Kyrkobladet nr 1 2022

Kyrkobladet

svenska kyrkan i järna och vårdinge

Nr 1 2022

»Och jag kände: här hör jag hemma.«

Vad i hela världen kan jag göra? · sid 6

Olga är äntligen framme vid längtans hållplats · sid 12

Albertus Pictor satte färg på kyrkväggarna · sid 22

”Då är vår uppgift som kyrka att visa på ljuset och hoppet.”

KYRKOHERDENS KRÖNIKA

Foto: Angelica Windolf/Fru W Fotoatelier

I hoppet är vi räddade

DE TVÅ SENASTE ÅREN har ordet pandemi blivit ett konkret begrepp även bland gemene man. Själv hade jag hört ordet, men inte mycket mer. Det har diskuterats vad som blivit rätt och fel. Beslut och riktlinjer har stöttats och ifrågasatts ur många olika synvinklar. Det som varit viktigt för mig har varit att lyfta fram hoppet. Förnuftsmässigt vet vi att det någonstans finns en utväg, men när man är mitt i mörker och oro, är det lätt att känna hopplöshet. Då är vår uppgift som kyrka att visa på ljuset och hoppet. Paulus talar om hoppet i Romarbrevet: I hoppet är vi räddade, ett hopp som man ser uppfyllt är inte något hopp, vem hoppas på det han redan ser? Vi vet inte vad framtiden kommer bära med sig, men i hoppet är vi räddade. I hoppet om en god framtid för oss själva, för våra familjer, för mänskligheten, miljön och omvärlden.

VI HAR I FÖRSAMLINGEN ställt om vår verksamhet under de här två åren. Bland mycket annat har vi förlagt en del gudstjänster och andra verksamheter utomhus. Jag är glad och tacksam att konfirmander och ungdomar har kunnat träffas hela perioden och att vi haft rätt omfattande mötesplatser utomhus för äldre när årstiden och regler så har tillåtit genom caféverksamhet och promenader. Vi har hjälpt till med att köra hem lunchlåda och handla mat och förnödenheter till våra äldre. Genom telefonsamtal och genom att erbjuda enskilda samtal har vi som församling försökt visa på hoppet. Vi har använt oss av digitala medel för att sprida hopp. Vi delade ut konkreta ljus inför förra julen, som ett tecken på ljuset. Vi har tänt marschaller på Järna torg några mörka kvällar och vi har haft öppen kyrka med ljuständning om helgerna.

Vi har haft dop, konfirmation, vigslar och begravningar för våra församlingsbor. Musiken har haft en viktig funktion då den kan förmedla hoppet vid sidan av de mänskliga orden, både i gudstjänster och i konserter. Inte minst har vi firat gudstjänst, hållit bönens låga levande, förkunnat Ordet och delat ut nattvarden under hela pandemin. I hoppet är vi räddade…

Matts Sandström, kyrkoherde

Hampus Frid lämnar pastoratet med varm känsla

HEJ PRÄST HAMPUS FRID! Du slutar hos oss i pastoratet i februari. Vart tar du vägen nu?

– Jag ska börja en tjänst som församlingsherde i Enhörna församling i Södertälje pastorat. Anledningen till att jag slutar är att jag vill se lite nytt och få nya utmaningar.

Hur ser du på din tid här?

– Det har varit intensiva år sedan jag började här 2016. Det är med en varm känsla jag lämnar, eftersom jag har trivts väldigt bra med mitt jobb.

Vad har varit det bästa?

– Alla människor jag mött! För mig har den stora glädjen varit den gudstjänstfirande och bedjande församlingen. Det är ju den som är motorn! I Överjärna kyrka har vi varit över 50 personer varje söndag, och under hösten har vi även kommit igång i Vårdinge kyrka.

Vad innebär din nya tjänst?

– Att vara arbetsledande präst med ansvar för Enhörna församling. Jag kommer att ha de flesta befogenheter som en kyrkoherde har men inte ha ansvar för kyrkogård och fastigheter. Min chef blir kyrkoherden i Södertälje pastorat. Jag kommer främst att vara ute i Enhörna där jag kommer att ha en präst, en musiker, en diakon, en vaktmästare och en församlingsassistent som kollegor.

Stort lycka till Hampus på ditt nya jobb. Du kommer att vara saknad hos oss!

»Jag tar koppen i mina händer och dricker

långsamt. Din kärlek dricker jag. Din önskan att jag ska leva, att jag ska orka, att jag ska vara lycklig. Det är din kärlek jag dricker.«

MARGARETA MELIN

I BLICKEN. Omslagsbilden är ett konstverk målat av Olga Magnusson som porträtteras i detta nummer. Olga beskriver att verket är inspirerat av ett foto föreställande den danska Skagenkonstnärinnan Anna Ancher. Se sidan 12.

Bild: Olga Magnusson

GÖR: Förtroendevald i Järna ­Vårdinge pastorat.

YRKE: Chef för olika socialpsykiatriska verksamheter. Är tjänstledig för att arbeta som ordförande i äldreomsorgsnämnden i Södertälje kommun.

GÖR HELST EN LEDIG

DAG: Är mest hemma.

Beroende på årstid är jag gärna i trädgården, odlar och tar hand om mina vaktlar.

KYRKOBLADET MÖTER

Hej, hur hamnade du i kyrkan?

I en artikelserie får vi möta personer som är engagerade i vårt pastorat. Men hur hamnade de egentligen här?

FÖRST UT I Kyrkobladets nya artikelserie är Pia Sjöstrand, en av våra fantastiska förtroendevalda.

– Det ger en häftig känsla att vara med där det händer positiva saker, säger Pia när hon berättar om sitt uppdrag.

Vägen till att vara en av dem som fattar beslut för pastoratets framtid har inte varit spikrak. Döpt, konfirmerad, ”ibland ­ besökare” i kyrkan och sångare i en kyrklig kör till trots, någon självklar kristen tro fanns inte.

– Jag kunde sälla mig till sökarna, säger Pia och beskriver att hon hade en slags grundad tro att det finns en högre makt som vill hjälpa oss, var och en.

SÅ EN DAG FÖR NIO år sedan blev hon tillfrågad om att vara med på kandidatlistan till kyrkovalet 2013 vilket till slut ledde till de platser hon har idag som ledamot i kyrkofullmäktige och i kyrkorådet. Att jobba i det lilla och i det nära, uppskattar hon mest.

– Det känns att jag har en uppgift som ligger väldigt nära Järnaborna,

säger Pia och nämner ärenden som berör alltifrån begravningsverksamhet och bårtäcke till takbeläggning och väggfärg på kyrkans fastigheter.

Allt närmare Järnaborna kom hon under pandemins början då 70 ­ plussarna plötsligt inte fick gå och handla. Som ägarombud på Coop pratade hon med butikschefen på Coop i Järna för att sy ihop en lösning om att köra hem mat till äldre. Tillsammans med volontärer och hjälp från kyrkan lyckades de på en vecka att få ihop ett fungerande system.

– Det var väldigt mycket Järna! Människor bryr sig om varandra här. ”Vi är Järnabor allihopa och vi gör det för varandras bästa” är en mentalitet som finns här.

VAD DRÖMMER du om ska hända i kyrkan?

– Jag gillar uttrycket kyrkan mitt i byn och ser gärna att kyrkan ska finnas synlig i samhället på olika sätt. Att vi är med vid olika evenemang och samverkar med andra aktörer. Att hitta möjligheter för barn i mellanstadieåldern att närma sig kyrkan är också en hjärtefråga.

Som volontär har hon hållit andakter på sommarcafét i Överjärna kyrka och sedan i höstas är hon med i Överjärna kyrkliga syförening.

– Jag älskar att handarbeta, säger Pia som också har startat ett stickcafé i Klockaregården i Järna.

Numera går hon mer i kyrkan än någonsin tidigare.

– Att gå på gudstjänster gör mig gott, poängterar hon.

Kyrkordet: Serafer

Serafer (hebr) är himmelska väsen som omskrivs i Jesaja 6:2 f. Seraferna är liksom keruberna änglar som omger Guds tron. Änglar som omtalas i hela Bibeln, är väsen med uppgift att tjäna Gud samt utföra hans vilja till människors räddning. Skyddsänglar omtalas av Matteus (Matt 18:10). Bland änglarna framhålls särskilt ärkeänglarna som enligt traditionen är sju, och de mest omtalade är Gabriel, Mikael och Rafael.

Om att finna sin plats på jorden

KRÖNIKA. I förra Kyrkobladet mötte läsaren Madelen Selling som har hela världen som sitt hem. På savann eller med snorkel nere bland korallerna trivs hon som allra bäst, och andra kulturer och miljöer är hemma för henne. I detta nummer har Kyrkobladet intervjuat Olga Magnusson som har längtat efter sitt hem under lång tid. Efter år av drömmar lämnade hon Järna för ett eget hus i Värmland. Att finna sin egen trygga plats har varit livsviktigt för henne.  Mitt hem är min borg, har länge varit ett uttryck som passat in på min egen syn på hemmet. Därför var tiden i mellanboende (mellan två flyttar) en orolig period, med flyttkartonger utspridda på sju platser och stora planer för renovering av det nya hemmet. Först nu tre år efteråt börjar jag landa i det nya. Allting är på plats och väggarna har blivit färdigmålade (nåja).

I detta nummer får du inblick i kyrkvaktmästarnas arbetsdag. Möt även vår nya församlingspedagog Maria som ser fram emot att göra kyrkan

ännu bättre för barnen. God läsning!

Linnéa Malmborg, redaktör

Foto: Maria Svensk/Ikon

”Väx i mig, stråla i mig mer och mer, upplys mig, eviga ord, du själens ljuva ljus. Tona i mig mer och mer hörbart, ord från Fadern, ord av kärlek: Jesus.”

Ur Bönboken

Laila Larsson kvar som diakon

LAILA LARSSON har nu blivit fastanställd som pastoratets diakon. Beslutet att göra diakontjänsten permanent (den var ursprungligen på projektbasis) fattades nyligen av kyrkorådet.

Laila, hur känns det här?

– Jag blev jätteglad av att få vara kvar! Jag har ju börjat bygga upp verksamheter här som jag är glad att få utveckla vidare.

Hur har du jobbat under det år du hittills arbetat i pastoratet?

– Det har varit ett speciellt år med tanke på pandemin, men jag har försökt att hitta en grund för hur jag ska arbeta med diakonin. Jag har satsat på att hitta mötesplatser för människor i olika åldrar. Att mötas

har varit, och kommer att vara, viktigt för människor. Jag har tagit med mig idéer från andra församlingar där jag arbetat som diakon. Exempel är öppet café och morgonbön med frukost. Vad är extra speciellt med detta pastorat?

– Här finns massor av idéer och många som är intresserade av det diakonala arbetet. Jag som diakon är ansvarig men det är ju hela församlingens arbete att jobba med diakonala frågor. Vi gör det tillsammans!

STUNDANDE GLÄDJE

Följ med oss till Gröna Lund i sommar!

VI HAR FÅTT möjlighet att bjuda in dig som är medlem i Svenska kyrkan och som är skriven i Järna ­Vårdinge pastorat att följa med till Gröna Lund den 10 juni. Inbjudan gäller alla som går i årskurs 8 och 9. Pastoratet bjuder på resa, inträde och åkband.

Vi kommer att åka abonnerad buss från församlingshemmet i Järna. Information kring avgångstider och ankomst tider skickas i ett separat brev till dem som har anmält sig.

Hur anmäler du dig?

Anmälan är öppen under perioden 9 till 20 maj, från måndag till fredag mellan klockan 09.00 och 15.00.

Anmälan sker av vårdnadshavare till Annelie Wagnefors: 08 ­ 551 782 08 eller Laila Larsson: 08 ­ 551 782 11.

Anmälan gäller endast under ovan angiven tidsperiod via telefonsamtal.

Har du frågor... ...kan du kontakta Annelie eller Laila redan nu såklart!

Välkommen att följa med oss!

NYTT UNDER SOLEN

Ytterjärna kyrka.

Foto:

Lindgren

Foto: Gröna Lund

Foto: Gröna Lund

ÅRETS KYRKGREJ

Anta utmaningen –gör en svenskkyrklig klassiker i år

VILL DU VETA MER OM vad den kristna tron innebär och vad man faktiskt gör i en kyrka?

Anta utmaningen En svenskkyrklig klassiker ! Helt utan prestationskrav, vasaloppsmil och blodsmak! Istället för att skida, cykla, simma och springa får du be, läsa Bibeln, fira gudstjänst och träna din omtanke om andra. Initiativet kommer från Kyrkans tidning som vill synliggöra kyrkans tro och liv och skapa rutiner för ett kristet vardagsliv. Följ gärna med du också på denna resa! Hur går man tillväga?

• Ladda ned foldern på www.kyrkklassiker.se och skriv ut. Foldern finns även att hämta hos oss eller kan skickas hem om du kontaktar redaktör Linnéa Malmborg.

• Du behöver en Bibel och en psalmbok (finns även på webben och att låna hos oss).

• Nu har du ett kalenderår på dig att genomföra din klassiker!

Strängnäs stift finns med i projektet och biskop Johan Dalman tycker att idén är väldigt kul. När du genomfört klassikern kan du skicka in lappen till biskopen så får du ett diplom där det står att du har klarat utmaningen:

Strängnäs stift, Box 84, 645 22 Strängnäs

Bibelns texter skiljer sig åt. De har olika författare, är tillkomna under skilda tider, har varierade budskap och tillhör flera genre. Vissa texter förstår man omedelbart. Andra är svårare. Nedan finns ett enkelt förslag på hur man kan läsa bibeltexter.

✼ Läs texten

✼ Lägg texten ifrån dig och fundera på den en stund

✼ Läs texten en andra gång. Vad tror du Gud vill ha sagt?

