Leva med psykisk ohälsa

Psykisk ohälsa kan vara att man ser eller hör saker som ingen gör, man kan känna sig nedstämd, orolig, känner sig ensam och har sömnsvårigheter. Man mår dåligt en längre tid. Alla människor kan mår dåligt och det kan komma i perioder.

Det är bra att ta hjälp av någon, till exempel en psykolog. Det är absolut inget konstigt att be om hjälp, det är vad du kan behöva. Det kan få dig att förstå varför du mår som du gör eller varför din kropp beter sig som den gör. Det kan vara många olika anledningar varför du får psykisk ohälsa. Det kan vara genetiskt men det kan också bero på vad som har hänt i ditt liv. Har du varit med om något som du har fått trauma av eller någon sorg av något slag. Det kan också bero på vad du har vuxit upp i för miljö. Det kan också bero på olika missbruk.

Det finns många olika psykiska sjukdomar. T.ex. ångest, ätstörningar, depression, självmordstankar, att du skadar dig själv mm. Hur du mår beskriver inte dig som människa eller hur du är mot andra.

Det är jobbigt att leva med folk runtomkring en som mår dåligt. Man kan själv bli nerdragen i samma mörka hål som de. Jag personligen har en del vänner som har mått dåligt eller fortfarande mår dåligt. Det är tungt som kompis att se dem så nedstämda och se hur inget verkar hjälpa dem. Men man blir också superlycklig och stolt över dem när man ser att de börjar må bättre.

Jag såg det som min uppgift att de skulle trivas och ha det så bra som möjligt fast det inte var det.

Man kan bry sig och visa ditt stöd men det är inte din uppgift att se till så andra mår bra. Jag drogs till sist ner i samma hål och märkte då att jag måste lägga allt fokus på mig själv och se till så jag klarade mig. Jag fick den hjälp jag behövde och mår nu bättre. Men det var ett rent helvete. Jag grät mig själv till sömns flera nätter i rad, jag försökte mitt bästa för att le när folk var runtomkring så att människorna inte skulle märka något, men när jag var ensam så slog tankarna mig igen och tårarna började rinna. Det gick så långt så jag såg inte någon väg ut längre och jag började men självskadebeteende. Idag har jag bara mina ärr kvar. Jag klarade inte av att vara i skolan hela dagar och skolkade därför mycket. Jag har alltid varit en väldigt social flicka som ofta är runt människor men jag ville hellre sitta ensam hemma under helgerna. Därför märkte mina kompisar att det var något som var på tok. Det är ännu något som följer med mig, jag orkar inte vara ute lika länge som jag orkade före jag började må psykiska dåligt och jag trivs fortfarande inte när det är för mycket folk. Förut gillade jag när vi var ett stort kompisgäng och jag hade gärna flera olika kompisgäng, men nu håller jag mig bara till ett. En tid så undvek jag att vara hemma eller ensam för då tog tankarna över och jag ”flydde fältet” så ofta jag hade möjligheten.

Våga fråga om hjälp så snabbt som möjligt så ditt illamående inte går för långt.

Elev på Base Camp