Swedish - The New Testament by Filipino Tracts and Literature Society Inc.

Nya Testamentet

Innehållsförteckning Matteusevangeliet Markusevangeliet

1 23

Lukasevangeliet Johannesevangeliet Apostlagärningarna Romarbrevet

37 61 79 102

Första Korinthierbrevet Andra Korinthierbrevet Galaterbrevet

111 120 126

Efesierbrevet Filipperbrevet Kolosserbrevet

129 132 135

Första Thessalonikerbrevet Andra Thessalonikerbrevet Första Timoteusbrevet

137 139 140

Andra Timoteusbrevet Titusbrevet Filemonbrevet

143 145 146

Hebreerbrevet Jakobsbrevet Första Petrusbrevet

147 154 157

Andra Petrusbrevet Första Johannesbrevet Andra Johannesbrevet

160 162 165

Tredje Johannesbrevet Judasbrevet Uppenbarelseboken

165 166 167

Matthew

25 Och han kände henne inte förrän hon hade fött sin förstfödde son, och han gav honom namnet JESUS.

KAPITEL 1

1När Jesus föddes i Betlehem i Judeen på kung Herodes' dagar, se, då kom vise män från öster till Jerusalem, 2 och sade: Var är han som är född till kung av judarna? ty vi har sett hans stjärna i öster och kommit för att tillbe honom. 3 När kung Herodes hade hört detta, blev han orolig och hela Jerusalem med honom. 4 Och när han hade samlat alla översteprästerna och folkets skriftlärda, begärde han av dem var Kristus skulle födas. 5 Och de sade till honom: I Betlehem i Judeen, ty så är det skrivet av profeten: 6 Och du, Betlehem, i Juda land, är inte den minsta bland Judas furstar, ty från dig skall en landshövding utgå, som skall härska över mitt folk Israel. 7 Då Herodes, när han i hemlighet hade kallat de vise männen, frågade dem flitigt när stjärnan visade sig. 8 Och han sände dem till Betlehem och sade: "Gå och leta flitigt efter det lilla barnet; Och när ni har funnit honom, så låt mig berätta det igen, så att jag också kan komma och tillbe honom. 9 När de hade hört kungen, gick de bort; och se, stjärnan, som de såg i öster, gick framför dem, tills den kom och stod över där barnet var. 10 När de såg stjärnan, gladde de sig med mycket stor glädje. 11 Och när de kom in i huset, såg de det lilla barnet med Maria, hans moder, och föll ner och tillbad honom; och när de hade öppnat sina skatter, räckte de fram gåvor åt honom. guld och rökelse och myrra. 12 Och varnade för Gud i en dröm att de inte skulle återvända till Herodes, och de begav sig till sitt eget land på ett annat sätt. 13 Och när de hade gått bort, se, då visade sig Herrens ängel för Josef i en dröm och sade: Stå upp och tag barnet och hans moder och fly till Egypten, och var du där tills jag förkunnar dig ordet. Herodes kommer att söka det lilla barnet för att förgöra det. 14 När han stod upp, tog han barnet och hans mor om natten och begav sig till Egypten. 15 Och var där ända till Herodes död, för att det skulle uppfyllas som var sagt av Herren genom profeten, som sade: "Ur Egypten har jag kallat min son." 16 Då Herodes såg att han blev hånad av de vise männen, blev han ytterst vred och sände ut och dödade alla barn som fanns i Betlehem och på alla dess stränder, från två år gamla och därunder, enligt den tid som han flitigt hade frågat de vise männen. 17 Då uppfylldes det som hade sagts av profeten Jeremy, som sade: 18 I Rama hördes en röst, klagan och gråten och stor sorg, Rakel grät över sina barn och ville inte bli tröstad, eftersom de inte är det. 19 Men när Herodes var död, se, då visar sig en Herrens ängel i en dröm för Josef i Egypten, 20 och sade: Stå upp och tag barnet och hans moder och gå till Israels land, ty de äro döda som sökte barnets liv. 21 Och han stod upp och tog barnet och hans moder och kom till Israels land.

KAPITEL 2

1 Boken om Jesu Kristi generation, Davids son, Abrahams son. 2 Abraham födde Isak; och Isak födde Jakob; och Jakob födde Judas och hans bröder; 3 Och Judas födde Phares och Zara från Thamar; och Phares födde Esrom; och Esrom födde Aram; 4 Och Aram födde Aminadab; och Aminadab födde Naasson; och Naasson födde Salmon; 5 Och Salmon födde Boos från Rakab; och Booz födde Obed av Rut; och Obed födde Isai; 6 Och Isai födde kung David; och kung David födde Salomo av henne som hade varit Urias hustru; 7 Och Salomo födde Robeam; och Robeam födde Abia; och Abia födde Asa; 8 Och Asa födde Josafat; och Josafat födde Joram; och Joram födde Ozias; 9 Och Ozias födde Joatam; och Joatam födde Akas; och Akas födde Hesekias; 10 Och Hesekias födde Manasse; och Manasse födde Amon; och Amon födde Josias; 11 Och Josias födde Jechonias och hans bröder, ungefär vid den tidpunkt då de fördes bort till Babylon. 12 Och sedan de hade förts till Babylon, födde Jechonias Salatiel; och Salatiel födde Zorobabel; 13 Och Zorobabel födde Abiud; och Abiud födde Eljakim; och Eljakim födde Azor; 14 Och Azor födde Sadok; och Sadok födde Akim; och Akim födde Eliud; 15 Och Eliud födde Eleasar; och Eleasar födde Mattan; och Matthan födde Jakob; 16 Och Jakob födde Josef, Marias man, av vilken Jesus föddes, som kallas Kristus. 17 Så är alla släktled från Abraham till David fjorton släktled; och från David till dess bortförandet till Babylon var fjorton släktled; och från bortförandet till Babylon till Kristus är fjorton generationer. 18 Nu skedde Jesu Kristi födelse på detta sätt: När hans moder Maria var förlovad med Josef, innan de kom samman, hittades hon havandes med den Helige Anden. 19 Då Josef, hennes man, var en rättvis man och inte villig att göra henne till ett offentligt föredöme, tänkte han lämna henne i hemlighet. 20 Men medan han tänkte på detta, se, då visade sig Herrens ängel för honom i en dröm och sade: Josef, du Davids son, frukta inte att ta till dig Maria, din hustru, ty det som är havande i henne är av den Helige Anden. 21 Och hon skall föda en son, och du skall ge honom namnet JESUS, ty han skall frälsa sitt folk från deras synder. 22 Allt detta skedde nu, för att det skulle uppfyllas som var sagt av Herren genom profeten, som sade: 23 Se, en jungfru skall bli havande och föda en son, och de skall ge honom namnet Emmanuel, vilket tolkat är: Gud med oss. 24 Då Josef restes upp ur sömnen, gjorde han som Herrens ängel hade befallt honom och tog till sig sin hustru.

MATTHEW

22 Men när han hörde att Arkelaos regerade i Judeen i sin fader Herodes' rum, var han rädd för att gå dit; 23 Och han kom och bodde i en stad som heter Nasaret, för att det skulle uppfyllas som talats genom profeterna: Han skall kallas Nasarén.

4 Men han svarade och sade: Det är skrivet: Människan skall inte leva av bröd allena, utan av varje ord som utgår ur Guds mun. 5Då tog djävulen honom upp till den heliga staden och satte honom på templets höjdpunkt, 6 Och han sade till honom: Om du är Guds Son, kasta dig ner, ty det är skrivet: Han skall ge sina änglar befallning om dig, och i sina händer skola de bära upp dig, så att du inte vid något tillfälle stöter din fot mot en sten. 7 Jesus sade till honom: Det är åter skrivet: Du skall inte fresta Herren, din Gud. 8 Återigen tar djävulen honom upp på ett mycket högt berg och visar honom alla världens riken och deras härlighet. 9 och sade till honom: Allt detta kommer jag att ge dig, om du faller ner och tillber mig. 10 Då sade Jesus till honom: " Gå härifrån, Satan, ty det är skrivet: Herren, din Gud, skall du tillbe, och endast honom skall du tjäna." 11 Då lämnade djävulen honom, och se, änglar kommo och tjänade honom. 12 När nu Jesus hade hört att Johannes hade kastats i fängelse, gick han till Galileen; 13 Och när han lämnade Nasaret kom han och bodde i Kapernaum, som ligger vid havets kust, i gränserna mellan Zabulon och Neftalim. 14 för att det skulle uppfyllas som var sagt av profeten Esajas, som sade: 15 Sabulons land och Nefthalims land, på vägen till havet, bortom Jordan, hedningarnas Galileen; 16 Folket som satt i mörkret såg ett stort ljus; och för dem som satt i området och dödsskuggan sprids ljus upp. 17 Från den tiden började Jesus predika och säga: Omvänd er, ty himmelriket är nära. 18 Och Jesus gick vid Galileiska sjön och såg två bröder, Simon som kallades Petrus, och Andreas, hans bror, kasta ett nät i havet, ty de var fiskare. 19 Och han sade till dem: Följ mig, så skall jag göra er till människofiskare. 20 Och de lämnade genast sina nät och följde honom. 21 Och när han gick vidare därifrån, såg han andra två bröder, Jakob, Sebedaios son, och hans bror Johannes, i ett skepp tillsammans med deras fader Sebedeus, och lagade sina nät. och han kallade dem. 22 Och de lämnade genast fartyget och sin far och följde honom. 23 Och Jesus gick omkring i hela Galileen och undervisade i deras synagogor och predikade evangeliet om riket och botade all slags sjukdom och alla slags sjukdomar bland folket. 24 Och hans rykte gick över hela Syrien, och de förde till honom alla sjuka människor som drabbats av olika sjukdomar och plågor, och de som var besatta av djävlar, och de som var galna och de som var förlamade. och han botade dem. 25 Och där följde honom en stor skara folk från Galileen och från Dekapolis och från Jerusalem och från Judeen och från andra sidan Jordan.

KAPITEL 3 1 På den tiden kom Johannes döparen och predikade i Judeens öken, 2 och sade: Omvänd er, ty himmelriket är nära. 3 Ty detta är han som profeten Esaias sade om, när han sade: Rösten av en som ropar i öknen: Bereden Herrens väg, gör hans stigar jämna. 4 Och denne Johannes hade sina kläder av kamelhår och en lädergördel om sina ländar; och hans mat var gräshoppor och vild honung. 5 Då gick Jerusalem ut till honom och hela Judeen och hela trakten runt Jordan, 6 Och de blev döpta av honom i Jordan och bekände sina synder. 7 Men när han såg många av fariséerna och sadducéerna komma till hans dop, sade han till dem: O huggormars släkte, vem har varnat er för att fly från den kommande vreden? 8 Bär därför frukter som är lämpliga för omvändelse: 9 Och tänk inte på att säga inom er själva: Vi har Abraham till vår fader, ty jag säger eder att Gud av dessa stenar kan uppfostra barn åt Abraham. 10 Och nu är också yxan nedlagd på trädens rot: därför huggas varje träd som inte bär god frukt och kastas i elden. 11 Jag döper er med vatten till omvändelse, men den som kommer efter mig är mäktigare än jag, vars skor jag inte är värdig att bära; han skall döpa er med den Helige Ande och med eld. 12 Vars solfjäder är i hans hand, och han skall rena sitt golv och samla sitt vete i skåpet; men agnarna ska han bränna upp med outsläcklig eld. 13 Sedan kom Jesus från Galileen till Jordan till Johannes för att bli döpt av honom. 14 Men Johannes förbjöd honom och sade: Jag behöver bli döpt av dig, och kommer du till mig? 15 Och Jesus svarade och sade till honom: Låt det nu vara så, ty så faller det oss att uppfylla all rättfärdighet. Sedan led han honom. 16 Och när Jesus hade blivit döpt, steg han genast upp ur vattnet, och se, himlen öppnade sig för honom, och han såg Guds Ande komma ned som en duva och tändas över honom. 17 Och se en röst från himlen, som sade: "Detta är min älskade Son, i vilken jag har välbehag. KAPITEL 4 1 Sedan fördes Jesus av Anden ut i öknen för att frestas av djävulen. 2 Och när han hade fastat fyrtio dagar och fyrtio nätter, blev han sedan hungrig. 3 Och när frestaren kom till honom, sade han: Om du är Guds Son, så befall att dessa stenar ska göras till bröd.

KAPITEL 5 1 Och när han såg folkmassan gick han upp på ett berg, och när han hade satt sig, kom hans lärjungar till honom.

MATTHEW

2 Och han öppnade sin mun och undervisade dem och sade: 3 Saliga är de fattiga i anden, ty deras är himmelriket. 4 Saliga är de som sörjer, ty de skola tröstas. 5 Saliga är de ödmjuka, ty de skola ärva jorden. 6 Saliga är de som hungrar och törstar efter rättfärdighet, ty de skola bli mätta. 7 Saliga är de barmhärtiga, ty de skola få nåd. 8 Saliga är de rena av hjärtat, ty de skola se Gud. 9 Saliga är de som skapar fred, ty de skola kallas Guds barn. 10 Saliga är de som förföljas för rättfärdighetens skull, ty deras är himmelriket. 11 Saliga ären ni, när människor smädar er och förföljer er och talar falskt mot er för min skull. 12 Gläd dig och var mycket glad, ty stor är din lön i himlen; ty så förföljde de profeterna som var före dig. 13 I ären jordens salt, men om saltet har förlorat sin lukt, varmed skall det saltas? hädanefter duger det intet annat än att kastas ut och trampas under människors fötter. 14 Ni är världens ljus. En stad som ligger på en kulle kan inte döljas. 15 Man tänder inte heller ett ljus och sätter det under en skäppa, utan på en ljusstake; och den ger ljus åt alla som äro i huset. 16 Så låt ert ljus lysa inför människorna, så att de kan se era goda gärningar och prisa er Fader som är i himlen. 17 Tro inte att jag har kommit för att upphäva lagen eller profeterna; jag är inte kommit för att förgöra utan för att uppfylla. 18 Ty sannerligen säger jag eder: Tills himmel och jord förgår, skall inte en jota eller en tuttelse på något sätt förgå från lagen, tills allt är uppfyllt. 19 Var och en som bryter mot ett av dessa minsta bud och lär människorna så, han skall kallas den minsta i himmelriket; men den som gör och lär dem, han skall kallas stor i himmelriket. 20 Ty jag säger er: Om inte er rättfärdighet överstiger de skriftlärdas och fariséernas rättfärdighet, skall ni aldrig komma in i himmelriket. 21 Ni har hört att det har sagts av dem förr i tiden: Du skall inte döda; och den som dödar skall vara i fara för domen: 22Men jag säger eder: Den som är vred på sin bror utan anledning, han riskerar att dömas; och den som säger till sin broder: Raca, han skall vara i fara för rådet; men den som säger: Du dåre , ska vara i fara för helvetesbrand. 23 Om du därför för din gåva till altaret och där kommer ihåg att din broder har något emot dig; 24 Lämna din gåva där framför altaret och gå din väg; först försonas med din bror, och kom sedan och ge din gåva. 25 Kom snabbt överens med din motståndare, medan du är på vägen med honom; så att inte motståndaren vid något tillfälle överlämna dig till domaren och domaren överlämna dig till tjänstemannen, så att du kastas i fängelse. 26 Sannerligen säger jag dig: Du skall ingalunda gå ut därifrån, förrän du har betalat den yttersta summan. 27 Ni har hört att det har sagts av dem förr i tiden: Du skall inte begå äktenskapsbrott. 28 Men jag säger er: Den som ser på en kvinna för att begära henne har redan begått äktenskapsbrott med henne i sitt hjärta. 29 Och om ditt högra öga förolämpar dig, så ryck ut det och kasta det ifrån dig; ty det är nyttigt för dig att en av

dina lemmar går under, och inte att hela din kropp kastas i helvetet. 30 Och om din högra hand förolämpar dig, så hugg av den och kasta den ifrån dig; ty det är nyttigt för dig att en av dina lemmar går under, och inte att hela din kropp kastas i helvetet. 31 Det är sagt: Den som skiljer sig från sin hustru, han skall ge henne en skilsmässa. 32 Men jag säger eder: Den som skiljer sig från sin hustru, utom på grund av otukt, får henne att begå äktenskapsbrott; och den som gifter sig med en frånskild kvinna begår äktenskapsbrott. 33 Återigen har ni hört att det har sagts av dem från forna tider: Du skall inte svära dig själv, utan hålla dina eder åt Herren. 34 Men jag säger eder: Svär inte alls; inte heller vid himlen; ty det är Guds tron: 35 Inte heller vid jorden; ty det är hans fotpall, inte heller vid Jerusalem; ty det är den store kungens stad. 36 Du skall inte heller svära vid ditt huvud, eftersom du inte kan göra ett hårstrå vitt eller svart. 37 Men låt er kommunikation vara: Ja, ja; Nej, nej, ty allt som är mer än detta kommer av ondska. 38 Ni har hört att det är sagt: Öga för öga och tand för tand. 39 Men jag säger eder: I stå inte emot det onda; men den som slår dig på din högra kind, vänd också den andra till honom. 40 Och om någon vill stämma dig för lagen och ta bort din kappa, så låt honom också få din mantel. 41 Och den som tvingar dig att gå en mil, gå med honom två. 42 Ge åt den som ber dig, och vänd dig inte bort från den som vill låna av dig. 43 Ni har hört att det är sagt: Du skall älska din nästa och hata din fiende. 44 Men jag säger er: Älska era fiender, välsigna dem som förbannar er, gör gott mot dem som hatar er, och be för dem som misshandlar er och förföljer er. 45 För att ni må vara barn till er himmelske Faders, ty han låter sin sol gå upp över onda och goda och låter det regna över rättfärdiga och orättfärdiga. 46 Ty om ni älskar dem som älskar er, vilken lön har ni då? gör inte ens publikanerna detsamma? 47 Och om ni bara hälsar era bröder, vad gör ni då mer än andra? gör inte ens publikanerna det? 48 Var därför fullkomliga, liksom er Fader som är i himlen är fullkomlig. KAPITEL 6 1 Se till att ni inte ger er allmosor inför människorna för att bli sedd av dem; annars har ni ingen belöning från er Fader som är i himlen. 2 Därför, när du ger dina allmosor, så blåst inte i trumpet inför dig, såsom hycklarna gör i synagogorna och på gatorna, för att de ska få ära av människor. Sannerligen säger jag er: De har sin belöning. 3 Men när du gör allmosor, låt inte din vänstra hand veta vad din högra hand gör. 4 För att din allmosa må vara i det fördolda, och din Fader som själv ser i det fördolda skall belöna dig öppet.

MATTHEW

5 Och när du ber, skall du inte vara som hycklarna är, ty de älskar att be stående i synagogorna och i hörnen på gatorna, för att de ska synas av människor. Sannerligen säger jag er: De har sin belöning. 6 Men du, när du ber, gå in i din garderob, och när du har stängt din dörr, be till din Fader som är i det fördolda; och din Fader som ser i det fördolda skall belöna dig öppet. 7 Men när ni ber, använd då inte fåfängliga upprepningar, såsom hedningarna gör, ty de tror att de skall bli hörda för deras mycket tal. 8 Var därför inte lika dem, ty er Fader vet vad ni behöver, innan ni ber honom. 9 På detta sätt ber ni därför: Fader vår, som är i himlen, helgat vare ditt namn. 10 Kom ditt rike. Ske din vilja på jorden, så som i himlen. 11 Ge oss i dag vårt dagliga bröd. 12 Och förlåt oss våra skulder, såsom vi förlåta våra skyldiga. 13 Och led oss inte in i frestelse, utan befria oss från det onda: ty ditt är riket och makten och äran i evighet. Amen. 14 Ty om ni förlåter människorna deras överträdelser, så kommer också er himmelske Fader att förlåta er. 15 Men om ni inte förlåter människorna deras överträdelser, så kommer inte heller er Fader att förlåta era överträdelser. 16 Och när ni fastar, var inte som hycklarna med ett sorgset utseende, ty de vanställer sina ansikten, så att de kan synas för människorna att de fastar. Sannerligen säger jag er: De har sin belöning. 17 Men du, när du fastar, smörj ditt huvud och tvätta ditt ansikte; 18 att du inte visar sig för människor att fasta, utan för din Fader som är i det fördolda, och din Fader som ser i det fördolda skall belöna dig öppet. 19 Samla inte skatter åt er på jorden, där mal och rost fördärvar, och där tjuvar bryter igenom och stjäl. 20 Men samla eder skatter i himlen, där varken mal eller rost fördärvar, och där tjuvar inte bryter igenom eller stjäl. 21 Ty där din skatt är, där kommer också ditt hjärta att vara. 22 Kroppens ljus är ögat: om därför ditt öga är enkelt, så skall hela din kropp vara full av ljus. 23 Men om ditt öga är ont, så skall hela din kropp vara full av mörker. Om därför ljuset som är i dig är mörker, hur stort är då inte mörkret! 24 Ingen kan tjäna två herrar, ty antingen kommer han att hata den ene och älska den andre; annars kommer han att hålla fast vid den ene och förakta den andre. Ni kan inte tjäna Gud och mammon. 25 Därför säger jag er: Tänk inte på ert liv, vad ni skall äta eller dricka; ej heller för er kropp, vad ni skall ikläda er. Är inte livet mer än köttet och kroppen än kläderna? 26 Se himmelens fåglar, ty de sår inte, de skördar inte och samlar inte i ladugårdar; ändå matar er himmelske Fader dem. Är ni inte mycket bättre än de? 27 Vem av er kan genom att tänka efter lägga en aln till sin växtlighet? 28 Och varför tänker ni på kläder? Tänk på liljorna på marken, hur de växer; de sliter inte och spinner inte heller. 29 Och ändå säger jag er, att inte ens Salomo i all sin härlighet var klädd som en av dessa. 30 Varför, om Gud så klär gräset på åkern, som i dag är och imorgon kastas i ugnen, skulle han då inte mycket mer klä er, ni småtrogna?

31 Tänk därför inte på och säg: Vad skola vi äta? eller: Vad ska vi dricka? eller: Varmed skall vi vara klädda? 32 (Ty efter allt detta söka hedningarna:) ty er himmelske Fader vet att ni behöver allt detta. 33 Men sök först Guds rike och hans rättfärdighet; och allt detta skall tilläggas eder. 34 Tänk därför inte på morgondagen, ty morgondagen ska tänka på det som är av sig självt. Tillräcklig till dagen är dess ondska. KAPITEL 7 1 Döm inte, så att ni inte blir dömda. 2 Ty med vilken dom ni dömer, skall ni dömas, och med det mått ni mäter, det skall åter mätas för er. 3 Och varför ser du flisan som är i din broders öga, men ser inte bjälken i ditt eget öga? 4 Eller huru vill du säga till din broder: Låt mig dra ut sprickan ur ditt öga; Och se, en bjälke är i ditt eget öga? 5 Du hycklare, kasta först ut strålen ur ditt eget öga; och då skall du se klart för att kasta ut flisan ur din broders öga. 6 Ge inte det som är heligt åt hundarna, och kasta inte era pärlor inför svinen, för att de inte ska trampa dem under sina fötter och vända om och slita sönder er. 7 Be, så skall du få; sök, så skall ni finna; knacka på, så skall det öppnas för er. 8 Ty var och en som ber får; och den som söker finner; och för den som knackar på skall det öppnas. 9 Eller vilken man är det bland er, som, om hans son ber om bröd, vill han ge honom en sten? 10 Eller om han ber en fisk, kommer han att ge honom en orm? 11 Om ni då, som är onda, vet att ge goda gåvor till era barn, hur mycket mer skall då inte er Fader i himlen ge goda saker åt dem som ber honom? 12 Allt vad ni vill att människorna skall göra mot er, det skall ni alltså göra mot dem, ty detta är lagen och profeterna. 13 Gån in genom den trånga porten, ty vid är porten, och bred är den väg som leder till fördärv, och många finns som gå in där. 14 Ty porten är trång, och vägen är smal, som leder till livet, och det är få som finner den. 15 Akta er för falska profeter, som komma till er i fårakläder, men inombords är de glupande vargar. 16 På deras frukter skall ni känna dem. Plockar människor vindruvor av törne eller fikon av tistlar? 17 Så bär varje gott träd god frukt; men ett fördärvat träd bär ond frukt. 18 Ett gott träd kan inte bära ond frukt, inte heller kan ett fördärvat träd bära god frukt. 19 Varje träd som inte bär god frukt huggas ned och kastas i elden. 20 Därför skall ni känna dem på deras frukter. 21 Inte var och en som säger till mig: Herre, Herre, skall komma in i himmelriket; men den som gör min Faders vilja, som är i himlen. 22 Många kommer att säga till mig på den dagen: Herre, Herre, har vi inte profeterat i ditt namn? och i ditt namn drivit ut onda andar? och i ditt namn gjort många underbara gärningar?

MATTHEW

23 Och då vill jag bekänna för dem: Jag har aldrig känt er; vik ifrån mig, ni som gör orättfärdighet. 24Därför, var och en som hör dessa mina ord och gör dem, honom skall jag likna vid en vis man, som byggde sitt hus på en klippa. 25 Och regnet föll, och översvämningarna kom, och vindarna blåste och slog mot det huset; och det föll inte, ty det var grundat på en klippa. 26 Och var och en som hör dessa mina ord och inte gör dem, han skall liknas vid en dåraktig man, som byggde sitt hus på sanden. 27 Och regnet föll, och översvämningarna kom, och vindarna blåste och slog mot det huset; och det föll, och fallet var stort. 28 Och det hände sig, när Jesus hade avslutat dessa ord, att folket häpnade över hans lära: 29 Ty han lärde dem som en som har myndighet och inte som de skriftlärda.

17 för att det skulle uppfyllas som var sagt genom profeten Esaias, som sade: Han tog själv våra svagheter och bar våra sjukdomar. 18 När Jesus nu såg stora skaror omkring sig, gav han befallning att gå över till andra sidan. 19 Och en skriftlärde kom och sade till honom: "Mästare, jag vill följa dig vart du än går." 20 Och Jesus sade till honom: Rävarna har hål, och himlens fåglar har bon; men Människosonen har inte var han kan lägga sitt huvud. 21 Och en annan av hans lärjungar sade till honom: "Herre, låt mig först gå och begrava min far." 22 Men Jesus sade till honom: Följ mig; och låt de döda begrava sina döda. 23 Och när han steg i ett skepp, följde hans lärjungar efter honom. 24 Och se, det uppstod en stor storm i havet, så att skeppet var täckt av vågorna, men han sov. 25 Och hans lärjungar kom till honom och väckte honom och sade: "Herre, rädda oss; vi förgås." 26 Och han sade till dem: " Varför ären ni rädda, ni småtroliga?" Då stod han upp och tillrättavisade vindarna och havet; och det blev ett stort lugn. 27 Men männen förundrade sig och sade: "Vad är han för människa, att till och med vindarna och havet lyda honom?" 28 Och när han kom till andra sidan i Gergesenernas land, mötte honom två besatta av djävlar, som kom ut ur gravarna, mycket häftiga, så att ingen kunde gå förbi den vägen. 29 Och se, de ropade och sade: Vad har vi med dig att göra, Jesus, du Guds Son? kommer du hit för att plåga oss före tiden? 30 Och det var en bra bit bort från dem en flock med många svin som äter. 31 Då bad de onda andarna honom och sade: Om du driver oss ut, så låt oss gå bort i svinhjorden. 32 Och han sade till dem: Gå. Och när de hade kommit ut, gick de in i svinhjorden, och se, hela svinhjorden sprang med våld nedför en brant plats i havet och omkom i vattnet. 33 Och de som höllo dem flydde och gick in i staden och berättade allt och vad som hade hänt de besatta av de onda. 34 Och se, hela staden gick ut för att möta Jesus, och när de såg honom, bad de honom att han skulle lämna deras stränder.

KAPITEL 8 1 När han kom ner från berget, följde stora skaror efter honom. 2 Och se, en spetälsk kom och tillbad honom och sade: Herre, om du vill, kan du göra mig ren. 3 Och Jesus räckte ut sin hand och rörde vid honom och sade: Jag vill; var du ren. Och genast blev hans spetälska renad. 4 Och Jesus sade till honom: Se till att du inte säger det till någon; men gå din väg, visa dig för prästen och frambär den gåva som Mose befallt, till ett vittnesbörd för dem. 5 Och när Jesus gick in i Kapernaum, kom en centurion till honom och bad honom: 6 Och han sade: "Herre, min tjänare ligger hemma och är förlamad, svårt plågad." 7 Och Jesus sade till honom: Jag vill komma och bota honom. 8 Höstensmannen svarade och sade: "Herre, jag är inte värdig att du kommer under mitt tak; men säg bara ordet, så blir min tjänare botad." 9 Ty jag är en man under myndighet och har soldater under mig; och jag säger till denne: Gå, så går han; och till en annan: Kom, så kommer han; och till min tjänare: Gör detta, så gör han det. 10 När Jesus hörde det, förundrade han sig och sade till dem som följde: Sannerligen säger jag eder: Jag har inte funnit så stor tro, nej, inte i Israel. 11 Och jag säger eder: Många skola komma från öster och väster och skola sitta ner med Abraham, Isak och Jakob i himmelriket. 12 Men rikets barn skola kastas ut i det yttre mörkret: det skall vara gråt och tandagnisslan. 13 Och Jesus sade till centurionen: Gå! och som du har trott, så ske med dig. Och hans tjänare blev botad i samma stund. 14 Och när Jesus kom in i Petrus hus, såg han sin hustrus mor låg och febersjuk. 15 Och han rörde vid hennes hand, och febern lämnade henne, och hon stod upp och betjänade dem. 16 När det blev afton förde de till honom många som var besatta av djävlar, och han drev ut andarna med sitt ord och botade alla som var sjuka.

KAPITEL 9 1 Och han steg i ett skepp och gick över och kom till sin egen stad. 2 Och se, de förde till honom en förlamad man liggande på en säng. När Jesus såg deras tro, sade han till den lamme: Son, var vid gott mod; dina synder förlåtas dig. 3 Och se, några av de skriftlärda sade inom sig: »Denne man hädar.» 4 Och då Jesus kände deras tankar, sade han: »Varför tänker ni ont i era hjärtan? 5 Ty om är det lättare att säga: Dina synder är dig förlåtna? eller säga: Stå upp och gå? 6 Men på det att ni må veta att Människosonen har makt på jorden att förlåta synder, (då sade han till den lamme:) Stå upp, ta upp din säng och gå till ditt hus.

MATTHEW

7 Och han stod upp och gick till sitt hus. 8 Men när folket såg det, förundrade de sig och prisade Gud, som hade gett människorna sådan makt. 9 Och när Jesus gick därifrån, såg han en man vid namn Matteus sitta vid tullhuset, och han sade till honom: Följ mig. Och han stod upp och följde honom. 10 Och det hände sig, när Jesus satt till bords i huset, se, många publikaner och syndare kommo och satte sig med honom och hans lärjungar. 11 Och när fariséerna såg det, sade de till hans lärjungar: Varför äter din Mästare med publikaner och syndare? 12 Men när Jesus hörde det, sade han till dem: De som är friska behöver inte en läkare, utan de som är sjuka. 13 Men gå och lär dig vad det betyder: Jag vill förbarma dig och inte offra; ty jag är inte kommit för att kalla rättfärdiga, utan syndare till omvändelse. 14 Då kommo Johannes lärjungar till honom och sade: Varför fastar vi och fariséerna ofta, men dina lärjungar fastar inte? 15 Och Jesus sade till dem: Kan brudkammarens barn sörja, så länge som brudgummen är hos dem? men de dagar skola komma, då brudgummen skall tas ifrån dem, och då skola de fasta. 16 Ingen lägger ett stycke nytt tyg på ett gammalt plagg, ty det som man lägger i för att fylla det tar upp från plagget, och slitaget förvärras. 17 Man lägger inte heller nytt vin på gamla flaskor, annars går flaskorna sönder, och vinet tar slut, och flaskorna försvinner, men man lägger nytt vin på nya flaskor, och båda är bevarade. 18 Medan han talade detta till dem, se, då kom en hövding och tillbad honom och sade: "Min dotter är ända död; men kom och lägg din hand på henne, så skall hon leva." 19 Och Jesus stod upp och följde honom, och det gjorde också hans lärjungar. 20 Och se, en kvinna som var sjuk av blodflöde i tolv år kom bakom honom och rörde vid kanten på hans klädnad. 21 Ty hon sade inom sig själv: Om jag bara får röra vid hans kläder, så blir jag hel. 22 Men Jesus vände honom om, och när han såg henne, sade han: » Dotter, var vid god tröst; din tro har gjort dig frisk. Och kvinnan blev frisk från den stunden. 23 Och när Jesus kom in i härskarens hus, och han såg prästen och folket ljuda, 24 Han sade till dem: Ge plats, ty pigan är inte död utan sover. Och de skrattade till honom. 25 Men när folket hade förts ut, gick han in och tog henne i handen, och pigan stod upp. 26 Och ryktet om detta gick ut i hela det landet. 27 Och när Jesus gick därifrån, följde två blinda män efter honom och ropade och sade: "Du Davids son, förbarma dig över oss." 28 Och när han kom in i huset, kommo de blinda till honom, och Jesus sade till dem: Tror ni att jag kan göra detta? De sade till honom: Ja, Herre. 29 Då rörde han vid deras ögon och sade: " Ske dig enligt din tro." 30 Och deras ögon öppnades; och Jesus bjöd dem hårt och sade: Se till att ingen vet det. 31 Men när de hade gått ut, spred de hans rykte i hela det landet.

32 När de gick ut, se, då förde de till honom en dum man som var besatt av en djävul. 33 Och när djävulen fördrivits, talade de stumme, och folket förundrade sig och sade: Det har aldrig setts så i Israel. 34 Men fariséerna sade: Han driver ut de onda andarna genom de ondas furste. 35 Och Jesus gick omkring i alla städer och byar och undervisade i deras synagogor och predikade evangeliet om riket och botade alla sjukdomar och sjukdomar bland folket. 36 Men när han såg folkmassan, greps han av medlidande med dem, eftersom de svimmade och skingrades som får utan herde. 37 Då sade han till sina lärjungar: Skörden är sannerligen stor, men arbetarna är få; 38 Be därför skördens Herre att han sänder ut arbetare till sin skörd. KAPITEL 10 1 Och när han hade kallat till sig sina tolv lärjungar, gav han dem makt mot orena andar, att driva ut dem och att bota alla slags sjukdomar och alla slags sjukdomar. 2 De tolv apostlarnas namn är dessa; Den förste, Simon, som kallas Petrus, och hans bror Andreas; Jakob, Sebedaios son, och hans bror Johannes; 3 Filip och Bartolomeus; Thomas och Matteus publikanen; Jakob, Alfeus son, och Lebbaeus, vars efternamn var Thaddeus; 4 Kanaaniten Simon och Judas Iskariot, som också förrådde honom. 5 Dessa tolv sände Jesus ut och befallde dem och sade: Gå inte in på hedningarnas väg, och gå inte in i någon stad bland samariterna. 6 Men gå hellre till de förlorade fåren av Israels hus. 7 Och när ni går, predika och säg: Himmelriket är nära. 8 Bota sjuka, rena spetälska, uppväck döda, driv ut onda andar: gratis har ni fått, ge gratis. 9 Ge varken guld eller silver eller mässing i dina plånböcker, 10 Inte heller för din resa, varken två rockar, varken skor eller ännu stavar, ty arbetaren är värd sin mat. 11 Och i vilken stad eller stad ni än kommer in, undersök vem i den som är värdig; och stanna där tills ni går därifrån. 12 Och när ni kommer in i ett hus, hälsa det. 13 Och om huset är värdigt, låt din frid komma över det; men om det inte är värdigt, låt din frid återvända till dig. 14 Och var och en som inte tar emot er eller hör era ord, när ni går ut ur huset eller staden, skaka av era fötters stoft. 15 Sannerligen säger jag er: Det skall vara drägligare för landet Sodom och Gomorra på domens dag än för den staden. 16 Se, jag sänder ut er som får bland vargar; var därför visa som ormar och ofarliga som duvor. 17 Men akta er för människorna, ty de skola överlämna er till råden, och de skola gissla er i sina synagogor; 18 Och ni skall ställas inför ståthållare och kungar för min skull, till ett vittnesbörd mot dem och hedningarna. 19 Men när de överlämnar er, fundera inte på hur eller vad ni skall tala, ty det skall ges er i samma stund vad ni skall tala.

MATTHEW

20 Ty det är inte ni som talar, utan er Faders Ande som talar i er. 21 Och brodern skall överlämna brodern till döden och fadern barnet, och barnen skola resa sig mot sina föräldrar och döda dem. 22 Och ni skall hatas av alla för mitt namns skull, men den som håller ut intill änden skall bli frälst. 23 Men när de förföljer eder i denna stad, fly eder till en annan; ty sannerligen säger jag eder: I skolen icke ha gått över Israels städer, förrän Människosonen kommer. 24 Lärjungen är inte över sin herre, inte heller tjänaren över sin herre. 25 Det är nog för lärjungen att han är som sin herre och tjänaren som sin herre. Om de har kallat husets herre Beelsebul, hur mycket mer ska de kalla dem av hans hushåll? 26 Frukta därför inte dem, ty det är intet täckt, som inte skall uppenbaras; och gömde sig, det ska inte bli känt. 27 Vad jag säger eder i mörker, det skall I tala i ljuset, och vad I hör i örat, det predikar I på hustaken. 28 Och frukta inte dem som dödar kroppen men inte kan döda själen, utan frukta hellre honom som kan förgöra både själen och kroppen i helvetet. 29 Säljs inte två sparvar för en tusenlapp? och en av dem skall inte falla till marken utan din Fader. 30 Men håren på ditt huvud är alla räknade. 31 Frukta därför inte, I ären mer värda än många sparvar. 32 Den som därför bekänner mig inför människorna, honom skall jag också bekänna inför min Fader i himlen. 33 Men den som förnekar mig inför människorna, honom skall jag också förneka inför min Fader i himlen. 34 Tro inte att jag har kommit för att sända fred på jorden: jag kom inte för att sända fred, utan för att svärd. 35 Ty jag har kommit för att ställa en man i strid mot sin far, och dottern mot sin moder och svärdottern mot sin svärmor. 36 Och en mans fiender skall vara hans eget hus. 37 Den som älskar far eller mor mer än mig är mig inte värdig, och den som älskar son eller dotter mer än mig är mig inte värdig. 38 Och den som inte tar sitt kors och följer efter mig, är mig inte värdig. 39 Den som finner sitt liv skall mista det, och den som mister sitt liv för min skull skall finna det. 40 Den som tar emot er tar emot mig, och den som tar emot mig tar emot honom som har sänt mig. 41 Den som tar emot en profet i en profets namn skall få en profets belöning; och den som tar emot en rättfärdig man i en rättfärdig mans namn skall få en rättfärdig mans belöning. 42 Och den som ger en av dessa små att dricka en bägare kallt vatten endast i en lärjunges namn, sannerligen säger jag er, han skall på intet sätt förlora sin belöning.

3 Och han sade till honom: Är du den som skulle komma, eller vänta vi en annan? 4 Jesus svarade och sade till dem: Gå och låt återigen visa Johannes vad ni hör och ser. 5 Blinda får sin syn, och lama går, spetälska renas och döva hör, döda uppstår och de fattiga får evangeliet predikat för dem. 6 Och salig är den som inte tar anstöt på mig. 7 Och när de gick bort, började Jesus säga till folket om Johannes: Vad gick ni ut i öknen för att se? Ett vass skakat av vinden? 8 Men vad gick ni ut för att se? En man klädd i mjuka kläder? se, de som bär mjuka kläder äro i kungars hus. 9 Men vad gick ni ut för att se? En profet? ja, jag säger er, och mer än en profet. 10 Ty det är han, om vilken det är skrivet: Se, jag sänder min budbärare framför ditt ansikte, som skall bereda din väg inför dig. 11 Sannerligen säger jag er: Bland dem som är födda av kvinnor har ingen större än Johannes döparen uppstått; trots att den minsta i himmelriket är större än han. 12 Och från Johannes döparens dagar till nu utsätts himmelriket för våld, och de våldsamma tar det med våld. 13 Ty alla profeterna och lagen profeterade fram till Johannes. 14 Och om ni vill ta emot det, så är detta Elias, som skulle komma. 15 Den som har öron att höra, låt honom höra. 16 Men vid vad skall jag likna detta släkte? Det är som barn som sitter på marknaderna och ropar till sina medmänniskor, 17 och sade: "Vi har spelat på pipa för er, och ni har inte dansat; vi har sörjt er, och ni har inte klagat. 18 Ty Johannes kom varken ätande eller drickande, och de sade: Han har en djävul. 19 Människosonen kom och åt och drack, och de säga: Se, en frossare man och en vinsupare, en vän till publikaner och syndare. Men visdom är berättigad av hennes barn. 20 Då började han att beklaga städerna där de flesta av hans mäktiga gärningar hade utförts, eftersom de inte ångrade sig. 21 Ve dig, Chorazin! ve dig, Betsaida! ty om de väldiga gärningar som gjordes i dig hade skett i Tyrus och Sidon, skulle de för länge sedan ha omvänt sig i säck och aska. 22 Men jag säger er: Det skall vara drägligare för Tyrus och Sidon på domens dag än för er. 23 Och du, Kapernaum, som är upphöjd till himmelen, skall föras ned till helvetet; ty om de väldiga gärningar som har gjorts i dig hade gjorts i Sodom, så skulle det ha bestått till denna dag. 24 Men jag säger eder: Det skall vara drägligare för Sodoms land på domens dag än för dig. 25 Vid den tiden svarade Jesus och sade: " Jag tackar dig, Fader, himmelens och jordens Herre, för att du har dolt detta för visa och kloka och uppenbarat dem för spädbarn." 26 Men så, Fader, ty så tycktes det vara gott i dina ögon. 27 Allt är överlämnat åt mig av min Fader, och ingen känner Sonen utom Fadern; inte heller känner någon Fadern utom Sonen och den som Sonen vill uppenbara honom för. 28 Kom till mig, alla ni som sliter och bär tunga bördor, så skall jag ge er vila.

KAPITEL 11 1 Och det hände sig, när Jesus hade slutat befalla sina tolv lärjungar, att han gick därifrån för att undervisa och predika i deras städer. 2När Johannes hade hört Kristi gärningar i fängelset, sände han två av sina lärjungar,

MATTHEW

29 Ta på dig mitt ok och lär av mig; ty jag är ödmjuk och ödmjuk av hjärtat, och I skolen finna vila för era själar. 30 Ty mitt ok är lätt, och min börda är lätt.

25 Och Jesus kände deras tankar och sade till dem: Varje rike som är splittrat mot sig självt har lagts till öde. och varje stad eller hus som är splittrat mot sig själv skall inte bestå. 26 Och om Satan driver ut Satan, är han kluven mot sig själv; hur skall då hans rike bestå? 27 Och om jag genom Beelsebul driver ut onda andar, genom vem driver då dina barn dem ut? därför skola de vara era domare. 28 Men om jag driver ut djävlar genom Guds Ande, då har Guds rike kommit till er. 29 Eller hur kan man gå in i en stark mans hus och plundra hans gods, om han inte först binder den sterke? och sedan ska han förstöra hans hus. 30 Den som inte är med mig är emot mig; och den som inte samlar med mig skingras. 31 Därför säger jag er: All slags synd och hädelse skall förlåtas åt människorna, men hädelsen mot den Helige Anden skall inte förlåtas människorna. 32 Och var och en som talar ett ord mot Människosonen, det skall bli honom förlåtet; men var och en som talar emot den Helige Ande, honom skall det inte förlåtas, varken i denna värld eller i den kommande världen. 33 Gör antingen trädet gott och dess frukt god; eller fördärva trädet och dess frukt fördärva, ty trädet är känt på sin frukt. 34 O huggorms släkte, hur kan ni, som är onda, tala gott? ty av hjärtats överflöd talar munnen. 35 En god människa bär fram goda ting ur hjärtats goda skatt, och en ond människa frambringar onda ting ur den onda skatten. 36 Men jag säger eder, att varje otippat ord som människor talar, det skall de göra räkenskap för på domens dag. 37 Ty av dina ord skall du bli rättfärdig, och av dina ord skall du dömas. 38 Då svarade några av de skriftlärda och fariséerna och sade: Mästare, vi skulle få se ett tecken från dig. 39 Men han svarade och sade till dem: Ett ont och äktenskapsbrott släkte söker efter ett tecken; och inget tecken skall ges åt det, utan profeten Jonas tecken. 40 Ty som Jonas var tre dagar och tre nätter i valens buk; så skall Människosonen vara tre dagar och tre nätter i jordens hjärta. 41 Männen i Nineve skola uppstå i dom med detta släkte och fördöma det, ty de ångrade sig vid Jonas predikan; och se, en större än Jonas är här. 42 Söderns drottning skall uppstå i domen tillsammans med detta släkte och fördöma det; ty hon kom från jordens yttersta delar för att höra Salomos vishet; och se, en större än Salomo är här. 43 När den orena anden har gått ut ur en människa, går han genom torra platser och söker vila, men finner ingen. 44 Då sade han: Jag vill återvända till mitt hus, varifrån jag gick ut; och när han kommer, finner han den tom, sopad och prydd. 45 Sedan går han och tar med sig sju andra andar, som är ondare än han själv, och de går in och bor där; och den mannens sista tillstånd är värre än den första. Så skall det också vara för detta onda släkte. 46 Medan han ännu talade med folket, se, hans mor och hans bröder stodo utanför och ville tala med honom.

KAPITEL 12 1 Vid den tiden gick Jesus på sabbatsdagen genom säden; och hans lärjungar var hungriga och började plocka ax och äta. 2 Men när fariséerna såg det, sade de till honom: Se, dina lärjungar gör det som inte är tillåtet att göra på sabbatsdagen. 3 Men han sade till dem: " Har ni inte läst vad David gjorde, när han var hungrig, och de som var med honom; 4 Huru han gick in i Guds hus och åt det skådebröd, som inte var tillåtet för honom att äta, inte heller för dem som var med honom, utan bara för prästerna? 5 Eller har ni inte läst i lagen huru prästerna i templet på sabbatsdagen vanhelgar sabbaten och äro ostraffade? 6 Men jag säger er: På denna plats är en som är större än templet. 7 Men om ni hade förstått vad detta betyder, jag vill ha barmhärtighet och inte offra, ni skulle inte ha dömt de oskyldiga. 8 Ty Människosonen är Herre även över sabbatsdagen. 9 Och när han hade gått därifrån, gick han in i deras synagoga. 10 Och se, det var en man som hade sin hand vissen. Och de frågade honom och sade: Är det tillåtet att bota på sabbatsdagen? att de kunde anklaga honom. 11 Och han sade till dem: " Vilken man skall det finnas bland eder som har ett får, och om det faller i en grop på sabbatsdagen, skulle han då inte gripa tag i det och lyfta upp det?" 12 Hur mycket är då en människa bättre än ett får? Därför är det tillåtet att göra väl på sabbatsdagen. 13 Då sade han till mannen: "Räck ut din hand." Och han sträckte ut den; och den återställdes hel, som den andra. 14 Då gick fariséerna ut och höll råd mot honom, hur de skulle förgöra honom. 15 Men när Jesus visste det, drog han sig bort därifrån, och stora skaror följde honom, och han botade dem alla. 16 Och han bjöd dem att de inte skulle göra honom känd: 17 för att det skulle uppfyllas som var sagt av profeten Esajas, som sade: 18 Se min tjänare, som jag har utvalt; min älskade, i vilken min själ har välbehag. Jag skall lägga min ande på honom, och han skall förkunna dom åt hedningarna. 19 Han skall inte strida och inte ropa; och ingen skall höra hans röst på gatorna. 20 Ett knäckt vass skall han icke sönderdela, och rökande lin skall han icke släcka, förrän han sänder ut dom till seger. 21 Och på hans namn skola hedningarna förtrösta. 22 Då fördes till honom en som var besatt av en djävul, blind och stum, och han botade honom, så att både blinda och stumme talade och såg. 23 Och allt folket häpnade och sade: "Är inte denne Davids son?" 24 Men när fariséerna hörde det, sade de: "Han driver inte ut de onda andarna, utan genom Beelsebub, de onda andarnas furste."

MATTHEW

47 Då sade en till honom: »Se, din moder och dina bröder står utanför och vilja tala med dig. 48 Men han svarade och sade till den som berättade för honom: Vem är min moder? och vilka är mina bröder? 49 Och han räckte ut sin hand mot sina lärjungar och sade: Se, min moder och mina bröder! 50 Ty var och en som gör min Faders vilja, som är i himlen, han är min bror och syster och mor.

22 Också den som fått frö bland törnen är den som hör ordet; och denna världens omsorg och rikedomens bedrägeri kväver ordet, och han blir fruktlös. 23 Men den som tagit sådd i den goda jorden är den som hör ordet och förstår det. som också bär frukt och bär fram, någon hundrafalt, någon sextio, någon trettio. 24 En annan liknelse framställde han för dem och sade: Himmelriket är likt en man som sådde god utsäde på sin åker. 25 Men medan människorna sov, kom hans fiende och sådde ogräs bland vetet och gick sin väg. 26 Men när bladet växte upp och bar frukt, visade sig också ogräset. 27 Då kom husbondens tjänare och sade till honom: "Herre, har du inte sått gott utsäde på din åker?" varifrån har det då ogräs? 28 Han sade till dem: En fiende har gjort detta. Tjänarna sade till honom: Vill du då att vi går och samlar dem? 29 Men han svarade: Nej; på det att ni, medan ni samlar upp ogräset, inte också rotar upp vetet med det. 30 Må båda växa tillsammans intill skörden, och på skördetiden skall jag säga till skördemännen: Samla först ogräset och bind det i knippen för att bränna det; men samla vetet i min ladugård. 31 En annan liknelse framställde han för dem och sade: Himmelriket är likt ett senapskorn som en man tog och sådde på sin åker. 32 vilket visserligen är det minsta av alla fröer, men när det växer upp, är det störst bland örterna och blir till ett träd, så att himlens fåglar komma och vistas i dess grenar. 33 En annan liknelse sade han till dem; Himmelriket är likt surdeg, som en kvinna tog och gömde i tre mått mjöl, tills det hela jästs. 34 Allt detta talade Jesus till folket i liknelser; och utan liknelse talade han inte till dem: 35 För att det skulle uppfyllas som var sagt genom profeten, som sade: Jag vill öppna min mun i liknelser; Jag kommer att uttala saker som har varit hemliga från världens grundläggning. 36 Då sände Jesus bort folket och gick in i huset, och hans lärjungar kommo till honom och sade: Förklara för oss liknelsen om ogräset på åkern. 37 Han svarade och sade till dem: Den som sår den goda säden är Människosonen; 38 Åkern är världen; den goda säden är rikets barn; men ogräset är den ondes barn; 39 Fienden som sådde dem är djävulen; skörden är världens ände; och skördemännen är änglarna. 40 Därför samlas ogräset och bränns i eld; så skall det vara i slutet av denna värld. 41 Människosonen skall sända ut sina änglar, och de skola från hans rike samla allt som kränker och dem som gör orättfärdighet. 42 Och han skall kasta dem i en ugn av eld; det skall vara klagan och tandagnisslan. 43 Då skall de rättfärdiga lysa som solen i sin Faders rike. Den som har öron att höra, låt honom höra. 44 Återigen är himmelriket likt en skatt gömd på en åker; som när en man har hittat, gömmer han sig, och av glädje går han och säljer allt vad han äger och köper den åkern. 45 Återigen är himmelriket likt en köpman som söker vackra pärlor.

KAPITEL 13 1 Samma dag gick Jesus ut ur huset och satte sig vid havet. 2 Och stora skaror församlades till honom, så att han steg i ett skepp och satte sig; och hela folkmassan stod på stranden. 3 Och han talade mycket till dem i liknelser och sade: Se, en såningsman gick ut för att så; 4 Och när han sådde, föll några frön vid vägen, och fåglarna kom och slukade dem. 5 Några föll på steniga platser, där de inte hade mycket jord, och genast växte de upp, eftersom de inte hade något djup av jord. 6 Och när solen gick upp, blev de brända; och eftersom de inte hade någon rot, vissnade de bort. 7 Och några föll bland törnen; och törnen växte fram och kvävde dem. 8 Men annat föll i god jord och bar frukt, någon hundrafaldig, någon sextiofaldig, annan trettiofaldig. 9 Den som har öron att höra, låt honom höra. 10 Och lärjungarna kommo och sade till honom: Varför talar du till dem i liknelser? 11 Han svarade och sade till dem: Ty det är givet eder att känna himmelrikets hemligheter, men åt dem är det inte givet. 12 Ty den som har, åt honom skall ges, och han skall ha mer överflöd, men den som inte har, från honom skall även det han har, tas bort. 13 Därför talar jag till dem i liknelser, eftersom de som ser inte ser; och när de hör, hör de inte och förstår inte heller. 14 Och på dem uppfylls Jesajas profetia, som säger: Genom att höra skolen I höra och icke förstå; och seende skolen I se och icke förnimma. 15 Ty detta folks hjärta har blivit grovt, och deras öron är slöa av att höra, och deras ögon har de slutit; att de inte vid något tillfälle skulle se med sina ögon och höra med sina öron och förstå med sitt hjärta och omvända sig och jag skulle bota dem. 16 Men saliga äro dina ögon, ty de ser, och dina öron, ty de hör. 17 Ty sannerligen säger jag er, att många profeter och rättfärdiga män har velat se det som ni ser och har inte sett det. och att höra det som I hören och inte har hört det. 18 Hör därför liknelsen om såmannen. 19 När någon hör ordet om riket och inte förstår det, då kommer den onde och rycker bort det som såtts i hans hjärta. Det är han som fått frö vid vägen. 20 Men den som tog emot sädet på steniga platser, det är han som hör ordet och tar emot det med glädje. 21 Men han har inte rot i sig själv, utan håller ut en stund, ty när vedermöda eller förföljelse uppstår för ordets skull, så tar han illa vid sig.

MATTHEW

46 När han hade funnit en dyrbar pärla, gick han och sålde allt vad han hade och köpte den. 47 Återigen är himmelriket likt ett nät som kastades i havet och samlades av alla slag. 48. När det var fullt, drog de sig till stranden och satte sig och samlade de goda i kärl, men kastade bort de onda. 49 Så skall det vara vid världens ände: änglarna skola komma ut och skilja de ogudaktiga från de rättfärdiga, 50 Och han skall kasta dem i den elds ugnen: det skall vara klagan och tandagnisslan. 51 Jesus sade till dem: Har ni förstått allt detta? De sade till honom: Ja, Herre. 52 Då sade han till dem: » Därför är varje skriftlärd, som är undervisad i himmelriket, lik en man som är husbonde, som frambringar nytt och gammalt ur sin skatt. 53 Och det hände sig, att när Jesus hade avslutat dessa liknelser, gick han därifrån. 54 Och när han kom till sitt eget land, undervisade han dem i deras synagoga, så att de blev förvånade och sade: "Varifrån har denne man denna visdom och dessa mäktiga gärningar?" 55 Är inte detta snickarens son? heter inte hans mamma Maria? och hans bröder, Jakob och Joses, och Simon och Judas? 56 Och hans systrar, är de inte alla med oss? Varifrån har då denna man allt detta ifrån? 57 Och de blev förargade på honom. Men Jesus sade till dem: » En profet är icke ohederlig, utom i sitt eget land och i sitt eget hus. 58 Och han gjorde inte många mäktiga gärningar där på grund av deras otro.

14 Och Jesus gick ut och såg en stor skara, och han kände medlidande med dem, och han botade deras sjuka. 15 Och när det blev afton, kommo hans lärjungar till honom och sade: Detta är en öde plats, och tiden är nu förbi. skicka bort folket, så att de kan gå in i byarna och köpa sig matvaror. 16 Men Jesus sade till dem: De behöver inte gå bort; ge dem att äta. 17 Och de sade till honom: Vi har här bara fem bröd och två fiskar. 18 Han sade: "För dem hit till mig." 19 Och han befallde folket att sätta sig på gräset, och han tog de fem bröden och de två fiskarna, och såg upp mot himlen, välsignade han och bröt och gav bröden åt sina lärjungar och lärjungarna åt folket. . 20 Och de åt alla och blev mätta, och de tog upp tolv korgar fulla av det som fanns kvar. 21 Och de som hade ätit var omkring fem tusen män, förutom kvinnor och barn. 22 Och Jesus tvingade genast sina lärjungar att gå ombord på ett skepp och gå före honom till andra sidan, medan han sände iväg folket. 23 Och när han hade sänt folket bort, gick han upp på ett berg för att be för att be; och när kvällen kom, var han ensam där. 24 Men skeppet låg nu mitt ute i havet, slungat av vågor, ty vinden var emot. 25 Och på den fjärde nattvakten gick Jesus till dem och gick på havet. 26 När lärjungarna såg honom gå på havet, blev de upprörda och sade: Det är en ande; och de ropade av rädsla. 27 Men Jesus talade genast till dem och sade: Var vid gott mod; det är jag; var inte rädd. 28 Och Petrus svarade honom och sade: "Herre, om det är du, så bjud mig att komma till dig på vattnet." 29 Och han sade: Kom! Och när Petrus steg ner ur skeppet, gick han på vattnet för att gå till Jesus. 30 Men när han såg vinden brusande, blev han rädd; och började sjunka och ropade och sade: Herre, rädda mig. 31 Och Jesus räckte genast ut sin hand och grep honom och sade till honom: Du lite troende, varför tvivlade du? 32 Och när de kom in i skeppet, lade vinden upp. 33 Då kommo de som voro i skeppet och tillbad honom och sade: "Du är sannerligen Guds Son." 34 Och när de hade gått över, kom de till Genesarets land. 35 Och när männen på den platsen fick kännedom om honom, sände de ut i hela landet runt omkring och förde till honom alla som var sjuka. 36 Och de bad honom att de bara måtte röra vid fållen på hans klädesplagg, och alla som vidrördes blevo fullkomligt hela.

KAPITEL 14 1 Vid den tiden fick Herodes, tetrarken, höra om Jesu rykte, 2 Och han sade till sina tjänare: Detta är Johannes döparen; han har uppstått från de döda; och därför visar sig väldiga gärningar i honom. 3 Ty Herodes hade gripit Johannes och bundit honom och satt honom i fängelse för Herodias skull, hans bror Filips hustru. 4 Ty Johannes sade till honom: Det är inte tillåtet för dig att ha henne. 5 Och när han ville döda honom, fruktade han folket, ty de ansåg honom vara en profet. 6 Men när Herodes födelsedag hölls, dansade Herodias dotter framför dem och behagade Herodes. 7 Varpå han lovade med en ed att ge henne vad hon ville be om. 8 Och hon, som förut hade blivit undervisad av sin mor, sade: "Ge mig här Johannes Baptists huvud i en låda." 9 Och kungen var ledsen, men för edens skull och för dem som satt med honom till måltid, befallde han att den skulle ge henne. 10 Och han sände och halshögg Johannes i fängelset. 11 Och hans huvud fördes i ett fat och gavs åt flickan, och hon förde det till sin mor. 12 Och hans lärjungar kommo och tog kroppen och begravde den och gick och berättade det för Jesus. 13 När Jesus hörde det, for han därifrån med båt till en öken plats åtskilda; och när folket hade hört det, följde de honom till fots ut ur städerna.

KAPITEL 15 1 Då kommo till Jesus skriftlärda och fariséer, som var från Jerusalem, och sade: 2 Varför överträder dina lärjungar de äldstes tradition? ty de tvättar inte sina händer när de äter bröd. 3 Men han svarade och sade till dem: Varför överträder ni också Guds befallning genom er tradition?

MATTHEW

4 Ty Gud har befallt och sagt: Hedra din fader och din moder, och: Den som förbannar fader eller moder, låt honom dö. 5 Men I säger: Var och en som säger till sin fader eller sin moder: Det är en gåva, med vad som helst du kan tjäna på mig; 6 Och ära inte sin far eller sin moder, han skall vara fri. Så har ni gjort Guds bud utan verkan genom er tradition. 7 I hycklare, väl profeterade Jesaja om er när han sade: 8 Detta folk närmar sig mig med sin mun och ärar mig med sina läppar; men deras hjärta är långt ifrån mig. 9 Men förgäves dyrkar de mig och undervisar om människors bud. 10 Och han kallade till sig folket och sade till dem: " Hören och förstår! 11 Inte det som går in i munnen orenar en människa; men det som kommer ut ur munnen, det orenar en människa. 12 Då kom hans lärjungar och sade till honom: "Vet du att fariséerna tog illa upp, sedan de hört detta ord?" 13 Men han svarade och sade: Varje växt som min himmelske Fader inte har planterat, skall rotas upp. 14 Låt dem vara: de är blinda ledare för blinda. Och om en blind leder den blinde, skall båda falla i diket. 15 Då svarade Petrus och sade till honom: Förklara för oss denna liknelse. 16 Och Jesus sade: " Är också ni ännu oförståndiga?" 17 Förstår ni ännu inte att allt som kommer in genom munnen går in i magen och kastas ut i draget? 18 Men det som kommer ut ur munnen kommer ut från hjärtat; och de orena mannen. 19 Ty ur hjärtat kommer onda tankar, mord, äktenskapsbrott, otukt, stölder, falska vittnen, hädelser. 20 Detta är vad som orenar en människa: men att äta med otvättade händer orenar ingen människa. 21 Sedan gick Jesus därifrån och begav sig till Tyrus och Sidons kuster. 22 Och se, en kvinna från Kanaan kom ut från samma stränder och ropade till honom och sade: Förbarma dig över mig, Herre, du Davids Son! min dotter är grymt irriterad på en djävul. 23 Men han svarade henne inte ett ord. Och hans lärjungar kommo och bad honom och sade: Skicka bort henne; ty hon ropar efter oss. 24 Men han svarade och sade: Jag är inte sänd utan till de förlorade fåren av Israels hus. 25 Då kom hon och tillbad honom och sade: Herre, hjälp mig. 26 Men han svarade och sade: Det är inte lämpligt att ta barnens bröd och kasta det för hundar. 27 Och hon sade: "Sanning, Herre! Ändå äta hundarna av smulorna som faller från deras herres bord." 28 Då svarade Jesus och sade till henne: " O kvinna, din tro är stor; vare dig som du vill." Och hennes dotter blev frisk från den stunden. 29 Och Jesus gick därifrån och kom nära Galileiska sjön. och gick upp på ett berg och satte sig där. 30 Och stora skaror kom till honom och hade med sig de som var lama, blinda, stumma, lemlästade och många andra, och de kastade dem ner för Jesu fötter. och han botade dem: 31 Så att folket förundrade sig, när de såg de stumma tala, de lemlästade vara hela, de lama gå och blinda se, och de prisade Israels Gud.

32 Då kallade Jesus till sig sina lärjungar och sade: " Jag förbarmar mig över folket, eftersom de nu är hos mig i tre dagar och inte har något att äta; och jag vill inte sända bort dem fastande, för att de inte ska tröttna på vägen." 33 Och hans lärjungar sade till honom: Varifrån skulle vi ha så mycket bröd i öknen, att vi kan fylla en så stor skara? 34 Och Jesus sade till dem: Hur många bröd har ni? Och de sade: Sju och några få fiskar. 35 Och han befallde folket att sätta sig på marken. 36 Och han tog de sju bröden och fiskarna, tackade och bröt dem och gav åt sina lärjungar och lärjungarna åt folket. 37 Och de åt alla och blev mätta, och de tog upp sju korgar fulla av det krossade köttet som var kvar. 38 Och de som åt var fyra tusen män, förutom kvinnor och barn. 39 Och han sände bort folket och tog skeppet och kom till Magdalas kust. KAPITEL 16 1 Och fariséerna kommo tillsammans med sadducéerna, och frestande bad honom att han skulle visa dem ett tecken från himlen. 2 Han svarade och sade till dem: När det blir afton, säger I: Det skall bli vackert väder, ty himlen är röd. 3 Och på morgonen kommer det att bli dåligt väder i dag, ty himlen är röd och ringlande. O ni hycklare, ni kan urskilja himlens ansikte; men kan ni inte urskilja tidens tecken? 4 Ett ogudaktigt och äktenskapligt släkte söker efter ett tecken; och inget tecken skall ges åt det, utan profeten Jonas tecken. Och han lämnade dem och gick bort. 5 Och när hans lärjungar kom till andra sidan, hade de glömt att ta bröd. 6 Då sade Jesus till dem: Tag er i akt och akta er för fariséernas och sadducéernas surdeg. 7 Och de resonerade med varandra och sade: Det är därför att vi inte har tagit något bröd. 8 När Jesus förstod det, sade han till dem: I lite troende, varför resonerar ni med varandra, eftersom ni inte har tagit med något bröd? 9 Förstår ni ännu inte och kommer inte ihåg de fem bröden av de fem tusen, och hur många korgar ni tog upp? 10 Varken de sju bröden av de fyra tusen, och hur många korgar tog ni upp? 11 Hur kommer det sig att ni inte förstår att jag inte talade till er om bröd, att ni skulle akta er för fariséernas och sadducéernas surdeg? 12 Då förstod de hur han bad dem att inte akta sig för brödets surdeg, utan för fariséernas och sadducéernas lära. 13 När Jesus kom till Cesarea Filippis kust, frågade han sina lärjungar och sade: Vem säger människorna att jag är Människosonen? 14 Och de sade: Somliga säger att du är Johannes döparen; somliga Elias; och andra, Jeremias, eller en av profeterna. 15 Han sade till dem: Men vem säger I att jag är? 16 Och Simon Petrus svarade och sade: Du är Kristus, den levande Gudens Son. 17 Och Jesus svarade och sade till honom: Välsignad är du, Simon Barjona, ty kött och blod har inte uppenbarat det för dig, utan min Fader som är i himlen.

MATTHEW

18 Och jag säger också till dig: Du är Petrus, och på denna klippa skall jag bygga min kyrka. och helvetets portar skola inte övervinna det. 19 Och jag skall ge dig himmelrikets nycklar, och vad du än binder på jorden skall vara bundet i himlen, och allt du löser på jorden skall vara löst i himlen. 20 Då bjöd han sina lärjungar att de inte skulle säga till någon att han var Jesus Kristus. 21 Från den tiden började Jesus att visa för sina lärjungar hur han måste gå till Jerusalem och lida mycket av de äldste och översteprästerna och de skriftlärda och dödas och uppstå på tredje dagen. 22 Då tog Petrus honom och började tillrättavisa honom och sade: Vare det långt ifrån dig, Herre! 23 Men han vände sig om och sade till Petrus: Gå bakom mig, Satan! 24 Då sade Jesus till sina lärjungar: Om någon vill följa mig, så förneka sig själv och ta sitt kors och följa mig. 25 Ty var och en som vill rädda sitt liv skall mista det, och den som mister sitt liv för min skull skall finna det. 26 Ty vad tjänar en människa på om hon vinner hela världen och förlorar sin själ? eller vad skall en man ge i utbyte för sin själ? 27 Ty Människosonen skall komma i sin Faders härlighet med sina änglar; och då skall han belöna var och en efter hans gärningar. 28 Sannerligen säger jag eder: Det finns några som står här och som inte kommer att smaka döden förrän de ser Människosonen komma i sitt rike.

14 Och när de kommo till folkmassan, kom en man till honom, som föll på knä för honom och sade: 15 Herre, förbarma dig över min son, ty han är galen och sår upprörd, ty ofta faller han i elden och ofta i vattnet. 16 Och jag förde honom till dina lärjungar, och de kunde inte bota honom. 17 Då svarade Jesus och sade: O troende och förvrängda släkte, hur länge skall jag vara hos er? hur länge ska jag lida dig? ta honom hit till mig. 18 Och Jesus tillrättavisade djävulen; och han gick ut ur honom, och barnet blev botat från den stunden. 19 Då kommo lärjungarna till Jesus åtskilda och sade: Varför kunde vi inte driva ut honom? 20 Och Jesus sade till dem: På grund av edra otro, ty sannerligen säger jag eder: Om ni har tro som ett senapskorn, så skolen I säga till detta berg: Flyt er dit därifrån; och den skall avlägsnas; och ingenting skall vara omöjligt för dig. 21 Men detta slag går inte ut utan genom bön och fasta. 22 Och medan de stannade i Galileen, sade Jesus till dem: Människosonen skall förrådas i människors händer. 23 Och de skola döda honom, och på tredje dagen skall han uppstå igen. Och de var oerhört ledsna. 24 Och när de kommo till Kapernaum, kommo de som tog emot skattpengar till Petrus och sade: "Betalar inte din herre skatt?" 25 Han säger: Ja. Och när han kom in i huset, hindrade Jesus honom och sade: Vad tycker du, Simon? av vilka tar jordens kungar tull eller skatt? av sina egna barn, eller av främlingar? 26 Petrus sade till honom: Om främlingar. Jesus sade till honom: Då är barnen fria. 27 Men, för att vi inte skulle förolämpa dem, gå du till havet och kasta en krok och tag upp den fisk som först kommer upp; och när du öppnar hans mun, skall du finna en penningpenning.

KAPITEL 17 1 Och efter sex dagar tog Jesus Petrus, Jakob och hans bror Johannes och förde dem upp på ett högt berg åtskilda, 2 Och förvandlades inför dem, och hans ansikte lyste som solen, och hans kläder var vita som ljuset. 3 Och se, Mose och Elias visade sig för dem och talade med honom. 4 Då svarade Petrus och sade till Jesus: Herre, det är gott för oss att vara här. en för dig och en för Mose och en för Elias. 5 Medan han ännu talade, se, ett ljust moln överskuggade dem, och se, en röst ur molnet sade: "Detta är min älskade Son, i vilken jag har välbehag; hör honom. 6 Och när lärjungarna hörde det, föll de på sitt ansikte och blev mycket rädda. 7 Och Jesus kom och rörde vid dem och sade: Stå upp och var inte rädda. 8 Och när de hade lyft upp sina ögon, såg de ingen annan än Jesus. 9 Och när de kom ner från berget, bjöd Jesus dem och sade: Berätta ingen synen förrän Människosonen har uppstått från de döda. 10 Och hans lärjungar frågade honom och sade: Varför säga då de skriftlärda att Elias först måste komma? 11 Och Jesus svarade och sade till dem: Elias skall sannerligen först komma och återställa allt. 12 Men jag säger eder: Elias har redan kommit, och de kände honom inte, utan har gjort mot honom allt som de ville. Likaså skall också Människosonen lida av dem. 13 Då förstod lärjungarna att han talade till dem om Johannes döparen.

KAPITEL 18 1 Samtidigt kom lärjungarna till Jesus och sade: Vem är den störste i himmelriket? 2 Och Jesus kallade till sig ett litet barn och ställde det mitt ibland dem, 3 Och han sade: Sannerligen säger jag er: Om ni inte omvänder er och blir som små barn, kommer ni inte att komma in i himmelriket. 4 Var och en som ödmjukar sig som detta lilla barn, han är störst i himmelriket. 5 Och den som tar emot ett sådant litet barn i mitt namn, tar emot mig. 6 Men den som förolämpar en av dessa små som tror på mig, det var bättre för honom att en kvarnsten hängdes om hans hals och att han dränktes i havets djup. 7 Ve världen på grund av kränkningar! för det måste vara så att förseelser kommer; men ve den man, genom vilken förolämpningen kommer! 8Därför, om din hand eller din fot förolämpar dig, så hugg av dem och kasta dem ifrån dig. Det är bättre för dig att gå in i livet halt eller lemlästad, än att ha två händer eller två fötter för att kastas i evig eld.

MATTHEW

9 Och om ditt öga förolämpar dig, så ryck ut det och kasta det ifrån dig. Det är bättre för dig att gå in i livet med ett öga, än att ha två ögon för att kastas i helvetets eld. 10 Se till att ni inte föraktar en av dessa små; Ty jag säger eder, att deras änglar i himlen alltid ser min Faders ansikte, som är i himlen. 11 Ty Människosonen har kommit för att frälsa det förlorade. 12 Hur tänker du? Om en man har hundra får och en av dem har gått vilse, lämnar han då inte de nittiotio och går upp i bergen och söker efter det som har kommit vilse? 13 Och om han finner det, sannerligen säger jag er: han gläds mer över det fåret än över de nittiotio som inte vilade. 14 Så är det inte er himmelske Faders vilja att en av dessa små ska gå under. 15 Och om din broder begår överträdelse mot dig, så gå och berätta för honom om hans fel mellan dig och honom allena. Om han hör dig, har du vunnit din broder. 16 Men om han inte vill höra dig, så ta med dig en eller två till, så att varje ord kan fastställas i två eller tre vittnens mun. 17 Och om han försummar att höra dem, säg det till församlingen; men om han försummar att höra församlingen, låt honom vara för dig som en hedning och en publikan. 18 Sannerligen säger jag er: Allt vad ni binder på jorden skall vara bundet i himlen, och allt som ni löser på jorden skall vara löst i himlen. 19 Ännu en gång säger jag er: Om två av er kommer överens på jorden när det gäller något som de ber om, så skall det ske åt dem av min Fader som är i himlen. 20 Ty där två eller tre är församlade i mitt namn, där är jag mitt ibland dem. 21 Då kom Petrus till honom och sade: Herre, hur ofta skall min broder synda mot mig och jag förlåter honom? till sju gånger? 22 Jesus sade till honom: " Jag säger dig inte förrän sju gånger, utan till sjuttio gånger sju." 23 Därför är himmelriket likt en viss kung, som skulle ta hänsyn till sina tjänare. 24 Och när han hade börjat räkna, fördes en till honom, som var skyldig honom tio tusen talenter. 25 Men eftersom han inte behövde betala, befallde hans herre att han skulle säljas och hans hustru och barn och allt vad han hade, och att betalning skulle betalas. 26 Då föll tjänaren ner och tillbad honom och sade: "Herre, ha tålamod med mig, så skall jag betala dig allt." 27 Då blev denne tjänarens herre upprörd av medlidande och löste honom och efterskänkte honom skulden. 28 Men samme tjänare gick ut och fann en av sina medtjänare, som var skyldig honom hundra penningar, och han lade händerna på honom och tog honom i strupen och sade: Betala mig vad du är skyldig. 29 Och hans medtjänare föll ner för hans fötter och bad honom och sade: Ha tålamod med mig, så skall jag betala dig allt. 30 Och han ville inte, utan gick och kastade honom i fängelse, tills han hade betalat skulden. 31 När hans medtjänare såg vad som hade skett, blev de mycket ledsna och kommo och berättade för sin herre allt som hade skett.

32 Sedan sade hans herre, sedan han hade kallat honom, till honom: "O du onde tjänare, jag har efterskänkt dig all den skulden, eftersom du begärde mig. 33 Skulle inte du också ha förbarmat dig över din medtjänare, liksom jag förbarmade mig över dig? 34 Och hans herre blev vred och överlämnade honom till plågarna, tills han skulle betala allt som var skyldigt honom. 35 Så skall också min himmelske Fader göra mot er, om ni av era hjärtan inte förlåter var och en sin broder sina överträdelser. KAPITEL 19 1 Och det hände sig, att när Jesus hade avslutat dessa ord, gick han bort från Galileen och kom till Judeens kuster bortom Jordan. 2 Och stora skaror följde honom; och han botade dem där. 3 Och fariséerna kommo till honom och frestade honom och sade till honom: Är det tillåtet för en man att skilja sig från sin hustru av alla skäl? 4 Och han svarade och sade till dem: " Har ni inte läst att han som gjorde dem från början gjorde dem till man och kvinna, 5 Och han sade: "Därför skall en man lämna fader och moder och hålla sig till sin hustru, och de två skola bli ett kött?" 6 Därför är de inte längre två, utan ett kött. Vad Gud därför har sammanfogat, må ingen människa skilja åt. 7 De sade till honom: Varför befallde Mose då att skriva en skilsmässa och skiljas från henne? 8 Han sade till dem: " På grund av era hjärtans hårdhet tillät Mose er att skilja er från era hustrur; men från början var det inte så. 9 Och jag säger eder: Den som skiljer sig från sin hustru, utom på grund av otukt, och gifter sig med en annan, han begår äktenskapsbrott; och den som gifter sig med henne som är bortskild, begår äktenskapsbrott. 10 Hans lärjungar säger till honom: Om mannen är så med hans hustru, är det inte bra att gifta sig. 11 Men han sade till dem: Alla människor kan inte ta emot detta ord, utom de till vilka det är givet. 12 Ty det finns några eunucker som har fötts så från sin moders liv, och det finns några eunucker som har gjorts till eunucker av människor, och det finns eunucker som har gjort sig själva till eunucker för himmelrikets skull. Den som kan ta emot det, låt honom ta emot det. 13 Då fördes små barn till honom, att han skulle lägga händerna på dem och be; och lärjungarna tillrättavisade dem. 14 Men Jesus sade: Låt små barn komma till mig och förbjud dem inte att komma till mig, ty sådana är himmelriket. 15 Och han lade sina händer på dem och gick därifrån. 16 Och se, en kom och sade till honom: "Gode Mästare, vad gott skall jag göra för att få evigt liv?" 17 Och han sade till honom: Varför kallar du mig god? det finns ingen god utom en, det vill säga Gud; men om du vill gå in i livet, så håll buden. 18 Han sade till honom: Vilken? Jesus sa: Du ska inte begå mord, du ska inte begå äktenskapsbrott, du ska inte stjäla, du ska inte bära falskt vittnesbörd,

MATTHEW

19 Hedra din fader och din moder, och: Du skall älska din nästa som dig själv. 20 Den unge mannen sade till honom: Allt detta har jag bevarat från min ungdom. Vad saknar jag ännu? 21 Jesus sade till honom: Om du vill vara fullkomlig, så gå och sälj det du har och ge åt de fattiga, så skall du ha en skatt i himlen; och kom och följ mig. 22 Men när den unge mannen hörde detta ord, gick han bedrövad bort, ty han hade stora ägodelar. 23 Då sade Jesus till sina lärjungar: Sannerligen säger jag eder: en rik man kommer knappast in i himmelriket. 24 Och åter säger jag er: Det är lättare för en kamel att gå genom ett nålsöga än för en rik att komma in i Guds rike. 25 När hans lärjungar hörde det, blev de mycket förvånade och sade: Vem kan då bli frälst? 26 Men Jesus såg dem och sade till dem: För människor är detta omöjligt; men med Gud är allt möjligt. 27 Då svarade Petrus och sade till honom: Se, vi har övergivit allt och följt dig; vad skall vi därför ha? 28 Och Jesus sade till dem: Sannerligen säger jag eder: I som har följt mig, i pånyttfödelsen, när Människosonen skall sitta på sin härlighets tron, skall ni också sitta på tolv troner och döma de tolv stammarna av Israel. 29 Och var och en som har övergivit hus eller bröder eller systrar eller far eller mor eller hustru eller barn eller jord för mitt namns skull, han skall få hundra gånger och ärva evigt liv. 30 Men många som är första skola bli sist; och de sista skall vara de första.

13 Men han svarade en av dem och sade: "Vän, jag gör dig inget orätt; har du inte kommit överens med mig för ett öre?" 14 Ta det som är ditt och gå din väg. Jag skall ge åt den siste, såsom dig. 15 Är det inte tillåtet för mig att göra vad jag vill med mitt eget? Är ditt öga ont, därför att jag är god? 16 Så skall de sista vara de första och de första de sista: ty många är kallade, men få utvalda. 17 Och Jesus gick upp till Jerusalem tog de tolv lärjungarna åtskilda på vägen och sade till dem: 18 Se, vi går upp till Jerusalem; och Människosonen skall förrådas till översteprästerna och till de skriftlärda, och de skall döma honom till döden, 19 Och han skall överlämna honom åt hedningarna för att håna och gissla och korsfästa honom, och på tredje dagen skall han uppstå. 20 Då kom Sebedeus' barns mor till honom med hennes söner, och tillbad honom och önskade något av honom. 21 Och han sade till henne: Vad vill du? Hon sade till honom: Låt dessa mina två söner sitta, den ene på din högra sida och den andre till vänster, i ditt rike. 22 Men Jesus svarade och sade: I vet inte vad ni ber om. Kan ni dricka av den bägare som jag ska dricka av och att döpas med det dop som jag är döpt med? De sade till honom: Vi förmår. 23 Och han sade till dem: " Ni skolen verkligen dricka av min bägare och döpas med det dop som jag är döpt med; men att sitta på min högra och på min vänstra sida är inte mitt att ge, utan det skall vara givet till dem för vilka det är berett av min Fader. 24 Och när de tio hörde det, blev de upprörda av harm mot de båda bröderna. 25 Men Jesus kallade dem till sig och sade: » Ni vet att hedningarnas furstar råda över dem, och de stora utöva makt över dem. 26 Men så skall det icke vara bland eder; men den som vill vara stor bland eder, han må vara eder tjänare; 27 Och var och en som vill vara den främste bland er, låt honom vara er tjänare. 28 Liksom Människosonen inte kom för att bli betjänad, utan för att tjäna och ge sitt liv till en lösen för många. 29 Och när de gick bort från Jeriko, följde en stor skara honom. 30 Och se, två blinda män som satt vid vägen, när de hörde att Jesus gick förbi, ropade de och sade: Förbarma dig över oss, Herre, du Davids Son. 31 Och folket tillrättavisade dem, därför att de borde tysta, men de ropade ännu mer och sade: Förbarma dig över oss, Herre, du Davids son. 32 Och Jesus stod stilla, kallade på dem och sade: Vad vill I att jag skall göra mot eder? 33 De sade till honom: Herre, så att våra ögon må öppnas. 34 Då förbarmade sig Jesus över dem och rörde vid deras ögon, och genast fick deras ögon syn, och de följde honom.

KAPITEL 20 1 Ty himmelriket är likt en man som är husbonde, som tidigt på morgonen gick ut för att hyra arbetare i sin vingård. 2 Och när han hade kommit överens med arbetarna om ett öre om dagen, sände han dem till sin vingård. 3 Och han gick ut vid tredje timmen och såg andra stå sysslolösa på torget, 4 Och sade till dem: Gå ock ni in i vingården, och allt som är rätt skall jag ge er. Och de gick sin väg. 5 Åter gick han ut vid sjätte och nionde timmen och gjorde likadant. 6 Och vid elfte timmen gick han ut och fann andra stå sysslolösa och sade till dem: "Varför står ni här sysslolösa hela dagen?" 7 De sade till honom: Därför att ingen har anställt oss. Han sade till dem: Gå ock I till vingården; och allt som är rätt, det skall ni få. 8 När det nu blev afton, sade vingårdens herre till sin förvaltare: Kalla arbetarna och ge dem deras lön, från de sista till de första. 9 Och när de kommo som hade anställts vid elfte timmen, fick de var och en ett öre. 10 Men när de första kom, trodde de att de borde ha fått mer; och de fick likaså var och en ett öre. 11 Och när de hade fått det, knorrade de mot husbonden, 12 och sade: "De sistnämnda har bara gjort en timme, och du har gjort dem lika med oss, som har burit dagens börda och hetta."

KAPITEL 21 1 Och när de närmade sig Jerusalem och kommo till Betfage, till Oljeberget, sände de två lärjungar till Jesus.

MATTHEW

2 och sade till dem: Gå in i byn mitt emot eder, och genast skolen I finna en åsna bunden och en fågel med henne; lösen dem och för dem till mig. 3 Och om någon säger något till er, så skall ni säga: Herren behöver dem; och genast skall han sända dem. 4 Allt detta skedde för att det skulle uppfyllas som var sagt av profeten, som sade: 5 Säg till Sions dotter: Se, din kung kommer till dig, ödmjuk och sittande på en åsna och på en åsnaföl. 6 Och lärjungarna gick och gjorde som Jesus hade befallt dem, 7 Och de förde åsnan och fålen och satte på dem deras kläder, och de satte honom därpå. 8 Och en mycket stor skara bredde ut sina kläder på vägen; andra högg ner grenar från träden och ströade dem i vägen. 9 Och folket som gick före och som följde efter, ropade och sade: Hosianna Davids son! Välsignad är han som kommer i Herrens namn; Hosianna i det högsta. 10 Och när han kom till Jerusalem, blev hela staden rörd och sade: Vem är han? 11 Och folket sade: "Detta är Jesus, profeten från Nasaret i Galileen." 12 Och Jesus gick in i Guds tempel och kastade ut alla dem som sålde och köpte i templet, och han störtade växlingsborden och sätena på dem som sålde duvor. 13 Och han sade till dem: Det är skrivet: Mitt hus skall kallas bönehuset; men ni har gjort det till en tjuvhåla. 14 Och blinda och lama kom till honom i templet; och han botade dem. 15 Och när översteprästerna och de skriftlärda såg de underbara ting han gjorde, och när barnen ropade i templet och sade: Hosianna åt Davids son! de var mycket missnöjda, 16 Och han sade till honom: "Hör du vad dessa säger? Och Jesus sade till dem: Ja; Har ni aldrig läst: Av spädbarns och ammande mun har du fullkomligt lovsång? 17 Och han lämnade dem och gick ut ur staden till Betania; och han övernattade där. 18 Och på morgonen när han återvände till staden, hungrade han. 19 Och när han såg ett fikonträd på vägen, kom han till det och fann ingenting därpå, utan endast löv, och sade till det: " Låt ingen frukt växa på dig i framtiden för evigt." Och snart vissnade fikonträdet bort. 20 Och när lärjungarna såg det, förundrade de sig och sade: Hur snart har fikonträdet vissnat bort! 21 Jesus svarade och sade till dem: Sannerligen säger jag eder: Om ni har tro och inte tvivlar, skall ni inte bara göra det som sker med fikonträdet, utan också om ni säger till detta berg: Lyft dig bort. , och kastas du i havet; det ska göras. 22 Och allt vad ni än ber om i bön, när ni tror, det skall ni få. 23 Och när han kom in i templet, kom översteprästerna och folkets äldste till honom, medan han undervisade, och sade: Med vilken myndighet gör du detta? och vem gav dig denna myndighet? 24 Och Jesus svarade och sade till dem: " Också jag vill fråga er om en sak, som om ni säger till mig, så skall jag på samma sätt säga er med vilken myndighet jag gör detta." 25 Johannes dop, varifrån kom det? från himlen eller av människor? Och de resonerade med sig själva och sade:

Om vi säga: Från himmelen; han skall säga till oss: Varför trodde ni honom då inte? 26 Men om vi säga: Av människor; vi fruktar folket; för alla håller Johannes som en profet. 27 Och de svarade Jesus och sade: Det kunna vi inte säga. Och han sade till dem: " Jag säger inte heller eder med vilken myndighet jag gör detta." 28 Men vad tycker ni? En man hade två söner; och han kom till den förste och sade: "Min son, gå och arbeta i dag i min vingård." 29 Han svarade och sade: "Jag vill inte; men sedan ångrade han sig och gick. 30 Och han kom till den andra och sade likadant. Och han svarade och sade: "Jag går, herre!" och gick inte. 31 Vem av dem två gjorde sin faders vilja? De sade till honom: Den förste. Jesus sade till dem: Sannerligen säger jag eder, att publikanerna och skökorna gå in i Guds rike före eder. 32 Ty Johannes kom till eder på rättfärdighetens väg, och I trodde honom icke; men publikanerna och skökorna trodde honom; och I, när I hade sett det, omvände eder icke sedan, för att I skulle tro honom. 33Hör en annan liknelse: Det var en husbonde som planterade en vingård och garderade den runt omkring och grävde en vinpress i den och byggde ett torn och lät ut den till vingårdsmän och drog till ett fjärran land. 34 Och när tiden för frukten närmade sig, sände han sina tjänare till jordbruksmännen, för att de skulle få frukten av den. 35 Och jordbruksmännen tog hans tjänare och slog en och dödade en annan och stenade en annan. 36 Åter sände han andra tjänare, fler än de första, och de gjorde likaså med dem. 37 Men sist av alla sände han sin son till dem och sade: De skola vörda min son. 38 Men när vingårdsmännen såg sonen, sade de sinsemellan: "Detta är arvingen; kom, låt oss döda honom, och låt oss ta hans arvedel. 39 Och de grep honom och kastade ut honom från vingården och dödade honom. 40 När vingårdens herre kommer, vad ska han då göra med dessa vingårdsmän? 41 De säger till honom: Han skall i olycka förgöra dessa ogudaktiga män och låta utlåta sin vingård åt andra vingårdsmän, som skola ge honom frukterna på deras tider. 42 Jesus sade till dem: " Har I aldrig läst i skrifterna: Den sten, som byggmästarna förkastade, den har blivit hörnets huvud. Detta är Herrens gärning, och det är förunderligt i våra ögon? 43 Därför säger jag er: Guds rike skall tas ifrån er och ges åt ett folk som bär dess frukter. 44 Och var och en som faller på denna sten, han skall krossas; men den som faller på den, han skall mala honom till pulver. 45 Och när översteprästerna och fariséerna hade hört hans liknelser, förstod de att han talade om dem. 46 Men när de försökte lägga händerna på honom, fruktade de folkmassan, ty de tog honom för en profet.

MATTHEW

KAPITEL 22

28 Vems hustru skall hon då vara av de sju i uppståndelsen? ty de hade alla henne. 29Jesus svarade och sade till dem: " Ni begår fel, eftersom ni inte känner till skrifterna eller Guds kraft." 30 Ty i uppståndelsen gifter de sig varken eller gifte sig, utan äro som Guds änglar i himlen. 31 Men när det gäller de dödas uppståndelse, har ni inte läst det som Gud har sagt till er när han säger: 32 Jag är Abrahams Gud och Isaks Gud och Jakobs Gud? Gud är inte de dödas Gud, utan de levandes. 33 Och när folket hörde detta, blev de häpna över hans lära. 34 Men när fariséerna hade hört att han hade tystat sadducéerna, samlades de. 35 Då ställde en av dem, som var en lagman, en fråga till honom och frestade honom och sade: 36 Mästare, vilket är det stora budet i lagen? 37 Jesus sade till honom: Du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta och av hela din själ och av hela ditt förstånd. 38 Detta är det första och stora budet. 39 Och det andra liknar det: Du skall älska din nästa som dig själv. 40 På dessa två bud hänger hela lagen och profeterna. 41Medan fariséerna var samlade, frågade Jesus dem: 42 och sade: Vad tycker ni om Kristus? vems son är han? De sade till honom: Davids son. 43 Han sade till dem: Hur kan då David i sin ande kalla honom Herre, när han säger: 44 Herren sade till min Herre: Sätt dig på min högra sida, tills jag gör dina fiender till din fotpall? 45 Om David då kallar honom Herre, hur är han då hans son? 46 Och ingen kunde svara honom ett ord, och ingen vågade från den dagen ställa några frågor till honom mer.

1 Och Jesus svarade och talade åter till dem genom liknelser och sade: 2 Himmelriket är likt en kung, som gifte sig åt sin son, 3 Och han sände ut sina tjänare för att kalla de inbjudna till bröllopet, och de ville inte komma. 4 Åter sände han ut andra tjänare och lät säga: Säg till dem som är bjudna: Se, jag har förberett min middag; mina oxar och mina göddjur äro slaktade, och allt är färdigt; kom till bröllopet. 5 Men de gjorde lätt över det och gick sin väg, en till sin gård, en annan till sina varor. 6 Och återstoden tog hans tjänare och bönföll dem och dräpte dem. 7 Men när kungen hörde det, blev han vred, och han sände ut sina härar och förgjorde dessa mördare och brände upp deras stad. 8 Då sade han till sina tjänare: Bröllopet är färdigt, men de inbjudna var inte värdiga. 9 Gå därför ut på landsvägarna, och så många som ni finner, bjud in till bröllopet. 10 Då gick dessa tjänare ut på landsvägarna och samlade alla så många som de fann, både onda och goda, och bröllopet var försett med gäster. 11 Och när kungen kom in för att se gästerna, såg han där en man som inte hade någon bröllopsdräkt: 12 Och han sade till honom: Vän, hur kom du in hit utan att ha någon bröllopsdräkt? Och han var mållös. 13 Då sade kungen till tjänarna: "Bind hans händer och fötter, och tag bort honom och kasta honom i det yttre mörkret; det skall vara gråt och tandagnisslan. 14 Ty många är kallade, men få är utvalda. 15 Då gick fariséerna och rådfrågade hur de skulle få in honom i hans tal. 16 Och de sände ut till honom sina lärjungar tillsammans med herodianerna och sade: "Mästare, vi vet att du är sann och att du i sanning lär Guds väg, och att du inte bryr dig om någon; ty du ser inte på människors person." 17 Säg oss därför: Vad tycker du? Är det tillåtet att ge Caesar skatt eller inte? 18 Men Jesus förstod deras ondska och sade: Varför fresta I mig, I hycklare? 19 Visa mig hyllningspengarna. Och de förde till honom ett öre. 20 Och han sade till dem: Vems är denna bild och överskrift? 21 De sade till honom: Caesars. Då sade han till dem: Ge därför kejsaren vad som är kejsarens; och till Gud det som är Guds. 22 När de hade hört dessa ord, förundrade de sig och lämnade honom och gick sin väg. 23 Samma dag kom sadducéerna till honom, som säga att det inte finns någon uppståndelse, och frågade honom: 24 Och Mose sade: Mästare, och han sade: Om en man dör utan att ha barn, skall hans bror gifta sig med sin hustru och uppfostra sin brors säd. 25 Nu fanns det med oss sju bröder, och den förste, när han hade gift sig med en hustru, avled, och utan problem lämnade han sin hustru åt sin bror. 26 Likaså den andra och den tredje till den sjunde. 27 Och sist av alla dog också kvinnan.

KAPITEL 23 1 Då talade Jesus till folket och till sina lärjungar: 2 och sade: De skriftlärda och fariséerna sitter på Mose säte. 3 Alltså allt vad de bjuda er att iaktta, det iakttar och gör; men gör inte efter deras gärningar, ty de säger och gör det inte. 4 Ty de binder tunga och svåra bördor att bäras och lägger dem på människors axlar; men de själva kommer inte att röra dem med en av sina fingrar. 5 Men alla deras gärningar gör de för att ses av människor: de breder ut sina hyllningar och vidgar sina kläders gränser, 6 Och älska de översta rummen vid högtiderna och de främsta sätena i synagogorna, 7 Och hälsningar på marknaderna och att av människor kallas Rabbi, Rabbi. 8 Men ni kallas inte rabbi, ty en är er Mästare, nämligen Kristus; och ni är alla bröder. 9 Och kalla ingen din fader på jorden, ty en är din Fader, som är i himlen. 10 Ni ska inte heller kallas herrar, ty en är er Mästare, nämligen Kristus. 11 Men den som är störst bland er skall vara er tjänare. 12 Och var och en som upphöjer sig själv skall bli förnedrad; och den som ödmjukar sig skall bli upphöjd.

