan typ av timrade brunnar förhärsk a nde. Den p å träffas synnerligen ofta, intill å r 1935 ha ungefär 35 st. registrera ts i Kulturens Lundaarkiv. Konstruktionen är genomgående densnmma , m en alla ha icke varit lika vackert byggda och välbevarade som det exemplar, vilket å r 1913 anträffades vid grundgrävningen för Sydbankens byggnad på tomlen nr l i kvart. Laurenlius och 179

som här beskrives såsom representant för typen. Denna brunn , bild 18, är uppbyggd med 4 hörnstolpar, vilka stå på hörnen av en liggande botlenram av 4 st. stockar, i hörne n förenade m edelst huggning >> halvt i h alvt». stolparna gå ned i dessa hörn med en tapp. På stolparnas överända ligger en an111an ram av stockar, även de i hörnen hopfogade genom huggning >> halvt i halvt>>.

Någon tapp till förankring av den övre ramen synes ej ha funnits i stolparnas överända. Brunnens väggar utgöras av utanför hörnstolparna liggande plankor, vilka hållas på sina platser enbart av den utanför packade jordens tryck. Hörnstolparna hindras alt pressas inåt av tvenne på olika höjd placerade varv av förreglingsstockar. Nedanför bottenvarvet fortsätter timringen ett kort stycke i ett smalare parti av likl 2 o artad konstruktion som överdelen m en med n edåt konverge.!/Ifl a rande hörnträn. Brunnens översta 1/1AIIi17 tY# l/Yl,If /,l{;f,t////JJI(JI'I/7. parti är byggt av horisontella Bild 9. Brunn. Skala l: 50. plankor, vilka i hörnen hopfogals B mylla A markyta genom sinkning. Det bör m åC gul bottenlera - D omrörd, hända anses som en senare tillgul lera E nybyggnadens källargo iv. sats , d els av den orsak ntt konstruktionen så väsentligt avvik er från huvuddelens, dels därför a tt det står sk ev t placerat i förhållande till denna samt slutligen därför att n ågm ulan för !t"J!J. /1:11'7. ..fhtl/tJ,M./#,1 N.l //tYA'# r!f/ 7f//'##/' ti,t//tl/N~/' /'//h/#,1/tl.f. ff.I'T/tJ,f 41t77 äi!l:t.

180

överbyggnaden och ovanpå brunnens huvuddel påträffade plankor synas utgöra rester av en äldre överbyggnad.5 I de brunnen omgiva nde 330 cm djupa kullurlagren låg p å e tt djup uv 160 cm under mark~· tan »den över hela platsen gående stensättningen , som bildar övergången till nyare tid >>, G och ungefär 10 cm under d enna låg en annan stenläggning. Brunnens överbyggnad nådde upp ungefär till d en övre stenläggningens nivå och har troligen haft samband 1ned denna. BrunBild 10. Kanna av rödbränt le rgods med nen hade anlagts omedel- ojämnt fluten brunaktig saltglasyr. 1200bart intill en äldre brunn 1300-talen H. 22, 3 cm. K. M. 37087. Funnen i brunnen bild 9. av samma typ , som därvid d elvis spolier ats.

Såsom ovan sagts är d et en sällsynthet, att brunnar av denna typ anträffas så välbevarade som d en nyss b eskrivna.

Ytterligare ett exempel kan anför as : en av d e tre timrade brunnar, som i sept. 1935 kommo i dagen vid grundgrävningen för biografbyggnaden å tomten nr 4 i kvart. Apotekaren . Ä ven i d enna brunn , bild 17, var d en ursprungliga överbyggnaden ersatt och möjligen utöka d , men d enna tillsats var utförd i samma konstruldion som den ursprungliga delen . Lösfynden i brunnen, bild 19, visade, att den igenfyllts på 1600talet, men lämn ade inga upplysningar om tidpunkten för den första anläggningen.

181

Oftast befinna sig brunnarna av denna typ vid friläggandel ungefär i det skick, som illustreras av brunnen bild 22, anträffad år 1934 på tomten nr 20 i kvart. S:t Thomas. Översta delen är bortruttnad.

En datering av brunnstypen erhålles dels på grundval av iakttagelser rörande de olika brunnarnas läge i förhållande till daterbara kulturlager, dels genom granskning av de lösfynd, som gjorts i de fall , då brunnarna blivit upprensade och tömda på sitt innehåll. Resultatet blir, att typen haft en betydande livslängd.

Till de äldsta exemplaren måste den ena av två till typen hörande brunnar på tomten nr l i kvart. Gyllenkrok hänföras.

Lösfynden i denna utgjordes nämligen av 2 glaserade kannor av rödbränt lergods från medeltidens mitt, bild 23 och 24.'

Till övergången mellan medeltid och nyare tid hör förmodligen den brunn, som i jan. 1931 påträffades vid grundgrävningen för Folkets hus' nybygge i hörnet av Kiliansgatan och Magle lilla kyrkogata {kvart. Maria magle nr 10). I denna hittades tennföremålen bild 20 och 21. Bägaren, som efter formen kan dateras till sengotisk tid, är 23 cm hög och ett av de intressantaste föremål Kulturen erhållit genom grundgrävningar i staden, där fynd av tennföremål äro ytterst sällsynta. Bägaren rymmer 1,aos liter, d. v. s. en halv kanna eller ett stop, och är genom tre invändigt placerade små nabbar avdelad i fyra lika rymder, motsvarande kvarter av ett stop. Sin största betydelse har emellertid detta fynd därigenom, att bägaren visar sig vara en ej färdiggjord produkt från en tenngjutares verkstad och sålunda det enda av grundgrävningarna i Lund lämnad e beviset för att tenngjutare arbetat i staden under äldre tider. En M a t h i a s K a n n e s t 0 b e r e omtalas 1465 och 1:168 såsom borgmästare i Lund ,8 och såvitt förf. har sig bekant är detta den ende tenngjutare i Lund, som finnes nämnd före 1600-talet. Skålen, en s. k. salser, 9 bär Niirnbergs stämpel av en form , som användes omkring år 1500 och ett stycke in på 1500-talet.' 0 Vad själva brunnen beträffar, så var dess läge i förhållande till omgivande jordlager sådant, att man har skäl 182

J'jf /J762. Öl:/!' J/1/,f.41' jl{jJJ'J7tl!// .41'///Ii# /1'1/7//JI/liJIII//. /1/IY#ä' /.t19tlJ l 111/#IY 1/f 1/!llfJ!flt? f///,1,/1 i7t?#!LIY !If .J6 l !'f'l/..11 !.4Mt?l./ 11/#t?

o._______~~__.__~.....J.so~-~~~;oo (;J! Bild 11.

Hörnstolpe till skiftesverkshus.

Skala l : 50.

.l.lfi/9JS K. M. 13762.

att antaga, att den igenfyllts redan tidigt under nyare tiden, troligen redan på 1500-talet.

I fyllningsjorden i brunnen å kvarteret S :t Thomas nr 20, bild 22, hittades en mängd keramikskärvor, de yngsta från 1500-talet, då man alltså kan förmoda , att brunnen igenfyllts.

Brunnen, som var timrad av ek-, furu- och bokvirke, upptogs och fördes till Kulturen . Det visade sig, att ekdelarna - hörnstolpar och förreglingsstockar - hämtats från en byggnad i korsvirk e, vilken således är det äldsta korsvirkeshus i Lund, varav rester bevarats till vår tid, bild 25.

Det vackra stengodskruset å bild 26 är ett brunnsfynd från grundgrävningen år 1906 för brandförsäkringsinrättningarnas 183

nybyggnad i hörnet av St. Algalan och Tegnersplatsen (kvart.

S:t Mikael nr 1). Kruset, vars höjd är 26 cm, är av nästan vitt gods och oglaserat. Fabrikationsorten ä r Siegburg vid Rhen , nära Köln. På livet är tre gånger avtryckt en och samma matris med de svenska Vasa kunga rnas vapen, och m ed stöd av d ettas utformning har G. J :son Karlin p åvisat, att kruset ej bör dateras senare än 1560-tale t. 11 Det m åste ha hamnat i brunnen, då d en ännu va r i bruk. Brunnen var en av de största som påträffats i Lund, bredden var icke mindre ä n 175 cm och djupet från det 150 cm under markytan liggande översta bevarade plankvarvet 550 cm.

Vid grundgrävningen å r 1910 för Skand. kreditaktiebolagets nuv. byggnad å tomten nr 5 i kvart. Apotekaren anträffades tre timrade brunnar, av vilka den ena blev tömd och undersökt. G. J :son Karlin skriver därom : »Denna timrade brunn , som till ett djup av fem mtr sträckte sig under den andra p å 1600-talet gjorda stensättningen , vid hvilken tid den blifvit igenfylld, innehöll utom 334 st. djurben vägande 8 kilo och representerande alla våra vanliga husdjur, hufvudsakligen k eramiska fynd , hvilkas äldsta typer , liksom de öfriga ganska sparsamma äldre fynden , bestämde dess tillkomst till 1300taleh .12 Brunnen skulle alltså haft en livslängd av c:a 300 å r , vilket är lå ng tid för en träbrunn, vars över vattennivån belägna d elar säkerligen icke skulle motstå förruttn else under en så lång tidrymd. Lösfynd av den art, som p å träffades i brunnen, kunna väl tagas såsom ledning för bestämmande av tidpunk ten fö r brunnens igenfyllande, m en det torde kna ppast vara möjligt a tt därur draga n ågra slutsatser beträffande brunnen s ålder. Krukskärvor och sm å föremål från gamla kulturlager kunna ha hamnat i brunnen m ed fyllningsjorden. Vad m a n m ed visshet kan sägn om denna brunn torde vara , a tt den blivit igenfylld p å 1600-tale t. Skall m a n sedan göra n ågr a förmod a nden r ör a nde brunnen s livslängd , syn es det förf. rim ligast att ej Laga till m er än 100 å r. Denna uppfa ttning h ar stöd dels i Karlins anförda arbete i sektion sritningen sid. l O och texten sid. 12, dels däri att brunnen s övre del synba rligen

Bild 12 och 13. Yxa av järn. L. IG cm. - Kam av ben. L. 6,4 c m . l\. M. 13756. Funna i brunn av urh o lkad e kstam. Kvarteret Paradis nr 36.

llild 14.

Hä n gkittel av brons. Diam. 50 c m . 1\ . ~l. 15246. sk iftesverk st in1rnd brunn . Kvart eret Galten nr 5.

F unn en

ej behövt repa rer as. såsom skett t . ex. m ed den å gra nntomten på trä ffade brunnen. bild 17.

I en brunn å tomlen nr ~ i kvart. S :t Botu lf (Bo lulfsgården) hittades vid grundgräv ningen å r 193 1 den å bild 30 a vbild ade bronskitteln. Genombry tningen a v jordlagren vid brunnens grävande kunde tydligt iakttagas i jordbanken över brunnen , bild 28, och utvisade. a tt d e nna anlagts under n yar e tid. Kitteln är av samma å lderdomliga typ som kitteln bild 14, men äger inga ka rakteristika som m edgiva en datering. Den beh över dock icke va ra äldre ä n brunnen . En lagning i kittelns botten , där en stor f~•rkanti g koppa r plå t blivit fastnita d för a tt täta ett h å l, a n giver , a lt den varit länge i bruk.

Av de hittills omnämnda timrade brunna rna ka n elen ä ldsta ha a nlagts reda n vid m edeltidens mitt och d en y ngs ta har grävts ett gott stycke in på n yare tiden. T yp en s livslä n gd ha r således enligt d et f. n. förefintli ga m a terfa let varit c:a 400 å r.

Della hindra r em elle rtid icke, a tt ensta ka exempla r kunna h a bibeh ållits i bruk lå n gt fra m i tiden . I en till typen h ör a nde brunn p å d en tomt, som upptages av T orna , Ba ra och H a rja gers härads sparba nk (kvart. Galten nr 17 ), utgjordes fy ndm a terialet av föremå l frå n 1800-Lalets milt. Till d enna tidpunkt har brunnen således stå tt öppen. Men den har under sista delen av sin tillva ro blivit moderniser a d . Där holken slutad e, 370 cm under överä nda n, a nträffades ett pumprör av en utborra d furustam , vilket fortsatte n edå t minst 2 m eter.

I sitt slag ensamstående i Lund är den brunn, som i börja n a v sept. 1935 kom i dagen vid grundgr ävningen för biografbyggnaden å tomten nr 4 i kva rt. Apoteka r en . H ä r va r en ny, tidigar e i Lund okä nd k on struktion a n vänd, bild 29.

Brunnsholken , va rs djup var 560 cm , var uppbyggd av liggande grova pla nkor, vilka i h örnen vor o hopfogad e genom s. k. sinkning. Virket var bok , utom i översta pla nkva rvet, som var av ck och till skillnad från de övriga s kada t a v r öta. Över holken fa nns en 75 cm h ög överbyggn ad a v 3 va rv furu stockar, vilka i h örnen förbundits med va rand m medelst huggning »halvt i h a lv t>>. samt överst ett van· genom förruttnelse 186

(}

l

2

4U/,/ IJI.IHii!T

Bild 15.

Brunn, timrad

(J(# .//hiT

h &Ull tJLfftl,f

s k ift esve rk. H clgo rulbackcn . Skala l : 50.

187

Bild l(i. Urna av svartgods H. 9,5 cm. Tillhör Lunds universitets historiska museum. Funnen i brunn en bild 15.

skadade ekstockar, vilka tidigare använts för annat ändamål att döma av däri befintliga förhuggningar. Samtliga plankor och stockar voro förenade med närmast underliggande medelst en mitt på smalsidan inbarrad lös tapp.

Av vikt för brunnens bedömande är, att såväl det översta plankvarvet i själva holken som även det översta stockvarvet i överbyggnaden voro skadade av röta. Detta måste bero på , att d essa varv , båda gjorda av det motståndskraftigaste träslaget, lagts på nivåer , där brunnbyggarna räknat med stor förruttnelserisk. En träbrunn är ömtåligast just där elen når markytan. Man kan därför antaga , att brunnen från början endast omfattat den av plankor byggda delen, då markytan legat vid den av ekplankor lagda mynningen. Senare har brunnen påbyggts med de fyra stockvarven till en 75 cm högre upp b eliigen marknivå. Dessa båda marknivåer synas ha sammanfallit m ed tvenne olika stenläggn in gar, vilka med en nivåskillnad :w o0- -70 cm sträckte sig över större delen av grävningsplatscn . Av talrika lösfynd und er och mell an de b åda stenläggningarna framgick , att den undre lagts efte r 1500-talets milt och den övre troligen under 1600-talets förra hälft.

188

ltl#J. l'i%JY."//t?//J'/. 1/f /:t 4//J'/,(J /.11/#J' i /f,I,ILJ-'.

Ltlfl .tf/.1.11 /,ltY.//J'/ItY.f #.Il.

7/;//,1,/.tJ 1.11/f#'

llijlf,f,lf/,1' 1 20

~~..u: 1935.

Bild 17. Timrad brunn.

P erspektivritning s kala l : 50.

Bild 18. Timrad brunn. Perspektivritning av författaren efter uppmätning a \· Pär Axel Olsson. Skala l : 50.

Bild 19. Kann a av fajans m ed te nnlock. Tunt, lju st go ds, glasyren rödbrun och småflammig. H .

19 cm. K. M. 37366. Funnen i brunnen bild 17 i h ö jd med skarven m ell a n äldre och yng r e delen.

Vid brunnens upprensning tillvaratogs ett b etyd a nde antal lösfynd , huvudsa kligen keramikskärvor , representerande föremålslyper frå n 1500-talets senare del till 1700-talets början, bild 27.

P å avbildningen, bild 17 , a v en av brunnarna p å kvart.

Apotekaren nr 4 äro på det översta stockva rvet m a rkerade 4 st. rektangulära h å l, e tt i vardera hörnet. Förmod ligen har här funnits en över marknivå n stående överbyggnad m ed hörnstolpar, vi lka m ed en i nederändan uthuggen tapp stå tt i d e nämnda hålen. Samma vittnesbörd om a tt brunnsk a r en gång funnits lämnad e e n timrad brunn, som anträffades vid d e av amanuensen Gotthard Gustafsson ledda utgrävningarna p å platsen för Domkapitelhuset. 13 Dessa äro em ellertid de enda fall , där fyndmaterialet lämnar någon antydan om förefintligheten av brunnskar. Härav kan man dock icke draga d en slut190

Bild 20 och 21. Bägare <W tenn. H. 23 c m . 1\.i\1. 35276 : a. Skål, •salser>, av tenn , med :\'iirnbergs s tä mpel, 1500-tale ts tidi ga r e hälft. Diam.

11,1 cm. K. M. 35275. - F unna i timrad brunn av sa mma typ som brunnarna bild 17, l R och 22. Kvarte ret Maria mag le n :r l O.

satsen, a tt brunnskar varit sällsynta, efter som de t ju ä r y tterst säll an brunnarna bevarats så hög t upp som till m yn ningen .

Dessa om stä ndigheter förklara ocks::'i. varför vi så gott som ingenting vela om de uppford ringsa nord ningar , so m begagnats vid brunnarna. Ma n ka n förm oda. att den lå ng t in i sen tid vanliga stalpvinden - »bronnjongen », d. v. s. en i en stolpe upph ängd hävstå n g m ed tyngd i en a ä nda n . även förekommit i Lund. Vad som till nutid en skulle ha kunnat bevaras av eventuellt befintliga s tolpvindar vor e stolpens nederända. l tvenne fall - vid brunnen hild 17 sam t invid en brunn å tom ten nr 11 i kvart. M~· nte t - ha r o bserverats en på några meters 191

avstånd frå n brunne n ståend e kraftig s tolpä nda , som m ycket väl ka n h a tillhört en s tolpvind.

Till d et som här sagts an gående brunnskar m å citeras en paragraf i Lunds rå dstugurättsprotokoll d en 3/a 1717: »Samptel.

Borgerskapet som nu upkallat w a r förehöltz ... att en hwa r som uti sine gårdar hafwer brunn a r , som eij äro försedde m ed brunnka r dhem m ed öfwertäcke förse, till förekomma nd e a f olycka och fa rli gh et, wäll w e ta nd es a tt der n ågon sk ad a skie r, det då dhem så m ycket swå ra re fa lla Iärer som dhe nu fö rut å twa rnade äro ... >> Som vi ha sett, h a brunna r m ed timrad skonin g a nlagts ännu e tt gott stycke in på n yare tiden . Så sm å ningom få dessa brunnstyper vika för en a nn a n , som h a r skoningen lagd av sten och som med tide n blir den allmänt f örhä rsk a nde.

Nestorn bland staelens stenhrunna r b efinn er sig i domk yr ka ns krypta . E nli gt Brunius ä r den troli gen samtida m ed byggn ad en (höga ltaret invigt 1123) .14 Den är b yggd i fyrka nt, m ed huggen sa nd sten från 6 fo ts djup till golvplanens höjd . Brunnska ret är förfärdigat a v Ad a m va nDtiren 1513- 1514 och beslå r av fy ra sandstensh älla r, prydda m ed reliefbild er och inskrifter och samm a nh ållna m ed järnkra mlor. Brunius omta la r , a tt brunnen trots sitt ringa djup a lltid har friskt och gott va tten , ä ven under h eta somra r, då flera a v stad ens gansk a djupa brunn a r uttorka . Anledningen härtill a nser Brunius va ra den , a tt >> en stentrumma hitleder va tten genom h elgo nbac ken , !wa rest man funnit en sådan h ela 15 fot under jordy ta n. Att denna va ttenlednin g är uråldrig inhämtas d era f, a tt m a n öfver d en funnit å nämnde la ndthöjd b enragel i stenkistor , som h ä r brukad es i förs ta christendomen. " Vid den ova n berörda grundgrä vningen å r 1934 fö r boktornet på H elgon a backen fr ilades en a v stenhä llar oc h tegel (forma t 27 X 13 X 8 cm ) byggd lednings trumma , gående i riktning väs tsydväs t. Den avbrö ts av univers itetsbibliotekets huvudbyggn ad . Sa mtid igt grävd es ett djupt sc ha kt fö r avloppslednin g frå n boktornet via biblioteksbygg nadens väs tra sid a n ed till Sandga ta ns m y nning vid Biskopshu sel. I d ett a sc ha k t sågs inge n fortsä ttnin g av de n 192

1/;/1/.U 1/1/#tf. JfE!/tJh' JftJ1 #tJI/

11/h'l .ff(l/1 H 1/ICJN/ #l PtJ.

r---------------#~ff~------------------,

\

\

\

I CJ11f#lf/4

\ \

j '----/

o

Bild 22.

