Kyrkobladet nr 4 2021

Kyrkobladet svenska kyrkan i järna och vårdinge

Nr 4 2021

Ȁnglarna sjunger i himlen.

Halleluja.«

Vad är en människa?

S

VARET BEROR MED vilket perspektiv vi ser på människ­ an. Människan är en viss mängd vatten, en viss mängd kalk, lite kol o.s.v. En annan bild av människan är, att hon är en helhet av kropp, själ och ande. Det viktiga är kanske inte skillnaden mellan dessa tre, utan att vi har så att säga tre nivåer i oss, som påverkar varandra. Alla tre delarna är nödvändiga för livet.

I NÅGRA RELIGIONER TÄNKER man sig att människan utvecklas genom att komma bort från det kroppsliga, det som binder oss till jorden. Genom olika slags andliga övningar menar man där att det gäller att befria själen ur kroppens fängelse. Den kristna tron lär oss dessutom att alla tre skikten är goda, skapade av Gud. Därför talar vi ibland om kroppen som ett tempel. Det här får också etiska konsekvenser. Eftersom kroppen är ett tempel, skapad av Gud, har alla människor rätt att vårda sina kroppar: äta, dricka, sova. Alla människor har samma värde helt enkelt genom att vara människor.

Vi talar ibland om psykosomatiska sjukdomar. Psyke är det grekiska ordet för själ, soma, ett grekiskt ord för kropp. Om jag har ont i huvudet kan det påverka mitt humör, om jag mår psykiskt ­dåligt kan det få fysiska konsekvenser. Det kan tyckas självklart, men har inte alltid varit det för vetenskapen. Människans tre ­nivåer kropp, själ och ande hänger ihop.

Matts Sandström, kyrkoherde

»Vår tid skyr det barnsliga och det som är gammaldags, men som kyrka är vi inte rädda för något av det.« MARTIN LÖNNEBO i ett samtal med vår präst Martin Reberg. Läs mer på sid 5.

Sökes: julklappar till små och stora LP-RIA I JÄRNA tar gärna emot julklappar som de kan ge till ­behövande barn och vuxna i ­Järna med omnejd.

Gör så här: Slå in din julklapp i julklappspapper och sätt en liten lapp ovanpå märkt med tänkbar ålder och flicka/pojke/man/­ kvinna/neutral. Lämna in den hos ­LP-Ria på Hagagatan 14 i Järna.

Ordinarie öppettider: måndag–fredag 09.00–13.00 och lördag 10.00-13.00.

GLOBETROTTER. Kyrkogårdsarbetaren Madde känner sig som mest hemma på resande fot. Läs om henne på sid 8. Har du tips om någon person att intervjua?

Hör av dig!

God jul till eder alla !

Foto: Privat

PÅ LIKNANDE SÄTT SOM människan har tre nivåer, brukar också Gud beskrivas utifrån tre perspektiv: som Fader, Son och Ande.

Gud vill och kan genom sin helige Ande verka i ditt och mitt liv.

Guds Ande kan få vår ande att växa och utvecklas. Andens frukter är, skriver Paulus till galaterna: kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlig­ het, godhet, trofasthet, ödmjukhet och självbehärskning. Frukter som blir till glädje för hela mig och också för min omgivning. För det är ju inte bara min kropp, själ och ande som hänger samman.

Hela mänskligheten hänger ihop.

KYRKOBLADET har vunnit det prestigefyllda Publishingpriset 2021 i kategorin medborgar­ tidningar. Publishingpriset ”premierar lovvärd redaktionell kommunikation och marknads­ kommunikation.” En jury bedömer text­innehåll, visuella inslag, form, användbarhet och tryckkvali­ tet, ja alltså hela trycksaken.

Vinsten är en riktig energikick för redaktör Linnéa Malmborg som har gjort fem nummer av det nya Kyrkobladet sedan premiären vintern 2020.

– Att vinna det här priset är en stor ära. Det ­betyder oerhört mycket för mig i arbetet med Kyrkobladet. Men reaktionerna från läsarna väger ändå allra tyngst, säger Linnéa.

Linnéa intervjuas av Martin på sid 29.

Foto: Adobe Stock

”Eftersom kroppen är ett tempel, skapad av Gud, har alla människor rätt att vårda sina kroppar: äta, dricka, sova.”

Foto: Angelica Windolf/Fru W Fotoatelier

2

KYRKOHERDEN INLEDER

Kyrkobladet har vunnit Publishing­ priset 2021

Mimmi gillar att sjunga.

Källor: Uppenbarelser av Heliga Birgitta, Svenska akademien, 2004; Heliga Birgittas Mariologi, Jenny Jonsson, 2018; Historiska museet; Nationalencyklopedin; Till liv, Tobias Bäckström, 2014.

Heliga Birgittas vision i födelsegrottan i Betlehem 1372 målad av Niccolò di Tommaso.

Kyrkcitatet Hej Mimmi, 7 år, från Mölnbo. Hur är det att sjunga i barnkören, tycker du?

– Det är väldigt kul för man får lära sig att sjunga många olika sånger.

Vad sjunger ni för något?

– Just nu övar vi Lucia­sånger.

Hur länge har du sjungit i kören?

– Två månader. Det var pirrigt i början men det har gått bra för alla är snälla.

BIRGITTAS UPPENBARELSE

Synen ändrade bilden av födelsen ETT NYFÖTT BARN ligger på marken omgiven av strålar och överjordiskt ljus. En gloria skiner runt den lille gossens huvud. Modern Maria i vit böljande klänning, med lika böljande hår, b ­ eskådar knäböjande och vörd­ nadsfullt det lilla nakna knytet (som ofta tycks se ut att vara månader äldre!)

Så är vi vana att se Jesu födelse i medeltida målningar i kyrkor och konstmuseum. Men var kommer bild­ en ifrån? I Bibeln är informationen om Jesu födelse inte särskilt utbroderad.

I Lukasevangeliet 2:6–7 beskrivs till exempel denna extraordinära händel­ se, förlossningen, i två ­meningar: ”Medan de befann sig där var tiden inne för henne att föda, och hon födde sin son, den förstfödde. Hon lindade honom och lade honom i en krubba, eftersom det inte fanns plats för dem inne i härbärget.”

DJUR, ÄNGLAR OCH strålglans har sedan adderats händelsen i bild­ konsten. Under senare delen av medel­tiden kom många bildliga fram­ ställningar av Jesu födelse att påver­ kas av de uppenbarelser som Heliga Birgitta* beskriver. I en uppenbarelse år 1372 låter Jesu moder Maria henne vara med under hela förlossningen.

Beskrivningen av födelsen som enligt Heliga Birgitta i synen var vacker och

utan obehag för modern har påverkat många konstnärer (ur Uppenbarelser av Heliga Birgitta, 2004): ”När barnet fötts, utgick från det en så outsäglig strålglans, att solen icke kunde jämföras med den.” ”Jag födde honom ju under ett sådant jubel och med en sådan själens glädje att jag inte förnam något obehag och inte heller någon smärta när han gick ut ur min kropp. Jag lindade honom genast med rena lindor som jag redan i förväg hade gjort i ordning. När Josef såg detta blev han förvånad och fylldes av stor glädje och fröjd över att jag hade fött utan att behöva någon hjälp.”

DENNA SYN KOM att prägla hur konstnärer har beskrivit julevangeli­ ets absoluta centralpunkt. Maria som knäböjer inför sin son i tillbedjan.

Jesusbarnet som ligger på det hårda golvet och sträcker sina armar mot sin mor, något som av vissa har tolkats som Guds sårbarhet: ”Det är så Gud kommer till oss, sårbar och utsatt. Gud ligger på marken och fryser. Och han sträcker sina armar mot dig, vädjar om värme och omsorg” (Till liv, 2014).

Tanken på Jesu födelse är svindlan­ de. Bilderna hjälper oss att själva sätta oss in i hur det kan ha utspelat sig.

*Sveriges kanske mest kända kvinna

Birgitta Birgersdotter eller Heliga Birgitta, var teolog och profet och blev helgonförklarad år 1391.

Linnéa Malmborg

Jul á la Jenny N ­ yström bortom alla tomtar JULKRÖNIKA. ”Något rart och juligt, typ en sån där gammaldags bokmärkes­ ängel med lite glitter i kanterna. Eller något fint av Jenny Nyström. Ja, inte en tomte utan något änglaaktigt.”

Så sa min kompis när jag frågade hen­ ne om råd kring omslaget till årets sista Kyrkoblad. ”Spännande att du nämner Jenny. Hon var faktiskt med på ett hörn i ett tidigare nummer”, svarade jag.

Jag ringde upp ättlingen till den kvin­ na som var god vän med den berömda konstnären. Han tog på sig u ­ ppdraget att kolla runt i släkten bland alla original­ målningar. Under tiden scannade jag igenom Kalmar läns museums egen Nyström-­samling. Tanken var att finna något riktigt juligt bortom ­alla tomtar (som hon faktiskt målade i rasande takt för att försörja familjen då hennes make var svårt sjuk).

Mängder av vinterlandskap med ­snöbollskastande gossar, klämtande kyrkklockor, vallfärdande skaror på väg till ­julottan och damer i julkappor pas­ serade för mina ögon och så plötsligt infann sig julstämningen omedelbums på kontoret den regniga novemberda­ gen. Änglarna uppen­barade sig och ut­ strålade just rart och juligt och jag förnam Kyrkobladet psalm 333, Änglarna sjunger i himlen.

Klart de ska vara på omslaget! Att licens­ processen skulle ta flera timmar är en Nr 4 2021 helt annan story... svenska kyrkan i järna och vårdinge

Ȁnglarna sjunger i himlen.

Halleluja.«

3

I Ytterjärna kyrka. Foto: Lars Lindgren.

”O Jesus låt mig en liten planta vara uti ditt rikes rosengård.

Den du får sköta och bevara och hava ständigt i din vård.

Att den likt rosens lilla knopp uti ditt solljus växa opp.

Amen.”

DET KOM ETT BREV...från en församlingsbo som minns den aftonbön hon själv bad som barn.

Tack för att du hörde av dig!

PASTORATSNYHETER

Nytt under solen från kyrkofullmäktige Illustration: Adobe Stock

KYRKANS SOS

En livboj för medmänniskan VILL DU PRATA MED en medmän­ niska? Kyrkans SOS lyssnar på dig! ­Kyrkans SOS huvuduppdrag är att erbjuda hjälp och själavård till människor i akut kris, för att de som kämpar med ensamhet, psykisk ohäl­ sa och suicid ska ha fler att dela det svåra med. Idag arbetar Kyrkans SOS dels med en samtalsjour via telefon och digitala brev, dels med Kyrkans nätvandrare, där församlingsanställda från hela Sverige chattar och möter unga på nätet. Så här beskriver de sig: ”Vi tänker på Kyrkans SOS som en kyrka. Men det är en kyrka som inte syns. Vår kyrka, vår gemenskap, uppstår i varje möte med en annan människa som tar kontakt för att hen känner sig ensam i sin kamp.”

4

KYRKOFULLMÄKTIGE beslöt vid mötet den 21 oktober 2021 att:

•

godkänna föreslagen verksamhets­ plan och budget för verksamhets­ året 2022

•

efter pandemin så går vi in i normal verksamhet. Verksamhetsansvariga har tagit fram verksamhetsplaner för år 2022

•

församlingsverksamhetens intäkter via kyrkoavgiften och ekonomisk utjämning blir 585 000 kronor lägre för budget 2022 än budget 2021.

Verksamhetsansvariga har gått igenom sina budgeterade kostna­ der och lyckats minska dem utan att minska ambitionerna i verksamhe­ terna. Dessutom kommer omplace­ ringar i pastoratets finansportfölj medföra ökade utdelningar och ett högre finansnetto. Tillsammans resulterar detta i en budget i balans

•

pastoratets ekonomi är nu så pass bra att den projektanställda diakon­ en tillsvidareanställs.

SOS-telefonen Ring: 0771-800 650 Öppet: vardagar 13.00–21.00, lör-sön-helgdag 16.00–20.00.

SOS-brevlådan Skriv till oss när du vill. Vi svarar så snart vi kan och senast inom 72 ­timmar. Du hittar oss här: www.kyrkanssos.se Nätvandrarchatten Här finns vi och vill lyssna på och prata med dig – du som är 12–25 år. Öppet: Måndagar och onsdagar 19.00–22.00. Du hittar oss här: www.kyrkanssos.se

Pandemin har ju inneburit att alla plane­ rade aktiviteter under 2021 ej har kunnat genomföras vilket medför ett överskott.

Detta överskott kommer under 2022 att användas för:

•

ökad diakonal verksamhet

•

ökad barn- och ungdomsverksamhet

•

projektanställning av en deltids­ person för personalfrågor och digital kommunikation.

MÄSSAN I VÅRDINGE KYRKA

»Mässan blir som en puls i vardagen« REDO FÖR MÄSSA. Vårdinge kyrka är en plats för vördnad och stillhet, men också musik, liv och rörelse.

Martin Reberg. Foto: Angelica Windolf.

Välkommen in!

MÄSSAN I VÅRDINGE firas varje söndag klockan 16.00 till 17.00 med vissa få undantag under storhelgerna. Efter mässan bjuds det på mat i Socken­stugan intill kyrkan. Du är varmt välkommen till gemenskapen!

Hej präst Martin Reberg, kan du berätta om den förändring som skett i m ­ ässan i Vårdinge kyrka under hösten?

– Det är en förnyelse som handlar om att ta tillbaka stillheten, bönen och vördnaden i kyrkan. Att låta det högtidliga men samti­ digt det lekfulla få ta plats. Jag pratade alldeles nyligen med min vän biskop emeritus Martin Lönnebo som sa det så bra: ”vår tid skyr det barnsliga och det som är gammaldags, men som kyrka är vi inte rädda för något av det.”

Hur ser tilltalet ut i mässan?

– Tilltalet är snarare ett återskapande av det ursprungliga sättet att fira gudstjänst med stillhet, musik, bön och nattvard. Traditio­ nen sträcker sig långt tillbaka. I Svenska kyrkan finns en trend att ta tillbaka den liturgi som inte är kopplad till samvaro, prat och ord.

Det är viktigt att tänka på i en värld där utbudet är så enormt.

Musiken då, vad tänker du om den?

– Musiken är en oerhört viktig del i mässan. Många av våra böner och ord som finns i mässan är gjorda för att sjungas. Det har uppstått ett problem att man pratar sig igenom mässan, så jag tror att det tilltalar många att man faktiskt sjunger de olika ­liturgiska partierna. Och att vi får in mer rörelse såsom procession och ­ljuständning känns också viktigt.