Hur ber man?

NAMN

De fyra grenarna i En svenskkyrklig klassiker:

Man kan be på flera sätt och pröva sig fram för att finna vad som passar och känns naturligt. Nedan finns några enkla tips, som är just råd – inga anvisningar.

GUDSTJÄNST

Var kan man be?

BIBEL

FÖRSAMLING

Man kan tända ett ljus, blunda och sitta i en skön fåtölj. Man kan ligga i sin säng, sitta på bussen eller i bilen.

Med vilka ord?

STARTDATUM Hur läser man Bibeln?

✼ Man kan samla sina tankar för dagen som varit och/eller för dagen som kommer. Vad blev bra och vad blev mindre bra? Vad är jag glad för och vad oroar mig?

✼ Man kan strukturera sin bön utifrån rubrikerna: tack, hjälp och förlåt.

✼ Det är ofta bra att också få be med andras ord, t ex Gud som haver, Vår fader/Fader vår, Välsignelsen. Dessa böner finns i Psalmboken.

✼ I Psalmboken finns också Bönboken som rymmer böner för olika dagar och erfarenheter.

✼ Tystnad och att lyssna inåt är också en form av bön.

Delta i tolv gudstjänster, helst på helgen (söndag eller röd helgdag). Fyra av dessa tillfällen är bestämda på förhand: juldag, skärtorsdag, långfredag, påskdag. Övriga är valfria. Att fokusera på helgen har sin bakgrund i att söndagen är kyrkans speciella dag eftersom Jesus uppstod på en söndag. I helgernas gudstjänster stämmer Gud möte med sin församling.

Läsa ett urval av de cirka 30 bibeltexter som Svenska kyrkans biskopar anger som omistliga. Bibelns unika ställning i kyrkan bygger på tron att i dess berättelser finns Guds ord och uppenbarelse till människor i alla tider.

BÖN

Pröva på att be varje dag/ kväll under två månader. Bönen är trons modersmål, ett hjärtats samtal med Gud.

STIFT

Att be morgon ­ eller aftonbön är en god vana för att samla ihop sig och sina tankar inför dagen som kommer, eller dagen som blev.

OMTANKE

Gör till en vana att då och då – antingen hemma eller i kyrkans ljusbärare – tända ett ljus för någon som du vet har det jobbigt. Att tänka på andra är ett sätt att be för andra.

Foto: Alex Giacomini/Ikon. Källor: Kyrkans tidning, Strängnäs stift.

Världen är i oordning. Pandemi, krig, svält och oro basuneras ut i media varje dag. Vad kan lilla jag göra i all denna nöd som människor lider?

Präst Cecilia Holmberg ger lite vägledning.

TEXT: Linnéa Malmborg

FOTO: Lisa Fotios

ORO FÖR VÄRLDEN

Vad i hela världen kan jag göra?

HOPPFULLT. ”Jag menar, Jesus kunde ju ha använt sin gudomliga makt på ett mer spektakulärt sätt för att vinna anhängare men i stället traskade han omkring i några år och visade oss en väg, en fredens väg, som bland annat stavas närvaro.” Präst Cecilia Holmberg (inte med på bilden på denna sida) vill skapa hopp trots den oro som finns i världen. Att bry sig om sin medmänniska är ett första steg på vägen mot en bättre värld.

STEG FÖR STEG.

Förändringen i världen

börjar hos var och en av oss, tror präst

Cecilia Holmberg.

TYNGD. SÅ KÄNNER MÅNGA med mig under perioder. Horribla nyheter når våra ögon och öron. Effekter av pandemin, krig, orkaner och jordbävningar. Ohyggliga bilder med människor i nöd större än vad vi kan förstå. Att värja sig från det makabra är omöjligt. En värld i obalans basuneras ut i alla medier, och kvar sitter vi med en besk smak i munnen. Oron i världen kryper inpå skinnet. Känslan av maktlöshet sprider sig i kroppen och i sinnet.

En fredagseftermiddag när nyheterna nått oss om ytterligare oro, sitter jag ned tillsammans med präst Cecilia Holmberg för att ställa frågorna: Var är Gud? Vad kan vi själva göra för att hjälpa? Vad kan vi göra med den oro vi känner? Hur kan vi ha det så bra här i Sverige när andra lider? Vad i hela världen kan jag göra?

Frågorna är många och svåra och Cecilia säger att det är omöjligt att ge ett enkelt svar på det klassiska Teodicé ­ problemet.*

I

STÄLLET

BÖRJAR

Cecilia.

en motrörelse mot det som splittrar och bryter ner. – Vi människor mår väldigt dåligt när vi inte får höra till. I dag lider vi brist på närvaro, bland annat i mötet med varandra. Vad du och jag kan göra är att öka närvaron i världen. En fredsrörelse startar när vi är närvarande i mötet med varandra, lyssnar, ser och ger vår uppmärksamhet till en annan människa eller ett annat sammanhang. Förändringen i världen börjar hos var och en av oss. Världen behöver fler människor som har tid att verkligen mötas.

Foto: Irene Rimansohn

HON nysta i hur vi skulle kunna hantera den känsla av skuld som är så lätt att känna när man ser men inget kan göra. – Jag tror att hemligheten ligger i att våga möta sin maktlöshet och ändå envist öva sig i att stå kvar och vara medmänniska. När vi vågar närma oss varandra och varandras liv blir vi till tröst, och hopp ingjuts, även om vi inte kan göra så mycket mer. Vi kan alltid fortsätta se på varandra med respekt och ömhet. Och vi ska fortsätta öva oss i att se och ge. Dela liv, tro, tankar och resurser så att våra hjärtan övar sig i medkänsla.

Hur kan vi göra skillnad i den situation där vi befinner oss? Cecilia nämner närvaron som en livsviktig faktor för att skapa vår egen fredsrörelse,

CECILIA JÄMFÖR med hur Jesus gick omkring här på jorden och just lyssnade på sina medmänniskor, talade med dem, brydde sig, hjälpte dem, åt mat tillsammans med dem. – Den bild Gud ger i Jesus, är: Var med, blunda inte, våga se varandra, dela med dig, säger hon och fortsätter: – Jag menar, Jesus kunde ju ha använt sin gudomliga makt på ett mer spektakulärt sätt för att vinna anhängare men i stället traskade han omkring i några år och visade oss en väg, en fredens väg, som bland annat stavas närvaro. Den vägen håller än. Den vägen vinner. Kärlekens väg. Ett återhållsamhetens mirakel!

VILKEN SKILLNAD GÖR BÖNEN?

– Vi kan ge varandra av vår närvaro och kärlek genom att be för någon eller något. Bara vissheten om att någon tänker på mig gör gott. När jag och min familj var missionärer i Tanzania kändes det oerhört stort och betydde mycket att veta att människor här hemma i kyrkan bad för oss. Jag tänkte att deras böner svischade över Europa, Medelhavet, över Sahara och omslöt mig och min familj i Tanzania. Tänk då när tusentals, ja miljontals människor

* frågan om varför en allsmäktig Gud tillåter det onda som finns i världen.

»Att tänka på varandra gör skillnad. Bön är ett sätt att engagera sig och förändrar också våra hjärtan.«

. Skribenten Linnéa och präst Cecilia har arbetat tillsammans i Salems församling. Numera är Cecilia präst i Hedvig Eleonora församling i Stockholm.

går samman världen över och ber. Det gör skillnad och sätter hjärtan i rörelse.

Hur kan en bön se ut för den som inte är van?

– Att tänka på varandra gör skillnad. Bön är ett sätt att engagera sig och förändrar också våra hjärtan. Det kan vara en sådan enkel tanke som: ’Jag känner mig maktlös, jag tänker på deras utsatthet, jag bryr mig. Hjälp, skydda och befria!’

Och hur gör vi med det dåliga samvetet?

– En orättvis värld skapar tankar om hur vissa människor kan lida nöd när andra lever i överflöd rent materiellt och skyddsmässigt sett. Vi kommer nog inte ifrån det dåliga samvetet. Det kanske är sunt att det gnager lite men samtidigt blir det inte konstruktivt om det tar över helt. Jesus sa: ’Du skall älska din nästa som dig själv’. Vi ska alltså älska andra och oss själva. Så mitt i allt får också glädjen plats: musiken, dansen, teatern, maten, njutningen. Också för dig.

Finns det något vi kan göra själva?

– Ja absolut. Allt vi gör, smått och stort, har betydelse och gör skillnad. Våga tro det! Vi kan öva oss i att se och ge och att vara vänliga mot

Cecilias lilla bönemall

För dig som vill ha stöd när du ber din bön:

1. ”Jag tänder ett ljus för dem som jag bär i mitt hjärta (nämn deras namn), som jag saknar, oroar mig för och som jag är tacksam över att få ha i mitt liv...”

2. ”Jag tänder ett ljus för jorden – för alla djur, växter och människor. Just nu vill jag speciellt tänka på... (nämn sådant som sker i världen, blivit berörd av och vill sända goda tankar till ). Jag ber om fred, kärlek och hopp!”

3. ”Jag tänder ett ljus för mig och dig Gud. Tack för din kärlek till mig. Just nu lyfter jag fram... (lägg fram det som just nu känns i dig, som du längtar efter, tyngs av eller är glad över ). Fyll mig med kärlek, hopp och tro.”

varandra. När vi sett på nyheterna kan vi välja att sätta oss ned och tända ett ljus för de utsatta människorna, det som oroar och de livsöden som berör oss. Familjen kan sätta sig ner och bestämma att skänka en slant till dem som flyr och behöver hjälp via en hjälporganisation.

Vad kan vi mer göra?

– Vi kan öva empati och tänka ’om jag varit han eller hon eller om han eller hon hade varit min syster eller bror...’ Då sätts våra hjärtan i rörelse och vi agerar. Det sista Jesus bad sina lärjungar var att ’älska varandra såsom jag har älskat er’. Så med Jesus som förebild inbjuds vi att sprida hopp genom att göra som Jesus – bry oss, dra in människor i gemenskap, plåstra om och tro varandra om gott men också att använda vår röst och stå upp för dem som är röstlösa i våra sammanhang och i vårt samhälle. Vi känner hopp om vi känner att vi inte är ensamma.

FUNDERINGARNA går vidare. Maktlösheten är svår att mota bort. Utsattheten hos de drabbade människorna kan jag inte göra någonting åt. Men jag kan se deras tårar, höra deras rop. Jag kan be en bön. Och försöka sprida lite vänlighet som kommer att ge ringar på vattnet. 

FRISK FLÄKT. Maria Frisk är pastoratets nya församlingspedagog och kommer att arbeta med barn i alla åldrar. Intresset för teater och historia tar hon med sig in i det arbetet.

MED BARNEN I FOKUS

Maria tar med sig teatern in i kyrkans värld

HEJ MARIA FRISK , du är vår nya församlingspedagog. Välkommen till oss!

– Tack! Det känns jättekul att komma hit och jag hoppas att kunna bidra med någonting gott här!

Vad kommer du att arbeta med?

MARIA FRISK

ÅLDER: 38 år.

BOR: Vårsta.

FAMILJ: Make och tvåårig dotter.

AKTUELL: Som vår nya församlingspedagog.

INTRESSEN: Är en teaterapa! Gillar att iscensätta olika händelser och skapa teatrala program. Sjunger i kör i Södertälje.

LÄNGTAR EFTER: Våren.

FAVORITPLATS: Ute i naturen.

HUSDJUR: Familjehunden Märta.

SER PÅ: Älskar att titta på film. Jag har precis plöjt igenom alla Marvel ­ filmer.

– Barnen! Mitt fokus kommer att vara öppna förskolan, barn i skolåldern, kontakten med skolan samt söndagsskolan.

Var kommer du ifrån?

– Jag har varit församlingspedagog i Grödinge församling i 15 år där jag har arbetat med främst barn och ungdomar. Jag har under denna tid även haft jobb vid sidan av som kulturpedagog där jag arbetat med olika kreativa uttryck. Bland annat har jag jobbat med ett program för skolbarn i en järnåldersby i Botkyrka samt på olika museum.

Vad är det bästa med att arbeta i kyrkan?

– Att vara i verksamheterna och att få träffa alla människor. Det ger så mycket tillbaka!

Hur hamnade du i kyrkan?

– Jag tror att mitt intresse kommer från min farmor som var den enda i min familj som gick till kyrkan. När jag var ung följde jag med henne för att besöka hennes syster som var diakonissa i Tyskland. Jag fick följa med

henne när hon gick till kyrkan varje morgon. Där såddes ett litet frö till min tro. Senare konfirmerade jag mig och fortsatte att gå i kyrkan på söndagarna men var inte jätteaktiv. Som 20 ­ åring blev jag tillfrågad om att bli kyrkvärd och det är jag fortfarande ungefär en gång i månaden.

Vad betyder det för dig att vara kyrkvärd?

– Det är jättefint att som lekman få delta i gudstjänsterna och fira mässa tillsammans. Det stora i gudstjänsten är att församlingen firar nattvard tillsammans. Att nu få göra det med min tvååriga dotter, som redan har lärt sig hur det fungerar, betyder oerhört mycket.

Vad hoppas du på med ditt nya jobb?

– Det finns så mycket potential i församlingarna och jag har höga förväntningar för vad jag ska åstadkomma. Jag hoppas även att kunna få in mitt intresse för teater och skapa olika historiska vandringar och andra teatrala program i barnverksamheten.

Var kommer ditt teaterintresse ifrån?

– Det grundar sig i att jag som ung sysslade med lajv, levande rollspel, där man jobbar väldigt mycket med teater från grunden. Rollen skapar spelarna själva och sen improviseras historien fram.

Maria Frisk.

Foto: Isabella S.

Magnerholt

Maria kallar sig själv en teaterapa

FÖRBEREDELSER I

ÖVERJÄRNA KYRKA.

