Ledare

Sommaren är här och semestern är i full gång. Jag har suttit många timmar i bil de senaste två dagarna, på resande fot från Jämtlands fjällen till min mans familj i Småland. Under bilresan har jag tagit mig tiden att fundera på livet – mitt liv och livet generellt. Sommaren har ett sätt att dra igång stora tankar. Blommornas mångfald, solens värme, skogens skugga och regnets omsorg blir till en påminnelse av hur livet är både oerhört vackert och skört på en och samma gång, att vi människor är oersättligt viktiga samtidigt som vi är endast en pusselbit i någonting mycket större.

Medan jag kör växlar jag emellan att lyssna på Jonna Bornemarks bok, Horisonten finns alltid kvar och att spela gamla spellistor som har varit viktigt för mig i olika perioder av mitt liv. Jonna pratar om kunskap och vetande om vad vi kan veta, vad vi önska att vi kan veta och hur vi förhålla oss till ovetande. Hon pratar om det professionella omdömet och hur professionaliteten har kopplats till en snäv bild av vetenskapen. Ordet förundran lyftas fram och diskuteras som kunskapens början och hur den både bjuder in oss i en relation till det vi inte vet och leder oss till kunskapen. Förundran spelar en viktig roll i kunskapsinhämtande och går inte att koppla bort från sökande efter kunskap.

’Titta, mamma, träden,’ ropar min dotter från baksätet och pekar ut i skogen. ’Många träd.’ Hon är 3,5 år gammal och förundras över mycket som jag tar för givit. Nyfiken på hur allt hänger ihop, blir allt intressant. Träden, trafikljusen, vindsnurran, andra bilar och blommorna – det finns så mycket att se, att uppmärksamma, att förhålla sig till.

Det var länge sedan jag tog mig tid att förundras över det som är livet. Allt för ofta blir min förundran bortkopplad från ’det där andra’ med att vara en vuxen med ett arbete och familj. Förundran får endast en begränsad och kontrollerad plats, när tiden finns. Den har tämjats så att säga, och kanske tappat sin kraft i och med det. Jag undrar på allt som har gått förlorat i den processen, sanningar som inte fått komma upp till ytan i mitt eget liv och i möten med andra.

Jag byter till musiken och ’I hope you dance’ med Lee Ann Womack börjar spelas. Jag höjer volymen och sjunger högt. Denna låt har varit viktigt för mig i omgångar under livets gång, oftast när jag har känt mig fast och klämd. När rädslan och osäkerheten gjort att jag gärna vill säga nej till det som livet erbjuder. Texten lyder:

Vers 1: I hope you never lose your sense of wonder, You get your fill to eat but always keep that hunger, May you never take one single breath for granted, God forbid love ever leave you empty handed, I hope you still feel small when you stand beside the ocean, Whenever one door closes, I hope one more opens. Promise me that you’ll give faith a fighting chance, And when you get the choice to sit it out or dance. I hope you dance…. I hope you dance…

Vers 2: I hope you never fear those mountains in the distance, Never settle for the path of least resistance, Livin’ might mean takin’ chances, but they’re worth takin’. Lovin’ might be a mistake, but it’s worth makin’ Don’t let some Hell bent heart leave you bitter, When you come close to sellin’ out reconsider, Give the heavens above more than just a passing glance, And when you get the choice to sit it out or dance, I hope you dance…. I hope you dance…

I detta nummer får ni ta del av en intervju mellan Johnny Jakobsson och årets familjeterapeuter Gunnar Forsberg samt Johan Wallmark. Under samtalet bjuder de på sina erfarenheter av att hålla sig nyfikna i arbetet med människor och system. Både Gunnar och Johan har många års erfarenhet av att arbete med SIP och nätverksmöten där de beskriver konsten av att inte ramla ner i expertens kunnande till bekostnaden av nyfikenhet och förundran.

Läs även Bill Petitts tankar kring barnens roll i familjeterapi där han lyfter fram viktiga aspekter att ta hänsyn till. Ska barnen vara med? Till vilket syfte och vad behöver vi förhålla oss till som behandlare/terapeut i sådant fall? Det finns förstås även boktips, mediabruset, glimtar från de lokala föreningarna och mycket mer.

Med detta önskar jag dig en fin sommar där det kreativa inom oss får vårdas och ge sig till uttryck. Må förundran leda dig till nya insikter och ge mod till att ta nya steg, gå på nya stigar. Och som Lee Ann Womack sjunger, om du får välja mellan att sitta ner eller att dansa, hoppas jag att du väljer att dansa.

Amber Forsberg