Nyheter, katter, elefanter och kadaver

Erik Fichtelius Fil.dr h.c., författare och journalist, tidigare bl a Konsumentekoreporter, Ekochef, Aktuelltreporter och vd för Utbildningsradion. Två gånger vinnare av Stora journalistpriset och gästprofessor i journalistik vid Stockholms universitet.

Vad är en nyhet? Det är en fråga jag slitit med under mer än 50 år som nyhetsreporter. Jag har fortfarande inget färdigt svar. Det finns ingen gemensam, vetenskaplig definition av detta märkliga begrepp. Nyheter kan inte definieras akademiskt. Ändå lever vi i ett dagligt nyhetsflöde. Det närmaste jag kan komma ett svar på gåtan är att en erfaren nyhetsredaktör känner i magen när det är en häftig nyhet. Och publiken, allmänheten, har samma förmåga att känna igen en nyhet när de möter den. Det känns i magen på dem också.

Ibland så mycket att lyssnaren kräks i rent bokstavlig mening. Det gjorde hundratals radiolyssnare på morgonen tisdagen den 3 december 1985. Platschefen på kadaverkvarnen i Stenstorp på Skaraslätten guidade runt en förfärad reporter. Det slamrade och bullrade i radion, och man kunde nästan känna lukten av de ruttnande och stinkande djurkadaver som försvann ned i den väldiga krossen. Här tillverkades köttmjöl och foderfett som skulle blandas i djurfoder till nötkreatur, grisar och hästar, men som också skulle bli råvara till svensk hundoch kattmat. Ingredienserna var självdöda och ruttnande kadaver från lantbruket, liksom bortsorterat slakteriavfall som inflammerade juver, cancerbölder och hjärnsubstans. Allt toppat med döda hundar och katter från olika djursjukhus och en och annan död cirkuselefant. Det här var det vi dagligen gav våra älskade husdjur. Det här var det vi lurade i idisslande kor och hungriga hästar.

Det uppstod nästan en revolutionär situation. Ekot var nerringt av upprörda lyssnare som kräktes i telefon. En fattigpensionär undrade vad hon själv stoppat i sig när hon inte haft råd med annat än kattmat. Kadaverkvarnens ägare, Slakteriförbundet, förnekade att det Ekot berättat om över huvud taget ägde rum. Andra ursäktade sig med att det rent fysiologiskt inte är någon skillnad på en död hund och en död häst. Allt hettades ju upp, så farligt kunde det inte vara.

Jordbruksministern förstod allvaret den där morgonen. Han vände bilen på väg ut mot Arlanda, åkte tillbaka till Regeringskansliet och kallade till krismöte. På rekordtid fick Sverige en ny lagstiftning som förbjöd kadaverhanteringen. Lantmännen reagerade lika snabbt och stoppade tillsatsen av kadavermjöl i fodret samma dag. Men några vetenskapliga belägg för fodrets farlighet fanns inte. Inte då. Nu handlade det mest om att det var äckligt, och att det var etiskt tveksamt att låta de egna hundarna och katterna äta upp sina artfränder. Nyheter är inte vetenskapliga.

Lantbrukskonsulent Anders Larsson i Uppsala kunde känna sig nöjd. I flera år hade han förgäves försökt varna för kadaverfodret. Illaluktande mjölk, sjuka nötkreatur och härsket foder. Inblandningen av foderfett och köttmjöl i djurfodret var inte bra, hävdade Anders Larsson, som mötte hårt motstånd från lantbrukskooperationen. De ville inte ens låta undersöka saken, och försökte istället stoppa och bli av med Anders Larsson.

Ekot hade fått kontakt med Anders Larsson i Uppsala när vi började undersöka våra egna misstankar om vad som fanns i kattmaten. Min egen katt Bits hade blivit sjuk och slickat av allt hår på svansen. Veterinären hade sagt att det antagligen var ”nå’t skit med maten”, men att ingen kunnat dokumentera detta. Hans rekommendation var att vi skulle koka torsk och gröt själva till katten. Men var

det rimligt att den snabbväxande vinstgeneratorn industritillverkad hund- och kattmat skulle vara så dålig? Det blev ett fall för Konsumentekot där jag då var chef.

Anders Larsson gav oss kartonger med dokument och information till vår reporter Per Gulbrandsen. Det gav ingången till hela historien, ledtrådar om var vi skulle börja leta och vilka platser vi skulle besöka. Till exempel den undangömda ”konverteringsanläggningen” i Stenstorp med en pratglad platschef.

Det som gjorde det hela till en stor, känslosam nyhet var just inblandningen av döda hundar och katter. Möjligtvis också den cirkuselefant som varit svår att göra sig av med. Men hur farlig hanteringen var skulle ingen riktigt förstå förrän galna ko-sjukan bröt ut i Storbritannien med efterföljande köttmjölsförbud. Då hade Sverige glädje av sitt ovetenskapliga förbud mot kadaverfodret. Under viss svårighet hade Sverige lyckats lotsa kadaverförbudet genom medlemskapsförhandlingarna med EU, mot löften om att Sverige vetenskapligt skulle motivera förbudet efter några år. När det var upp till bevis drabbades hela Europa av galna ko-sjukan, och kopplingen till kadaver stod klar. Sverige klarade sig undan den katastrof som drabbade så många andra länder.

Hade inte min katt Bits slickat av sig håret på svansen, och hade inte Anders Larsson samlat lådor med dokument skulle Sverige varit ett fattigare land. Kadaverförbudet 1985 kostade säkert det svenska folkhushållet flera hundra miljoner kronor. Men att Sverige slapp galna ko-sjukan ger flera miljarder på plussidan. Bits är värd sin vikt i guld, många gånger om.

Att Sverige slapp galna ko-sjukan ger flera miljarder på plussidan förutom glädjen att se friska kor. Foto: Ylva Nordin.