familjeterapeuter

systemiskt behandlingsarbete, nätverksjobb och familjeterapi. Du är verksam tillsammans med familjeterapiföreningen i Stockholm och du gör utbildningar i Uppsala i nätverksjobb, som jag hör glimtar ifrån.

Johnny: Jag tänker att vi ska låta er får besöka olika kapitel i den här berättelsen om era erfarenheter. Men först, ni har ju nyligen blivit valda till årets familjeterapeuter, så med risk för att låta som en sportjournalist, hur känns det?

Johan: Det var ju väldigt glädjande att bli uppmärksammad på det viset. Vi sällar oss till en ganska diger skara vid det här laget. Under åren är det många andra personer som gått före oss i den kön och det känns väldigt fint att få vara med i det goda sammanhanget.

Gunnar: Det kändes stort. Jag var i Brooklyn med min son Erik, som också är familjeterapeut. Han riggade upp så jag kunde vara närvarande på den här konferensen där vi blev utnämnda till årets familjeterapeuter. ”Är det här sant”, men, ja det är det och jag är jätteglad för det.

Johnny: Ni är väl värda det. Jag har läst motiveringen och en sak som lyfts fram är ert gemensamma arbete med Nätverksboken som nu reviderats av er. Kan ni säga något om skillnaden mellan den äldre versionen och den nya?

Johan: 20 år drygt. Upplägget är annorlunda, referenslistan är betydligt fräschare i den här upplagan. Alla berättelser från fältet, alla verksamma nätverksledares tillämpningar som beskrivs utifrån deras yrkesvardag är helt nyskrivna. Lite återstår, men det mesta är nytt.

Gunnar: Delar av de förra upplagorna var daterade och de ville vi uppdatera. Sen så bjöd vi in kollegor som är aktiva med nätverksarbete i dagens läge, att bidra med kapitel i boken. Vårt hopp är att boken ska vara en angelägen kokbok, att den ska ligga nära ens praktik. Man ska kunna slå upp olika grejer som man kan ha nytta av inför ett nätverksmöte, inför att förbereda ett nätverksmöte.

Johnny: Om vi flyttar fokus till er och er egen erfarenhet. Ni har arbetat många år, jag antar att det inte alltid varit medvind. Ni har både i terapi och nätverksmöten klivit in och ur starka känslofält och problemtyngda sammanhang. Så hur har ni stått ut? Hur har ni hållit ihop er själva under den här tiden?

Gunnar: Det som dyker upp är att inte vara ensam, när man jobbar med nätverksmöten till exempel. Som du säger så är det ofta svåra känslor som dyker upp, som man får känning på som terapeut och nätverksledare. Att ha en kollega, ett nätverkslag, det gör väldigt mycket, iallafall för mig. Jag kan känna mig helt hjälplös och känslomässigt vara i en väldigt marginaliserad situation på ett nätverksmöte och säger kanske till mig själv, ”vad har jag här att göra, vad kan jag tillföra?” Men då har min kollega ett annat perspektiv och tar över bollen och jag kan få kontakt med min nyfikenhet igen och kan tänka att det som händer i mig kanske är en återspegling i vad som rör sig i hela nätverkssystemet.

Johan: Jag tänker på organisation. De som är aktiva i nätverkslag jobbar ofta i stora organisationer som inte är organiserade efter ett nätverkstänk. Den stora utmaningen är att jobba cirkulärt i en organisation som bygger på linjärt tänkande. Därför är det som du säger, Gunnar, viktigt att inte vara ensam. Man kan fungera ganska bra då även om organisationen inte i sin form stödjer det tänk man använder sig av i nätverksmöten eller jobbar i terapeutiska sammanhang, där man följer processer hela tiden. De steg man tar måste bygga på det som nyss hände. Man kan inte ha en lång stege utlagd där man vet vad man ska göra härnäst och härnäst. Man måste ta ett steg i taget och basera det på hur är det för mig här, just nu.

Johnny: Om jag riktar frågan till er som familjeterapeuter: Under de här åren ni arbetat, hur har ni gjort för att själva hålla ihop, må bra och fortsätta vara nyfikna?

Gunnar: Gemensam handledning. Har vi inte haft någon som kommer utifrån så har vi haft kollegiehandledning. Sen om jag går till ett djupare plan som handlar om mig som människa, överhuvudtaget här i livet, så har jag haft stor hjälp av att jag gått i psykoterapi själv, psykoanalys och gruppterapi, bland annat. Det har varit väldigt hjälpsamt och gjort att jag kunnat komma igen på jobbet.