Timra d brunn.

Skala 1: 50.

J.!!f/l

l

p

.J /,({j{{/ J'/ai((JJ'//1 19Jir

nyssnämnda ledningstrumman, m en något söder om d en punkt, där dess riktningslinje träffade schaktet genomskar detta en av gyttja fylld fördjupning i bottenleran, som m a rkerade platsen för en i manna minne igenfylld damm. Antingen h ar ledningstrumman fört till denna damm eller också har trumma n förstörts h är då dammen grävdes. Det förra torde vara det mest lrolir,a. Däremot m åste förf. tillsvida re s tälla sig skeptisk gentemot antagandet, att en ledning redan under m ed eltiden fört valten från Helgonabacken till brunnen i kryptan. För det första m å observeras, a tt Brunius ick e nämner något om en för 13

193

ett sådant antagande synnerligen viktig detalj som till brunnen stötande tilloppsledning. För det andra har, för så vitt förf. har sig bekant, någon i riktning mot domkyrkan gående ledningstrumma icke anträffats vid grävningar å området m ellan kyrkan och Helgonabacken. Förf. har själv haft tillfälle att år 1932 följa en grävning för gasledning i Paradisgatans h ela längd m ed i detta avseende n egativt r esultat. Ledningstrummorna på Helgonahacken tord e snarare haft till uppgift att avvattna de t på källsprång rika området, måhända till någon av de bäckar, som i gammal tid runnit ned från denna höjd/1 eller kanske till stadens vallgrav. Dylika av stenhällar byggda dräneringsled ningar ha funnits på fl era h åll i staden, bl. a. påträffades vid schaktningsarbetena för viadukten vid Bantorge t år 1931 en , som kom norrifrå n och gick ned till Gas· verksgatans m ynning, där d en i äldre tider fortsatt till det dike, som längs sydvästra vallen gick ned till diket vid Malmövägen,16 bild 31. Förmodligen har den från början anlagts för avvattning av en sumpmark nordost om S:t Peters klosler s kyrka, ungehi r där nu plallformarna å järnvägsstationen ligga.

På en karta från år 1667 öve r S :t Peters kloster är på denna plats utritad en damm.

För att återkomma till brunnen i kryptan och dess jämna vattentillgång, så kan d enna även förklaras, om man antager att brunnen lagts på platsen för ett källsprå ng.

Brunius b erättar vidare om brunnen i kryptan, att den »ullömmer sig genom södra sidoquadratens gafvelmur i ett underjordiskt afledningsrör, hvilket å ter utgrenar sig till flera brunnar n er i staden ». Det ä r snarare detta system, som bör betraktas som stadens äldsta vattenledning. Den anlades av Birger , ärkebiskop i Lund 1497- 1519, och i donationsbrevet till dennes gudstjänststiftelse i kryptkyrkan 17 finnes en utförlig beskrivning, vilken Brunius 18 refererar sålunda: »Från brunnen i norra sidoquadraten leddes två rännor midt igenom tvärhyggnadens sidogångar till en öppning å södra gafvelmuren.

Från högaltaret i rundelen drogos två rännor midt igenom korets sidogångar till d en östra af de två förstberörda. Alla 194

Bild 2:1 och 2~. h:anna :tY riidhriint lergods m e d o livgrön glas~T. 1200- 1300-t alen. H. 23,,, en1. K. :'.·1. 2 1173. - Fra gmentarisk kann a a ,- riid hränl lergods m ed olivg r iin gla syr. 1300-ta lc t. H . 20,5 cm. K. ~1. 21 17:1.

Funna i timrad brunn av samma typ som b runnarna bild 17, Ii! oc h 22.

1\ ,·nrtPrf'l Gy ll <'nk rok nr l .

dessa rännor, sum bPtäcktes m ed breda hällar, bestodo af huggen sandsten. Utanför öppningen å södra gafvelmuren vidtog en ränna , hvilk cn ledde till e n rund kringmurad brunn vid gamla skolstätta n nära k yr koristen och till en a nna n brunn dernedom. Sed a n fortgick samma ränna som både till botten. sidor och betäckning beslod af god gråsten, n edåt torggatan till andrn brunnar, Lunds borgare och Lund s stad, s~'isom det heter , till evig hjelp och ny tta. » Av ordalydelsen i Sanctuarium Birgeriantun framgå r. att vattenledningen fanns , då denna urkund sluevs å r 1519.' 0 Denna vattenledning har iakttagits av Brunius under de av honom ledda r estaureringsarbetena i krypta n. Senare har den påträffa ts vid från Lunds universitets historiska museum ledda grävningar söder om domkyrka n år 1914 och 1921 såsom en i västsydvästlig riktning gående sten trumma.20 Vid

Kulturens lundaundersökningar kan knappast mer än ett fynd med någorlunda sannolikhet sammanställas med ärkebiskop Birgers vattenledning. Det gjordes i april 1935 vid ledningsgrävning å stortorget ungefär 20 meter väster om Reginabiografen. Här påträffades en rund brunn med skoning lagd av gråsten, i vars norra sida utmynnade en av hallasten (kvartsit) lagd ledningstrumma. Från brunnen utgick i riktning ostsydost ett vattenledningsrör av furu.

Det är att hoppas att genom framtida grävningsfynd större klarhet skall kunna vinnas om utsträckningen av ärkebiskop Birgers vattenledning. De uppgifter, som här lämnats, visa emellertid, att runda stenbyggda brunnar använts i densamma, och såvilt det framgår av det nuvarande arkeologiska och arkivaliska materialet torde detta vara första gången denna brunnstyp vinner insteg i Lund. Man känner sig frestad, att i detta sammanhang nämna den av ärkebiskop Birger för restaureringsarbetena i domkyrkan anlitade arkitekten Adam van Diiren, även om någon annan förbindelselänk än tidssamhörigheten ej kan anföras.

Av ett annat vattenledningssystem , i vilket rör av utborrade furustammar leda till stora, runda stenbrunnar, har lämningar påträffats här och var i staden. Hören ha i regel en aktningsvärd längd - upp till 6 meter - och utborrningens diameter är c:a 7 cm. Anmärkningsvärt är att stammarna inte blivit kluvna, vilket i hög grad skulle underlättat genomborrningen.

Rören hindras från att glida från varandra i sidled genom i skarvarna infällda korta rör av järn. Dessutom äro skarvarna tätade med mossa, bild 32. Brunnarnas utseende illustreras av bild 33. Den nedåt smalnande formen har funnits i de falL där grävningsanteckningarna lämna upplysning om brunnens sektion. Brunnarna gå ned på stort djup och ha själva varit vattenförande, rörledningarna ha således endast haft till uppgift att komplettera vattentillgången.

Hur talrika fynden av ledningsrör lill denna valtenledning än varit, visar det sig dock, då man sammanställer materialet, att de icke varit tillräckligt många för att ge full klarhet an196

/.J(J6JJ.?..

?

C:SL..:o:.-_o_o_o_ _o_t?__._;.·_ _

[i].: Bild 25. Löshult från korsvirkeshus.

Använt såsom förr eglingsstock i brunnen bild 22. K. M. 36884.

Skala l: 20.

.:

··o

c:E~-----.L./_o-L./_

~ ) ~

__,)

gående systemets hela utsträckning. Vid den ovan berörda ledningsgrävningen söder om domkyrkan år 1914 iakttogs även ett trärör, liggand e i närh eten av stentrumman och med samma riktning som denna. Delta tyder på, att den del av systemet, som legat söder om domkyrkan , tillkommit såsom en modernisering och utvidgning av ärkebiskop Birgers vattenledning, förmodligen föranledd av att de gamla ledningstrummorna grott igen . Talrikast hava fynden av ledningsrör varit i kvarteren omkring stortorget, där de i regel haft riktning vinkelrätt mot torggatan. De sydligaste fynden äro gjorda i St. Södergatan utanför kvarteret Färgaren och i Råbygatans norra del.

Terrängen i Lunds stad sluttar emellertid ganska kraftigt mot sydsydväst , varför man för de delar, som ligga nordnordost om domkyrkan måste förutsätta en annan eller andra centraler.

Systemet syn es efter den första anläggningen ha komplet terats vid senare tillfällen , ett antagande som föranledes av det faktum , a tt ledningsrör påträffats ganska nära varandra men på mycket skilda nivåer. Så lågo av tvenne på Klostergatan år 1934 anträffade vattenledningsrör d et ena 120 cm och det andra 205 cm djupt, ehuru avståndet m ellan dem endast var 12 m eter. Det djupast liggande röret låg närmast domkyrkan .

Det har icke lyckats förf. att finna n ågra skriftliga källor, som omtala när denna vattenledning första gången blivit an197

lagd, och det arkeologiska materialet medgiver ej någon snävare datering än ett stycke in på nyare tiden. 18 Till jämförelse kan nämnas, att Helsingör år 1577 lät anlägga en vattenledning av trärör, närmast på förs lag av kung Fredrik II, som år 1576 drog en vatte nledning till Kronborgs slott. Arbetet utfördes av särskilda vattenmiistare. För att vattenledningen skulle komma till stånd m edgav konunge n staden en del förmåner , bl. a. befrielse frå n en vid denn a tid ulskriven extraordinär skatt samt b efrielse frå n » Byskat>> i 20 år.'" Måhända ha omständigheterna varit liknande i Lund vid trävattenledni.nge ns tillkomst, m en det ligger närmare till hand s att se denna vattenledning såsom en successivt utförd omläggning och utvidgning av ärkebiskop Birgers ledning av stentrummor. Den relativt korta ledningen frå n domkyrkan och till stadens brunn på torget har troligen utförts såsom samfä llt före tag på stadens bekostnad , m edan ledningarna från d enna brunn till de olika gårdarna efterhand lagts på enskilda gårdäga res initia tiv och bekostn ad .

Till kompl e ttering av den bild, de t a rkeo logiska materiale t ger av ä ldre tid ers nttlenförhå lland en i Lund lämna s tadens äldre arkivhand lin gar å La ndsa rkive t värdefulla upp g ifter. ~ Enligt stadsräkenskaperna betaltes d en 24 / 12 1688 10 daler silvermynt till borgare n La rs P åhlsson , som gjort stor omkostnad m ed rännornas griivande och förfärdi gande ifrå n Kratlt:s brunn och till staden s brunn på torget, vilka rännor varit rent förstoppade och förruttnad e. Härav framgår å tminstone varifrån d en del :J.Y system et, som h'\g söder om domkyrka n , fi ck sitt n ttten. Denna uppgift l; a n k omple tteras m ed en a nna n ur råds tu gurättsprotokollen elen 13/ 11 1721: >> Samtel. weclerbörand e som ä r boende söder om Domkyrkian och genom Rännorna fr~m Kraffts J.: yrkias brun h afwa s itt watten , andraga huru såsom de brunnar som äro wid H :r Professor en Papkes Gård här wid Algatan . äro så illa försedde, a tt all elen orenli ghet som sambins på Bänneslencn ned fl y ter i dhe sa mma . hwar af händer att wattnet som wijdarc derifrån genom Rännorna frå n Kra ffts b-rida kommer ned er till clhem blir fördärfwat. uto m 2

19R

Bi ld 26. J..:ru s, • sch n cll e • , a v sten gods. Sieghur g. H. 26 c m . K. M. 16(i47. Fu nn e t i limrad brunn H\' sa mm a typ so m br unn arna bi ld 17.

18 oc h 22. K,·art e re t S:t Mikael 11

:r l.

13ild 27. Deta lj er av bälte av förgylld bron s m ed r eniissansornamL·n til, , i\ågo t mindre ä n nat. s torl e k. ]{ . M. 37297. Funnet på bot tn en a ,· bru nn en b il d 2\l.