Hur tänker du kring barnen?

– Barnen måste få ta plats! De ska räknas in i liturgin och ska inte känna att de stör. För föräldrarnas skull är det viktigt att vi är tydliga med det, för om man bara ska sitta och hyssja dem får man inte ut någonting av mässan. Vi har avsatt en liten plats i kyrko­ rummet där barnen får pyssla och rita under mässan om de vill.

Och det är mat i Sockenstugan efter mässan!

– Ja, vi vill blåsa liv i den mysiga byggnaden igen genom att ­anordna kyrkmat i stället för kyrkkaffe. Där kan vi bjuda på mat och varm gemenskap. Den som vill hjälpa till i det praktiska arbe­ tet både i mässan och vid kyrkmaten är varmt välkommen.

Vad mer har förändrats?

– Kontinuiteten. Numera har vi mässa varje söndag med vissa undantag som särskilda helger som jul och allhelgona. Det är lätt­ are att mässan blir en fast punkt och en trygghet när man vet att den firas varje söndag. Det blir som en puls i vardagen. Vid vissa högtidliga tillfällen bevarar vi de lokala traditionerna till exempel Lucia, tacksägelsedagen, allhelgona och Kristi himmelsfärd.

Hur har reaktionerna varit från församlingen?

– Det märks att många är sugna på att börja gå till kyrkan. Det sprids i bygden. Av det man kan se nu så har det kommit många fler till kyrkan, runt 40 personer i snitt, vilket är glädjande.

Hur tänker du att mässan kan utvecklas vidare?

– Delaktighet. Jag skulle önska att vi kan få in moment i mässan där fler känner att de kan ge ett vittnesbörd, läsa en bön eller sjunga en sång.

5

I Överjärna kyrka. Foto: Linnéa Malmborg. Källor: raa.se, Projektet Himlen är här (Svenska kyrkan).

Våra kyrkor och inventarier – ett kulturarv att vara stolt över EN VARM sommardag då kontoret inte bjuder på nå­ gon svalka tar jag min till­ flykt till sakristian i Överjär­ na kyrka. Det stora bordet som vanligen belamras av andligare ting, döljs nu av min dator och tillhörande attiraljer. Runtomkring finns föremål som på olika sätt används i gudstjänsten. I garderober hänger präster­ nas liturgiska kläder.

Någon har myntat ­begreppet historiens ving­ slag och det är precis vad jag känner i svalkan innan­ för de tjocka kyrkmurarna där jag tillfälligt sitter för att skapa annonser och affi­ scher. Så många människor som gått in och ut genom den tunga porten som skiljer sakristian från kyrko­ rummet. Tänk att kyrkan ens står kvar efter tusen år!

6

Den byggnad jag befinner mig i är inte en byggnad likt alla andra. Här vilar en känsla av vördnad, en historia, ett arv. Vissa av tingen här inne är ju många hundra år gamla. Hela denna byggnad är ett enda stort kulturarv som i sig in­ rymmer konst och textilier av stort historiskt värde.

KULTURARVET I Svenska kyrkan har byggts upp under tusen år i samklang med de andra delarna av samhället. Svenska kyrkan ansvarar för den största sammanhållna delen av lan­ dets kulturarv: flera tusen kyrkobyggnader. I kyrkorna finns en av världens största samlingar av medeltida kyrko­konst. Även i den minsta landsortskyrka finns fantastiska konstverk!

KULTURARV BESKRIVS av Riksantikvarieämbetet som ”alla materiella och immateriella uttryck för mänsklig påverkan, till ex­ empel lämningar, föremål, miljöer, verksamheter eller traditioner.”

Kulturarven i Sverige innefattar bland annat kyrkobyggnader och ­begravningsplatser ­uppförda år 1940 eller tidigare. Byggnaderna ­omfattas av kulturmiljö­ lagens fjärde kapitel, ett lagskydd som sträcker sig långt tillbaka i tiden och har att göra med kyrkans koppling till staten. Trots att kyrkan och staten gick skilda vägar för 21 år sedan gäller skyddet fortfarande.

Vad betyder då detta skydd? Jo, väldigt förenklat och övergripande såhär:

kyrkor, begravningsplatser och kyrko­inventarier måste vårdas och underhållas. De får inte på något väsentligt sätt ändras utan tillstånd av länsstyrelsen. Varför?

JO, DÄRFÖR ATT vi genom ­k yrkorna får möjlighet att möta tidigare generationers liv och öden. De får leva kvar genom att vi v­ årdar deras arv och minnen. Så jag sitter i ­sakristian med mina ytterst moderna arbetsredskap och filo­ soferar: ”kommer jag och mina alster bli ihågkomna om hundra år?” Knappast, men kyrkan kommer att stå kvar där den alltid har gjort och mina rörelser på denna plats kommer att vara en del av historiens vingslag.

Linnéa Malmborg

H

MED EN EGEN FACEBOOKSIDA har kyrkkatten Hugo visat upp sin vardag inför mer än 500 följare och blivit i det närmaste en lokalkändis. Via sidan har han också sålt sina julkalendrar, julkort och arm­ band till förmån för Södertälje katthem.

Genom en annons i Länstidningen fick ägarinnan Annelie Wagnefors tag på Hugo då hans tidigare husse hade gått bort. Redan efter tre dagar rymde katten men dök upp på trappen några dagar senare.

Då hade han kommit för att stanna.

FÖRRA ÅRET FICK HUGO somna in, och i höst valde Annelie att låta begrava honom i närheten av Ytterjärna kyrkogård i området där han hörde hemma*. Eftersom han var kremerad genomfördes begravningen genom urnnedsättning.

– Själva begravningen var sorglig eftersom Hugo betydde väldigt mycket för mig, säger Annelie som bor med sin familj alldeles intill kyrkan.

Vad var det bästa med Hugo?

– Hans personlighet! Han var så omtänksam och förstående mot alla. Jag märkte tidigt att han var väldigt uppskattad av många.

UPPSIKT. På kyrkmuren trivdes Hugo.

Foton: Annelie Wagnefors

»Hugo var en riktigt förtrogen vän. En följeslagare!«

Hugo kyrkkatt. Många av dem som någon gång besökt Y ­ tterjärna ­kyrkogård har stött på honom. Den ståtliga, gyllenröda, fyrbenta herren som svansat efter de flesta besökare och varit till sällskap och tröst för människor i sorg.

TRÖSTANDE. Kyrkkatten Hugo blev vän med många av kyrkogårdens besökare.

PÅ NÄTTERNA MYSTE HUGO i hemmets lugna vrå men på dagarna tog han hand om de som besökte gravarna och minneslunden. Utanför kyrkan spatse­ rade han runt, satt bredvid på bänken en stund och var närvarande vid graven. Om någon var i behov av sällskap kände han ofta av det.

Beslutet att låta Hugo somna in var allt annat än lätt. Sedan en tid hade han haft problem med sin höft och orkade inte promenera. När han fick som mest ont valde familjen att ha honom inne. Till­ slut blev han för dålig och fick då somna in hos en ­veterinär. Kyrkkatten är saknad av många.

Med tårar i ögonen beskriver Annelie saknaden efter sitt husdjur.

– Hugo var inte vilken katt som helst utan en ­riktigt förtrogen vän. En följeslagare!

Hugo blev 14 år.

*Enligt lag är det förbjudet att gravsätta djur på en SAKNAD. I somras genomfördes urnnedsättningen.

­ llmän begravningsplats. Reglerna för begravning a av djur skiljer sig åt beroende på kommun, men i ­Södertälje kommun går det bra att begrava ett säll­ skapsdjur på egen tomt efter särskilda instruktioner.

På vissa orter finns det särskilda djurkyrkogårdar.

7

Vithajsdyk i Australien.

Drakfisk i Sydkinesiska havet.

Isbjörnsspaning på Svalbard.

Ubåt ner till 200 meters djup i Curacao.

8

MADELEN SELLING

Rotlös men långt ifrån intryckslös ”Jag blir lätt lite rastlös i vardagen”.

Kyrkogårdsarbetare Madelen Selling reser runt i hela världen för att hitta sin plats. I det vilda möter hon både djur och människor som berikar hennes liv.

TEXT: Linnéa Malmborg FOTO: Madelen Selling

”F

ÖR ATT KUNNA bryta upp och göra vad jag vill när jag vill har jag valt bort banklån, prylar, hem, familj och karriär. Det kan självklart upplevas som provocerande för en del, säger Madelen Selling, globetrottern som säsongsarbetar på kyrkogårdarna i pastoratet.

När Madelen hör orden huslån, fast inkomst med fyra veckors semester och pensionssparande sprider sig oron i kroppen. Vardagslivet med ständiga rutiner ger henne snarare stresspåslag än lugn.

Intryck och upplevelser från äventyr är det som ger henne mycket av lyckan i livet.

PRECIS HEMKOMMEN efter en vecka på Försvarets överlevnadskurs utanför Åre har spänningshalten för denna månad uppnått sin kvot.

Efter en dags teori blev hon och de andra hemvärnssoldaterna utslängda i skogen med ett par torra strumpor och ett regnställ som enda packning. Under en gran sov hon första natten helt solo med bara uniformen som värme.

Trots att hon beskriver kursen som ”jättehäftig” var inte ensamdygnet i skogen eller de tre och ett

halvt dygnen utan mat den största utmaningen.

– Kylan var värst, poängterar hon och berättar om sitt stora friluftsintresse som gjort henne van vid att vistas själv i den mörka skogen.

FÖR FYRA ÅR SEDAN blev Madelen hemvärnssoldat med inriktning mot fordon och ­maskiner. Terrängfordon och lastbilar beskriver hon som bland det roligaste hon vet efter att ha växt upp med en tekniktokig pappa. I hemvärnet får hon utlopp för sin vilja att hjälpa till.

– Jag har varit med i andra frivilligorganisationer tidigare men har inte fått göra något på riktigt förrän nu, säger hon och berättar att de fått rycka in och understödja brandkåren vid skogsbränder och söka efter försvunna människor.

Madelen beskriver sig som en rastlös och rotlös själ. Antalet flyttar i hennes liv är fler än hon kan minnas. I kalendern finns alltid minst en resa inbokad. Allt från weekends till flera månader har hon spenderat i över trettio länder och sett allt från Stora barriärrevet i Australien till The big five i Kenya och världens nordligaste bosättning på Svalbard.

9

Ökenbegravningsplats Swakopmund, Namibia.

Sanddynor i Namibia.

10

EFTER EN KORT sejour i Sverige reste hon runt ytterligare ett par månader i det land hon tagit till sitt hjärta.

Där inne ryms även Sydamerika med de gamla civilisationerna och sin historia.

Den inplanerade resan till Peru för att vandra till Machu Picchu har blivit uppskjuten gång på gång och Madelen är ivrig att få komma iväg.

Madelen med ett får i Australien.

HÅRT JOBB I PERIODER är en förutsättning för att Madelen ska kunna fara land och rike runt. Ännu har hon inte hittat sitt hemma.

– Jag letar fortfarande efter min plats på jorden.

Ganska nära att finna det tycks hon dock ha varit. När samtalet kommer in på Down Under, Australien, landet med kängurus lika vanliga som rådjur, lyser hon upp likt eldflugorna i Borneos djungel. Efter några års stretande med lastbilskörande under devisen ”jobba, äta, sova” lämnade hon Sverige 2013 för att jobba på fårfarm och spannmålsod-

ling ett år i Australien.

– Att arbeta med lokalbefolkningen gör att man lär känna landet och människorna mycket bättre, säger Madelen som även jobbat som dykinstruktör på Borneo, kålodlare på Island och naturvårdare i Finland.

Varje ledig stund i det stora landet på andra sidan jordklotet åkte hon till havet för att simma, surfa, dyka eller djuphavsfiska i det kristallklara vattnet. Under simturerna fick hon sällskap av delfiner och sjölejon (”de är lika sällskapliga som hundvalpar”).

En gång sänktes hon ned i en bur som flankerades av hungriga vithajar. Även om hon beskriver upplevelsen som helt säker (och anordnad av en mycket seriös firma) har hon svårt att övertala mig att testa.

– Hajar är väldigt missförstådda djur, förklarar hon och berättar om paret i buren bredvid som tog med sig en präst med syrgasmask ner i buren för att viga paret med vithajar som vittnen.

Sjölejon i Australien.

– Min dröm är att leva på resande fot. Tänk att ständigt få åka runt i en husbil, säger hon drömskt där vi sitter en regnig dag och drömmer oss bort till sommarens 30-gradiga värme.

Mellan sina resor säsongsjobbar hon gärna med lantbruk, kyrkogård, trädgård, transport och fordon. Allt för att kunna ägna sig åt sin resepassion.

Ett par år jobbade hon som vårdare på häktet i Nyköping och på Mariefredsanstalten. Transporter till rättegångar och sjukhus, övervakning av besök och telefonsamtal hörde till de dagliga rutinerna.

– Det var ett väldigt tufft och mentalt påfrestande jobb. Att få se så många tragiska livsöden gjorde att jag kände mig maktlös och tappade hopp.

MADELEN SELLING ÅLDER: 38 år.

BOR: Trosa.

GÖR: Reser! Säsongsarbetar just nu på kyrkogården i Järna-­ Vårdinge pastorat.

INTRESSEN: Resa, friluftsliv, natur, historia och äventyr.

Massaikvinnor i Afrika.

Havssköldpadda i Australien.

Grottdykning på Malta.

Clownfiskar.

Solnedgång i Namibias öken.

En annan strapats var när hon korsade Afrika med Rosa bussarna tillsammans med nästan 50 andra personer. En ­utmaning för Madelen som helst reser ensam. Resan bokade hon en vecka ­innan avgång. Från Kenya till Sydafrika hade hon inget personligt space förutom den 60 centimeter breda madrassen hon sov på ovanpå busstaket om nätterna.

Den påtvingade gemenskapen berodde på att hon inte kände sig helt trygg med att resa ensam i Afrika.

– Att uppleva saker tillsammans med andra är speciellt ändå, erkänner hon och minns en kväll på gränsen mellan Botswana och Namibia då hela gruppen satt i kvällssolen och åt kvällsmat.

ANLEDNINGEN TILL ensamresorna är att hon får göra precis som hon vill.

Hon säger att det då blir lättare att prata med andra människor, än att hela tiden ha ett resesällskap att ta hänsyn till.

Vidsträckta savanner, djupa havsvatten och ryska palats. Hur tar du in alla intryck?

– Jag fotograferar mycket och skriver dagbok under varje resa. Jag memorerar intrycken i kombination med musik, mat och lukter. På så vis kan jag uppleva dem igen.