Johnny: Kan du säga något om vad du fick fatt i som var hjälpsamt i den processen?

Gunnar: Jag fick hjälp med att sätta rimliga gränser för mig själv. Att inte bli för hjälpsam. När jag var ung i jobbet som ung socialarbetare arbetade jag på Behandlingsgruppen i Stockholm, som gjorde uppsökande verksamhet. De flesta ungdomar vi träffade hade mer eller mindre svåra missbruksproblem och väldigt mycket kaos i sin livssituation. Där gick jag ofta in för mycket, ibland nästan så att jag kände att jag förlorade mig själv. Där fick jag verkligen påtaglig hjälp utav att själv bli patient till en psykoterapeut och gå i samtal utifrån min egen personliga existens och det sammanhang jag levde i.

Johnny: Samma fråga till dig, Johan, som familjeterapeut och hanterandet av det här flödet av processer som passerat dig genom åren: Hur har du hållit dig på banan, vad har hjälpt dig?

Johan: Jag håller med Gunnar att handledning är viktigt. Men det är inte det enda, det finns annat som kompletterar handledning också. Det handlar om att få byta perspektiv. Du och jag, Johnny, vi möttes när jag höll på med en rapport om samforskning för snart femton år sen. Samforskning har också varit till stor hjälp för mig. Att få vara med om att någon frågar ut mig tillsammans med forna klienter att prata om samarbetsrelationen, sådant hjälper också till att få perspektiv på mig själv. Att sätta mig i ett temporärt utanförskap där jag kan betrakta mig själv genom andras ögon. En annan sak är att få vara med och utbilda, att få tänka på frågor som handlar om ens egen praktik. Man tvingas formulera sig. Då förflyttar man sig också. Man håller sig rörlig intellektuellt och i känslan. Att byta perspektiv mellan samtal och samtal om samtalen. Det håller en levande och hindrar en från att frysa fast, så man inte kommer till skada.

Gunnar: Johan, när du säger nya perspektiv, det får mig att tänka på när vi gick ifrån det vi inom systemteorin kallar första ordningens cybernetik. Alltså, cybernetik, läran om självreglerande system. I den första ordningen är vi terapeuter några som står utanför. Det är vi som förväntas göra jobbet. Vi ska hitta väldigt bra interventioner och så vidare. När vi går ifrån det läget till nästa, gör ett paradigmskifte där man kommer till den andra ordningens cybernetik, där är man själv deltagare i systemet. Det steget betydde väldigt mycket för mig för att hålla näsan ovanför vattnet och inte drunkna i allt. Trots att man kan tänka sig att det är väldigt utmanande att man själv är en delaktig person i det här levande systemet. Men ändå så, när vi fick kontakt med den andra ordningens cybernetik och reflekterande processer och så småningom också det dialogiska synsättet, det var väldigt befriande. Det var som en revolution för mig som terapeut.

Johnny: När du säger befriande så undrar jag, befriad från vad egentligen?

Gunnar: Befriad från den här känslan att det hänger bara på mig och jag ska hitta på smarta saker. Samtidigt gjorde det där mig väldigt självcentrerad som terapeut, jag var nyfiken på mig själv, hur ska jag komma på smarta idéer, istället för att vara nyfiken på den andre. Den andre människan och att verkligen mötas ömsesidigt i samtal.

Johnny: Under åren så har många idéer och metoder kommit och gått. Jag är nyfiken på vad, om något, som stannat kvar som burit över tid?

Johan: Jag tänker på det som du sa alldeles nyss, Gunnar, och det som fanns före andra ordningens cybernetik. I alla fall i Milanoskolan, detta med att som terapeut deklarera sin egen oförmåga.

