Värmländsk kultur - tema branden i Karlstad 1865 by Karlstads kommun

STADSBRANDEN 1865 PRIS: 70 KR N O 3–4 2015 JULLÄSNING PRIS: 60 KR

N O 6 2014

STADSBRANDEN 1865 PRIS: 70 KR N O 3–4 2015

2 Dagen före

KJELL FREDRIKSSON

9 Elden är lös!

OLLE NILSSON

16 En god skröna

INGEMAR ELIASSON

19 Medmänsklighet då som nu

KATARINA AVERÅS Karlstad efter branden. Flertalet gamla bilder är – liksom denna – upplåtna av

24 Vem tar notan?

INGE BREDIN

27 Nya Karlstad växer fram

INGER BERGGRÉN

34 ”… eld överallt”

KJELL FREDRIKSSON

37 Färgstark biskop

KARL-AXEL HJERDT

Värmländsk kultur Värmländsk kultur utges av Föreningen Värmländsk Kultur sedan 1980. ADRESS OCH KANSLI:

Verkstadsgatan 1, 652 19 Karlstad TELEFON: 054-10 06 19 E-POST: kansliet@varmlandsk-kultur.com HEMSIDA: www.varmlandsk-kultur.com ANSVARIG UTGIVARE & HUVUDREDAKTÖR:

Olle Österling, birgitta.osterling@telia.com ADMINISTRATION:

Olle Österling, ordförande Elisabeth Björkman, kassör Inger Larsson, ansvarig för kansliet GRAFISK FORM: Tin Wigelius TRYCK: CityTryck i Karlstad AB ISSN: 0349-9545 OMSLAGSBILD:

Akvarell av Magnus Isæus 1865.

Kryssvinnare Tidskriften är partipolitiskt obunden. Den vill spegla värmländsk kultur och kulturtradition genom artiklar, reportage, intervjuer, debattinslag m.m. Den utkommer med fem nummer per år, varav ett dubbelnummer, och utdelas till medlemmarna i Föreningen Värmländsk Kultur – en förening grundad av Värmlands kulturföreningar.

Vi gratulerar vinnarna till Värmlandskrysset nr 2/2015! Trisslotter kommer på posten. Första pris: Paul Berrum, L. Burmavägen 14, Alingsås Andra pris: Ingvar Ingvarsson, Fadderortsgatan 2, Karlstad Tredje pris: Ingrid Eriksson, Karmgatan 61, Karlstad

Medlemsavgiften i Föreningen Värmländsk Kultur för år 2015 är för enskild medlem 220 kr. Ny medlem första året 180 kr. Stödjande organisationer och föreningar betalar 350 kr i årlig avgift. Medlemsavgiften insättes på föreningens bankgiro nr 5681-7091 eller postgiro nr 333 51-8.

Annonser Helsida Halvsida Kvartssida Åttondelssida

1 inf 2–4 inf 5 inf 3 000:- 2 760:- 2 400:-1 740:- 1 560:- 1 440:1 260:- 1 080:- 960:720:- 600:- 540:-

Redaktören har ordet

Värmlands Museum.

40 I en ny tid

PETER OLAUSSON

44 Att bygga en stad

ANNA SANDBORGH

Värmlandsreceptet

LENA SEWALL

52 Värmlandskrysset

lden är människans bästa vän och fiende. Den värmer och utplånar, skapar och släcker liv. Ger plötsligt nya förutsättningar för allt. Du åller i din hand ett nummer av Värmländsk kultur som högtidlighåller minnet av den stora förödande stadsbranden i Karlstad den 2 juli 1865. Oron för att elden skulle komma lös var hela tiden närvarande. Det var inte frågan om det skulle ske, utan när. Staden hade som många andra svenska samhällen brunnit flera gånger tidigare, men inte med denna förödande utgång. Måndagen den 20 april 2015 samlades vi i redaktionskommittén på Värmlands museum för ett arbetsmöte. Samtalsämnet var förstås branden – men nu den på Herrhagen samma natt. Återigen ändrar elden livet. Det nya Karlstad – en växande, utvecklad stad med plats för entreprenörer som såg möjligheter i de svårigheter som skulle övervinnas. De kom, de såg och de lade grunden för välståndet. Umbärandena och svårigheterna var naturligtvis stora efter branden och ska inte förringas. Men – vad hade Karlstad varit utan dessa stora ansträngningar och satsningar? Jag önskar dig intressant läsning. Jag vill som redaktör tacka alla artikelskribenter och andra som hjälpt till. Utan er ingen tidning!

ANNA SANDBORGH , Karlstad, tidigare kommundirektör

PER-ENAR HEDLUND

På gång

vå evenemang vill jag berätta om: Resan till Lurö blev snabbt övertecknad, så vi gör om utflykten lördagen 29 augusti.

En söndagseftermiddag i biskopsgården den 27 september klockan 15.00, en fortsättning på temat Karlstads brand 1865. Program: Domkyrkans och biskopsgårdens historia skildras av antikvarie Maria Linder, fotograf Per Berggrén och biskop Esbjörn Hagberg. Mingel, musik och förfriskningar. Deltagarantalet till båda dessa arrangemang är begränsat. Anmälan till vårt kansli 054-10 06 19. Välkomna! I höstnumret ser vi sedan både bakåt och framåt när vi firar våra 35 år, med Peter Olausson och Berit Sande som redaktörer. OLLE ÖSTERLING , ordförande och ansvarig utgivare

TEMA: STADSBRANDEN 1865

VÄRMLÄNDSK KULTUR

Karlstad för 150 år sedan, strax före den stora branden – hur levde och tänkte stadens invånare? Kjell Fredriksson har i tanken förvandlat sig till en dåtida Karlstadsbo, och en Karlstadsbo med ett annorlunda uppdrag.

KARLSTAD DEN 1 JULI 1865

D 2

TRÅNGBOTT I STAN . Under de senaste 65 åren har Karlstads befolkning ökat kraftigt. Vi är nu 5 000 invånare. I början av seklet hade Karlstad bara 2 000 invånare. Befolkningsökningen har gjort att det är mycket trångbott i stan. Man har byggt nya bostäder inne på gårdarna. Någon nybyggnad utanför stadskärnan har knappast skett. Vi är många i stan som ständigt är oroliga för brandrisken. Karlstad har drabbats av flera svåra bränder tidigare. Farorna är flera: tätbebyggelse med i huvudsak enbart trähus. Stadens brandväsen saknar modern utrustning, säger de som har insyn. Men det är ju främst om höst och vinter man oroar sig, när man tvingas elda kraftigt för att hålla kylan borta. Seden att när elden slocknat låna eld av en granne, innebär alltid en risk. Ofta använder man då en gammal träsko, som glöden förvaras i, medan man springer hem för att snabbt få eld i spisen.

et är lördag den 1 juli 1865. Jag sitter här och försöker skriva ihop några sidor om hur vi har det här i Karlstad, hur vi lever och tänker. Jag går och funderar en del på hur det ska bli i framtiden. I morron ska det jag skriver förseglas och muras in i Rådhusets entré. Där ska det sedan ligga i 150 år och tas fram år 2015 vid en minnesfest – åtminstone är det vad borgmästaren sagt mig.

SANDGRUND BILDAS . Utan Klarälven inget Karlstad. Så är det givetvis, om man ser till stadens tillkomst. Men nu har vi under de senaste årtiondena upplevt att äl-

VÄRMLÄNDSK KULTUR

N O 3–4 2015

Dagen före ven också skapar stora problem genom att den slammar igen kraftigt. För femtio år sedan började norr om Biskopsgården en sandrevel bildas, som sedan växt till för varje år och nu är ett stort markområde. Ett problem är också översvämningsrisken. När det gäller broar är vi stolta över Östra bron, stenbron, som många anser vara en av Sveriges vackraste. När det gäller trafiken västerut skulle vi behöva en ny bro i stället för den gamla dåliga träbron. Det händer så mycket nu för tiden så jag vet inte riktigt hur jag ska gå vidare. När vi ändå talar om älven så kan det vara anledning att säga lite om hamnfrågan. Karlstad är mycket beroende av att ha en fungerande hamn. Hamnen vid Hamntorget, nedanför Västra bron, har blivit för liten. 1798 presenterade Heublein ett radikalt förslag att flytta Karlstads hamn ut till Vidölandet. Så blev det dock inte, även om det fanns de som tyckte att det var ett intressant förslag. 1835 började man bygga den nya hamnen på östra sidan av Kanikenäset. Ett kostsamt, stort projekt som blev klart för invigning 1861. Dessutom har vi grävt en kanal, Pråmkanalen, som blev

TEMA: STADSBRANDEN 1865

klar 1838. Karlstads framtid som en stor hamnstad tycks garanterad.

 Östra bron och domkyrkan före branden.

NYTT STADSFULLMÄKTIGE . Vi har sedan ett par år en ny kommunallag, som inneburit att vi fått ett nyvalt stadsfullmäktige. Jag tror att stadsfullmäktige är en stor förbättring. Nu har Karlstad fått ett organ med förmåga att ta sig an stora problem som kan uppstå i framtiden. Vi får inte glömma att vi nu också har ett landsting, som ska sköta sjukvården i Värmland. Här tror jag att det kommer att finnas gott om arbetsuppgifter. Sedan skråväsendet upphörde 1846 har mycket förändrats. Först ansåg många att det skulle bli en katastrof för hantverket i stan om skråväsendet, med dess detaljerade regler om vad mästare och gesäller skulle göra, togs bort. Men det har inte blivit så, utan i stället har det blivit en expansion av hantverket. Att hantverkarna fortfarande är en stark grupp i stan förstår vi, när vi ser resultatet av valet till stadsfullmäktige 1863. Av de 25 valda var 9 hantverkare, 6 handlande och 10 ämbetsmän. Fortfarande har garvarna en stark ställning i staden.

 Bilden på nästa uppslag är tagen den 15 maj 1864 på det då betydligt mindre Stora Torget, som var utsträckt i nord–syd med Västra (då södra) Torggatan i bildens högerkant. Till vänster ser vi en del av residenset med landskontoret till höger om portalen och mitt i bild dominerar Assembléhuset på samma tomt som nuvarande Frimurarehuset. Folksamlingen var föranledd av en prisutdelning anordnad av stadens skarpskytteförening.

VÄRMLÄNDSK KULTUR

N O 3–4 2015

TEMA: STADSBRANDEN 1865

VÄRMLÄNDSK KULTUR

Kvarvarande delen av Hybelejens 1700-talskvarn. FOTO: ANNA OLLSON

Bryggeritomten i kvarteret Udden söder om biskopsgården med det Frankeska bryggeriet. Bilden tagen några år före branden 1865.

” När det gäller stadens näringsliv så har mycket hänt de senaste åren. En ny mekanisk verkstad, KMW, grundades 1860 och har kommit igång bra. Ute på Orrholmen startades ett sågverk 1854 och 1862 startades Wåxnäs bryggeri.”

VÅRA FINA BYGGNADER . Vi är stolta över alla fina byggnader som finns i Karlstad. Vårt rådhus, byggt 1765, anses av många som ett av de vackraste i landet. Vårt

gymnasium med dess intressanta astronomiska observatorium är en verklig klenod, men så var det flera av landets främsta arkitekter som ritade gymnasiet. Biskopsgården är en stilig byggnad. Domkyrkan byggd efter den stora branden 1719 är också en fin byggnad, som vi är stolta över. Tyvärr är Hybelejens kvarn sedan ett par årtionden inte längre en kvarn utan ett stenmagasin. Undrar vad som kommer att hända med den byggnaden – jag tycker den borde få stå kvar. Den är ett utropstecken i vår stadsbild. På tal om framtiden så undrar jag verkligen vad som kommer att hända med vårt nya Expositionshus, invigt sommaren 1862 vid Allmänna lantbruksmötet i Karlstad. Många talar om det intressanta byggnadsmaterialet, obränt sågspånstegel. Över huvud taget har Expositionshuset fått stor uppmärksamhet. Många har kallat det industripalats. Kanske är det inte fel – i Expositionshuset finns en festsal för 1 200 personer. Ibland funderar jag på om inte den egentligen tillfälliga utställningsbyggnaden kommer att bli ett av stadens stora arkitektoniska minnesmärken i framtiden. Vi har sedan tjugofem år tillbaka ett

VÄRMLÄNDSK KULTUR

N O 3–4 2015

Viktigt för stadens och Värmlands näringsliv är att det finns ett fungerande bankväsen. Sedan 1822 finns en sparbank i stan. En värmländsk affärsbank etablerades 1832 och heter sedan 1857 Wermlands Enskilda Bank. Den har stora svårigheter att hantera de ekonomiska kriser, som förändringar inom den värmländska järnhanteringen innebär. Konkurser är inte ovanliga i våra dagar. De kapitalstarka göteborgska handelshusen är numera aktiva här i Värmland. När det gäller stadens näringsliv så har mycket hänt de senaste åren. En ny mekanisk verkstad, KMW, grundades 1860 och har kommit igång bra. Ute på Orrholmen startades ett sågverk 1854 och 1862 startades Wåxnäs bryggeri. En ny stor tobaksfabrik planeras uppe på Herrhagen. Viktigt är också att stan fick sitt första gasverk 1862. Det innebar att före jul det året började gaslyktor lysa upp vår stad. De gamla gatlyktorna från 1814 drevs med tran eller olja.

Expositionshuset, invigt sommaren 1862.

 Populär läsning 1865.

Rektorsbostaden, gymnasiet, och del av domkyrkan före branden 1865. Bilden tagen 1859.

nytt fint länslasarett. Redan nu finns funderingar på att ett nytt, ännu modernare lasarett behövs. Som granne till sjukhuset finns det stora vackra länsfängelset, nu drygt femton år gammalt. Alla Karlstadsbor gläds också åt den nya stadsträdgården som nu växer fram. När det gäller kulturlivet så handlar det mest om teater. Staden gästas ofta av turnerande teatersällskap. Läget mitt emellan Kristiania och Stockholm gör att det är lämpligt för sällskapen att stanna till här i Karlstad en vecka och spela några olika pjäser. Det är många kända skådespel som Karlstadspubliken fått lära känna. 1826 spelades till exempel. Shakespeares Hamlet här i vår stad. Just nu gästas Karlstad av ett teatersällskap som skall uppträda här imorgon och kommande vecka. Vi glömmer ofta bort vilken viktig kulturroll domkyrkans musik spelar i staden. I Assembléhuset från 1808 anordnas olika former av kulturprogram. VAD LÄSER VI? Vilken litteratur läser Karlstadsborna? Jag tror att det är mest Tegnér, Geijer, Almqvist, Fredrika Bremer, August Blanche, Viktor Ryd-

TEMA: STADSBRANDEN 1865

berg och inte minst Emilie FlygareCarlén. Enligt min mening har det inte skrivits så bra litteratur i landet de senaste åren. För närvarande talar man mycket om Runebergs nya Fänriks Ståls sägner. När det gäller utländska författare så gör intresset för inbördeskriget i Amerika att många läst Onkel Toms stuga. Ska jag vara ärlig så är detta mina högst egna tankar, för det finns inga uppgifter om vad folk egentligen läser. På skolområdet har vi i Karlstad stora problem. Vi har brist på utbildade lärare och lämpliga skollokaler, så än så länge har vi svårt att leva upp till vad som sägs i riksdagsbeslutet 1842 om folkskola. När det gäller gymnasieundervisningen talar många om stora missförhållanden med dåliga lärare och skolmiljö. Biskop Agardh gjorde vårt gymnasium till en försöksskola för nya pedagogiska idéer med mer naturvetenskap på schemat. Klassindelningen skulle avskaffas, elevernas studieintresse utan tvång skulle ge bättre resultat, menade han. Detta var säkert bra tänkt, som vanligt hos biskop Agardh, men när idéerna skulle omsättas i praktiken misslyckades försöket. 1857 återinfördes klassindelningen.

VÄRMLÄNDSK KULTUR

” Det är många kända skådespel som Karlstadspubliken fått lära känna. 1826 spelades till exempel Shakespeares Hamlet här i vår stad. Just nu gästas Karlstad av ett teatersällskap som skall uppträda här imorgon och kommande vecka.”

Utsikt från Herrhagen något år före branden.