MATTHEW

13 Men ve eder, skriftlärda och fariséer, ni hycklare! ty I tillsluten himmelriket för människorna; ty I går inte in själva, och I låter inte dem som gå in gå in. 14 Ve eder, skriftlärda och fariséer, ni hycklare! ty I slukar änkornas hus och be en lång bön som låtsas; därför skolen I få en större fördömelse. 15 Ve er, skriftlärda och fariséer, ni hycklare! ty ni passerar hav och land för att göra en proselyt, och när han är gjort, gör ni honom dubbelt mer till ett helvetes barn än er själva. 16 Ve eder, I blinda vägledare, som säger: Den som svär vid templet, det är ingenting; men den som svär vid templets guld, han är en gäldenär! 17 I dårar och blinda, ty vad är större, guldet eller templet som helgar guldet? 18 Och: Den som svär vid altaret, det är ingenting; men var och en som svär vid gåvan som ligger på den, han är skyldig. 19 I dårar och blinda, ty vad är det större, gåvan eller altaret som helgar gåvan? 20 Den som därför svär vid altaret, han svär vid det och vid allt som är på det. 21 Och den som svär vid templet, han svär vid det och vid den som bor däri. 22 Och den som svär vid himlen, han svär vid Guds tron och vid honom som sitter på den. 23 Ve er, skriftlärda och fariséer, ni hycklare! ty ni betalar tionde av mynta och anis och kummin och har utelämnat de tyngre sakerna i lagen, dom, barmhärtighet och tro. Detta borde ni ha gjort och inte lämna det andra ogjort. 24 I blinda vägledare, som silar av en mygg och sväljer en kamel. 25 Ve er, skriftlärda och fariséer, ni hycklare! ty ni gör rent utsidan av bägaren och fatet, men inuti är de fulla av utpressning och överflöd. 26 Du blinde farisé, rensa först det som finns i bägaren och fatet, så att även utsidan av dem kan bli ren. 27 Ve er, skriftlärda och fariséer, hycklare! ty I ären lika vita gravar, som visserligen är vackra utåt, men som är inuti fulla av döda mäns ben och av all orenhet. 28 På samma sätt framstår ni också till det yttre som rättfärdiga för människorna, men inombords är ni fulla av hyckleri och orättfärdighet. 29 Ve eder, skriftlärda och fariséer, ni hycklare! därför att ni bygger profeternas gravar och pryder de rättfärdigas gravar, 30 Och säg: Om vi hade varit i våra fäders dagar, skulle vi inte ha varit delaktiga med dem i profeternas blod. 31 Därför är ni vittnen för er själva, att ni är barn till dem som dödade profeterna. 32 Fyll då upp edra fäders mått. 33 I ormar, ni huggormslingar, hur kan ni undkomma helvetets fördömelse? 34 Därför, se, jag sänder till er profeter och vise män och skriftlärda: och några av dem skall ni döda och korsfästa; och några av dem skolen I gissla i edra synagogor och förfölja dem från stad till stad. 35 För att allt rättfärdigt blod som utgjutits på jorden skall komma över eder, från den rättfärdige Abels blod till Sakarias, Barakias sons, blod, som ni dödade mellan templet och altaret. 36 Sannerligen säger jag er: Allt detta skall komma över detta släkte.

37 Jerusalem, Jerusalem, du som dödar profeterna och stenar dem som är sända till dig, hur ofta skulle jag inte ha samlat dina barn, liksom en höna samlar sina kycklingar under sina vingar, och ni ville inte! 38 Se, ditt hus lämnas öde åt dig. 39 Ty jag säger er: Ni skall inte se mig hädanefter, förrän ni säger: Välsignad är han som kommer i Herrens namn. KAPITEL 24 1 Och Jesus gick ut och gick bort från templet, och hans lärjungar kommo till honom för att visa honom templets byggnader. 2 Och Jesus sade till dem: Ser ni inte allt detta? Sannerligen säger jag eder: Här skall inte lämnas en sten på en annan, som inte ska kastas ner. 3 Och när han satt på Oljeberget, kom lärjungarna till honom enskilt och sade: "Säg oss, när skall detta ske?" och vad skall vara tecknet på din ankomst och på världens ände? 4 Och Jesus svarade och sade till dem: Se till att ingen bedrar er. 5 Ty många skola komma i mitt namn och säga: Jag är Kristus; och kommer att bedra många. 6 Och ni skall höra om krig och rykten om krig; se till att ni inte blir oroliga, ty allt detta måste ske, men slutet är ännu inte. 7 Ty folk skall resa sig mot folk, och rike mot rike, och det skall bli hungersnöd och pest och jordbävningar på olika platser. 8 Allt detta är början till sorger. 9 Då skola de överlämna eder till elände och döda eder, och I skolen bliva hatade av alla folk för mitt namns skull. 10 Och då skola många ta anstöt och förråda varandra och hata varandra. 11 Och många falska profeter skola uppstå och bedra många. 12 Och eftersom orättfärdigheten blir överflödig, skall kärleken hos många bli kall. 13 Men den som håller ut intill änden, han skall bli frälst. 14 Och detta evangelium om riket skall predikas i hela världen till ett vittnesbörd för alla folk. och då skall slutet komma. 15 När ni därför får se ödeläggelsens styggelse, omtalad av profeten Daniel, stå på den heliga platsen, (låt honom förstå den som läser) 16Må då de som är i Judeen fly upp i bergen. 17 Må den som är på husets topp inte komma ner för att ta ut något ur sitt hus. 18 Låt inte heller den som är ute på fältet vända tillbaka för att ta sina kläder. 19 Och ve dem som hava barn och dem som diar i de dagar! 20 Men be ni att er flykt inte sker på vintern och inte heller på sabbatsdagen. 21 Ty då skall det bli en stor vedermöda, en sådan som inte har varit från världens begynnelse till denna tid, och inte heller någonsin kommer att bli. 22 Och om inte dessa dagar förkortas, skulle inget kött blifva frälst; men för de utvaldas skull skola dessa dagar förkortas. 23 Om någon då säger till eder: Se, här är Kristus eller där; tro det inte.

MATTHEW

KAPITEL 25

24 Ty falska Kristuser och falska profeter skall uppstå och göra stora tecken och under. så att de, om det var möjligt, skulle vilseleda just de utvalda. 25 Se, jag har berättat för dig förut. 26 Om de därför säger till er: Se, han är i öknen; gå inte ut. Se, han är i de hemliga kamrarna; tro det inte. 27 Ty som blixten går ut från öster och lyser ända till väster; så skall också Människosonens ankomst vara. 28 Ty varhelst kadaveret är, där skall örnarna samlas. 29 Omedelbart efter dessa dagars vedermöda skall solen förmörkas, och månen skall inte ge sitt ljus, och stjärnorna skola falla från himlen, och himlens krafter skall skakas. 30 Och då skall Människosonens tecken uppenbara sig i himlen, och då skola alla jordens stammar sörja, och de skola se Människosonen komma på himlens moln med kraft och stor härlighet. 31 Och han skall sända sina änglar med starkt basunljud, och de skall samla hans utvalda från de fyra vindarna, från himlens ena ände till den andra. 32 Lär nu en liknelse om fikonträdet; När hans gren ännu är mjuk och ger löv, vet ni att sommaren är nära. 33 Så vet på samma sätt även ni, när ni ser allt detta, att det är nära, även vid dörrarna. 34 Sannerligen säger jag eder: Detta släkte skall icke förgå, förrän allt detta har fullbordats. 35 Himmel och jord skall förgås, men mina ord skall inte förgås. 36 Men om den dagen och den stunden vet ingen, inte heller himlens änglar, utan bara min Fader. 37 Men som Noas dagar var, så skall också Människosonens ankomst vara. 38 Ty de åt och drack under dagarna före syndafloden, gifte sig och gifte sig, ända till den dag då Noa gick in i arken, 39 Och han visste inte förrän floden kom och tog bort dem alla; så skall också Människosonens ankomst vara. 40 Då skola två vara på fältet; den ena skall tas och den andre lämnas. 41 Två kvinnor skola mala vid kvarnen; den ena skall tas och den andre lämnas. 42 Vaka därför, ty ni vet inte vilken stund er Herre kommer. 43 Men vet detta, att om husbonden hade vetat, i vilken vakt tjuven skulle komma, så skulle han ha vakat och inte låtit sitt hus upplösas. 44 Var därför också ni redo, ty Människosonen kommer i en timme som ni inte tänker på. 45 Vem är då en trogen och vis tjänare, som hans herre har satt till härskare över sitt hus, för att ge dem mat i rätt tid? 46 Salig är den tjänare, som hans herre, när han kommer, finner göra så. 47 Sannerligen säger jag eder: han skall sätta honom till härskare över allt sitt gods. 48 Men om den onde tjänaren säger i sitt hjärta: Min herre dröjer med sin ankomst; 49 Och han skall börja slå sina medtjänare och äta och dricka med de berusade; 50Den tjänarens herre skall komma på en dag då han inte ser efter honom, och på en timme som han inte känner till, 51 Och han skall skära sönder honom och utse honom till hans del med hycklarna; det skall vara gråt och tandagnisslan.

1 Då skall himmelriket liknas vid tio jungfrur, som tog sina lampor och gick ut för att möta brudgummen. 2 Och fem av dem var visa och fem oförståndiga. 3 De oförståndiga tog sina lampor och tog ingen olja med sig. 4 Men de visa tog olja i sina kärl med sina lampor. 5 Medan brudgummen dröjde, slumrade de alla och sov. 6 Och vid midnatt hördes ett rop: "Se, brudgummen kommer; gå ut för att möta honom. 7 Då stodo alla dessa jungfrur upp och putsade sina lampor. 8 Och de oförståndiga sade till de visa: Ge oss av er olja; för våra lampor har slocknat. 9 Men de visa svarade och sade: "Inte så; så att det inte finns tillräckligt för oss och eder; men gå hellre till dem som säljer och köp åt eder. 10 Och medan de gick för att köpa, kom brudgummen; och de som var redo gick in med honom till bröllopet, och dörren stängdes. 11 Därefter kommo ock de andra jungfrurna och sade: "Herre, Herre, öppna för oss." 12 Men han svarade och sade: Sannerligen säger jag eder: Jag känner eder icke. 13 Vaka därför, ty ni vet varken dagen eller timmen då Människosonen kommer. 14 Ty himmelriket är som en man som reser till ett fjärran land, och som kallade sina tjänare och överlämnade åt dem sina varor. 15 Och åt en gav han fem talenter, åt en annan två och åt en annan en; åt var och en efter hans olika förmåga; och tog genast sin resa. 16 Sedan gick han som hade fått de fem talenterna och handlade med desamma och gjorde dem fem andra. 17 Och likaså den som hade fått två, han fick också två andra. 18 Men den som hade tagit emot en gick och grävde i jorden och gömde sin herres pengar. 19 Efter en lång tid kommer dessa tjänares herre och räknar med dem. 20 Och så kom han som hade fått fem talenter och förde fram ytterligare fem talenter och sade: "Herre, du har gett mig fem talenter; se, jag har fått ytterligare fem talenter." 21 Hans herre sade till honom: Bra gjort, du gode och trogna tjänare! du har varit trogen över få saker, jag skall sätta dig till härskare över mycket; gå in i din herres glädje. 22 Också han som hade fått två talenter kom och sade: "Herre, du har gett mig två talenter; se, jag har fått två andra talenter vid sidan av dem." 23 Hans herre sade till honom: "Gott gjort, du gode och trogne tjänare; över få ting har du varit trofast, jag skall sätta dig till härskare över mycket; gå in i din herres glädje. 24 Då kom han som hade fått den ena talenten och sade: Herre, jag visste att du är en hård man, som skördar där du inte har sått och samlar dit du inte har strö. 25 Och jag blev rädd och gick och gömde din talent på jorden; se, där har du som är din. 26 Hans herre svarade och sade till honom: "Du ogudaktige och tröga tjänare, du visste att jag skördar där jag inte sådde och samlar dit jag inte har strö. 27 Du borde därför ha lagt mina pengar till växlarna, och då skulle jag, när jag kom, ha fått mina egna med ocker.

MATTHEW

28 Ta därför talenten från honom och ge den åt den som har tio talenter. 29 Ty åt var och en som har skall ges, och han skall ha överflöd, men från den som inte har skall även det han äger tas bort. 30 Och kasta den odugliga tjänaren ut i det yttre mörkret: gråt och tandagnisslan skall vara. 31 När Människosonen kommer i sin härlighet och alla de heliga änglarna med honom, då skall han sitta på sin härlighets tron. 32 Och inför honom skola alla folk samlas, och han skall skilja dem från varandra, såsom en herde skiljer sina får från getterna. 33 Och han skall ställa fåren på sin högra sida, men getterna på den vänstra. 34 Då skall kungen säga till dem på sin högra sida: Kom, ni min Faders välsignade, ärva det rike som är berett för er från världens grundläggning. 35 Ty jag var hungrig, och ni gav mig mat; jag var törstig, och ni gav mig att dricka; jag var en främling, och ni tog emot mig. 36 Naken och ni klädde mig; jag var sjuk, och ni besökte mig; jag satt i fängelse, och ni kom till mig. 37 Då skola de rättfärdiga svara honom och säga: Herre, när såg vi dig hungrig och föda dig? eller törstig och gav dig att dricka? 38 När såg vi dig en främling och tog emot dig? eller naken och klädd dig? 39 Eller när såg vi dig sjuk eller i fängelse och kom till dig? 40 Och kungen skall svara och säga till dem: Sannerligen säger jag er: I den mån ni har gjort det mot en av de minsta av dessa mina bröder, har ni gjort det mot mig. 41 Då skall han också säga till dem på vänster sida: Gå bort från mig, ni förbannade, till evig eld, beredd åt djävulen och hans änglar. 42 Ty jag var hungrig, och ni gav mig ingen mat; jag var törstig, och I gav mig inte att dricka. 43 Jag var en främling, och ni tog inte emot mig: naken och ni klädde mig inte; sjuka och i fängelse, och ni besökte mig inte. 44 Då skola de också svara honom och säga: Herre, när såg vi dig hungrig eller törstig eller främling eller naken eller sjuk eller i fängelse och inte tjänat dig? 45 Då skall han svara dem och säga: Sannerligen säger jag eder: I den mån ni inte gjorde det mot en av de minsta av dessa, har ni inte gjort det mot mig. 46 Och dessa skola gå bort till evigt straff, men de rättfärdiga till evigt liv.

6När Jesus nu var i Betania, i Simon den spetälskes hus, 7 En kvinna kom till honom som hade en alabasterlåda med mycket dyrbar salva och hällde den över hans huvud, medan han satt till bords. 8 Men när hans lärjungar såg det, blev de upprörda och sade: "Vartill är detta öde?" 9 Ty denna salva kunde ha sålts för mycket och givits åt de fattiga. 10 När Jesus förstod det, sade han till dem: Varför stör ni kvinnan? ty hon har gjort ett gott verk på mig. 11 Ty de fattiga har ni alltid hos er; men mig har ni inte alltid. 12 Ty genom att hon hällde denna salva på min kropp, gjorde hon det till min begravning. 13 Sannerligen säger jag er: Varhelst detta evangelium skall predikas i hela världen, där skall också detta, som denna kvinna har gjort, berättas till hennes åminnelse. 14 Då gick en av de tolv, som hette Judas Iskariot, till översteprästerna, 15 Och han sade till dem: Vad vill I ge mig, så att jag skall överlämna honom åt eder? Och de slöt förbund med honom om trettio silverpenningar. 16 Och från den tiden sökte han tillfälle att förråda honom. 17 Men den första dagen av de osyrade brödens högtid kommo lärjungarna till Jesus och sade till honom: "Var vill du att vi ska bereda dig att äta påskhögtiden?" 18 Och han sade: " Gå in i staden till en sådan man och säg till honom: Mästaren säger: "Min tid är nära; Jag ska fira påsken i ditt hus med mina lärjungar. 19 Och lärjungarna gjorde som Jesus hade bestämt dem; och de gjorde i ordning påskhögtiden. 20 När det nu var kväll, satte han sig ner med de tolv. 21 Och medan de åt, sade han: Sannerligen säger jag eder: en av eder skall förråda mig. 22 Och de blev mycket bedrövade och började var och en av dem att säga till honom: Herre, är det jag? 23 Och han svarade och sade: Den som doppar sin hand med mig i fatet, han skall förråda mig. 24 Människosonen går som det är skrivet om honom, men ve den man genom vilken Människosonen blir förrådd! det hade varit bra för den mannen om han inte hade fötts. 25 Då svarade Judas, som förrådde honom, och sade: Mästare, är det jag? Han sade till honom: Du har sagt det. 26 Och medan de åt, tog Jesus bröd och välsignade det, bröt det och gav åt lärjungarna och sade: " Tag, ät; det här är min kropp. 27 Och han tog bägaren och tackade och gav åt dem och sade: Drick alltsammans. 28 Ty detta är mitt blod, det nya testamentet, som utgjuts för många till syndernas förlåtelse. 29 Men jag säger er: Jag kommer inte att dricka hädanefter av denna frukt av vinstocken, förrän den dagen då jag dricker den ny med er i min Faders rike. 30 Och när de hade sjungit en lovsång, gick de ut till Oljeberget. 31 Då sade Jesus till dem: " Alla I skolen ta illa upp för min skull i natt; ty det är skrivet: Jag skall slå herden, och hjordens får skola skingras utomlands." 32 Men sedan jag har uppstått igen, skall jag gå före er till Galileen.

KAPITEL 26 1 Och det hände sig, när Jesus hade avslutat alla dessa ord, sade han till sina lärjungar: 2 Ni vet att efter två dagar är det påskfest, och Människosonen blir förrådd för att bli korsfäst. 3 Då församlade sig översteprästerna och de skriftlärda och de äldste av folket till översteprästens palats, som kallades Kaifas, 4 och rådfrågade att de skulle gripa Jesus med list och döda honom. 5 Men de sade: "Inte på högtidsdagen, för att det inte skulle bli bråk bland folket."

MATTHEW

33 Petrus svarade och sade till honom: Även om alla människor tar illa upp för din skull, så kommer jag aldrig att ta anstöt. 34 Jesus sade till honom: Sannerligen säger jag dig, att i natt, innan hanen gal, skall du förneka mig tre gånger. 35 Petrus sade till honom: Om jag skulle dö med dig, så kommer jag inte att förneka dig. Likaså sade också alla lärjungarna. 36 Då kom Jesus med dem till en plats som heter Getsemane och sade till lärjungarna: Sätt er här, medan jag går och ber där borta. 37 Och han tog med sig Petrus och Sebedaios två söner och började bli bedrövad och mycket tung. 38 Då sade han till dem: " Min själ är mycket bedrövad ända till döden; stanna här och vaka med mig." 39 Och han gick lite längre och föll ner på sitt ansikte och bad och sade: " Min Fader, om det är möjligt, låt denna bägare gå ifrån mig; dock inte som jag vill, utan som du vill." 40 Och han kom till lärjungarna och fann dem sovande och sade till Petrus: " Vad, kunde ni inte vaka med mig en timme?" 41 Vaka och be, så att ni inte kommer i frestelse: Anden är villig, men köttet är svagt. 42 Han gick bort igen för andra gången och bad och sade: O min Fader, om denna bägare inte må förgå mig, om jag inte dricker den, så ske din vilja. 43 Och han kom och fann dem sovande igen, ty deras ögon var tunga. 44 Och han lämnade dem och gick bort igen och bad för tredje gången och sade samma ord. 45 Då kom han till sina lärjungar och sade till dem: Sov nu och vila er; se, stunden är nära, och Människosonen är förrådd i syndares händer. 46 Stå upp, låt oss gå; se, han är nära som förråder mig. 47 Och medan han ännu talade, se, Judas, en av de tolv, kom, och med honom en stor skara med svärd och stavar, från översteprästerna och folkets äldste. 48 Men den som förrådde honom gav dem ett tecken och sade: Den jag kysser, det är han; håll honom fast. 49 Och genast gick han till Jesus och sade: Hej, mästare! och kysste honom. 50 Och Jesus sade till honom: " Vän, varför kommer du? Då kom de och lade händerna på Jesus och tog honom. 51 Och se, en av dem som var med Jesus räckte ut sin hand och drog sitt svärd och slog en översteprästens tjänare och slog av hans öra. 52 Då sade Jesus till honom: Ställ tillbaka ditt svärd på hans plats, ty alla som taga till svärdet skola förgås med svärdet. 53 Tror du att jag nu inte kan be till min Fader, och att han snart kommer att ge mig mer än tolv legioner änglar? 54 Men hur skall då skrifterna uppfyllas, att det måste vara så? 55 I samma stund sade Jesus till folket: " Komen ni ut som mot en tjuv med svärd och stavar för att ta mig?" Jag satt dagligen med eder och undervisade i templet, och I grepen mig inte. 56 Men allt detta skedde för att profeternas skrifter skulle uppfyllas. Då övergav alla lärjungarna honom och flydde.

57 Och de som hade gripit Jesus förde honom bort till översteprästen Kaifas, där de skriftlärda och de äldste voro församlade. 58 Men Petrus följde honom långt bort till översteprästens palats och gick in och satte sig hos tjänarna för att se slutet. 59 Men översteprästerna och de äldste och hela rådet sökte falskt vittnesbörd mot Jesus för att döda honom. 60 Men fann ingen; ja, fastän många falska vittnen kom, fann de ändå inga. Till sist kom två falska vittnen, 61 Och han sade: »Denne mannen sade: Jag kan förstöra Guds tempel och bygga det på tre dagar. 62 Och översteprästen stod upp och sade till honom: Svarar du ingenting? vad är det som dessa vittnar mot dig? 63 Men Jesus tystnade. Och översteprästen svarade och sade till honom: Jag besvär dig vid den levande Guden, att du säger oss om du är Kristus, Guds Son. 64 Jesus sade till honom: Du har sagt det. Ändå säger jag er: Härefter skall ni se Människosonen sitta på maktens högra sida och komma på himlens moln. 65 Då slet översteprästen sönder sina kläder och sade: Han har talat hädelse; vad behöver vi ytterligare av vittnen? se, nu har ni hört hans hädelse. 66 Vad tror ni? De svarade och sade: Han är skyldig till döden. 67 Då spottade de honom i ansiktet och slogo honom; och andra slog honom med sina händer, 68 Säger: Profetera för oss, du Kristus, vem är han som slog dig? 69 Men Petrus satt utanför i slottet, och en flicka kom till honom och sade: "Också du var med Jesus från Galileen." 70 Men han förnekade inför dem alla och sade: Jag vet inte vad du säger. 71 Och när han gick ut i förstugan, såg en annan piga honom och sade till dem som voro där: »Denne man var också med Jesus från Nasaret.» 72 Och återigen förnekade han med en ed, jag känner inte mannen. 73 Och efter en stund kommo de som stodo till honom och sade till Petrus: "Du är visserligen också en av dem; ty ditt tal förbryllar dig. 74 Då började han förbanna och svära och säga: Jag känner inte mannen. Och genast kom tuppen. 75 Och Petrus kom ihåg Jesu ord, som sade till honom: Innan hanen gal, skall du förneka mig tre gånger. Och han gick ut och grät bittert. KAPITEL 27 1 När morgonen kom, rådde alla översteprästerna och folkets äldste mot Jesus att de skulle döda honom. 2 Och när de hade bundit honom, förde de honom bort och överlämnade honom till landshövdingen Pontius Pilatus. 3 Då Judas, som hade förrådt honom, ångrade sig, när han såg att han var dömd, och förde tillbaka de trettio silverpenningarna till översteprästerna och de äldste, 4 och sade: Jag har syndat genom att jag har förrådt det oskyldiga blodet. Och de sade: Vad är det för oss? se till det. 5 Och han kastade ner silverpenningarna i templet och gick och gick och hängde sig.

MATTHEW

6 Och översteprästerna tog silverpenningarna och sade: Det är inte tillåtet att lägga dem i skattkammaren, ty det är blodspriset. 7 Och de höll råd och köpte med sig krukmakarens åker att begrava främlingar i. 8 Därför kallades den åkern Blodsåker, ända till denna dag. 9 Då uppfylldes det som hade sagts av profeten Jeremy, när han sade: Och de tog de trettio silverpenningarna, priset för den som var värderad, som de av Israels barn värderade; 10 Och gav dem till krukmakarens åker, såsom Herren hade bestämt mig. 11 Och Jesus stod framför landshövdingen, och landshövdingen frågade honom och sade: Är du judarnas konung? Och Jesus sade till honom: Det säger du. 12 Och när han anklagades av översteprästerna och de äldste, svarade han ingenting. 13 Då sade Pilatus till honom: "Hör du inte hur mycket de vittna mot dig?" 14 Och han svarade honom med aldrig ett ord; så mycket att guvernören förundrades mycket. 15 Nu vid den högtiden var landshövdingen för vana att släppa en fånge åt folket, som de ville. 16 Och de hade då en förnämlig fånge, som hette Barabbas. 17 När de därför hade samlats, sade Pilatus till dem: Vem vill I att jag ska släppa eder? Barabbas, eller Jesus som kallas Kristus? 18 Ty han visste att de för avundsjuka hade räddat honom. 19 När han hade satt sig på domarstolen, sände hans hustru till honom och lät säga: "Har du ingenting med den rättfärdige att göra, ty jag har i dag lidit mycket i en dröm för hans skull." 20 Men översteprästerna och de äldste övertalade folket att de skulle fråga Barabbas och förgöra Jesus. 21 Landshövdingen svarade och sade till dem: Vem av de två vill ni att jag ska släppa eder? De sade: Barabbas. 22 Pilatus sade till dem: Vad skall jag då göra med Jesus, som kallas Kristus? De säger alla till honom: Låt honom korsfästas. 23 Och landshövdingen sade: Vad ont har han gjort? Men de ropade ännu mer och sade: Låt honom korsfästas. 24 När Pilatus såg att han inte kunde vinna något, utan att det snarare uppstod tumult, tog han vatten och tvättade sina händer inför folkmassan och sade: "Jag är oskyldig till denna rättfärdigas blod; se till det." 25 Då svarade allt folket och sade: Hans blod vare över oss och över våra barn. 26 Sedan släppte han Barabbas åt dem, och när han hade gisslat Jesus, överlämnade han honom till att korsfästas. 27 Sedan tog landshövdingens soldater Jesus in i kyrkogården och samlade hela soldatkåren till honom. 28 Och de klädde av honom och satte på honom en scharlakansröd mantel. 29 Och när de hade flätat en törnekrona, lade de den på hans huvud och ett rör i hans högra hand; och de böjde sig på knä inför honom och hånade honom och sade: "Hej, du judarnas konung!" 30 Och de spottade på honom och tog röret och slogo honom i huvudet. 31 Och sedan de hade hånat honom, tog de av honom manteln och satte på honom hans egna kläder och förde honom bort för att korsfästa honom.

32 Och när de kom ut, fann de en man från Cyrene, Simon vid namn; honom tvingade de att bära hans kors. 33 Och när de kom till en plats som heter Golgata, det vill säga en plats för en skalle, 34 De gav honom vinäger att dricka blandat med galla, och när han hade smakat det, ville han inte dricka. 35 Och de korsfäste honom och delade hans kläder och kastade lott, för att det skulle uppfyllas som var sagt genom profeten: De delade mina kläder mellan sig och kastade lott om min dräkt. 36 Och där de satte sig ner och betraktade honom; 37 Och över hans huvud satte han sin anklagelse skriven: DETTA ÄR JESUS, JUDADARNAS KONUNG. 38 Då korsfästes två tjuvar med honom, en på höger sida och en på vänster sida. 39 Och de som gick förbi hånade honom och viftade med huvudet, 40 och sade: Du som förstör templet och bygger det på tre dagar, rädda dig själv. Om du är Guds Son, kom ner från korset. 41 På samma sätt sade också översteprästerna, tillsammans med de skriftlärda och de äldste, som hånade honom: 42 Han räddade andra; sig själv kan han inte rädda. Om han är Israels kung, låt honom nu komma ner från korset, så kommer vi att tro honom. 43 Han litade på Gud; låt honom rädda honom nu, om han vill ha honom; ty han sade: "Jag är Guds Son." 44 Också tjuvarna, som korsfästes med honom, kastade det i hans tänder. 45 Från sjätte timmen var det mörker över hela landet ända till nionde timmen. 46 Och vid den nionde timmen ropade Jesus med hög röst och sade: Eli, Eli, lama sabachtani? det vill säga: Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig? 47 När några av dem som stodo där hörde det, sade de: »Denne man kallar på Elias.» 48 Och genast sprang en av dem och tog en svamp och fyllde den med vinäger och satte den på ett rör och gav honom att dricka. 49 De andra sade: "Låt oss se om Elias kommer för att rädda honom." 50 När Jesus åter hade gråtit med hög röst, gav han upp andan. 51 Och se, templets förhängning slets i två delar från toppen till botten; och jorden darrade, och klipporna revs sönder; 52 Och gravarna öppnades; och många kroppar av de heliga som sov uppstod, 53 Och han kom ut ur gravarna efter sin uppståndelse och gick in i den heliga staden och visade sig för många. 54 När nu hövitsmannen och de som var med honom och såg på Jesus såg jordbävningen och vad som skedde, fruktade de mycket och sade: Sannerligen, denne var Guds Son. 55 Och många kvinnor var där och såg på långt håll, som följde efter Jesus från Galileen och tjänade honom. 56 Bland dessa var Maria Magdalena och Maria, Jakobs och Joses' moder, och Sebedaios barns moder. 57 När det blev afton, kom en rik man från Arimatea, vid namn Josef, som också själv var Jesu lärjunge. 58 Han gick till Pilatus och bad om Jesu kropp. Då befallde Pilatus att kroppen skulle förlösas.

MATTHEW

59 Och när Josef hade tagit kroppen, svepte han in den i ett rent linnetyg, 60 Och han lade det i sin egen nya grav, som han hade huggit ut i klippan, och han rullade en stor sten till gravens dörr och gick. 61 Och där satt Maria Magdalena och den andra Maria, mitt emot graven. 62 Men nästa dag, som följde på förberedelsens dag, samlades översteprästerna och fariséerna till Pilatus, 63 Och han sade: Herre, vi komma ihåg att bedragaren sade, medan han ännu levde: Efter tre dagar skall jag uppstå. 64 Befall därför att graven ska vara säker ända till tredje dagen, så att inte hans lärjungar kommer om natten och stjäl honom och säger till folket: Han har uppstått från de döda, så att den sista villfarelsen blir värre än den första. 65 Pilatus sade till dem: I har en vakt. 66 Så gick de och gjorde graven säker, förseglade stenen och satte en vakt.

18 Och Jesus kom och talade till dem och sade: Till mig är given all makt i himlen och på jorden. 19 Gå därför och lär alla folk, och döp dem i Faderns och Sonens och den Helige Andens namn. 20 Lär dem att hålla allt vad jag har befallt er; och se, jag är med er alla dagar intill världens ände. Amen.

KAPITEL 28 1 Vid slutet av sabbaten, när det började gry mot den första dagen i veckan, kom Maria Magdalena och den andra Maria för att se graven. 2 Och se, det blev en stor jordbävning, ty Herrens ängel steg ner från himlen och kom och rullade tillbaka stenen från dörren och satte sig på den. 3 Hans ansikte var som en blixt, och hans kläder var vita som snö. 4 Och av fruktan för honom skakade väktarna och blevo som döda. 5 Och ängeln svarade och sade till kvinnorna: "Frukta inte ni, ty jag vet att ni söker Jesus, som blev korsfäst." 6 Han är inte här, ty han har uppstått, som han har sagt. Kom och se platsen där Herren låg. 7 Och gå snabbt och säg till hans lärjungar att han har uppstått från de döda; och se, han går före er till Galileen; där skall ni se honom. Se, jag har sagt det till er. 8 Och de gick hastigt bort från graven med fruktan och stor glädje; och sprang för att förkunna sina lärjungar. 9 Och när de gick för att berätta för hans lärjungar, se, då mötte Jesus dem och sade: " Hej!" Och de kommo och höll honom vid fötterna och tillbad honom. 10 Då sade Jesus till dem: " Var inte rädda; gå och säg till mina bröder att de går till Galileen, och där skola de se mig." 11 När de nu var på väg, se, då kom några av vakten in i staden och visade för översteprästerna allt som hade skett. 12 Och när de hade samlats med de äldste och hade rådgjort, gav de stora pengar åt soldaterna, 13 och sade: »Sägen I, hans lärjungar kommo om natten och stal honom, medan vi sov. 14 Och om detta kommer för landshövdingens öron, så skola vi övertala honom och säkra dig. 15 Då tog de pengarna och gjorde som de hade blivit lärda, och detta ord är allmänt känt bland judarna ända till denna dag. 16 Sedan gick de elva lärjungarna bort till Galileen, till ett berg där Jesus hade utsett dem. 17 Och när de såg honom, tillbad de honom, men somliga tvivlade.

Markusevangeliet

27 Och de blev alla förvånade, så att de frågade sinsemellan och sade: Vad är detta för något? vilken ny doktrin är detta? ty med myndighet befaller han även de orena andarna, och de lyder honom. 28 Och omedelbart spreds hans rykte över hela trakten runt Galileen. 29 Och genast, när de hade gått ut ur synagogan, gick de in i Simons och Andreas hus tillsammans med Jakob och Johannes. 30 Men Simons hustrus mor låg sjuk i feber, och innan de berättade för honom om henne. 31 Och han kom och tog henne i handen och lyfte upp henne; och genast lämnade febern henne, och hon tjänade dem. 32 Och på kvällen, när solen gick ner, förde de till honom alla som var sjuka och de som var besatta av djävlar. 33 Och hela staden samlades vid dörren. 34 Och han botade många som var sjuka av olika sjukdomar och drev ut många djävlar; och lät inte djävlarna tala, eftersom de kände honom. 35 Och på morgonen, när han stod upp en lång stund före dagen, gick han ut och begav sig till en enslig plats och bad där. 36 Och Simon och de som var med honom följde efter honom. 37 Och när de hade funnit honom, sade de till honom: Alla människor söker efter dig. 38 Och han sade till dem: " Låt oss gå till de närmaste städerna, så att jag kan predika också där; ty därför gick jag ut." 39 Och han predikade i deras synagogor i hela Galileen och drev ut onda andar. 40 Och en spetälsk kom till honom och bad honom och föll på knä för honom och sade till honom: Om du vill, kan du göra mig ren. 41 Och Jesus, rörd av medkänsla, räckte ut sin hand och rörde vid honom och sade till honom: Jag vill; var du ren. 42 Och så snart han hade talat, vek spetälskan genast ifrån honom, och han blev ren. 43 Och han bjöd honom hårt och sände honom genast bort; 44 Och han sade till honom: " Se till att du inte säger något till någon; men gå din väg och visa dig för prästen och offra för din rening det som Mose har befallt, till ett vittnesbörd för dem. 45 Men han gick ut och började offentliggöra det mycket och spränga upp saken, så att Jesus inte mer öppet kunde gå in i staden utan var ute på öde platser; och de kom till honom från alla håll.

KAPITEL 1 1 Början av evangeliet om Jesu Kristi, Guds Son; 2 Såsom det är skrivet i profeterna: Se, jag sänder min budbärare framför ditt ansikte, som skall bereda din väg inför dig. 3 Rösten av en som ropar i öknen: Bereden Herrens väg, gör hans stigar jämna. 4 Johannes döpte i öknen och predikade omvändelsens dop till syndernas förlåtelse. 5 Och hela Judeens land och Jerusalems land gick ut till honom, och de blev alla döpta av honom i Jordanfloden och bekände sina synder. 6 Och Johannes var klädd i kamelhår och med ett skinnbälte om sina ländar; och han åt gräshoppor och vild honung; 7 Och han predikade och sade: Efter mig kommer en som är mäktigare än jag, vars skolås jag inte är värdig att böja ner och lossa. 8 Jag har verkligen döpt er med vatten, men han skall döpa er med den Helige Ande. 9 Och det hände sig på den tiden att Jesus kom från Nasaret i Galileen och blev döpt av Johannes i Jordan. 10 Och genast när han steg upp ur vattnet, såg han himlarna öppnade och Anden som en duva komma ned över honom. 11 Och en röst kom från himlen, som sade: Du är min älskade Son, i vilken jag har välbehag. 12 Och genast driver Anden honom ut i öknen. 13 Och han var där i öknen i fyrtio dagar, frestad av Satan; och var med vilddjuren; och änglarna tjänade honom. 14 Sedan Johannes hade satts i fängelse, kom Jesus till Galileen och predikade evangeliet om Guds rike, 15 och sade: Tiden är fullbordad och Guds rike är nära; omvänd er och tro evangeliet. 16 När han nu gick vid Galileiska sjön, såg han Simon och hans bror Andreas kasta ett nät i havet, ty de var fiskare. 17 Och Jesus sade till dem: Följ mig, så skall jag göra er till människofiskare. 18 Och genast övergav de sina nät och följde honom. 19 Och när han hade gått lite längre därifrån, såg han Jakob, Sebedaios son, och hans bror Johannes, som också var i skeppet och lagade sina nät. 20 Och genast kallade han dem till sig, och de lämnade sin fader Sebedeus i skeppet med daglönare och följde efter honom. 21 Och de gick till Kapernaum; Och genast på sabbatsdagen gick han in i synagogan och undervisade. 22 Och de häpnade över hans lära, ty han undervisade dem som en som hade makt och inte som de skriftlärda. 23 Och det fanns i deras synagoga en man med en oren ande; och han ropade, 24 och sade: Låt oss vara i fred; vad har vi med dig att göra, du Jesus från Nasaret? kommer du för att förgöra oss? Jag känner dig vem du är, Guds Helige. 25 Och Jesus tillrättavisade honom och sade: " Ti tyst och gå ut ur honom." 26 Och när den orena anden slet sönder honom och ropade med hög röst, gick han ut ur honom.

KAPITEL 2 1 Och efter några dagar gick han åter in i Kapernaum; och det hördes att han var i huset. 2 Och genast samlades många, så att det inte fanns något utrymme att ta emot dem, nej, inte så mycket som vid dörren; och han predikade ordet för dem. 3 Och de kommo till honom och förde med sig en förlamad, som bars av fyra. 4 Och när de inte kunde komma nära honom för pressen, blottade de taket där han var; och när de hade brutit upp det, släppte de ner sängen där den lamme låg. 5 När Jesus såg deras tro, sade han till den lamme: " Son, dina synder är dig förlåtna."

Markusevangeliet

KAPITEL 3

6 Men några av de skriftlärda satt där och resonerade i sina hjärtan: 7 Varför talar denne man så hädelser? vem kan förlåta synder utom Gud bara? 8 Och genast när Jesus i sin ande förstod att de resonerade så inom sig själva, sade han till dem: " Varför resonerar ni detta i era hjärtan? 9 Om det är lättare att säga till den lamme: Dina synder äro dig förlåtna; eller säga: Stå upp och ta din säng och gå? 10 Men för att ni ska veta att Människosonen har makt på jorden att förlåta synder, säger han till den lamme: 11 Jag säger dig: Stå upp och ta upp din säng och gå in i ditt hus. 12 Och genast stod han upp, tog upp sängen och gick ut framför dem alla; så att de alla blev förvånade och prisade Gud och sade: Vi har aldrig sett det på detta sätt. 13 Och han gick ut igen vid havet; och hela folkmassan vände sig till honom, och han undervisade dem. 14 Och när han gick förbi, såg han Levi, Alfeus son, sitta vid tullhuset, och han sade till honom: Följ mig. Och han stod upp och följde honom. 15 Och det hände sig, att när Jesus satt till bords i sitt hus, satt många publikaner och syndare tillsammans med Jesus och hans lärjungar, ty de voro många, och de följde honom. 16 Och när de skriftlärda och fariséerna såg honom äta med publikaner och syndare, sade de till hans lärjungar: Hur kommer det sig att han äter och dricker med publikaner och syndare? 17 När Jesus hörde det, sade han till dem: De som är friska behöver inte läkaren, utan de som är sjuka. Jag har inte kommit för att kalla rättfärdiga, utan syndare till omvändelse. 18 Och Johannes och fariséernas lärjungar brukade fasta, och de kommo och sade till honom: Varför fastar Johannes och fariséernas lärjungar, men dina lärjungar fastar inte? 19 Och Jesus sade till dem: Kan brudkammarens barn fasta medan brudgummen är hos dem? så länge de har brudgummen med sig, kan de inte fasta. 20 Men de dagar skola komma, då brudgummen skall tas ifrån dem, och då skola de fasta i dessa dagar. 21 Ingen syr också ett stycke nytt tyg på ett gammalt plagg; annars tar det nya stycket som fyllde det upp från det gamla, och slitan förvärras. 22 Och ingen lägger nytt vin på gamla flaskor; annars spränger det nya vinet flaskorna, och vinet spills ut, och flaskorna ska skadas, men nytt vin måste läggas på nya flaskor. 23 Och det hände sig att han gick genom sädesfälten på sabbatsdagen; och hans lärjungar började, medan de gick, att plocka axen. 24 Och fariséerna sade till honom: Se, varför göra de på sabbatsdagen det som inte är tillåtet? 25 Och han sade till dem: " Har ni aldrig läst vad David gjorde, när han var i nöd och var hungrig, han och de som var med honom?" 26 Huru han gick in i Guds hus på översteprästen Abjatars dagar och åt det skådebröd, som inte är tillåtet att äta utan för prästerna, och gav också åt dem som var med honom? 27 Och han sade till dem: Sabbaten blev till för människans skull, och inte människan för sabbaten. 28 Därför är Människosonen också Herre över sabbaten.

1 Och han gick åter in i synagogan; och där var en man som hade en vissen hand. 2 Och de iakttog honom, om han ville bota honom på sabbatsdagen; att de kunde anklaga honom. 3 Och han sade till mannen som hade den vissna handen: Stå fram. 4 Och han sade till dem: Är det tillåtet att göra gott på sabbatsdagen eller att göra ont? att rädda liv eller att döda? Men de höll tyst. 5 Och när han såg sig omkring på dem med vrede, bedrövad över deras hårda hjärtan, sade han till mannen: " Räck ut din hand." Och han sträckte ut den, och hans hand blev frisk som den andra. 6 Och fariséerna gick ut och rådgjorde genast med herodianerna mot honom, huru de skulle kunna förgöra honom. 7 Men Jesus drog sig tillbaka med sina lärjungar till havet, och en stor skara från Galileen följde honom och från Judeen, 8 Och från Jerusalem och från Idumaea och från andra sidan Jordan; När de hade hört vad stora ting han gjorde, kom de till honom, en stor skara omkring Tyrus och Sidon. 9 Och han talade till sina lärjungar att ett litet skepp skulle vänta på honom på grund av folkmassan, så att de inte skulle tränga ihop honom. 10 Ty han hade bott många; så att de pressade honom för att röra vid honom, så många som hade plågor. 11 Och när orena andar såg honom, föll de ner framför honom och ropade och sade: "Du är Guds Son." 12 Och han bjöd dem hårt att de inte skulle göra honom känd. 13 Och han gick upp på ett berg och ropade på den han ville, och de kommo till honom. 14 Och han ordinerade tolv, att de skulle vara med honom, och att han skulle sända ut dem för att predika, 15 Och att ha makt att bota sjukdomar och driva ut onda andar. 16 Och Simon gav han tillnamnet Petrus; 17 Och Jakob, Sebedaios son, och Johannes, Jakobs bror; och han gav dem tillnamnet Boanerges, vilket är åskans söner. 18 Och Andreas, och Filippus, och Bartolomeus, och Matteus, och Tomas, och Jakob, Alfeus son, och Thaddeus och kanaaniten Simon, 19 Och Judas Iskariot, som också förrådde honom, och de gick in i ett hus. 20 Och folket samlades igen, så att de inte kunde äta bröd. 21 När hans vänner hörde det, gick de ut för att gripa honom; ty de sade: "Han är utom sig." 22 Och de skriftlärda som kommit ner från Jerusalem sade: Han har Beelsebul, och genom de onda andarnas furste driver han ut de onda andarna. 23 Och han kallade dem till sig och sade till dem i liknelser: Hur kan Satan driva ut Satan? 24 Och om ett rike är splittrat mot sig självt, kan det riket inte bestå. 25 Och om ett hus är splittrat mot sig självt, kan det huset inte bestå. 26 Och om Satan reser sig mot sig själv och är splittrad, kan han inte bestå utan har ett slut.

Markusevangeliet

27 Ingen kan gå in i en stark mans hus och plundra hans ägodelar, om han inte först binder den starke mannen; och sedan ska han förstöra hans hus. 28 Sannerligen säger jag eder: Alla synder skola förlåtas människornas barn, och hädelser varmed de än hädar. 29 Men den som hädar mot den Helige Ande har aldrig förlåtelse, utan är i fara för evig fördömelse. 30 Därför att de sade: Han har en oren ande. 31 Då kommo hans bröder och hans moder, och de stodo utanför och sände till honom och ropade på honom. 32 Och folket satte sig omkring honom, och de sade till honom: "Se, din moder och dina bröder söker efter dig." 33 Och han svarade dem och sade: Vem är min moder eller mina bröder? 34 Och han såg sig omkring på dem som satt omkring honom och sade: » Se, min moder och mina bröder! 35 Ty var och en som gör Guds vilja, han är min bror och min syster och min mor.

19 Och denna världens bekymmer och rikedomens bedrägeri och lusten av andra ting som kommer in, kväver ordet, och det blir fruktlöst. 20 Och dessa är de som sås på god jord; sådana som hör ordet och tar emot det och bär frukt, någon trettiofaldig, någon sextiofaldig och någon hundrafaldig. 21 Och han sade till dem: Kommer ett ljus för att läggas under en skäppa eller under en säng? och inte vara inställd på en ljusstake? 22 Ty ingenting är dolt, som icke skall uppenbaras; inte heller hölls något hemligt, utan att det skulle komma utomlands. 23 Om någon har öron att höra, låt honom höra. 24 Och han sade till dem: " Akten på vad I hören; med det mått I mäter, det skall mätas åt eder; och åt eder som hör skall mer ges." 25 Ty den som har, åt honom skall ges, och den som inte har, från honom skall även det han äger tas. 26 Och han sade: Så är det med Guds rike, som om en man kastade säd i jorden; 27 Och han skulle sova och stiga upp natt och dag, och sädet skulle växa upp och växa upp, han vet inte hur. 28 Ty jorden bär frukt av sig själv; först bladet, sedan örat, efter det hela majsen i örat. 29 Men när frukten bärs, lägger han genast i skäran, ty skörden är kommen. 30 Och han sade: " Varmed skola vi likna Guds rike?" eller med vilken jämförelse ska vi jämföra det? 31 Det är som ett senapskorn som, när det sås i jorden, är mindre än alla frön som finns i jorden. 32 Men när det är sått, växer det upp och blir större än alla örter och skjuter ut stora grenar; så att luftens höns kan stanna i skuggan av den. 33 Och med många sådana liknelser talade han ordet till dem, allteftersom de kunde höra det. 34 Men utan liknelse talade han inte till dem, och när de var ensamma, förklarade han allt för sina lärjungar. 35 Och samma dag, när det blev afton, sade han till dem: " Låt oss gå över till andra sidan." 36 Och när de hade sänt iväg folket, tog de honom samtidigt som han var i skeppet. Och med honom fanns också andra små skepp. 37 Och det kom upp en stor vindstorm, och vågorna slog in i skeppet, så att det nu var fullt. 38 Och han låg på baksidan av skeppet och sov på en kudde, och de väckte honom och sade till honom: "Mästare, bryr du dig inte om att vi förgås?" 39 Och han stod upp och tillrättavisade vinden och sade till havet: Frid, var stilla. Och vinden lade sig, och det blev ett stort lugn. 40 Och han sade till dem: Varför är ni så rädda? hur kommer det sig att ni inte har någon tro? 41 Och de fruktade mycket och sade till varandra: "Vad är detta för en människa, som till och med vinden och havet lyder honom?"

KAPITEL 4 1 Och han började återigen att undervisa vid havet, och en stor skara samlades till honom, så att han steg ombord i ett skepp och satte sig i havet. och hela folkmassan var vid havet på landet. 2 Och han lärde dem mycket genom liknelser och sade till dem i sin lära: 3 Lyssna; Se, en såningsman gick ut för att så: 4 Och det hände sig när han sådde, att en del föll vid vägen, och luftens fåglar kommo och åt upp det. 5 Och en del föll på stenig mark, där det inte hade mycket jord; och genast växte det upp, eftersom det inte hade något djup av jord. 6 Men när solen gick upp, brändes den; och eftersom det inte hade någon rot, vissnade det bort. 7 Och något föll bland törnen, och törnen växte upp och kvävde det, och det gav ingen frukt. 8 Och annat föll på god mark och gav frukt som växte upp och ökade; och födde några trettio, några sextio och några hundra. 9 Och han sade till dem: Den som har öron att höra, han höra. 10 Och när han var ensam, frågade de som var omkring honom tillsammans med de tolv honom om liknelsen. 11 Och han sade till dem: Er är det givet att känna Guds rikes hemlighet, men för dem som är utanför, allt detta sker i liknelser. 12 för att de seende skola se och icke förnimma; och när de hör kan de höra och inte förstå; att de inte vid något tillfälle skulle omvändas och deras synder skulle förlåtas dem. 13 Och han sade till dem: Vet ni inte denna liknelse? och hur skall ni då kunna alla liknelser? 14 Såmannen sår ordet. 15 Och dessa äro de vid vägen, där ordet sås; men när de har hört det, kommer Satan genast och tar bort det ord som såtts i deras hjärtan. 16 Och dessa är likaså de som sås på stenig mark; som, när de har hört ordet, genast ta emot det med glädje; 17 Och de har ingen rot i sig själva, och så uthärdar de bara för en tid; sedan, när lidande eller förföljelse uppstår för ordets skull, blir de genast förolämpade. 18 Och dessa är de som sås bland törnen; som hör ordet,

KAPITEL 5 1 Och de kommo över till andra sidan havet, in i Gadarenernas land. 2 Och när han gick ut ur skeppet, mötte honom genast en man ur gravarna med en oren ande,

Markusevangeliet

3 som hade sin boning bland gravarna; och ingen kunde binda honom, nej, inte med kedjor. 4 Därför att han ofta hade blivit bunden med bojor och kedjor, och kedjorna hade rivits sönder av honom, och bojorna hade brutits i sönder, och ingen kunde tämja honom. 5 Och alltid, natt och dag, var han i bergen och i gravarna och grät och högg sig med stenar. 6 Men när han såg Jesus på avstånd, sprang han och tillbad honom, 7 Och han ropade med hög röst och sade: Vad har jag med dig att göra, Jesus, du den Högste Guds Son? Jag besvär dig vid Gud, att du inte plågar mig. 8 Ty han sade till honom: Gå ut ur mannen, du orena ande. 9 Och han frågade honom: Vad är ditt namn? Och han svarade och sade: »Mitt namn är Legion, ty vi äro många. 10 Och han bad honom mycket att han inte skulle skicka dem ut ur landet. 11 Nu fanns det nära bergen en stor flock svin som äter. 12 Och alla djävlar bad honom och sade: Sänd oss in i svinen, så att vi må gå in i dem. 13 Och genast gav Jesus dem tillstånd. Och de orena andarna gick ut och gick in i svinen, och boskapen sprang med våld nedför en brant plats i havet (de voro omkring två tusen) och kvävdes i havet. 14 Och de som utfodrade svinen flydde och berättade det i staden och på landet. Och de gick ut för att se vad det var som hade gjorts. 15 Och de komma till Jesus och se honom som var besatt av djävulen och som hade legionen, sittande och klädd och vid sitt fulla sinne, och de blev rädda. 16 Och de som såg det berättade för dem hur det gick med den som var besatt av djävulen och även om svinen. 17 Och de började be honom att bege sig ut från deras stränder. 18 Och när han kom ombord på skeppet, bad den som hade varit besatt av djävulen honom att han måtte vara med honom. 19 Men Jesus tillät honom inte, utan sade till honom: Gå hem till dina vänner och berätta för dem hur stora ting Herren har gjort mot dig och förbarmat sig över dig. 20 Och han gick bort och började förkunna i Dekapolis hur stora ting Jesus hade gjort för honom, och alla förundrade sig. 21 Och när Jesus återfördes över med båt till andra sidan, samlades mycket folk till honom, och han var nära havet. 22 Och se, där kommer en av synagogans ledare, Jairus vid namn; och när han såg honom, föll han för hans fötter, 23 Och han bad honom mycket och sade: "Min lilla dotter ligger vid döden. Kom och lägg dina händer på henne, så att hon må bli botad; och hon skall leva. 24 Och Jesus gick med honom; och mycket folk följde honom och trängde honom. 25 Och en kvinna, som hade blodflöde i tolv år, 26 Och hon hade lidit mycket av många läkare och hade förbrukat allt vad hon ägde och blev ingenting bättre, utan blev snarare värre, 27 När hon hade hört talas om Jesus, kom hon i pressen bakom och rörde vid hans kläder. 28 Ty hon sade: Om jag bara får röra vid hans kläder, så blir jag hel.

29 Och genast torkades hennes blods källa; och hon kände i sin kropp att hon var botad från den plågan. 30 Och Jesus visste genast på sig själv att dygden hade utgått ur honom, vände honom om i pressen och sade: Vem rörde vid mina kläder? 31 Och hans lärjungar sade till honom: Du ser folkmassan tränga dig, och du säger: Vem rörde vid mig? 32 Och han såg sig omkring för att se henne som hade gjort detta. 33 Men kvinnan fruktade och darrande, eftersom hon visste vad som hade skett med henne, kom hon och föll ner för honom och berättade hela sanningen för honom. 34 Och han sade till henne: " Dotter, din tro har gjort dig frisk; gå i frid och var hel av din plåga. 35 Medan han ännu talade, kom det några från synagogföreståndarens hus som sade: "Din dotter är död; varför besvärar du Mästaren mer?" 36 Så snart Jesus hörde det ord som talades, sade han till synagogföreståndaren: Var inte rädd, tro bara. 37 Och han tillät ingen att följa honom utom Petrus och Jakob och Johannes, Jakobs bror. 38 Och han kom till synagogföreståndarens hus och såg tumultet och dem som grät och klagade mycket. 39 Och när han kom in, sade han till dem: » Varför grät I så här och gråter? flickan är inte död utan sover. 40 Och de skrattade till honom. Men när han hade slagit ut dem alla, tog han flickans fader och moder och dem som var med honom och gick in där flickan låg. 41 Och han tog flickan vid handen och sade till henne: Talitha cumi; vilket betyder, om man tolkar: Jungfru, säger jag dig, stå upp. 42 Och genast stod flickan upp och gick; ty hon var tolv år gammal. Och de häpnade med en stor häpnad. 43 Och han bjöd dem strängt att ingen skulle få veta det; och befallde att något skulle ge henne att äta. KAPITEL 6 1 Och han gick ut därifrån och kom till sitt eget land; och hans lärjungar följde honom. 2 Och när sabbatsdagen kom, började han undervisa i synagogan, och många som hörde honom blev förvånade och sade: "Varifrån har denne man dessa saker?" Och vilken vishet är detta som ges honom, att även sådana mäktiga gärningar utförs av hans händer? 3 Är inte denne snickaren, son till Maria, bror till Jakob och Joses, och till Juda och Simon? och är inte hans systrar här hos oss? Och de blev förolämpade på honom. 4 Men Jesus sade till dem: " En profet är inte ohederlig, utan i sitt eget land och bland sina släktingar och i sitt eget hus." 5 Och där kunde han inte göra något mäktigt arbete, förutom att han lade händerna på några få sjuka och botade dem. 6 Och han förundrade sig över deras otro. Och han gick runt i byarna och undervisade. 7 Och han kallade till sig de tolv och började sända ut dem två och två; och gav dem makt över orena andar; 8 Och befallde dem att de inte skulle ta något på sin resa utom en stav. ingen remsa, inget bröd, inga pengar i sin plånbok: 9 Men var skoda med sandaler; och inte sätta på två rockar.

Markusevangeliet

10 Och han sade till dem: Varhelst ni går in i ett hus, där stanna tills ni går därifrån. 11 Och den som inte tar emot er eller hör er, när ni går därifrån, skaka av stoftet under era fötter till ett vittnesbörd mot dem. Sannerligen säger jag er: Det skall vara drägligare för Sodom och Gomorra på domens dag än för den staden. 12 Och de gick ut och predikade att människor skulle omvända sig. 13 Och de drev ut många djävlar och smorde många sjuka med olja och botade dem. 14 Och kung Herodes hörde talas om honom; (ty hans namn var spritt utomlands) och han sade: "Johannes döparen har uppstått från de döda, och därför visar sig väldiga gärningar i honom." 15 Andra sade: "Det är Elias." Och andra sade: Det är en profet, eller som en av profeterna. 16 Men när Herodes hörde det, sade han: Det är Johannes, som jag halshögg; han har uppstått från de döda. 17 Ty Herodes hade själv sänt ut och gripit Johannes och bundit honom i fängelse för Herodias skull, hans bror Filips hustru, ty han hade gift sig med henne. 18 Ty Johannes hade sagt till Herodes: Det är inte tillåtet för dig att ha din brors hustru. 19 Därför hade Herodias ett gräl mot honom och ville ha dödat honom; men hon kunde inte: 20 Ty Herodes fruktade Johannes, eftersom han visste att han var en rättvis man och helig, och han iakttog honom; och när han hörde honom, gjorde han mycket och hörde honom med glädje. 21 Och när en behaglig dag kom, gjorde Herodes på sin födelsedag en måltid för sina herrar, högshövdare och hovmän i Galileen. 22 Och när dottern till denne Herodias kom in och dansade och behagade Herodes och dem som satt med honom, sade kungen till flickan: "Be mig vad du vill, så skall jag ge dig det." 23 Och han svor henne: Vad du än ber om av mig, det skall jag ge dig till hälften av mitt rike. 24 Och hon gick ut och sade till sin moder: Vad skall jag be? Och hon sade: Johannes döparens huvud. 25 Och hon kom genast med hast in till kungen och frågade och sade: "Jag vill att du ger mig i en låda Johannes döparens huvud." 26 Och kungen var mycket ledsen; men för hans eds skull och för deras skull som satt med honom, ville han inte avvisa henne. 27 Och genast sände kungen en bödel och befallde att hans huvud skulle föras fram, och han gick och halshögg honom i fängelset. 28 Och han förde sitt huvud i ett fat och gav det åt flickan, och flickan gav det till sin mor. 29 Och när hans lärjungar hörde det, kommo de och tog hans lik och lade det i en grav. 30 Och apostlarna samlades till Jesus och berättade allt för honom, både vad de hade gjort och vad de hade lärt. 31 Och han sade till dem: » Kommen eder åtskilda till en öde plats och vila en stund, ty det var många som kom och gick, och de hade ingen ledighet så mycket som att äta. 32 Och de gav sig iväg till en öken plats med båt enskilt.

33 Och folket såg dem gå bort, och många kände honom och sprang dit till fots från alla städer och gick ut från dem och kommo till honom. 34 Och när Jesus gick ut, såg han mycket folk och greps av medlidande med dem, eftersom de voro som får utan herde, och han började lära dem mycket. 35 Och när dagen nu var slut, kom hans lärjungar till honom och sade: Detta är en öde plats, och nu är tiden långt förbi. 36 Skicka bort dem, så att de kan gå ut i landet runt omkring och till byarna och köpa sig bröd, ty de har ingenting att äta. 37 Han svarade och sade till dem: Ge dem att äta. Och de sade till honom: Skall vi gå och köpa bröd för två hundra öre och ge dem att äta? 38 Han sade till dem: Hur många bröd har ni? gå och se. Och när de visste det, sade de: Fem och två fiskar. 39 Och han befallde dem att låta alla sätta sig vid sällskap på det gröna gräset. 40 Och de satte sig i led, hundratals och femtio. 41 Och när han hade tagit de fem bröden och de två fiskarna, såg han upp mot himlen och välsignade och bröt bröden och gav dem åt sina lärjungar att ställa fram för dem. och de två fiskarna delade han mellan dem alla. 42 Och de åt alla och blev mätta. 43 Och de tog upp tolv korgar fulla av fragmenten och fiskarna. 44 Och de som åt av bröden var omkring fem tusen män. 45 Och genast tvingade han sina lärjungar att gå ombord i skeppet och gå till andra sidan innan till Betsaida, medan han sände bort folket. 46 Och när han hade sänt dem bort, gick han upp på ett berg för att be. 47 Och när det blev afton, låg skeppet mitt i havet, och han ensam på land. 48 Och han såg dem arbeta i rodd; ty vinden var dem emot, och vid den fjärde nattvakten kom han till dem, gående på havet och ville ha gått förbi dem. 49 Men när de såg honom gå på havet, trodde de att det hade varit en ande, och ropade: 50 Ty de såg honom alla och blevo oroliga. Och genast talade han med dem och sade till dem: " Var vid gott mod; det är jag; var inte rädd. 51 Och han gick upp till dem i skeppet; och vinden lade sig, och de voro mycket förundrade över sig själva och förundrade sig. 52 Ty de såg inte på brödens under, ty deras hjärta var förhärdat. 53 Och när de hade gått över, kom de in i Genesarets land och drogo till stranden. 54 Och när de kom ut ur skeppet, kände de honom genast, 55 Och han sprang genom hela området runt omkring och började bära omkring i sängar de sjuka, där de hörde att han var. 56 Och varhelst han kom in i byar eller städer eller bygder, lade de sjuka på gatorna och bad honom att de skulle röra om det bara var kanten på hans klädsel; och alla som rörde vid honom blevo friska.

Markusevangeliet

KAPITEL 7

26 Kvinnan var en grek, en syrofeniker av folk; och hon bad honom att han skulle driva ut djävulen ur hennes dotter. 27 Men Jesus sade till henne: Låt barnen först bli mätta, ty det är inte lämpligt att ta barnens bröd och kasta det för hundarna. 28 Och hon svarade och sade till honom: Ja, Herre, men hundarna under bordet äta av barnens smulor. 29 Och han sade till henne: Gå din väg för detta ord; djävulen har gått ur din dotter. 30 Och när hon kom till sitt hus, fann hon att djävulen hade gått ut och hennes dotter låg på sängen. 31 Och återigen, på väg bort från Tyrus och Sidons kuster, kom han till Galileiska sjön, mitt emellan Dekapolis kuster. 32 Och de förde till honom en som var döv och hade ett hinder i hans tal; och de bönföll honom att lägga sin hand på honom. 33 Och han tog honom åt sidan från folkmassan och stack sina fingrar i hans öron, och han spottade och rörde vid hans tunga; 34 Och han såg upp mot himlen, suckade och sade till honom: Effata, det vill säga öppnas. 35 Och genast öppnades hans öron, och hans tungsnöre löstes, och han talade tydligt. 36 Och han bjöd dem att de inte skulle berätta det för någon. 37 Och de häpnade mycket och sade: "Allt har han gjort väl; han låter både de döva höra och de stumma att tala."

1 Då församlade sig fariséerna till honom och några av de skriftlärda, som kommo från Jerusalem. 2 Och när de såg några av hans lärjungar äta bröd med orenade, det vill säga med otvättade händer, fann de fel. 3 Ty fariséerna och alla judar äter inte, om de inte tvättar händerna ofta, i enlighet med de äldstes tradition. 4 Och när de kommer från marknaden, om de inte tvättar sig, äter de inte. Och mycket annat finns det som de har fått att hålla i, såsom diskning av bägare och krukor, kopparkärl och bord. 5 Då frågade fariséerna och de skriftlärda honom: Varför vandra inte dina lärjungar enligt de äldstes tradition, utan äter bröd med otvättade händer? 6 Han svarade och sade till dem: " Rätt har Jesaja profeterat om eder hycklare, som det är skrivet: Detta folk ärar mig med sina läppar, men deras hjärta är långt ifrån mig." 7Men förgäves dyrka de mig, då de undervisar människors bud. 8 Ty när ni avstår från Guds bud, håller ni människornas tradition som diskning av krukor och bägare, och många andra liknande ting gör ni. 9 Och han sade till dem: " Alltså förkasta ni Guds bud, så att ni må hålla er egen tradition." 10 Ty Mose sade: Hedra din fader och din moder; Och den som förbannar fader eller moder, han må dö döden. 11 Men I säger: Om någon säger till sin fader eller moder: Det är Corban, det vill säga en gåva, av vad som helst du kan få nytta av mig; han ska vara fri. 12 Och I låter honom inte mer göra något för sin far eller moder; 13 Genom att göra Guds ord till ingen verkan genom eder tradition, som I har överlämnat, och många liknande saker gör ni. 14 Och när han hade kallat till sig allt folket, sade han till dem: Hör på mig var och en av er och förstå. 15 Det finns intet utifrån en människa som kan orena honom genom att gå in i honom; men det som kommer ut ur honom, det är det som orenar människan. 16 Om någon har öron att höra, låt honom höra. 17 Och när han gick in i huset från folket, frågade hans lärjungar honom om liknelsen. 18 Och han sade till dem: " Är ni också så oförstående?" Förstår ni inte att vad som helst utifrån kommer in i människan, det kan inte orena honom; 19 För det kommer inte in i hans hjärta utan i magen och går ut i draget och renar allt kött? 20 Och han sade: Det som kommer ut ur mannen, det orenar mannen. 21 Ty inifrån, ur människors hjärta, utgå onda tankar, äktenskapsbrott, otukt, mord, 22 Stölder, girighet, ogudaktighet, svek, löshet, ett ont öga, hädelse, högmod, dårskap: 23 Allt detta onda kommer inifrån och orenar människan. 24 Och därifrån stod han upp och gick in i Tyrus och Sidons gränser och gick in i ett hus och ville att ingen skulle få veta det, men han kunde inte döljas. 25 Ty en kvinna, vars unga dotter hade en oren ande, hörde talas om honom och kom och föll för hans fötter.

KAPITEL 8 1I de dagar då folkmassan var mycket stor och inte hade något att äta, kallade Jesus till sig sina lärjungar och sade till dem: 2 Jag förbarmar mig över folket, eftersom de nu har varit hos mig i tre dagar och inte har något att äta. 3 Och om jag sänder bort dem fastande till deras egna hus, så skola de tröttna på vägen, ty många av dem kom från fjärran. 4 Och hans lärjungar svarade honom: "Varifrån kan en människa mätta dessa män med bröd här i öknen?" 5 Och han frågade dem: Hur många bröd har ni? Och de sade: Sju. 6 Och han bjöd folket att sätta sig ner på marken, och han tog de sju bröden och tackade och bröt och gav åt sina lärjungar att ställa fram dem. och de ställde dem inför folket. 7 Och de hade några små fiskar, och han välsignade och befallde att också ställa dem framför dem. 8 Och de åt och blev mätta, och de tog upp sju korgar av det krossade köttet som var kvar. 9 Och de som hade ätit var omkring fyra tusen, och han sände dem bort. 10 Och genast steg han i ett skepp med sina lärjungar och kom till Dalmanuthas delar. 11 Och fariséerna gick ut och började fråga honom och begärde av honom ett tecken från himlen för att fresta honom. 12 Och han suckade djupt i sin ande och sade: Varför söker denna generation efter ett tecken? Sannerligen säger jag er: Inget tecken skall ges åt detta släkte. 13 Och han lämnade dem och gick åter i skeppet och gick över till andra sidan.

Markusevangeliet

14 Nu hade lärjungarna glömt att ta bröd, och de hade inte heller med sig i skeppet mer än ett bröd. 15 Och han bjöd dem och sade: Se till, akta er för fariséernas surdeg och Herodes surdeg. 16 Och de resonerade med varandra och sade: Det är därför att vi inte har något bröd. 17 Och när Jesus förstod det, sade han till dem: " Varför resonerar ni, därför att ni inte har något bröd?" förstår ni ännu inte och förstår inte heller? har du ännu förhärdat ditt hjärta? 18 Har ni ögon, ser ni inte? och har öron, hör ni inte? och kommer ni inte ihåg det? 19 När jag krossade de fem bröden bland fem tusen, hur många korgar fulla med fragment tog ni upp? De sade till honom: Tolv. 20 Och när de sju bland fyra tusen, hur många korgar fulla med fragment tog ni upp? Och de sade: Sju. 21 Och han sade till dem: Hur kommer det sig att ni inte förstår? 22 Och han kom till Betsaida; och de förde en blind till honom och bad honom röra vid honom. 23 Och han tog den blinde i handen och förde honom ut ur staden; och när han hade spottat på hans ögon och lagt händerna på honom, frågade han honom om han såg något. 24 Och han såg upp och sade: "Jag ser människorna gå som träd." 25 Därefter lade han åter händerna på hans ögon och lät honom se upp, och han blev återställd och såg var och en tydlig. 26 Och han sände honom hem till sitt hus och sade: Gå inte in i staden och berätta det inte för någon i staden. 27 Och Jesus gick ut med hans lärjungar till städerna i Cesarea Filippi, och på vägen frågade han sina lärjungar och sade till dem: Vem säger människorna att jag är? 28 Och de svarade: "Johannes döparen; men somliga säger: Elias; och andra, En av profeterna. 29 Och han sade till dem: Men vem säger I att jag är? Och Petrus svarade och sade till honom: Du är Kristus. 30 Och han bjöd dem att de inte skulle berätta för någon om honom. 31 Och han började lära dem att Människosonen måste lida mycket och förkastas av de äldste och översteprästerna och de skriftlärda och dödas och efter tre dagar uppstå. 32 Och han talade detta ord öppet. Och Petrus tog honom och började tillrättavisa honom. 33 Men när han hade vänt sig om och sett på sina lärjungar, tillrättavisade han Petrus och sade: Gå bakom mig, Satan, ty du njuter inte av det som är av Gud, utan det som är av människor. 34 Och när han hade kallat folket till sig tillsammans med sina lärjungar, sade han till dem: Var och en som kommer efter mig, han ska förneka sig själv och ta sitt kors och följa mig. 35 Ty var och en som vill rädda sitt liv skall förlora det; men den som mister sitt liv för min och evangeliets skull, han skall rädda det. 36 Ty vad gagnar det en människa om hon vinner hela världen och förlorar sin själ? 37 Eller vad skall en man ge i utbyte för sin själ? 38 Var och en som därför skäms för mig och för mina ord i detta otuktiga och syndiga släkte; för honom skall också

Människosonen skämmas, när han kommer i sin Faders härlighet med de heliga änglarna. KAPITEL 9 1 Och han sade till dem: Sannerligen säger jag eder, att det finns några av dem som står här, som inte skola smaka döden, förrän de har sett Guds rike komma med kraft. 2 Och efter sex dagar tog Jesus med sig Petrus, Jakob och Johannes och förde dem upp på ett högt berg för sig själva, och han förvandlades inför dem. 3 Och hans kläder blev skinande, mycket vita som snö; så att ingen fullare på jorden kan vita dem. 4 Och för dem visade sig Elias med Mose, och de talade med Jesus. 5 Och Petrus svarade och sade till Jesus: Mästare, det är gott för oss att vara här, och låt oss bygga tre tabernakel; en för dig och en för Mose och en för Elias. 6 Ty han visste inte vad han skulle säga; för de var mycket rädda. 7 Och det var ett moln som överskuggade dem, och en röst kom ut från molnet, som sade: "Detta är min älskade Son; hör honom." 8 Och plötsligt, när de hade sett sig omkring, såg de ingen längre, utom Jesus endast med sig själva. 9 Och när de kom ner från berget, befallde han dem att de inte skulle berätta för någon vad de hade sett, förrän Människosonen hade uppstått från de döda. 10 Och de behöll detta ord för sig själva och frågade med varandra vad uppståndelsen från de döda skulle betyda. 11 Och de frågade honom och sade: Varför säga de skriftlärda att Elias först måste komma? 12 Och han svarade och sade till dem: Elias kommer sannerligen först och återställer allt; och huru det är skrivet om Människosonen, att han måste lida mycket och förgås till intet. 13 Men jag säger eder: Elias har verkligen kommit, och de har gjort mot honom allt som de ville, såsom det är skrivet om honom. 14 Och när han kom till sina lärjungar, såg han en stor skara omkring dem, och de skriftlärda frågade med dem. 15 Och genast blev allt folket, när de såg honom, mycket häpna, och sprang till honom och hälsade honom. 16 Och han frågade de skriftlärda: Vad frågar ni med dem? 17 Och en ur folkmassan svarade och sade: Mästare, jag har fört till dig min son, som har en stum ande; 18 Och varhelst han tar honom, river han sönder honom; och han skummar och gnisslar med tänderna och sörjer bort; och jag talade till dina lärjungar att de skulle driva ut honom. och de kunde inte. 19 Han svarade honom och sade: O trofasta släkte, hur länge skall jag vara hos eder? hur länge ska jag lida dig? för honom till mig. 20 Och de förde honom till honom, och när han såg honom, tjurade anden genast honom; och han föll till marken och vältrade sig skummande. 21 Och han frågade sin far: Hur länge är det sedan detta kom till honom? Och han sade: Om ett barn. 22 Och ofta har den kastat honom i elden och i vattnet för att förgöra honom; men om du kan göra något, så förbarma dig över oss och hjälp oss.

Markusevangeliet

23 Jesus sade till honom: Om du kan tro, är allt möjligt för den som tror. 24 Och genast ropade barnets fader och sade med tårar: "Herre, jag tror; hjälp min otro. 25 När Jesus såg att folket kom springande, tillrättavisade han den fula anden och sade till honom: Du stumme och döva ande, jag befaller dig, gå ut ur honom och gå inte mer in i honom. 26 Och anden ropade och slet sönder honom och gick ut ur honom, och han var som en död; så att många sa: Han är död. 27 Men Jesus tog honom i handen och lyfte upp honom; och han reste sig. 28 Och när han kom in i huset, frågade hans lärjungar honom enskilt: Varför kunde vi inte driva ut honom? 29 Och han sade till dem: " Detta slag kan inte framkomma genom intet annat än genom bön och fasta." 30 Och de gick därifrån och drogo genom Galileen; och han ville inte att någon skulle veta det. 31 Ty han undervisade sina lärjungar och sade till dem: Människosonen har överlämnats i människors händer, och de skola döda honom. och sedan han har blivit dödad, skall han uppstå på tredje dagen. 32 Men de förstodo icke detta ord, och de voro rädda för att fråga honom. 33 Och han kom till Kapernaum, och när han var i huset frågade han dem: Vad var det som ni tvistade med varandra på vägen? 34 Men de tystnade, ty på vägen hade de tvistat sinsemellan vem som skulle vara den störste. 35 Och han satte sig ned och kallade till sig de tolv och sade till dem: Om någon vill vara den första, han skall bli den sist av alla och allas tjänare. 36 Och han tog ett barn och ställde det mitt ibland dem; och när han hade tagit det i sin famn, sade han till dem: 37 Var och en som tar emot ett av sådana barn i mitt namn, han tar emot mig; och var och en som tar emot mig, han tar inte emot mig utan honom som har sänt mig. 38 Och Johannes svarade honom och sade: "Mästare, vi såg en driva ut onda andar i ditt namn, och han följer oss inte; och vi förbjöd honom, eftersom han inte följer oss." 39 Men Jesus sade: Förbjud honom inte, ty det finns ingen som gör ett under i mitt namn, som lätt kan tala illa om mig. 40 Ty den som inte är emot oss är på vår sida. 41 Ty var och en som ger er en bägare vatten att dricka i mitt namn, eftersom ni tillhör Kristus, sannerligen säger jag er, han skall inte förlora sin belöning. 42 Och den som förolämpar en av dessa små som tror på mig, det är bättre för honom att en kvarnsten hängdes om hans hals och kastades i havet. 43 Och om din hand sårar dig, så hugg av den. Det är bättre för dig att gå in i livet lemlästad, än att ha två händer för att gå in i helvetet, in i elden som aldrig skall släckas. 44 Där deras mask inte dör och elden inte släcks. 45 Och om din fot sårar dig, så hugg av den. Det är bättre för dig att gå in i livet, än att ha två fötter för att kastas i helvetet, i elden som aldrig skall släckas. 46 Där deras mask inte dör och elden inte släcks. 47 Och om ditt öga förolämpar dig, rycka ut det. Det är bättre för dig att gå in i Guds rike med ett öga än att ha två ögon för att kastas i helvetets eld. 48 Där deras mask inte dör och elden inte släcks.

49 Ty var och en skall saltas med eld, och varje offer skall saltas med salt. 50 Salt är gott, men om saltet har förlorat sin sälta, varmed vill ni krydda det? Ha salt i er och ha frid med varandra. KAPITEL 10 1 Och han reste sig därifrån och kom till Judeens kuster på andra sidan Jordan, och folket vände sig till honom igen; och som vanligt lärde han dem igen. 2 Och fariséerna kommo till honom och frågade honom: "Är det tillåtet för en man att skilja sig från sin hustru?" fresta honom. 3 Och han svarade och sade till dem: Vad har Mose befallt eder? 4 Och de sade: Mose tillät att skriva en skilsmässa och att skiljas från henne. 5 Och Jesus svarade och sade till dem: " För edra hjärtas hårdhet skrev han detta bud till eder." 6 Men från skapelsens början gjorde Gud dem till man och kvinna. 7 Därför skall en man lämna sin far och sin mor och hålla sig till sin hustru; 8 Och de två skola vara ett kött, så då är de inte längre två, utan ett kött. 9 Vad Gud därför har sammanfogat, må ingen människa skilja åt. 10 Och i huset frågade hans lärjungar honom igen om samma sak. 11 Och han sade till dem: Den som skiljer sig från sin hustru och gifter sig med en annan, han begår äktenskapsbrott mot henne. 12 Och om en kvinna skiljer sig från sin man och gifter sig med en annan, så begår hon äktenskapsbrott. 13 Och de förde små barn till honom, att han skulle röra vid dem, och hans lärjungar tillrättavisade dem som förde dem. 14 Men när Jesus såg det, blev han mycket missnöjd och sade till dem: " Låt barnen komma till mig och förbjud dem inte; ty sådana tillhör Guds rike." 15 Sannerligen säger jag er: Den som inte tar emot Guds rike som ett litet barn, han skall inte komma in där. 16 Och han tog dem i sin famn, lade sina händer på dem och välsignade dem. 17 Och när han hade gått ut på vägen, kom en springande och föll på knä för honom och frågade honom: "Gode Mästare, vad ska jag göra för att få ärva evigt liv?" 18 Och Jesus sade till honom: Varför kallar du mig god? det finns ingen god utom en, det vill säga Gud. 19 Du känner buden: Begå inte äktenskapsbrott, döda inte, stjäl inte, vittna inte falskt, bedrägera inte, ära din far och din mor. 20 Och han svarade och sade till honom: Mästare, allt detta har jag iakttagit från min ungdom. 21 Då när Jesus såg honom älskade han honom och sade till honom: En sak saknar du: gå din väg, sälj allt du har och ge åt de fattiga, så skall du ha en skatt i himlen; och kom och ta upp korset och följ mig. 22 Och han blev bedrövad över detta ord och gick bedrövad bort, ty han hade stora ägodelar. 23 Och Jesus såg sig omkring och sade till sina lärjungar: Hur svårt skola de som har rikedom komma in i Guds rike!

Markusevangeliet

24 Och lärjungarna häpnade över hans ord. Men Jesus svarade igen och sade till dem: Barn, hur svårt är det för dem som förtrösta på rikedom att komma in i Guds rike! 25 Det är lättare för en kamel att gå genom ett nålsöga än för en rik att komma in i Guds rike. 26 Och de häpnade av stor häpnad och sade sinsemellan: Vem kan då bliva frälst? 27 Och Jesus såg på dem och sade: För människor är det omöjligt, men inte för Gud, ty för Gud är allt möjligt. 28 Då började Petrus säga till honom: Se, vi har lämnat allt och följt dig. 29 Och Jesus svarade och sade: Sannerligen säger jag er: Det finns ingen som har lämnat hus eller bröder eller systrar, eller far eller mor, eller hustru eller barn eller jord, för min skull och evangeliets , 30 Men han skall få hundrafaldigt nu i denna tid, hus och bröder och systrar, och mödrar och barn och jord, med förföljelser; och i den kommande världen evigt liv. 31 Men många som är första skola bli sist; och den sista först. 32 Och de var på väg upp till Jerusalem; och Jesus gick före dem, och de häpnade; och när de följde efter, blev de rädda. Och han tog igen de tolv och började tala om för dem vad som skulle hända honom, 33 och sade: »Se, vi gå upp till Jerusalem; och Människosonen skall överlämnas åt översteprästerna och åt de skriftlärda; och de skola döma honom till döden och överlämna honom till hedningarna. 34 Och de skola håna honom och gissla honom och spotta på honom och döda honom, och på tredje dagen skall han uppstå. 35 Och Jakob och Johannes, Sebedaios söner, kommo till honom och sade: "Mästare, vi vill att du gör för oss vad som helst vi vilja." 36 Och han sade till dem: Vad skulle I vilja att jag skulle göra för eder? 37 De sade till honom: "Ge oss att vi må sitta, den ene på din högra sida och den andre på din vänstra sida, i din härlighet." 38 Men Jesus sade till dem: I veten inte vad ni ber om; kan ni dricka av den bägare som jag dricker av? och bli döpt med det dop som jag är döpt med? 39 Och de sade till honom: Vi kunna. Och Jesus sade till dem: I skolen dricka av den bägare som jag dricker av; och med det dop som jag är döpt med skall ni bli döpta. 40 Men att sitta på min högra och på min vänstra hand är inte mitt att ge; men den skall ges åt dem för vilka den är beredd. 41 Och när de tio hörde det, började de bli mycket missnöjda med Jakob och Johannes. 42 Men Jesus kallade dem till sig och sade till dem: Ni vet att de som anses härska över hedningarna, utöva herravälde över dem. och deras stora utövar makt över dem. 43 Men så skall det icke vara bland eder; men den som är stor bland eder, han skall vara eder tjänare. 44 Och var och en av er som är den främste, han skall vara allas tjänare. 45 Ty inte ens Människosonen kom för att bli betjänad, utan för att tjäna och ge sitt liv till en lösen för många. 46 Och de kommo till Jeriko, och när han gick ut från Jeriko med sina lärjungar och ett stort antal folk, satt den blinde Bartimeus, Timaeus son, vid vägen och tiggde.

47 Och när han hörde att det var Jesus från Nasaret, började han ropa och säga: Jesus, du Davids Son, förbarma dig över mig. 48 Och många bjöd honom att han skulle hålla tyst, men han ropade desto mer: "Du Davids son, förbarma dig över mig." 49 Och Jesus stod stilla och befallde honom att kallas. Och de kallade på den blinde mannen och sade till honom: Var vid god tröst, stå upp; han kallar dig. 50 Och han kastade bort sin mantel, stod upp och kom till Jesus. 51 Och Jesus svarade och sade till honom: Vad vill du att jag skall göra mot dig? Den blinde sade till honom: Herre, så att jag må få min syn. 52 Och Jesus sade till honom: Gå! din tro har gjort dig frisk. Och genast fick han synen och följde Jesus på vägen. KAPITEL 11 1 Och när de kom nära Jerusalem, till Betfage och Betania, vid Oljeberget, sände han två av sina lärjungar, 2 Och han sade till dem: Gå in i byn mitt emot eder, och så snart ni kommit in i den, skolen I finna en föl bunden, på vilken ingen människa suttit. lös honom och för honom. 3 Och om någon säger till eder: Varför gör ni detta? säg att Herren behöver honom; och genast skall han sända honom hit. 4 Och de gick sin väg och fann fålen bunden vid dörren utanför på en plats där två vägar möttes; och de löser honom. 5 Och några av dem som stodo där sade till dem: "Vad gör ni, när ni förlorar fålen? 6 Och de sade till dem såsom Jesus hade befallt; och de släppte dem. 7 Och de förde fålen till Jesus och lade sina kläder på honom; och han satte sig på honom. 8 Och många bredde ut sina kläder på vägen, och andra högg ner grenar från träden och ströade dem på vägen. 9 Och de som gick före och de som följde efter, ropade och sade: Hosianna! Välsignad är han som kommer i Herrens namn: 10 Välsignat vare vår fader Davids rike, som kommer i Herrens namn: Hosianna i det högsta. 11 Och Jesus gick in i Jerusalem och in i templet, och när han hade sett sig omkring på allt, och nu kvällen var kommen, gick han ut till Betania med de tolv. 12 Och nästa morgon, när de kommo från Betania, var han hungrig. 13 Och när han såg ett fikonträd långt borta med löv, kom han, om han kunde finna något på det; och när han kom till det, fann han ingenting annat än löv. för fikonens tid var ännu inte. 14 Och Jesus svarade och sade till den: Ingen äter frukt av dig härefter i evighet. Och hans lärjungar hörde det. 15 Och de kommo till Jerusalem, och Jesus gick in i templet och började driva ut dem som sålde och köpte i templet och störtade omkull växlingsborden och duvors säten; 16 Och han ville inte tillåta att någon skulle bära något kärl genom templet.

Markusevangeliet

17 Och han undervisade och sade till dem: Står det inte skrivet: Mitt hus skall kallas bönehus av alla folk? men ni har gjort det till en tjuvhåla. 18 Och de skriftlärda och översteprästerna hörde det och sökte hur de kunde förgöra honom, ty de fruktade honom, eftersom allt folket var förvånat över hans lära. 19 Och när det blev afton, gick han ut ur staden. 20 Och på morgonen, när de gick förbi, såg de fikonträdet torkat från rötterna. 21 Och Petrus påminde sig och sade till honom: "Mästare, se, fikonträdet som du förbannade är vissnat." 22 Och Jesus svarade och sade till dem: Tro på Gud. 23 Ty sannerligen säger jag eder: Var och en som säger till detta berg: Lyft dig upp och kastas i havet; och han ska inte tvivla i sitt hjärta, utan ska tro att det han säger ska ske. han skall få vad han säger. 24 Därför säger jag er: Allt vad ni önskar, när ni ber, tro att ni tar emot det, så skall ni få det. 25 Och när ni står och ber, så förlåt om ni har något emot någon, på det att även er Fader som är i himlen må förlåta er era överträdelser. 26 Men om ni inte förlåter, så kommer inte heller er Fader som är i himlen att förlåta era överträdelser. 27 Och de kom tillbaka till Jerusalem, och medan han vandrade i templet, kom översteprästerna, de skriftlärda och de äldste till honom, 28 Och säg till honom: Med vilken myndighet gör du detta? och vem gav dig denna myndighet att göra dessa ting? 29 Och Jesus svarade och sade till dem: Jag skall också ställa en fråga till eder och svara mig, och jag skall säga eder med vilken myndighet jag gör detta. 30 Johannes dop, var det från himlen eller av människor? svara mig. 31 Och de resonerade med sig själva och sade: Om vi säga: Från himmelen; han skall säga: Varför trodde ni honom då inte? 32 Men om vi säger: Av människor; de fruktade folket, ty alla ansåg att Johannes verkligen var en profet. 33 Och de svarade och sade till Jesus: Det kan vi inte säga. Och Jesus svarade och sade till dem: Inte heller säger jag eder med vilken myndighet jag gör detta. KAPITEL 12 1 Och han började tala till dem genom liknelser. En man planterade en vingård och satte en häck runt den och grävde en plats för vinfettet och byggde ett torn och lät ut det till jordbruksmän och drog till ett fjärran land. 2 Och på rätt tid sände han en tjänare till vingårdsmännen, för att han skulle få av vingårdsmännen vingårdens frukt. 3 Och de grepo honom och slog honom och skickade honom tom. 4 Och åter sände han en annan tjänare till dem; och på honom kastade de stenar och sårade honom i huvudet och skickade bort honom skamligt behandlad. 5 Och åter sände han en annan; och honom dödade de, och många andra; slå några och döda några. 6 Då han ännu hade en son, sin älskade, sände han även honom sist till dem och sade: De skola vörda min son. 7 Men dessa jordbruksmän sade sinsemellan: "Detta är arvingen; kom, låt oss döda honom, så skall arvet bli vårt.

8 Och de tog honom och dödade honom och kastade ut honom från vingården. 9 Vad skall då vingårdens herre göra? han skall komma och förgöra vingårdsmännen och ge vingården åt andra. 10 Och har ni inte läst detta skriftställe; Den sten som byggmästarna förkastade har blivit hörnets huvud: 11 Detta var Herrens gärning, och det är förunderligt i våra ögon? 12 Och de sökte gripa honom, men fruktade folket, ty de visste att han hade talat liknelsen mot dem, och de lämnade honom och gick sin väg. 13 Och de sände till honom några av fariséerna och herodianerna för att fånga honom i hans ord. 14 Och när de kommo, sade de till honom: Mästare, vi vet att du är sann och inte bryr dig om någon; ty du ser inte på människors person, utan lär ut Guds väg i sanning: Är det tillåtet att ge hyllning till Caesar, eller inte? 15 Ska vi ge, eller ska vi inte ge? Men eftersom han kände deras hyckleri, sade han till dem: Varför fresta I mig? ge mig ett öre, så att jag får se det. 16 Och de kom med det. Och han sade till dem: Vems är denna bild och överskrift? Och de sade till honom: Caesars. 17 Och Jesus svarade och sade till dem: Ge kejsaren vad som är kejsarens och Gud vad som är Guds. Och de förundrade sig över honom. 18 Då kom sadducéerna till honom, som säga att det inte finns någon uppståndelse; och de frågade honom och sade: 19 Mästare, Mose skrev till oss: Om en mans bror dör och lämnar sin hustru bakom sig och inte lämnar några barn, så skall hans bror ta sin hustru och uppfostra sin brors säd. 20 Nu fanns det sju bröder, och den förste tog sig en hustru, och den döde lämnade ingen säd efter sig. 21 Och den andre tog henne och dog och lämnade ingen säd, och den tredje likaså. 22 Och de sju hade henne och lämnade ingen säd; sist av alla dog kvinnan också. 23 I uppståndelsen alltså, när de uppstå, vems hustru skall hon vara av dem? ty de sju hade henne till hustru. 24 Och Jesus svarade och sade till dem: " Flera ni därför vilse, därför att ni inte känner till skrifterna och inte heller Guds kraft?" 25 Ty när de skall uppstå från de döda, varken gifta sig eller gifta sig; men är som änglarna i himlen. 26 Och när det gäller de döda, att de uppstår: har ni inte läst i Mose bok hur Gud i busken talade till honom och sade: Jag är Abrahams Gud och Isaks Gud och Jakobs Gud ? 27 Han är inte de dödas Gud, utan de levandes Gud. 28 Och en av de skriftlärde kom fram och hörde dem diskutera och förstod att han hade svarat dem väl, och frågade honom: Vilket är det första budet av alla? 29 Och Jesus svarade honom: Det första av alla bud är: Hör, Israel! Herren vår Gud är en enda Herre: 30 Och du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta och av hela din själ och av hela ditt förstånd och av all din kraft: detta är det första budet. 31 Och det andra är likt, nämligen detta: Du skall älska din nästa som dig själv. Det finns inget annat bud större än dessa. 32 Och den skriftlärde sade till honom: »Ja, Mästare, du har sagt sanning, ty det finns en Gud; och det finns ingen annan än han:

Markusevangeliet

33 Och att älska honom av hela hjärtat och av hela förståndet och av hela själen och av all kraft, och att älska sin nästa som sig själv, är mer än alla brännoffer och slaktoffer. 34 Och när Jesus såg att han svarade förståndigt, sade han till honom: " Du är inte långt från Guds rike." Och ingen man efter det vågade ställa någon fråga till honom. 35 Och Jesus svarade och sade, medan han undervisade i templet: Huru säga de skriftlärda att Kristus är Davids Son? 36 Ty David själv sade genom den Helige Ande: HERREN sade till min Herre: Sätt dig på min högra sida, tills jag gör dina fiender till din fotpall. 37 Därför kallar David själv honom Herre; och varifrån är han då hans son? Och allmogen hörde honom gärna. 38 Och han sade till dem i sin lära: Akta er för de skriftlärda, som älskar att gå i långklädda kläder och älska hälsningar på marknadsplatserna, 39 Och huvudmännen satt i synagogorna och de översta rummen vid högtiderna. 40 som förtär änkornas hus och för skenbart beder långa böner; dessa skola få större fördömelse. 41 Och Jesus satte sig mitt emot skattkammaren och såg hur folket kastade pengar i skattkammaren, och många som var rika kastade mycket. 42 Och där kom en fattig änka, och hon kastade in två kvalster, som tjänar pengar. 43 Och han kallade till sig sina lärjungar och sade till dem: Sannerligen säger jag eder, att denna fattiga änka har kastat in mer än alla de som har kastat i skattkammaren. 44 Ty allt de gjorde av sitt överflöd; men av sin nöd har hon gjutit in allt vad hon ägde, ja, hela sitt liv.

12 Nu skall brodern förråda brodern till döden, och fadern sonen; och barn skola resa sig mot sina föräldrar och döda dem. 13 Och ni skall hatas av alla för mitt namns skull, men den som håller ut intill änden, han skall bli frälst. 14 Men när ni ser ödeläggelsens styggelse, omtalad av profeten Daniel, stå där den inte borde, (låt den som läser förstå det), så låt dem som är i Judeen fly till bergen. 15 Och låt den som är på hustaken inte gå ner i huset och inte heller gå in där för att ta ut något ur sitt hus. 16 Och låt den som är ute på fältet inte vända tillbaka för att ta upp sin klädnad. 17 Men ve dem som hava barn och dem som diar i de dagar! 18 Och be att eder flykt inte sker på vintern. 19 Ty i de dagar skall det finnas en nöd, sådan som inte var från början av skapelsen, som Gud skapade, till denna tid, och som inte heller kommer att vara. 20 Och förutom att Herren hade förkortat dessa dagar, skulle inget kött bli frälst, men för de utvaldas skull, som han har utvalt, har han förkortat dagarna. 21 Och om någon då säger till eder: Se, här är Kristus; eller se, han är där; tro honom inte: 22 Ty falska Kristus och falska profeter skola uppstå och göra tecken och under för att förföra, om det var möjligt, även de utvalda. 23 Men se till, se, jag har förutsagt er allt. 24 Men i de dagarna, efter den vedermödan, skall solen förmörkas, och månen skall inte ge sitt ljus, 25 Och himlens stjärnor skola falla, och de krafter som finns i himlen skall skakas. 26 Och då skall de se Människosonen komma på molnen med stor kraft och härlighet. 27 Och då skall han sända sina änglar och samla sina utvalda från de fyra vindarna, från jordens yttersta del till himlens yttersta del. 28 Lär nu en liknelse om fikonträdet; När hennes gren ännu är mjuk och ger ut löv, vet ni att sommaren är nära. 29 Så vet ni på samma sätt, när ni ser detta ske, att det är nära, till och med för dörrarna. 30 Sannerligen säger jag er, att detta släktled inte skall förgå förrän allt detta har skett. 31 Himmel och jord skola förgå, men mina ord skola icke förgås. 32 Men om den dagen och den stunden vet ingen, inte heller änglarna i himlen, varken Sonen utan Fadern. 33 Akta er, vaka och be, ty ni vet inte när tiden är inne. 34 Ty Människosonen är som en man som går långt bort, som lämnade sitt hus och gav makt åt sina tjänare och åt var och en sitt arbete, och befallde portvakten att vaka. 35 Vaka därför, ty ni vet inte när husets herre kommer, på aftonen eller vid midnatt, eller vid tuppgalandet eller på morgonen. 36 För att inte komma plötsligt finner han dig sova. 37 Och vad jag säger er säger jag till alla: Vakna.