Vad är dina höjdpunkter under dessa år?

Madelen funderar länge och ser ut att gräva i minnesbanken.

– I Borneo var jag ute och paddlade kajak då något glimrade till inne i djungeln. Det glänste överallt. Plötsligt glittrade hela djungeln av eldflugor. Det var magiskt! Och på ­Svalbard med sina tusen nyanser av vitt där jag kunde sitta i en evighet och stirra ut i snölandskapet, fast jag egentligen inte ens gillar kyla och snö!

NÄR RESANDET AV förklarliga skäl fått stryka på foten ett tag har Madelen varit hemma sedan 2019 (”Helt otroligt länge!”). Under tiden har hon hittat två nya passioner – friluftsliv och övergivna platser.

Gamla kyrkogårdar, kloster, tempel och övergivna byggnader är något hon alltid besökt utomlands men aldrig på svensk mark.

– Så mycket historia finns på dessa gamla platser. Att se platserna framför mig och lära mig deras historia är ­oerhört fascinerande. Vad har utspelat sig just där? Varför har platsen blivit övergiven?

På olika forum för folk som gillar ödelagda platser letar hon rätt på koordinaterna till ödelagda mentalsjukhus, ödehus, fabriksområden och skolor.

– En ödekyrkogård jag hittade mitt ute i ingenstans hade stenar från tidigt 1700-tal som fortfarande var läsliga! säger hon entusiastiskt.

Friluftslivet kom in i hennes liv så sent som förra året då hon motvilligt

följde med en vän på hajk.

Innan dess vägrade hon att vara i skogen på grund av sin mörkerrädsla, något hon lyckades bemästra under en ensamnatt i skogen då båda pannlamporna fick slut på batteri samtidigt.

– Jag var tvungen att möta min stora skräck och insåg att det inte finns något att vara rädd för i skogen. Inga farliga djur! Inga monster! Inga människor!

Numera spenderar hon helst varje helg ute i skog och mark eller på vatten med SUP:en eller kajaken. Eller vid en eld eller sitt gasolkök för att laga sig lite mat.

– Jag har levlat upp mitt friluftsliv rejält och sover inte ens i tält längre, utan under bar himmel, säger Madelen som förra hösten gick en natur- och vildmarksguide­ utbildning.

TROTS ATT HON har ­korsat Svalbard med snö­ skoter, klättrat upp på Vesuvio och Kebnekaise, letat sig fram mellan krigsflygplan och minor på ett gammal flygfält vid gränsen mellan Bosnien och Kroatien, känner hon att hela världen finns kvar att upptäcka. Kringflackandet är ett sätt att leva.

– Jag är inte färdig med världen! Tills jag har hittat min plats kommer jag att fortsätta med resorna.

Blir du aldrig mätt på upplevelser?

– Nej, aldrig. Kanske höjer jag ribban och tar mina äventyr för givet. Men ett möte med ett vilt djur på safari eller i havet ger mig fortfarande lyckorus, säger hon och nämner när en havssköldpadda simmade med henne under ett dyk i Australien.

Nu drömmer hon om att boka in nya äventyr. Drömmålet är allt annat än tippat.

Staden Tjernobyl i Ukraina ligger högst på listan. Den mest ödelagda och dystopiska platsen på hela jorden – klart Madelen ska semestra där! 

11

HUVUDLIN/HALSLIN

Amictus. Duk med linnekrage som är ett skydd för mäss­ haken. Numera har många alban i stället fastsydda kra­ gar. Symboliserar frälsningens hjälm och den linneduk som bands för Jesu ögon då han förhördes. Bön: Bevara, o Gud, mitt huvud och mina skuldror, så att jag kan tjäna dig.

*Liturgi är det sammanfattande begreppet för det som händer i gudstjänsten. Innehåller en mängd symbolik i ord och handlingar, som t ex de kläder som prästen bär.

STOLA

(grek. stolé, praktfull kläd­ nad). Långt band som läggs över prästens eller diakonens axlar. I väst korsar diakoner stolan över höger höft och präster korsar den över bröstet när de bär alba. Stolan är löst hängande när de bär röcklin. Stolan har samma ­liturgiska färg som mässha­ ken. Symboliserar kristi ok.

Bön: Herre, lägg ditt ok på mina skuldror, lär mig att din börda är lätt och gör mig mild och ödmjuk av hjärtat.

MÄSSHAKE

Casula (lat. litet hus). Används utanpå alban vid nattvardsfirande. Har utvecklats ur den antika togan som bars över tunikan.

På 1000-talet fastställdes att den bara får bäras av celebranten i mässan. Tolkas som den kärlek och rättfärdighet, helighet och ödmjukhet som den kristne ska ikläda sig (Kol 3:12). Bön: Kläd mig, Herre, såsom din utvalde, i hjärtlig barmhärtighet, godhet, ödmjukhet, saktmod och tålamod.

ELVA

Vanligen av tyg och sätts fast med ­knäppning runt ­nacken. Bärs ofta till kaftan.

I FOKUS: PRÄSTENS KLÄDER KAFTAN

Luther­ rock, svart knälång rock med krage och knappar.

Ingår i ämbets­ dräkten.

Framsida

Baksida

Vad har prästen egentligen på sig?

Kyrkobladet reder ut begreppen kring de liturgiska* kläderna.

AV: Linnéa Malmborg FOTO: Anna Björkdahl (sid 12) och Hans Göthlin (sid 13)

CINGULUM

Bälte eller gördel som prästen knyter om midjan. Är i vävt linneband eller tvinnat rep. Med cingulum fästs stolan som ligger över prästens axlar under mässhaken.

Tolkas som sanningens bälte och det rep som Jesus bands med då han gisslades.

RÖCKLIN

(tysk. röcklein, liten rock). Plagg med vid halslinning och vida ärmar. Stolan bärs rakt nedhängande. Har sin bak­ grund i det prästerliga superpellicium, (”ovanpå pälsen”) som prästerna i de kalla medeltidskyrkorna bar över päl­ sen. Har samma symbolik som alban.

12

ALBA

Mässskjorta. Vit fotsid klädnad som bärs separat eller under mässhaken. Används av alla som tjänstgör i gudstjänsten. Den vita färgen symboliserar den renhet och rättfär­ dighet som kristna tagit emot. Bön: Herre, gör mig vit och mitt hjärta rent i lammets blod till en evig glädje.

Hampus Frid iklädd liturgiska kläder.

KLÄDD FÖR FEST

I garderoben bland albor, kaftaner och mässhakar

D

ET ÄR INTE MÅNGA yrkeskategorier som kan bli igenkända på en enda liten accessoar. Men prästerna – de kan precis det! Den vita kragen, som hämtades till Sverige från tidiga 1900-talets England, är en tydlig markör. Den så kallade frimärksskjortan ger prästen en märkbar identitet och signalerar att man är vigd för tjänst i kyrkan. Skjortan har vit krage och har olika färg beroende på tjänst: diakoner har gröna, biskopar röda, cerise eller lila och präster har övriga färger.

MODE, PRAKTISKA förutsättningar och symbolik är sådant som under åren styrt hur prästerna har klätt sig.

En utgångspunkt har alltid varit enkelhet. Färgen svart, som stått för flärdlöshet, är fortfarande den vanligaste vardagsfärgen för präster i tjänst.

Vid gudstjänst eller andra heliga handlingar (dop, begravning och vigsel) används så kallade liturgiska kläder med egna symbolvärden. Färgerna följer kyrkoåret. Plaggen är förvarade i sakristian inne i kyrkan.

De flesta av prästens plagg har sin historia i de antika klädedräkterna. Vid den tid då Jesus vandrade på jorden var en vit lång fotsid skjorta det vanliga vardagsplagget. I urkyrkan använde alltså prästerna sina vanliga kläder, och när åren gick och modet förändrades var de liturgiska kläderna oberoende av modets skiftningar. På 900-talet fastställdes de i sin nuvarande form.

Idag, två tusen år senare, använder prästerna den vita skruden som påminnelse om Jesu klädnad.

DE SÅ KALLADE liturgiska kläderna används i gudstjänsten och i ­mässan.

De påminner om att prästen är en Kristi tjänare och står i Kristi ställe i gudstjänsten.

Kläderna delas upp i två grupper – mässkläder som används vid mässfirandet (alba, mässhake, huvudlin, cingulum, stola och halslin) och korkläder (röcklin, korkåpa och kaftan) som används vid gudstjänst.

– Diakoner använder alba och stola med skillnaden att de har stolan rakt över hjärtat, säger diakon Laila Larsson.

präst hampus frid

»Prästkragen blir ett tydligt tecken« Hej präst Hampus Frid! Hur är du klädd som präst?

– Jag har alltid präst­ skjorta med prästkrage på mig när jag är i tjänst. Det blir ett synligt tecken på att jag då tjänstgör som präst.

När jag är ledig har jag mina privata kläder. På så vis kan människor lätt se skillnad på om jag är ledig eller arbetar.

Vad betyder de liturgiska kläderna?

– De är mycket viktiga eftersom de påminner om vilket uppdrag jag har som präst – att jag företräder kyrkan och fram för allt Kris­ tus när jag står där framme i kyrkan.

Hur funkar det att klä på sig alla kläderna? Det är inte helt enkelt att få på sig allt själv, eller?

– Prästen får hjälp av en kyrkvärd med påklädandet.

Det är en av kyrkvärdarnas viktiga uppgifter. Det finns böner kopplade till de olika plaggen som vi ber vid påklädningen.

13

JULEN SOM STUNDAR

Högtidernas ångest Innan julen råder en förväntansfull ­stämning. Dagar räknas ned, det är rimstugor och j­ulklappstips, ­kakrecept och glöggkalas i en salig röra. Men många kämpar också för att komma ihåg poängen – vad är meningen med jul, nyårsafton, påsk och midsommar?

TEXT: Camilla Lif, präst/Verbum FOTO: Magnus Aronson

”MIDNATT RÅDER. Högljutt det är i ­husen...” Ja, julen ­innebär inte alltid bara frid och h ­ armoni.

Kanske är det bra att sänka kraven och förväntningarna?

14

SPÄNNINGSLÄGE. När julen ­kommer kan spänningar inom f­­­amilj och släkt uppstå. Kraven kan för en del bli ångestframkallande.

2. Man har ju dessutom en massa förväntningar själv. Antingen att man ska bryta sig loss från firandet på ett självständigt sätt, eller att man ska känna sig harmonisk när julen kommer, trots allt. När det börjar dra ihop sig till fest ställs vi inför en mängd frågor: Vad vill vi känna när det är jul eller midsommar? Hur framkallas de eftersträvansvärda känslorna? Hur gör man för att infria sina egna förväntningar? Hur gör man för att släcka dem?

P

Å VILKET SÄTT hänger de stora högtidernas enorma prestationer av affärsrörelse, matlagning och stämningsglitter ihop med vårt inre?

Jag undrar verkligen, för när jag sedan sitter där på julafton efter ett grundligt julbad i någon ­tomteröd klänning i föräldrarnas ­eller ­svärföräldrarnas soffa, så ­brukar det faktiskt kännas lite … tomt. Ute på gatorna finns inte en själ. Det är som om det smög omkring en fara där ute.

Jag pratade med en psykoterapeut och frågade när de har sina mest arbetsintensiva perioder under året.

Det var tre perioder: innan jul, efter jul och innan sommarsemestrarna.

Och jag läste någonstans att det är andra torsdagen efter nyår som de flesta bestämmer sig för skilsmässa.

Jag vet inte om det är sant. Men någonting krampaktigt är det ju med helgerna; man vill skjuta på problemen till efteråt, så att man kan ha det trevligt. Och samtidigt är kravet på trivsel ganska jobbigt.

DET ÄR ALDRIG särskilt ­t revligt med krav på att man ska ha det trevligt. Det kan till och med vara direkt ångestframkallande. Det märker polisen, som har mycket att göra under högtidshelgerna – inte sällan i hemmen. När man varit instängd med sin familj i flera dagar, när julklappströjan visade sig vara för liten och den nya DVD-spelaren inte gick att koppla in – när ­spänningarna ­liksom sugit musten ur en – då ­börjar man gräla.

»Men trots alla invändningar och all ångest tror jag att högtiderna fyller en funktion.« Jularna börjar mola i min mage när varuhusen absurt tidigt ­börjar hänga upp röda, glansiga ­dekorationer. ­Nyårsafton är en lite mindre trång högtid för det är inte en f­ amiljehögtid, men ensam vill man ju inte vara då heller. Fyrverkerier i e­ nsamhet kräver mycket god självkänsla. Påsk är den enda högtid jag känner mig bekväm med.

Kanske för att människor i min omgivning inte har några bestämda ­uppfattningar om hur den ska firas.

Den är fri för tolkning på något sätt.

Ledig för improvisation.

JAG HAR VÄNT ut och in på mig själv för att försöka förstå vad det är med hög­t iderna som är så svårt.

Jag har kommit fram till några ­avgörande faktorer.

1. Aldrig annars är det tillåtet att ställa så orimliga krav på andra (oftast släktingar) som det är vid högtiderna. Med julen som ursäkt ställs krav på att människor ska resa jättelångt i högtrafik, spendera pengar man egentligen inte har, gilla samma lekar, mat, musik, familj som man gillade när man var sju, inte göra någon ledsen för det är ju jul.

3. Och så den utifrån kommande frågan: Vad ska ni göra i jul? Vad ska ni göra på midsommarafton?

Stackars, stackars den som inte kan svara på den frågan med ett: ”Vi ska åka till Dalarna till min kusin och fira jul/vi ska åka till Thailand hela familjen och det ska bli jätteskönt att slippa all stress/vi ska vara ute i skärgården hos Mikael och Claes på midsommar, som vi brukar …” Den här aspekten av högtidernas firande är kanske den svåraste att stå ut med; att vi drar ihop oss i små grupper, små kluster, och det är väldigt svårt för den som inte tillhör något kluster att inte känna sig fruktansvärt ensam.

M

EN TROTS ALLA invändningar och all ångest tror jag att högtiderna fyller en funktion, för jag tror inte att vi firar våra högtider bara för stämningens skull. Jag tror att vår dragning till stämningen vittnar om att vi vill bli stämda till något. Vi vill stämmas till eftertanke. Vi vill stämmas till högtidlighet. Vi vill stämmas till hopp om en bättre framtid. Och kanske vill vi stämmas till andlighet. Även den som inte annars känner sig särskilt religiös, kan göra det i nyårs- eller midsommarnatten.