Frauke Sorg hjälper till att visa de förberedelser som kyrkvaktmästarna gör inför en begravning.

Här ska psalmsiffrorna upp på tavlan som hänger i främre delen av kyrkan.

PRAO HOS

KYRKVAKTMÄSTARNA

Mästare på detaljer

Ställa fram kistan, dekorera altaret och ta emot anhöriga. Kyrkvaktmästaren är spindeln i nätet vid en begravning.

TEXT: Linnéa Malmborg FOTO: Magnus Aronson

VAD GÖR EN KYRKVAKTMÄSTARE i kyrkan? Kyrkobladet ställer frågan till Linda Burnert, kyrkvaktmästare som samordnar några andra personer som tjänstgör som kyrkvaktmästare i våra kyrkor. Berätta hur arbetet går till vid en begravning, Linda! – Vid begravning är man i regel på plats en och en halv timme innan gudstjänsten börjar. Då ska eventuella kistbockar redan stå framme så att kistan kan ställas på dessa och därefter ställs ljus stakar runt kistan. En florist ansvarar för att smycka kistan med blommor. Altaret ska dukas med blommor och ljusstakar precis som inför en vanlig gudstjänst. På psalmtavlan ska de rätta psalmnumren sättas upp så att alla vet vilka psalmer som ska sjungas. En viktig del är även att ta emot de personer som ska medverka i gudstjänsten som exempelvis solister och musiker som behöver hjälp med ljud och mikrofoner. Därefter är kyrkvaktmästarens ansvar att ta emot de anhöriga när de kommer in i kyrkan. I stort sett handlar det om att göra kyrkan fin och redo inför gudstjänsten. En halvtimme innan gudstjänsten börjar ska allt vara klart ifall någon av de anhöriga kommer lite tidigare. Under begravningsgudstjänsten, efter överlåtelsen, går vaktmästaren ut för att hissa flaggan i topp (efter att den har hängt på halv stång sedan gudstjänstens början). När allting är slut och alla har gått ut återställer vaktmästaren kyrkan.

Vad kan vara svårt i arbetet?

– Saker och ting kan uppstå som kräver vår hjälp. Många små detaljer kan det vara! Oväntade saker dyker upp som till exempel att någon anhörig är försenad eller andra praktiska detaljer som måste ordnas i sista sekund. En viktig egenskap hos en kyrkvaktmästare är att ha öga för detaljer, vara snabb i tanken och att fort kunna lösa uppkomna situationer.

BALANSAKT. Rätt siffra på rätt plats är viktigt för att kyrkobesökarna ska veta vilka psalmer som ska sjungas.

LASTNING. Egil Röckner lastar kistan när alla anhöriga har lämnat kyrkan.

BLOMSTERBUD. Färska snittblommor står alltid på altaret när det är begravning, dop, vigsel eller gudstjänst. Färgerna på blommorna varierar beroende på kyrkoåret.

FARVÄL. Efter begravningsgudstjänsten rullar vaktmästaren kistan till bilen som personal från begravningsbyrån sedan kör iväg.

Bild till vänster: PÅ VÄG. Kistan rullas ut ur kyrkan på en särskild vagn.

STILLBILD. I sitt hus i värmländska Torp har fd Järnabon Olga skapat sitt eget kreativa paradis.

Huset är platsen hon har längtat efter i hela livet. Sitt eget lilla rike där hon kan samla sina skatter och dela dem med andra. En lekstuga à la Villa Villekulla där alla kan känna sig välkomna. Varmt välkommen hem till Olga Magnusson!

TEXT: Linnéa Malmborg FOTO: Olga Magnusson

KONSTNÄREN OLGA MAGNUSSON

Olga är äntligen framme vid längtans hållplats

Foto:

PÅ BILDERNA SOM ANDAS ljumma sommarkvällar och ”kura skymning med blommig tekopp” finns även skavankerna, det som hör livet till. Tapet som flagnar, torra blomblad, skuggor och regn. Inget tycks vara tillrättalagt för fotostunden. Den virkade pläden ligger där den brukar, glaset står kvar på bordet efter morgonfikat. Små stilleben tycks uppenbara sig just då Olga Magnusson går förbi med kameran; där ljuset strilar in från fönstret ser hon skönheten i tingen.

– Jag kan inte låta bli att fota när ljuset faller på så vackert. Det gör så mycket med hur ljuset reflekteras i glaset, säger Olga som lever med sin konst.

Det värmländska huset är som en förlängning av henne själv, läser jag i den bok hon för några år sedan skrev om sina drömmar och sin kärlek till hus – Hemlängtan Boken har fått ett hedersomnämnande av Föreningen

OLGA MAGNUSSON

YRKE: Konstnär. Porträttmåleri, gör beställningsjobb och har bland annat porträtterat rektorer, domprostar och landshövdingar. Fotograf, illustratör, formgivare, författare av boken Hemlängtan: om drömmar och huskärlek (2019). Har formgivit två böcker: I min pappas himmel som utsågs till Värmlands vackraste bok utgiven 2012 och Äkta: en gödningsbok för själen (2016). ANDRA KREATIVA UTTRYCK: Sjunger, föreläser, gör hemsidor. HUSDJUR: Hunden Disa . UPPVUXEN: Karlstad. BOPLATSER: Senast på Norrtuna i Järna. Flyttade till byn Torp tre kilometer utanför Deje i Värmland 2020. KURIOSA: Har korsat atlanten i en liten båt under 47 dagar med sin dåvarande make. Det var den minsta båten genom tiderna att korsa norra Nordatlanten mot de förhärskande vindarna. Har tågluffat mycket i unga år. Var utbytesstudent i Alabama som 16 ­ åring.

Värmlandslitteratur när de utsåg Värmlands vackraste bok 2019. Som läsare av såväl boken som inläggen på Instagram bjuds jag in till en värld bland konst, vackra ord, levande ljus, morgonsol i köket, det vackra skåpet i gullockra som ropades in på auktion, skratt och musik i goda vänners lag. De små kärleksförklaringarna till Huset (med stort H som om det vore en egen person) ger en glimt av livet som sprudlar därinne.

DEN VINDLANDE VÄGEN TILL det vitrappade 20 ­ talshuset har kantats av äventyr med många hållplatser. Livssituation, ekonomi och omständigheter har inverkat på resan fram till drömmarnas hus i den lilla byn Torp utanför Deje i vackraste Värmland.

”Att hitta hem handlar lika mycket om att hitta hem i sig själv som om den fysiska platsen.”

Och som hon har längtat, Olga! Längtat efter att få känna sig hemma, att finna sin plats i livet, att ha en alldeles egen plats för skapande och möten.

Hemma har hon haft turen att få känna sig på flera platser i livet. Som 21­ åring kände hon samma sak för sin hyreslägenhet (på andra sidan gatan från fotoaffären där hon arbetade) som hon nu gör för sitt hus. Lägenheten var hennes plats på jorden. Där fanns alla de ting hon höll kärt: målarpenslarna, kameran, pennorna… – Det var mitt eget lilla rike! Mitt hem var min scen där jag kunde uttrycka mig precis som jag ville.

”Jag är lyckligt lottad som har känt mig hemma! Det finns de som aldrig gjort det, som reser över hela jorden för att hitta hem, för att hitta sina sammanhang.”

SOM UNG GIFTE SIG Olga och flyttade från hembygden till ett vitt stenhuggartorp ute på Lysehalvön bland de bohuslänska bergen nära havet. Efter elva år skilde hon sig och landade så småningom i Arvika med Hans. De båda längtade bort från lägenheten mot en frihet att kunna skapa och musicera hur de ville, när de ville. De längtade efter luft under sina vingar.

Efter att ha förlorat budgivningen på flera drömhus bestämde de sig för att testa något helt annat – Stockholm. Där landade de i en lägenhet högst upp i ett hus i förorten Tensta. Ateljén hamnade i köket med ett otroligt ljus nära himlen. Åren gick och sonen Noak föddes men Olga blev aldrig någon stockholmare.

– Jag kände mig aldrig hemma utan var mer en nomad som tillfälligt slog upp mitt tält.

Svårigheten att bjuda in gäster på de få kvadratmetrarna bidrog till längtan efter en egen plats närmare marken. Hon

fantiserade om huset och hur livet skulle te sig där. Där skulle vänner sitta runt bordet omgivet av stolar i olika modeller och färger. Där skulle hon vaggas stilla i hängmattan ute i trädgården med utsikt över det böljande landskapet.

ATT JUST ÄGA ETT HUS var en viktig aspekt i sammanhanget, då hon tycker att ägandeskapet bidrar till en god känsla av samhörighet och tillhörighet, en hemkänsla. Denna djupa längtan efter att få bo i ett hus tror hon grundar sig i uppväxten i ett hus med kakelugnar, men även i tidigare generationers liv.

– Det känns som att jag är på resa om jag inte har något eget, inflikar Olga. Med tanke på huspriserna var drömmen om hus svår att förverkliga, då den ojämna konstnärslönen gjorde det svårt att ta höga lån. Hon kände sig uppgiven. Bottenläget kom när barndomshemmet skulle tömmas

”Jag älskar se livet klarna; när det uppstår mening, mönster och ordning i tillvaron. När Gud lägger pussel och jag får vara med. Var gång det händer, fylls jag av ro och tillit”. olga om sin gudstro

Önskelista med tio punkter för vad mitt hus skulle ha så jag skulle känna igen det när jag såg det:

c gott dricksvatten c fridfullhet c omgivningar som inbjuder till promenader c rymd och ljus c härlig trädgård c gångavstånd till sjö c eldstad c gästrum c verkstad för att kunna arbeta i trä c ljus ateljé.

”Vi människor hör ihop. Vi är alla olika lemmar i en och samma kropp där Jesus är huvudet som skickar iväg impulserna till kroppen. När man känner att man är i det sammanhanget känns det tryggt, skönt och rätt.” olga om att tillhöra en kyrka

inför försäljning. När hon satt på tunnelbanan ut mot Tensta rann tårarna som en flod och hon kände att hon hade ryckts upp med rötterna.

”Jag var kanske en riktig snobb som inte kunde hålla till godo med en lägenhet som vanligt folk, att jag skulle behöva ha ’ett hus inbäddat i en trädgård’ för att leva. Det hus jag längtade, var mitt eget lilla rike där jag kunde samla mina skatter.”

OM ATT NÅ SINA DRÖMMAR.

”Men en drömmare kan nå sitt mål om hon drömmer väl”, som Olga skriver i sin bok. För en dag så stod huset där framför henne. I Värmland. En försommardag tog Olga och sonen Noak tåget till barndomstrakterna för att kolla på ett hus till salu. Det var ljuvligt men också i behov av en omfattande takrenovering. Som av en händelse fick hon av sin lillebror ett tips om att titta på ett annat hus i krokarna. Där möttes hon av ett rappat tjugotalshus under ett brutet tak. Putsen var smutsgrå, taket klätt i svart plåt. Inte det vackraste men med harmoniska proportioner.

Bland rummen vandrade hon runt för att se hur solen strilade in och hur man kunde röra sig mellan rummen. Inne i köket var taket missfärgat av piprök, men hon

kunde visualisera det härliga morgonljuset. Originaltapeterna flagnade på sina håll och linoleumgolvet skymtade i rummen, men så även den underbara blommiga pläden som låg på en fåtölj.

”Sensommarens sol lyste genom de gamla fönstren och lekte på väggarna likt eldsflammor. Vi gick ensamma omkring och tittade överallt. Det hade inte stylats. Genom att leva med ett hus, ville jag själv vara den som satte min prägel på det. Detta hus var på intet sätt inställsamt. Det var någonting som fick mig att trivas här.”

SOMMAREN GICK OCH i augusti lade hon ett bud. Fjorton dagar senare accepterades det av ägaren och Olga hade nu nått till längtans hållplats. Hon minns känslan när hon klev av bussen och promenerade bort mot huset. Sitt alldeles egna hus! Efter att ha lämnat Värmland för ett kvarts sekel sedan var hon nu tillbaka. Hon hade nu nått fram till sin plats på jorden! Lägenheten i Tensta var fort­

HEMMASTADD. ”Ett hem betydde ett hus för mig. Mitt hus skulle ligga inbäddat i en trädgård. Till skillnad från vagabonden, vars hem är ’varhelst hon lägger sitt huvud’ –önskade jag få ge det fyra väggar.”

Dfarande familjens fasta hemvist, men Olga återvände till sitt hus så ofta hon bara kunde.

– Jag ville ju egentligen bo på heltid i ett hus men det blev inte så. Därför slog jag till och köpte det här huset. Jag var bara tvungen att ha ett hus! säger Olga.

2014. SOMRARNA TILLBRINGADE Tenstafamiljen veckovis ute på Mörkö i vänners stuga. När sonen Noak blev stor nog att börja skolan fick de tips om en Waldorfskola i Järna. Efter första sommaren i det nya huset (”en sommar som kändes som en lång, evig barnasommar där tid inte existerar”) bestämde de sig för att bosätta sig i en lägenhet uppe på Norrtuna i Järna, en kreativ och underbar miljö på många sätt för Olga. Ganska snabbt började hon hyra en ateljé i kyrkskolan bredvid Överjärna kyrka. – Det var en fantastisk plats att jobba på! När jag fikade med arkitekterna som jobbade i lokalerna kändes det som att jag hade fått arbetskamrater. Att ha en ateljé att promenera till var en härlig känsla.

”Vi bor inte längre i en förort – på ett ställe ’en bit ifrån’. Vi bor på en plats som, när man börjar röra runt i den, som i en godispåse, hittar allt möjligt gott av sång, dans och vackra ord! Vi bor på en plats där människor själva gör och skapar sina liv.”