KAPITEL 13 1 Och när han gick ut ur templet, sade en av hans lärjungar till honom: "Mästare, se vad för slags stenar och vilka byggnader som finns här! 2 Och Jesus svarade och sade till honom: Ser du dessa stora byggnader? den ena stenen på den andra ska inte lämnas kvar, som inte ska kastas ner. 3 Och när han satt på Oljeberget mitt emot templet, frågade Petrus och Jakob och Johannes och Andreas honom enskilt: 4 Säg oss, när skall detta ske? och vad skall bli tecknet när allt detta skall fullbordas? 5 Och Jesus svarade dem och började säga: Se till att inte någon bedrar er. 6 Ty många skola komma i mitt namn och säga: Jag är Kristus; och kommer att bedra många. 7 Och när ni får höra om krig och rykten om krig, var ni inte oroliga, ty sådant måste vara nödvändigt; men slutet skall inte vara ännu. 8 Ty nation skall resa sig mot folk, och rike mot rike, och det skall bli jordbävningar på olika platser, och det skall bli hungersnöd och nöd: detta är början till sorger. 9 Men akta er själva, ty de skall överlämna er till råden; och i synagogorna skolen I bliva slagen, och I skolen ställas inför härskare och kungar för min skull, till ett vittnesbörd mot dem. 10 Och evangeliet måste först förkunnas bland alla folk. 11 Men när de leder er och överlämnar er, så tänk inte på vad ni skall tala i förväg, och överväg inte heller; den Helige Anden.

KAPITEL 14 1 Efter två dagar var det påskhögtid och osyrat bröd, och översteprästerna och de skriftlärda sökte hur de kunde gripa honom med list och döda honom.

Markusevangeliet

2 Men de sade: "Inte på högtidsdagen, för att folket inte skall bli oroligt." 3 Och när han var i Betania, i Simon den spetälskes hus, när han satt till bords, kom en kvinna som hade en alabasterlåda med mycket dyrbar nardussalva; och hon bröt lådan och hällde den över hans huvud. 4 Och det fanns några som var förtörnade inom sig och sade: "Varför blev detta slöseri med salvan? 5 Ty det kunde ha sålts för mer än tre hundra pence och givits till de fattiga. Och de knorrade mot henne. 6 Och Jesus sade: " Låt henne vara; varför besvärar du henne? hon har gjort ett gott verk på mig. 7 Ty de fattiga har ni alltid hos er, och när ni vill må ni göra dem gott; men mig har ni inte alltid. 8 Hon har gjort vad hon kunde; hon har kommit i förväg för att smörja min kropp till begravningen. 9 Sannerligen säger jag er: Varhelst detta evangelium skall predikas i hela världen, skall också detta som hon har gjort omtalas till hennes åminnelse. 10 Och Judas Iskariot, en av de tolv, gick till översteprästerna för att förråda honom åt dem. 11 Och när de hörde det, blev de glada och lovade att ge honom pengar. Och han sökte hur han bekvämt kunde förråda honom. 12 Och på det osyrade brödets första dag, när de slaktade påskhögtiden, sade hans lärjungar till honom: Var vill du att vi ska gå och förbereda så att du kan äta påsken? 13 Och han sände ut två av sina lärjungar och sade till dem: Gån in i staden, och där skall en man möta eder, som bär en kanna vatten; följ honom. 14 Och varhelst han går in, säg till husbonden: Mästaren säger: Var är gästkammaren, där jag ska äta påsken med mina lärjungar? 15 Och han skall visa dig ett stort övre rum, möblerat och iordningställt; gör där i ordning åt oss. 16 Och hans lärjungar gick ut och kommo in i staden och fann som han hade sagt till dem, och de beredde påsken. 17 Och på kvällen kom han med de tolv. 18 Och medan de satt och åt, sade Jesus: Sannerligen säger jag eder: En av eder som äter med mig skall förråda mig. 19 Och de började bli bedrövade och säga till honom en efter en: Är det jag? och en annan sa: Är det jag? 20 Och han svarade och sade till dem: Det är en av de tolv som doppar med mig i skålen. 21 Visserligen går Människosonen, såsom det är skrivet om honom, men ve den man genom vilken Människosonen blir förrådd! bra var det för den mannen om han aldrig hade fötts. 22 Och medan de åt, tog Jesus bröd och välsignade och bröt det och gav åt dem och sade: " Ta, ät, detta är min kropp." 23 Och han tog bägaren, och när han hade tackat, gav han dem den; och de drack alla av den. 24 Och han sade till dem: Detta är mitt blod, det nya testamentet, som utgjuts för många. 25 Sannerligen säger jag er: Jag kommer inte att dricka mer av vinstockens frukt tills den dag jag dricker den ny i Guds rike. 26 Och när de hade sjungit en lovsång, gick de ut till Oljeberget.

27 Och Jesus sade till dem: " Alla I skolen taga illa vid mig i natt; ty det är skrivet: Jag skall slå herden, och fåren skola skingras." 28 Men efter det att jag har uppstått, skall jag gå före er till Galileen. 29 Men Petrus sade till honom: Fastän alla kommer att ta anstöt, så gör jag det inte. 30 Och Jesus sade till honom: Sannerligen säger jag dig, att denna dag, ja, i denna natt, innan hanen galer två gånger, skall du förneka mig tre gånger. 31 Men han talade ännu hårdare: Om jag skulle dö med dig, så skall jag inte förneka dig på något sätt. Likaså sa de alla. 32 Och de kommo till en plats som fick namnet Getsemane, och han sade till sina lärjungar: " Sätt er här, medan jag skall be." 33 Och han tog med sig Petrus och Jakob och Johannes, och han började bli mycket häpen och mycket tung. 34 Och han sade till dem: " Min själ är mycket bedrövad ända till döden; stanna här och vaken." 35 Och han gick fram ett litet stycke och föll till marken och bad att, om det var möjligt, timmen måtte passera honom. 36 Och han sade: Abba, Fader, allt är möjligt för dig; ta denna bägare ifrån mig: dock inte vad jag vill, utan vad du vill. 37 Och han kom och fann dem sovande och sade till Petrus: Simon, sover du? kunde du inte se en timme? 38 Vaka och be, så att ni inte faller i frestelse. Anden är verkligen redo, men köttet är svagt. 39 Och åter gick han bort och bad och talade samma ord. 40 Och när han kom tillbaka, fann han dem sova igen (ty deras ögon var tunga), och de visste inte vad de skulle svara honom. 41 Och han kom för tredje gången och sade till dem: Sov nu och vila eder. Det är nog, stunden är kommen; se, Människosonen är förrådd i syndares händer. 42 Stå upp, låt oss gå; se, han som förråder mig är nära. 43 Och genast, medan han ännu talade, kom Judas, en av de tolv, och med honom en stor skara med svärd och stavar, från översteprästerna och de skriftlärda och de äldste. 44 Och han som förrådde honom hade gett dem ett tecken och sagt: Den jag kysser, det är han. tag honom och för honom bort i säkerhet. 45 Och så snart han kom, gick han genast till honom och sade: "Mästare, mästare; och kysste honom. 46 Och de lade sina händer på honom och tog honom. 47 Och en av dem som stod där drog ett svärd och slog en översteprästens tjänare och högg av hans öra. 48 Och Jesus svarade och sade till dem: » Har ni kommit ut, som mot en tjuv, med svärd och stavar för att ta mig? 49 Jag var dagligen med eder i templet och undervisade, och ni tog mig inte; men skrifterna måste uppfyllas. 50 Och de övergav honom alla och flydde. 51 Och där följde en ung man, som hade ett linnetyg gjutet om sin nakna kropp; och de unga männen grep honom: 52 Och han lämnade linneduken och flydde naken från dem. 53 Och de förde Jesus bort till översteprästen, och med honom församlades alla översteprästerna och de äldste och de skriftlärda.

Markusevangeliet

54 Och Petrus följde honom långt borta, ända in i översteprästens palats, och han satt med tjänarna och värmde sig vid elden. 55 Och översteprästerna och hela rådet sökte vittnesbörd mot Jesus för att döda honom. och hittade ingen. 56 Ty många vittnade falskt mot honom, men deras vittnesbörd var inte överens. 57 Och några stodo upp och vittnade falskt mot honom och sade: 58 Vi hörde honom säga: Jag skall förstöra detta tempel som är gjort med händer, och inom tre dagar skall jag bygga ett annat gjort utan händer. 59 Men inte heller var deras vittne överens. 60Och översteprästen reste sig mitt ibland och frågade Jesus och sade: Svarar du ingenting? vad är det som dessa vittnar mot dig? 61 Men han tystnade och svarade ingenting. Åter frågade översteprästen honom och sade till honom: Är du Kristus, den saliges Son? 62 Och Jesus sade: Det är jag, och ni skall se Människosonen sitta på maktens högra sida och komma på himlens moln. 63 Då slet översteprästen sönder sina kläder och sade: "Vad behöver vi ytterligare vittnen?" 64 Ni har hört hädelsen: vad tycker ni? Och de dömde honom alla att vara skyldig till döden. 65 Och några började spotta på honom och täcka hans ansikte och slå honom och säga till honom: Profetera, och tjänarna slogo honom med sina händer. 66 Och när Petrus var nedanför i slottet, kom en av översteprästens tjänarinnor. 67 Och när hon såg Petrus värma sig, såg hon på honom och sade: Och du var också med Jesus från Nasaret. 68 Men han förnekade och sade: "Jag vet inte, och jag förstår inte vad du säger." Och han gick ut i förhallen; och tuppen. 69 Och en piga såg honom igen och började säga till dem som stodo där: "Detta är en av dem." 70 Och han förnekade det igen. Och en stund därefter sade de som stodo där igen till Petrus: "Du är visserligen en av dem, ty du är en galileer, och ditt tal överensstämmer med det." 71 Men han började förbanna och svära och sade: "Jag känner inte denna man som ni talar om." 72 Och andra gången kom tuppen. Och Petrus påminde sig det ord som Jesus sade till honom: Innan hanen galer två gånger, skall du förneka mig tre gånger. Och när han tänkte på det, grät han.

5 Men Jesus svarade ännu ingenting; så att Pilatus förundrades. 6 På den högtiden släppte han en fånge åt dem, vem de än önskade. 7 Och det var en som hette Barabbas, som låg bunden med dem som hade gjort uppror mot honom, som hade begått mord i upproret. 8 Och folket som ropade högt började begära att han skulle göra som han någonsin hade gjort mot dem. 9 Men Pilatus svarade dem och sade: "Vill ni att jag ska släppa eder judarnas konung?" 10 Ty han visste att översteprästerna hade överlämnat honom av avund. 11 Men översteprästerna uppmanade folket att hellre släppa Barabbas åt dem. 12 Och Pilatus svarade och sade åter till dem: Vad vill I då att jag skall göra mot honom som I kallar judarnas konung? 13 Och de ropade igen: Korsfäst honom. 14 Då sade Pilatus till dem: Varför, vad ont har han gjort? Och de ropade ännu mer: Korsfäst honom. 15 Och Pilatus var villig att nöja folket och släppte Barabbas åt dem och överlämnade Jesus till att korsfästas, när han hade gisslat honom. 16 Och soldaterna förde honom bort in i hallen, som kallas Praetorium; och de kallar ihop hela bandet. 17 Och de klädde honom i purpur och flätade en törnekrona och satte den om hans huvud, 18 Och han började hälsa honom: "Hej, du judarnas konung! 19 Och de slogo honom i huvudet med ett rör och spottade på honom, och de böjde sig på knäna och tillbad honom. 20 Och när de hade hånat honom, tog de av honom purpurfärgen och klädde på honom hans egna kläder och förde honom ut för att korsfästa honom. 21 Och de tvingade en Simon från Cyrene, som gick förbi, på väg ut ur landet, Alexanders och Rufus far, att bära sitt kors. 22 Och de förde honom till platsen Golgata, vilket, i tolkningen, är platsen för en skalle. 23 Och de gav honom att dricka vin blandat med myrra, men han fick det inte. 24 Och när de hade korsfäst honom, delade de hans kläder och kastade lott om dem vad var och en skulle ta. 25 Och det var den tredje timmen, och de korsfäste honom. 26 Och uppskriften på hans anklagelse skrevs över: JUDADARNAS KUNG. 27 Och med honom korsfäste de två tjuvar; den ena på hans högra hand och den andra på hans vänstra. 28 Och skriften uppfylldes, som säger: Och han räknades med överträdarna. 29 Och de som gick förbi förtalade honom och viftade med huvudena och sade: »Ack, du som förstör templet och bygger det på tre dagar! 30 Rädda dig själv och stig ner från korset. 31 På samma sätt sade ock översteprästerna hånande sinsemellan med de skriftlärda: Han räddade andra; sig själv kan han inte rädda. 32 Låt nu Kristus, Israels konung, stiga ned från korset, så att vi må se och tro. Och de som korsfästes med honom förtalade honom. 33 Och när den sjätte timmen kom, blev det mörker över hela landet intill den nionde timmen.

KAPITEL 15 1 Och genast på morgonen höll översteprästerna samråd med de äldste och skriftlärda och hela rådet, och bande Jesus och förde bort honom och överlämnade honom till Pilatus. 2 Och Pilatus frågade honom: Är du judarnas konung? Och han svarade och sade till honom: Du säger det. 3 Och översteprästerna anklagade honom för mycket, men han svarade ingenting. 4 Och Pilatus frågade honom igen och sade: Svarar du ingenting? se hur mycket de vittna mot dig.

Markusevangeliet

34 Och vid nionde timmen ropade Jesus med hög röst och sade: Eloi, Eloi, lama sabachtani? vilket är, tolkat: Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig? 35 Och några av dem som stodo där, sade, när de hörde det: »Se, han kallar på Elias. 36 Och en sprang och fyllde en svamp full med vinäger och satte den på ett rör och gav honom att dricka och sade: "Låt vara! låt oss se om Elias kommer för att ta ner honom. 37 Och Jesus ropade med hög röst och gav upp andan. 38 Och templets förhängning revs i två delar från toppen till botten. 39 Och när centurionen, som stod mitt emot honom, såg att han ropade så och gav upp andan, sade han: Sannerligen, denne man var Guds Son. 40 Det fanns också kvinnor som såg på långt borta: bland vilka fanns Maria Magdalena och Maria, mor till Jakob den mindre och till Joses och Salome; 41 (som också, när han var i Galileen, följde honom och tjänade honom) och många andra kvinnor som drog upp med honom till Jerusalem. 42 Och nu när aftonen var kommen, eftersom det var förberedelsen, det vill säga dagen före sabbaten, 43 Josef från Arimathaea, en hederlig rådgivare, som också väntade på Guds rike, kom och gick frimodigt in till Pilatus och längtade efter Jesu kropp. 44 Och Pilatus förundrade sig över att han redan var död; och han kallade till sig hövitsmannen och frågade honom om han hade varit död någon gång. 45 Och när han fick veta det om centurionen, gav han kroppen till Josef. 46 Och han köpte fint linne och tog ner honom och svepte in honom i linne och lade honom i en grav som var uthuggen i en klippa, och rullade en sten fram till gravens dörr. 47 Och Maria Magdalena och Maria, Joses mor, såg var han låg.

10 Och hon gick och berättade för dem som hade varit med honom, medan de sörjde och grät. 11 Och när de hade hört att han levde och hade setts av henne, trodde de inte. 12 Därefter visade han sig i en annan gestalt för två av dem, medan de gick och gick ut på landet. 13 Och de gick och berättade det för de återstående, och de trodde inte heller på dem. 14 Därefter visade han sig för de elva när de satt till bords, och besvärade dem med deras otro och hårda hjärtan, eftersom de inte trodde dem som hade sett honom efter att han hade uppstått. 15 Och han sade till dem: Gå ut i hela världen och predika evangeliet för varje skapelse. 16 Den som tror och blir döpt skall bli frälst; men den som inte tror skall bli fördömd. 17 Och dessa tecken skall följa dem som tror; I mitt namn skola de driva ut djävlar; de skall tala med nya tungor; 18 De skola ta upp ormar; och om de dricker något dödligt, så skall det inte skada dem; de skola lägga händerna på de sjuka, och de skola bli friska. 19 Så sedan Herren hade talat till dem, togs han upp till himlen och satte sig på Guds högra sida. 20 Och de gick ut och predikade överallt, och Herren arbetade med dem och bekräftade ordet med tecken som följde. Amen.

KAPITEL 16 1 Och när sabbaten hade passerat, hade Maria Magdalena och Maria, Jakobs moder, och Salome köpt söta kryddor, för att de skulle komma och smörja honom. 2 Och mycket tidigt på morgonen, den första dagen i veckan, kom de till graven när solen gick upp. 3 Och de sade sinsemellan: Vem skall välta bort oss stenen från gravens dörr? 4 Och när de tittade, såg de att stenen var bortrullad, ty den var mycket stor. 5 Och när de gick in i graven, såg de en ung man sitta på högra sidan, klädd i en lång vit klädsel; och de blev rädda. 6 Och han sade till dem: Var inte förskräckta. I söken Jesus från Nasaret, som blev korsfäst; han har uppstått; han är inte här: se platsen där de lade honom. 7 Men gå er och säg till hans lärjungar och Petrus att han går före er till Galileen: där skall ni se honom, såsom han sade till er. 8 Och de gick hastigt ut och flydde från graven; ty de darrade och häpnade, och de sade intet till någon; för de var rädda. 9När Jesus uppstod tidigt den första dagen i veckan, visade han sig först för Maria Magdalena, ur vilken han hade utdrivit sju djävlar.

Luke

24 Och efter dessa dagar blev hans hustru Elisabeth havande och gömde sig i fem månader och sade: 25 Så har Herren gjort med mig i de dagar då han såg på mig, för att ta bort min smälek bland människorna. 26 Och i den sjätte månaden sändes ängeln Gabriel från Gud till en stad i Galileen, som hette Nasaret, 27 Till en jungfru som var förlovad med en man som hette Josef, av Davids hus; och jungfruns namn var Maria. 28 Och ängeln gick in till henne och sade: "Hej, du högt behagade! Herren är med dig; välsignad är du bland kvinnorna." 29 Och när hon såg honom, blev hon bekymrad över hans ord, och hon tänkte på vilken hälsning detta skulle vara. 30 Och ängeln sade till henne: Frukta inte, Maria, ty du har funnit nåd hos Gud. 31 Och se, du skall bli havande i ditt moderliv och föda en son, och du skall ge honom namnet JESUS. 32 Han skall bli stor och kallas den Högstes Son, och Herren Gud skall ge honom hans fader Davids tron. 33 Och han skall regera över Jakobs hus för evigt; och på hans rike skall det inte finnas något slut. 34 Då sade Maria till ängeln: "Hur skall detta vara, eftersom jag inte känner en man?" 35 Och ängeln svarade och sade till henne: Den Helige Ande skall komma över dig, och den Högstes kraft skall överskugga dig; därför skall också det heliga som skall födas av dig kallas Guds Son. 36 Och se, din kusin Elisabeth, hon har också fått en son i sin ålderdom, och detta är den sjätte månaden med henne, som kallades ofruktsam. 37 Ty för Gud är ingenting omöjligt. 38 Och Maria sade: "Se, Herrens tjänarinna; vare mig enligt ditt ord. Och ängeln gick ifrån henne. 39 Och Maria stod upp vid den tiden och gick med hast till bergslandet, till en stad i Juda; 40 Och han gick in i Sakarias hus och hälsade Elisabeth. 41 Och det hände sig, när Elisabet hörde Marias hälsning, spädde barnet i hennes sköte; och Elisabeth blev fylld av den Helige Ande: 42 Och hon talade med hög röst och sade: Välsignad är du bland kvinnorna, och välsignad är din livsfrukt. 43 Och varifrån kommer detta mig, att min Herres moder skulle komma till mig? 44 Ty se, så snart din hälsnings röst hördes i mina öron, hoppade barnet i mitt sköte av glädje. 45 Och salig är hon som trodde, ty det skall bliva fullgörande av det som har blivit sagt till henne från Herren. 46 Och Maria sade: "Min själ prisar Herren, 47 Och min ande har fröjt sig över Gud, min Frälsare. 48 Ty han har betraktat sin tjänarinnas låga stånd, ty se, från hädanefter skola alla släkten kalla mig salig. 49 Ty den som är mäktig har gjort stora ting mot mig; och heligt är hans namn. 50 Och hans barmhärtighet är över dem som fruktar honom från släkte till släkte. 51 Han har visat kraft med sin arm; han har spritt de högmodiga i deras hjärtans fantasi. 52 Han har lagt ned de mäktiga från deras stolar och upphöjt dem som är låga. 53 Han har mätt de hungriga med gott; och de rika har han sänt tomma bort. 54 Han har hållit sin tjänare Israel till åminnelse om sin nåd;

KAPITEL 1 1 Eftersom många har tagit till sig för att i ordning lägga fram en förklaring om det som man med största säkerhet tror bland oss, 2 Liksom de överlämnade dem till oss, som från början var ögonvittnen och ordets tjänare; 3 Det föreföll mig också bra, efter att ha haft fullkomlig förståelse för allt från första början, att skriva till dig i ordning, högste Teofilus, 4 för att du skulle få veta vissheten om de ting som du har blivit undervisad om. 5 Det fanns på Herodes, konungen av Judeen, en viss präst vid namn Sakarias, från Abias krets, och hans hustru var av Arons döttrar, och hon hette Elisabet. 6 Och de var båda rättfärdiga inför Gud och vandrade i alla Herrens bud och förordningar utan oklanderlighet. 7 Och de hade inget barn, eftersom att Elisabeth var ofruktbar, och de båda var nu väl drabbade i år. 8 Och det hände sig att medan han utförde prästtjänsten inför Gud i den ordning som han hade haft, 9 Enligt sed för prästtjänsten var hans lott att bränna rökelse när han gick in i Herrens tempel. 10 Och hela folkmassan bad ute vid rökelsens tid. 11 Och en Herrens ängel visade sig för honom, som stod på höger sida om rökelsealtaret. 12 Och när Sakaria såg honom, blev han orolig, och fruktan föll över honom. 13 Men ängeln sade till honom: Frukta inte, Sakarias, ty din bön är hörd; och din hustru Elisabeth skall föda en son till dig, och du skall ge honom namnet Johannes. 14 Och du skall ha glädje och fröjd; och många skola jubla över hans födelse. 15 Ty han skall vara stor i Herrens ögon, och han skall varken dricka vin eller stark dryck; och han skall bli uppfylld av den Helige Ande, ända från sin moders liv. 16 Och många av Israels barn skall han vända sig till Herren, sin Gud. 17 Och han skall gå före honom i Elias ande och kraft, för att vända fädernas hjärtan till barnen och de olydiga till de rättfärdigas vishet; för att bereda ett folk som är berett åt Herren. 18 Och Sakarias sade till ängeln: »Varav skall jag veta detta? ty jag är en gammal man, och min hustru är väl slagen i åratal. 19 Och ängeln svarade och sade till honom: "Jag är Gabriel, som står inför Guds ansikte; och jag är utsänd för att tala till dig och förkunna dig detta glada budskap. 20 Och se, du skall vara stum och inte kunna tala ända till den dag då dessa ting skall utföras, eftersom du inte tror på mina ord, som skall uppfyllas i sin tid. 21 Och folket väntade på Sakarias och förundrade sig över att han stannade så länge i templet. 22 Och när han gick ut kunde han inte tala till dem, och de förstod att han hade sett en syn i templet; ty han vinkade till dem och förblev mållös. 23 Och det hände sig att så snart som hans tjänstgöringsdagar var slutna, gick han till sitt eget hus.

LUKE

55 Såsom han talade till våra fäder, till Abraham och till hans säd för evigt. 56 Och Maria bodde hos henne i omkring tre månader och återvände till sitt eget hus. 57 Nu kom Elisabeths fulla tid för att hon skulle förlösas; och hon födde en son. 58 Och hennes grannar och hennes kusiner hörde hur Herren hade visat henne stor nåd; och de gladde sig med henne. 59 Och det hände sig att de på åttonde dagen kommo för att omskära barnet; och de kallade honom Sakarias efter hans faders namn. 60 Och hans moder svarade och sade: "Inte så; men han skall kallas Johannes. 61 Och de sade till henne: Det finns ingen av din släkt som kallas med detta namn. 62 Och de gjorde tecken till hans fader, huru han ville att han skulle kallas. 63 Och han bad om ett skrivbord och skrev och sade: Johannes heter han. Och de förundrade alla. 64 Och hans mun öppnades genast, och hans tunga löstes, och han talade och prisade Gud. 65 Och fruktan kom över alla som bodde runt omkring dem, och alla dessa ord hördes i hela Judeens bergsland. 66 Och alla som hörde dem lade dem i sina hjärtan och sade: "Vad skall detta vara för ett barn?" Och Herrens hand var med honom. 67 Och hans fader Sakarias uppfylldes av den Helige Ande och profeterade och sade: 68 Lovad vare Herren, Israels Gud; ty han har besökt och återlöst sitt folk, 69 Och han har rest upp ett frälsningshorn åt oss i sin tjänare Davids hus; 70 Som han talade genom sina heliga profeters mun, som har varit sedan världens begynnelse: 71 För att vi skulle bli frälsta från våra fiender och från alla dem som hatar oss; 72 För att fullgöra den barmhärtighet som utlovats till våra fäder och att minnas hans heliga förbund; 73 Den ed som han svor åt vår fader Abraham, 74 att han skulle ge oss, att vi, som räddades ur våra fienders hand, skulle kunna tjäna honom utan fruktan, 75 I helighet och rättfärdighet inför honom, alla våra livs dagar. 76 Och du, barn, skall kallas den Högstes profet, ty du skall gå inför Herrens ansikte för att bereda hans vägar; 77 Att ge kunskap om frälsning åt sitt folk genom deras synders förlåtelse, 78 Genom vår Guds ömma nåd; varigenom gryningen från höjden har besökt oss, 79 För att ge ljus åt dem som sitter i mörker och i dödsskugga, för att leda våra fötter in på fridens väg. 80 Och barnet växte upp och blev starkt i sin ande och var i öknarna ända till den dag han visade sig för Israel.

4 Och Josef drog också upp från Galileen, från staden Nasaret, till Judeen, till Davids stad, som kallas Betlehem; (eftersom han var av Davids hus och härstamning:) 5 Att skattläggas tillsammans med Maria, hans äkta hustru, som var stor med barn. 6 Och så var det, medan de voro där, var de dagar fullbordade, då hon skulle förlösas. 7 Och hon födde sin förstfödde son och svepte in honom i lindade kläder och lade honom i en krubba; eftersom det inte fanns plats för dem i gästgiveriet. 8 Och det fanns i samma landsbygd herdar som bodde på fältet och vakade över sin hjord om natten. 9 Och se, Herrens ängel kom över dem, och Herrens härlighet lyste omkring dem, och de blev mycket rädda. 10 Och ängeln sade till dem: "Frukta inte, ty se, jag förkunnar eder ett gott budskap om stor glädje, som skall vara för alla människor." 11 Ty eder är i dag född i Davids stad en Frälsare, som är Kristus, Herren. 12 Och detta skall vara ett tecken för er; Ni skall finna barnet insvept i lindade kläder, liggande i en krubba. 13 Och plötsligt var det med ängeln en mängd av den himmelska härskaran som prisade Gud och sade: 14 Ära vare Gud i höjden, och frid på jorden i människornas välbefinnande. 15 Och det hände sig, när änglarna gick bort från dem till himlen, att herdarna sade till varandra: Låt oss nu gå ända till Betlehem och se detta som har hänt, som Herren har gjort känt för oss. 16 Och de kommo med hast och fann Maria och Josef och barnet liggande i en krubba. 17 Och när de hade sett det, förkunnade de utomlands det ord som hade sagts till dem om detta barn. 18 Och alla som hörde det förundrade sig över det som herdarna berättade för dem. 19 Men Maria bevarade allt detta och begrundade det i sitt hjärta. 20 Och herdarna återvände och prisade och prisade Gud för allt de hade hört och sett, som det hade blivit sagt till dem. 21 Och när åtta dagar hade gått till ända för omskärelsen av barnet, hette hans namn JESUS, som fick så namn av ängeln innan han blev avlad i moderlivet. 22 Och när dagarna för hennes rening enligt Mose lag var till ända, förde de honom till Jerusalem för att framställa honom för Herren. 23 (Som det är skrivet i Herrens lag: Varje hane som öppnar moderlivet skall kallas helig åt Herren;) 24 Och att offra ett offer enligt vad som är sagt i Herrens lag: Ett par turturduvor eller två unga duvor. 25 Och se, det fanns en man i Jerusalem som hette Simeon; och samme man var rättvis och from och väntade på Israels tröst, och den Helige Ande var över honom. 26 Och det uppenbarades för honom av den Helige Ande, att han inte skulle se döden innan han hade sett Herrens Kristus. 27 Och han kom genom Anden in i templet, och när föräldrarna förde in barnet Jesus för att göra åt honom enligt lagens sed, 28Då tog han upp honom i sina armar och välsignade Gud och sade: 29Herre, låt nu din tjänare gå i frid, enligt ditt ord: 30 Ty mina ögon har sett din frälsning,

KAPITEL 2 1 Och det hände sig på den tiden att det utgick ett påbud från kejsaren Augustus, att hela världen skulle beskattas. 2 (Och denna beskattning gjordes först när Cyrenius var ståthållare i Syrien.) 3 Och alla gick för att beskattas, var och en till sin stad.

LUKE

31 som du har berett inför allt folks ansikte; 32 Ett ljus för att upplysa hedningarna och ditt folk Israels härlighet. 33 Och Josef och hans mor förundrade sig över det som var sagt om honom. 34 Och Simeon välsignade dem och sade till Maria, hans moder: Se, detta barn är beredd att falla och uppstå för många i Israel; och för ett tecken som skall talas emot; 35 (Ja, ett svärd skall också tränga igenom din egen själ), så att många hjärtans tankar må uppenbaras. 36 Och det var en Anna, en profetissa, dotter till Fanuel, av Asers stam; hon var hög ålder och hade levt med en man i sju år från sin oskuld; 37 Och hon var en änka på omkring sextiofyra år, som inte avvek från templet utan tjänade Gud med fasta och böner natt och dag. 38 Och hon kom i samma ögonblick och tackade Herren likaså och talade om honom till alla dem som väntade förlossning i Jerusalem. 39 Och när de hade gjort allt enligt Herrens lag, vände de tillbaka till Galileen, till sin egen stad Nasaret. 40 Och barnet växte upp och blev starkt i anden, fyllt av vishet, och Guds nåd var över honom. 41 Och hans föräldrar reste till Jerusalem varje år vid påskfesten. 42 Och när han var tolv år gammal, drog de upp till Jerusalem enligt högtidens sed. 43 Och när de hade fullbordat dagarna, när de återvände, stannade Jesusbarnet kvar i Jerusalem; och Josef och hans mor visste inte om det. 44 Men de trodde att han hade varit i sällskapet, och de gick en dagsresa; och de sökte honom bland sina släktingar och bekanta. 45 Och när de inte fann honom, vände de tillbaka till Jerusalem och sökte honom. 46 Och det hände sig att efter tre dagar fann de honom i templet, sittande mitt bland läkarna, både hörande på dem och ställde frågor till dem. 47 Och alla som hörde honom häpnade över hans förstånd och hans svar. 48 Och när de såg honom, blev de häpna, och hans moder sade till honom: "Min son, varför har du gjort så mot oss?" se, din far och jag har sökt dig bedrövade. 49 Och han sade till dem: Hur kommer det sig att ni sökte mig? Visste ni inte att jag måste syssla med min Faders ärenden? 50 Och de förstod inte det ord som han talade till dem. 51 Och han gick ned med dem och kom till Nasaret och var dem underordnad; men hans moder behöll alla dessa ord i sitt hjärta. 52 Och Jesus ökade i vishet och växtlighet och i nåd hos Gud och människor.

3 Och han kom till hela landet runt Jordan och predikade omvändelsens dop till syndernas förlåtelse; 4 Såsom det är skrivet i boken med profeten Esajas ord, som säger: Rösten av en som ropar i öknen: Bereden Herrens väg, gör hans stigar jämna. 5 Varje dal skall fyllas, och varje berg och kulle skall sänkas; och de krokiga skola göras raka, och de ojämna vägarna skola göras jämna; 6 Och allt kött skall se Guds frälsning. 7 Då sade han till folket som gick ut för att bli döpt av honom: Du huggorms släkte, vem har varnat eder för att fly undan den kommande vreden? 8 Bären därför frukter som är värda omvändelse, och börja inte säga inom er själva: Vi har Abraham till vår fader, ty jag säger eder: Gud kan av dessa stenar uppfostra barn åt Abraham. 9 Och nu är ock yxan nedlagd vid trädens rotar: varje träd som inte bär god frukt huggas ned och kastas i elden. 10 Och folket frågade honom och sade: Vad skola vi då göra? 11 Han svarade och sade till dem: Den som har två rockar, låt honom meddela den som inte har någon; och den som har mat, låt honom göra likadant. 12 Då kommo också publikaner för att bli döpta och sade till honom: Mästare, vad skola vi göra? 13 Och han sade till dem: "Gör inte mer än vad som är bestämt för er." 14 Och soldaterna frågade honom likaså och sade: Vad skola vi göra? Och han sade till dem: »Gör ingen våld mot någon, och anklaga icke någon falskt; och var nöjd med din lön. 15 Och när folket väntade, och alla människor funderade i sina hjärtan över Johannes, om han var Kristus eller inte; 16 Johannes svarade och sade till dem alla: "Jag döper er sannerligen med vatten; men en som är mäktigare än jag kommer, vars skolås jag inte är värdig att lossa: han skall döpa dig med den Helige Ande och med eld. 17 Vars solfjäder är i hans hand, och han skall rena sitt golv och samla vetet i sin skåp; men agnarna skall han bränna upp med outsläcklig eld. 18 Och mycket annat predikade han för folket i hans förmaning. 19 Men Herodes, tetrarken, blev tillrättavisad av honom för Herodias, hans bror Filips hustru, och för allt det onda som Herodes hade gjort. 20 Ännu tillade detta framför allt, att han stängde in Johannes i fängelset. 21När nu allt folket hade döpts, hände det sig att även Jesus döptes och bad, och då öppnades himlen, 22 Och den Helige Anden steg ned över honom i kroppslig form som en duva, och en röst kom från himlen som sade: Du är min älskade Son; i dig är jag väl belåten. 23 Och Jesus började själv att vara omkring trettio år gammal, och han var (som man trodde) son till Josef, som var son till Heli, 24 som var son till Matthat, som var son till Levi, som var son till Melki, som var son till Janna, som var son till Josef, 25 som var son till Mattatias, som var son till Amos, som var son till Naum, som var son till Esli, som var son till Nagge,

KAPITEL 3 1Nu i det femtonde året av Tiberius Caesars regering, var Pontius Pilatus landshövding över Judeen, och Herodes var fyrfyrskor i Galileen, och hans bror Filip från Ituraea och från trakten av Trachonitis, och Lysanias, fyran i Abilene, 2 Annas och Kaifas var översteprästerna, och Guds ord kom till Johannes, Sakarias son, i öknen.

LUKE

26 som var son till Maat, som var son till Mattatias, som var son till Semei, som var son till Josef, som var son till Juda, 27 som var son till Joanna, som var son till Rhesa, som var son till Zorobabel, som var son till Salathiel, som var son till Neri, 28 som var son till Melki, som var son till Addi, som var son till Kosam, som var son till Elmodam, som var son till Er, 29 som var son till Jose, som var son till Elieser, som var son till Jorim, som var son till Matthat, som var son till Levi, 30 som var son till Simeon, som var son till Juda, som var son till Josef, som var son till Jonan, som var son till Eljakim, 31 som var son till Melea, som var son till Menan, som var son till Mattatha, som var son till Natan, som var son till David, 32 som var son till Isai, som var son till Obed, som var son till Booz, som var son till Salmon, som var son till Naasson, 33 som var son till Aminadab, som var son till Aram, som var son till Esrom, som var son till Phares, som var son till Juda, 34 som var son till Jakob, som var son till Isaks, som var son till Abraham, som var son till Thara, som var son till Nahor, 35 som var son till Saruk, som var son till Ragau, som var son till Phalek, som var son till Heber, som var son till Sala, 36 som var son till Kainan, som var son till Arpaksad, som var son till Sem, som var son till Noe, som var son till Lamek, 37 som var son till Mathusala, som var son till Enok, som var son till Jared, som var son till Maleleel, som var son till Kainan, 38 som var son till Enos, som var son till Set, som var son till Adam, som var Guds son.

11 Och i sina händer skola de bära upp dig, så att du inte vid något tillfälle stöter din fot mot en sten. 12 Och Jesus svarade och sade till honom: Det är sagt: Du skall inte fresta Herren, din Gud. 13 Och när djävulen hade gjort slut på alla frestelser, gick han ifrån honom för en tid. 14 Och Jesus återvände i Andens kraft till Galileen, och ryktet om honom gick ut i hela området runt omkring. 15 Och han undervisade i deras synagogor, förhärligad av alla. 16 Och han kom till Nasaret, där han hade blivit uppfostrad, och, som hans sed var, gick han in i synagogan på sabbatsdagen och stod upp för att läsa. 17 Och profeten Jesajas bok överlämnades åt honom. Och när han hade öppnat boken, fann han platsen där det stod skrivet: 18 Herrens Ande är över mig, eftersom han har smort mig för att predika evangeliet för de fattiga. han har sänt mig för att bota förkrossade hjärtan, för att predika befrielse för fångna och återhämtning av synen för blinda, för att släppa dem som är förkrossade i frihet. 19 För att predika Herrens behagliga år. 20 Och han stängde boken och gav den igen till prästen och satte sig. Och ögonen på alla som var i synagogan var fästa på honom. 21 Och han började säga till dem: I dag är detta skriftställe uppfyllt i edra öron. 22 Och alla vittnade om honom och förundrade sig över de nådiga ord som utgick ur hans mun. Och de sade: "Är inte denne Josefs son?" 23 Och han sade till dem: » Ni skolen sannerligen säga till mig detta ordspråk: Läkare, bota dig själv; 24 Och han sade: Sannerligen säger jag eder: Ingen profet är antagen i sitt eget land. 25 Men jag säger er sannerligen, många änkor var i Israel på Elias dagar, när himlen var tillstängd i tre år och sex månader, då stor hungersnöd rådde i hela landet. 26 Men till ingen av dem sändes Elias utom till Sarepta, en stad i Sidon, till en kvinna som var änka. 27 Och många spetälska voro i Israel på profeten Eliseus tid; och ingen av dem blev renad, räddade Syrieren Naaman. 28 Och när de hörde detta, blev alla i synagogan uppfyllda av vrede, 29 Och de reste sig och drev honom ut ur staden och förde honom till kanten av den kulle på vilken deras stad var byggd, för att de skulle kasta ner honom huvudstupa. 30 Men han som gick genom dem gick sin väg, 31 Och han kom ner till Kapernaum, en stad i Galileen, och undervisade dem på sabbatsdagarna. 32 Och de häpnade över hans lära, ty hans ord var med kraft. 33 Och i synagogan fanns en man som hade en oren djävuls ande och ropade med hög röst: 34 och sade: Låt oss vara i fred; vad har vi med dig att göra, du Jesus från Nasaret? kommer du för att förgöra oss? Jag känner dig vem du är; Guds Helige. 35 Och Jesus tillrättavisade honom och sade: " Ti tyst och gå ut ur honom." Och när djävulen hade kastat in honom mitt i, gick han ut ur honom och gjorde honom inte illa.

KAPITEL 4 1 Och Jesus, full av den Helige Ande, återvände från Jordan och fördes av Anden ut i öknen, 2 I fyrtio dagar frestades av djävulen. Och på den tiden åt han ingenting, och när de var slut, hungrade han sedan. 3 Och djävulen sade till honom: "Om du är Guds Son, så befall denna sten att göras till bröd." 4 Och Jesus svarade honom och sade: Det är skrivet: Att människan inte skall leva av bröd allena utan av varje Guds ord. 5 Och djävulen tog honom upp på ett högt berg och visade för honom alla världens riken i ett ögonblick. 6 Och djävulen sade till honom: »All denna makt skall jag ge dig och deras härlighet; och till vem jag vill ge det. 7 Om du därför vill tillbe mig, så skall allt vara ditt. 8 Och Jesus svarade och sade till honom: " Gå bakom mig, Satan, ty det är skrivet: Herren, din Gud, skall du tillbe, och endast honom skall du tjäna." 9 Och han förde honom till Jerusalem och ställde honom på templets höjd och sade till honom: Om du är Guds Son, kasta dig ner härifrån. 10 Ty det är skrivet: Han skall ge sina änglar befallning över dig att bevara dig.

LUKE

36 Och de blev alla förvånade och talade sinsemellan och sade: "Vilket ord är detta! ty med makt och makt befaller han de orena andarna, och de kommer ut. 37 Och ryktet om honom gick ut till alla ställen i landet runt omkring. 38 Och han steg upp ur synagogan och gick in i Simons hus. Och Simons hustrus mor blev tagen med hög feber; och de bad honom för henne. 39 Och han ställde sig över henne och tillrättavisade febern; och genast stod hon upp och betjänade dem. 40 När solen nu gick ner förde alla de som hade sjuka med olika sjukdomar dem till honom. och han lade sina händer på var och en av dem och botade dem. 41 Och djävlar gick ut ur många och ropade och sade: Du är Kristus, Guds Son. Och han tillrättavisade dem att inte tala, ty de visste att han var Kristus. 42 Och när det var dags, gick han bort och gick till en öde plats, och folket sökte efter honom och kom till honom och höllo honom, för att han inte skulle gå ifrån dem. 43 Och han sade till dem: Jag måste predika Guds rike även för andra städer, ty därför är jag sänd. 44 Och han predikade i synagogorna i Galileen.

15 Men så mycket desto mer kom ryktet om honom, och stora skaror samlades för att höra och bliva botade av honom från sina svagheter. 16 Och han drog sig tillbaka ut i öknen och bad. 17 Och det hände sig på en viss dag, när han undervisade, att det satt fariséer och laglärare där, som kom ut från alla städer i Galileen, Judeen och Jerusalem, och Herrens makt var närvarande för att bota dem. 18 Och se, män förde in en man som var förlamad i sängen, och de sökte efter sätt att föra in honom och lägga honom framför honom. 19 Och när de inte kunde finna på vilken väg de skulle kunna föra in honom på grund av folkmassan, gick de upp på hustaken och släppte honom ner genom tegelplattorna med sin bädd in i mitten av Jesus. 20 Och när han såg deras tro, sade han till honom: " Människa, dina synder är dig förlåtna." 21 Och de skriftlärda och fariséerna började resonera och säga: Vem är han som talar hädelse? Vem kan förlåta synder utom Gud ensam? 22 Men när Jesus förstod deras tankar, svarade han och sade till dem: " Vad tänker ni i era hjärtan?" 23 Om det är lättare att säga: Dina synder är dig förlåtna; eller säga: Stå upp och gå? 24 Men för att ni må veta att Människosonen har makt på jorden att förlåta synder, sade han till den lamme: Jag säger dig: Stå upp och lägg din bädd och gå in i ditt hus. 25 Och genast stod han upp inför dem och tog upp det som han låg på, och gick till sitt eget hus och prisade Gud. 26 Och de blev alla förvånade, och de prisade Gud och fylldes av fruktan och sade: Vi har sett underliga ting i dag. 27 Och efter detta gick han ut och såg en publikan vid namn Levi sitta vid tullkammaren; och han sade till honom: Följ mig. 28 Och han lämnade allt, reste sig upp och följde honom. 29 Och Levi gjorde en stor festmåltid för honom i sitt eget hus, och det var en stor skara publikaner och andra som satt ner med dem. 30 Men deras skriftlärda och fariséer knorrade mot hans lärjungar och sade: »Varför äter och dricker ni med publikaner och syndare? 31 Och Jesus svarade och sade till dem: De som är friska behöver inte en läkare; men de som är sjuka. 32 Jag kom inte för att kalla rättfärdiga, utan syndare till omvändelse. 33 Och de sade till honom: Varför fastar Johannes lärjungar ofta och ber böner, och likaså fariséernas lärjungar? men du äter och dricker? 34 Och han sade till dem: Kan ni få brudkammarens barn att fasta, medan brudgummen är hos dem? 35 Men de dagar skola komma, då brudgummen skall tas ifrån dem, och då skola de fasta i dessa dagar. 36 Och han talade också en liknelse för dem; Ingen lägger ett stycke av ett nytt plagg på ett gammalt; om annat, då både det nya gör en ränta, och det stycke som togs ur det nya överensstämmer inte med det gamla. 37 Och ingen lägger nytt vin på gamla flaskor; annars kommer det nya vinet att spränga flaskorna och spillas ut, och flaskorna ska förgås. 38 Men nytt vin måste läggas på nya flaskor; och båda är bevarade.

KAPITEL 5 1 Och det hände sig att när folket trängde på honom för att höra Guds ord, stod han vid Genesarets sjö, 2 Och han såg två skepp stå vid sjön, men fiskarna gick ut ur dem och tvättade sina nät. 3 Och han steg in i ett av skeppen, som tillhörde Simon, och bad honom att han skulle kasta ut ett stycke från landet. Och han satte sig och lärde folket ut ur skeppet. 4När han nu hade slutat tala, sade han till Simon: Gå ut på djupet och släpp ner era nät för drag. 5 Simon svarade och sade till honom: "Mästare, vi har slitit hela natten och har inte tagit något; dock skall jag på ditt ord släppa ner nätet." 6 Och när de hade gjort detta, stängde de in en stor mängd fiskar, och deras nät bröts. 7 Och de vinkade till sina partners, som var i det andra skeppet, att de skulle komma och hjälpa dem. Och de kommo och fyllde båda skeppen, så att de började sjunka. 8 När Simon Petrus såg det, föll han ned på Jesu knän och sade: Gå ifrån mig; ty jag är en syndfull man, Herre. 9 Ty han och alla som var med honom förundrades över fiskarnas dragning som de hade tagit. 10 Och så var också Jakob och Johannes, Sebedaios söner, som var partner med Simon. Och Jesus sade till Simon: Frukta icke; hädanefter skall du fånga människor. 11 Och när de hade fört sina skepp till land, övergav de allt och följde honom. 12 Och det hände sig, när han var i en stad, se en man full av spetälska, som såg Jesus föll på sitt ansikte och bad honom och sade: "Herre, om du vill, kan du göra mig ren." 13 Och han räckte ut sin hand och rörde vid honom och sade: Jag vill; var du ren. Och genast vek spetälskan ifrån honom. 14 Och han bjöd honom att säga det till ingen; men gå och visa dig för prästen och offra för din rening, såsom Mose hade befallt, till ett vittnesbörd för dem.

LUKE

39 Ingen som ock har druckit gammalt vin önskar genast nytt, ty han säger: Det gamla är bättre.

23 Gläd er på den dagen och hoppa av glädje, ty se, er lön är stor i himlen; ty på samma sätt gjorde deras fäder med profeterna. 24 Men ve er som är rika! ty ni har fått er tröst. 25 Ve er som är mätta! ty ni skall hungra. Ve dig som skrattar nu! ty I skolen sörja och gråta. 26 Ve er, när alla människor talar väl om er! ty så gjorde deras fäder med de falska profeterna. 27 Men jag säger er som hör: Älska era fiender, gör gott mot dem som hatar er, 28 Välsigna dem som förbannar dig och be för dem som misshandlar dig. 29 Och till den som slår dig på den ena kinden, ge också den andra; och den som tar bort din kappa, förbjud att inte heller ta din kappa. 30 Ge åt var och en som ber dig; och be dem inte mer om den som tar bort dina gods. 31 Och som ni vill att människorna ska göra mot er, så gör ni också mot dem. 32 Ty om ni älskar dem som älskar er, vad tackar ni då? ty syndare älskar också dem som älskar dem. 33 Och om ni gör gott mot dem som gör gott mot er, vad tackar ni då? ty syndare gör också detsamma. 34 Och om ni lånar ut till dem som ni hoppas få ta emot, vad tackar ni då? ty syndare lånar också ut till syndare för att få lika mycket igen. 35 Men älska era fiender och gör gott och låna ut, utan att hoppas på något mer; och eder lön skall vara stor, och I skolen vara den Högstes barn, ty han är god mot de otacksamma och mot de onda. 36 Var därför barmhärtig, såsom också er Fader är barmhärtig. 37 Döm inte, så skall ni inte bli dömda; fördöm inte, så skall ni inte bli dömda; förlåt, så skall ni få förlåtelse. 38 Ge, så skall det ges åt er; ett gott mått, nedtryckt och sammanskakat och överkört, skall människorna ge i din barm. Ty med samma mått som ni mäter med skall det åter mätas för er. 39 Och han talade en liknelse till dem: Kan en blind leda en blind? skulle de inte båda falla i diket? 40 Lärjungen är inte över sin herre, men var och en som är fullkomlig skall vara som sin herre. 41 Och varför ser du flisan som är i din broders öga, men märker inte bjälken som är i ditt eget öga? 42 Eller hur kan du säga till din broder: Broder, låt mig dra ut flisan som är i ditt öga, när du själv inte ser bjälken som är i ditt eget öga? Du hycklare, kasta först ut strålen ur ditt eget öga, och sedan skall du se klart för att dra ut flisen som är i din brors öga. 43 Ty ett gott träd bär inte fördärvad frukt; inte heller bär ett fördärvat träd god frukt. 44 Ty varje träd är känt på sin egen frukt. Ty av törne plockar man inte fikon, och av en tornbuske plockar de inte druvor. 45 En god man bär fram det som är gott ur sitt hjärtas goda skatt; och en ond man bär fram ur sitt hjärtas onda skatt det som är ont; ty om hjärtats överflöd talar hans mun. 46 Och varför kallar ni mig: Herre, Herre, och gör inte det som jag säger? 47 Var och en som kommer till mig och hör mina ord och gör efter dem, han skall visa dig vem han är lik.

KAPITEL 6 1 Och det hände sig på den andra sabbaten efter den första, att han gick genom sädesfälten; och hans lärjungar plockade axen och åt och gned dem i sina händer. 2 Och några av fariséerna sade till dem: "Varför gören ni det som inte är tillåtet att göra på sabbatsdagarna?" 3 Och Jesus svarade dem och sade: " Har ni inte läst så mycket som detta, vad David gjorde, när han själv var hungrig, och de som var med honom; 4 Huru han gick in i Guds hus och tog och åt skådebrödet och gav också åt dem som var med honom; som det inte är tillåtet att äta utan bara för prästerna? 5 Och han sade till dem: Människosonen är också Herre över sabbaten. 6 Och det hände sig även på en annan sabbat att han gick in i synagogan och undervisade; och det var en man vars högra hand var vissen. 7 Och de skriftlärda och fariséerna iakttog honom, om han skulle bota på sabbatsdagen; att de kunde finna en anklagelse mot honom. 8 Men han kände deras tankar och sade till mannen som hade den vissna handen: " Stå upp och stå fram mitt ibland." Och han reste sig och stod fram. 9 Då sade Jesus till dem: Jag vill fråga er om en sak; Är det tillåtet på sabbatsdagen att göra gott eller att göra ont? att rädda liv eller att förstöra det? 10 Och han såg sig omkring på dem alla och sade till mannen: " Räck ut din hand." Och han gjorde så, och hans hand blev frisk som den andra. 11 Och de fylldes av galenskap; och talade med varandra om vad de kunde göra med Jesus. 12 Och det hände sig på den tiden att han gick ut på ett berg för att be och fortsatte hela natten i bön till Gud. 13 Och när det blev dag, kallade han till sig sina lärjungar; och av dem utvalde han tolv, vilka han också gav namnet apostlar; 14 Simon (som han också kallade Petrus) och hans bror Andreas, Jakob och Johannes, Filippus och Bartolomeus, 15 Matteus och Tomas, Jakob, Alfeus son, och Simon som kallas Selotes, 16 Och Judas, Jakobs bror, och Judas Iskariot, som också var förrädaren. 17 Och han kom ner med dem och ställde sig på slätten och hans lärjungars skara och en stor skara folk från hela Judeen och Jerusalem och från kusten vid Tyrus och Sidon, som kom för att höra honom. och att bli botad från sina sjukdomar; 18 Och de som var förtvivlade över orena andar, och de blev helade. 19 Och hela folkmassan sökte röra vid honom, ty det gick ut ur honom dygd och botade dem alla. 20 Och han lyfte upp sina ögon på sina lärjungar och sade: Välsignade varen ni fattiga, ty eder är Guds rike. 21 Saliga ären ni som hungrar nu, ty ni skall bli mätta. Saliga ären ni som gråter nu, ty ni skall skratta. 22 Saliga ären ni, när människorna hatar er och när de skilja er från sitt sällskap och håna er och fördriva ert namn som ont för Människosonens skull.

LUKE

48 Han är lik en man som byggde ett hus och grävde djupt och lade grunden på en klippa; och när översvämningen kom, slog strömmen hårt mot det huset och kunde inte skaka det, ty det var grundat på en klippa . 49 Men den som hör och inte gör, är lik en man som utan grund byggde ett hus på jorden; mot vilken bäcken slog häftigt, och genast föll den; och förstörelsen av det huset var stor.

20 När männen kommo till honom, sade de: Johannes Döparen har sänt oss till dig och sagt: Är du den som skulle komma? eller letar vi efter en annan? 21 Och i samma stund botade han många av deras sjukdomar och plågor och från onda andar; och åt många som var blinda gav han syn. 22 Då svarade Jesus och sade till dem: " Gå och berätta för Johannes vad ni har sett och hört; hur blinda ser, lama går, spetälska renas, döva hör, döda uppstår, evangeliet predikas för de fattiga. 23 Och välsignad är den som inte tar anstöt på mig. 24 Och när Johannes budbärare hade gått bort, började han tala till folket om Johannes: Vad gick ni ut i öknen för att se? Ett vass skakat av vinden? 25 Men vad gick ni ut för att se? En man klädd i mjuka kläder? Se, de som är vackert klädda och lever snällt, äro i kungars förgårdar. 26 Men vad gick ni ut för att se? En profet? Ja, jag säger er, och mycket mer än en profet. 27 Detta är han, om vilken det är skrivet: Se, jag sänder min budbärare framför ditt ansikte, som skall bereda din väg inför dig. 28 Ty jag säger er: Bland dem som är födda av kvinnor finns ingen större profet än Johannes döparen; men den som är minst i Guds rike är större än han. 29 Och allt folket som hörde honom, och publikanerna, gjorde Gud rättfärdiga genom att de blev döpta med Johannes dop. 30 Men fariséerna och de laglärda förkastade Guds råd mot sig själva, och blevo inte döpta av honom. 31 Och Herren sade: " Varmed skall jag då likna männen i denna generation? och hur är de? 32 De är som barn som sitter på torget och ropar på varandra och säger: Vi har spelat för eder, och ni har inte dansat. vi har sörjt er, och ni har inte gråtit. 33 Ty Johannes döparen kom varken och åt bröd eller drack vin; och ni säger: Han har en djävul. 34 Människosonen har kommit och äter och dricker; och I säger: Se, en frossare och en vinsupare, en vän av publikaner och syndare! 35 Men visheten är rättfärdig för alla sina barn. 36 Och en av fariséerna bad honom att han skulle äta med honom. Och han gick in i fariséens hus och satte sig för att äta. 37 Och se, en kvinna i staden, som var en syndare, kom med en alabasterlåda med salva, när hon visste att Jesus satt till bords i fariséens hus. 38 Och hon stod vid hans fötter bakom honom och grät och började tvätta hans fötter med tårar och torkade dem med håren på hennes huvud och kysste hans fötter och smorde dem med salvan. 39 När nu fariséen, som hade bjudit honom, såg det, talade han inom sig själv och sade: "Denne man, om han vore en profet, skulle ha vetat vem och vilken typ av kvinna detta är som rör vid honom; ty hon är en syndare." 40 Och Jesus svarade och sade till honom: Simon, jag har något att säga dig. Och han sade: Mästare, säg vidare. 41 Det fanns en borgenär som hade två gäldenärer: den ene var skyldig femhundra pence och den andre femtio. 42 Och när de inte hade något att betala, förlät han uppriktigt dem båda. Säg mig därför, vem av dem kommer att älska honom mest?

KAPITEL 7 1 När han nu hade avslutat alla sina ord bland folkets åhörare, gick han in i Kapernaum. 2 Och en tjänare av en centurion, som var honom kär, var sjuk och redo att dö. 3 Och när han hörde talas om Jesus, sände han till honom judarnas äldste och bad honom att han skulle komma och bota sin tjänare. 4 Och när de kommo till Jesus, bad de honom genast och sade: Att han var värdig att han skulle göra detta för. 5 Ty han älskar vårt folk, och han har byggt en synagoga för oss. 6 Sedan gick Jesus med dem. Och när han nu inte var långt från huset, sände centurionen vänner till honom och sade till honom: Herre, bekymra dig inte, ty jag är inte värdig att du går in under mitt tak. 7 Därför ansåg jag inte heller att jag själv var värdig att komma till dig, utan säg med ett ord, så blir min tjänare helad. 8 Ty även jag är en man satt under myndighet och har soldater under mig, och jag säger till en: Gå, så går han; och till en annan: Kom, så kommer han; och till min tjänare: Gör detta, så gör han det. 9 När Jesus hörde detta, förundrade han sig över honom och vände honom om och sade till folket som följde honom: Jag säger eder: Jag har inte funnit så stor tro, nej, inte i Israel. 10 Och de utsända, återvände till huset, fann tjänaren hel, som hade varit sjuk. 11 Och det hände sig dagen efter att han gick in i en stad som hette Nain; och många av hans lärjungar följde med honom, och mycket folk. 12 När han nu närmade sig stadens port, se, då bar en död man ut, hans moders ende son, och hon var änka, och mycket folk i staden var med henne. 13 Och när Herren såg henne, förbarmade han sig över henne och sade till henne: Gråt inte. 14 Och han kom och rörde vid båren, och de som bar honom stodo stilla. Och han sade: Unge man, jag säger dig: Stå upp. 15 Och den som var död satte sig upp och började tala. Och han överlämnade honom till sin mor. 16 Och en fruktan kom över alla, och de prisade Gud och sade: "En stor profet har uppstått bland oss; och att Gud har besökt sitt folk. 17 Och detta rykte om honom gick ut i hela Judeen och i hela området runt omkring. 18 Och Johannes lärjungar visade honom allt detta. 19 Och Johannes kallade till sig två av sina lärjungar och sände dem till Jesus och sade: Är du den som skulle komma? eller letar vi efter en annan?

LUKE

43 Simon svarade och sade: Jag antar att han som han förlät mest. Och han sade till honom: Du har dömt rätt. 44 Och han vände sig till kvinnan och sade till Simon: Ser du denna kvinna? Jag gick in i ditt hus, du gav mig inte vatten åt mina fötter; men hon har tvått mina fötter med tårar och torkat dem med håren på sitt huvud. 45 Du gav mig ingen kyss, men denna kvinna har inte upphört att kyssa mina fötter sedan jag kom in. 46 Mitt huvud har du inte smort med olja, men denna kvinna har smort mina fötter med salva. 47 Därför säger jag dig: Hennes synder, som är många, är förlåtna; ty hon älskade mycket, men den som litet är förlåtet, han älskar litet. 48 Och han sade till henne: Dina synder är förlåtna. 49 Och de som satt till bords med honom började säga inom sig själva: Vem är han som också förlåter synder? 50 Och han sade till kvinnan: Din tro har frälst dig; gå i frid.

16 Ingen, när han har tänt ett ljus, täcker det med ett kärl eller lägger det under en säng; men sätter den på en ljusstake, för att de som går in skall se ljuset. 17 Ty ingenting är hemligt, som inte skall bli uppenbart; inte heller något dolt, som icke skall bli känt och komma utomlands. 18 Se därför till hur ni hör, ty var och en som har, åt honom skall ges; och var och en som inte har, från honom skall tas även det som han synes ha. 19 Då kom hans mor och hans bröder till honom och kunde inte komma till honom för pressen. 20 Och det blev honom berättat av några som sade: "Din moder och dina bröder stå utanför och önska att se dig." 21 Och han svarade och sade till dem: " Min moder och mina bröder är dessa som hör Guds ord och gör det." 22 Men det hände sig en dag att han gick ombord i ett skepp med sina lärjungar, och han sade till dem: " Låt oss gå över till andra sidan sjön." Och de gick iväg. 23 Men medan de seglade somnade han, och en storm kom ned över sjön; och de fylldes med vatten och var i fara. 24 Och de kommo till honom och väckte honom och sade: Mästare, mästare, vi förgås. Då stod han upp och tillrättavisade vinden och vattnets rasande, och de upphörde, och det blev ett lugn. 25 Och han sade till dem: Var är er tro? Och de blev rädda och undrade och sade till varandra: "Vad är detta för en människa?" ty han befaller även vindarna och vattnet, och de lyder honom. 26 Och de kommo till Gadarenernas land, som ligger mitt emot Galileen. 27 Och när han gick ut till land, mötte honom en man utanför staden, som länge hade djävlar, och som inte hade några kläder och inte heller bodde i något hus utan i gravarna. 28 När han såg Jesus, ropade han och föll ned framför honom och sade med hög röst: Vad har jag med dig att göra, Jesus, du Guds Son, den Högste? Jag ber dig, plåga mig inte. 29 (Ty han hade befallt den orena anden att gå ut ur mannen. Ty ofta hade den fångat honom, och han hölls bunden med bojor och bojor, och han bröt sönder banden och drevs av djävulen ut i öknen. ) 30 Och Jesus frågade honom och sade: Vad är ditt namn? Och han sade: Legion, ty många djävlar hade kommit in i honom. 31 Och de bad honom att han inte skulle befalla dem att gå ut i djupet. 32 Och det var en hjord med många svin som äter på berget, och de bad honom att han skulle låta dem komma in i dem. Och han led dem. 33 Då gick djävlarna ut ur mannen och gick in i svinen, och hjorden sprang med våld nedför en brant plats i sjön och kvävdes. 34 När de som matade dem såg vad som hände, flydde de och gick och berättade det i staden och på landet. 35 Sedan gick de ut för att se vad som hade hänt; och kom till Jesus och fann mannen, från vilken de onda djävlarna hade gått ut, sittande vid Jesu fötter, klädd och vid sitt fulla sinne; och de blev rädda. 36 Också de som såg det berättade för dem hur den som var besatt av de onda blev botad.

KAPITEL 8 1 Och det hände sig därefter, att han gick genom varje stad och by och predikade och förkunnade det glada budskapet om Guds rike, och de tolv var med honom, 2 Och några kvinnor, som hade blivit botade från onda andar och skröpligheter, kallade Maria Magdalena, från vilka sju djävlar utgick, 3 Och Joanna, hustru till Chuza Herodes' förvaltare, och Susanna och många andra, som betjänade honom av sin egendom. 4 Och när mycket folk hade samlats och kommit till honom från varje stad, talade han genom en liknelse: 5 En såningsman gick ut för att så sin säd, och medan han sådde, föll en del vid vägen; och det blev nedtrampat, och himlens fåglar ätit upp det. 6 Och några föll på en klippa; och så fort den växt upp, vissnade den bort, eftersom den saknade fukt. 7 Och några föll bland törnen; och törnen sprang upp med den och kvävde den. 8 Och annat föll på god mark och växte upp och bar hundrafaldig frukt. Och när han hade sagt detta, ropade han: Den som har öron att höra, han höra. 9 Och hans lärjungar frågade honom och sade: Vad kan denna liknelse vara? 10 Och han sade: Er är det givet att känna Guds rikes hemligheter, men andra i liknelser; att seende skulle de inte se, och hörande skulle de inte förstå. 11 Nu är liknelsen denna: Utsädet är Guds ord. 12 De vid vägen är de som hör; då kommer djävulen och tar bort ordet ur deras hjärtan, för att de inte skulle tro och bli frälsta. 13 De på klippan är de, som, när de hör, ta emot ordet med glädje; och dessa har ingen rot, som för en tid tror, och i frestelsens tid falla bort. 14 Och det som föll bland törnen är de, som, när de har hört det, gå ut och kvävas av detta livs bekymmer och rikedomar och nöjen och inte bära någon frukt till fullkomlighet. 15 Men på den goda jorden är de, som i ett ärligt och gott hjärta, efter att ha hört ordet, bevara det och bära frukt med tålamod.

LUKE

37 Då bad hela skaran i Gadarenernas land runt omkring honom att gå bort från dem; ty de blevo tagna med stor fruktan, och han steg upp i skeppet och vände tillbaka igen. 38 Men mannen, från vilken de onda djävlarna hade gått ut, bad honom att han måtte vara med honom, men Jesus sände honom bort och sade: 39 Gå tillbaka till ditt eget hus och förkunna hur stora ting Gud har gjort mot dig. Och han gick sin väg och förkunnade i hela staden hur stora ting Jesus hade gjort mot honom. 40 Och det hände sig, när Jesus kom tillbaka, och folket tog emot honom med glädje, ty alla väntade på honom. 41 Och se, en man vid namn Jairus kom, och han var synagogföreståndare, och han föll ner för Jesu fötter och bad honom att han skulle komma in i hans hus. 42 Ty han hade en enda dotter, omkring tolv år gammal, och hon låg en döende. Men när han gick trängde folket honom. 43 Och en kvinna som hade blodutsläpp i tolv år, och som hade tillbringat hela sitt liv på läkare, och inte heller kunde bli botad från någon, 44 Han kom bakom honom och rörde vid kanten av hans klädnad, och genast svalnade hennes blodström. 45 Och Jesus sade: Vem rörde vid mig? När alla förnekade, sade Petrus och de som var med honom: Mästare, folket tränger dig och pressar dig, och du säger: Vem har rört vid mig? 46 Och Jesus sade: " Någon har rört vid mig, ty jag märker att dygden har gått ur mig." 47 Och när kvinnan såg att hon inte var gömd, kom hon darrande och föll ner framför honom, och hon berättade för honom inför allt folket, varför hon hade rört vid honom, och hur hon omedelbart blev botad. 48 Och han sade till henne: " Dotter, var vid god tröst! din tro har gjort dig frisk; gå i frid. 49 Medan han ännu talade, kom en från föreståndaren i synagogans hus och sade till honom: "Din dotter är död; besvär inte Mästaren. 50 Men när Jesus hörde det, svarade han honom och sade: Frukta inte; tro bara, så skall hon bli frisk. 51 Och när han kom in i huset, tillät han ingen att gå in utom Petrus och Jakob och Johannes och jungfruns fader och moder. 52 Och alla grät och sörjde henne, men han sade: " Gråt icke; hon är inte död utan sover. 53 Och de skrattade till honom, eftersom de visste att hon var död. 54 Och han slog ut dem alla och tog henne i handen och ropade och sade: Tjej, stå upp. 55 Och hennes ande kom tillbaka, och hon stod genast upp, och han befallde att ge henne mat. 56 Och hennes föräldrar blev förvånade, men han bjöd dem att de inte skulle berätta för någon vad som hade skett.

3 Och han sade till dem: " Tag ingenting på eder resa, varken stavar eller räfflor, varken bröd eller pengar; inte heller har två lager vardera. 4 Och i vilket hus ni än går in i, där stanna och gå därifrån. 5 Och den som inte tar emot er, när ni går ut ur den staden, skaka av själva stoftet från era fötter till ett vittnesbörd mot dem. 6 Och de gick bort och gick genom städerna och predikade evangeliet och botade överallt. 7 Nu hörde fjäderfyrsten Herodes om allt som hade gjorts av honom, och han blev förvirrad över att det sades om några, att Johannes hade uppstått från de döda. 8 Och av några, att Elias hade visat sig; och av andra, att en av de gamla profeterna hade uppstått igen. 9 Och Herodes sade: "Johannes har jag halshugget; men vem är denne, om vilken jag hör sådant? Och han ville se honom. 10 Och när apostlarna hade kommit tillbaka, berättade de för honom allt vad de hade gjort. Och han tog dem och gick undan för sig till en öde plats som hör till den stad som heter Betsaida. 11 Och folket, när de förstod det, följde honom, och han tog emot dem och talade till dem om Guds rike och botade dem som behövde bota. 12 Och när dagen började sluta, kommo de tolv och sade till honom: Skicka bort folket, så att de kan gå in i städerna och på landet runt omkring och bo och hämta matvaror; ty vi är här i en öken plats. 13 Men han sade till dem: Ge dem att äta. Och de sade: "Vi hava inte mer än fem bröd och två fiskar; förutom att vi skulle gå och köpa kött till allt detta folk. 14 Ty de var omkring fem tusen män. Och han sade till sina lärjungar: Låt dem sitta ner femtio i en skara. 15 Och de gjorde så och lät dem alla sitta ner. 16 Sedan tog han de fem bröden och de två fiskarna, och såg upp mot himlen, välsignade han dem och bröt och gav åt lärjungarna att de skulle ställa inför folket. 17 Och de åt och blevo alla mätta; 18 Och det hände sig, när han var ensam och bad, att hans lärjungar var med honom, och han frågade dem och sade: Vem säger folket att jag är? 19 De svarade och sade: "Johannes döparen; men somliga säger: Elias; och andra säger att en av de gamla profeterna har uppstått igen. 20 Han sade till dem: Men vem säger I att jag är? Petrus svarade och sade: "Guds Kristus." 21 Och han bjöd dem hårt och befallde dem att inte säga det till någon; 22 och sade: Människosonen måste lida mycket och förkastas av de äldste och översteprästerna och de skriftlärda och dödas och uppstå på tredje dagen. 23 Och han sade till dem alla: Om någon vill följa mig, så förneka sig han och ta sitt kors dagligen och följa mig. 24 Ty var och en som vill rädda sitt liv, han skall mista det; men den som mister sitt liv för min skull, han skall rädda det. 25 Ty vad gynnas en människa, om han vinner hela världen och förlorar sig själv eller förkastas? 26 Ty var och en som skäms för mig och mina ord, honom skall Människosonen skämmas för, när han kommer i sin egen härlighet och i sin Faders och av de heliga änglarna.

KAPITEL 9 1 Sedan sammankallade han sina tolv lärjungar och gav dem makt och makt över alla djävlar och att bota sjukdomar. 2 Och han sände dem för att predika Guds rike och för att bota sjuka.

LUKE

27 Men jag säger er sannerligen, det finns några som står här och som inte kommer att smaka döden, förrän de får se Guds rike. 28 Och det hände sig omkring åtta dagar efter dessa ord, att han tog Petrus och Johannes och Jakob och gick upp på ett berg för att be. 29 Och medan han bad, förändrades hans utseende, och hans kläder var vita och glittrande. 30 Och se, två män talade med honom, Mose och Elias: 31 Han uppenbarade sig i härlighet och talade om sin död, som han skulle fullborda i Jerusalem. 32 Men Petrus och de som voro med honom var tunga av sömn, och när de vaknade, såg de hans härlighet och de två män som stodo med honom. 33 Och det hände sig, när de gick ifrån honom, att Petrus sade till Jesus: "Mästare, det är gott för oss att vara här; och låt oss bygga tre tabernakel; en för dig och en för Mose och en för Elias, utan att veta vad han sade. 34 Medan han talade så, kom ett moln och överskuggade dem, och de fruktade när de kom in i molnet. 35 Och en röst kom från molnet, som sade: "Detta är min älskade Son; hör honom." 36 Och när rösten var förbi, hittades Jesus ensam. Och de höllo det nära och berättade för ingen på den tiden något av det som de hade sett. 37 Och det hände sig att nästa dag, när de hade kommit ner från berget, mötte mycket folk honom. 38 Och se, en man i skaran ropade och sade: "Mästare, jag ber dig, se på min son, ty han är mitt enda barn." 39 Och se, en ande grep honom, och han ropade plötsligt; och det sliter sönder honom att han skummar igen, och att han skadar honom försvinner knappast från honom. 40 Och jag bad dina lärjungar att driva ut honom; och de kunde inte. 41 Och Jesus svarade och sade: O troende och förvrängda släkte, hur länge skall jag vara hos eder och lida eder? Ta hit din son. 42 Och när han ännu var på väg, kastade djävulen ner honom och tjurade honom. Och Jesus tillrättavisade den orena anden och botade barnet och överlämnade det igen till hans fader. 43 Och de blev alla förvånade över Guds mäktiga kraft. Men medan de undrade var och en över allt vad Jesus gjorde, sade han till sina lärjungar: 44 Låt dessa ord sjunka ner i edra öron, ty Människosonen skall överlämnas i människors händer. 45 Men de förstodo icke detta ord, och det var dolt för dem, så att de icke förstodo det, och de fruktade att fråga honom om detta ord. 46 Då uppstod ett resonemang bland dem, vem av dem som skulle vara störst. 47 Och då Jesus förstod deras hjärtans tanke, tog han ett barn och ställde det vid honom, 48 Och han sade till dem: Var och en som tar emot detta barn i mitt namn, han tar emot mig; och var och en som tar emot mig, han tar emot honom som har sänt mig; ty den som är minst bland eder alla, han skall bli stor. 49 Och Johannes svarade och sade: Mästare, vi såg en driva ut onda andar i ditt namn; och vi förbjöd honom, eftersom han inte följer med oss. 50 Och Jesus sade till honom: Förbjud honom inte, ty den som inte är emot oss är för oss.

51 Och det hände sig, när tiden var inne för att han skulle tas emot, och han ställde fast sitt ansikte för att gå till Jerusalem, 52 Och de sände bud framför hans ansikte, och de gick och gick in i en samariternas by för att göra i ordning åt honom. 53 Och de tog inte emot honom, eftersom hans ansikte var som om han skulle gå till Jerusalem. 54 Och när hans lärjungar Jakob och Johannes såg detta, sade de: Herre, vill du att vi befaller eld att komma ner från himlen och förtära dem, precis som Elias gjorde? 55 Men han vände sig om och tillrättavisade dem och sade: " I veten inte av vilken ande ni är." 56 Ty Människosonen har inte kommit för att förstöra människors liv, utan för att rädda dem. Och de gick till en annan by. 57 Och det hände sig, när de gick på vägen, att en man sade till honom: "Herre, jag vill följa dig vart du än går." 58 Och Jesus sade till honom: Rävar har hål, och himlens fåglar har bon; men Människosonen har inte var han kan lägga sitt huvud. 59 Och han sade till en annan: Följ mig. Men han sade: Herre, låt mig först gå och begrava min far. 60 Jesus sade till honom: " Låt de döda begrava sina döda; men gå du och predika Guds rike." 61 Och en annan sade också: "Herre, jag vill följa dig; men låt mig först gå och säga farväl av dem, som äro hemma hos mig. 62 Och Jesus sade till honom: Ingen, som lägger sin hand på plogen och ser tillbaka, är lämplig för Guds rike. KAPITEL 10 1 Efter detta satte Herren också andra sjuttio och sände dem två och två framför sitt ansikte till varje stad och plats dit han själv skulle komma. 2 Därför sade han till dem: " Skörden är verkligen stor, men arbetarna är få. Be därför skördens Herre att han sänder ut arbetare till sin skörd. 3 Gå din väg, se, jag sänder ut dig som lamm bland vargar. 4 Bär varken plånbok eller tyg eller skor, och hälsa ingen på vägen. 5 Och i vilket hus ni än går in, säg först: Frid vare med detta hus. 6 Och om fridens son är där, skall din frid vila över den; om inte, skall den åter vända sig till dig. 7 Och stanna kvar i samma hus och ät och drick vad de ger; ty arbetaren är värdig sin lön. Gå inte från hus till hus. 8 Och i vilken stad ni än kommer in och de tar emot er, ät sådant som står framför er. 9 Och bota de sjuka som finns där och säg till dem: Guds rike har kommit er nära. 10 Men till vilken stad ni än kommer in och de inte tar emot er, gå era vägar ut på dens gator och säg: 11 Även stoftet av din stad, som håller fast vid oss, torka vi bort mot dig; 12 Men jag säger er att det skall vara drägligare på den dagen för Sodom än för den staden. 13 Ve dig, Chorazin! ve dig, Betsaida! ty om de väldiga gärningar hade utförts i Tyrus och Sidon, som har gjorts i er, så hade de för en lång tid sedan omvänt sig, sittande i säck och aska.

LUKE

14 Men det skall vara drägligare för Tyrus och Sidon vid domen än för er. 15 Och du, Kapernaum, som är upphöjd till himlen, skall kastas ner till helvetet. 16 Den som hör dig hör mig; och den som föraktar dig föraktar mig; och den som föraktar mig föraktar honom som har sänt mig. 17 Och de sjuttio återvände med glädje och sade: "Herre, även de onda djävlarna är underordnade oss genom ditt namn." 18 Och han sade till dem: Jag såg Satan falla från himlen som en blixt. 19 Se, jag ger er makt att trampa på ormar och skorpioner och över all fiendens makt, och ingenting skall på något sätt skada er. 20 Men gläds inte över detta över att andarna är underordnade er; men gläds hellre, ty era namn är skrivna i himlen. 21 I den stunden gladde Jesus sig i anden och sade: " Jag tackar dig, Fader, himmelens och jordens Herre, att du har dolt detta för visa och förståndiga och uppenbarat det för spädbarn. Jaså, Fader; ty så tycktes det gott i dina ögon. 22 Allt är överlämnat åt mig av min Fader, och ingen vet vem Sonen är, utom Fadern; och vem Fadern är, utom Sonen, och den för vilken Sonen vill uppenbara honom. 23 Och han vände honom till sina lärjungar och sade enskilt: Saliga är de ögon som ser det som ni ser. 24 Ty jag säger er att många profeter och kungar har velat se det som ni ser, men har inte sett det. och att höra det som I hören och inte har hört det. 25 Och se, en viss lagman stod upp och frestade honom och sade: Mästare, vad ska jag göra för att ärva evigt liv? 26 Han sade till honom: Vad är skrivet i lagen? hur läser du? 27 Och han svarade och sade: Du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta och av hela din själ och av all din kraft och av hela ditt förstånd. och din nästa som dig själv. 28 Och han sade till honom: " Du har svarat rätt; gör detta, så skall du leva." 29 Men han, som var villig att rättfärdiga sig själv, sade till Jesus: Och vem är min nästa? 30 Men Jesus svarade och sade: » En man gick ned från Jerusalem till Jeriko och föll bland tjuvar, som drog av honom hans kläder och sårade honom och gick bort och lämnade honom halvdöd. 31 Och av en slump kom en präst ner på den vägen, och när han såg honom, gick han förbi på andra sidan. 32 Och likaså kom en levit, när han var på platsen, och såg på honom och gick förbi på andra sidan. 33 Men en samarit kom där han var på sin resa, och när han såg honom, förbarmade han sig över honom. 34 Och han gick till honom och band hans sår, hällde i olja och vin, och satte honom på sitt eget djur och förde honom till ett värdshus och tog hand om honom. 35 Och nästa morgon när han gick bort, tog han ut två cent och gav dem åt hären och sade till honom: Ta hand om honom; och vad du än spenderar mer, när jag kommer tillbaka, skall jag betala dig. 36 Vem av dessa tre, tror du, var nästa med honom som föll bland tjuvarna? 37 Och han sade: "Den som har visat barmhärtighet mot honom." Då sade Jesus till honom: " Gå och gör likaså."

38 Men det hände sig, när de gick, att han kom in i en viss by, och en kvinna vid namn Marta tog emot honom i sitt hus. 39 Och hon hade en syster som hette Maria, som också satt vid Jesu fötter och hörde hans ord. 40 Men Marta var svår att tjäna, och hon kom till honom och sade: Herre, bryr du dig inte om att min syster har lämnat mig att tjäna ensam? bjud henne därför att hon hjälper mig. 41 Och Jesus svarade och sade till henne: Marta, Marta, du är noggrann och bekymrad över mycket. 42 Men en sak är nödvändig: och Maria har utvalt den goda delen, som inte skall tas ifrån henne. KAPITEL 11 1 Och det hände sig, när han bad på en viss plats, och när han upphörde, sade en av hans lärjungar till honom: "Herre, lär oss att be, såsom Johannes också lärde sina lärjungar." 2 Och han sade till dem: När ni ber, säg: Fader vår, du som är i himlen, helgat vare ditt namn. Kom ditt rike. Ske din vilja, som i himlen, så på jorden. 3 Ge oss dag för dag vårt dagliga bröd. 4 Och förlåt oss våra synder; ty vi förlåter också var och en som står oss i skuld. Och led oss inte in i frestelse; men befria oss från det onda. 5 Och han sade till dem: Vem av eder skall ha en vän, och han skall gå till honom vid midnatt och säga till honom: Vän, låna mig tre bröd; 6 Ty en vän till mig på sin resa har kommit till mig, och jag har ingenting att lägga fram för honom? 7 Och han skall svara inifrån och säga: "Bekymra mig inte! Dörren är nu stängd, och mina barn är med mig i sängen; Jag kan inte resa mig och ge dig. 8 Jag säger eder: Fastän han inte vill uppstå och ge honom, eftersom han är hans vän, så kommer han på grund av sin bråkighet att uppstå och ge honom så många som han behöver. 9 Och jag säger er: Be, så skall det ges åt er; sök, så skall ni finna; knacka på, så skall det öppnas för er. 10 Ty var och en som ber får; och den som söker finner; och för den som knackar på skall det öppnas. 11 Om en son ber om bröd av någon av er som är fader, kommer han då att ge honom en sten? eller om han frågar en fisk, kommer han att ge honom en orm för en fisk? 12 Eller om han ber om ett ägg, kommer han då att erbjuda honom en skorpion? 13 Om ni då, som är onda, vet att ge goda gåvor till era barn, hur mycket mer skall inte er himmelske Fader ge den helige Ande åt dem som ber honom? 14 Och han drev ut en djävul, och den var stum. Och det hände sig, när djävulen hade gått ut, talade den stumma; och folket undrade. 15 Men några av dem sade: "Han driver ut de onda andarna genom Beelsebub, den förste över de onda andarna." 16 Och andra, som frestade honom, sökte av honom ett tecken från himlen. 17 Men han kände deras tankar och sade till dem: " Varje rike som är splittrat mot sig självt har lagts i ödeläggelse; och ett hus som är splittrat mot ett hus faller.

LUKE

18 Om Satan också är kluven mot sig själv, hur skall då hans rike bestå? därför att ni säger att jag driver ut onda andar genom Beelsebul. 19 Och om jag genom Beelsebul driver ut onda andar, genom vem driver då dina söner ut dem? därför skola de vara era domare. 20 Men om jag med Guds finger driver ut djävlar, så har Guds rike utan tvivel kommit över er. 21 När en stark man beväpnad bevarar sitt palats, är hans gods i fred. 22 Men när en som är starkare än han kommer över honom och övervinner honom, tar han från honom all sin rustning som han litade på, och delar ut hans byte. 23 Den som inte är med mig är emot mig, och den som inte samlar med mig skingrar. 24 När den orena anden har gått ut ur en människa, går han genom torra platser och söker vila; Och när han inte finner någon, säger han: Jag vill vända tillbaka till mitt hus, varifrån jag kom ut. 25 Och när han kommer, finner han den sopad och prydd. 26 Då gick han och tog till sig sju andra andar, som var onda än han själv; och de gå in och bo där, och den mannens sista tillstånd är värre än det första. 27 Och det hände sig, när han talade detta, att en kvinna ur skaran höjde sin röst och sade till honom: Välsignad är moderlivet som har fött dig, och de bröst som du har sög. 28 Men han sade: Ja hellre, saliga är de som höra Guds ord och bevara det. 29 Och när folket hade samlats tätt, började han säga: Detta är ett ont släkte; de söker ett tecken; och inget tecken skall ges till den, utan profeten Jonas tecken. 30 Ty liksom Jonas var ett tecken för nineviterna, så skall också Människosonen vara för denna generation. 31 Söderns drottning skall uppstå i domen tillsammans med männen i detta släktled och döma dem; ty hon kom från jordens yttersta delar för att höra Salomos visdom; och se, en större än Salomo är här. 32 Männen i Nineve skola uppstå i domen tillsammans med detta släkte och fördöma det, ty de ångrade sig vid Jonas predikan; och se, en större än Jonas är här. 33 Ingen, när han har tänt ett ljus, sätter det på en hemlig plats, varken under en skäppa, utan på en ljusstake, för att de som kommer in ska se ljuset. 34 Kroppens ljus är ögat. Därför är hela din kropp full av ljus, när ditt öga är enkelt; men när ditt öga är ont, är också din kropp full av mörker. 35 Se därför till att ljuset som är i dig inte är mörker. 36 Om därför hela din kropp är full av ljus och inte har någon del mörk, så skall det hela vara fullt av ljus, som när det klara ljuset från ett ljus ger dig ljus. 37 Och medan han talade, bad en farisé honom att äta middag med honom, och han gick in och satte sig för att äta. 38 Och när fariséen såg det, förundrade han sig över att han inte först hade tvättat sig före middagen. 39 Och Herren sade till honom: Nu rengör ni fariséer utsidan av bägaren och fatet; men ditt inre är fullt av glupska och ondska. 40 I dårar, gjorde inte han som gjorde det som är utanför också det som är inombords? 41 Men ge hellre allmosor av sådant som ni har; och se, allt är rent för er.

42 Men ve eder, fariséer! ty ni ger tionde av mynta och ruta och alla slags örter, och går förbi rätten och Guds kärlek. 43 Ve eder, fariséer! ty ni älskar de översta stolarna i synagogorna och hälsningar på marknaderna. 44 Ve eder, skriftlärda och fariséer, hycklare! ty ni ären som gravar som inte synas, och männen som går över dem äro inte medvetna om dem. 45 Då svarade en av de laglärda och sade till honom: "Mästare, så säger du också att du förbryllar oss." 46 Och han sade: " Ve ock eder, I lagvetare! ty I belastar människorna med bördor som är svåra att bära, och ni rör själva inte bördorna med en av era fingrar. 47 Ve er! ty ni bygger profeternas gravar, och era fäder dödade dem. 48 I sannerligen vittnar ni att ni tillåter era fäders gärningar, ty de dödade dem, och ni bygger deras gravar. 49 Därför sade också Guds vishet: Jag skall sända profeter och apostlar till dem, och några av dem skola de dräpa och förfölja. 50 För att alla profeternas blod, som utgjutits från världens grundläggning, må krävas av denna generation; 51 Från Abels blod till Sakarias blod, som gick under mellan altaret och templet: sannerligen säger jag eder: Det skall krävas av detta släkte. 52 Ve eder, advokater! ty ni har tagit bort kunskapens nyckel. I komen inte in i eder själva, och ni hindrade dem som gick in. 53 Och när han sade detta till dem, började de skriftlärda och fariséerna att mana honom häftigt och reta honom att tala om mycket. 54 De väntade på honom och försökte fånga något ur hans mun, så att de kunde anklaga honom. KAPITEL 12 1 Under tiden, när en oräknelig skara människor samlades, så att de trampade på varandra, började han först och främst säga till sina lärjungar: Akten er för fariséernas surdeg, vilket är hyckleri. 2 Ty inget är täckt, som inte skall uppenbaras; inte heller gömt, det skall inte bli känt. 3 Därför skall allt vad ni har talat i mörkret höras i ljuset; och det som ni har talat i örat i skåp, skall förkunnas på hustaken. 4 Och jag säger er mina vänner: Var inte rädda för dem som dödar kroppen och efter det inte har mer att göra. 5 Men jag skall varna er för vem ni skall frukta: frukta honom, som sedan han har dödat har makt att kasta i helvetet; ja, jag säger eder: Frukta honom. 6 Säljs inte fem sparvar för två stycken, och inte en av dem är glömd inför Gud? 7 Men även håren på ditt huvud är alla räknade. Frukta därför inte: I ären mer värda än många sparvar. 8 Också jag säger er: Den som bekänner mig inför människorna, honom skall också Människosonen bekänna inför Guds änglar. 9 Men den som förnekar mig inför människorna skall förnekas inför Guds änglar. 10 Och var och en som talar ett ord mot Människosonen, det skall bliva honom förlåtet; men den som hädar mot den Helige Ande skall det inte bli förlåtet.

LUKE

11 Och när de för er till synagogorna och till domarna och makterna, fundera inte på hur eller vad ni ska svara eller vad ni ska säga. 12 Ty den Helige Anden skall under samma stund lära er vad ni bör säga. 13 Och en i skaran sade till honom: "Mästare, tala till min broder, att han delar arvet med mig." 14 Och han sade till honom: Man, vem har gjort mig till domare eller skiljeman över dig? 15 Och han sade till dem: Tag er i akt och akta er för girighet, ty en människas liv består inte i överflöd av det som han äger. 16 Och han talade en liknelse till dem och sade: En rik mans mark bar rikligt: 17 Och han tänkte vid sig själv och sade: "Vad ska jag göra, eftersom jag inte har plats att skänka mina frukter?" 18 Och han sade: »Detta skall jag göra: Jag skall riva mina lador och bygga större; och där skall jag skänka all min frukt och mina gods. 19 Och jag vill säga till min själ: Själ, du har mycket gods förvarat i många år; ta dig lugn, ät, drick och var glad. 20 Men Gud sade till honom: Du dåre, i natt skall din själ krävas av dig; 21 Så är det med den som samlar skatter åt sig själv och inte är rik hos Gud. 22 Och han sade till sina lärjungar: Därför säger jag eder: Tänk inte på edert liv, vad I skolen äta; inte heller för kroppen, vad ni skall ikläda er. 23 Livet är mer än kött, och kroppen är mer än kläder. 24 Beakta korparna, ty de varken sår eller skördar; som varken har förråd eller lada; och Gud föder dem. Hur mycket mer ären I bättre än fåglarna? 25 Och vem av er kan med eftertanke lägga en aln till sin storlek? 26 Om ni då inte kan göra det minsta, varför tänker ni då på resten? 27 Tänk på liljorna hur de växer: de sliter inte, de spinner inte; Och ändå säger jag er, att Salomo i all sin härlighet inte var klädd som en av dessa. 28 Om då så Gud klär gräset, som i dag är på åkern och i morgon kastas i ugnen; hur mycket mer skall han klä er, ni småtrogna? 29 Och sök inte vad ni ska äta eller vad ni ska dricka, och var inte tvivelaktiga. 30 Ty allt detta eftersträva världens folk, och er Fader vet att ni behöver detta. 31 Men sök hellre Guds rike; och allt detta skall tilläggas eder. 32 Frukta inte, du lilla hjord; ty det är din Faders behag att ge dig riket. 33 Sälj vad ni har, och ge allmosor; skaffa eder påsar som inte blir gamla, en skatt i himlen som inte försvinner, där ingen tjuv närmar sig, inte heller mal fördärvar. 34 Ty där din skatt är, där kommer också ditt hjärta att vara. 35 Låt edra höfter vara omgjorda och edra ljus brinna; 36 Och ni tycker själva om män som väntar på sin herre, när han kommer tillbaka från bröllopet; för att när han kommer och knackar på, de genast kan öppna upp för honom. 37 Saliga äro de tjänare, som Herren, när han kommer, skall finna vakande; sannerligen säger jag eder, att han

skall omgjorda sig och låta dem sitta till bords och gå ut och tjäna dem. 38 Och om han kommer i den andra vakten eller kommer i den tredje vakten och finner dem så, saliga är dessa tjänare. 39 Och detta vet du, att om husbonden hade vetat vilken stund tjuven skulle komma, så skulle han ha vakat och inte låtit sitt hus genombrytas. 40 Var därför också beredda, ty Människosonen kommer i en stund då ni inte tänker. 41 Då sade Petrus till honom: Herre, talar du denna liknelse till oss eller till alla? 42 Och Herren sade: Vem är då den trogna och vise förvaltaren, som hans herre skall sätta till härskare över sitt hushåll för att ge dem deras del av maten i rätt tid? 43 Salig är den tjänare som hans herre, när han kommer, finner göra så. 44 Sannerligen säger jag er att han skall göra honom till härskare över allt han äger. 45 Men om den tjänaren säger i sitt hjärta: "Min herre dröjer med sin ankomst; och de skall börja slå tjänarna och jungfrurna och äta och dricka och bli berusade; 46Den tjänarens herre skall komma på en dag då han inte ser efter honom, och vid en timme då han inte vet det, och han skall skära sönder honom och utse honom till hans del med de otrogna. 47 Och den tjänaren, som kände sin herres vilja och inte förberedde sig eller gjorde enligt hans vilja, han skall bli slagen med många slag. 48 Men den som inte visste och gjorde något värdigt slag, han skall bli slagen med få slag. Ty den som har getts mycket, av honom skall mycket krävas, och den som människor har åtagit sig mycket, av honom kommer de att begära desto mer. 49 Jag har kommit för att sända eld på jorden; och vad ska jag, om den redan är tänd? 50 Men jag har ett dop att döpas med; och hur är jag ansträngd tills det är fullbordat! 51 Tror ni att jag har kommit för att ge fred på jorden? Jag säger dig, nej; utan snarare uppdelning: 52 Ty hädanefter skola det vara fem i ett hus delade, tre mot två och två mot tre. 53 Fadern skall delas mot sonen och sonen mot fadern; modern mot dottern och dottern mot modern; svärmor mot sin svärdotter och svärmor mot sin svärmor. 54 Och han sade också till folket: När ni ser ett moln stiga upp från väster, säger ni genast: Det kommer en regn; och så är det. 55 Och när ni ser sydvinden blåsa, säger ni: Det kommer att bli hetta; och det kommer att ske. 56 Ni hycklare, ni kan urskilja himlens och jordens yta; men hur kommer det sig att ni inte urskiljer denna tid? 57 Ja, och varför dömer ni inte ens av er själva vad som är rätt? 58 När du går med din motståndare till domaren, som du är på vägen, så bemöda dig så att du kan bli räddad från honom; så att han inte läker dig till domaren, och att domaren överlämnar dig till tjänstemannen, och tjänstemannen kastar dig i fängelse. 59 Jag säger dig: Du skall inte gå därifrån förrän du har betalat den allra sista midjan.

LUKE

KAPITEL 13

säga: Herre, Herre, öppna för oss; och han skall svara och säga till er: Jag vet inte varifrån ni är. 26 Då skolen I börja säga: Vi har ätit och druckit inför ditt ansikte, och du har undervisat på våra gator. 27 Men han skall säga: Jag säger eder: Jag känner eder icke, varifrån I ären; vik ifrån mig, alla I orättfärdiga arbetare. 28 Det skall vara gråt och tandagnisslan, när I skolen få se Abraham och Isak och Jakob och alla profeterna i Guds rike, och I själva utdrivna. 29 Och de skola komma från öster, och från väster, och från norr och från söder, och skola sitta ned i Guds rike. 30 Och se, det finns de sista som ska vara de första, och det finns de första som ska vara de sista. 31 Samma dag kom några av fariséerna och sade till honom: "Gå ut och gå härifrån, ty Herodes skall döda dig." 32 Och han sade till dem: Gå och säg till den räven: Se, jag driver ut djävlar och botar i dag och i morgon, och på tredje dagen skall jag bli fullkomlig. 33 Ändå måste jag gå i dag och i morgon och dagen därpå, ty det kan inte vara så att en profet går under från Jerusalem. 34 Jerusalem, Jerusalem, du som dödar profeterna och stenar dem som är sända till dig; hur ofta skulle jag inte ha samlat dina barn, som en höna samlar sin yngel under sina vingar, och ni ville inte! 35 Se, ditt hus har lämnats öde åt er, och sannerligen säger jag er: I skolen icke se mig förrän den tid kommer, då I skolen säga: Välsignad är han som kommer i Herrens namn.