Sällan känns stunden så övernaturlig som då. Mitt i kallaste vintern den sista natten på året står människor på höjder med sina ansikten vända ut mot rymden. Och mitt i midsommarnatten gör vi detsamma – med näsan mot det aldrig slocknande ljuset. Och de brännande livsfrågorna ackompanjerades av musik och fyrverkerier: Vart är vi på väg?

Vad är meningen med våra liv? Vad lämnar vi bakom oss?  15

MAGNUS ARONSON

Den folkbildande fotografen Hans motto är att visa på likheter i en olik värld. Möt fotograf Magnus Aronson som vill visa vardagen i ­världens mest utsatta platser. ”Mina bilder berättar om det som förenar oss.”

TEXT: Linnéa Malmborg FOTO: Magnus Aronson

D

EN HÄR SOMMAREN spenderade fotograf Magnus Aronson delvis i vårt pastorats tre kyrkor. Med sin kamera har han fångat känslan och detaljerna i de unika miljöerna. Ett uppdrag han haft förut. Under åren har Magnus rört sig över stora fält i kyrkan – i församling, stift och på nationell nivå och kan nog klassas som en kyrkfotograf.

KYRKAN HAR ALLTID funnits med i Magnus liv. Fotointresset likaså. Efter gymnasiet jobbade han som fotoassistent hos sin ena bror som är fotograf. Sedan spenderade han ett halvår i Egypten hos sin andra bror som då var sjömanspräst där. Två världar kombinerades till Magnus

16

framtida yrke – fotograf i kyrkans värld.

Under trettio år har han även rört sig utanför landets gränser och för tolv år sedan blev han något av en husfotograf för Svenska kyrkans internationella arbete – Act Svenska kyrkan. På sina ­fotografresor har han tillsammans med en journalist skildrat de olika projekt som Svenska kyrkan driver.

– Min uppgift har varit att hämta hem berättelser så att människor ska förstå hur situationen ser ut i dessa länder. Jag vill med mina bilder berätta om det som förenar oss människor. Om vardagen som vi alla känner till. Man lagar ju mat och tar hand om sina barn vare sig man bor i Arboga eller i Moçambique, säger Magnus som besökt många konflikt-

BOLLKOLL. Pojke som leker i Sydsudan.

DEN MÖRKA VERKLIGHETEN. Skola i Gaza skola som beskjutits av israeliska stridsvagnar.

Några glimtar från Magnus alla fotouppdrag världen över!

HELIGT MÖTE. Påve Franciskus besökte Kyrkornas Världsråd i Geneve 2018.

HIMMELSKT. Bröllopet mellan kronprinsessan Victoria och Daniel Westling 2010.

och katastrofområden – Sydsudan, Gaza, Colombia, Jordaniens och Etiopien för att nämna några.

Samtidigt som han har sett mycket sorg och smärta har han lärt sig vad människor verkligen betyder för varandra i mörka tider och vilken starkt kraft som finns i den gemensamma omsorgen.

– Jag har sett människors misär men jag har också sett deras kraft och beroende av varandra, säger Magnus märkbart berörd av sina intryck.

M

YANMAR, ­L iberia, ­Tanzania, ­Guatemala, Kambodja, Haiti. Magnus har varit i närheten av fler oroliga länder än många andra svenskar. På alla

dessa platser har han bevittnat människans inneboende kraft. En kraft han beskriver som universell.

– Människor kan göra otroligt mycket själva men behöver ibland hjälp utifrån.

Det är där Act Svenska kyrkan och andra hjälporganisationer kommer in i bilden. Jag är stolt över att få ha varit med på ett hörn!

Alla möten med människor i de mest fruktansvärda situationer har fått honom att helt sluta sätta etiketter på människor.

MAGNUS ARONSON YRKE: Frilansande fotograf.

Fotar främst för Svenska kyrkan men även andra kristna samfund samt bokförlag, sjukhus och reklambyråer. Är i grunden församlingspedagog. Kallar sig folkbildare.

FRÅN: Kolsva.

BOR: Uppsala.

17

FOTOGRAFPORTRÄTT. Magnus blir fotad i Tanzania.

”Det kunde ha varit jag” är en tanke han burit med sig. I flyktingläger träffade han syrier som var helt vanliga familjer ena dagen, med barn som skulle till skolan, hus och fast jobb. Nästa dag var de i stället flyktingar som behandlades på ett helt annat sätt.

M

AGNUS SÖKER inte det spektakulära utan snarare det vardagliga. Även om han sett storslagna akuta insatser är han mest imponerad över projekt som på lång sikt syftar till att förbättra livet

för människor. Han nämner ett projekt i Gaza vars syfte är att få barn att börja leka tillsammans igen.

– Jag skulle inte klara av att vara nyhetsfotograf och alltid leta efter scoop. För mig är det viktigast att berätta om det som förenar oss. Ju mer vi visar hur lika våra liv ser ut desto större chans är det att vi ser våra likheter som människor. Om man bara ser bilder med hemskheter blir det en större distans.

Hur hanterar du det hemska du ser?

– Det gäller att närma sig dessa ­platser med stor ödmjukhet, säger Magnus. ­Resorna har varit omtumlande och samtidigt fascinerande. Jag har suttit på flyget hem från reportageresor och tänkt att ’nu blir inget mer sig likt’. Men så ­kommer man hem och retar sig på ett simpelt ­stenskott på bilrutan…

JAG FRÅGAR OM DET inte är lätt att man blir maktlös av att se så mycket mörker. Magnus återberättar något som en präst inför en resa till Moçambique svarade honom om hur man kan bistå i världens mörker. ”Man behöver inte åka ut och rädda världen men man kan bry sig om sin granne”, blev svaret.

– Att hjälpa sin nästa är nog så viktigt.

Börja där! säger Magnus. 

SPEGELBILD. En typisk Aronson-bild!

Magnus fångar leken i vardagen.

MINNESVÄRT. Kyrkliga handlingar fångar Magnus ofta på bild.

”Ju mer vi visar hur lika våra liv ser ut desto större chans är det att vi ser våra likheter som människor.” magnus aronson

18

NYFIKNA ELEVER. Flickor i en skola i Sydsudan.

RK

O BL ADET

SP

RK

O BL A D ET Klockaregården, Mölnbovägen 2 i Järna.

Text: Linnéa Malmborg. Foto: Järna hembygdsförening

Klockaren Noack med sin Sofia.

A N AR KY

AN AR KY

I arkivet

SP

KLÄMTANDE. Framför Klockaregården 1895 står Sofia och Noack Le Moine med dottern Anna-Greta och sina ­respektive mödrar samt pigan.

Om Le Moine i Klockaregården: »Den som en gång gästat det trefna klockarehemmet i Öfver-Järna han längtar dit igen.« I KLOCKAREGÅRDEN alldeles invid Överjärna kyrka, mittemot gamla kyrkskolan, bodde Sofia Le Moine, född 1856, med klockaren Noack Reinhold Le Moine, född 1849, under 1800-talets senare del och 1900-talets första del.

Båda två var folkskollärare i Överjärna och var aktiva i det offentliga livet med uppdrag både i kommunen och i ideella föreningar.

Klockarens yrke räkna­ des som ett kyrkligt ämbe­ te, vilket innebar att ombe­ sörja klockringningen och att vårda kyrkan med dess inventarier. Klockaren blev

också ofta kyrkokörledare och organist, vilket Noack var. I slutet av 1940-talet fanns knappt yrket kvar eftersom klockringningen automatiserades.

SOFIA SKREV ofta artiklar i lokaltidningen om det idyl­ liska livet i det dåtida lilla Järna – notiser som andas frid även om de handlar om ”fasansfulla skyfall och åskväder”. Hon var även med 1907 och tog fram den så kallade Järnadräkten i samarbete med drottning Victoria. Under Sofias ledning syddes fyra dräkter som liknade den mer

berömda Tullgarnsdräkten, och en av dessa bars av Edith Sandholm som kom att testamentera dräkten till Hembygdsföreningen.

NOACK ARBETADE inten­ sivt med att bygga upp det tidiga samhället Järna och beskrevs i lokaltid­ ningen som en fryntlig och hälsosam karl: ”Då man betraktar bilden härofvan vill man knappast tro, att originalet har 60 lefnads och 39 tjänsteår bakom sig. Den ofårade pannan, den fryntliga blicken och de jovialiska dragen vittna snarare om en 40-åring.

Hemligheten är att söka dels i Le Moines af naturen lugna temperament, dels i hans ’berghälsa’ som gjort att han icke på grund af egen sjukdom behövt inställa skolan en enda dag.

Såsom lärare är LM varmt afhållen af sina lärjungar och högt aktad af deras föräldrar. Personligen är LM en redlig, hjälpsam och gästfri människa. Den som en gång gästat det trefna klockarehemmet i Öfver-Järna han längtar dit igen.”

Källa: Järna Hembygdsförening.

19

D

ET LARMAR och ­skriker när tunnelbanan vrider sig längs kurvorna in mot T-centralen. Det finns en speciell lukt under jorden.

Ljuset är blekt som i en reklamfilm av Roy Andersson. Blickar stirrar i väggen.

Man håller i sig i en stolpe för att inte falla och hör för tusende gången orden ”Se upp för dörrarna, dörrarna stängs”. Så halas vi vidare i de underjordiska gångarna, en bleksiktig skara. Ansikten blir nakna. Metro ligger slängd på golvet. I gången ned mot Centralen sitter mannen som ropar Bingolotto, Bingolotto. ­L ördag eftermiddag.

Den sista tiden har jag upptäckt att det finns ett oslagbart sätt att uthärda vardagens skenbara banalitet, att öppna ett fönster ut mot evigheten, värja sig mot tillvarons oro, bevara en inre stillhet. Jag nynnar lågt för mig själv. Men man bör stoppa in ett finger i ena örat – ungefär som när man sjunger i kör och söker sin ton. Då hör man sin röst bättre i larmet.

Dessutom stör man inte andra. Visst, folk kanske tror att man har ont i huvudet, talar i mobil eller kommer från tandläkaren. Men vad får man inte uthärda för att skapa lite andakt, återvända till sin inre kammare. Det handlar om att via något högst vanligt nå till det ovanliga. Finitum capas infinitum. Det ändliga härbärgerar det oändliga. Via en melodislinga berör man evigheten.

Fingret i örat.

En essä om konsten att bevara den inre stillheten mitt i bruset TEXT: Owe Wikström FOTO: Olly/Adobe Stock 20

SÅNG ÄR OFTA ASSOCIERAD med stora samlingar, kyrkokörer eller dunkla Taizémässor med tända ljus. På Skansen i Stockholm firar man triumfer under sommarkvällarna. Den kollektiva sången har sin tid. Vi måste få uttrycka våra hjärtans lust och glädje tillsammans. Inte undra på att singalong­ konserter drar folk och att ordet psalmfrossa s­ kapats.

Psalmsången förblir en oöverträffad blandning av ­uttrycks- och gemenskapsbehov. Samtidigt ger ­texterna tröst och kraft.

Men nu var det inte det som saken gällde utan den ensammes sång eller snarare nynnandet. Min far brukade sjunga psalmer när han stod på loket och körde malmtåg upp mot Kiruna. Långa nätter med kisande blick framåt spåret – där det stundom kunde dyka upp renar i snöröken – sjöng han kristna visor och psalmer.

Den här speciella kvällen kom jag att tänka på honom. Oron fanns hos mig efter ett svårt samtal. Med spelat lugn hade jag försökt resonera med en person som kände vettlös skräck efter att ha fått en tung och ofrånkomlig diagnos.

Vilsen tänkte jag att förbön verkar svårt att åstadkomma i röran omkring Centralen. Då kom över läpparna en blond gammal läsarsång som jag knappt visste att jag kunde utantill: ”Min framtidsdag är ljus och lång, den räcker bortom tidens tvång.” Jag satte mig i en hörnstol i tågkupén och tryckte handen mot ena örat. Jo, det visade sig att jag dessutom kunde nästa vers utantill. Snart var friden återfunnen.

Att långsamt sjunga för sig själv – och till sig själv

– ger lindring och hopp. Dikter, sånger och texter bildar ett slags andligt husapotek som kan komma till användning när man minst anar. Men det behöver inte vara gamla psalmer. Ibland läser jag för mig själv: ”Varifrån kommer denna stillhet i själen, detta lugn som gör att man saktar farten och finns i sina steg” av poeten Carl-Erik af Geijerstam. Sådana dikter, eller varför inte sångtexter, kan man mumla på när tillvaron svajar eller när man helt enkelt är trött och less. Men glöm inte – fingret i örat!

MÅNGA MÄNNISKOR talar inte med någon alls under dagar eller veckor. Den opersonliga tv:n eller radion står på för att någon mänsklig röst skall höras. Detta är den onda, förödande ensamheten. Den måste med alla medel bekämpas.

Men låt oss påminna oss om den goda ensamheten. Den skiljer sig från den påtvingade ensamheten. I kyrkornas långa historia har man ofta betonat den själv­ påtagna och frivilliga ensamheten. Där drar man sig aktivt undan någon dag eller några timmar för att hinna ikapp sig själv.

Vår tids upptagenhet med och bekymmer för mänskliga relationer är kanske ett uttryck för att vi snart inte längre kan vara ensamma, inte står ut med att inget händer.

Den ständiga betoningen av social gemenskap verkar på något sätt ersätta tidigare generationers ängslan för den oberäkneliga och otrygga naturen. Varför ser jag inga ”gillar” på mina inlägg på Facebook?

Andliga vägledare återkommer ofta till termen O, beata solitudo: O, välsignade ensamhet. Innebörden är tydlig. Den människa som trivs med, eller åtminstone står ut med, sig själv har sannolikt stor förmåga till djupgående gemenskap med andra. Hon ”behöver” inte andra, klänger sig inte fast vid andra av rädsla för sin egen ensamhet. Inte heller skräms hon av bråddjup kontakt eller irriteras av att andra människor skall komma henne alltför nära.

Kanske beror det på att hon i ensamhet har övat sig i att bevara den inre stillheten mitt i bruset – den som beror på ett helt annat slags gemenskap: den med sig själv (ens ofta förbisedda vän) och den med Gud, han som var, är och skall komma. Den – också i sin ensamhet – trygga människan har en inre integritet som möjliggör både stor närhet och saklig distans.

Helgade människor beskrivs ofta så. Det finns en värdighet, självständighet och egenartad styrka kring den människa som ibland söker ensamhet, kan vila i sig själv.

Den goda ensamhetens gåvor kräver ansträngning att upptäcka. Det finns många

»Men den goda ensamheten är inte bara avsaknad av andra människor.