Jag tror att hemlängtan är att

sakna något av det här:

z en plats där man är helt bekväm med de regler som råder och de vanor som är

z en plats för återhämtning och vila

z en plats där rummen känns harmoniska och inredningen självklar

z en plats där man är förstådd

z en plats där det är naturligt att få prata och ”tänka högt”

z en plats där man inte känner sig ensam

z en plats där man kan stanna hur länge man vill. ur olgas bok hemlängtan

ET VAR OCKSÅ HÄR NÅGON gång som arbetet med boken Hemlängtan började. Fragment, tankar och minnen samlade hon i ett collage med stämningsfulla fotografier och små subtila illustrationer. På väg hem från ateljén slank hon gärna in i Överjärna kyrka när kvällsmässa eller samtal i sakristian pågick. Och så sjöng hon i kören under en tid. Den kristna tron har funnits med Olga genom livet men hon har haft lite svårt att navigera till ett sammanhang där hon passar in helt och fullt.

– Länge kände jag mig väldigt ensam med min tro tills jag plötsligt fick en vän som var pastor och som hade en församlingsgemenskap i Mölnbo och Gnesta där jag var med en tid. Jag blev så glad över att ha hittat henne. Hon kom till mig ibland i ateljén och då sa vi att det var som att vi höll kyrka tillsammans.

HUSET FANNS VID OLGAS SIDA. Sakta började hon göra sig hemmastadd och sätta sin egen prägel genom att tillsätta färg på väggar och åtgärda sådant som var tvunget att lagas. Skåpluckorna i köket målades blå och ytterdörren målades rosa och lila. Att få upptäcka det gamla husets små överraskningar gladde henne. Ett pärlspontsbeklätt innertak dök plötsligt upp under takpappen. En skatt!

”Jag vill känna efter. Lyssna till huset självt, följa mitt hjärta – och inte ha bråttom. Sakta, sakta förvandlar jag min känsla och upplevelse av huset till något också andra kan se. Jag gör den skönhet jag känner, synlig”.

För att känna riktig hemtrevnad tror hon att skönheten är en viktig ingrediens. Också de fysiska tingen har en stor del i hemkänslan. Men också att det ska vara rent och råda en viss ordning. – Jag uppskattar ordning och att skapa lugn. En frid infinner sig när jag hittar bland sakerna, säger Olga.

IETT AV INLÄGGEN på Instagram beskriver hon den förnöjsamma känslan av att äntligen ha städat köksskåpet. Alla tallrikar är på sin plats. Tillbringaren står där den ska. Men långt ifrån Marie Kondo ­ stressen som lätt kan uppstå när perfektionist­inredare ska illustrera sitt liv. Hon medger själv att ordningen inte är konstant i alla rum. Förutom i vardagsrummet där korgstolen och soffan står redo för spontana gäster och en lugn stund i eftermiddagsljuset som strilar in.

”Jag vill att man skall trivas i varje vrå. Jag jobbar så sakta på det, och jag tror att det är möjligt att uppnå i ett hus som mitt. Jag tror att det är möjligt i de flesta hem, egentligen. Hem och hus kan med åren bli allt skönare och godare att vistas i – eller förfalla åt det motsatta hållet. Ja, det är som med oss människor. Det är kärleken som gör den stora skillnaden!”

SÅ BLIR HUSET permanentboende.

När åtta år av pendlande svischat förbi, och lika många somrar med barn kalas, konstgalleri och kafé i trädgården kallade huset på henne likt sirener. En dag gick huset från att vara hennes lekstuga till att bli permanentboende. I maj 2020 tog Olga tåget till Värmland och blev kvar.

HEMKOMST. ”Precis som med oss människor, är det först när ett föremål ’hittar hem’ som det uppnår sitt fulla värde. När vi människor hittar våra sammanhang och får komma till vår rätt, blomstrar vi!”

LAPPTÄCKE. I Olgas hus ska varje vrå kännas hemtrevlig.

Vad innebar det för dig att bo i huset permanent, Olga?

– Att få vara i huset hela tiden tycker jag mycket om. Och att få känna årstidsväxlingarna. Att det är lättöverskådligt är också väldigt befriande. Här finns det några personer som jag träffar och kan cykla till. Folk stannar hemma på ett helt annat sätt här och det händer inte lika mycket, vilket gör att man är mer beroende av varandra.

– Denna plats passar mig just i den ålder jag befinner mig i.

I efterhand kan hon se att Järna är en unik, ja, rätt annorlunda plats att bo på. På ett positivt sätt! Nu när hon bor på ett ”vanligt ställe, en liten bruksort på landet med flest medelsvensonmänniskor” kan hon känna att hennes hem är annorlunda.

– Kallar man sig konstnär så är det legitimt att vara lite ’konstig’. Man har en frihet. Innan jag kom hit tänkte jag inte så mycket på det, säger hon och skrattar.

Känner du dig väl mottagen i din by?

– Ja, absolut. Alla frågar var jag kommer ifrån och när jag svarar att jag är uppvuxen två mil härifrån så räknas jag in. Kanske

VINN OLGAS BOK HEMLÄNGTAN. Läs den en stund varje dag samtidigt som du dricker en kopp varmt te! Vi lottar ut tre böcker. Skicka e ­ post till linnea.malmborg@svenskakyrkan.se

hade det varit svårare att bli hemmastadd om jag kommit längre ifrån. Att fylla sitt hem med liv har länge varit en dröm för Olga som har flera idéer för att förverkliga detta. I konceptet Hemma hos konstnären bjuder hon in grupper för en kreativ rundtur i sitt konstnärshem. I sitt barnkalasprojekt öppnar hon hemmet (som barn jämfört med Villa Villekulla) till kalas där lekfullheten får fullt spelrum. Konstutställningar är en annan idé på lager.

GENOM att låta musik, skapande och samtal ta plats i huset har Olgas längtan nått ända fram. Här vill hon leva. En recension av hennes bok beskriver känslan: ”det är inte huset eller den korrekta tekniken i renoveringen som är i fokus utan livet som skapas i rummen.” – Jag tror att jag kommer leva här i resten av mitt liv, säger Olga. 

Fotnot: De kursiverade citaten är tagna ur Olgas bok Hemlängtan.

KRAFTKÄLLA. ”Jag vill att mitt hus ska bli en lisa för själen. Jag vill att mitt hus ska bli en plats för meningsfulla möten.”

PLATSENS BETYDELSE

Att finna

platsen där jag kan tänka klart

Ett inre rum. Många av oss har en plats dit vi kan återkomma i tanken eller rent fysiskt. Där vi kan landa och känna oss trygga. Vilken är din alldeles egna plats?

TEXT: Hanna Welin/Verbum FOTO: Vectortwins/Adobe Stock

DET ÄR INTE BARA

träden som har djupa rötter. Det har också vi människor. Och allra djupast är banden till barndomens särskilda platser: gården hemma i kvarteret, sommarstugan, mormors trädgård. På forskarspråk kallas det platsanknytning – att älska, utforska, känna trygghet och tröst och omfamnas av sin egen plats. Skogen där du som barn hoppade mellan stubbarna, vilade kinden mot mossan och fick stickor i foten. Stranden vid farfars hus där du plockat snäckskal om somrarna. Vindsrummet där du kunde dra dig undan, som bara var ditt. Eller grillplatsen på gården där familjen skrattande brukade prata i munnen på varandra innan föräldrarna skildes. De allra flesta av oss har minst en sådan plats, ett betydelseladdat ställe som vi återkommer till, längtar efter eller bevarar som ett själsligt, inre rum.

I DEN DJUPA småländska skogen, på en bräda inkilad mellan två tallar, ligger Roland Hallgrens särskilda plats på jorden. Här kan han lyssna till vad fåglarna har att säga och betrakta Emåns ringlande bana nedanför skogsslänten.

– Ibland känner jag att jag bara måste åka till stugan och promenera upp dit. Det är som ett rituellt behov hos mig. Det är min tillflyktsort där jag känner mig hemma och får perspektiv på tillvaron.

Roland Hallgren är professor emeritus i religionsvetenskap vid Linnéuniversitetet i Kalmar och författare till böckerna Plats och känsla och Rytm: en filosofisk tänkebok.

– Platsen har alltid varit viktig för människan. Själv är jag en insjö ­ och skogspojk, uppväxt i Vetlanda. Jag bodde länge i Lund men kände mig aldrig riktigt hemma.

Landskapet vi växer upp i präglar oss. Det har forskare vid SLU, Sveriges lantbruksuniversitet, i Alnarp kunnat konstatera. I en enkätstudie fick människor identifiera naturen där de växt upp, sitt landskap. Var det hav, skog, berg eller slättbygd?

– Intressant nog kunde nästan alla sätta en etikett, förutom en del av dem som vuxit upp i en riktigt stor stad. Tyvärr gjorde vi missen att inte ha med alternativet ’urban miljö’,

»Vi människor kan skapa starka känslomässiga band till exempelvis ett hus, en trädgård, en strand eller vår barndoms landskap.«

vår bibliotekarie, och som böckerna och hyllorna de är organiserade i, förklarar Annika Tibblin. Platserna, rummen, där vi har varit många gånger eller stannat länge och upplevt mycket, laddas emotionellt av det vi upplevt just där och blir då till bild ­, doft­ och kroppsminnen.

Som psykolog har hon arbetat mycket utifrån teorin om anknytning. Förenklat handlar den om den nyföddes och det uppväxande barnets behov av att känslomässigt knyta an till sina föräldrar eller andra viktiga personer.

– Men även ett djur kan bli ett avgörande anknytningsobjekt, eller en fysisk plats.

säger Patrik Grahn, professor i landskapsarkitektur i Alnarp. Forskarna ville ta reda på i vilken miljö människan bäst återhämtar sig från stress, sjukdomar och livskriser. Svaret var tydligt: det var naturen och i synnerhet i barndomens marker hon sökte sig till. Starkast band till uppväxtens landskap hade havsmänniskorna, följt av skogsmänniskorna, bergmänniskorna och slättmänniskorna. Det var också svårare för havsfolket att anpassa sig och tycka om skogen än tvärtom.

– De som flyttat långt tillbringade ofta semestern i sina hemtrakter eller sökte efter något likartat. Och gemensamt för alla, även de som flyttat runt mycket i sitt liv, var att de drogs till barndomens trakter när de hamnade i en livskris, säger Patrik Grahn.

PSYKOLOGEN Annika Tibblin har funderat mycket på den mänskliga förmågan att knyta an till fysiska platser, både i sitt arbete som klinisk psykolog i Lund och som föreläsare och konsult i hållbarhetspsykologi.

– Vi människor kan skapa starka känslomässiga band till exempelvis ett hus, en trädgård, en strand eller vår barndoms landskap, vår hembygd. Till en plats där vi känner tillhörighet, trygghet och frihet, säger hon.

En grundläggande anledning är att det mänskliga psyket till stor del orienterar sig rumsligt. Hippocampus, hjärnans ”kopplingsstation”, fungerar både som vårt bibliotek,

För att kunna prata om en anknytningsplats i den psykologiska mening som Annika Tibblin menar, ska det vara ett ställe som du har utvecklat ett oersättligt band till. En plats du upplevt med alla dina sinnen, där du i trygghet vågat pröva, leka och utforska dig fram. Som du älskar och där du känt dig älskad tillbaka.

– För en människa med otrygg anknytning, som inte fått sina grundläggande psykologiska behov tillfredsställda, kan den speciella platsen, eller hästen eller hunden, ibland bli den enda trygga tillflyktsplats du har.

MEN EN anknytningsplats måste inte nödvändigtvis existera rent fysiskt. Det skulle, möjligen, också kunna vara ett vackert landskap i ett dataspel, menar hon.

– Det finns fantastiska spelmiljöer där du kan ha tillbringat månader och år som kommit att betyda mycket. En trygg tillflyktsort där du vågar pröva och utforska när samhället utanför spelvärlden känns hotfullt. Dock kan inte spelvärlden ersätta ett naturligt landskap där alla sinnen stimuleras i interaktion med omvärldens levande uttryck.

Att förlora sin särskilda plats, sitt eget epicentrum, gör ont. Själv kunde hon länge börja gråta när hon tänkte på barndomens sommarhus som hon tvingades sälja för snart trettio år sedan. De trygga ekarna, havet och västkustklipporna som brukade hälsa henne välkommen.

– Det går att knyta an till nya

MAGISKT. ”Jag tror att vi har ett behov av ett visst mått av magi. Och vissa ställen, i synnerhet under barndomen, kan ha en sådan dimension för oss”, menar religionsprofessorn Roland Hallgren.

platser, som vuxen tar det bara längre tid. För den som har flyttat långt eller tvingats fly till ett nytt land, är det vanligt att längtan till barndomens marker blir extra stark när de blir äldre.

– Även om du har levt länge där du bor och kanske till och med har barn som finns nära, kan längtan drabba dig som ett slags vemod. Längtan efter landskapet, husen, dofterna. Platsen där du hörde hemma.

EN SOM VERKLIGEN vet hur det känns att förlora sin barndoms plats på jorden är Malmöbon Sabina Causevic, som flydde från forna Jugoslavien och hemstaden Sarajevo för snart 30 år sedan. – Jag kommer aldrig glömma hur det var att återvända efter krigets slut, säger hon. Hon grät när hon såg förödelsen, de sönderbombade husen, arbetsplatserna, åkrarna och vägarna. Att tänka på vad som hänt människorna, där alldeles utanför bilfönstret, var outhärdligt. Hon gråter också nu, när hon berättar om hur hon på darriga ben kom fram till Sarajevo och till parken i Gamla stan där hon brukade leka som barn.

– Det går bara inte att beskriva hur

det kändes. Parken var en kyrkogård. I bassängen där vi barn brukade plaska om somrarna är den förre presidenten begravd. När hon stod där klarade hon inte att lyfta blicken mot det vackra gamla stenhuset en bit bort. Huset där hon är född, där släkten bott i tre generationer.