1 På den tiden fanns några närvarande som berättade för honom om galileerna, vilkas blod Pilatus hade blandat med deras offer. 2 Och Jesus svarade och sade till dem: Tror ni att dessa galileer var syndare framför alla galileer, därför att de led sådant? 3 Jag säger er: Nej, men om ni inte omvänder er, skola ni alla på samma sätt förgås. 4 Eller de aderton, på vilka tornet i Siloam föll och dödade dem, tror ni att de var syndare framför alla människor som bodde i Jerusalem? 5 Jag säger er: Nej, men om ni inte omvänder er, skola ni alla förgås på samma sätt. 6 Han talade också denna liknelse; En man lät plantera ett fikonträd i sin vingård; och han kom och sökte frukt därpå, men fann ingen. 7 Då sade han till sin vingårdsskötare: "Se, i dessa tre år kommer jag och söker frukt på detta fikonträd, men finner ingen; hugg ned det; varför tynger det marken? 8Och han svarade och sade till honom: "Herre, låt det vara i år också, tills jag ska gräva runt det och gräva det." 9 Och om det bär frukt, väl; och om inte, så skall du sedan hugga ner det. 10 Och han undervisade i en av synagogorna på sabbaten. 11 Och se, det fanns en kvinna som hade en ande av svaghet i arton år, och som var böjd tillsammans och på intet sätt kunde resa sig. 12 Och när Jesus såg henne, kallade han henne till sig och sade till henne: Kvinna, du är lös från din svaghet. 13 Och han lade sina händer på henne, och genast blev hon rak och prisade Gud. 14 Och synagogföreståndaren svarade med förbittring över att Jesus hade botat på sabbatsdagen och sade till folket: Det är sex dagar då människorna bör arbeta. sabbatsdagen. 15 Då svarade Herren honom och sade: Du hycklare, löser inte var och en av er på sabbaten sin oxe eller sin åsna från båset och leder honom bort för att vattna? 16 Och borde inte denna kvinna, som är en dotter till Abraham, som Satan har bundit, se, i dessa arton år, bli lös från detta band på sabbatsdagen? 17 Och när han hade sagt detta, skämdes alla hans motståndare, och allt folket gladde sig över allt det härliga som hade gjorts av honom. 18 Då sade han: "Hur är Guds rike likt?" och varmed skall jag likna den? 19 Det är som ett senapskorn som en man tog och kastade i sin trädgård; och det växte och växte upp ett stort träd; och himlens fåglar stannade i dess grenar. 20 Och åter sade han: Varmed skall jag likna Guds rike? 21 Det är som surdeg, som en kvinna tog och gömde i tre mått mjöl, tills det hela hade jäst. 22 Och han gick genom städerna och byarna, undervisade och reste mot Jerusalem. 23 Då sade en till honom: "Herre, är det få som blir frälsta? Och han sade till dem: 24 Sträva efter att komma in genom den trånga porten, ty många, säger jag eder, kommer att söka att komma in och kommer inte att kunna. 25 När husets herre en gång har rest sig upp och stängt dörren, och ni börjar stå utanför och knacka på dörren och

KAPITEL 14 1 Och det hände sig när han gick in i en av de överste fariséernas hus för att äta bröd på sabbatsdagen, att de såg på honom. 2 Och se, det fanns en man framför honom som hade vattnot. 3 Och Jesus svarade och talade till de laglärda och fariséerna och sade: Är det tillåtet att bota på sabbatsdagen? 4 Och de tystnade. Och han tog honom och botade honom och lät honom gå; 5 Och svarade dem och sade: Vem av eder skall få en åsna eller en oxe fallen i en grop, och han vill inte genast rycka ut honom på sabbatsdagen? 6 Och de kunde inte svara honom på detta igen. 7 Och han framställde en liknelse för de bjudna, när han markerade hur de valde ut de främsta rummen; sade till dem: 8 När du är bjuden av någon till bröllop, sätt dig inte ner i det högsta rummet; för att inte en mer ärbar man än du blir bjuden av honom; 9 Och han som bjöd dig och honom att komma och säga till dig: Ge denna man plats; och du börjar med skam att ta det nedersta rummet. 10 Men när du är bjuden, gå och sätt dig i det nedersta rummet; för att när han som bjudit dig kommer, kan han säga till dig: Vän, gå upp högre upp. 11 Ty var och en som upphöjer sig själv skall bli förnedrad; och den som ödmjukar sig skall bli upphöjd. 12 Då sade han också till den som bjöd honom: " När du gör en middag eller en måltid, så kalla inte dina vänner eller dina bröder, varken dina släktingar eller dina rika

LUKE

KAPITEL 15

grannar; så att de inte också bjuder dig igen och en belöning bliva dig. 13 Men när du gör en fest, kalla då de fattiga, de lemlästade, de lama, de blinda. 14 Och du skall vara välsignad; ty de kunna inte vedergälla dig, ty du skall få vedergällning vid de rättfärdigas uppståndelse. 15 Och när en av dem som satt till bords med honom hörde detta, sade han till honom: Salig är den som äter bröd i Guds rike. 16 Då sade han till honom: En man gjorde en stor måltid och bjöd många: 17 Och vid måltiden sände han sin tjänare för att säga till de bjudna: "Kom! för allt är nu klart. 18 Och de började alla med ett samtycke göra ursäkter. Den förste sade till honom: Jag har köpt en bit jord, och jag måste gå och se den. 19 Och en annan sade: "Jag har köpt fem ok oxar, och jag går för att pröva dem. Låt mig ursäktas." 20 Och en annan sade: "Jag har gift mig med en hustru, och därför kan jag inte komma. 21 Så kom tjänaren och berättade detta för sin herre. Då blev husets herre vred och sade till sin tjänare: Gå hastigt ut på stadens gator och gator, och för hit in de fattiga och de lemlästade, de hållna och de blinda. 22 Och tjänaren sade: "Herre, det är gjort som du har befallt, och ändå finns det plats." 23 Och herren sade till tjänaren: Gå ut på vägarna och på häckarna och tvinga dem att komma in, så att mitt hus må bli fullt. 24 Ty jag säger er, att ingen av de män som var inbjudna skall smaka av min måltid. 25 Och en stor skara gick med honom, och han vände sig om och sade till dem: 26 Om någon kommer till mig och inte hatar sin far och mor och hustru och barn och bröder och systrar, ja, och också sitt eget liv, så kan han inte vara min lärjunge. 27 Och den som inte bär sitt kors och kommer efter mig, kan inte vara min lärjunge. 28 Ty vem av er, som tänker bygga ett torn, sätter sig inte först ner och räknar upp kostnaden, om han har tillräckligt för att färdigställa det? 29 För att kanske inte, sedan han har lagt grunden och inte kan fullborda den, alla som ser den börja håna honom, 30 och sade: "Denne man började bygga och kunde inte fullborda." 31 Eller vilken konung, som går i krig mot en annan kung, sätter sig inte först ned och frågar sig om han med tio tusen kan möta den som kommer emot honom med tjugu tusen? 32 Annars sänder han en ambassad, medan den andre ännu är långt borta, och önskar fredsvillkor. 33 Så på samma sätt kan var och en av er som inte överger allt vad han äger, han kan inte vara min lärjunge. 34 Salt är gott; men om saltet har förlorat sin doft, varmed skall det kryddas? 35 Det är varken lämpligt för landet eller ännu för dynghögen; men män kasta ut den. Den som har öron att höra, låt honom höra.

1 Då närmade sig honom alla publikaner och syndare för att höra honom. 2 Och fariséerna och de skriftlärda knorrade och sade: "Denne man tar emot syndare och äter med dem." 3 Och han talade denna liknelse till dem och sade: 4 Vilken man av er som har hundra får, om han förlorar ett av dem, lämnar inte de nittiotio i öknen och går efter det som är förlorat, tills han finner det? 5 Och när han har funnit det, lägger han det på sina axlar och gläder sig. 6 Och när han kommer hem, kallar han ihop sina vänner och grannar och säger till dem: Gläd dig med mig; ty jag har funnit mitt får som gått förlorat. 7 Jag säger er, att likaså skall glädje vara i himlen över en syndare som omvänder sig, mer än över nittiotio rättfärdiga, som inte behöver omvändelse. 8 Eller vilken kvinna som har tio silverpengar, om hon förlorar en bit, tänder inte ett ljus och sopar huset och söker flitigt tills hon finner det? 9 Och när hon har funnit det, kallar hon ihop sina vänner och sina grannar och säger: Gläd dig med mig; ty jag har hittat den bit som jag hade förlorat. 10 Likaså säger jag er: Det är glädje i Guds änglars närvaro över en syndare som omvänder sig. 11 Och han sade: En man hade två söner. 12 Och den yngste av dem sade till sin far: Fader, ge mig den del av godset som tillfaller mig. Och han delade åt dem sitt liv. 13 Och inte många dagar efter det att den yngre sonen samlades och reste in i ett avlägset land, och där slösade bort sin egendom med ett upproriskt liv. 14 Och när han hade förbrukat allt, uppstod en väldig hungersnöd i det landet; och han började saknas. 15 Och han gick och förenade sig med en medborgare i det landet; och han sände honom ut på sina marker för att föda svin. 16 Och han ville gärna ha fyllt sin buk med skalen som svinen åt, och ingen gav åt honom. 17 Och när han kom till sig själv, sade han: "Hur många av min faders daglönare har bröd nog och tillgodo, och jag går under av hunger!" 18 Jag ska stå upp och gå till min far och säga till honom: Fader, jag har syndat mot himlen och inför dig, 19 Och jag är inte längre värd att kallas din son; gör mig till en av dina daglönare. 20 Och han stod upp och kom till sin fader. Men när han ännu var långt borta, såg hans far honom och förbarmade sig, och han sprang och föll honom om halsen och kysste honom. 21 Och sonen sade till honom: Fader, jag har syndat mot himlen och inför dina ögon, och jag är inte längre värd att kallas din son. 22 Men fadern sade till sina tjänare: "Ta fram den bästa manteln och sätt på honom den; och satte en ring på hans hand och skor på hans fötter. 23 Och för hit gödkalven och slakt den; och låt oss äta och vara glada: 24 Ty denna min son var död och har blivit levande igen; han var förlorad och hittas. Och de började bli glada.

LUKE

25 Nu var hans äldre son ute på fältet, och när han kom och närmade sig huset, hörde han musik och dans. 26 Och han kallade till sig en av tjänarna och frågade vad detta betydde. 27 Och han sade till honom: Din bror har kommit; och din far har slaktat gödkalven, därför att han har tagit emot honom i god behag. 28 Och han blev vred och ville inte gå in; därför gick hans fader ut och bad honom. 29 Och han svarade och sade till sin fader: »Se, i dessa många år tjänar jag dig, och jag har aldrig överträtt ditt bud; 30 Men så snart denne din son kom, som har förtärt ditt liv med skökor, har du slaktat den göda kalven åt honom. 31 Och han sade till honom: "Min son, du är alltid med mig, och allt jag äger är ditt." 32 Det var lämpligt att vi skulle glädjas och glädjas, ty denne din broder var död och har blivit levande igen; och gick förlorad och hittas.

15 Och han sade till dem: I ären de som gör eder rättfärdiga inför människorna; men Gud känner era hjärtan, ty det som är högt aktat bland människor är en styggelse i Guds ögon. 16 Lagen och profeterna fanns ända till Johannes: sedan den tiden har Guds rike predikats, och var och en tränger sig in i det. 17 Och det är lättare för himmel och jord att förgås, än att en tulltext i lagen försvinner. 18 Var och en som skiljer sig från sin hustru och gifter sig med en annan, han begår äktenskapsbrott; 19Det fanns en rik man, som var klädd i purpur och fint linne, och han mådde överdådigt varje dag. 20 Och det var en viss tiggare vid namn Lasarus, som låg lagd vid hans port, full av sår, 21 Och då de ville bli mätta med smulorna som föll från den rike mannens bord, och hundarna kommo och slickade hans sår. 22 Och det hände sig, att tiggaren dog och bars av änglarna i Abrahams sköte; ock den rike mannen dog och blev begraven; 23 Och i helvetet lyfte han upp sina ögon, då han var i plåga, och såg Abraham på långt håll och Lasarus i hans sköte. 24 Och han ropade och sade: Fader Abraham, förbarma dig över mig och sänd Lasarus, så att han kan doppa sin fingerspets i vatten och kyla min tunga; ty jag plågas i denna låga. 25 Men Abraham sade: "Min son, tänk på att du under din livstid mottog dina goda ting och likaså Lasarus det onda; men nu har han tröstats, och du plågas." 26 Och förutom allt detta, mellan oss och eder, är det en stor klyfta fast, så att de som skulle gå härifrån till eder inte kunna; inte heller kan de gå över till oss, som skulle komma därifrån. 27Då sade han: »Därför ber jag dig, fader, att du vill sända honom till min fars hus. 28 Ty jag har fem bröder; att han må vittna för dem, så att de inte också kommer till denna plåga. 29 Abraham sade till honom: De har Mose och profeterna; låt dem höra dem. 30 Och han sade: Nej, fader Abraham, men om någon gick till dem från de döda, skola de omvända sig. 31 Och han sade till honom: Om de inte höra Mose och profeterna, så kommer de inte heller att övertygas, fastän någon har uppstått från de döda.

KAPITEL 16 1 Och han sade också till sina lärjungar: Det var en rik man som hade en förvaltare; och han anklagades för att han hade slösat bort sina varor. 2 Och han kallade på honom och sade till honom: Hur kommer det sig att jag hör detta om dig? redogör för ditt förvaltarskap; ty du kan inte längre vara förvaltare. 3 Då sade förvaltaren inom sig: Vad skall jag göra? ty min herre tar från mig förvaltarskapet. Jag kan inte gräva; att tigga jag skäms. 4 Jag har bestämt mig för vad jag ska göra, så att de, när jag blir utstött ur förvaltarskapet, kan ta emot mig i sina hus. 5 Då kallade han till sig var och en av sin herres gäldenärer och sade till den förste: Hur mycket är du skyldig min herre? 6 Och han sade: Hundra mått olja. Och han sade till honom: "Ta din sedel och sätt dig snabbt ned och skriv femtio." 7 Då sade han till en annan: Och hur mycket är du skyldig? Och han sade: Hundra mått vete. Och han sade till honom: "Ta din sedel och skriv åttio." 8 Och Herren lovordade den orättfärdiga förvaltaren, därför att han hade handlat förståndigt, ty denna världens barn är i sin generation visare än ljusets barn. 9 Och jag säger er: Gör er själva vänner med orättfärdighetens mammon; för att, när ni misslyckas, de kan ta emot er till eviga boningar. 10 Den som är trogen i det minsta är också trogen i mycket, och den som är orättfärdig i det minsta är också orättfärdig i mycket. 11 Om ni därför inte har varit trogna i den orättfärdige mammon, vem kommer då att överlåta den sanna rikedomen till er förtroende? 12 Och om ni inte har varit trogna i det som är en annan mans, vem ska ge er det som är ert eget? 13 Ingen tjänare kan tjäna två herrar, ty antingen kommer han att hata den ene och älska den andre; annars håller han fast vid den ene och föraktar den andre. Ni kan inte tjäna Gud och mammon. 14 Och fariséerna, som var giriga, hörde allt detta, och de hånade honom.

KAPITEL 17 1 Då sade han till lärjungarna: Det är omöjligt annat än att förolämpningar kommer; men ve honom, genom vilken de kommer! 2 Det var bättre för honom att en kvarnsten hängdes om hans hals och han kastades i havet, än att han förolämpade en av dessa små. 3 Se till er själva: Om din broder bryter mot dig, så tillrättavisa honom; och om han omvänder sig, förlåt honom. 4 Och om han överträder dig sju gånger på en dag och sju gånger på en dag, vänder han sig tillbaka till dig och säger: Jag omvänder mig; du skall förlåta honom. 5 Och apostlarna sade till Herren: Öka vår tro.

LUKE

6 Och Herren sade: Om ni hade tro som ett senapskorn, skulle ni kunna säga till detta sycamineträd: Rycka upp dig med roten och planteras i havet; och den bör lyda dig. 7 Men vem av eder, som har en tjänare som plöjer eller föder boskap, kommer då och då att säga till honom, när han kommer från fältet: Gå och ställ dig till bords? 8 Och jag vill inte hellre säga till honom: Gör mig i ordning vad jag kan äta, och omgjorda dig och tjäna mig, tills jag har ätit och druckit. Och sedan skall du äta och dricka? 9 Tackar han den tjänaren för att han gjorde det som var befallt honom? Jag trow inte. 10 Så säg på samma sätt, när ni har gjort allt det som är befallt till er, så säg: Vi äro olönsamma tjänare; vi har gjort det som var vår plikt att göra. 11 Och det hände sig när han reste till Jerusalem, att han drog igenom Samaria och Galileen. 12 Och när han kom in i en viss by, mötte honom tio spetälska män, som stodo långt borta. 13 Och de höjde sina röster och sade: "Jesus, Mästare, förbarma dig över oss." 14 Och när han såg dem, sade han till dem: Gå och visa er för prästerna. Och det hände sig, att medan de gick, blev de rena. 15 Och när en av dem såg att han var botad, vände han om och prisade Gud med hög röst, 16 Och han föll ner på hans ansikte vid hans fötter och tackade honom, och han var en samarit. 17 Och Jesus svarade och sade: " Var inte tio rena? men var är de nio? 18 Det finns inga som har återvänt för att ge ära åt Gud, utom denne främling. 19 Och han sade till honom: Stå upp, gå din väg; din tro har gjort dig frisk. 20 Och när han blev tillfrågad av fariséerna, när Guds rike skulle komma, svarade han dem och sade: Guds rike kommer inte med iakttagelse. 21 De skola inte heller säga: Se här! eller, se där! ty se, Guds rike är inom dig. 22 Och han sade till lärjungarna: De dagar skola komma, då I skolen vilja se en av Människosonens dagar, och I skolen icke se den. 23 Och de skola säga till eder: Se här; eller se där: gå inte efter dem och följ dem inte. 24 Ty som blixten, som lyser från den ena delen under himlen, lyser till den andra delen under himlen; så skall också Människosonen vara på sin tid. 25 Men först måste han lida mycket och förkastas av denna generation. 26 Och som det var i Noas dagar, så skall det också vara i Människosonens dagar. 27 De åt, de drack, de gifte sig med hustrur, de blev gifta, tills den dag då Noa gick in i arken, och floden kom och förgjorde dem alla. 28 Likaså som det var på Lots dagar; de åt, de drack, de köpte, de sålde, de planterade, de byggde; 29 Men samma dag som Lot gick ut från Sodom regnade det eld och svavel från himlen och förgjorde dem alla. 30 Så skall det också vara på den dag då Människosonen uppenbaras.

31 På den dagen, den som är på hustaken och hans saker i huset, han må inte komma ner för att ta det bort; och den som är ute på fältet, låt honom inte heller vända tillbaka. 32 Kom ihåg Lots hustru. 33 Den som försöker rädda sitt liv skall förlora det; och den som mister sitt liv skall bevara det. 34 Jag säger er: På den natten skall två män ligga i en säng; den ena skall tas och den andre lämnas kvar. 35 Två kvinnor skola mala samman; den ena skall tas och den andre lämnas. 36 Två män skola vara på fältet; den ena skall tas och den andre lämnas. 37 Och de svarade och sade till honom: Var, Herre? Och han sade till dem: Varhelst kroppen är, där skola örnarna samlas. KAPITEL 18 1 Och han talade en liknelse till dem för detta ändamål, att människor alltid bör be och inte bli matt. 2 och sade: Det fanns i en stad en domare, som inte fruktade Gud och inte heller såg på människan. 3 Och det fanns en änka i den staden; och hon kom till honom och sade: "Hämna mig på min motståndare." 4 Och han ville inte på ett tag, men sedan sade han inom sig själv: Fastän jag inte fruktar Gud och inte ser någon människa; 5 Men eftersom denna änka plågar mig, så vill jag hämnas henne, så att hon inte tröttar ut mig genom att hon ständigt kommer. 6 Och Herren sade: " Hör vad den orättfärdiga domaren säger." 7 Och skall inte Gud hämnas sina egna utvalda, som dag och natt ropar till honom, fastän han tål dem? 8 Jag säger er att han snart skall hämnas dem. Men när Människosonen kommer, skall han då finna tro på jorden? 9 Och han berättade denna liknelse till vissa som trodde på sig själva att de var rättfärdiga och föraktade andra: 10 Två män gick upp i templet för att be; den ene en farisé och den andre en publikan. 11 Fariséen stod och bad så med sig själv: Gud, jag tackar dig, att jag inte är som andra människor, utpressare, orättfärdiga, äktenskapsbrytare eller som denna publikan. 12 Jag fastar två gånger i veckan, jag ger tionde av allt jag äger. 13 Och publikanen, som stod på avstånd, ville inte lyfta så mycket som sina ögon mot himlen, utan slog honom för bröstet och sade: "Gud var mig syndare nådig." 14 Jag säger eder: Denne gick ner till sitt hus rättfärdig mer än den andre; ty var och en som upphöjer sig själv skall bli förnedrad; och den som ödmjukar sig skall bli upphöjd. 15 Och de förde till honom också spädbarn, för att han skulle röra vid dem; men när hans lärjungar såg det, tillrättavisade de dem. 16 Men Jesus kallade dem till sig och sade: Låt små barn komma till mig och förbjud dem inte, ty Guds rike tillhör sådana. 17 Sannerligen säger jag er: Den som inte tar emot Guds rike som ett litet barn, han skall på intet sätt komma in där. 18 Och en viss härskare frågade honom och sade: "Gode Mästare, vad ska jag göra för att ärva evigt liv?"

LUKE

19 Och Jesus sade till honom: Varför kallar du mig god? ingen är god, utom en, det vill säga Gud. 20 Du känner buden: Begå inte äktenskapsbrott, döda inte, stjäl inte, vittna inte falskt, ära din fader och din moder. 21 Och han sade: Allt detta har jag bevarat från min ungdom. 22 När Jesus nu hörde detta, sade han till honom: " Ändå saknar du en sak: sälj allt vad du äger och delar ut till de fattiga, så skall du ha en skatt i himmelen; och kom och följ mig." 23 Och när han hörde detta, blev han mycket bedrövad, ty han var mycket rik. 24 Och när Jesus såg att han var mycket bedrövad, sade han: Hur knappt skola de som har rikedom komma in i Guds rike! 25 Ty det är lättare för en kamel att gå genom ett nålsöga än för en rik att komma in i Guds rike. 26 Och de som hörde det sade: Vem kan då bli frälst? 27 Och han sade: Det som är omöjligt för människor är möjligt för Gud. 28 Då sade Petrus: Se, vi har lämnat allt och följt dig. 29 Och han sade till dem: Sannerligen säger jag eder: Det finns ingen som har lämnat hus eller föräldrar eller bröder eller hustru eller barn för Guds rikes skull. 30 som inte ska få flerfaldigt mer i denna nuvarande tid och i den kommande världen evigt liv. 31 Sedan tog han till sig de tolv och sade till dem: Se, vi går upp till Jerusalem, och allt som är skrivet av profeterna om Människosonen skall fullbordas. 32 Ty han skall överlämnas åt hedningarna, och han skall hånas och hånas och spottas på. 33 Och de skola gissla honom och döda honom, och på tredje dagen skall han uppstå. 34 Och de förstod ingenting av detta, och detta ord var dolt för dem, och de visste inte vad som hade sagts. 35 Och det hände sig, när han närmade sig Jeriko, att en blind man satt vid vägen och tiggde. 36 Och när han hörde folkmassan gå förbi, frågade han vad det betydde. 37 Och de berättade för honom att Jesus från Nasaret gick förbi. 38 Och han ropade och sade: Jesus, du Davids son, förbarma dig över mig. 39 Och de som gick före tillrättavisade honom, att han skulle tysta; men han ropade så mycket mer: "Du Davids son, förbarma dig över mig." 40 Och Jesus stod och befallde honom att föras till honom, och när han kom fram, frågade han honom: 41 och sade: Vad vill du att jag skall göra mot dig? Och han sade: Herre, så att jag må få min syn. 42 Och Jesus sade till honom: " Få din syn; din tro har frälst dig." 43 Och genast fick han synen och följde honom och prisade Gud; och när allt folket såg det, prisade han Gud.

4 Och han sprang framför och klättrade upp i ett morbærträd för att se honom, ty han skulle gå den vägen. 5 Och när Jesus kom till platsen, såg han upp och såg honom och sade till honom: Sackeus, skynda dig och kom ner; ty i dag måste jag bo i ditt hus. 6 Och han skyndade sig och kom ner och tog emot honom med glädje. 7 Och när de såg det, knorrade de alla och sade: "Han har gått för att gästa en man som är en syndare." 8 Och Sackeus stod och sade till Herren: Se, Herre, hälften av mina gods ger jag åt de fattiga; och om jag har tagit något från någon genom falsk anklagelse, så återbetalar jag honom fyra gånger. 9 Och Jesus sade till honom: I dag har frälsning kommit till detta hus, eftersom han också är en Abrahams son. 10 Ty Människosonen har kommit för att söka och frälsa det förlorade. 11 Och när de hörde detta, tillade han och talade en liknelse, därför att han var nära Jerusalem, och därför att de trodde att Guds rike omedelbart skulle uppenbara sig. 12 Han sade därför: En viss adelsman drog till ett avlägset land för att få ett kungarike åt sig och för att återvända. 13 Och han kallade till sig sina tio tjänare och gav dem tio pund och sade till dem: "Hjälp tills jag kommer." 14 Men hans invånare hatade honom och sände bud efter honom och sade: Vi vill inte att denne man ska regera över oss. 15 Och det hände sig att när han kom tillbaka, efter att ha tagit emot kungadömet, befallde han att dessa tjänare skulle kallas till sig, till vilka han hade givit pengarna, för att han skulle få veta hur mycket var och en hade vunnit på handel. 16 Då kom den förste och sade: Herre, ditt pund har vunnit tio pund. 17 Och han sade till honom: »Väl, du gode tjänare! Eftersom du har varit trogen i det lilla, har du makt över tio städer. 18 Och den andre kom och sade: Herre, ditt pund har vunnit fem pund. 19 Och han sade likaså till honom: Var ock du över fem städer. 20 Och en annan kom och sade: "Herre, se, här är ditt pund, som jag har förvarat i en servett. 21 Ty jag fruktade dig, ty du är en stram man; du tar upp det du inte har lagt ner och skördar det du inte har sått. 22 Och han sade till honom: Av din egen mun vill jag döma dig, du onde tjänare. Du visste att jag var en stram man, som tog upp det jag inte lade mig ner och skördade som jag inte sådde: 23 Varför gav du då inte mina pengar på banken, för att jag vid min ankomst skulle ha kunnat kräva mina egna med ocker? 24 Och han sade till dem som stodo där: "Ta ifrån honom pundet och ge det åt den som har tio pund." 25 (Och de sade till honom: Herre, han har tio pund.) 26 Ty jag säger eder: Det skall ges åt var och en som har; och från den som inte har, även det han har, skall tas ifrån honom. 27 Men de mina fiender, som inte ville att jag skulle regera över dem, för dem hit och dräpa dem inför mig. 28 Och när han hade sagt detta, gick han före och steg upp till Jerusalem.

KAPITEL 19 1 Och Jesus gick in och gick genom Jeriko. 2 Och se, det fanns en man vid namn Sackeus, som var den främste bland publikanerna, och han var rik. 3 Och han sökte se Jesus vem han var; och kunde inte för pressen, eftersom han var liten av resning.

LUKE

29 Och det hände sig, när han kom nära Betfage och Betania, vid det berg som kallas Oljeberget, att han sände två av sina lärjungar, 30 och sade: Gån in i byn mitt emot eder; i vilken ni, när ni går in, skall finna en föl bunden, på vilken ingen har suttit; lös honom och för honom hit. 31 Och om någon frågar dig: Varför löser du honom? Så skolen I säga till honom: Därför att Herren behöver honom. 32 Och de som var utsända gick sin väg och fann precis som han hade sagt till dem. 33 Och när de höll på att lösa fålen, sade dess ägare till dem: Varför löser ni fålen? 34 Och de sade: "Herren behöver honom." 35 Och de förde honom till Jesus, och de kastade sina kläder på fålen och satte Jesus på den. 36 Och medan han gick, spred de sina kläder på vägen. 37 Och när han närmade sig, redan nu vid nedstigningen av Oljeberget, började hela skaran av lärjungar att fröjda sig och prisa Gud med hög röst för alla de mäktiga gärningar som de hade sett. 38 och sade: Välsignad vare konungen som kommer i Herrens namn: frid i himlen och ära i det högsta. 39 Och några av fariséerna bland folket sade till honom: "Mästare, tillrättavisa dina lärjungar." 40 Och han svarade och sade till dem: " Jag säger eder att om dessa tystnade, skulle stenarna genast ropa ut." 41 Och när han närmade sig, såg han staden och grät över den. 42 och sade: Om du hade vetat, åtminstone på denna din dag, vad som hör till din frid! men nu är de dolda för dina ögon. 43 Ty dagar skola komma över dig, då dina fiender skall kasta en skyttegrav omkring dig och omringa dig och hålla dig inne på alla sidor, 44 Och du skall lägga dig jämnt med jorden och dina barn inom dig; och de skola inte lämna kvar sten på sten i dig; ty du visste inte tiden för ditt besök. 45 Och han gick in i templet och började driva ut dem som sålde däri och dem som köpte; 46 och sade till dem: Det är skrivet: Mitt hus är ett bönehus, men ni har gjort det till en tjuvhåla. 47 Och han undervisade dagligen i templet. Men översteprästerna och de skriftlärda och folkets överste sökte förgöra honom, 48 Och de kunde inte finna vad de kunde göra, ty allt folket var mycket uppmärksamt på att höra honom.

6 Men om vi säger: Av människor; allt folket kommer att stena oss, ty de är övertygade om att Johannes var en profet. 7 Och de svarade att de inte kunde se varifrån den var. 8 Och Jesus sade till dem: " Jag säger inte heller eder med vilken myndighet jag gör detta." 9 Då började han tala till folket denna liknelse; En man planterade en vingård och lät den ut åt vingårdsmän, och han drog länge till ett fjärran land. 10 Och på rätt tid sände han en tjänare till vingårdsmännen, att de skulle ge honom av vingårdens frukt; men vingårdsmännen slog honom och lät honom gå tom. 11 Och åter sände han en annan tjänare, och de slogo också honom och bönföll honom skamligt och skickade honom tom. 12 Och åter sände han en tredje, och de sårade honom också och kastade ut honom. 13 Då sade vingårdens herre: Vad skall jag göra? Jag ska sända min älskade son: det kan hända att de kommer att vörda honom när de ser honom. 14 Men när vingårdsmännen såg honom, funderade de sinsemellan och sade: "Detta är arvingen; kom, låt oss döda honom, så att arvet kan bli vår." 15 Och de kastade ut honom från vingården och dödade honom. Vad skall därför vingårdens herre göra med dem? 16 Han skall komma och förgöra dessa vingårdsmän och ge vingården åt andra. Och när de hörde det, sade de: Gud förbjude det. 17 Och han såg dem och sade: Vad är då detta som är skrivet: Den sten som byggmästarna förkastade, den har blivit hörnhuvudet? 18 Var och en som faller på den stenen skall krossas; men den som faller på, han skall mala till puder. 19 Och översteprästerna och de skriftlärda sökte i samma stund lägga händerna på honom; och de fruktade folket, ty de märkte att han hade talat denna liknelse mot dem. 20 Och de bevakade honom och sände ut spioner, som skulle låtsas vara rättfärdiga, så att de kunde gripa hans ord, så att de kunde överlämna honom till landshövdingens makt och myndighet. 21 Och de frågade honom och sade: "Mästare, vi vet att du säger och undervisar rätt, och att du inte accepterar någons person, utan att du verkligen lär Guds väg. 22 Är det tillåtet för oss att ge kejsaren skatt, eller inte? 23 Men han förstod deras list och sade till dem: Varför fresta I mig? 24 Visa mig en slant. Vems bild och överskrift har det? De svarade och sade: Caesars. 25 Och han sade till dem: Ge därför kejsaren vad som är kejsarens och Gud det som tillhör Gud. 26 Och de kunde inte fatta hans ord inför folket, och de förundrade sig över hans svar och tystnade. 27 Då kom några av sadducéerna till honom, som förneka att det finns någon uppståndelse; och de frågade honom: 28 Och Mose sade: Mästare, Mose skrev till oss: Om någons bror dör och har en hustru och han dör utan barn, så skall hans broder ta sin hustru och uppväcka sin brors säd. 29 Det fanns alltså sju bröder, och den förste tog sig en hustru och dog utan barn. 30 Och den andre tog henne till hustru, och han dog barnlös. 31 Och den tredje tog henne; och på samma sätt de sju, och de lämnade inga barn och dog.

KAPITEL 20 1 Och det hände sig att en av dessa dagar, när han undervisade folket i templet och predikade evangeliet, kom översteprästerna och de skriftlärda över honom med de äldste, 2 Och talade till honom och sade: Säg oss, med vilken myndighet gör du detta? eller vem är det som gav dig denna myndighet? 3 Och han svarade och sade till dem: Jag vill också fråga er om en sak; och svara mig: 4 Johannes dop, var det från himlen eller av människor? 5 Och de resonerade med sig själva och sade: Om vi säga: Från himmelen; han skall säga: Varför trodde ni honom då inte?

LUKE

32 Sist av alla dog också kvinnan. 33 Vems hustru av dem är hon då i uppståndelsen? ty sju hade henne till hustru. 34 Och Jesus svarade och sade till dem: » Denna världens barn gifta sig och gifta sig. 35 Men de som skall anses värdiga att erhålla den världen och uppståndelsen från de döda, varken gifta sig eller gifta sig. 36 De kan inte heller dö mer, ty de är lika med änglarna; och är Guds barn, eftersom de är uppståndelsens barn. 37 När nu de döda har uppstått, visade Mose det vid busken, när han kallar Herren Abrahams Gud, Isaks Gud och Jakobs Gud. 38 Ty han är inte en Gud för de döda, utan för de levande, ty alla lever för honom. 39 Då svarade några av de skriftlärda och sade: "Mästare, du har sagt rätt." 40 Och efter det vågade de inte ställa någon fråga till honom alls. 41 Och han sade till dem: Huru säga de att Kristus är Davids son? 42 Och David själv säger i psalmboken: Herren sade till min Herre: Sätt dig på min högra sida, 43 Tills jag gör dina fiender till din fotpall. 44 David kallade honom därför Herre, hur är han då hans son? 45 Då sade han i hela folkets åhörare till sina lärjungar: 46 Akta er för de skriftlärda, som vilja gå i långa dräkter och älska hälsningar på marknaderna och de högsta stolarna i synagogorna och de främsta rummen vid högtiderna; 47 som förtär änkors hus och för en föreställning beder långa böner; de skall få större fördömelse.

12 Men inför allt detta skola de lägga sina händer på dig och förfölja dig och överlämna dig till synagogorna och fängelserna, och föra dig inför kungar och härskare för mitt namns skull. 13 Och det skall vända sig till dig som ett vittnesbörd. 14 Beslut därför det i era hjärtan, så att ni inte mediterar inför vad ni skall svara: 15 Ty jag skall ge dig en mun och vishet, som alla dina motståndare inte skall kunna säga emot eller motstå. 16 Och ni skall bli förrådda både av föräldrar och bröder, och släktingar och vänner; och några av eder skola de döda. 17 Och ni skall hatas av alla för mitt namns skull. 18 Men inget hår på ditt huvud skall förgås. 19 Med ert tålamod ägna ni era själar. 20 Och när ni ser Jerusalem omringat av härar, då vet ni att dess ödeläggelse är nära. 21 Då må de som äro i Judeen fly till bergen; och låt dem som är mitt i den gå ut; och låt inte dem som äro i länderna komma in där. 22 Ty dessa är hämndens dagar, på det att allt som är skrivet må uppfyllas. 23 Men ve dem som hava barn och dem som diar i de dagar! ty det skall vara stor nöd i landet och vrede över detta folk. 24 Och de skola falla för svärdsegg och föras bort i fångenskap till alla folk, och Jerusalem skall trampas ner av hedningarna, tills hedningarnas tider är fullbordade. 25 Och det skall finnas tecken i solen och på månen och i stjärnorna; och på jorden nöd för nationer, med förvirring; havet och vågorna brusar; 26 Människors hjärtan sviker dem av fruktan och för att se efter det som kommer på jorden; ty himlens makter skola skakas. 27 Och då skall de se Människosonen komma i ett moln med kraft och stor härlighet. 28 Och när dessa saker börjar ske, se då upp och lyft era huvuden; ty din förlossning närmar sig. 29 Och han talade till dem en liknelse; Se fikonträdet och alla träden; 30 När de nu skjuter fram, ser och vet ni själva att sommaren nu är nära. 31 Så vet ni på samma sätt, när ni ser detta ske, att Guds rike är nära. 32 Sannerligen säger jag eder: Detta släkte skall icke förgå förrän allt är uppfyllt. 33 Himmel och jord skola förgå, men mina ord skola icke förgås. 34 Och akta er själva, så att era hjärtan inte vid något tillfälle blir överbelastade av överflöd och berusning och bekymmer för detta liv, och så att den dagen kommer över er ovetande. 35 Ty som en snara skall den komma över alla dem som bor på hela jordens yta. 36 Vaka därför och be alltid, så att ni må anses värdiga att undkomma allt detta som kommer att ske och att stå inför Människosonen. 37 Och på dagen undervisade han i templet; och om natten gick han ut och stannade på det berg som kallas Olivberget. 38 Och allt folket kom tidigt på morgonen till honom i templet för att höra honom.

KAPITEL 21 1 Och han såg upp och såg de rika männen lägga sina gåvor i skattkammaren. 2 Och han såg också en fattig änka kasta in två kvalster där. 3 Och han sade: Sannerligen säger jag er att denna fattiga änka har kastat in mer än de alla. 4 Ty alla dessa har av sin överflöd kastat in i Guds offer, men hon har av sin nöd kastat in allt levande som hon hade. 5 Och som några talade om templet, hur det var prydt med vackra stenar och gåvor, sade han: 6 Vad beträffar dessa ting som ni ser, de dagar skall komma, då det inte skall finnas kvar en sten på en annan, som inte skall kastas ner. 7 Och de frågade honom och sade: Mästare, men när skall detta ske? och vilket tecken kommer det att finnas när dessa ting ska ske? 8 Och han sade: Se till att ni inte blir vilseledda, ty många skola komma i mitt namn och säga: Jag är Kristus; och tiden närmar sig; gå därför inte efter dem. 9 Men när ni får höra om krig och bråk, var inte förskräckta; ty dessa saker måste först ske; men slutet är inte av och till. 10 Då sade han till dem: Nation skall resa sig mot nation och rike mot rike. 11 Och stora jordbävningar skall vara på olika platser, och hungersnöd och pest; och fruktansvärda syner och stora tecken skall komma från himlen.

LUKE

KAPITEL 22

29 Och jag förordnar er ett rike, såsom min Fader har utsett åt mig. 30 Så att ni må äta och dricka vid mitt bord i mitt rike och sitta på troner och döma Israels tolv stammar. 31 Och Herren sade: Simon, Simon, se, Satan har velat ha dig, för att sålla dig som vete. 32 Men jag har bett för dig, att din tro inte försvinner; och när du har omvänt dig, styrka dina bröder. 33 Och han sade till honom: "Herre, jag är redo att följa med dig, både i fängelse och till döden." 34 Och han sade: " Jag säger dig, Petrus, hanen skall inte gala i dag, förrän du tre gånger har förnekat att du känner mig." 35 Och han sade till dem: » När jag sände eder utan plånbok och kläder och skor, saknade I något? Och de sade: Ingenting. 36 Då sade han till dem: " Men nu, den som har en plånbok, låt honom ta den, och likaså hans mandel; och den som inte har något svärd, låt honom sälja sin klädnad och köpa en." 37 Ty jag säger eder att detta som är skrivet ännu måste fullbordas i mig: Och han räknades till överträdarna, ty det som rör mig har ett slut. 38 Och de sade: "Herre, se, här är två svärd." Och han sade till dem: Det är nog. 39 Och han gick ut och gick, som han var vanligt, till Oljeberget; och hans lärjungar följde honom. 40 Och när han var på platsen, sade han till dem: Be att ni inte kommer i frestelse. 41 Och han drogs bort från dem omkring en stenkastning och föll på knä och bad, 42 och sade: Fader, om du vill, ta bort denna bägare från mig; ske dock inte min utan din vilja. 43 Och en ängel visade sig för honom från himlen, som styrkte honom. 44 Och när han var i ångest, bad han ännu djupare, och hans svett var som stora bloddroppar som föll ner till marken. 45 Och när han stod upp från bönen och kom till sina lärjungar, fann han dem sova av sorg, 46 Och han sade till dem: Varför sover ni? stå upp och be, så att ni inte kommer i frestelse. 47 Och medan han ännu talade, se en folkmassa, och han som kallades Judas, en av de tolv, gick framför dem och närmade sig Jesus för att kyssa honom. 48 Men Jesus sade till honom: Judas, förråder du Människosonen med en kyss? 49 När de som var omkring honom såg vad som skulle följa, sade de till honom: Herre, ska vi slå med svärdet? 50 Och en av dem slog översteprästens tjänare och högg av hans högra öra. 51 Och Jesus svarade och sade: " Låt ni så långt." Och han rörde vid hans öra och botade honom. 52 Då sade Jesus till översteprästerna och templets hövdingar och de äldste, som kommo till honom: Gån ni ut som mot en tjuv med svärd och stavar? 53 När jag dagligen var med eder i templet, sträckte ni inga händer mot mig; men detta är er stund och mörkrets makt. 54 Då togo de honom och förde honom och förde honom in i översteprästens hus. Och Peter följde på långt håll. 55 Och när de hade tänt en eld mitt i hallen och satt sig ned tillsammans, satte sig Petrus bland dem.

1 Nu närmade sig det osyrade brödets högtid, som kallas påsk. 2 Och översteprästerna och de skriftlärda sökte hur de kunde döda honom; ty de fruktade folket. 3 Då kom Satan in i Judas, som fick tillnamnet Iskariot, och var av de tolvs antal. 4 Och han gick sin väg och talade med översteprästerna och hövdingarna, huru han skulle förråda honom åt dem. 5 Och de blev glada och ingick förbund att ge honom pengar. 6 Och han lovade och sökte tillfälle att förråda honom till dem i folkmassans frånvaro. 7 Då kom det osyrade brödets dag, då påsken måste slaktas. 8 Och han sände Petrus och Johannes och lät säga: " Gå och bered oss påskhögtiden, så att vi må äta." 9 Och de sade till honom: Var vill du att vi ska bereda? 10 Och han sade till dem: Se, när ni kommit in i staden, skall en man möta er, som bär en kanna vatten; följ honom in i huset där han går in. 11 Och I skolen säga till husbonden: Mästaren säger till dig: Var är gästkammaren, där jag skall äta påsken med mina lärjungar? 12 Och han skall visa dig ett stort överrum, möblerat; gör iordning där. 13 Och de gick och fann som han hade sagt till dem, och de gjorde i ordning påskhögtiden. 14 Och när tiden var inne, satte han sig ned och de tolv apostlarna med honom. 15 Och han sade till dem: " Med lust har jag velat äta denna påsk med eder innan jag lider." 16 Ty jag säger eder: Jag skall inte mer äta därav förrän det är fullbordat i Guds rike. 17 Och han tog bägaren och tackade och sade: " Tag denna och dela den mellan eder." 18 Ty jag säger er: Jag skall inte dricka av vinstockens frukt förrän Guds rike kommer. 19 Och han tog bröd och tackade och bröt det och gav åt dem och sade: " Detta är min kropp som ges åt eder; gör detta till min åminnelse." 20 Likaså bägaren efter måltiden, och sade: Denna bägare är det nya testamentet i mitt blod, som utgjuts för eder. 21 Men se, hans hand som förråder mig är med mig på bordet. 22 Och sannerligen, Människosonen går, såsom det har bestämts; men ve den man, genom vilken han blir förrådd! 23 Och de började fråga sinsemellan vem av dem som skulle göra detta. 24 Och det uppstod också en strid bland dem, vem av dem som skulle anses vara störst. 25 Och han sade till dem: " Hedningarnas kungar utöva herravälde över dem; och de som utövar makt över dem kallas välgörare. 26 Men så skolen I icke vara; men den som är störst bland eder, han må vara som den yngre; och den som är den främste, som den som tjänar. 27 Ty om är den större, den som sitter till bords eller den som tjänar? är det inte han som sitter till mat? men jag är bland er som den som tjänar. 28 I ären de som har förblivit med mig i mina frestelser.

LUKE

56 Men en tjänarinna såg honom där han satt vid elden, och hon såg uppriktigt på honom och sade: "Också denna man var med honom." 57 Och han förnekade honom och sade: "Kvinna, jag känner honom inte." 58 Och efter en liten stund såg en annan honom och sade: "Också du tillhör dem." Och Petrus sade: "Människa, det är jag inte." 59 Och ungefär en timme efter det bekräftade en annan säkerligen och sade: Sannerligen var också denne med honom, ty han är en galileer. 60 Och Petrus sade: Man, jag vet inte vad du säger. Och omedelbart, medan han ännu talade, kom hanen i lag. 61 Och Herren vände sig om och såg på Petrus. Och Petrus kom ihåg Herrens ord, hur han hade sagt till honom: Innan hanen gal, skall du förneka mig tre gånger. 62 Och Petrus gick ut och grät bittert. 63 Och männen som höll om Jesus hånade honom och slog honom. 64 Och när de hade förbundna ögonen på honom, slog de honom i ansiktet och frågade honom och sade: Profetera, vem är det som har slagit dig? 65 Och mycket annat talade de hädiskt mot honom. 66 Och så snart det var dags, samlades de äldste av folket och översteprästerna och de skriftlärda och förde honom in i sitt råd och sade: 67 Är du Kristus? berätta för oss. Och han sade till dem: Om jag säger det till er, skolen I icke tro. 68 Och om jag också frågar er, skall ni inte svara mig och inte släppa mig. 69 Härefter skall Människosonen sitta på Guds krafts högra sida. 70 Då sade de alla: "Är du då Guds Son? Och han sade till dem: I säger att jag är. 71 Och de sade: Vad behöver vi ytterligare vittna? ty vi har själva hört talas om hans egen mun.

10 Och översteprästerna och de skriftlärda stodo och anklagade honom häftigt. 11 Och Herodes med sina krigsmän gjorde honom förgäves och hånade honom och klädde honom i en vacker mantel och sände honom igen till Pilatus. 12 Och samma dag blev Pilatus och Herodes vänner tillsammans, ty förut var de i fiendskap med varandra. 13 Och Pilatus, när han hade sammankallat översteprästerna och de styrande och folket, 14 Han sade till dem: "Ni har fört denna man till mig, som en som förvränger folket; och se, jag har granskat honom inför eder och har inte funnit något fel på att denne man rörde vid det som ni anklagar honom för. 15 Nej, inte heller Herodes, ty jag har sänt dig till honom; och se, inget som är värt att dödas har gjorts mot honom. 16 Därför skall jag tukta honom och släppa honom. 17 (Ty av nödvändighet måste han släppa en åt dem på högtiden.) 18 Och de ropade genast och sade: "Bort med denne man och släpp Barabbas för oss." 19 (Vem för en viss uppvigling som gjorts i staden och för mord, han kastades i fängelse.) 20 Pilatus var villig att släppa Jesus och talade igen till dem. 21 Men de ropade och sade: "Korsfäst honom, korsfäst honom." 22 Och han sade till dem för tredje gången: Varför, vad ont har han gjort? Jag har inte funnit någon dödsorsak hos honom; därför vill jag tukta honom och släppa honom. 23 Och de var ögonblickliga med höga röster och krävde att han skulle korsfästas. Och rösterna från dem och översteprästerna fick överhand. 24 Och Pilatus dömde att det skulle vara som de begärde. 25 Och han släppte åt dem den som för uppror och mord slängdes i fängelse, som de hade önskat; men han överlämnade Jesus till deras vilja. 26 Och när de förde bort honom, grep de en Simon, en cyrener, som kom ut ur landet, och på honom lade de korset, för att han skulle bära det efter Jesus. 27 Och där följde honom en stor skara folk och kvinnor, som också jämrade sig och klagade honom. 28 Men Jesus vände sig till dem och sade: " Jerusalems döttrar, gråt inte över mig, utan gråt över er själva och över era barn." 29 Ty se, de dagar komma, då de skola säga: Saliga är de ofruktbara och de moderliv som aldrig har fött, och de som aldrig har gett di. 30 Då skola de börja säga till bergen: Fall över oss; och till kullarna, täck oss. 31 Ty om de gör detta i ett grönt träd, vad skall då göras i det torra? 32 Och det var också två andra, förbrytare, som fördes med honom för att dödas. 33 Och när de kommo till platsen, som kallas Golgata, korsfäste de där honom och förbrytarna, den ene på höger sida och den andre på vänster sida. 34 Då sade Jesus: " Fader, förlåt dem; för de vet inte vad de gör. Och de delade hans kläder och kastade lott. 35 Och folket stod och såg. Och hövdingarna med dem hånade honom och sade: Han räddade andra; låt honom frälsa sig själv, om han är Kristus, Guds utvalde.

KAPITEL 23 1 Och hela skaran av dem stod upp och förde honom till Pilatus. 2 Och de började anklaga honom och sade: Vi fann att denne förvrängde folket och förbjöd att ge skatt åt kejsaren, eftersom han sade att han själv är Kristus, en kung. 3 Och Pilatus frågade honom och sade: »Är du judarnas konung? Och han svarade honom och sade: Du säger det. 4 Då sade Pilatus till översteprästerna och till folket: Jag finner ingen skuld hos denne man. 5 Och de blevo desto häftigare och sade: Han uppväcker folket och undervisar i hela judendomen, från Galileen till denna plats. 6 När Pilatus hörde talas om Galileen, frågade han om mannen var en galileer. 7 Och så snart han visste att han hörde till Herodes' jurisdiktion, sände han honom till Herodes, som också själv var i Jerusalem vid den tiden. 8 Och när Herodes såg Jesus, blev han mycket glad, ty han ville se honom under en lång tid, eftersom han hade hört mycket om honom. och han hoppades att ha sett något mirakel gjort av honom. 9 Sedan frågade han honom med många ord; men han svarade honom ingenting.

LUKE

36 Och soldaterna hånade honom och kom till honom och bjöd honom vinäger, 37 och sade: Om du är judarnas kung, så rädda dig själv. 38 Och en uppskrift var också skriven över honom med bokstäver på grekiska, latinska och hebreiska: DETTE ÄR JUDADARNAS KUNG. 39 Och en av de illgärningsmän som hängdes upp förtalade honom och sade: Om du är Kristus, fräls dig själv och oss. 40 Men den andre, som svarade, tillrättavisade honom och sade: Fruktar du inte Gud, eftersom du befinner dig i samma fördömelse? 41 Och vi med rätta; ty vi få den vederbörliga belöningen för våra gärningar, men denne har inte gjort något fel. 42 Och han sade till Jesus: "Herre, kom ihåg mig när du kommer in i ditt rike." 43 Och Jesus sade till honom: Sannerligen säger jag dig: I dag skall du vara med mig i paradiset. 44 Och det var omkring den sjätte timmen, och det blev mörker över hela jorden intill den nionde timmen. 45 Och solen förmörkades, och templets förhängning sönder sönder mitt i. 46 Och när Jesus hade ropat med hög röst, sade han: Fader, i dina händer överlåter jag min ande . 47 När nu hövitsmannen såg vad som hände, prisade han Gud och sade: "Visst är han en rättfärdig man." 48 Och allt folket som församlades till den synen, som såg vad som skedde, slog sina bröst och vände tillbaka. 49 Och alla hans bekanta och kvinnorna som följde honom från Galileen stodo långt borta och såg detta. 50 Och se, det var en man som hette Josef, en rådgivare; och han var en god man och en rättvis: 51 (Han hade inte samtyckt till deras råd och gärning;) han var från Arimatea, en judarnas stad, som också själv väntade på Guds rike. 52 Denne gick till Pilatus och bad om Jesu kropp. 53 Och han tog ner det och svepte in det i linne och lade det i en grav som var huggen i sten, i vilken ingen förut hade lagts. 54 Och den dagen var förberedelsen, och sabbaten drog fram. 55 Och även kvinnorna, som kom med honom från Galileen, följde efter och såg graven och hur hans kropp lades. 56 Och de vände tillbaka och tillredde kryddor och salvor; och vilade på sabbatsdagen enligt budet. KAPITEL 24 1 Men på den första dagen i veckan, mycket tidigt på morgonen, kom de till graven och förde med sig de kryddor som de hade förberett, och några andra med sig. 2 Och de fann stenen rullad bort från graven. 3 Och de gick in och fann inte Herren Jesu kropp. 4 Och det hände sig, när de var mycket förvirrade över det, se, två män stodo bredvid dem i glänsande kläder. 5 Och när de blev rädda och böjde sina ansikten mot jorden, sade de till dem: Varför söker ni den levande bland de döda? 6 Han är inte här, utan har uppstått; kom ihåg hur han talade till er när han ännu var i Galileen, 7 och sade: Människosonen måste överlämnas i syndiga människors händer och korsfästas och på tredje dagen uppstå.

8 Och de kom ihåg hans ord, 9 Och han återvände från graven och berättade allt detta för de elva och för alla de andra. 10 Det var Maria Magdalena och Johanna och Maria, Jakobs moder, och andra kvinnor som var med dem, som berättade detta för apostlarna. 11 Och deras ord föreföll dem som tomma berättelser, och de trodde dem inte. 12 Då stod Petrus upp och sprang till graven; Och han böjde sig ned och såg linnekläderna läggas för sig själva, och gick därifrån och förundrade sig över det som hade hänt. 13 Och se, två av dem gick samma dag till en by som heter Emmaus, som låg från Jerusalem omkring sextio stadier. 14 Och de talade tillsammans om allt detta som hade hänt. 15 Och det hände sig, medan de talade och diskuterade, att Jesus själv närmade sig och gick med dem. 16 Men deras ögon höllo fast för att de inte skulle känna honom. 17 Och han sade till dem: Vad är det för slags meddelanden som ni har till varandra när ni går och ären ledsna? 18 Och den ene av dem, som hette Kleopas, svarade och sade till honom: "Är du bara främling i Jerusalem och vet inte vad som har hänt där i dessa dagar?" 19 Och han sade till dem: Vad är det? Och de sade till honom: Angående Jesus från Nasaret, som var en profet, mäktig i gärning och ord inför Gud och hela folket. 20 Och huru översteprästerna och våra furstar överlämnade honom till dödsdömd och korsfäste honom. 21 Men vi litade på att det var han som skulle ha förlöst Israel, och förutom allt detta är det i dag den tredje dagen sedan detta skedde. 22 Ja, och även vissa kvinnor i vårt sällskap gjorde oss förvånade, som var tidigt ute vid graven; 23 Och när de inte fann hans kropp, kommo de och sade att de också hade sett en syn av änglar, som sade att han levde. 24 Och några av dem som var med oss gick till graven och fann det så som kvinnorna hade sagt; men honom såg de inte. 25 Då sade han till dem: O dårar, och sena av hjärta att tro allt vad profeterna har talat. 26 Borde inte Kristus ha lidit detta och gå in i sin härlighet? 27 Och han började med Mose och alla profeterna och förklarade för dem i alla skrifterna vad som berörde honom. 28 Och de närmade sig byn dit de gick, och han lät som om han skulle ha gått längre. 29 Men de tvingade honom och sade: "Bliv hos oss, ty det är mot aftonen, och dagen är långt till slut." Och han gick in för att stanna hos dem. 30 Och det hände sig, när han satt till bords med dem, att han tog bröd och välsignade det och bröt och gav åt dem. 31 Och deras ögon öppnades, och de kände honom; och han försvann ur deras ögon. 32 Och de sade till varandra: Brände inte vårt hjärta inom oss, när han talade med oss på vägen och öppnade skrifterna för oss? 33 Och de stodo upp i samma stund och återvände till Jerusalem och fann de elva församlade och de som var med dem. 34 och sade: Herren har verkligen uppstått och har visat sig för Simon.

LUKE

35 Och de berättade vad som hade skett på vägen och hur han blev känd av dem när han bröt brödet. 36 Och medan de talade så, stod Jesus själv mitt ibland dem och sade till dem: Frid vare med eder. 37 Men de blev förskräckta och förskräckta och trodde att de hade sett en ande. 38 Och han sade till dem: Varför ären I oroliga? och varför dyker tankar upp i era hjärtan? 39 Se mina händer och mina fötter, att det är jag själv; ta tag i mig och se; ty en ande har inte kött och ben, såsom ni ser att jag har. 40 Och när han hade talat så, visade han dem sina händer och sina fötter. 41 Och medan de ännu inte trodde av glädje och förundrade sig, sade han till dem: " Har ni någon mat här?" 42 Och de gav honom en bit av en stekt fisk och en bikaka. 43 Och han tog det och åt inför dem. 44 Och han sade till dem: Detta är de ord som jag talade till eder, medan jag ännu var hos eder, att allt måste uppfyllas, som är skrivet i Mose lag, i profeterna och i psalmerna, angående mig. 45 Då öppnade han deras förstånd, för att de skulle förstå skrifterna, 46 Och han sade till dem: Så är det skrivet, och så behövde Kristus lida och uppstå från de döda på tredje dagen. 47 Och att omvändelse och syndernas förlåtelse skulle predikas i hans namn bland alla folk, med början i Jerusalem. 48 Och ni är vittnen om detta. 49 Och se, jag sänder min Faders löfte över er; men stanna ni i staden Jerusalem, tills ni är utrustade med kraft från höjden. 50 Och han förde dem ut ända till Betania, och han lyfte sina händer och välsignade dem. 51 Och det hände sig, medan han välsignade dem, att han skiljdes från dem och fördes upp till himlen. 52 Och de tillbad honom och återvände till Jerusalem med stor glädje. 53 Och de var ständigt i templet och prisade och välsignade Gud. Amen.

John

29 Nästa dag såg Johannes Jesus komma till sig och sade: "Se Guds lamm, som tar bort världens synd." 30 Det är han om vilken jag sade: Efter mig kommer en man som är före mig, ty han var före mig. 31 Och jag kände honom inte, men för att han skulle uppenbaras för Israel, därför har jag kommit och döpt med vatten. 32 Och Johannes vittnade och sade: "Jag såg Anden komma ned från himlen som en duva, och den stannade över honom. 33 Och jag kände honom inte, men han som har sänt mig för att döpa i vatten, han sade till mig: Den som du ser Anden komma ned över och förbli över honom, han är han som döper med den Helige Ande. 34 Och jag såg och vittnade att han är Guds Son. 35 Åter nästa dag stod Johannes och två av hans lärjungar; 36 Och när han såg på Jesus när han gick, sade han: Se, Guds lamm! 37 Och de två lärjungarna hörde honom tala, och de följde Jesus. 38 Då vände sig Jesus om och såg dem följa efter och sade till dem: " Vad söker ni? De sade till honom: Rabbi, det vill säga, uttydd: Mästare, var bor du? 39 Han sade till dem: "Kom och se." De kommo och såg var han bodde, och de stannade hos honom den dagen, ty det var vid tionde timmen. 40 En av de två som hörde Johannes tala och följde honom, var Andreas, Simon Petrus bror. 41 Först hittade han sin egen broder Simon och sade till honom: Vi har funnit Messias, som, uttydd, är Kristus. 42 Och han förde honom till Jesus. Och när Jesus såg honom, sade han: " Du är Simon, Jonas' son; du skall kallas Kefas, vilket är en sten." 43 Dagen efter skulle Jesus gå ut till Galileen och hittade Filippus och sade till honom: Följ mig. 44 Men Filippus var från Betsaida, Andreas och Petrus stad. 45 Filippus hittade Natanael och sade till honom: Vi har funnit honom, om vilken Mose i lagen och profeterna skrev: Jesus från Nasaret, Josefs son. 46 Och Natanael sade till honom: Kan det komma något gott från Nasaret? Filippus sade till honom: "Kom och se." 47 Jesus såg Natanael komma till honom och sade om honom: » Se, sannerligen en israelit, i vilken det inte finns något svek! 48 Natanael sade till honom: Varifrån känner du mig? Jesus svarade och sade till honom: Innan Filippus kallade dig, när du var under fikonträdet, såg jag dig. 49 Natanael svarade och sade till honom: Rabbi, du är Guds Son; du är Israels kung. 50 Jesus svarade och sade till honom: Tror du, därför att jag sade till dig: Jag såg dig under fikonträdet? du skall se större ting än dessa. 51 Och han sade till honom: Sannerligen, sannerligen säger jag er: Härefter skall ni se himlen öppen och Guds änglar stiga upp och ned över Människosonen.

KAPITEL 1 1 I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud. 2 Detsamma var i begynnelsen med Gud. 3 Allt är skapat av honom; och utan honom har intet gjorts som gjorts. 4 I honom var liv; och livet var människornas ljus. 5 Och ljuset lyser i mörkret; och mörkret förstod det inte. 6 Det var en man som var sänd från Gud, som hette Johannes. 7 Han kom för ett vittnesbörd, för att vittna om ljuset, så att alla människor genom honom skulle tro. 8 Han var inte det ljuset, utan han var sänd för att vittna om det ljuset. 9 Det var det sanna ljuset, som upplyser varje människa som kommer till världen. 10 Han var i världen, och världen blev till genom honom, och världen kände honom inte. 11 Han kom till sitt eget, och hans egna tog emot honom inte. 12 Men alla som tog emot honom, åt dem gav han makt att bli Guds söner, till dem som tror på hans namn. 13 som inte är födda av blod eller av kötts vilja eller av människors vilja, utan av Gud. 14 Och Ordet blev kött och bodde bland oss (och vi såg hans härlighet, en härlighet som den enfödde från Fadern) full av nåd och sanning. 15 Johannes vittnade om honom och ropade och sade: Det var han om vilken jag talade: Han som kommer efter mig är före mig, ty han var före mig. 16 Och av hans fullhet har allt vi tagit emot, och nåd för nåd. 17 Ty lagen gavs av Mose, men nåden och sanningen kom genom Jesus Kristus. 18 Ingen har någonsin sett Gud; den enfödde Sonen, som är i Faderns sköte, han har förkunnat honom. 19 Och detta är berättelsen om Johannes, när judarna sände präster och leviter från Jerusalem för att fråga honom: Vem är du? 20 Och han bekände och förnekade inte; men bekände: Jag är inte Kristus. 21 Och de frågade honom: Vad då? Är du Elias? Och han säger: Det är jag inte. Är du den profeten? Och han svarade: Nej. 22 Då sade de till honom: Vem är du? så att vi må svara dem som har sänt oss. Vad säger du om dig själv? 23 Han sade: Jag är rösten av en som ropar i öknen: Gör Herrens väg jämn, såsom profeten Jesaja har sagt. 24 Och de som var utsända var av fariséerna. 25 Och de frågade honom och sade till honom: Varför döper du då, om du inte är den Kristus eller Elias, inte heller den profeten? 26 Johannes svarade dem och sade: "Jag döper med vatten; men det står en bland eder, som ni inte känner; 27 Det är han, som kommer efter mig, föredras framför mig, vars skolås jag inte är värdig att lösa. 28 Detta skedde i Betabara på andra sidan Jordan, där Johannes döpte.

KAPITEL 2 1 Och på tredje dagen ägde ett bröllop i Kana i Galileen; och Jesu mor var där: 2 Och både Jesus och hans lärjungar kallades till bröllopet. 3 Och när de ville ha vin, sade Jesu mor till honom: De har inget vin.

JOHN

4 Jesus sade till henne: Kvinna, vad har jag med dig att göra? min stund är ännu inte kommen. 5 Hans moder säger till tjänarna: Vad han än säger till eder, gör det. 6 Och där ställdes sex vattenkrukor av sten, på samma sätt som judarnas rening, innehållande två eller tre firkins vardera. 7 Jesus sade till dem: Fyll vattenkrukorna med vatten. Och de fyllde dem till brädden. 8 Och han sade till dem: Dra nu ut och bär åt högtidens ståthållare. Och de bar det. 9 När högtidsföreståndaren hade smakat på vattnet som gjorts till vin och inte visste varifrån det var; 10 Och han sade till honom: "Var och en bjuder i början fram gott vin; och när människor har druckit väl, då det som är värre; men du har bevarat det goda vinet tills nu. 11 Denna början av underverk gjorde Jesus i Kana i Galileen och uppenbarade sin härlighet; och hans lärjungar trodde på honom. 12 Därefter gick han ner till Kapernaum, han och hans moder och hans bröder och hans lärjungar; och de stannade där inte många dagar. 13 Och judarnas påsk var nära, och Jesus gick upp till Jerusalem, 14 Och han fann i templet dem som sålde oxar och får och duvor, och penningväxlarna som satt. 15 Och när han hade gjort ett gissel av små snören, drev han ut dem alla ur templet, och fåren och oxarna; och hällde ut växlarnas pengar och störtade borden; 16 Och han sade till dem som sålde duvor: » Fören detta härifrån; gör inte min Faders hus till ett handelshus. 17 Och hans lärjungar kom ihåg att det var skrivet: Ditt hus nit har ätit upp mig. 18 Då svarade judarna och sade till honom: "Vilket tecken visar du oss, eftersom du gör detta? 19 Jesus svarade och sade till dem: Förstör detta tempel, och om tre dagar skall jag resa det. 20 Då sade judarna: Fyrtiosex år byggdes detta tempel, och vill du bygga upp det på tre dagar? 21 Men han talade om sin kropps tempel. 22 När han alltså uppstod från de döda, kom hans lärjungar ihåg att han hade sagt detta till dem; och de trodde på skriften och det ord som Jesus hade sagt. 23 När han nu var i Jerusalem vid påsken, på högtidsdagen, trodde många på hans namn, när de såg de under som han gjorde. 24 Men Jesus överlät sig inte åt dem, eftersom han kände alla människor, 25 Och han behövde inte att någon skulle vittna om en människa, ty han visste vad som fanns i människan.

4 Nikodemus sade till honom: Hur kan en man födas när hon är gammal? kan han för andra gången gå in i sin moders sköte och födas? 5 Jesus svarade: Sannerligen, sannerligen säger jag dig: Om en människa inte blir född av vatten och Ande, kan han inte komma in i Guds rike. 6 Det som är fött av köttet är kött; och det som är född av Anden är ande. 7 Förundras inte över att jag sade till dig: Du måste födas på nytt. 8 Vinden blåser dit den vill, och du hör dess ljud, men du vet inte varifrån den kommer och vart den går. Så är det med var och en som är född av Anden. 9 Nikodemus svarade och sade till honom: Hur kan detta ske? 10 Jesus svarade och sade till honom: " Är du en herre över Israel och vet inte detta? 11 Sannerligen, sannerligen säger jag dig: Vi talar som vi vet och vittnar om att vi har sett; och ni tar inte emot vårt vittnesbörd. 12 Om jag har berättat för er jordiska ting och ni inte tror, hur skall ni då tro, om jag berättar för er om det himmelska? 13 Och ingen har stigit upp till himlen utom han som kom ner från himlen, nämligen Människosonen som är i himlen. 14 Och som Mose lyfte upp ormen i öknen, så måste Människosonen upphöjas: 15 för att var och en som tror på honom inte ska gå förlorad utan ha evigt liv. 16 Ty så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son, för att var och en som tror på honom inte ska gå förlorad utan ha evigt liv. 17 Ty Gud sände inte sin Son till världen för att döma världen; men för att världen skulle bli frälst genom honom. 18 Den som tror på honom är inte dömd, men den som inte tror är redan dömd, eftersom han inte har trott på Guds enfödde Sons namn. 19 Och detta är fördömelsen, att ljuset har kommit till världen, och människorna älskade mörkret mer än ljuset, eftersom deras gärningar var onda. 20 Ty var och en som gör ont hatar ljuset och kommer inte till ljuset, för att hans gärningar inte ska bli tillrättavisade. 21 Men den som gör sanning kommer till ljuset, för att hans gärningar ska bli uppenbara, att de är verkade i Gud. 22 Efter detta kom Jesus och hans lärjungar till Judeens land; och där stannade han hos dem och döpte. 23 Och Johannes döpte också i Aenon, nära Salim, eftersom det var mycket vatten där; och de kommo och blev döpta. 24 Ty Johannes var ännu inte kastad i fängelse. 25 Då uppstod en fråga mellan några av Johannes lärjungar och judarna om rening. 26 Och de kommo till Johannes och sade till honom: Rabbi, han som var med dig på andra sidan Jordan, för vilken du vittnade, se, han döper, och alla kommer till honom. 27 Johannes svarade och sade: En människa kan intet ta emot om det inte ges honom från himlen. 28 I själva bären ni vittnesbörd om att jag har sagt: Jag är inte Kristus, utan att jag är sänd före honom. 29 Den som har bruden är brudgummen; men brudgummens vän, som står och hör honom, gläder sig mycket över brudgummens röst; därför är min glädje fullbordad.

KAPITEL 3 1Det var en man av fariséerna, som hette Nikodemus, en judarnas härskare: 2 Han kom till Jesus om natten och sade till honom: Rabbi, vi vet att du är en lärare, som kommer från Gud; ty ingen kan göra dessa under som du gör, om inte Gud är med honom. 3 Jesus svarade och sade till honom: Sannerligen, sannerligen säger jag dig: Om en människa inte blir född på nytt, kan han inte se Guds rike.

JOHN

30 Han måste öka, men jag måste minska. 31 Den som kommer uppifrån är över allt; den som är av jorden är jordisk och talar om jorden: den som kommer från himlen är över alla. 32 Och vad han har sett och hört, det vittnar han om; och ingen tar emot hans vittnesbörd. 33 Den som har tagit emot sitt vittnesbörd har satt till sitt sigill att Gud är sann. 34 Ty den som Gud har sänt talar Guds ord, ty Gud ger inte Anden åt honom. 35 Fadern älskar Sonen och har gett allt i hans hand. 36 Den som tror på Sonen har evigt liv, och den som inte tror på Sonen skall inte se livet. men Guds vrede förblir över honom.

21 Jesus sade till henne: Kvinna, tro mig, den stund kommer, då ni varken på detta berg eller ännu i Jerusalem skall tillbe Fadern. 22 Ni tillber, ni vet inte vad; vi vet vad vi tillber: ty frälsningen är judarnas. 23 Men den stund kommer, och är nu, då de sanna tillbedjarna skall tillbe Fadern i ande och sanning; ty Fadern söker sådana som tillber honom. 24 Gud är en Ande, och de som tillber honom måste tillbe honom i ande och sanning. 25 Kvinnan sade till honom: "Jag vet att Messias kommer, som kallas Kristus; när han kommer, ska han berätta allt för oss." 26 Jesus sade till henne: Det är jag som talar till dig. 27 Och därpå kom hans lärjungar och förundrade sig över att han talade med kvinnan; men ingen sade: "Vad söker du?" eller varför talar du med henne? 28 Då lämnade kvinnan sin vattenkruka och gick in i staden och sade till männen: 29 Kom och se en man, som har berättat för mig allt som jag någonsin har gjort: är han inte Kristus? 30 Sedan gick de ut ur staden och kommo till honom. 31 Under tiden bad hans lärjungar honom och sade: Mästare, ät. 32 Men han sade till dem: Jag har kött att äta som ni inte känner till. 33 Därför sade lärjungarna till varandra: Har någon kommit med honom att äta? 34 Jesus sade till dem: Min mat är att göra hans vilja som har sänt mig och att fullborda hans verk. 35Sägen icke: Det är ännu fyra månader kvar, och då kommer skörden? Se, jag säger eder: Lyft upp edra ögon och se på fälten; ty de är redan vita att skörda. 36 Och den som skördar får lön och samlar in frukt till evigt liv, så att både den som sår och den som skördar kan glädjas tillsammans. 37 Och häri är ordet sant: En sår och en annan skördar. 38 Jag har sänt eder för att skörda det som ni inte har arbetat med; 39 Och många av samarierna i den staden trodde på honom för kvinnans ord, som vittnade: Han har berättat för mig allt vad jag någonsin har gjort. 40 När alltså samarierna kommo till honom, bad de honom att han skulle stanna hos dem, och han stannade där i två dagar. 41 Och många fler trodde på grund av hans eget ord; 42 Och han sade till kvinnan: "Nu tror vi, inte på grund av ditt ord; ty vi har själva hört honom och vet att han verkligen är Kristus, världens Frälsare." 43 Men efter två dagar gick han därifrån och begav sig till Galileen. 44 Ty Jesus själv vittnade om att en profet inte har någon ära i sitt eget land. 45 När han sedan kom till Galileen, tog galileerna emot honom, efter att ha sett allt som han gjorde i Jerusalem på högtiden; ty de gick också till högtiden. 46 Så kom Jesus åter till Kana i Galileen, där han gjorde vattnet till vin. Och det fanns en adelsman, vars son var sjuk i Kapernaum. 47 När han hörde att Jesus hade kommit ut från Judeen till Galileen, gick han till honom och bad honom att han skulle komma ner och bota hans son, ty han var på väg att dö.

KAPITEL 4 1När då Herren visste hur fariséerna hade hört att Jesus gjorde och döpte fler lärjungar än Johannes, 2 (fastän Jesus själv döpte inte utan hans lärjungar) 3 Han lämnade Judeen och begav sig åter till Galileen. 4 Och han måste gå genom Samaria. 5 Sedan kom han till en stad i Samaria, som kallas Sykar, nära det jordstycke som Jakob gav åt sin son Josef. 6 Nu var Jakobs brunn där. Jesus var då trött på sin resa och satte sig så vid brunnen, och det var vid den sjätte timmen. 7 En kvinna från Samarien kommer för att hämta vatten. Jesus sade till henne: Ge mig att dricka. 8 (Ty hans lärjungar hade gått bort till staden för att köpa kött.) 9 Då sade den samariska kvinnan till honom: Hur kommer det sig att du, som är jude, ber mig att dricka, som är en samarisk kvinna? ty judarna har inget att göra med samariterna. 10 Jesus svarade och sade till henne: Om du visste Guds gåva och vem det är som säger till dig: Ge mig att dricka; du skulle ha bett honom, och han skulle ha gett dig levande vatten. 11 Kvinnan sade till honom: "Herre, du har ingenting att dra med, och brunnen är djup; varifrån har du då det levande vattnet?" 12 Är du större än vår fader Jakob, som gav oss brunnen och själv drack därav och hans barn och boskap? 13 Jesus svarade och sade till henne: Den som dricker av detta vatten skall törsta igen. 14 Men var och en som dricker av det vatten som jag skall ge honom skall aldrig någonsin törsta; men vattnet som jag skall ge honom skall vara en källa med vatten i honom som springer upp till evigt liv. 15 Kvinnan sade till honom: "Herre, ge mig detta vatten, så att jag inte törstar och inte kommer hit för att hämta." 16 Jesus sade till henne: Gå och kalla din man och kom hit. 17 Kvinnan svarade och sade: Jag har ingen man. Jesus sade till henne: Du har väl sagt: Jag har ingen man. 18 Ty du har haft fem män; och den som du nu har är inte din man. Därmed sade du sannerligen. 19 Kvinnan sade till honom: "Herre, jag förstår att du är en profet." 20 Våra fäder tillbad på detta berg; och ni säger att i Jerusalem är platsen där människorna borde tillbe.

JOHN

48 Då sade Jesus till honom: Om ni inte ser tecken och under, kommer ni inte att tro. 49 Adelsmannen sade till honom: Herre, kom ner innan mitt barn dör. 50 Jesus sade till honom: Gå! din son lever. Och mannen trodde på det ord som Jesus hade talat till honom, och han gick sin väg. 51 Och när han nu gick ner, mötte hans tjänare honom och berättade för honom och sade: "Din son lever." 52 Då frågade han dem när han började göra rättelse. Och de sade till honom: Igår vid sjunde timmen lämnade febern honom. 53 Så förstod fadern att det var i samma stund då Jesus sade till honom: " Din son lever; och han trodde själv och hela hans hus." 54 Detta är återigen det andra underet som Jesus gjorde när han kom ut från Judeen till Galileen.

sig själv utan vad han ser Fadern göra; ty allt han gör, det gör också Sonen på samma sätt." 20 Ty Fadern älskar Sonen och visar honom allt som han själv gör, och han skall visa honom större gärningar än dessa, så att ni må förundras. 21 Ty såsom Fadern uppväcker de döda och gör dem levande; så gör Sonen levande vem han vill. 22 Ty Fadern dömer ingen utan har överlämnat all dom åt Sonen. 23 att alla människor skall ära Sonen, liksom de ärar Fadern. Den som inte hedrar Sonen hedrar inte Fadern som har sänt honom. 24 Sannerligen, sannerligen säger jag er: Den som hör mitt ord och tror på honom som har sänt mig, han har evigt liv och kommer inte till fördömelse. men går över från döden till livet. 25 Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Den stund kommer och är nu, då de döda skola höra Guds Sons röst, och de som hör skall leva. 26 Ty såsom Fadern har liv i sig själv; så har han gett åt Sonen att ha liv i sig själv; 27 Och han har gett honom myndighet att även verkställa dom, eftersom han är Människosonen. 28 Förundras inte över detta, ty stunden kommer, då alla som är i gravarna skall höra hans röst, 29 Och skall komma ut; de som har gjort gott, till livets uppståndelse; och de som har gjort ont, till fördömelsens uppståndelse. 30 Jag kan inte göra något av mig själv; jag dömer, såsom jag hör, och min dom är rättvis; ty jag söker inte min egen vilja, utan Faderns vilja, som har sänt mig. 31 Om jag vittnar om mig själv, är mitt vittnesbörd inte sant. 32 Det finns en annan som vittnar om mig; och jag vet att det vittnesbörd han vittnar om mig är sant. 33 Ni sände till Johannes, och han vittnade om sanningen. 34 Men jag tar inte emot något vittnesbörd av en människa, utan detta säger jag för att ni skulle bli frälsta. 35 Han var ett brinnande och lysande ljus, och ni ville för en tid glädjas över hans ljus. 36 Men jag har ett större vittnesbörd än Johannes: ty de gärningar som Fadern har gett mig att fullborda, samma gärningar som jag gör, vittnar om mig att Fadern har sänt mig. 37 Och Fadern själv, som har sänt mig, har vittnat om mig. Ni har varken hört hans röst någon gång eller sett hans gestalt. 38 Och I har inte hans ord kvar i eder; för den han har sänt, honom tror ni inte. 39 Granska skrifterna; ty i dem tror ni att ni har evigt liv, och det är de som vittnar om mig. 40 Och I skolen icke komma till mig, för att I skulle hava liv. 41 Jag tar inte emot heder av människor. 42 Men jag känner er, att ni inte har Guds kärlek i er. 43 Jag har kommit i min Faders namn, och ni ta emot mig inte; om en annan kommer i sitt eget namn, honom skall ni ta emot. 44 Hur kan ni tro, som ta emot varandras ära och inte söka den ära som kommer från Gud allena? 45 Tro inte att jag ska anklaga er inför Fadern; det finns en som anklagar er, nämligen Mose, på vilken ni förtröstar.

KAPITEL 5 1 Därefter var det judarnas högtid; och Jesus gick upp till Jerusalem. 2 Nu finns det i Jerusalem vid fårmarknaden en dam, som på hebreiska kallas Betesda, med fem verandaer. 3 I dessa låg en stor mängd impotent folk, blinda, stannade, vissna, och väntade på vattnets rörelse. 4 Ty en ängel gick vid en viss tid ner i dammen och oroade vattnet; var och en som först efter vattnets oro trädde i, blev frisk av den sjukdom han hade. 5 Och en man var där, som hade en sjuklighet i trettioåtta år. 6 När Jesus såg honom ligga och visste att han nu hade varit där länge, sade han till honom: Vill du bli frisk? 7 Den kraftlöse svarade honom: "Herre, jag har ingen som kan sätta mig i dammen när vattnet är upprört; men medan jag kommer, stiger en annan ned framför mig." 8 Jesus sade till honom: Stå upp, ta upp din säng och gå. 9 Och genast blev mannen frisk och tog upp sin säng och gick, och samma dag var det sabbat. 10 Då sade judarna till den som var botade: Det är sabbatsdagen; det är inte tillåtet för dig att bära din säng. 11 Han svarade dem: "Den som gjorde mig frisk, han sade till mig: Ta upp din säng och gå." 12 Då frågade de honom: "Vilken man är det som sade till dig: "Ta upp din säng och gå? 13 Och den som blev botad visste inte vem det var, ty Jesus hade fört sig bort, medan en skara var på den platsen. 14 Sedan hittade Jesus honom i templet och sade till honom: " Se, du har blivit frisk; synd inte mer, så att du inte får något värre." 15 Mannen gick bort och berättade för judarna att det var Jesus som hade gjort honom frisk. 16 Och därför förföljde judarna Jesus och sökte döda honom, eftersom han hade gjort detta på sabbatsdagen. 17 Men Jesus svarade dem: " Min Fader verkar hittills, och jag arbetar." 18 Därför sökte judarna ännu mer att döda honom, eftersom han inte bara hade brutit sabbaten, utan också sagt att Gud var hans Fader, som gjorde sig själv lika med Gud. 19 Då svarade Jesus och sade till dem: " Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Sonen kan inte göra något av

JOHN

46 Ty hade ni trott Mose, så skulle ni ha trott mig, ty han skrev om mig. 47 Men om ni inte tror på hans skrifter, hur skall ni då tro mina ord?

24 När folket då såg att Jesus inte var där, inte heller hans lärjungar, tog de också skeppet och kommo till Kapernaum och sökte efter Jesus. 25 Och när de hade funnit honom på andra sidan havet, sade de till honom: Rabbi, när kom du hit? 26 Jesus svarade dem och sade: Sannerligen, sannerligen säger jag eder: I söker mig, inte för att ni såg underverken, utan för att ni åt av bröden och blev mätta. 27 Arbeta inte för den mat som förgår, utan för den mat som består till evigt liv, som Människosonen skall ge er; ty honom har Gud Fadern förseglat. 28 Då sade de till honom: Vad skola vi göra för att göra Guds gärningar? 29 Jesus svarade och sade till dem: Detta är Guds verk, att ni tror på honom som han har sänt. 30 De sade därför till honom: "Vilket tecken visar du då, så att vi kan se och tro dig?" vad jobbar du? 31 Våra fäder åt manna i öknen; som det är skrivet: Han gav dem bröd från himlen att äta. 32 Då sade Jesus till dem: " Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Mose gav eder icke det brödet från himmelen; men min Fader ger er det sanna brödet från himlen. 33 Ty Guds bröd är den som kommer ner från himlen och ger livet åt världen. 34 Då sade de till honom: "Herre, ge oss alltid detta bröd." 35 Och Jesus sade till dem: " Jag är livets bröd; den som kommer till mig skall aldrig hungra; och den som tror på mig skall aldrig någonsin törsta. 36 Men jag sade till eder: Att ock I har sett mig och tror icke. 37 Allt vad Fadern ger mig skall komma till mig; och den som kommer till mig skall jag aldrig kasta ut. 38 Ty jag kom ner från himlen, inte för att göra min egen vilja, utan hans vilja som har sänt mig. 39 Och detta är Faderns vilja, som har sänt mig, att jag inte ska förlora någonting av allt som han har gett mig, utan att jag ska resa det igen på den yttersta dagen. 40 Och detta är hans vilja som har sänt mig, att var och en som ser Sonen och tror på honom må ha evigt liv, och jag skall uppväcka honom på den yttersta dagen. 41 Då knorrade judarna mot honom, eftersom han sade: Jag är brödet som har kommit ner från himlen. 42 Och de sade: "Är inte det här Jesus, Josefs son, vars far och moder vi känna? hur kommer det sig då att han säger: "Jag har kommit ner från himlen?" 43 Jesus svarade då och sade till dem: " Krumtra inte sinsemellan." 44 Ingen kan komma till mig, om inte Fadern, som har sänt mig, drar honom, och jag skall uppväcka honom på den yttersta dagen. 45 Det är skrivet i profeterna: Och de skola alla bliva undervisade av Gud. Var och en som har hört och lärt av Fadern, han kommer till mig. 46 Inte att någon har sett Fadern, utom den som är av Gud, han har sett Fadern. 47 Sannerligen, sannerligen säger jag er: Den som tror på mig har evigt liv. 48 Jag är livets bröd. 49 Dina fäder åt manna i öknen och äro döda. 50 Detta är brödet som kommer ner från himlen, så att en människa kan äta därav och inte dö.

KAPITEL 6 1 Efter detta gick Jesus över Galileiska sjön, som är Tiberias hav. 2 Och en stor skara följde honom, eftersom de såg hans under som han gjorde mot de sjuka. 3 Och Jesus gick upp på ett berg och satte sig där med sina lärjungar. 4 Och påsken, judarnas högtid, var nära. 5 När Jesus då lyfte upp sina ögon och såg en stor skara komma till honom, sade han till Filippus: Varifrån skola vi köpa bröd, så att dessa kan äta? 6 Och detta sade han för att pröva honom: ty han visste själv vad han skulle göra. 7 Filippus svarade honom: Bröd för två hundra öre är inte tillräckligt för dem, för att var och en av dem kan ta lite. 8En av hans lärjungar, Andreas, Simon Petrus bror, sade till honom: 9 Här finns en gosse, som har fem kornbröd och två små fiskar; men vad är det bland så många? 10 Och Jesus sade: Låt männen sitta ner. Nu var det mycket gräs på platsen. Så satte sig männen, till antalet omkring fem tusen. 11 Och Jesus tog bröden; Och när han hade tackat, delade han ut till lärjungarna och lärjungarna till dem som satts ned. och likaså av fiskarna så mycket de skulle. 12 När de blev mätta, sade han till sina lärjungar: Samla ihop det som finns kvar, så att ingenting går förlorat. 13 Därför samlade de ihop dem och fyllde tolv korgar med fragmenten av de fem kornbröden, som fanns kvar till dem som hade ätit. 14 Då dessa män hade sett det under som Jesus gjorde, sade de: »Detta är sannerligen den profeten som skulle komma till världen. 15 När Jesus nu förstod att de skulle komma och ta honom med våld för att göra honom till kung, gick han ensam upp på ett berg igen. 16 Och när det nu blev afton, gick hans lärjungar ner till havet, 17 Och han steg ombord i ett skepp och gick över havet mot Kapernaum. Och det var nu mörkt, och Jesus kom inte till dem. 18 Och havet reste sig på grund av en stark vind som blåste. 19 När de nu hade rott omkring fem och tjugo eller trettio stadier, såg de Jesus gå på havet och närma sig skeppet, och de blev rädda. 20 Men han sade till dem: Det är jag; var inte rädd. 21 Sedan tog de villigt emot honom i skeppet, och genast var skeppet vid det land dit de gick. 22 Dagen efter, när folket som stod på andra sidan havet såg att det inte fanns någon annan båt där utom den som hans lärjungar gick in i, och att Jesus inte gick med sina lärjungar i båten utan att hans lärjungar var borta ensamma; 23 (Men det kom andra båtar från Tiberias nära platsen där de åt bröd, sedan Herren hade tackat:)

JOHN

51 Jag är det levande brödet som kom ner från himlen: om någon äter av detta bröd, han skall leva för evigt, och det bröd som jag vill ge är mitt kött, som jag skall ge för världens liv. 52 Då tvistade judarna sinsemellan och sade: Hur kan denne man ge oss sitt kött att äta? 53 Då sade Jesus till dem: Sannerligen, sannerligen säger jag er: Om ni inte äter Människosonens kött och dricker hans blod, har ni inget liv i er. 54 Den som äter mitt kött och dricker mitt blod, han har evigt liv; och jag skall uppväcka honom på den yttersta dagen. 55 Ty mitt kött är verkligen kött, och mitt blod är verkligen dryck. 56 Den som äter mitt kött och dricker mitt blod, han förblir i mig, och jag i honom. 57 Liksom den levande Fadern har sänt mig, och jag lever genom Fadern, så skall den som äter mig leva genom mig. 58 Detta är det bröd som har kommit ner från himlen: inte som edra fäder åt manna och äro döda: den som äter av detta bröd skall leva för evigt. 59 Detta sade han i synagogan, medan han undervisade i Kapernaum. 60 Många av hans lärjungar sade då, när de hörde detta: Detta är ett hårt ord; vem kan höra det? 61 När Jesus förstod på sig själv att hans lärjungar knorrade över det, sade han till dem: Störrar detta eder? 62 Vad och om ni ser Människosonen stiga upp där han var förut? 63 Det är anden som gör liv; köttet gagnar ingenting: de ord som jag talar till eder, de äro ande och äro liv. 64 Men det finns några av er som inte tror. Ty Jesus visste från början vilka de var som inte trodde och vem som skulle förråda honom. 65 Och han sade: Därför sade jag till er, att ingen kan komma till mig, om det inte har givits åt honom av min Fader. 66 Från den tiden gick många av hans lärjungar tillbaka och vandrade inte längre med honom. 67 Då sade Jesus till de tolv: " Skall ni också gå bort?" 68 Då svarade Simon Petrus honom: "Herre, till vem skola vi gå? du har det eviga livets ord. 69 Och vi tror och är säkra på att du är den Kristus, den levande Gudens Son. 70 Jesus svarade dem: " Har jag inte utvalt er tolv, och en av er är en djävul?" 71 Han talade om Judas Iskariot, Simons son, ty det var han som skulle förråda honom, eftersom han var en av de tolv.

5 Ty inte heller hans bröder trodde på honom. 6 Då sade Jesus till dem: Min tid är ännu inte kommen, men er tid är alltid redo. 7 Världen kan inte hata dig; men mig hatar den, eftersom jag vittnar om det, att dess gärningar är onda. 8 Gå upp till denna högtid. Jag går ännu inte upp till denna högtid; för min tid är ännu inte fullkommen. 9 När han hade sagt dessa ord till dem, stannade han kvar i Galileen. 10 Men när hans bröder hade gått upp, gick han också upp till högtiden, inte öppet utan som i det fördolda. 11 Då sökte judarna honom på högtiden och sade: Var är han? 12 Och det knorrades mycket bland folket om honom, ty somliga sade: "Han är en god man; andra sade: Nej; men han bedrar folket. 13 Men ingen talade öppet om honom av fruktan för judarna. 14 När nu högtiden var mitt i tiden gick Jesus upp i templet och undervisade. 15 Och judarna förundrade sig och sade: Hur kan denne man veta bokstäver, som aldrig har lärt sig? 16 Jesus svarade dem och sade: Min lära är inte min, utan hans som har sänt mig. 17 Om någon vill göra hans vilja, han skall veta om läran, om den är av Gud eller om jag talar av mig själv. 18 Den som talar av sig själv söker sin egen ära, men den som söker hans ära som har sänt honom, det är sant, och ingen orättfärdighet finns i honom. 19 Har inte Mose gett er lagen, och ändå håller ingen av er lagen? Varför går du för att döda mig? 20 Folket svarade och sade: "Du har en djävul; vem går för att döda dig?" 21 Jesus svarade och sade till dem: Jag har gjort ett enda verk, och ni förundras alla. 22 Därför gav Mose eder omskärelse; (inte därför att det är av Mose, utan av fäderna) och I omskär en man på sabbaten. 23 Om en man på sabbatsdagen blir omskärelse, så att Mose lag inte skulle brytas; Är ni arga på mig, därför att jag har gjort en människa frisk på sabbatsdagen? 24 Döm inte efter utseendet, utan döm en rättfärdig dom. 25 Då sade några av dem från Jerusalem: "Är det inte han som de söker döda?" 26 Men se, han talar frimodigt, och de säger ingenting till honom. Vet de styrande verkligen att detta är själva Kristus? 27 Men vi veta denna man varifrån han är, men när Kristus kommer, vet ingen varifrån han är. 28 Då ropade Jesus i templet, medan han undervisade, och sade: Ni känner båda mig och ni vet varifrån jag är. 29 Men jag känner honom, ty jag är från honom, och han har sänt mig. 30 Då sökte de att gripa honom, men ingen lade händerna på honom, ty hans stund var ännu inte kommen. 31 Och många av folket trodde på honom och sade: När Kristus kommer, kommer han då att göra fler under än de som denne man har gjort? 32 Fariséerna hörde att folket knorrade sådant om honom; och fariséerna och översteprästerna skickade tjänstemän för att ta honom. 33 Då sade Jesus till dem: Ännu en liten stund är jag hos eder, och sedan går jag till honom som har sänt mig.

KAPITEL 7 1 Efter detta vandrade Jesus i Galileen, ty han ville inte vandra i judendomen, eftersom judarna försökte döda honom. 2 Nu var judarnas lövhyddohögtid nära. 3 Hans bröder sade därför till honom: Gå härifrån och gå till Judeen, så att även dina lärjungar må se de gärningar som du gör. 4 Ty det finns ingen som gör något i det fördolda, och han själv söker att bli känd öppet. Om du gör dessa saker, visa dig för världen.

JOHN

34 I skolen söka mig och icke finna mig; och dit jag är, dit kan I icke komma. 35 Då sade judarna sinsemellan: Vart vill han gå, så att vi inte finner honom? Kommer han att gå till de skingrade bland hedningarna och undervisa hedningarna? 36 Vad är detta för att säga, att han sade: I skolen söka mig och icke finna mig; och dit jag är, dit kan I icke komma? 37 På den yttersta dagen, den stora högtidens dag, stod Jesus och ropade och sade: Om någon törstar, så låt honom komma till mig och dricka. 38 Den som tror på mig, såsom Skriften har sagt, ur hans mage skola floder av levande vatten strömma. 39 (Men detta sade han om Anden, som de som tror på honom skulle få: ty den Helige Ande var ännu inte given, eftersom Jesus ännu inte var förhärligad.) 40 Många av folket sade då, när de hörde detta ord: "Detta är sannerligen profeten." 41 Andra sade: "Denne är Kristus." Men några sade: "Skall Kristus komma ut från Galileen?" 42 Har inte skriften sagt: Att Kristus kommer av Davids säd och från staden Betlehem, där David var? 43 Så blev det splittring bland folket på grund av honom. 44 Och några av dem skulle ha tagit honom; men ingen lade händerna på honom. 45 Sedan kom ämbetsmännen till översteprästerna och fariséerna; och de sade till dem: Varför har ni inte fört honom? 46 Befälet svarade: Aldrig har någon talat som denne. 47 Då svarade fariséerna dem: "Är ni också vilseledda?" 48 Har någon av de styrande eller fariséerna trott på honom? 49 Men detta folk som inte känner till lagen är förbannat. 50 Nikodemus sade till dem, (han som kom till Jesus om natten, han var en av dem) 51 Skall vår lag döma någon, innan den hör honom och vet vad han gör? 52 De svarade och sade till honom: Är du också från Galileen? Sök och se efter, ty ur Galileen uppstår ingen profet. 53 Och var och en gick till sitt eget hus. KAPITEL 8 1 Jesus gick till Oljeberget. 2 Och tidigt på morgonen kom han åter in i templet, och allt folket kom till honom; och han satte sig och undervisade dem. 3 Och de skriftlärda och fariséerna förde till honom en kvinna som greps i äktenskapsbrott; och när de hade satt henne mitt ibland, 4 De sade till honom: "Mästare, denna kvinna blev tagen i äktenskapsbrott på själva gärningen." 5 Men Mose bjöd oss i lagen att sådana skulle stenas; men vad säger du? 6 Detta sade de för att fresta honom, för att de skulle behöva anklaga honom. Men Jesus böjde sig ner och skrev med sitt finger på marken, som om han inte hörde dem. 7 När de nu fortsatte att fråga honom, reste han sig och sade till dem: Den som är syndfri bland eder, låt honom först kasta en sten på henne. 8 Och åter böjde han sig ner och skrev på marken.