i!l#t'. f%1!1 .JI/071/11 #il 714//,lt' Il!If# 1 vJ,lf/#!tffJfJ4!/,i~m JlfJINJliAIJ l !J

~~~~~~~~~~~~~ ~g

~=:::'·ve ('

o (

J.

o

'"'

Jlf!f!

5 '--~----~--~--~--~~--~-/}tJI l.lfl

Bild 28. Timrad brunn. Se ktion av omgiva nde jordlager. Skala l : 100.

A-A grävningsområde ts viistgrä ns - B- B markyta 1931 - C- C n ybyggnadens kä lla rgo lv - a blå bottenlera - b svart gyttja m ed kulturr este r - c gråbrun gyttja me d kulturrester - d gul lera - e grå gy ttja l' tegelskärvor - g fyllning h mylla - i fyllning.

det att samma Brunnar icke blefwet r ensade sed a n å tskillige aass i dhe samma blefwet fundne förled en sommar». l\Ian begärde rättelse, och rätten förelade h yr esgästen i fastigheten. fru Stina Bering, att på ägarens, H :r pastoren Cervin i Jngelstad, bekostnad »straxt lå ta upprensa och m ed behöri g stensättning förvara desse brunnar så ·att ingen or enlighet der k a n n edfl yta ». Ar 1747 (Rådstugurättens inneliggande h a ndlin ga r ) omtalas vattenrännan >> Som löper frå n Krafts Kyrkas Killa och utaf hwilken alla wåra a ndra brunnar forneras med watn >> .

Av ett ä r ende, som r efer eras i stad ens r ådstugurättsprotokoll den 2/o och 11 /o 1702, fra mgå r , hur man såg på äganderätten och underhållsskyldigheten beträffande vattenränn orna.

Vid d et tillfälle, då >> dhe 12 Män » h ade samlats för a tt över lägga om staden s ska tter , omtaltes, att de vattenrä nnor, >> Som under Almä nna stoorgatan liggia för H :r Rådman Stumreus 200

LtiA!! /1{1/7 ,/N/T/,/.1'/,11 N .V..

11#/J,// .(11/f'f.

Bild 29. Timrad brunn.

Perspektivritning i skala l : 50.

201

flil d 30. Hängkitt e l av b r ous.

Dia m. ao c m . 1\ . i\L 35:369.

Funnen i b runn e n bil d 28.

huu s » had e blivit bristfä lliga, så a tt vattnet trä n gd e u pp i gatan , till s tor ob ekvämli gh et för de resande. D et blev utrett, a tt >> Krigz Commissa riuS>> Rasmus Sörc nsson fö r 50 år seda n p å egen bek os tnad lå tit lägga lednin gen »Up ifrå n Nills Pers so n bergz brun ga ten neder igenom in i sa mm a gårdh som H :r P rofessor Ihre äger och beb oor ». Rådm a n Stum reus bebodde de t nu s. k. »Stä k el» , Nils Persson Ber g bodde på gamla numret 211 , h örntom ten söder om Kattesu nd , m en ägde och uthyr de 1685- 1694 även ga ml a numret 109 och 111 n orra delen , vid gn mla skols tä tta n, och pro fessor T h omas l h re ägde n orra d elen av gaml a numret 126, nu Stora Söder gn ta n 1 5.~ Dc 12 m ä nn en gåvo d e t utlåta ndet, >> a tt alla watn r e nncr som ofwa nföre Stadzens p ubliqu e Brundh till liggia, och w atn d er uthi gif:a tillkomma . när dhe bröstfä lli ge blif :a, a nsas och r ep a re ras a f St adzen s p ublique m edell, m en a ll a wa tn r ennor som neda n fö re Stadz brunden li ggia till en eller a nnors brunna r k a n m aa n intet r ep a r er a , uthan tillkomm er wederbörande som n y tta n h af:a will , dem lå ta laga och repar era m ed d er as egen bek åstn adh >> . Ar 1708 gjord e s ig em ell erti d en a m'lan syn p å sak en gälla n de. L u n ds r å ds tugu politie pr otok oll fö r den 7/ 12 detta å r ber ä tta r, att m agis tra ten > >låtet u p ka lla dhe af Bor gersk a p et, som boo nä rmast omkrin g Hä nnerne som i fö rled et Ahr w oro ofärdige och dh e flere som af dhe sam ma sig 4

,./f,l,/,()7' ,1

Il]~! l III 1

Bild 3 1.

Lednin gs lrununa, byggd a v kva rtsit. öste r o m S:t Pete rs kl os ters k yrk ogå rd.

Sekti on i s ka la l : 50.

!/ltl

!CJ77L#-

IJ.J2

o

l JtUf/

f

"''l

Liäna , a t inhä mpta deras m enin g om Rä nnem äs tarens beta hlnin g, a ntingen dhe skohla willia proportionaliteter be ta hla eller såda nt skulle tagas af Stadens publique medeL D esse Borgare tyclda detta för dem w a ra odrä geli get, om dhe all ena här till Contribuera skohla, uta n förm ena , a t a lla stadsens inbyggia re böra h ä r om w a ra ljka d ehl ackti ga , hwilk et dh e dock hemstä lla m agistra tens gottfinn a nd e. De tta bo rgersk a p ets förslag finn er Magis traten ick e obilligt och finn er n ödi gt Com municera sådant m ed ven . Const. och hö g l: lo fl: Kiörkio Rå det, om icke d em kommer h er til n ågot Co ntribuera som samptel : H:rar P ro fessorer och fl ere Acad . beti enter och d er på sed a n öfw erlä ggia om en å rlig wa tensk a t k a n insamla s a f a ll a Sta d zens inbyggia re p å d et m a n wid hwarjeha nda lilfä ll e ka n hafwa i h as ti gh e t n ågo t a t til gå. >> Ar 172 1 de n 11 / 10 inkom m o till råds tu gurä tten bor ga rna Sve n Månsso n oc h Ha ns Må nsso n och begärd e på d eras vägna r , som bo på södra ga ta n , a tt de må tte beko mm a någo n hjä lp till huniClrä nn a ns rep a reran de .

De bevilj ades 10 da ler s il verm ynt.

Om sta dens brunn på tor get lä mn a r a rki vma teri a le t en del upplys ninga r. Ar 1692 blev de n repa rerad och i verifika tionen till stadsräkensk a perna nä mnas en n y spa nn , en s tor trissa, 2 järngjorda r om spannen, ett järn lå n gs utmed sidan på spa nn en , som grepen hänge r i. och e n leka n e uti grep en , 203

samt en stor järngjord om trissan . Ar 1732 anskaffades en mängd material »till Stadzens bruns broolä gnings reparation • .

Till » bruntrissan » gjordes 3 bultar och 2 gångjärn samt bussning i hjul et. Timmermannen P er Nilsson fick 3 daler •för at Iäggia timmer omkring brunnen », och stensättaren erhöll 10 daler för sättning av 46 famna r sten. Uppgifter om brunnens rensande och laga nde återkomma ideligen i stadsräkenskaperna. År 1745 undergick den å ter en större repara tion. År 1748 blev »Bys-brunnen ,, moderniserad såtillvida, att den gamla uppfordringsanordnin gen slopades och ersattes m ed tvenne pumpar. Det heter härom i stadsräkenskaperna : >> Bys brunn wid stora Torget är borttagen och Twä nne watn Poster i stället satte sedan en d eel af Brunnen Blifwit om satt».

Efter 1700-talets mitt upphöra vattenrännorna a tt fig ur era i stadens räkenskaper. Ej heller omtalas de i senare handlingar rörande stadens brandväsende, där stor uppmärksamhet ägnas brunnarna. I ett Project till Bra ndordning för staden Lund d en 21/ ll 1786 framhå lles vikten av att •den allmänna Brunnen w id Stora Torget a !tid i god t stånd h å lles '' • varjämte föreslås, att >> den wid lilla Torget belägne Brunnen skall förbättra s genom djupare gräfning och ny sten sättning •• . Vid d e gator, där brunnar icke finnas, skola sådana grävas och anläggas på Brand-Cassans bekostnad. Alla brunnar i gårdarna böra efter vars och ens förmögenhet underhå llas i gott stånd. I en Gatu-Ordning, utfärdad den 2/ 10 1807, möta vi nya uppgifter om pumpar vid stadens offentliga brunnar. Här h eter det i § 4: >> Å den wid Klocka r eträ d gården warande Brunn, som å Domkyrka ns grund belägen är, bör för Domk yrkans kostnad anläggas och· underhå llas ordentlig Pump, likasom för stadens räkning twenne Pumpar anläggas i den så kall ade Bys-brunn å Stora Torget, samt behörigen underhå llas, utom det, att en sersldldt Pump inrättas uti den wid Scholahuset å Kyrkogården belägne Brunn på det wid p åkommande olyckor tillräckliga r e tillgå n g till watten må winnas, och får d et ankomma på serskilt öfwerläggning, för hwars räkning sednare Pumpens a nläggande bör bekostas. Till 204

Bild 32.

Rörskarv i stadens vattenledningssystem av utborrade furustammar.

Scktion i skala l: 10. - A rörvägg- B utborrning C skarvrör, •nippel>, av järn.

o

JO

hwardera af dessa Pumpar bör erforderligt jernbeslagit ekekar anskaffas och underhållas. Härförutan bör, wid Tre Riksdaler 16 sk. wite, hwarje Husägare, som å sin gata äger brunn, wara skyldig att, i stället för brunnkar inrätta lika beskaffade pumpar, som å förutnämnde ställen föreskrifwit är; och ware gatuägaren förbuden, att igenfylla brunnen wid Åtta Riksdaler 16 sk. w i te. ,, Om brunnar, belägna på gatumark, finnas åtskilliga uppgifter, såväl arkivaliska som arkeologiska. Senast anträffades en sådan våren 1935 vid grundgrävningen för Folkets hus nybygge vid Magle stora kyrkogata. Den hade skoning av gråsten och låg omedelbart intill grundmuren till den vid grävningen frilagda ekonomilänga, som mot öster utgick från det medeltida stenhuset vid Kiliansgatan .

Uti Kungl. Maj:ts Brand-Ordning för staden Lund, given Stockholms slott den 4 juni 1828 stadgas, att följande publika brunnar skola finnas och underhållas i staden: en å stora och en å lilla torget, en å kyrkogården, en vid klockaregården, en å •Munkiska Tomten >> , en å lasarettsgården (gamla n:r 20) och en vid akademiens fattighus. I Reglemente för Sprutservicen och Bergningscorpsen den 17 oktober 1835 fördelas stadens 5 sprutor på följande publika brunnar: på stora torget, brunnarna på Kraftstorget, brunnarna vid fattighusen, brunnen på lilla torget och brunnarna på Munkiska tomten och Iasarettsgården.

205

För tillgodoscendet av stadens vattenbehov hade de ta lrika dammarna sin stora betydelse, icke minst såsom reserver vid eldsvådor. I en jordskyldslängd från år 1723 uppräknas 31 st. dammar, för vilka avgift av olika personer erlades till staden . Ett stört antal av dessa damma r - »Gissholmsdammen. l Dumb kallad Puggeholmen, l Damb söder om Mårtens Port, l Damb wid Hospitalet » - lågo utanför vallen, delvis såsom r ester av stadens gamla vallgrav. Inne i staden funnos dammar i så gott som va rje kvarter m ed stora trädgå rdstom ter, varom diverse husvärde rin ga r från 1800-talcts början i stadsnrkivet lämna upplysnin gar. Är 1874 påsläpptes vattnet första gången i Lunds moderna vattenledning. Givetvis förbereddes denna genom grundliga utredningar, och det kan h a sitt intresse att referera , vad som i det i tryck utgivna förslagee 5 berättas om vattenförhå llandena i Lund omluing å r 1870. De voro int e lysa nde. Vattentillgången var lmapp, så att många av de större kon sumenterna m åste m ed stor kostnad hämta vatten från Höjcå eller andra vattensam lingar ulanför staden. Lasarettet m åste fylla sitt vattenbehov genom kostsamma körningar, sedan direktionen förgäves företagit en dyr borrning. Man vågade knappast Lä nka på vilka olyckor en eldsvåda under n ågon av de ofta å terkommande torrperioderna kunde föra med sig. staden hade emellertid icke blott otillräckligt utan iiven dåligt vallen. Det erhölls nästan uteslutande ur på torgen och i e nskilda gårdar belägna brunnar, endast en mindre del erhölls genom direkt uppsamling av r egnvatt e n.

Brunnsvattnet förskrev sig helt och hå llet från d en nederbörd. som föll inom staden, och som >> m åste genomsila jordlager, i hvilka under å rhundradens lopp organiska ämnen af må nga slag blifvit hopade - ämnen till s tor del lösliga i valten och af den mest motbjudande beskaffenhet, såsom gräfningarna för stadens drainering nogsa mt lade i dagen "· Endast i e tt mindre antal brunnar, vid vilka någo t mindre, filtrerande sandlager blivit genomskuret, förekom ett jämförelsevis rent va tten . I en stor mängd brunnar had e vattnet en sådan smak och lukt, all det Yäl a nvändes till matlagning, men var alltför motbjudande 20(i

LilA"J f!/#111/Jitf .41/1 1/l!(J~~./101 ,/f//#;!!/.

~mnm::;=~=::::m111117111111 (

Bild 3:1. Rund slenbrunn, anträffad år 1930 på Tegncrsplatsen 13 n1. söder om Akademiska för en ingens sydöstra hörn. Har varit i bruk iinnu vid 1800-tale ts slut. Sektion mot väster i skala l: l 00. A markyta - B bjälklag och plankor - C tilloppsrör nv furu.

o !9J()

såsom dryck. Dessutom var stadens vatten alltför hårt. Nog fanns det skäl alt arbeta för bättre vattenförhållanden.

Till slut må nämnas några ord om de avskrädesgropar, vilka ofta påträffas vid grävningar i staden och vilka lätt kunna tolkas som brunnar, då de ofta äro förs edda m ed skoning av t.rii eller sten. I de fl es ta fall kan man enbart av det förhålIandet att gropen ej når neda nför kullurlagren avgöra, att man ej slår inför en brunn , i andra fall framgår detta av form och uppbyggnad. Däremot kan man knappast basera sitt omdöme på inn ehållets beskaffenhet, ly de fl es ta brunnar synas ha avslutat sin tillvaro såsom avskrädesgropar. Under det senaste iirels g6ivningar ha så betydande fynd gjorts just i avskrädesgropar, att de tord e vara värda en egen liten uppsats.

207

NOTEH. 1

EMrL EKHOFF, SYensk a sta vkyrkor, Slackholm 191-1- 191 6, sid.

162 ff.

I en r edogör else för d e a rkeologiska unde rsökninga rn a å r 1911 p å tomten nr 5 i kva rt. Apo tek a r en (»Olins h örn a»), publicer ad i »Aktiebolaget Skånska Handelsba nken. Fästskrift vid invigningen af Skånska H a ndelsba nke ns nybyggnad i Lund den 21 septembe r 1912.» h a r G. J :soN K.-\ HLIN m eddela t en uppdelning av d e lundensiska brunnstyp erna i samband med presenta tionen av de vid d enna grävning funn a bmnna rna: »Af medeltidens äldre brunnstyp d en urhålkade ekstocken fa nns endast en (Kart. 31), med a n d en y ngr e m edeltidstypen, d en kva dra tiskt timr·ad e, förekom tvenne gå nger samt den nya r e tidens rund a stensatta brunn e n gäng (Fig. 10) i förbind else m ed d en vattenledning (kopplade utborr a d e furu s ta mma r), som på 1500-talet a nla d es i Lund.>> En översikt av de svenska brunnstyper-na har· lämna ts av SIG UHIJ En1xoN i en uppsa ts >>Om brunn an> i Fataburen 1930. " G. J :so:.~ K.-\ RLI N, Medeltida keramik i Norden. Tr·yckt i >>Nordiska a rkeologm ötet i Stockholm 1922. Berättelse över m öte t och d ess förha ndlinga r. >> Slackholm 1923. KAnLIN avb ilda r· denn a kanna å fig. 12 d m ed d a teringen >>bö r·j a n av 1300-t a le b>. - CAHL R. AF UGGLAS, Lödöse. Historia och arkeologi. Göteborg 1931. Sid. 555 ff. ·• C. G. BRUNIUs, Kort underrättelse om Allhe lgona -kyrka och kloster wid Lund i a nlednin g af någr a ny li gen fu nna lemninga r derefter . Theolog isk Qua rta lskrift. Ny följd . 5. 18'10. - L AURITZ WEIBULL, Lunds domkyrkas n ekrologium, Lund 1923, sid. 52, not 4. s Den i h örn a n sinkade överbyggnaden samt d en ursprun gliga d elens översta stockvarv förv a r as i Kulturen.

6 Anteckning av G. J :SON KARLIN till e tt foto frå n grävningen.

7 I »Berättelse om d e vid gr ävninga r i Lund 1910 genom Kulturhis!. l'viuseet utförd a a r·k eologiska und ersöknin ga rn a>>, publicer ad i museets å rsredogör else 1910-1!)1 l, skriver G. J :soN K.~ H LIN r ör·and e d e fyra på denna tomt a nträffad e brunna rn a: » . .. brunnar, d els 1\•änne af d en ä lds ta Lunda form en, en urholkad ek sla m, d els Lvänne af den y ngre timra d e ty pen. I Lvä rme a f d essa gjo r·des någ ra m ä rkliga k er amiska fynd, nämligen !ränne lerkä rl i h vardera, hvilkas läge och oskadade skick ge r a nled n ing förmoda, a tt d e n edl agts som offergärd e r vid brunnens g r ä fnin g.>> - I sitt ovan i not 3 a nf. a rb. fi g. 12 c och d a vbildar K.-\ HLIN d essa k a nnor m ed d ale rin gen »slutet av 1200-ta let» r esp. »börj a n av 1300-talet». s LAU IHTZ ·WEIBULL, Lunds ärkestifts urkundsbok, ba nd 4, LVI I l och CXVI. 2

208

0 »Ordet salser härleder sig sannolikt från det medeltida svenska salsa = salt soppa eller sås, och salser bör vara ett kärl för salsa.>> ALBERT LöFGREN, Stockholms kanngjuta r eskrå. Del I, Ba nd· 2, Stockholm 1933, sid. 23.

1 und ihre Marken, Ba nd II, Niim" Die deutschen Zinngiesser ber ger Zinngiesser , h er a usgegeben von ERWIN I-!rNTZE. Leipzig 1921.

IL »Fö1 · oss äger em ellertid de t funn a kruset sitt största intresse, därfor a tt de t är omeradt med Sveriges riksvapen sådant detta tedde sig under Gustaf Vasas senare regeringsår . Kronan ä r ännu öppen och Götavapnet visar icke dc tre balka rna eller strömmarna. Då den dekora tiva omfattningen m ed sin g roteskornamentik ännu visar sig starkt italienskt p åverk ad, torde krusets tillkomst svårligen kunna sättas senare än 1560-talet. Härför talar också den omständigheten a tt det saknar å rtal och signering samt a tt de t för öfrigt ännu visar den för den äldre Siegburgertillverknin gen ka r aktäristiska tillfälligheten i den deko1·ativa a nordningen. Så vida jag vet ä ro i vårt la nd förut endast tvenne Siegburgerkrus med Sveriges riksvapen kända, båda i Na tionalmuseet, det en a från 1574, det a ndra från 1590.»

G. J:SON KA RLIN i I-Ivar 8 Dag 25 /u 1906.

12 G. J :soN KA RLIN i ovan (not 2) a nförda » Fästskrift ... >> sid. 17.

13 J OHN ELoF FoHSSANDER, Utgrävninga rna å domkapitelhusets tomt sommaren 1927. Skrifte1· utgivna av Föreningen Det gamla Lund, x, 1928, sid. :n.

1 Redogörelsen för brunnen i krypta n följ er C. G. BRUNIUs, Nor' dens ä lds ta metropolit a nkyrka elle r historisk och a rkitektonisk beskrifning om Lunds domkyrka . Oma1·betad och mycket tillökt upplaga. Lund 1854. Sid. 232.

15 HA NS ERLANDSSON, Om vattendragen och den äldsta bebyggelsen i Lund . Slu·ift cr utgivna av Föreningen Det ga mla Lund. XII. 1930.

Lund 1932.

1o lVfeddelat av ingenjör 'WILHELM LA URELL, Lund.

17 Sanc tuarium Birgerianum.

Tryckt i SuHM, Samlinge1· till den Danske Historie, Band l. I-I. 3. sid. 1-8!1. 's BrmNILIS, ovan i not 14 a nf. a rb. sid. 235.

10 Texten i Sanctua rium Birgeriamun lyder (SUI-lM, a nf. a rb. sid.

66 f.): ())om de rind er y Cr afft der es begöndels och vdlob.) Och Schulle Kirckeweryie til wor lundhe Domki!·ckie herdughe wppeholle Brynnen och w andhr::enne rne nedre i Crafft medh Steen hw::elninge rm.e ower nenncrn:c m edh breedhe sthcemc. Och medh wdhugghen steen omkringh brynnen. Thwo vandhrrenner lob::e a ff Brynnen och sondher wdht tiil hwledht som ighiomen mwren ;:er. Och thwo r renner lobe aff Chorcdhl. Then eme begynnes nordhen wed I-Ioyghe altha re i Craffth. Och thcn andhre Syndhen weedh samme Hoyghe

14

209