TRE ÅR INNAN krigsutbrottet konfiskerades huset av regimen och familjen kastades ut. Sedan dess bär hon två versioner av det inom sig. En som gör för ont för att öppna dörren till. En som doftar av nyutslagna buskar, där knarr hörs från trappan och solstrålar bryts genom spröjsade mosaikfönster.

– Under de jobbigaste åren brukade jag medvetet plocka fram bilden av trygg heten hemma och känslan av all den kärlek jag fick av min mamma och pappa när jag växte upp.

I dag är Sabina Causevic 64 år och Malmö har länge varit hemma. Det är här sönerna har vuxit upp, här som många av vännerna bor. Här har hon sitt arbete och sin kolonistuga som hjälpt henne att känna sig hemma, att mylla ner händer och fötter

»Två grundläggande mekanismer förklarar bindningarna vi har till platser och även till människor. Ett emotionellt band: vi tycker om eller vi älskar. Och ett kognitivt: jag minns, tänker på, kommer ihåg.«

i den svenska jorden. Men hur väl hon än trivs, hur mycket hon än tycker om sina nya gator, den svenska sommarhimlen om natten eller känslan när grödorna på kolonin letar sig upp ur jorden, är det svårt att fullt ut acceptera att flera av de platser som en gång var hennes aldrig kan bli det igen.

– Även om jag åker ner då och då är det inte detsamma. Det finns inte längre något som är mitt. Jag är främmande, nästan som en turist. Tillhörighet, till gräset, asfalten, sandlådan, den lokala matbutiken, till hemmets skyddande väggar och tak, är viktigare än vad man kan tro, konstaterar hon. Liksom tillgången till sin egen historia, till berättelsen om sitt ursprung.

– Det har varit viktigt för mig att berätta om vår bakgrund för barnen. Men jag har inte velat gå in så mycket på vårt förlorade hus. Jag vet att min äldste son har en del minnen därifrån, men jag tycker själv att det är svårt att orka minnas, säger Sabina Causevic.

– Ändå är barnen noga med att tala om att just där, vid vårt hus, är platsen som de kommer ifrån.

DE ÅTERBERÄTTADE

historierna om familjens och släktens hus och marker är ofta viktiga för identiteten och för berättelsen om oss själva och varifrån vi kommer. Inte minst när de har gått förlorade. Igor Knez , professor i psykologi vid högskolan i Gävle, forskar om minnen och platser. Han menar att de viktiga platserna är en del av oss.

– Två grundläggande mekanismer förklarar bindningarna vi har till

platser och även till människor. Ett emotionellt band: vi tycker om eller vi älskar. Och ett kognitivt: jag minns, tänker på, kommer ihåg.

Efter den stora skogsbranden i Västmanland 2014 studerade han hur relationen till den nu nedbrända skogen förändrades. Det visade sig att de emotionella banden förlorats, skogen var nu bara en sorgligt askgrå förlust. Men den kognitiva bindningen, den var helt intakt.

– Man går tillbaka till platserna mentalt och berättar: ”Kommer du ihåg när vi var där, då såg det ut så och så, vi brukade göra det och det”.

– Genom att berätta för sina närmaste, för barnen, försöker vi bevara de viktiga platserna i våra liv.

RELIGIONSPROFESSORN

Roland Hallgren höll under många år ”platsseminarier” för blivande lärare.

– Studenterna fick börja med att berätta om sina favoritplatser. Idén var att det kunde vara ett sätt att öva upp känslan för vad helighet kan vara för människor.

Det är långt ifrån självklart i ett sekulariserat samhälle, menar han, även om många känner en sorts vördnad för religiösa platser, oavsett om de själva är troende eller ej, liksom för kyrkogårdar och vissa historiska platser. Men det studenterna nu berättade om var de personliga platserna, mättade med minnen och existentiell betydelse, en sorts helighet, för just dem.

– Jag tror att vi har ett behov av ett visst mått av magi. Och vissa ställen, i synnerhet under barndomen, kan ha en sådan dimension för oss.

Men det är inte enbart stället i sig självt som gör det betydelsemättat, menar Roland Hallgren. Det är också det återkommande, upprepningen, rytmen. Betydelsen av att plocka blommor på just den där ängen varje midsommar, att alltid betrakta solnedgången från just den stolen, på just den terrassen, varje år. Eller att besöket i uppväxtstaden till varje pris inkluderar en kopp kaffe på kaféet som ens bortgångna mor tyckte så mycket om. En del beskriver till och med sina ritualer, exempelvis att bada på ett visst ställe, som en sorts rituell rening, säger Roland Hallgren.

– Andra pratar om sina platser som läkande, eller som rum där de känner frid och kan tänka klart. Själv känner Roland Hallgren med jämna mellanrum hur det nästan kryper i honom. Han bara måste ut till skogen, slå sig ned med en termos kaffe på den inkilade brädan intill Emån. – Det är min ritual, min skogskatarsis. 

PLATS-ENKÄT

Har du någon särskilt viktig plats i ditt liv?

JOHANNA

HEINONEN, kamrer i pastoratet:

”Min första tanke är pappas hus. Vi flyttade in där när jag var kanske tre år och han bor fortfarande kvar även efter att han och mamma separerade. Vi flyttade runt en hel del med mamma under uppväxten men huset fanns alltid där. Jag har tänkt många gånger på hur förstörd jag skulle bli den dagen pappa säljer huset.”

FRIDA, Järnabo som älskar lugna stunder:

”Att sätta mig ned på en plats utanför hemmet och skriva kan vara ett sätt för mig att komma till ro och samla mina tankar. Att vara bland människor men samtidigt för mig själv. I Järna är mitt favoritställe faktiskt Circle K där jag gärna sitter en söndagsmorgon med en kopp kaffe. Det har blivit min plats.”

CAMILLA, Gnestabo som gillar att vara ute: ”Skogen ger mig ro i själen. När jag behöver stillhet tar jag min svampkorg och beger mig ut i skogen. Fåglar som sjunger och doften av skog ger mig det lugn jag behöver.”

LINNÉA

MALMBORG, redaktör för

Kyrkobladet:

”Mitt hem. Det är min plats på jorden. Där, mitt bland alla knasiga saker, får jag kraft och energi. Mängder av gamla böcker, gröna växter tavlor och prydnadshundar andas jag bokstavligen ut.”

NYINFLYTTAD, Mölnbobo:

”Helt klart hemma hos min farmor och farfar. De har en hel gård med djur och maskiner där jag varit varje sommar sedan jag var liten. De minnena bär jag med mig för alltid.”

Enkät av: Linnéa Malmborg.

SCHACK MATT.

Pictors Döden spelar schack från Täby kyrka inspirerade

Ingmar Bergman till en scen i filmen Det sjunde inseglet.

DJUPDYKNING Valvmålningar i Täby kyrka, en kyrka som har fint bevarade målningar av Pictor. De ursprungligen starka färgerna har bleknat under århundradena.

Albertus Pictor satte färg på kyrkväggarna

Kyrkomålaren Albertus Pictor var den starkt lysande stjärnan bland 1400-talets konstnärer i Sverige. Över 30 kyrkor pryds fortfarande av hans verk – varav en av dessa finns i Vårdinge.

TEXT: Linnéa Malmborg KÄLLOR: Albertus Pictor som Nordens ikonograf av Alexander Deriev och Hilde Grönblad Ericson, Albertus Pictor – målare av sin tid av Christina Sandquist Öberg.

FÖR ÖVER 500 ÅR sedan levde Albertus Pictor, (eller Albrekt Målare eller Albrekt Pärlstickare som han också kallades) men hans verk lever sannerligen kvar än i dag. Idag anses han vara en av de mest berömda svenska medeltida konstnärerna med sina kyrkomålningar.

Kyrkomålaren Pictor flyttade från Tyskland till Sverige och sedermera Stockholm 1473 där han byggde upp en verkstad med flera medarbetare. Under sin livstid målade han i över 30 kyrkor i hela Mälardalsregionen innan han dog 1509. Förutom målare var han även en av landets tidigast kända pärlstickare, en hantverkare som broderade med pärlor, silke och guld på till exempelvis kyrkliga textilier.

Redan under sin livstid utmärkte sig Pictor inom sitt skrå både i kvalitet och kvantitet. Två av hans främsta målningar finns i Härkeberga kyrka. I Täby kyrka är över 600 kvadratmeter av kyrkornas väggar täckta med bibliska motiv. Att måla på kyrkväggarna för att illustrera prästens predikningar var vanligt förr eftersom de flesta inte kunde läsa. Pictor skiljer sig från andra samtida kyrkomålare i Sverige på grund av sitt liv fulla och realistiska uttryck med många färg nyanser.

JUST NU ÄR Albertus

Pictors målningar aktuella i projektet Albertus Pictor som Nordens ikonograf som den svenskbaserade ikon målaren

Alexander Deriev har startat. Projektet går ut på att anpassa motiv från arkitekturbundet måleri i medeltida svenska kyrkor, till exempel av Pictor och hans verkstad, till ikonmåleri. Syftet är att utgå från originalmålningar, där vissa är så gott som utplånade, och att rekonstruera motiven i ikonformat i likhet med hur originalmålningen kan ha sett ut. Även restaurerade motiv kan väljas ut och framställas som ikoner. För Alexander, som började sitt ikonmåleri i 1980 ­ talets Sovjetunionen, är det ett viktigt projekt för att bidra till att utveckla och för en större publik tillgängliggöra det värdefulla kulturarvet som Pictors målningar är. – Sverige kan vara stolt över att förfoga över och

Målning i Härkeberga kyrka. Foto: Wikipedia.

ha tagit fram och konserverat denna unika konstskatt i så många kyrkor. Albertus Pictor skapade något som var helt nytt för sin tid, menar Alexander.

Alexander vill att projektet ska bidra till att fler besöker kyrkorna med de medeltida originalmålningarna och att fler lär sig mer om den medeltida bildvärld och de berättelser som har präglat vår kultur i över tusen år.

Varför startade du detta projekt?

– Ursprungligen kom idén från min hustru Regina Derieva 1993 i Jerusalem. Det dröjde dock till 2020 tills flera av mina elever på ikonmålarkursen började intressera sig för ämnet. I dagsläget medverkar 26 elever från hela landet.

Har du fått någon respons från Svenska kyrkan kring projektet?

– Ja, absolut! En utställning med verk från projektet tog plats på Sigtunastiftelsen 2021. Under 2022 planeras kurser och utställningar i flera kyrkor runtom i landet. Jag har själv med flera av mina elever besökt 27 av de 37 kyrkor som har målningar av Albertus Pictor. 

ikonmålaren cecilia

»Vi

öppnar upp en del av vårt kulturarv«

TATUERAREN Cecilia

Pisano från Stockholm är en av dem som medverkar i Alexander Derievs projekt Albertus Pictor som Nordens ikonograf. Vad tycker du om projektet, Cecilia?

– Att få vara delaktig i det här projektet är både nyskapande för mig som konstnär, och ger en intressant historisk kunskap, då vi inte bara återskapar Albertus Pictors ikoner utan forskar i hans liv som både pärlstickare och ikonograf. Det är intressant att få öppna upp en del av vårt kulturarv, och göra en resa in i Albertus Pictors liv och det han har lämnat till oss.  Hur är det att arbeta med Albertus Pictor som inspiratör?

– Det är fantastiskt att se hur hans ikoner kan få nytt liv flera hundra år senare.   Vi vill sprida vår kunskap, dela med oss av det vi funnit och öppna upp för en ny syn på vårt nordiska kulturarv.

TRE AV CECILIAS IKONER FRÅN KURSEN:

1. Work in progress! De fyra evangelisterna (Täby kyrka).

2. Två svävande änglar med monstrans (Husby Sjutolft kyrka).

3. Scen ur Ars moriendi (Solna kyrka).

Cecilia Pisano. Foto: Privat.

Foto på

denna sida:

Cecilia Pisano.

För Alexander är ikoner andliga upplevelser

ALEXANDER DERIEV är en av världens främsta ikonmålare. Hans ikonmåleri började i dåvarande Sovjetunionen på 1980 ­talet där han var tvungen att hålla sin tro hemlig, och så även ikonmåleriet. Intresset vaknade efter att han studerat konsthistoria och ville veta mer om den teknik som användes till de kyrkliga bilderna. Därefter kom han att studera ikonmåleri för några av Rysslands mest berömda ikonmålare.Efter en tioårsperiod som ikonmålare i Jerusalem kom han till Sverige 1999 med sin hustru, den världsberömda poeten Regina Derieva (som gick bort 2013). Sedan dess är Alexander verksam som ikonograf och målar på uppdrag av kyrkor och församlingar runtom i världen och håller i ikonmålarkurser. På de populära kurserna får eleverna själva välja ikonmotiv bland de godkända ikonprototyperna med Jungfru Maria, Jesus och lokala helgon som har status att få vara ikon. Dessutom kan biskopar och präster godkänna ikoner. Själv har Alexander beskrivit ikonen som ”en bok, skriven med färger istället för bokstäver, en andlig upplevelse” (citat ur artikeln ”Ljuset kan inte skymmas av skuggorna” av D Boström). Läs mer om Alexanders ikonmåleri: www.deriev.se

FAKTA

OM IKONMÅLERI

Att måla en ikon kan ses som en gudstjänst

VARIFRÅN KOMMER IKONMÅLERIET? Jo, det har sina rötter i det kristna måleriet från 300 ­ talet, i synnerhet i de målningar som finns i katakomberna i Rom. Det egentliga målandet av ikoner uppstod dock först i det bysantinska riket på 500 ­ talet.  Metoderna och teknikerna för ikonmåleriet varierar. Det går att måla traditionellt, freskomåla och att använda mosaik eller textilier. Det vanligaste är att måla med äggtempera på träplattor. Att måla en ikon kan ses som en gudstjänst genom hantverk. Innan arbetet startar ber ikonografen (personen som målar ikonen) en bön. Därefter läser han eller hon en bibeltext som är knuten till ikonen som ska målas (vissa ikonmålare använder ordet skriva en ikon i stället för att måla en ikon). Efter ytterligare en bön börjar målandet.