9 Och de som hörde det, övertygade av sitt eget samvete, gick ut, en efter en, från den äldste, intill den sista, och Jesus blev ensam kvar, och kvinnan stod där ibland. 10 När Jesus hade rest sig upp och inte såg någon annan än kvinnan, sade han till henne: Kvinna, var är de dina anklagare? har ingen dömt dig? 11 Hon sade: Ingen, Herre. Och Jesus sade till henne: Inte heller jag dömer dig; gå och synd inte mer. 12 Då talade Jesus åter till dem och sade: Jag är världens ljus. Den som följer mig skall inte vandra i mörkret utan ha livets ljus. 13 Fariséerna sade därför till honom: Du bär vittnesbörd om dig själv; ditt rekord är inte sant. 14 Jesus svarade och sade till dem: " Även om jag vittnar om mig själv, så är mitt vittnesbörd sant; ty jag vet varifrån jag kom, och vart jag går; men ni kan inte säga varifrån jag kommer och vart jag går. 15 I dömer efter köttet; Jag dömer ingen människa. 16 Men om jag dömer, så är min dom sann, ty jag är inte ensam, utan jag och Fadern som har sänt mig. 17 Det är också skrivet i din lag, att två mäns vittnesbörd är sant. 18 Jag är en som vittnar om mig själv, och Fadern som har sänt mig vittnar om mig. 19 Då sade de till honom: Var är din Fader? Jesus svarade: " I känner varken mig eller min Fader; hade ni känt mig, skulle ni också ha känt min Fader." 20 Dessa ord talade Jesus i skattkammaren, medan han undervisade i templet, och ingen lade händerna på honom; ty hans stund var ännu inte kommen. 21 Då sade Jesus igen till dem: " Jag går min väg, och ni skolen söka mig och dö i era synder; dit jag går, kan ni inte komma." 22 Då sade judarna: Kommer han att ta livet av sig? ty han säger: Vart jag går, kan ni inte komma. 23 Och han sade till dem: I ären underifrån; Jag är från ovan: ni är av denna världen; Jag är inte av den här världen. 24 Jag sade därför till er att ni skall dö i era synder; ty om ni inte tror att det är jag som är han, skall ni dö i era synder. 25 Då sade de till honom: Vem är du? Och Jesus sade till dem: Detsamma som jag har sagt er från början. 26 Jag har mycket att säga och döma om er: men han som har sänt mig är sann. och jag talar till världen det som jag har hört om honom. 27 De förstod inte att han talade till dem om Fadern. 28 Då sade Jesus till dem: " När ni har upphöjt Människosonen, då skall ni inse att det är jag och att jag inte gör något av mig själv; men såsom min Fader har lärt mig, så talar jag detta. 29 Och han som har sänt mig är med mig: Fadern har inte lämnat mig ensam; ty jag gör alltid det som behagar honom. 30 När han talade dessa ord, trodde många på honom. 31 Då sade Jesus till de judar som trodde på honom: Om ni förblir i mitt ord, ären ni verkligen mina lärjungar; 32 Och ni skall känna sanningen, och sanningen skall göra er fria. 33 De svarade honom: "Vi äro Abrahams säd, och vi har aldrig varit i träldom för någon; hur säger du: I skolen bliva fria?" 34 Jesus svarade dem: " Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Den som begår synd är syndens tjänare."

JOHN

KAPITEL 9

35 Och tjänaren förblir inte i huset för evigt, men Sonen förblir för evigt. 36 Om Sonen därför gör er fria, skall ni verkligen vara fria. 37 Jag vet att ni ären Abrahams säd; men ni vill döda mig, ty mitt ord har ingen plats i er. 38 Jag talar det som jag har sett hos min Fader, och ni gör det som ni har sett hos er fader. 39 De svarade och sade till honom: Abraham är vår fader. Jesus sade till dem: Om ni vore Abrahams barn, skulle ni göra Abrahams gärningar. 40 Men nu söken ni att döda mig, en man som har sagt eder sanningen, som jag har hört av Gud. Detta gjorde inte Abraham. 41 Ni gör er faders gärningar. Då sade de till honom: Vi äro icke födda av otukt; vi har en Fader, ja, Gud. 42 Jesus sade till dem: Om Gud var er Fader, skulle ni älska mig; ty jag har gått ut och kommit från Gud. inte heller kom jag av mig själv, utan han har sänt mig. 43 Varför förstår ni inte mitt tal? även för att ni inte kan höra mitt ord. 44 Ni hör till er fader djävulen, och er faders begär skall ni göra. Han var en mördare från början och förblev inte i sanningen, eftersom det inte finns någon sanning i honom. När han talar lögn, talar han av sig själv, ty han är en lögnare och dens fader. 45 Och eftersom jag säger er sanningen, tror ni mig inte. 46 Vem av er övertygar mig om synd? Och om jag säger sanningen, varför tror ni mig då inte? 47 Den som är av Gud hör Guds ord; därför hören ni dem inte, eftersom ni inte är av Gud. 48 Då svarade judarna och sade till honom: "Säga vi inte väl att du är en samarit och har en djävul?" 49 Jesus svarade: " Jag har ingen djävul; men jag ärar min Fader, och I vanära mig. 50 Och jag söker inte min egen ära: det finns en som söker och dömer. 51 Sannerligen, sannerligen säger jag er: Om någon håller mitt ord, skall han aldrig någonsin se döden. 52 Då sade judarna till honom: Nu vet vi att du har en djävul. Abraham är död, och profeterna; och du säger: Om någon håller mitt ord, så skall han aldrig smaka döden. 53 Är du större än vår fader Abraham, som är död? och profeterna äro döda. Vem gör du dig själv? 54 Jesus svarade: " Om jag ärar mig själv, är min ära ingenting; det är min Fader som ärar mig; om vilka ni säger att han är er Gud. 55 Men ni har inte känt honom; men jag känner honom, och om jag säger: Jag känner honom inte, så kommer jag att vara en lögnare som du; men jag känner honom och håller fast vid hans ord. 56 Din fader Abraham gladde sig över att få se min dag, och han såg den och blev glad. 57 Då sade judarna till honom: "Du är ännu inte femtio år gammal, och har du sett Abraham?" 58 Jesus sade till dem: Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Innan Abraham var, är jag. 59 Då tog de upp stenar för att kasta på honom; men Jesus gömde sig och gick ut ur templet och gick mitt emellan dem, och gick så förbi.

1 Och när Jesus gick förbi, såg han en man som var blind från sin födsel. 2 Och hans lärjungar frågade honom och sade: Mästare, vem har syndat, denne eller hans föräldrar, att han föddes blind? 3 Jesus svarade: Varken denne har syndat eller hans föräldrar, utan att Guds gärningar skulle uppenbaras i honom. 4 Jag måste utföra hans gärningar som har sänt mig, medan det är dag: natten kommer, då ingen kan arbeta. 5 Så länge jag är i världen är jag världens ljus. 6 När han hade sagt detta, spottade han på marken och gjorde lera av spottet, och han smorde den blindes ögon med leran, 7 Och han sade till honom: " Gå och tva dig i Siloams dammen (som är utsänd.) Han gick därför sin väg och tvättade sig och kom seende. 8 Därför sade grannarna och de som förut hade sett honom att han var blind: "Är det inte han som satt och bad? 9 Somliga sade: "Detta är han; andra sade: Han är lik honom; men han sade: Jag är han." 10 Därför sade de till honom: Hur öppnades dina ögon? 11 Han svarade och sade: En man som kallas Jesus gjorde lera och smorde mina ögon och sade till mig: Gå till Siloams dammen och tvätta dig; och jag gick och tvättade mig, och jag fick syn. 12 Då sade de till honom: Var är han? Han sa, jag vet inte. 13 De förde till fariséerna honom som förut var blind. 14 Och det var sabbatsdagen då Jesus gjorde leran och öppnade sina ögon. 15 Och fariséerna frågade honom återigen hur han hade fått sin syn. Han sade till dem: Han lade lera på mina ögon, och jag tvättade mig och ser. 16 Därför sade några av fariséerna: "Denne man är inte av Gud, eftersom han inte håller sabbatsdagen." Andra sade: Hur kan en man som är syndare göra sådana under? Och det fanns en splittring bland dem. 17 De säga åter till den blinde: Vad säger du om honom, att han har öppnat dina ögon? Han sa: Han är en profet. 18 Men judarna trodde inte om honom, att han hade varit blind och fått synen, förrän de kallade till sig föräldrarna till den som hade fått hans syn. 19 Och de frågade dem och sade: "Är det här er son, som ni säger är född blind?" hur ser han nu? 20 Hans föräldrar svarade dem och sade: Vi vet att det här är vår son, och att han föddes blind. 21 Men huru han nu ser, vet vi inte; eller vem som har öppnat sina ögon vet vi inte. Han är myndig; fråga honom: han ska tala för sig själv. 22 Dessa ord sade hans föräldrar, därför att de fruktade judarna; ty judarna hade redan kommit överens om att om någon bekände att han var Kristus, så skulle han fördrivas ur synagogan. 23 Därför sade hans föräldrar: Han är myndig; fråga honom. 24 Då kallade de åter till sig mannen som var blind och sade till honom: "Ge Gud priset; vi vet att denne är en syndare." 25 Han svarade och sade: »Om han är en syndare eller ej, vet jag inte; en sak vet jag, att när jag var blind, nu ser jag.

JOHN

26 Då sade de åter till honom: Vad har han gjort mot dig? hur öppnade han dina ögon? 27 Han svarade dem: "Jag har redan sagt det till er, men ni hörde inte; varför skulle ni höra det igen?" kommer ni också att vara hans lärjungar? 28 Då hånade de honom och sade: "Du är hans lärjunge; men vi är Mose lärjungar. 29 Vi vet att Gud talade till Mose; vad denne man angår, vet vi inte varifrån han är. 30 Mannen svarade och sade till dem: "Varför är här något underligt, som ni inte vet varifrån han är, och ändå har han öppnat mina ögon." 31 Nu vet vi att Gud inte hör syndare, men om någon är en gudsdyrkare och gör hans vilja, honom hör han. 32 Sedan världen började har man inte hört att någon har öppnat ögonen på en som var född blind. 33 Om denne man inte var av Gud, skulle han inte kunna göra något. 34 De svarade och sade till honom: Du är helt och hållet född i synder, och lär du oss? Och de kastade ut honom. 35 Jesus hörde att de hade kastat ut honom; och när han hade funnit honom, sade han till honom: Tror du på Guds Son? 36 Han svarade och sade: Vem är han, Herre, att jag skulle tro på honom? 37 Och Jesus sade till honom: Du har både sett honom, och det är han som talar med dig. 38 Och han sade: "Herre, jag tror." Och han tillbad honom. 39 Och Jesus sade: " Till domen har jag kommit till denna världen, för att de som inte ser skall se; och för att de som ser skulle bli blinda. 40 Och några av fariséerna som var med honom hörde dessa ord och sade till honom: "Är vi också blinda?" 41 Jesus sade till dem: Om ni vore blinda, skulle ni inte ha någon synd; men nu säger ni: Vi se; därför består din synd.

12 Men den som är hyresgäst och inte herden, vars fåren inte äger, ser vargen komma och lämnar fåren och flyr, och vargen fångar dem och skingra fåren. 13 Den anställde flyr, ty han är en anställd och bryr sig inte om fåren. 14 Jag är den gode herden och känner mina får och är känd av mina. 15 Liksom Fadern känner mig, så känner jag Fadern, och jag ger mitt liv för fåren. 16 Och jag har andra får, som inte hör till denna fålla; även dem måste jag föra, och de skola höra min röst; och det skall vara en hjord och en herde. 17Därför älskar min Fader mig, därför att jag ger mitt liv till liv för att återta det. 18 Ingen tar det ifrån mig, utan jag lägger ner det av mig själv. Jag har makt att lägga ner den, och jag har makt att ta den igen. Detta bud har jag fått av min Fader. 19 Det blev därför åter splittring bland judarna för dessa ord. 20 Och många av dem sade: "Han har en djävul och är galen; varför hör ni honom? 21 Andra sade: "Detta är inte den som har en djävuls ord." Kan en djävul öppna de blindes ögon? 22 Och det var i Jerusalem invigningsfesten, och det var vinter. 23 Och Jesus gick i templet i Salomos förhus. 24 Då kom judarna omkring honom och sade till honom: "Hur länge förmår du oss att tvivla?" Om du är Kristus, säg det tydligt för oss. 25 Jesus svarade dem: " Jag har sagt det till er, men ni trodde inte: de gärningar som jag gör i min Faders namn, de vittnar om mig." 26 Men ni tror inte, eftersom ni inte är av mina får, som jag sa till er. 27 Mina får hör min röst, och jag känner dem, och de följer mig. 28 Och jag ger dem evigt liv; och de skola aldrig förgås, och ingen skall rycka dem ur min hand. 29 Min Fader, som gav dem mig, är större än alla; och ingen kan rycka dem ur min Faders hand. 30 Jag och min Fader är ett. 31 Då tog judarna upp stenar igen för att stena honom. 32 Jesus svarade dem: " Många goda gärningar har jag visat er från min Fader; för vilka av dessa gärningar stenar ni mig? 33 Judarna svarade honom och sade: För ett gott verk stenar vi dig inte; utan för hädelse; och därför att du, som är en man, gör dig själv till Gud. 34 Jesus svarade dem: " Står det inte skrivet i er lag: Jag har sagt: I ären gudar?" 35 Om han kallade dem gudar, till vilka Guds ord kom, och skriften kan inte brytas; 36 Säg I om honom som Fadern har helgat och sänt till världen: Du hädar; för jag sade: Jag är Guds Son? 37 Om jag inte gör min Faders gärningar, så tro mig inte. 38 Men om jag gör det, fast ni inte tror mig, så tro gärningarna, så att ni kan veta och tro att Fadern är i mig och jag i honom. 39Därför sökte de igen att få tag på honom, men han undkom ur deras hand, 40 Och han gick bort igen bortom Jordan till den plats där Johannes först döpte; och där bodde han.

KAPITEL 10 1 Sannerligen, sannerligen säger jag er: Den som inte går in genom dörren i fårhuset utan klättrar upp på ett annat sätt, han är en tjuv och en rövare. 2 Men den som går in genom dörren är fårens herde. 3 För honom öppnar portvakten; och fåren hör hans röst, och han kallar sina egna får vid namn och leder dem ut. 4 Och när han släpper ut sina egna får, går han framför dem, och fåren följer honom, ty de känner hans röst. 5 Och en främling kommer de inte att följa, utan fly från honom, ty de känner inte främlingars röst. 6 Denna liknelse talade Jesus till dem, men de förstodo inte vad de var som han talade till dem. 7 Då sade Jesus åter till dem: Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Jag är fårens dörr. 8 Allt som någonsin kommit före mig är tjuvar och rövare, men fåren hörde dem inte. 9 Jag är dörren: genom mig, om någon går in, han skall bliva frälst, och han skall gå in och ut och finna bete. 10 Tjuven kommer inte, utan för att stjäla och döda och förgöra. Jag har kommit för att de ska ha liv och för att de ska få det i överflöd. 11 Jag är den gode herden: den gode herden ger sitt liv för fåren.

JOHN

41 Och många tillgrep honom och sade: "Johannes gjorde inget under; men allt som Johannes talade om denne man var sant." 42 Och där trodde många på honom.

28 Och när hon hade sagt det, gick hon sin väg och kallade i hemlighet sin syster Maria och sade: Mästaren har kommit och ropar efter dig. 29 Så snart hon hörde det, stod hon hastigt upp och kom till honom. 30 Men Jesus hade ännu inte kommit in i staden, utan var på den plats där Marta mötte honom. 31 Och judarna som var med henne i huset och tröstade henne, när de såg Maria, att hon hastigt reste sig upp och gick ut, följde henne och sade: Hon går till graven för att gråta där. 32 När Maria nu kom dit Jesus var och såg honom, föll hon ner för hans fötter och sade till honom: "Herre, om du hade varit här, så hade min bror inte dött." 33När då Jesus såg henne gråta och judarna som följde med henne också gråta, stönade han i anden och blev orolig. 34 Och han sade: Var har ni lagt honom? De sade till honom: Herre, kom och se. 35 Jesus grät. 36 Då sade judarna: Se hur han älskade honom! 37 Och några av dem sade: "Kunde inte denna man, som öppnade de blindes ögon, ha låtit inte ens denne ha dött?" 38 Jesus kommer därför åter i graven, stönande i sig själv. Det var en grotta och en sten låg på den. 39 Jesus sade: "Ta bort stenen." Marta, den dödes syster, sade till honom: "Herre, vid den här tiden stinker han, ty han har varit död i fyra dagar." 40 Jesus sade till henne: " Sade jag inte till dig, att om du vill tro, så skulle du se Guds härlighet?" 41 Sedan tog de bort stenen från den plats där den döde lades. Och Jesus lyfte upp sina ögon och sade: Fader, jag tackar dig för att du har hört mig. 42 Och jag visste att du alltid hör mig, men för folkets skull har jag sagt det, för att de ska tro att du har sänt mig. 43 Och när han hade talat så, ropade han med hög röst: Lasarus, kom fram. 44 Och den döde gick ut, bunden till händer och fötter med gravkläder, och hans ansikte var omslutet med en servett. Jesus sade till dem: Lös honom och släpp honom. 45 Och många av de judar som kommit till Maria och hade sett vad Jesus gjorde, trodde på honom. 46 Men några av dem gick sin väg till fariséerna och berättade för dem vad Jesus hade gjort. 47 Då samlade översteprästerna och fariséerna ett råd och sade: Vad göra vi? ty denna man gör många under. 48 Om vi låter honom vara i fred så kommer alla människor att tro på honom, och romarna skola komma och ta bort både vår plats och vårt folk. 49 Och en av dem, som hette Kaifas, som var överstepräst samma år, sade till dem: I vet ingenting alls. 50 Tänk inte heller på att det är lämpligt för oss att en man dör för folket, och att hela folket inte går under. 51 Och detta talade han inte om sig själv, utan han var överstepräst det året och profeterade att Jesus skulle dö för det folket. 52 Och inte bara för det folket, utan för att han också skulle samla Guds barn som var utspridda till ett. 53 Sedan från den dagen och framåt rådde de tillsammans att de skulle döda honom. 54 Jesus vandrade därför inte längre öppet bland judarna; men gick därifrån till ett land nära öknen, till en stad som heter Efraim, och fortsatte där med sina lärjungar.

KAPITEL 11 1 En man var sjuk, vid namn Lasarus, från Betania, Marias stad och hennes syster Marta. 2 (Det var den Maria som smorde Herren med salva och torkade hans fötter med sitt hår, vars bror Lasarus var sjuk.) 3 Därför sände hans systrar till honom och sade: "Herre, se, han som du älskar är sjuk." 4 När Jesus hörde det, sade han: ' Denna sjukdom är inte till döden, utan till Guds ära, för att Guds Son därigenom skulle förhärligas. 5 Nu älskade Jesus Marta och hennes syster och Lasarus. 6 När han då hade hört att han var sjuk, stannade han kvar i två dagar på samma plats där han var. 7 Därefter sade han till sina lärjungar: " Låt oss gå till Judeen igen." 8 Hans lärjungar sade till honom: "Mästare, judarna har på senare tid försökt stena dig; och går du dit igen? 9 Jesus svarade: Finns det inte tolv timmar på dygnet? Om någon går på dagen, snubblar han inte, eftersom han ser denna världens ljus. 10 Men om en man går om natten, snubblar han, eftersom det inte finns något ljus i honom. 11 Detta sade han, och sedan sade han till dem: Vår vän Lasarus sover; men jag går för att väcka honom ur sömnen. 12 Då sade hans lärjungar: "Herre, om han sover, så skall han göra väl." 13 Men Jesus talade om sin död, men de trodde att han hade talat om att vila i sömnen. 14 Då sade Jesus tydligt till dem: Lasarus är död. 15 Och jag är glad för er skull att jag inte var där, för att ni ska tro; låt oss ändå gå till honom. 16 Då sade Tomas, som kallas Didymus, till sina medlärjungar: Låt oss också gå, så att vi må dö med honom. 17 När sedan Jesus kom, fann han att han redan hade legat i graven fyra dagar. 18 Nu låg Betania nära Jerusalem, omkring femton stadier bort. 19 Och många av judarna kommo till Marta och Maria för att trösta dem angående deras broder. 20 Så snart Marta hörde att Jesus skulle komma, gick hon och mötte honom, men Maria satt stilla i huset. 21 Då sade Marta till Jesus: "Herre, om du hade varit här, så hade min bror inte dött." 22 Men jag vet att även nu, vad du än ber om av Gud, det skall Gud ge dig. 23 Jesus sade till henne: Din bror skall uppstå. 24 Marta sade till honom: Jag vet att han skall uppstå i uppståndelsen på den yttersta dagen. 25Jesus sade till henne: Jag är uppståndelsen och livet; den som tror på mig skall leva om han än dör. 26 Och var och en som lever och tror på mig skall aldrig i evighet dö. tror du detta? 27 Hon sade till honom: Ja, Herre! Jag tror att du är Kristus, Guds Son, som skulle komma till världen.

JOHN

55 Och judarnas påsk var nära, och många drogo från landet upp till Jerusalem före påsken för att rena sig. 56 Då sökte de efter Jesus och talade sinsemellan, medan de stodo i templet: Vad tror ni, att han inte kommer till högtiden? 57 Men både översteprästerna och fariséerna hade gett befallning, att om någon visste var han var, skulle han visa det, så att de kunde ta honom.

22 Filippus kommer och säger det till Andreas, och Andreas och Filippus berättar det igen för Jesus. 23 Och Jesus svarade dem och sade: » Stunden är kommen, då Människosonen skulle förhärligas. 24 Sannerligen, sannerligen säger jag er: Om inte ett vetekorn faller i jorden och dör, förblir det ensamt; men om det dör, bär det mycket frukt. 25 Den som älskar sitt liv skall förlora det; och den som hatar sitt liv i denna värld skall behålla det till evigt liv. 26 Om någon tjänar mig, låt honom följa mig; och där jag är, där skall också min tjänare vara: om någon tjänar mig, honom skall min Fader ära. 27 Nu är min själ bekymrad; och vad ska jag säga? Fader, rädda mig från denna stund, men därför kom jag till denna stund. 28 Fader, förhärliga ditt namn. Då kom en röst från himlen som sade: Jag har både förhärligat det och skall förhärliga det igen. 29 Och folket, som stod där och hörde det, sade att det åskade; andra sade: »En ängel talade till honom. 30 Jesus svarade och sade: Denna röst kom inte för min skull, utan för er skull. 31 Nu är den här världens dom: nu skall denna världens furste kastas ut. 32 Och jag, om jag lyfts upp från jorden, skall dra alla människor till mig. 33 Detta sade han för att visa vilken död han skulle dö. 34 Folket svarade honom: "Vi har hört av lagen att Kristus förblir för evigt; och hur säger du: Människosonen måste bli upphöjd? vem är denne Människosonen? 35 Då sade Jesus till dem: Ännu en liten stund är ljuset hos eder. Gå medan ni har ljuset, så att mörkret inte kommer över er; ty den som vandrar i mörkret vet inte vart han går. 36 Så länge ni har ljus, tro på ljuset, så att ni kan vara ljusets barn. Detta talade Jesus och gick bort och gömde sig för dem. 37 Men även om han hade gjort så många under före dem, trodde de ändå inte på honom. 38 För att profeten Esajas ord skulle uppfyllas, som han talade: Herre, vem har trott vårt rykte? och för vem har Herrens arm blivit uppenbarad? 39Därför kunde de inte tro, eftersom Esaias åter sade: 40 Han har förblindat deras ögon och förhärdat deras hjärta; att de inte skulle se med sina ögon och inte förstå med sitt hjärta och omvända sig, så att jag skulle bota dem. 41 Detta sade Jesaja, när han såg hans härlighet och talade om honom. 42 Men bland de högsta härskarna trodde också många på honom; men för fariséernas skull bekände de honom inte, för att de inte skulle fördrivas ur synagogan. 43 Ty de älskade människors lov mer än Guds pris. 44 Jesus ropade och sade: Den som tror på mig, han tror inte på mig utan på honom som har sänt mig. 45 Och den som ser mig ser honom som har sänt mig. 46 Jag har kommit ett ljus till världen, för att var och en som tror på mig inte ska förbli i mörkret. 47 Och om någon hör mina ord och inte tror, så dömer jag honom inte, ty jag har inte kommit för att döma världen, utan för att rädda världen. 48 Den som förkastar mig och inte tar emot mina ord, han har en som dömer honom: det ord som jag har talat, det skall döma honom på den yttersta dagen.

KAPITEL 12 1 Sedan kom Jesus sex dagar före påsken till Betania, där Lasarus var som hade varit död, som han uppväckte från de döda. 2 Där gjorde de åt honom en måltid; och Marta tjänade, men Lasarus var en av dem som satt till bords med honom. 3 Då tog Maria ett pund nardussalva, mycket kostsam, och smorde Jesu fötter och torkade hans fötter med sitt hår, och huset fylldes av salvans lukt. 4 Då sade en av hans lärjungar, Judas Iskariot, Simons son, som skulle förråda honom: 5 Varför såldes inte denna salva för tre hundra pence och gavs till de fattiga? 6 Detta sade han, inte för att han brydde sig om de fattiga; utan därför att han var en tjuv och hade väskan och bar det som lades däri. 7 Då sade Jesus: " Låt henne vara ifred; mot dagen för min begravning har hon hållit detta. 8 Ty de fattiga har ni alltid hos er; men mig har ni inte alltid. 9 Många av judarna visste därför att han var där, och de kom inte bara för Jesu skull, utan för att de också skulle se Lasarus, som han hade uppväckt från de döda. 10 Men översteprästerna rådfrågade att de kunde döda Lasarus. 11 Därför att många av judarna för hans skull gick bort och trodde på Jesus. 12 Nästa dag, när mycket folk kom till högtiden, när de hörde att Jesus skulle komma till Jerusalem, 13 Tog grenar av palmträd och gick ut honom till mötes och ropade: Hosianna! Välsignad är Israels konung som kommer i Herrens namn. 14 Och när Jesus hade funnit en ung åsna, satte han sig därpå; som det står skrivet, 15 Frukta inte, Sions dotter, se, din kung kommer sittande på en åsnaföl. 16 Detta förstod inte hans lärjungar först, men när Jesus blev förhärligad, kom de då ihåg att detta var skrivet om honom och att de hade gjort detta mot honom. 17 Det folket som var med honom när han kallade Lasarus upp ur sin grav och uppväckte honom från de döda, bar vittnesbörd. 18 Därför mötte också folket honom, för att de hörde att han hade gjort detta under. 19 Fariséerna sade då sinsemellan: Förstår I huru I intet vinna? se, världen är borta efter honom. 20 Och det fanns några greker bland dem som kom upp för att tillbe vid högtiden. 21 Han kom då till Filippus, som var från Betsaida i Galileen, och begärde honom och sade: "Herre, vi ville se Jesus."

JOHN

49 Ty jag har inte talat om mig själv; men Fadern som har sänt mig, han gav mig en befallning, vad jag skulle säga och vad jag skulle tala. 50 Och jag vet att hans bud är evigt liv. Allt jag talar därför, så som Fadern har sagt till mig, så talar jag.

23 Nu lutade sig en av hans lärjungar mot Jesu barm, som Jesus älskade. 24 Simon Petrus vinkade därför till honom att han skulle fråga vem det skulle vara om vem han talade. 25 Då låg han på Jesu bröst och sade till honom: "Herre, vem är det?" 26 Jesus svarade: " Det är han som jag skall ge en sopp, när jag har doppat den." Och när han hade doppat soppen, gav han den till Judas Iskariot, Simons son. 27 Och efter soppen gick Satan in i honom. Då sade Jesus till honom: Det du gör, gör snabbt. 28 Nu visste ingen man vid bordet i vilken avsikt han talade detta till honom. 29 Ty några av dem trodde, eftersom Judas hade påsen, att Jesus hade sagt till honom: Köp det som vi behöver till högtiden; eller att han skulle ge något till de fattiga. 30 Då han hade tagit emot soppen, gick han genast ut, och det blev natt. 31 När han därför hade gått ut, sade Jesus: Nu är Människosonen förhärligad, och Gud är förhärligad i honom. 32 Om Gud förhärligas i honom, så skall Gud också förhärliga honom i sig själv och genast förhärliga honom. 33 Små barn, ännu en liten stund är jag hos er. I skolen söka mig, och som jag sade till judarna: Dit jag går, kan ni inte komma; så nu säger jag till dig. 34 Ett nytt bud ger jag er, att ni skall älska varandra. Liksom jag har älskat er, så skall ni också älska varandra. 35 På detta skall alla förstå att ni är mina lärjungar, om ni har kärlek till varandra. 36 Simon Petrus sade till honom: Herre, vart går du? Jesus svarade honom: Vart jag går, kan du inte följa mig nu; men du skall följa mig sedan. 37 Petrus sade till honom: Herre, varför kan jag inte följa dig nu? Jag ska ge mitt liv för din skull. 38 Jesus svarade honom: Vill du ge ditt liv för min skull? Sannerligen, sannerligen säger jag dig: Hanen skall inte gala, förrän du har förnekat mig tre gånger.

KAPITEL 13 1 Men före påskfesten, när Jesus visste att hans stund var kommen, då han skulle gå ut ur denna världen till Fadern, efter att ha älskat sina egna som var i världen, älskade han dem intill änden. 2 Och när måltiden var slut, hade djävulen nu lagt Judas Iskariot, Simons son, i hjärtat för att förråda honom. 3 Jesus visste att Fadern hade givit allt i hans händer och att han kom från Gud och gick till Gud. 4 Han stod upp från måltiden och lade undan sina kläder; och tog en handduk och gjorde om sig. 5 Därefter hällde han vatten i en skål och började tvätta lärjungarnas fötter och torka dem med handduken som han var omgjord med. 6 Då kom han till Simon Petrus, och Petrus sade till honom: Herre, tvättar du mina fötter? 7 Jesus svarade och sade till honom: Vad jag gör vet du inte nu; men du skall veta härefter. 8 Petrus sade till honom: "Du skall aldrig tvåa mina fötter." Jesus svarade honom: Om jag inte tvättar dig, har du ingen del med mig. 9 Simon Petrus sade till honom: "Herre, inte bara mina fötter, utan också mina händer och mitt huvud." 10 Jesus sade till honom: Den som är tvättad behöver inte annat än att tvätta sina fötter, utan är ren i alla fall, och ni är rena, men inte alla. 11 Ty han visste vem som skulle förråda honom; därför sade han: I ären icke alla rena. 12 Sedan han sedan hade tvättat deras fötter och tagit sina kläder och satt sig ned igen, sade han till dem: " Veten I vad jag har gjort mot eder?" 13 Ni kallar mig Mästare och Herre, och ni säger väl; för så är jag. 14 Om jag då, din Herre och Mästare, har tvättat dina fötter; ock ni äro skyldiga att tvätta varandras fötter. 15 Ty jag har gett er ett exempel, för att ni skall göra som jag har gjort mot er. 16 Sannerligen, sannerligen säger jag er: tjänaren är inte större än sin herre; inte heller den som är sänd större än den som har sänt honom. 17 Om ni vet detta, så är ni lyckliga om ni gör det. 18 Jag talar inte om eder alla; jag vet vem jag har utvalt, men för att skriften skall uppfyllas: Den som äter bröd med mig har lyft sin häl mot mig. 19 Nu säger jag eder det innan det kommer, för att när det har skett, må ni tro att det är jag. 20 Sannerligen, sannerligen säger jag er: Den som tar emot någon jag sänder, han tar emot mig; och den som tar emot mig, tar emot honom som har sänt mig. 21 När Jesus hade sagt detta, blev han orolig i anden och vittnade och sade: Sannerligen, sannerligen säger jag eder att en av eder skall förråda mig. 22 Då såg lärjungarna på varandra och tvivlade på vem han talade om.

KAPITEL 14 1 Låt inte edert hjärta oroas: I tror på Gud, tro ock på mig. 2 I min Faders hus finns många boningar: om det inte vore så, skulle jag ha sagt det till er. Jag går för att förbereda en plats åt dig. 3 Och om jag går och bereder plats åt eder, skall jag komma tillbaka och ta er till mig. för att där jag är, där mån ni också vara. 4 Och vart jag går vet ni, och vägen vet ni. 5 Tomas sade till honom: "Herre, vi vet inte vart du går; och hur kan vi veta vägen? 6 Jesus sade till honom: Jag är vägen, sanningen och livet; ingen kommer till Fadern utom genom mig. 7 Om ni hade känt mig, skulle ni också ha känt min Fader, och hädanefter känner ni honom och har sett honom. 8 Filippus sade till honom: "Herre, visa oss Fadern, och det räcker för oss." 9 Jesus sade till honom: " Har jag varit hos dig så länge, och ändå har du inte känt mig, Filippus?" den som har sett mig har sett Fadern; Och huru säger du då: Visa oss Fadern?

JOHN

10 Tror du inte att jag är i Fadern och Fadern i mig? de ord som jag talar till er talar jag inte av mig själv, men Fadern som bor i mig, han gör gärningarna. 11 Tro mig att jag är i Fadern och Fadern i mig, eller tro mig för gärningens skull. 12 Sannerligen, sannerligen säger jag er: Den som tror på mig, de gärningar som jag gör skall han också göra. och större gärningar än dessa skall han göra; ty jag går till min Fader. 13 Och vad ni än ber om i mitt namn, det skall jag göra, för att Fadern må förhärligas i Sonen. 14 Om ni ber om något i mitt namn, så skall jag göra det. 15 Om ni älskar mig, håll mina bud. 16 Och jag vill be Fadern, och han skall ge er en annan Hjälpare, så att han kan förbli hos er för evigt. 17 Även sanningens Ande; som världen inte kan ta emot, därför att den inte ser honom eller känner honom; men ni känner honom; ty han bor hos dig och skall vara i dig. 18 Jag ska inte lämna dig tröstlös: jag kommer till dig. 19 Ännu en liten stund, och världen ser mig inte mer; men ni ser mig; eftersom jag lever, skolen I leva. 20 På den dagen skall ni veta att jag är i min Fader, och ni i mig och jag i er. 21 Den som har mina bud och håller dem, han är det som älskar mig; och den som älskar mig skall bli älskad av min Fader, och jag skall älska honom och uppenbara mig för honom. 22 Judas sade till honom, inte Iskariot, Herre, hur kommer det sig att du vill uppenbara dig för oss och inte för världen? 23 Jesus svarade och sade till honom: Om någon älskar mig, så håller han mina ord, och min Fader skall älska honom, och vi skola komma till honom och bo hos honom. 24 Den som inte älskar mig håller inte mina ord, och ordet som ni hör är inte mitt, utan Faderns som har sänt mig. 25 Detta har jag talat till er, medan jag ännu är närvarande hos er. 26 Men Hjälparen, som är den Helige Ande, som Fadern skall sända i mitt namn, han skall lära er allt och påminna er om allt vad jag har sagt till er. 27 Frid lämnar jag till er, min frid ger jag er; inte som världen ger, ger jag er. Låt inte ditt hjärta oroas, och låt det inte frukta. 28 Ni har hört hur jag sade till er: Jag går bort och kommer tillbaka till er. Om ni älskade mig, skulle ni glädja er, ty jag sa: Jag går till Fadern, ty min Fader är större än jag. 29 Och nu har jag berättat för er innan det hände, för att ni skulle tro, när det skedde. 30 Härefter kommer jag inte att tala mycket med dig, ty denna världens furste kommer och har ingenting i mig. 31 Men för att världen ska veta att jag älskar Fadern; och såsom Fadern gav mig befallning, så gör jag. Stå upp, låt oss gå därifrån.

4 Förbli i mig, och jag i dig. Liksom grenen inte kan bära frukt av sig själv, om den inte förblir i vinstocken; I kan inte mer, om ni inte förblir i mig. 5 Jag är vinstocken, ni är grenarna. Den som förblir i mig, och jag i honom, han bär mycket frukt, ty utan mig kan ni ingenting göra. 6 Om någon inte förblir i mig, kastas han ut som en gren och är vissen; och man samlar ihop dem och kastar dem i elden, och de bränns upp. 7 Om ni förblir i mig och mina ord förblir i er, skall ni fråga vad ni vill, och det skall bliva er. 8 Häri är min Fader förhärligad, att ni bär mycket frukt; så skall ni vara mina lärjungar. 9 Liksom Fadern har älskat mig, så har jag älskat er; fortsätt i min kärlek. 10 Om ni håller mina bud, skall ni förbli i min kärlek; liksom jag har hållit min Faders bud och förblir i hans kärlek. 11 Detta har jag talat till er, för att min glädje skall förbli i er och för att er glädje skall bli fullkomlig. 12 Detta är mitt bud: att I älska varandra, såsom jag har älskat er. 13 Större kärlek har ingen än denna, att en man ger sitt liv för sina vänner. 14 Ni är mina vänner, om ni gör vad jag än befaller er. 15 I fortsättningen kallar jag er inte tjänare; Ty tjänaren vet inte vad hans herre gör, men jag har kallat eder vänner; Ty allt som jag har hört av min Fader har jag kungjort för er. 16 Ni har inte utvalt mig, utan jag har utvalt er och bestämt er att ni ska gå och bära frukt och att er frukt ska finnas kvar: för att vad ni än ber om av Fadern i mitt namn, han kan ge er det . 17 Detta befaller jag er, att ni skall älska varandra. 18 Om världen hatar er, så vet ni att den hatade mig innan den hatade er. 19 Om ni vore av världen, skulle världen älska sitt eget; men eftersom ni inte är av världen, utan jag har utvalt er ur världen, därför hatar världen er. 20 Kom ihåg det ord som jag sade till er: Tjänaren är inte större än sin herre. Om de har förföljt mig, så kommer de också att förfölja dig; om de har hållit mitt ord, så kommer de också att bevara ditt. 21 Men allt detta kommer de att göra mot dig för mitt namns skull, eftersom de inte känner honom som har sänt mig. 22 Om jag inte hade kommit och talat till dem, så hade de inte haft synd, men nu har de ingen mantel för sin synd. 23 Den som hatar mig hatar också min Fader. 24 Om jag inte hade gjort bland dem de gärningar som ingen annan gjorde, så hade de inte haft synd; men nu har de både sett och hatat både mig och min Fader. 25 Men detta skedde, för att det ord skulle uppfyllas som är skrivet i deras lag: De hatade mig utan anledning. 26 Men när Hjälparen kommer, som jag skall sända till er från Fadern, sanningens Ande, som utgår från Fadern, han skall vittna om mig. 27 Och ni skall också vittna, eftersom ni har varit med mig från början.

KAPITEL 15 1 Jag är den sanna vinstocken, och min Fader är jordbrukaren. 2 Varje gren på mig som inte bär frukt tar han bort, och varje gren som bär frukt, han rensar den, så att den kan bära mer frukt. 3 Nu är ni rena genom det ord som jag har talat till er.

JOHN

KAPITEL 16

25 Detta har jag talat till eder i ordspråk: men den tid kommer då jag inte mer skall tala till eder i ordspråk, utan jag skall förkunna eder tydligt om Fadern. 26 På den dagen skall ni be i mitt namn, och jag säger inte er att jag skall be Fadern för er. 27 Ty Fadern själv älskar er, därför att ni har älskat mig och trott att jag har gått ut från Gud. 28 Jag har gått ut från Fadern och kommit till världen; återigen lämnar jag världen och går till Fadern. 29 Hans lärjungar sade till honom: Se, nu talar du rent ut och talar inget ordspråk. 30 Nu är vi säkra på att du vet allt och inte behöver att någon frågar dig. Därmed tror vi att du har gått ut från Gud. 31 Jesus svarade dem: Tror ni nu? 32 Se, stunden kommer, ja, den är nu kommen, då ni skall skingras, var och en till sina egna, och lämna mig ifred, och ändå är jag inte ensam, eftersom Fadern är med mig. 33 Detta har jag talat till er, för att ni skulle ha frid i mig. I världen skall ni ha vedermöda, men var vid gott mod; Jag har övervunnit världen.

1 Detta har jag talat till er, för att ni inte ska ta anstöt. 2 De skola fördriva er ur synagogorna, ja, den tid kommer, då var och en som dödar er skall tro att han tjänar Gud. 3 Och detta kommer de att göra mot er, eftersom de inte har känt Fadern eller mig. 4 Men detta har jag sagt er, för att ni, när tiden kommer, skall komma ihåg att jag berättade för er om dem. Och detta sade jag inte till er från början, eftersom jag var med er. 5 Men nu går jag till honom som har sänt mig; och ingen av er frågar mig: Vart går du? 6 Men eftersom jag har sagt detta till er, har sorg fyllt ert hjärta. 7 Men jag säger er sanningen; Det är lämpligt för er att jag går bort, ty om jag inte går bort, kommer Hjälparen inte till er; men om jag går bort, skall jag sända honom till er. 8 Och när han kommer, skall han tillrättavisa världen om synd och om rättfärdighet och om dom. 9 Om synd, eftersom de inte tror på mig; 10 Av rättfärdighet, ty jag går till min Fader, och ni ser mig inte längre; 11 Av dom, ty denna världens furste är dömd. 12 Jag har ännu mycket att säga er, men ni kan inte bära det nu. 13 Men när han, sanningens Ande, kommer, skall han vägleda er till hela sanningen; ty han skall inte tala av sig själv; men vad han än hör, det skall han tala, och han skall förkunna eder det som kommer. 14 Han skall förhärliga mig, ty han skall ta emot av mitt och förkunna det för er. 15 Allt som Fadern har är mitt; därför sade jag att han skall ta av mitt och visa det för er. 16 En liten stund, och I skolen icke se mig, och åter en liten stund, och I skolen se mig, ty jag går till Fadern. 17 Då sade några av hans lärjungar sinsemellan: "Vad är detta som han säger till oss: En liten stund, så skolen I inte se mig; och åter en liten stund, så skolen I få se mig; och, därför att jag går till Far? 18 Då sade de: "Vad är detta som han säger: En liten stund?" vi kan inte säga vad han säger. 19 Nu visste Jesus att de ville fråga honom, och han sade till dem: Frågan eder med varandra att jag har sagt: En liten stund, så skolen I inte se mig; och åter en liten stund, så skall ni se mig ? 20 Sannerligen, sannerligen säger jag eder: I skolen gråta och sörja, men världen skall jubla, och I skolen vara bedrövade, men eder sorg skall förvandlas till glädje. 21 En kvinna, när hon har barn, har sorg, ty hennes stund är kommen; men så snart hon har fött barnet, kommer hon inte längre ihåg ångesten, av glädje över att en man är född till världen. 22 Och nu ären I nu bedrövade, men jag kommer att se er igen, och ert hjärta skall fröjdas, och ingen tar ifrån er glädje. 23 Och på den dagen skall ni inte fråga mig något. Sannerligen, sannerligen säger jag er: Vad ni än ber Fadern om i mitt namn, det skall han ge er. 24 Hittills har ni inte bett om något i mitt namn; be, så skall ni få, så att er glädje må bli fullkomlig.

KAPITEL 17 1 Dessa ord talade Jesus och lyfte upp sina ögon mot himlen och sade: Fader, stunden är kommen; förhärliga din Son, så att också din Son må förhärliga dig. 2 Liksom du har givit honom makt över allt kött, för att han skall ge evigt liv åt alla som du har givit honom. 3 Och detta är det eviga livet, att de kan känna dig, den ende sanne Guden, och Jesus Kristus, som du har sänt. 4 Jag har förhärligat dig på jorden, jag har fullbordat det verk som du gav mig att utföra. 5 Och nu, Fader, förhärliga mig med dig själv med den härlighet som jag hade hos dig innan världen var till. 6 Jag har uppenbarat ditt namn för de män som du gav mig från världen: dina var de, och du gav dem mig; och de har hållit ditt ord. 7 Nu vet de att allt vad du har gett mig är av dig. 8 Ty jag har givit dem de ord som du gav mig; och de hava tagit emot dem och vetat att jag har gått ut från dig, och de har trott att du har sänt mig. 9 Jag ber för dem. Jag ber inte för världen, utan för dem som du har givit mig; ty de är dina. 10 Och allt mitt är ditt, och ditt är mitt; och jag är förhärligad i dem. 11 Och nu är jag inte längre i världen, utan dessa är i världen, och jag kommer till dig. Helige Fader, bevara genom ditt eget namn dem som du har givit mig, så att de må vara ett, liksom vi. 12 Medan jag var med dem i världen, bevarade jag dem i ditt namn; de som du gav mig har jag bevarat, och ingen av dem är förlorad, utom fördärvets son; för att skriften skulle uppfyllas. 13 Och nu kommer jag till dig; och detta talar jag i världen, för att de skulle få min glädje fullbordad i sig själva. 14 Jag har gett dem ditt ord; och världen har hatat dem, eftersom de inte är av världen, liksom jag inte är av världen. 15 Jag ber inte att du ska ta dem ur världen, utan att du ska bevara dem från det onda. 16 De är inte av världen, liksom jag inte är av världen. 17 Helliga dem genom din sanning: ditt ord är sanning.

JOHN

18 Liksom du har sänt mig till världen, så har också jag sänt dem till världen. 19 Och för deras skull helgar jag mig själv, för att också de skulle bli helgade genom sanningen. 20 Jag ber inte bara för dessa, utan också för dem som kommer att tro på mig genom deras ord; 21 För att de alla må vara ett; såsom du, Fader, är i mig och jag i dig, på det att också de må vara ett i oss, så att världen må tro att du har sänt mig. 22 Och den ära som du gav mig har jag givit dem; att de kan vara ett, precis som vi är ett: 23 Jag i dem och du i mig, så att de kan fullbordas i ett; och att världen må veta att du har sänt mig och älskat dem, såsom du har älskat mig. 24 Fader, jag vill att även de som du har givit mig ska vara med mig där jag är; att de må se min härlighet, som du har gett mig, ty du älskade mig innan världens grundläggning. 25 O rättfärdige Fader, världen har inte känt dig, men jag har känt dig, och dessa vet att du har sänt mig. 26 Och jag har förkunnat ditt namn för dem och skall förkunna det, för att kärleken med vilken du har älskat mig må vara i dem, och jag i dem.

16 Men Petrus stod utanför dörren. Då gick den andre lärjungen ut, som var känd av översteprästen, och talade till henne som vaktade dörren och förde in Petrus. 17 Då sade flickan som bevakade dörren till Petrus: "Är inte du också en av dennes lärjungar?" Han säger: Det är jag inte. 18 Och tjänarna och tjänstemännen stodo där, som hade gjort upp en koleld; ty det var kallt, och de värmde sig, och Petrus stod hos dem och värmde sig. 19 Översteprästen frågade då Jesus om hans lärjungar och om hans lära. 20 Jesus svarade honom: " Jag talade öppet till världen; Jag har alltid undervisat i synagogan och i templet, dit judarna alltid vänder sig; och i hemlighet har jag inte sagt något. 21 Varför frågar du mig? fråga dem som hört mig vad jag har sagt till dem; se, de vet vad jag har sagt. 22 Och när han hade talat så, slog en av tjänstemännen som stod där vid Jesus med sin handflata och sade: Svarar du översteprästen så? 23 Jesus svarade honom: Om jag har talat ont, så vittna om det onda; men om det är väl, varför slår du mig? 24 Nu hade Annas sänt honom bunden till översteprästen Kaifas. 25 Och Simon Petrus stod och värmde sig. De sade därför till honom: "Är inte du också en av hans lärjungar?" Han förnekade det och sa: Det är jag inte. 26 En av översteprästens tjänare, som var hans frände, vars öra Petrus högg av, sade: "Såg jag dig inte i trädgården med honom?" 27 Petrus förnekade då igen, och hanen kom genast. 28 Sedan förde de Jesus från Kaifas till domens sal; och det var tidigt; och själva gick de inte in i domarhuset, för att de inte skulle bli orena; men för att de skulle äta påsken. 29 Pilatus gick då ut till dem och sade: "Vilken anklagelse framför I mot denne man?" 30 De svarade och sade till honom: Om han inte vore en förbrytare, skulle vi inte ha överlämnat honom till dig. 31 Då sade Pilatus till dem: "Tag honom och döm honom enligt er lag." Då sade judarna till honom: Det är inte tillåtet för oss att döda någon. 32 för att Jesu ord skulle uppfyllas, som han talade, och betecknade vilken död han skulle dö. 33 Då gick Pilatus åter in i domstolssalen och kallade på Jesus och sade till honom: »Är du judarnas konung? 34 Jesus svarade honom: Säger du detta om dig själv, eller har andra sagt det till dig om mig? 35 Pilatus svarade: Är jag jude? Ditt folk och översteprästerna har överlämnat dig åt mig. Vad har du gjort? 36 Jesus svarade: " Mitt rike är inte av denna världen; om mitt rike vore av denna världen, skulle mina tjänare strida för att jag inte skulle bli överlämnad åt judarna; men nu är mitt rike inte härifrån." 37 Pilatus sade då till honom: »Är du då en konung? Jesus svarade: Du säger att jag är en kung. Till detta föddes jag, och därför kom jag till världen, för att jag skulle vittna om sanningen. Var och en som är av sanningen hör min röst. 38 Pilatus sade till honom: Vad är sanning? Och när han hade sagt detta, gick han åter ut till judarna och sade till dem: Jag finner ingen som helst skuld hos honom. 39 Men ni har för sed att jag ska släppa eder en vid påsken. Vill ni därför släppa eder judarnas konung?

KAPITEL 18 1 När Jesus hade talat dessa ord, gick han ut med sina lärjungar över bäcken Cedron, där det fanns en trädgård, dit han gick in, och hans lärjungar. 2 Och även Judas, som förrådde honom, kände till platsen, ty Jesus tog ofta tillflykt dit med sina lärjungar. 3 Då Judas tog emot en skara män och tjänstemän från översteprästerna och fariséerna, kom han dit med lyktor och facklor och vapen. 4 Då Jesus då visste allt som skulle komma över honom, gick han ut och sade till dem: Vem söker ni? 5 De svarade honom: Jesus från Nasaret. Jesus sade till dem: Jag är han. Och Judas, som förrådde honom, stod med dem. 6 Så snart han hade sagt till dem: Det är jag, gick de tillbaka och föll till marken. 7 Då frågade han dem igen: Vem söker ni? Och de sade: Jesus från Nasaret. 8 Jesus svarade: " Jag har sagt er att det är jag; om ni därför söker mig, så låt dessa gå sin väg. 9 För att det ord som han talade skulle uppfyllas: Av dem som du gav mig har jag ingen förlorat. 10 Då drog Simon Petrus, med ett svärd, det och slog översteprästens tjänare och högg av hans högra öra. Tjänaren hette Malkus. 11 Då sade Jesus till Petrus: » Stick ditt svärd i skidan. Ska jag inte dricka den bägare som min Fader har givit mig? 12 Då tog församlingen och judarnas kapten och officerare Jesus och band honom, 13 Och han förde honom först till Annas; ty han var svärfar till Kaifas, som var överstepräst samma år. 14 Det var Kaifas som gav judarna råd att det var lämpligt att en man skulle dö för folket. 15 Och Simon Petrus följde Jesus, och det gjorde en annan lärjunge. Den lärjungen var känd av översteprästen och gick in med Jesus till översteprästens palats.

JOHN

40 Då ropade de alla igen och sade: Inte denne utan Barabbas. Nu var Barabbas en rövare.

23 Då soldaterna hade korsfäst Jesus, tog de hans kläder och gjorde fyra delar, till varje soldat en del; och även hans rock: nu var rocken utan söm, vävd uppifrån hela vägen. 24 De sade därför sinsemellan: "Låt oss inte slita sönder den, utan kasta lott om den, vem den skall tillhöra, för att skriften skulle uppfyllas, som säger: De delade mina kläder mellan sig, och om min dräkt kastade de lott." Detta gjorde därför soldaterna. 25 Och vid Jesu kors stod hans mor och hans mors syster, Maria, Kleofas hustru, och Maria Magdalena. 26 När Jesus då såg sin moder och lärjungen stå där, som han älskade, sade han till sin mor: " Kvinna, se din son!" 27 Då sade han till lärjungen: " Se din moder!" Och från den stunden tog den lärjungen henne till sitt eget hem. 28 Sedan Jesus visste att allt nu var fullbordat, för att skriften skulle uppfyllas, säger han: Jag törstar. 29 Nu stod ett kärl fullt med vinäger, och man fyllde en svamp med vinäger och lade den på isop och satte den för hans mun. 30 När Jesus nu hade tagit emot ättikan, sade han: " Det är fullbordat; och han böjde sitt huvud och gav upp andan." 31 Eftersom det var förberedelsen, att kropparna inte skulle stanna kvar på korset på sabbatsdagen, (ty den sabbatsdagen var en högdag), bad judarna därför Pilatus att deras ben måtte brytas och att de skulle bliva tagits bort. 32 Då kom soldaterna och bröt benen på den förste och på den andre som var korsfäst med honom. 33 Men när de kom till Jesus och såg att han redan var död, bröt de inte hans ben. 34 Men en av soldaterna genomborrade hans sida med ett spjut, och genast kom dit ut blod och vatten. 35 Och den som såg det vittnade, och hans vittnesbörd är sant, och han vet att han säger sant, för att ni skulle tro. 36 Ty detta skedde, för att skriften skulle uppfyllas: Ett ben av honom skall icke brytas. 37 Och återigen säger ett annat skriftställe: De skola se på honom som de genomborrade. 38 Och efter detta bad Josef från Arimatea, som var Jesu lärjunge, men i hemlighet av fruktan för judarna, Pilatus att han måtte ta Jesu kropp, och Pilatus gav honom tillstånd. Han kom därför och tog Jesu kropp. 39 Och där kom också Nikodemus, som först kom till Jesus om natten och förde med sig en blandning av myrra och aloe, ungefär hundra punds vikt. 40 Sedan tog de Jesu kropp och lindade den i linnekläder med kryddorna, såsom judarnas sätt är att begrava. 41 På den plats där han blev korsfäst fanns en trädgård; och i trädgården en ny grav, i vilken människan ännu aldrig har lagts. 42 Där lade de därför Jesus på grund av judarnas förberedelsedag; ty graven var nära till hands.

KAPITEL 19 1 Då tog Pilatus då Jesus och gissade honom. 2 Och soldaterna flätade en törnekrona och satte den på hans huvud, och de satte på honom en purpurrock, 3 Och han sade: Hej, du judarnas konung! och de slogo honom med sina händer. 4 Pilatus gick därför ut igen och sade till dem: "Se, jag för honom ut till eder, så att ni må veta att jag inte finner något fel hos honom." 5 Då kom Jesus fram, iklädd törnekronan och den purpurfärgade manteln. Och Pilatus sade till dem: Se, mannen! 6 När alltså översteprästerna och tjänstemännen såg honom, ropade de och sade: "Korsfäst honom, korsfäst honom." Pilatus sade till dem: "Tag honom och korsfäst honom; ty jag finner ingen skuld hos honom." 7 Judarna svarade honom: Vi har en lag, och enligt vår lag är han skyldig att dö, eftersom han har gjort sig själv till Guds Son. 8 När Pilatus då hörde detta ord, blev han ännu räddare; 9 Och han gick åter in i domarsalen och sade till Jesus: Varifrån är du? Men Jesus gav honom inget svar. 10 Då sade Pilatus till honom: "Talar du inte till mig?" Vet du inte att jag har makt att korsfästa dig och att jag har makt att befria dig? 11 Jesus svarade: " Du kunde inte ha någon makt över mig, om den inte gavs dig från ovan; därför har den som har överlämnat mig till dig en större synd." 12 Och hädanefter sökte Pilatus att släppa honom, men judarna ropade och sade: "Om du släpper denne man, är du inte kejsarens vän; var och en som gör sig själv till kung talar emot kejsaren." 13 När Pilatus då hörde detta ord, förde han fram Jesus och satte sig på domarsätet på en plats som kallas trottoaren, men på hebreiska Gabbata. 14 Och det var förberedelsen av påskhögtiden, omkring den sjätte timmen, och han sade till judarna: Se, er konung! 15 Men de ropade: "Bort med honom, bort med honom, korsfäst honom." Pilatus sade till dem: Skall jag korsfästa er kung? Översteprästerna svarade: Vi har ingen kung utom Caesar. 16 Då överlämnade han honom därför åt dem för att bli korsfäst. Och de tog Jesus och förde bort honom. 17 Och han som bar sitt kors gick ut till en plats som kallas dödskalleplatsen, som kallas på hebreiska Golgata. 18 Där de korsfäste honom och två andra med honom, på vardera sidan en, och Jesus i mitten. 19 Och Pilatus skrev en rubrik och satte den på korset. Och skriften var: JESUS FRÅN NAZARETH, JUDADARNAS KONUNG. 20 Denna rubrik läste sedan många av judarna: ty platsen där Jesus blev korsfäst låg nära staden, och den var skriven på hebreiska, grekiska och latin. 21 Då sade judarnas överstepräster till Pilatus: "Skriv icke: Judarnas konung; men att han sade: Jag är judarnas konung. 22 Pilatus svarade: Vad jag har skrivit, har jag skrivit.

KAPITEL 20 1 Den första dagen i veckan kom Maria Magdalena tidigt, när det ännu var mörkt, till graven och såg stenen tas bort från graven. 2 Då springer hon och kommer till Simon Petrus och till den andre lärjungen, som Jesus älskade, och sade till dem: De har tagit bort Herren ur graven, och vi vet inte var de har lagt honom.

JOHN

3 Petrus gick därför ut och den andre lärjungen och kommo till graven. 4 Så sprang de båda tillsammans, och den andre lärjungen sprang ifrån Petrus och kom först till graven. 5 Och när han böjde sig ned och tittade in, såg han linnekläderna ligga; men han gick inte in. 6 Då kom Simon Petrus efter honom och gick in i graven och såg linnekläderna ligga, 7 Och servetten, som var omkring hans huvud, låg inte tillsammans med linnekläderna, utan inlindad på en plats för sig själv. 8 Då gick också den andre lärjungen in, som kom först till graven, och han såg och trodde. 9 Ty de visste ännu inte skriften, att han måste uppstå från de döda. 10 Sedan gick lärjungarna tillbaka till sitt eget hem. 11 Men Maria stod utanför graven och grät, och medan hon grät, böjde hon sig ner och såg in i graven. 12 Och han ser två änglar i vitt sitta, den ene vid huvudet och den andre vid fötterna, där Jesu kropp hade legat. 13 Och de sade till henne: Kvinna, varför gråter du? Hon sade till dem: Därför att de har tagit bort min Herre, och jag vet inte var de har lagt honom. 14 Och när hon hade sagt detta, vände hon sig tillbaka och såg Jesus stå, och hon visste inte att det var Jesus. 15 Jesus sade till henne: Kvinna, varför gråter du? vem söker du? Hon trodde att han var trädgårdsmästaren och sade till honom: "Herre, om du har burit honom härifrån, säg mig var du har lagt honom, så ska jag ta honom." 16 Jesus sade till henne: Maria. Hon vände sig om och sade till honom: Rabboni; det vill säga Mästare. 17 Jesus sade till henne: Rör mig inte; ty jag är ännu inte uppstigen till min Fader. Men gå till mina bröder och säg till dem: Jag stiger upp till min Fader och er Fader. och till min Gud och din Gud. 18 Maria Magdalena kom och berättade för lärjungarna att hon hade sett Herren och att han hade talat detta till henne. 19 Och samma dag på kvällen, som var den första dagen i veckan, när dörrarna var stängda där lärjungarna voro församlade av fruktan för judarna, kom Jesus och ställde sig mitt ibland dem och sade till dem: Frid vare med eder. 20 Och när han hade sagt detta, visade han för dem sina händer och sin sida. Då blev lärjungarna glada när de såg Herren. 21 Då sade Jesus åter till dem: Frid vare med er; såsom min Fader har sänt mig, så sänder jag er. 22 Och när han hade sagt detta, andades han på dem och sade till dem: Ta emot den Helige Ande. 23 Var och en ni förlåter sina synder, de är förlåtna åt dem; och vars synder ni behåller, de behålls. 24 Men Tomas, en av de tolv, som heter Didymus, var inte med dem när Jesus kom. 25 Då sade de andra lärjungarna till honom: Vi har sett Herren. Men han sade till dem: Om jag inte ser nagelavtrycket i hans händer och sticker mitt finger i nagelavtrycket och sticker min hand i hans sida, så tror jag inte. 26 Och efter åtta dagar åter var hans lärjungar inombords, och Tomas med dem. Då kom Jesus, med stängda dörrar, och ställde sig mitt ibland och sade: Frid vare med eder.

27 Då sade han till Tomas: " Räck ditt finger hit och se mina händer; och sträck din hand hit och stick den i min sida; och var inte trolös utan troende. 28 Och Tomas svarade och sade till honom: "Min Herre och min Gud." 29 Jesus sade till honom: Tomas, därför att du har sett mig, har du trott; saliga är de som inte har sett och ändå har trott. 30 Och många andra tecken gjorde Jesus i hans lärjungars närvaro, som inte är skrivna i denna bok: 31 Men dessa är skrivna, för att ni skulle tro att Jesus är Kristus, Guds Son; och för att ni skulle tro att ni skulle få liv genom hans namn. KAPITEL 21 1 Efter detta visade sig Jesus igen för lärjungarna vid Tiberias hav; och på detta vis visade han sig själv. 2 Det fanns tillsammans Simon Petrus och Tomas som kallades Didymus, och Natanael från Kana i Galileen och Sebedaios söner och två andra av hans lärjungar. 3 Simon Petrus sade till dem: Jag går ut och fiskar. De sade till honom: Vi gå också med dig. De gick ut och stego genast i ett skepp; och den natten fångade de ingenting. 4 Men när det nu var på morgonen, stod Jesus på stranden; men lärjungarna visste inte att det var Jesus. 5 Då sade Jesus till dem: Barn, har ni någon mat? De svarade honom: Nej. 6 Och han sade till dem: Kast ut nätet på högra sidan av skeppet, så skolen I finna. De kastade därför, och nu kunde de inte dra det för de många fiskarna. 7Därför säger den lärjunge som Jesus älskade till Petrus: Det är Herren. När nu Simon Petrus hörde att det var Herren, band han om honom sin fiskarrock (ty han var naken) och kastade sig i havet. 8 Och de andra lärjungarna kommo i ett litet skepp; (ty de var inte långt ifrån land, utan som det var två hundra alnar) och släpade nätet med fiskar. 9 Så snart de kommit till land, såg de där en koleld och fisk lagd på den och bröd. 10 Jesus sade till dem: "Ta med fisken som ni nu har fångat." 11 Simon Petrus gick upp och drog nätet till land fullt av stora fiskar, etthundrafemtiotre; och för alla var det så många, men nätet var inte brutet. 12 Jesus sade till dem: "Kom och ät middag." Och ingen av lärjungarna vågade fråga honom: Vem är du? att veta att det var Herren. 13 Då kommer Jesus och tog bröd och gav dem och fisk likaså. 14 Detta är nu tredje gången som Jesus visade sig för sina lärjungar, sedan han uppstod från de döda. 15 När de nu hade ätit, sade Jesus till Simon Petrus: Simon, Jonas son, älskar du mig mer än dessa? Han sade till honom: Ja, Herre; du vet att jag älskar dig. Han sade till honom: "Föd mina lamm." 16 Åter sade han till honom för andra gången: Simon, Jonas son, älskar du mig? Han sade till honom: Ja, Herre; du vet att jag älskar dig. Han sade till honom: Vakta mina får. 17 Han sade till honom för tredje gången: Simon, Jonas son, älskar du mig? Petrus blev bedrövad över att han för tredje gången sade till honom: Älskar du mig? Och han

JOHN

sade till honom: "Herre, du vet allt; du vet att jag älskar dig. Jesus sade till honom: Vakta mina får. 18 Sannerligen, sannerligen säger jag dig, när du var ung omgjorde du dig och gick dit du ville; men när du blir gammal, skall du räcka ut dina händer, och en annan skall omgjorda dig och bära dig dit du vill. skulle inte. 19 Detta sade han och visade med vilken död han skulle förhärliga Gud. Och när han hade talat detta, sade han till honom: Följ mig. 20 Då vände sig Petrus om och såg att lärjungen, som Jesus älskade, följa efter; som också lutade sig mot hans bröst vid måltiden och sade: Herre, vem är det som förråder dig? 21 När Petrus såg honom, sade han till Jesus: "Herre, och vad skall denne man göra? 22 Jesus sade till honom: Om jag vill att han ska dröja tills jag kommer, vad är det för dig? följ du mig. 23 Då gick detta ord ut bland bröderna, att den lärjungen inte skulle dö. Men Jesus sade inte till honom: "Han skall inte dö." men: Om jag vill att han ska dröja tills jag kommer, vad är det för dig? 24 Detta är lärjungen som vittnar om detta och skrev detta; och vi vet att hans vittnesbörd är sant. 25 Och det finns också många andra ting som Jesus gjorde, som, om de skulle skrivas var och en, jag antar att inte ens världen själv kunde innehålla de böcker som skulle skrivas. Amen.

Apostlarnas Gärningar

20 Ty det är skrivet i Psaltarens bok: Må hans boning ligga öde, och låt ingen bo där; och hans biskopsman må en annan ta. 21 Därför av dessa män som har följt med oss hela tiden som Herren Jesus gick in och ut bland oss, 22 Från och med Johannes dop, till samma dag som han togs upp från oss, måste man ordineras att vara ett vittne med oss om hans uppståndelse. 23 Och de utsåg två, Josef som kallades Barsabas, som fick tillnamnet Justus, och Mattias. 24 Och de bad och sade: Du, Herre, som känner alla människors hjärtan, visa om du har utvalt av dessa två, 25 för att han må ta del av denna tjänst och apostlatjänst, från vilken Judas föll från sin överträdelse, för att han skulle gå till sin plats. 26 Och de gav ut sina lotter; och lotten föll på Mattias; och han räknades med de elva apostlarna.

KAPITEL 1 1 Den förra avhandlingen har jag gjort, Teofilus, om allt vad Jesus både började göra och lära ut, 2 Till den dag då han togs upp, efter att han genom den Helige Anden hade gett bud till de apostlar som han hade utvalt: 3 För vilken han också visade sig levande efter sin passion genom många ofelbara bevis, då han blev sedd av dem i fyrtio dagar och talade om det som hörde till Guds rike. 4 Och när han var församlad med dem, befallde han dem att de inte skulle lämna Jerusalem utan vänta på Faderns löfte, som ni har hört av mig , säger han . 5 Ty Johannes döpte i sanning med vatten; men ni skall bli döpta med den Helige Ande om inte många dagar. 6 När de nu hade samlats, frågade de honom och sade: Herre, vill du vid denna tid återupprätta riket åt Israel? 7 Och han sade till dem: Det ankommer inte på eder att veta de tider eller tider som Fadern har satt i sin egen makt. 8 Men ni skall få kraft, efter att den Helige Ande har kommit över er, och ni skall vara vittnen för mig både i Jerusalem och i hela Judeen och i Samaria och ända till jordens yttersta del. 9 Och när han hade talat detta, medan de sågo, blev han upptagen; och ett moln tog emot honom ur deras åsyn. 10 Och medan de blickade upp mot himlen när han steg upp, se, två män stodo bredvid dem i vita kläder; 11 som också sade: I Galileiska män, varför står ni och blickar upp mot himlen? denne Jesus, som är upptagen från er till himlen, skall komma på samma sätt som ni har sett honom gå till himlen. 12 Sedan vände de tillbaka till Jerusalem från berget som kallas Olivberget, vilket är från Jerusalem en sabbatsresa. 13 Och när de hade kommit in, gick de upp i en övre sal, där både Petrus och Jakob och Johannes och Andreas, Filippus och Tomas, Bartolomeus och Matteus, Jakob, Alfeus son, och Simon Zelotes, bodde, och Judas, Jakobs bror. 14 Dessa fortsatte alla i enighet i bön och åkallan, med kvinnorna och Maria, Jesu moder, och med hans bröder. 15 Och på den tiden stod Petrus upp mitt bland lärjungarna och sade: (Samtalet av namnen tillsammans var omkring hundra tjugo) 16 Män och bröder, detta skriftställe måste ha uppfyllts, som den Helige Anden genom Davids mun tidigare talade om Judas, som var vägledare för dem som tog Jesus. 17 Ty han var räknad med oss och hade fått del av denna tjänst. 18 Nu köpte denne man en åker med orättfärdighets belöning; och föll huvudstupa och brast sönder mitt i, och alla hans inälvor forsade ut. 19 Och det blev känt för alla invånarna i Jerusalem; såtillvida att det fältet på deras rätta språk kallas Aceldama, det vill säga Blodets fält.

KAPITEL 2 1 Och när pingstdagen var helt kommen, var de alla i enighet på ett ställe. 2 Och plötsligt kom det ett ljud från himlen som av en brusande stark vind, och det fyllde hela huset där de satt. 3 Och det visade sig för dem kluvna tungor som av eld, och den satt på var och en av dem. 4 Och de blev alla uppfyllda av den Helige Ande och började tala i andra tungomål, allteftersom Anden gav dem att uttala. 5 Och det bodde judar i Jerusalem, fromma män, från alla nationer under himlen. 6 När nu detta hördes utomlands, samlades folket och blev förvirrade, eftersom var och en hörde dem tala på sitt eget språk. 7 Och de blev alla häpna och förundrade och sade till varandra: Se, äro inte alla dessa som talar galileer? 8 Och hur hör vi var och en på vårt eget språk, vari vi föddes? 9 Parter och meder och elamiter och invånarna i Mesopotamien och i Judeen och Kappadokien, i Pontus och Asien, 10 Frygien och Pamfylien, i Egypten och i de delar av Libyen som omger Cyrene, och främlingar i Rom, judar och proselyter, 11 Kreta och araber, vi hör dem tala om Guds underbara gärningar på våra tungor. 12 Och de blev alla förvånade och tvivlade, och de sade till varandra: Vad betyder detta? 13 Andra hånade och sade: Dessa män är fulla av nytt vin. 14 Men Petrus reste sig upp med de elva, höjde sin röst och sade till dem: I män i Judeen och alla ni som bor i Jerusalem, varen detta känt för eder och hören på mina ord. 15 Ty dessa äro inte berusade, som ni tror, eftersom det bara är den tredje timmen på dagen. 16 Men detta är det som talades av profeten Joel; 17 Och det skall ske i de sista dagarna, säger Gud, jag skall utgjuta av min Ande över allt kött, och era söner och era döttrar skola profetera, och era unga män skola se syner, och era gamla män skola drömma drömmar : 18 Och över mina tjänare och mina tjänarinnor skall jag utgjuta i de dagar av min Ande; och de skall profetera: 19 Och jag skall förkunna under i himmelen där uppe och tecken på jorden därunder; blod och eld och rökånga:

Apostlarnas Gärningar

20 Solen skall förvandlas till mörker och månen till blod, innan Herrens stora och anmärkningsvärda dag kommer. 21 Och det skall ske att var och en som åkallar Herrens namn skall bli frälst. 22 I Israels män, hören dessa ord; Jesus från Nasaret, en man som godkändes av Gud bland er genom under och under och tecken, som Gud gjorde genom honom mitt ibland er, såsom ni också själva vet: 23 Honom, räddad genom Guds bestämda råd och förkunskap, har ni tagit och med onda händer korsfäst och dödat. 24 vilken Gud har uppväckt, efter att ha löst dödens plågor, ty det var omöjligt att han skulle gripas av den. 25 Ty David talar om honom: Jag har alltid sett Herren inför mitt ansikte, ty han är på min högra sida, för att jag inte skulle oroas. 26 Därför fröjdes mitt hjärta, och min tunga gladde sig; dessutom skall mitt kött vila i hopp: 27 Därför att du inte lämnar min själ i helvetet, och du vill inte låta din Helige se fördärv. 28 Du har gjort mig bekant med livets vägar; du skall göra mig full av glädje med ditt ansikte. 29 Män och bröder, låt mig tala till er om patriarken David, att han är både död och begraven, och att hans grav är med oss ända till denna dag. 30 Eftersom han därför var profet och visste att Gud hade svurit honom med en ed, att han skulle uppväcka Kristus för att sitta på sin tron av frukten av hans ländar efter köttet. 31 När han förut såg detta, talade han om Kristi uppståndelse, att hans själ inte var kvar i helvetet, och att hans kött inte såg fördärv. 32 Denne Jesus har Gud uppväckt, om vilken vi alla är vittnen. 33 Eftersom han därför är upphöjd vid Guds högra hand och av Fadern tagit emot den Helige Andens löfte, har han utgjutit detta, som ni nu ser och hör. 34 Ty David har inte stigit upp till himlen, utan han säger sig själv: Herren sade till min Herre: Sätt dig på min högra sida, 35 Tills jag gör dina fiender till din fotpall. 36 Låt därför hela Israels hus förvisso veta att Gud har gjort den samme Jesus, som ni har korsfäst, till både Herre och Kristus. 37 När de nu hörde detta, blev de stuckna i hjärtat och sade till Petrus och de andra apostlarna: "Män och bröder, vad ska vi göra? 38 Då sade Petrus till dem: Omvänd er och låt er var och en döpa er i Jesu Kristi namn till syndernas förlåtelse, och ni skall få den Helige Andens gåva. 39 Ty löftet är till dig och dina barn och till alla som är långt borta, ja, så många som Herren, vår Gud, kallar. 40 Och med många andra ord vittnade han och förmanade och sade: Fräls eder från detta ogynnsamma släkte. 41 Sedan döptes de som med glädje tog emot hans ord, och samma dag tillkom omkring tre tusen själar till dem. 42 Och de fortsatte orubbligt i apostlarnas lära och gemenskap och i brödbrytningen och i böner. 43 Och fruktan kom över varje själ, och många under och tecken gjordes av apostlarna. 44 Och alla som trodde var tillsammans och hade allt gemensamt;

45 Och de sålde deras ägodelar och gods och delade dem till alla, allteftersom var och en behövde. 46 Och de fortsatte dagligen enhälligt i templet och bröt bröd från hus till hus och åt deras kött med glädje och ensamhet i hjärtat, 47 Prisa Gud och ha nåd hos hela folket. Och Herren lade dagligen till församlingen sådana som skulle bli frälsta. KAPITEL 3 1 Petrus och Johannes gick tillsammans upp till templet vid bönestunden, dvs. den nionde timmen. 2 Och en man som var halt från sin moders liv blev buren, som de dagligen lade vid porten till templet, som kallas Skönt, för att begära allmosor av dem som gick in i templet. 3 Den som såg Petrus och Johannes på väg att gå in i templet bad om en allmosa. 4 Och Petrus fäste sina ögon på honom tillsammans med Johannes och sade: Se på oss. 5 Och han gav akt på dem i väntan på att få något av dem. 6 Då sade Petrus: Silver och guld har jag inget; men sådant som jag har ger jag dig: I Jesu Kristi namn från Nasaret, stig upp och gå. 7 Och han tog honom i höger hand och lyfte upp honom, och genast fick hans fötter och ankelben styrka. 8 Och han sprang upp och stod och gick och gick med dem in i templet, gå och hoppa och prisa Gud. 9 Och allt folket såg honom gå och prisa Gud. 10 Och de visste att det var han som satt för allmosor vid den vackra porten till templet, och de fylldes av förundran och förundran över det som hade hänt honom. 11 Och medan den lame mannen, som blev botad, höll om Petrus och Johannes, sprang allt folket till dem i förhuset, som kallas Salomos, förundrade. 12 Och när Petrus såg det, svarade han folket: I Israels män, varför förundras ni över detta? eller varför ser ni så allvarligt på oss, som om vi genom vår egen kraft eller helighet hade fått denna man att gå? 13 Abrahams och Isaks och Jakobs Gud, våra fäders Gud, har förhärligat sin Son Jesus; vilken I överlämnade och förnekade honom inför Pilatus, när han var fast besluten att släppa honom. 14 Men ni förnekade den Helige och den Rättfärdige och ville att en mördare skulle beviljas er; 15 Och dödade livets furste, som Gud har uppväckt från de döda; varav vi är vittnen. 16 Och hans namn har genom tron på hans namn gjort denna man stark, som ni ser och känner; ja, tron som är genom honom har gett honom denna fullkomliga sundhet inför er alla. 17 Och nu, bröder, jag vet att ni av okunnighet gjorde det, liksom även era härskare. 18 Men det som Gud förut hade visat genom alla sina profeters mun, att Kristus skulle lida, det har han uppfyllt. 19 Omvänd er därför och omvänd er, så att era synder kan utplånas, när tiderna för uppfriskningen kommer från Herrens närvaro. 20 Och han skall sända Jesus Kristus, som förut har predikats för er: 21 vilka himlen måste ta emot intill de tider då allting återställs, som Gud har talat genom alla sina heliga profeters mun sedan världens begynnelse.

Apostlarnas Gärningar

22 Ty Mose sade sannerligen till fäderna: En profet skall Herren, er Gud, uppväcka åt er av era bröder, såsom jag; honom skall ni höra i allt vad han säger till er. 23 Och det skall ske, att varje själ, som inte hör den profeten, skall utrotas bland folket. 24 Ja, och alla profeterna från Samuel och de som följer efter, så många som har talat, har likaså förutsagt dessa dagar. 25 I ären profeternas barn och till det förbund som Gud slöt med våra fäder när han sade till Abraham: Och i din säd skola alla jordens släkter bli välsignade. 26 Till er har Gud först, efter att ha uppväckt sin Son Jesus, sänt honom för att välsigna er, genom att vända var och en av er från sina missgärningar.

19 Men Petrus och Johannes svarade och sade till dem: "Om det är rätt i Guds ögon att höra eder mer än till Gud, döm eder." 20 Ty vi kunna inte annat än säga det som vi har sett och hört. 21 När de nu hade hotat dem ytterligare, släppte de dem, utan att finna något hur de skulle kunna straffa dem, för folkets skull; ty alla prisade Gud för det som hade skett. 22 Ty mannen var över fyrtio år gammal, på vilken detta botande under gjordes. 23 Och när de blev släppta gick de till sin egen skara och berättade allt vad översteprästerna och de äldste hade sagt till dem. 24 Och när de hörde det, höjde de enhälligt sin röst till Gud och sade: Herre, du är Gud, som har skapat himmelen och jorden och havet och allt som finns i dem. 25 Vem har genom din tjänare Davids mun sagt: Varför rasade hedningarna, och folket tänkte på fåfängliga ting? 26 Jordens kungar reste sig, och de styrande samlades mot Herren och mot hans Kristus. 27 Ty sannerligen församlades mot ditt heliga barn Jesus, som du har smort, både Herodes och Pontius Pilatus med hedningarna och Israels folk, 28 för att göra allt som din hand och ditt råd förut bestämt att det skulle göras. 29 Och nu, Herre, se deras hot, och ge dina tjänare, att de med all frimodighet må tala ditt ord, 30 Genom att sträcka ut din hand för att bota; och att tecken och under kan göras av ditt heliga barn Jesu namn. 31 Och när de hade bett, skakades platsen där de voro församlade; och de blev alla uppfyllda av den Helige Ande, och de talade Guds ord med frimodighet. 32 Och mängden av dem som trodde var av ett hjärta och en själ; ingen av dem sade att något av det han ägde var hans eget; men de hade allt gemensamt. 33 Och med stor kraft vittnade apostlarna om Herren Jesu uppståndelse, och stor nåd var över dem alla. 34 Inte heller fanns det någon bland dem som fattades, ty alla som ägde mark eller hus sålde dem och kom med priset på det som såldes, 35 Och han lade ner dem vid apostlarnas fötter, och utdelades till var och en efter behov. 36 Och Joses, som av apostlarna fick tillnamnet Barnabas, (vilket är tolkat Tröstens son), en levit, och från Cyperns land, 37 Då de hade jord, sålde de det och kom med pengarna och lade dem för apostlarnas fötter.

KAPITEL 4 1 Och medan de talade till folket, kom prästerna och tempelchefen och sadducéerna över dem, 2 De var bedrövade över att de undervisade folket och predikade genom Jesus uppståndelsen från de döda. 3 Och de lade händerna på dem och höll dem kvar till nästa dag, ty det var nu kväll. 4 Men många av dem som hörde ordet trodde; och antalet män var omkring fem tusen. 5 Och det hände sig på morgonen att deras ledare och äldste och skriftlärda 6 Och översteprästen Annas, Kaifas, Johannes och Alexander och alla som hörde till översteprästens släkt församlades i Jerusalem. 7 Och när de hade ställt dem mitt ibland dem, frågade de: Med vilken makt eller med vilket namn har ni gjort detta? 8 Då sade Petrus, fylld av den Helige Ande, till dem: I folkets härskare och Israels äldste! 9 Om vi i dag bli föremål för granskning av den goda gärning som gjorts mot den kraftlöse, på vilket sätt blir han frisk; 10 Var det känt för er alla och för hela Israels folk att genom Jesu Kristi namn från Nasaret, som ni korsfäste, som Gud uppväckte från de döda, genom honom står denna man här inför er hel. 11 Det här är stenen som blev förgjord av er byggmästare, som har blivit hörnets huvud. 12 Inte heller finns det frälsning i någon annan, ty det finns inget annat namn under himlen, givet bland människor, genom vilket vi måste bli frälsta. 13 När de nu såg Petrus och Johannes djärvhet och förstod att de var olärda och okunniga män, förundrade de sig. och de insåg dem, att de hade varit med Jesus. 14 Och när de såg mannen som blev botad stod hos dem, kunde de inte säga något emot den. 15 Men när de hade befallt dem att gå avsides ur rådet, diskuterade de sinsemellan: 16 och sade: Vad skola vi göra med dessa män? ty att ett anmärkningsvärt under har gjorts av dem är uppenbart för alla dem som bor i Jerusalem; och vi kan inte förneka det. 17 Men att det inte spreds vidare bland folket, låt oss strängt hota dem, att de hädanefter inte talar till någon i detta namn. 18 Och de kallade dem och befallde dem att inte alls tala eller undervisa i Jesu namn.

KAPITEL 5 1 Men en man vid namn Ananias sålde med sin hustru Saffira en egendom, 2 Och han höll tillbaka en del av priset, medan hans hustru också var medveten om det, och förde en viss del och lade den vid apostlarnas fötter. 3 Men Petrus sade: Ananias, varför har Satan fyllt ditt hjärta för att ljuga för den Helige Ande och hålla tillbaka en del av landets pris? 4 Medan den fanns kvar, var den inte din egen? och sedan den sålts, var den inte i din egen makt? varför har du tänkt på detta i ditt hjärta? du har inte ljugit för människor, utan för Gud.

Apostlarnas Gärningar

5 När Ananias hörde dessa ord, föll han ner och gav upp andan, och stor fruktan kom över alla som hörde detta. 6 Och de unga männen stodo upp och lindade honom och bar ut honom och begravde honom. 7 Och det var ungefär tre timmar efter det, när hans hustru, som inte visste vad som hade gjorts, kom in. 8 Och Petrus svarade henne: "Säg mig om ni sålde jorden för så mycket? Och hon sade: Ja, för så mycket. 9 Då sade Petrus till henne: Hur kommer det sig att ni har kommit överens om att fresta Herrens Ande? se, fötterna på dem som har begravt din man står vid dörren och skola bära ut dig. 10 Då föll hon genast ner för hans fötter och gav upp andan; och de unga männen kommo in och fann henne död och bar henne ut och begravde henne hos sin man. 11 Och stor fruktan kom över hela församlingen och över alla som hörde detta. 12 Och genom apostlarnas händer gjordes många tecken och under bland folket; (och de var alla i samförstånd i Salomos förhus. 13 Och av de övriga vågade ingen ansluta sig till dem, men folket förhöjde dem. 14 Och de troende blev ännu fler till Herren, en mängd både män och kvinnor.) 15 Så att de förde ut de sjuka på gatorna och lade dem på sängar och bänkar, för att åtminstone skuggan av Petrus som gick förbi skulle överskugga några av dem. 16 Och en folkmassa kom från städerna runt omkring till Jerusalem och förde med sig sjuka och de som var förtvivlade av orena andar, och de blev var och en botad. 17 Då reste sig översteprästen och alla som var med honom (vilket är saddukéernas sekt), och de blev uppfyllda av vrede. 18 Och de lade sina händer på apostlarna och satte dem i det allmänna fängelset. 19 Men Herrens ängel öppnade om natten fängelsets dörrar och förde ut dem och sade: 20 Gå och stå och tala i templet till folket alla detta livs ord. 21 Och när de hörde det, gick de tidigt på morgonen in i templet och undervisade. Men översteprästen kom och de som var med honom och kallade samman rådet och hela Israels barns senat och sände till fängelset för att hämta dem. 22Men när tjänstemännen kommo och inte fann dem i fängelset, återvände de och berättade: 23 och sade: "Fängelset fann vi verkligen stängda med all säkerhet, och vaktmästarna stodo utanför framför dörrarna; men när vi hade öppnat, fann vi ingen inom oss." 24 När nu översteprästen och templets hövitsman och översteprästerna hörde detta, tvivlade de på dem vartill detta skulle växa. 25 Då kom en och berättade för dem och sade: "Se, de män som ni sätter i fängelse står i templet och undervisar folket." 26 Då gick hövitsmannen med tjänstemännen och förde dem utan våld, ty de fruktade folket, att de inte skulle bli stenade. 27 Och när de hade fört dem, ställde de dem inför rådet, och översteprästen frågade dem: 28 och sade: "Har vi inte befallt eder att undervisa i detta namn? och se, ni har fyllt Jerusalem med er lära och ämnar föra denna mans blod över oss.

29 Då svarade Petrus och de andra apostlarna och sade: Vi äro skyldiga att lyda Gud mer än människor. 30 Våra fäders Gud har uppväckt Jesus, som ni dödade och hängde på ett träd. 31 Honom har Gud upphöjt med sin högra hand till att vara en furste och en frälsare, för att ge Israel omvändelse och syndernas förlåtelse. 32 Och vi är hans vittnen till detta; och så är också den Helige Ande, som Gud har gett dem som lyder honom. 33 När de hörde det, blev de skurna i hjärtat och beslutade att döda dem. 34 Då stod där en i rådet, en farisé, som hette Gamaliel, en lagläkare, som hade ett rykte bland allt folket, och befallde att skjuta ut apostlarna ett litet utrymme; 35 Och han sade till dem: I Israels män, akten på eder själva vad ni tänker göra när det gäller dessa män. 36 Ty innan dessa dagar reste sig Theudas och skröt om att han var någon; till vilka ett antal män, omkring fyra hundra, förenade sig. och alla, så många som lydde honom, skingrades och blev till intet. 37 Sedan reste sig Judas från Galileen upp under skattningens dagar och drog bort mycket folk efter sig; också han omkom; och alla, även så många som lydde honom, skingrades. 38 Och nu säger jag eder: Avstå från dessa män och låt dem vara i fred, ty om detta råd eller detta verk kommer från människor, kommer det att gå till intet. 39 Men om det är av Gud, kan ni inte störta det; så att ni kanske ens befinns för att kämpa mot Gud. 40 Och de gick med på honom, och när de hade kallat apostlarna och slagit dem, bjöd de att de inte skulle tala i Jesu namn, utan släppte dem. 41 Och de gick bort från rådets närvaro, glada över att de ansågs värdiga att lida skam för hans namn. 42 Och dagligen i templet och i alla hus upphörde de inte att undervisa och predika Jesus Kristus. KAPITEL 6 1 Och på den tiden, när lärjungarnas antal mångdubblades, uppstod ett knorrande från grekerna mot hebréerna, eftersom deras änkor försummades i den dagliga tjänsten. 2 Då kallade de tolv till sig skaran av lärjungar och sade: Det är ingen anledning att vi skulle lämna Guds ord och servera borden. 3 Därför, bröder, se ut bland er sju män med ärligt rykte, fulla av den Helige Anden och visdom, som vi kan utse över denna verksamhet. 4 Men vi vilja ständigt ge oss själva åt bönen och till ordets tjänst. 5 Och detta ord behagade hela folkmassan, och de utvalde Stefanus, en man full av tro och av den Helige Ande, och Filippus, och Prochorus, och Nikanor, och Timon, och Parmenas och Nicolas, en proselyt från Antiokia. 6 vilka de ställde inför apostlarna, och när de hade bett, lade de händerna på dem. 7 Och Guds ord ökade; och antalet lärjungar ökade mycket i Jerusalem. och en stor skara präster var lydiga mot tron. 8 Och Stefanus, full av tro och kraft, gjorde stora under och under bland folket.

Apostlarnas Gärningar

9 Då uppstod några av synagogan, som kallas synagoga för libertinerna, cyrenerna och Alexandrianerna och av dem från Kilikien och Asien, och tvistade med Stefanus. 10 Och de kunde inte motstå den vishet och den ande som han talade med. 11 Då underordnade de män, som sade: »Vi har hört honom tala hädiska ord mot Mose och mot Gud. 12 Och de upprörde folket och de äldste och de skriftlärda och kommo över honom och grep honom och förde honom till rådet. 13 Och ställde upp falska vittnen, som sade: »Denne man upphör inte att tala hädiska ord mot denna heliga plats och mot lagen. 14 Ty vi har hört honom säga, att denne Jesus från Nasaret skall förstöra denna plats och ändra de seder som Mose överlämnade oss. 15 Och alla som satt i rådet och såg noggrant på honom, såg hans ansikte som det hade varit en ängels ansikte.

17 Men när tiden för löftet närmade sig, som Gud hade svurit åt Abraham, växte folket och förökade sig i Egypten, 18 Tills en annan kung reste sig, som inte kände Josef. 19 De handlade listigt mot våra släkter och bad våra fäder illa, så att de drev ut sina små barn, så att de inte skulle leva. 20 Under vilken tid Mose föddes och var mycket vacker och fick näring i sin faders hus i tre månader. 21 Och när han blev utkastad, tog Faraos dotter upp honom och gav honom näring åt sin egen son. 22 Och Mose var lärd i all egyptiernas vishet och var mäktig i ord och gärningar. 23 Och när han var fylld fyrtio år gammal, kom det i hans hjärta att besöka sina bröder, Israels barn. 24 Och när han såg en av dem lida orätt, försvarade han honom och hämnades den som var förtryckt och slog egyptiern. 25 Ty han trodde att hans bröder skulle ha förstått hur Gud genom sin hand skulle rädda dem, men de förstod inte. 26 Och nästa dag visade han sig för dem medan de tvistade, och han ville ha förenat dem igen och sagt: Herrar, ni är bröder; varför gör ni fel mot varandra? 27 Men den som gjorde sin nästa orätt stötte bort honom och sade: Vem har satt dig till härskare och domare över oss? 28 Vill du döda mig, såsom du gjorde egyptiern i går? 29 Då flydde Mose för detta ord och var främling i Madians land, där han födde två söner. 30 Och när fyrtio år hade gått ut, visade sig för honom i öknen på berget Sina en Herrens ängel i en eldslåga i en buske. 31 När Mose såg det, förundrade han sig över synen, och när han närmade sig för att se den, kom Herrens röst till honom: 32 och sade: Jag är dina fäders Gud, Abrahams Gud och Isaks Gud och Jakobs Gud. Då darrade Mose och vågade inte se. 33 Då sade Herren till honom: Ta av dig dina skor från dina fötter, ty platsen där du står är helig mark. 34 Jag har sett, jag har sett mitt folks elände som är i Egypten, och jag har hört deras stön och har kommit ner för att rädda dem. Och kom nu, jag skall sända dig till Egypten. 35 Denne Mose, som de förkastade och sade: Vem har satt dig till furste och domare? detsamma sände Gud för att vara en härskare och en befriare genom ängelns hand som visade sig för honom i busken. 36 Han förde dem ut, sedan han hade gjort under och tecken i Egyptens land och i Röda havet och i öknen i fyrtio år. 37 Detta är den Mose, som sade till Israels barn: »En profet skall Herren, er Gud, uppväcka åt er av era bröder, såsom jag; honom skall ni höra. 38Detta är han som var i församlingen i öknen tillsammans med ängeln som talade till honom på berget Sina och med våra fäder: som tog emot de livliga ord att ge oss: 39 Mot vilken våra fäder inte ville lyda utan stöta bort honom från dem och i deras hjärtan vände tillbaka till Egypten, 40 och sade till Aron: Gör oss gudar att gå framför oss; ty vad gäller denne Mose, som förde oss ut ur Egyptens land, vi veta inte vad som har blivit av honom.

KAPITEL 7 1 Då sade översteprästen: "Är detta så? 2 Och han sade: Människor, bröder och fäder, hören; Ärans Gud visade sig för vår fader Abraham, när han var i Mesopotamien, innan han bodde i Charran, 3 Och han sade till honom: "Gå ut ur ditt land och från din släkt och kom in i det land som jag skall visa dig." 4 Sedan kom han ut ur kaldéernas land och bodde i Charran; och därifrån, när hans fader var död, förde han honom in i detta land, där I nu bor. 5 Och han gav honom ingen arv i det, nej, inte så mycket som att sätta sin fot på; ändå lovade han att han skulle ge honom det till besittning och till hans säd efter honom, när han ännu inte hade något barn . 6 Och Gud talade på detta vis: Att hans säd skulle bo som främling i ett främmande land; och att de skulle föra dem i träldom och förbjuda dem i fyra hundra år. 7 Och det folk, som de skola vara i träldom, skall jag döma, sade Gud, och därefter skola de gå ut och tjäna mig på denna plats. 8 Och han gav honom omskärelsens förbund, och så födde Abraham Isak och omskar honom på åttonde dagen. och Isak födde Jakob; och Jakob födde de tolv patriarkerna. 9 Och patriarkerna, rörda av avund, sålde Josef till Egypten, men Gud var med honom, 10 Och han räddade honom ur alla hans lidanden och gav honom nåd och vishet i faraos, Egyptens kung, ögon. och han gjorde honom till ståthållare över Egypten och över hela hans hus. 11 Nu kom det trängsel över hela Egyptens land och Kanaan och stor nöd, och våra fäder fann ingen näring. 12 Men när Jakob hörde att det fanns säd i Egypten, sände han först ut våra fäder. 13 Och vid andra gången blev Josef känd för sina bröder; och Josefs släkt blev känd för Farao. 14 Då sände Josef ut och kallade till sig sin fader Jakob och hela hans släkt, sextio och femton själar. 15 Då drog Jakob ner till Egypten och dog, han och våra fäder, 16 Och de fördes över till Sykem och lades i graven som Abraham köpte för en summa pengar av Emmors, Sykems fader, söner.

Apostlarnas Gärningar

41 Och de gjorde en kalv på den tiden och offrade offer åt avguden och gladde sig över sina egna händers verk. 42 Då vände Gud om och övergav dem för att tillbe himmelens här; såsom det är skrivet i profeternas bok, I Israels hus, har ni offrat åt mig slaktade djur och slaktoffer under fyrtio år i öknen? 43 Ja, ni tog upp Moloks tabernakel och stjärnan på er gud Remfan, figurer som ni gjorde för att tillbe dem; och jag skall föra er bort bortom Babylon. 44 Våra fäder hade vittnesbördets tabernakel i öknen, såsom han hade bestämt, när han talade till Mose, att han skulle göra det på det sätt som han hade sett. 45 vilka också våra fäder, som kom efter, förde in med Jesus till hedningarnas besittning, vilka Gud drev ut inför våra fäders ansikte, till Davids dagar. 46 som fann nåd inför Gud och ville finna ett tabernakel åt Jakobs Gud. 47 Men Salomo byggde ett hus åt honom. 48 Men den Högste bor inte i tempel gjorda med händer; som profeten säger, 49 Himlen är min tron, och jorden är min fotpall; vilket hus vill ni bygga mig? säger Herren: eller vad är platsen för min vila? 50 Har inte min hand gjort allt detta? 51 Ni styva nacke och oomskurna i hjärtat och öronen, ni står alltid emot den Helige Anden. 52 Vilka av profeterna har inte era fäder förföljt? och de har dräpt dem som förut visade att den Rättfärdiges ankomst; av vilka ni nu har varit förrädare och mördare: 53 som har tagit emot lagen genom änglars befogenhet och inte hållit den. 54 När de hörde detta, blev de skurna i hjärtat, och de gnisslade på honom med sina tänder. 55 Men han, som var full av den Helige Ande, såg orubbligt upp mot himlen och såg Guds härlighet och Jesus stå på Guds högra sida, 56 Och han sade: Se, jag ser himlarna öppnade och Människosonen stå på Guds högra sida. 57 Då ropade de med hög röst och stoppade sina öron och sprang ent över honom, 58 Och de kastade ut honom ur staden och stenade honom, och vittnena lade ner sina kläder vid en ung mans fötter, som hette Saul. 59 Och de stenade Stefanus och ropade på Gud och sade: "Herre Jesus, ta emot min ande." 60 Och han föll på knä och ropade med hög röst: "Herre, ålägg dem inte denna synd." Och när han hade sagt detta, somnade han.