a lthare. Och la b::e saa baadhre r re mH' rn<c hwe•· wdh medh sitth Choor Nordhen wedh Och syndhen wedh wdhi thenesthe rsth e r renn re Som laber a ff brennen Och Siidhen syndhe1· wdht gh cnom hwlledh i forn::empdhe mw1· Som forescrel'fuedt staa r. Och schulle forn rempdhe kirckewer y ie h awe ydhcliigh tilsy n a tholla~ Ihe nnernre Ciaa r e och Ren re och Iremffnre weedh siidh ermc a th wadhnett k a ndh altiidh vinther och sommer fonghe och h awe si n ra~ tthe fl wdht och ga ngh a !'f forn::empdhe Crafft gennem h wlledht sendher w d hi kirckiemwren. Och siidhen ned her ath wandhr;en nern~'C syndhen wdh fraa kirckemwren som rer lagdht m ed s toor graasteen weed siidhem re. Och samma leydhes hw reldth owe1· mcdh sta r ch graasteen och bodhnen lagdh medh godh slreth ka mperstheen. Och laber nedher wdhi then thrindhe Stheenbrendh h rendher then ga mble Schole siretthen wndhe1· Resthen. Och wd hi !hen brendh th e1· strax wdhen fore staar. Och saa siidhc n nedher a th To rgga elhen w d i a nclhre bre n nre lundhe borgher e och m en igh edh til ga ffn. Och all lundhe by til ewiigh netthe och bys ta ndl1».

I olika a rbe ten, senast i Lunds domkyrl<as byggna dshistoria, Lund 1923, sid. 217, ha r O. HY DBECK fra mhållit, a tt Ada m van Diirens verksamhet vid Lunds domkyrka bör h a inletts med en drän erin g av krypta n och anläggandel av va ttenlednin gstrummorn a.

20 Meddelat a v fil. d:r FoLKE HA NSEN, Lund . Jfr Ymer 1914, sid. 382.

Se även KAHL-VILHELM WAHLIN, Grävninga rna vid Domkyrka n, i Lunds Dagbla d d en ' 8 /r, 1921, sa mt RY DHECJ\, i not H1 a nfört a1·bete fig. sid. 21.

21 Jfr d en av G. J :soN K.-\ 11LIN f r a mförd a date rin gen, c iter a d ovan i not 2.

22 Da nske Magazin. Tredie H<ekk c. Andel Bind. Kjöbenhavn 1815. Sid. 217, not.

23 A1·kivundersöknin ga rna h a utförts av skriftställaren .JANNE AGm, 1\n·ie, och m öjliggjorts genom anslag frå n För enin ge n Det ga mla Lund. "' Lokaliseringa rn a äro gjorda med lednin g a Y G. C.H1LQUIST, Lund p å 1690-ta lct. Skrifter utgivna av Föreningen Det gamla Lund, V och VI, Lund 1923 o. 1924. "'' Förslag till vattenledning i L und . Lund 1871.

2 10

SYDHALLÄNDSKA MINNESTAVLOR Au 1-IA. RA. LD N ILSSO N

et sista skottet på den förnäma folkkonsten i södra Halland var d en på papper målade minnestavlan.

Under 1840-talet och fram till mitten av 1880-talet tillkomma dessa tavlor i Höks härad , där de i stort antal prydde väggarna i bondgårdarnas storstugor. Redan under århundradets första decennier förekomma här i enstaka exemplar klippta eller målade minnes tavlor, bild 2. Först m ellan förutnämnda tidpunkter infaller likväl den verkliga blomstringstiden för denna konsta rt. Under 1880-talet försvunna d e målad e tavlorna och istället uppträdde ett slags tryckta >> å minnelsetavlor >> , bild 3, vilka dock aldrig vunno någon större spridning. Bruket m ed minnes tavlor var då redan så gott som utdött.

Namnet m i n n e s t a v l o r förekommer ej i folkmunn en, men är betecknande, då tavlorn as tex t alltid börjar m ed >> Ett minne af . .. >> eller >> Minne efter . . . >> . De kallades rätt och slätt >> stycke » (s tick ?), vilket n a mn även användes av allmoge· målarna själva . Denna benämning inneslöt dock i sig alla slag både av tryck och stick, varför den ej ä r särskilt utmä rkande för just minnestavlorna. Med undantag av de ovannämnda silhuettern a och trycken bes todo dessa alltid av e n akvarellmålning på papper inom ram , den senare ofta b estående av målad e glasskivor.

Tavlorna ha n og ej tillkommit enligt någon äldre nedärvd sed eller gammalt bruk i denna trakt. De m å lades ofta fl era år efter de bemärkelsedagar, de skulle bevara å t minnet, vilket fra mgår av tillkom ståret, som i regel å terfinnes n edtill å målningen.

D

211

All minnestavlorna även här, i likhet m ed förh å llandet i Skåne och Blekinge, ibland kunde utgöra en folklig form av de högre ståndens epitafier , visar ett exempel frå n Tjärby kyrka. Här funnos upphängda, ända tills den gamla kyrka n år l 907 raserades, tv ~t tavlor m å lade å r 1856. Detta är dock d et enda fall , som är känt, och allmän har denna sed nog aldrig varit i söd ra Halland .

Alt bruket m ed minnestavlur först blev m era ulbrell frå n och m ed mitten av J 800-talet torde till s tor d el bero på a tt det tidigare ej funnits någo n m å la re, som särskilt ägnat sig å t d enna konstart. Men vid d enna Lid framträdd e en , som nästa n h elt kom att syssla härmed. Aven om han icke gav upphov till seden , var d e l likväl tack va re honom , den blev så omtyckt och allmän. Minnestavlor blevo nu en vanlig form för gåvor.

I ett fall bes tällde och skänkte samma person bort ett tiota l tavlor av d e lta slag. Den rika blomstring m å landel av minn es tavlor nu nå dde m ås te nästan utesluta nde tillskrivas en enda »mästare », E r i c J a c o b H o m b e r g. Från att i början h a vurit elen ende utövare n av denna konst, fick Romber g m ed Liden ett flertal efterföljare, m en han bibehöll dock sin ställning som d en m es t uppburne och bäst känd e m å laren , med en produktion, som vida översteg, va d a lla de a ndra tillsammans åstadkomma. En mängd tavlor från hans hand ä ro ännu beva rade i bygdens stugor och gårdar, samt i halländska och sk[mska museers samlingar. Det s tudiem a terial som ligger till grund för d enna uppsats utgöres nv minn es tavlor tillhör a nde Kulturen i Lund , de ls av d en rikhaltiga samlingen min n esta vlor i Halla nds museum i Halm stad , sa mt av tavlor förvarade i Södra Hallands Hembygds- och F o rnminnesförenin gs museum i La holm och d els slutligen a\· minnes tavlor i e nskild ägo .

Släktcn Romberg härsta mmar frå n Västergötland, där stamfa d ern Peder Pederson Romberg var handels ma n i Borås. Hans sonsons son Nils Romberg frå n Kris tia ns ta d , gift m ed Beata Kajsa Salmenius från Oktarp i Slöinge, bosatte sig i Tjärby i Halland där ha n inköpte gästgivaregården. Här född es sonen

212

Bild l. Eric Jacob Rombe rg efter teckning av en dotterdott er.

Eric Jacob den 3 februari 1810. Sin barndom och tidiga ungdom tillbragt e denn e i h emm et. Vid 25 å r s ålder arrenderade han en mindre gå rd i byn Truls torp i Laholms landsförsamling, vilk en gård han sedan inköpte. Här gifte han sig den 29 d ecember 1835 m ed Elna Jacobsdotter frå n Söndra Led .

I äktenskapet föddes sex barn , två gossar och fyra flickor , vilka alla nu äro döda . Den 10 oktober 1868 sålde Romberg silt ställe till sonen Anders Magnus för att helt få ägna sig åt sitt konstnärskap. (Uppgift av en dotter .) Han bodd e dock kvar på gården, där han had e » undan~g » och dog där den 17 juli 1895.

E ric .Jacob Romberg var en m å ngfrestande man oc h efter vad en han s dotter berätta t, »lika intresserad för alla slags syselsältningar, och allt gick lika lätt för honom ». Han s levnadsregel var : d3ed och arbeta , så slutar a llt väl» , och denna följd e han i livets alla skiften. Men h a n var därför in gen grubblande na tur ulan '' alltid livad och glad » och färdig till skämt och lu s tigh et. För läsning had e han ett levand e intresse, 213

och för att vara bonde, ägde han efter tidens förhållande många böcker. H an prenumererade dessutom på ett flerta l tidningar och tidskrifter, framför allt de illustr erade, troligen för att här finna uppslag och förlagor till sina m å lningar.

Liksom flera andra av den tidens bönder förde han dagbok över väder och vind, sådd och skörd m. m. , men dessa anteckningar ha tyvärr gått förlorade. Detta är säkerligen att beklaga, då man kan misstänka, att de icke endast innehöllo iakttagelser och notiser av förut nämnt slag, utan även a nteckningar om litet av varje, som mött honom under h ans långa levnad, särskilt rörande sådant, som givit impulser och ideer till hans målning. En anteckningsbok eller skissbok innehållande verser för minnestavlor samt några skisser till dylika, finnes ännu i behåll, bild 4.

Sitt jordbruk skötte Romberg mönstergilll och lycka des också höja gårdens avkastning. Dessutom ägna de han sig å t skogsplantering, varför han två gånger erhöll premier frå n Hallands läns hushållningssällskap. Han anlade ä ven trädgå rd och planterade en alle fram till sin gård, va r s byggnader h a n förbättrade och ombyggde. Han tillverkade d essutom , och här tar hans konstnärliga begåvning vid, möbler a v olika slag, stolar, bord och bänkar, kistor, skrin och klockfodral , vilke t allt han sedan m å lade. Vidare snidade han i trä alla slags bruks- och prydnadsföremål samt leksaker. >> Så snart han fic k en träbit i handen , gjorde han a lltid något av d en », berättade hans dotter. Att han snidade leksaker sammanhänger m ed ha ns stora kärlek till barn, vilka han gärna lekte m ed. Här avbildade rådjur, bild 5, skuret i björk och m å lat, är en gåva till ett av hans barnbarn. Som prov på övriga skulpturer av Bombergs hand ka n nämnas en Kristusbild, en orm eller drake samt en få gel, samtliga föremål tillhörande Södra Hallands Hembygds- och Fornminnesförenings samlingar i Laholm .

Kristusbilden är, enligt inskrift å sockeln, avsedd att utgöra en efterbildning av Thorvaldsens Kdstus i Vå r Fru-kyrkan i Köpenhamn. Under sockeln står m ed blyerts : >>Detta lella är af mig arbetalt Som ett minn e a f mig E. I. Bomberg Trulstorp 214

Bild 2.

Bild 3.

Minnestav la från Edenberga, Ränneslövs sn , Höks hd, Halland.

K. M. 37280.

Minn es tavin i litografi från Ah la . Laholms la ndsförsamling.

K. M. il7274.

l!

l !·

Bild .J.. Ett uppslag

Rom])(' rgs skissbok.

Bild 5 och 6. Rådjur och lju sstake, m å lad e träskulptur er av E. J. Romberg.

den l Ocklob 1888 >> . Bland andra skulpturer av Romberg märkes en ljusstake av trä för fem ljus, bild 6. Staken saknar signatur och tillkomstår m en har troligen blivit skuren å r 1882.

I d en förut nämnda skissboken finnes nämligen en likna nd e teckning av en stake, und er vilken slår just d etta å rtal. Fodralet till Rombergs glasskärardiamant, skuret i björk i form av en lax och m ålat, finn es också i behå ll. Homberg tillverkade även gravvårdar av trä , som han m ålade. De bes todo i regel av en r ektangulär träskiva , upptill avslutad av en triangel, krönt m ed en duva . Målningen var utförd i flera färg er och helt i stil m ed hans minnes tavlor. Framsidan utfylldes av en urna m ed den dödes namn och data , baksidan av psalmverser.

Det har förut sagts att Romberg utförde alla sysselsättningar m ed samma glädje, m en målning var dock hans livsintresse.

216

Bi ld 7. :'v!inn cs tavla in o m glasram av E. .1. Rombe rg, daterad 1876. Södra Hallands Muse um 117\J.

Från all ursprungligen liksom s nida nclet ha varit ett tidsförd riv på lediga stunder, blev m å lning av minnestavlor ett hans a ndra yrke vid sicla n av la ntbruk et, och de t gav honom ett ej fö raktligt bidrag till vad de tta sena re kund e inbringa. Det är också d essa tavlor, om bevarat hans namn och minn e till eftervärld en .

Minnestavlorna ~iro utför da i akvarellmå lning på r elativt tunt papper och ol'tast försedela med en ram av undertill målade gb1sskivor, även den till verkad av konstn~i r en själv. Vanliga betsade träramar förekomma ~i ve n . Vad man först lägger märke till hos tav lor na. är dc mänga grälla färgerna, helt i stil med a llm ogcm~tleric t s gnm la traditioner, vilka å t d et h ela ge ett något brokigt llCh prå ligt intryck. Gndan tag finnas likväl, där han anvi.in t e tt m era lu gn . di.impad och mindre rik färg-

217

skala , vilket ha ft till följd , att kompositionen till syn es bHt större fasth et och slutenhet, bild 8. Denna n eddämpning av färgskalan förekommer endast i n åg ra av de tavlor , han m å lat över avlidna personer. Vad som vidare är utmärkand e, är målningens arkitektoniska uppbyggnad. Detta är ingenting säreget för Romberg, utan en egenskap hos den kon s tstil , i vilken han m å lar. Från att i sitt första kända >> stycke », en minnes tavla målad 1827, ha försökt sig på empirestilen, bild 9, äro samtliga senare tavlor utförda i Karl Johan-stil. I en tavla från år 1839, hans andra av författaren kända målning, har dock en svävande genius av omisskänlig barocktyp inpassats i kompositionen. Men redan nu är d et grundschema givet, vilket han senare följde i allt mera utvecklad och fulländad form . Att han ej varit helt främmand e för senare konststilar därpå tyder det förhållandet, att i några tavlor målade på 60-talet ett räck e mellan ett par kolonner utformats i Oskar l :s gotile Vid mitten av 1850-talet hade hans tavlor , båd e till form och färg, få tt den utformning , som han sedan bibehöll i h ela sin å terstående produktion. Vad teknik en b eträffar h a r denn a m ed tiden blivit m era rutin erad , och man kan nog påstå, a lt han få tt en lättare hand. Likaså har i somliga av ha ns senare a rbeten framkommit ett m era sirligt och graciöst , rent. av rokokobe tonat drag , vilket är särskilt framträdand e i en tavl a från å r 1876, bild 7. I fråga om teckninge n visar Romberg redan från början säkerhet och fasthet i linjern a när d et gäller arkitektur och blommor, m en han saknar förm åga a tt teckna figurer , en gem ensa m begränsning hos d e fl es ta bygdckonstnärer. En och annan vällyckad figur ka n dock påvisas.

Att följa Rombergs utv eckling som m ålare under hans tidigare år är så gott som omöjligt på grund av bristen på studiematerial. Först frå n och m ed 40-talet finn es en nära nog fullständig serie tavlor bevarad.

Grundschemat i hans m å lningar, kolonn er uppbärand e en Bild 8. l\•linnestavla a v E . .J. Ro mberg , dat erad 1860. K. M. 3i281.

Bild 9 och 10. Minn es tavlor av E. J . Romberg, dat e rad e 1827 och 1839.

218

platta och fla nkerade av urnor med blommor , förekommer som ovan nämnts, redan i tavla n från 1839, bild 1O. Men denna komposition ha r ännu ej fått den marka nta betydelse, som d en inneh ar i h a ns sena re tavlor. Det dominerande i denna m å lning är ä n geln , som svävar över den altarbordsliknande uppstä llningen , sa mt den strålande solen m ed den dödes initia ler, vilken upptill avslutar tavla n. Bå de ängeln och solen å ter finnas i samtliga senare m å lningar , m en krympa efter 40-talet ihop till en detalj, där solen bildar en stråigloria kring ängeln. Kistan, som här stå r på alta rbordet, blir på tavlor frå n 40-talet n erfly ttad under kolonnerna, och sedan dessa på 50-talet blivit försedda m ed postament, placerad m ella n de sen a re. I m å lningar frå n 60-talet stå r den ibland på ett a lta r e eller en kata falk m ellan kolonnerna . A flera av Romber gs tavlor frå n denna tid synes lik et ligga i en öppen kista . Den uppslagna boken, m ed den dödes dala och en psalmvers, vilken ängeln h åller i h anden , har i ett par tavlo r frå n 40-ta let fått utgöra överstycke till altarbordet. Texten å terfinnes senare i inskriftsfält och på språkba nd. Kolonnernas a ntal ä r här fy r a m en inskränkes lika ofta till två. Ka pitälen , h är beslående av ä nglar med vingar, få så småningom komposila form , och kolo nn ernas skaft bli marmorerade. Balustraden över dödskallen (se bilden ) , vilken väl närmast h a r till uppgift att utfylla rummet, får senar e ett visst egenvä rde och erhå ller e n fast placering m ellan kolo nnernas baser. P å de tavlor, där kista n står på en k atafa lk , får ba lustern formen av en alta rring, på andra , även de från 60-ta let och sen a re, av två perspektiviskt ordn ade staket avslutade m ed tvenne mindre pelare. I öppningen m ellan dessa har kon stnären placerat den person, ofta sitta nde vid ett bord, för vilken tavlan m å lats, bild 7. Denn a anordn in g före.komm er likvä l endast å födelscdagstavlorna.

En tav la frå n 184 7, bild 11, h a r en uppbyggnad , som helt avviker från övriga. På m a rken äro två upprättstående ymnigh etshorn med rosor framställda . På hornen s in å tvända spetsar vilar en kudde m ed uppslagen bok. Ovanpå denna sitter i sin tur en sva n uppbärande en urna krönt av en sol.

220

Bild 11. Minnestavla av E. J. Rombe rg, daterad 18-!7.

Bild 12. ;\·linn estavla. K. M. 23630 .

På samtliga minnestavlor från och med 1850-talet finnes ett överstycke med rosor, ofta i ymnighetshorn, som ram till inskriftsfält eller språkband. På bröllopstavlorna är även en bild av brudparet anbragt i detta övre plan , bild 13. Dessa tavlor ha i de flesta fall en mera invecklad uppbyggnad än övriga målningar. De tillkomma ofta flera å r efter bröllopet, och Romberg passade då på att även medtaga makarnas både levande och döda avkomlingar. Den avbildade tavlan målad 1858 ger ett gott exempel härpå. Enligt inskriften i den uppslagna boken fira des bröllope t 1841. Mellan kolonnerna synas de levande barnen upptagna med olika sysselsättningar och framför dessa förstnämnda stå de döda barnen m ed palmer i händerna. Från den av »karyatider >> uppburna plattan nedhänga draperad e inskriftsfält med de döda barnens data och under dessa äro deras kistor placerade. Genom perspekliviskt återgivande av stensättningen framför kolonn erna har Romberg sökt giva djup åt bilden. Kolonnerna flank eras här av lejonkrönta sköldar med landskapsbilder, framställande till vänster en plö221

jare och en rävjakt, till höger en fågeljakt l senare tavlor äro landskapsbilderna ofta målade i postamenten och framställa då i regel endast en plöjare och en såningsman, bild 7. Kolonnerna flankeras ej alltid av blomsterurnor, vilket framgår av den ovan beskrivna bröllopstavlan , bild 13. På en tavla från 184 7 ha de utbytts mot ymnighetshorn och på ett flertal tavlor från 60- och 70-talen ha hjortar intagit deras plats, bild 7. En rätt säregen uppställning har Romberg använt sig av å en bröllopstavla från 1865, där han låter kolonnerna vila .på två kolossala lejon i liggande ställning. De bröllopsfirande voro den i denna uppsats senare nämnde rombergslärjungen Jöns Nilsson i Lejeby och Elna Jönsdotter.

Ett flertal olika emblem hänsyftande på tavlans innehåll äro inpassade här och var i målningen. På bröllopstavlor utgöras de av brinnande hjärtan och duvor, på minnestavlor över döda av en dödskalle, ett urrunnet timglas, en lie, en nyckel, en kärve, ett släckt ljus eller dylikt.

