Handlingsplan för förebyggande av ätstörningar inom idrotten

HANDLINGSPLAN Ätstörningar inom idrotten

1

INNEHÅLL Vad är ätstörningar?

Olika typer av ätstörningar • Anorexi (anorexia nervosa) • Bulimi (bulimia nervosa) • Hetsätningsstörning • Ätstörningar utan närmare specifikation (UNS) • Ortorexi

Ätstörningar och idrott Risk- och friskfaktorer Varningstecken Vems ansvar?

Allmänna riktlinjer för att förebygga ätstörningar

Hur adresserar jag ätstörningar?

Vart vänder jag mig för stöd?

2

HANDLINGSPLAN Ätstörningar inom idrotten Syftet med denna handlingsplan är att uppmärksamma ätstörningar inom idrotten och minska stigmat för att söka hjälp. Handlingsplanen synliggör bland annat riskfaktorer som kan bidra till utvecklandet av ätstörningar och skyddande friskfaktorer som kan vara viktiga att vara medveten om. Vi vill genom att visa på konkreta åtgärder stödja idrottare och de i hens omgivning att förebygga och söka stöd för ätstörningar i ett tidigt skede.

3

VAD ÄR ÄTSTÖRNINGAR? Ätstörningar är en psykosomatisk, komplex sjukdom som kan ta sig uttryck på många olika sätt i alla köns- och åldersgrupper. Ätstörningar syns inte alltid utåt men har en stark påverkan på människans förhållande till mat, ätande och den egna kroppen. Tankar och känslor kring mat och kroppsform dominerar den drabbades liv och påverkar mående, fysisk hälsa och social samvaro. Ätstörningarna kan vara förödande, inte bara för idrottskarriären, utan även för livet efter avslutad karriär. Därför är förebyggande arbete och tidig identifikation viktigt. Ju tidigare en ätstörning upptäcks och behandlas, desto bättre är prognosen.

Orsaken bakom ätstörningar kan variera. Många idrottare utvecklar ätstörningar i ett försök att optimera sin prestationsförmåga genom att exempelvis anta en strikt kost för att gå ner i vikt. Ätstörningssymtom och stört ätbeteende kan också vara ett tecken på andra bakomliggande psykiska besvär så som ångest och depression. I brist på andra sätt och redskap att hantera ångesten kan den ta sig uttryck i en ätstörning. Ätstörningar kan även utvecklas som ett resultat av ren okunskap kring kroppens energibehov. Att prata om kost och återhämtning som naturliga, likvärdiga komplement till träning är därför en viktig del av det förebyggande arbetet. Ätstörningsspektrumet är brett och rör sig mellan ett sunt ät- och träningsbeteende till störda beteenden (så kallade subkliniska nivåer) och slutligen kliniska ätstörningar. De kliniska ätstörningarna föregås alltid av ätstörningssymtom. Eftersom redan ätstörningssymtom kan vara skadliga för idrottarens hälsa och prestationsförmåga är det viktigt att reagera på dem för att undvika utvecklingen av ätstörningar.

Njuta av god mat, äta när man är hungrig och sluta när man är mätt, träna för att bli bättre/roligt/må bra.

Positiv kroppsbild etc.

Restriktivt ätande, kronisk bantning, fasta och/eller överdriven/tvångsmässig träning för att reglera vikt och känslor.

Negativ kroppsbild etc.

Anorexia nervosa Bulimia nervosa Hetsätningsstörning Ospecifik ätstörning

Hälsosamt

Stört ät-/träningsbeteende

Ätstörning

© Professor Monica Klungland Torstveit, Agder Universitetet, Norge 4

OLIKA TYPER AV ÄTSTÖRNINGAR Ätstörningar delas in i diagnoser beroende på de symptom som uppvisas.

Diagno-serna är sorterade efter manualerna DSM-5 och ICD-11, som innefattar de kliniska ätstörningarna anorexi, bulimi, hetsätningsstörning och ätstörningar utan närmare specifikation (UNS). Det finns även andra typer av ätstörningar som inte klassificeras som kliniska ätstörningar, men som ändå kan ge lika svåra konsekvenser i vardagen.