I den upptäcks en relation, först vagt, sedan allt tydligare. När man är utlämnad till sig själv anas en sakta susning, ett tilltal.«

sätt. Man måste skaffa sig ”fickor ”i tiden, zoner av ickegörande. Att gå in i en sval kyrka och tända ett ljus och tänka på någon man älskar, att under en arbetsdag strunta i lunchsällskap, lägga undan dagstidningen och sitta i en park och iaktta folk, att skriva några rader i en bok som bara är ens egen – sådant hjälper till att ordna ens inre. Man vet ju inte riktigt vem man är förrän man har formulerat sig.

Men den goda ensamheten är inte bara avsaknad av andra människor. I den upptäcks en relation, först vagt, sedan allt tydligare. När man är utlämnad till sig själv anas en sakta susning, ett tilltal.

I början är ensamheten svår – ­tankarna åker runt, man skönjer ingen ordning.

Den gäller det att inte krampaktigt jaga undan utan hellre aktivt ignorera. Dröjer en människa sig kvar i stillheten kommer hon nämligen att lägga märke till en nyans i tystnaden, en dov aning, ett sug, en andlig törst. Det är i kroppen människan upptäcker sin egen hunger inför alltet, sin längtan efter det heliga, det grundläggande stabila.

Det är i dessa situationer – när stillheten övergår från irrande till tomhet och törst – som hon bör reflektera över Augustinus bön: ”Betänk, Herre, att min törst efter Dig är Ditt eget verk.”

D

ET NÖDVÄNDIGA allvaret är inget särskilt populärt tema i en tid av glättighet och smärtundvikande. Självfallet finns det en oumbärlig ytlighet: det goda flatskrattet, den slappa tv-kvällen eller det meningslösa småpratet om ditt och datt. Man måste be Gud bevara sig för det konstlade djupsinnets svårmod. Den som ständig lägger pannan i djupa veck, alltid och i alla sammanhang måste ta sig själv på blodigt allvar, blir jobbig i längden. Den goda dåsigheten och den eftersträvansvärda lättjan är djupt kristen. Jesus talar om den när han säger: ”Se på fåglarna, varför gör ni er bekymmer?”

Men vi känner igen det när undvikandet kommer upp. Veckan är över och det är en vanlig helgkväll. Äntligen trevligt, stillsamt. Samtalen vajar kring skilda ämnen.

Man sitter i ett sällskap och resonerar. Så kommer man in på en väsentlig livsfråga – det kan gälla ondskan, moral, Breivik, varför det går somliga illa, Guds när- eller frånvaro. Då säger någon: ”Äsch, det där är väl inget att fundera över. Man skall inte grubbla på sånt, man kan bli tokig, det finns ju ändå inga svar.” Och så är man snabbt inne på något annat, Facebooks för- och nackdelar, en skicklig målvaktsräddning under sportlovets trevligheter, tar

21

ett glas vin medan man refererar till något ifrån Dagens Nyheter.

Det är som om vissa frågor blir för närgångna, man dröjer aldrig kvar i det svåra eller komplexa – det stillsamma fördjupande samtalets följd. Men i samma stund har man kanske gjort sig själv en otjänst. Återigen: den goda bekymmerslösheten hyllar jag. Det är rädslan för allvar jag menar är påtaglig. Det finns ett slags ytlighet som uppstår hos den som egentligen aldrig stannar upp.

Alla har vi tendenser att fly från de inbyggda hoten i de mänskliga villkoren.

Sannolikt är det viktigt. Men vad händer när vi inte kan undkomma en svår livssituation eller livskris, inte undgår stillhetens oro? Vi har ingen framförhållning. Vi har inte legat i träning inför evigheten. Den rastlöshet vi ofta hänger oss åt går att se som ett slags flykt och ovilja att konfronteras med hur livet också kan vara – svårt, orättvist eller brutalt. Även om man inte vill se det, finns stråk i livets utmarker som är och förblir gåtfulla – inte minst Guds skenbara frånvaro – och som man därför måste ge sig tid att samtala om, varför inte med sina vänner.

Bara den som åtminstone då och då nuddar vid tanken att tillvaron är av provisorisk karaktär kan leva intensivt – bevara sin stillhet utan alla krampaktiga försök att till varje pris hålla sig ung, eller i skräck försöka rycka upp sig och ständigt le. Jag blir så trött på uttrycket ”Ha en bra dag”.

Alla dagar är inte sådana.

E

TT BARN LEKER i solen. Det sörjer inte över att sommaren snart är över. En kopp kaffe i goda vänners lag, en fågel som spelar i natten, en fnittrande brottning med barn eller barnbarn på köksgolvet. Sådana ­situationer ges åt människan som gåvor.

Men allt skall lämnas. Lyssna på Cornelis Vreesvijk: ”Men lyckan är ett förrädiskt vin som man bör njuta försiktigt. För om du dricker den utan sans förlorar den all sin glans och du får då kvar en tomflaska och bittra tårar och aska.”

Livsglädjen försvinner så fort man försöker hålla fast den. Ju mer krampaktigt man vill behålla livsdagen, tiden eller vännerna, desto mer förlorar man förmågan att njuta av dem. Ju mer man inser det flyktiga, desto mer inser man glädjen. Därför måste man ibland aktivt träna sig i att under perioder avstå från det som man naturligt har tillgång till. Kyrkan kallar detta fasta.

Genom att försaka det som vi njuter av kan vi lära oss en viss självbehärskning och också uppleva väntans liksom överrask-

22

ningens glädje. ”Ingen av er kan vara min lärjunge om han inte avstår från allt han äger”, säger Jesus på ett ställe. Det är lätt att hoppa över dessa ord eller att förandliga dem till oigenkännlighet. Men poängen är att vi ibland bör öva oss i uppstannandet, betänkandet att allt jordiskt är ett lån, att allt skall lämnas tillbaka. Övningen i avstående handlar om att fördröja sina egna impulser, att träna sin vilja, att slänga allt överflöd, att minimera, göra mindre, hoppa över.

Förvisso är kyrkans historia fylld av exempel på fastor, vakor och försakelse som ibland har lett till groteska överdrifter. Människor har försakat sömn, vänskap, mat eller ljus och späkt sig i de frommaste avsikter. Helgonbiografiernas ibland vidhäftande intresse för makabra sinnesförnekelser vittnar om hur människor har sökt sätta sig över mänskliga behov i syfte att demonstrera fulländning, inte minst gällde det de så kallade asketerna.

Men insikten om livsprovisoriet är den djupaste livsglädjens källa. Livet, som människan erbjuds att förvalta, tas emot i förvåning och förundran: ”Var dag är en sällsam gåva.” Man älskar världen som älskade man den inte.

Försakelse är inte detsamma som att klättra på en stege för att förtjäna Guds godhet. Gud kommer varken närmare eller längre bort för att vi övar oss i självbehärskning, det är mer psykologi än teologi. Det är snarare en övning i att fördröja sina inre omedelbara impulser, en träning i att själv styra sin farkost och inte

bara ryckas hit och dit av egna drifter eller yttre påverkan. Det finns en frihetens inre zon som vi aktivt kan lära oss att utvidga.

För att vara mer konkret, låt mig skriva i mystikernas stil. Du måste göra en lugn och kontinuerlig inventering av de ting du anser dig behöva för ditt arbete och uppehälle, så att du efterhand kan utesluta det som inte är väsentligt utan bara till hinder.

Böcker, möbler, papper, kläder, ting kan bli till blytyngder genom sin blotta närvaro. Därför: ge bort, släng och prioritera!

Nakna kom vi till världen, nakna skall vi lämna den. ”Många gånger kan det vara lika bra att lämna saker ogjorda som att krampaktigt kämpa för att slutföra dem”, sa den vise Lin Yutang. Låt därför vissa saker förbli oavslutade! Hela livet är ouppklarbart.

Släpp ditt behov av att kontrollera! Det kommer inte att lyckas. Anar du att det du sysslar med är meningslöst: strunta i det, allt måste inte fullföljas. Du blir aldrig färdig – och det är som det skall.

IBLAND ÄR DEN YTTRE stillheten en förutsättning för den inre. Så här var det.

Sen vårsöndag. Vilodag. Kristi himmelsfärdsdag. Jag sitter på en äng söder om Uppsala och ser upp mot molnen. Blicken vandrar. Bortom de spretande björkarnas tunna löv, ovanför flygplanen som sakta sjunker ned mot Arlanda lyssnar jag till morgonens ro. Jag hör koltrasten som skär som en lie genom lövens prassel. Jag undrar om det är däruppe som Gud finns. Är det där någonstans som änglarna dansar, är det där som vi en gång skall återse dem vi älskat, är det där vi skall få leva för evigt?

Medan jag tänker så drar molnen förbi.

Jag har alltid haft svårt för bilder av himlen. Och ändå talar Kristus om himmel­ riket. Idag berättar texterna till och med om att han försvann ur lärjungarnas åsyn.

Jag tänker på de målningar man kan se i vissa kyrkor där Jesus döljs i en sky för att, likt en långsam raket, plöja sig uppåt genom rymder. Inte underligt att många kallar Kristi himmelsfärdsdag för ”Kristi flygare”.

Ofta kopplar man samman himlen med ordet uppåt. Vi associerar till moln. Och när vi funderar över dödsriket går tankarna gärna nedåt, mot underjorden. En del minns sången ”Långt bortom rymder vida längre än solar gå”. Skulle man jämföra alla spretande bilder av himlen så blir fundamentalisten inom oss nervös. Men man behöver inte alls tro att Gud befinner sig uppe i himlen. Varför skulle han finnas mer där än i underjorden? I Psaltaren beskrivs himlen där nere: ”Bäddade jag åt mig i dödsriket, gjorde jag mig en boning ytterst i havet,

se, så är du också där, också där skulle din högra hand fatta mig.” Jesus blandade ofta orden himmelriket och Guds rike. Mycket medvetet placeras ibland Guds rike i det som Tranströmer kallar Inomhuset när Jesus helt frankt påstår att ”Guds rike finns invärtes i er” – ett alltför sällan beaktat påstående.

När han säger att himmelriket inte är av denna världen, betyder det att Kristi rike inte gäller något yttre ”ställe” som vi skulle kunna söka och finna. Inte heller att himlen skulle vara en plats snett ovanför trädtopparna där den fromme i framtiden uttråkad måste sjunga ”Halleluja” i århundraden. Himlen tycks snarare vara en helig evig sfär i tillvaron som en människa kan ha del i överallt och i alla tider, redan nu – liksom efter den fysiska döden.

Denna andligt-himmelska verklighet finns överallt där en människa frivilligt vill ge sig hän åt den Gud som Kristus talar om. Den som längtar efter att följa den ledare som inte bara sa sig vara vägen, sanningen och livet, utan också lovat vara hos varje människa som i enkel förtröstan litar på, anar eller hoppas på hans ord, är redan medborgare i Guds rike. Men det går inte att tids- eller rumsbestämma, inte heller den inre kammaren. Lika lite som kärleken till barn, ömheten för dem vi älskar och längtan efter dem som dog för något år sedan kan den ”artbestämmas”. Men visst ”finns” den, kärleken!

Jag ser mot den tidiga vårhimlen. Snart skall helglediga familjer vandra i parkerna, några skall feja på tomten, andra skall skrapa båtar. Bland dem finns det några som anat lockropen från ett helt annat rike, försöker förstå denne märklige Jesus. I enkel tillförsikt lever de i ”Land bortom Land”.

Både koltrastens rop och meditationen över några Jesusord öppnar glipor till denna andra värld. Så varför inte kalla den Himlen?

»’Många gånger kan det vara lika bra att lämna saker ogjorda som att krampaktigt kämpa för att slutföra dem’, sa den vise Lin Yutang.

Låt därför vissa saker förbli oavslutade! Hela livet är ­ouppklarbart.

Släpp ditt behov av att kontrollera! Det kommer inte att lyckas.«

OWE WIKSTRÖM är

professor i religionspsykologi och präst. Denna essä bygger på författarens bearbetningar av texter ur boken Att älska livet mer än dess mening.

(Natur o Kultur 2010).

Texten är tidigare ­publicerad i tidskriften ­Pilgrim nr 2 2012. Publicerad med tillstånd.

L

ÅT MIG AVSLUTA MED några av ökenfädernas påflugna och föga insmickrande råd. Ungefär så här kunde deras lite råa stil låta: Längtar du efter att komma till ro, söker du sanning och helgjutenhet och är besviken över dina halvhjärtade försök till uppbrott – kom då ihåg att även dessa känslor är Guds verk. De är på väg att driva dig mot den nakna tilliten.

Fattas dig Gud måste du genast bryta upp, lämna allt, stå upp och gå honom till mötes. Din längtan är nämligen ett uttryck för att Han längtar efter dig. Din saknad är ett upp-och-nedvänt tecken på att den saknade finns. Påminn dig Pascals: ”Du skulle inte söka mig om du inte redan hade funnit mig.”

UTLOTTNING. Vinn Owe Wikströms bok Att älska livet mer än dess ­mening. Skicka ett mail ­eller ett kort till r­ edaktören senast 1 ­februari. Se ­kontaktuppgifter längst bak i tidningen.

Du har svårt att formulera din oro eller aning, du känner dig inte klar över dina egna önskningar, det känns som om allt flyter omkring i ditt inre. Det är som det skall. Ditt inre, din vilja, dina tankar och känslor är förvirrade. Det är som det skall.

Det enda du har kvar är känslan av längtan. Din bön irrar längs dina tomma fantasier. Kristus verkar tyst. Var inte orolig över detta. Också detta är ett led i Guds verk.

Guds dragningskraft yttrar sig för somliga som ett stilla sus – en oro över tillvarons otrygghet, en rädsla för tiden och döden.

För andra är den en hisnande känsla av att allt har gått för fort, att ingenting är beständigt. Men det du kallar för livskris, livsångest eller omprövning innehåller en maning. Det är en kod att tolka.

Den tomhet som ibland kommer över dig har att göra med att du en gång har hört hemma hos Gud. Observera och håll fast vid denna leda och känsla av brist. Fly inte från dig själv. Tomheten är Guds kallelse till dig att bryta upp, vända tillbaka och återvända hem.

Du kommer aldrig att få ro i din förvirrade hjärna och ditt splittrade inre. Ständigt kommer alla världens tankar att välla in i medvetandet. Tro inte att du någonsin kommer att känna säkerhet annat än i den nakna tilliten, den enkla tilltron till Kristus och hans löften. Överlåt dig! Det centrala är att du som ett barn accepterar att gudsriket är en gåva, gratis. Först då mister du lusten att ständigt bekymra dig över dig själv, vare sig det gäller dina egna brister eller förtjänster. Bry dig inte om olika andliga stadier eller steg. Överlåt åt Gud att utföra sitt verk på de vägar han vill. Att låta sig dras med av sin inre längtan är det viktigaste.