Inskrifternas textning är redan å de äldsta tavlorna gjord med stor säkerhet. Å tavlan från år 1827 använder sig Romberg av skrivstil, men har senare övergått till frakturstil.

En viktig detalj, som återkommer i samtliga tavlor är minnesversen, som anpassas efter tavlornas olika uppgift såsom åminnelse av ett bröllop, en födelsedag eller ett dödsfall. På den äldsta kända tavlan återfinnes den under målningen. Den blir senare placerad i den uppslagna boken, och från och med 50-talet på ett språkband eller i ett inskriftsfält, antingen mellan postamenten eller om här står en kista , ovanför denna.

Att Romberg för sina tavlor använt sig av förlagor av ett eller annat slag, torde vara ganska säkert, men det har ej lyckats förfa ttaren att påvisa några bestämda sådana. I Kulturens sam lingar finnas två målad e gratulationstavlor med >> minnestempel» daterade resp. 1821 och 183\) och uppbyggda efter liknande schema som Rombergs målningar, m en m ed en betydligt förnämare prägel och av en ojämförligt större konstnärlighet. Att just sådana målningar tjänat till förebilder torde vara givet. Om man jämför den förstnämnda tavlan , bild 12, 222

Bild lil. Minnestavla av E . . J. Romhe rg , daterad 1858.

med Rombergs målning, bild 14, lägger man märke till , att å båda tavlorna själva lempiet är framställt rent frontalt, men att altaret är sett i perspektiv. I anordningen av stenplattorna framför altaret å bild 12 finnes även en likhet med en annan av Rombergs tavlor, bild 13, där de äro lagda på samma sätt framför kolonnerna. Förebilder till Rombergs tavlor eller till detaljer av dem tord e vidare kunna sökas i samtida och äldre litografier, titelvinjetter samt tryck av olika slag.

Man kan knap past säga, alt Bomberg tillfört genren n ågra nyheter . Det h ela har endast omformats i Karl Johan-stilens anda . Såväl kolonner som ymnighelshorn och genier äro arv f'rån 1600- och 1700-talens bröllops- och begravningsdikter samt lyckönskningsbrev av skilda slag (se Lyckönsknings-brev och gratulationer av Marila Lindgren, V~istmanlands Fornminnesförenings Arsskrift XXIII, 1935). Dödens symboler , lien , det urrunna timglaset och dödskallen återfinnas på begravnings223

tryck frå n 1600- och t 700-ta len . Möjligen ä ro de sm å la ndsk a psbilde rna, som dock för efin nas å m å lade dörrövers tycke n och likna nde, en n yhet h ä rvidlag, hämta d ur kons tnä rens egen fa ta bu r .

I d en förutnämn da skissbo ken indelar Romberg sin a tav lor i tre g rupper: »födelse s töcke, bröllo ps s löeke och döa stöcl~ e >> , och verserna benä mner h a n >> E tt Födelse w a r s, Bröllops vVär sa.

E tt d öa w a rs >> , o. s. v. D et ä r möjlig t, a tt dessa tre o lika ben ä mningar bo ttna i a tt tavlorna, fas tä n de av Bo mberg erh Miit likna nde kons tnä rlig uts m yckning, h a sin u p prinnelse i olika slags b rev och g ratula tions tavlor hä m tad e frå n skilda hå ll.

Romberg m å lade även minnestavlo r , som sa knade den a rki tektoniska uppbyggnaden , var på exempel reda n a n fö r ts , bild 10. Men ha n m å la d e ock så såda na. som efterbildad e samt ida fo togra fier. E n tavla av det senare slaget fra m s tä ller inom ova l r a m en flicka sitta nde på en s to l m ed h ögra arm en s tödd på e tt bord, b ild 15. Tavla n h a r ej elen obl igato ris ka versen uta n en dast insk rifte n : >> Jn gr i Brita J ön sdotter Föd d den 24 .J a n u a: 1852 >>. Inra mningen bes tå r a v en s m a l g uldli s t och lavla n sakna r signatur och å rta l.

Utom de ovan beskrivna minnestavlo rna ha r Rom berg även m å lat några a ndra tavlo r i ak varell. De utgör as av fritt gjorda efte rbildningar av ä ld re må lningar och tryck. Den ka nske m est int ressan ta av dessa ä r en tavla , bild 18, sign er ad >> E. I. Rom berg 1878 >> , vilken kommen teras m ed följa n de text : >>Detta lella Roliga h a r h ä ntt p å 17. hunnra ta llett, Då· war de för b ju d ett Dricka Ka ffe i Jötteborg >> . På ba ksida n står m ed blyerts : >>Kaf ka lasett 1878 ». Origina le t Lill denna m åln ing är den beka nta a k va rellen av P er Nordquist ka llad >> Ka ffebes b ge L>> , som f ra ms tä ller den komiska situation då några ka ffedricka nde dam er överraskas av ett par >> kaffes pion er» . I Hum bergs oma rbetning h ar det burleska d r aget blivit m era betonat än h os origina let. Han h ar även in för t y tterliga re ett par perso ner i m å ln ingen , vi lken är utfö r d i syn nerligen livliga färger.

Som avslutnin g på skild ringen av Humbergs verksa mhe l kan nä mnas. a tt ha n även måla t en lit en a kvarell fö res tä lla nde 224

Bild t5.

Bild 14. Minnestavla av E. J. Romberg.

Minnestavla av E . .J. Romberg. Södra Hallands Museum 1174.

hans gård. Den är signerad: »E. R. t 881>. På tavlan finnes följande anteckning: »Denna min Gård war Sådan på andra Sidan När jag Sålden til min Son Anders Magnus å de war den 10 oct. 1868 Bomberg ».

De flesta av Bombergs såväl målningar som skulpturer äro signerade och försedda med årtal. På minnestavlorna återfinnes namnteckningen oftast i nedre högra hörnet. Den äldsta kända av dessa är likväl signerad på baksidan: »Eric Jacob Bomberg 1827 >> .

För sina målningar använde Romberg torra färger , delvis rivna av honom själv, och som bindemedel gummi arabicum .

(Uppgift av en dotter.) Hans färgskala varierade avsevärt och blev med tiden allt rikare. Oftast äro målningarna, som ovan nämnts, hållna i grälla färger, där gult, rött, grönt och blått äro de mest framträdande. Men även mörkbrunt, mörkgrönt, svart och blåviolett kunna dominera.

När någon önskade skaffa sig en minnestavla, fick han beställa den hos mästaren själv. Denne erhöll då de nödvändiga uppgifterna och gjorde sina anteckningar. Ett exempel på en dylik anteckning hämtad ur skissboken lämnas här: »Ett mine af ett Gulbrulop, Efter före Åboen Per Nilsson och Hustrun , 15

225

Elsa Swänzdotter - Som Fijras i Renneslöf d en 24 m a rs 1884, Deras Barn war 8. - 4 Gossa r 4 Flecker , alla Lewa ».

Priset på minnestavlor var n a turligtvis beroende på tavla n s storlek och d et därav betingade a rbetet. P å den ovannä mnda bröllopstavlan, bild 13, finn es följa nde a nteckning om priset m ed bläck på ramen s ba ksida : »Detta slöek e Kosta 3 Rig å 24 sk. å skall till Edenberga. E. Romberg Truls torp >> . A ba kstycket till en annan ta vla signer ad: >> Romber g 1877 >> , s tå r a n teckna t m ed blyerts : >> En Krona - 50 öre Hof. Nils H a nsson • .

P å nå gra ta vlor finn es ä ven givar ens na mn texta t n ederst på ta vlan, t. ex.: >> Gifwet af Hustr un Ben g ta Matesdotter >> , eller : »Gifwett af H elena Pehrsdotter».

Den i d enna uppsats ofta · n ä mnda a nteckningsboken eller s kissboken utgöres av ett litet 32-sidigt h ä fte a v gult pa pper .

Flertalet sidor upptagas av verser för minn estavlor. l boken finna s 55 dylika verser lämpad e för olika fa ll. Därjä mte förekomma diverse anteckningar av a nnat sla g, såsom >> Ny ttiga rön Mot W ä ggohyra - >> , >> Kisa Mors Giktdek ok l>>, rå d mot gikt, hur m a n fördriver r å ttor m. m. I sena re fa llet rekomme nderas »fosförmos >>! Inströdda m ella n dessa a ntecknin gar f innas nio sidor, vilka h elt eller delvis upptagas a v skisser eller utkast till minnestavlor eller detaljer av såd a na. P å ett av dessa utkas t, m ed en nästa n altarlikna nde up pbyggnad , stå r a n givet a tt d!'t är a vsett för en minnestavla över H a ns Nilsson , Ka tta rp . En sida upptager en fr a m ställning av >> fly kten till E gyp tern>, troligen efter ett kistebrev, se bild .J:. Vid nå gra a v verserna och nnteckningarna och även vid skisserna finnes i boken a ngive t vilket å rtal de tillkommit. De t äldsta å rta let ä r 1879, det yngs ta 1889.

Flera a v d e od a terade verserna för ek omma på minnes tavlor frå n 1850-talet, varför m a n kan förmoda, a tt hela Rombergs förråd av olika vers h ä r sa mla ts. Möjligen har h a n ä ven h a ft fl er a böcker av samma slag, som sena re fö rkom mi t. l n:1gra fa ll finnes en anteckning vid verserna för vem och vid vilke t tillfii lle de a nvänts, såsom: >> Ett litett W ers ä fter en 1l må naders Gosse, Adolf bernhard. P åa rp. bondegå rd >>, eller: >> E tt w a rs på ett a rck slöeke Efter twenne Bröd er Sven P etter P ersson E denbärja >> .

226

Bild 16. :\linn es tavla av Joh a nn es :\i lsso n , dn te rad 1866. K. i\1. :37:159.

Bild 17. Minn es tav la av .J ö n s '\ilsson . K. M. 37279.

Varifrån Romberg fått impulser och id eer till s ina m å lningar och skulpturer , k a n närm a re än som här sk ett ännu så länge ej angivas. Reda n i hemmet , gäs tgivaregården i Tjärby, kom han em ell ertid i intim beröring med arkitekturmå leri et i form av de väggmålningar, vilk a ännu, fas tän h å rdhänt r es ta urerade pryda s tora salen. Målningarna, vilk a äro utförda p å väv, ha tillkommit n ågon gång under 1800-talets .första tredjedel. Det är ej otroligt, aU Romberg rent av sa mmanträffat med den kon stnär, som dekorerat väggarna , och att denn e då verkat inspirerand e på honom . Traditionen vet berätta , att målningarna utförts av en krin gresa nde ita li ensk konstnär.

Men sä kerligen är mä s ta ren att söka på närmare h å ll . J gästgivaregård en förvaras även ett epita fium från Tjärby kyrka i form av en tavla m ed skulpterad ram, krönt av en brut en barockgaveL Detta anses vara tillverkat av Eric Jacobs fad er Nils Romberg. Det är enligt inskriften >> upprättat >> av Ni ls Romber g å r 1809, till minnet av en broder . Detta behöver ju ej betyd a , att d enn e Nils själv utfört arbetet, m en ut eslutet ä r det ej heller. I Tjärby k yrkas räkenskaper för å r 1833 finn es en uppgift om , att Romberg utfört snickeriarbeten för kyrkan .

227

Bild 18. Må lnin g av E . .J. Rombe rg e fte r P er Nordqui s ts bekan ta akvarell kallad >Kaffe bes laget •. Södra Hallands Museu m 577.

Då det ej m ed säkerhet är bevisat att Nils Romberg tillverka t epitafiet, vågar man ännu mindre p åstå att han även utfört väggmålningarna och härav draga d en slutsatsen , a tt Eric Jacob ärvt s ina konstnä rliga anlag från fadern . Men däremot ä r säkert att h an r edan i hemmet kommit i kontakt med den sam tida bygdeko nsten, och här även sjä lv m å la t, varpå tavlan från tu· 182 7, bild 9, utgör b evis.

I inledn in gen till denna uppsats h ar omta lats a tt H.omberg med ticlen fic k efterfölja re i konsten a tt m åla minnestavlor, men att dessa m å lare a ldrig fin go elen betydelse, som Romberg själ v h ad e. Hans verksam hetsområde o mfattade hela I-löks h ä rad , m edan de Ö\--riga inskr änkte sig till h em byn och trakten däromkring. Deras produktion blev följaktligen ej h eller så s tor , varför målandel av m innestavlor för d em m e ra blev ett tillfällighetsa rbete. Dessa m å lare blevo sam tliga »lärjungar >>

22R

Bild 19. Minnestavla av J. P. Johansson. K. M. 37362.

till Romberg, som alltså kom att bilda skola . De målade helt i hans maner och efterbildad e hans tavlor , när de inte r ent av kopierade dem.

En av dem var J o h a n n e s N i l s s o n , kallad ,, MålarcJohanesen >> . Han va r målare till yrket och bodde i Tjärby, Rombergs föd elsesocken. Hans tav lor ha ibland ännu grälla re färger än Rombergs. Bland motiven tycks han särskilt ha lagt an på landskapsbilderna. De få ho s h onom m era karaktär av yrkesbilder, bild 16, där exemp elvis den avbildade plöjaren är det väsentliga i m å lnin gen. Rena yrkesinteriörcr , som en skomakare vid sitt arbetsbord förekomma även . Likaså folklivsbilder , m ed t. ex. en kvinna vid spinnrocken ute p å gårdsplan en omgiven av lekande barn. Johann es Nilsson har mindre sinne för proportionerna än mästaren , och han s figurer bli mera dominerande. Han saknar ~iven denn es förmåga

229

alt texta. Den här avbildade tavlan är signerad: >> Rittad af Johannes Nilsson Tjerby 1866 >>.

En annan målare var skräddaren J ö n s N i l s s o n i Lejeby i Laholms landsförsamling, som i yngre dagar kom att vistas mycket i Rombergs hem. Hans målningar karakteriseras av en mera petig stil och av tunna ofta svaga färger , bild 17.

Detta är även betecknande för en tredje utövare av detta måleri, A u g u s t a Sv e n s d o t t e r, härstammande även hon från L ej eb~·. Den som bäst uppburit de rombergska tradition erna är J. P. J o h a n s s o n från Snöstorpstrakten i Tönnersjö härad. Hans målningar äro både i fråga om färg och teckning utförda med stor säkerhet. I vissa d etaljer såsom blomstermålningar och figurer , har han nästan överträffat mästaren , bild Hl. P erson erna på tavlan äro med all säkerh et målade efter fotografier. Färgskalan i denna tavla är, jämförd m ed Rombergs tavla , bild 8, så lika, att man kunde förmoda, att dc båda målarna använt samma färglåda. Även andra namn återfinnas på sydhalländska minnestavlor. J Hallands Museum i Halmstad finn es sålunda ett fåtal tavlor signerade av P e r J ö n s s o n , bosatt i Laholm, vilken var svärson till Romberg och till yrket målare, N i l s B e n g t s s o n i Öringc och J a n n e E k e l ö f i Edenherga.

I d en sydhalländska skogsbygden fingo minnestavlorna ej på långt när samma spridning som ute på slätten. Detta beror delvis på, att skogsbygden varit säte för bonadsmåleriet, som ännu efter mitlen av 1800-talet här hade någon enstaka utövare. Det är troligt, att man här värderade minnestavlorna mindre än de m era dekorativa och storslagna bonaderna . Det förekommer dock att en bonadsmålare även målade minnestavlor. En av Gyltigemålarna Magnus Petter Nilsson i Tönnersjö socken övergick h elt till målning av minnestavlor och kistebrev (se Om halländskt bonadsmåleri av Nils Sandberg och Albert A :son Sandklef. Hallands Hembygdsförbunds Årsskrift, Vår bygd 1932). Från att skogsbygden tidigare varit huvudbygden fiir allmogekonsten blev denna i och med må230

landet av minnestavlor förflyttad till slättbygden, som alltså i Sydhalland blev allmogekonstens sista position.

Det kanske märkligaste och mest anmärkningsvärda draget i det rombergska måleriet är, alt den av mästaren själv en gång inlärda konststilen , hos såväl honom som hans »lärjungar» lever kvar, långt sedan den inom den stora konsten fåtl lämna rum för nya smakrik tningar.

Att Rombergs samtida uppskattade och värderade hans konst , har redan i det föregående framhållits. Sedan följde en tid då den gamla uppskattningen av denna konstart, liksom för övrigt av a ll allmogekonst, h elt var på avskrivning. Men under d et senaste årtiondet har ett nytt starkt intresse för de gamla bygd emästarnas verk väckts till li v och många alster av deras ursprungliga och förnäma konstsinne ha plockats fram ur gömmorna för att åter komma till heders.

TVÅ DATERBARA MAHKVIKTER FRÅN LUND Av ERIK PERSON

el äldsta nordiska viktsystemet var baserat på mark en , som första gången omtalas i det anglosaxiska England å r 880. Till England h a r denna vikt sa nnolikt förts av vikingar , och sedan spreds den snart till alla dela r av den europeiska kontinenten. I Tyskland är marken sålunda belagd år 1042 och i Frankrike l092. Den nordi ska viktsm a rk en delades i 8 öre och varje öre i 3 örtugar. Efter införandet av ett nordiskt m yntsys lem delades örtugen i ett växlande a ntal penningar.

Om vi sålunda ä ro ganska väl und errättad e om indelningsgrunderna för mark en , råder likväl en viss förbistring olika forskare emellan, när det gäller a lt fix era denna m a rk i nuvarande vikt. Orsaken därtill ä r att marken , då den möter oss i urkunderna , redan genomgått en lång utveckling , som gör det oerhört vanskligt att sä tta in bevarade vikter, vilka mera sällan äro närm a re daterbara , i deras rä tta samma nhang. Från vikingatiden och till m edellid ens slut kan en fort gående reducering av marke ns vikt konsta teras , vartill komm er att m a rken vägde olika i de olika nordiska länd ern a, ja ka n ske t. o. m. i olika delar av samma land.'

Den högs ta vikt, som kunn a t konstateras för den nordiska mark en , härrör från den s. k. Upsalamark en och utgör 218 ,31 gr.

Ar 1238 ansågos Upsa la- och Stockholmsmarkcrna vara lika stora. Skarnmarkens vikt 1327 och 1328 beräknas till 214,75 gr.

Den äldsta uppgiften om den norska mark en är frå n år 1286, då den utgjorde 214 ,31 gr., medan den högsta viktangivelsen för den danska m arken är 217 ,so gr. (1282).

D

232

Bild l och 2. H a lvmark från vikingatiden, funn en i Lund. K. M. 5875. Markvikt från 1100-talet , troligen anvii nd vid mynthu set i Lund.

K. M. 10036.

Det har förut framhå llits att daterbara markvikter äro stora sällsyntheter. Från Danmark torde hittills icke en enda sådan vara känd. Det är därför av stort intresse att i Kulturens samlingar befinna sig icke mindre än två daterbara markvikter , som bå da äro funna i Lund.

Den ena är en halvmark, som, tack vare att dess överdel består av en bronsskiva m ed irisk ornamentik, kan dateras till vikingatiden (KM. 5.875). Vikten , som för övrigt ~ir av bly, väger num era 98,:J7 gr. Den har paralleller i ett fynd från Ball y holme, nära Belfas t, på Irland, som innehöll icke m in d re än 1O vikter frå n vikingatiden, samt i markvikten från Solsted i Trändelagen i Norge.

Den andra vikten i Kulturen s samlingar är helt av bly (K. M. 10.036). Den väger 216,65 gr. och är a lltså en m a rk .

Sitt största intresse har denna vikt därigenom att den ä r exakt da terbar. P å båda sidor finnas tydliga avtryck av å t- och frånsidestämplarna till ett mynt, som präglats för den dansk e konun gen Valdemar I (1154- 1182). Sannolikt har denna markvikt använts vid m ynthuset i Lund, och däres t uppgiften om fyndplatsen , Stora Kyrkogatan , är riktig, är den funnen icke lå ngt frå n det m edeltida mynthus, som sa nnolikt har lega t i nä rheten av rådhuset i nuva r a nde kvarter e t Laurentius' södra del.

2~3