Alla ätstörningar ser olika ut. Det är därför viktigt att inte generalisera och dra förhastade slutsatser, utan att istället vara lyhörd till individuella behov av stöd. Tillfrisknandet sker i olika takt och beror bland annat på hur länge ätstörningarna varat. Det psykiska tillfrisknandet tar ofta längre tid än det fysiska.

Anorexi (anorexia nervosa) Anorexi eller anorexia nervosa är en allvarlig och mångfacetterad sjukdom som i värsta fall kan ha dödlig utgång. Typiska första symptom är minskat matintag och ökad viktkontroll.

I början av sjukdomsprocessen mår personen vanligtvis relativt bra, vilket ofta leder till att sjukdomen fortgår i det fördolda – även för den som håller på att insjukna. Efter en tid sjunker vikten, ångesten tilltar och det blir allt svårare att äta. Sociala situationer kan upplevas jobbiga och den insjuknade blir allt mer tillbakadragen. Hos kvinnor uteblir menstruationen och benbyggnaden blir skörare. Även håret blir tunnare, man kan få hål i tänderna, huden försämras och händer och fötter blir blåaktiga och kalla. Koncentrationsförmågan försämras och irritationströskeln sjunker vartefter svälttillståndet förvärras. Vissa försöker använda tvångsmässig träning som ett sätt att kontrollera ångesten och reglera vikten.

Ortorexi Ortorexi är en typ av ätstörningsproblem som diskuterats flitigt under de senaste åren. Ortorexi, eller en tvångsmässigt hälsosam livsstil, räknas inte som en officiell ätstörning men kan i allvarliga fall klassas som atypisk anorexi. Bakom ett strikt hälsosamt ätande finns ofta samma typ av tankar om den egna kroppen som finns bakom anorexin.

5

Bulimi (bulimia nervosa) Insjuknandet börjar ofta med ett missnöje med sig själv och den egna kroppen samt ett upplevt behov att gå ner i vikt. Personen som lider av bulimi hetsäter under avgränsad tid en mängd som överstiger behovet, vilket ger stora skamkänslor och en känsla av att mista kontroll. Detta leder till kompenserande beteende i form av uppkastning, överdrivet motionerande eller användning av laxermedel. Så småningom utvecklas en ond cirkel mellan hetsätande och kompensation.

Bulimi kan också uppkomma som ett sätt att dämpa psykiskt illamående.

Insjuknandet och symptombilden är väldigt individuella. Bulimi får kroppen att lida på flera sätt. Redan efter en kort tid kan det förekomma till exempel: svullna spottkörtlar, spruckna blodkärl i ögonen, feber, magont, och allmän orkeslöshet. Vid långvariga tillstånd, över ett år och längre, finns risk för farliga rytmstörningar, tandemaljskador och problem med matsmältningssystemet.

Hetsätningsstörning Vid hetsätningsstörning lider personen av okontrollerbara och tvångsmässiga hetsätningsattacker. Hetsätningen kan uppträda i form av attacker eller i form av utdraget ätande under dagens lopp, nästan utan avbrott. Ofta slukas maten och ätandet slutar först när magen är obehagligt full. Ätandet utlöses vanligtvis inte av hunger, utan exempelvis av ett starkt begär efter mat, av svåra känslor eller av att man ser något ätbart. Hetsätningen är ofta förknippad med skamkänslor och därför äter man helst ensam. Efter ätandet kommer ofta känslor av besvikelse, ånger och nedstämdhet.

Ätstörningar utan närmare specifikation (UNS) Atypisk ätstörning, eller ätstörningar utan närmare specifikation (UNS), är den vanligaste formen av ätstörningar. De flesta som lider av ätstörningar uppfyller inte alla diagnostiska kriterier för en ätstörningsdiagnos.