STORA VÄRLDEN . När det gäller vad som hänt ute i den så kallade stora världen de senaste åren är det säkert en händelse som verkligen intresserat Karlstadsborna. Jag tänker på mordet på den amerikanske presidenten Abraham Lincoln nu i vår, den 14 april. Intresset för Amerika har ökat starkt de senaste åren. Orsaken är säkert det nordamerikanska inbördeskriget, som startade 1861. Många har läst om värmlänningen John Ericssons ”Monitor” och ska man tro vad som skrivs så har den nästan avgjort kriget – men det är nog en storsvensk myt. I vårt närområde är det två händelser som särskilt uppmärksammats de senaste åren. I Ryssland avskaffade tsar Alexander II 1861 livegenskapen och 35 miljoner livegna bönder blev fria. Betydligt större påverkan på svenska förhållanden var att den nye preussiske kanslern Bismarck utmanade Danmark i den slesvigska frågan. Det ledde till krig och stort danskt nederlag förra året. För Sveriges del var detta krig ett moraliskt nederlag för vår kung, Karl XV, som hade utlovat svensk hjälp åt den danske kungen, men den svenska regeringen sade nej till svenskt deltagande på Danmarks sida. Ja, det har verkligen hänt mycket här i vår stad de senaste årtiondena! Vad kommer att hända i framtiden? FRAMTIDSTANKAR . Vi kommer säkert att se fler företag etablera sig i stan och antalet anställda kommer att öka kraftigt. Kommer friheten att tänka fritt att innebära att kyrkans makt minskar och att det uppstår nya kyrkliga rörelser? Vad tänker biskop Sundberg i biskopsgården om framtiden? Denna vår har han haft stora problem. En av stiftets präster, Anders Lindbäck i Silbodal, har

VÄRMLÄNDSK KULTUR

dömts för att med arsenik ha mördat flera sjuka församlingsbor. Detta är nu det stora samtalsämnet man och man emellan i stan. Kampen mot superiet måste bli mer en folkets uppgift – det är inget som man kan beordra fram uppifrån. Vad kommer en expanderande industri att betyda politiskt? Även om jag inte är med i stadsfullmäktige, så har jag många tankar om hur vår stad skulle kunna utvecklas. Vi måste få en bättre vattenförsörjning. Sedan måste vi få bort skiten från gatorna, för att tala klartext. Viktigast är kanske att vi måste börja bygga bostäder utanför den gamla stadskärnan, till exempel uppe på Herrhagen. Den stora frågan för hela Sverige är givetvis: Hur ska vi klara den stora befolkningsökningen? Det är vår stora framtidsfråga! Sverige är ett fattigt land, ett av Europas fattigaste, sägs det. HÄRLIG SOMMARSÖNDAG . Nu ser jag att det nästan är midnatt. I morgon ska jag först gå i kyrkan, där det är nattvardsgång för konfirmanderna. Det är vicepastor Höjer som predikar, det är en duktig ung präst, som säkert blir kyrkoherde. Sedan ska det bli roligt att gå ner till Stora torget och se på folklivet med alla salustånd, som nu finns på plats inför Persmässomarten, som börjar på tisdag. Jag ser fram emot en härlig sommarsöndag här i vår vackra stad!

KJELL FREDRIKSSON , Karlstad, f. d. kulturchef

N O 3–4 2015

Elden är lös! P

latsen är flickskolan på Södra Kyrkogatan i Karlstad. Vi är hemma hos familjen Roth. Klockan är 11.30 söndagen den 2 juli 1865. Lovisa Roth berättar: ”Vi drucko kaffe i lugn och ro, och Ida yttrade, att hon aldrig ätit ett så gott mål. Sedan Hjalmar på förmiddagen läst predikan för oss, ingen av oss gick åt kyrkan, ty vi tyckte, att luften kändes så tryckande, gingo pappa och gossarna ut och gick. Vi andra skulle gå ut på gården, det var bortåt halv tolv, och mamma fick se folk springa från häktet och nedåt. Vi tyckte det såg oroligt ut, så Valborg och jag gingo ned till Grothens hörn (hörnet Skepparegatan–Södra Kyrkogatan, författarens anmärkning) för att se vad som var å färde. Då stod röken högt ur taket hos bagar Ericson och snart syntes också elden.” Det här är en typisk beskrivning av hur många människor i Karlstad upplevde utbrottet av branden. Den smala strimma

TEMA: STADSBRANDEN 1865

Det brinner hos bagare Ericson! Men varför? Arkivpedagog Olle Nilsson har fördjupat sig i protokoll, dombok och husförhörsbok för att försöka hitta sanningen bakom den stora stadsbrandens uppkomst. Här är hans dramatiserade och källkritiska betraktelse. av brandrök som steg mot den klarblå himlen. Det vet vi tack vare vittnesförhören som polisen höll efter branden under juli 1865. Men varför inte gå tillbaka i tiden, med hjälp av källorna, till en tidig förmiddag den 2 juli och göra ett besök i den Fernlöfska gården hos bagare Ericson och hans folk, och titta närmare på huset där branden började. Vi börjar vår vandring vid Grothens hörn och går Skepparegatan västerut. När vi passerat Dikesgatan har vi den

VÄRMLÄNDSK KULTUR

 Korsningen Kungsgatan– Dikesgatan (i dag Östra Torggatan) så som det såg ut före branden. I bakgrunden syns tornet på domkyrkan. MÅLNING: V.L. RYDBERG

Andra våningen: Johan Dyrings verkstad Johan Dyring, bleckslagare fru Elsa och sonen Oscar Stina Larsdotter, piga Änkefru Lidberg Maria Boqvist, piga Jonas Rudberg, snickare fru Anna Maria, dottern Alma Per Johan Ericson, bagare Första våningen: Ericsons bageri Maria Jacobson, brödförsäljerska Olov Nilsson, bagarlärling Jörgen Berggraf och Carl August Ljunggren, bagargesäller Nicolaus och Christina Blomstervall sönerna Johan och Carl Fernlöfska gården, två tvåvåningshus med gavlarna mot Skepparegatan. I det röda huset till vänster låg bageriet där branden startade.

Jonas Rudbergs verkstad Gustaf Florell, snickargesäll

GRAFIK: TIN WIGELIUS

stora rödfärgade Ruusgården framför oss till vänster. Det var här som den beryktade korrektionsanstalten låg i början av 1800-talet. Numera är det bostäder här. I en av lägenheterna sitter stadsfiskal Bengt Andersson och arbetar med sina räkenskaper, trots att det är söndag. Om bara ett par timmar kommer han att få helt andra saker att tänka på. BREDVID RUUSGÅRDEN LIGGER TOMT 150 , som är den Fernlöfska gården, där Ericsons bageri ligger. Nu har vi kommit fram och står framför gården. Det var inte så här jag hade föreställt mig att det såg ut. Det ligger två stora tvåvåningshus på tomten, båda med gavlarna mot Skepparegatan. Det högra är vitmålat mot gatan och rödfärgat inåt gården och lite mindre än det andra. Det vänstra huset, som ligger tätt mot Ruusgården, är rödfärgat med vita fönsterfoder. Båda husen har tak av tegel. Nu ser jag den förgyllda kringlan som hänger utanför ingången till bageriet på det vänstra huset. Vi går in på gården. Husen ligger mycket nära varandra, man får känslan av att gå i en korridor. Innan jag går in i huset sneglar jag mot baktomten. Där ligger en stor uthusbyggnad av timmer och korsvirke tvärs över tomten. Det verkar som om dassen ligger där. När vi går in genom dörren, som ligger mitt på huset, kommer vi in i en farstu. Det första jag ser som hänger längs en av väggarna är brandredskapen. Utrustningen verkar bestå av två handsprutor av metall, två hakar,

VÄRMLÄNDSK KULTUR

två svabbar, två stegar och två ämbar, allt målat och märkt med husets nummer 150. Vi går in i dörren till höger, där ligger brödbutiken. Här möter vi brödförsäljerskan Maria Jacobson, som lagar till lite mat i en kopparkastrull som hon ställt in i kakelugnen. Vi går igenom butiken och in i bageriet. Där ser jag den stora bakugnen med den inmurade kopparpannan. Här finns också en torkugn. Bagarlärlingen Olov Nilsson kommer in i bageriet med ett fång ved som han lägger på golvet. Det verkar som om arbetarna sköter sin morgonhygien i bageriet. Handfat är framställda och det är blött på golvet. Vi går vidare ut genom en smal gång och in i gesällrummet. Där träffar vi på de båda bagargesällerna Jörgen Berggraf och Carl August Ljunggren, som håller på att göra sig i ordning inför sin lediga dag. Jag kastar en hastig blick ut genom fönstret i gesällrummet. Nu ser jag hela baktomten och den stora uthusbyggnaden i korsvirke. Framför huset ligger en mängd bräder staplade på varandra och högar med hyvelspån. Vi går tillbaka samma väg vi kom, ut i farstun. Där finns flera dörrar. Den ena leder till en liten lägenhet, där guldsmed Nicolaus Blomstervall bor med fru Christina och pojkarna Johan och Carl. Blomstervall är inte hemma, för han har gått till lasarettet för att hälsa på sin hustru. Vi går in genom den andra dörren och kommer in till snickare Jonas Rudbergs verkstad. Härifrån ser jag ut genom ett fönster mot Skeppare-

N O 3–4 2015

gatan. I ett litet rum i verkstaden bor snickargesällen Gustaf Florell. Han har tagit sovmorgon idag och är just på väg att stiga upp. Vi går tillbaka ut i farstun och tar trappan till andra våningen. I lägenheten över bageriet bor bleckslagare Johan Dyring med fru Elsa och sonen Oscar. I det lilla köket står Dyrings piga, Stina Larsdotter, och lagar mat. Johan Dyrings verkstad ligger mitt ovanför bageriet, alltså längst inåt baktomten. I en liten lägenhet bredvid Dyrings bor änkefru Lidberg med pigan Maria Boqvist. På andra sidan trapphuset, ut mot Skepparegatan, ligger snickare Rudbergs bostad där han bor tillsammans med fru Anna Maria och dottern Alma. I den andra lägenheten mot gatan bor bagare Per Johan Ericson. Det är Rudberg och Ericson som äger hälften var i gården. Huset med bageriet är byggt 1850 och Ericson har snart ägt det i två år. NU HAR KLOCKAN hunnit bli elva. Det är dags att återvända till Grothens hörn, därifrån jag startade min vandring. När jag kommit ut på gården kan jag konstatera att det är en strålande vacker söndagsförmiddag i Karlstad. Det har börjat blåsa lite, men solen skiner från en klar himmel. På gården mellan husen leker paret Rudbergs flicka Alma, som är tre år. Jag sätter mig på huk och pratar lite med henne. Hon säger att pappa har gått till kyrkan men att mamma är hemma. Bakom mig öppnas dörren och ut kommer bagare

TEMA: STADSBRANDEN 1865

Ericson. Han är söndagsfin i kostym och hatt. Han ursäktar sig och säger att han har lite bråttom, för han ska spisa middag med fru Backlund, som bor en bit bort längs gatan. När jag går ut från gården och ut på Skepparegatan ser jag att bagare Ericson blivit stående utanför hattmakare Zetterbergs gård och samtalar med tre personer. I samma ögonblick kommer snickare Rudbergs hustru Anna Maria springandes ut på gatan och ropar: ”Elden är lös i bageriet!” Klockan är då 11.20. Nu är det dags för historien att ta över. DEN 3 JULI PÅ MORGONEN låg Karlstad i ruiner. Värmlands gamla residensstad existerade inte mer. Tisdagen den 4 juli samlades magistraten och rådhusrätten under ledning av borgmästare Waldenström i domsalen på länsfängelset, för att lyssna till förhören med de som kunde tänkas veta något om hur branden börjat. Förhören hölls av stadsfiskal Bengt Andersson. Sammanlagt hördes 31 personer. Nu ska vi lyssna till några av de personerna och försöka bilda oss en uppfattning om vad som kan ha utlöst branden. Vi börjar med att höra bleckslagare Johan Dyring: – Jag befann mig i verkstaden mellan 11 och 12 när rök och eld trängde upp genom golvet. Jag skyndade ut i trapphuset och frågade min son Oscar och bagarlärlingen Olov Nilsson, som stod i trappan och pratade, varför det kom upp rök från bageriet. Nilsson rusade ned för

VÄRMLÄNDSK KULTUR

Kungsgatan före branden, sedd från Västra bron. Bilden ger en uppfattning om hur tätbebyggd staden var.

trappan och öppnade dörren till bageriet. Där inne såg han bara rök och eld. Oscar sprang in till min hustru i boningsrummet och uppmanade henne att välja en annan väg ut. Hon tog vägen genom snickare Rudbergs bostad och trappan ner. Vår piga, Stina Larsdotter, stod i köket och försökte dämpa elden som trängt upp genom golvet med en hink vatten. Detta försök misslyckades och hon måste fly ut samma väg som min hustru. NU ÄR DET DAGS för ett av huvudvittnena att träda fram. Det är den 36-årige bagargesällen Carl August Ljunggren: – Jag var ansvarig för bageriet under lördagen och söndagen. Bakningen började på lördag klockan 15, men eldningen i ugnen upphörde redan efter en timme. Därefter bakades småbröd och bakelse till klockan 17. Då gav jag Nilsson i uppgift att bära in två fång ved som jag lade in i ugnen för torkning. Den veden skulle användas som lysved under den kommande veckan. Veden låg kvar i ugnen till söndag klockan 10, då jag tog ut den och lade den på golvet, en halvmeter framför ugnen. Därefter bad jag Nilsson att bära in vatten till pannan och städa bageriet. Då var klockan ungefär 10.30. Detta beräknades ta ungefär 30 minuter. När Nilsson var klar med sina arbetsuppgifter lämnade han bageriet strax efter klockan 11 och vistades därefter i trapphuset och på gården.

VÄRMLÄNDSK KULTUR

På stadsfiskalens fråga om hur veden såg ut när Ljunggren tog ut den ur ugnen, svarade han: – Den ved som låg längst in i ugnen var ”brunskad”, medan veden som låg närmast luckan var knappast torr. Jag betraktade noga den uttagna veden och försäkrade mig om att det inte var någon fara för eld. Ljunggren förklarar vidare hur torkning av ved gick till: – Vid torkning av lysved beror torktiden på ugnens hetta, så att om ugnen är avkyld, som natt till söndagen, kan veden ligga ända till middagstid nästa dag. Nu vill stadsfiskalen veta hur och när Ljunggren upptäckte branden och om han hade sett hur elden hade spridit sig i bageriet. Ljunggren berättar: – Olov Nilsson skrek att det brinner i bageriet. Jag rusade ut ur gesällrummet och in i bageriet som var fullt av rök och eld. Klockan var då 11.20. Jag försökte upptäcka brandhärden och drog slutsatsen att eldsflammorna steg upp mot taket längs en vägg som var tapetserad med en papperstapet. Jag slängde ett spann vatten mot elden men var sedan tvungen att stänga dörren på grund av hettan. Jag sprang tillbaka in i gesällrummet för att rädda några ägodelar, men elden spred sig så snabbt att jag inte kunde ta mig ut genom gången, utan fick hoppa ut genom ett fönster i gesällrummet. Jag skadade mig vid fallet och har sedan dess gått med krycka och käpp. Jag finner det ingalunda otroligt att de uttagna vedträ-

N O 3–4 2015

na kunde ha orsakat branden. Men jag hade noggrant förvissat mig om att det inte fanns eld bland vedträna och det hade bara gått tio minuter från att Olov Nilsson lämnat bageriet tills att jag upptäckte att lokalen helt var övertänd av eld. Under mina 24 år som bagare i Stockholm och i andra orter har jag aldrig sett något annat sätt att torka lysved, utom där det funnits gas. FÖR ATT KLARLÄGGA om det var brukligt att placera de förvärmda vedträna direkt på trägolvet, kallade magistraten till förhör bagarmästare Thure Roos och rådman Adolph Fredrik Nygren, som också bedrev bageri i staden. Först ut är bagare Roos: – Jag har aldrig tillåtit bakning om nätterna och jag har heller aldrig låtit torka lysved. Jag känner inte till att torkning går till på det sättet som bagare Ericson utför den. Rådman Nygren fortsätter: – Numera torkar jag veden på järnplåtar inne i ugnen, men bara under dagtid. Det kostar visserligen mera tid, men det innebär mycket större säkerhet. Nygren är märkbart försiktig i sin kritik mot Ericson. Det är bara två år sedan Ericson arbetat som gesäll i Nygrens bageri. NU HAR VI KOMMIT FRAM till det andra huvudvittnet, bagargesällen Jörgen Berggraf. Berggraf hade varit inblandad i bakningen på lördagen och varit den som gått och lagt sig sist. På frågan om vad han kände till om bageriets skick och beskaffenhet svarade han följande:

– Golvet som vedträna lagts på var av trä. Jag beräknar att vedträna var omkring 20 stycken. Jag såg att de var kastade bredvid varandra framför pannan. Vedträna var bruna av hettan, men jag såg ingen rök eller eld. Jag kan också nämna att det fanns ett råtthål på golvet invid ugnen, bredvid pannan för uppvärmning av vatten, och ett till fast det låg lite längre ut på golvet. För omkring 14 dagar sedan märkte jag att det kom eld ur råtthålet närmast ugnen, men den elden släcktes genast med vatten. Jag berättade detta för Ericson som såg till att en plåt genast slogs över hålet. Det andra hålet åtgärdades inte, eftersom Ericson ansåg att det låg på längre avstånd från bakugnen. Det var inte bara folket i Ericsons båda hus som hördes av magistraten, utan också de närmaste grannarna. Tomt 151 låg närmast väster om Ericsons gård och ägdes av den 39-årige hattmakaren Anders Zetterberg. Han hade legat sjuk en tid och uppmanats av läkare att åka ut på landet och vila sig. Zetterberg hade gett sig iväg tidigt på söndagsmorgonen, men kom bara till Östra bron då han bakom sig såg brandröken breda ut sig över staden. Han återvände genast. Nu har han kallats till förhör för att redogöra för vad han visste om rutinerna i bageriet. Låt oss lyssna till vad han har att säga: – Jag måste berömma bagare Ericson för att han alltid visat stor aktsamhet i bageriet och att han själv ofta deltagit i kontroller av bakugnen. Däremot vill jag påstå att det under en tid innan branden rådde ett påtagligt missförhållande mellan mitt folk och Ericsons arbetare. När det gäller orsaken till branden så anser jag att

 Branden nådde inte kvarteret Almen med bland annat bagare Roos hus i hörnet Drottninggatan-Fredsgatan. Thure Roos var en av dem som förhördes under brandutredningen, beträffande sätten att torka lysved. Bilden är tagen i slutet av 1800-talet. FOTOGRAF: KARL NYSTRÖM

TEMA: STADSBRANDEN 1865

VÄRMLÄNDSK KULTUR

Nilsson och Ljunggren tillsammans vållat eldsvådan bara för att skada mig. Jag kan referera till ett samtal jag hade med Ljunggren, där han antydde att jag skulle passa mig noga, eftersom jag inte brandförsäkrat mitt nya hus som jag byggt en bit in på gården. Jag anser att Ljunggren har ett vildsint lynne, och att han dessutom har bevisat det genom att han har försökt att ta livet av sig. Det i sin tur visar väl också att han inte är vid sina sinnens fulla bruk. På stadsfiskalens fråga om vad konflikten mellan Zetterberg och Ljunggren egentligen gällde, svarar Zetterberg: – Jag hade enligt ett upprättat kontrakt uppgiften att köra fram vatten till bageriet, men det brydde sig inte Ljunggren om. Han kom istället över till min gård för att själv hämta vatten och då ställde han till med bråk med både min piga och min hustru. När min hustru Karolina vid ett tillfälle vägrade att ge honom vatten utbrast han: ”Vet hut fyllekärring!” Nu har bråket pågått i över två månader och för en kort tid sedan, strax innan branden, gick jag in till Ljunggren och bad honom flytta från Karlstad, bara för att få slut på konflikten. EFTER ATT FÖRHÖREN HÅLLITS i tre olika omgångar under juli månad, yrkade åklagaren på att Carl August Ljunggren skulle häktas som misstänkt för vållande av branden. Magistraten biföll inte denna yrkan. Lärlingen Olov Nilsson däremot hade suttit häktad som huvudmisstänkt ända sedan början av juli. När rätten drog sig tillbaka för förhandlingar den 12 juli började arbetet med att ta ställning i skuldfrågan. De åtalade var bagare Per Johan Ericson, gesällen Carl August Ljunggren och lärlingen Olov Nilsson. Onsdagen den 22 november förkunnade rådhusrätten den slutliga domen vid slutförhandlingarna i domsalen på fängelset. Innan beslutet meddelades, begärde Ljunggren att få ordet. Enligt domsprotokollet har han på ”given anledning” velat meddela att han vetat om att det fanns flera råtthål i bageriets trägolv. Han säger att det en kort tid före branden rasat ned eld från pannan ut genom ett av råtthålen och antänt golvet. Han betecknade det inträffade som en allvarlig incident och ett ”anbud” till eldsvåda. Han förklarar att han genast lyckades släcka elden med en hink vatten. Innan domen faller tar rätten ställning till en anmälan Ljunggren gjort om jäv, där han menar att fru Karolina Zetterberg skulle vara hans uppenbara ovän och således inte trovärdig som vittne. Rätten hävdar att Ljunggren inte har kunnat föra detta i bevisning, varför fru Zetterbergs vittnesmål har kommit att gälla i bevisföringen. Under förhören säger Karolina Zetterberg att hon sett Ljunggren iklädd ”bagardräkt” springandes från bageriet över baktomten mot uthusen, utan att till synes ha försökt släcka branden eller med rop larma att brand har utbrutit. Fru Zetterberg hävdar också bestämt att hon inte är ovän med Ljunggren.

VÄRMLÄNDSK KULTUR

Vidare anger rådhusrätten att Ljunggren själv medgivit att elden antagligen uppkommit ur de ”brunskade” vedträn han, enligt rätten, ”kastat om vartannat på trädgolvet”. Efter att Ljunggren lämnat bageriet skall så småningom eld från vedträna ha antänt brädgolvet. Rätten anser att Ljunggren borde förvissat sig om att veden inte innehöll eld, eftersom den var ”brunskad”. Rätten menar vidare att Ljunggren borde varit uppmärksam på detta med tanke på vad som hänt en tid innan, när eld kommit ur råtthålet. Carl August Ljunggren döms slutligen för vårdslöshet och försummelse till 100 Riksdaler i böter för att han låtit vedträna ligga kvar på golvet och därefter avlägsnat sig från bageriet. Olov Nilsson släpps ur häktet där han suttit sedan sommaren. Bagare Per Johan Ericson frikänns från åtalet om att utbrottet av branden skulle vilat på hans ansvar. Samtliga åtalade lämnade Karlstad och bosatte sig i andra delar av landet. VAD VAR EGENTLIGEN ORSAKEN till att det började brinna i Per Johan Ericsons bageri på Skepparegatan i Karlstad den 2 juli 1865 klockan 11.20? Var det de brända vedträna som Ljunggren kastat på golvet framför bakugnen som fattat eld, trots att de kontrollerats av flera personer med jämna mellanrum under en timmes tid? Hur var det möjligt att hela bageriet kunde fatta eld på bara tio minuter från när Olov Nilsson lämnat lokalen tills att rök och eld upptäckts i Johan Dyrings verkstad på andra våningen? Varför var det bara Jörgen Berggraf som i förhöret berättade om att det fanns ett råtthål i golvet, som hade börjat brinna några veckor tidigare? Vad berodde det på att Ljunggren väntade med att berätta om råtthålen tills samma dag som domen skulle meddelas? Varför nämnde han inte redan i förhöret att han hade släckt en eld i ena råtthålet en kort tid innan branden? Det är också märkligt att Ljunggren i förhöret erkänner att han fann det ”ingalunda otroligt” att vedträna kunnat fatta eld där de låg på bageriets trägolv, samtidigt som han i sitt resonemang mer eller mindre utesluter att vedträna var orsaken till branden. Vem var egentligen ytterst ansvarig för hur veden torkades? Bagare Ericson gjorde fullständigt klart i förhöret att han aldrig tillåtit gesällerna att torka ved på det sättet. Trots det var det så man gick till väga när lysved torkades natten mellan lördag och söndag, varje vecka på samma sätt. Visste Ericson om att det var den gängse rutinen i bageriet, eller höll man honom ovetande om detta? Det är högst troligt att Ericson visste om hur gesällerna torkade veden, eftersom han ofta gjorde besök i lokalen efter att bakning upphört. Hade istället Ericson dömts som ansvarig för branden så hade magistraten förmodligen lidit en rejäl prestigeförlust. Rådman Adolph Fredrik Nygren hade nämligen varit ansvarig för Ericson när denne varit gesäll i Nygrens bageri. Och inte nog med det. Det var rådman Nygren som gav sitt samtycke när Per Johan

N O 3–4 2015

Förödelsen en tid efter branden vid korsningen Hammarviksgatan–Dikesgatan. I vänstra delen av bilden låg bagare Per Johan Ericsons gård. Till höger syns målarmästare Carl Söderbergs hus som överlevde branden.

Ericson skulle ta sitt mästarbrev 1863 och bli bagarmästare och en av de respekterade borgarna i Karlstad. I det perspektivet var det betydligt mer bekymmersfritt för magistraten att lägga hela skulden för branden på en ”vildsint”, instabil och självmordsbenägen bagargesäll vid namn Carl August Ljunggren. Hur var det egentligen med ovänskapen mellan Ericsons arbetare och familjen Zetterberg? Å ena sidan hävdar hattmakare Zetterberg att branden planerats av Ljunggren och Nilsson för att skada honom själv. Å andra sidan försäkrar fru Zetterberg att det inte existerade någon ovänskap mellan Ericsons och Zetterbergs folk. Varför ändrar hon uppfattning och har plötsligt en annan åsikt än sin man? Ville Karolina Zetterberg, av någon anledning, släta över konflikten med Ericsons folk, där ganska allvarliga hot och anklagelser delades ut från båda sidor? Så till sist: visste lärlingen Olov Nilsson något om brandorsaken som han inte ville berätta i förhören? Talade han sanning när han svarade att han inte haft något brandfarligt med sig in i bageriet den där morgonen? Varför var han berusad under resten av dagen och varför gjorde han sig dessutom skyldig till både stöld och fylleri? Bar han på något som tyngde samvetet?

TEMA: STADSBRANDEN 1865

Frågorna man kan ställa är många efter att källmaterialet har granskats kritiskt, men vi får aldrig veta sanningen om orsaken till den fruktansvärda katastrof som lade Karlstad i ruiner, och som på bara åtta timmar gjorde nästan femtusen människor hemlösa.

OLLE NILSSON , Karlstad, arkivpedagog, Värmlandsarkiv KÄLLFÖRTECKNING

Värmlandsarkiv (VA). Karlstads magistrat och rådhusrätt. Magistratens protokoll 1865. A IV aa:12. Karlstads magistrat och rådhusrätt. Rådstufverättens dombok och brottmålsprotokoll 1865. A I a: 102. Karlstads stadsförsamling. Husförhörsbok 1861-1865. A I:26. Carlstadsgillet. Fotografier. SEVA 170302, SEVA 090101, SEVA 090102. Stockholms stadsarkiv (SSA). Städernas allmänna brandstodsbolag. Brandförsäkringar E III a:164.

VÄRMLÄNDSK KULTUR

En god skröna Landshövdingen grät och bad och biskopen svor och släckte. Därför brann residenset ner medan biskopsgården klarade sig undan lågorna.  Karlstad sedd från Sandbäckens herrgård, med sin av branden oförstörda biskopsgård. AKVARELL: M. ISÆUS, AUGUSTI 1865

MÄNNISKOR HAR ALLTID velat hitta ett svar på gåtfulla fenomen. Det faktum att den gamla biskopsgården klarade sig i den förödande branden 1865, medan landshövdingens residens brann ner, måste få en förklaring. Kanske var det så, att de väldiga almar som omgav biskopsgården blev ett skydd. Under eftermiddagen branddagen föll ett kraftigt regn, som om det börjat tidigare kunnat begränsa ska-

dorna. Det blöta lövverket blev ett paraply över biskopsgården som fångade upp gnistregnet. Gården låg dessutom något i utkanten av brandområdet, medan landshövdingens residens nästan var mitt i brandhärden. Kanske var det förklaringen till utgången, men den är ju alldeles för tråkig och för prosaisk. Nej, bättre då att söka efter svaret hos de högsta personagernas skilda personligheter. Biskop vid den här tiden var den färgstarke Anton Niklas Sundberg, känd för sitt mustiga språk. Efter honom går många historier redan medan han var Karlstadsstiftets biskop. De blev inte färre sedan han blivit ärkebiskop. Det var denne högvördighet som skyndade Järnvägsgatan fram mot Uppsala centralstation för att komma med tåget mot Stockholm, men inte hann i tid och skrek till: ”Där gick tåget åt helvete och jag som skulle med”. Det kanske inte heller är sant, men vad då? Att denne gudsman

VÄRMLÄNDSK KULTUR

N O 3–4 2015

å går historien, men är den sann? Ja, hur ska man kunna veta det? Det jag vet är att en sann värmlänning inte förstör en bra historia.

kunde ha lagt skulden på underjordens ondskefulla makter när branden bröt ut kan väl bära sannolikhetens prägel. Att han dessutom tog saken i egna händer, och släckte vad han kunde, likaså. Han visste ju att tro utan gärningar är död. Landshövding vid denna tid var en hedersman vid namn Carl Rudolf Ekström. Jag vet inget om hans gudstro. Men jag har den största förståelse för om han i sin förtvivlan både grät och bad. Det skulle i alla fall jag ha gjort. För det var stora värden han bokstavligen såg gå upp i rök. I residensets inre förvarades handlingar av stort värde för kunskapen om Värmlands historia. Det finns bildligt talat sedan dess ett stort svart hål i arkiven av dokument som belyser länets förflutna. Det enda som finns kvar bland residensets inventarier är ett brandskadat täcke. Det är klart att landshövdingen var förtvivlad. Att en skröna som denna får fäste har

TEMA: STADSBRANDEN 1865

framför allt sin förklaring i en paradox. Landshövdingen och biskopen var och är ett radarpar. Mera så i det gamla samhället än numera. Om biskopen knäppt händerna i bön och fällt en tår och landshövdingen sprungit runt med en vattenhink, då hade aldrig skrönan blivit till. Det är det omvända mot det förväntade som skapar dynamik i en historia. Mats Ronge ger emellertid en delvis annan bild av skrönan i boken Det gamla Karlstad. Han hävdar att det var borgmästaren, inte landshövdingen, som grät och bad. Ronge hänvisar till ett vittne från branden, nämligen Charlotta Johansson. Hon berättade om sina minnen från branden före sin bortgång 1921. För denna version skulle tala att också borgmästarens rådhus brann ner, inte bara landshövdingens residens. Borgmästaren var A. A. Waldenström, den kände frikyrkomannen P. P. Waldenströms bror. Det ansågs väl troligt att PP:s bror

” … Det var denne biskop som skyndade Järnvägsgatan fram mot Uppsala centralstation för att komma med tåget mot Stockholm, men inte hann i tid och skrek till: – Där gick tåget åt helvete och jag som skulle med. Det kanske inte heller är sant, men vad då?”

VÄRMLÄNDSK KULTUR

var lika from som han själv och därför nog bad, medan landshövding Ekström bevisligen var aktiv i släckningsarbetet. Denna version bortser enligt min mening från insikten om vad som bygger en skröna. Det är de olika roller, som de båda ”högsta hönsen” bekläder, som ger historien vingar. Kanske är Charlotta Johanssons version lika sann som den andra, men poängen är att det inte blev poängen. Det är landshövdingen och biskopen, eller snarare deras ämbeten, som likt Biffen och Bananen eller Bill och Bull får skrönan att lyfta och gå till eftervärlden. Att strida om vad som är den ”rätta” versionen är dessutom att strida om påvens skägg. Vilken påve, vilket skägg, vad vill vi veta? Att rätta till en historia som folket skapat och gjort till sin, är lika omöjligt som att beröva Elis i Taserud en historia som tillskrivs honom. Säger malisen att det var Elis så var det så, för utan malisen hade historien inte funnits. Om det var Elis som först letade under gatlampan efter cykelnyckeln, därför att det var ljusare där, eller om det var någon annan eller ingen alls kvittar lika. Man förstör inte en bra historia. UNDER MIN TID SOM LANDSHÖVDING i Värmland uppsöktes jag av några av landshövding Ekströms sentida släktingar. De bad mig verka för att ta död på påståendet att deras anfader grät och bad medan staden brann ner. De kände sig alltjämt betryckta av att deras släkting givits detta eftermäle. Jag svarade dem, som jag sagt här, att ingen ska förtänka att landshövdingen i sin förtvivlan både grät och bad. Det hedrar honom. Dessutom ligger det bortom landshövdingens makt och myndighet att försöka tala om för folket vad de får berätta. Däremot lovade jag dem att, när jag får tillfälle, understryka landshövding Ekströms energiska medverkan i släckningsarbetet. Han beordrade fram manskap och resurser från Trossnäs och organiserade enligt uppgift på ett förnämligt sätt efterarbetet. Det blev också Carl Rudolf Ekström som fick reger-

ingens uppdrag att planera för byggande av nytt residens. Egentligen det första riktiga. Det som brann var en fastighet som staten hyrde, och landshövdingarna hade genom åren bott på olika håll i staden. Ekström fick emellertid aldrig möjlighet att flytta in i det nya residenset som stod färdigt 1870. Strax innan blev han på egen begäran förflyttad till Jönköpings län. Vem var då denne Carl Rudolf Ekström, vars öde det blev att se residensstaden i lågor och sitt residens läggas i aska? Han var jurist från Uppsala men avlade aldrig hovrättsexamen på grund av en konflikt med professor Lindblad. Ekström tog istället anställning i civildepartementet, där han stannade i 22 år innan han 1863 utnämndes till landshövding i Värmland. Ekström skrev under sin ålders höst ner sina Lefnads-Minnen (redigerade och utgivna 2012 av släktingarna Anne Marie Brusewitz och Johan Aspenberg). Ekström berättar där, att då han av sin chef statsrådet Lagerstråle tillfrågades om han vore villig att ”såsom Landshöfding övertaga förwaltningen av Wermlands län”, så gav denne ett förbehåll. Om det var så att regeringen beslutade att delta i Danska kriget, vilket allvarligt övervägdes, så behövdes landshövdingestolen som reträttpost för ett avgående statsråd. Men något sådant beslut tog inte regeringen och Ekström kunde tillträda. Utnämningen ägde rum i konselj den 16 augusti 1863. Dagen därpå, berättar Ekström, ”uppvaktade jag Konungen, som mottog mig med mycken vänlighet, förklarade, att i Wermland får Du mycket att göra. Lycka till, jag kommer snart och helsar på Eder”. Kungen, som var Karl XV, fick rätt. Carl Rudolf Ekström fick mycket att göra och gjorde länet stora tjänster. Om han grät och bad vet jag inte, men det är en bra historia som i alla fall jag inte tänker förstöra.