Den höga danska markvikt (217 ,52- 217 ,53- 21 7,55 gr.) , som är belagd i r ä k enskaperna fö r d e på vliga tiondesinsamlingarna 1282, få r i m a rkvikten frå n Lund en bekrä ftelse. Marken visar d ä r efter en s ta rkt sjunka nde tendens. 1332 a n gives d en till 210,.1i gr. , och k ort d ä refter h a r d en sp ela t ut sin r oll och avlös ts av d en genom hansea tiskt infly ta nde infö rda kö lnisk a m a rken på c :a 2 33 ,~ g r.

Det m y nt, var s stä mpla r a n vänts för m a rkering av m a rk vikten , har av d en fra m ståend e d a n ske m y ntkänna ren P. H A UBERG h ä n fö rts till Roskilde på grundval av ett p a r sjä lländsk a fy nd , i \'ilka m y nt fö r ekommer ." s tä m pelavtrycken p å m a rk vik ten ly d a em ellertid på att m y ntet bö r h ä nfö ras tiJI Lund , vilket f. ö. ä ven s tödes av a tt m y ntet före komm er i flera s kå n s ka fynd. Gan s k a märkligt ä r sättet a tt m ä rka vikten. Det ä r r ä tt vanligt a lt vikter förses m ed va p en eller a ndra märken , som a n ge d et viktsystem , i vilket d e ingå, m en så vitt jag h a r mig bek a nt ä r d et m er a sällan som m y n ts tämpla r a n vä n das fö r dett a ä n dam å l.

NO TE I-t t Dä en utförliga re fra mställni ng av de m edellida viktfö rhå llan dena inom kort föreligger i serien No1·d isk Kultur, ban d XVIII, avsl:ls h är fr ån en ingående beh a ndling ay dessa problem. z P. 1-I AUB EHG , Danmarks My ntv:rsen i Tidsrum me t 11 4li- 12-ll.

Köpenhamn 1906, Valdema r l, Hoski lde, nr 10.

23-1-

HEDOGÖRELSE FÖH KULTUHHISTOHISKA FÖHENINGENS FÖR SÖDRA SVEHIGE VERKSAMHET 1934- 1935

A.

KULTURHISTORISKA FÖRENINGENs LEDAMÖTER, STYHELSE OCH H.EVJSOHEH.

K

ulturhistoriska Föreningen åtnjuter alltjämt förmånen att såsom sin beskyddare få räkna HANS MAJ :T KON UNG GUSTAF V.

Hedersledamöter: I-I. K. H . Kronprinsen.

Friherre Nils Djurklou, Malmö.

Friherre C. Kurck, Lund.

Generaldirektör Ole Olsen, Köpenhamn.

Fru Lilly Quennerstedt, Lund.

Bankdirektör C. E. Svensson, Göteborg. f. Landstingsman Johan Thygesen, Lund.

Konsul W. Westrup, Rydsgård.

Ständiga ledamöter på grund av särskilda förtjänster : 13. ständiga ledamöter på grund av erlagd avgift eller gåva: 490.

Medlemmar, som betala en avgift av 5 kr. pr år: 2.585.

Se särskild medlemsförteckning.

Föreningen a vhöll ordinarie årsmöte den 20 juni. Den därvid utsedda styrelsen består av hrr landshövding Johan Nilsson, ordförande och Kungl. Maj :ts ombud , professor Lauritz Weibull, vice ordförande, direktör Axel Andersson, konservator H. Erlandsson, konsul Gunnar Faxe, ryttmästare 2~i5

Fa lk Simons gåva. Dryckeskanna av silver, 1737?, av Gustaf Slafh ell d. ii. , Stockholm. Höjd 212 mm. K. M. 37050.

Falk Simons gåva.

Dryckcskanna av serpentinsten med silverbes lag, 1600-talets förra del, av David Winckler, Freiberg 1. S. Höjd 186 mm.

K. M. 37049.

L. Hedberg, fil. doktor G. J :son Karl in, k yrkoherde O. Lewan, r edaktör Johan Nilsson, friherre H. von Schwerin och greve Stig Thott med fil. doktor Th. Dahlgren, målaremästare M. Mattsson , fabrikör ·w . Nordström och advokat Bertil vVickman som suppleanter. Styrelsen har sammanträtt d en 20/n, 21/n, 22/ 12 samt 1614, styrelsen har tillsatt ett arbetsutskott bestående av hrr Andersson, ordförande, ·w eibull, vice ordförande, H edberg, Kjellberg, von Schwerin och Wickman, sekreterare. Arbetsutskotte t har ~ammanträtt 5 h, 9/ n, 3/ 1o, 29/ 10, 7/ 12, 4/ 1, 19/ 2, 1/ 3 , 16/ 4 samt 12/6 .

Föreningens revisorer hrr bankdirektör G. Geijer och hovrättsnotarie Th. \Vesterström, utsedda av Föreningen, samt bankdirektör A. J. Ingemansson, utsedd av stadsfullmäktige i Lund, ha sammanträtt 29/s, 1/ 6 samt 5/ u. Siffergranskningen har utförts av assistenten B. Rasmusson.

B. FÖHENINGENS EKONOMI. Till amortering och förräntning av skuld har Föreningen likhet m ed föregående å r efter ansökan hos Kungl. Maj :t beviljats del i p enninglotteriets dragning i d ecember 1935 m ed 55.000: - kronor. statsanslaget har under å ret utgått med 22.000:- kronor.

Sedan styrelsen hos Kungl. Maj :t begärt en ökning av detta anslag till 30.000: - kronor, motsvarande vad Föreningen tidigare åtnjutit, men fått avslag därå, har riksdagen på motion av styrelsens m edlemmar landshövding Johan Nilsson och redaktör Johan Nilsson beslutat en förhöjning av a nslaget för 1935 till 25.000:- kronor.

Staden Lund har på därom gjord ansökan av styrelsen höjt Föreningens anslag för 1935 från 6.000: - kronor till 8.000: - kronor.

Sparbanken i Lund har ännu en gång förhöjt sitt anslag med 2.000: - kronor och för år 1935 beviljat Föreningen 2~8

Fa lk Simons gå ,·a.

Fnl nv si lver , 1600-tal c l, Augs bur g?

K. M. 37059.

Bredd 397 mm.

10.000: - kronor. Sparba nken fö r Lunds stad och kringliggand e land h a r i l ikhet med fö r egåend e år givit Föreningen ett a nslag av 2.000: - kronor .

Till si st h a r Malmöhus läns landsting i likh et m ed tidi gare år tilldelat Föreningen ett ansla g av 2.300 : - kronor.

Styrelsen ser i dessa många förhöjningar av anslagen en önskan frå n det allmännas sida a tt bispringa Föreningen i dess alltjämt svår a ekonomiska belägenhet och uttalar sin djupa tacksa mhet för det värdefulla stöd , som därvid bringats Föreningen.

Und er det sista halvåret har s tyrelsen igångsatt en eft er större må tt la gd m edlemsvärvnin g, vars r esultat nu i det när2:i9

maste kunnat överblickas. Sålunda ha personligt ställda kallelser till medlemskap utfärdats till personer, företrädesvi s inom Skåne, men även i Blekinge, Småland och Halland samt inom de olika Skånesammanslutningarna i Stockholm och Göteborg. Resultatet har blivit att 2.300 nya årsbetalande m edlemmar kunnat inregistreras.

För att giva m edlemmarna ett större utbyte och särskilt för att nå dem, som icke ha tillfälle att tillgodogöra sig förmånerna av fria entrcer till Kulturhistoriska museet och Östarp har Föreningen utfäst sig att utgiva en årsbok att kostnadsfritt tillställas medlemmarna. Denna är nu under förberedande och är avsedd att kunna utsändas vid årets slut. styrelsen är förvissad om att med årsboken som stöd kunna väsentligt öka medlemsantalet under följande år och planerar en ortsombudsorganisation till detta ändamål. Det ideella värdet för Föreningen av att äga en årspublikation behöver här icke understrykas.

I samband med årsboken har styrelsen även helt nyligen utsänt direkt ställda skrivelser med anhållan om abonnemang å å rsboken till 641 folkbibliotek, sockenbibliotek och s kolbibliotek i Skåne, 1-falland, Blekinge och Småland. Därjämte har 353 banker och affärsföretag inom Skåne tillskrivits m ed förslag att abonnera å årsboken för utdelning till personal, arbetare ell er affärsförbindelser. Resultatet av dessa hänvändelser kan ännu icke överblickas; så mycket synes likväl vara visst, att arbetet därmed varit lönande, då redan mer än 150 dylilw abonnemang blivit tecknade.

Medlemsvärvningen i sin helhet har tills vidare medfört en inbetald summa av kronor 12.105: - , vartill kon11ner årsavgifter från 291 tidigare medlemmar med kr. 1.455: - , varvid sålunda hela den i budgeten till 2.000: - upptagna summan av medlemmars inbetalta avgifter nu motsvaras av kronor 13.560: - . Utom denna direkt påvisbara nytta har utsändandet a v mer än 7.000 p ersonligt ställda skrivelser med inneliggande illustrerade broschyrer över museet m edfört en reklam, som ej bör underskattas. Ett resultat därav är t. ex.

240

Skå n egille ts i Göteborg utan anhå llan frå n vår s ida givna .anslag. styrelsen vill j detta sammanha n g frambära sin tacksamhet till hovintendenten John Kroon , som å n yo visa t si tt stora int resse för Föreningen. Det ä r efter av h o nom angivna linjer , som m edlem svärvningen kommit till s tå nd.

Bland övriga å tgärder till förstärkande av Föreningens e konomi m å nämnas följ a nde. En julfö rsäljning m ed av vänner till Föreningen förfärdigad e sak er inbringad e 264: 40 kronor . Försäljning av r estlagre t f rå n Ko nstindustrilotteriet h a r skett vid a uktioner i Malmö, Göteborg och under h a nd samt tillfört Föreningen n ågot m er än 3.000: - k ro nor. E n soar e -dansant i Vita huset den 9 februari gav ett netto av 1.860: kronor.

UTDH.\ G UR K UL TUH HISTORI SK A MUSEETS RÄKE:\ SKAPEH ' FöH ri. H 1934.

l n g ä e n d e B a l a n s.

S kuld e r : parbank en i Lund . . . . . . . . . . . . 33 1.500: .Sk. Brandförsäkringsinrättningen..

54.000: 385.500 : Lån ur d onat ionsfo nd erna . . . . . . . . . . . . . . . . . .

40.000: Innestående anslag . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

3.000 : -Egna accepte rs ko nto . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

5.000: -Tillfälligt lå n . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

2.000 : ··Diverse s kulder . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

1 9.i~:3: 02 Kapitalkonto: J{apitalbeh ållnin g . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

2.1:3 1.096:07

Kronor

2.586.339: 09

Dona tio ncr na s

k a p i t a l b e h å Il n i n g:

Thomande rs ka fonden ... . ... .. ......... . .. .

Anna Karl in s premi efond . . .. .. .. . . .. .. . . . .

Ole Olsens keramiska Lega t . ...... . ... . ... .

13eat e oc h Sven Be ngtssons fo nd . . .. . . . .... .

Bosebo ky rko kassa . . .. ...... . . . . . . ......... . .Sk. Brandförsä krin gsi n rä ttningens och Sk . Stiidcrn as bra nd s todsför e nin gs fond .... ... . ,Ku lturhistor iska museets jubelfond . .. .. . . . . . l(i

455.243:02

9.22:3 : 21-l 1.068: 75 2().27:3: 42 2 1.500 : 78 :324:06 10.-162 : 5:3 9.269: 19

78. 122:0 1

241

Tillg~1n gar:

Fastigh e ter: 653.000: Kultur!'n 688.100 : 35.100: Östarp 1.717.016 : 75 Samlingar 30.249 : 81 B ibliote k 8.56-l: 74 Arkiv Inv entari e r ........ .. ......... .............. .. ....... ..

97.230: 81) Diverse varo r . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

29.261:60 Tryc ksal\ er . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

5.418: 85· Innest åe nd e i bank . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

3.561: 2-l 1\assa . . . . . .. . . . . . . . . . . .. . . . .. .. ... . . . . . . . . . . . .. . . . . . .

173:-li.l Levande in ve ntar ier å Östarp . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

4. 780 : Div e rs ~ ford~ingar :. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

1.963: 53 Inn es ta end e a post:;(lro .... .. ........ .. . . ....... ._._._. _. _. _._. _. _ _ _ _ 1_8_:_3 4 Kronor D o n a t i on s

ro n

dcr

un der

r ö r"

a l t n i n g:

Tlwmanderska fonden s m ed el inn eståe nd e i Sparhanken i Lund . . . . .. . ... . ...... .. .

5.223: :!S l 00 ak t i er i SYcnska Sockerfabriks A.- 13. nom. å kr. 60: .. . . ........ .. . ............ .

4.000: Anna Karlin s premi efo nd , inn estå end e i Sparhank e n i Lund .. . ... . . . .. ....... . . . . . .......... . .

Ol e Olse ns k eramiska Legal , inn es tå en d e i Sparbanken i Lund . . . .. . .. ...... .. ... ... ... .

5. 27:·! : 42 Utlå nt till Föreningen .. . ... . . . . . ... ....... .

20.000: Upplupen r ä nta . .. ... ...... .. . . ....... .... .

1.000 : Bea te och SYen Bengts so ns fond , innestå end e i Sparbanken i Lund .......... . ..... ... .

500: 71:1 Ullånt till Föreningen ....... .... . .. .... .. . .

20.000: Upplupen ränta .. .. .. .. .. . ... ... . .. . .. . ... .

1.000 : Boseho kyrkokassas medel, inn es tåe nde i Sparbanken i Lund . . . .' . .. ... ... . ......... . :!24 : 06 Sk. Brandförsäkringsimältningens oc h Sk. Städernas brandstodsförenings donation , inn estående i Sparhanken i Lund .... . . .. . . . .

10.-162: 5:!

1\ulturhistoriska mus ee ts jubelfo nd , inn es tå end e i Sparbanken i Lund . . ..... . .... .. . .. . . .

9.269: 19 J.;: ron or l · i n s f· o c h F ö r l u s t k o n t o.

U t g i f t e r:

Lö ru·r och arvoden .. .. . . .

Expense r . . ...... . ....... . .. . . .

Und erhåll av fasti gh. o. inv ent.. . .

Sk::ltt er , risk- o. brand l örsäkr . ....

Belysn ., värme, vatt en , r engöring ..

242

(-1.5.030} ( 1.250) ( 5.000) ( 3.600) ( 6.000 )

2.58li. :J39 : 0\J>

·15.668 : 79 1.098:6 1 5.631: 17 3.030: :!6 5.260: 80

1.0()1:1 : 75

21.500: 71:1-

78. 122 : 01 78.122:01

Resor, frakter , porto, telefon . . . . ( 1.600) 1.758: !JO Annonser, tryck, skrivma te rial ( 2.500) 3.85~: 87 Trädgårdens underhåll . . . . . . . . . . ( 100) 136: 85 F ester oc h uts tällningar . . . . . . . . ( 1.000) 554: 66 Konserver ingskos tnader ........ ( 800j 1.200: 35 Oförutsedda utgift er . . . . . . . . . . . . ( 2.000) 1.320: 35 Utgifter för Östarp . . . . . . . . . . . . . . ( 3.000) 4.420: 38 Räntor . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

16.936: 10 Kapitalkonto . . . ... . .. . .. . .. . . . . . . .. .. . . . . .. . . . . .. . ... .

Kro nor

90.871: l !l 45.594: 71 I XU:465 : 90

Ink o mst e r : ..\rsan slag ............. . .... . ......... .. .. . .

Beviljat a nslag frå n P e nninglotteriet i d cc.dragn. 3-l, ulfa lland e fö r st 16 / 1 35 .. .. .. . .

Inträdesavgifter . . ...... .. .... ....... .. .. . . . :\l ed lcmsavg ifte r . . . . .... .... . ..... . . . ..... . .

Hvro r sa mt värdet av naturaförmåner . .... . . .

Fdrsä ljnin g av tryc:k sa ker . .... ..... . . .. .. .. . .

Utdelnin g å brandbrev och ränto r . . ...... . . . .

Häntor å donatio nsmedel ... '. ... . . . . . .. . . ... .

Inkomst av Östarp . .... . . ... . . . ... ... .... .. .

Inko ms t av tave rn oeh trädgård .. ... . .. . .. .. .

Inkomst av konserveringsanst a lten samt e levavgifter

. ...... . . . ... . . . . .. . .. .. ....... .

(38.300)

40.300: -

(10.000) ( 2.000) i 4.000) l 700) l 500) ( 8.850) ( 5.000) ( 1.000)

55.000: 9.492: 85 1.707: 5.297: 50 725 : 51 582: 15 8.649:67 5.011 : 25 918:65

( 2.000)

2.2XO: 37 5.62-l: 55 876:!0

Kronor

l36AU5: !JO

Inkoms t genom fö rsäljning av textilier ..... . . .

Diverse inkomster ..... . . ... . . . . .. .. ... ... . .

U l g å e n d e B o l o n s.

Till gå n ga r: Fastighe ter : Kulturen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . ()5'1.000: Östarp .... . . . . .. . . . . . . . .. . . . .. . . . . . . ... .

'15. 100: Samlingarna: vid å n•l s början ........... . .. 1. 717.016 : 75 inkiipla ......... ........... ..

3.0::1-l: 15 öve rförda fdn va ruk onlot 2.0!6: gåYor ........................

2U.514 : 13ibli oteke t : ,-id årets börja n . . . . . . . . . . . . . . :J0.249 : 8 1 ink öp ta . ........ .. .. .. t\09: 011 g.:'i vo r ........................

Xf>;~: 60 :\ r ki vet In vent arier . . . .. .. . ... ... . . . . . .. . .... . .. . . . . .. . . . . .. .

Diverse varor .. . . . . . .. . . . .. ... . .. . .. .. . . .. . ... ... .. . . . .

Tryeksakl'r .. . ... .. .. . . ..... . ... . . ..... . . .. . .. . . . . . .

In nesittende i bank . .. . . .. .. . . .. . . ... . .. . .. . .. . . . .. ... .

Ka ssa . . .. ..... . . ... .. .. . ............ . ...... . . ... . . .. .

Leva nd e in ventarier .. . ... .. ... . . .. .... . .. . . ... .. . .. . . . .

Di,·. fordringar: Lolt e riansla g pr 16/ , 1935 . . . .

55.000: andra ....................

66::1: 0-l lmwst å ende å postgiro . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

688. 100: -

l. 7!8.610: !JO

:31.712:47 9.331: !JO 97.099 : 6-l 14.184: 80 4.356: 15 186:9\J 501:05 4.780 : 55.663: 04 16: 3-l

-------]{ ron o r 88 2. 65!.54~:

24-X

D o n a t i o n s f o n d e r u n d e r f ö r v a l l n i n g: Thomanderska fond e ns medel, in 5.386: 79 nestående i Sparbank en i Lund 100 aktier i Sv. Soc kerfabriks A/B 4.000: Anna I\arlins premi efo nd, inneslåend e i Sparbanken i Lund . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Ole Olsens ke ramis ka Legat, inn eslående i Sparbanke n i Lund 6.506: 72 Utlånt till F öre ningen . . . . . . . .

20.000:Bea te o. Sven Bengtssons fo nd , inneståend e i Spa rbanken i Lund 11.-!03: 49 Utlån t till F ör eningen . . . . . . . .

10.000: Boseho kyrkokassas m ed el, inn es tående i Sparbanken i Lund . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Sk. Urandförsäkringsinrättningens och Sk. Städ e rnas brandstodsfö r enings d ona tio n, inn estående i Sparba nken i Lund . . . . . . . . . . . .

Kulturhistoriska museets jubelfond, innestående i Sparbanken i Lund . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

9.386 : 79 1.056: 56 26.506: 72 21..10:~ :

-!9

3 7-!: Hl 10.-!40 : 20 9.287: 9:} 78..!55: 87 ------------------Kronor 78..!55: 87

Skuld e r : Sparbanken i Lund . . . . . . . . . . . . . . 306.500: Sk. Brandfö rsäkringsinriittningen . .

54.000: 360.500: Lån a\· donationsfonder . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

30.000: Lån å lotterikoncessionen i Sparbanken i Lund 54.000: Innestående anslag . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

3.000: E gna accepters k onto . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

10.000: Diverse skulder . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

6 .916:43 Kapita lkonto: Kapitalbehållning .. . . . .. .. ... .... _.. ... .. .. . . . . . . . . . . . . .

•

Dona t ionsfond er nas

2.190.127: 45 2.65-!.5-!3: 88

k a p i t a I b e h å Il n i n g.

Thomande rska fonden . ... .... .. . .. ... . . . .. .

Anna Karlins pre miefond . . . . . .. .... ..... .. . .

Ole Olsens kerami ska Legat . . . .. . . ....... . . . .

Beate och Sven Be ngtssons fo nd ..... . ... . . .

Boseho kyrkok assa . . . . .... .. . . .. . .. ..... . .. .

Sk. Brandförsäkringsinrättningens och Sk. städe rn as bra ndstodsfö l-enings fond .. .. . .. .

Kulturhistor iska museets jubelfo nd . . .. .. ... .

Lund d e n 23 mars

Kronor

-!6-!..!16 : 43

9.386 : 79 1.056: 56 26.506 : 72 21.403: 49 374 : 18 10.440 : 20 9.287: 93

78..!55: 87

Kronor

78.455 : 87

19:~5.

A. Nilssor1.

244

N e u i " i o n .s b e r ii l l e l s e.