TRÄPLATTAN KAN MED fördel vara av träslaget alm och bearbetas med fisk­ eller pärllim (fisken och pärlan är kristna symboler). På framsidan limmas ett linnetyg (symbolik för att Kristus sveptes i linnebindlar i krubban och i graven) som sedan täcks med ett antal lager så kallad levcas. Huvudlinjerna av bilden kalkeras från en pappersförlaga. Därefter ristas linjerna in i levcasen och själva målandet tar vid. När bilden är färdig ytbehandlas ikonen med vax, lack eller så kallad olifa. När ikonen är klar invigs den genom att den läggs på altaret under mässan.

Källa: Wikipedia enligt rekommendation från Alexander Deriev.

Ikonmålarens bön

”O Herre, alla tings gudomlige mästare. Upplys din tjänare och led min själ, mitt hjärta och mitt sinne. Ledsaga mina händer, så att jag värdigt och fullkomligt framställer din bild liksom bilderna av din heliga Moder, alla änglar och helgon, till ära, glädje och förskönande av din heliga kyrka. I Faderns och Sonens och den helige Andes namn. Amen.”

UPPÅT VÄGGARNA. I Vårdinge kyrka finns fragment av målningar av Albertus Pictor i valvet ovanför orgelläktaren.

Rankornamentik i fönstersmygen.

PICTOR I PASTORATET

Medeltida målningar med starkt

budskap

ALBERTUS PICTORS målningar finns i 37 svenska kyrkor och en av dessa är Vårdinge kyrka. Målningarna som är fragmentariska, svårt skadade och knappt urskiljbara finns att beskåda i valvet i valvkapporna över orgelläktaren samt i en fönstersmyg.

Vårdingekännaren Hans Göthlin berättar att hela kyrkan en gång var målad av Albertus Pictor och hans medhjälpare, men allt kalkades över på biskopens order på 1700 ­talet. När korsarmarna tillkom omkring 1820 så revs stora delar av valven med de överkalkade målningarna som därigenom åkte i soporna som skrot.

DE IDAG SYNLIGA målningarna knackades fram vid kyrkans renovering i mitten på 1950 ­talet. De valv som finns i kyrkan idag, förutom valvet över orgelläktaren, har aldrig varit målade med bilder.

– Många av de bilder som finns kvar kan var rätt svåra att tyda. I högra valvkappan syns svagt himmelens port och en rad med människor. Det är de rättrogna som på domens dag vandrar in genom himmelens port. I den vänstra valvkappan ser man motsatsen. Där kan man se, också svagt, en rad olyckliga människor som sammanbundna med rep dras ned i avgrundens djup, det vill säga de icke ­ rättrogna.

Hans beskriver målningarna som starka med ett kraftfullt bildspråk avsett att skrämma dåtidens kyrkobesökare att det var bäst att hålla sig ”i skinnet”.

Pictors målningar i Vårdinge kyrka.

Foto: Lars Lindgren.

Foto: Kristina

Johansson/Ikon

»Han ropar på mig, men kanske inte så ofta från min böneplats, om jag har någon, men i den lilla människa som behöver mig. [...]

Kanske det handlar om något mycket enklare och närmare. Att finnas för en liten människa.«

TJÄNANDE. ”Vi vet att Kristus räknar det vi gör mot någon av de minsta – minst prestigefyllda, mest ignorerade, mest hunsade – som om vi gör det mot Honom själv”, menar skribenten Marie Tonkin Reda.

Ofrivillig exil. Hur fick Josef av Nasaret ihop livet som småbarnsförälder med utrymme för sitt andliga liv?

TEXT: Marie Tonkin Reda FOTO: Nastia/Adobe Stock

NÄR JAG VÄNTADE vårt andra barn och vår son var under ett år, skrev en präst till mig: Livet med småbarn är en öken. Och ett hårt arbete. Jag andades ut. Ett kärvt språk för en tillvaro där yttre och inre motstånd lätt ger sig tillkänna, när man trevar efter nya vägar för sitt inre liv. Överord tyckte jag fortfarande då.

Tiden med små barn är för många en period i livet då mycket annat av nödvändighet måste stå åt sidan. Tröttheten bosätter sig i kroppen efter några års störd nattsömn. Vart tog mina drömmar och min vänkrets vägen? Min egen kreativa ensamma tid? Och finns det överhuvudtaget möjlighet att be? Hinner jag söka Guds tilltal i det som omger mig? Jag står i lekparken och försöker orientera mig i den nya dagen medan mina barn glatt öser ut spadar och hinkar i sandlådan och en bländande vårsol får allt att tappa balansen. Jag är medveten om att mina ord inte gäller alla småbarnsföräldrar. Bönens låga slokar inte hos alla. En del är supermänniskor och klarar mer. Men att dela på arbetet kring barnen är inte alltid möjligt. I vissa fall blir en förälder av olika skäl mer eller mindre ensam med barnen, medan den andra får ta ett större ansvar någon annanstans. Under de mest intensiva tidsperioderna kanske man slutar be tidegärden eller använda någon annan bönbok, läsa andlig litteratur. Bibeln ligger där orörd. För egen del tror jag det hade varit lite lättare om någon tidigare satt i min hand Lena Bergströms underbara bok Att ge plats för en annan, där hon skriver just om arbetet

med att integrera andlighet och föräldraskap i en ofta kaotisk vardag. Bönen blir lätt ett andligt projekt, som en slutkörd småbarnsförälder till sist betackar sig för. Gud står i ögonvrån med kravlista i handen.

”Om jag går upp klockan sex, kan jag hinna be innan barnen vaknar.” ”Om jag var lite mer fullkomlig skulle bönen oavbrutet pågå inom mig, medan barnen gnäller och jag försöker laga middag.”

Jag tror att många småbarnsföräldrar går med denna oförlösta kärlekshistoria. Uppmärksamheten vacklar. Den som försöker be, andfådd av sin röriga småbarnsvardag, märker snart hur tankarna vandrar. Gud, som man ägnat mer tid åt innan, kan plötsligt bli avlägsen. För så här ska det ju inte se ut. Ett fläckat köksgolv, kvällar som rinner iväg och ett inre som en urkramad disktrasa. Man kan känna sig bortglömd i relation till Gud, undanträngd. Eller annars otillräcklig.

VILKA VAR DEN HELIGE JOSEFS drömmar för sitt liv? Kanske var han änkling med ett äktenskap och en familj bakom sig, när jungfru Maria efter en period av tvivel och oro från hans sida kom in i hans liv – den synpunkten framför Johannes Chrysostomos. I evangelietexterna framträder hans lyssnande attityd. En gudsman som hade underställt sina önskningar, lydnaden för Gud. Han lyssnade, till sina nattliga drömmar, till Guds röst. Han sökte sig till bakgrunderna, utan att lämna centrum. Han kunde konsten att ge rum för en annan. Den helige Josef ger ett totalt svar på sin kallelse, han ger allt för sin familj och dem han har satts att beskydda och försörja: sin heder, sitt liv, sitt hemland – han går i exil med den unga flickan Maria och hennes barn, som han fått omsorg om. Knappast den bekvämaste vägen. Att ge sig ut på ny mark. Men Josef tar ansvaret på allvar. Tillvaron med småbarn kan liknas vid en exil ut ur en sorts liv till ett annat, där man så småningom anpassar sig till nya gravitationslagar. Barnet står i centrum, mer eller mindre av nödvändighet, och vi ställs inför utmaningen att ge det rum. Det finns kanske inte alltid tid eller energi till att lösa eller tillägna sig de livskriser som kan segla upp. I stället kan man finna sig leva på en armlängds avstånd från sitt inre liv, i ofrivillig exil.

NÅGON UPPMANADE mig under den mest intensiva tiden med mina barn att använda korta böner. För den som aldrig eller sällan kan vara ensam. Jesusbönen. Eller en bibelvers. Den som inte har tid att äta kan ju ta några smulor på tungan för sin längtan. Men på den tiden upplevde jag även det som ett krav, snarare än en inbjudan. Ikonerna hängde där ändå i vårt hem. Alldeles för många, men de fångade blicken. För ofta blir det kanske inte mer än ett blickarnas möte. Andra tider kommer, när man hittar gläntor för den sortens bön. Guds närvaro i mitt liv kan trots allt inte vara avhängig av mina stunder av uppmärksamhet, av uppenbara skäl beskurna. Kanske Han väntar på en enkel inbjudan. Kanske är Han minst lika angelägen om att vara med mig i vardagen i det som är min

verkliga kamp (ordet kan verka bastant för en oinvigd). Om man som förälder inte kan vara ensam med Gud, står dörren i alla fall öppen till att söka honom mitt i det som omger en. Man får be genom det man gör. Också genom det enahanda och ibland mekaniska arbetet kring barnen, städningen, de smutsiga händerna. De minstas Gud ler mot oss genom barnen, sträcker ut sin värme mot oss. Och prövar oss till bristningsgränsen.

OM VÅRA BARN ÄR vår gåva och nåd som föräldrar, så måste Gud ha inkluderat dem i vår kallelse till bön. Bön som relation. Deras behov, skrik, frågor, omfamningar och kanske ständiga närhet är den plats där Gud har valt att möta mig. Han ropar på mig, men kanske inte så ofta från min böneplats, om jag har någon, men i den lilla människa som behöver mig. Det slår mig ofta vilken ofattbar risk Han tagit. Kristus bor i det lilla barnet.

Bibeln presenterar Josef som snickare. I 1917 års översättning står det ”timmerman”. Det hebreiska ordet för snickare betyder ju också hantverkare, byggnadsarbetare. Inte för inte har den helige Josef, som med sina händer försörjde den Helige, i katolsk tradition blivit arbetarnas helgon. Han som fick dö omgiven av Jesus och Maria, är också de döendes skyddshelgon.

JOSEFS PLATS ÄR DELVIS undanskymd i den koptiska kyrkan, som är en av mina utgångspunkter. Han är ingen man stannar till inför bland helgonen, kanske därför att han var så ringa. En man som arbetade och agerade i stillhet och som inte blivit känd för några spektakulära handlingar. Frånvaron av dramatik är påfallande. Evangelierna höljer hans liv i tystnad. Men i katolska kyrkan är kärleken till den helige Josef tydlig och han har gjort sig känd genom uppenbarelser och förbönssvar, särskilt i frågor som rör familjeliv och arbete. Hans särskilda månad är mars, hans klockslag niotiden på kvällen. Han syns på ikoner med Jesusbarnet: en man med ett mjukt leende, som på ett självklart sätt satt Jesus i centrum. Josef, klädd i tjänandets bruna mantel, och med en stav som blommar: tecknet på hans kyskhet och släktskap med Mose bror Aron. (Han levde hela sitt liv i celibat, påstår Hieronymus.) En josefsbön ur den franciskanska traditionen vädjar till Josef som vår far – för rinner inte Jesu blod i våra ådror genom nattvarden? Har inte vi då också del i hans omsorg och ledning? Kanske står Josef oss närmare än vi tror. Josefs liv handlade om någon annan. Han visste det. Och han väjde inte

»Föräldrar får

vara små ibland och på väg. Och i nådens ljus, i de ögon som rymmer hela mitt liv och mina motstridigheter, kan också mitt intensiva liv med barnen bottna.«

MARIE TONKIN

REDA är litteraturvetare, poet och skribent. Texten är tidigare publicerad i tidskriften Pilgrim nr 2 2012. Publicerad med tillstånd.

för platsen i det fördolda. Vem tackade honom? Vem bekräftade den väg han svarat ja till, med sitt liv som pant? Josef, känd för sin tystnad, kan få bli vår förebedjare i sökandet efter en tystnad där vi kan uppfatta Guds tilltal till oss. Före oss har han levt det dolda livet med Jesus, ett liv som relativt få fick inblick i.

Att det ofta kan upplevas så svårt att få ihop ett liv som småbarnsförälder med utrymmet för sitt andliga liv, handlar nog till en del om föreställningen att det andliga livet måste manifesteras på ett visst sätt. Jag sätter mig och ber, tänder ljus och tar fram mitt handkors. Jag åker till kloster, på reträtt, på pilgrimsvandring … När jag kanske egentligen är en tjänare och missar pärlorna i leråkern omkring mig. Kanske det handlar om något mycket enklare och närmare. Att finnas för en liten människa. Vi vet att Kristus räknar det vi gör mot någon av de minsta – minst prestigefyllda, mest ignorerade, mest hunsade – som om vi gör det mot Honom själv. Barnen är kanske vårt missionsfält, men jag tror att de ofta är de som vänder vårt hjärtas jord. Isak Syriern skriver om att ”stiga ner från sig själv”. ”En gudsmänniska är den som driven av stor barmhärtighet har övervunnit sina egna behov. Ty den som har medlidande med den fattige [småbarnet], honom tar Gud hand om. Och den som blir fattig för Gud har funnit en outtömlig skatt.” Här läser jag ”fattig för Gud” som ”tom på andliga skatter”. Man tappar kartan.