Men framför allt: Du måste ha fördrag med dig själv. Att inte våga hoppas på Guds godhet är en falsk ödmjukhet. Det är inte vår svaghet som hindrar oss, utan det är vår kraft. Allt jagande efter snabb eller stark ”andlighet” fördröjer denna vila. Gud är dröjaren. Stress hör tiden till.

Det som du har svårt med i trons värld kan du lämna. Men försök att vara djupt ärlig när det gäller sådant som du faktiskt har drabbats av, inte minst måste du ta din vilja på djupt allvar. Den duger. Det lilla som du erfar – också av saknad – resonera inte bort det! Visst är det förödmjukande att släppa kontrollen – men överlåtelsens bön är ”Ske din vilja, inte min”. Det är just detta som kallas nattens ljus, att möta sig själv i sig själv, att dö för att leva. Man blir den man var avsedd att vara. I den mörkaste natt glöder ett ljus, en trons eld. Detta är och förblir den kristna trons hemligaste paradox. 

23

BARNMORSKAN OCH DIAKONEN

Mimansa: ”Min gudsbild handlar om att stå på de utsattas sida” Möt barnmorskan som har förlöst barn under ­brinnande krig på uppdrag med Läkare utan ­gränser. Mimansa ­Madheden är även diakon och hennes kristna tro har varit en vägledare genom svårigheterna. ”Diakonins väsen präglar mig, man lever inte bara för sig själv”.

TEXT OCH FOTO: Yvonne Perkins

M

IMANSA MADHEDEN möter upp i sin blommande trädgård med hunden Sigge glatt skuttande vid sin sida.

– Välkommen till mitt lilla paradis, säger hon leende och slår sig ner på förstu­ trappen.

Stugan ligger i utkanten av Järna, där skogen tar vid. Det finns blommor överallt och bredvid trappen står en madonna-statyett.

– Här sitter jag gärna, bredvid blommorna och Madonnan, hon är viktig. Jag är egentligen ingen trädgårdsperson, men jag älskar blommor och har upptäckt hur viktigt det är med skönhet. När jag åkte på uppdrag med Läkare utan gränser hade jag med mig bilder på vackra blommor som jag satte upp på väggarna, berättar Mimansa.

Hon har förlöst barn och utbildat barnmorskor på flera konflikthärjade och farliga platser. Pakistan, Zambia, Afghanistan och

24

Irak. 2015 var hon mitt under brinnande krig i Syrien. Nio uppdrag har det blivit sammanlagt, under elva års tid.

– Jag får ofta frågan om jag inte är rädd.

Det är klart att jag vet att det är farligt, men jag kan inte låta det stoppa mig. Jag har åkt för att det behövs och för att jag kan. Diakonins väsen präglar mig. Man lever inte bara för sig själv, säger Mimansa.

UPPDRAGEN HAR också gett mycket tillbaka av gemenskap och värme, många kollegor från runt om i världen har blivit vänner för livet.

– På alla ställen jag varit har jag mött en enorm självklar värme och generositet.

När människor är så utsatta hjälper de varandra. I krig lever människor också nära de existentiella frågorna hela tiden. Det svåraste har varit att komma hem, där vi pratar mest om vilket elbolag vi ska välja.

»Jag får ofta frågan om jag inte är rädd. Det är klart att jag vet att det är farligt, men jag kan inte låta det stoppa mig.« mimansa madheden

NATURNÄRA. MimansaMadheden Madheden HEMKÄR. Mimansa ochhittade lurvigahem livskamraten trivs i SvenskaSigge kyrkan i sittefter ljusaflera hemårs påandligt landet.sökande. ”Jag bor nära naturen, mitt i kyrkorummet.”

BLOMMANDE TRÄDGÅRD. ”Det är livsviktigt med skönhet. När jag var på uppdrag med läkare utan gränser hade jag med bilder av vackra blommor som jag satte upp på väggarna.”

MIMANSA MADHEDEN ÅLDER: 62 år.

BOR: Utanför Järna.

YRKE: Barnmorska sedan trettio år tillbaka. Anställd på Södertälje sjukhus och arbetar med hemförlossningar som egenföretagare. Vigd diakon år 2000 och har specialiserat sig på själavård via S:t Lukas­ stiftelsen.

FAMILJ: Fyra vuxna barn, fyra barnbarn, hunden Sigge och katterna Tore och Simon.

INTRESSEN: Mänskliga ­möten, djur, natur och segling. Musik – spelar piano, gitarr och ­t värflöjt.

– Det är en slags mental apati, säger Mimansa.

Hon är van att överkomma svårigheter.

Uppväxten var trasig med en alkoholiserad mamma som inte klarade att ta hand om sina barn. De omhändertogs gång efter gång av social­ tjänsten. Vid tolv års ålder hade hon bott på trettiofem olika ställen.

– Men att vara så ouppfostrad som jag är har varit en styrka i fält.

Folk uppfattar mig som kaxig, de säger att jag är sträng men rättvis. Och jag står alltid på kvinnornas sida, säger hon.

Mimansas rättframhet var också det som gjorde att hon kom in på diakonutbildningen. Dåvarande biskopen i Stockholms stift Caroline Krook var den som fällde avgörandet.

– Jag minns fortfarande hennes kommentar, säger Mimansa med ett nöjt skratt. ’Du är en stor kvinna som kommer in i ett rum och tar plats. Det behövs sådana som du, det räcker med små grå tysta möss i Svenska kyrkan’.

H

ENNES KRISTNA tro har dock inte heller kommit serverad på silverfat. När Mimansa var trettioett år befann hon sig på en mörk plats i livet, med återkommande depressioner. Mitt i kallaste vintern åkte hon ensam till familjens lantställe i Västmanland för att möta något som kallade på henne.

– Jag visste inte vad det var och var beredd på att det kanske var min död, genom självmord.

RESAN VAR INTE särskilt väl förberedd och Mimansa levde flera dagar på skorpor och te kokat av smält snö, eftersom brun�nen hade frusit. Varje dag packade hon den lilla matsäck hon hade och gick ut i naturen. En dag kom hon till en stark uppförsbacke och förstod att den var resans mål.

– Jag gick in i ett otroligt starkt ljus och kände fötterna starkt mot marken.

Jag upplevde att jag är här för att den här platsen är mig given. Så känner jag fortfarande varje dag och jag har väldigt stark kontakt med mina fötter mot jorden, säger ­M imansa.

Det tog flera år och mycket sökande genom andlig litteratur innan Mimansa förstod att hon haft en klassisk Gudsupp-

25

Mimansa Madheden har under sina uppdrag med Läkare utan gränser både arbetat med att förlösa barn och att utbilda lokala barnmorskor. Foto: Privat.

levelse. Efter det provade hon sig fram genom olika kristna samfund och hittade tillslut hem i Svenska kyrkan.

– Jag hade ingen aning om vad jag varit med om och hade inget språk för det. Nu känner jag att jag behöver liturgin och språket och har ett behov av ritualerna.

Det är viktigt för mig att knäböja vid ­altaret och ta emot nattvarden. Men egentligen är min gudsbild naturen, där allting samspelar så fantastisk. Jag bor i skogen, mitt i kyrkorummet. I naturen finns skönheten i skapelsen.

MIMANSA HAR MÖTT mycket lidande genom sitt arbete med utsatta människor, både som barnmorska på farliga platser och som diakon. Hennes tro är där till stor hjälp.

– Jag älskar Franciskusbönen*, den ber jag även för mig själv. Jag ber om ljus för att kunna hjälpa andra. Det är inte så att jag gråter martyrtårar på kvällen, jag använder min tro för att också jag ska få ett bra liv, säger Mimansa.

Anders Arborelius och Sten-Gunnar Hedin. Foto: Bengt Jägerskog.

26

MIMANSA VIGDES TILL diakon 2000 och har sedan specialinriktat sig på själavård genom organisationen S:t Lukas.

Just nu arbetar hon inte i någon församling.

– Jag är ganska kräsen och har svårt att hitta en församling som delar min gudsbild. Jag har svårt för det högkyrkliga och står nog närmast befrielseteologin, som handlar om social rättvisa. Diakonens roll är ju också att vara en spjutspets både utåt mot samhället och inåt mot församlingen.

Hon ser sina båda yrken som gåvor.

– När jag jobbar som diakon och någon kommer till samtal med sin trasighet frågar jag om de vet vilken guldgruva de sitter på. Varje människa som har något brustet inom sig har det, men de kan behöva hjälp att komma över skammen över det brustna, säger Mimansa.

Teodicéproblemet, frågan om hur en god allsmäktig kraft kan tillåta allt lidande i världen, står inte i vägen för Mimansas tro.

– Jag tror att Gud gråter med oss. Min gudsbilds fysiska kropp är Jesus, jag låter

mig vägledas av hur han skulle ha gjort. Jesus är tydlig, räds ingenting och står alltid på de utsattas sida. När Jesus kastar ut månglarna ur templet frågar han sig inte först om han kommer att bli populär. 

EKUMENIK . Vad tycker en pingstvän och en

tet har sett ut. Där fick jag tag på ett signerat exemplar av boken som nu lottas ut till Kyrkobladets läsare. Skicka ett mail eller ett brev till mig med dina kontaktuppgifter så är du med i utlottningen! /Linnéa Malmborg

katolik om tron på en treenig Gud? Vilka likheter och skillnader finns? I samlings­ volymen Gud är kärlek – Fader, Son och Ande får vi läsa om just detta. Anders Arborelius, kardinal och biskop för Sveriges katoliker och Sten-Gunnar Hedin, pastor inom Pingst­ rörelsen skriver om den treenige Guden – en kärlekens gemenskap mellan Fadern, Sonen och den helige Ande.

En vacker höstdag möttes de båda i Pingstkyrkan i Södertälje för ett samtal om uppkomsten till boken och om hur samarbe-

*Herre, gör mig till ett redskap för din frid. Låt mig bringa kärlek, där hat råder. Låt mig bringa förlåtelse, där orätt har begåtts. Låt mig skapa endräkt, där tvedräkt råder. Låt mig bringa tro, där tvivlet råder. Låt mig bringa sanning, där villfarelse råder. Låt mig bringa glädje, där sorg och bedrövelse härskar.

Del av Franciskusbönen

OM ALLA FLICKORS RÄTT TILL ETT VÄRDIGT LIV. Legenden om helgonet Lucia bär på många viktiga budskap. Ett budskap handlar om att en flicka ska få säga ja till det hon själv vill. En flicka har rätt till sin egen kropp och sitt eget liv.

Hon ska kunna skriva sin egen historia.

BERÄTTELSEN OM Lucia är en berättel­ se om förfärliga övergrepp. Lucia blev bortlovad för att gifta sig redan som ung flicka. När hon övertalade sin mor att bryta förlovningen, straffades hon genom

tortyr och sedan till ett liv på bordell. Hon uppges då ha sagt att eftersom hon inte gav sig frivilligt skulle hennes kyskhet bestå. Lucias motstånd väckte stor ilska hos omgivningen. Enligt vissa berättelser stack de ett svärd genom hennes hals, enligt andra stack de ut hennes ögon.

Oavsett vilket våld hon utsattes för, så är en sak säker: Lucia straffades hårt för att hon trotsade samhällets normer.

VAR TREDJE FLICKA utsätts för våld un­ der sitt liv – bara för att hon är flicka. Var­

je dag gifts fler än 30 000 flickor bort och fler än 10 000 könsstympas. Köns­relaterat våld är ett strukturellt problem vars orsa­ ker är mångbottnade. Djupt rotade åsikter och normer kring kvinnors och flickors roll i samhället är ett av grundproblemen. Till­ sammans kan vi bryta skadliga traditioner som tvångsäktenskap, könsstympning och våld mot flickor.

Swisha din gåva till Act Svenska kyrkans julinsamling: 900 1223. Din gåva gör skillnad!

JULINSAMLINGEN 2021

BRYT EN TRADITION

#BRYTENTRADITION

Foto: True North

Tillsammans kan vi göra skillnad. Din gåva gör det möjligt!

SWISHA DIN GÅVA TILL 900 1223 PG 90 01 22-3

BG 900-1223

svenskakyrkan.se/act

EN AV TRE FLICKOR UTSÄTTS FÖR VÅLD UNDER SITT LIV.

FLER ÄN 30.000 FLICKOR GIFTS BORT VARJE DAG.

FLER ÄN 10.000 FLICKOR KÖNSSTYMPAS VARJE DAG

:  /

Vi lever alla under samma himmel. Vi har samma rättigheter men verkligheten ser olika ut. Tillsammans kan vi stoppa tvångsäktenskap, könsstympning och våld mot flickor.

KYRKOMUSIKER AGNETA AXELSON

»Musiken är ett uttryck för min tro« Agneta Axelson njuter av att få höra hela kyrkan sjunga psalmsång.

»F

Kyrkokören, barnkören och Diskantkören under ledning av Georg Lidström och Agneta Axelson.

a

er

rk

vi s j

len

i öv

er in ju ung

jä r n a k y

lördag 18 december 18.00 Överjärna kyrka

28

– När jag spelar ställer jag mig under musiken.

Musiken i sig, och vad den förmedlar och skapar i för­ samlingen är det viktiga!

TONSÄKER. Agneta Axelson älskar glädjen i musiken.

FÖR AGNETA ÄR det avgörande att hon tror på det hon gör. Utan sin tro upplever hon att musiken inte skulle vara levande, utan tom och mekanisk.

Att tala om sin tro är ­något hon gör enklast bland barn.

– I barnkören pratar jag om min tro, om Gud och om att följa ljuset.

Nu drömmer hon om att församlingen ska sjunga igen likt innan pandemin med mindre grupper som träffas, körer som övar och kyrkor som fylls av sång.

– Det finns inget ­härligare än när en kyrka dånar av psalmsång!

Foto: Privat

ÖR MIG ÄR det oerhört viktigt att alla känner sig inkluderade i gudstjäns­ tens musik. Det är en lov­ sång till Gud som vi sjunger ­tillsammans!

Agneta Axelson är pastoratets kantor som i många år har arbetat med musiken som sitt främsta redskap. Att genom sitt sjungande och spelande kunna förmedla en känsla, en förnimmelse av Gud är hennes starkaste vilja.

– Det är underbart när man kan nå människor med musiken. När man alla tillsammans kan enas i tonerna.

Att ha musiken i sig ser hon som en vacker gåva från Gud. Att musicera är för henne ett sätt att ­uttrycka sin egen gudstro.