U nd ert eckna de, vilk a geme nsamt g ran s ka t Kultur h isto ri s ka Fö reningens fö r Södra Sveri ge riikensk ape r och fö rYa ltnin g fö r tu· Hl34, f{t eft er sålund a fullgj o rt uppdrag avg i,·a fii lja nd e r evi s io nsb er ä ttelse : Sty relsens proto k o ll samt F ören ingens r ä k ens kap er och a nd ra hand· tin gar h ava a v oss gen o m gå tt s.

Avenled es h ava vi gra ns kat mu seets ny förYä n · un der å r e t samt f unnit d esa mma ved erhö rtigen in ord n a d e i samlin garn a. Oe av oss i tidi gare rev is io ns berätt else fö r es lag na s k yddsa n u rd n in ga m a för mu see ts k le n o diesnmling ha ännu ej b livit utförda.

Liknied es h n vi i fö r egåend e årens rcv isions ber iittels er på peka t vikten m· a tt d c ga mla mu se ibyggnade rn a s na r ast u nd e rk astades en gr undlig re pa ra tion. Oå så ä nnu ej s k e tt , t illå ta vi oss å n yo fra mh å lla n ödvä n dig he te n av nämnda r eparati o n ers sn nr a v id taga nde.

Räkenskaperna , vilk a till s illra n gran sk a ts a v d ä rti ll sä rs kil t u tsed d pe rson , hava a v oss be funnits riktigt fiirda och full s tiiud igt verifi cc rade.

För estående tablå över enss tä mmer m ed r ii ke ns k apcrn a. F öreningens byggnad e r och samlin ga r ä ro enligt vå rt förmen a nd e på be tryggand e sätt fö r sä kra d e m o t bra ndskad a. 1\assan ti r a v oss upprii kna d och befunnen riktig.

Då a nlednin g till a nm ä rknin g i övrigt ic ke fö re k o mmit, ti lls ty rka vi n nsvars frih e t fö r s ty r elsen fii r de n tid, rev is io n en o mfa tta r .

Lund d en l juni 1935.

Thur e \V esl erslröm.

G11slu{ Gei jer.

U tsedtln av J\. u lturhi s to ri s l<a Förcn i n g c•n .

rl . J. Inge m an sso11.

Ll l sedd av Lurals Sladsfultm iit; li ge.

S.\:\J:\IA;'\ ORA G A V STI F T E LSEN K ULT URFOND E Ns HAKEN SK.-\PE H 1-"ÖR HAKE NSK APSAR ET HJ34. l

11

g å e 11 d e b a l a n s.

Tillg å n ga r : Ko nungn rike t Sveriges sta dshypo te ksk a ssa s 5 % o bliga tio n e r a v å r 193 1 ...... .. .. . . . . ... .

Inneståend e å k a pita lräkning i Sk an d in avisk a K redit a kti eb olaget b o k n :r 3827 1 .. ...... . .

Upplupna ej förfa llna rii n to r .. . ... . ... .. . . _. . .

J n k o m s t e r: Rä nta å Stadshypotckska ssnn s obli ga ti on er . .. .

Hän ta å bankmed el ....... . .... . ... .... . . . . . .

U t g ift e r : Till Intendenten G. J :son l~ ar lin, pensio n F ör valtningsarvod e, utgö rande 4 % av fond en s a vkastnin g fö r å r 1933 kr. 5.1 74 : 47 .. .. . . . .

121.000: 7. 11 6:93 2.268 :75

130.385: 68

6.050: 135: 42

6.185 : 42

Kron o r

136.571 : 10

5.629: 67 206: 98

5.836: 65

245

N e u i s i o n s b e r r/ I l c l s c.

Underteckn ade, vilka gemen samt g r;~nskat Kulturhistor iska F ö r en in gens för Södra Sve ri ge riikenskap<'r och förvaltning för tu· 1931, få e ft e r sålunda fullgjort uppdrag avgiva fiilj ande r evis io nsber ii tt e lsc: Sty relsen s protokoll su mt Föreningen s råkenska per och nndra hand· l ingar hava av oss geno 1ngå tt s.

A,·enl edes h ava ,.i gr a n s ka t mu see ts n y fiin·ä n · und e r å re t sa mt funnit d esamma vede rbörligen in o rdnad e i samlingar na. Dc av oss i tidigar e revisionsberä tt else fön•slagn a s ky dd sa nordningarna för museets klenodiesa mlin g ha ännu ej hli,·it utfö rda.

Likaled es ha v i i fiircgående å re n s revis ionsbe riitte lser påpeka t vikten aY att dc ga ml a muse ibyggnad crna snarast und e rka s tades en grundlig reparation. Då så ä nnu ej s ke tt , tillå ta vi oss ånyo framh å lla n ö dvänd ighe te n av nämnda r eparationers s nara vid tagan d e.

Räkenska p erna, vi lk a till s iffran g ranska ts av därtill sä rskilt ut sedd person, h ava av oss befunnits riktigt fiirdn och full stä ndi gt verificc rade.

F ör estående tablå över ensstämm e r m ed riike n s ka pern a . Föreningens byggnade r och sa mlin ga r iiru enligt vårt för m enande på be tryggand e sä tt försäkrad e m o l brandskada. 1\a ssa n är av oss uppriiknad och befunnen rikti g.

Då a nlednin g till an 1niirkning i övrigt icke före kommit, tills ty rka Yi ansvars frih e t för s tyrelsen fö r d en t id, r ev isio n en omfattar.

Lund den l juni 1935.

Thure \\fesl cr slröm.

Gusl uf Geijer .

Utsedda av l\ullurhis torislu1 Förc nin gl' ll.

A. J. lny cnwnsso n .

Utsedd

:t\'

Lunds Stadsfullm iikti gc.

S.\:\1:\I Ai\D RAG r\ V STIFTELSEN KULTURFONDE Ns HÄKENSK .\ PER FÖR HÄK ENSKAPSAHET 1931. l n g å e n d e b a l a n s.

Tillgångar: Konunga riket Sveriges stadshypotekskassas 5 % obliga tioner av å r 1\J31 ... . ... ... . .. .... .

Inn es tåen d e å kap ita lriikning i Skandinaviska Kredit a kti ebolaget bok n :r 31:1271 . ...... . . .

Upp lupn a ej förfalln a ränto r ...... . ... ....... .

J n k o m s t e r: Ränta å Stadshypoteksl;assans obliga ti o n e r ... .

Hänta å bankmedel ... ................. ..... .

U tgift er: Till Int endenten G. J :son 1\nrlin, pension Förvaltningsnrvode, utgörande 4 % av fon d ens avkastning fö r år 1933 kr. 5.17~: 17 .... ....

121.000: 7. 116: 93 2.268: ii)

130.385: 68

6.050:135: 12

6.185 : 42

Kronor

136.5 71: lO

5.62\J: 67

20G:98

5.836:65

245

D e t i n r e m u s e i a r b e t e t. Nya huvudliggare över samlingarna efter numera allmänt brukat formulär ha upplagts jämte specialliggare för Lundaarkeologiska avdelningen samt för konserveringsanstaltens båda huvudgrupper. Realkatalogiseringen har fortsatts m ed fotografering och beskrivning av tennsamlingen samt av nya f ynd från Lund. Samtidigt härmed har uppordnandet av det Lundatopografiska arkivet pågått samt utredigering av fynd och grävningsberättelser.

Myntsamlingen har Yarit föremål för sä rskild bearbetning.

Det trängande underhållsarbetet å byggnaderna har påbörjats. Locus Peccatorum, där Föreningens kansli är inrymt, har blivit satt i stånd så att ordentliga arbetslokaler erhållits.

Entren invid Locus har ombyggts. Lindforsska huset har till det y ttre blivit kalkmålat och i det inre har e tt rum blivit inrett till magasin för Lundasamlingarna samt e tt rum till fotografiatelier. Planket och porten vid Lilla torg har nedtagits och r estaurerats, Yaktmäs tarebostaden och amanuensbostaden nymålats. Vid S:ta Maria l'vi inor har uppsnyggningsarbeten företagits, den nedbrutna delen av ruinernas nordmur markerats med sten i markytan och området inom ruinen gräsbesåtts.

Taket på V. Vrams prästgård har ryggats och Onsjöstugans tak lagats. H ela brandmuren mot Håkan Ohlssons tomt har till de fem översta skikten nedtagits och ommurats samt blivit kalkslagen. I samband därmed ha de intilliggande byggnadernas tak till s ina övre delar blivit omlagda. Diverse underhållsarbeten, såsom helt ny plåtbeklädnad till gårdshuset, målning m. m. , ha varit nödvänd iga att utföra i den uthyrda fastigheten Adelgatan l.

En genomgripande r evision av de elektriska ledningarna har företagits m ed anledning av brandförsäkringsvillkoren, varvid n y mätarecentral uppsatts, delvis nya jordled ningar nedlagts samt all armatur genomgåtts. Den n ya centralen är anlagd på så sä tt, att den, då ekonomien det tillstädjer, k a n kompl etteras med strömbrytare för hela området, så att hela nätet från denna plats kan läggas fritt från ström .

Seda n nordvä stra källa rrummet i Vita Huset iordning~47

Falk Simons gåva. Fat av silve r m ed Sac hsen -Polens vapen , 1700-ta le ls mill , London. Dia mete r 2:38 mm. K. l\1. :}7058.

ställts till serveringskök, vilket jämte avstängningsanordningen drog en kostnad av 944: 60 kr. , har källa rmästare A. Lind antagits som arrendator av serveringen mot en summa av 700, kronor för säsongen.

Den 17 november öppnades i Vita Huset en utställning av Lundafynd, kallad »Vad jorden gömmer». Ur Kulluren s en a stående samlin gar av jordfynd av detta slag h ade e tt utdrag gjorts för att söka ge en sammanfattad bild av vad dessa betyda ur kullurhistorisk synpunld. Till öppnandet h ade s t&ds248

Falk Simons gåm. Brö~lspänn e av förgy lll s ilver med emalj, pärlor och hal vii delst c nar, frå n en magnatdräkt, S ic benbiirgcn. Diameter 1:10 111111 .

K. M. 37056.

fullmäktige i Lund, styrelsen, medlemmar och andra inbjudits.

Särskild inbjudan att bese utställnin gen utfärdades även till alla skolor i Lund, Kommunalarbetarnas organisation, Föreningen Det Gamla Lund, Malmö Fornminnesförening m. fl.

Demonstrationer och föredrag samt radioanförand e ha hållits i samband m ed utställningen.

Ett önsk em ål, som styrelsen i sina anslagsskrivelser till K. Maj :t framhållit och som den har för avsikt att realisera så snart de ekonomiska förhållandena det medgiva , är syste-

249

Falk Simo ns

g~tva.

Dryc kPs kann a i silver, 1600-ta le ts slut. Hö jd l i (i mm .

1\. iii. :37051.

matisk undersökning av den materiella allmogekulturen i södra Sverige till komplettering och dokumentering av samlingarna . Särskilt sedan ämnet nordis k etnologi nu även ingår i studieplanen vid universitetet har Föreningen anledning att bygga ut sin verksamhet i denna riktning. Det är därför glädjande, att ett steg häremot tagits genom den anhållan HyllenCavalliusstiftelsen nyligen gjort att erhålla lokaler inom museet för dc närmaste fem åren. Sådana komma att upplåtas åt stiftelsen inom Vita Huset. Härigenom kommer sålunda den institution, som närmast hur hand om utforskandet av allmogens andliga kultur, men som även sysslar med den materiella sidan därav, att flytta inom 1\:ulturens hank och stör med sitt arkiv och sin personal. Vad detta kommer att hetyda för samarbetet och planmässighe ten vid studiet av vår etnologi är uppenbart.

Ett arbetsfält där Kulturen sedan gammalt bedrivit energiska forskningar, erbjuder staden Lunds arkeologi. Styrelsen har hlicken öppen för behovet av större och m era ändamålsenliga lokal er åt de ständigt viixande samlingarna av detta slag. D et m ås te icke blott för museet utan även för staden Lund vara angeläget att d e tta såväl ur svensk som även ur europeisk synpunkt framstående material till kännedom om gammal stadskultur blir skyddat och tillgängligt på ett först1\.lassigt sä tt.

Arbetet inom den Lundaarkeologiska avdelningen har omfattat övervakning vid ett 20-tal platser i staden. där rivningseller ändringsarbeten, lednings- eller grundgriivningar givit möjli gh eter till undersökningar. Härvid h a r insamlats e tt rikhaltigt material av lösfynd, fotografier och uppmätningsritningar. Are ts m est omfattande unelersökningar ha ägnats tvenne medeltida bostadshus, »Stäkel» och medeltidsbyggnaden i Folkets Hus. I >> Stäkeb utfördes under september månad ändringsarbeten i källaren. vilka föranledde en av museet m ed ekonomiskt bidrag från Föreningen Det Gamla Lund förctagen ingående granskning av hela byggnaden, en undersökning, som k ompletterades med uppmätningar av det strax sö2fil

Fa lk Simons gåva. Ciborium av silver, 1600-tal ets mitt, Schwäbic h Hall.

Höjd 2157 mm. K. M. :37055.

Falk S im o n s gå va . Vä lk o m stp o k a l av s ilve r . 1700-tnle ts se nar r d el, Reva !.

H öjd 467 mm . K. 1\L ä 70 5 ~ .

der därom h elägna m edeltidshuset »Borgska Wngan ». Vid Folkels Hus har en under våren utförd grundgrävning bragt i dagen grunderna till en ekono milänga i en gårdsanläggning, där huvudbyggnaden utgjorts av c~ u m ed eltida stenhus, vars huvuddelur ännu finna s bevarade i de n byggnad, där tidningen Arhetels lokalreda ktion är inrymd. I sa mband m ed rivningsarbete na ha väsentliga delar av gårdsfasaden p å m edeltidshuset blivit blottade och å tkomliga för undersöknin g. Då del för kännedomen av just denna art av d en m edeltid a byggnadskulluren i Lund ä r a v betydelse alt så ingående som möjligt få studera husels karaktär, har Föreningen ingått till Folk e ts Hus sty relse med a nhå lla n att för undersöknin gens främjande få avlägsna putsen å vissa delar av husets fasad. I övrigt kan nämnas, att staden s gamla nu försvunna vallgrav kunn at stuel eras i e tt par sektioner tack nu·e grävningsarbeten för kulvertledningar genom S. Vallgatan, samt att e tt bidrag till frågan om lol.:nliserancl et av S :t Thomas k yrkogård erhå llits vid grundgrävning ~~ tomt en nr () i kvarter e t Stäclet vid Lilla Tomegalan . i vars södra del ~· ngre begravnin gar a nträffats.

D . SAMLINGAH, BIBLIOTEK OCH ARKIV. Samlingarna ha ökats med 262 accessionsförda numm er , från 36.928 till :37.190. Som endast obetydliga medel stått till förfogand e för inköp skulle å rsförvärvet h a varit m agert om d e t icke kunnat uppvisa en storslagen donation, direktören Falk Simons silvergåva. Denna utgöres av tolv kvalitativt h ögtstående silverarbete n och en limogeemalj, allt utvalt av donator med tanke p:"t alt bilda e tt komplem ent till Kulturens förut rika silversamling. I31and förem ålen, som i övrigt äro tillverkade utom Sverige, inta ger en dryckeskanna av Gustaf Stafhell d . ä ., mästare i Stockholm 1714- 1755, måhända del främ sta rumme t. lV[ecl d etta arbete har samlingen erhållit en av våra främsta silversmed ers chef-d'oeuvre. Vid sidan av denna står en dryckeskannn . som otvivelaktigt är nordisk, 2;)4

F r å n ul s ti111nin ge n • \"ad j o rde n g ii mm cr> . Skärm m ed mu s ikin s trume nt, tä min "- oc h se hae kspl' l. lnte riiir m ed ul s lällnin g av kak el, e ldd o n och bc !Ysn in gsfii r cmå l.

möjligen norsk , av elen oki:incle mä sta ren m ed signaturen e tt i en cirkel inskrivet K En tredje k a nna i d en Simonska gåvan ä r förfärdiga d a v den framståend e mästa r en D a vid 'Vinckler i Freiber g i Sach sen , verksam 161 i - 1635. Kann a n utgöres av ett i förgyllt s il ver infatt a t krus a \' serpentinstcn .

1\ulturen ägPr f örut, särskilt i d en Olsenska do na tio nen , ett fl ertal prov av ha itiskt s ilversmide. D essa h a ge no m F a lk Simo ns gåva blivit ö kade m ed e n stå tli g välkom stpok a l av s ilver utförd a v en okä nd m äs ta r e i n c va l omkring 1780. Bortsett från de l Yärd e denn a pji.is ä ger för silver samlin gen h a r den även ur sk n'\ historisk synpunkt sin be tyd else fö r hultu ren s samlingar, som ic ke tidi gare h aft n ågon skråpok a l av liknande slag.

Av k yrklig a rt ä r l'lt k a lkformat c iborium m ed lock krönt v ett kors. Det ä r tillverkat o mkrin g 1650 a v en mästare i Schwäbich Hall. Likal ecles k yrkli ga iiro trenn e m ässkannor av förgyllt silver. av vilka el en ena är ett spanskt a rbete orne-

Från ul s liillnin gc n »Vnd j o rd Pn giinun cr».

Vap r n o ch brunnar.

rat med bes lagsornamentik och förskrivande sig frå n 1500tal e ts sista d el, medan de två andra , som tillhöra samm a upp sättning, tillhöra följande århundrade och härstamma från någon sydtysk ver kstad.

Profana ändamål tjäna två presenterfat av silver. Den e na är ett Augsburgerarbete från 1600-talet i typisk barockform , d et andra har e n bild av Sachsen -Polens vapen och är förs ett m ed en rokokoartad ornamentbård. D et härstammar frå n London och torde till tiden vara från 1760-tale t.

Av den Simonska gåvan återstå r att nämna ett runt spänne av förgyllt silver tätt hesatt m ed pärlor, halvädelstena r och emalj. Det torde en gång ha prytt en ungersk ma gnatdräkt och är ett arbete från Siebenbiirgen . En lite n 1500-talsskå l m ed upphöjd mittbuc kla och goudronnerade bucklor längs kanten är av sydslaviskt ursprung och utmärker sig för sitt orienta liska vitskimrande silver.

Till sist märkes en plakett i Limogem·bete från 1500-talet

256

Från ulsliillningcn >Vad jorde n gömmer>. Gravar och gravfynd. Arbelslivet.

med en framställning av Jesu omskäre lse. Det är ett välbehövli gt tillskott till museets tidigare emaljer.

Föreningen stannar i djup tacksamhet till Direktör Falk S imo n för denna utomordentligt värdefulla gåva.

En av museets huvudgrupper, den keramiska, har även med sig kunnat förena några nyförvärv av betydande värde tack vare Ole Olsens Keramiske Legat. Bland dessa märkes främst en gjutform av täljsten , fra msidan av en figurin, från Tangperioden, Kina. Det är dr Karlin , som framskaffat denna sä llsynta sak liksom övriga av lega te t inköpta föremål. Vidare bör omnämnas tvenne reliefp latt01· från Birrna av glaserat ler god s m ed framställningar av demoner, e tt apotekskrus frå n 1500-talet av venet ia nsk majolika med a foglie-ornamentik i blå tt, en tedosa saml kopp och fat m ed överförgylld d ekor med kineserier, båda av Me issenporslin , e tt vitt fajansfat m ed manganfärgad dekor frå n d en danska fabriken i Antvorskov nmt e tt fajansfat. som attribueras till Alcora , Spanien. Ur 17

2 ;) 7

svensk synpunkt innesluter förvä rvet en dyrgri p , som väl t idi gar e nuit utställd i samlinga rna , m en fö r st nu kunn a t inlösas, ett tå rtfa t av det tidigar e blå m å la de slag. som utfö rdes und er Hörstrands Stockholm speriod. F a te t är os ign era t m en to r de otvivela kti gt kunna hänföras hit.

Såsom tidi gar e omta la ts h a betyde lsefulla a rbe ten utfö r ts på den Lundaa rkeologisk a avd elnin gen . sä rskilt beträffa nde de m edeltid a profa nbyggna d erna i sta de n . Bla n d lös fy nden m å framhå llas : tä rningsform at sa ndstl:' nsk a pitä l med hla dorn ering, 11 00-la let ; vä ggp la nka av ck frå n e n b yggn ad i r esvirk esk onstruktion ; sten frå n un ggo tisk p orta l. som tillhö r t gråb rödra klostre t ; e n i k va rteret Sjä lnboda rn c på träffa d brun n frå n ä ldre m ed ellid av urho lka de e ksta mmar. inom vilke n }tp pl ogs etl h elt obetydli gt s ka d a l krus a v gla ser a t ler gods frå n c :a 1300 ; en frå n k'·· Stä d ct nr H hä rsta mma nde skå l m ed ö ra av Siegburger god s. Vid gr ävning fö r avloppsledning i Vår fruga ta n tillvaratogs en m edeltida patina. d . v. s. e n trä bo tten m ed si~· Ilformi ga kl acka r att fäs la under slw n fö r a tt kunna sk ydda d enna mol smuls på ga torn a. Tidi gare h a endas t o betydliga fra gm ent a v så d a na fra mko mmit. En ledningsgrä vning vid stortor gets västra del fö rde i dagen en m ed eltida sigillsta mp m ed inskriften S.TVCO NIS. HILDVLF.S. Skaft till en landbors te och t ill en större bor ste, som m ås te· för skriva sig frå n mitten av m edeltid en , e tt p ar skiffer styck en m ed inristad d ek ora tion, en la mpa av sa ndsten , en skräyxa kunna också nämnas. Bla nd m yntf\ nde n ä ro 3 stycken silver m y nt frå n l~nut V:s (11 46- 11 57) oc h Valdemar I :s (115411 82) tid sa mt en österrikisk th<.dl'!' f rå n 15R3 f u nn en tillsam man m ed 2 da nska s il ve rm~· nt f'n't n å ren 1620 och l G25 m es t a nmärkningsvä rd a .