Allmänna symptom på en atypisk ätstörning kan vara kontinuerligt tänkande på mat, rubbad känslorelation till mat och ätande samt stora variationer i ätbeteendet mellan svält, hetsätning och normalt ätande. Vid en atypisk ätstörning kan den insjuknades situation vara lika svår som vid exempelvis anorexi eller bulimi och det kan försvåra livet på samma nivå. Av diagnosen atypisk ätstörning kan man alltså inte dra slutsatsen att sjukdomen är mildare eller att mindre intensiv vård alltid skulle räcka till.

6

ÄTSTÖRNINGAR OCH IDROTT Idrott och träning är i grund och botten positivt. Deltagande i olika idrotter hjälper bland annat barn och unga att förbättra/upprätthålla god kondition, hjärt- och benhälsa samt bidrar med social samvaro och tillhörighet. Idrott kan även bidra till välbefinnande genom att lindra stress samt hjälpa till att identifiera och hantera känslor.

Trots att idrotten bidrar med många hälsofördelar kan den ibland bidra till vissa hälsorisker så som prestationsbaserad självkänsla, jämförande av kroppar, låg energitillgänglighet, stört ätbeteende och ätstörningar. Ätstörningar är betydligt (upp till tio gånger) vanligare inom idrotten än i övriga samhället, framför allt inom idrotter där vikt anses vara central för prestation. Hit hör uthållighetsidrotter, estetiska idrotter och viktklassidrotter. Det är viktigt att vi inom idrotten är medvetna om risken för att utveckla ätstörningar för att kunna arbeta för en hållbar idrottsverksamhet.

För att kunna prestera behövs en balans mellan träning, återhämtning och kost. Att träna utan att tillgodose tillräcklig vila och energitillgänglighet kan bidra till såväl hälsomässiga som prestationsmässiga konsekvenser både kortsiktigt och långsiktigt. Relativ energibrist är det vanligaste kostrelaterade problemet inom idrotten och tar sig uttryck i bland annat nedsatt hormonproduktion, sämre immunförsvar och försämrad ämnesomsättning. (Mera om syndromet relativ energibrist kan läsas i FSI:s guide “Relativ energibrist inom idrotten”). Vila och kost bör på så sätt behandlas som likvärdiga byggstenar. Samtidigt bör vi inom idrotten förstå den psykiska och fysiska välmåendets samverkan. Eftersom ätstörningar är en psykosomatisk sjukdom är människans helhetsvälmående centralt för att kunna förebygga och behandla ätstörningar. Detta är också grundläggande faktorer när det kommer till att skapa en långsiktig och framgångsrik idrott.

Som idrottsförbund vill vi att det ska bli lika normaliserat att söka hjälp för mental ohälsa, som att söka stöd och rehabiliteringsprogram för fysiska skador i ett tidigt skede. Vi skulle inte träna med överbelastningsskador utan att anpassa träningsprogrammet. Det samma ska gälla för psykiska ohälsa, där tröskeln för att söka hjälp för ångest, depression, ätstörningar eller beroende ska hållas låg.

7

RISK- OCH FRISKFAKTORER Det är näst intill omöjligt att förutspå vem som kommer drabbas av en ätstörning. Det finns dock en mängd olika risk- och skyddande friskfaktorer som kan påverka. Eftersom ätstörningar är multifaktoriella finns såväl genetiska som miljömässiga påverkningsfaktorer. En del av dessa faktorer kan vara av generell karaktär, medan andra är mera specifika. Specifika riskfaktorer för att utveckla ätstörningar inom idrotten kan vara stigma för att söka hjälp, vissa personlighetsdrag (så som perfektionism och prestationsbaserad självkänsla) och riskbeteenden (tränar trots skador och sjukdomar). Även förändringar i livssituationen eller trauman i form av svåra livshändelser kan öka risken för ätstörningar (skador, mobbning, svårigheter i förhållanden, närståendes dödsfall). Genom att lära oss att identifiera olika typer av riskfaktorer, kan vi lättare utforma strategier för att hantera situationen på såväl individ-, grupp- som samhällsnivå. Förekomsten av riskfaktorer i en persons liv betyder dock inte per automatik att hen kommer drabbas av psykisk ohälsa. Samtidigt kan stärkande av friskfaktorer ge bättre förutsättningar för att hindra mental ohälsa.