SVENSKA KYRKAN I JÄRNA & VÅRDINGE

ungdomsgruppen

Välkommen in och ät soppa ----------

TISDAGAR 17.30–19.30 FÖRSAMLINGSHEMMET KYRKVÄGEN 10, JÄRNA Ungdomsgruppen är till för dig som är från 13 år och uppåt. Här finns en gemenskap där du kan vara precis som du är. Start höst 2021: 21 september. Följ oss på sociala medier: @ungijava Kontakt: Annelie Wagnefors, 076-147 48 05.

SOPPLUNCH Torsdagar

Soppa med kaffe och kaka för 40 kr.

Postillan i Mölnbo 12.00–13.00 Torsdagar jämna veckor Församlingshemmet i Järna 12.00–13.00 Torsdagar ojämna veckor

REDAKTÖREN SVARAR

»Kyrkobladet ska nå fram genom bruset« Linnéa Malmborg. Foto: Johan Stenberg

Tjena Linnéa Malmborg, redaktör för Kyrkobladet. Varför arbetar du i pastoratet?

– Efter ett tips från en kompis sökte jag jobbet som kommu­ nikatör här 2017 och har varit kvar sedan dess. Då bodde jag i ­Södertälje men trivdes så bra i området att jag flyttade till Mölnbo för tre år sedan. Jag ville ha ett kreativt jobb med möjlighet att kommunicera ett budskap som jag själv tror på.

Vad har du jobbat med tidigare?

– Jag har varit journalist och redaktör i olika sammanhang. Det senaste decenniet har jag varit kommunikatör i olika församlingar.

Vilka uppgifter brinner du mest för i ditt jobb?

–Kyrkobladet! Jag har sedan barnsben älskat tryckta tidningar och vill förmedla den kärleken vidare. Därför har jag jobbat inten­ sivt med att skapa en tidning som ska kännas trevlig att bläddra i.

Varför är Kyrkobladet viktig?

– Allra viktigast är att sprida kyrkans budskap. Tidningen finns för att vi ska kunna informera om allt fint som görs och sägs i ­k yrkan. Viktigt är också att förmedla kunskap om kyrkorna och kyrkogårdarna med tanke på kulturarvet. Att spegla samhället och ­människors liv från både nutid och dåtid är viktigt eftersom kyrkan står för en oerhört lång tradition som är tight sammankopplad med samhället. Att ge våra medlemmar något direkt i brev­lådan känns viktigt i dessa digitala tider!

Vad är utmaningen i arbetet med Kyrkobladet?

– Att hitta ett sätt att förmedla kyrkans budskap som tilltalar ­dagens moderna människa. För att nå fram genom det enorma brus som omger oss måste Kyrkobladet sticka ut.

Martin Reberg

LINNÉA MALMBORG YRKE: Kommunikatör i Järna-Vårdinge pastorat.

BOR: Mölnbo. Är född och uppvuxen i Södertälje. ÅLDER: 41 år.

FAMILJ: Yes! Man och tre kids. Mor och bror.

INTRESSEN: Kultur: film, musik, litteratur, tidningar.

Kreativt: inredning, text, renovering, r­ oliga projekt.

IDROTT: Går på loppis och försöker springa (tack Malin).

LYSSNAR PÅ: Klassisk musik, Rendezvous på P2 & Beatles. ÖNSKAR MIG I JULKLAPP: En elektrisk skrivmaskin.

LÄSER: För lite! Men helst Charles Dickens och ryska tegelstensförfattare. Samt Pixiböcker för tvååringen.

UTLOTTNING. Blott en dag, ett ögon-

blick i sänder. Vilken tröst vadän som kommer på. Allt ju vilar i min Faders händer... Orden skrevs av Lina Sandell 1865. Som poet, författare, redaktör och psalmförfattare var Lina oerhört produktiv. Inledningsorden i hennes psalm finns på en fin affisch i A3-­ format som du kan vinna! Maila: linnea.malmborg@svenskakyrkan.se

DET VAR EN GÅNG. Året är 1891. Utanför Vårdinge kyrka har klockare Sjölander med familj ställt upp sig framför fotograf Schult. Precis vid fotoögonblicket vänder sig fru Sjölander mot sin make. Klockaren sneglar mot kameran. Vad hände precis? Kände de regndroppar? Hostade barnet? Gnäggade hästen? Fantasin skenar. Foto: Gustaf Schult från Långbro, Vårdinge. Tack till Vårdinge hembygdsförening för fotot.

29

P

PÅ VÅRDINGE KYRKOGÅRD, på södra sidan utmed den östra muren, finns en äldre oansenlig gravvård över en man som jag fylls med den största respekt och beundran för när jag läser om honom. Per Sahlström hette han, föddes 1785 i Borås och avled 1866 i Vårdinge. Han var son till handlaren Peter Sahlström och Johanna Kindgren och han föddes fyra månader efter faderns död. Att han tidigt blev faderlös gjorde att han bara tio år gammal måste ge sig av ut i världen för att försörja sig. Han fick prova på många olika yrken och slet väldigt hårt.

Hans skolgång inskränkte sig till en blott treårig utbildning i en mindre stadsskola.

Något han kompenserade med framåtanda, intelligens och självstudier och kom att få en tjänst som gårdsskrivare på Sparreholms gods 1808, där han stannade i två år. 1810 fick han tjänst som inspektor på Långbro i Vårdinge och från 1819 till 1841 ­arrenderade han själv gården.

Per gifte sig första gången 1813 med Anna Margaretha Lundberg från Skellefteå (1792–1822) och andra gången 1823 med Carolina Fogelström (1800–1862). Flera av barnen i första giftet avled i späd ålder.

PER SAHLSTRÖM engagerade sig tidigt i bygdens föreningsliv och kommunala frågor och han blev snabbt en respekterad man i bygden. 1831 köpte han gården Berga, senare benämnt Balsberga, och utsågs efter det till ortens representant i Bondeståndet.

30

Han omvaldes vid alla efterföljande riksdagar tills han efter riksdagen 1856–1858 avsade sig omval på grund av sin ålder. Alla hans uppdrag under lång tid gjorde att hans meritlista blev lång. 1840–1841 och 1847–1848 var han ledamot av lagutskottet, 1844–1845 ledamot av bankoutskottet, 1840–1845 var han fullmäktig i Riksbanken och vid sina sista tre riksdagar var han ledamot av statsutskottet.

1846 ingick han i representationskommittén där han arbetade emot kungavalda ledamöter i Första kammaren, samt graderad skala för de valberättigade. 1853–1854 propagerade han för anläggande av två statsbanor, vilka skulle finansieras med överskottet av brännvin­smedlen.

PER VAR EN IVRIG förespråkare för skola och folkupplysning och yrkade på att ­”barnaundervisningen skulle förklaras som en nationalangelägenhet af första ordningen”.

En flitig skriftställare var han och gav ut en hel del skrifter och fick av Lantbruksakademien medalj för ett förslag till bestämmande­ värdet av jord. 1825 utgav han en socken­ beskrivning över Vårdinge med undertiteln ”Till förmån för en blifvande undervisningsanstalt för allmogens barn i denna socken”.

1833 blev han riks­bekant med den politiskt inflytelserika skriften ”Om folkundervisningen” där han pläderade för en bättre undervisning för a­ llmogens barn. Detta gjorde att han uppmärksammades positivt av kung Karl Johan 1840. 1842 fick vi en Folkskolestadga i Sverige och man kan väl inte utesluta att Per Sahlströms arbete med att propagera för folkundervisning haft ­betydande del i den.

S

Å FINNS IDAG fortfarande ett påtagligt spår och bevis på hans hjärtefråga för barnens skolundervisning. Det gäller Berga skola, det som nu är Vårdinge Hembygdsförenings hembygdsgård. Per skänkte mark och lät bygga skolan på 1860-­talet för att därefter skänka den till kommunen. Sannolikt hade han sin egen bristfälliga skolgång i tankarna och hur han fick slita för att på egen hand skaffa sig de nödvändiga teoretiska kunskaper och erfarenheter som gjorde att han nådde rikets högsta förtroendeuppdrag i en nästan osannolik klassresa från faderlöst fattigbarn till riksdagsman.

Per Sahlström avled 1866 och fick sitt vilorum på Vårdinge kyrkogård. Hans gravvård är enkel – en liggande sten som har en lutande yta med ett kors på. Texten är svårläst på grund av mossbeväxning, men graven ligger vackert invid kyrkogårdens östra mur på k ­ yrkans södra sida och där man har en ­mycket fin utsikt över de omgivande åker­ fälten. En värdig viloplats för en lantbrukare och represen­tant för Bondeståndet. 

SKOLVÄN. Vårdingesonen Per Sahlström spelade en betydande roll i utvecklingen av skolundervisningen i Sverige. Han pläderade i många skrifter om en bättre undervisning för allmogens barn.

BETYDANDE. B ­ erga skola byggdes på 1860-talet och var Mölnbos ”små­skola” för klasserna 1 och 2 fram till 1962.

Skolformen var sk ”B-skola”, då två klasser undervisades samtidigt i ett klass­ rum av en lärare.

PER SAHLSTRÖM FRÅN VÅRDINGE

Den faderlöse pojken som blev riksdagsman Den faderlöse pojken från Vårdinge gjorde en enastående karriär och har gjort avtryck i ­historien. Möt Per Sahlström, riksdagsmannen som bidrog till Folkskolestadgan 1842.

TEXT, FOTO OCH REPROFOTO: Hans Göthlin

SKRIFTLIG. Socken­beskrivning över Vårdinge ­skriven av Per ­Sahlström år 1825.

ANSPRÅKSLÖS. Per Sahlströms enkla gravvård vid östra muren på Vårdinge kyrkogård.

KÄLLOR: ­Riksarkivet, Svenskt biografiskt lexikon, Ansedel Per ­Sahlström, ­Vårdinge ­k yrkoarkiv, Project Runeberg.

31

Gösta Hoffman. Foto: Lasse Wiklund.

Så gick det i kyrkovalet 2021 Antal röster till kyrkofullmäktige i Järna-Vårdinge pastorat (s)= Socialdemokraterna, (KS)= Kyrklig samling i Järna-Vårdinge pastorat: Vårdinge: 113 (KS), 64 (s), 21 (ogiltiga), 198 (totalt).

Ytterjärna: 41 (KS), 23 (s), 10 (ogiltiga), 74 (totalt). Överjärna: 310 (KS), 345 (s), 95 (ogiltiga), 750 (totalt) Summa: 464 (KS), 432 (s), 126 (ogiltiga), 1022 (totalt).

För att se utsedda ledamöter och ersättare för ­mandatperioden 2022-01-01 till 2025-12-31 se svenskakyrkan.se/jarna-vardinge/kyrkofullmaktige

GÖSTA HOFFMAN

»Det måste kännas kul att engagera sig«

32

KYRKOFULLMÄKTIGE Kyrkofullmäktige har det övergripande ansvaret för församlingens mål och verksamhet. Fullmäkti­ ge bestämmer om budget, kyrkoavgift och andra frågor. De utser även ledamöter till kyrkorådet.

KYRKORÅD Kyrkorådet är pastoratets styrelse och utses av pastoratets kyrkofullmäktige. Kyrkorådet har till uppgift att styra församlingens arbete så att det sker i riktning mot uppsatta mål.

FÖRSAMLINGSRÅD Församlingar som ingår i pastorat har ett försam­ lingsråd som fungerar som en styrelse. Det är pas­ toratets kyrkofullmäktige som utser församlings­ rådet. Tillsammans med kyrkoråd och kyrkoherde har de ett gemensamt ansvar för gudstjänstlivets utformning och utveckling. De utser bland annat kyrkvärdar och beslutar om församlingskollekter.

Församlingsråden ska även bevaka den egna ­församlingens intressen.

Karin Halldin.

MÖT MANNEN SOM VARIT ordförande för Järna-Vårdinge ­pastorats ­k yrkofullmäktige i flera ­mandatperioder. Gösta ­Hoffman, hur känns det nu efter kyrkovalet?

– Skönt! Nu inleds snart en ny mandatperiod med nya möjlig­ heter. Det här systemet är bra på så sätt att det kommer in nytt folk som förtroendevalda med nya idéer vart fjärde år.

Vad är kyrkofullmäktige?

– Det är pastoratets högsta beslutande organ. Vårt huvud­ uppdrag är att i samarbete med kyrkoherden se till att allting stämmer enligt framlagda verksamhetsplaner och budgetar. Vi ska kontinuerligt följa utvecklingen i församlingarna så att allt sköts enligt kyrkoordningen.

Vad innebär arbetet som ordförande?

– En hel del formalia. Att leda mötena, skapa dagordning, se till att kallelser skickas ut och se till att allting blir presenterat på rätt sätt. Att hålla sig uppdaterad om vad som händer i pastoratet.

Vad har du för fler uppdrag i pastoratet?

– Jag är ordförande i Ytterjärna församlingsråd där vi tar upp frågor kring gudstjänst, musik, fastighet och kyrkogård. Jag är med i en presidiegrupp där en från varje församlingsråd samt kyrkoherden och kyrkorådets ordförande är med och förbereder ärenden som ska upp i kyrkorådet. Utöver detta har jag uppdrag som frivillig bara för att det är trevligt. Vi är flera som har hand om öppen kyrka och håller guidningar i Ytterjärna kyrka. Man vill vara med lite överallt om man ska få till trevliga kringarrangemang runt gudstjänsten. Det måste kännas kul att engagera sig.

Hur kommer det sig att du engagerar dig i kyrkan?

– För mig handlar det om ett stort samhällsintresse. Jag ser kyrkan som en viktig del i samhället. Vi har en tusenårig tradition att förvalta. Och tre vackra kyrkor!

Vilka frågor brinner du mest för?

– Barn- och ungdomsverksamheten. Att hjälpa till att stötta barn och ungdomar är en av kyrkans viktigaste uppgifter tycker jag. I dagens ganska kallhamrade samhälle är det viktigt att det finns något fast att greppa tag i. Svenska kyrkan ska gå att lita på!

Hur hinner du med allt?

– Ibland är det svårt. Jag har ett eget företag där jag själv är chef så jag kan ge mig själv ledigt för att vara med på möten...

De är med och sätter alla mål, ser till att det i kassan ej är hål

Valnämndens ordförande Karin Halldin om kyrko­ valet som gick av stapeln i september: ”Valet fungera­ de väldigt bra med duktiga valförrättare och röstmot­ tagare. Ett större valdel­ tagande hade dock varit trevligt. Vi får fundera till nästa val hur vi kan göra valet intressantare och öka antalet röstande.”