5 Då gick Filippus ner till staden Samaria och predikade Kristus för dem. 6 Och folket gav samförstånd akt på det som Filippus talade, när de hörde och såg de under som han gjorde. 7 Ty orena andar, som ropade med hög röst, kom ut från många som voro besatta av dem, och många förlamade och lama blevo botade. 8 Och det var stor glädje i den staden. 9 Men det fanns en man vid namn Simon, som förut i samma stad brukade trolldom och förhäxade Samariens folk och berättade att han själv var någon stor. 10 Till dem gav de alla akt, från den minsta till den största, och sade: »Denne man är Guds stora kraft.» 11 Och de såg till honom, eftersom han länge hade förhäxat dem med trolldomar. 12 Men när de trodde att Filippus predikade om Guds rike och Jesu Kristi namn, blev de döpta, både män och kvinnor. 13 Då trodde också Simon själv, och när han hade döpts, fortsatte han med Filippus och förundrade sig när han såg de under och tecken som skedde. 14 När nu apostlarna som var i Jerusalem hörde att Samaria hade tagit emot Guds ord, sände de Petrus och Johannes till dem: 15 som, när de hade kommit ner, bad för dem, att de måtte få den Helige Ande. 16 (Ty ännu hade han inte fallit över någon av dem, bara de var döpta i Herren Jesu namn.) 17 Sedan lade de händerna på dem, och de tog emot den Helige Anden. 18 Och när Simon såg att den Helige Ande gavs genom apostlarnas handpåläggning, erbjöd han dem pengar, 19 och sade: "Ge mig ock denna makt, så att var och en jag lägger händerna på, han kan ta emot den Helige Ande." 20 Men Petrus sade till honom: Dina pengar förgås med dig, därför att du har tänkt att Guds gåva kan köpas för pengar. 21 Du har varken del eller lott i denna sak, ty ditt hjärta är inte rätt i Guds ögon. 22 Omvänd dig därför från denna din ondska och be Gud, om kanske ditt hjärtas tanke må förlåtas dig. 23 Ty jag märker att du är i bitterhetens galla och i orättfärdighetens band. 24 Då svarade Simon och sade: Be till Herren för mig, att inget av detta som ni har talat kommer över mig. 25 Och när de hade vittnat och predikat Herrens ord, återvände de till Jerusalem och predikade evangeliet i många byar i samariterna. 26 Och Herrens ängel talade till Filippus och sade: Stå upp och gå mot söder till vägen som går ner från Jerusalem till Gaza, som är öken. 27 Och han stod upp och gick, och se, en man från Etiopien, en eunuck med stor myndighet under Candace, drottningen av etiopierna, som hade ansvaret för alla hennes skatter och hade kommit till Jerusalem för att tillbe, 28 Var på väg tillbaka och satt i sin vagn och läste profeten Jesaja. 29 Då sade Anden till Filippus: Gå fram och fören dig med denna vagn. 30 Och Filippus sprang dit till honom och hörde honom läsa profeten Jesaja och sade: "Förstår du vad du läser?"

KAPITEL 8 1 Och Saul samtyckte till hans död. Och vid den tiden var det en stor förföljelse mot församlingen i Jerusalem; och de var alla utspridda i Judeens och Samarias trakter, utom apostlarna. 2 Och fromma män bar Stefanus till hans begravning och klagade mycket över honom. 3 Vad Saul beträffar, han förödlade församlingen, gick in i varje hus, och lät män och kvinnor fånga dem i fängelse. 4 Därför gick de som var skingrade överallt och predikade ordet.

Apostlarnas Gärningar

31 Och han sade: Hur kan jag, om inte någon vägleder mig? Och han bad Filip att han skulle komma upp och sitta hos honom. 32 Skriftens plats som han läste var denna: Han fördes som ett får till slakten; och som ett lamm stumt inför sin klippare, så öppnade han inte sin mun. 33 I hans förödmjukelse togs hans dom bort, och vem kan förkunna hans släkte? ty hans liv är taget från jorden. 34 Och eunucken svarade Filippus och sade: »Vem talar profeten detta om? av sig själv eller av någon annan man? 35 Då öppnade Filippus sin mun och började på samma skriftställe och predikade för honom Jesus. 36 Och medan de gick sin väg, kommo de till ett visst vatten; och hovmannen sade: »Se, här är vatten; vad hindrar mig från att bli döpt? 37 Och Filippus sade: Om du tror av hela ditt hjärta, så kan du det. Och han svarade och sade: Jag tror att Jesus Kristus är Guds Son. 38 Och han befallde vagnen att stå stilla, och de gick ned båda i vattnet, både Filippus och hovmannen; och han döpte honom. 39 Och när de steg upp ur vattnet, ryckte Herrens Ande bort Filippus, så att hovmannen inte längre såg honom; och han gick sin väg med glädje. 40 Men Filip hittades i Azotus, och han gick igenom och predikade i alla städerna, tills han kom till Caesarea. KAPITEL 9 1Och Saul andades ut hot och slakt mot Herrens lärjungar och gick till översteprästen. 2 Och han begärde av honom brev till Damaskus till synagogorna, att om han fann någon av denna väg, vare sig de var män eller kvinnor, skulle han föra dem bundna till Jerusalem. 3 Och medan han reste, kom han nära Damaskus, och plötsligt lyste ett ljus från himlen omkring honom. 4 Och han föll till jorden och hörde en röst säga till honom: Saul, Saul, varför förföljer du mig? 5 Och han sade: Vem är du, Herre? Och Herren sade: Jag är Jesus, som du förföljer; det är svårt för dig att sparka mot stickarna. 6 Och han darrande och förvånad sade: Herre, vad vill du att jag ska göra? Och Herren sade till honom: " Stå upp och gå in i staden, så skall det sägas dig vad du skall göra." 7 Och männen som reste med honom stodo mållösa och hörde en röst, men de såg ingen. 8 Och Saul stod upp från jorden; och när hans ögon öppnades, såg han ingen, utan de ledde honom vid handen och förde honom till Damaskus. 9 Och han var utan syn i tre dagar och varken åt eller drack. 10 Och det fanns en lärjunge i Damaskus, som hette Ananias; och till honom sade Herren i en syn: Ananias. Och han sade: Se, jag är här, Herre. 11 Och Herren sade till honom: Stå upp och gå in på den gata som heter Raka, och fråga i Judas hus efter en som heter Saulus, från Tarsus; ty se, han ber. 12 Och han har i en syn sett en man vid namn Ananias komma in och lägga sin hand på honom, för att han skulle få sin syn.

13 Då svarade Ananias: "Herre, jag har hört av många av denne man hur mycket ont han har gjort mot dina heliga i Jerusalem. 14 Och här har han myndighet från översteprästerna att binda alla som åkallar ditt namn. 15 Men Herren sade till honom: Gå din väg, ty han är ett utvalt kärl för mig, att bära mitt namn inför hedningarna och kungarna och Israels barn. 16 Ty jag skall visa honom hur stora saker han måste lida för mitt namns skull. 17 Och Ananias gick sin väg och gick in i huset; Och han lade sina händer på honom och sade: "Broder Saul, Herren, ja, Jesus, som visade sig för dig på vägen när du kom, har sänt mig för att du skulle få din syn och bli fylld av den Helige Ande." 18 Och genast föll det från hans ögon, som det hade varit fjäll; och han fick genast synen och stod upp och blev döpt. 19 Och när han hade fått mat, blev han styrkt. Då var Saul vissa dagar med lärjungarna i Damaskus. 20 Och genast predikade han Kristus i synagogorna, att han är Guds Son. 21 Men alla som hörde honom blev förvånade och sade: Är det inte han som förgjorde dem som åkallade detta namn i Jerusalem och kom hit i det syftet, för att han skulle föra dem bundna till översteprästerna? 22 Men Saul ökade i styrka och förbryllade judarna som bodde i Damaskus och bevisade att han är Kristus. 23 Och efter att många dagar hade gått, kom judarna till råd att döda honom. 24 Men Saul kände till deras förvarsling. Och de bevakade portarna dag och natt för att döda honom. 25 Då tog lärjungarna honom på natten och släppte honom ner vid väggen i en korg. 26 Och när Saul kom till Jerusalem, försökte han förena sig med lärjungarna; men de var alla rädda för honom och trodde inte att han var en lärjunge. 27 Men Barnabas tog honom och förde honom till apostlarna och berättade för dem hur han hade sett Herren på vägen och att han hade talat till honom och hur han frimodigt hade predikat i Damaskus i Jesu namn. 28 Och han var med dem, när han gick in och gick ut i Jerusalem. 29 Och han talade frimodigt i Herren Jesu namn och tvistade mot grekerna, men de gick i väg för att döda honom. 30 När bröderna fick veta det, förde de honom ner till Caesarea och sände honom till Tarsus. 31 Då fick församlingarna vila i hela Judeen och Galileen och Samaria och blevo uppbyggda. och vandrande i Herrens fruktan och i den Helige Andens tröst, förökades. 32 Och det hände sig, när Petrus gick omkring i alla kvarter, kom han också ner till de heliga som bodde i Lydda. 33 Och där fann han en man vid namn Eneas, som hade legat i hans säng i åtta år och var sjuk i förlamning. 34 Och Petrus sade till honom: "Eneas, Jesus Kristus gör dig frisk; stå upp och bädd din säng." Och han reste sig genast. 35 Och alla som bodde i Lydda och Saron såg honom och vände sig till Herren. 36 Nu fanns i Joppe en lärjunge vid namn Tabita, som i tolkningen kallas Dorkas; denna kvinna var full av goda gärningar och allmosor som hon gjorde.

Apostlarnas Gärningar

37 Och det hände sig på den tiden, att hon var sjuk och dog, och när de hade tvättat sig, lade de henne i en övre kammare. 38. Och eftersom Lydda var nära Joppe, och lärjungarna hade hört att Petrus var där, sände de två män till honom och bad honom att han inte skulle dröja med att komma till dem. 39 Då stod Petrus upp och gick med dem. När han kom, förde de honom in i den övre kammaren, och alla änkorna stodo bredvid honom och grät och visade de rockar och kläder som Dorkas hade gjort, medan hon var hos dem. 40 Men Petrus lade fram dem alla och föll på knä och bad; och vände honom mot kroppen och sade: Tabita, stå upp. Och hon öppnade sina ögon, och när hon såg Petrus, satte hon sig upp. 41 Och han gav henne sin hand och lyfte upp henne, och när han kallade de heliga och änkorna, framställde han henne levande. 42 Och det var känt i hela Joppe; och många trodde på Herren. 43 Och det hände sig att han stannade många dagar i Joppe med en Simon, garvare.

16 Detta skedde tre gånger, och kärlet togs åter upp till himmelen. 17 Medan Petrus nu i sig själv tvivlade på vad denna syn som han hade sett skulle betyda, se, då hade männen som hade skickats från Cornelius frågat efter Simons hus och stått framför porten. 18 Och han ringde och frågade om Simon, som fick tillnamnet Petrus, var inkvarterad där. 19 Medan Petrus tänkte på synen, sade Anden till honom: Se, tre män söker dig. 20 Stå därför upp och stig ner och gå med dem utan att tvivla på något, ty jag har sänt dem. 21 Då gick Petrus ner till de män som hade sänts till honom från Cornelius; och sade: "Se, jag är den som ni söker; vad är orsaken till att ni kommit? 22 Och de sade: Cornelius, centurionen, en rättfärdig man och en som fruktar Gud och har gott rykte bland hela judarnas folk, varnades av Gud av en helig ängel att sända bud efter dig in i sitt hus och höra dina ord. 23 Då kallade han in dem och övernattade dem. Och dagen efter gick Petrus bort med dem, och några bröder från Joppe följde med honom. 24 Och dagen efter kom de in i Caesarea. Och Cornelius väntade på dem och hade kallat ihop sina släktingar och nära vänner. 25 Och när Petrus kom in, mötte Cornelius honom och föll ner för hans fötter och tillbad honom. 26 Men Petrus tog upp honom och sade: "Stå upp; Jag är själv också en man. 27 Och medan han talade med honom, gick han in och fann många som hade kommit samman. 28 Och han sade till dem: I veten att det är olagligt för en man som är jude att hålla sig sällskap eller komma till någon av ett annat folk; men Gud har visat mig att jag inte skulle kalla någon för sämre eller oren. 29 Därför kom jag till eder utan att säga emot mig, så snart jag blev sänd. 30 Och Kornelius sade: För fyra dagar sedan fastade jag intill denna stund; och vid nionde timmen bad jag i mitt hus, och se, en man stod framför mig i ljusa kläder, 31 Och han sade: "Kornelius, din bön är hörd, och dina allmosor är i åminnelse inför Gud." 32 Sänd därför till Joppe och kalla hit Simon, som heter Petrus till efternamn; han är inkvarterad i Simons hus, en garvare, vid havet, som, när han kommer, skall tala till dig. 33 Därför sände jag genast till dig; och du har gjort väl att du har kommit. Därför är vi nu alla här närvarande inför Gud, för att höra allt som är befallt från Gud. 34 Då öppnade Petrus sin mun och sade: "Jag förstår sannerligen att Gud inte är någon persons anseende." 35 Men i varje folk är den som fruktar honom och gör rättfärdighet behagad hos honom. 36 Ordet som Gud har sänt till Israels barn och predikat frid genom Jesus Kristus (han är allas Herre) 37 Det ord, säger jag, ni vet, som publicerades i hela Judeen och började från Galileen efter det dop som Johannes predikade. 38 Huru smorde Gud Jesus från Nasaret med den Helige Ande och med kraft, som gick omkring och gjorde gott och botade alla som var förtryckta av djävulen; ty Gud var med honom.

KAPITEL 10 1Det fanns en man i Caesarea som hette Cornelius, en centurion ur den skara som kallas det italienska bandet, 2 En from man och en som fruktade Gud med hela sitt hus, som gav mycket allmosor åt folket och bad alltid till Gud. 3 Han såg i en syn uppenbarligen vid nionde timmen på dagen en Guds ängel komma in till honom och säga till honom: "Kornelius." 4 Och när han såg på honom, blev han rädd och sade: Vad är det, Herre? Och han sade till honom: Dina böner och dina allmosor har kommit upp till åminnelse inför Gud. 5 Och sänd nu män till Joppe och ropa på en Simon, vars efternamn är Petrus: 6 Han bor hos en garvar Simon, vars hus ligger vid havet; han skall säga dig vad du bör göra. 7 Och när ängeln som talade till Cornelius gick bort, kallade han två av sina hushållstjänare och en from soldat av dem som ständigt väntade på honom. 8 Och när han hade förkunnat allt detta för dem, sände han dem till Joppe. 9 På morgonen, när de gick på sin resa och närmade sig staden, gick Petrus upp på hustaken för att be vid sjätte timmen. 10 Och han blev mycket hungrig och ville ha ätit, men medan de gjorde sig i ordning, föll han i trans. 11 Och han såg himlen öppnad och ett kärl falla ned till honom, liksom det hade varit ett stort lakan stickat i de fyra hörnen och släppt ner till jorden. 12 Däri fanns alla möjliga fyrfotade djur på jorden, och vilda djur och kräldjur och luftens fåglar. 13 Och en röst kom till honom: Stå upp, Petrus! döda och äta. 14 Men Petrus sade: "Så inte, Herre; ty jag har aldrig ätit något som är vanligt eller orent. 15 Och rösten talade ännu en gång till honom för andra gången: "Det som Gud har renat, det ska du inte kalla för vanligt."

Apostlarnas Gärningar

39 Och vi är vittnen till allt som han gjorde både i judarnas land och i Jerusalem; som de dödade och hängde på ett träd: 40 Gud uppväckte honom på tredje dagen och visade honom öppet; 41 Inte för allt folket, utan för vittnen som Gud har utvalt tidigare, ja, för oss, som åt och drack med honom sedan han uppstod från de döda. 42 Och han befallde oss att predika för folket och att vittna om att det är han som var förordnad av Gud att vara domare över levande och döda. 43 Om honom vittna alla profeterna, att genom hans namn skall var och en som tror på honom få syndernas förlåtelse. 44 Medan Petrus ännu talade dessa ord, föll den Helige Ande över alla dem som hörde ordet. 45 Och de av den omskärelse som trodde blev förvånade, så många som kom med Petrus, eftersom den helige Andens gåva också var utgjuten över hedningarna. 46 Ty de hörde dem tala i tungor och prisa Gud. Då svarade Peter: 47 Kan någon förbjuda vatten, så att dessa inte skulle döpas, som har tagit emot den Helige Ande lika väl som vi? 48 Och han befallde dem att bli döpta i Herrens namn. Sedan bad de honom att dröja vissa dagar.

16 Då kom jag ihåg Herrens ord, huru han sade: " Johannes har verkligen döpt med vatten; men ni skall bli döpta med den Helige Ande. 17 Eftersom Gud gav dem samma gåva som han gjorde till oss, som trodde på Herren Jesus Kristus; vad var jag, att jag kunde stå emot Gud? 18 När de hörde detta, tystnade de och prisade Gud och sade: Då har Gud också gett hedningarna omvändelse till livet. 19 Men de som var skingrade på grund av förföljelsen som uppstod om Stefanus reste ända till Fenice, Cypern och Antiokia och predikade ordet för ingen utom för judarna. 20 Och några av dem var män från Cypern och Cyrene, som, när de kommo till Antiokia, talade till grekierna och predikade Herren Jesus. 21 Och Herrens hand var med dem, och ett stort antal trodde och vände sig till Herren. 22 Då kom underrättelsen om detta för församlingen i Jerusalem, och de sände ut Barnabas för att han skulle gå ända till Antiokia. 23 När han kom och hade sett Guds nåd, gladde han sig och förmanade dem alla att de skulle hålla fast vid Herren av hjärtat. 24 Ty han var en god man och full av den Helige Ande och av tro, och mycket folk lades till Herren. 25 Då reste Barnabas till Tarsus för att söka efter Saul. 26 Och när han hade funnit honom, förde han honom till Antiokia. Och det hände sig att de ett helt år församlade sig med församlingen och undervisade mycket folk. Och lärjungarna kallades först kristna i Antiokia. 27 Och i dessa dagar kom profeter från Jerusalem till Antiokia. 28 Och en av dem vid namn Agabus stod upp och visade genom Anden att det skulle vara stor nöd i hela världen, vilket skedde i Claudius Caesars dagar. 29 Då beslutade lärjungarna, var och en efter sin förmåga, att sända hjälp till bröderna som bodde i Judeen. 30 Vilket de också gjorde och sände det till de äldste genom Barnabas och Sauls händer.

KAPITEL 11 1 Och apostlarna och bröderna i Judeen hörde att hedningarna också hade tagit emot Guds ord. 2 Och när Petrus hade kommit upp till Jerusalem, tvistade de som voro omskärelsen med honom, 3 och sade: »Du gick in till oomskurna män och åt med dem. 4 Men Petrus återupptog saken från början och förklarade den på befallning för dem och sade: 5 Jag var i staden Joppe och bad, och i trance såg jag en syn: Ett kärl sjunka ned, som det hade varit ett stort duk, släppt ned från himlen i fyra hörn; och det kom till och med till mig: 6 När jag fäste mina ögon över detta, såg jag och såg jordens fyrfotade djur och vilda djur och krypdjur och luftens fåglar. 7 Och jag hörde en röst säga till mig: Stå upp, Petrus; dräpa och äta. 8 Men jag sade: "Inte så, Herre, ty inget vanligt eller orent har någonsin kommit i min mun." 9 Men rösten svarade mig åter från himlen: Det som Gud har renat, det ska du inte kalla för vanligt. 10 Och detta skedde tre gånger: och alla drogs åter upp till himlen. 11 Och se, genast hade tre män redan kommit till huset där jag var, utsända från Caesarea till mig. 12 Och Anden bjöd mig att följa med dem, utan att jag tvivlade. Dessutom följde dessa sex bröder med mig, och vi gick in i mannens hus: 13 Och han visade oss hur han hade sett en ängel i sitt hus, som stod och sade till honom: Skicka män till Joppe och kalla efter Simon, som heter Petrus. 14 Vem skall säga dig ord, varigenom du och hela ditt hus skall bliva frälsta. 15 Och när jag började tala, föll den Helige Ande över dem, som över oss i början.

KAPITEL 12 1 Ungefär vid den tiden sträckte kung Herodes ut sina händer för att förarga några av kyrkan. 2 Och han dödade Jakob, Johannes bror, med svärdet. 3 Och eftersom han såg att det behagade judarna, gick han vidare och tog också Petrus. (Då var det osyrade brödets dagar.) 4 Och när han hade gripit honom, satte han honom i fängelse och överlämnade honom till fyra soldater för att bevara honom; ämnar efter påsk föra honom fram till folket. 5 Petrus hölls därför i fängelse, men församlingen bad oavbrutet till Gud för honom. 6 Och när Herodes skulle ha fört honom ut, sov Petrus samma natt mellan två soldater, bunden med två kedjor; och vaktmästarna framför dörren bevarade fängelset. 7 Och se, Herrens ängel kom över honom, och ett ljus lyste i fängelset, och han slog Petrus på sidan och reste honom upp och sade: Stå upp hastigt. Och hans kedjor föll av hans händer.

Apostlarnas Gärningar

8 Och ängeln sade till honom: Omgärda dig och bind om dina sandaler. Och så gjorde han. Och han sade till honom: Kasta din mantel omkring dig och följ mig. 9 Och han gick ut och följde honom; och visste inte att det var sant som ängeln gjorde; men trodde han såg en syn. 10 När de var förbi den första och den andra avdelningen, kom de till järnporten som leder till staden; och de gick ut och gick vidare genom en gata; och genast gick ängeln ifrån honom. 11 Och när Petrus kom till sig själv, sade han: "Nu vet jag med säkerhet att Herren har sänt sin ängel och räddat mig ur Herodes hand och från alla judarnas förväntan." 12 Och när han hade tänkt på saken, kom han till Marias, Johannes mors hus, som hette Markus. där många var samlade och bad. 13 Och när Petrus knackade på porten, kom en flicka för att lyssna, som hette Rhoda. 14 Och när hon kände Petrus röst, öppnade hon inte porten av glädje, utan sprang in och berättade hur Petrus stod framför porten. 15 Och de sade till henne: "Du är galen." Men hon bekräftade hela tiden att det var så. Då sade de: Det är hans ängel. 16 Men Petrus fortsatte att knacka, och när de öppnade dörren och såg honom, blev de häpna. 17 Men han vinkade dem med handen att de skulle hålla tyst, och berättade för dem hur Herren hade fört honom ut ur fängelset. Och han sade: Gå och känn detta för Jakob och bröderna. Och han gick bort och gick till en annan plats. 18 Så snart det var dags, blev det ingen liten uppståndelse bland soldaterna, vad som hände med Petrus. 19 Och när Herodes hade sökt efter honom och inte hittat honom, undersökte han väktarna och befallde att de skulle dödas. Och han drog ner från Judeen till Caesarea och stannade där. 20 Och Herodes var mycket missnöjd med dem från Tyrus och Sidon. därför att deras land fick näring av kungens land. 21 Och på en bestämd dag satte sig Herodes, klädd i kungliga kläder, på sin tron och höll ett tal till dem. 22 Och folket ropade och sade: Det är en guds röst och inte en människa. 23 Och genast slog Herrens ängel honom, eftersom han inte gav Gud äran, och han blev uppäten av maskar och gav upp andan. 24 Men Guds ord växte och förökade sig. 25 Och Barnabas och Saul återvände från Jerusalem, när de hade fullgjort sin tjänst, och tog med sig Johannes, som hette Markus.

4 Så begav de sig, utsända av den Helige Anden, till Seleukien. och därifrån seglade de till Cypern. 5 Och när de var i Salamis, predikade de Guds ord i judarnas synagogor, och de hade också Johannes till sin tjänare. 6 Och när de hade gått genom ön till Pafos, fann de en trollkarl, en falsk profet, en jude, som hette Barjesus. 7 som var med landets ställföreträdare, Sergius Paulus, en förståndig man; som kallade Barnabas och Saulus och ville höra Guds ord. 8 Men trollkarlen Elymas (ty så är hans namn genom tolkning) stod emot dem och försökte avvisa ställföreträdaren från tron. 9 Då såg Saul, (som också kallas Paulus), fylld av den Helige Ande, sina ögon på honom, 10 Och han sade: O full av all list och allt ofog, du djävulens barn, du fiende till all rättfärdighet, vill du inte upphöra att förvränga Herrens rätta vägar? 11 Och nu, se, Herrens hand är över dig, och du skall vara blind och inte se solen på en tid. Och genast föll en dimma och ett mörker över honom; och han gick omkring och sökte några som kunde leda honom vid handen. 12 När nu ställföreträdaren såg vad som hade skett, trodde han och förundrades över Herrens lära. 13 När Paulus och hans sällskap nu släpptes från Pafos, kom de till Perge i Pamfylien, och Johannes gick bort från dem och återvände till Jerusalem. 14 Men när de hade lämnat Perge, kom de till Antiokia i Pisidien och gick in i synagogan på sabbatsdagen och satte sig. 15 Och efter att ha läst lagen och profeterna sände synagogföreståndarna till dem och sade: I män och bröder, om ni har något förmaningsord till folket, så säg vidare. 16 Då reste sig Paulus och vinkade med sin hand och sade: Israels män och ni som fruktar Gud, lyssna. 17 Detta Israels folks Gud utvalde våra fäder och upphöjde folket, när de bodde som främlingar i Egyptens land, och med en hög arm förde han dem ut därifrån. 18 Och omkring fyrtio års tid fick han utstå deras seder i öknen. 19 Och när han hade förintat sju folk i Kanaans land, delade han deras land till dem genom lottning. 20 Och därefter gav han åt dem domare i ungefär fyrahundrafemtio år fram till profeten Samuel. 21 Sedan begärde de en kung, och Gud gav dem Saul, Kis son, en man av Benjamins stam, efter fyrtio år. 22 Och när han hade avlägsnat honom, uppväckte han åt dem David att bli deras kung; för vilken han också vittnade och sade: "Jag har funnit David, Isais son, en man efter mitt hjärta, som skall uppfylla all min vilja." 23 Av denna mans säd har Gud enligt sitt löfte uppväckt en Frälsare för Israel, Jesus. 24 När Johannes först före sin ankomst hade predikat omvändelsens dop för hela Israels folk. 25 Och när Johannes fullbordade sin bana, sade han: Vem tror ni att jag är? Jag är inte han. Men se, det kommer en efter mig, vars skor på sina fötter jag inte är värdig att lösa. 26 Män och bröder, barn av Abrahams stam, och var och en av er som fruktar Gud, till er är ordet om denna frälsning sänt. 27 Ty de som bor i Jerusalem och deras furstar, därför att de inte kände honom, och ännu inte profeternas röster som

KAPITEL 13 1 Nu fanns det i församlingen i Antiokia vissa profeter och lärare; som Barnabas och Simeon, som kallades Niger, och Lucius från Cyrene och Manaen, som hade uppfostrats med Herodes, fyrfyrsten, och Saul. 2 När de tjänade Herren och fastade, sade den Helige Ande: Skilj mig ut Barnabas och Saul för det arbete som jag har kallat dem till. 3 Och när de hade fastat och bett och lagt händerna på dem, sände de bort dem.

Apostlarnas Gärningar

läses varje sabbatsdag, de har uppfyllt dem genom att fördöma honom. 28 Och även om de inte funnit någon dödsorsak hos honom, begärde de ändå Pilatus att han skulle dödas. 29 Och när de hade fullbordat allt som var skrivet om honom, tog de honom ner från trädet och lade honom i en grav. 30 Men Gud uppväckte honom från de döda: 31 Och han sågs många dagar av dem som drog upp med honom från Galileen till Jerusalem, vilka äro hans vittnen för folket. 32 Och vi förkunna för eder glädjebudskapet om hur det löfte som gavs till fäderna, 33 Gud har uppfyllt detsamma för oss deras barn, genom att han har uppväckt Jesus igen. som det också är skrivet i den andra psalmen: Du är min Son, i dag har jag fött dig. 34 Och angående att han uppväckte honom från de döda, för att inte längre återvända till fördärv, sade han på detta sätt: Jag skall ge dig Davids säkra barmhärtighet. 35 Därför säger han också i en annan psalm: Du skall inte låta din Helige se fördärv. 36 Ty sedan David hade tjänat sitt eget släkte efter Guds vilja, föll han i sömn och lades till sina fäder och såg fördärv. 37 Men han, som Gud uppväckte, såg ingen fördärv. 38 Var det därför känt för er, män och bröder, att genom denna man predikas för er syndernas förlåtelse. 39 Och genom honom blir alla som tror rättfärdiga från allt, från vilket ni inte kunde bli rättfärdiga genom Mose lag. 40 Var därför i akt för att inte komma över er, som det talas om i profeterna; 41 Se, ni föraktare, och förundras och förgås, ty jag gör ett verk i era dagar, ett verk som ni på intet sätt skall tro, fastän en man förkunnar det för er. 42 Och när judarna hade gått ut ur synagogan, bad hedningarna att dessa ord skulle predikas för dem nästa sabbat. 43 När nu församlingen splittrades, följde många av judarna och de religiösa proselyterna efter Paulus och Barnabas, som talade till dem och förmådde dem att fortsätta i Guds nåd. 44 Och nästa sabbatsdag samlades nästan hela staden för att höra Guds ord. 45 Men när judarna såg folkmassan, fylldes de av avund och talade emot det som hade sagts av Paulus, motsägande och hädande. 46 Då blev Paulus och Barnabas djärva och sade: "Det var nödvändigt att Guds ord först hade blivit sagt till er; men eftersom ni lämnar det från er och dömer er själva ovärdiga till evigt liv, se, vi vända oss till hedningarna . 47 Ty så har Herren befallt oss och sagt: Jag har satt dig till att vara ett ljus för hedningarna, för att du ska vara till frälsning intill jordens ändar. 48 Och när hedningarna hörde detta, blev de glada och förhärligade Herrens ord, och alla som var ordinerade till evigt liv trodde. 49 Och Herrens ord offentliggjordes i hela området. 50 Men judarna hetsade upp de fromma och hedervärda kvinnorna och stadens främsta män och väckte förföljelse mot Paulus och Barnabas och fördrev dem från deras kuster. 51 Men de skakade av stoftet från sina fötter mot sig och kommo till Ikonium.

52 Och lärjungarna fylldes av glädje och av den Helige Ande. KAPITEL 14 1 Och det hände sig i Ikonium att de båda tillsammans gick in i judarnas synagoga, och talade så, att en stor skara både av judarna och även av grekerna kom till tro. 2 Men de icke troende judarna hetsade upp hedningarna och gjorde deras sinnen illa berörda mot bröderna. 3 Därför stannade de länge och talade frimodigt i Herren, som vittnade om hans nådes ord och lät tecken och under ske genom deras händer. 4 Men stadens folkmassa var splittrad, och en del höll sig med judarna och en del med apostlarna. 5 Och när det skedde ett överfall av både hedningarna och även judarna med deras härskare, för att missbruka dem och stena dem, 6 De var beredda på det och flydde till Lystra och Derbe, städer i Lykaonien, och till det område som ligger runt omkring. 7 Och där predikade de evangeliet. 8 Och där satt en man i Lystra, kraftlös i sina fötter, en krympling från sin moders liv, som aldrig hade gått. 9 Han hörde Paulus tala: han som stadigt såg honom och förstod att han hade tro på att bli botad, 10 Han sade med hög röst: Stå upprätt på dina fötter. Och han hoppade och gick. 11 Och när folket såg vad Paulus hade gjort, höjde de sina röster och sade i Lykaoniens tal: "Gudarna har kommit ner till oss i människors liknelse." 12 Och de kallade Barnabas Jupiter; och Paulus, Mercurius, eftersom han var huvudtalaren. 13 Då förde Jupiters präst, som låg framför deras stad, oxar och kransar till portarna och skulle ha offrat tillsammans med folket. 14 När apostlarna, Barnabas och Paulus, hörde talas om, slet de sönder sina kläder och sprang in bland folket och ropade: 15 och sade: »Herrar, varför gören ni detta? Också vi äro män av samma passion som eder, och vi predikar för er att ni skulle vända er från dessa fåfänger till den levande Guden, som skapade himmelen och jorden och havet och allt som är däri. 16 som förr lät alla folk vandra på sina egna vägar. 17 Men han lämnade inte sig själv utan vittnesbörd, eftersom han gjorde gott och gav oss regn från himlen och fruktbara tider, och fyllde våra hjärtan med mat och glädje. 18 Och med dessa ord höll de knappt folket tillbaka, så att de inte hade offrat åt dem. 19 Och där kommo några judar från Antiokia och Ikonium, som övertalade folket och, efter att ha stenat Paulus, drogo de ut honom ur staden, i tron att han hade varit död. 20 Men när lärjungarna stodo omkring honom, reste han sig upp och kom in i staden; och nästa dag begav han sig med Barnabas till Derbe. 21 Och när de hade predikat evangeliet för den staden och hade undervisat många, återvände de igen till Lystra och Ikonium och Antiokia. 22 Vi bekräftar lärjungarnas själar och uppmanar dem att fortsätta i tron, och att vi genom mycket vedermödor måste komma in i Guds rike.

Apostlarnas Gärningar

23 Och när de hade ordinerat dem till äldste i varje kyrka och hade bett med fasta, överbevisade de dem till Herren, på vilken de trodde. 24 Och sedan de hade gått genom Pisidien, kom de till Pamfylien. 25 Och när de hade predikat ordet i Perge, gick de ner till Attalia. 26 Och därifrån seglade de till Antiokia, varifrån de hade blivit rekommenderade till Guds nåd för det verk som de utförde. 27 Och när de kom och hade samlat församlingen, repeterade de allt vad Gud hade gjort med dem och hur han hade öppnat trons dörr för hedningarna. 28 Och där stannade de länge hos lärjungarna.

17 För att återstoden av människor skulle söka Herren och alla hedningar över vilka mitt namn är uppkallat, säger Herren, som gör allt detta. 18 Alla hans verk är kända för Gud från världens begynnelse. 19Därför är min dom att vi inte besvärar dem, som bland hedningarna har vänt sig till Gud. 20 Men att vi skriver till dem, att de avhåller sig från avgudarsjuka och från otukt och från strypta saker och från blod. 21 Ty Mose från forna tider har i varje stad dem som predikar honom, och han läses upp i synagogorna varje sabbatsdag. 22 Då behagade det apostlarna och de äldste, tillsammans med hela församlingen, att tillsammans med Paulus och Barnabas sända utvalda män av sin egen skara till Antiokia. nämligen Judas tillnamnet Barsabas, och Silas, de främsta bland bröderna. 23 Och de skrev brev av dem på detta sätt; Apostlarna och de äldste och bröderna sänder en hälsning till bröderna som tillhör hedningarna i Antiokia och Syrien och Kilikien: 24 Eftersom vi har hört, att några som gått ut ifrån oss har förskräckt eder med ord, genom att undergräva edra själar och säga: Ni skall omskäras och hålla lagen; 25 Det tycktes oss väl, som församlades enhälligt, att sända utvalda män till er tillsammans med vår älskade Barnabas och Paulus, 26 Män som har utsatt sitt liv för vår Herre Jesu Kristi namn. 27 Vi har därför sänt Judas och Silas, som också skall säga er samma sak genom munnen. 28 Ty den Helige Anden och oss tyckte det var bra att inte lägga på er någon större börda än dessa nödvändiga saker; 29 att ni avhåller er från mat som offrats åt avgudar och från blod och från det som är kvävt och från otukt; Ha det bra. 30 Så när de hade blivit avfärdade, kom de till Antiokia, och när de hade samlat folket, överlämnade de brevet. 31 När de hade läst, blev de glada över trösten. 32 Och Judas och Silas, som själva var profeter, förmanade bröderna med många ord och bekräftade dem. 33 Och sedan de hade stannat där en tid, släpptes de i frid från bröderna till apostlarna. 34 Men det behagade Silas att stanna kvar där. 35 Även Paulus och Barnabas fortsatte i Antiokia och undervisade och predikade Herrens ord, tillsammans med många andra. 36 Och några dagar efter sade Paulus till Barnabas: "Låt oss gå igen och besöka våra bröder i varje stad där vi har predikat Herrens ord, och se hur det går med dem." 37 Och Barnabas bestämde sig för att ta med sig Johannes, vars efternamn var Markus. 38 Men Paulus tyckte det inte var bra att ta honom med sig, som lämnade dem från Pamfylien och inte följde med dem till arbetet. 39 Och striden var så skarp mellan dem, att de skilde sig från varandra. Då tog Barnabas Mark och seglade till Cypern. 40 Och Paulus utvalde Silas och gick bort, efter att han blivit rekommenderad av bröderna till Guds nåd. 41 Och han drog genom Syrien och Kilikien och bekräftade församlingarna.

KAPITEL 15 1 Och några män som kommit ned från Judeen undervisade bröderna och sade: Om ni inte låter er omskäras på Mose sätt, kan ni inte bliva frälsta. 2 När alltså Paulus och Barnabas hade inte ringa oenighet och dispyt med dem, beslutade de att Paulus och Barnabas och några andra av dem skulle gå upp till Jerusalem till apostlarna och de äldste om denna fråga. 3 Och när de fördes på väg av församlingen, drogo de genom Fenice och Samaria och förkunnade om hedningarnas omvändelse, och de väckte stor glädje för alla bröderna. 4 Och när de kom till Jerusalem, togs de emot av församlingen och av apostlarna och de äldste, och de förkunnade allt som Gud hade gjort med dem. 5 Men några av fariséernas sekt stodo upp, som trodde, och sade: "Det var nödvändigt att omskära dem och befalla dem att hålla Mose lag." 6 Och apostlarna och de äldste samlades för att överväga denna sak. 7 Och när det hade blivit mycket tvist, stod Petrus upp och sade till dem: "Män och bröder, ni vet att Gud för en lång tid sedan valde bland oss att hedningarna genom min mun skulle höra evangeliets ord. och tro. 8 Och Gud, som känner hjärtan, vittnade om dem och gav dem den Helige Anden, precis som han gjorde mot oss. 9 Och gör ingen skillnad mellan oss och dem, genom att rena deras hjärtan genom tro. 10 Varför nu då fresta Gud, att lägga ett ok på lärjungarnas hals, vilket varken våra fäder eller vi förmådde bära? 11 Men vi tror att vi genom Herren Jesu Kristi nåd skall bli frälsta, liksom de. 12 Då höll hela folkmassan tyst och lyssnade till Barnabas och Paulus och förkunnade vilka under och som Gud hade gjort bland hedningarna genom dem. 13 Och sedan de hade tystnat, svarade Jakob och sade: "Män och bröder, lyssna på mig! 14 Simeon har förkunnat hur Gud först besökte hedningarna för att ta ett folk ur dem för hans namn. 15 Och till detta överensstämmer profeternas ord; som det står skrivet, 16 Därefter skall jag vända tillbaka och åter bygga upp Davids tabernakel, som har fallit ned; och jag skall åter bygga upp dess ruiner och sätta upp den.

Apostlarnas Gärningar

KAPITEL 16

23 Och när de hade lagt många slag på dem, kastade de dem i fängelse och befallde fångvaktaren att bevara dem säkert. 24 Han, efter att ha fått en sådan befallning, kastade dem in i det inre fängelset och satte deras fötter fast i stockarna. 25 Och vid midnatt bad Paulus och Silas och sjöng lovsång till Gud, och fångarna hörde dem. 26 Och plötsligt kom det en stor jordbävning, så att fängelsets grunder skakades, och genast öppnades alla dörrar, och var och ens band löstes. 27. Och fängelseföreståndaren vaknade upp ur sömnen och såg fängelsedörrarna öppnas, och han drog fram sitt svärd och skulle ha tagit livet av sig, om man trodde att fångarna hade flytt. 28 Men Paulus ropade med hög röst och sade: Gör dig själv ingen skada, ty vi är alla här. 29 Då kallade han efter ett ljus och sprang in och kom darrande och föll ner inför Paulus och Silas, 30 Och han förde ut dem och sade: Herrar, vad måste jag göra för att bli frälst? 31 Och de sade: "Tro på Herren Jesus Kristus, så skall du bli frälst och ditt hus." 32 Och de talade till honom Herrens ord och till alla som var i hans hus. 33 Och han tog dem i samma timme på natten och tvättade deras ränder; och blev genast döpt, han och alla hans. 34 Och när han hade fört dem in i sitt hus, ställde han fram maten för dem, och han gladde sig, då han trodde på Gud med hela sitt hus. 35 Och när det var dags, sände domarna till tjänstemännen och sade: "Låt dessa män gå." 36 Och fängelsevakten berättade detta ord till Paulus: Domarna har sänt för att släppa dig; gå därför nu och gå i frid. 37 Men Paulus sade till dem: "De har slagit oss öppet och ofördömda, som är romare, och har kastat oss i fängelse; och nu kastar de ut oss i hemlighet? nej sannerligen; men låt dem komma själva och hämta oss ut. 38 Och tjänstemännen berättade dessa ord för domarna, och de fruktade när de hörde att de var romare. 39 Och de kommo och bad dem och förde dem ut och begärde att de skulle gå ut ur staden. 40 Och de gick ut ur fängelset och gingo in i Lydias hus, och när de hade sett bröderna, tröstade de dem och gick bort.

1 Då kom han till Derbe och Lystra, och se, en lärjunge var där vid namn Timoteus, son till en viss kvinna, som var en judinna, och han trodde; men hans far var grek: 2 Det var väl omtalat av bröderna i Lystra och Ikonium. 3 Han skulle Paulus behöva följa med honom; Och de tog och omskar honom för judarnas skull som bodde där, ty de visste allt att hans fader var grek. 4 Och när de gick genom städerna, överlämnade de åt dem de förordningar att hålla, som var förordnade av apostlarna och de äldste i Jerusalem. 5 Och så blev församlingarna etablerade i tron och ökade i antal för varje dag. 6 När de nu hade gått genom Frygien och trakten av Galatien och förbjudits av den Helige Ande att predika ordet i Asien, 7 Sedan de hade kommit till Mysien, försökte de gå till Bithynien, men Anden tillät dem inte. 8 Och de som gick förbi Mysia kom ner till Troas. 9 Och en syn visade sig för Paulus om natten; Där stod en man från Makedonien och bad honom och sade: "Kom över till Makedonien och hjälp oss." 10 Och sedan han hade sett synen, försökte vi genast att åka till Makedonien, och förvisso insåg att Herren hade kallat oss att predika evangeliet för dem. 11 Då vi därför släppte från Troas, kom vi med en rak kurs till Samothracia och nästa dag till Neapolis; 12 Och därifrån till Filippi, som är huvudstaden i den delen av Makedonien, och en koloni; och vi bodde i den staden under vissa dagar. 13 Och på sabbaten gick vi ut ur staden vid en flod, där man brukade be; och vi satte oss ned och talade till kvinnorna som hade kommit dit. 14 Och en kvinna vid namn Lydia, en purpurförsäljare från staden Tyatira, som tillbad Gud, hörde oss; vars hjärta Herren öppnade, så att hon tog hänsyn till det som var sagt av Paulus. 15 Och när hon och hennes hus blev döpt, bad hon oss och sade: Om ni har dömt mig vara trogen mot Herren, kom då in i mitt hus och stanna där. Och hon tvingade oss. 16 Och det hände sig, när vi gick till bön, att en viss flicka som var besatt av en spådomsanda mötte oss, vilket gav sina herrar stor vinning genom spådomar: 17 Han följde efter Paulus och oss och ropade och sade: Dessa män äro den Högste Guds tjänare, som visar oss frälsningens väg. 18 Och detta gjorde hon många dagar. Men Paulus blev bedrövad och vände sig om och sade till anden: Jag befaller dig i Jesu Kristi namn att gå ut ur henne. Och han kom ut samma timme. 19 Och när hennes herrar såg att hoppet om deras vinster var borta, fångade de Paulus och Silas och drog dem in på torget till de styrande. 20 Och han förde dem till domarna och sade: Dessa män, som är judar, plågar vår stad mycket, 21 Och lär ut seder som inte är tillåtna för oss att ta emot eller hålla, eftersom vi är romare. 22 Och folkmassan reste sig tillsammans mot dem, och domarna slet av sig sina kläder och befallde att de skulle slå dem.

KAPITEL 17 1När de nu hade gått genom Amfipolis och Apollonia, kom de till Thessalonika, där det fanns en synagoga för judarna. 2 Och Paulus gick in till dem, som han var på sitt sätt, och tre sabbatsdagar diskuterade med dem ur skrifterna, 3 Han öppnade och hävdade att Kristus måste ha lidit och uppstått från de döda; och att denne Jesus, som jag predikar för er, är Kristus. 4 Och några av dem trodde och träffade Paulus och Silas; och av de fromma grekerna en stor skara, och av de främsta kvinnorna inte få. 5 Men de judar som inte trodde, rörde sig av avund, tog till sig några otuktiga män av det sämre slaget och samlade ihop en skara och satte hela staden i uppror och anföll Jasons hus och försökte föra ut dem till folket.

Apostlarnas Gärningar

6 Och när de inte fann dem, drog de Jason och några bröder till stadens furstar och ropade: Dessa som har vänt upp och ner på världen har också kommit hit; 7 som Jason har tagit emot, och alla dessa gör i strid med kejsarens påbud och säger att det finns en annan kung, en Jesus. 8 Och de oroade folket och stadens hövdingar när de hörde detta. 9 Och när de hade tagit säkerheten över Jason och den andre, släppte de dem. 10 Och bröderna sände genast bort Paulus och Silas om natten till Berea; som kom dit och gick in i judarnas synagoga. 11 Dessa var ädlare än de i Tessalonika, eftersom de tog emot ordet med all villighet och dagligen granskade skrifterna, om dessa saker var så. 12 Därför kom många av dem till tro; även av hederliga kvinnor som var greker, och av män, inte få. 13 Men när judarna i Thessalonika fick veta att Guds ord predikades av Paulus i Berea, kommo de dit också och upprörde folket. 14 Och genast skickade bröderna bort Paulus för att gå som det var till havet, men Silas och Timoteus stannade kvar där. 15 Och de som ledde Paulus förde honom till Aten; och de fick en befallning till Silas och Timoteus att de skulle komma till honom med all hast, och de begav sig iväg. 16 Medan Paulus väntade på dem i Aten, blev hans ande rörd i honom, när han såg staden som var helt given till avgudadyrkan. 17 Därför tvistade han i synagogan med judarna och med de fromma och dagligen på marknaden med dem som mötte honom. 18 Då träffade vissa filosofer från epikuréerna och stoikerna honom. Och somliga sade: Vad skall denne babblaren säga? andra som tycks vara en framställare av främmande gudar, eftersom han predikade för dem Jesus och uppståndelsen. 19 Och de tog honom och förde honom till Areopagus och sade: "Får vi veta vad denna nya lära är, som du talar om?" 20 Ty du kommer med vissa underliga ting för våra öron: vi skulle därför veta vad dessa saker betyder. 21 (Alla atenare och främlingar som var där ägnade sin tid åt ingenting annat än att berätta eller höra något nytt.) 22 Då stod Paulus mitt på Mars' kulle och sade: I Atens män, jag märker att ni är alltför vidskepliga. 23 Ty när jag gick förbi och såg dina andakter, fann jag ett altare med denna inskription: TILL DEN OKÄNDE GUD. Den som ni därför tillber i okunnighet, honom förkunnar jag för er. 24 Gud som skapade världen och allt däri, eftersom han är Herre över himmel och jord, bor inte i tempel gjorda med händer; 25 Inte heller tillbeds han med människors händer, som om han behövde något, eftersom han ger åt allt liv och andedräkt och allt; 26 Och han har av ett blod gjort alla människors folk för att bo på hela jordens yta, och har bestämt tiderna förut fastställda och gränserna för deras boning; 27 att de skulle söka Herren, om de kanske kunde känna efter honom och finna honom, fastän han inte är långt ifrån var och en av oss.

28 Ty i honom lever vi, rör oss och äro; såsom några av edra egna skalder har sagt: Ty vi äro ock hans avkomma. 29 Eftersom vi då är Guds avkomlingar, borde vi inte tro att gudomen är lik guld eller silver eller sten, utskuret av konst och människors list. 30 Och tiden för denna okunnighet blinkade Gud åt; men nu befaller alla människor överallt att omvända sig: 31 Därför att han har bestämt en dag, på vilken han skall döma världen i rättfärdighet genom den man som han har bestämt; om vilket han har försäkrat alla människor genom att han har uppväckt honom från de döda. 32 Och när de hörde talas om de dödas uppståndelse, hånade somliga, och andra sade: Vi kommer att höra dig igen om denna sak. 33 Så gick Paulus bort från dem. 34 Men vissa män höll sig till honom och kom till tro; bland dem fanns Areopagiten Dionysius och en kvinna vid namn Damaris och andra med dem. KAPITEL 18 1 Efter detta gick Paulus bort från Aten och kom till Korint; 2 Och fann en viss jude vid namn Aquila, född i Pontus, nyligen från Italien, med sin hustru Priscilla; (eftersom Claudius hade befallt alla judar att lämna Rom:) och kom till dem. 3 Och eftersom han var av samma hantverk, stannade han hos dem och arbetade, ty genom sin sysselsättning var de tältmakare. 4 Och han resonerade i synagogan varje sabbat och övertalade judarna och grekerna. 5 Och när Silas och Timoteus kom från Makedonien, blev Paulus pressad i anden och vittnade för judarna att Jesus var Kristus. 6 Och när de ställde sig emot och hädade, skakade han om sina kläder och sade till dem: »Ert blod vare över era egna huvuden; Jag är ren: hädanefter kommer jag att gå till hedningarna. 7 Och han gick därifrån och gick in i en mans hus, som hette Justus, en som tillbad Gud, vars hus förenade sig hårt med synagogan. 8 Och Krispus, synagogans överste, trodde på Herren med hela sitt hus; och många av korintierna som hörde trodde och blev döpta. 9 Då talade Herren till Paulus om natten genom en syn: Var inte rädd, utan tala och tiga inte. 10 Ty jag är med dig, och ingen skall sätta sig på dig för att skada dig, ty jag har mycket folk i denna stad. 11 Och han stannade där i ett år och sex månader och undervisade bland dem om Guds ord. 12 Och när Gallio var ställföreträdare för Achaia, gjorde judarna enhälligt uppror mot Paulus och förde honom till domarstolen, 13 Och han sade: Denne förmår människor att tillbe Gud i strid med lagen. 14 Och när Paulus nu skulle öppna sin mun, sade Gallio till judarna: Om det var fråga om orätt eller elak elakhet, ni judar, så skulle jag vilja stå ut med er. 15 Men om det är fråga om ord och namn och om eder lag, så se till det; ty jag kommer inte att vara domare i sådana saker. 16 Och han drog bort dem från domarstolen.

Apostlarnas Gärningar

17 Då tog alla grekerna Sosthenes, synagogans överste, och slog honom inför domarstolen. Och Gallio brydde sig inte om någon av dessa saker. 18 Och efter detta stannade Paulus där ännu en lång stund, och tog sedan avsked av bröderna och seglade därifrån till Syrien, och med honom Priscilla och Aquila; han hade klippt sitt huvud i Kenkrea, ty han hade ett löfte. 19 Och han kom till Efesos och lämnade dem där; men han gick själv in i synagogan och diskuterade med judarna. 20 När de ville att han skulle stanna längre tid hos dem, samtyckte han inte; 21 Men han bad dem farväl och sade: "Jag måste för all del hålla denna högtid som kommer i Jerusalem; men jag kommer att återvända till eder, om Gud vill." Och han seglade från Efesos. 22 Och när han hade landat i Caesarea och gått upp och hälsat församlingen, gick han ner till Antiokia. 23 Och sedan han hade tillbringat en tid där, begav han sig bort och drog i ordning över hela landet Galatien och Frygien, och stärkte alla lärjungarna. 24 Och en viss jude vid namn Apollos, född i Alexandria, en vältalig man och mäktig i skrifterna, kom till Efesos. 25 Denne man blev undervisad i Herrens väg; och brinnande i anden talade han och undervisade flitigt om Herrens ting, eftersom han bara visste Johannes dop. 26 Och han började tala frimodigt i synagogan. När Aquila och Priscilla hade hört det, tog de honom till sig och förklarade för honom Guds väg mer fullkomligt. 27 Och när han var beredd att gå till Akaia, skrev bröderna och uppmanade lärjungarna att ta emot honom: som, när han kom, hjälpte dem mycket som hade trott genom nåd: 28 Ty han övertygade judarna med kraft, och det offentligt, genom att visa genom skrifterna att Jesus var Kristus.

12 Så att från hans kropp fördes näsdukar eller förkläden till de sjuka, och sjukdomarna lämnade dem, och de onda andarna gick ut ur dem. 13 Då tog några av de lösdrivande judarna, exorcister, på sig att kalla över dem som hade onda andar Herren Jesu namn och sade: Vi besvär er vid Jesus, som Paulus predikar. 14 Och det var sju söner till en Sceva, en jude och överste för prästerna, som gjorde så. 15 Och den onde anden svarade och sade: Jesus känner jag, och Paulus känner jag; men vem är du? 16 Och mannen, i vilken den onde anden var, hoppade över dem och besegrade dem och segrade över dem, så att de flydde ut ur huset nakna och sårade. 17 Och detta var känt för alla de judar och greker som bodde i Efesos; och fruktan föll över dem alla, och Herren Jesu namn upphöjdes. 18 Och många som trodde kom och bekände och visade sina gärningar. 19 Många av dem, som brukade konstiga konster, samlade sina böcker och brände dem inför alla människor, och de räknade upp priset på dem och fann det femtio tusen silverpenningar. 20 Så mäktigt växte Guds ord och segrade. 21 Sedan dessa ting var till ända, tänkte Paulus i anden, när han hade gått genom Makedonien och Akaia, bege sig till Jerusalem och sade: Sedan jag har varit där, måste jag också se Rom. 22 Så sände han två av dem som tjänade honom till Makedonien, Timoteus och Erastus; men själv stannade han en säsong i Asien. 23 Och samtidigt uppstod ingen liten uppståndelse på den vägen. 24 Ty en man vid namn Demetrius, en silversmed, som gjorde silverhelgedomar åt Diana, gav hantverkarna ingen liten vinst; 25 som han kallade till sig tillsammans med arbetare av samma yrke och sade: "Herrar, ni vet att vi har vår rikedom genom detta hantverk." 26 Dessutom ser och hör ni att denne Paulus inte ensam i Efesus, utan nästan över hela Asien, har övertalat och avvisat många människor och sagt att de inte är några gudar som är skapade med händer. 27 Så att inte bara detta vårt hantverk är i fara att förgöras; men också att den stora gudinnan Dianas tempel skulle föraktas och hennes prakt skulle förstöras, som hela Asien och världen tillber. 28 Och när de hörde dessa ord, blev de fulla av vrede och ropade och sade: Stor är Efesiernas Diana. 29 Och hela staden var full av förvirring, och efter att ha fångat Gajus och Aristarchos, män från Makedonien, Paulus' följeslagare på resa, skyndade de ensamt in på teatern. 30 Och när Paulus skulle ha gått in till folket, tillät lärjungarna honom inte. 31 Och några av Asiens hövding, som var hans vänner, sände till honom och bad honom att han inte skulle ge sig ut på teatern. 32 Somliga ropade därför det ena och andra annat, ty församlingen var förvirrad; och de flesta visste inte varför de kom samman.

KAPITEL 19 1 Och det hände sig att medan Apollos var i Korinth, kom Paulus, efter att ha gått genom de övre kusterna, till Efesos, och fann några lärjungar, 2 Han sade till dem: Har ni fått den Helige Anden sedan ni trodde? Och de sade till honom: Vi har inte så mycket som hört om det finns någon Helig Ande. 3 Och han sade till dem: Till vad döptes I då? Och de sade: Till Johannes dop. 4 Då sade Paulus: Johannes döpte sannerligen med omvändelsens dop och sade till folket att de skulle tro på honom som skulle komma efter honom, det vill säga på Kristus Jesus. 5 När de hörde detta, blev de döpta i Herren Jesu namn. 6 Och när Paulus hade lagt sina händer på dem, kom den Helige Ande över dem. och de talade i tungor och profeterade. 7 Och alla männen var omkring tolv. 8 Och han gick in i synagogan och talade frimodigt i tre månader, och tvistade och övertygade om Guds rike. 9 Men när dykare var förhärdade och inte trodde utan talade illa om den vägen inför folkmassan, gick han ifrån dem och skilde lärjungarna åt och tvistade dagligen i en Tyrannus skola. 10 Och detta fortsatte under två år; så att alla som bodde i Asien hörde Herren Jesu ord, både judar och greker. 11 Och Gud gjorde speciella under genom Paulus händer:

Apostlarnas Gärningar

33 Och de drog Alexander ut ur folkmassan, och judarna förde honom fram. Och Alexander vinkade med handen och skulle ha gjort sitt försvar för folket. 34 Men när de visste att han var en jude, ropade alla med en röst i två timmar: Stor är Efesiernas Diana. 35 Och när stadsskrivaren hade blidkat folket, sade han: I Efesos män, vilken man är det som inte vet att efesiernas stad tillber den stora gudinnan Diana och bilden som föll ner från Jupiter ? 36 Eftersom man då ser att man inte kan tala emot detta, bör ni vara tysta och inte göra något överhastat. 37 Ty ni har fört hit dessa män, som varken äro rövare av kyrkor eller hädar er gudinna. 38Därför, om Demetrius och hantverkarna som är med honom har en sak mot någon, är lagen öppen, och det finns ställföreträdare; låt dem anklaga varandra. 39 Men om I frågar något om andra saker, så skall det bestämmas i en laglig församling. 40 Ty vi är i fara att bli ifrågasatta för dagens uppståndelse, eftersom det inte finns någon anledning till att vi kan redogöra för denna sammankomst. 41 Och när han hade sagt detta, avskedade han församlingen.

14 Och när han träffade oss i Assos, tog vi emot honom och kommo till Mitylene. 15 Och vi seglade därifrån och kommo nästa dag mitt emot Chios; och nästa dag anlände vi till Samos och stannade vid Trogyllium; och nästa dag kom vi till Miletos. 16 Ty Paulus hade bestämt sig för att segla genom Efesus, därför att han inte ville vistas i Asien, ty han skyndade sig, om det var möjligt för honom, att vara i Jerusalem på pingstdagen. 17 Och från Miletos sände han till Efesos och kallade församlingens äldste. 18 Och när de kommo till honom, sade han till dem: I veten, från den första dagen då jag kom till Asien, på vilket sätt jag har varit med eder under alla tider, 19 Jag tjänar Herren med all ödmjukhet i sinnet och med många tårar och frestelser, som drabbade mig genom att judarna ljuger. 20 Och huru jag inte höll tillbaka något som var nyttigt för dig, utan har visat dig och har undervisat dig offentligt och från hus till hus, 21 Vi vittnar både för judarna och även för grekerna, omvändelse till Gud och tro på vår Herre Jesus Kristus. 22 Och nu, se, jag går bunden i anden till Jerusalem, utan att veta vad som kommer att drabba mig där. 23 Utom att den Helige Anden vittnar i varje stad och säger att band och lidanden förblir mig. 24 Men inget av detta rör mig, och jag anser inte att mitt liv är kärt för mig själv, så att jag kan avsluta min bana med glädje och den tjänst som jag har fått av Herren Jesus, att vittna om evangeliet om Guds nåd. . 25 Och nu, se, jag vet att ni alla, bland vilka jag har gått och predikat Guds rike, inte längre skall se mitt ansikte. 26Därför tar jag dig att uppteckna i dag, att jag är ren från alla människors blod. 27 Ty jag har inte undvikit att förkunna för er alla Guds råd. 28 Tag därför akt på er själva och på hela hjorden, över vilken den Helige Anden har satt er till tillsyningsmän, för att föda Guds församling, som han har köpt med sitt eget blod. 29 Ty jag vet detta, att efter min bortgång skola fruktansvärda vargar komma in bland er, utan att skona hjorden. 30 Och av er själva skola män uppstå, som talar orättfärdiga ord, för att dra bort lärjungar efter sig. 31 Vaka därför och kom ihåg att jag inom tre år inte upphörde att varna var och en natt och dag med tårar. 32 Och nu, bröder, befaller jag er till Gud och till hans nådes ord, som kan bygga er upp och ge er en arvedel bland alla dem som är helgade. 33 Jag har inte begärt någons silver eller guld eller kläder. 34 Ja, ni vet själva att dessa händer har betjänat mina behov och dem som var med mig. 35 Jag har visat er allt, huru så möda ni borde stödja de svaga och komma ihåg Herren Jesu ord, hur han sade: Det är saligare att ge än att ta emot. 36 Och när han hade talat så, föll han på knä och bad med dem alla. 37 Och de grät alla och föll Paulus om halsen och kysste honom. 38 Mest av allt bedrövades han över de ord som han talade, att de inte längre skulle se hans ansikte. Och de följde honom till skeppet.

KAPITEL 20 1 Och sedan uppståndelsen hade upphört, kallade Paulus till sig lärjungarna och omfamnade dem och begav sig för att resa till Makedonien. 2 Och när han hade gått över dessa delar och hade gett dem mycket förmaning, kom han till Grekland, 3 Och där stannade tre månader. Och när judarna väntade på honom, när han skulle segla in i Syrien, tänkte han återvända genom Makedonien. 4 Och där följde med honom till Asien, Sopater från Berea; och av tessalonikerna, Aristarchos och Secundus; och Gajus från Derbe och Timotheus; och Asien, Tychicus och Trofimus. 5 Dessa som gick före stannade för oss i Troas. 6 Och vi seglade bort från Filippi efter de osyrade brödens dagar och kommo till dem till Troas på fem dagar. där vi bodde i sju dagar. 7 Och på den första dagen i veckan, när lärjungarna samlades för att bryta bröd, predikade Paulus för dem, redo att ge sig av i morgon. och fortsatte sitt tal till midnatt. 8 Och det fanns många ljus i den övre kammaren, där de var samlade. 9 Och i ett fönster satt en ung man vid namn Eutykus, och föll i djup sömn; och medan Paulus länge predikade, sjönk han ner i sömnen och föll ner från tredje loftet och togs upp död. 10 Och Paulus gick ned och föll över honom och omfamnade honom och sade: "Bekymra eder icke; för hans liv är i honom. 11 När han nu kom upp igen och hade brutit brödet och ätit och talade en lång stund, ända tills det var dags, gick han därifrån. 12 Och de förde den unge mannen levande, och de blev inte så lite tröstade. 13 Och vi gick i förväg för att skeppa och seglade till Assos, där vi hade för avsikt att ta emot Paulus; ty så hade han bestämt, och tänkte gå till fots.

Apostlarnas Gärningar

KAPITEL 21

24 De taga och rena dig med dem, och stå till svars med dem, så att de kan raka sina huvuden; och alla skola inse att det som de fått veta om dig inte är något; men att du också själv vandrar ordningsamt och håller lagen. 25 När det gäller hedningarna som tror, har vi skrivit och kommit fram till att de inte iakttar något sådant, förutom att de håller sig från avgudaroffer och från blod och från strypta och från otukt. 26 Då tog Paulus männen och gick dagen därpå, medan han renade sig med dem, in i templet, för att beteckna fullbordandet av reningsdagarna, tills ett offer skulle offras åt var och en av dem. 27 Och när de sju dagarna nästan var till ända, väckte judarna från Asien, när de såg honom i templet, allt folket och lade händerna på honom. 28 Ropa, Israels män, hjälpen till: Detta är mannen som överallt undervisar alla människor mot folket och lagen och denna plats, och dessutom förde greker in i templet och orenade denna heliga plats. 29 (Ty de hade tidigare sett hos honom i staden Trofimus en Efesier, som de trodde att Paulus hade fört in i templet.) 30 Och hela staden rörde sig, och folket sprang tillsammans, och de tog Paulus och drogo honom ut ur templet, och genast stängdes dörrarna. 31 Och när de gick i väg för att döda honom, kom ett budskap till den överste för kaptenen att hela Jerusalem var i uppståndelse. 32 som genast tog soldater och centurions och sprang ner till dem, och när de såg översten och soldaterna, lämnade de att misshandla Paulus. 33. Då kom översten och tog honom och befallde honom att bindas med två kedjor; och krävde vem han var och vad han hade gjort. 34 Och somliga ropade det ena, andra ett annat bland folkmassan, och när han inte kunde veta vissheten för tumulten, befallde han honom att bäras in i slottet. 35 Och när han kom på trappan, så hände det, att han bars av soldaterna för folkets våld. 36 Ty folkets skara följde efter och ropade: "Bort med honom." 37 Och när Paulus skulle föras in i slottet, sade han till överbefälhavaren: Får jag tala med dig? Vem sa: Kan du tala grekiska? 38 Är du inte den egyptier, som förr i dessa dagar gjorde uppståndelse och förde fyra tusen mördare ut i öknen? 39 Men Paulus sade: "Jag är en man som är en jude från Tarsus, en stad i Kilikien, en invånare i ingen ringa stad; och låt mig tala till folket. 40 Och när han hade gett honom tillstånd, ställde sig Paulus på trappan och vinkade med handen till folket. Och när det blev en stor tystnad, talade han till dem på hebreiska och sade:

1 Och det hände sig, att sedan vi hade blivit hämtade från dem och hade sjösatt, kom vi med en rak kurs till Coos och dagen efter till Rhodos och därifrån till Patara. 2 Och när vi fann ett skepp som seglade över till Fenicien, gick vi ombord och gav oss av. 3 När vi nu hade upptäckt Cypern, lämnade vi det på vänster sida och seglade in i Syrien och landade vid Tyrus, ty där skulle skeppet lossa sin börda. 4 Och när vi fann lärjungar, stannade vi där i sju dagar, som genom Anden sade till Paulus att han inte skulle gå upp till Jerusalem. 5 Och när vi hade fullbordat dessa dagar, gav vi oss av och gick vår väg; och de förde oss alla på vår väg, med hustrur och barn, tills vi var ute ur staden; och vi föll på knä på stranden och bad. 6 Och när vi hade tagit avsked av varandra, tog vi skeppet; och de återvände hem igen. 7 Och när vi hade avslutat vår färd från Tyrus, kom vi till Ptolemais och hälsade bröderna och stannade hos dem en dag. 8 Och nästa dag gick vi som tillhörde Paulus och kom till Cesarea. Och vi gick in i evangelisten Filips hus, som var en av de sju; och bodde hos honom. 9 Och samme man hade fyra döttrar, jungfrur, som profeterade. 10 Och medan vi stannade där många dagar, kom en profet ned från Judeen, vid namn Agabus. 11 Och när han kom till oss, tog han Paulus bälte och band hans egna händer och fötter och sade: Så säger den Helige Ande: Så skola judarna i Jerusalem binda mannen som äger denna bälte och överlämna honom till hedningarnas händer. 12 Och när vi hörde detta, bad både vi och de från den platsen honom att inte gå upp till Jerusalem. 13 Då svarade Paulus: Vad menar ni med att gråta och krossa mitt hjärta? ty jag är redo att inte bara bindas utan också att dö i Jerusalem för Herren Jesu namn. 14 Och när han inte ville övertygas, upphörde vi med att säga: "Ske Herrens vilja." 15 Och efter dessa dagar tog vi våra vagnar och for upp till Jerusalem. 16 Och några av Cesareas lärjungar följde med oss och förde med sig en Mnason från Cypern, en gammal lärjunge, hos vilken vi skulle bo. 17 Och när vi kom till Jerusalem, tog bröderna emot oss med glädje. 18 Och dagen efter gick Paulus in med oss till Jakob; och alla de äldste var närvarande. 19 Och när han hade hälsat dem, förkunnade han särskilt vad Gud hade åstadkommit bland hedningarna genom sin tjänst. 20 Och när de hörde det, prisade de Herren och sade till honom: Du ser, broder, hur många tusen judar som tror; och de är alla nitiska för lagen. 21 Och de har fått besked om dig att du lär alla judar som äro bland hedningarna att överge Mose och säger att de inte borde omskära sina barn och inte heller följa sederna. 22 Vad är det därför? skaran måste förenas, ty de skola höra att du har kommit. 23 Gör därför detta som vi säger till dig: Vi har fyra män som har ett löfte på dem;

KAPITEL 22 1 Män, bröder och fäder, hören mitt försvar som jag nu ger er. 2 (Och när de hörde att han talade på hebreiska till dem, höll de tystare, och han sade:) 3 Jag är sannerligen en man som är jude, född i Tarsus, en stad i Kilikien, men uppvuxen i denna stad vid Gamaliels

Apostlarnas Gärningar

fötter och undervisade enligt fädernas lagars fullkomliga sätt och var nitisk för Gud, som ni alla är denna dag. 4 Och jag förföljde den här vägen ända till döden, bindande och överlämnade i fängelser både män och kvinnor. 5 Liksom översteprästen vittnar om mig och alla de äldstes gods, från vilka jag också tog emot brev till bröderna och reste till Damaskus för att föra dem som var där bundna till Jerusalem, för att de skulle straffas. 6 Och det hände sig, när jag gjorde min resa och närmade mig Damaskus vid middagstid, plötsligt lyste ett stort ljus omkring mig från himlen. 7 Och jag föll till marken och hörde en röst säga till mig: Saul, Saul, varför förföljer du mig? 8 Och jag svarade: Vem är du, Herre? Och han sade till mig: Jag är Jesus från Nasaret, som du förföljer. 9 Och de som var med mig såg verkligen ljuset och blev rädda; men de hörde inte rösten från honom som talade till mig. 10 Och jag sade: Vad skall jag göra, Herre? Och Herren sade till mig: Stå upp och gå till Damaskus; och där skall det berättas för dig om allt som är bestämt för dig att göra. 11 Och när jag för ljusets härlighet inte kunde se, då jag leddes av dem som var med mig, kom jag till Damaskus. 12 Och en Ananias, en troende man enligt lagen, som hade gott rykte om alla judar som bodde där, 13 Kom till mig och stod och sade till mig: Broder Saul, få din syn. Och samma timme såg jag upp på honom. 14 Och han sade: Våra fäders Gud har utvalt dig, för att du skall känna hans vilja och se den Rettfärdige och höra hans muns röst. 15 Ty du skall vara hans vittne för alla människor om vad du har sett och hört. 16 Och varför dröjer du nu? Stå upp och låt dig döpas och tvätta bort dina synder och åkalla Herrens namn. 17 Och det hände sig, när jag kom tillbaka till Jerusalem, medan jag bad i templet, att jag var i trance; 18 Och han såg honom säga till mig: " Skynda dig och gå snabbt ut ur Jerusalem; ty de kommer inte att ta emot ditt vittnesbörd om mig." 19 Och jag sade: "Herre, de vet att jag fängslade och misshandlade i varje synagoga dem som trodde på dig. 20 Och när blodet av din martyr Stefanus utgjutits, stod även jag där och samtyckte till hans död och bevarade kläderna för dem som dödade honom. 21 Och han sade till mig: Gå bort, ty jag vill sända dig långt dit till hedningarna. 22 Och de lät honom höra detta ord, och sedan lyfte de sina röster och sade: "Bort med en sådan man från jorden, ty det är inte lämpligt att han lever." 23 Och när de ropade och kastade av sig sina kläder och kastade damm i luften, 24 Överkaptenen befallde honom att föras in i slottet och bad att han skulle undersökas genom gissling; att han skulle veta varför de ropade så mot honom. 25 Och när de band honom med stringtrosor, sade Paulus till centurionen som stod där: Är det tillåtet för dig att gissla en man som är romersk och odömd? 26 När hövitsmannen hörde det, gick han och berättade för översten och sade: Se till vad du gör, ty denna man är en romersk. 27 Då kom översten och sade till honom: "Säg mig, är du en romersk?" Han sa, ja.

28 Och översten svarade: »Med en stor summa har jag fått denna frihet. Och Paulus sade: Men jag är fri född. 29 Då vek de genast ifrån honom, som skulle ha undersökt honom, och överbefälhavaren blev också rädd, sedan han visste att han var en romare och därför att han hade bundit honom. 30 På morgonen, emedan han skulle ha känt till vissheten varför han anklagades av judarna, löste han honom från sina band och befallde översteprästerna och hela deras råd att infinna sig, och förde ner Paulus och ställde honom inför dem. KAPITEL 23 1 Och Paulus såg uppriktigt på rådet och sade: "Män och bröder, jag har levt med gott samvete inför Gud ända till denna dag." 2 Och översteprästen Ananias befallde dem som stodo bredvid honom att slå honom på munnen. 3 Då sade Paulus till honom: "Gud skall slå dig, du vita mur; ty sitter du för att döma mig efter lagen och befaller mig att slås i strid med lagen?" 4 Och de som stodo därvid sade: »Hånar du Guds överstepräst? 5 Då sade Paulus: "Jag visste inte, bröder, att han var överstepräst; ty det är skrivet: Du skall inte tala illa om ditt folks härskare." 6 Men när Paulus förstod att den ena delen var sadducéer och den andra fariséerna, ropade han i rådet: Människor och bröder, jag är en farisé, son till en farisé; av de dödas hopp och uppståndelse är jag kallad i fråga. 7 Och när han hade sagt detta, uppstod en oenighet mellan fariséerna och sadducéerna, och folkmassan splittrades. 8 Ty sadducéerna säger att det inte finns någon uppståndelse, varken ängel eller ande, men fariséerna bekänna båda. 9 Och ett stort rop uppstod, och de skriftlärda som tillhörde fariséerna stodo upp och kämpade och sade: Vi finner inget ont i denne man; men om en ande eller en ängel har talat till honom, låt oss inte strida mot honom. Gud. 10 Och när det uppstod en stor oenighet, befallde överbefälhavaren, som fruktade att Paulus skulle ha blivit sönderryckt av dem, och befallde soldaterna att gå ner och att med våld ta honom bland dem och föra honom in i slottet. 11 Och natten därpå stod Herren bredvid honom och sade: " Var vid gott mod, Paulus, ty såsom du har vittnat om mig i Jerusalem, så måste du också vittna i Rom." 12 Och när det blev dag, slog några av judarna sig samman och band sig under en förbannelse och sade att de varken skulle äta eller dricka förrän de hade dödat Paulus. 13 Och de var mer än fyrtio som hade gjort denna sammansvärjning. 14 Och de kommo till översteprästerna och de äldste och sade: »Vi hava bundit oss under en stor förbannelse, så att vi ingenting skola äta förrän vi hava dödat Paulus. 15 Nu säger ni nu tillsammans med rådet för överste befälhavaren att han föra ner honom till eder i morgon, som om ni skulle fråga något mer fullkomligt angående honom; och vi, eller han någonsin kommer nära, är redo att döda honom.

Apostlarnas Gärningar

16 Och när Paulus systers son hörde att de låg på lur, gick han och gick in i slottet och berättade det för Paulus. 17 Då kallade Paulus en av centurionerna till sig och sade: "För denna unge man till överste kaptenen, ty han har något att säga honom." 18 Då tog han honom och förde honom till översten och sade: "Fången Paulus kallade mig till sig och bad mig att föra denna unge man till dig, som har något att säga dig." 19Och översten tog honom vid handen och gick med honom avsides enskilt och frågade honom: Vad är det du har att säga mig? 20 Och han sade: "Judarna har kommit överens om att önska dig att du i morgon vill föra ned Paulus till rådet, som om de skulle fråga honom något mer fullkomligt." 21 Men du ger inte efter för dem, ty av dem ligger mer än fyrtio män och väntar på honom, som har förbundit sig med en ed, att de varken skall äta eller dricka förrän de har dödat honom; och nu är de redo. letar efter ett löfte från dig. 22 Då lät överste befälhavaren den unge mannen gå och bjöd honom: Se till att du inte säger till någon att du har visat mig detta. 23 Och han kallade till sig två centurions och sade: Gör i ordning två hundra soldater att gå till Caesarea, och sjuttio ryttare och tvåhundra spjutskyttar vid nattens tredje timme; 24 Och skaffa dem djur, så att de kan sätta Paulus på och föra honom i säkerhet till landshövdingen Felix. 25 Och han skrev ett brev på detta sätt: 26 Claudius Lysias hälsar den mest utmärkte landshövdingen Felix. 27 Denne man blev tagen av judarna och borde ha blivit dödad av dem. Då kom jag med en här och räddade honom, eftersom jag förstod att han var en romersk. 28 Och när jag fick veta orsaken till att de anklagade honom, förde jag honom ut i deras råd. 29 som jag ansåg vara anklagad för frågor om deras lag, men att han inte hade något pålagt honom som var värdigt att dö eller binda. 30 Och när det blev berättat för mig hur judarna väntade på mannen, sände jag genast till dig och gav befallning till hans anklagare att de skulle säga inför dig vad de hade emot honom. Farväl. 31 Då tog soldaterna, såsom det hade blivit dem befallt, Paulus och förde honom om natten till Antipatris. 32 Nästa morgon lämnade de ryttarna för att följa med honom och återvände till slottet. 33 När de kom till Caesarea och överlämnade brevet till landshövdingen, ställde han också Paulus inför honom. 34 Och när landshövdingen hade läst brevet, frågade han i vilken provins han var. Och när han förstod att han var från Kilikien; 35 Jag vill höra dig, sade han, när också dina anklagare kommer. Och han befallde honom att förvaras i Herodes domsal.

mycket värdiga gärningar görs mot detta folk genom din försyn, 3 Vi accepterar det alltid, och på alla ställen, högste Felix, med all tacksamhet. 4 Trots att jag inte är mer tröttsam mot dig, ber jag dig att du vill höra oss om din nåd några få ord. 5 Ty vi har funnit denna man en pestilent karl och en upprorisk man bland alla judar i hela världen och en ledare för nasaréernas sekt. 6 som också har gått omkring för att vanhelga templet, som vi tog och ville ha dömt enligt vår lag. 7 Men överbefälhavaren Lysias kom över oss och tog honom med stort våld ur våra händer, 8 Befaller sina anklagare att komma till dig: genom att undersöka vem du själv kan få kunskap om allt detta, som vi anklagar honom för. 9 Och judarna instämde också och sade att detta var så. 10 Sedan svarade Paulus, sedan landshövdingen hade vinkat honom att han skulle tala, "Eftersom jag vet att du har varit en domare för detta folk i många år, svarar jag desto gladare för mig själv: 11 För att du ska förstå att det ännu bara är tolv dagar sedan jag reste upp till Jerusalem för att tillbe. 12 Och de fann mig inte i templet och tvistade med någon människa, varken uppväckande folket, varken i synagogorna eller i staden. 13 De kan inte heller bevisa vad de nu anklagar mig för. 14 Men detta bekänner jag för dig, att enligt den väg som de kallar kätteri, så tillber jag mina fäders Gud, och jag tror på allt som är skrivet i lagen och i profeterna. 15 Och ha ett hopp till Gud, vilket de själva också tillåta, att det skall ske en uppståndelse från de döda, både rättfärdiga och orättfärdiga. 16 Och härigenom utövar jag mig på att alltid ha ett samvete utan anstöt mot Gud och mot människor. 17 Nu efter många år kom jag för att bära fram allmosor till mitt folk och gåvor. 18 Varpå några judar från Asien fann mig renad i templet, varken med folkmassa eller tumult. 19 Vilka borde ha varit här före dig och invända, om de hade haft något emot mig. 20 Eller låt de samma här säga, om de funnit något ont i mig, medan jag stod inför rådet, 21 Om det inte var för denna ena röst, ropade jag, där jag stod bland dem: När det gäller de dödas uppståndelse, är jag i dag kallad av er. 22 Och när Felix hörde detta, med bättre kunskap om den vägen, uppsköt han dem och sade: »När översten Lysias kommer ned, så skall jag veta det yttersta av din sak. 23 Och han befallde en centurion att bevara Paulus och låta honom få frihet, och att han inte skulle förbjuda någon av hans bekanta att tjäna eller komma till honom. 24 Och efter några dagar, när Felix kom med sin hustru Drusilla, som var en judinna, sände han bud efter Paulus och hörde honom angående tron på Kristus. 25 Och när han tänkte på rättfärdighet, återhållsamhet och kommande dom, darrade Felix och svarade: "Gå din väg för denna gång; när jag har en lämplig årstid, kommer jag att ropa efter dig. 26 Han hoppades också att pengar skulle ha givits honom av Paulus, så att han kunde lösa honom; därför sände han oftare efter honom och talade med honom.

KAPITEL 24 1 Och efter fem dagar kom översteprästen Ananias ned med de äldste och med en talare vid namn Tertullus, som underrättade landshövdingen mot Paulus. 2 Och när han kallades fram, började Tertullus anklaga honom och sade: Eftersom vi har stor stillhet av dig, och att

Apostlarnas Gärningar

27 Men efter två år kom Porcius Festus in i Felix rum, och Felix, som var villig att visa judarna ett nöje, lämnade Paulus bunden.

21 Men när Paulus hade vädjat om att bli reserverad till Augustus hörande, befallde jag att han skulle hållas kvar tills jag kunde skicka honom till kejsaren. 22 Då sade Agrippa till Festus: Jag vill också själv höra mannen. I morgon, sade han, skall du höra honom. 23 Och på morgonen, när Agrippa hade kommit, och Bernice, med stor prakt, och de kommo in på förhörsplatsen, tillsammans med de förnämsta hövdingarna och stadens främsta män, fördes Paulus fram på Festus befallning. 24 Och Festus sade: "Kung Agrippa och alla män som äro här hos oss, ni ser denna man, om vilken hela mängden judar har handlat med mig, både i Jerusalem och även här, och ropar att han inte borde leva längre. 25 Men när jag fann att han inte hade begått något som var värt döden och att han själv har vädjat till Augustus, har jag beslutat att sända honom. 26 Om vilka jag inte har något att skriva till min herre. Därför har jag fört honom fram inför dig, och särskilt inför dig, konung Agrippa, för att jag, efter att ha undersökt, skulle ha något att skriva. 27 Ty det förefaller mig orimligt att sända en fånge, och inte med att beteckna de brott som lagts mot honom.

KAPITEL 25 1 När Festus nu kom till provinsen, steg han efter tre dagar upp från Caesarea till Jerusalem. 2Och översteprästen och judarnas överste förkunnade honom mot Paulus och bad honom: 3 Och han begärde nåd mot honom, att han skulle sända bud efter honom till Jerusalem och lägga sig på vägen för att döda honom. 4 Men Festus svarade att Paulus skulle hållas kvar i Caesarea, och att han själv snart skulle bege sig dit. 5 Låt dem därför, sade han, som är dugliga, gå ned med mig och anklaga denne man, om det finns något ont i honom. 6 Och när han hade stannat bland dem mer än tio dagar, drog han ner till Caesarea. och nästa dag, när han satt på domarsätet, befallde han att Paulus skulle hämtas. 7 Och när han kom, stodo judarna som hade kommit ner från Jerusalem runt omkring och framförde många och svåra klagomål mot Paulus, som de inte kunde bevisa. 8 Medan han svarade för sig själv: Varken mot judarnas lag, varken mot templet eller ännu mot kejsaren, har jag förolämpat något alls. 9 Men Festus, som var villig att göra judarna ett nöje, svarade Paulus och sade: »Vill du gå upp till Jerusalem och där bliva dömd om detta inför mig? 10 Då sade Paulus: "Jag står vid kejsarens domarstol, där jag borde dömas; mot judarna har jag inte gjort något orätt, såsom du mycket väl vet." 11 Ty om jag är en brottsling eller har begått något som är värt döden, så vägrar jag att dö; men om det inte finns något av detta som dessa anklagar mig för, så får ingen överlämna mig till dem. Jag vädjar till Caesar. 12 Då Festus hade rådfrågat rådet, svarade han: "Har du vädjat till kejsaren?" till kejsaren skall du gå. 13 Och efter några dagar kom kung Agrippa och Bernice till Caesarea för att hälsa Festus. 14 Och när de hade varit där många dagar, förkunnade Festus Paulus sak för kungen och sade: "Det finns en man kvar i bojor av Felix. 15 Om vilka översteprästerna och judarnas äldste underrättade mig när jag var i Jerusalem, eftersom de ville döma honom. 16 Till vilka jag svarade: "Det är inte romarnas sätt att överlämna någon till döden, innan den som är anklagad har anklagats ansikte mot ansikte och har rätt att svara för sig själv angående brottet som riktats mot honom." 17 Därför, när de kom hit, satte jag mig utan dröjsmål nästa morgon på domarsätet och befallde att mannen skulle föras fram. 18 Mot vem anklagade de, när de reste sig, ingen anklagelse för sådant som jag trodde: 19 Men de hade vissa frågor emot honom om deras egen vidskepelse och om en Jesus, som var död, som Paulus sade vara vid liv. 20 Och eftersom jag tvivlade på sådana frågor, frågade jag honom om han skulle gå till Jerusalem och där bli dömd i dessa frågor.

KAPITEL 26 1 Då sade Agrippa till Paulus: "Du har tillåtelse att tala för dig själv." Då räckte Paulus fram handen och svarade för sig själv: 2 Jag tycker mig vara lycklig, kung Agrippa, ty jag skall i dag svara för mig inför dig när jag rör allt det som jag anklagas för av judarna: 3 Särskilt därför att jag vet att du är sakkunnig i alla seder och frågor som finns bland judarna; därför ber jag dig att lyssna tålmodigt. 4 Mitt sätt att leva från min ungdom, som först var bland mitt eget folk i Jerusalem, känner alla judar; 5 som kände mig från början, om de ville vittna, att jag efter vår religions strängaste sekt levde en farisé. 6 Och nu står jag och är dömd för hoppet om det löfte som Gud gav till våra fäder: 7 Till vilket löfte våra tolv stammar, som omedelbart tjänar Gud dag och natt, hoppas att komma. För vilket hopps skull, kung Agrippa, är jag anklagad för judarna. 8Varför skulle det vara något otroligt för dig, att Gud skulle uppväcka de döda? 9 Jag tänkte med mig själv att jag borde göra mycket som strider mot Jesu namn från Nasaret. 10 Vilket jag också gjorde i Jerusalem, och många av de heliga stängde jag in i fängelset, efter att ha fått myndighet av översteprästerna. och när de dödades, gav jag min röst emot dem. 11 Och jag straffade dem ofta i varje synagoga och tvingade dem att häda; och då jag var ytterst galen på dem, förföljde jag dem ända till främmande städer. 12 Varpå jag reste till Damaskus med myndighet och uppdrag från översteprästerna, 13 Vid middagstid, o kung, såg jag på vägen ett ljus från himlen, ovanför solens ljus, lysa omkring mig och dem som färdades med mig.

Apostlarnas Gärningar

14 Och när vi alla föll till jorden, hörde jag en röst tala till mig och säga på hebreiska: Saul, Saul, varför förföljer du mig? det är svårt för dig att sparka mot sticken. 15 Och jag sade: Vem är du, Herre? Och han sade: Jag är Jesus, som du förföljer. 16 Men stå upp och stå på dina fötter, ty jag har uppenbarat mig för dig i detta syfte, för att göra dig till en tjänare och ett vittne både om detta som du har sett och om det där jag vill uppenbara mig för dig. 17 och räddar dig från folket och från hedningarna, till vilka jag nu sänder dig, 18 För att öppna deras ögon och vända dem från mörker till ljus och från Satans makt till Gud, så att de kan få syndernas förlåtelse och arv bland dem som är helgade genom tron som finns på mig. 19 Varpå, o kung Agrippa, var jag inte olydig mot den himmelska synen. 20 Men de visade först för dem i Damaskus och i Jerusalem och över hela Judeens kuster och sedan för hedningarna att de skulle omvända sig och vända sig till Gud och göra gärningar som är lämpliga för omvändelse. 21 Av dessa orsaker fångade judarna mig i templet och gick i väg för att döda mig. 22 Efter att ha fått hjälp av Gud, fortsätter jag till denna dag, att vittna både för små och stora, utan att säga något annat än det som profeterna och Mose sade skulle komma: 23 att Kristus skulle lida och att han skulle vara den förste som skulle uppstå från de döda och visa ljus för folket och hedningarna. 24 Och när han talade så för sig själv, sade Festus med hög röst: Paulus, du är utom dig. mycket lärdom gör dig galen. 25 Men han sade: "Jag är inte galen, högste Festus; men säg sanningens och nykterhetens ord. 26 Ty konungen känner till detta, och inför vilken jag också talar fritt, ty jag är övertygad om att inget av detta är dolt för honom. ty detta skedde inte i ett hörn. 27 Kung Agrippa, tror du profeterna? Jag vet att du tror. 28 Då sade Agrippa till Paulus: "Du har nästan övertalat mig att bli kristen." 29 Och Paulus sade: "Jag vill till Gud att inte bara du, utan också alla som hör mig i dag, både nästan och helt och hållet skulle vara sådana som jag är, utom dessa band. 30 Och när han hade talat så, reste sig kungen och landshövdingen och Bernice och de som satt med dem. 31 Och när de hade gått avsides, talade de sinsemellan och sade: »Denne man gör intet som är värdigt döden eller bunden. 32 Då sade Agrippa till Festus: »Denne man kunde ha blivit frigiven, om han inte hade vädjat till kejsaren.

4 Och när vi hade gått därifrån, seglade vi under Cypern, eftersom vindarna var motsatta. 5 Och när vi hade seglat över Kilikiens och Pamfyliens hav, kom vi till Myra, en stad i Lykien. 6 Och där fann centurionen ett skepp från Alexandria som seglade in i Italien; och han lade oss däri. 7 Och när vi hade seglat långsamt många dagar, och knappt hade kommit över mot Cnidus, utan vinden lidande oss, seglade vi under Kreta, mitt emot Salmone; 8 Och knappt passerade den, kom han till en plats som kallas De vackra tillflyktsorterna; i närheten var staden Lasea. 9När nu mycket tid hade lagts ner, och när det nu var farligt att segla, eftersom fastan nu redan var förbi, förmanade Paulus dem: 10 Och han sade till dem: "Herrar, jag förstår att denna resa kommer att vara med skada och mycket skada, inte bara på frakten och skeppet, utan också på våra liv." 11 Men centurionen trodde mer på befälhavaren och skeppets ägare än det som Paulus hade sagt. 12 Och eftersom fristaden inte var värd att övervintra i, rådde de flesta att också dra därifrån, om de på något sätt kunde komma till Fenikien och där övervintra; som är en fristad på Kreta och ligger mot sydväst och nordväst. 13 Och när sydvinden blåste svagt och trodde att de hade uppnått sin avsikt och förlorade därifrån, seglade de nära Kreta. 14 Men inte långt därefter kom en stormvind mot den, kallad Euroclydon. 15 Och när skeppet var fångat och inte kunde bära upp i vinden, lät vi henne köra. 16 Och när vi sprang under en viss ö som heter Claudia, hade vi mycket arbete att komma med båten: 17 När de hade tagit upp dem, använde de hjälpmedel och låg under fartyget. och av rädsla för att de skulle falla i kvicksanden, slog de segel och blev så fördrivna. 18 Och när vi blev ytterst omstörtade av en storm, gjorde de dagen därpå upp skeppet. 19 Och den tredje dagen kastade vi ut med våra egna händer fartygets redskap. 20 Och när varken sol eller stjärnor på många dagar visade sig, och ingen liten storm kom över oss, togs då allt hopp om att vi skulle bli frälsta. 21 Men efter lång avhållsamhet stod Paulus fram mitt ibland dem och sade: "Herrar, ni skulle ha lyssnat på mig och inte ha släppt loss från Kreta och ha vunnit denna skada och förlust." 22 Och nu uppmanar jag er att vara vid gott mod, ty det skall inte gå någon människas liv bland er, utom skeppet. 23 Ty i natt stod hos mig en Guds ängel, vars jag är och som jag tjänar, 24 och sade: Frukta inte, Paulus; du måste ställas inför kejsaren, och se, Gud har givit dig alla dem som segla med dig. 25 Var därför vid gott mod, mina herrar, ty jag tror på Gud, att det skall bli så som det är sagt till mig. 26 Men vi måste kastas på en viss ö. 27 Men när den fjortonde natten kom, när vi drevs upp och ner i Adria, ansåg skeppsmännen vid midnatt att de närmade sig något land;

KAPITEL 27 1 Och när det var bestämt att vi skulle segla in i Italien, överlämnade de Paulus och några andra fångar till en som hette Julius, en centurion ur Augustus' skara. 2 Och när vi gick in i ett skepp från Adramyttium sjösatte vi, det vill säga att segla längs Asiens kuster; en Aristarchus, en makedonier från Tessalonika, som är med oss. 3 Och nästa dag berörde vi Sidon. Och Julius vädjade artigt till Paulus och gav honom friheten att gå till sina vänner för att förfriska sig.