Ätstörningscentrum: Sporta För Livet, 2020 8

“Att blunda för riskfaktorer och hävda att dessa inte finns är både oansvarigt och en risk i sig. [...] Det är orimligt att eliminera alla riskfaktorer. Det är inte heller funktionellt att undvika och vara rädd för alla riskfaktorer.

Däremot finns det goda skäl att vara uppmärksam på aktuella riskfaktorer och sträva efter ett funktionellt förhållningssätt, men ta inte en hållbar idrott för givet”.

– Göran Kenttä ur “Praktisk idrottspsykologi - för en hållbar hälsa och prestation”, 2021

De skyddande friskfaktorerna stärker den psykiska hälsan och kan bestå av god självkänsla och en positiv självbild, bra socialt stöd och positiva relationer, sunda matvanor och ett accepterande förhållande till kroppen. Inom idrotten kan vi stärka friskfaktorerna genom att skapa ett klimat där det är lätt att hålla öppna dialoger och där vi stärker en helhetssyn på människan. En god psykisk hälsa är en central resurs för att uppnå välmående, men också för att uppnå ett hållbart och framgångsrikt idrottande.

Idrottsrelaterade riskfaktorer

Friskfaktorer

• Bristande förtroende till tränare

• En öppen och accepterande omgivning

• Höga prestationskrav • Tidig grenspecifik träning • Bristande information om kost, återhämtning och träning • Utseendemässiga krav • Missgynnande träningskultur

• Låg kommunikationströskel • Sunt förhållande till kost och kropp • Bra självkänsla • Positiv självbild

• Skador och sjukdomar • Svårt att kombinera idrott med övrig vardag

9

VARNINGSTECKEN Inom idrotten strävar vi ofta efter perfektion och total hängivenhet till idrottsgrenen beundras. Flera karaktärsdrag som är eftersträvansvärda inom idrotten (framför allt inom elitidrotten), återfinns många gånger hos personer som lider av mental ohälsa. Gränsen mellan sund idrottssatsning och ohälsa kan därför vara svår att dra. Nedan finns några varningstecken som kan tyda på att denna gräns ändå överskridits • Förändringar i humör och beteende: är lättirriterad, nedstämd och drar sig ofta undan/ isolerar sig mer än tidigare • Oflexibelt förhållande till kost och träning. Kan ta sig uttryck i att individen blir mera strikt med vad hen äter och försöker begränsar kosten på olika sätt (exempelvis undviker intag av vissa livsmedel). Blir ofta stressad och ångestfylld vid missade träningspass och tränar mer än planerat • Pratar och fokuserar mycket på kropp och mat. Uttrycker ett missnöje med det egna utseendet och jämför sig ofta med andras kroppar.

Matlagning och ätande blir tungt, ångestfyllt och tidskrävande • Försämrad prestationsförmåga/ tar inte emot träningen • Enstaka misstag upplevs som katastrofer och det tar länge att komma över besvikelser • Oregelbunden menstruation eller utebliven mens (amenorré) • En större känslighet för kyla, fryser ofta om händer och fötter • Magproblem så som förstoppning • Frekventa toalettbesök efter matintag • Låg puls och lågt blodtryck, vilket tyder på nedsatt viloämnesomsättning • Ökad förekomst av infektioner, sjukdomar och skador Ifall misstankar om ätstörningar uppstår är det essentiellt att man vågar reagera och adressera ämnet. Dra dock inga förhastade slutsatser och undvik att själv försöka diagnostisera en adept eller närstående. Det är alltid en yrkesutbildad person som ska diagnostisera och behandla en ätstörning.

10

VEMS ANSVAR? För att kunna förebygga ätstörningar är det viktigt att personer i den unga idrottarens omgivning är medvetna om sin möjlighet att påverka attityder och förhållningssätt till kropp, kost och träning. Alla kan vi på ett eller annat sätt bidra till det förebyggande arbetet.