1022

personer röstade i i vårt pastorat. Val­ deltagandet: 18,48 %.

18,39% var valdeltagandet till kyrkomötet. Antal röstberättigade var 4 898 123. Kyrko­ mötet är Svenska kyrkans högsta beslutande organ som beslutar om ge­ mensamma frågor för hela Svenska kyrkan.

AN AR KY

O BL ADET SP

RK

RK

SP

A N AR KY

Julen

Präst Martin om Jesus

Julens verkliga stjärna

O BL A D ET

I

VÄRLDENS MEST sekulariserade samhälle där få betraktar sig själva som religiösa förbereder sig ett helt land på att fira hur världens Frälsare föddes till jorden för drygt 2000 år sedan.

Var och varannan person som jag möter som präst brukar presentera sig med: ”Jag går inte i kyrkan så ofta och är inte religiös på det viset”.

När de sedan försöker beskriva hur de tror att kyrkan tror brukar det i ärlighetens namn inte vara mycket att hänga i julgranen.

Många tar alltså ett personligt avstånd från något de inte tycks känna till. Det är sorgligt eftersom vi lever i en splittrad och ytlig tid där den stora berättelsen om människa och Gud faller i glömska. Om vi inte kan se våra liv i ett större perspektiv och hitta djupdimensionen i tillvaron tappar vi snart orienteringsförmågan. Utan en gemensam värdegrund och tro är det lätt att gå vilse. I ­värsta fall tappar vi bort oss själva och vår demokrati.

A

LLT DET VI ägnar oss åt denna tid uttrycker en uppenbar och tydlig liturgi som predikar hur världens Frälsare Jesus Kristus kom till jorden för att rädda världen. En försoningsfest mellan människor och människa och Gud. Men samtidigt denna självbild om att inte vara religiös. Undersökningar visar att kunskapen om varför vi firar jul sjunker. Det är verkligen slående hur vi år efter år medvetet och omedvetet censurerar julens verkliga stjärna och kärna – Jesus Kristus.

Själva centrum för julen har blivit persona non grata. Vi firar världens största och viktigaste födelsedag utan att nämna födelsedagsbarnet.

Varför har det blivit så? Det enkla svaret är att vi helt enkelt vill ha kvar inramningen men inte innehållet.

Hundra års politisk och medial motvilja mot kyrkans inflytande har satt sina spår i folksjälen. Inom public service och journalistkåren råder

nära på en analfabetism inför det religiösa språket. Rikstäckande media upplyser därmed föga om vad julen i grunden handlar om. När årets julvärd i tv-soffan får uttrycka sin vördnad inför hedersuppdraget att få presentera Kalle Anka och tända ett ljus julen 2021 år efter Kristi födelse nämns aldrig ett ord om Jesus. Inte heller julkalendern har en tydlig koppling till julevangeliet.

SÅ NÄR VÅRA BARN öppnar sina paket är de flesta helt ovetandes om att gåvorna egentligen är tänkta att ges till de verkligt behövande. Att tomten, S:t Nicolas, var ett helgon som delade ut kyrkans rikedomar till de fattiga. Också Lucia var en kristen martyr som gav sitt liv för de fattiga.

Tillsammans har vi en stor och viktig uppgift att åter fylla advent och jul med innehåll. Det enklaste är att ta med sig släkt och vänner till kyrkan. Det är det vi är till för.

Jag önskar er en mer innehållsrik och välsignad jul! Och du, glöm inte bort födelsedagsbarnet. Han har blivit stor nu och du behöver honom.  Martin Reberg, präst.

Jesusbarnet-look-alike?

Foto: Mindy Olson

PARADOXALT NOG tillhör 7 av 10 inrikes födda svenskar fortfarande Svenska kyrkan. De flesta i vårt land ­döper sina barn och ännu fler har en kristen begravningsgudstjänst där de anhöriga är med och överlämnar den man saknar i Guds händer. Än så länge har vi alltså kvar delar av våra gemensamma kristna traditioner.

Den tradition som ligger svenskarna varmast om hjärtat är den vi nu ser fram emot. Nämligen julen och dess förberedelsetid – advent.

I världens mest sekulariserade land står adventsljusstaken på fönsterbrädan som en symbol för

vår väntan på Herrens ankomst – Adventus Domini. Julstjärnorna som hänger i våra fönster och stjärnan i grantoppen har sin förklararing i Betlehemsstjärnan som enligt profetian lyste över födelsegrottan.

I världens julgranstätaste land har julgranen sitt ursprung från livs­t rädet i Edens lustgård vars paradisäpplen numer gestaltas i julgranskulorna som hänger i julgranen. Till och med julklapparna handlar om hur de vise männen frambar sina gåvor som ett tacksamhetsoffer till Jesusbarnet på födelsedagen. Lägg därmed till ­julpsalmer, julkrubbor och änglar. Inte så religiösa?

»Själva centrum för julen har blivit persona non grata. Vi firar världens största och ­viktigaste födelsedag utan att nämna födelsedagsbarnet.« 33

God jul!

TIDEVARV KOMMA, TIDEVARV FÖRSVINNA

expeditionen

Vi ber för de församlingsbor som har döpts och för de som har lämnat oss från 12 augusti till 15 november 2021.

08-551 747 20 Tisdagar till torsdagar 10.00–12.00 Fredagar 10.00–12.00 och 13.00–15.00 OBS: Under jul/nyår kan tiderna komma att ändras.

DÖPTA

post- och besöksadress

Bech, Maja Rebecca Steinarsdatter Cezaro Åkerberg, Cleo Sigrid Kolakowski, Natan Moberg Rabenius, Astor Björn Allan Dahlberg, Meya Linnea Helena Ternström, Aili Carla Collin Åkerlund, Theo Nils Ödling, Harry Viktor Andreas Cederlöf, Malte Daniel Norlindh, Benjamin Erik Alexander Jonasson, Kaspian Danilo

”Välsignad du, barn av jorden och den stjärnströdda himlen, välsignad du, född av vatten och ande, välsignad du, barn i Guds kyrka och församling.”

AVLIDNA Andersson, Dagny Viola Gylin, Britt Gunvor Lundberg, Ernst Leif Korhonen, Åke Vilho Henning Johnson, Ernst Gunnar Jägertorp, Sven Alex Marklund, Bo Åke Ivar Clevenpalm, Anna Ingegärd Roots, Heldor Sjöström, Carl Helge Curt Enarsson, Lars Enar Abrahamsson, Karl-Axel Bengt Andersson, Karl Olov Johansson, Alf Lennart Andersson, Inger Birgitta Mari Jensen, Birthe Elisabeth Wikström, Per Johan Birger Frisk, Bengt Arne Linell, Karl Jonas Staffan Persson, John Richard

”Gud, kom med ditt ljus i sorgens mörker.

Kom med din närhet i saknadens smärta.

Kom med din frid i liv och död.”

Kyrkvägen 10, 153 32 Järna e-post

jarna-vardinge.pastorat@ svenskakyrkan.se webb

svenskakyrkan.se/jarna-vardinge sociala medier

facebook.com/svkjarnavardinge instagram.com/svkjarnavardinge

ONSDAG 15 DECEMBER julspelet 2021

Församlingshemmet, Järna 16.00 och 18.30

Välkommen till vårt traditionsenliga julspel med pastoratets ungdomar!

LÖRDAG 18 DECEMBER vi sjunger in julen

Överjärna kyrka 18.00

Medverkande: Kyrkokören, barnkören och Diskantkören under ledning av Georg Lidström och Agneta Axelson.

SÖNDAG 19 DECEMBER

Fjärde söndagen i advent

kyrkoherde

Matts Sandström, 08-551 782 03 matts.sandstrom@svenskakyrkan.se

högmässa

präster

mässa

Hampus Frid, 08-551 782 07 hampus.frid@svenskakyrkan.se Martin Reberg, 076-147 48 61 martin.reberg@svenskakyrkan.se diakon

Laila Larsson, 08-551 747 20 laila.larsson@svenskakyrkan.se kyrkogårdsförvaltning

Maria Rosenfågel, 08-551 782 14 maria.rosenfagel@svenskakyrkan.se

Överjärna kyrka 11.00 Vårdinge kyrka 16.00

Kvällsmat och gemenskap i sockenstugan efter mässan.

JULAFTON samling vid krubban

Överjärna kyrka 11.00

Efteråt bjuder vi på julgröt, skinksmörgås, kaffe och julgotter i församlingshemmet 11.30–13.30. samling vid krubban

Vårdinge kyrka 11.00

Barnkören och Diskantkören under ledning av Agneta Axelson.

”Låt intet mörker hindra dig att söka Ljuset! Och när du funnit det, låt andra se, pröva, övertyga sig.”

midnattsmässa

Överjärna kyrka 23.00

JULDAGEN julotta

Vårdinge kyrka 07.00 julotta

Ytterjärna kyrka 07.00

Servering av glögg på kyrkbacken.

ANNANDAG JUL gudstjänst

Foto: Jeswin Thomas

”Jesus, vår broder och Frälsare, du som känner dödsriket, följ vår vän när vi inte längre kan följa honom.

Barmhärtige Fader, tag emot honom. helige Ande, tröstare, var oss nära.”

34

JULEN I VÅRA FÖRSAMLINGAR

KONTAKT

Ytterjärna kyrka 18.00

NYÅRSAFTON nyårsbön

Ytterjärna kyrka 16.00 nyårsbön

Vårdinge kyrka 18.00

UNGDOMAR ungdomsgrupp

KALENDER Ring e ­ xpeditionen eller se vår webb för aktuell information: svenskakyrkan.se/jarna-vardinge Alla våra verksamheter tar en paus ­under vissa veckor i december och ­januari. Se vår webb och annonsering för alla terminsslut- och starter. Eller skicka efter vårt månadsblad så får du datum och tider direkt hem i brevlådan en gång i månaden!

ÖVRIGA GUDSTJÄNSTER kvällsmässa

Tisdagar 18.00

Överjärna kyrka

En stilla stund tillsammans inför Guds ansikte. lunchbön

Torsdagar 11.45

Församlingshemmet, Järna

Välkommen till vår lunchandakt. ­Enkel andakt med växelläsning och bön enligt tidegärdens ordning.

DIGITALT helgmålsbön

Tisdagar 17.30–19.30 Församlingshemmet, Järna För ungdomar från 13 år. Vi umgås, fikar, pratar, ser film och har kul ihop.

Du behöver inte anmäla dig. konfirmation

Kontakta någon av våra präster om du är intresserad av att konfirmera dig.

Konfirmationen är öppen för alla från ­ 14 år, även vuxna.

GEMENSKAP promenad med prat

Torsdagar 10.00–11.00

Start vid församlingshemmet i Järna

En timmes lätt promenad tillsammans i Järnas vackra natur. Inställt vid ösregn och halt väglag. sopplunch i mölnbo

Torsdagar jämna veckor 12.00­–13.00 Postillan, Mölnbo sopplunch i järna

Torsdagar ojämna veckor 12.00–13.00

Församlingshemmet, Järna

BARN

Församlingshemmet, Järna

överjärna kyrkliga syförening

Varannan torsdag (jämna veckor) 13.00–15.00 Handarbete, fika och samtal.

För barn från 7 år. Kontakta Agneta Axelson för mer information.

Klockaregården, Mölnbovägen 2, Järna

Församlingshemmet, Järna För unga från 10 till 15 år.

Kontakt: Agneta Axelson, 08-551 782 18.

öppna förskolan i mölnbo

Onsdagar 10.00–12.00

Postillan, Mölnbo

öppna förskolan i järna

Måndagar & fredagar 10.00–12.00

Församlingshemmet, Järna

DOP Du är alltid välkommen att boka dop åt ditt barn eller dig själv (vi döper barn, ungdomar och vuxna). Ring vår ­expedition för lediga tider och mer ­information: ­08-551 747 20.

”Gläns över sjö och strand stjärna ur fjärran du som i Österland tändes av Herran.

Stjärnan från Betlehem leder ej bort men hem.”

AMEN

Handarbete, fika och samtal.

skapargruppen

Onsdagar 17.00–17.45

Social, daglig träffpunkt dit alla är ­välkomna för g ­ emenskap, samtal, fika och trivsel.

Postillan, Mölnbo

Tisdagar 16.30–17.10

diskantkören

Hagagatan 14, 153 32 Järna

vårdinge kyrkliga syförening

En onsdag i månaden 13.00–15.00

Postillan, Mölnbo

Måndag–fredag 09.00–13.00 Lördag 10.00–13.00 Öppet vecka 51 & julafton 10.00–12.00.

Stängt: 25 dec, vecka 52, 31 dec, 1 jan, vecka 1 och 6 jan.

Vi börjar med en kort andakt och sedan serverar vi soppa med bröd samt kaffe och kaka för 40 kronor.

Varje lördagskväll under vintern lägger vi ut en digital helgmålsbön på vår F ­ acebook-sida och vår Youtube-sida.

YouTube: Svenska kyrkan Järna-Vårdinge Facebook: svkjarnavardinge

barnkör

DIAKONALT lp -ria

Torsdagar 12.30–15.30

En grupp där vi kan träffas och fika. ­Möjlighet finns att skapa något med händerna. Gruppen är för vuxna med utmattningsproblematik.

KÖR kyrkokören

Tisdagar 18.30–20.30 Församlingshemmet, Järna Kontakta Georg Lidström vid intresse av att vara med i kören: 08-551 782 04. glada kören

Onsdagar 18.30–20.00

Församlingshemmet, Järna

En kör för dig med funktionsvariation.

KYRKOBLADET Redaktör, formgivare och skribent (alla texter där inget annat namn anges): Linnéa Malmborg.

Ansvarig utgivare: Matts Sandström.

Omslag: Jenny Nyström.

Foto: Kalmar läns museum.

Kyrkobladet svenska kyrkan i järna och vårdinge

Nr 4 2021

Ȁnglarna sjunger i himlen.

Halleluja.«

kontakt

Linnéa Malmborg, 08-551 782 01 linnea.malmborg@svenskakyrkan.se

MÅNADSBLADET Varje månad ger vi ut ett litet månadsblad med kalenda­ rium och nyheter från våra ­församlingar. Vill du ha bladet gratis i brevlådan? Maila till: jarna-vardinge.pastorat@ svenskakyrkan.se eller ring 08-551 747 20.

Manadso

Svenska kyrkan i Järna & Vårdinge

»xxxxxxxxxxx«

bladet

DECEMBER 2021 »Gud, gör även mig till en ljusbärare.«

35

Målning av Jenny Nyström.Foto: Kalmar läns museum. Publicerad med tillstånd.