Perspektiv på ångest

IKAROS 3 | 21 LEDARE

I varje tid och varje samhälle samsas och konkurrerar olika idéer eller ideal om det goda livet. Ett av de ideal som tycks vara utbrett i moderna västerländska samhällen är idealet om ett liv fritt från oro, ångest och andra former av negativa känslor, kort sagt idealet om ett liv med sinnesfrid. Flera av texterna i detta nummer av Ikaros strålar samman i en kritik av detta ideal som ett självändamål, som något värt att sträva efter på bekostnad av andra ideal.

En annan tanke som dyker upp i många av texterna, och som fungerar som en pendang till den förra poängen, är att många negativa känslor har en given plats i det mänskliga livet. Med den utgångspunkten blir det vettigare att försöka förstå känslornas plats i människans liv än att med våld stänga ute dem. Man kunde kanske säga att det är just en sådan förståelse som många av skribenterna i detta nummer av Ikaros med olika infallsvinklar försökt nå. I det följande ska jag ge några exempel.

Hugo Strandberg skriver i sin text om hur olika filosofer har tänkt kring ångest genom historien. Bland annat Søren Kierkegaard och Martin Heidegger har en ganska snarlik idé om ångestens funktion – ångesten pekar på människans frihet. Det är en känsla som vi inte kan göra oss av med utan att samtidigt göra oss av med vår frihet, alltså en känsla som har en viktig plats även om den kan vara oangenäm. Eftersom ångest hänger ihop med frihet visar den på min förmåga att bryta med invanda idéer om livet och invanda handlingssätt och göra något eget, något som i bredare bemärkelse är en grundval för all moralisk och politisk förändring.

Ylva Gustafsson är inne på en mer explicit politisk poäng: att det i dagens arbetsliv finns en tendens att skjuta bort problemen från det strukturella, från den ökade arbetstakten och osäkerhet, till individen. Följden blir att fokus ofta ligger på att ordna kurser som hjälper arbetstagaren att hantera stress, till exempel kurser i emotionell intelligens och positiv psykologi, istället för att förändra arbetsförhållanden, något Gustafsson kallar en emotionalisering av arbetslivet. Ångest och oro skulle ur detta perspektiv, rätt förstådda, visa på behovet av förändring i samhället. Jutta Ahlbeck betonar i sin text på ett snarlikt sätt betydelsen av att se psykiskt illamående i sin samhälleliga kontext och betydelsen av att ta i beaktande bland annat genus, klass och etnicitet när man forskar om psykiskt illamående, men även när man strävar efter politisk förändring.

Charlotta Björklind behandlar i sin text ångest ur ett psykoanalytiskt perspektiv medan Antony Fredriksson kunde sägas röra sig någonstans i gränslandet mellan filosofi och psykoanalys. Båda texterna visar på att ångest inte fundamentalt är riktad mot något yttre, som till exempel rädsla, utan istället är en signal från det inre, en signal om någon form av hot eller dissonans. Som Fredriksson uttrycker det: ”Ångesten belyser det faktum att det som jag kallar ’jag’ inte fullständigt är under min kontroll, att också jaget består av något främmande.” Björklind pekar på betydelsen av en sådan upplevelse: ”Vi behöver kunna erfara ångest, då inre sammanhållning och tillgången till försvar mot inifrån kommande hot är avgörande för vår psykologiska existens, men ibland blir resultatet likväl som att hamna ur askan i elden.” Ångesten tycks alltså kunna bli en början till att behandla något som är obehandlat, till att faktiskt lära känna sig själv som subjekt: ”Vi uppnår ny förståelse, öppnar nya perspektiv och kan länka våra (emotionella) erfarenheter till varandra så att ytterligare mening uppstår och känslor och upplevelser tas om hand. Om vi är i en situation där vi upplever ångest och på detta sätt förmår utforska den, utan att kräva att slutgiltigt förklara den eller omedelbart bli av med den, kan den paradoxalt ofta härbärgeras och (för stunden) klinga av.” Man kunde kanske säga att denna idé harmonierar med själva idén om liberal humanism: vår mänsklighet är inte något givet, utan ett etiskt projekt, en uppgift eller utmaning. Vi blir mänskliga genom våra reflekterande kamper kring att leva upp till utmaningarna med att vara de vi vill vara.

Christoffer Steffansson är chefredaktör för Ikaros.