INGEMAR ELIASSON, Drottningholm, tidigare landshövding i Värmland och riksmarskalk.

Landshövdingens residens, som helt utplånades av elden, låg i den så kallade Arfwidssonska gården mitt i bilden. Det vi ser på målningen från 1805 är dåvarande Stora Torget mot öster, med domkyrkans torn uppstickande ovanför residensets tak liksom gymnasiets torn mellan huvudbyggnaden och södra flygeln. Till höger är Assembléhuset under byggnad, ungefär där Frimurarehuset står idag. AKVARELL: J.G. HÄRSTEDT (UPPSALA UNIVERSITETSBIBLIOTEK)

VÄRMLÄNDSK KULTUR

N O 3–4 2015

Tältläger för de hemlösa växte snabbt upp på flera platser i Karlstads utkanter, här med södra Herrhagen i bakgrunden. Till vänster ett hus byggt år 1861, som kallades Nermanska villan vid rivningen runt 1970, och mitt i bild Weijdingska villan.

Medmänsklighet, Viljan att hjälpa medmänniskor i kris är en stark och direktverkande kraft. Redan dagen efter branden var nödhjälp i form av pengar, mat och filtar på väg till Karlstad från olika städer runt om i landet. I historieböckerna konstateras att olyckan enade och skapade sammanhållning mellan stadens invånare, oavsett vilken nivå man tidigare befunnit sig på i samhällshierarkin.

TEMA: STADSBRANDEN 1865

VÄRMLÄNDSK KULTUR

då … Nästan alla 5 000 invånare i Karlstad blev hemlösa. Nyheten om deras olycka spred sig snabbt.

llt de tidigare ägt var efter branden pyrande aska i en totalt utbränd stad. Det fick makthavare och medmänniskor i hela landet att direkt organisera sig och erbjuda nödhjälp. Regeringen fick det första telegrammet om att branden rasade i Karlstad från landshövding Carl Ekström två timmar efter utbrottet. Redan då lät det som om han gett upp hoppet om staden. Vattensprutorna var sönder och landskontoret stod i lågor. Senare på kvällen fick han iväg ett nytt meddelande. Nu kunde han bara konstatera att hela staden var nedbrunnen och tillståndet förtvivlat. Svar kom från civilminister Gerhard Lagerstråle. Det innehöll bland annat information om att lantränteriet skulle anvisa 4 000 riksdaler (rdr) som bistånd till dem som kommit att lida mest av branden. Det var många som berördes starkt av den katastrof som drabbat invånarna i Karlstad. Ett bevis på detta var de pengar som började strömma in efter att landshövdingen och biskop Anton Niklas Sundberg tillsammans sänt ett upprop till svenska folket om hjälp.

DE FÖRFATTARE SOM SKREV om branden i början av 1900-talet radar upp flera exempel på välvilja. Den kungliga familjen skickade ett bidrag på 10 000 riksda-

VÄRMLÄNDSK KULTUR

N O 3–4 2015

ler, rikstidningarna startade insamlingar, invånarna i Filipstad bidrog med 1 163 riksdaler, Värmländska sällskapet med 5 000 riksdaler, medlemmarna av Stockholms börs 13 400 riksdaler, grosshandlare och andra i Göteborg samlade in över 20 000 riksdaler och invånarna i Landskrona fick ihop 1 240 riksdaler. De styrande i Karlstad bildade en nödhjälpskommitté med landshövdingen som ordförande och grosshandlarna Fritz Clarholm och Per Fredrik Broman som medlemmar. Uppdraget var bland annat att se till att biståndspengarna fördelades rättvist och kom de mest behövande till godo. Det var dock inte bara penninggåvor som samlades in. Värmlands övriga invånare kände stort medlidande med sina vänner i residensstaden. De förstod vad som fattades. Kristinehamnarna lastade en ångbåt med livsmedel, filtar, madrasser och andra nödvändigheter som avgick västerut redan dagen efter branden. Både Filipstad och Åmål tog chansen att försöka värva nya invånare genom att erbjuda bostäder för dem som till synes förlorat sin framtid i Karlstad. HISTORIEBÖCKERNA BERÄTTAR OM mellan 4 700 och 5 000 hemlösa. Men det exakta antalet känns inte viktigt för att förstå katastrofens omfattning. 237 av 241

hus och gårdar hade brunnit ned till grunden. Det var ett under att ingen människa mist livet. Det var högsommar, men blev ändå bråttom att så snabbt som möjligt skaffa tak över huvudet till alla som inte själva kunde finna en tillfällig bostad. Tids nog skulle vintern stå för dörren. Tält rekvirerades från Värmlands regemente vid Trossnäs och anlände till Karlstad direkt på måndagen. Snart växte tältläger upp på flera platser – till exempel vid Salttorget (idag Karlstads teater), på det Nya hamntorget och i stadens södra utkanter. Det finns målande berättelser att läsa om hur livet gestaltade sig för Karlstadsborna den första tiden. Stockholmsbaserade Nya Dagligt Allehanda hade skickat en reporter till Karlstad som tog sig en rundvandring i den nedbrunna staden. Han skriver bland annat: ”… man ser samma personer, som fordom sutto och tittade genom hvita, franska glasrutor, nu sticka ut sina hufvuden genom magasingluggarne. Det största obehaget hafva de inkvarterade af de närgångna råttorna; eljest finna de sig rätt väl i sin olycka. Går man utom staden, ser man ännu besynnerligare bostäder. Så finner man t. ex. en dörr till en uthusvind stå öppen. Dit upp för en ruskig trappa. Rummet – såsom det kallas – är ej stort eller väl ombonadt, men man har tillräcklig plats.” Och fortsätter berätta om att det: ”för en åskådare ovillkorligen mest omväxlande [är] att gå omkring och se de hushåll, som fått sig platser i tälten vid expositionsbyggnaden. Där råder ett verkligt folklif, fast truppen är något olik den, man finner på lägerplatserna. Utanför tälten ligga barn och leka; husmodern lagar maten, pigan håller på att tvätta, allt går till som de voro hemma i sitt hus.” NÖDHJÄLPSKOMMITTÉN BESTÄMDE SIG för att använda en del av pengagåvorna till att bygga baracker med bostäder. Den första, med 48 rum i ett plan, stod klar i september på en tomt nära hamnen. En månad senare var ytterligare en låg byggnad på plats tillsammans med ett tvåvåningshus med 96 rum. Snart hade 900 personer flyttat in här. Det verkar ha varit i sista stund. Nya Wermlands-Posten rapporterade:

”Väderleken har nu slagit om till fullkomlig höst, kall, stormig och regnig. Lägret, dit stadens befolkning tagit sin tillflygt, företer idag en sorglig anblick. Tälten är mer eller mindre sönderslitna, en del af sämre beskaffenhet i trasor, fladdra kring och blotta dess eländiga innehåll af sönderfallet husgeråd och halfnakna qvinnor och barn.” Nödhjälpskommittén fick under hela det första året ansvar för att invånarna skulle slippa svälta. Riksin Efter branden uppfördes flera baracker till nödbostäder. Denna flyttades senare till Karlagatan och revs 1932. FOTO: ANNA OLLSON

TEMA: STADSBRANDEN 1865

VÄRMLÄNDSK KULTUR

samlingen för brandens offer hade gett bra resultat och tillsammans med alla andra penninggåvor visade kommitténs slutredovisning, daterad 30 juni 1866, kontanta bidrag på 192 769 riksdaler. De matvaror som skänktes till invånarna i Karlstad tillagades och serverades av dem som engagerade sig i nödhjälpskommitténs arbete. Innan utdelningen upphörde hade man lämnat ut 114 493 portioner.

FOTNOT: De belopp som anges för pengagåvor stämmer inte mellan olika källor. Se dem därför som ungefärliga. 1 000 riksdaler år 1865 motsvarar ungefär 64 700 kr i 2015 års penningvärde (beräkningsmodell finns på www.historia.se)

KATARINA AVERÅS , Karlstad, frilansskribent

… som nu ”Bra känsla att hjälpa andra”

Stefan Karlsson tillhör ledningsgruppen för Posom i Karlstad.

” Vi är 75 stödpersoner i Karlstad. Trafikolyckor, bränder, drunkningstillbud, arbetsplatsolyckor och självmord är exempel på händelser där vi kallas in. Det brukar bli mellan 20 och 30 insatser per år. Här i Karlstad var det nyligen en brand i en radhuslänga på Herrhagen. Ingen människa skadades, men 40 personer behövde evakueras. Det var mitt i natten och Herrhagskyrkan öppnades upp för dem, det blev en naturlig samlingsplats. Som stödperson gäller det att vara lyhörd för var och ens individuella behov. En del behöver praktisk hjälp med mediciner eller ett husdjur. Andra vill prata och vara nära. Vi lyssnar och tar oss tid. Alla stödpersoner är utbildade för att förstå de olika reaktioner som kan komma. Många frivilliga brukar höra av sig för att erbjuda hjälp, vilken tid på dygnet det än är. En del

kommer med mat och kläder. Det är en bra känsla att hjälpa andra. Det finns en stor medmänsklighet i vårt samhälle. Posom behöver som allt annat utvecklas. Just nu vill vi skaffa oss högre kulturell kompetens, bli bättre på att bemöta alla på ett sätt som upplevs respektfullt.”

POSOM är en förkortning för psykisk och social omsorg vid olyckor och katastrofer. Posomgrupper ska finnas i alla Sveriges kommuner och består av en ledningsgrupp och en stödgrupp. Det är ledningsgruppen som tar beslut om mobilisering när en olycka har skett. Posom i Karlstad kallas även in vid händelser i Kil, Hammarö, Grums, Forshaga och Munkfors.

”Många frivilliga kommer spontant”

Jan Alsander är Civilförsvarsförbundets utbildningschef.

” Det är alltid många frivilliga som vill hjälpa andra i en kris. Man brukar ju säga att ’genom att hjälpa andra hjälper man sig själv’. Vi känner välbehag, det finns i vår mänskliga natur. Men utan grundtrygghet blir vi mer egoistiska. Civilförsvarsförbundet samlar och utbildar frivilliga som vill göra en insats vid större händelser. Att gå med i en så kallad frivillig resursgrupp kan vara ett sätt att kanalisera sin vilja att hjälpa till. Ett exempel där dessa grupper gjorde stor nytta är den omfattande skogsbranden i Västmanland i somras. Uppdraget handlade då främst om att se till att de som jobbade professionellt med insatsen, det vill säga polis, ambulans och räddningstjänst, fick arbetsro. Då skötte vi markservicen, fixade mat, körde utrustning, hittade boende för brandmän som behövde få vila. Vi försökte också organisera alla de initiativ frivilliga

VÄRMLÄNDSK KULTUR

tog spontant. De samlade in så mycket saker att vi behövde ett stort förråd för att kunna ta emot allt. Det känns ju inte trevligt att säga nej när människor har engagerat sig för en god sak. Våra frivilliga på plats registrerade den hjälp som erbjöds genom att notera kontaktuppgifter och kompetens. Då hade vi möjlighet att återkomma vid behov. Det är viktigt att de som vill bidra får ett bra bemötande.”

CIVILFÖRSVARSFÖRBUNDET är en frivilligorganisation som organiserar och utbildar personer för en ökad säkerhet både till vardags och vid kriser i samhället. Frivilliga Resursgrupper (FRG) finns i flera värmländska kommuner – Arvika, Eda, Filipstad, Grums, Hagfors, Karlstad, Kil, Kristinehamn, Storfors, Sunne och Säffle.

N O 3–4 2015

Sandgrundsudden Karlstad Öppettider Mån, tis, tors och fre kl. 10 – 18, ons kl. 10 – 20, lör och sön kl. 11 – 16 Telefon 054-701 19 00

Ukiyo-e

Allemansland

Lennart Hellsing - en lekutställning för ordälskare

18 apr–18 okt

Custom Art 6 jun–30 aug

varmlandsmuseum.se

Retromania

Längtan till det ljuva livet

Carin Ellberg 30 maj–16 aug

Bilder från den förbiflytande världen

1 maj–6 sep

Linda Forsell

Cause of death: woman

6 jun–30 aug

16 maj –11 okt

Långbans Gruvby

von Echstedtska gården

Dyvelstens Flottningsmuseum

Torsby Finnskogscentrum

Öppet 13 jun – 30 aug. Vardagar kl. 10 – 17, lör – sön kl. 12 – 17.

Öppet 24 maj – 23 aug. Tis – sön kl. 11 – 18, mån stängt.

Öppet 15 jun – 30 aug. Alla dagar kl. 10 – 16. Midsommarafton stängt.

Öppet 1 jun – 31 aug. Alla dagar kl. 11 – 17. Midsommarafton stängt.

Långban Moderna: Runt mitten, John Sundqvist och Claire Roudenko-Bertin.

Sommarutställning: ”Värmland–världen, tur och retur!” – mobila bilder av Bengt Berg.

Magasin 11: Upplevelsecentrum för barn i alla åldrar.

Sommarutställning: ”Torsby Tensta”.

Måleri, installationer, keramik, och performance. Svens Bio: Dokumentärfilmer från hela världen. Magasin Katrin: Masker och hantverk från Mali.

Besöksadress: Långbans Gruvby Hyttbacken, Filipstad 0590-221 15 langban@varmlandsmuseum.se

Spännande rokokoinredning och landets vackraste utedass. Örtagård, apelgård och sommarcafé.

Upplev flottningens historia. Utställningar och båtar. Sommarutställning: Bildkonstnär Cicci Wik ställer ut fotografier, tema Älven. Sommarcafé.

Besöksadress: von Echstedtska gården Västra Smedbyn, Säffle 0533-630 74, 054-701 19 78. vone@varmlandsmuseum.se

Besöksadress: Dyvelstens Flottningsmuseum Flottarevägen 1, Forshaga 054-701 19 20 www.varmlandsmuseum.se

Möt historia, landskap och sägner. Utställningar, bibliotek, museibutik och sommarcafé. Besökscentrum med det skogsfinska kulturarvet i fokus.

Besöksadress: Torsby Finnskogscentrum Lekvattnet 84, Lekvattnet 054-701 19 90 www.varmlandsmuseum.se

Vem tar notan? ”Elden är lös!” Så löd ropet på gatorna i Karlstad strax efter 11-slaget söndagen den 2 juli 1865. Gudstjänsten med de ungas första nattvardsgång hade börjat.