Vårdnadshavare Från barnsben är det vårdnadshavarna som har det huvudsakliga ansvaret i formande av attityder och uppfattningar om kropp och kost. Som vårdnadshavare är det viktigt att bli medveten om hur du själv förhåller dig till och pratar om din egna och andras kroppar. Forskning har bland annat visat att barn vars föräldrar bantar, går på olika dieter eller visar missnöje med sin kropp oftare får en negativ kroppsbild, vilket ökar risken för ätstörningar.

Ett bra sätt att skapa ett sunt förhållande till kosten kan vara att äta mångsidigt, utan att klassificera vissa typer av mat som bra eller dåligt.

Samtidigt kan det vara bra att äta tillsammans runt bordet för att kostintaget ska bli en naturlig, social stund där ni har möjlighet att njuta i lugn och ro.

Grunden till en sund kosthållning är att måltiderna är mångsidiga, tillräckliga och att mellanrummen mellan kostintagen inte blir för långa (3-4 timmar).

Det är i familjen som den grundläggande självbilden och självkänslan byggs upp. En god självkänsla innefattar insikten om människans egenvärde bortom alla prestationer. Detta är en av de viktigaste skyddande friskfaktorerna när det kommer till psykisk ohälsa. Självkänslan kan stödjas genom att bland annat undvika jämförelser med andra. Den uppfattade responsen som idrottaren får på sina prestationer har en stor betydelse för hur självkänslan utvecklas.

Deltagande i fysisk aktivitet och idrottsverksamheten kan vara ett sätt att föra över fokus från kroppens utseende till hur kroppen känns och fungerar.

Det är därför bra att uppmuntra barn att röra på sig och lära känna sin kropp redan från ung ålder. Prova gärna på olika motionsformer för att få en mångsidig grund att stå på.

11

Tränare Som tränare har du en central uppgift när det kommer till att förebygga och identifiera ätstörningar. Under tonåren frigör sig många unga från sina föräldrar, men behovet av en trygg vuxen kvarstår. Här kan exempelvis tränaren bli den vuxna förebild som den unga idrottaren behöver. Förutom kunskap om idrottsspecifika färdigheter är det därför viktigt att reflektera kring sitt ledarskap och sin kommunikationsförmåga.

Du har som tränare en enorm makt att påverka dina adepter. Tänk på vilket idrottsklimat du står för och vill uppnå i träningsgruppen. Föregå med gott exempel och bygg upp en positiv jargong kring mat och ätande. Undvik samtidigt kommentarer om den egna och andra kroppars utseende. Om du lägger märke till osunda beteenden och samtal om kropp, kost och träning inom idrottsverksamheten är det viktigt att du ingriper.

Många symtom på ätstörningar visar sig i idrottarens beteende och personlighetsdrag (exempelvis genom isolering). Det är bra att lära känna individerna du tränar, så att du lättare märker om hen beter sig avvikande. Visa intresse och stöd för idrottarens välmående och hälsa.

Detta är speciellt viktigt under skadeperioder då idrottaren inte kan delta i träningsverksamheten i lika stor utsträckning som tidigare. Såväl psykisk som fysisk hälsa är centralt för att idrottaren ska kunna utvecklas. Att prestera bra resultat behöver dock inte vara detsamma som frånvaro av psykisk ohälsa.

Det är viktigt att du som tränare vet dina gränser och vågar ta hjälp av andra. Det är alltid en yrkesutbildad person eller team som ska diagnostisera och behandla en ätstörning. Som tränare kan ditt visade stöd för att idrottaren ska må bättre ändå vara en essentiell motivationskälla för att bli frisk. Frånvaro av tränare eller annat idrottsligt stöd kan däremot förstärka känslan av otillräcklighet, då personen i fråga inte kan träna. Att tränaren visar sitt stöd visar alltså på att idrottarens psykiska välmående är centralt för att kunna komma tillbaka till idrotten.

12

Idrottare I förebyggande syfte är det bra att reflektera kring hur ni i träningsgruppen pratar om kropp och kost. Kom ihåg att även om du inte menar något illa med utseendemässiga kommentarer, så kan du inte förutspå hur kommentarerna mottas av andra. Det är därför bättre att helt avstå från sådana uttalanden.