F ö rvä rven på a llmogea vd elningen rö r a s ig fö reträ desvis på d el textil a områ de t och om fatta särskilt en del skå nsk a a ll mogedräkler. Så lunda har museet få tt en m ansdräkt frå n ö.

Sallerup i F r osta hära d beståend e av svart klädesja cka m ed ä rmuppslag och stå ndkrage, kla ffb yxor av sä m sk skinn , vita y llestrumpo r m ed ha nd av blå tt och rött ull ga rn sa mt en felb-

Nyförviirv. S kå p med målnin~ar fr å n 18:15, Hi'onnås , Ö. Kärrstorps sn, hirs hd. 1\ . :'11 . :l7tH il . - T å r! fat av fajans , Hiirslrand , inkiipt fiir m edel ur Ol e O lse ns kl'ra mi s k a kgat. 1\. ~1. :lit:l2.

hatt förfärdigad :n · »S. Lindquist , Christianstad ». Ett antal spedetröjor från Bara , Färs och Torna hära d er , en k vinnatröja av sva rt s id en m ed guldspetsa r och svarta sa mm etsband vid linninga rn a från Ormastorp i Luggude härad , e tt liv s t~r c k e av mörkblå vadmal m ed ljusa r e blå s id enband sbesättnin ga r samt bröstlapp av grönt s id en m ed gu ld- och s il vergalon er frå n St. 1\öpinge. Herrestads hära d . och en uppsä ttnin g b eståend e av spede tröj a. livstyck e, bröstlapp, överdel , förkläd en och huckl e, vilka tillhört Frideborg Han s Bengtselotter i S~i ljaröd , Harlösa socken , Fä r s h ä r ad , en särk m ed unel erd el av gr ov t linn e och överd el av skäftigt bomul lslärft m ed h a lvlå nga ä rmar från Esarp i Bara hel , en skjorta av gro vt linne m ed krage av finare linne m ed kn yppla d spets och korsst ygn sbrod eri från Fläclie, Torna hd, kunna ävenledes anföras.

2FiH

Bland övriga textilier är att anteckna en åkdyna i krabbasnår vävd av Metta Andersdotter i St. Köpinge, Herrestads hd , för omkring 100 [u· sedan, stolagynne i rödl a kan från Gärds 1\öpinge, Gärds hd . duk i fyrskaftsdriill dal e rad 1859 från Högestorp, Res lövs su, Onsjö hd. Här förekomma också två damastdukar m ed figurer och inskrifter ur gamla testamentet, den ena daterad 1()31, sannolikt från någon av de svårt skiljbara fabrik erna i Courtrai eller Haarlem. Till de jämförande samlingarna få räknas två förkläden fr å n Zara i Dalmatie n vävda i k e limteknik.

F em akvareller utförda av den 70-årige målaremästaren Frans Lindberg i Smedstorp äro ägnade att belysa den sydskånska allmogens liv. Byns höre driver korna till bete en tidig majmorgon, Förstama jstämma vid Byastenen, I Gårdslösa brydestua. Kardegille, Sko hineken äro titlarna på de samvetsgrant utförda m å lningarna , som ha eu ege nartad , frisk konstnärligh et över sig.

Bland möbelförvärven förekomma endast obetydliga saker.

Intressa nta st iir ett stort skänkformigt skåp från Rönnås i Östra Kärrstorps socken, Färs hd. Det iir målat i ljusbl å grundton med blomstermotiv i flera färger och daterat 18:~5. En tidigare i musee t befintlig gustaviansk säng har blivit komple tterad med sin takkrans , några målade rullgardin er, nattduksbord, spegelställ , fotpall , allt i björk i tidig 1800-talsstil.

Vi ha tidigare omtalat silverföremålen. Ett litet tillägg må här göras för e tt par allmogesaker , e tt spiinne av silver bes tående av två hjärtformiga delar förfärdigat i Vii.xjö av Adam Tillström (1795- 1856) , en fingerring m ed drivna hjärtan och röd glassten frå n Skurup, fr[m 1800-talets mitt , tillverkad i Ystad av Ht1kan Lärka samt e n delvis förgylld ring av N. Ramberg i Lund. Intressa nt är även e n sked av guldsm eden i Ystad R. Kleen fråu 17()4- .

Avdelningen för äta och dricka har er hå llit några tillskott, bland vilka främst är att omtala en glasflaska m ed hög hal s och åttkantigt liv med graverad bladd e kor och å rtale t 1756 av tillverkninge n från Perstorps glasbruk , ,·i nkaraff av brunt glas 2()0

Flaska fr å n S ldtnska g lasb ruk e t 1756. 1\. M. :-37008. - Gjutform av täljst e n , Kinn , Tangpt"rioclt-n. O le O lsens k era miska lega t. 1\. M. :l7067.

~l e tl e lt

ida l riisko , funrH' n

Vårfruga t:m , Lnnrl.

1\. \1. C170-l l : l e"l.

Kulture ns ,·ä vskoln.

m ed fot och h a ndta g av försilvrad mässin g i typ isk 1800-ta lsrenässans, k affekittel a v koppa r signerad C. M. H. Lund , ste kgryta m ed Hellefors bruks stämpel. - Till skriva och läsa h ör e n tidig skrivmas kin av m ä rk et Mignon. ett bind ur e tt m ede ltida missale, dive rse tidningar såsom å r gång l 174-! a y Nya lärda tidninga r. några bokband av Joh . Berggre n i Lund och C. G. lVIartens i Stockholm. Bland de posthistoriska föremålen m å framhållas en , contra -Bok E milla n H. Herr Biskope n Doctor J . H . Thomander och Lunds Postkontor» å r en 1858 o. 1859 samt 40 stycke n svenska francokuvert, kortbrev och bre vkort. l detta sammanhang kunna ett par s igills tampar omnä mnas, den ena staden Riegels i Baden från 1689 oc h den a ndra från e tt hantverksäm be te i Borkum, Holland, da ter ad 1655.

Inom vapenavdelningen h a infö rts e n und erofficersvärja a,· 1807 års m odell m ed kavalle riklinga från Hi85, en sexpipi g

262

J\ulturens lPxliln kon sen·c ringsverkstad und e r arbe tet med gobelängen fr:in Trolle-Ljunghy.

»nattpistoi» och en jaktstudsare av system Mannlichcr. Bland personhistoriska minn en märkas doktorskrans och miniatyrhatt, som tilldelades sedermera professorn i Lund Fredrik \Vulff vid promotionen 3/ 0 1874, samt e n taktpinne, som tillhört elirector musices Alfred Berg, »Fader Berg >> .

Utom tidigare i samband m ed Lundanrkeologiska avdelningen anförda mynt m å nämnas m eda ljer slagna av Skånes numismatiska förening över Malmöhus, av Lukasgillet i Lund över Ewert vVrangel, plakett av Sparbanken i Lund till 100}trsjubileet, a v la n elstormen till dess 20-årsjubileum. 74 stycken tysl-:a , österrikiska och ryska sedlar samt e n omfattande samling av rom erska och grekiska klassiska m ynt.

Bibliotekets tillväxt utgöres av 257 r egistrerade nummer. B~·tesverksamheten har såsom hittills bedrivits m ed såväl in- som utländska institutione r och författare.

A r k i v c t har ökats med realkataloglappar, uppmätningsritningar och fotografier från Lund samt ett stort an tal aktuella och äldre tidningsklipp. Särskilt hör framhållas det stora a ntalet r ea iJ.;atalogbeskrivningar. m er än 800 numm er , som fri villigt utförts av fil. dr G. J :so n 1\:arlin.

F ö r t e c k n i n g över person er, som skänkt föremål till museet, bibliot eket och arkivet (där ej annorlunda a ngives är h emorte n Lund ) : Målarinnan Ester Almq,·ists s terb hus , kyrkoh erden E. Althin, Glemminge, handland en H . Berman , konstnären \V .

Bernhard. fröken Siri Borg, direktören O. W . Borg. fröken Bruzelius, muraren Ern st Ca rlsson , fil. dr S. Colliander , heiT Aug. Cloven, Ormastorp, Det 1\:ongl. M0nt, Köp enhamn , frih erre Nils Djurklou. Malmö, f. överkonstapeln S. Ehnberg, bankkamrer Y. Ekström. Malmö, konserva torn H. Erlandsson , intendent e n G. von Essen , Falsterbo. grosshandlare n A. Frantz , Veheröd. museumsinsp ektören G. Galsler. 1\iipen hamn , bokhandlaren H. Griink,·is t, r yttmä stare n Loui s Hedberg. Bjärsjölagård, overretssagfc,>r er H. Hede, 1\:öpenhamn. herr Olof Hedetoft. fru Anna Herrlin , tränaren E. I-lester, Falsterbo. fröken Ingeborg 1-lolck, jur. kand . Gösta Häggström . Malmö. handl a nd en 1\: ..Jönsson , kunstmal er Preben 1\annik, Charlol· tenlund , Danmark . fil. dr V.rilliam 1\:arlson. int end enten Sven T. Kjellberg, hovintend ent en .Jo hn Kroon , Malmö, byggmästaren L. Larsson . skriftställaren vY. Lengertz, professorn Efraim Liljeqvist, Lunds universitets historiska museum , bildhuggaren Per Månsson, konstnären Jöns :\1årtensso ns sterbhus , intend ente n Torsten i\Iår ten sso n. H~ilsingborg , konstnären .Johan ilsson , Göteborg , fröken Martha Nilsson , Flyinge, herr Mårten :'-iilsson , kvarnägare n Olof Nilsson . Särslövs kva m , fru Maliida Olsson, fil. dr U. O. Otterstedt, Malmö, amanuensen Erik Person, Malmö, h err Magnus Quick , professor Axel L. Homdahl, Göteborg, intendente n Stig Hoth , Göteborg, fru O. Samuelsson. Flyinge, urmakaren Josef Schatz , dr F. Schmalenbach, \Viirzburg, direktören Falk Simon. Göteborg, 264

intendenten Sixten Strömbom , Stockholm, fil. dr Sigfrid Svensson, Stockholm, frök en Bodil Sölve, Malmö, fröken Gulli Sölve, Malmö, direktören \Vilh. Sölve, Malmö, museumsassistenten Erla Thornam , Oslo, fru Augusla Thorsson-Ilien, greve Stig Thott, Skabersjö, vaktmästaren Jöns Tillqvist, amanuensen B. M. Vifot, professor Fredrik Wulffs sterbhus, bibliotekarie Bängt Wulff.

E. BESÖK. Månad

Anta l fritt besö kand e

1934 Juni .. . ... ..

Juli ... . .. . ..

Augusti . . . . . .

September .. .

Oktober .... .

November December .. .

1935 .Januari . . . ..

Februari . . . .

Mars .... ... .

April . .. . . ...

Maj .. .. .....

1.064 157 351 1.142 ] .066 680 ] .299 98 144 Hi3 228 1.283

2.761 3.031 2.256 1.445 621 4(-i 1 378 {)26 :!05 44() \:.194 1.280

1.286: 65 1.850: 70 1.610: 75 855:60 334:80 :340: 235: 10 3()5:80 Hi2 : 286: 502:90 731:90

7.675

14.504

8.562: 20

År

Antal inträd l'sbetalande

Summa inträrlesavgifter

Bland de 22.179 besöken ha 622 studenter och 6.074 skolungdomar varit avgiftsfria och besökand e med n edsatt avgift utgjort 4.374.

F. ÖSTARP.

Till firande av Ostarps 10-årsjubileum avhölls det tredje skå n etinget den 4-5 augusti.

Under å r e t har sådan överenskommelse träffats , att bilparkeringsavgifterna kunnat borttagas.

Gästgiveriet har i likhet med tidigare år varit ularrenderat å t källarmästare C. Broman .

265

Gammalgå rden har besökts av 4.400 pe rsoner, fördelad e på årets månad er på följand e sält:

1H:34 .Juni 947 Juli 917 Aug. 495 Sept. 811 Okt. 72 \i o v. 39 Dec. 2

1935 Jan. Febr. :i Mars 4G April 281 Maj 78i

G. KOl\STSLÖ.JD.-\NSTALTEN. Verksamhe len har omful.tal ko nsen ·ering och und ervisning i textil s löjd. Konserveringen är uppd e lad på tvenn e ve rkstäde r.

P å d e n a llm ä nna konserv eringsverksta d e n har und er å re t för mu see ts räkning utförts rengöring och preparering av huvudsakligen jordfunna trä-, läder- och järnförem å l, förfärdiga ts modell er av en brunn från Tomegatan och fyra olika gravkisttyper samt sammansatts och rekonstru erats ett antal stengod s- och lerkärl. Såsom tidigare har verkstaden anlitats även av utomstående för lagning av keramik och renovering av oljemålningar m. m. På d en textila verkstaden har konserv eringsa rbetet omfattat lagning och omsyn av olika vävnader bland samlingarna, varvid sä rskilt kampen mot mott och mal tagit mycken tid i anspråk. Härvid har den nyanskuffa de värmeugnen konunit till användning. Därjämte ha även arbeten för uppdragsgivare utanför museet förekommit i ett stort antal: Så lunda är nu den flamska gobelängen från Troll e-Ljungby färdigkonserverad i likhet med e n fransk tape t frå n Trollenäs, diverse mattor, kelim och persiska schalar. Under hösten och våren har vävskolan sysselsatt se xton elever i allmän kon s lvävnad och flamskvävnad .

Lund den 27 juni 1935.

STYRELSEN.

INNEHÅLL

MARTIN P:N Nn.ssol\, J>e ii ldsta latinska låneonlen i svenskan..

HAHALO Hus Il , Duk. bre dig ut........... ... . .... .... .. .... .

SvEN T. KJELLBERG, Holländsk fajans i Kulturen . . . . . . . . . . . . . .

H. H. voN SCIIWEHIN, F 1·edrik II:s glasfönster frå n Skarhults kyrka EmK PEnsoN, Mynt- och medaljpriiglingstekniken intill omkring 1800.......... ..... .. .... ........ . . .........................

GöRA!'\ AxEt.-N II .SSON, En gammal köpmansgå rd i Lund ........

WILLIAM KARLSON, ;\1atthias Stenberg, en sk:"tnsk 1700-talsskulptör och några m· beten ur hans verkslad . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

EnrxoN, En konstnärs insats som kulturhistoriker . .... .

ALBERT NILSSON, \ 'f1stra \'ra lllS priistgå rd ......... .

RAGNAR BLO~I QY I ST, Brunnar och valtenledningar i Lund under SIG U HD

7 12

18 62 75 1m1

11 !l 1-14 1;)5

iildre tide r . . ..... . ..... . . . .. ... ...... . ...... . . .... . . ..... . 173 1-IAHALn Nu.ssoN, Sydhalliindska minnesta Yio1· ... . .... . . . .... . 211 Enm PEnsoN, Tv{l daterbara markvikter fdn Lund 232 Kulturhistoriska föreningen s för Södra Sverige verksamhet 1934·- 198;) ..... . . ... .. .... ... .... . . . ...... . ..... . .. .. .. .... . 235 Ledamöter, styrelse och revisorer . . ... . .. . . .. ...... . . . . 235 Ekonom i ..... .. . ....................... . ... ... . . .... . . . . 2~8 Persona l och verksamhel .... ... . . ...... . ... .... . ... .... . 246 Sam lingar, bibliotek och arid\' . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 254 Besök . . .. . . .... .. . .. . . . . .......... . . ... .... . .. . . . ... . ... . Östm·p . . . . . . . . . .. . . . . .. . . . . . . . . . .. . . . . . .. . . . . . . . . . .

Konstslöjdans la l ten ......... .

265 2()5 266

Omslagsfiguren e fter e n holländs k fajansfigurin från 1700-talet, se texten sid. 53.

267

E

Herföljande firmor ha genom annonsering i denna årsbok väsentligen bidragit till täckande a\' kostnaderna för dess utgivande.

AB. Edv. Nerlien, Lund.

AB. Linnefabriken Medwr, Götebor·g.

AB. Skånska Spisbrödsfabriken. Kristians tad.

AB. Skånska Yllefabriken, Kristianstad.

AB. Svenska Handelsbanken.

Finpappersbrukens Försäljnings AB. Försäkrings-Aktiebolagen > Sk~i ne > och •Malmö >, Malmö.

Hugo Nordström, Lund.

Lunds Bryggeri AB, Lund.

Skandinaviska Kredit AB. Sparbanken Bikupan i Malmii.

Sparbanken i Lund.

Skånska Brandförsäkringsinrättninge n, Lund.

Skånska Städernas Brandstodsförening, Lund.

Toma Bara och Harjagers Härads Sparbank, Lund.

Trelleborgs Gummifabriks AB, Trelleborg.

För denna välvilja frambär Kulturen sitt Yiirdsamma tack.

269

FÖRSÄKRINGS-AKTIEBOLAGEN o

"SKANE"

••

och

"MALMO"

Brand- och Livförsäkringar Olycksfalls-, Sjuk-, Barnolycksfalls-, Ansvarighets-, Automobil-, Trafik-, Motorcykel-,

Inbrotts-,

Resgods-,

Glas-, Garanti-, V attenledningsskadesam t Värdepos t-försäkrin gar

HUVUDKONTOR: MALMÖ Telefoner: Namnanrop »SKÅNE» T degramadress : SKÅNE

Ombud å alla större platser i riket

~--------------------------------~

®

A Il t

•

l

bankväg l

In· och utlåning Resekreditiv Postväxlar Utländskt mynt Börsuppdrag Kassafack Telegrafiska utbetalningar etc.

skandinaviska K r ed i taktiebolaget Lund Sto.rtorget- L:a Fiskareg. 2 Telefoner: 18, 73, 482, 999 & 1792 Linjeväljare

Son1 Insättare 1

Handelsbanken

har Ni icke endast Edra penningar förräntade och förvarade i fullkomli g trygghet. Ni är även kund i en storbank med resurser att på effektivaste sätt fullgöra varje slags bankmässigt uppdrag.

A ll a E d r a b a n k a f f ä r e r, även sådana som avse andra orter inom eller utom Sverige, kunna allts å bekvämt ordnas i ett och samma institut, vars landsomfattande organisation av egna kontor och intima förbindelser med ledande banker över hela världen erbjuda kundkretsen de största fördelar.

SVENSKA HANDELSBANKEN

'-----·--

o

••

••

SKANSKA BRANDFORSAKRINGS. .. lNRATTNINGEN (för fastigheter) o

..

SKANSKA STADERNAS BRANDSTODS..

FORENING (för lösegendom)

FONDER: över 37,5 miljoner krono r

ANSVARSSUMMOR : över

en

miljard

kronor

HUVUDKONTOR l lUND KOMMITTEER l SKÅNES STÄDER

~------------------- ~

SPARBANKEN BIKUPAN I MALMÖ Grundad år

1873

Insatta medel den JI dec. 1934 Kr. 6.2,245•481: 50 Reservfonden den 3 I dec. 1934 Kr.

3,389,927: 81

HUVUDKONTOR:

Östergatan 26- Malmö A VDELNINGSKONTOR:

A) B e r g s g a t a n 4 o

B) Ö s t r a F ö r s t a d s g a t a n 6 o

SPARBANKEN I LUND (GAMLA SPARBANKEN) STIFTAD 1833

KYRKOGATAN 9 (MITT EMOT DOMKYRKAN)

L-----------------------------------~ !Il

bör vara sydd av ett förstklassigt, hållbort och vackert tyg . Allo dessa egenskoper

finner Hi hos Spor t- T w e e d från A B Skånska Yllefabrik e n. Sport- Tweed är dessutom ett klädsomt och behagligt tyg för vordoqsbruk såväl ute som inomhus.

lUNDS BRY G GE RI AK TIEBOLAG

LUNDS PILSNER OCH LAGER APOTEKARNA$ SODA OCH LÄSKAR GAMLA OCH

UNGA

LEMONADER

E BORG tUt

FRÅN

f~

SLÄTTER

TILL

~FJÄLL

1- - - - - - - - -· -- -

Allll FOliOGRAFIISIKll

JE DV. N JE lli L][ JE N, A.PJB. STORA GRÅBRODERSGAT AN 12 TEL. 461

L U N D

TEL. 461

NORDSTROM'S namnet som borgar för god kvalitet i handskar

LUND, Bredgatan 6

V å. lj

F I N B R U K E N ·S PAPPER NÄR NI BESTÄLLER

TRYCKSAKER OCH BRE VP APPER KLIPPAN 1573

..,.

LESSEBO 1692

..,.

GRYCKS BO 1740

--------------------------------------- - -

TORNA BARA och HARJAGERs HÄRADS SPARBANK LUND Omslutning över

Reservfond över

34,000,000: -

2,400,000: -

Välj

F I N B R U K E N ·S PAPPER NÄR NI BESTÄLLER

TRYCKSAKER OCH BREVPAPPER KLIPPAN 1573

'~-

LESSEBO 1692

'~-

GRYCKSBO 1740

- - - - - - - - - - - - - - - - - --

--

TORNA BARA och HARJAGERS HÄRADS SPARBANK L UND Omslutning över

Reservfond över

34,ooo,ooo: -

.2,400,000:-

Herrarnas speciel~l2111~I~'W kvalitemärke när det gäller skjortor och kragar är MERKUR-märket - det garanterar bästa material och ett förstklassigt sömnadsarbete.

MERKU KONSTSLOJDANSTALTEN l UN D KULTURENS VÄVSKOLA Und ervisning i alla slag av konstvä vnad, brodyr och

montering

•

Vårterm in

l

februari -30 april

Hösttermini 10 september- 20 december • Pris för 3 månaders kurs 100 kr. • Anmälan och förfrågan under adress Kulturen, lund

KULTURENS KONSERVERINGSANSTALT mottager allo slog av konstföremå l till konservering och re novering t _ _ __

_ _ __

_ __

_ _ _ _ __

_j

.