2 minute read

”Den som frågar ljuger inte”

IKAROS 4|20 KOLUMN

”Av dina svar vet jag om du är klok,av dina frågor om du är vis.” — Naguib Mahfouz

Advertisement

Den som gör ett påstående, bär vittne om något, bär ett ansvar för att det hon säger är sant, eller åtminstone välgrundat. Men hur är det med den som frågar? ”Den som frågar ljuger inte” vill man säga. Men förvisso kan man vilseleda med sina frågor: jag kan till exempel fråga något jag vet för att jag inte vill avslöja att jag vet det. Det är ett oärligt frågande.

Frågor kan också slå fel på andra sätt. ”Har du slutat slå din fru?” Hur ska jag svara på den frågan? Den förutsätter för det första att jag är gift, för det andra att jag har haft för vana att slå min fru. Om någondera förutsättningen inte är uppfylld så kan jag helt enkelt inte svara på frågan: både ett ja och ett nej skulle bli fel. Frågan är en fälla. Filosofer brukar försvara en princip som kallas ”lagen om det uteslutna tredje”, som går ut på att varje meningsfullt påstående är antingen sant eller falskt. Men påståendet ”Jag har (inte) slutat slå min fru” behöver varken vara sant eller falskt. För att ett påstående ska vara sant eller falskt måste förutsättningarna för påståendet vara uppfyllda.

En fråga kan också uttrycka en underförstådd kritik: ”Ligger du ännu och sover?”, ”Tänker du ha den skjortan idag?”, ”Varför smällde du i dörren?” Då förutsätter man att något är på tok med vad den andra har gjort. För all del, frågan kan ju också uttrycka ren förvåning eller nyfikenhet, beroende på sammanhanget, men också i det fallet ligger det en outtalad förväntan i bakgrunden. (En anklagelse kan för den delen ta formen av en retorisk fråga: ”Måste du alltid smälla i dörren?”, ”Har du verkligen glömt hennes födelsedag?”)

Frågor i till exempel frågeformulär tvingar en ofta att välja mellan fack man inte passar in i. Jag reste en gång till England för att delta i en minnesstund efter en god vän. Vid passkontrollen ställdes jag inför frågan om syftet med min resa var arbete eller nöje.

Problemet med ledande frågor är välbekant: ”Vad tycker du om Tegnells vansinniga coronastrategi?”, ”Inte gillar du väl musikvalet på radio Vega?” Men en fråga kan vara förledande, manipulativ, den kan styra den svarande på ett lömskt sätt. För ett antal år sedan bad man elever i åländska skolor rangordna olika folkgrupper: rikssvenskar, amerikaner, ryssar, finnar och så vidare. Det väckte rabalder när det visade sig att finskspråkiga finländare inte var särskilt populära bland eleverna. Svaren var ”fel”. Det som borde ha väckt kritik var själva idén att ställa dessa frågor: förutsättningen att man legitimt kan värdesätta människor beroende på vilken folkgrupp de tillhör är i sig förkastlig. Genom att rikta frågan till skolelever skapade man föreställningen att detta är en fråga man bör ha ett svar på. Det var frågorna det var fel på.

Lars Hertzberg är professor emeritus i filosofi vid Åbo Akademi