 Metallstycket lär vara de smälta resterna av domkyrkans nedfallna klockor, som efter branden togs omhand av järnhandlaren Jan Nygren. Flera generationer senare klingas det för övrigt i klockgodset vid tolvslaget på nyårsnatten! FOTO: CATHARINA IDUNGER

onfirmationen var första steget in i vuxenlivets villkor och ansvarstagande. Knappast anade de unga konfirmanderna att det steget med omedelbar verkan skulle bli dramatiskt och att de direkt skulle bli delaktiga i det stora och omvälvande samhällsbygge som initierades under 1800-talet. Den stad där de nyss gått i högtidskläder skulle snart ligga i ruiner. Något helt nytt och oförutsägbart väntade dem. Branden i Karlstad 1865 är intressant inte enbart på grund av sitt dramatiska förlopp och sin förödande verkan utan också därför att den kan tas som utgångspunkt för en reflektion över mötet mellan en gammal samhällsordnings avslutning och embryot till en ny vars framtid ter sig ytterst osäker. GAMMAL ORDNING BRYTS NER . Alltsedan sockenbildningen under 1000- och

1100-talen hade det andliga och det världsliga livet varit sammanflätat i en enda enhet. Överenskommelser om stängsling, fördelning av betesmark, kyrkobygge, avlöning av präst, fattigvård och så vidare ingicks i ett och samma sammanhang. Det svenska agrarsamhället hade urgamla rottrådar. Men under 1700-talets senare del började förändringsvindar att blåsa. Dessa vindar kom under 1800-talet att nå nästan stormstyrka. Det var nog många som vid tiden för branden i Karlstad 1865 ansåg att elden var lös i flera hänseenden. Katekesens ”hustavla” om ståndens inbördes förhållanden i smått som stort hade under århundraden utgjort en grund för samhällsordningen, men dess betydelse minskade snabbt i ett allt mer ökande tempo. Med stöd av kyrkolagen 1686 hade det varit en plikt att delta i gudstjänster och husförhör. Motivet var inte enbart individens andliga fostran. I hög grad var motivet också att betona allas skyldighet att vara delaktiga i det kitt som höll ihop såväl det lokala som det nationella samhällslivet. I kyrkan förkunnades det sanna evangeliet om Gud, Jesus och livets förutsättningar. Där lästes konungens förordningar upp. Somliga lästes flera gånger om året. På kyrkbacken ingicks formella avtal, avlades eder och spreds nyheter. Vid husförhören prövades kunskap och den enskilde manades till flit och sedlighet. Den som ställde sig utanför detta uppfattades som ett hot mot helheten och mot samhällets fortbestånd. Även om kyrkogångsplikten hade mildrats vid tiden för branden, så fanns det i de ledande samhällsskikten en grundsyn om kyrkan som den moraliska och sammanhållande kraften i samhället. NY SAMHÄLLSORDNING VÄXER FRAM . Som alltid går den faktiska utvecklingen före lagstiftningen. Det Karlstad som brann 1865 var i många hänseenden redan präglat av den nya samhällsutvecklingen. Kyrkans auktoritet var inte längre själv-

VÄRMLÄNDSK KULTUR

N O 3–4 2015

Domkyrkans torn före branden ...

... efter branden ...

skriven. Myndighetsföreträdare och näringsidkare levde redan sida vid sida. Här fanns biskop, landshövding, borgmästare, doktorer, bagare, skomakare, apotekare, handlare, fotograf, frimurarloge, skarpskytterörelse etcetera. Tidningar hade börjat ersätta kyrkbacken som forum för nyhetsförmedling. De nya kommunalförordningarna 1862 – tre år före branden – utgjorde det formella slutet för den gamla samhällsordningen på det lokala planet. Socknarna upphörde som officiella enheter. I stället indelades landet i borgerliga och kyrkliga kommuner. De kyrkliga kommunerna fick ansvar för kyrkliga frågor och ofta även skolfrågor, medan de borgerliga fick ansvar för övriga lokala frågor. Båda var identiskt lika uppbyggda och med samma befogenheter inom respektive ansvarsområde. DOMKYRKAN . Det nya läget fick stora konsekvenser för arbetet med att restaurera Karlstads domkyrka, vars torn och yttertak var svårt drabbade av elden. Även den allmänna samhällsandan inklusive den framväxande frikyrkligheten hade inverkan på arbetet med att återställa stadens domkyrka i anständigt skick. Som genom ett under hade valven hållit för hettan och därmed räddat kyrkans inre från allvarlig förstöring. Redan två söndagar efter branden kunde biskop Anton Niklas Sundberg hålla en mycket högtidlig och välbesökt gudstjänst i det som fanns kvar av stadens domkyrka. Den nya uppdelningen mellan kyrkligt och borgerligt ledde till att det föll på det nybildade kyrkorådet att med en

TEMA: STADSBRANDEN 1865

... och idag. FOTO: PER BERGGREN

skral domkyrkokassa ansvara för återuppbyggnaden. Som framgår av Harry Nybergs och Per Berggréns vackra och informativa bok Karlstads domkyrka var det ett arbete i motvind. Av lätt insedda skäl måste den borgerliga kommunen snabbt gripa sig an andra uppgifter såsom upprensning efter branden, omhändertagande av bostadslösa, nya bostäder, matförsörjning, ny organisation för både statliga och kommunala funktioner, ny stadsplanering etcetera. Det var inte läge för att tynga stadsborna med ”icke nödvändiga” ekonomiska pålagor. Men trots alla svårigheter var nya kyrkklockor på plats 1867. Ovanför klockorna fanns sovmöjlighet för stadens första brandvakt. Kanske var behovet av brandvakt en anledning till att tornet snabbt blev provisoriskt åtgärdat. När det gällde kyrkans inre blev svårigheterna betydande. I början av 1870-talet konstateras att det inre var förfallet. Det var sot- och fuktfläckar i valven, ljuskronor hade fallit ned, bänkar och kyrkgolv var trasiga, orgeln skadad med mera. Kyrkostämman 1873 avvisade kyrkorådets förslag till åtgärder. Somliga menade att om kyrkan var statens så fick staten betala, men om den var församlingens så kunde den få förfalla till dess att den kunde rivas. Bland dem som röstade mot förslaget fanns borgmästaren Anders Adolf Waldenström. Han var halvbror till väckelseledaren P. P. Waldenström och hörde till väckelsens folk, men det är osagt om det hade betydelse för hans ställningstagande. Skattebördan var redan tung för Karlstadsborna. Wermlands Läns Tidning

VÄRMLÄNDSK KULTUR

” Branden i Karlstad 1865 är intressant inte enbart på grund av sitt dramatiska förlopp och sin förödande verkan utan också därför att den kan tas som utgångspunkt för en reflektion över mötet mellan en gammal samhällsordnings avslutning och embryot till en ny vars framtid ter sig ytterst osäker.”

spetsade till frågeställningen: Själarnas frälsning förutsätter inte församlingens skuldsättning. Harry Nyberg framhåller att borgerskapets ovilja mot skattehöjningar, som även väckelsens folk instämde i, biskopens ställning som statstjänare och domkyrkans oklara juridiska ställning underminerade domkyrkans ställning. Även för landet som helhet gällde att exempelvis växande väckelserörelser, kritik av biskopens och prästerskapets ställning som statstjänstemän, kritik av kyrkan för bristande andlighet och socialt engagemang ledde till att kyrkans tidigare så självskrivna auktoritet kraftigt försvagades. Den gamla samhällsordningens tid hade definitivt löpt ut även i Karlstad. Dock hölls redan i november påföljande år en ny men klent besökt kyrkostämma, där ett nytt förslag från kyrkorådet antogs. Harry Nyberg antyder att beslutet kanske underlättades av att det var marknad och att borgerskap och näringsidkare därmed var upptagna med annat, vilket ledde till att stämman var fåtaligt besökt. EPILOG. Fyra år efter branden samlar biskop Sundberg stiftets präster till lagstadgat prästmöte i Karlstad. Det äger rum 24-26 augusti 1869 i Elementarläroverkets gymnastiksal. I hans ”Embetsberättelse om tillståndet inom stiftets församlingar och om de viktigaste tilldragelserna sedan Prestmötet 1862” finns ingen kom-

mentar om den katastrof som drabbat staden. Under rubriken ”Kyrkorna och kyrkokassorna” konstaterar han dock att till exempel domkyrkans reparation efter branden kostat omkring 70 000 Rdr Rmt, och att medlen tyvärr inte medgivit förbättringar av kyrkans inre. Det står enbart ”branden”, inget om att nästan hela staden lagts i ruiner. Vidare konstaterar biskopen under rubriken ”Elementarläroverken” att en ny utmärkt läroverksbyggnad uppförts i Karlstad, men utan att ange orsaken. Vad som sagts och kommenterats utanför protokollet är svårt att veta. Sannolikt måste nyfikenheten ha varit stor bland de församlade. Förre kulturchefen i Karlstad Kjell Fredriksson har berättat för mig att även landshövdingens ämbetsberättelse saknar referens till branden i Karlstad 1865. Denna tystnad i officiella dokument om branden så kort tid efteråt väcker frågor. Var stadsbränder så vanliga att de inte behövde dokumenteras i protokollen? Hade 1800-talsmänniskan en högre tolerans för tillvarons kalamiteter än vad 2000-talsmänniskan har? Var inställningen mer inriktad på framtiden när olyckan väl var övervunnen? Var kampen för morgondagens brödföda starkare än sorgen över förlorat hem och arbete?

INGE BREDIN , Kil, prost, f.d. stiftskaplan.

Vi finns bara i Värmland. Det blir enklare så.

VÄRMLÄNDSK KULTUR

N O 3–4 2015

Nya Karlstad växer fram Med all respekt för alla dem som miste hela sin fasta egendom i den förödande branden i Karlstad den 2 juli 1865, kan ändå konstateras att denna brandkatastrof var början till det nya Karlstad.  Karlstad efter branden 1865: Nuvarande Herrgårdsgatan till höger och biskopsgården till vänster. Fotot togs troligen av Bernhard Elis Hallberg (1830–1894), verksam i Karlstad från 1858 och ett tiotal år framåt. En annan tänkbar upphovsman är Gösta Florman med ateljé i Kristinehamn vid brandtillfället.

TEMA: STADSBRANDEN 1865

u hade de ledande chansen att anpassa stadens planering till de senaste planeringsnormerna för att ge staden en sund och ur brandskyddssynpunkt säker utformning. Och möjligheten utnyttjades verkligen! Två dagar efter branden sammanträdde stadsfullmäktige och beslutade om att staden skulle byggas upp så snart som möjligt. Man tillsatte en kommitté, som skulle utforma stadsplanen. Denna i sin tur utlyste en allmän pristävling ”mellan skickliga och erfarne ingenjörer” (enligt stadsfullmäktiges protokoll 4.7.1865). Staden skulle byggas upp enligt de senaste rönen, men ändå ha kvar sin tidigare karaktär i form av en så kallad rutnäts-

plan. Varierande typer av geometriska figurer hade applicerats på stadsplaner i olika delar av världen, men här i ett relativt plant deltaland fungerade en rutnätsplan bra, eftersom anpassningen till den plana terrängen var möjlig. När tävlingstiden gått ut, hade 20 bidrag lämnats in. Vid stadsfullmäktiges sammanträde den 29 september redovisade tävlingskommittén sitt granskningsresultat. Inget av förslagen kunde anses vara vinnande. Kommittén gjorde ett nytt förslag med delar ur de bästa tävlingsbidragen. Den 3 oktober antog stadsfullmäktige planen i allt väsentligt, och den 29 december kunde den gillas och stadfästas av Kungl. Maj:t. Att få fram en ny stadsplan på mindre än ett halvt år är verkligen ett rekord, som inte kan slås idag! Den demokrati, som vi har nu, när det gäller fysisk planering, medger inte så snabba beslut som togs vid det här tillfället. DET BÄSTA FÖRSLAGET i tävlingen anses arkitekten P. G. Sundius ha lämnat in. Det belönades med andra pris, 500 riks-

VÄRMLÄNDSK KULTUR

daler, och låg till stor del som grund för det av kommittén utarbetade förslaget. Kravet på planens utformning styrdes bland annat av Städernas Allmänna Brandstodsbolag, ett försäkringsbolag med stor erfarenhet av bränder i många städer, vars regler i det närmaste betraktades som myndighetskrav: gatorna skulle ha viss bredd och vara raka, och tomterna skulle ha en viss storlek för att förhindra att staden blev för tät och trång. Förutom dessa allmänna regler kunde varje stad ha sina egna, som naturligtvis också skulle bidra till en bättre stad än den gamla och förhindra brandspridning. Det skall här påpekas att det man fruktade mest vid den här tiden var just brandspridning, och därför gick planeringen till stor del ut på att finna möjligheter till att förhindra och begränsa bränder. Breda gator och uppdelningar mellan delar inom staden med boulevarder eller esplanader var vanligt. Avdelande torgytor gav också en förhindrande effekt. OM VI JÄMFÖR stadsplanen för Karlstad som var färdig strax före branden med den som antogs i slutet av samma år, så ser vi stora skillnader. I den senare är gatorna bredare och kvarteren har större rymd. En del gator har försvunnit till förmån för större kvarter. Stora Torget är orienterat i väst-östlig riktning och har nu fått dimensioner, som gör det till ett av landets största. Området för järnvägen, som invigdes 1869, var redan nu inlagt i planen. Järnvägsstationens byggnad ligger på en axel mot Residenstorget (Järnvägsgatan), och Expositionshuset ligger på en axel mot Klarälvens östra gren (Östra Torggatan). Järnvägsspårens läge har betydelse, därför att järnvägen skulle bindas samman med sjöfarten (inre hamnen). Idag anser vi att järnvägen delar av staden på ett olyckligt sätt, när den här stadsplanen gjordes låg järnvägen utanför staden och man ansåg att den hade en sammanhållande effekt. Betraktas stadsplanen från 1865 slås man av att Sandgrund inte finns med på kartan. Sandgrund fanns norr om planområdet, var då en ö i deltalandet och

 1865 års stadsplan – godkänd före branden. Nästa uppslag: von Wachenfeldts plan – upprättad efter branden.

VÄRMLÄNDSK KULTUR

N O 3–4 2015

TEMA: STADSBRANDEN 1865

VÄRMLÄNDSK KULTUR

N O 3–4 2015

TEMA: STADSBRANDEN 1865

VÄRMLÄNDSK KULTUR

är med som parkområde först i en stadsplan från 1893, men fortfarande som ö. Dagens Sandgrund är en udde ut i Klarälven. Detta visar på att deltalandet är ”levande” och att vi inte kan rå på naturkrafterna. Stadsplanen från 1865 benämns von Wachenfeldts plan och innehåller även planering för teatern och del av området Klara norr om teatern. Pråmkanalen och Haga med anslutning till Stenbron är också med i detta plandokument. Som tidigare nämnts är järnvägsområdet inlagt. Anslutningen mellan hamnen och järnvägen blir tydlig. Av planen kan man vidare utläsa var de offentliga byggnaderna skulle ligga. Rådhuset placerades på torgets västra sida med långsidan mot torget, och residenset i samma kvarter med sin framsida mot Residenstorget i väster. Kyrkan hade sedan tidigare sin plats på Lagberget, och Gamla gymnasiet hade också sin plats. Nuvarande läroverket förlades öster om torget, och Stadshotellet, som var en allmän angelägenhet på den här tiden, fick också anslutning till torget i nordväst. Frimurarhuset med tillhörande festsal förlades till torgets södra del. Biskopsgården, lasarettet och länsfängelset finns med i den här planen också, samt en del andra offentliga byggnader och platser. I övrigt reglerades inget exakt, mer än sådant som hade med brandsäkerhet att göra. KARLSTAD RESTE SIG SNABBT ur brandens förödelse. Många frivilliga från olika delar av landet kom och hjälpte till med byggandet. Att man kunde bygga upp de offentliga delarna så snabbt berodde delvis på att brandförsäkringar fanns. Redan 1828 hade Städernas Allmänna Brandstodsbolag bildats. Detta bolag försäkrade skolor, kyrkor, prästgårdar, tingshus, industrier och enskilda större gårdar, och bidrog med nästan två miljoner kronor till sina försäkrade. Även försäkringsbolaget Skandia hade bildats före branden och kunde ge medel till återuppbyggnaden. Totalt betalade de olika försäkringsbolagen ut nästan tre miljoner riksdaler, vilket vittnar om välordnade ekonomiska resurser och god beredskap. Juristen och stadsplaneraren C. A. Lindhagen på civildepartementet i Stockholm, som efter hand skulle arbeta fram en gemensam byggnadsstadga för riket, uttryckte berömmande ord om Karlstads omdaning efter branden. Byggnadsstadgan blev inte allmän förrän år 1874, men eftersom Lindhagen tagit god tid på sig att utforma den, kan man ana att de styrande i Karlstad hade kännedom om reglerna och tidigt tillämpade dem i 1865 års stadsplan. Genom Sundius, som deltog i tävlingen om stadsplanen, hade kännedomen om byggnadsstadgan också förmedlats. Förödelsen efter branden var materiellt sett enorm. Hela den gamla stadskärnan var så gott som utplånad. Dock hade byggnaderna utefter Älvgatan klarat sig. Hypoteksbankens hus, som låg närmast centrum, blev samlings- och informationsplats för stadens angelägenheter.