Trender angående kost och träning som uppstår för att försöka förbättra prestationsförmågan eller ge ett mera vältränat utseende är ofta kortvariga. Var kritisk till det du läser på sociala medier och tänk på att inlägg gällande dieter och kosttillskott ofta är till för att marknadsföra och sälja en viss produkt. Följ istället vetenskapligt baserade och individanpassade kostrekommendationerna för idrottare. Försök se till helheten; “fungerar den grundläggande kosten, återhämtningen och träningen för mig?”.

Om du känner dig osäker är det alltid bra att prata med någon du har förtroende för.

Var även medveten om hur dina egna inlägg på sociala medier kan påverka andra. Sponsorer ställer ibland vissa krav i utbyte mot stöd för idrottssatsningen. Kraven kan vara mera som mindre idrottsrelaterade och exempelvis innefatta marknadsföring i form av Instagraminlägg. Du har alltid själv möjlighet att välja vad du publicerar samtidigt som du bär ansvar för innehållet.

Om du märker avvikande beteende och varningssignaler hos en träningskompis är det viktigt att prata med en vuxen. Du kan även själv fråga hur träningskompisen mår och på så sätt visa att du bryr dig, men undvik att dra förhastade slutsatser eller anklaga personen i fråga.

13

Idrottförening och -förbund Som förening eller förbund är det viktigt att ha tydliga policyn och regler för hur man på organisations- och föreningsnivå kan förebygga och hantera stört ätbeteende och ätstörningar. På organisationsnivå bör man föregå med gott exempel och uppmuntra till ett sunt förhållningssätt till träning, kropp och kost. Detta betyder bland annat nolltolerans mot beteenden som kan bidra till kropps- och viktmissnöje.

Från förbundets sida ska utbildningar för idrottare och tränare erbjudas.

Genom att öka kunskapen kring ätstörningar och ätstörningsrelaterade problem kan tröskeln till att söka hjälp sänkas. Samtidigt bör förbundet ha en tydlig plan för hur hjälpsökningen kan stödjas.

För föreningar är det också värdefullt att utforma egna handlingsplaner för hur ätstörningar förebyggs och hur man går tillväga om ätstörningar uppstår. Föreningar kan också påverka genom att tänka på hur träningsomgivningen ser ut. Vilka bilder eller reklamaffischer finns exempelvis uppsatta i de träningslokaler föreningens aktiva använder?

Finns det varierande kroppsformer eller kan bilderna bidra till att begränsa kroppsnormerna inom träning och idrott?

14

ALLMÄNNA RIKTLINJER FÖR ATT FÖREBYGGA ÄTSTÖRNINGAR Nedan finns några allmänna riktlinjer för hur ätstörningar kan förebyggas inom idrotten. Ätstörningar och mental ohälsa är ett komplext och ofta känsligt ämne som inte alltid är lätt att närma sig. Oberoende om det förebyggande arbetet sker på organisations- eller gräsrotsnivå kan en enkel fråga fungera som stöd: Vilken idrottskultur vill jag/vi stå för och stödja?

• Prata redan i ett tidigt skede av idrottssatsningen med den unga idrottaren om vad som behövs för att hen ska kunna idrotta hållbart och må bra på lång sikt • Prata om återhämtning samt mångsidig, regelbunden och tillräcklig kost som naturliga och självklara komplement till träningen för att uppnå en hållbar idrottssatsning • Var medveten om hur du pratar om dig själv och din kropp.

Föregå med gott exempel och var snäll även mot dig själv • Uppmuntrar till ett klimat där öppen kommunikation är central.