Apostlarnas Gärningar

28 Och de lät mäta det och fann det tjugo famnar, och när de hade gått ett stycke längre, lät de åter ljuda och fann det femton famnar. 29 Då fruktade de att vi skulle ha fallit på klippor, kastade de fyra ankare ur aktern och önskade dagen. 30 Och när skeppsmännen skulle fly ut ur skeppet, när de hade släppt ner båten i havet, färgade som om de skulle ha kastat ankare ur förskeppet, 31 Paulus sade till centurionen och till soldaterna: Om dessa inte stannar i skeppet, kan ni inte bli frälsta. 32 Då skar soldaterna av repen på båten och lät henne falla av. 33 Och medan dagen kom, bad Paulus dem alla att äta mat och sade: "I dag är den fjortonde dagen då ni har stannat kvar och fastat utan att ha tagit något." 34 Därför ber jag eder att taga något kött, ty detta är för eder hälsa: ty inget hår skall falla från huvudet på någon av eder. 35 Och när han hade sagt detta, tog han bröd och tackade Gud inför dem alla; och när han hade brutit det, började han äta. 36 Då var de alla vid gott mod, och de tog också något kött. 37 Och vi voro sammanlagt två hundra sexton själar i skeppet. 38 Och när de hade ätit tillräckligt, lättade de upp skeppet och kastade ut vetet i havet. 39 Och när det blev dag, kände de inte landet, men de upptäckte en viss bäck med en strand, i vilken de var beredda att, om det var möjligt, skjuta in skeppet. 40 Och när de hade tagit upp ankarna, överlämnade de sig till havet och löste roderbanden och lyfte upp storseglet för vinden och gick mot stranden. 41 Och när de föll ner på en plats där två hav möttes, satte de skeppet på grund; och den främre delen fastnade och förblev orörlig, men den bakre delen bröts av vågornas våld. 42 Och soldaternas råd var att döda fångarna, så att ingen av dem skulle simma ut och fly. 43 Men centurionen, som var villig att frälsa Paulus, avhöll dem från deras avsikt; och befallde att de som kunde simma först skulle kasta sig i havet och gå i land. 44 Och resten, några på bräder och några på sönderslagna delar av skeppet. Och så hände det sig att de kom undan alla i säkerhet till land. KAPITEL 28 1 Och när de hade rymt, visste de att ön hette Melita. 2 Och det barbariska folket visade oss ingen liten vänlighet, ty de tände en eld och tog emot oss alla på grund av det regn som rådde och för kylan. 3 Och när Paulus hade samlat ihop ett knippe käppar och lagt dem på elden, kom en huggorm upp ur värmen och fäste sig på hans hand. 4 Och när barbarerna såg det giftiga vilddjuret hänga på hans hand, sade de sinsemellan: Denna man är utan tvivel en mördare, som trots att han har undkommit havet, men hämnden inte tillåter att leva. 5 Och han skakade av vilddjuret i elden och kände ingen skada. 6 Men de såg ut när han skulle ha svullnat eller plötsligt fallit död ned; men sedan de hade sett en lång stund och

100

sett att ingen skada kommit honom, ändrade de sig och sade att han var en gud. 7 I samma kvarter fanns ägodelar av öns överste, som hette Publius; som tog emot oss och tog emot oss tre dagar hövligt. 8 Och det hände sig att Publius fader låg sjuk av feber och blodig sveda, till vilken Paulus gick in och bad och lade händerna på honom och botade honom. 9 När detta skedde, kom också andra som hade sjukdomar på ön och blevo botade. 10 som också ärade oss med många äror; och när vi gick bort, lastade de oss med sådant som var nödvändigt. 11 Och efter tre månader gav vi oss av med ett skepp från Alexandria, som hade övervintrat på ön, vars tecken var Castor och Pollux. 12 Och när vi landade i Syrakusa, stannade vi där i tre dagar. 13 Och därifrån hämtade vi en kompass och kommo till Rhegium, och efter en dag blåste sydvinden, och nästa dag kom vi till Puteoli. 14 Där vi fann bröder och ville stanna hos dem i sju dagar, och så begav vi oss till Rom. 15 Och därifrån, när bröderna hörde talas om oss, kom de för att möta oss ända till Appii forum, och de tre krogarna; vilka när Paulus fick se, tackade han Gud och tog mod till sig. 16 Och när vi kom till Rom, överlämnade centurionen fångarna till vaktmästaren, men Paulus fick bo för sig själv hos en soldat som bevakade honom. 17 Och det hände sig att efter tre dagar kallade Paulus samman de främsta av judarna, och när de hade samlats, sade han till dem: Män och bröder, fastän jag inte har begått något mot våra fäders folk eller seder , men jag blev överlämnad till fången från Jerusalem i romarnas händer. 18 som, när de hade granskat mig, ville ha släppt mig, eftersom det inte fanns någon dödsorsak hos mig. 19 Men när judarna talade emot det, var jag tvungen att vädja till kejsaren; inte som jag borde anklaga min nation för. 20 Därför har jag kallat dig för att se dig och tala med dig, eftersom jag för Israels hopp är bunden med denna kedja. 21 Och de sade till honom: Vi har inte heller fått några brev från Judeen om dig, och ingen av bröderna som kommit har berättat eller talat något ont om dig. 22 Men vi vilja höra om dig vad du tycker, ty angående denna sekt vet vi att det överallt talas emot den. 23 Och när de hade bestämt honom en dag, kom många till honom i hans logi; för vilka han förklarade och vittnade om Guds rike och övertalade dem om Jesus, både genom Mose lag och av profeterna, från morgon till kväll. 24 Och somliga trodde på det som var sagt, och några trodde inte. 25 Och när de inte kom överens sinsemellan, gick de, efter att Paulus hade talat ett ord: "Väl talade den Helige Ande genom profeten Esaias till våra fäder, 26 och sade: Gå till detta folk och säg: I skolen höra och icke förstå; och seende skolen I se och icke förnimma. 27 Ty detta folks hjärta har blivit grovt, och deras öron är slöa av att höra, och deras ögon har de slutit; att de inte skulle se med sina ögon och höra med sina öron och förstå med sitt hjärta och omvända sig, och jag skulle bota dem.

Apostlarnas Gärningar

28 Var det därför känt för er att Guds frälsning är sänd till hedningarna, och att de kommer att höra den. 29 Och när han hade sagt dessa ord, gick judarna bort och diskuterade mycket sinsemellan. 30 Och Paulus bodde två hela år i sitt eget hyreshus och tog emot allt som kom in till honom, 31 Predika Guds rike och lära ut vad som angår Herren Jesus Kristus, med all tillförsikt, ingen förbjuder honom.

101

Romare

24Därför har Gud också överlämnat dem till orenhet genom deras egna hjärtans begär, för att vanära sina kroppar sinsemellan. 25 som förvandlade Guds sanning till lögn och dyrkade och tjänade varelsen mer än Skaparen, som är välsignad för evigt. Amen. 26 Därför övergav Gud dem till avskyvärda tillgivenheter, ty till och med deras kvinnor ändrade det naturliga bruket till det som är emot naturen. 27 Och likaså brände även männen, som lämnade kvinnans naturliga bruk, i sin lust mot varandra; män med män som arbetar med det som är olämpligt och som i sig själva får den belöning för sitt misstag som var rimlig. 28 Och även om de inte tyckte om att behålla Gud i sin kunskap, överlämnade Gud dem till ett förkastligt sinne, att göra det som inte är lämpligt; 29 Uppfylld av all orättfärdighet, otukt, ondska, girighet, illvilja; full av avund, mord, debatt, bedrägeri, elakhet; viskare, 30 Baktalare, hatare av Gud, otrevliga, stolta, skrytare, uppfinnare av onda ting, olydiga mot föräldrar, 31 Utan förstånd, förbundsbrytare, utan naturlig tillgivenhet, oförsonlig, obarmhärtig: 32 De som känner till Guds dom, att de som begå sådant är värda döden, de gör inte bara detsamma, utan har behag i dem som gör det.

KAPITEL 1 1 Paulus, en Jesu Kristi tjänare, kallad att vara apostel, avskild till Guds evangelium, 2 (som han förut hade lovat genom sina profeter i de heliga skrifterna,) 3 Angående hans Son, Jesus Kristus, vår Herre, som blev till av Davids säd efter köttet; 4 Och förklarats vara Guds Son med kraft, enligt helighetens ande, genom uppståndelsen från de döda: 5 Genom vilken vi har tagit emot nåd och apostlaskap, för lydnad mot tron bland alla folk, för hans namn: 6 Bland vilka är ni också kallade av Jesus Kristus: 7 Till alla som är i Rom, Guds älskade, kallade att vara heliga: Nåd med er och frid från Gud, vår Fader, och Herren Jesus Kristus. 8 Först tackar jag min Gud genom Jesus Kristus för er alla, att er tro är omtalad i hela världen. 9 Ty Gud är mitt vittne, som jag tjänar med min ande i hans Sons evangelium, att jag utan uppehåll alltid nämner dig i mina böner; 10 Jag ber om, om jag på något sätt nu i längden skulle kunna få en framgångsrik resa genom Guds vilja att komma till er. 11 Ty jag längtar efter att få träffa er, så att jag kan ge er någon andlig gåva, så att ni kan bli befästa; 12 Det vill säga för att jag tillsammans med er må bli tröstade genom den gemensamma tron både av er och mig. 13 Nu vill jag inte att ni ska veta, bröder, att jag ofta hade för avsikt att komma till er (men hittills har låtit mig göra det) för att jag också skulle få frukt bland er, liksom bland andra hedningar. 14 Jag är skyldig både till grekerna och till barbarerna; både för de vise och för de okloka. 15 Så mycket som i mig är, så är jag redo att predika evangeliet även för er som är i Rom. 16 Ty jag skäms inte för Kristi evangelium, ty det är Guds kraft till frälsning för var och en som tror. till juden först och även till greken. 17 Ty däri uppenbaras Guds rättfärdighet från tro till tro: som det är skrivet: Den rättfärdige skall leva av tro. 18 Ty Guds vrede uppenbaras från himlen över all ogudaktighet och orättfärdighet hos människor, som hålla sanningen i orättfärdighet; 19 Därför att det som kan kännas av Gud är uppenbart i dem; ty Gud har visat dem det. 20 Ty hans osynliga ting från världens skapelse syns tydligt och förstås av det som är skapat, ja, hans eviga kraft och gudom. så att de är utan ursäkt: 21 Därför att de, när de kände Gud, inte förhärligade honom som Gud och inte heller var tacksamma; men blev fåfäng i deras inbillningar, och deras oförståndiga hjärta förmörkades. 22 Genom att bekänna sig vara visa blev de dårar, 23 Och förvandlade den oförgängliga Gudens härlighet till en avbild som liknade en förgänglig människa och med fåglar och fyrfotade djur och krypdjur.

KAPITEL 2 1 Därför är du oförlåtlig, o människa, vem du än är som dömer; ty varvid du dömer en annan, fördömer du dig själv; ty du som dömer gör samma sak. 2 Men vi är säkra på att Guds dom är i sanning över dem som begå sådant. 3 Och tänker du så, o människa, som dömer dem som gör sådant och gör detsamma, att du slipper undan Guds dom? 4 Eller föraktar du rikedomen av hans godhet och tålamod och långmodighet; vet du inte att Guds godhet leder dig till omvändelse? 5 Men efter din hårdhet och ditt obotfärdiga hjärta ska du samla vrede för dig själv mot vredens dag och uppenbarelsen av Guds rättfärdiga dom; 6 som skall betala var och en efter hans gärningar: 7 Till dem som genom tålmodig fortsättning i välgörande söker ära och ära och odödlighet, evigt liv: 8 Men mot dem som är tvistiga och inte lyder sanningen, utan lyder orättfärdighet, harm och vrede, 9 Vedermöda och ångest över varje människas själ som gör ont, först över juden och även hedningen; 10 Men ära, ära och frid åt var och en som gör gott, för juden först och även för hedningen. 11 Ty det finns ingen respekt för människor hos Gud. 12 Ty alla som har syndat utan lag skola också förgås utan lag, och alla som syndat i lagen skola dömas enligt lagen. 13 (Ty inte lagens åhörare är rättfärdiga inför Gud, utan lagens görare skall bli rättfärdiga. 14 Ty när hedningarna, som inte har lagen, av naturen gör det som finns i lagen, är dessa, som saknar lagen, en lag för sig själva. 15 som visar lagens verk skriven i deras hjärtan, och deras samvete vittnar, och deras tankar är elaka medan de anklagar eller ursäktar varandra.)

102

ROMARE

16 På den dag då Gud skall döma människors hemligheter genom Jesus Kristus enligt mitt evangelium. 17 Se, du kallas jude och vilar i lagen och skryter dig över Gud, 18 Och känner till hans vilja och godkänner det som är förnämligare, undervisad av lagen; 19 Och du är övertygad om att du själv är en blinds vägledare, ett ljus för dem som är i mörkret, 20 En lärare för dårarna, en lärare för spädbarn, som har formen av kunskap och sanning i lagen. 21 Du som lär en annan, lär du inte dig själv? du som predikar att en människa inte ska stjäla, stjäl du? 22 Du som säger att en människa inte ska begå äktenskapsbrott, begår du äktenskapsbrott? du som avskyr avgudar, begår du helgerån? 23 Du som skryter dig över lagen, vanärar du Gud genom att bryta mot lagen? 24 Ty Guds namn hädas bland hedningarna genom er, såsom det är skrivet. 25 Ty omskärelse tjänar sannerligen om du håller lagen; men om du är en lagbrytare, så är din omskärelse oomskuren. 26 Om därför en oomskuren håller lagens rättfärdighet, skall då inte hans oomskurne räknas till omskärelse? 27 Och skall icke oomskuren som är av naturen, om den uppfyller lagen, döma dig, som genom bokstav och omskärelse bryter mot lagen? 28 Ty han är inte en jude, som är det till det yttre; inte heller den omskärelse som är till det yttre i köttet. 29 Men han är en jude, som är en invärtes; och omskärelse är hjärtats, i anden och inte i bokstaven; vars pris inte är av människor utan av Gud.

12 Alla äro de borta, de hava tillsammans blivit olönsamma; det finns ingen som gör gott, nej, inte en. 13 Deras strupe är en öppen grav; med sina tungor har de brukat svek; aspars gift är under deras läppar: 14 Vars mun är full av förbannelse och bitterhet: 15 Deras fötter är snabba att utgjuta blod. 16 Förstörelse och elände är på deras vägar: 17 Och fridens väg har de inte känt: 18 Det finns ingen fruktan för Gud framför deras ögon. 19 Nu vet vi att allt vad lagen säger, det säger den till dem som är under lagen: på det att varje mun må stoppas och hela världen må bli skyldig inför Gud. 20 Därför skall inget kött rättfärdigas inför hans ögon genom lagens gärningar, ty genom lagen är kunskap om synd. 21 Men nu har Guds rättfärdighet uppenbarats utan lagen, eftersom lagen och profeterna bevittnar; 22 Ja, Guds rättfärdighet som är genom tro på Jesus Kristus för alla och över alla som tror; ty det är ingen skillnad. 23 Ty alla har syndat och saknar Guds härlighet; 24 Han blir utan värde rättfärdig genom sin nåd genom återlösningen som finns i Kristus Jesus. 25 Den Gud har framställt att vara en försoning genom tro på hans blod, för att förkunna sin rättfärdighet till förlåtelse för förgångna synder, genom Guds tålamod; 26 För att förkunna, säger jag, vid denna tidpunkt hans rättfärdighet, för att han skulle vara rättvis och rättfärdiggöra den som tror på Jesus. 27 Var är då skrytet? Det är uteslutet. Enligt vilken lag? av verk? Nej, utan genom trons lag. 28 Därför drar vi slutsatsen att en människa blir rättfärdig genom tro utan lagens gärningar. 29 Är han bara judarnas Gud? är han inte också av hedningarna? Ja, även av hedningarna: 30 Eftersom det är en enda Gud, som skall rättfärdiga omskärelsen genom tron och oomskuren genom tron. 31 Ogiltigförklarar vi då lagen genom tron? Gud förbjude: ja, vi stadgar lagen.

KAPITEL 3 1 Vilken fördel har då juden? eller vad tjänar omskärelsen till? 2 Mycket på alla sätt, framför allt därför att Guds ord var överlämnade åt dem. 3 För tänk om några inte trodde? skall deras otro göra tron på Gud utan verkan? 4 Gud förbjude det: ja, låt Gud vara sann, men var och en lögnare; som det är skrivet: För att du skall bliva rättfärdig i dina ord och kunna segra när du blir dömd. 5 Men om vår orättfärdighet berömmer Guds rättfärdighet, vad skola vi då säga? Är Gud orättfärdig som tar hämnd? (Jag talar som en man) 6 Gud förbjude det, ty hur skall då Gud döma världen? 7 Ty om Guds sanning har blivit mer överflödig genom min lögn till hans ära; varför blir jag också dömd som en syndare? 8 Och inte snarare, (såsom vi bliva förtalade, och som några påstå att vi säger:) Låt oss göra ont, så att det goda må komma? vars fördömelse är rättvis. 9 Vad då? är vi bättre än de? Nej, på intet sätt, ty vi har tidigare bevisat både judar och hedningar att de alla är under synd; 10 Som det är skrivet: Det finns ingen rättfärdig, inte en enda. 11 Det finns ingen som förstår, det finns ingen som söker Gud.

KAPITEL 4 1 Vad skola vi då säga, som vår fader Abraham, om köttet, har funnit? 2 Ty om Abraham blev rättfärdig genom gärningar, så har han något att berömma sig av; men inte inför Gud. 3 Ty vad säger skriften? Abraham trodde på Gud, och det räknades honom till rättfärdighet. 4 Men den som arbetar är lönen inte tillräknad av nåd, utan av skuld. 5 Men den som inte arbetar utan tror på honom som gör den ogudaktige rättfärdig, hans tro räknas till rättfärdighet. 6 Liksom även David beskriver mannens välsignelse, till vilken Gud tillräknas rättfärdighet utan gärningar, 7 och sade: Saliga är de vilkas missgärningar är förlåtna och vilkas synder är täckta. 8 Salig är den man som Herren inte tillräknar synd. 9 Kommer då denna välsignelse över endast de omskårne, eller också över de oomskurna? ty vi säga att tron tillräknades Abraham till rättfärdighet. 10 Hur räknades det då? när han var omskuren eller oomskuren? Inte i omskärelse, utan i oomskuren.

103

ROMARE

11 Och han tog emot omskärelsens tecken, ett sigill på rättfärdigheten i tron som han ännu hade varit oomskuren, för att han skulle bli fader till alla dem som tror, fastän de inte är omskurna. för att rättfärdighet också må tillräknas dem. 12 Och omskärelsens fader till dem som inte bara äro av omskärelsen, utan som också vandrar i vår fader Abrahams tros spår, som han ännu hade varit oomskuren. 13 Ty löftet, att han skulle vara världens arvtagare, kom inte till Abraham eller hans säd genom lagen, utan genom trons rättfärdighet. 14 Ty om de som höra till lagen är arvingar, så blir tron ogiltig och löftet utan verkan. 15 Ty lagen framkallar vrede, ty där ingen lag finns, där finns ingen överträdelse. 16 Därför är det av tro, så att det kan ske av nåd; till slutet kan löftet vara säkert för alla fröer; inte bara till det som är av lagen, utan till det som är av Abrahams tro; vem är vår allas far, 17 (Som det är skrivet: Jag har gjort dig till många folks fader) inför honom som han trodde, nämligen Gud, som gör de döda levande och kallar det som inte är som om det vore. 18 som mot hoppet trodde på hoppet, att han skulle bliva många folks fader, enligt det som är sagt: Så skall din säd vara. 19 Och eftersom han inte var svag i tron, ansåg han inte att sin egen kropp nu var död, när han var omkring hundra år gammal, och inte heller att Saras moderliv var död. 20 Han vacklade inte för Guds löfte genom otro; men var stark i tron och gav ära åt Gud; 21 Och då han var helt övertygad om att han också kunde uppfylla vad han hade lovat. 22 Och därför tillräknades det honom för rättfärdighet. 23 Men det var inte skrivet bara för hans skull, att det tillräknades honom; 24 Men även för oss, vilka det skall tillräknas, om vi tror på honom som uppväckte Jesus, vår Herre, från de döda; 25 som blev räddad för våra synder och uppväcktes för vår rättfärdiggörelse.

10 Ty om vi, när vi var fiender, blev försonade med Gud genom hans Sons död, så mycket mer skola vi, när vi är försonade, bli frälsta genom hans liv. 11 Och inte bara det, utan vi gläds också över Gud genom vår Herre Jesus Kristus, genom vilken vi nu har tagit emot försoningen. 12 Därför, som genom en enda människa kom synden in i världen och döden genom synden. och så gick döden över alla människor, för att alla har syndat. 13 (Ty tills lagen var synd i världen, men synden tillräknas inte när det inte finns någon lag. 14 Ändå rådde döden från Adam till Mose, även över dem som inte hade syndat efter likheten med Adams överträdelse, som är förebilden av honom som skulle komma. 15 Men inte som förseelsen, så är också den fria gåvan. Ty om många är döda på grund av ens förolämpning, så har Guds nåd och gåvan av nåd, som är av en enda människa, Jesus Kristus, blivit överflödig för många. 16 Och inte som det var av en som syndat, så är gåvan; 17 Ty om genom en mans förseelse rådde döden av en; mycket mer ska de som tar emot överflöd av nåd och rättfärdighetens gåva regera i livet av en, Jesus Kristus.) 18 Därför som genom en enda dom kom alla människor till fördömelse; Likväl kom den fria gåvan genom ens rättfärdighet över alla människor till rättfärdiggörande av livet. 19 Ty liksom genom en mans olydnad många blevo syndare, så skola många genom ens lydnad göras rättfärdiga. 20 Dessutom kom lagen in, för att förseelsen skulle bli överflödig. Men där synden var överflödig, blev nåden mycket mer överflödig: 21 För att liksom synden har regerat intill döden, så skulle även nåden regera genom rättfärdighet till evigt liv genom Jesus Kristus, vår Herre. KAPITEL 6 1 Vad ska vi säga då? Skall vi fortsätta i synden, så att nåden blir överflödig? 2 Gud förbjude. Hur ska vi, som är döda från synden, leva längre däri? 3 Vet ni inte att så många av oss som blev döpta till Jesus Kristus blev döpta till hans död? 4 Därför är vi begravda med honom genom dopet till döden, för att liksom Kristus uppväcktes från de döda genom Faderns härlighet, så skulle också vi vandra i ett nytt liv. 5 Ty om vi har planterats tillsammans i likhet med hans död, så skall vi också vara i likhet med hans uppståndelse. 6 Vi vet detta, att vår gamla är korsfäst med honom, för att syndens kropp skulle förgöras, för att vi hädanefter inte skulle tjäna synden. 7 Ty den som är död är befriad från synd. 8 Om vi nu är döda med Kristus, så tror vi att vi också skall leva med honom. 9 Eftersom han vet att Kristus, när han har uppstått från de döda, inte dör mer; döden råder inte längre över honom. 10 Ty genom att han dog, dog han för synden en gång, men i det han lever, lever han för Gud. 11 På samma sätt anser ni också att ni är döda från synden, men levande för Gud genom Jesus Kristus, vår Herre.

KAPITEL 5 1 Eftersom vi därför är rättfärdiga av tro, har vi frid med Gud genom vår Herre Jesus Kristus. 2 Genom vilken vi också genom tron har tillgång till denna nåd i vilken vi står och gläds i hoppet om Guds härlighet. 3 Och inte bara det, utan vi berömma oss också av vedermödor, eftersom vi vet att vedermödan ger tålamod; 4 Och tålamod, erfarenhet; och erfarenhet, hoppas: 5 Och hoppet gör inte på skam; därför att Guds kärlek utgjuts i våra hjärtan genom den Helige Ande som är given till oss. 6 Ty när vi ännu var orkeslösa, dog Kristus i sinom tid för de ogudaktiga. 7 Ty knappast för en rättfärdig man kommer man att dö, men kanske skulle några för en god man våga dö. 8 Men Gud berömmer sin kärlek till oss, genom att Kristus dog för oss medan vi ännu var syndare. 9 Mycket mer då, eftersom vi nu är rättfärdiga genom hans blod, skola vi bli räddade från vreden genom honom.

104

ROMARE

12 Låt därför inte synden råda i er dödliga kropp, så att ni skulle lyda den i dess begär. 13 Ge inte heller era lemmar som redskap för orättfärdighet åt synden, utan överlämna eder åt Gud, såsom de som är levande från de döda, och edra lemmar som redskap för rättfärdighet åt Gud. 14 Ty synden skall inte råda över er, ty ni är inte under lagen, utan under nåden. 15 Vad då? skola vi synda, därför att vi inte är under lagen, utan under nåden? Gud förbjude. 16 Vet ni inte att den som ni ger er själva tjänare för att lyda, hans tjänare ären ni som ni lyder; vare sig av synd till döden eller av lydnad till rättfärdighet? 17 Men Gud vare tacka, att ni var syndens tjänare, men ni har av hjärtat lytt den form av lära som överlämnades åt er. 18 Då ni då blivit befriade från synd, blev ni rättfärdighetens tjänare. 19 Jag talar på människors sätt för edert kötts skull, ty såsom I hava givit edra lemmar tjänare åt orenhet och orättfärdighet till orättfärdighet; Så överlämna nu era medlemmar tjänare åt rättfärdighet till helighet. 20 Ty när ni var syndens tjänare, var ni fria från rättfärdighet. 21 Vilken frukt hade ni då av det som ni nu skäms för? ty slutet på dessa ting är döden. 22 Men när ni nu är befriade från synd och blivit Guds tjänare, har ni er frukt till helighet och till slut evigt liv. 23 Ty syndens lön är döden; men Guds gåva är evigt liv genom Jesus Kristus, vår Herre.

11 Ty synden tog tillfället i akt genom budet och bedrog mig och dödade mig genom den. 12 Därför är lagen helig och budet heligt och rättvist och gott. 13 Har då det som är gott gjort mig till död? Gud förbjude. Men synden, för att den skulle synas som synd, verksam döden i mig genom det goda; att synden genom budet skulle bli syndig. 14 Ty vi vet att lagen är andlig, men jag är köttslig, såld under synden. 15 Vad jag gör tillåter jag inte; ty vad jag vill, det vill jag inte; men det jag hatar, det gör jag. 16 Om jag då gör vad jag inte vill, så samtycker jag till lagen att den är god. 17 Nu är det inte längre jag som gör det, utan synden som bor i mig. 18 Ty jag vet att i mig (det vill säga i mitt kött) inte bor något gott; ty att vilja är närvarande hos mig; men hur man utför det som är bra finner jag inte. 19 Ty det goda jag vill gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag. 20 Om jag nu gör vad jag inte vill, så är det inte längre jag som gör det, utan synden som bor i mig. 21 Jag finner då en lag, att när jag vill göra gott, så är det onda hos mig. 22 Ty jag har glädje i Guds lag efter den inre människan: 23 Men jag ser en annan lag i mina lemmar, som strider mot mitt sinnes lag och för mig i fångenskap under syndens lag som är i mina lemmar. 24 O eländiga man som jag är! vem skall befria mig från denna döds kropp? 25 Jag tackar Gud genom Jesus Kristus, vår Herre. Så tjänar jag själv Guds lag med förståndet; men med köttet syndens lag.

KAPITEL 7 1 Veten ni inte, bröder, (ty jag talar till dem som känna lagen), huru lagen råder över en människa så länge hon lever? 2 Ty en kvinna som har en man är genom lagen bunden till sin man så länge han lever; men om mannen är död, är hon lös från sin mans lag. 3 Så om hon, medan hennes man lever, är gift med en annan man, så skall hon kallas äktenskapsbryterska; men om hennes man är död, är hon fri från den lagen; så att hon inte är äktenskapsbrytare, fastän hon är gift med en annan man. 4 Därför, mina bröder, har också ni blivit döda för lagen genom Kristi kropp; att ni skulle gifta er med en annan, ja, med honom som har uppstått från de döda, för att vi skall bära frukt åt Gud. 5 Ty när vi var i köttet, verkade syndernas rörelser, som var genom lagen, i våra lemmar för att bära frukt till döden. 6 Men nu är vi befriade från lagen, eftersom vi var döda i vilken vi hölls; att vi skulle tjäna i andens nyhet och inte i bokstavens gammalhet. 7 Vad ska vi säga då? Är lagen synd? Gud förbjude. Nej, jag hade inte känt synd utan genom lagen; ty jag hade inte känt lust, om inte lagen hade sagt: Du skall inte begära. 8 Men synden, som tog tillfället i akt genom budet, verkade i mig all slags behag. Ty utan lagen var synden död. 9 Ty jag levde utan lag en gång, men när budet kom, återupplivades synden, och jag dog. 10 Och budet, som var förordnat till liv, fann jag vara till döden.

KAPITEL 8 1 Det finns alltså nu ingen fördömelse för dem som äro i Kristus Jesus, som inte vandrar efter köttet utan efter Anden. 2 Ty lagen om livets Ande i Kristus Jesus har gjort mig fri från syndens och dödens lag. 3 Ty vad lagen inte kunde göra, eftersom den var svag genom köttet, sände Gud sin egen Son i syndigt kötts likhet, och för synden dömde synden i köttet. 4 För att lagens rättfärdighet skulle uppfyllas i oss, som inte vandrar efter köttet utan efter Anden. 5 Ty de som är efter köttet tänker på det som hör till köttet; men de som är efter Anden, det som hör Anden till. 6 Ty att vara köttsligt sinnad är död; men att vara andligt sinnad är liv och frid. 7 Ty det köttsliga sinnet är fiendskap mot Gud, ty det är inte underkastat Guds lag, och det kan det inte heller vara. 8 Så då kan de som är i köttet inte behaga Gud. 9 Men ni ären inte i köttet, utan i Anden, om så är fallet att Guds Ande bor i er. Om någon nu inte har Kristi Ande, så är han ingen av hans. 10 Och om Kristus är i er, så är kroppen död för synden; men Anden är liv på grund av rättfärdigheten. 11 Men om hans Ande som uppväckte Jesus från de döda bor i er, så skall han som uppväckte Kristus från de döda

105

ROMARE

också göra era dödliga kroppar levande genom sin Ande som bor i er. 12 Därför, bröder, är vi skyldiga, inte till köttet, för att leva efter köttet. 13 Ty om ni lever efter köttet, skall ni dö; men om ni genom Anden dödar kroppens gärningar, skall ni leva. 14 Ty alla som leds av Guds Ande, de är Guds söner. 15 Ty ni har inte fått träldomens ande igen att frukta; men ni har fått adoptionens Ande, genom vilken vi ropar: Abba, Fader. 16 Anden själv vittnar med vår ande att vi är Guds barn. 17 Och om barn, då arvingar; Guds arvingar och Kristi medarvingar; om så är fallet att vi lider med honom, så att vi också må förhärligas tillsammans. 18 Ty jag anser att lidandena i den här tiden inte är värda att jämföras med den härlighet som skall uppenbaras i oss. 19 Ty varelsens uppriktiga förväntan väntar på Guds söners uppenbarelse. 20 Ty varelsen har gjorts underställd fåfänglighet, inte av vilja, utan för honom som har underkastat densamma i hopp, 21 Ty också varelsen själv skall befrias från förgängelsens träldom till Guds barns härliga frihet. 22 Ty vi vet att hela skapelsen suckar och har barsel i smärta tills nu. 23 Och inte bara de, utan också vi själva, som har Andens förstafrukt, till och med vi själva suckar inom oss själva, i väntan på adoption, nämligen vår kropps återlösning. 24 Ty vi är frälsta genom hopp, men hopp som ses är inte hopp; ty vad en människa ser, varför hoppas hon ännu på? 25 Men om vi hoppas på det som vi inte ser, då väntar vi med tålamod på det. 26 Likaså hjälper också Anden våra svagheter, ty vi vet inte vad vi borde be om, men Anden själv går i förbön för oss med suckar som inte kan uttalas. 27 Och den som utforskar hjärtan vet vad Anden tänker, eftersom han går i förbön för de heliga enligt Guds vilja. 28 Och vi vet att allt samverkar till det bästa för dem som älskar Gud, för dem som är kallade enligt hans avsikt. 29 Ty vilka han i förväg kände, har han också förutbestämt att bli likadanad efter sin Sons bild, för att han skulle vara den förstfödde bland många bröder. 30 De som han har förutbestämt, dem har han också kallat, och dem han kallade, dem har han också rättfärdiggjort, och dem han rättfärdiggjorde, dem har han också förhärligat. 31 Vad skola vi då säga till dessa saker? Om Gud är för oss, vem kan vara emot oss? 32 Han som inte skonade sin egen Son utan överlämnade honom för oss alla, hur kan han inte med honom också ge oss allt? 33 Vem skall ålägga Guds utvalda något? Det är Gud som rättfärdiggör. 34 Vem är han som fördömer? Det är Kristus som dog, ja snarare som har uppstått, som till och med är på Guds högra sida, som också går i förbön för oss. 35 Vem skall skilja oss från Kristi kärlek? skall vedermöda eller nöd, eller förföljelse, eller hungersnöd, eller nakenhet, eller fara eller svärd? 36 Som det är skrivet: För din skull dödas vi hela dagen; vi räknas som får för slakten.

106

37 Nej, i allt detta är vi mer än segrare genom honom som har älskat oss. 38 Ty jag är övertygad om att varken död eller liv, varken änglar eller furstendömen eller makter, varken det som är närvarande eller det som kommer, 39 Varken höjd eller djup eller någon annan varelse skall kunna skilja oss från Guds kärlek, som finns i Kristus Jesus, vår Herre. KAPITEL 9 1 Jag säger sanningen i Kristus, jag ljuger inte, mitt samvete vittnar också i den Helige Ande, 2 Att jag har stor tyngd och ständig sorg i mitt hjärta. 3 Ty jag kunde önska att jag var förbannad från Kristus för mina bröder, mina släktingar efter köttet. 4 Vilka är israeliter? vem tillkommer adoptionen och äran och förbunden och givandet av lagen och Guds tjänst och löftena; 5 vilkas fäder hör till, och från vilka Kristus kom i köttet, som är över allt, Gud välsignad i evighet. Amen. 6 Inte som om Guds ord inte har fått någon effekt. Ty de är inte alla Israel, som är av Israel. 7 Inte heller, eftersom de är Abrahams säd, är de alla barn; utan: I Isak skall din säd kallas. 8 Det vill säga, de som är köttets barn, dessa är inte Guds barn, utan löftets barn räknas till säden. 9 Ty detta är löftesordet: Vid denna tid skall jag komma, och Sara skall få en son. 10 Och inte bara detta; men när Rebecka också hade blivit havande av en, ja, av vår fader Isak; 11 (För att barnen ännu inte är födda, och de har inte heller gjort något gott eller ont, för att Guds avsikt enligt utvalet skulle bestå, inte av gärningar, utan av honom som kallar;) 12 Det sades till henne: Den äldste skall tjäna den yngre. 13 Som det är skrivet: Jakob har jag älskat, men Esau hatade jag. 14 Vad ska vi då säga? Finns det orättfärdighet hos Gud? Gud förbjude. 15 Ty han säger till Mose: Jag vill förbarma mig över vem jag vill förbarma mig över, och jag skall förbarma mig över vem jag vill förbarma mig över. 16 Så är det alltså inte den som vill eller den som springer, utan om Gud som visar barmhärtighet. 17 Ty skriften säger till Farao: Även för detta ändamål har jag uppväckt dig, för att jag skulle visa min kraft i dig, och för att mitt namn skulle förkunnas över hela jorden. 18 Därför förbarmar han sig över vem han vill förbarma sig över, och den han vill förhärdar han. 19 Då skall du säga till mig: Varför finner han ännu fel? Ty vem har stått emot hans vilja? 20 Nej men, o människa, vem är du som svarar mot Gud? Skall det som har skapats säga till den som har gjort det: Varför har du gjort mig så? 21 Har inte krukmakaren makt över leran, av samma klump att göra ett kärl till ära och ett annat till vanära? 22 Tänk om Gud, som var villig att visa sin vrede och att göra sin makt känd, med långmodighet uthärdade vredens kärl som var beredda att förstöras: 23 Och för att han kunde förkunna sin härlighets rikedom på barmhärtighetens kärl som han förut hade berett till ära,

ROMARE

24 Även oss, som han har kallat, inte bara av judarna utan också av hedningarna? 25 Som han också säger i Osee: Jag vill kalla dem mitt folk, som inte var mitt folk; och hennes älskade, som inte var älskad. 26 Och det skall ske på den plats där det sades till dem: I ären inte mitt folk; där skola de kallas den levande Guds barn. 27 Också Jesaja ropar om Israel: Även om antalet av Israels barn är som havets sand, så skall en kvarleva bli frälst. 28 Ty han skall fullborda arbetet och förkorta det i rättfärdighet, ty ett kort verk skall Herren göra på jorden. 29 Och som Esaias tidigare sagt: Om inte Sabaoths Herre hade lämnat oss en säd, hade vi varit som Sodoma och blivit lika Gomorra. 30 Vad ska vi då säga? Att hedningarna, som inte följde efter rättfärdighet, har uppnått rättfärdighet, ja, den rättfärdighet som är av tro. 31 Men Israel, som följde efter rättfärdighetens lag, har inte uppnått rättfärdighetens lag. 32 Varför? Därför att de sökte det inte genom tro, utan liksom genom laggärningar. Ty de snubblade vid den stötstenen; 33 Såsom det är skrivet: Se, jag lägger i Sion en stötesten och anstötens klippa, och var och en som tror på honom skall inte skämmas. KAPITEL 10 1 Bröder, mitt hjärtas önskan och bön till Gud för Israel är att de må bli frälsta. 2 Ty jag bär dem vittnesbörd om att de har ett nit för Gud, men inte enligt kunskap. 3 Ty de som är okunniga om Guds rättfärdighet och går i färd med att upprätta sin egen rättfärdighet, har inte underkastat sig Guds rättfärdighet. 4 Ty Kristus är slutet på lagen till rättfärdighet för var och en som tror. 5 Ty Mose beskriver den rättfärdighet som följer av lagen, att den som gör detta skall leva genom dem. 6 Men den rättfärdighet som är av tron säger så här: Säg inte i ditt hjärta: Vem skall stiga upp till himlen? (det vill säga att föra ner Kristus från ovan:) 7 Eller: Vem skall stiga ned i djupet? (det vill säga att återuppväcka Kristus från de döda.) 8 Men vad säger det? Ordet är nära dig, i din mun och i ditt hjärta: det är trons ord, som vi predikar; 9 Att om du med din mun bekänner Herren Jesus och med ditt hjärta tror att Gud har uppväckt honom från de döda, så skall du bli frälst. 10 Ty med hjärtat tror man till rättfärdighet; och med munnen bekänns man till frälsning. 11 Ty skriften säger: Var och en som tror på honom skall inte skämmas. 12 Ty det är ingen skillnad mellan juden och greken, ty samma Herre över alla är rik för alla som åkallar honom. 13 Ty var och en som åkallar Herrens namn skall bli frälst. 14 Hur skall de då åkalla honom som de inte har trott på? och huru skola de tro på honom, om vilken de icke hört? och hur skola de höra utan en predikant?

107

15 Och hur skall de predika, om de inte är utsända? som det är skrivet: Hur vackra är inte fötterna för dem som predikar fridens evangelium och förkunnar glada budskap om goda ting! 16 Men de har inte alla lydt evangeliet. Ty Jesaja säger: Herre, vem har trott vårt rykte? 17 Så kommer alltså tron av förhöret, och förhöret av Guds ord. 18 Men jag säger: Har de inte hört det? Ja sannerligen, deras ljud gick ut över hela jorden och deras ord till världens ändar. 19 Men jag säger: Visste inte Israel det? Först sade Mose: Jag skall förarga er till avundsjuka genom dem som inte är folk, och genom ett dåraktigt folk skall jag förarga er. 20 Men Jesaja var mycket frimodig och sade: »Jag har funnits av dem som icke sökte mig; Jag blev uppenbar för dem som inte frågade efter mig. 21 Men till Israel sade han: Hela dagen har jag räckt ut mina händer till ett olydigt och motstridigt folk. KAPITEL 11 1 Jag säger då: Har Gud förkastat sitt folk? Gud förbjude. Ty även jag är en israelit, av Abrahams säd, av Benjamins stam. 2 Gud har inte förkastat sitt folk som han förut känt. Vet ni inte vad skriften säger om Elias? hur han går i förbön till Gud mot Israel och säger: 3 Herre, de har dödat dina profeter och grävt ner dina altare; och jag är ensam kvar, och de söker mitt liv. 4 Men vad säger Guds svar till honom? Jag har förbehållit mig sju tusen män, som inte har böjt knä för Baals bild. 5 Så finns det också i denna nuvarande tid en kvarleva enligt nådens utval. 6 Och om det är av nåd, så är det inte mer av gärningar; annars är nåden inte längre nåd. Men om det är av gärningar, så är det inte längre nåd: annars är arbetet inte mer arbete. 7 Vad då? Israel har inte fått det som han söker; men utvalet har erhållit det, och de andra förblindades 8 (Som det är skrivet: Gud har givit dem en slumrande ande, ögon som de inte skulle se och öron som de inte skulle höra) ända till denna dag. 9 Och David sade: "Låt deras bord göras till en snara och en fälla och en stötesten och en belöning för dem. 10 Må deras ögon förmörkas, så att de inte se, och böj alltid ryggen. 11 Jag säger då: Har de snubblat för att falla? Gud förbjude det, utan snarare genom deras fall har frälsning kommit till hedningarna för att väcka dem till avundsjuka. 12 Om nu deras fall är världens rikedom, och deras minskning hedningarnas rikedomar; hur mycket mer deras fullhet? 13 Ty jag talar till er hedningar, i den mån jag är hedningarnas apostel, upphöjer jag mitt ämbete: 14 Om jag på något sätt kan förtära dem som är mitt kött och rädda några av dem. 15 Ty om fördrivandet av dem är världens försoning, vad skall då mottagandet av dem vara annat än liv från de döda? 16 Ty om förstafrukten är helig, så är också klumpen helig; och om roten är helig, så är grenarna det också.

ROMARE

17 Och om några av grenarna bröts av, och du, som är ett vild olivträd, blev inympad bland dem och med dem fick del av olivträdets rot och fetma; 18 Sköt dig inte mot grenarna. Men om du berömmer dig, så bär du inte roten utan roten dig. 19 Då skall du säga: "Grenarna bröts av, för att jag skulle bli inympad." 20 Tja; på grund av otro blev de avbrutna, och du står fast vid tro. Var inte högsinnad, utan frukta: 21 Ty om Gud inte skonade de naturliga grenarna, se till att han inte också skonar dig. 22 Se därför Guds godhet och stränghet: över dem som föll, stränghet; men mot dig, godhet, om du förblir i hans godhet; annars skall också du bliva utrotad. 23 Och även de, om de inte förblir i otro, skola bli inympade, ty Gud har makt att ympa in dem igen. 24 Ty om du blev uthuggen ur olivträdet, som är vild av naturen, och blev inympad mot naturen i ett gott olivträd: hur mycket mer skall dessa, som är de naturliga grenarna, inympas i sitt eget olivträd? 25 Ty jag vill inte, bröder, att ni skulle vara okunniga om detta mysterium, så att ni inte skulle bli visa i era egna inbillningar; att blindhet delvis har drabbat Israel, tills hedningarnas fullhet kommer in. 26 Och så skall hela Israel blifva frälst, såsom det är skrivet: Frälsaren skall komma ut från Sion, och han skall avvända ogudaktigheten från Jakob. 27 Ty detta är mitt förbund med dem, när jag tar bort deras synder. 28 Vad beträffar evangeliet, så är de fiender för eder skull, men vad beträffar utvaldelsen är de älskade för fädernas skull. 29 Ty Guds gåvor och kallelse är utan omvändelse. 30 Ty liksom ni förr inte har trott Gud, men har nu fått nåd genom sin otro: 31 Så har inte heller dessa nu trott, för att även de genom din barmhärtighet kunna få nåd. 32 Ty Gud har slutat dem alla i otro, för att han skulle förbarma sig över alla. 33 O djupet av rikedom både av vishet och kunskap om Gud! hur outgrundliga är hans domar och hans vägar förbi att upptäcka! 34 Ty vem har känt Herrens sinne? eller vem har varit hans rådgivare? 35 Eller vem har först givit åt honom, och det skall åter betalas till honom? 36 Ty av honom och genom honom och honom är allting, vare ära i evighet. Amen. KAPITEL 12 1 Jag vädjar därför till er, bröder, vid Guds barmhärtighet, att ni framställer era kroppar som ett levande offer, heligt, behagligt för Gud, vilket är er rimliga tjänst. 2 Och likna dig inte efter denna värld, utan låt dig förvandlas genom att förnya ditt sinne, så att du kan pröva vad som är Guds goda, behagliga och fullkomliga vilja. 3 Ty jag säger, genom den nåd som givits mig, till var och en som är bland er, att inte tänka på sig själv högre än han borde tro; men att tänka nyktert, såsom Gud har tilldelat varje människa trons mått.

108

4 Ty liksom vi har många lemmar i en kropp, och alla lemmar inte har samma ämbete: 5 Så är vi, som är många, en kropp i Kristus, och var och en av varandras lemmar. 6 Eftersom vi då har olika gåvor efter den nåd som är given oss, vare sig det är profetior, låt oss profetera efter trons proportioner; 7 Eller tjänst, låt oss vänta på vår tjänst, eller den som undervisar, på undervisning; 8 Eller den som förmanar, på förmaning; den som ger, låt honom göra det med enkelhet; den som styr, med flit; den som visar barmhärtighet, med glädje. 9 Låt kärleken vara utan dissimulering. Avsky det som är ont; hålla fast vid det som är bra. 10 Var vänligt tillgivna mot varandra med broderlig kärlek; i ära att föredra varandra; 11 Inte sen i affärer; brinnande i anden; tjäna Herren; 12 Gläds åt hoppet; patient i vedermöda; fortsätta omedelbart i bön; 13 Dela ut till de heligas nödvändighet; ges till gästfrihet. 14 Välsigna dem som förfölja er; välsigna och förbanna inte. 15 Gläd dig med dem som gläds, och gråt med dem som gråter. 16 Var likasinnade mot varandra. Tänk inte på höga saker, utan nedlåt dig till män med låg stånd. Var inte vis i dina egna inbillningar. 17 Belöna ingen människa ondska med ont. Ge saker som är ärliga i alla mäns ögon. 18 Om det är möjligt, så mycket som ligger i er, lev i fred med alla människor. 19 Mina älskade, hämnas inte eder själva, utan ställ hellre plats åt vreden; ty det är skrivet: Min är hämnd; Jag skall återgälda, säger Herren. 20 Om därför din fiende hungrar, så föda honom; om han törstar, så ge honom att dricka, ty därigenom skall du samla eldkol på hans huvud. 21 Bli inte besegrad av det onda, utan besegra det onda med det goda. KAPITEL 13 1 Låt varje själ underordna sig de högre makterna. För det finns ingen makt utom från Gud: de krafter som finns är förordnade av Gud. 2 Var och en som står emot makten, han motsätter sig Guds förordning, och de som gör motstånd skall få fördömelse åt sig själva. 3 Ty härskare är inte en skräck för goda gärningar, utan för de onda. Skulle du då inte vara rädd för makten? gör det som är gott, så skall du få beröm av detsamma. 4 Ty han är Guds tjänare åt dig till gott. Men om du gör det som är ont, var rädd; ty han bär inte svärdet förgäves, ty han är Guds tjänare, en hämnare för att utlösa vrede över den som gör ont. 5 Därför måste ni behöva underordna er, inte bara för vredens skull, utan också för samvetets skull. 6 Ty därför betalar också I skatt, ty de äro Guds tjänare, som ständigt ägna sig åt just detta. 7 Begär därför alla deras skyldigheter: skatt till vem skatten är skyldig; sed till vem sed; rädsla för vem rädsla; ära vem ära.

ROMARE

8 Var ingen skyldig någon annat än att älska varandra; ty den som älskar en annan har uppfyllt lagen. 9 Därför skall du inte begå äktenskapsbrott, du skall inte döda, du skall inte stjäla, du skall inte vittna falskt, du skall inte begära; och om det finns något annat bud, förstås det kortfattat i detta ordspråk, nämligen: Du skall älska din nästa som dig själv. 10 Kärleken gör intet ont mot sin nästa, därför är kärleken lagens uppfyllelse. 11 Och det, med tanke på tiden, att det nu är hög tid att vakna upp ur sömnen, ty nu är vår frälsning närmare än när vi trodde. 12 Natten är långt borta, dagen är nära; låt oss därför kasta av mörkrets verk och sätta oss i ljusets rustning. 13 Låt oss vandra ärligt, som på dagen; inte i upplopp och fylleri, inte i kammare och hänsynslöshet, inte i stridigheter och avund. 14 Men kläd er i Herren Jesus Kristus, och gör inte försörjning för köttet för att uppfylla dess begär.

15 Men om din broder är bedrövad över din mat, så vandrar du nu inte med välgörenhet. Förgör inte honom med din mat, för vilken Kristus dog. 16 Låt då inte om ert goda talas ont: 17 Ty Guds rike är inte mat och dryck; men rättfärdighet och frid och glädje i den Helige Ande. 18 Ty den som i dessa ting tjänar Kristus, är Gud behaglig och godkänd av människor. 19 Låt oss därför följa efter det som leder till fred och det varmed man kan bygga upp en annan. 20 Ty mat förstör inte Guds verk. Allt är verkligen rent; men det är ont för den man som äter med anstöt. 21 Det är bra att varken äta kött eller dricka vin, eller något som din broder stöter på eller tar illa upp eller blir svag. 22 Har du tro? ha det för dig själv inför Gud. Lycklig är den som inte dömer sig själv i det han tillåter. 23 Och den som tvivlar är fördömd om han äter, eftersom han inte äter av tro; ty allt som inte är av tro är synd. KAPITEL 15

KAPITEL 14

1 Vi som är starka borde bära de svagas svagheter och inte behaga oss själva. 2 Må var och en av oss behaga sin nästa för hans bästa till uppbyggelse. 3 Ty inte ens Kristus behagade sig själv; men, som det är skrivet: Smälen av dem som hånade dig föll på mig. 4 Ty allt som har skrivits förut är skrivet för att vi ska lära oss, för att vi genom tålamod och tröst i skrifterna skulle ha hopp. 5 Nu tålamodets och tröstens Gud ge er att vara likasinnade med varandra enligt Kristus Jesus. 6 För att ni med ett sinne och en mun må ära Gud, vår Herre Jesu Kristi Fader. 7 Ta därför emot varandra, liksom Kristus tog emot oss till Guds ära. 8 Nu säger jag att Jesus Kristus var en tjänare för omskärelsen för Guds sanning, för att bekräfta de löften som gavs till fäderna: 9 Och för att hedningarna skulle prisa Gud för hans barmhärtighet; som det är skrivet: Därför vill jag bekänna för dig bland hedningarna och sjunga ditt namn. 10 Och åter säger han: Gläd er, ni hedningar, med hans folk. 11 Och vidare: Prisa Herren, alla ni hedningar; och prisa honom, alla ni folk. 12 Och åter säger Jesaja: Det skall finnas en rot av Isai, och han som skall uppstå för att regera över hedningarna; på honom skola hedningarna förtrösta. 13 Nu, hoppets Gud, fyll er med all glädje och frid i tron, så att ni må bli överflödiga i hopp genom den Helige Andens kraft. 14 Och jag själv är också övertygad om eder, mina bröder, att även ni är fulla av godhet, fyllda av all kunskap, i stånd att också förmana varandra. 15 Ändå, bröder, har jag på något sätt mer frimodigt skrivit till er, så att jag tänker på er, på grund av den nåd som är given mig av Gud, 16 För att jag skulle vara Jesu Kristi tjänare åt hedningarna och tjäna Guds evangelium, så att hedningarnas offer skulle vara behagligt, eftersom jag var helgad av den Helige Ande.

1 Den som är svag i tron, ta emot eder, men inte för tvivelaktiga tvister. 2 Ty en tror att han kan äta allt, en annan, som är svag, äter örter. 3 Må inte den som äter förakta den som inte äter; och låt inte den som inte äter döma den som äter, ty Gud har tagit emot honom. 4 Vem är du som dömer en annans tjänare? för sin egen herre står han eller faller. Ja, han skall hållas uppe, ty Gud kan låta honom stå. 5 En man aktar den ena dagen över den andra, en annan aktar varje dag lika. Låt var och en vara helt övertygad i sitt eget sinne. 6 Den som ser på dagen, han ser den inför Herren; och den som inte ser på dagen, han ser den inte till Herren. Den som äter, han äter åt Herren, ty han tackar Gud; och den som inte äter, åt Herren äter han inte och tackar Gud. 7 Ty ingen av oss lever för sig själv, och ingen dör för sig själv. 8 Ty oavsett om vi lever, så lever vi för Herren; Och vare sig vi dör, dör vi för Herren. Vare sig vi alltså lever eller dör, tillhör vi Herren. 9 Ty därför både dog Kristus och uppstod och återupplivades, för att han skulle vara Herre både över döda och levande. 10 Men varför dömer du din bror? eller varför föraktar du din broder? ty vi skola alla stå inför Kristi domarsäte. 11 Ty det är skrivet: Så sant jag lever, säger Herren, varje knä skall böja sig för mig, och varje tunga skall bekänna Gud. 12 Så skall var och en av oss avlägga räkenskap för sig själv inför Gud. 13 Låt oss därför inte längre döma varandra, utan döm hellre detta, att ingen lägger en stötesten eller ett tillfälle att falla i sin brors väg. 14 Jag vet och är övertygad av Herren Jesus att inget är orent i sig självt, men för den som anser att något är orent, för honom är det orent.

109

ROMARE

17 Jag har därför vad jag kan berömma mig genom Jesus Kristus i det som hör Gud till. 18 Ty jag vågar inte tala om något av det som Kristus inte har åstadkommit genom mig, för att göra hedningarna lydiga genom ord och handling, 19 Genom mäktiga tecken och under, genom Guds Andes kraft; så att jag från Jerusalem och runt omkring ända till Illyrikum har predikat Kristi evangelium fullt ut. 20 Ja, så har jag strävat efter att predika evangeliet, inte där Kristus har namnet, så att jag inte skulle bygga på en annan människas grundval: 21 Men som det är skrivet: Den som inte har talats om honom, de skola se, och de som inte har hört, skola förstå. 22 Därför har jag också blivit mycket hindrad från att komma till er. 23 Men har nu ingen plats längre i dessa delar och har en stor önskan att komma till er under många år; 24 Närhelst jag tar min resa till Spanien, kommer jag till dig, ty jag hoppas på att få se dig på min resa och att bli förd av dig dit på väg dit, om jag först blir något uppfylld av ditt sällskap. 25 Men nu går jag till Jerusalem för att tjäna de heliga. 26 Ty det har behagat dem från Makedonien och Achaia att ge ett visst bidrag för de fattiga heliga i Jerusalem. 27 Det har sannerligen behagat dem; och deras gäldenärer är de. Ty om hedningarna har blivit delaktiga i deras andliga ting, är deras plikt också att tjäna dem i köttsliga ting. 28 När jag har gjort detta och har förseglat denna frukt åt dem, skall jag komma förbi er till Spanien. 29 Och jag är säker på att när jag kommer till er, kommer jag att komma i fullheten av Kristi evangeliums välsignelse. 30 Nu ber jag er, bröder, för Herren Jesu Kristi skull och för Andens kärlek, att ni kämpar tillsammans med mig i era böner till Gud för mig. 31 för att jag må bli räddad från dem som inte tror på Judeen; och att min tjänst som jag har för Jerusalem må bli godkänd av de heliga; 32 Så att jag kan komma till dig med glädje genom Guds vilja och må med dig bli frisk. 33 Nu fridens Gud vare med er alla. Amen. KAPITEL 16 1 Jag befaller dig vår syster Phebe, som är en tjänare till kyrkan i Kenchrea: 2 att ni tar emot henne i Herren, såsom det befaller de heliga, och att ni hjälper henne i vad hon än behöver av er; ty hon har varit mångas hjälp och även mig själv. 3Hälsa Priscilla och Akvila, mina medhjälpare i Kristus Jesus: 4 De som har lagt ner sin hals för mitt liv, vilka inte bara jag tackar, utan också alla hedningarnas församlingar. 5 Hälsa likaså kyrkan som är i deras hus. Hälsa min älskade Epaenetus, som är Achaias förstafrukt åt Kristus. 6Hälsa Maria, som har gjort oss mycket arbete. 7 Hälsa Andronicus och Junia, mina släktingar och mina medfångar, som är kända bland apostlarna, som också var i Kristus före mig. 8 Hälsa Amplias, min älskade i Herren. 9 Hälsa Urbane, vår hjälpare i Kristus, och Stachys, min älskade.

110

10 Salute Apelles godkänd i Kristus. Hälsa dem som tillhör Aristobulus' hus. 11 Hälsa Herodion, min frände. Hälsa dem som tillhör Narkissos hus, som är i Herren. 12 Hälsa Tryfena och Tryfosa, som arbeta i Herren. Hälsa den älskade Persis, som arbetade mycket i Herren. 13 Hälsa Rufus, utvald i Herren, och hans mor och min. 14 Hälsa Asyncritus, Phlegon, Hermas, Patrobas, Hermes och bröderna som är med dem. 15 Hälsa Filologus och Julia, Nereus och hans syster och Olympas och alla de heliga som är med dem. 16 Hälsa varandra med en helig kyss. Kristi kyrkor hälsar dig. 17 Nu ber jag er, bröder, lägg märke till dem som orsakar splittring och anstöt i strid med den lära som ni har lärt er. och undvika dem. 18 Ty sådana tjänar inte vår Herre Jesus Kristus, utan sin egen buk; och genom goda ord och rättvisa tal vilseleda de enklas hjärtan. 19 Ty din lydnad har kommit till alla människor. Jag gläder mig därför åt er, men ändå vill jag att ni är kloka i det som är gott och enkelt i det onda. 20 Och fridens Gud skall snart krossa Satan under dina fötter. Vår Herre Jesu Kristi nåd vare med dig. Amen. 21 Timotheus, min arbetskamrat, och Lucius, och Jason och Sosipater, mina släktingar, hälsar er. 22 Jag Tertius, som skrev detta brev, hälsar dig i Herren. 23 Gajus min här och hela kyrkan hälsar er. Erastus, stadens kammarherre, hälsar dig, och Quartus en broder. 24 Vår Herre Jesu Kristi nåd vare med er alla. Amen. 25 Nu till honom som har makt att befästa er enligt mitt evangelium och Jesu Kristi predikan, enligt uppenbarelsen av mysteriet, som hållits hemligt sedan världens begynnelse, 26 Men nu är uppenbart och genom profeternas skrifter, enligt den evige Guds befallning, gjort känd för alla folk för trons lydnad: 27 Gud endast vis, vare ära genom Jesus Kristus i evighet. Amen. (Skrivet till romarna från Corinthus och skickat av Phebe, tjänare i kyrkan i Kenchrea.)

1 Korintierbrevet

26 Ty ni ser er kallelse, bröder, huru inte många vise män efter köttet, inte många mäktiga, inte många ädla, kallas. 27 Men Gud har utvalt världens dåraktiga ting för att förvirra de visa; och Gud har utvalt det svaga i världen för att förbrylla det som är mäktigt; 28 Och det olämpliga i världen och det som är föraktat har Gud utvalt, ja, och det som inte är det, att göra till intet det som är: 29 för att inget kött skulle berömma sig inför hans ansikte. 30 Men av honom ären ni i Kristus Jesus, som av Gud har blivit oss till vishet och rättfärdighet, helgelse och återlösning. 31 Såsom det är skrivet: Den som berömmer sig, han berömma sig av Herren.

KAPITEL 1 1 Paulus, kallad att vara Jesu Kristi apostel genom Guds vilja, och vår broder Sosthenes, 2 Till Guds församling som är i Korinth, till dem som är helgade i Kristus Jesus, kallade att vara heliga, med alla som på alla ställen åkallar Jesu Kristi, vår Herre, namn, både deras och våra: 3 Nåd vare med er och frid från Gud, vår Fader, och från Herren Jesus Kristus. 4 Jag tackar alltid min Gud för era skull, för Guds nåd som är given er genom Jesus Kristus; 5 att ni i allt blir berikade av honom, i alla ord och i all kunskap; 6 Liksom Kristi vittnesbörd blev bekräftat i er: 7 Så att ni inte kommer efter i någon gåva; i väntan på vår Herre Jesu Kristi ankomst: 8 Han som också skall befästa er intill änden, så att ni må vara ostraffliga på vår Herre Jesu Kristi dag. 9 Gud är trofast, genom vilken ni har kallats till gemenskap med hans Son, Jesus Kristus, vår Herre. 10 Nu ber jag er, bröder, i vår Herre Jesu Kristi namn, att ni alla talar samma sak, och att det inte finns några splittringar bland er. men att ni är fullkomligt förenade i samma sinne och i samma omdöme. 11 Ty det har blivit förkunnat för mig om eder, mina bröder, av dem som tillhör Chloes hus, att det finns tvist bland eder. 12 Nu säger jag att var och en av er säger: "Jag tillhör Paulus; och jag av Apollos; och jag från Kefas; och jag av Kristus. 13 Är Kristus splittrad? blev Paulus korsfäst för dig? eller bleven ni döpta i Paulus namn? 14 Jag tackar Gud för att jag inte döpte någon av er utom Krispus och Gajus; 15 Att ingen skulle säga att jag hade döpt i mitt eget namn. 16 Och jag döpte också Stefanas hus; dessutom vet jag inte om jag har döpt någon annan. 17 Ty Kristus har inte sänt mig för att döpa, utan för att predika evangeliet: inte med ords visdom, på det att Kristi kors inte skulle bli till ingen verkan. 18 Ty predikan om korset är dårskap för dem som går under; men för oss som är frälsta är det Guds kraft. 19 Ty det är skrivet: Jag skall förgöra de vises vishet och göra de klokes förstånd till intet. 20 Var är den vise? var är skrivaren? var är denna världs tvist? Har inte Gud gjort denna världens visdom till dårskap? 21 Ty sedan världen med vishet i Guds vishet inte kände Gud, behagade den Gud genom predikans dårskap att frälsa dem som tror. 22 Ty judarna kräver ett tecken, och grekerna söker efter visdom. 23 Men vi predikar Kristus korsfäst, för judarna en stötesten och för grekerna dårskap; 24 Men för dem som är kallade, både judar och greker, Kristus Guds kraft och Guds vishet. 25 Ty Guds dårskap är visare än människor; och Guds svaghet är starkare än människor.

KAPITEL 2 1 Och jag, bröder, när jag kom till eder, kom inte med utmärkt tal eller vishet och förkunnade för eder Guds vittnesbörd. 2 Ty jag har bestämt mig för att inte veta någonting bland eder utom Jesus Kristus och honom som korsfäst. 3 Och jag var med dig i svaghet och i fruktan och i mycket bävan. 4 Och mitt tal och min predikan var inte med lockande ord av människors visdom, utan i demonstration av Anden och kraften. 5 För att din tro inte ska stå i människors vishet, utan i Guds kraft. 6 Men vi talar vishet bland dem som äro fullkomliga, men inte denna världs visdom eller denna världens furstar, som går till intet. 7 Men vi talar om Guds vishet i ett mysterium, ja, den dolda visdom, som Gud har förordnat inför världen till vår ära: 8 som ingen av denna världens furstar kände till, ty om de hade vetat det, skulle de inte ha korsfäst härlighetens Herre. 9 Men som det är skrivet: Ögat har inte sett och örat inte hört och inte kommit in i människans hjärta, det som Gud har berett åt dem som älskar honom. 10 Men Gud har uppenbarat dem för oss genom sin Ande, ty Anden utforskar allt, ja, Guds djupa ting. 11 Ty vilken människa vet vad en människa har, utom människans ande som är i henne? så känner ingen människa till vad som hör Gud till, utom Guds Ande. 12 Nu har vi inte tagit emot världens ande, utan den ande som är av Gud; för att vi skulle få veta det som är fritt givet oss av Gud. 13 Vilket vi också tala, inte med de ord som människans vishet lär, utan som den Helige Anden lär; jämföra andliga ting med andliga. 14 Men den naturliga människan tar inte emot det som hör Guds Ande till, ty det är en dårskap för honom; inte heller kan han känna det, eftersom det är andligt urskiljbart. 15 Men den som är andlig dömer allt, men han själv döms inte av någon. 16 Ty vem har känt Herrens sinne, så att han kan undervisa honom? Men vi har Kristi sinne. KAPITEL 3 1 Och jag, bröder, kunde inte tala till er som till andliga, utan som till köttsliga, ja som till spädbarn i Kristus.

111

1 Korintierbrevet

2 Jag har gett eder föda med mjölk och inte med kött; 3 Ty ännu ären ni köttsliga, ty medan det finns bland er avund och tvist och splittring, är ni inte köttsliga och vandrar som människor? 4 Ty medan man säger: Jag tillhör Paulus; och en annan: Jag är av Apollos; är ni inte köttsliga? 5 Vem är då Paulus, och vem är Apollos, utom tjänare genom vilka ni trodde, såsom Herren gav åt var och en? 6 Jag har planterat, Apollos vattnat; men Gud gav ökningen. 7 Så är alltså inte heller den som planterar något, inte heller den som vattnar; men Gud som ger ökningen. 8 Men den som planterar och den som vattnar är ett, och var och en skall få sin egen lön efter sitt eget arbete. 9 Ty vi är arbetare tillsammans med Gud: I ären Guds gård, ni är Guds byggnad. 10 Enligt Guds nåd som är given till mig har jag som en vis byggmästare lagt grunden, och en annan bygger på den. Men låt var och en se till hur han bygger på det. 11 Ty ingen annan grund kan läggas än den som är lagd, som är Jesus Kristus. 12 Om någon nu bygger på denna grund guld, silver, ädelstenar, trä, hö, stubb; 13 Varje människas verk skall uppenbaras, ty dagen skall förkunna det, ty det skall uppenbaras genom eld; och elden skall pröva var och ens arbete av vilken sort det är. 14 Om någons arbete blir kvar som han har byggt därpå, skall han få lön. 15 Om någons verk bränns upp, skall han lida skada; men han skall själv bli frälst; ändå så som av eld. 16 Vet ni inte att ni är Guds tempel och att Guds Ande bor i er? 17 Om någon orenar Guds tempel, honom skall Gud förstöra; ty Guds tempel är heligt, vilket tempel ni ären. 18 Låt ingen bedra sig själv. Om någon bland er tycker sig vara vis i denna värld, låt honom bli en dåre, så att han kan bli vis. 19 Ty denna världens vishet är dårskap hos Gud. Ty det är skrivet: Han tar de visa i deras list. 20 Och vidare: Herren känner de vises tankar, att de är fåfängliga. 21 Låt därför ingen berömma sig av människor. Ty allt är ditt; 22 Vare sig Paulus eller Apollos eller Kefas eller världen eller livet eller döden eller det som är närvarande eller det som kommer; alla är dina; 23 Och ni är Kristi; och Kristus är Guds. KAPITEL 4 1 Låt en man så betrakta oss som Kristi tjänare och förvaltare av Guds hemligheter. 2 Dessutom krävs det av förvaltare att en man befinns trogen. 3 Men för mig är det en mycket liten sak att jag skulle dömas av dig eller av människors dom; ja, jag dömer inte mig själv. 4 Ty jag vet ingenting av mig själv; men jag är inte härmed rättfärdig, utan den som dömer mig är Herren. 5 Döm därför ingenting före tiden, förrän Herren kommer, han som både skall föra fram mörkrets dolda ting och uppenbara hjärtans råd, och då skall var och en få lov av Gud.

112

6 Och dessa saker, bröder, har jag i en gestalt överfört till mig själv och till Apollos för er skull; för att ni i oss skulle lära er att inte tänka på människor utöver det som är skrivet, så att ingen av er blir uppblåst mot varandra. 7 Ty vem får dig att skilja dig från en annan? och vad har du som du inte har fått? nu om du tog emot det, varför berömma du dig, som om du inte hade tagit emot det? 8 Nu ären ni mätta, nu är ni rika, ni har regerat som kungar utan oss; 9 Ty jag tror att Gud har satt oss apostlarna sist, liksom förordnade till döden, ty vi har blivit ett skådespel för världen och för änglarna och för människorna. 10 Vi är dårar för Kristi skull, men ni är visa i Kristus; vi är svaga, men I ären starka; I ären ärade, men vi är föraktade. 11 Ännu intill denna stund hungrar vi och törstar, och vi är nakna och blir slagna och har ingen säker bostad; 12 Och arbeta och arbeta med våra egna händer; blir vi förföljda lider vi det: 13 När vi är förtalade, bönfaller vi: vi äro gjorda till världens smuts och äro avslöja för allt ända till denna dag. 14 Jag skriver inte detta för att skämma er, men som mina älskade söner varnar jag er. 15 Ty om ni har tio tusen lärare i Kristus, så har ni ändå inte många fäder; ty i Kristus Jesus har jag fött er genom evangeliet. 16 Därför vädjar jag till er, varen ni mina efterföljare. 17 Därför har jag sänt Timoteus till er, som är min älskade son och trogen i Herren, som skall påminna er om mina vägar i Kristus, såsom jag undervisar överallt i varje kyrka. 18 Nu är några uppblåsta, som om jag inte skulle komma till dig. 19 Men jag kommer snart till er, om Herren vill och vill veta, inte vad de uppblåstas tal, utan kraften. 20 Ty Guds rike består inte av ord, utan i kraft. 21 Vad vill ni? skall jag komma till er med käpp eller i kärlek och i saktmodighetens ande? KAPITEL 5 1 Det sägs allmänt att det förekommer otukt bland er, och sådant otukt som inte så mycket som nämns bland hedningarna, att man ska ha sin fars hustru. 2 Och I ären uppblåsta och har inte sörjt hellre, så att den som har gjort denna gärning skulle bli borttagen från er. 3 Ty sannerligen, som frånvarande till kroppen, men närvarande i anden, har jag redan dömt, som om jag vore närvarande, om den som har gjort så här, 4 I vår Herre Jesu Kristi namn, när ni är församlade, och min ande, med vår Herre Jesu Kristi kraft, 5 Att överlämna en sådan åt Satan för att köttet ska förgöras, så att anden kan bli frälst på Herren Jesu dag. 6 Din ära är inte god. Vet ni inte att lite surdeg syrar hela degen? 7 Rensa därför ut den gamla surdegen, så att I mån bliva en ny deg, såsom I ären osyrade. Ty även Kristus, vår påsk, är slaktad för oss: 8 Låt oss därför hålla högtiden, inte med gammal surdeg, inte heller med ondskas och ondskas surdeg; men med uppriktighetens och sanningens osyrade bröd. 9 Jag skrev till er i ett brev, att ni inte skulle umgås med otuktiga:

1 Korintierbrevet

KAPITEL 7

10 Ändå inte helt med denna världens otuktiga, eller med giriga, eller utpressare eller med avgudadyrkare; ty då måste ni gå ut ur världen. 11 Men nu har jag skrivit till eder att inte hålla sällskap, om någon som kallas broder är en otuktsman eller girig, eller en avgudadyrkare, eller en smäklare, eller en drinkare eller en utpressare; med en sådan nej att inte äta. 12 Ty vad har jag att göra för att döma även dem som är utanför? dömer ni inte dem som är inombords? 13 Men de som är utanför Gud dömer. Flyt därför bort den ogudaktige ifrån er själva. KAPITEL 6 1 Vågar någon av er, som har en sak mot en annan, gå till rätta inför de orättfärdiga och inte inför de heliga? 2 Vet ni inte att de heliga ska döma världen? och om världen döms av er, är ni då ovärdiga att döma de minsta saker? 3 Vet ni inte att vi ska döma änglar? hur mycket mer saker som hör till det här livet? 4 Om ni då har domar över det som hör till detta liv, låt dem döma de som är minst uppskattade i församlingen. 5 Jag talar till din skam. Är det så att det inte finns en vis man bland er? nej, inte en som kan döma mellan sina bröder? 6 Men broder går i lag med broder, och det inför de otrogna. 7 Nu är det alltså helt fel bland eder, eftersom ni går till rätta med varandra. Varför tar ni inte hellre fel? varför låter ni inte hellre låta er bli lurade? 8 Nej, ni gör orätt och bedrar, och det är era bröder. 9 Vet ni inte att de orättfärdiga inte skall ärva Guds rike? Låt er inte vilseledas: varken otuktiga eller avgudadyrkare, inte äktenskapsbrytare, inte heller äkta eller förolämpade sig själva med mänskligheten, 10 Inte heller tjuvar eller giriga eller drinkare eller smädare eller utpressare skall ärva Guds rike. 11 Och sådana var några av eder: men ni ären tvättade, men ni är helgade, men ni är rättfärdiga i Herren Jesu namn och genom vår Guds Ande. 12 Allt är tillåtet för mig, men allt är inte lämpligt: allt är tillåtet för mig, men jag kommer inte att föras under någons makt. 13 Kött för magen och magen för kött, men Gud skall förgöra både den och dem. Nu är kroppen inte till för otukt, utan för Herren; och Herren för kroppen. 14 Och Gud har både uppväckt Herren och skall också uppväcka oss genom sin egen kraft. 15 Vet ni inte att era kroppar är Kristi lemmar? skall jag då ta Kristi lemmar och göra dem till en skökas lemmar? Gud förbjude. 16 Vad? Vet ni inte att den som är förenad med en sköka är en kropp? ty två, säger han, skola vara ett kött. 17 Men den som är förenad med Herren är en ande. 18 Fly otukt. Varje synd som en människa gör är utan kroppen; men den som bedriver otukt syndar mot sin egen kropp. 19 Vad? Vet ni inte att er kropp är den Helige Andes tempel som är i er, som ni har av Gud, och att ni inte är era egna? 20 Ty ni är köpta till ett pris; ära därför Gud i er kropp och i er ande, som är Guds.

113

1 Nu angående det som ni skrev till mig: Det är bra för en man att inte röra en kvinna. 2 Men för att undvika otukt, låt var och en ha sin egen hustru, och låt varje kvinna ha sin egen man. 3 Må mannen ge hustrun vederbörlig välvilja, och likaså hustrun mot mannen. 4 Hustrun har inte makten över sin egen kropp, utan mannen, och likaså har mannen inte makten över sin egen kropp, utan hustrun. 5 Bedra icke varandra, om det inte är med samtycke för en tid, så att ni kan ge er själva till fasta och bön; och kom samman igen, så att Satan inte frestar dig för din inkontinens. 6 Men jag talar detta med tillåtelse och inte efter befallning. 7 Ty jag önskar att alla människor vore lika som jag själv. Men var och en har sin rätta gåva av Gud, en på detta sätt och en annan efter det. 8 Därför säger jag till de ogifta och änkorna: Det är bra för dem om de förblir som jag. 9 Men om de inte kan innehålla, låt dem gifta sig; ty det är bättre att gifta sig än att bränna. 10 Och till de gifta befaller jag, dock inte jag, utan Herren: Låt inte hustrun vika från sin man. 11 Men om hon går bort, låt henne förbli ogift eller försonas med sin man, och mannen må inte skilja sig från sin hustru. 12 Men till de andra talar jag, inte Herren: Om någon broder har en hustru som inte tror och hon vill bo hos honom, så låt honom inte skiljas från henne. 13 Och den kvinna som har en man som inte tror, och om han behagar bo hos henne, låt henne inte lämna honom. 14 Ty den otroende mannen helgas av hustrun, och den otroende hustrun helgas av mannen; annars var edra barn orena; men nu är de heliga. 15 Men om den otroende går bort, så låt honom gå. En bror eller en syster är inte i träldom i sådana fall, men Gud har kallat oss till fred. 16 Ty vad vet du, hustru, om du skall frälsa din man? eller hur vet du, o man, om du skall rädda din hustru? 17 Men såsom Gud har utdelat till var och en, såsom Herren har kallat var och en, så låt honom vandra. Och så förordnar jag i alla kyrkor. 18 Är det någon som kallas för att bli omskuren? låt honom inte bli oomskuren. Är det någon som är oomskuren? låt honom inte omskäras. 19 Omskärelse är ingenting, och oomskuren är ingenting, utan att hålla Guds bud. 20 Var och en förbli i samma kallelse som han kallades i. 21 Är du kallad att vara tjänare? bry dig inte om det: men om du kan bli fri, använd den hellre. 22 Ty den som är kallad i Herren, som är en tjänare, är Herrens frie; likaså är också den som är kallad, fri, Kristi tjänare. 23 Ni är köpta till ett pris; varen icke människors tjänare. 24 Bröder, låt var och en som är kallad i den förbli hos Gud. 25 Beträffande jungfrur har jag inget befallning från Herren, men jag ger min dom, såsom en som har vunnit Herrens nåd för att vara trofast. 26 Jag antar därför att detta är bra för den nuvarande nöden, säger jag, att det är bra för en man att vara så.

1 Korintierbrevet

27 Är du bunden till en hustru? sträva efter att inte bli lös. Är du lös från en hustru? sök inte en hustru. 28 Men om du gifter dig, har du inte syndat; och om en jungfru gifter sig, har hon inte syndat. Ändå skola sådana hava besvär i köttet, men jag skonar er. 29 Men detta säger jag, bröder, tiden är knapp. 30 Och de som gråter, som om de inte grät; och de som gläds, som om de inte gläds; och de som köper, som om de inte ägde; 31 Och de som använder denna världen, som att de inte missbrukar den, ty denna världs stil försvinner. 32 Men jag vill ha dig utan försiktighet. Den som är ogift bryr sig om det som tillhör Herren, hur han kan behaga Herren: 33 Men den som är gift bryr sig om det som är av världen, hur han kan behaga sin hustru. 34 Det är också skillnad på en hustru och en jungfru. Den ogifta kvinnan bryr sig om det som hör Herren till, så att hon må vara helig både till kropp och ande, men hon som är gift bryr sig om världens ting, hur hon kan behaga sin man. 35 Och detta talar jag för din egen vinning; inte för att jag ska kasta en snara över er, utan för det som är behagligt, och för att ni ska akta på Herren utan distraktion. 36 Men om någon tycker att han uppför sig obehagligt mot sin jungfru, om hon passerar sin ålders blomma och behöver det, låt honom göra vad han vill, han syndar inte; låt dem gifta sig. 37 Men den som står fast i sitt hjärta, utan att behöva det, utan har makt över sin egen vilja och har så beslutat i sitt hjärta att han ska behålla sin jungfru, han gör väl. 38 Så gör alltså den som gifter sig med henne; men den som inte ger henne i äktenskap gör bättre. 39 Hustrun är bunden av lagen så länge hennes man lever; men om hennes man är död, är hon fritt att gifta sig med vem hon vill; bara i Herren. 40 Men hon är lyckligare om hon förblir så, efter min dom, och jag tror också att jag har Guds Ande.

8 Men köttet anbefaller oss inte till Gud; ty inte heller är vi bättre om vi äter; inte heller, om vi inte äter, är vi desto sämre. 9 Men se till att inte denna frihet på något sätt blir en stötesten för dem som är svaga. 10 Ty om någon ser dig som har kunskap sitta till bords i avgudens tempel, så skall inte den svages samvete få mod att äta det som offras åt avgudar. 11 Och genom din kunskap skall den svage brodern förgås, för vilken Kristus dog? 12 Men när ni syndar så mot bröderna och sårar deras svaga samvete, så syndar ni mot Kristus. 13 Därför, om kött får min bror att förolämpa, så skall jag inte äta kött medan världen står kvar, så att jag inte får min bror att förolämpa. KAPITEL 9 1 Är jag inte en apostel? är jag inte fri? har jag inte sett Jesus Kristus, vår Herre? är ni inte mitt verk i Herren? 2 Om jag inte är en apostel för andra, så är jag det ändå för er; 3 Mitt svar till dem som granskar mig är detta, 4 Har vi inte makt att äta och dricka? 5 Har vi inte makt att leda om en syster, en hustru, såväl som andra apostlar och som Herrens bröder och Kefas? 6 Eller bara jag och Barnabas, har vi inte makt att avstå från arbetet? 7 Vem går någon gång i strid efter eget ansvar? vem planterar en vingård och äter inte av dess frukt? eller vem föder en hjord och äter inte av hjordens mjölk? 8 Säger jag detta som en man? eller säger inte lagen detsamma? 9 Ty det är skrivet i Mose lag: Du skall inte munknyta munnen på den oxe som tröskar säd. Tar Gud hand om oxar? 10 Eller säger han det helt och hållet för vår skull? För vår skull står utan tvivel detta skrivet: att den som plöjer skall plöja i hopp; och att den som tröskar i hopp skall få del i hans hopp. 11 Om vi har sått andliga ting åt er, är det då en stor sak om vi skördar era köttsliga ting? 12 Om andra får del av denna makt över dig, är vi då inte snarare? Ändå har vi inte använt denna makt; men lid allt, för att vi inte skulle hindra Kristi evangelium. 13 Vet ni inte att de som tjänar heliga ting lever av det som hör till templet? Och de som vänta vid altaret äro delaktiga i altaret? 14 Så har Herren bestämt att de som predikar evangeliet ska leva av evangeliet. 15 Men jag har inte använt något av detta; inte heller har jag skrivit detta, att det skulle ske mot mig så, ty det var bättre för mig att dö, än att någon skulle göra min ära tom. 16 Ty fastän jag predikar evangeliet, har jag ingenting att berömma mig av, ty nöden är pålagd mig; ja, ve mig, om jag inte predikar evangeliet! 17 Ty om jag gör detta frivilligt, har jag en belöning, men om jag är emot min vilja, är en utdelning av evangeliet överlämnad åt mig. 18 Vad är då min belöning? Sannerligen för att jag, när jag predikar evangeliet, må göra Kristi evangelium utan kostnad, så att jag inte missbrukar min makt i evangeliet.

KAPITEL 8 1 Nu när det gäller saker som offrats till avgudar, vet vi att vi alla har kunskap. Kunskapen blåser upp, men kärleken bygger upp. 2 Och om någon tror att han vet något, så vet han ännu ingenting som han borde veta. 3 Men om någon älskar Gud, han är känd om honom. 4 Såvitt gäller ätandet av det som offras åt avgudar, vet vi att en avgud inte är någonting i världen, och att det inte finns någon annan Gud utom en. 5 Ty om det finns som kallas gudar, vare sig de är i himmelen eller på jorden, (såsom det finns många gudar och många herrar) 6 Men för oss finns det bara en Gud, Fadern, av vilken allt är, och vi i honom; och en Herre Jesus Kristus, genom vilken allt är, och vi genom honom. 7 Men det finns inte hos var och en sådan kunskap: ty somliga äter den med samvete om avguden intill denna stund, såsom en sak som offrats till en avgud. och deras svaga samvete är orenat.

114

1 Korintierbrevet

19 Ty fastän jag är fri från alla människor, har jag ändå gjort mig till tjänare åt alla, för att jag skulle vinna så mycket mer. 20 Och för judarna blev jag som en jude, för att jag skulle vinna judarna; åt dem som äro under lagen, såsom under lagen, för att jag skulle vinna dem som äro under lagen; 21 För dem som äro utan lag, liksom utan lag, (inte utan lag för Gud, utan under lagen till Kristus), för att jag skulle vinna dem som äro utan lag. 22 Till de svaga blev jag som en svag, för att jag skulle vinna den svaga; jag är gjort allt för alla, för att jag på alla sätt skulle kunna rädda några. 23 Och detta gör jag för evangeliets skull, för att jag må få del av det med er. 24 Vet ni inte att de som springer i ett lopp springer alla, men en får priset? Så spring, så att ni kan få. 25 Och var och en som strävar efter herraväldet är återhållsam i allt. Nu gör de det för att få en förgänglig krona; men vi är en oförgänglig. 26 Därför springer jag så, inte lika osäkert; så kämpa jag, inte som en som slår luften: 27 Men jag håller mig under min kropp och underkastar mig den, så att jag inte på något sätt, när jag har predikat för andra, själv skulle bli en försvunnen. KAPITEL 10 1 Dessutom, bröder, vill jag inte att ni skulle vara okunniga, huru alla våra fäder var under molnet och alla gick genom havet. 2 Och alla döptes till Mose i molnet och i havet; 3 Och alla åt samma andliga kött; 4 Och alla drack samma andliga dryck, ty de drack av den andliga klippan som följde dem, och den klippan var Kristus. 5 Men i många av dem hade Gud ingen behag, ty de störtades i öknen. 6 Detta var våra exempel, i den meningen att vi inte skulle begära det onda, såsom de också begärde. 7 Varen inte heller I avgudadyrkare, som några av dem; som det är skrivet: Folket satte sig för att äta och dricka, och de reste sig för att leka. 8 Låt oss inte heller bedriva otukt, såsom några av dem begick, och föll tre och tjugo tusen på en dag. 9 Låt oss inte heller fresta Kristus, såsom också några av dem frestade och blevo förintade av ormar. 10 Inte heller knorra ni, som några av dem också knorrade och blevo förintade av förgöraren. 11 Allt detta hände dem till exempel, och de är skrivna till vår förmaning, över vilka världens ändar har kommit. 12Därför må den som tror sig stå i akt så att han inte faller. 13 Ingen frestelse har gripit eder utom sådana som är vanliga för människor; men Gud är trofast, som inte låter eder frestas utöver vad ni förmår; men kommer med frestelsen också att göra en väg att undkomma, så att ni må kunna uthärda den. 14 Därför, mina kära älskade, fly från avgudadyrkan. 15 Jag talar som till vise män; döm vad jag säger. 16 Välsignelsens bägare som vi välsignar, är den inte gemenskap med Kristi blod? Brödet som vi bryter, är det inte gemenskap med Kristi kropp?

115

17 Ty vi, som är många, äro ett bröd och en kropp, ty vi hava alla del i det enda brödet. 18 Se, Israel efter köttet: äro inte de som äter av offren del av altaret? 19 Vad säger jag då? att avguden är något, eller att det som offras till avgudar är någonting? 20 Men jag säger att det som hedningarna offrar, det offrar de åt onda andar och inte åt Gud. 21 Ni kan inte dricka Herrens bägare och djävlarnas bägare; ni kan inte vara delaktiga i Herrens bord och i djävlarnas bord. 22 Väckar vi Herren till svartsjuka? är vi starkare än han? 23 Allt är tillåtet för mig, men allt är inte lämpligt; allt är tillåtet för mig, men allt bygger inte upp. 24 Ingen söka sin egen, utan var och en annans rikedom. 25 Allt som säljs i spillror, det som äter utan att fråga för samvetets skull. 26 Ty jorden tillhör Herren och dess fullhet. 27 Om någon av dem som inte tror bjuder eder till en fest, och ni är villiga att gå; vad som än ställs framför dig, ät utan att fråga för samvetets skull. 28 Men om någon säger till eder: Detta är offret åt avgudar, så ät inte för hans skull som visade det, och för samvetets skull, ty jorden tillhör Herren och dess fullhet. 29 Samvete, säger jag, inte ditt eget utan om den andres; ty varför döms min frihet av en annans samvete? 30 Ty om jag av nåd är delaktig, varför talas det illa om mig för det jag tackar för? 31 Vare sig ni därför äter eller dricker, eller vad ni än gör, gör allt till Guds ära. 32 Gör ingen anstöt, varken mot judarna eller hedningarna eller Guds församling. 33 Liksom jag behagar alla människor i allt, inte efter min egen vinning, utan efter mångas vinning, för att de må bli frälsta. KAPITEL 11 1 Varen mina efterföljare, liksom jag också är Kristus. 2 Nu prisar jag er, bröder, att ni i allt kommer ihåg mig och håller förordningarna, såsom jag överlämnade dem åt er. 3 Men jag vill att ni ska veta att Kristus är varje människas huvud; och kvinnans huvud är mannen; och Kristi huvud är Gud. 4 Var och en som ber eller profeterar och har sitt huvud täckt, vanära sitt huvud. 5 Men varje kvinna som ber eller profeterar med otäckt huvud, vanärar sitt huvud, ty det är till och med allt som om hon vore rakad. 6 Ty om kvinnan inte är täckt, låt henne också klippas; men om det är en skam för en kvinna att bli klippt eller rakad, så låt henne täckas. 7 Ty en man bör inte täcka sitt huvud, eftersom han är Guds avbild och härlighet, men kvinnan är mannens härlighet. 8 Ty mannen är inte av kvinnan; men mannens kvinna. 9 Inte heller skapades mannen för kvinnan; men kvinnan för mannen. 10 Därför borde kvinnan ha makt över sitt huvud för änglarnas skull. 11 Men inte heller mannen är utan kvinnan, inte heller kvinnan utan mannen, i Herren.

1 Korintierbrevet

12 Ty liksom kvinnan är av mannen, så är också mannen genom kvinnan; men alla ting av Gud. 13 Döm själva: är det skönt att en kvinna ber till Gud avslöjad? 14 Kan inte ens naturen själv lära er att om en man har långt hår, så är det en skam för honom? 15 Men om en kvinna har långt hår, så är det en ära för henne, ty hennes hår har henne till ett täcke. 16 Men om någon verkar vara tvistig, så har vi ingen sådan sed, inte heller Guds församlingar. 17 Nu, i detta som jag förkunnar för er, prisar jag er inte, att ni förenas inte till det bättre utan till det sämre. 18 Ty först och främst, när ni kommer samman i kyrkan, hör jag att det finns splittring bland er; och jag tror delvis på det. 19 Ty det måste också finnas villoläror bland er, för att de som är godkända skall bli uppenbara bland er. 20 När ni därför kommer samman till ett ställe, är detta inte för att äta Herrens måltid. 21 Ty när de äter, tar var och en före den andra sin egen måltid, och en är hungrig och en annan är berusad. 22 Vad? Har ni inte hus att äta och dricka i? eller föraktar ni Guds kyrka och skämmer ut dem som inte har det? Vad ska jag säga till dig? ska jag berömma dig i detta? Jag berömmer dig inte. 23 Ty jag har tagit emot av Herren det som jag också överlämnat åt er, att Herren Jesus samma natt som han blev förrådd tog bröd. 24 Och när han hade tackat, bröt han den och sade: " Ta, ät! detta är min kropp, som är sönderbruten för eder; gör detta till min åminnelse." 25 På samma sätt tog han också bägaren, när han hade ätit, och sade: » Denna bägare är det nya testamentet i mitt blod. 26 Ty så ofta som ni äter detta bröd och dricker denna bägare, förkunnar ni Herrens död tills han kommer. 27 Därför skall den som äter detta bröd och dricker denna Herrens bägare, ovärdigt, göra sig skyldig till Herrens kropp och blod. 28 Men låt en man undersöka sig själv, och så låt honom äta av det brödet och dricka av den bägaren. 29 Ty den som äter och dricker ovärdigt, han äter och dricker fördömelse för sig själv, utan att urskilja Herrens kropp. 30 Därför är många svaga och sjuka bland er, och många sover. 31 Ty om vi ville döma oss själva, skulle vi inte bli dömda. 32 Men när vi blir dömda, tuktas vi av Herren, för att vi inte ska bli dömda tillsammans med världen. 33 Därför, mina bröder, när ni samlas för att äta, dröja då för varandra. 34 Och om någon hungrar, så låt honom äta hemma; att ni inte förenas till fördömelse. Och resten ordnar jag när jag kommer. KAPITEL 12 1 Nu angående andliga gåvor, bröder, vill jag inte att ni ska vara okunniga. 2 Ni vet att ni var hedningar, bortförda till dessa stumma avgudar, liksom ni blev förda.

116

3 Därför låter jag er förstå att ingen som talar genom Guds Ande kallar Jesus förbannad, och att ingen kan säga att Jesus är Herren, utan genom den Helige Ande. 4 Nu finns det olika gåvor, men samma Ande. 5 Och det finns olika förvaltningar, men det är samme Herre. 6 Och det finns olika verksamheter, men det är samma Gud som verkar allt i alla. 7 Men Andens uppenbarelse ges åt var och en för att tjäna på det. 8 Ty åt en ges av Anden vishetens ord; till en annan kunskapens ord av samma Ande; 9 Till en annan tro genom samma Ande; till en annan gåvorna att bota genom samma Ande; 10 För en annan att göra under; till en annan profetia; till en annan urskiljande av andar; till en annan olika slags tungor; till en annan tolkning av tungomål: 11 Men allt detta verkar en och samma Ande, som delar upp åt var och en efter eget tycke. 12 Ty liksom kroppen är en och har många lemmar, och alla lemmar av den ena kroppen, som är många, är en kropp, så är också Kristus. 13 Ty genom en Ande är vi alla döpta till en kropp, vare sig vi är judar eller hedningar, vare sig vi är slavar eller fria; och alla har blivit dricka av en Ande. 14 Ty kroppen är inte en lem, utan många. 15 Om foten säger: Eftersom jag inte är handen, är jag inte av kroppen; är det därför inte av kroppen? 16 Och om örat säger: Eftersom jag inte är ögat, så tillhör jag inte kroppen; är det därför inte av kroppen? 17 Om hela kroppen vore ett öga, var var då hörseln? Om alla hörde, var var lukten? 18 Men nu har Gud satt lemmar var och en av dem i kroppen, så som det har behagat honom. 19 Och om de alla var en lem, var var då kroppen? 20 Men nu är de många lemmar, dock bara en kropp. 21 Och ögat kan inte säga till handen: Jag behöver dig inte, och inte heller huvudet till fötterna, jag behöver inte dig. 22 Nej, mycket mer är de lemmar på kroppen nödvändiga, som tycks vara svagare: 23 Och de lemmar av kroppen, som vi anser vara mindre hedervärda, till dessa skänker vi rikligare ära; och våra obehagliga delar har rikligare skönhet. 24 Ty våra sköna delar behövdes inte, men Gud har härdat kroppen, efter att ha gett den del som saknades mer heder. 25 att det inte skulle finnas någon schism i kroppen; men att medlemmarna ska ha samma omsorg om varandra. 26 Och om en lem lider, lider alla lemmar med den; eller en medlem blir ärad, alla medlemmar gläds med den. 27 Nu är ni Kristi kropp och lemmar i synnerhet. 28 Och Gud har satt några i församlingen, först apostlar, i andra hand profeter, för det tredje lärare, därefter underverk, sedan gåvor av helande, hjälpmedel, regeringar, olika tungomål. 29 Är alla apostlar? är alla profeter? är alla lärare? är alla underverkare? 30 Har du helandes gåvor? talar alla i tungor? tolkar alla? 31 Men begär uppriktigt efter de bästa gåvorna, och likväl visar jag er en bättre väg.

1 Korintierbrevet

KAPITEL 13 1 Fastän jag talar med människors och änglars tungomål och inte har kärlek, har jag blivit som en klingande koppar eller en klingande cymbal. 2 Och även om jag har profetians gåva och förstår alla mysterier och all kunskap; och fastän jag har all tro, så att jag kunde flytta berg och inte har kärlek, så är jag ingenting. 3 Och även om jag skänker allt mitt gods för att föda de fattiga, och om jag ger min kropp för att brännas upp och inte har kärlek, så gagnar det mig ingenting. 4 Kärleken lider länge och är vänlig; välgörenhet avundas inte; välgörenhet berömmer sig inte, är inte uppblåst, 5 Han uppför sig inte olämpligt, söker inte sitt eget, är inte lätt förtörnad, tänker inte på något ont; 6 Gläder sig inte över orättfärdighet, utan gläder sig över sanningen; 7 Uthärdar allt, tror allt, hoppas allt, uthärdar allt. 8 Kärleken misslyckas aldrig: men oavsett om det finns profetior, kommer de att misslyckas; om det finns tungor, så skall de upphöra; om det finns kunskap, så ska den försvinna. 9 Ty vi vet delvis, och vi profeterar delvis. 10 Men när det som är fullkomligt kommer, då skall det som är delvis försvinna. 11 När jag var ett barn, talade jag som ett barn, jag förstod som ett barn, jag tänkte som ett barn; men när jag blev man, lade jag bort barnsliga ting. 12 Ty nu ser vi mörkt genom ett glas; men då ansikte mot ansikte: nu vet jag delvis; men då skall jag veta, liksom jag är känd. 13 Och nu består tro, hopp, kärlek, dessa tre; men störst av dessa är välgörenhet. KAPITEL 14 1 Följ efter kärleken och begär andliga gåvor, utan hellre att ni må profetera. 2 Ty den som talar ett okänt tungomål talar inte till människor utan till Gud; ty ingen förstår honom; men i anden talar han mysterier. 3 Men den som profeterar talar till människorna till uppbyggelse, förmaning och tröst. 4 Den som talar ett okänt tungomål, bygger sig själv; men den som profeterar bygger församlingen. 5 Jag önskar att ni alla talade i tungomål, utan hellre att ni profeterade; ty större är den som profeterar än den som talar i tungomål, om han inte tolkar det, så att församlingen kan få uppbyggelse. 6 Nu, bröder, om jag kommer till er och talar i tungomål, vad tjänar jag på er, om jag inte talar till er antingen genom uppenbarelse eller kunskap, eller genom att profetera eller genom lära? 7 Och även saker utan liv som ger ljud, vare sig det rör sig om pipa eller harpa, om de inte ger en åtskillnad i ljuden, hur ska man veta vad som är pipa eller harpa? 8 Ty om basunen låter ett osäkert ljud, vem skall då förbereda sig för striden? 9 Så likaså ni, om ni inte med tungan uttalar ord som är lätta att förstå, hur skall man veta vad som talas? ty ni skall tala i luften.