VÄRMLÄNDSK KULTUR

Det mest fantastiska var att ingen människa hade omkommit i branden. Värre var det året efter när många bodde trångt och osunt, då härjade en koleraepidemi i staden. Såväl Karlstadsbor som de som kommit hit för att hjälpa till med byggandet drabbades. Mer än trehundra personer dog. En kolerakyrkogård öppnades bland annat på Västra kyrkogårdens västra del. På våren 1866 kom byggnadsarbetena igång på allvar och redan efter några år hade byggnader utefter de stora gatorna färdigställts. Bland de första var byggnaderna utefter norra delen av torget, Kungsgatan. Granne med domkyrkan åt väster byggde Sparbanken en byggnad som innehöll expedition, styrelserum och bostäder. För denna byggnad svarade samme arkitekt som ritade läroverket, C. J. Westergaard. Han ritade också apotekshuset vid torget. På bottenvåningen fanns försäljningslokal och laboratorium för apoteket samt en butik till uthyrning. På övervåningen ordnades en stor bostad för apotekaren. Många av de byggnader som byggdes utefter torget innehöll butiker i bottenvåningen och lägenheter ovanpå. Till gatuhuset hörde även diverse gårdshus, vilka man nådde via en med häst och vagn körbar port. Efter hand har dessa byggnader rivits och ersatts med mer rationella byggnader. En av de gårdar som sist förändrades var den där nybygget för banklokaler finns idag (i samband med att Nya Wermlandsbanken byggdes till i mitten av 1980-talet). För att kunna bevaka att regler och stadgar efterföljdes utsågs en stadsarkitekt, som skulle vara byggnadsnämndens fackman. Den som innehade denna syssla från år 1866 var C. F. Sundberg. Han efterträddes redan 1869 av byggmästaren och arkitekten Teodor Högström. Teodor Högström har gjort sig känd genom att ha ritat åtskilliga byggnader i staden, bland andra Norra skolan, Södra skolan, privatvillor och även den nya tornspiran till domkyrkan (den gamla förstördes ju av branden). Teodor Högström ligger begravd på Västra kyrkogården. Hans gravsten är betecknande nog en husgavel! Från år 1882 finns en karta som Teodor Högström upprättade. På denna kan man avläsa vilka byggnader som var kvar efter branden. Man kan också se hur staden bebyggdes, liksom de material som användes i de nya byggnaderna. Under årens lopp har mycket förändrats i Karlstad, men hur underligt det än kan verka så gäller i princip fortfarande den stadsplan som von Wachenfeldt gjorde för centrala Karlstad (Tingvallastaden). Det är fantastiskt att de som medverkade till denna plan verkligen trodde på staden som företeelse och hade modet att genomföra planen. För det är ur denna som det moderna Karlstad har fötts och vuxit upp.

INGER BERGGRÉN , Karlstad, arkitekt SAR/MSA, ålderman

i Carlstads-Gillet

N O 3–4 2015

DET KAN HÄNDA ÄVEN DIG – SKYDDA DITT HEM MOT BRAND Små förändringar kan ge stora resultat för säkerheten. Här är några av våra bästa tips: Sängrökning är den vanligaste orsaken till dödsbränder.

inte över dem och dra ur kontakten när du är klar. Använd inte trasiga apparater och sladdar. Se till att glödlampor och spotlights inte kommer för nära något brännbart och byt ut blinkande lysrör. Anlita alltid elektriker för elarbeten hemma.

Var noga med spisen

Passa de levande ljusen

Stäng av spisplattan när maten är klar och lägg aldrig brännbart material på spisen.

Blås ut ljusen innan du lämnar rummet och håll avstånd till gardiner och annat brännbart. Ställ aldrig värmeljus i större grupper, på brännbart underlag eller i vattenbad.

Rök aldrig i sängen

Elda rätt i öppen spis och braskamin

Se till att spisen eller kaminen är rätt installerad och godkänd vid sotarens brandskyddskontroll. Lär dig elda på rätt sätt. Var försiktig med elektriska produkter

Laddare, TV-spel och datorer är exempel på elektriska prylar som blir varma. Täck

Skaffa bra brandskyddsutrustning

Med brandvarnare, handbrandsläckare och en brandfilt är du väl utrustad. Brandvarnare ska sitta i taket och kontrolleras varje månad. För hemmet rekommenderar vi pulversläckare på minst 6 kg.

VAR RÄDD OM DIG!

raddningkarlstad.se/hemfritid

TEMA: STADSBRANDEN 1865

VÄRMLÄNDSK KULTUR

”… eld överallt” ” Vart jag ser är det eld – eld i husen, eld i luften, eld överallt. Hela världen brinner. Det dånar, det knakar, det skriker, det väser och viner.”

D Gustaf Fröding, 1896. Han skildrar sina hågkomster från Karlstads brand när han är i 30-årsåldern.

 Karlstad efter branden: Västra Torggatan (då Södra Torggatan) i höjd med nuvarande Hamngatan.

etta är väl den mest kända skildringen av Karlstads brand 1865. Man riktigt känner dramatiken. Vem är författaren? Det är Gustaf Fröding. Då är det något som inte stämmer. Fröding var knappt fem år när staden brann. Sanningen är den att Gustaf Fröding i samband med den stora branden i Kristinehamn 1893 skildrat sina hågkomster från Karlstads brand i Karlstads-Tidningen den 6 maj 1893. När Fröding vandrar omkring i det brandhärjade Kristinehamn säger han: ”Aldrig förr har jag med sådan klarhet fått tillbaka de en gång så livliga intryck jag såsom fyraåring måste ha erfarit vid den stora branden i Karlstad”. Sant är att han befann sig i staden denna sommarsöndag. Familjen Fröding hade flyttat in till Karlstad våren 1865. Branden kom att starkt förändra famil-

VÄRMLÄNDSK KULTUR

jens liv. Man flyttade efter branden till Lund och sedan till Kristinehamn. Hade inte staden brunnit, hade säkert familjen Fröding förblivit bosatt i Karlstad, mer eller mindre ekonomiskt beroende av släkten. Hur Gustafs liv då hade blivit vet vi förstås inte – ibland har jag vågat mig på en gissning att han då hade vuxit upp som en relativt välanpassad ung man, etablerat sig i stadens borgerliga liv och inte blivit nationalskalden Gustaf Fröding. ÅTER TILL DEN 2 JULI 1865 och Gustafs skildring av hur han och hans syster upplever branden. (Texten återgiven efter Ruben G:son Berg. Vem systern är framgår ingenstans. Min gissning är Matilda):

Det måste vara så där vid middagstiden en söndag på sommaren. Hela huset är tomt så när som på syster min och mig. De andra måtte vara i kyrkan eller på promenad. Allt är tyst och stilla inom- och utomhus. Syster min och jag stå på knä på varsin stol vid fönstret och titta ut på gatan. Den är alldeles tom. Mitt emot står ett gult hus med vita fönsterkarmar och stentrappa vid ingången. Syster min och jag har det förfärligt ledsamt. […] Men plötsligt glimtar det till i ögonen på syster min. Hon ställer sig upp på stolen och pekar uppåt över taket på det gula huset mitt emot. ”Ånej, se så det ryker”, säger hon och småler av intresse och njutning över detta angenäma avbrott i enformigheten. ”Åh kors ja, så det ryker” säger jag och känner mig livligt intresserad även jag. […] Vi känna oss lite skrämda och hemska till mods, på samma gång som intresset för det underbara blir allt starkare. I detsamma börjar klockorna dåna, icke med det vanliga sövande sammanhängande klingklangeriet, utan avmätt, långsamt, tungt, dovt – med långa mellanstunder, så att man länge står och lyss efter nästa slag, alldeles

N O 3–4 2015

som vid ett åskväder. Och efter ännu några minuter fylles luften med korsande ljud från alla håll – hjul rulla med våldsamt slammer genom gatorna, hovar stampa, fötter trampa, hästar gnägga, gälla röster skrika om vartannat. Ur det gula huset mitt emot kommer en skock människor rusande. De skygga med handen för ögonen och peka på lågorna, som nu stiga högt mot skyn och breda ut sig åt alla kanter. Eldflagor flyga genom luften och falla som snö på det gula husets tak. Från alla vrår och vinklar komma gamla kvinnor. De slå tillsamman händerna och säga ”kors i jesses” och ”va ska detta bli”. Nu kommer en vindstöt, lågorna välta fram över taken, det brinner i det gula huset. […] Sedan minnes jag endast ett oredigt sammelsurium av spring och sorl och kullvräkta möbler. Än är det någon som skriker ”sitt still” åt mig, än rycker man mig hårt i armarne, än bärs jag, än springer jag så att jag nästan tappar andan för att kunna hålla skritt med någon som håller mig i handen och går med ofantliga steg. […] Därefter befinner jag mig vandrande hand i hand med syster min utefter älven åt Klaraborg. Här är ingen eld, men möbler äro utvräkta på gatan och folk springer förbi oss åt bägge hållen […] Därefter är jag på Klaraborg. Det är som ett himmelrike. Allt är så fint och härligt – mycket finare än hemma hos oss. Hit kommer ingen eld. Långt bakom träden flammar det och dånar, men hit kommer elden aldrig, det har Lotta, barnpigan, sagt och hon vet allting. Ibland komma herrar från staden och berätta att nu har det ”tagit i” det och det huset, nu är det framme vid det och det hörnet. ”Hela stan stryker med, det är klart som dagen.” Därefter minnes jag ingenting förrän den följande morgonen. Jag står vid fönstret och gnuggar mig i ögonen och känner icke igen mig. Men framför dörren står gamla bekanta, den gamla vagnen från vårt lantställe vid Alstern och de gamla vagnshästarna Svarten och Pontus och på kuskbocken sitter min korpral Bank. […] Jag kände mig glad och lycklig. Ing-

TEMA: STADSBRANDEN 1865

en fara mer, sedan Banken och Pontus och Svarten kommit hit för att frälsa oss. […] Jag sprang ut och kröp upp i kuskbocken till Banken och Banken höll i mig med sin väldiga näve, som var nästan lika stor som jag själv. Och så kommo ”de andra” ut och satte sig upp och så reste vi tvärt igenom de rykande alléerna av skorstenspipor och så ut genom tullporten, över östra bron och in i Alsterskogarnes susande pelarsalar. Då erinrade jag mig att min nya boll brunnit upp och mitt hjärta fylldes av vemod och jag lutade mitt huvud mot Bankens trofasta arm och grät. *** FRÖDING HADE TÄNKT SIG att branden skulle spela en viktig roll i det stora stadsepos, som han planerade. Skildringen av branden skulle bli ”ett realistiskt praktstycke, vändpunkten i stadens historia”, som han skriver i ett brev till systern Cecilia. Ett utkast till en dikt om den stora branden finns bevarat. Tyvärr förverkligades aldrig planerna på ett stadsepos, men det kan ändå vara av intresse att ta del av följande texter ur det ofullbordade manuskriptet:

” Än är det någon som skriker ”sitt still” åt mig, än rycker man mig hårt i armarne, än bärs jag, än springer jag så att jag nästan tappar andan för att kunna hålla skritt med någon som håller mig i handen och går med ofantliga steg.”

Bang! En klämtning i nattens klang. En flamma i höjden sprang. På nytt det ljöd ett tungt bang! – bang! Och fönster öppnas och dörrar smälla och röster skrika förvirrade gälla och sprutor dåna och hovar stampa och springande fötter på gatorna trampa och staden är svept i ett sorlande, skyndande dövande dunder och brus och tunnorna skvalpa, det skvalar och rinner, det brinner, det brinner, det brinner i Pettersson hus! Därefter följer en ofullbordad framställning av eldsvådans förlopp: Det smattrar, det knattrar och knakar, det brakar, ett tak störtar samman, det bolmar och ryker och sprakar och starkare vräker sig flamman i höjden och vidt över gårdar och tak och dovt ljuder dån och vildt ljuder skrik och brak.

KJELL FREDRIKSSON

VÄRMLÄNDSK KULTUR

Yttre hamnen i Karlstad stod klar 1907. Sedan dess har Vänersjöfarten haft en avgörande roll för utvecklingen av det regionala näringslivet. Vänerns förbindelse med Nordsjön har öppnat vägen för ekonomiskt och praktiskt gångbara transporter av gods över hela världen. Väl utbyggd infrastruktur och utmärkta möjligheter att kombinera sjötransporter med väg och järnväg ger oss möjligheter att skapa kundunika lösningar för såväl import som export. Vårt engagemang och åtagande utvecklas ständigt och Vänerhamn är idag inte enbart en viktig länk i logistikkedjan. Tillsammans med kund tar vi oss också an alla övriga tjänster kopplade till transporter och skapar helhetslösningar, från avsändare till mottagare.

Stuvargatan 1, 652 21 Karlstad • Tel 054-14 48 60 • www.vanerhamn.se

Färgstark biskop Han svor och släckte – kanske. Men det var långt ifrån det enda som den färgstarke och mycket framgångsrike Anton Niklas Sundberg gjorde till Karlstads fromma.

Å  Anton Niklas Sundberg, såsom han hänger porträtterad i olja bland andra biskopar på Karlstads stiftskansli. Med tiden blev han ärkebiskop och kunde ha blivit statsminister.

TEMA: STADSBRANDEN 1865

r 1863 hade Karlstads stifts dåvarande biskop J. A. Millén avlidit efter bara fyra år på posten. Vid biskopsvalet uppfördes i första förslagsrummet den 45-årige domprosten i Lund Anton Niklas Sundberg. Bakom sig hade han en teologie kandidatexamen i Uppsala år 1845, följd av fyra års docentur vid samma universitet. 1849 befordrades han till teologie adjunkt vid Lunds universitet, tre år senare till teologie professor, och utnämndes 1861 till förste teologie professor samt domprost i Lund. Han hade också representerat prästeståndet vid två riksdagar. Vid valförrättningen i december 1863 fick Sundberg flest röster från stiftets röstberättigade präster. De närmaste i röstetal drog sig tillbaka, då de ansåg Sundberg som den lämpligaste. Efter biskopsvigningen den 6 mars i Uppsala domkyrka reste han till Karlstad för en tvåveckors visit. I Karlstad kom dagarna att upptas av uppvaktningar, middagar och supéer. Tjänsten tillträddes i januari 1864. Sundberg utfärdade i dessa dagar sitt herdabrev, och i augusti flyttade Anton Niklas och 17 år yngre hustrun Clara – född Kock i dalsländska Valbo Ryr – in i biskopsgården. Det utvecklades en god kontakt mellan biskop Sundberg och Karlstadsborna. Till en av sina professorskollegor i Lund skri-

ver han att ”ingen bisp i Sverige” hade det trevligare än han. En omständighet som kan ha medverkat var att biskop Anton Niklas hade släktrelationer med Värmland. Fadern Sven Sundberg, hattmakare i Uddevalla, kom från Rottneros och tog efternamnet efter det gamla ortsnamnet Sund = Sunne. Under studietiden i Uppsala verkade Anton Niklas bland annat som informator till friherre C. G. Cederström från godset Bråte i Segerstad. Vid tidiga besök på Bråte träffade den unge Anton Niklas husets dotter Lovisa. Ömsesidigt tycke uppstod, men Anton Niklas borgerliga härkomst blev troligen hinder för att kunna få Lovisas hand. MINDRE ÄN ETT ÅR efter Sundbergs inflyttning i biskopsgården uppstår branden som förvandlar Tingvallastaden till rykande ruiner. Historien om ”landshövdingen som grät och bad” och ”biskopen som svor och släckte” är välkänd, men har konstruerats i folkmun som förklaring till att residenset vid torget utplånades medan biskopsgården, skyddad av stora lövträd, undslapp branden. Att biskopen gjorde insatser i både ord och gärning berättas, och att landshövding Carl Ekström och borgmästare Waldenström gjorde modiga, uppoffrande insatser, samtidigt som landshövdingens familj i residenset svävade i livsfara. Gamla gymnasiet och biskopsgården var stora byggnader som undgick att slukas av elden. I gymnasiehuset hade stiftsbibliotekets oersättliga bokskatter undgått förstörelse. I biskopsgården uppläts genom biskopens försorg bo- och sängplatser åt många husvilla. Domkyrkan, som till stora delar brunnit, hade till det inre räddats av de förunderligt stabila takvalven.