Sänk tröskeln till dialog genom att bland annat fråga idrottaren hur hen mår och lär känna människan, inte endast idrottaren • Välj sponsorer och samarbetspartners som stämmer överens med egna/föreningens värderingar. Finlands Svenska Idrott står för en respektfull, trygg, hållbar och välmående idrott. Dessa värderingar ska finnas med som ett rättesnöre genom hela verksamheten • Kommentera aldrig vikt, kroppskomposition eller dess påverkan på prestation • Uppmuntra aldrig till bantning eller användning av dieter. Om frågetecken kring en idrottares kost uppstår, kan hen hänvisas till och få stöd av utbildad näringsterapeut • Utbilda dig och grunda din kunskap på vetenskaplig forskning • Visa respekt för individuella olikheter gällande såväl kropp, träning och kost • Våga vända dig till professionell hjälp om frågor och funderingar kring ätstörningar uppstår

15

HUR PRATAR JAG OM ÄTSTÖRNINGAR? Om misstankar om ätstörningar hos en idrottare uppstår, är det viktigt att våga ingripa. Tidig identifikation och behandlingsinsats är ofta centralt för ett snabbt och hållbart tillfrisknande.

En person som drabbats av ätstörningar kan känna sig påhoppad eller anklagad om någon annan adresserar problematiken. Eftersom ätstörningar ofta är sammankopplade med skam är det inte ovanligt att hen reagerar med irritation eller till och med ilska. Samtidigt kan det hända att den drabbade inte själv ser ätstörningarna som ett problem eller något som angår andra. Ingripandet av andra kan dock också upplevas som en lättnad och ge motivation att blir frisk.

Åtta konkreta tips när du addresserar ätstörningar • Förbered dig väl, så att du vet vad du vill säga • Prata alltid enskilt med idrottaren du är orolig för. Om idrottaren är yngre kan det vara bra att inkludera föräldrarna direkt vid första samtalet • Se till att inga störningar finns i omgivningen (lämna exempelvis bort telefonen) • Uttryck din egen oro för idrottarens välmående, men undvik dömande kommentarer och anklagelser • Var lyhörd till vad idrottaren berättar utan att förminska hens åsikter och uppfattningar • Ge utrymme och var öppen för alla typer av känslor och tankar som idrottaren kan ha • Ha tålamod och försök visa lugn och empati • Kom gärna överens med idrottaren om hur ni ska gå vidare.

Vill idrottaren exempelvis ha hjälp med att söka vård eller att prata med vårdnadshavare?

• Om idrottaren nekar att ett problem finns, men symtom och varningstecken fortsätter, är det viktigt att söka professionell hjälp

16

Hur diskussionen kan inledas (Källa: Sporta för Livet) ”Jag är orolig över dig/Jag har känt mig orolig över dig.” ”Du har verkat nedslagen på senaste tiden. Är det någonting som är fel?” ”Jag har märkt att du har varit nedstämd och trött/ätit mindre/tränat mycket/ på sistone. Jag är orolig över ditt välmående. Jag har funderat om du har en ätstörning.” ”Jag blev orolig förra veckan då du kom till träningen trots att du verkade ha feber” ”Jag har hört att tecken av det här slaget kan tyda på en ätstörning och jag märker att jag är orolig över att du skulle kunna råka ut för någonting sådant.”

Skapa en öppen diskussion och visa ditt stöd (Källa: Sporta för Livet) ”Vilka tankar har du om det som jag sade? Har du själv noterat en förändring i ditt mående/ätande/tränande/osv. på sista tiden?

Tror du det kan handla om en ätstörning?” ”Hur känns det som jag talar om?” ”Jag är här för dig och jag är beredd att lyssna på dig.

Du kan tala öppet med mig.” ”Det är tråkigt att höra att du har det svårt i skolan. Vad hände på rasten?

Hur önskar du att jag ska hjälpa dig med dina bekymmer i skolan?” ”När jag lyssnar på dig, hör jag att det är skrämmande för dig att äta.

Har jag förstått rätt?” ”Jag är lättad över att du kan tala om det här med mig. Jag ska stöda dig så bra jag kan.” ”Vi kommer att hitta en lösning som gör att du mår bättre.

Vi kommer vidare.”

17

VART VÄNDER JAG MIG FÖR ATT FÅ STÖD? Beroende på i vilken ålder idrottaren är, kan hjälp sökas vid olika instanser.