Det tycker jag fördjupades och man fick en annan förståelse för det i ljuset av andra ordningens cybernetik. Jag såg att det är inte jag ensam som sitter på pottkanten, vi sitter alla [jag tillsammans med klienterna/familjen/nätverket] på samma pottkant. Sen har jag fortfarande, när jag försöker förstå hur en familj har kört fast och vilka svårigheter de har, så har jag fortfarande stor hjälp av Minuchins tankar runt gränser, subsystem och feedback. Gregory Bateson har betytt jättemycket och gör det fortfarande för mig, det här med ekosystemteori. Det finns ett mönster som förbinder alla oss som lever, inte många olika mönster. Alla är sammanflätade i varandra. De problem som vi upplever när vi möter människor som kämpar med sina svårigheter och har kört fast på olika sätt, de problemen blir ju systemiska på det sätt att vi blir också en del av problemet. Det gör mig mer orädd, hjälper mig att ta spjärn emot livets allmänna jävelskap på något sätt, tillsammans med de som har kommit för att söka hjälp av mig i sina livssvårigheter.

Johnny: Vad tänker du Gunnar, vad har stannat kvar över tid?

Gunnar: Det första som dyker upp är den här tilltron till samtalet som möjlighet att arbeta med relationerna. Det relationella är så viktigt. Det finns tendenser nuförtiden, men de kanske har blivit mera mångfacetterade de också, jag tänker kognitiva approacher där man har en manual som man betar av. Men det som händer i rummet, relationen mellan terapeuten och de som är där och söker hjälp, har man då inte så mycket fokus på. Men jag tror att det är det som är huvudfokus, det relationella. Inte minst fokuset mellan människorna som ingår i det problemtyngda systemet, som Tom Anderson kanske skulle säga, och terapeuten, som tillsammans bildar behandlingsystemet. Det tycker jag håller över tid. Sen kanske man arbetar med strategisk familjeterapi och man har vissa interventioner som man gör, men om det arbetet verkligen ska bli levande så tror jag det vinner väldigt mycket på att man också har mycket fokus på relationerna mellan sig själv och familjen. Att man inte enbart finns kvar i den här första ordningens cybernetik.

Johan: Där kommer det ju in, det där att våga vara personlig, att vara människa bland människor. Flytta sig från den där platån eller piedestalen där man kanske försöker söka skydd bakom en titel, en expertroll eller nåt sånt där. Våga kliva ner där och vara en bland andra som inte riktigt vet hur vi ska ta oss ur det här trasslet. Trasslet, det som ställer till det, gör något med människorna. Trasslet som människorna sitter fast i förvandlar dem till trassliga människor. Man har nytta av alla möjliga slags sätt som man stött på under arbetslivets gång, narrativt förhållningssätt, lösningsfokuserat förhållningssätt, allt som går att plocka på den systemiska allmänningen.

Johnny: Jag la ut en fråga i Facebookgruppen Nätverksterapi, om det fanns något man var nyfiken på gällande er. Här kommer en av dem, från Margarita Kroumova-Hasoun:

”Hur märker du att du gör skillnad? Tar du reda på det”?

Gunnar: Jag tänker på att man kan känna när det verkligen äger rum ett möte mellan människor på ett nätverksmöte till exempel. Det här ögonblicket kan vara omgestaltande, kan vara början på förändringen. När kanske två i nätverket som varit inbegripna i vårdnadsstrid, men plötsligt börjar de lyssna på varandra. Andra på nätverksmötet dras med och vi också. Då tänker jag att det är en skillnad som äger rum. Jag kan ju inte säga, som Margarita frågar, kan jag tänka att det är jag, men ändå, min röst har varit med där och bidragit tillsammans med de andra på mötet, så att det här har blivit en skillnad som gör skillnad. Då kan man tänka på det här med mötesögonblicken.

Johnny: Hur tänker du Johan?

Johan: Det är två frågor i en. Jag tänker att det uppstår en alldeles särskild slags tystnaden ibland, när man märker att människorna som är delaktiga tystnar samtidigt, och så vänds blickarna inåt, mot dem själva. Det är nån sorts genklang som håller på att skapas. Då tänker jag att de är nära, här händer det någonting. Man kan fortsätta samtalet sen med, vad var det som hände, hur gick det här? Då tror jag att jag är delaktig i en slags förändringsprocess. Det kan jag leva ganska gott på.

Frågan om jag tar reda på det? Jag brukar inte i stunden vilja medvetandegöra såna processer alltför mycket. Jag tänker att ett sånt medvetandegörande kan ta död på förändringsprocessen. Jag väntar gärna till lite efteråt och frågar, vad tycker ni att ni varit med om idag, vad tar ni med er? Det finns ett värde i att inte medvetandegöra allting utan låta det hänga i mellanrummet mellan det medvetna och det förmedvetna. Det tycker jag är viktigt.