VÄRMLÄNDSK KULTUR

hade Sundberg framlagt en motion om anslag och lån till ett nytt läroverkshus i Karlstad och om ökat anslag till folkskollärarseminarierna. Båda hans förslag vann riksdagens bifall. Den 2 april 1870 invigdes det nybyggda läroverkshuset, som än idag visar en välbevarad och ståtlig fasad mot Stora Torgets östra kortsida. Biskopen tillika läroverkets eforus A. N. Sundberg förrättade invigningen. Det långa anförandet finns bevarat och visar hans engagemang i utbildnings- och skolfrågor. Än finns spår kvar i biskopsgården efter de extra nattgästerna efter stadsbranden. Fem sex sådana här järnsängar ligger i delar huller om buller i gårdens stall. FOTO: PER BERGGREN

Innan kyrkorummet åter användes gjordes ett hållbarhetsprov genom att orgeln spelades för full kraft under en timmes tid med åtföljande ”luftvibrationer”. Inget oroande märktes, och påföljande söndag hölls första gudstjänsten i kyrkan, då biskop Sundberg predikade och landshövding Ekström tog plats invid korset under stora takkupolen. Gudstjänsten beskrevs som utomordentligt högtidlig. BISKOPEN KOM SNART att bekanta sig med sitt stift genom visitationsresor, där han under sina relativt få ämbetsår besökte hälften av kyrkorna och de flesta prästerna i Värmland och på Dal. Biskopen uppmuntrade präster och lekmän till gemensamma insatser för ”fördjupad bibelkunskap, ökat missionsintresse och det sedliga livets höjande”. Under denna tid inträffade det tragiska dramat med förgiftningarna i Silbodal och kyrkoherde Anders Lindbäck. Biskopen engagerade sig i tragedin och möten med Lindbäck. Sundberg ansåg detta som sin tyngsta uppgift dittills i stiftet. Sundbergs politiska uppgift i Sveriges riksdag blev efter 1866 förändrad genom ståndsriksdagens upphörande. Sundberg, starkt konservativ, hade varit emot den nya riksdagsordningen, men var lojal mot beslutet och ”infogade sig”. Han valdes till talman i den nya riksdagens andra kammare. En stor Värmlandsfråga avhandlades vid denna tid: järnvägssträckningen av blivande nordvästra stambanan mellan Kristinehamn och Arvika. Två ”skolor” tvistade: en Karlstadslinje respektive en nordligare linje, Norumslinjen, närmare de värmländska bruken. Sundberg företrädde den förra, medan starka utskottskollegor stred för Norumslinjen. Sundberg arbetade kraftfullt med argument som ”kartor och handlingar”, och när Karlstadslinjen vann bifall blev han ”festligt mottagen vid hemkomsten från Stockholm”. En ny läroverksbyggnad uppfördes åren 1868–1869 i gotisk stil efter ritningar av arkitekterna P. G. Sundius och C. J. Westergaard. Vid sista ståndsriksdagen 1865

VÄRMLÄNDSK KULTUR

DEN 11 NOVEMBER 1870 utnämndes Anton Niklas Sundberg av Kungl. Maj:t till ärkebiskop och Uppsala universitets prokansler. Vid valet fick han en uppslutning och majoritet, som tidigare under 1800-talet bara uppnåtts av Johan Olof Wallin. Anton Niklas uttryckte ibland om sin utnämning att det var uppför brandstegen han klev upp till ärkebiskopsstolen! Sundbergs vältalighet och magnifika framträdande vid högtidliga tillfällen var omvittnad, liksom hans ibland kraftfulla ordval. En kyrkoherde nämner från riksdagen i brev till sin hustru: ”Han svär så det är en lust att höra på”. I juni 1871 vigdes Claes Herman Rundgren till biskop av ärkebiskop Sundberg i Stockholms slottskyrka, och blev i maj 1872 dennes efterträdare i Karlstad. Den 12 maj 1873 krönte ärkebiskop Sundberg Oscar II till Sveriges konung. Det blev sista gången landets ärkebiskop placerade kungakronan på majestätets huvud. De politiska uppdragen som riksdagsman fortsatte fram till 1892; under några år var Anton Niklas även talman i första kammaren. Under de så kallade tullstriderna 1887–88 hade statsminister Themptander inlämnat sin avskedsansökan. Kung Oscar II uttryckte då: ”Hela landet, kan jag väl säga, och alla partier i lika hög grad, mina statsråd ej minst, önskade liksom jag själv ärkebiskop Sundberg.” Han kallade Sundberg till sig för ett långt samtal, men Sundberg avböjde med ett obevekligt nej. Sundberg ansåg ”att plikten bjöd honom att låta sin uppgift som ärkebiskop gå före uppdraget att vara statsminister”. Ny statsminister blev i stället Gillis Bildt. Den 2 februari 1900 avled Anton Niklas Sundberg i sitt hem i Uppsala. Jordfästningen inleddes med procession från ärkebiskopshuset, ledd av studenter, till akten i Uppsala domkyrka. En väldig uppslutning av människor bildade häck längs vägen till kyrkan och från kyrkan till begravningsplatsen.

KARL AXEL HJERDT, Karlstad, ingenjör, vice ålderman i Carlstads-Gillet, vice ordförande i Karlstads Hembygdsförening.

N O 3–4 2015

TEMA: STADSBRANDEN 1865

VÄRMLÄNDSK KULTUR

I en ny tid När staden skildras i Fredrik von Vickens värmländska länskalender år 1877 är det i ljusa färger: ”den nya staden, som sedermera uppstått, är betydligt utvidgad med breda, ljusa och trädplanterade gator”

VÄRMLÄNDSK KULTUR

N O 3–4 2015

ärmland har haft sina katastrofer, sådana som kung Håkons härnadståg i västra Värmland år 1225, bullret i Bro (med drakoniskt efterspel) 1638 eller de stora oåren 1771–1772, när skördarna slog fel och rödsoten och annat skördade tusentals offer. Till skaran av skickelsedigra årtal kan man givetvis också lägga 1865, när i stort sett hela Karlstad gick upp i lågor. Fotografierna från förödelsen med enstaka skorstenspipor som sticker upp ur ett kaos av ruiner talar sitt tydliga språk om elände. Och ändå kan man kanske påstå att katastrofen, i likhet med de tidigare, också kom att få sina lyckliga följder. Likaväl som bortdrivandet av tullnärerna från marknadsplatsen vid Varnan i trettioåriga krigets tid ledde till att bland annat den nya staden Kristinehamn anlades, gav stadsbranden i Karlstad möjligheter för de som bestämde att tänka och skapa nytt. Staden före och staden efter branden var på många sätt två olika världar. Den nya staden byggdes efter tidens principer, som vi kommit att summera som liberala. Den begynnande industrialiseringen i landet gav människor nya behov att tillfredsställa och nya ekonomiska möjligheter för samhället att planera tillvaron. Låt oss påminna om reformerna inom några av de samhällsområden, där det svenska liberala genombrottet – med sin början under 1840-talet – kom att märkas.

SKOLAN OCH UTBILDNINGEN . Folkskolan infördes 1842, med de gamla sockenskolorna som en utgångspunkt. Utbildningen av folkskollärare sattes igång vid seminarier på olika håll i landet, inklusive i Karlstad från 1843. De särskilda flickskolorna inrättades under 1860-talet och i Karlstad år 1873. EKONOMIN . Genom reformerna 1846 och 1864 avskaffades städernas privilegier på handel och hantverk. Landsbygden fick sina handelsbodar och i städerna blev det enklare för nya entreprenörer att starta fabriker och affärsföretag. Skrån och gillen ersattes av hantverksföreningar. År 1848 underlättades möjligheten att bilda aktiebolag, samtidigt som ett bank- och försäkringsväsende växte fram som gynnade möjligheterna till investeringar. I Karlstad fanns Wermlands Hypoteks-

 Två damer i vintersolen framför rådhuset 1895. FOTO: AUGUST MALMBORG

TEMA: STADSBRANDEN 1865

VÄRMLÄNDSK KULTUR

förening (1850), Wermlands Provincialbank (från 1833), Karlstads Sparbank (1822) och Wermlands Stadshypoteksförening (1868), vartill kom Wermlands Brandstodsbolag (1843). SOCIALA FRÅGOR . Samhällets ansvar för den växande gruppen fattiga reglerades i och med 1847 års fattigvårdsstadga, som sedan följdes av nya skrivningar 1853 och 1871. Det större ansvaret kom att leda till en nödvändig expansion av administrationen i städer och i landskommuner. På många håll inrättades nya fattigvårdsanstalter (fattiggårdar) under 1800-talets senare del. I Karlstad kom Klaraborg att bli platsen för de fattiga, från 1870. GENUSFRÅGOR . Kvinnor och män fick lika arvsrätt 1848 och kvinnor fick rätt att idka vissa affärsrörelser på egen hand i och med näringsfriheten 1846. Endast änkor var dock myndiga, alla andra ekonomiskt beroende av sina män eller andra manliga släktingar. År 1858 kunde kvinnor över 25 år bli förklarade för myndiga, men bara om de var ogifta; den dag de gifte sig blev maken deras förmyndare, med det verkliga inflytandet också över sin hustrus enskilda egendom. REPRESENTATION OCH FÖRVALTNING . För att anpassa styresformerna till det industriella samhällets villkor

kom kommunallagarna 1862. De ”kommunala” och kyrkliga frågorna skiljdes åt genom att man inrättade dels kommuner, dels församlingar. Städerna fick ett nytt styresorgan genom stadsfullmäktige. På riksnivå ersattes ståndsriksdagen 1866 med en tvåkammarriksdag. Eftersom rösträtten avgjordes genom privatekonomin var det än så länge en minoritet av männen som kunde rösta – och en liten del av kvinnorna, de som ägde fastigheter eller hade ekonomiska tillgångar av annat slag. Men också för förmögna kvinnor var rösträtten bara kommunal. UR 1865 ÅRS RUINER byggdes en ny stad utifrån nya principer och med en kraft som sannerligen imponerar. Försäkringssystemet fungerade och gav ekonomiska muskler tillsammans med nödhjälpskommitténs insamlade kvarts miljon riksdaler och vidlyftiga statliga lån. Trots bostadseländet med människor i tält och baracker och trots farsoterna – 186 personer dog i den asiatiska koleran 1866 – var Karlstad präglat av en frustande dynamik åren efter katastrofen. Lantmätare von Wachenfeldt tog sig runt i aska och sot under sommaren och hösten 1865 och mätte upp försvunna tomtgränser, en nödvändighet för att sedan också åstadkomma en ny stadsplan där luft och ljus skulle regera. Karlstad fick sitt generösa stortorg och steg för steg klev nya pampiga paradbyggnader in och

Centralstationen i Karlstad, även kallad Västra station. FOTO: ANNA OLLSON Ångloksdraget tåg lämnar centralstationen.

FOTO: DAN GUNNER

Karlstads brandkårs första ångspruta inköpt från Ljusne Mekaniska Verkstad 1882.

VÄRMLÄNDSK KULTUR

N O 3–4 2015

bildade fond runt fyrkanten. Snart nog byggde också privatpersoner bostadshus och affärslokaler, omkring 50 till antalet redan under andra delen av 1865. När staden skildras i Fredrik von Vickens värmländska länskalender år 1877 är det i ljusa färger. Staden är ett kraftcentrum i landskapets ekonomiska och kulturella liv: ”den nya staden, som sedermera uppstått, är betydligt utvidgad med breda, ljusa och trädplanterade gator”, säger författaren. Gamla tiders ekonomiska kungsådra var hamnen med Vänersjöfarten – nu var den kompletterad med framtidens kommunikationsmedel för gods och människor, den av alla omhuldade järnvägen. Invigningarna av stationshuset och förbindelserna österut (1869) och västerut (1871) var enligt presskildringarna folkfester, med musik, tal, kanonsaluter, högtidstal och festmåltider. Världen öppnade sig på allvar för Karlstad.

strin – som Karlstads yllefabrik (1884) och Karlstads spinneri & väfveri AB (1897) – tillhörde också en ny tid, där inte minst det nationella och snart nog internationella modet hade betydelse genom pressens inverkan. När von Vicken redogör för stadens näringar i sin kalender från 1877 nämner han utöver den mekaniska verkstaden också tändsticksfabriken på Herrhagen (1874), tre fabriker för tillverkning av mineralvatten och läskedrycker, tre tobaksfabriker, tre garverier och fyra ölbryggerier. Hantverkarna från förr fanns också kvar, men Karlstads näringsliv fick en annan inriktning efter branden. Staden kom att expandera kraftfullt också befolkningsmässigt, när många landsbygdssocknar kände av suget från Amerika. Sunne, som länge varit den folkrikaste socknen i Värmland, kom att överflyglas på den punkten av residensstaden i slutet av seklet.

DEN NYA TIDEN märktes också i den ekonomiska utvecklingen. En kraftigt expanderande jordbrukssektor efterfrågade maskiner som tröskverk och slåtteraggregat och blev en lukrativ marknad för mekaniska verkstäder – industrialiseringen födde nya industrier, nya yrkesgrupper. Det gällde också för Karlstad, där stora arbetsplatser som Karlstads Mekaniska Verkstad (1860) på Herrhagen och Wennbergs Mekaniska Verkstad (1875, från 1903 i Viken) växte upp. Konfektionsindu-

FÅGEL FENIX HADE REST SIG ur julibrandens gråa helvetesaska. En ny tid var inne. Kung Oscars tid, unionens och frihandelns tid, Värmlandstimrets och Värmlandsstålets tid. Karlstad fanns i länets mitt och blev ett nav i den fortsatta ekonomiska och sociala utvecklingen i Värmland.

PETER OLAUSSON , Häljebol, historiker

Karlstads spinneri & väfveri AB på Älvgatan. FOTO: DAN GUNNER

Karlstads Mekaniska Verkstad. Arbetare vid cylinder för papperstillverkning. Karlstads Yllefabriks industribyggnader vid Sjötullsborg. FOTO: KARL NYSTRÖM

TEMA: STADSBRANDEN 1865

VÄRMLÄNDSK KULTUR

Att bygga en stad

Karlstads universitet - bibliotek och aula.

Att bygga en stad är en aldrig avslutad historia. Karlstad anno 2015 är en av Sveriges större städer och kommuner, residensstad, stiftsstad och länets självklara samlingsplats. FOTO: PER BERGGREN

taden får vackra omdömen av sina besökare för sin grönska, sin luftiga innerstad och för sin vackra klara älv. När vi i denna skrift har tagit oss igenom den mest förödande stadsbranden som någon känner till – en hel stad ödeläggs – så vill man gärna veta: hur gick det sedan? Den ödesdigra morgonen den 3 juli 1865, när de hemlösa men inte kraftlösa Karlstadsborna skulle ta sig an sin framtid, visste de föga om vad de lade grunden till.

Ur askan byggdes en ny stad, sten för sten, hus för hus. För att förebygga nya bränder blev gatorna breda och raka och gjorde staden ljus. De behov som människorna hade var förstås inledningsvis oändliga. En del nästan eviga. I mitten på 1500-talet bestod Tingvallaön av något hundratal invånare. Hertig Karl som gav staden dess namn och privilegier 1584 lär ha besökt staden och konstaterat att vägarna var usla, broarna för få och skatteinkomsterna för låga. Jag kan inte vederlägga detta men tror fullt ut på det. Vägarna har succesivt förbättrats, tåg och flyg har kommit till. Den gamla stenbron stod färdig 1765. Stenbron är Sveriges längsta och med en konstruktion där inte en gnutta bindemedel finns mellan stenarna. Antalet broar över Klarälven diskuteras den dag som i dag är. En gång fanns en plan på att förlänga Norra Strandga-

VÄRMLÄNDSK KULTUR

N O 3–4 2015

Brygguddens höghus i inre hamnen – arkitekt Gert Wingårdh.

tan rakt igenom biskopsgårdens trädgård, korsa Museigatan, riva något gammalt hus på vägen och sluta i en ny bro över älven och landa i Våxnäsgatans förlängning. ”Gode tid!” tänker vi idag, när bilismens framfart inte står i främsta rummet i stadsplaneringen. BEFOLKNINGEN ÖKAR . Hur befolkningstalen utvecklas är en förutsättning för välståndet. Mellan åren 1584 och 1719 ökade staden från 150 personer till 500. Inte särskilt imponerande. Stadens läge gav hyggliga förutsättningar för att leva och bo, men när skörden slog fel fick staden ta hand om hungriga tiggarhopar. Farsoter, översvämningar och svåra bränder var mer eller mindre vardagsmat. På 60-talet hade Karlstad fått ihop cirka 40 000 invånare på en mindre yta än idag. Kommunreformer kom och gör bilden svårare att jämföra. I dag strävar staden mot de åtråvärda 100 000.

TEMA: STADSBRANDEN 1865

Karlstads Culture and Conference Center, KCCC, med hotell och bostäder bredvid.

I en skrift som heter Karlstads framtida utveckling – 1945–1960 kan man läsa att Karlstad äger goda förutsättningar att utvecklas och tillväxa även i framti-

VÄRMLÄNDSK KULTUR

Bazaren i nuvarande kvarteret Druvan på platsen för Mitt i City.

den. Följande åtgärder bör stadens styre tillgripa för att åstadkomma detta: • Främja inflyttning av arbetskraft genom att använda moderna reklammetoder i syfte att stärka Karlstads goodwill • Se till att det finns bostäder av god kvalitet • Järnvägsspår och kajplatser bör utökas • Industrimark och lokaler måste tillhandahållas Dagens styre kan nicka instämmande. Ja, allt detta behövs för att staden ska växa. Vägarna kan bli bättre, fler

broar önskas och skattebetalarna bör bli fler. Goda kommunikationer är i dag en överlevnadsfråga. Karlstads är goda , men behöver ständigt utvecklas och förbättras. Det som man inte tog upp 1945, men som idag står högt på listan, är utbildning på alla nivåer, och Karlstad har idag en av Sveriges största gymnasieskolor och ett modernt attraktivt universitet. ELD OCH VATTEN . De kan inte förenas, men ihop ge utvecklingen en skjuts. Om inte slipspressen i källaren på Domusvaruhuset den 27 oktober 1999 hade fattat eld så hade inte ett av de mer välkända kvarteren i Karlstad ändrat utseende och

 Mitt i City – bostäder, galleria, restauranger och p-hus – på den tidigare Domustomten.