KALLELSEN ATT ta hand om småbarn handlar å andra sidan inte om att i idel tjänarnit radera sig själv. Man kan vilja och göra så väl och så mycket att man imploderar. Eller kreverar. De höga ambitionerna krasar mot verkligheten. Man finner sig stå och skrika åt sitt barn. Den som står med ouppfyllda behov och kanske känslor som inte får finnas, har lite tålamod med en annans obstinata attityd. Ögonblick kan komma när de svartaste schakt öppnas inom en förälder. Vi tvingas se oss själva i en ny dager. På den karusell där småbarnstillvaron snurrar runt med oss, kan vi lära känna oss själva på ett omaskerat sätt. Det kan vara nedslående; gränser och låsningar avtecknar sig övertydligt. Vi kan i sådana stunder be om nåden att Jesu bön från korset uttalas över vårt eget huvud: ”Fader, förlåt dem, ty de vet inte vad de gör.”

Föräldrar får vara små ibland och på väg. Och i nådens ljus, i de ögon som rymmer hela mitt liv och mina motstridigheter, kan också mitt intensiva liv med barnen bottna. 

ÅLDFRUN. Här hvilar F.D

Åldfrun hos HK: Prinsessan Sophia Albertina. Fru A: Cathr: Halversen. Så står skrivet på en gravsten på Överjärna kyrkogård. Vem var denna åldfru? Genom en sökning i arkiven finner vi att Anna Catharina, född Sjökvist i Fellingsbro 1782 och död 1843, kom från Hölö till Överjärna 1829. Catharina var åldfru på Tullgarns slott och gift med slottsinspektor Christian Halvorsen. De hade flyttat till Hölö 1819 från Stockholm för att påbörja sina befattningar.

Åldfrun var husföreståndaren vid slottet som hade ansvar för hushållet och linneförrådet. Arkivet för Tullgarns slott är bristfälligt bevarat, vilket innebär att det inte finns kvar räkenskaper från den tid då Anna Catharina Sjöqvist arbetade på Tullgarn.  Tjänsten åldfru fanns på de flesta kungliga slott förr och de var ansvariga för hushåll och linneförråd. Idag finns tjänstebeteckningen inte kvar.

VILOPLATS. Manliga yrkestitlar på gravstenar var vanligt förr. På Överjärna kyrkogård finns några kvinnliga yrkestitlar, bland annat denna gravsten med titeln åldfru.

Till tjänst hos prinsessan Sophia

Vad har prinsessan Sophia Albertina för koppling till vårt pastorat? Jo, Anna Catharina som var anställd hos henne som åldfru, vilar på Överjärna kyrkogård.

TEXT: Linnéa Malmborg

KONST: Lorens Pasch d.y KÄLLOR: Kyrkoarkivet, Slottsarkivet, Riksarkivet i Stockholm Marieberg, Svenskt biografiskt lexikon.

KUNGLIGT. Prinsessan Sophia Albertina var dotter till konung Adolf Fredrik och Lovisa Ulrika av Preussen. Hon var syster till Gustav III. Efter att hennes bror hertig Fredrik Adolf gått bort 1805 ärvde hon Tullgarns slott och använde det som sommarresidens fram till sin död 1829. I Stockholm står hennes namn ingraverat på Arv furstens palats som hon lät uppföra 1783–1784.

Hur härlig är inte känslan av att se ett brev på hallmattan eller i brevlådan? Glädjerus! Linnéa Malmborg skriver om brevskrivandets charm. Ta fram ett papper och upplev glädjen du också!

TEXT OCH FOTO: Linnéa Malmborg

Som ett brev på posten

”VÄGEN TILL

himmelriket går förbi en tekanna. /ryskt ordspråk.” Orden står på ett blåmarmorerat brevpapper som legat i en flyttkartong under två decennier. Nu håller jag det i min hand under rensning av de så kallade nostalgi lådorna proppade med minnen från ett helt liv. Mitt liv. Där trängs drivor av artiklar om allt från bortsprungna katter till intervjuer med allehanda lokal kändisar. Spannet är stort från min tid som journalist och skribent. Teckningar av en liten hand som redan i lågstadiet förstod att fram ­

tiden inte skulle bestå av konstverk utan av bokstäver. Urklipp, skoldiplom, mina ­vänner ­ böcker. Och så drivor av gamla brev!

UNDER TWEENIEÅLDERN och framåt hade jag uppemot trettio brevvänner som nästintill dagligen förgyllde min brevlåda med tjocka brev på uppemot femtio (50) sidor. Grannbästisarna och jag utbytte kuvert utanför ordinarie postgång. Föräldrarna tvingade jag att skramla ihop ordflöden på kontorens elektriska skrivmaskiner. Jag har till och med skrivit brev till mig själv som jag lagt i kuvert, frankerat

LJUDLIG. Plink, plonk. Att skriva brev på skrivmaskin går inte att göra ljudlöst! Knattrande tangenter minner om en svunnen tid innan datorns ankomst.

och petat ned i postlådan för att sedan storstilat öppna och låtsas bli överraskad. Det vår då, det. Brevskrivandets dagar är nu tämligen förminskade, inte bara för mig utan för hela Sveriges befolkning. Av de 20 miljoner försändelser som skickas kors och tvärs genom landet är numera bara fyra procent privata brev, enligt en rapport som skrevs för några år sedan.

EFTER FÖRSTA pandemiåret läste jag nyheten om att brev­ och paketförsändelser mellan privatpersoner hade ökat rejält under 2020 jämfört med tidigare år, något man

tror beror på att pandemin har gjort att vi har haft behov av att höra av oss till våra nära och kära. Men generellt sett är brevet som meddelande, enligt experter i ämnet, tämligen omoderna och troligen utfasat som fenomen inom några år. Från att en gång ha varit själva sinnebilden av kontakt är nu brevet ett ytterst exotiskt inslag i vardagen, eventuellt på en jämn födelsedag eller av ett litet barn som lär sig att skriva (läs: min dotter som jag tvingar ett plita ihop några rader till mormor i Gnesta.

TROR DE, JA! Mossigt, nejdå!

En av dem som älskade långa brev (och citat från ryska 1800 ­författare) lika mycket som jag var Karin i Värmland. De centimetertjocka kuverten från henne landade med en duns på hallmattan i barndomens hyreslägenhet. Dessa brev hade ett särskilt skimmer över sig och ankomsten var något av ett event. Förra året bestämde jag mig för att luska rätt på henne för att se vart livet hade fört henne. Till en biograf i Uppsala visade det sig. Numera utbyter vi genom långa mess (dock på telefonen av flera skäl), tips på filmer att se och ryska böcker att läsa. Skimret finns kvar.

FÖR TIO ÅR SEDAN tog jag upp brevskrivandets magi. Ritualen skulle bestå av en kopp te och ett tänt stearinljus. Framför mig skulle även finnas ett vackert papper, en reservoarpenna och en stunds ro. Min nya brevvän var en femtio år äldre teolog och tidigare kyrkoherde som jag lärt känna via min far. Vi utbytte tankar om tro och tidens gång. En sann lycka att få läsa så vackert formulerade rader på skrivmaskin, denna underskattade maskin. I ett brev från våren 2020 utbrast han sin förtjusning över att jag skrev från just Vårdinge som han av en händelse hade en nära relation med. Hans farbror och

PÅFYLLT. Fyll på med blått bläck så pennan håller för ett par sidors skrivande!

tillika gudfar Torsten hade nämligen varit kyrkoherde i Vårdinge församling från 1930 ­ talet och trettio år framåt. I brevet berättade han om paddlingen över sjön Sillen till prästgården från sin fars sommarställe på andra sidan sjön. Barndomsminnen. ”Adjö för denna gången i glädje över att ha kunnat samla mig till ett brev” avslutade han sitt sista brev till mig. Vårdingeminnena tänkte jag på där jag stod vid hans farbrors gravsten på Vårdinge kyrkogård några månader senare. Molnen på den rosafärgade himlen formade sig till en duva. Dagen efter fick jag reda på att min brevvän hade gått ur tiden. Alla hans skrivmaskinsskrivna brev lägger jag nu varsamt ned i nostalgilådan. Om ytterligare tjugo år är de ett minne från en tid då bokstäver på ett papper förgyllde min tid. Då ett kuvert i brevlådan kunde sprida glädje under hela dagen.

Första Thessalonikerbrevets första sida i Minuskel 699 med titeln προς Θεσσαλονικείς, Till Thessalonikerna.

välskrivet

MINNESVÄRT.

Skriv om dagens små händelser, drömmar, önskningar och minnen. Dina ord blir till glädje för mottagaren.

IMORGON PLOCKAR JAG fram fint papper, kuvert och en vilsam känsla. Jag fuktar min guldpenna så att bläcket vaknar till liv och formulerar några väl valda ord i stor stil till min vän Elsie, 84 år, som stöttade mig under en period då självförtroendet sviktade. Sedan dess utbyter vi brev med ojämna mellanrum. Trots att hon har starr på ena ögat och blindhet på det andra skriver hon flera sidor med vardagshändelser och funderingar. De skrivna raderna från henne värmer i vinterkvällen.

Några femtio sidor blir det inte längre men väl två, tre, välskrivna. Alla mina brevvänner – tvillinggrannarna som skrev över hundra brev till mig, Karin, Charlotte, Therese, Moa, de 26 ytterligare brevskrivarna, Håkan och Elsie bär jag med mig i hjärtat. Alla ord och formuleringar berikar mitt liv. 

VEM SKA DU SKRIVA ett brev till ikväll? En sida räcker gott och väl. Hör av dig till Kyrkobladet om du behöver hjälp med brevpapper. Vi tävlar nämligen ut två vackra brevpappers-kit på sidan 33!

BREV SOM kommunikationsmedel har funnits i alla tider. I Bibelns Nya testamente finns flera brev, där vissa är skrivna av apostlarna. De flesta breven skrevs av Paulus, en av de allra första kristna. Breven skrevs ursprungligen för att skickas till de första kristna församlingarna runt Medelhavsområdet och innehåller råd om hur de kristna skulle leva och förklarar vad det betyder att tro på Jesus.

ATT EXAKT datera breven är svårt men man tror att något av de brev som Paulus skrev är äldst. Allra äldst är Första Thessalonikerbrevet som dateras till cirka år 50 och skrevs av Paulus under hans vistelse i Korinth. Brevet är ställt till den församling som enligt Apostlagärningarna 17 grundades av Paulus i Thessaloniki i norra Grekland. Församlingen bestod av de judar och greker som omvändes under och efter Paulus tre veckor långa vistelse i stadens synagoga.

»Dopet

var en stor grej för mig«

Sophia Lundh, konfirmand, berättar om sitt dop och sin konfirmation i Överjärna kyrka i somras.

Hej Sophia, kan du berätta vad som precis hänt när bilden togs?

– Bilden är tagen under mitt och Maltes dop precis efter att vi kommit upp från vattnet. På dopet sjöng vi min favoritpsalm, psalm 791, Du vet väl om att du är värdefull. Dopet var en ganska stor grej för mig eftersom jag som yngre kände mig annorlunda och konstig för att jag inte var döpt som alla andra. Kan du berätta något om konfirmationen och hur det kändes?

– Jag var sjuk då alla i konfirmandgruppen konfirmerades så jag konfirmerades enskilt

under en vanlig gudstjänst den 26 september 2021 i Överjärna kyrka. På konfirmationen kom två av mina konfirmandkompisar som jag lärt känna under min tid som konfirmand. Vi uppträdde med ett rollspel som handlade om livet efter döden då man kommer till himlen.  Vilka fler var där?

– Förutom mina två kompisar var min familj och gudfar med familj där, samt människor som kom för att vara med på gudstjänsten. Jag var nervös inför konfirmationen eftersom jag inte gillar att stå i centrum men allting gick superbra. De som höll i gudstjänsten gick igenom med mig innan var jag skulle gå och stå, och när jag skulle sätta mig ner, vilket verkligen hjälpte. Det kändes tryggt att vara i kyrkan i Järna eftersom jag varit där flera gånger tidigare och känner mig trygg i lokalen. När konfirmationen var slut kom flera av människorna som varit på konfirmationen (som jag inte kände) fram och önskade mig Guds välsignelse och grattade mig vilket gjorde mig väldigt glad.

Präst Hampus Frid

CARL MICHAEL BELLMAN

Nationalskalden som vistades i Vårdinge

PÅ VÅRDINGE KYRKOGÅRD vilar föräldrarna till vår nationalskald

Carl Michael Bellman. Hur hamnade de där? Jo, 1764 flyttade den då 24 ­ årige Bellman med far, mor och sex syskon till Visbohammars säteri i Vårdinge som hans far hade köpt. På grund av moderns sjukdom rekommenderades hela familjen att flytta från Stockholm ut på landet. Lantlivet tycktes ensamt för stadspojken men den goda maten uppskattades såtillvida att den omnämndes i hans tidiga strofer:

”Bror må tro, att här vankar färskt smör och grädda, rökta skinkor med gröna blad, brax och gädda.

Rudor spritta kring vår tomt, polimeja, Håll caché, jag ljuger somt, pytiheja.”

SÅ KOMMER OLYCKAN i den stora familjen. 48 år gammal dör modern Catharina Hermonia i lungsot. En kvinna som varit välbärgad men som nu sett familjens ekonomi rasa samman. Hon begravdes i Vårdinge kyrka 17 mars 1765. Nio månader senare dog även fadern Johan Arndt Bellman, troligen av en längre tids sjukdom. Föräldrarna dog fattiga och blev placerade i allmänna varvet för dem som saknade medel och därför saknar gravsten.  Bellman skrev gravdikten Tankar vid min hulda Moders grav där moderns liv gestaltas som en kamp. Dödsfallen påverkade Bellman djupt. I Bellman, biografin går att läsa: ”Märkligt nog har Bellmanforskningen varit påtagligt ointresserad av detta, trots att det måste ha varit upprivande också för en sjuttonhundratalsfamilj med dess större beredskap för döden.” Bellman flyttade efter dödsfallen till Stockholm och resten är, så att säga, historia.