Skolhälsovården, studenthälsan eller arbetshälsovården är de första instanser som i Finland rekommenderas att man kontaktar. Om idrottaren inte har möjlighet att söka sig till några av dessa, går det också att vara i direkt kontakt med egen hälsovårdscentral. Där bedöms behovet av vård och klienten vidarebefordras vid behov.

Om symtomen på ätstörningar inte förbättras inom 2-3 månader, krävs ofta specialvård. Denna kan fås via ätstörningsvård som anordnas inom vissa kommuner i Finland och kan kräva remiss. Ätstörningscentrum i Helsingfors är en privat ätstörningsklinik som erbjuder vård för såväl lindriga som svåra ätstörningar även utan remiss eller diagnos.

För att kunna hjälpa någon annan kan det vara viktigt att även du (som tränare, vårdnadshavare eller närstående) får rätt typ av stöd.

Många organisationer arrangerar träffar och samtalstillfällen även för denna grupp individer (exempelvis Ätstörningsförbundet).

Exempel på organisationer att vända sig till: Ätstörningscentrum www.syomishairiokeskus.fi/uusi/sv/atstorningsvard-rehabilitering-och-terapi Privat, icke-vinstdrivande klinik. Ingen remiss eller diagnos behövs för att söka vård.

Projekt Sporta för Livet Oman Elämänsä Urheilija, www.syomishairiokeskus.fi/uusi/oeu2020 Finskspråkigt projekt från Ätstörningscentrum som specialiserar sig på ätstörningar bland idrottare.

Projekt Livslust www.syomishairiokeskus.fi/uusi/sv/livslust-projektet Projektet vars huvudsakliga syften är att förebygga ätstörningsrelaterade problem samt erbjuda specialiserad ätstörningsvård med låg tröskel på svenska. Ätstörningsförbundet (SYLI ry) syomishairioliitto.fi/pa-svenska Erbjuder bland annat stöd i form SYLI-chat, samtalsgrupper och olika föreläsningar.

18

REFERENSER Hassmén, P. & Kenttä, G. (2021).

Praktisk idrottspsykologi - för en hållbar hälsa och prestation. Sisu idrottsböcker.

Martinsen, M., Bahr, R., Børresen, R., Holme, I. (2014).

Preventing Eating Disorders among Young Elite Athletes: A Randomized Controlled Trial. Medicine & Science in Sports & Exercise 46(3):435-47.

Melin, A., (2015).

Energibrist stort hälsoproblem hos kvinnoeliten, Svensk idrottsforskning, 1417. Hämtat från: https://centrumforidrottsforskning.se/wp-content/uploads/2015/03/SVIF-1-2015-Energibri st-stort-problem-kvinnoeliten.pdf Mountjoy, M., Sundgot-Borgen, J., Burke, L., Ackerman, KE., Blauwet, C., Constantini, N., Lebrun, C., Lundy, B., Melin, A., Meyer, N., Sherman, R., Tenforde, AS., Torstveit, MK., Budgett, R. (2018).

IOC consensus statement on relative energy deficiency in sport (RED-S): 2018 update. Br J Sports Med 52:687–697.

Mieli Suomen Mielenterveysseura. (2013).

Voimaa urheiluun. Hämtat från: https://mieli.exove.eu/sites/default/files/ materials_files/voimaa_urheiluun_2015_.pdf Riksidrottsförbundet. (2003). Ätstörningar: En kunskapsöversikt. Hämtat från: https://www.rf.se/globalassets/riksidrottsforbundet/nya-dokument/forskning -fou/ovrigt/f ou2004_1-atstorningar---en-kunskapsoversikt.pdf? Ätstörningscentrum: Sporta För Livet-Projektet. (2020). Ätstörningar hos idrottare. Guide för tränare. GUIDE 1: Bakgrundsinformation om stört ätbeteende hos idrottare. Hämtat från: https://www.syomishairiokeskus.fi/ uusi/wp-content/uploads/2021/06/GuideforTranare1.1.pdf Syömishäiriökeskus. (2017).

Mitä ovat syömishäiriöt? Hämtat från: https://www.syomishairiokeskus.fi/uusi/mita-syomishairiot-ovat/

19

20