VÄRMLÄNDSK KULTUR

N O 3–4 2015

innehåll. Det blev en förödande brand, men en modern räddningsinsats och mycket vatten begränsar skadan till Domusfastigheten. Den rivs och 2006 har ett lokalt konsortium en lösning för hur den brända tomten ska bebyggas. Hörnet Tingvallagatan och Järnvägsgatan är ett av Karlstads äldsta och mest attraktiva hörn. Här har ett antal fastigheter funnits, och tidigare generationer har liksom nuvarande varit förtjusta över vyn över Klarälven och stadens puls vid västra bron. Här finns nu bostäder, en galleria, en mötesplats för gäster och hemfolk. En bärande idé under arbetets gång var att mitten av kvarteret skulle nås från alla fyra väderstrecken: Tingvallagatan, Järnvägsgatan, Drottninggatan och Västra Torggatan. Det ska särskilt noteras att Mitt i City-projektet var ett samarbete mellan kommunen, näringslivet och lokala finansiärer. En eftertraktad konstellation som inte alla städer kan ståta med. Stadens byggnationer i modern tid blir till en uppräkning som naturligtvis inte är fullständig. Men de som finns med har påverkat andra att investera eller utveckla sina verksamheter. Faktorer som är avgörande för stadens fortsatta framgång. Jag nämner ett antal utan inbördes tids- eller rangordning. Säkert saknar läsaren några, men se det som en exempelsamling över stadens och dess invånares kraft och vilja: universitetet med aulan, centralsjukhusets stora utbyggnader, Löfbergs Lila Arena, en ny stadsdel i inre hamnen, Ikea och olika handelsetableringar, Lars Lerin Sandgrund, Värmlands Museum, Mariebergsskogen, Karlstads Culture and Conference Center KCCC, NWT:s nya tidningshus, förtätning av bostadsområden, filmstaden, räddningsstation, polishus, idrottshallar, industribyggnader, verkstäder och parker. VAD ÅTERSTÅR? Ingen stad blir någonsin färdig. Rätt vad det är finns där en bränd tomt och invånarna funderar över när luckan ska fyllas igen. För Karlstads del är utmaningarna desamma som de varit sedan urminnes tider. Arbete och försörjning, bostäder, god hälsa, utbildning, kommunikationer och skådespel med tillägg av sådant som flyttat uppför välfärdstrappan, god miljö och en stimulerande fritid. Metoderna att tillgodose Karlstadsbornas behov och önskemål utvecklas och förändras förstås. Det är stadens attraktivitet som lockar människorna. Det är människorna som bygger staden. Nu står ombyggnad av Karlstad C för dörren. Nya spår på bangården, flyttad rangering, frigjorda ytor för exploatering kommer att ge Karlstadsborna det största stadomvandlingsprojektet sedan branden 1865. Det tror jag. Det ser jag fram emot.

SVÅRT OCH KRÅNGLIGT ATT

VÄLJA ELBOLAG? VATTENFALL M Ä LARENERGI FO R TUM JÄ M TKRAFT GOD E L ENKL A ELBOLAGET GÖTA ENERGI D IN EL alet är lättare än du tror...

STIPENDIER Landstingets Frödingstipendium Stipendiesumman är 50 000 kronor och stipendiet ska tjäna som ”stimulans och uppmuntran för i Värmlands län födda, verksamma eller till provinsen på annat sätt knutna, väl kvalificerade utövare av konstnärlig verksamhet”. Dnr LK/150628

Landstingets Folkrörelsestipendium Stipendiesumman är 50 000 kronor och stipendiet är en belöning för enskilda eller kollektiva insatser inom folkrörelser, studieförbund, politiska eller andra ideella organisationer inom Värmlands län.

Dnr LK/150630

Ansökan • • •

Sänd in ditt förslag som ett vanligt brev – det finns inga särskilda blanketter. Ange stipendiets diarienummer i brevet. Sista dag för ansökan är 31 augusti 2015. Adress: Landstinget i Värmland, Landstingshuset, 651 82 Karlstad

ANNA SANDBORGH

www.liv.se TEMA: STADSBRANDEN 1865

VÄRMLÄNDSK KULTUR

N O 3–4 2015

Värmlandsreceptet

Kolbullar och säterkullor

ett nummer av Värmländsk kultur med Karlstads brand som tema passar det kanske bra med ett recept på kolbullar, stekta över öppen eld i en stekpanna. Receptet är hämtat ur boken Från raggarkorv till älgfilé som kom ut förra året på Torsbyförlaget Sweet Street Design. I boken bjuder Camilla Classon och Anki Haraldsson på ett hopkok av det bästa som Torsby har – gammalt blandat med nytt och utländskt med värmländskt. Det är en välskriven och välkomponerad bok med trevlig text av Camilla Classon, som också svarar för den fina formgivningen och tillsammans med Anki Haraldsson för det likaså alldeles utmärkta fotot med jättefina landskaps- och porträttbilder och matfoton. Att formgivningen är så professionell och fotona så bra är inte så konstigt, för till vardags arbetar Camilla Classon som formgivare för bland annat Egmont och frilansar dessutom liksom Anki som husfotograf för en mäklarfirma. Anki, som är en ”riktig” Torsbybo och har bott i Torsby i hela sitt liv, arbetar annars inom vården. Camilla kommer från Stockholm men har bott Torsby i tio år. I Från raggarkorv till älgfilé presenteras 27 i Torsby välkända profiler, varav en del också är mycket kända i omvärlden som Sven-Göran Svennis Eriksson, Bengt Sahlström med dottern Anna Sahlström, poeterna Torleif Styffe och Bengt Berg, den senare med livskamraten Gun-Britt Karlsson. Det är för övrigt Svennis som svarar för titelns älgfilé – med kantarellsås och klyftpotatis – men också ”kickar loss i köket” med italiensk aubergine- och mozzarellagratäng. För raggarkorven svarar Torsbyprofilen RullKurt Eriksson. Bengt Berg och Gun-Britt Karlsson bjuder på en sensommarpaj med äpplen medan Bengt och Anna Sahlström avslutar boken med den traditionella värmlandskorv som serveras till jul med hemlagad rödkål på Sahlströmsgården. Torleif Styffes torparfläsk är ett trevligt recept, som nog är värt att återkomma till i ett senare nummer av Värmländsk kultur. På Ransbysätern i Klarälvdalen, som

TEMA: STADSBRANDEN 1865

drivs av föreningen Utmarksmuseet, kan man steka sin egen kolbulle. Sätern, som har brukats som betesplats för boskap i cirka 1 000 år fram till 30-talet, är i dag ett levande museum med fjällkor, getter och hästar. Kolbulle är en gammal nordisk maträtt som har lagats i Värmland i många år. Den var vanlig bland skogshuggare och kolare som levde under primitiva förhållanden. I boken är det de ideellt arbetande säterkullorna Eva Justin och Kristina Nilsson som hjälper Anki och Camilla med storstadsväninna och barn att steka kolbullar. ”Smeten till kolbullar ska vara lite tjockare än vanlig pannkakssmet”, förklarar de. ”Först steker man det skivade fläsket och sedan häller man över smeten. En del vill ha fläsket knaperstekt men det kan man ju göra som man vill”, säger Eva. Anki och Camilla steker så det ryker och barnen tycker att det är jättespännande. När de inte är med vid elden springer de ut på sätern för att klappa getterna och deras killingar.

Från raggarkorv till älgfilé kom ut förra året på Torsbyförlaget Sweet Street Design. .

LENA SEWALL , Karlstad, bibliotekarie och

matskribent. FOTO: ANKI HARALDSSON

Kolbullar SÅ HÄR GÖR MAN : Vispa ihop vatten, mjöl och salt till en pannkaksliknande smet. Låt smeten gärna stå och svälla en stund. Tärna och stek en fjärdedel av fläsket i stekpannan. Slå på en fjärdedel av smeten över fläsket och stek tills kolbullen får fin färg på undersidan. Vänd kolbullen och stek på andra sidan. Upprepa tre gånger så det blir fyra kolbullar. Servera med lingonsylt. Tips: Gör smeten hemma och häll i en petflaska, tipsar Anki och Camilla. Ta med ut i skogen och stek över öppen eld.

VÄRMLÄNDSK KULTUR

4 KOLBULLAR:

2 dl skrädmjöl 2 dl vetemjöl 6 dl vatten 600 gram fläsk salt

2–9 AUGUSTI 2015

Några axplock ur programmet: SÖNDAG 2 AUGUSTI 19.00 Invigning i Spegelsalen, Rottneros Park. Flöjtkvartett och Frödingprogram. Ismael Ataria invigningstalar. MÅNDAG 3 AUGUSTI 10.00 och 13.00 Rödluvan och vargen. För barn 3–9 år. Sparbankssalen. 18.00 Poesi- och musikafton. Eva Runefelt och Lars Andersson med musiktrio. Alma Löv. 19.00 Solveigs Värmlandssalong. Solveig Ternström, Eva-Mi Tapper och Carina Ekman. Sundsbergs Gård. TISDAG 4 AUGUSTI 12.30 Visor i vidvinkel. Björn, Marcus och Johan Sandborgh. Sundsbergs Gård. 14.30 Äppelträd och körsbärsträd i blom hos Selma Lagerlöf och Sven Delblanc. Daniel Skogman om symboliken som förenar dem. Stallet, Mårbacka. 18.00 Värmlandslitterär sommarkväll. Leif Stinnerbom med musiker, Lars Andersson, Helene Tursten, Anita Andersson. Församlingshemmet, Östra Ämtervik. ONSDAG 5 AUGUSTI 12.00 Från visa till opera. Stefan Dahlberg, sång, Anna Florin-Schmidt, piano. Sunne kyrka. 13.30 Bergslagspojken som blev kyrkofader i Amerika. Alf Brorson om landsbygdsprästen Olof Olsson. Församlingshemmet, Sunne. 16.00 Munter sommarauktion med Värmländska Akademien. Auktionsförrättare Håkan Hagegård. Sillegården, Västra Ämtervik.

Kunskap & Engagemang... för alla trycksaker som du behöver. Förpackningar, broschyrer, banderoller, kuvert eller böcker – vi hittar lösningen som ger bäst totalekonomi och gör dig till en nöjd kund. Det är lätt om man kan.

TORSDAG 6 AUGUSTI 10.00–14.00 Barnkulturdagen med teater, workshops, ponnyridning m.m. Sunne Hembygdsgård. 13.00 Lomjansguten. Leif Stinnerbom med skådespelare och musiker om årets föreställning i Berättarladan. Författaren Lars Andersson samtalar med norske kollegan Kjartan Fløgstad. Frykensalen, Sunne bibliotek. FREDAG 7 AUGUSTI 14.00 Ebba Witt Brattström om sin nyutkomna bok Stå i bredd. 70-talets kvinnor, män och litteratur. Stallet, Mårbacka. 15.30 Sigrid Combüchen om sin roman om Ida Bäckmann, Den umbärliga. Stallet, Mårbacka. 19.00 Litterär afton med årets Selma Lagerlöfpristagare Stewe Claeson. Broby Gästgivargård. LÖRDAG 8 AUGUSTI 15.00 Selma Lagerlöfs litteraturpris 2015. Prisceremoni med tal av Staffan Söderblom och Stewe Claeson. Frykensalen, Sunne bibliotek. 18.00 Kör- och orkesterkonsert med bland annat Haydns Theresienmesse. Sunne kyrka.

www.citytryck-karlstad.se 054-22 14 30

SÖNDAG 9 AUGUSTI 11.00 Högtidsgudstjänst i folkton i Östra Ämterviks kyrka. Biskop Esbjörn Hagberg. Kransnedläggning vid Selma Lagerlöfs grav. 18.00 Bannlyst. Ett musikaliskt spektakel efter Selma Lagerlöfs roman. Stallet, Mårbacka. Aktuell och utförlig information på

www.kulturveckanisunne.se

Info Sunne Turism 0565-167 70, www.sunneturism.se

VÄRMLÄNDSK KULTUR

N O 3–4 2015

Karlstad är °upplevelser I Karlstad är det alltid något på gång. Nöjesfabriken bjuder ständigt på häftiga musikupplevelser och musikfestivalen Putte i Parken i juli lockar tusentals besökare. På Sandgrund Lars Lerin kan du njuta av konstnärens akvarellmålningar. I Löfbergs arena upplever du världsartister och storslagna shower. Wermland Opera bjuder på konserter, opera och musikaler i världsklass. Mariebergsskogen med sina gröna ytor och sin utomhusscen är den självklara sommarfavoriten. Varmt välkommen till evenemangsstaden.

TEMA: STADSBRANDEN 1865

VÄRMLÄNDSK KULTUR

Värmlandskrysset

Fyll i korsordet, skriv ”Värmlandskrysset” på kuvertet och posta senast 10 augusti till: Föreningen Värmländsk Kultur, Verkstadsg. 1, 652 19 Karlstad

Den först öppnade rätta lösningen belönas med tre trisslotter, den andra med två och den tredje med en trisslott. Lycka till! Vinnarna och rätt lösning presenteras i nästa nummer.

VÄRMLÄNDSK KULTUR

Namn: Adress:

N O 3–4 2015

Magnus Isæus Några ord om Magnus Isæus, vars akvareller finns på omslaget och sidorna 16–17. Magnus Isæus (1841–1890) var arkitekt. Han besökte Karlstad och Värmland hösten 1865. Han skrev dagbok, som nu finns på Nordiska museet. Gösta von Schultz har i Fataburen 1961 skrivit en artikel om Isæus värmländska resa. Det mest intressanta är att Isæus ritade och målade en del under sin tid i Värmland. Några av hans akvareller ägs nu av Värmlands Museum. Efter att ha varit i Karlstad en månad utan att ha fått något jobb gjorde Isæus sen en resa i Värmland, innan han återvände till Stockholm. Berömda är hans ord, när han har kommit till Karlstad. Framkomsten blev en chock: Der var i sanning förfärligt, gata på gata, qvarter på qvarter, idel murbitar och grushögar. Inga bränder eller halfbrända stockar och kol gåfvo tillkänna att det brunnit derstädes. Af hettan var gatan invid platsen der huset stått likasom remnad och ur dessa sprickor och hål uppvirflade fina rökpelare mot himmelen. Allting tycktes smådarra. Det föreföll mig som vore jag kommen till någon af städerna i Tusen och en natt och jag blef rigtigt rädd, jag skulle nedstörta uti någon fördold håla eller brinnande svafvelpöl. Willan hade kunnat vara fullkomlig om man inte här och der sett en tjocker patron komma klifvande. Rum var omöjligt att få, ett tält möjligtvis.

KJELL FREDRIKSSON

karlstads domkyrka

Tacksägelsehögmässa Söndag 19 juli, kl 11.00, 2015 Till åminnelse av kyrkans återöppnande efter branden.

Värmländska Akademien håller

SOMMARAUKTION

onsdag den 5 augusti kl. 16.00 på Sillegården, Västra Ämtervik Auktionist: Håkan Hagegård Gåvor mottages tacksamt till en annorlunda auktion! Kontakt för inlämning: Bengt Sahlström 0708-50 21 36 eller info@sahlstromsgarden.se Auktionen ingår i Sunnes kulturvecka 2015 www.kulturveckanisunne.se Arrangör: Värmländska Akademien www.varmlandskaakademien.se

Galleri Träsmak, Mallbacken Unika skåp och skulpturer, emaljarbeten och målningar.

Mallbacken 63, 686 97 Lysvik Tel 070-6002398 www.trasmak.se

ÖPPE T TIDER :

Måndag, torsdag 10.00–19.00 Tisdag, onsdag, fredag 10.00–16.00 Forskarexpeditionens tel. 054-701 11 80

Forskarsalens öppethållande: 15 maj–14 september Måndag–fredag 10.00–16.00 B E SÖ K SAD R E SS :

Hööksgatan 2, Karlstad | www.arkivcentrumvarmland.se VÄLKOMMEN TILL: Föreningsarkivet i Värmland, Landstingsarkivet,

Karlstadsva?rmla?ndsk kommunarkiv, Värmlandsarkiv, för Värmlands län annons kultur landsarkiv va?r2015:annons värmländsk kultur höst

RACKSTADMUSEET 6 juni - 12 september På spaning ... fyra generationer konstnärer i familjen Göran 30 maj - 13 september När vi ser Varann ... Olle, Jörgen och Denice Zetterquist Ur samlingarna Rackenkolonin måleri o skulptur Småskuret, träföremål ur samlingarna