Uppmärksamhetens gåva

IKAROS 4 | 21 LEDARE

Simone Weil hävdar i ett brev att ”uppmärksamhet är den ovanligaste och renaste formen av generositet”. Både Lars Hertzberg och Camilla Kronqvist skriver i detta nummer av Ikaros om Weil och uppmärksamhet, och med risk för att övermätta tidskriftens sidor med denna filosof (också Hugo Strandberg skrev om henne och musik i årets första nummer) vill jag säga ytterligare några ord om henne. Varför tänker sig Weil att uppmärksamhet skulle vara den renaste formen av generositet? Innan jag går in på den frågan kan det vara bra att säga några allmänna ord om Weils ganska rigida filosofi, där begreppet avskapelse spelar en central roll.

För Weil tycks det bara finnas två möjligheter i mänskliga förhållanden: antingen att helt åsidosätta den andra eller sig själv. Att uppmärksamma andra är för Weil allra främst ett led i avskapelsen och åsidosättandet av sig själv, det blir ett sätt att nå bortom ens personliga begär och önskningar och se den rika verkligheten utanför en själv. Uppmärksamheten är ändå mer än det: uppmärksamheten är också en gåva, ett sätt att visa att man ser den andra i sin självständiga existens. Weils sätt att ställa upp utmaningarna i mänskliga förhållanden är ett försök att se våra tendenser att projicera föreställningar på och att utnyttja varandra för egna syften i vitögat. Men man kan också undra om det inte också döljer andra viktiga sidor i relationer, till exempel betydelsen av att faktiskt våga visa sig själv för en annan människa och att kreativt utforska en relation tillsammans.

Kanske kunde man spinna vidare på Weils idéer om kreativ uppmärksamhet på ett lite annat sätt än hon själv gjorde. Uppmärksamhet är kanske inte bara en så stor gåva för att man då ser den andra som enskild, utan också för att man genom uppmärksamheten kan låta den andra bliva. Men uppmärksamhet är, som redan nämnt, inte bara något man ger åt någon annan, genom uppmärksamheten går det också att upphäva ens invanda föreställningar och öppna sig för möjligheten av ett förestående möte med något okänt. Det här betyder att uppmärksamheten kännetecknas av en

öppenhet i två riktningar, den kan fungera som ett sätt för både en själv och en annan att förändras. I bästa fall möjliggör alltså uppmärksamheten ett ömsesidigt blivande, eller, om man så vill, en ömsesidig avskapelse. Kanske är det en ännu större gåva att vara öppen för att kärleksfullt förändras tillsammans med en annan än att ge den andra en uppmärksamhet som gör att den kan bliva.

Det här resonemanget pekar på varför uppmärksamhet som ämne är relevant att skriva om. De frågeställningar, problem och utmaningar vi överlag har med uppmärksamhet är värda att ta upp eftersom de i förlängningen också har en relevans för de liv vi lever och den livsvärld vi lever i. Mitt resonemang utgick från vad man kan kalla individnivån, liksom många andra av texterna i det här numret. Till exempel Carina Nynäs skriver om den heliga Birgitta och Carl von Linné och deras sätt att uppmärksamma naturen, mer specifikt insektslivet, medan Tom Pakkanen skriver om bland annat vilken roll uppmärksamheten spelar i intervjusituationer under brottsutredningar. I detta sammanhang kan man också nämna Göran Torrkulla som i sin text behandlar den mångfald av former som uppmärksamheten antar i vårt vardagsliv.

Men i detta nummer finns också texter som behandlar uppmärksamhet från en mer politisk eller samhällelig synvinkel. Jag avslutar med att ge några smakprov på sådana texter: Jonas Schwarz skriver om dagens massmedier och den uppmärksamhetsekonomi som bildas genom dem, om vad som får synas och höras, medan Anja Hirdman skriver om distraktionerna, bristen på uppmärksamhet, som riskerar bli följden av dessa allomspännande medier. Cecilia Hansson i sin tur skriver om hur staden format vår uppmärksamhet med utgångspunkt i litteratur från sekelskiftet mellan 1800- och 1900-talet, medan Kristoffer Hanson skriver om hur det kommer sig att vår uppmärksamhet under 1900-talets gång i allt högre grad fästs vid mikroorganismer, bakterier och virus.

Christoffer Steffansson är chefredaktör för Ikaros.