Johnny: Det finns en till fråga här som är riktad till Gunnar, från Eje Thunman:

Hur hänger tradjazz och familjeterapi ihop för dig?

Gunnar: I tradjazzen liksom annan jazz så improviserar man, det är en huvudlinje. Den blir bättre och mera levande om musikerna lyssnar på varandra, för ett samtal med instrumenten så att säga. En finsk författare som också är psykoterapeut, Klas Andersson, tror jag att han heter, hade det som en metafor för familjesamtal, alltså dynamiken i en jazzgrupp. Eftersom jag spelar själv en del så ligger det mig varmt om hjärtat.

Johnny: Man kan verkligen spinna iväg på den metaforen, men jag tror att vi närmar oss sista versen, eller refrängen, och jag har en sista fråga som jag tycker känns passande här. Vi har pratat om erfarenhetskunskap och olika personer ni mött under åren. Jag blir nyfiken på, om ni skulle kunna stött på er själva, i början av er karriär men med den kunskapen ni samlat på er nu – vad skulle ni skicka med för tips och råd till den du var då?

Johan: Det som dimper ner hos mig, kommer rätt snabbt egentligen: Var inte så förbannat rädd att göra rätt hela tiden. Det spelar inte så stor roll om du gör rätt eller fel, bara du håller dig levande på vägen. Så kommer systemet att rätta till felaktigheterna. Du kommer att komma fram. Det hänger inte så mycket på dig, Johan, skulle jag sagt till mig själv, bara du vågar gå in där och vara med dem.

Gunnar: Närvaro, att vara närvarande i situationen, att bara finnas där! Och behålla sitt lugn. Ta hjälp av sina kollegor och inte vara ensam, och om man känner sig ensam så tveka inte att ta ett samtal med dem. Det skulle jag önska att man hade sagt till mig. Pröva dig fram på det sättet. Men jag vet inte om jag hade kunnat ta emot det där och då, men något hade väl stannat kvar utav det.

Johan: Ett tillägg skulle jag ville göra. Vi pratade om språk tidigare. Det är så viktigt att komma ihåg att språk är inte bara de talade orden vi säger, utan även rörelser, dans, att flytta på oss, inte bara vara stilla, allt det tänker jag är viktigt. Det var viktigt för mig att höra, att språk är allt som händer i kommunikation, det är språk, och sitt inte still, byt plats.

Gunnar: Jag fick lära mig, apropå vad man får lära sig i början, låt process gå före innehåll, det där andra, än det direkt talade språket. Att låta det gå före och knyta an till det.

Johan: Du lyfter in Kerstin Marklund, för mig i alla fall, det var hon som sa det till mig. Vår kollega som var med i Krismottagningen.

Gunnar: Som vi saknar så mycket…

Gunnar: Johnny, har du landat nu i intervjun?

Johnny: Ja, Jag är så tacksam för att fått chansen att träffa er och ställa alla dessa frågor. Det känns som ett rimligt ställe att stanna här. Innan vi slutar, vill ni säga något om den här SIP-grejen ni ska göra, när och var kan man ta del av det?

Gunnar: Ja, det är i Borlänge, Svenska föreningen för familjeterapi som har sin årliga kongress där mellan 18 och 19 oktober. Vi kommer hålla en föreläsning om SIP-möten.

Johan: Vi kommer att prata om hur processorienterade nätverksmöten förhåller sig till planeringsmöten, samordningsmöten. Vi kommer titta på det här utifrån SIP-mötets horisont.

Gunnar: Vi kommer ha intervjuat olika lag som arbetar med SIP-möten om deras erfarenheter. Vad ser de som ett bra SIP-möte, vad kännetecknar det? SIP-möten som inte blir bra, vad kan man göra åt det?

Johnny: Hoppas det blir ett givande samtal det också, det här har i alla fall vart riktigt roligt och givande.

Gunnar: Supertack till dig. Jag tycker det har varit väldigt spännande!

Johan: Samma här. Jag är jätteglad av att få gjort det här med er två. Jag gillade frågorna som du ställde. Som fick mig att tänka till.

Johnny: Ja, vi älskar frågor, eller hur! Tack så mycket för att ni ställde upp.

Detta är en del av en längre intervju som du kan ta del av på Youtube: https://youtu.be/RzpQUnDqArs av Johnny Jakobsson Familjeterapeut och handledare