UTLOTTNING . Hur länge sedan var det du skrev ett riktigt brev? Inte på dator, telefon eller platta, nej utan med skrivmaskin (finns de fortfarande?) eller penna. Kyrkobladet gör det enklare för dig! Vi lottar ut två brevpappers ­ kit bland de som mailar senast 1 maj (skriv ”Brevskrivning” i ämnesraden): linnea.malmborg@svenskakyrkan.se

Kom, Värld, bese i denna striden en kväst hjältinna, hur hon ler. Med tronens sköld och sitt baner hon trotsat alla kval i tiden Och varsam på sin bana stått, förnöjd, som i den högsta lycka, att kunna ge och hjärtat stycka åt dem, som från dess hjärta gått.

Bellman levde förutom sin tid i Vårdinge hela sitt liv i Stockholm. Han dog 1795 och är mest känd för sina verk Fredmans epistlar och Fredmans sånger.

Så sover hon då sött och stilla sen hon ur tidens bojor gått och druckit ur sitt sorgemått uti vårt buller sorl och villa. Nu nalkas hennes frihetsdag: förlossningsklockan slår och klämtar och Gud sitt verk så sakta hämtar, i några tysta andedrag.

I SNÖSKRUD. Året är någon gång sent 1890 ­tal. Fem unga damer är på vinterutflykt alldeles i närheten av Vårdinge kyrka. Med spark och skidor poserar de i snön med finaste vinterhattarna. Runt halsen på en av de sittande kvinnorna hänger ett par långfärdsskridskor. Men vad händer där bakom? Är det snöbollskrig på gång? Sa fotografen något fånigt? Innehållet i händerna på en av de fem vittnar om att snöbollen hänger i luften. Foto: Gustav Schult. Källa: Vårdinge hembygdsförening.

Porträtt: Per Krafft. Källa: Bellman, biografin av Carina Burman.

Foto: Postmuseum

TIDEVARV KOMMA, TIDEVARV FÖRSVINNA

Vi ber för de församlingsbor som har döpts och för dem som har lämnat oss från 15 november 2021 till 10 februari 2022.

DÖPTA

Ludwig Hans Alberts Proos

Ellen Aurelia Pucilowska Nordström

Dante Robin Jaxon Öberg

Frans August Andersson

Välsignad du, barn av jorden och den stjärnströdda himlen, välsignad du, född av vatten och ande, välsignad du, barn i Guds kyrka och församling.

AVLIDNA

Ingrid Maria Modigh

Erik Anders Höglund

Thorkild Harald Kjeldsen Ulstrup

Greta Mary Iréne Tengroth

Maj ­ Britt Johansson

Berit Nancy Ida Gustava Jansson

Helga Ingbrit Viola Melander

Sven Olov Holmström

Hilding Herman Stahl

Yngve Ragnvald Nilsson

Bror Rafael Nyberg

Gustaf Roland Hägg

Leif David Kjelledal

Bo Alrik Matsson

Rolf Gösta Holmberg

Monica Ingegerd Karlsson

Anita Helena Johanna Olsén

Annette Ulla Charlotta Lans

Erik Gunnar Lindén

Per Olov Gösta Hultman

Karl ­ Olov Asplund

Birgit Elisabet Eklund

Lars Urban Jack Furustål

Gerd Agneta Olsson

Leo Jari Kalevi Krooks

Gud, kom med ditt ljus i sorgens mörker.

Kom med din närhet i saknadens smärta.

Kom med din frid i liv och död.

KONTAKT EVENT

expeditionen

08 ­ 551 747 20

Tisdagar till torsdagar 10.00–12.00 Fredagar 10.00–12.00 och 13.00–15.00

post- och besöksadress

Järna ­Vårdinge pastorat

Kyrkvägen 10, 153 32 Järna

e- post

jarna ­vardinge.pastorat@ svenskakyrkan.se

webb

svenskakyrkan.se/jarna ­vardinge

sociala medier

facebook.com/svkjarnavardinge instagram.com/svkjarnavardinge kyrkoherde

Matts Sandström, 08 ­ 551 782 03 matts.sandstrom@svenskakyrkan.se präst

Martin Reberg, 076 ­147 48 61 martin.reberg@svenskakyrkan.se

diakon

Laila Larsson, 08 ­ 551 782 11 laila.larsson@svenskakyrkan.se

ansvarig barn och ungdom

Annelie Wagnefors, 08 ­ 551 782 08 annelie.wagnefors@svenskakyrkan.se

kyrkogårdsförvaltning

Maria Rosenfågel, 08 ­ 551 782 14 maria.rosenfagel@svenskakyrkan.se

kyrkofullmäktige

Datum för sammanträden 2022:

24 mars kl 18.30

2 juni kl 18.30

27 oktober kl 18.30

Församlingshemmet, Kyrkvägen 10, Järna

invigning av nytt bårtäcke

Söndag 13 mars 11.00

Överjärna kyrka

Vi inviger ett nytt bårtäcke i högmässan. Bårtäcket är utfört i tovningsteknik av Anna Gran i Saltkällan, Vårdinge.

konsert: johannespassionen

Söndag 3 april 16.00

Vårdinge kyrka

En musikalisk passion komponerad av Johann Sebastian Bach.

läsarsångskväll

Lördag 9 april 18.00 Överjärna församlingshem Vi sjunger älskade psalmer och sånger från den kristna sångskatten.

Medverkande: Heri Eysturlid, piano; Miriam Tinglöf, sång; Matts Sandström, präst.

påsken 2022

Påskafton infaller lördag 16 april och påskdagen söndag 17 april. Se vår webb och annonsering för fullt kalendarie under påsken i våra kyrkor. TRIO MED STIL Året är 2021. Utanför Vårdinge kyrka har våra tre präster Martin Reberg, Matts Sandström och Hampus Frid klätt upp sig i sina kaftaner. Festdags!

Foto: Järna ­

Vårdinge pastorat

Foto: Taylor Heery

KALENDER

Ring expeditionen eller se vår webb för aktuell information: svenskakyrkan.se/jarna-vardinge

GUDSTJÄNSTER

Varje söndag

Våra kyrkor

Varje söndag har vi gudstjänster i våra kyrkor. Se vår webb eller annonsering för tid och kyrka.

ÖVRIGA GUDSTJÄNSTER

kvällsmässa

Tisdagar 18.00 Överjärna kyrka

En stilla stund mitt i veckan.

DIGITALT

inför söndagen

Varje lördagskväll lägger vi ut en hälsning inför söndagen på vår Facebook­ sida och vår Youtube ­ sida.

YouTube: Svenska kyrkan

Järna-Vårdinge

Facebook: svkjarnavardinge

BARN

barnkör

Tisdagar 16.30–17.10 Postillan, Mölnbo

För barn från 7 år. Kontakta Agneta Axelson för mer information.

diskantkören

Onsdagar 17.00–17.45 Församlingshemmet, Järna

För unga från 10 till 15 år. Kontakt: Agneta Axelson, 08 ­ 551 782 18.

öppna förskolan

Måndagar 10.00–12.00 (inomhus)

Fredagar 10.30–12.00 (utomhus) Församlingshemmet, Järna

Onsdagar 10.00–12.00 (inomhus) Postillan, Mölnbo

UNGDOMAR

ungdomsgrupp

Tisdagar 18.30–20.00 Församlingshemmet, Järna

För ungdomar från 13 år. Vi umgås, fikar, pratar, ser film och har kul ihop. Du behöver inte anmäla dig, utan du kan bara dyka upp.

konfirmation

Kontakta någon av våra präster om du är intresserad av att konfirmera dig. Konfirmationen är öppen för alla från 14 år, även vuxna.

GEMENSKAP

promenad med prat

Torsdagar 10.00–11.00

Start vid församlingshemmet i Järna

En timmes lätt promenad tillsammans i Järnas vackra natur. Inställt vid ösregn och halt väglag.

sopplunch i mölnbo

Torsdagar jämna veckor

12.00 –13.00

Postillan, Mölnbo

Vi börjar med en kort andakt och sedan serverar vi soppa med bröd samt kaffe och kaka för 40 kronor.

sopplunch i järna

Torsdagar ojämna veckor

12.00–13.00

Församlingshemmet, Järna

Vi börjar med en kort andakt och sedan serverar vi soppa med bröd samt kaffe och kaka för 40 kronor.

vårdinge kyrkliga syförening Onsdagar jämna veckor

13.00–15.00

Postillan, Mölnbo Handarbete, fika och samtal.

överjärna kyrkliga syförening

Torsdagar jämna veckor

13.00–15.00

Församlingshemmet, Järna Handarbete, fika och samtal.

skapargruppen

Torsdagar 12.30–15.30

Klockaregården, Mölnbovägen 2, Järna En grupp där vi kan träffas och fika. Möjlighet finns att skapa något med händerna. Gruppen är till för vuxna med utmattningsproblematik. Drop ­ in. Kom när du vill. Här träffas vi helt kravlöst.

morgonbön med frukost

Tisdagar 08.30–10.00

Församlingshemmet i Järna

Välkommen till en stunds gemenskap på tisdagsmorgnarna. Vi ber tillsammans en stund och dukar sedan upp en enkel frukost.

öppet café

Måndagar 13.00–15.00

Församlingshemmet, Järna

Handarbete, fika och samtal. Kanske spelar vi lite spel eller bara pratar en stund. Fika till självkostnadspris. Alla åldrar är välkomna!

KÖR

kyrkokören

Tisdagar 18.30–20.30

Församlingshemmet, Järna

Kontakta Georg Lidström vid intresse av att vara med i kören: 08 ­ 551 782 04.

glada kören

Onsdagar 18.30–20.00

Församlingshemmet, Järna

En kör för dig med funktionsvariation.

DIAKONALT

lp - ria

Måndag–fredag 09.00–13.00

Lördag 10.00–13.00

Hagagatan 14, 153 32 Järna

Social, daglig träffpunkt dit alla är välkomna för gemenskap, samtal, fika och trivsel.

DOP

Du är alltid välkommen att boka dop åt ditt barn eller dig själv (vi döper barn, ungdomar och vuxna). Ring vår expedition för lediga tider och mer information: 08 ­ 551 747 20.

VOLONTÄR

Vill du arbeta som volontär i kyrkan? Du behövs! Välkommen att kontakta diakon Laila Larsson för mer information: 08 ­ 551 782 11.

AMEN

KYRKOBLADET

Redaktör, formgivare och skribent (alla texter där inget annat namn anges): Linnéa Malmborg.

Ansvarig utgivare: Matts Sandström.

Omslag: Olga Magnusson

kontakt

Linnéa Malmborg, 08 ­ 551 782 01 linnea.malmborg@svenskakyrkan.se

MÅNADSBLADET

Varje månad ger vi ut ett månadsblad med kalendarium och nyheter från våra församlingar. Vill du ha bladet gratis i brevlådan?

Maila till: jarna ­vardinge.pastorat@ svenskakyrkan.se eller ring 08 ­ 551 747 20.

Martin Reberg: »Ty kärleken är att han har älskat

DET FINNS

inget ord som anses starkare än kärlek. I vår kultur förknippas kärleken ofta med en euforisk känsla eller ett resultat av våra goda gärningar. Det senaste århundradets sekularisering (avkristnande) har medfört att det är svårt att förstå att kärleken i själva verket kommer från Gud.

MEN DET GLADA

budskapet finns bevarat i Guds eget arkiv på jorden, nämligen i hans eget hus –kyrkan. Tack vare kyrkan har vi fortfarande tillgång till den stora berättelsen om kärlekens ursprung, dess uttryck och mål. I det dramat står inte heller människan i centrum utan Gud. Även det är ett svårsmält budskap i en jagcentrerad tid.

I det avsnitt i Bibeln som kallas kärlekens lov står: ”Om jag talar både människors och änglars språk, men saknar kärlek, är jag bara ekande brons, en skrällande cymbal. Om jag har profetisk gåva och känner alla hemligheterna och all kunskap, och om jag har all tro så att jag kan flytta berg, men saknar kärlek, är jag ingenting.”

oss.«

Kärleken beskrivs som något bortom mänsklig förmåga. Kärleken är inte att vi har älskat Gud utan att han först har älskat oss – kärlekens ursprung är som en gåva från Gud själv. I det som kallas lilla Bibeln får vi svaret på hur denna gränslösa godhet kommer till oss: ”Ty så älskade Gud världen att han gav den sin ende Son, för att de som tror på Honom inte skall gå förlorad utan ha evigt liv” (Joh 3:16).

DEN RENA utgivande kärleken, agape, ges av nåd, helt g ratis, sola gratia , samtidigt som priset är det största vi kan tänka oss: att Gud själv går i döden för en mänsklighet som vänder honom ryggen. Jesu försoning ger oss syndernas förlåtelse och skänker evigt liv.

Något sådant förstår alla, som har förnuftet i behåll, måste vara något annat än det vi själva kan skapa.

När vi tar till oss att vi arma syndare får ta emot en sådan kärlek grips vi av tacksamhet. Här skiljer sig kristen tro från alla andra religioner. Kristen tro är inte vår väg till Gud utan Guds väg till oss. Jesus väjde inte för korset utan

gav sitt liv för oss. När han gav upp andan revs förlåten in till det allra heligaste mitt itu och lämnade himmel rikets port på vid gavel. Oavsett vilka vi är, vad vi har gjort eller inte har gjort, kan vi allt sedan den dagen gå in genom porten.

NÄSTA GÅNG du hör klockorna kalla till gudstjänst får du ta till dig orden ur psalm 137: ”Den kärlek du till världen bar ett evigt kors dig gav. Din kärleks smärta bar du än ut ur din öppna grav.”

Ty kärleken är inte att vi har älskat Gud utan att han har älskat oss. Kom, allt är tillrett. Ära vare Fadern och Sonen och den helige Ande. Såsom det var av begynnelsen. Nu är och skall vara från evighet till evighet. Amen.

Martin Reberg, präst

Foto: Josefin Lennartsson