117

10 Det kan vara så många sorters röster i världen, och ingen av dem är utan betydelse. 11 Därför, om jag inte vet innebörden av rösten, skall jag vara en barbar för den som talar, och den som talar skall vara en barbar för mig. 12 Så strävar ni, eftersom ni är nitiska för andliga gåvor, att utmärka er för att bygga upp kyrkan. 13 Därför låt den som talar ett okänt tungomål be att han må tyda. 14 Ty om jag ber på ett okänt tungomål, så ber min ande, men mitt förstånd är fruktlöst. 15 Vad är det då? Jag vill be med anden, och jag vill också be med förståndet: jag skall sjunga med anden, och jag skall också sjunga med förståndet. 16 Annars, när du välsignar med anden, hur ska den som sitter i de olärdes rum säga Amen på din tacksägelse, eftersom han inte förstår vad du säger? 17 Ty du tackar verkligen väl, men den andre är inte uppbyggd. 18 Jag tackar min Gud, jag talar tungor mer än ni alla. 19 Men i församlingen hade jag hellre tala fem ord med mitt förstånd, för att med min röst också kunna lära andra, än tio tusen ord på ett okänt språk. 20 Bröder, varen inte barn i förståndet. 21 I lagen är det skrivet: Med män med andra tungomål och andra läppar vill jag tala till detta folk; Och trots allt som vill de inte höra mig, säger Herren. 22 Därför är tungomål till ett tecken, inte för dem som tror, utan för dem som inte tror; men att profetera tjänar inte för dem som inte tror, utan för dem som tror. 23 Om därför hela församlingen samlas på ett ställe och alla talar tungomål, och det kommer in de som är olärda eller otrogna, skulle de då inte säga att ni är galna? 24 Men om alla profeterar och det kommer in en som inte tror, eller en olärd, är han övertygad om alla, han döms av alla. 25 Och så uppenbaras hans hjärtas hemligheter; och så faller han ner på sitt ansikte, han kommer att tillbe Gud och berätta att Gud är sann i dig. 26 Hur är det då, bröder? När ni förenas, har var och en av er en psalm, har en lära, har en tunga, har en uppenbarelse, har en tolkning. Låt allt ske till uppbyggelse. 27 Om någon talar i ett okänt tungomål, låt det vara två gånger eller högst tre, och det självklart; och låt en tolka. 28 Men om det inte finns någon tolk, så låt honom hålla tyst i församlingen; och låt honom tala till sig själv och till Gud. 29 Låt profeterna tala två eller tre, och låt den andre döma. 30 Om något avslöjas för en annan som sitter där, låt den förste hålla tyst. 31 Ty ni må alla profetera en efter en, så att alla må lära sig och alla må bli tröstade. 32 Och profeternas andar är underordnade profeterna. 33 Ty Gud är inte upphovet till förvirring utan till frid, som i alla de heligas församlingar. 34 Låt era kvinnor tiga i församlingarna, ty det är inte tillåtet för dem att tala; men de är befallda att lyda, såsom också säger lagen. 35 Och om de vill lära sig något, så låt dem fråga sina män hemma, ty det är en skam för kvinnor att tala i församlingen.

1 Korintierbrevet

36 Vad? kom Guds ord ut från dig? eller kom det bara till dig? 37 Om någon tror sig vara en profet eller andlig, låt honom inse att det jag skriver till er är Herrens bud. 38 Men om någon är okunnig, låt honom vara okunnig. 39 Därför, bröder, begär att profetera och förbjud att inte tala i tungor. 40 Låt allt ske anständigt och i ordning.

25 Ty han måste regera tills han har lagt alla fiender under hans fötter. 26 Den sista fienden som skall förgöras är döden. 27 Ty han har lagt allt under hans fötter. Men när han säger att allt är lagt under honom, är det uppenbart att han är undantagen, som har lagt allt under honom. 28 Och när allt har lagts under honom, då skall även Sonen själv underordna sig honom som har lagt allt under honom, för att Gud må vara allt i alla. 29 Vad skulle annars de göra som döpas för de döda, om de döda inte alls uppstår? varför döps de då för de döda? 30 Och varför står vi i fara varje timme? 31 Jag protesterar genom din glädje som jag har i Kristus Jesus, vår Herre, jag dör dagligen. 32 Om jag på människornas sätt har kämpat med djur i Efesos, vad tjänar det på mig, om de döda inte uppstår? låt oss äta och dricka; ty i morgon dör vi. 33 Låt er inte vilseledas: onda kommunikationer fördärvar goda seder. 34 Vakna upp till rättfärdighet, och synd inte; ty somliga har inte kunskap om Gud. Jag talar detta till eder skam. 35 Men någon kommer att säga: Hur uppstår de döda? och med vilken kropp kommer de? 36 Du dåre, det du sår blir inte levande, om det inte dör. 37 Och vad du sår, du sår inte den kropp som ska bli, utan bara korn, det kan vara av vete eller av något annat säd. 38 Men Gud ger den en kropp såsom den behagar honom, och åt varje avkomling sin egen kropp. 39 Allt kött är inte samma kött, utan det finns ett slags kött av människor, ett annat kött av djur, ett annat av fiskar och ett annat av fåglar. 40 Det finns också himlakroppar och jordiska kroppar: men de himmelskas härlighet är en, och de jordiskas härlighet en annan. 41 Det finns en härlighet från solen, en annan härlighet av månen och en annan härlighet av stjärnorna, ty en stjärna skiljer sig från en annan stjärna i härlighet. 42 Så är också de dödas uppståndelse. Det sås i korruption; den är uppvuxen i oförgänglighet: 43 Det sås i vanära; det uppstår i härlighet: det sås i svaghet; den höjs till makten: 44 Det sås en naturlig kropp; det är uppvuxet en andlig kropp. Det finns en naturlig kropp, och det finns en andlig kropp. 45 Och så är det skrivet: Den första människan, Adam, blev till en levande själ; den siste Adam gjordes till en levande ande. 46 Men det var inte det första som är andligt, utan det som är naturligt; och därefter det som är andligt. 47 Den första människan är av jorden, jordisk; den andra människan är Herren från himlen. 48 Liksom det jordiska är, så äro också de jordiska; och såsom de himmelska är, så äro också de himmelska. 49 Och eftersom vi har burit bilden av det jordiska, så skall vi också bära bilden av det himmelska. 50 Detta säger jag, bröder, att kött och blod inte kan ärva Guds rike; inte heller ärver korruption oförgänglighet. 51 Se, jag visar dig en hemlighet; Vi kommer inte alla att sova, men vi kommer alla att förändras, 52 I ett ögonblick, i ett ögonblick, vid den sista basunen: ty basunen skall ljuda, och de döda skall uppstå oförgängliga, och vi skola förvandlas.

KAPITEL 15 1 Dessutom, bröder, förkunnar jag för er det evangelium som jag predikade för er, vilket ni också har tagit emot och i vilket ni står. 2 Genom vilken ni också blir frälsta, om ni har i minnet vad jag predikade för er, om ni inte har trott förgäves. 3 Ty jag överlämnade åt er först och främst det som jag också tagit emot, hur Kristus dog för våra synder enligt skrifterna. 4 Och att han blev begravd och att han uppstod på tredje dagen enligt skrifterna: 5 Och att han blev sedd av Kefas, sedan av de tolv: 6 Därefter sågs han av över fem hundra bröder på en gång; av vilka den största delen är kvar tills nu, men några har somnat. 7 Därefter sågs han av Jakob; då av alla apostlarna. 8 Och sist av alla sågs han också av mig, som av en som föddes i rätt tid. 9 Ty jag är den minsta av apostlarna, som inte är lämplig att kallas apostel, eftersom jag förföljde Guds församling. 10 Men av Guds nåd är jag vad jag är, och hans nåd som skänktes mig var inte förgäves; men jag arbetade mer än de alla, men inte jag, utan Guds nåd som var med mig. 11 Vare sig det nu var jag eller de, så predikar vi, och så trodde ni. 12 Om nu Kristus predikas att han har uppstått från de döda, hur kan då några bland er säga att det inte finns någon uppståndelse från de döda? 13 Men om det inte finns någon uppståndelse från de döda, då har Kristus inte uppstått. 14 Och om Kristus inte har uppstått, då är vår predikan fåfäng, och er tro är också fåfäng. 15 Ja, och vi har hittats som falska vittnen om Gud; ty vi har vittnat om Gud att han har uppväckt Kristus, vilken han inte har uppväckt, om så är fallet att de döda inte uppstår. 16 Ty om de döda inte uppstår, då har inte Kristus uppstått. 17 Och om Kristus inte har uppstått, är er tro fåfäng; ni är ännu i era synder. 18 Då förgås också de som insomnat i Kristus. 19 Om vi bara i detta liv har hopp till Kristus, så är vi de mest eländiga av alla människor. 20 Men nu är Kristus uppstånden från de döda och blivit förstaglingen av dem som insomnat. 21 Ty eftersom döden kom genom människan, kom också de dödas uppståndelse genom människan. 22 Ty liksom alla dör i Adam, så skola alla göras levande i Kristus. 23 Men var och en i sin egen ordning: Kristus är förstlingen; sedan de som tillhör Kristus vid hans ankomst. 24 Sedan kommer slutet, när han har överlämnat riket åt Gud, ja Fadern; när han har lagt ner all makt och all auktoritet och makt.

118

1 Korintierbrevet

53 Ty detta förgängliga måste ikläsas oförgänglighet, och detta dödliga måste ikläsas odödlighet. 54 Så när detta förgängliga har iklät sig oförgänglighet och detta dödliga har iklät sig odödlighet, då skall det ord som är skrivet förverkligas: Döden är uppslukad till seger. 55 O död, var är ditt stick? O grav, var är din seger? 56 Dödens stick är synd; och syndens styrka är lagen. 57 Men Gud vare tack, som ger oss segern genom vår Herre Jesus Kristus. 58 Därför, mina älskade bröder, var ni fasta, orubbliga, alltid överflödiga i Herrens verk, eftersom ni vet att ert arbete inte är förgäves i Herren.

21 Hälsningen till mig Paulus med min egen hand. 22 Om någon inte älskar Herren Jesus Kristus, låt honom vara Anathema Maranatha. 23 Vår Herre Jesu Kristi nåd vare med er. 24 Min kärlek vare med er alla i Kristus Jesus. Amen. (Det första brevet till korintierna skrevs från Filippi av Stephanas och Fortunatus och Achaicus och Timotheus.)

KAPITEL 16 1 När det gäller insamlingen till de heliga, såsom jag har gett befallning åt församlingarna i Galatien, gör det också ni. 2 På den första dagen i veckan, låt var och en av er ligga hos honom i förråd, såsom Gud har berett honom, så att det inte blir några sammankomster när jag kommer. 3 Och när jag kommer, vem som helst som ni godkänner genom era brev, dem skall jag sända för att föra er frikostighet till Jerusalem. 4 Och om det är lämpligt att jag också går, så skola de följa med mig. 5 Nu kommer jag till eder, när jag går genom Makedonien, ty jag går genom Makedonien. 6 Och det kan vara så att jag stannar, ja och övervintrar hos er, så att ni kan föra mig på min resa vart jag än går. 7 Ty jag kommer inte att se dig nu på vägen; men jag litar på att få stanna en stund hos dig, om Herren tillåter. 8 Men jag kommer att stanna i Efesos till pingstdagen. 9 Ty en stor och kraftfull dörr har öppnats för mig, och det finns många motståndare. 10 Om nu Timoteus kommer, se till att han kan vara med er utan fruktan, ty han utför Herrens verk, såsom jag också gör. 11 Må därför ingen förakta honom, utan för honom i frid, så att han kan komma till mig, ty jag väntar efter honom med bröderna. 12 När det gäller vår broder Apollos, så önskade jag mycket att han skulle komma till eder med bröderna; men hans vilja skulle inte alls komma vid denna tid; men han kommer när han har lämplig tid. 13 Vakna, stå fasta i tron, lämna er som människor, var starka. 14 Låt alla dina saker ske med välgörenhet. 15 Jag vädjar till er, bröder, (ni vet Stefanas hus, att det är Akaias förstafrukt, och att de har gjort sig beroende av de heligas tjänst.) 16 att ni underordnar er sådana och var och en som hjälper oss och arbetar. 17 Jag är glad över Stefanas och Fortunatus och Achaicus ankomst; för det som saknades från din sida har de försörjt. 18 Ty de har vederkvickat min ande och din; bekänn därför dem som ären sådana. 19 Församlingarna i Asien hälsar dig. Aquila och Priscilla hälsar er mycket i Herren, tillsammans med församlingen som är i deras hus. 20 Alla bröder hälsar dig. Hälsa varandra med en helig kyss.

119

2 Korintierbrevet

23 Dessutom kallar jag Gud till ett vittnesbörd över min själ, att för att skona dig har jag ännu inte kommit till Korint. 24 Inte för att vi härskar över er tro, utan är hjälpare till er glädje; ty genom tro står ni.

KAPITEL 1 1 Paulus, Jesu Kristi apostel genom Guds vilja, och Timoteus, vår broder, till Guds församling i Korinth, med alla heliga i hela Achaia. 2 Nåd vare med er och frid från Gud, vår Fader, och från Herren Jesus Kristus. 3 Välsignad vare Gud, vår Herre Jesu Kristi Fader, barmhärtighetens Fader och all trösts Gud; 4 som tröstar oss i all vår vedermöda, så att vi kunna trösta dem som äro i all nöd, genom den tröst med vilken vi själva tröstas av Gud. 5 Ty liksom Kristi lidanden överflöd av oss, så är också vår tröst överflödig av Kristus. 6 Och vare sig vi är plågade, så är det till din tröst och frälsning, som är verksamt genom att uthärda samma lidanden som vi också lider, eller om vi blir tröstade, det är till din tröst och frälsning. 7 Och vårt hopp om eder är fast, eftersom vi vet att liksom ni är delaktiga i lidandena, så skall ni också vara till trösten. 8 Ty vi vill inte, bröder, att ni inte ska känna till vår nöd som kom över oss i Asien, att vi var pressade i mått, över styrka, så att vi till och med förtvivlade på livet. 9 Men vi hade dödsdomen i oss själva, för att vi inte skulle lita på oss själva, utan på Gud som uppväcker de döda. 10 Han som räddade oss från en så stor död och räddar: på vilken vi lita på att han ännu skall befria oss; 11 Också ni som hjälps åt genom bön för oss, så att tack för den gåva som skänkts oss genom många människors medel må ges av många för vår räkning. 12 Ty vår glädje är detta, vårt samvetes vittnesbörd, att vi i enkelhet och gudfruktig uppriktighet, inte med köttslig vishet, utan av Guds nåd, har haft vårt samtal i världen och ännu mer till dig. 13 Ty vi skriva inget annat till er än vad ni läser eller erkänner; och jag litar på att ni kommer att erkänna ända till slutet; 14 Liksom ni också till viss del har erkänt oss, att vi äre er fröjd, liksom ni också är våra på Herren Jesu dag. 15 Och i denna förtröstan tänkte jag komma till er förut, för att ni skulle få en andra förmån; 16 Och för att gå förbi eder till Makedonien och komma tillbaka till eder från Makedonien, och för att föras av eder på min väg mot Judeen. 17 När jag därför var så sinnad, använde jag lätthet? eller vad jag avser, avser jag efter köttet, att det med mig skall vara ja, ja och nej nej? 18 Men eftersom Gud är sann, var vårt ord till dig inte ja och nej. 19 Ty Guds Son, Jesus Kristus, som predikades bland er av oss, ja, av mig och Silvanus och Timoteus, var inte ja och nej, utan i honom var ja. 20 Ty alla Guds löften i honom är ja, och i honom Amen, till Guds ära genom oss. 21 Men han som styrker oss med eder i Kristus och som har smort oss, han är Gud. 22 som också har beseglat oss och givit Andens uppriktighet i våra hjärtan.

120

KAPITEL 2 1 Men jag bestämde detta med mig själv, att jag inte skulle komma tillbaka till dig i tyngd. 2 Ty om jag gör dig ledsen, vem är då den som gläder mig, men den som gör mig ledsen? 3 Och jag skrev detta till eder, för att jag inte, när jag kom, skulle få sorg från dem över vilka jag borde glädjas; med förtroende för er alla, att min glädje är er allas glädje. 4 Ty av mycket nöd och hjärtats ångest har jag skrivit till er med många tårar; inte för att ni skulle bedrövas, utan för att ni skulle känna den kärlek som jag har till er i större utsträckning. 5 Men om någon har vållat sorg, så har han inte bedrövat mig, utan delvis, för att jag inte ska överbelasta er alla. 6 Tillräckligt för en sådan man är detta straff, som många har utdömts. 7 Så att ni tvärtom hellre borde förlåta honom och trösta honom, så att kanske inte en sådan skulle uppslukas av överdriven sorg. 8Därför ber jag er att bekräfta er kärlek till honom. 9 Ty även för detta har jag skrivit, för att jag skulle få veta eder bevis, om I ären lydiga i allt. 10 Den som I förlåter något, den förlåter jag ock; 11 För att Satan inte ska få en fördel av oss, ty vi är inte okunniga om hans upplägg. 12 Dessutom, när jag kom till Troas för att predika Kristi evangelium, och en dörr öppnades för mig från Herren, 13 Jag hade ingen vila i min ande, ty jag fann inte min broder Titus; men tog avsked från dem och gick därifrån till Makedonien. 14 Nu vare tack Gud, som alltid får oss att triumfera i Kristus och på alla ställen uppenbarar doften av sin kunskap genom oss. 15 Ty vi är för Gud en välbehaglig doft av Kristus, i dem som blir frälsta och i dem som går under. 16 För den är vi dödens doft ända till döden; och för den andre en doft av liv till liv. Och vem är tillräcklig för dessa saker? 17 Ty vi är inte lika många som fördärvar Guds ord, utan som av uppriktighet, utan som av Gud, tala vi inför Guds ögon i Kristus. KAPITEL 3 1 Börjar vi igen berömma oss själva? eller behöver vi, som några andra, lovbrev till dig, eller lovbrev från dig? 2 Ni är vårt brev skrivet i våra hjärtan, känt och läst av alla människor: 3 Eftersom ni är uppenbart förklarade vara Kristi brev, betjänat av oss, skrivet inte med bläck, utan med den levande Gudens Ande; inte i stentavlor, utan i hjärtats köttiga bord. 4 Och sådan tillit har vi genom Kristus till Gud: 5 Inte för att vi av oss själva är tillräckliga för att tänka något som om oss själva; men vår tillräcklighet är av Gud;

2 Korintierbrevet

6 som också har gjort oss duktiga till tjänare i det nya testamentet; inte av bokstaven, utan av anden; ty bokstaven dödar, men anden ger liv. 7 Men om dödens tjänst, skriven och inristad i stenar, var härlig, så att Israels barn inte orubbligt kunde se Mose ansikte för hans ansiktes härlighet; vilken ära skulle försvinna: 8 Hur kan inte andens tjänst vara ganska härlig? 9 Ty om fördömelsens tjänst är härlighet, så överträffar rättfärdighetens tjänst mycket mer i härlighet. 10 Ty inte ens det som gjordes härlighet hade ingen ära i detta avseende, på grund av den härlighet som överträffar. 11 Ty om det som försvinner var härligt, så är mycket mer det som är kvar är härligt. 12 Eftersom vi då har ett sådant hopp, använder vi ett stort klarspråk: 13 Och inte som Mose, som lade ett förhänge över sitt ansikte, så att Israels barn inte kunde se till slutet av det som är avskaffat. 14 Men deras sinnen var förblindade, ty ända till denna dag förblir samma förhänge obetaget vid läsningen av det gamla testamentet; vilket förhäng är borttaget i Kristus. 15 Men ända till denna dag, när Mose läses, ligger förhänget på deras hjärta. 16 Men när den vänder sig till Herren, skall förhänget tas bort. 17 Nu är Herren den Anden, och där Herrens Ande är, där är frihet. 18 Men vi alla, som med öppet ansikte ser Herrens härlighet som i ett glas, förvandlas till samma bild från härlighet till härlighet, liksom genom Herrens Ande.

13 Vi har samma trons ande, såsom det är skrivet: Jag trodde, och därför har jag talat; vi tror också och talar därför; 14 Vi vet att han som uppväckte Herren Jesus också skall uppväcka oss genom Jesus och framställa oss hos er. 15 Ty allt är till för eder skull, för att den överflödiga nåden genom mångas tacksägelse skall övergå till Guds ära. 16 Därför tröttnar vi inte; men även om vår yttre människa går under, så förnyas ändå den inre människan dag för dag. 17 Ty vår lätta nöd, som bara är för ett ögonblick, ger oss en mycket mer överlägsen och evig tyngd av härlighet; 18 Medan vi inte ser på det som är synligt, utan på det som inte syns; ty det som syns är timligt; men det som inte syns är evigt. KAPITEL 5 1 Ty vi vet att om vårt jordiska hus i detta tabernakel upplöstes, så har vi en Guds byggnad, ett hus som inte är gjort med händer, evigt i himlen. 2 Ty i detta suckar vi, ivrigt begära att bli klädda i vårt hus som är från himlen: 3 Om så är fallet, när vi är klädda, kommer vi inte att finna oss nakna. 4 Ty vi som äro i detta tabernakel suckar och är tyngda; 5 Men han som har verkat oss för samma sak är Gud, som också har gett oss Andens iver. 6 Därför är vi alltid säkra, eftersom vi vet att när vi är hemma i kroppen, är vi frånvarande från Herren. 7 (Ty vi vandrar i tro, inte genom att se:) 8 Vi är säkra, säger jag, och vill hellre vara borta från kroppen och vara närvarande hos Herren. 9 Därför arbetar vi för att vi, vare sig de är närvarande eller frånvarande, ska bli accepterade av honom. 10 Ty vi måste alla träda fram inför Kristi domstol; för att var och en kan ta emot det som gjorts i hans kropp, efter vad han har gjort, vare sig det är gott eller ont. 11 Då vi därför känner till Herrens skräck, övertygar vi människorna; men vi är uppenbarade för Gud; och jag förlitar mig också på att de uppenbaras i era samveten. 12 Ty vi rekommenderar inte oss själva igen till er, utan ger er tillfälle att berömma er för vår räkning, så att ni kan ha något att svara dem som glädjer sig i utseende och inte i hjärtat. 13 Ty vare sig vi är utom oss själva, det är för Gud; eller om vi är nyktra, det är för din sak. 14 Ty Kristi kärlek tvingar oss; ty så döma vi att om en dog för alla, så var alla döda. 15 Och att han dog för alla, för att de som lever inte hädanefter skulle leva för sig själva, utan för honom som dog för dem och uppstod. 16 Därför känner vi hädanefter ingen efter köttet, ja, även om vi har känt Kristus efter köttet, så känner vi honom nu inte längre. 17Därför, om någon är i Kristus, så är han en ny skapelse; det gamla är förbi; se, allt har blivit nytt. 18 Och allt är av Gud, som har försonat oss med sig själv genom Jesus Kristus och gett oss försoningens tjänst. 19 Det vill säga att Gud var i Kristus, och försonade världen med sig själv, utan att tillräkna dem deras överträdelser; och har överlämnat ordet om försoning åt oss.

KAPITEL 4 1 Därför att vi har denna tjänst, eftersom vi har mottagit barmhärtighet, så tröttnar vi inte; 2 Men du har avstått från ohederlighetens fördolda ting, och du har inte vandrat i list och inte behandlat Guds ord bedrägligt; men genom att uppenbara sanningen berömma oss själva till varje människas samvete inför Gud. 3 Men om vårt evangelium är dolt, så är det dolt för dem som går förlorade. 4 I vilka denna världens gud har förblindat dem som inte tror, för att inte ljuset från Kristi härliga evangelium, som är Guds avbild, skulle skina för dem. 5 Ty vi predikar inte oss själva, utan Kristus Jesus, Herren; och vi är dina tjänare för Jesu skull. 6 Ty Gud, som befallde ljuset att lysa ur mörkret, har lyst i våra hjärtan för att ge ljuset av kunskapen om Guds härlighet inför Jesu Kristi ansikte. 7 Men vi har denna skatt i lerkärl, för att kraftens överlägsenhet må vara av Gud och inte av oss. 8 Vi äro bekymrade på alla sidor, men inte nödställda; vi är förvirrade, men inte i förtvivlan; 9 Förföljda, men inte övergivna; kasta ner, men inte förstöras; 10 Vi bär alltid i kroppen Herren Jesu döende, för att också Jesu liv skulle uppenbaras i vår kropp. 11 Ty vi som lever äro alltid överlämnade till döden för Jesu skull, för att också Jesu liv skulle uppenbaras i vårt dödliga kött. 12 Så verkar döden i oss, men livet i dig.

121

2 Korintierbrevet

20 Nu är vi då budbärare för Kristus, som om Gud bad er genom oss; vi ber er i Kristi ställe: låt er försonas med Gud. 21 Ty han har gjort honom till synd för oss, som inte visste någon synd; för att vi skulle bliva Guds rättfärdighet i honom.

5 Ty när vi kommo till Makedonien, hade vårt kött ingen vila, utan vi voro oroliga på alla sidor; utan var strider, inom var rädslor. 6 Men Gud, som tröstar de nedbrutna, tröstade oss genom Titus ankomst; 7 Och inte bara genom hans ankomst, utan genom den tröst med vilken han tröstades i dig, när han berättade för oss din uppriktiga önskan, din sorg, ditt brinnande sinne mot mig; så att jag gladde mig desto mer. 8 Ty fastän jag gjorde er ledsna med ett brev, omvänder jag mig inte, fastän jag omvände mig; ty jag märker att samma brev har gjort er ledsna, om än för en tid. 9 Nu gläder jag mig, inte över att ni blev bedrövade, utan över att ni bedrövades till omvändelse; 10 Ty sorg efter gudsfruktan åstadkommer omvändelse till frälsning, som man icke kan omvända sig från, men världens sorg förverkar döden. 11 Ty se samma sak, som ni sörjde efter en gudomlig sort, vilken omsorg det gjorde i er, ja, vilken upprättelse av er själva, ja, vilken indignation, ja, vilken fruktan, ja, vilken häftig önskan, ja, vilken iver, ja vilken hämnd! I allt har ni godkänt er att vara tydliga i denna fråga. 12 Därför, även om jag skrev till er, gjorde jag det inte för hans sak som hade gjort orätt, eller för hans sak som led orätt, utan för att vår omsorg om er inför Gud skulle visa sig för er. 13 Därför tröstades vi i din tröst, ja, och desto mer glädjede vi oss över Titus' glädje, eftersom hans ande uppfriskades av er alla. 14 Ty om jag har berömt honom något av dig, så skäms jag inte; men såsom vi talade allt till eder i sanning, så är vårt skryt, som jag gjorde inför Titus, sanning. 15 Och hans inre tillgivenhet är rikare mot er, medan han minns er allas lydnad, hur ni med fruktan och bävan tog emot honom. 16 Jag gläder mig därför över att jag har förtröstan på dig i allt.

KAPITEL 6 1 Vi, som arbetare tillsammans med honom, bönfaller också er att ni inte förgäves ska ta emot Guds nåd. 2 (Ty han säger: Jag har hört dig på en välbehaglig tid, och på frälsningens dag har jag hjälpt dig: se, nu är den välbehagliga tiden, se, nu är frälsningens dag.) 3 Att inte ta anstöt i någonting, för att ministeriet inte ska skyllas: 4 Men i allt godkänner vi oss själva som Guds tjänare, i stort tålamod, i lidanden, i nödvändigheter, i nöd, 5 I slag, i fängelser, i tumult, i arbete, i vakt, i fasta; 6 Genom renhet, genom kunskap, genom långmodighet, genom vänlighet, genom den Helige Ande, genom oförskämd kärlek, 7 Genom sanningens ord, genom Guds kraft, genom rättfärdighetens rustning på höger och vänster sida, 8 Genom ära och vanära, genom ont rykte och gott rykte: som bedragare, men ändå sanna; 9 Som okänd, och ändå välkänd; som döende, och se, vi lever; som tuktas och inte dödas; 10 Som sorgsen, men alltid fröjd; som fattig, men gör många rika; som att de inte har någonting och ändå äger allt. 11 O ni korintier, vår mun är öppen för er, vårt hjärta är vidgat. 12 I ären inte trånga i oss, utan I ären trånga i edra inre. 13 Nu till en belöning i densamma (jag talar som till mina barn), varen också ni utvidgade. 14 Gå inte i ojämnt ok med de otrogna, ty vilken gemenskap har rättfärdighet med orättfärdighet? och vilken gemenskap har ljus med mörker? 15 Och vilken överensstämmelse har Kristus med Belial? eller vad har den som tror med en otrogen? 16 Och vilken överenskommelse har Guds tempel med avgudar? ty ni är den levande Gudens tempel; som Gud har sagt: Jag vill bo i dem och vandra i dem; och jag skall vara deras Gud, och de skola vara mitt folk. 17 Gå därför ut bland dem och skilj er åt, säger Herren, och rör inte vid det orena; och jag ska ta emot dig, 18 Och han skall vara en Fader för er, och ni skall vara mina söner och döttrar, säger Herren, den Allsmäktige.

KAPITEL 8 1 Dessutom, bröder, vittnar vi om den nåd som Gud har skänkt till Makedoniens kyrkor; 2 Hur att i en stor prövning av lidande överflödade deras glädje och deras djupa fattigdom till rikedomen av deras frikostighet. 3 Ty till sin makt vittnar jag, ja, och bortom sin makt var de villiga av sig själva. 4 Vi ber oss med stor bön att vi skulle ta emot gåvan och ta på oss gemenskapen att tjäna de heliga. 5 Och detta gjorde de, inte som vi hoppats, utan gav sig först till Herren och till oss genom Guds vilja. 6 Såtillvida att vi begärde Titus, att som han hade börjat, så skulle han också fullborda samma nåd hos dig. 7 Därför, när ni är överflödiga i allt, i tro och ord och kunskap och i all flit och i er kärlek till oss, se till att ni också har överflöd i denna nåd. 8 Jag talar inte genom bud, utan av andras framgång och för att bevisa din kärleks uppriktighet. 9 Ty ni vet vår Herre Jesu Kristi nåd, att även om han var rik, blev han för er skull fattig, för att ni genom hans fattigdom skulle bli rika.

KAPITEL 7 1 När vi därför har dessa löften, mina älskade, låt oss rena oss från all orenhet i köttet och anden, och fullborda helighet i Guds fruktan. 2 Ta emot oss; vi har inte gjort någon orätt, vi har fördärvat ingen, vi har inte bedrat någon. 3 Jag säger inte detta för att döma er, ty jag har förut sagt att ni är i våra hjärtan att dö och leva med er. 4 Stor är min frimodighet att tala mot dig, stor är min ära över dig: jag är uppfylld av tröst, jag är mycket glad i all vår vedermöda.

122

2 Korintierbrevet

10 Och häri ger jag mitt råd: ty detta är lämpligt för dig, som har börjat förut, inte bara att göra, utan också att vara framme för ett år sedan. 11 Gör därför nu vad som görs därav; att liksom det fanns en beredskap att vilja, så kan det också bli en prestation av det som ni har. 12 Ty om det först finns ett villigt sinne, är det accepterat enligt vad en människa har, och inte enligt vad han inte har. 13 Ty jag menar inte att andra människor ska bli lättade, och ni böra: 14 Men genom en jämlikhet, att nu vid denna tid ditt överflöd må vara en försörjning för deras nöd, så att deras överflöd också kan vara en försörjning för din nöd, så att det kan bli jämlikhet. 15 Som det är skrivet: Den som hade samlat mycket hade ingenting över; och den som hade samlat lite hade ingen brist. 16 Men Gud vare tack, som har lagt samma allvarliga omsorg i Titus hjärta för er. 17 Ty han tog verkligen emot uppmaningen; men när han var mer framåt, gick han av sig själv till dig. 18 Och vi har sänt brodern med honom, vars lov är i evangeliet i alla församlingar; 19 Och inte bara det, utan han som också har blivit utvald av församlingarna att resa med oss med denna nåd, som vårdas av oss till samma Herres ära och förkunnande av ditt beredda sinne: 20 Undvik detta, för att ingen ska klandra oss i detta överflöd som administreras av oss: 21 Sörja för ärliga ting, inte bara inför Herrens ögon, utan också inför människors ögon. 22 Och vi har sänt med dem vår broder, som vi ofta har visat flitig i många saker, men nu mycket flitigare, på grund av den stora förtröstan som jag har till dig. 23 Vare sig någon frågar Titus, han är min medhjälpare och medhjälpare angående dig; eller om våra bröder får fråga, de är församlingarnas budbärare och Kristi härlighet. 24 Därför visar ni för dem och inför kyrkorna beviset på er kärlek och på vårt skryt för era vägnar.

7 Var och en så som han avser i sitt hjärta, så låt honom ge; inte motvilligt eller av nödvändighet, ty Gud älskar en glad givare. 8 Och Gud kan göra all nåd överflödig mot dig; för att ni, som alltid har all tillräcklighet i allt, mån överflöda till allt gott arbete. 9 (Som det är skrivet: Han har skingrats ut, han har gett åt de fattiga; hans rättfärdighet består för evigt. 10 Men den som tjänar utsäde åt såningsmannen både tjänar bröd till din föda och föröka ditt sådda utsäde och föröka din rättfärdighets frukter.) 11 I allt är du berikad till all överflöd, som genom oss förorsakar tacksägelse till Gud. 12 Ty förvaltningen av denna tjänst fyller inte bara de heligas nöd, utan är riklig också genom många tacksägelser till Gud; 13 Medan de genom experimentet med denna tjänst förhärliga Gud för din bekände underkastelse under Kristi evangelium och för din frikostiga utdelning till dem och till alla människor. 14 Och genom deras bön för dig, som längtar efter dig om Guds övergripande nåd i dig. 15 Tack vare Gud för hans outsägliga gåva. KAPITEL 10 1 Nu ber jag själv, Paulus, er genom Kristi saktmodighet och mildhet, som i närvaro är nedslående bland er, men när jag är frånvarande är jag frimodig mot er: 2 Men jag ber er, att jag inte må vara frimodig när jag är närvarande med den förtröstan, med vilken jag tror att vara frimodig mot några, som tänka på oss som om vi vandrade efter köttet. 3 Ty fastän vi vandrar i köttet, strider vi inte efter köttet. 4 (Ty vapnen i vår krigföring är inte köttsliga, utan mäktiga genom Gud till att slå ned fästen;) 5 Han kastar ner inbillningar och allt det höga som upphöjer sig mot kunskapen om Gud, och förar i fångenskap varje tanke till Kristi lydnad; 6 Och att vara beredd att hämnas all olydnad, när din lydnad är fullbordad. 7 Ser ni på saker efter det yttre? Om någon förlitar sig på sig själv att han tillhör Kristus, så låt honom om sig själv tänka så här igen, att liksom han tillhör Kristus, så är också vi Kristi. 8 Ty om jag skulle berömma mig något mer av vår makt, som Herren har givit oss till uppbyggelse och inte till er undergång, så skulle jag inte skämmas. 9 För att jag inte skulle verka som om jag skulle skrämma dig med brev. 10 Ty hans brev, säger de, är tunga och kraftfulla; men hans kroppsliga närvaro är svag och hans tal föraktligt. 11 Må en sådan tänka så, att såsom vi äro i ord med bokstäver, när vi äro frånvarande, så skola vi också vara i handling, när vi äro närvarande. 12 Ty vi vågar inte göra oss till antalet eller jämföra oss med några som berömmer sig själva; men de som mäter sig själva och jämför sig med varandra är inte kloka. 13 Men vi kommer inte att berömma oss utan vårt mått, utan enligt det mått på den regel som Gud har utdelat till oss, ett mått att nå ända till eder.

KAPITEL 9 1 Ty när det gäller tjänsten för de heliga är det överflödigt för mig att skriva till er: 2 Ty jag vet hur uppriktigt ditt sinne är, för vilket jag berömmer dig för dem från Makedonien, att Achaia var redo för ett år sedan; och din iver har retat många. 3 Ändå har jag sänt bröderna, så att vårt skryt av er inte skulle vara förgäves för detta; att ni, som jag sa, må vara redo: 4 Om de från Makedonien inte kommer med mig och finner er oförberedda, så skulle vi (så att vi icke säga, ni) skämmas i samma självsäkra skryt. 5 Därför ansåg jag att det var nödvändigt att förmana bröderna att de skulle gå i förväg till er och i förväg göra upp er nåd, som ni hade märkt förut, så att den skulle vara redo, som en fråga om övergivenhet och inte som av girighet . 6 Men detta säger jag: Den som sår sparsamt skall också skörda sparsamt; och den som sår rikligt skall också skörda rikligt.

123

2 Korintierbrevet

14 Ty vi sträcker oss inte utöver vårt mått, som om vi inte nådde er; ty vi har kommit så långt som till er också genom att predika Kristi evangelium. 15 Att inte skryta med saker utan vår mått, det vill säga av andra människors arbete; men med hopp, när eder tro ökar, att vi skola förstoras av eder i överflöd efter vårt styre, 16 För att predika evangeliet i trakterna bortom dig, och inte att skryta med en annan mans rad av saker som är färdiga för vår hand. 17 Men den som berömmer sig, låt honom berömma sig av Herren. 18 Ty inte den som berömmer sig själv är godkänd, utan den som Herren berömmer.

20 Ty ni lider, om en man för er i träldom, om en man förtär er, om en man tar av er, om en man upphöjer sig, om en man slår dig i ansiktet. 21 Jag talar om smälek, som om vi vore svaga. Men varhelst någon är frimodig, (jag talar dåraktigt), är jag också frimodig. 22 Är de hebréer? det är jag också. Är de israeliter? Det är jag också. Är de Abrahams säd? det är jag också. 23 Är de Kristi tjänare? (Jag talar som en dåre) Jag är mer; i förlossningar rikligare, i ränder över måttet, i fängelser oftare, i dödsfall ofta. 24 Av judarna fick jag fem gånger fyrtio streck utom ett. 25 Tre gånger blev jag slagen med spön, en gång blev jag stenad, tre gånger led jag skeppsbrott, en natt och en dag har jag varit i djupet; 26 På resor ofta, i faror av vatten, i faror för rövare, i faror av mina landsmän, i faror för hedningar, i faror i staden, i faror i öknen, i faror i havet, i faror bland falska bröder; 27 I trötthet och smärta, i ofta vakande, i hunger och törst, i fasta ofta, i kyla och nakenhet. 28 Förutom det som är utanför, det som kommer över mig dagligen, omsorgen för alla församlingar. 29 Vem är svag, och jag är inte svag? vem är förolämpad, och jag bränner inte? 30 Om jag behöver ära, skall jag berömma mig av det som rör mina svagheter. 31 Vår Herre Jesu Kristi Gud och Fader, som är välsignad för evigt, vet att jag inte ljuger. 32I Damaskus bevarade landshövdingen under kungen Aretas staden Damaskenerna med en garnison i lust att gripa mig. 33 Och genom ett fönster i en korg släpptes jag ner vid väggen och undkom hans händer.

KAPITEL 11 1 Ville Gud att ni kunde tåla mig lite i min dårskap, och verkligen tåla mig. 2 Ty jag är avundsjuk över dig med gudfruktig svartsjuka, ty jag har förbundit dig med en man, för att jag ska kunna framställa dig som en ren jungfru för Kristus. 3 Men jag fruktar att era sinnen inte på något sätt skulle bli fördärvade från den enkelhet som finns i Kristus, liksom ormen förledde Eva genom sin list. 4 Ty om den som kommer predikar en annan Jesus, som vi inte har predikat, eller om ni får en annan ande, som ni inte har tagit emot, eller ett annat evangelium, som ni inte har tagit emot, så får ni stå ut med honom. 5 Ty jag antar att jag inte var ett dugg efter de allra främsta apostlarna. 6 Men även om jag är oförskämd i tal, men ändå inte i kunskap; men vi har blivit uppenbarade bland er i allt. 7 Har jag begått en förolämpning genom att förnedra mig för att ni skulle bli upphöjda, därför att jag fritt har predikat för er Guds evangelium? 8 Jag rånade andra kyrkor och tog lön av dem för att tjäna er. 9 Och när jag var närvarande hos eder och ville, var jag inte skyldig till någon, för det som saknades mig försörjde bröderna som kom från Makedonien; kommer jag att behålla mig själv. 10 Såsom Kristi sanning finns i mig, så skall ingen hindra mig från detta skryt i Akaias trakter. 11 Varför? för jag älskar dig inte? Gud vet. 12 Men vad jag gör, det vill jag göra, för att jag skall avskaffa anledning från dem som önska tillfälle; för att vart de berömma sig, de må finnas lika som vi. 13 Ty sådana äro falska apostlar, falska arbetare, som förvandlar sig själva till Kristi apostlar. 14 Och inget under; ty Satan själv förvandlas till en ljusets ängel. 15 Därför är det ingen stor sak om även hans tjänare förvandlas till rättfärdighetens tjänare; vars slut skall vara enligt deras gärningar. 16 Jag säger än en gång: Ingen må anse mig vara en dåre; om annat, så ta emot mig som en dåre, så att jag kan berömma mig lite. 17 Det som jag talar, det talar jag inte efter Herren, utan som det var dåraktigt, i denna förtröstan av att skryta. 18 Eftersom många berömmer sig efter köttet, kommer jag också att berömma mig. 19 Ty I lider gärna dårar, eftersom I själva ären visa.

KAPITEL 12 1 Det är utan tvivel lämpligt för mig att ära. Jag kommer till visioner och uppenbarelser från Herren. 2 Jag kände en man i Kristus för mer än fjorton år sedan, (om han var i kroppen kan jag inte säga, eller om den är utanför kroppen, jag kan inte säga det: Gud vet det) en sådan togs upp till tredje himlen. 3 Och jag kände en sådan man, (vare sig i kroppen eller utanför kroppen, det kan jag inte säga: Gud vet det;) 4 Hur att han blev uppryckt till paradiset och hörde outsägliga ord, som det inte är tillåtet för en människa att uttala. 5 Av en sådan vill jag berömma mig, men av mig själv skall jag inte berömma mig utan av mina svagheter. 6 Ty om jag vill berömma mig, så är jag inte en dåre; ty jag vill säga sanningen, men nu överlåter jag det, så att ingen tänker på mig mer än vad han ser mig vara, eller som han hör av mig. 7 Och för att jag inte skulle bli upphöjd över måttet genom uppenbarelsernas överflöd, gavs mig en tagg i köttet, Satans budbärare för att slå mig, för att jag inte skulle bli upphöjd över måttet. 8 För detta bad jag Herren tre gånger, att den måtte vika ifrån mig. 9 Och han sade till mig: Min nåd är dig nog, ty min styrka fullbordas i svaghet. Därför vill jag hellre berömma mig av mina svagheter, så att Kristi kraft må vila över mig.

124

2 Korintierbrevet

10 Därför har jag nöje i skröpligheter, i smädelser, i nödvänjor, i förföljelser, i nöd för Kristi skull: ty när jag är svag, då är jag stark. 11 Jag har blivit en dåre i att berömma mig; ni har tvingat mig, ty jag borde ha blivit berömd av er: ty i ingenting står jag bakom de allra främsta apostlarna, fastän jag inte är någonting. 12 Sannerligen, en apostels tecken gjordes bland er i all tålamod, i tecken och under och mäktiga gärningar. 13 Ty vad är det där ni var underlägsna andra församlingar, förutom att jag själv inte var betungande för er? förlåt mig detta fel. 14 Se, tredje gången är jag redo att komma till dig; och jag skall inte vara till betungande för dig, ty jag söker inte ditt, utan dig; 15 Och jag vill mycket gärna spendera och förbrukas för dig; fastän ju rikare jag älskar dig, desto mindre blir jag älskad. 16Men var det så, jag har inte belastat er; likväl, eftersom jag var listig, tog jag er med svek. 17 Har jag tjänat er på någon av dem som jag har sänt till er? 18 Jag begärde Titus, och med honom sände jag en broder. Har Titus tjänat på dig? gick vi inte i samma anda? gick vi inte i samma steg? 19 Återigen, tror ni att vi ursäktar oss själva för er? vi tala inför Gud i Kristus, men vi göra allt, mina älskade, till din uppbyggelse. 20 Ty jag fruktar att jag, när jag kommer, inte skall finna er som jag ville, och att jag skall finnas för er som ni inte vill; att det inte blir diskussioner, avund, vrede, stridigheter, baktal, viskningar, svullnader, tumult: 21 Och för att, när jag kommer tillbaka, skall min Gud ödmjuka mig bland eder, och att jag skall jämra många som redan har syndat och inte omvänt sig från den orenhet och otukt och löshet som de har begått.

10 Därför skriver jag dessa saker när jag är frånvarande, så att jag inte när jag är närvarande skulle använda skärpa, enligt den kraft som Herren har givit mig till uppbyggelse och inte till fördärv. 11 Till sist, bröder, farväl. Var perfekt, var vid god tröst, var enig, lev i fred; och kärlekens och fridens Gud skall vara med dig. 12 Hälsa varandra med en helig kyss. 13 Alla heliga hälsar dig. 14 Herren Jesu Kristi nåd och Guds kärlek och den Helige Andens gemenskap vare med er alla. Amen. (Det andra brevet till korintierna skrevs från Filippi, en stad i Makedonien, av Titus och Lucas.)

KAPITEL 13 1 Det här är tredje gången jag kommer till dig. I munnen på två eller tre vittnen skall varje ord fastställas. 2 Jag har berättat för dig förut och förutsäger dig, som om jag vore närvarande, andra gången; Och när jag nu är frånvarande, skriver jag till dem som tidigare syndat och till alla andra, att jag, om jag kommer igen, inte skall skona: 3 Eftersom ni söker ett bevis på att Kristus talar i mig, som för er inte är svag utan är mäktig i er. 4 Ty fastän han blev korsfäst av svaghet, så lever han i Guds kraft. Ty vi är också svaga i honom, men vi ska leva med honom genom Guds kraft mot dig. 5 Undersök eder själva, om I ären i tron; bevisa ditt eget jag. Vet ni inte själva hur Jesus Kristus är i er, om ni inte är förkastade? 6 Men jag litar på att ni ska veta att vi inte är förkastade. 7 Nu ber jag till Gud att ni inte gör något ont; inte för att vi ska framstå som godkända, utan för att ni ska göra det som är ärligt, fastän vi är som förkastade. 8 Ty vi kan inte göra något mot sanningen, utan för sanningen. 9 Ty vi är glada, när vi är svaga och I ären starka; och detta önskar vi också, din fullkomlighet.

125

Galaterbrevet

KAPITEL 2 1Fjorton år därefter reste jag åter upp till Jerusalem med Barnabas och tog även Titus med mig. 2 Och jag gick upp genom uppenbarelse och meddelade dem det evangelium som jag predikar bland hedningarna, men enskilt för dem som var välkända, för att jag inte på något sätt skulle springa eller ha sprungit förgäves. 3 Men inte heller Titus, som var med mig, eftersom han var grek, var tvungen att låta sig omskäras. 4 Och på grund av falska bröder som oförsiktigt förts in, som kommit in i hemlighet för att spionera ut vår frihet som vi har i Kristus Jesus, för att de skulle föra oss i träldom. 5 Åt vilka vi gav plats genom underkastelse, nej, inte för en timme; så att evangeliets sanning kan fortsätta med dig. 6 Men av dessa som tycktes vara något, (vad de än var, spelar det ingen roll för mig: Gud accepterar ingen människas person), ty de som tycktes vara något i samförstånd tillade mig ingenting. 7 Men tvärtom, när de såg att evangeliet om de oomskurna var överlämnat åt mig, såsom evangeliet om omskärelsen var åt Petrus; 8 (Ty han som verksamt verkade i Petrus till omskärelsens apostelskap, han var mäktig i mig mot hedningarna:) 9 Och när Jakob, Kefas och Johannes, som tycktes vara pelare, förstod den nåd som gavs mig, gav de mig och Barnabas gemenskapens högra händer. att vi skulle gå till hedningarna och de till omskärelsen. 10 Bara de ville att vi skulle komma ihåg de fattiga; detsamma som jag också var fram emot att göra. 11 Men när Petrus kom till Antiokia, stod jag emot honom ända fram till ansiktet, eftersom det var honom att skylla. 12 Ty innan några kom från Jakob, åt han med hedningarna; men när de kommo, drog han sig tillbaka och avskilde sig, av fruktan för dem som hörde till omskärelsen. 13 Och de andra judarna bröt sig på samma sätt med honom; så att Barnabas också rycktes med i deras dissimulering. 14 Men när jag såg att de inte vandrade rättfärdigt enligt evangeliets sanning, sade jag till Petrus inför dem alla: Om du, som är jude, lever på hedningarnas sätt och inte som judarna, varför tvingar du dig då att hedningarna ska leva som judarna? 15 Vi som är judar av naturen och inte syndare av hedningarna, 16 Eftersom vi vet att en människa inte blir rättfärdiggjord av laggärningar, utan genom tron på Jesus Kristus, så har vi också trott på Jesus Kristus, för att vi skulle bli rättfärdiga genom tron på Kristus och inte av lagens gärningar. : ty genom lagens gärningar skall inget kött rättfärdigas. 17 Men om vi, medan vi strävar efter att bli rättfärdiga av Kristus, också själva befinnas syndare, är då Kristus syndens tjänare? Gud förbjude. 18 Ty om jag åter bygger upp det som jag förstörde, så gör jag mig själv till en överträdare. 19 Ty genom lagen är jag död för lagen, för att jag skulle leva för Gud. 20 Jag är korsfäst med Kristus, men jag lever; men inte jag, utan Kristus lever i mig, och det liv som jag nu lever i köttet lever jag i tron på Guds Son, som älskade mig och gav sig själv för mig.

KAPITEL 1 1 Paulus, en apostel, (inte av människor, varken av människor, utan genom Jesus Kristus och Gud Fadern, som uppväckte honom från de döda;) 2 Och alla bröder som är med mig, till församlingarna i Galatien: 3Nåd vare med er och frid från Gud Fader och från vår Herre Jesus Kristus, 4 som gav sig själv för våra synder, för att han skulle befria oss från denna nuvarande onda värld, enligt Guds och vår Faders vilja: 5 Till vem vare ära i evighet och evighet. Amen. 6 Jag förundras över att ni så snart är borta från honom som har kallat er till Kristi nåd till ett annat evangelium: 7 Som inte är en annan; men det finns några som bekymrar er och vill förvränga Kristi evangelium. 8 Men även om vi, eller en ängel från himlen, predikar något annat evangelium för er än det vi har predikat för er, så låt honom vara förbannad. 9 Som vi förut sagt, så säger jag nu igen: Om någon predikar något annat evangelium för er än vad ni har tagit emot, han vare förbannad. 10 Ty övertygar jag nu människor eller Gud? eller vill jag behaga män? ty om jag ännu behagade människor, så skulle jag inte vara Kristi tjänare. 11 Men jag försäkrar er, bröder, att det evangelium som predikades av mig inte är efter människan. 12 Ty jag har inte heller tagit emot det av en människa eller lärt mig det, utan genom Jesu Kristi uppenbarelse. 13 Ty ni har hört om mitt samtal i det förflutna i judarnas religion, hur jag övermåttigt förföljde Guds kyrka och slösade bort den. 14 Och gynnade judarnas religion över många mina jämlikar i mitt eget folk, eftersom jag var mera ytterst nitisk till mina fäders traditioner. 15 Men när det behagade Gud, som skilde mig från min moders sköte och kallade mig av sin nåd, 16 för att uppenbara sin Son i mig, så att jag kan predika honom bland hedningarna; genast talade jag inte med kött och blod: 17 Jag gick inte heller upp till Jerusalem till dem som var apostlar före mig; men jag gick till Arabien och återvände till Damaskus. 18 Sedan gick jag efter tre år upp till Jerusalem för att träffa Petrus och stannade hos honom i femton dagar. 19 Men andra av apostlarna såg ingen, utom Jakob, Herrens bror. 20 Men det som jag skriver till er, se, inför Gud ljuger jag inte. 21 Därefter kom jag till trakterna av Syrien och Kilikien; 22 Och var okänd av Judeens församlingar som var i Kristus. 23 Men de hade bara hört att han som förut förföljde oss nu predikar den tro som han en gång förgjorde. 24 Och de förhärligade Gud i mig.

126

Galaterbrevet

21 Jag förgör inte Guds nåd, ty om rättfärdighet kommer genom lagen, då är Kristus död förgäves. KAPITEL 3 1 O dåraktiga galater, vilka har förhäxat er, så att ni inte skulle lyda sanningen, inför vilkas ögon Jesus Kristus har uppenbarligen framställts, korsfäst bland er? 2 Bara detta vill jag lära av er: Har ni tagit emot Anden genom lagens gärningar eller genom trons förhör? 3 Är du så dum? Efter att ha börjat i Anden, är ni nu fullkomliga genom köttet? 4 Har ni lidit så mycket förgäves? om det ännu är förgäves. 5 Den som betjänar er Anden och gör under bland er, gör han det genom lagens gärningar eller genom trons förhör? 6 Liksom Abraham trodde Gud, och det räknades honom till rättfärdighet. 7 Veten därför att de som är av tro, de äro Abrahams barn. 8 Och skriften, som förutsåg att Gud skulle rättfärdiga hedningarna genom tro, predikade före evangeliet för Abraham och sade: I dig skola alla folk bli välsignade. 9 Så blir de som är av tro välsignade med den trofaste Abraham. 10 Ty alla som äro av laggärningarna äro under förbannelse, ty det är skrivet: Förbannad är var och en som inte håller fast vid allt som är skrivet i lagboken, att han gör det. 11 Men att ingen blir rättfärdig genom lagen inför Gud, det är uppenbart: ty den rättfärdige skall leva av tro. 12 Och lagen är inte av tro, utan: Den som gör dem skall leva i dem. 13 Kristus har friköpt oss från lagens förbannelse genom att han blivit en förbannelse för oss, ty det är skrivet: Förbannad är var och en som hänger på ett träd. 14 För att Abrahams välsignelse skulle komma över hedningarna genom Jesus Kristus; så att vi kan få Andens löfte genom tro. 15 Bröder, jag talar på människors sätt; Även om det bara är en mans förbund, men om det stadfästs, upphäver eller lägger ingen till det. 16 Nu gavs löftena till Abraham och hans säd. Han säger inte: "Och till frön, som om många; men som av en, Och till din avkomling, som är Kristus. 17 Och detta säger jag, att det förbund, som förut bekräftades av Gud i Kristus, lagen, som var fyrahundratrettio år efter, kan inte upphäva, att den skulle göra löftet till ingen verkan. 18 Ty om arvet kommer från lagen, så är det inte längre av löfte, utan Gud gav det till Abraham genom löfte. 19 Varför tjänar då lagen? Det lades till på grund av överträdelser, tills säden skulle komma till vilken löftet gavs; och det ordinerades av änglar i en medlares hand. 20 Nu är en medlare inte en medlare, utan Gud är en. 21 Står då lagen emot Guds löften? Gud förbjude det: ty om det hade funnits en lag som kunde ha gett liv, borde sannerligen rättfärdighet ha skett genom lagen. 22 Men Skriften har avslutat allt under synden, för att löftet genom tro på Jesus Kristus skulle ges åt dem som tror. 23 Men innan tron kom, hölls vi under lagen, instängda för den tro som sedan skulle uppenbaras. 24 Därför var lagen vår skolmästare för att föra oss till Kristus, för att vi skulle bli rättfärdiga av tro.

127

25 Men sedan tron har kommit, står vi inte längre under en skolmästare. 26 Ty ni är alla Guds barn genom tron på Kristus Jesus. 27 Ty så många av er som har blivit döpta till Kristus, har iklät er Kristus. 28 Det finns varken jude eller grek, det finns varken träl eller fri, det finns varken man eller kvinna; ty ni är alla ett i Kristus Jesus. 29 Och om ni tillhör Kristus, då ären ni Abrahams säd och arvingar enligt löftet. KAPITEL 4 1 Nu säger jag: Att arvingen, så länge han är ett barn, inte skiljer sig från en tjänare, fastän han är herre över alla; 2 Men är under lärare och landshövdingar till den tid som fadern har bestämt. 3 Så var vi, när vi var barn, i träldom under världens element: 4 Men när tidens fullhet var kommen, sände Gud ut sin Son, gjord av en kvinna, skapad under lagen, 5 För att lösa ut dem som var under lagen, så att vi kunde få barnbarn. 6 Och eftersom ni är söner, har Gud sänt sin Sons Ande till era hjärtan och ropar: Abba, Fader. 7 Därför är du inte längre en tjänare, utan en son; och om en son, då en arvinge till Gud genom Kristus. 8 Men när ni inte kände Gud, tjänade ni dem som av naturen inte är några gudar. 9 Men nu, efter att ni har känt Gud, eller snarare är kända av Gud, hur kan ni åter vända er till de svaga och bedrägliga elementen, till vilka ni åter vill vara i träldom? 10 I akten dagar och månader och tider och år. 11 Jag är rädd för dig, att jag inte har ansträngt dig förgäves. 12 Bröder, jag ber er, varen som jag är; ty jag är som ni är: ni har inte skadat mig alls. 13 Ni vet hur jag genom köttets skröplighet predikade evangeliet för er först. 14 Och min frestelse som var i mitt kött föraktade ni inte och förkastade ni inte; men tog emot mig som en Guds ängel, som Kristus Jesus. 15 Var är då den välsignelse som ni talade om? ty jag vittnar eder om att om det hade varit möjligt, så skulle ni ha ryckt ut edra ögon och gett mig dem. 16 Har jag därför blivit din fiende, därför att jag säger dig sanningen? 17 De påverkar dig nitiskt, men inte väl; ja, de skulle utesluta er, för att ni skulle kunna påverka dem. 18 Men det är bra att alltid vara nitiskt påverkad av det goda, och inte bara när jag är närvarande hos dig. 19 Mina små barn, av vilka jag föds igen tills Kristus har formas i er, 20 Jag vill vara närvarande hos dig nu och ändra min röst; ty jag tvivlar på dig. 21 Säg mig, ni som vill stå under lagen, hör ni inte lagen? 22 Ty det är skrivet att Abraham hade två söner, den ene med en tjänarinna, den andre med en fri kvinna. 23 Men han som var av tjänarinnan föddes efter köttet; men han av frikvinnan var av löfte.

Galaterbrevet

24 Vilka saker är en allegori: ty dessa är de två förbunden; den från Sinai berg, som förvandlar till träldom, som är Agar. 25 Ty denna agar är berget Sinai i Arabien, och den svarar mot Jerusalem, som nu är, och är i träldom med sina barn. 26 Men Jerusalem som är ovan är fritt, som är vår allas moder. 27 Ty det är skrivet: Gläd dig, du ofruktige som inte föder; Bryt ut och rop, du som inte har födelse, ty den öde har många fler barn än den som har en man. 28 Nu är vi, bröder, såsom Isak var, löftets barn. 29 Men som då den som föddes efter köttet förföljde den som föddes efter Anden, så är det nu. 30 Men vad säger skriften? Kasta ut tjänarinnan och hennes son, ty tjänarinnans son får inte arve med den fria kvinnans son. 31 Så, bröder, är vi inte tjänarinnans barn, utan de fria.

20 Avgudadyrkan, häxkonst, hat, avvikelse, efterliknande, vrede, stridigheter, uppror, villoläror, 21 Avund, mord, berusning, festligheter och dylikt, om det som jag förut säger er, såsom jag också har sagt er förut, att de som gör sådant inte skola ärva Guds rike. 22 Men Andens frukt är kärlek, glädje, frid, tålamod, mildhet, godhet, tro, 23 Ödmjukhet, nykterhet: mot sådana finns ingen lag. 24 Och de som hör till Kristus har korsfäst köttet med tillgivenheter och begär. 25 Om vi lever i Anden, låt oss också vandra i Anden. 26 Låt oss inte längta efter fåfäng ära och reta varandra och avundas varandra. KAPITEL 6

KAPITEL 5 1 Stå därför fast i den frihet, med vilken Kristus har gjort oss fria, och låt oss icke åter insnärjas i träldomens ok. 2 Se, jag, Paulus, säger er att om ni låter er omskäras, så skall Kristus inte tjäna er till någonting. 3 Ty jag vittnar åter för var och en som är omskuren, att han är skyldig att följa hela lagen. 4 Kristus har blivit till ingen verkan för er, var och en av er som är rättfärdiggjorda genom lagen; ni är fallna från nåden. 5 Ty vi väntar genom Anden på hoppet om rättfärdighet genom tro. 6 Ty i Jesus Kristus har varken omskärelse eller oomskuren någon nytta; men tro som verkar genom kärlek. 7 Ni sprang väl; vem hindrade er att ni inte skulle lyda sanningen? 8 Denna övertygelse kommer inte från honom som kallar dig. 9 Lite surdeg syrar hela degen. 10 Jag har förtröstan på eder genom Herren, att ni inte vill ha något annat sinne; men den som plågar eder skall bära sin dom, vem han än är. 11 Och jag, bröder, om jag ännu predikar omskärelse, varför utsätts jag då för förföljelse? då upphör korsets brott. 12 Jag önskar att de till och med skulle bli avskurna, vilket bekymrar dig. 13 Ty bröder, ni har blivit kallade till frihet; använd bara inte friheten för ett tillfälle för köttet, utan tjäna varandra genom kärlek. 14 Ty hela lagen är uppfylld med ett ord, även i detta; Du ska älska din nästa som dig själv. 15 Men om ni biter och slukar varandra, så se till att ni inte förtäras varandra. 16 Detta säger jag då: Vandra i Anden, så skall ni inte uppfylla köttets begär. 17 Ty köttet begär mot Anden och Anden mot köttet, och dessa står i motsats till varandra, så att ni inte kan göra vad ni vill. 18 Men om ni låter er ledas av Anden, står ni inte under lagen. 19 Nu är köttets gärningar uppenbara, vilka är dessa; Äktenskapsbrott, otukt, orenhet, frimodighet,

128

1 Bröder, om en man blir överträffad av ett fel, ni som är andliga, återställ en sådan i saktmodighetens ande; beaktar dig själv, så att du inte också blir frestad. 2 Bär varandras bördor och uppfyll så Kristi lag. 3 Ty om en människa tror sig vara något, då hon inte är något, bedrar hon sig själv. 4 Men låt var och en pröva sitt eget verk, och då skall han glädjas över sig själv och inte över en annan. 5 Ty var och en skall bära sin egen börda. 6 Låt den som är undervisad i ordet tala till den som undervisar i allt gott. 7 Låt dig inte vilseledas; Gud hånas inte, ty vad en människa sår, det skall hon också skörda. 8 Ty den som sår i sitt kött skall av köttet skörda fördärv; men den som sår i Anden skall av Anden skörda evigt liv. 9 Och låt oss inte tröttna på att göra väl, ty i sin tid skola vi skörda, om vi inte tröttnar. 10 När vi därför har möjlighet, låt oss göra gott mot alla människor, särskilt mot dem som tillhör tron. 11 Ni ser hur stort brev jag har skrivit till er med min egen hand. 12 Så många som önskar att göra en vacker föreställning i köttet, de tvingar dig att omskäras; bara för att de inte skulle utstå förföljelse för Kristi kors. 13 Ty inte heller de själva som är omskurna håller lagen; men önskar att du skall omskäras, så att de kan berömma sig i ditt kött. 14 Men Gud förbjude mig att berömma mig utom i vår Herre Jesu Kristi kors, genom vilken världen är korsfäst för mig och jag för världen. 15 Ty i Kristus Jesus tjänar varken omskärelse eller oomskuren något, utan en ny skapelse. 16 Och alla som vandrar enligt denna regel, frid vare över dem och barmhärtighet och över Guds Israel. 17 Låt ingen längre bekymra mig, ty jag bär på min kropp Herren Jesu märken. 18 Bröder, vår Herre Jesu Kristi nåd vare med er ande. Amen. (Till galaterna skrivna från Rom.)

Efesierbrevet

KAPITEL 2 1 Och ni har gjort han levande, som var döda genom överträdelser och synder; 2 Däri ni förr vandrade i enlighet med denna världs gång, enligt luftens makts furste, den ande som nu verkar i olydnadens barn: 3 Bland vilka vi också alla förr förr i vårt kötts lustar och uppfyllde köttets och sinnets begär; och var av naturen vredens barn, liksom andra. 4 Men Gud, som är rik på barmhärtighet, för sin stora kärlek med vilken han älskade oss, 5 Även när vi var döda i synder, har han gjort oss levande tillsammans med Kristus (av nåd är ni frälsta;) 6 Och har uppväckt oss tillsammans och låtit oss sitta tillsammans i himmelska platser i Kristus Jesus. 7 för att han i de kommande tiderna skulle visa sin nådens överväldigande rikedom i sin nåd mot oss genom Kristus Jesus. 8 Ty av nåd är ni frälsta genom tro; och det inte av er själva: det är Guds gåva. 9 Inte av gärningar, för att ingen ska berömma sig. 10 Ty vi är hans verk, skapade i Kristus Jesus till goda gärningar, som Gud förut har bestämt för att vi ska vandra i dem. 11 Kom därför ihåg att ni i tiden äro förgångna hedningar i köttet, som kallas oomskurna av det som kallas omskärelse i det kött som gjorts av händer; 12 Att ni vid den tiden var utan Kristus, främmande från Israels samvälde och främlingar från löftesförbunden, utan hopp, och utan Gud i världen. 13 Men nu är ni som ibland var långt borta i Kristus Jesus nära genom Kristi blod. 14 Ty han är vår frid, som har gjort de båda till ett och brutit ned mellanväggen mellan oss; 15 Efter att ha avskaffat fiendskapen i hans kött, ja, lagen om bud som finns i förordningar; ty att i sig själv skapa en ny människa, så att man sluter fred; 16 Och att han skulle försona båda med Gud i en kropp genom korset, efter att ha slagit fiendskapen därigenom. 17 Och han kom och predikade frid för er som var långt borta och för dem som var nära. 18 Ty genom honom hava vi båda genom en Ande tillgång till Fadern. 19 Nu ären ni nu inte längre främlingar och främlingar, utan medborgare med de heliga och av Guds hushåll; 20 Och är byggda på apostlarnas och profeternas grund, där Jesus Kristus själv är den främsta hörnstenen; 21 I vilken hela byggnaden väl sammanfogad växer till ett heligt tempel i Herren. 22 I vilken ni också är uppbyggda tillsammans till en boning för Gud genom Anden.

KAPITEL 1 1 Paulus, Jesu Kristi apostel genom Guds vilja, till de heliga i Efesos och till de troende i Kristus Jesus: 2 Nåd vare med er och frid från Gud, vår Fader, och från Herren Jesus Kristus. 3 Välsignad vare vår Herre Jesu Kristi Gud och Fader, som har välsignat oss med alla andliga välsignelser i himmelen i Kristus: 4 Såsom han har utvalt oss i honom innan världens grundläggning, för att vi skulle vara heliga och utan skuld inför honom i kärlek. 5 Efter att ha förutbestämt oss till att adoptera barn genom Jesus Kristus till sig själv, efter hans viljas välbehag, 6 Till priset av hans nåds härlighet, genom vilken han har gjort oss behagliga i den älskade. 7 I vilken vi har förlösning genom hans blod, syndernas förlåtelse, efter hans nåds rikedom; 8 Däri har han överflödat mot oss i all vishet och klokhet; 9 Han har gjort oss känd för hemligheten om sin vilja, efter hans välbehag som han har avsett med sig själv. 10 för att han i tidernas fullhet skulle förena allt i Kristus, både som är i himmelen och som är på jorden; även i honom: 11 I vilken vi också har fått en arvedel, eftersom vi är förutbestämda i enlighet med hans avsikt som gör allt efter sin egen viljas råd. 12 för att vi skulle vara till pris för hans härlighet, som först förtröstade på Kristus. 13 På vilken ni också förtröstade, efter att ni hört sanningens ord, evangelium om er frälsning; på vilken ni också, sedan ni trodde, blev beseglade med löftets helige Ande, 14 Vilket är vår arvedel fram till inlösen av den köpta egendomen, till priset för hans härlighet. 15 Därför har jag också, sedan jag hört om din tro på Herren Jesus, och kärlek till alla de heliga, 16 Sluta inte att tacka för dig, och nämn dig i mina böner; 17 För att vår Herre Jesu Kristi Gud, härlighetens Fader, må ge er vishetens och uppenbarelsens ande i kunskap om honom. 18 Ditt förstånds ögon är upplysta; för att ni må veta vad hans kalls hopp är, och vilken rikedom som är hans arvslotts härlighet bland de heliga, 19 Och vad är hans makts överväldigande storhet för oss som tror, i enlighet med hans mäktiga krafts verkande, 20 vilket han gjorde i Kristus, när han uppväckte honom från de döda och ställde honom vid sin egen högra sida i de himmelska platserna, 21 Långt över allt furstendöme och makt och makt och välde och varje namn som nämns, inte bara i denna värld utan också i den som kommer. 22 Och han har lagt allt under hans fötter och givit honom att vara huvudet över allt åt församlingen, 23 som är hans kropp, fullheten av honom som fyller allt i alla.

KAPITEL 3 1 Därför är jag, Paulus, Jesu Kristi fånge för er hedningar, 2 Om ni har hört talas om utdelningen av Guds nåd som har givits mig åt er: 3 Hur han genom uppenbarelse gjorde mig känd för mig mysteriet; (som jag skrev tidigare med några få ord, 4 Varigenom, när ni läser, kan ni förstå min kunskap i Kristi mysterium)

129

Efesierbrevet

5 Vilket i andra tider inte blev känt för människornas söner, såsom det nu uppenbaras för hans heliga apostlar och profeter genom Anden; 6 att hedningarna skulle vara medarvingar och till samma kropp och delaktiga i hans löfte i Kristus genom evangeliet. 7 Varav jag blev en tjänare, i enlighet med gåvan av Guds nåd som gavs mig genom hans kraftfulla verkning. 8 Till mig, som är mindre än den minsta av alla heliga, är denna nåd given, att jag skulle predika bland hedningarna Kristi outgrundliga rikedomar; 9 Och för att få alla människor att se vad som är gemenskap med mysteriet, som från världens begynnelse har varit dolt i Gud, som skapade allt genom Jesus Kristus. 10 I avsikt att nu för fursten och makterna i de himmelska platserna skulle bli känt av kyrkan Guds mångfaldiga visdom, 11 Enligt den eviga avsikten som han avsåg i Kristus Jesus, vår Herre: 12 I vilken vi har frimodighet och tillträde med förtröstan genom tron på honom. 13 Därför önskar jag att ni inte ska tröttna på mina vedermödor för er, vilket är er härlighet. 14 Därför böjer jag mina knän för vår Herre Jesu Kristi Fader, 15 om vilka hela familjen i himmel och jord är namngiven, 16 att han skulle ge dig, efter sin härlighets rikedom, att bli stärkt med kraft genom sin Ande i den inre människan; 17 för att Kristus må bo i era hjärtan genom tro; att du, som är rotad och grundad i kärlek, 18 Kan med alla heliga förstå vad som är bredden och längden och djupet och höjden; 19 Och att känna Kristi kärlek, som övergår kunskapen, så att ni kan bli uppfyllda av all Guds fullhet. 20 Nu till honom som är i stånd att göra mer än allt vi ber om eller tänker, enligt den kraft som verkar i oss, 21 Honom vare ära i församlingen genom Kristus Jesus i alla tider, världen utan slut. Amen. KAPITEL 4 1 Jag, Herrens fånge, ber er därför att ni vandrar värdiga den kallelse med vilken ni är kallade, 2 Med all ödmjukhet och ödmjukhet, med långmodighet, uthärda varandra i kärlek; 3 Sträva efter att behålla Andens enhet i fridens band. 4 Det finns en kropp och en Ande, liksom ni är kallade i ett hopp om er kallelse; 5 En Herre, en tro, ett dop, 6 En Gud och allas Fader, som är över alla och genom alla och i er alla. 7 Men åt var och en av oss ges nåd efter måttet av Kristi gåva. 8 Därför säger han: När han steg upp i höjden, förde han fångenskapen till fånga och gav gåvor åt människorna. 9 (Nu när han steg upp, vad är det annat än att han också först steg ner till jordens nedre delar? 10 Han som steg ned är densamme som steg upp långt över alla himlar, för att han skulle fylla allt.) 11 Och han gav några, apostlar; och några, profeter; och några, evangelister; och några, pastorer och lärare; 12 Till de heligas fullkomlighet, för tjänstens arbete, till uppbyggandet av Kristi kropp:

13 Tills vi alla kommer i trons enhet och kunskapen om Guds Son, till en fullkomlig människa, till mått på Kristi fullhet. 14 Så att vi hädanefter inte längre ska vara barn, som kastas fram och tillbaka och förs omkring med varje läras vind, av människors list och listiga list, varigenom de ligger på lur för att bedra; 15 Men genom att tala sanning i kärlek, må du växa upp i honom i allt, som är huvudet, nämligen Kristus. 16 Från vilken hela kroppen på ett lämpligt sätt sammanfogad och sammanpressad genom det som varje led ger, i enlighet med den kraftfulla verkan i varje dels mått, gör kroppen tillökning till sin uppbyggelse i kärlek. 17 Detta säger jag därför och vittnar i Herren, att ni hädanefter inte vandrar såsom andra hedningar vandrar, i sitt sinnes fåfänga, 18 Medan förståndet förmörkats och blivit främmande från Guds liv genom okunnigheten som finns i dem, på grund av deras hjärtans blindhet. 19 De som har gått ur tiden har överlämnat sig åt löshet, att med girighet bedriva all orenhet. 20 Men så har ni inte lärt er Kristus; 21 Om det är så att ni har hört honom och blivit undervisade av honom, såsom sanningen är i Jesus: 22 att I avskräcka den gamla mannen, som är fördärvad efter de bedrägliga begären, vad gäller det förra samtalet; 23 Och bli förnyad i ditt sinnes ande; 24 Och att ni ikläd er den nya människan, som efter Gud är skapad i rättfärdighet och sann helighet. 25 Lägg därför bort lögnen, tala var och en sanning med sin nästa, ty vi är varandras lemmar. 26Var vrede och synd inte; låt inte solen gå ner över din vrede. 27 Ge inte heller plats åt djävulen. 28 Må den som stal inte mer stjäla, utan låt honom hellre arbeta och arbeta med sina händer det goda, så att han kan ge åt den som behöver. 29 Låt inget fördärvt samtal utgå ur din mun, utan det som är gott till uppbyggelse, så att det kan tjäna åhörarna nåd. 30 Och bedröva inte Guds helige Ande, genom vilken ni är beseglade till återlösningens dag. 31Låt all bitterhet och vrede och vrede och skrik och ondska bliva borta från dig, med all ondska. 32 Och var vänliga mot varandra, ömshjärtade, och förlåt varandra, liksom Gud för Kristi skull har förlåtit er. KAPITEL 5 1 Var därför Guds efterföljare, som kära barn; 2 Och vandra i kärlek, liksom Kristus har älskat oss och har gett sig själv för oss som ett offer och ett offer åt Gud till en väldoftande doft. 3 Men otukt och all orenhet eller girighet, låt det inte en gång nämnas bland eder, såsom det befaller de heliga; 4 Varken orenhet eller dåraktigt tal eller skämt, som inte är lämpliga, utan snarare tacka. 5 Ty detta vet ni, att ingen horare eller oren eller girig man, som är en avgudadyrkare, har någon arvedel i Kristi och Guds rike. 6 Låt ingen bedra er med fåfänga ord, ty därför kommer Guds vrede över olydnadens barn. 7 Var därför inte delaktiga med dem.

130

Efesierbrevet

8 Ty ibland var ni mörker, men nu är ni ljus i Herren; vandra som ljusets barn. 9 (Ty Andens frukt finns i all godhet och rättfärdighet och sanning;) 10 Pröva vad som är behagligt för Herren. 11 Och ha ingen gemenskap med mörkrets fruktlösa gärningar, utan tillrättavisa dem hellre. 12 Ty det är en skam till och med att tala om det som görs av dem i det fördolda. 13 Men allt som tillrättavisas uppenbaras genom ljuset, ty allt som uppenbarar sig är ljus. 14 Därför säger han: Vakna du som sover och stå upp från de döda, så skall Kristus ge dig ljus. 15 Se då till att ni vandrar försiktigt, inte som dårar, utan som visa, 16 Återlös tiden, ty dagarna är onda. 17 Var därför inte okloka, utan förstår vad Herrens vilja är. 18 Och drick dig inte berusad av vin, där det är överdrivet; men var uppfylld av Anden; 19 Tala till er själva i psalmer och lovsånger och andliga sånger, sjung och sjung i ert hjärta till Herren; 20 Tacka Gud och Fadern alltid för allt i vår Herre Jesu Kristi namn; 21 Underordna er varandra i fruktan för Gud. 22 Hustrur, underordna er era män, som under Herren. 23 Ty mannen är hustrus huvud, liksom Kristus är församlingens huvud, och han är kroppens frälsare. 24 Såsom församlingen är underordnad Kristus, så må hustrurna vara under sina män i allt. 25 Ni män, älska era hustrur, liksom Kristus älskade församlingen och gav sig själv för den; 26 för att han skulle helga och rena den med vattentvätt genom ordet, 27 för att han skulle framställa den för sig själv som en härlig kyrka, utan fläck eller rynka eller något sådant; men att det skulle vara heligt och felfritt. 28 Så borde män älska sina hustrur som sina egna kroppar. Den som älskar sin hustru älskar sig själv. 29 Ty ingen har någonsin hatat sitt eget kött; men vårdar och vårdar den, liksom Herren församlingen. 30 Ty vi är lemmar på hans kropp, på hans kött och på hans ben. 31 Därför skall en man lämna sin far och sin mor och förenas med sin hustru, och de två skola vara ett kött. 32 Detta är ett stort mysterium, men jag talar om Kristus och församlingen. 33 Men låt var och en av eder särskilt älska sin hustru som sig själv; och hustrun ser att hon vördar sin man.

7 Med god vilja gör tjänst som för Herren och inte för människor. 8 Eftersom han vet att allt gott någon gör, det skall han få av Herren, vare sig han är träl eller fri. 9 Och ni herrar, gör samma saker mot dem, utan att låta hota, eftersom ni vet att även er Mästare är i himlen; inte heller finns det respekt för personer med honom. 10 Slutligen, mina bröder, var starka i Herren och i hans krafts kraft. 11 Ta på dig Guds hela vapenrustning, så att ni kan stå emot djävulens lister. 12 Ty vi kämpar inte mot kött och blod, utan mot furstar, mot makter, mot härskare i denna världens mörker, mot andlig ondska på höga platser. 13 Ta därför på eder Guds hela vapenrustning, så att ni kan stå emot på den onda dagen och, efter att ha gjort allt, bestå. 14 Stå därför, med edra länden omgjorda av sanning, och iklädda rättfärdighetens bröstsköld; 15 Och edra fötter skoda med beredningen av fridens evangelium; 16 Framför allt, ta trons sköld, varmed ni skall kunna släcka alla de ogudaktigas eldande pilar. 17 Och tag frälsningens hjälm och Andens svärd, som är Guds ord. 18 De ber alltid med all bön och åkallan i Anden och vakar därtill med all uthållighet och åkallan för alla heliga; 19 Och för mig, så att ett uttalande må ges till mig, så att jag frimodigt kan öppna min mun för att förkunna evangeliets hemlighet, 20 för vilken jag är en sändebud i band, för att jag däri kan tala frimodigt, såsom jag är skyldig att tala. 21 Men för att också ni må få veta vad jag är och hur jag gör, så skall Tychicus, en älskad broder och trofast tjänare i Herren, göra er känt allt. 22 som jag har sänt till er i samma syfte, för att ni skulle få veta vad vi har att göra och för att han skulle trösta era hjärtan. 23 Frid vare med bröderna och kärlek med tro från Gud Fadern och Herren Jesus Kristus. 24 Nåd vare med alla dem som älskar vår Herre Jesus Kristus i uppriktighet. Amen. (Till efesierna skriven från Rom, av Tychicus.)

KAPITEL 6 1 Barn, lyden era föräldrar i Herren, ty detta är rätt. 2 Hedra din far och din mor; (vilket är det första budet med löfte;) 3 För att det må gå dig väl, och du må leva länge på jorden. 4 Och ni fäder, reta inte era barn till vrede, utan uppfostra dem i Herrens uppfostran och förmaning. 5 Tjänare, var lydiga mot dem som äro era herrar efter köttet, med fruktan och bävan, i ert hjärtas ensamhet, som mot Kristus. 6 Inte med ögonservice, som människors behag; utan som Kristi tjänare, som gör Guds vilja av hjärtat;

131

Filipperna

27 Må bara ert samtal vara så som det blir Kristi evangelium: för att vare sig jag kommer och ser er eller annars är frånvarande, så må jag höra om era angelägenheter, så att ni står fasta i en ande, i ett sinne och strävar tillsammans för tron av evangeliet; 28 Och inte i något skräckslagna av edra motståndare, vilket är för dem ett uppenbart tecken på förtappelse, men för er på frälsning och Guds. 29 Ty åt er är det givet för Kristi skull, inte bara att tro på honom, utan också att lida för hans skull; 30 Med samma strid som ni såg hos mig, och nu hören vara i mig.

KAPITEL 1 1 Paulus och Timoteus, Jesu Kristi tjänare, till alla de heliga i Kristus Jesus som äro i Filippi, tillsammans med biskoparna och diakonerna: 2 Nåd vare med er och frid från Gud, vår Fader, och Herren Jesus Kristus. 3 Jag tackar min Gud för varje påminnelse om dig, 4 Alltid i alla mina böner för er alla som begär med glädje, 5 För din gemenskap i evangeliet från den första dagen till nu; 6 I förvissning om just detta, att han som har börjat ett gott verk i er skall utföra det till Jesu Kristi dag. 7 Liksom det är lämpligt för mig att tänka detta om er alla, eftersom jag har er i mitt hjärta; I den mån ni alla är delaktiga i min nåd, både i mina band och i försvaret och bekräftelsen av evangeliet. 8 Ty Gud är mitt vittnesbörd, hur mycket jag längtar efter er alla i Jesu Kristi inälvor. 9 Och detta ber jag, att din kärlek må bli mer och mer överflödig i kunskap och i all dom; 10 För att ni må godkänna det som är förträffligt; så att ni må vara uppriktiga och utan anstöt till Kristi dag; 11 Uppfylld av rättfärdighetens frukter, som är av Jesus Kristus, till Guds ära och pris. 12 Men jag vill att ni ska förstå, bröder, att det som hände mig snarare har fallit ut för att främja evangeliet. 13 Så att mina band i Kristus är uppenbara i hela slottet och på alla andra platser; 14 Och många av bröderna i Herren, som växer övertygade av mina band, är mycket mer djärva att tala ordet utan rädsla. 15 Vissa predikar verkligen Kristus även av avund och strid; och några också av god vilja: 16 Den som predikar stridens Kristus, inte uppriktigt, i antagande om att lägga lidande till mina band: 17 Men den andra av kärlek, eftersom jag vet att jag är satt till att försvara evangeliet. 18 Vad då? trots att Kristus predikas på alla sätt, vare sig i föreställning eller sanning; och jag gläds däri, ja, och jag skall jubla. 19 Ty jag vet att detta kommer att leda till min frälsning genom din bön och tillförseln av Jesu Kristi Ande, 20 Enligt min uppriktiga förväntan och mitt hopp, att jag i ingenting skall skämmas, utan att med all frimodighet, som alltid, så även nu Kristus skall bli stor i min kropp, vare sig det är genom liv eller död. 21 Ty för mig är att leva Kristus, och att dö är en vinning. 22 Men om jag lever i köttet, så är detta frukten av mitt arbete; men vad jag ska välja vet jag inte. 23 Ty jag befinner mig i trångboddhet mellan två, och jag har en önskan att gå bort och vara med Kristus; vilket är mycket bättre: 24 Men att förbli i köttet är mer nödvändigt för dig. 25 Och med denna tillförsikt vet jag att jag kommer att förbli och fortsätta med er alla för er främjande och glädje i tron. 26 För att din glädje må bli rikare i Jesus Kristus för mig genom att jag kommer till dig igen.

KAPITEL 2 1 Om det alltså finns någon tröst i Kristus, om någon tröst av kärlek, om någon Andens gemenskap, om någon tarm och barmhärtighet, 2 Uppfyll min glädje, att ni är likasinnade, med samma kärlek, ensamma, eniga. 3 Låt ingenting ske genom strid eller fåfänga; men i ödmjukhet låt var och en akta andra bättre än sig själva. 4 Se inte var och en på sina egna saker, utan var och en på andras saker. 5Låt detta sinne vara i er, som också fanns i Kristus Jesus: 6 Han, som var i Guds gestalt, ansåg att det inte var ett rån att vara lika med Gud. 7 Men han gjorde sig inget rykte och tog på sig en tjänares gestalt och gjordes till människors liknelse. 8 Och när han hittats som en man, ödmjukade han sig och blev lydig intill döden, ja, korsets död. 9 Därför har också Gud högt upphöjt honom och gett honom ett namn som är högre än alla namn. 10 för att i Jesu namn varje knä skall böjas, av det som är i himmelen och det som är på jorden och det som är under jorden. 11 Och att varje tunga skulle bekänna att Jesus Kristus är Herre, till Gud Faderns ära. 12 Därför, mina älskade, som ni alltid har lydt, inte bara i min närvaro, utan nu mycket mer i min frånvaro, utarbeta er egen frälsning med fruktan och bävan. 13 Ty det är Gud som verkar i er både att vilja och att göra efter sitt välbehag. 14 Gör allt utan att knorra och tvista: 15 För att ni må vara ostraffliga och ofarliga, Guds söner, utan tillrättavisning, mitt i ett krokigt och förvrängt folk, bland vilket ni lyser som ljus i världen; 16 Håller fram livets ord; att jag må glädja mig över Kristi dag, att jag inte har sprungit förgäves och inte heller ansträngt mig förgäves. 17 Ja, och om jag frambärs av er tros uppoffring och tjänst, gläder jag mig och gläds med er alla. 18 Av samma sak gläds också I och gläds med mig. 19 Men jag förtröstar på Herren Jesus att han snart sänder Timoteus till er, så att jag också må vara vid god tröst, när jag känner till ert tillstånd. 20 Ty jag har ingen likasinnad, som naturligtvis kommer att ta hand om ditt tillstånd. 21 Ty alla söker sitt eget, inte det som är Jesu Kristi. 22 Men ni vet beviset på honom, att han som en son med fadern har tjänat med mig i evangeliet. 23 Honom hoppas jag därför att snart kunna sända, så snart jag får se hur det går med mig.

132

Filipperna

24Men jag litar på Herren att jag också själv skall komma inom kort. 25 Ändå antog jag att det var nödvändigt att sända till dig Epafroditus, min broder, och medhjälpare och medsoldat, men din budbärare och den som skötte mina behov. 26 Ty han längtade efter eder alla och var full av tyngd, därför att I hade hört att han hade varit sjuk. 27 Ty han var visserligen sjuk nära döden, men Gud förbarmade sig över honom; och inte bara på honom utan också på mig, för att jag inte skulle få sorg på sorg. 28 Därför har jag sänt honom desto mer omsorgsfullt, för att ni, när ni ser honom igen, må glädjas och jag må bli mindre bedrövad. 29 Ta därför emot honom i Herren med all glädje; och har ett sådant rykte: 30 Därför att för Kristi verk var han nära döden, inte om sitt liv, för att försörja er brist på tjänst mot mig.

18 (Ty många vandrar, om vilka jag ofta har berättat för er, och nu säger jag till och med gråtande, att de är fiender till Kristi kors: 19 Vars slut är undergång, vars Gud är deras mage, och vars ära är i deras skam, som tänker på jordiska ting.) 20 Ty vårt samtal är i himmelen; varifrån vi också väntar Frälsaren, Herren Jesus Kristus: 21 Han som skall förändra vår avskyvärda kropp, så att den kan formas lik hans härliga kropp, i enlighet med det arbete genom vilket han till och med kan lägga allt under sig själv. KAPITEL 4 1 Därför, mina älskade och längtade bröder, min glädje och krona, så stå fasta i Herren, min älskade. 2 Jag vädjar till Euodias och Syntyke, att de är eniga i Herren. 3 Och jag bönfaller dig också, sanne okkamrat, hjälp de kvinnor som arbetat med mig i evangeliet, även med Klemens och med andra mina medarbetare, vilkas namn finns i livets bok. 4 Gläd dig alltid i Herren, och åter säger jag: Gläd dig. 5 Låt din måttlighet bli känd för alla. Herren är nära. 6 Var försiktig för ingenting; men låt i allt era önskemål genom bön och åkallan med tacksägelse göras kända för Gud. 7 Och Guds frid, som övergår allt förstånd, skall bevara era hjärtan och sinnen genom Kristus Jesus. 8 Slutligen, bröder, allt som är sant, allt som är ärligt, allt som är rättvist, allt som är rent, allt som är ljuvligt, allt som är av gott rykte; om det finns någon dygd, och om det finns något beröm, tänk på dessa saker. 9 Det som ni både har lärt och tagit emot och hört och sett hos mig, det gör ni, och fridens Gud skall vara med er. 10 Men jag gläds mycket över Herren, att nu till sist har din omsorg om mig blomstrat igen; vari ni också var försiktiga, men ni saknade tillfälle. 11 Inte för att jag talar av brist, ty jag har lärt mig att nöja mig, i vilket tillstånd jag än befinner mig. 12 Jag vet både att bli förnedrad, och jag vet hur man överflödar: överallt och i allt är jag befalld både att bli mätt och att vara hungrig, både att överflöda och att lida nöd. 13 Jag kan göra allt genom Kristus som ger mig styrka. 14 Trots att ni har gjort väl, att ni kommunicerade med min lidande. 15 Nu vet också ni Filipperskor, att i evangeliets begynnelse, när jag reste från Makedonien, talade ingen kyrka med mig om att ge och ta emot, utan bara ni. 16 Ty till och med i Thessalonika sände ni om och om igen till min nöd. 17 Inte för att jag vill ha en gåva, utan jag önskar en frukt som kan bli överflödig för din räkning. 18 Men jag har allt, och det finns i överflöd: jag är mätt, efter att ha tagit emot av Epafroditus det som har sänts från eder, en doft av en ljuvlig doft, ett behagligt offer, som behagar Gud. 19 Men min Gud skall tillgodose all er nöd efter sin rikedom i härlighet genom Kristus Jesus. 20 Nu vare Gud och vår Fader ära i evighet och evighet. Amen. 21 Hälsa alla heliga i Kristus Jesus. Bröderna som är med mig hälsar er.

KAPITEL 3 1 Till sist, mina bröder, gläds i Herren. Att skriva samma saker till dig är för mig verkligen inte sorgligt, men för dig är det säkert. 2 Akta dig för hundar, akta dig för onda arbetare, akta dig för koncisiteten. 3 Ty vi är omskärelsen, som tillber Gud i anden och glädjer oss i Kristus Jesus och inte litar på köttet. 4 Fast jag kan också ha förtroende för köttet. Om någon annan tror att han har något som han kan lita på på köttet, jag mer: 5 Omskar på åttonde dagen, av Israels stam, av Benjamins stam, en hebré av hebréerna; som rörande lagen, en farisé; 6 Angående nit, att förfölja kyrkan; vidrör den rättfärdighet som finns i lagen, obefläckad. 7 Men vad som var vinning för mig, det har jag räknat som förlust för Kristus. 8 Ja, utan tvekan, och jag räknar allt annat än förlust för den överlägsna kunskapen om Kristus Jesus, min Herre; 9 Och bli funnen i honom, inte med min egen rättfärdighet, som är av lagen, utan den som är genom tron på Kristus, den rättfärdighet som kommer från Gud genom tro. 10 Så att jag må känna honom och kraften i hans uppståndelse och gemenskapen i hans lidanden, som görs likvärdig med hans död. 11 Om jag på något sätt kunde nå de dödas uppståndelse. 12 Inte som om jag redan hade uppnått, någon av dem redan var fullkomlig, men jag följer efter, om jag kan fatta det för vilket jag också är gripen av Kristus Jesus. 13 Bröder, jag anser mig inte ha gripit, men detta gör jag: jag glömmer det som ligger bakom och sträcker mig fram till det som är förut. 14 Jag strävar mot märket för att få priset av Guds höga kallelse i Kristus Jesus. 15 Låt oss därför, alla som är fullkomliga, vara så sinnade: och om ni har något annat sinne, så skall Gud även uppenbara detta för er. 16 Men, vartill vi redan har uppnått, låt oss följa samma regel, låt oss tänka på samma sak. 17 Bröder, varen mina efterföljare tillsammans, och märk dem som vandrar så som ni har oss till ett exempel.

133

Filipperna

22 Alla de heliga hälsar dig, främst de som tillhör kejsarens hus. 23 Vår Herre Jesu Kristi nåd vare med er alla. Amen. (Till Filipperna skriven från Rom, av Epafroditus.)

134

Kolosserna KAPITEL 1 1 Paulus, Jesu Kristi apostel genom Guds vilja, och vår broder Timoteus, 2 Till de heliga och trogna bröderna i Kristus som äro i Kolosse: Nåd vare med er och frid från Gud, vår Fader, och Herren Jesus Kristus. 3 Vi tackar Gud och vår Herre Jesu Kristi Fader och ber alltid för er, 4 Sedan vi har hört om er tro på Kristus Jesus och om den kärlek som ni har till alla de heliga, 5 För det hopp som är belagt för eder i himlen, om vilket ni tidigare hört i evangeliets sanningsord; 6 som har kommit till eder, såsom det är i hela världen; och bär frukt, såsom det också gör i er, från den dag då ni hörde det och kände Guds nåd i sanning. 7 Såsom ni också fick veta om Epafras, vår kära medtjänare, som för er är en Kristi trofasta tjänare; 8 som också förkunnade för oss din kärlek i Anden. 9 Därför upphöra inte heller vi, sedan den dag vi hörde det, att be för er och att önska att ni i all vishet och andligt förstånd skulle bli uppfyllda av kunskapen om hans vilja. 10 Så att ni må vandra värdigt Herren till allt behagligt, vara fruktsamma i allt gott verk och öka i kunskapen om Gud. 11 Stärkt av all kraft, enligt hans härliga kraft, till all tålamod och långmodighet med glädje; 12 Tacka Fadern, som har gjort oss möta för att bli delaktiga i de heligas arv i ljuset. 13 Han som har räddat oss från mörkrets makt och översatt oss till sin käre Sons rike. 14 I vilken vi har återlösning genom hans blod, ja, syndernas förlåtelse. 15 Vem är den osynlige Gudens avbild, den förstfödde av varje skapelse? 16 Ty genom honom har allt skapats, som är i himlen och som är på jorden, synligt och osynligt, vare sig det är troner eller herradömen eller furstar eller makter; allt har skapats av honom och för honom. 17 Och han är före allt, och allt består av honom. 18 Och han är huvudet för kroppen, församlingen. Vem är begynnelsen, den förstfödde från de döda; att han i allt skulle ha företräde. 19 Ty det behagade Fadern att i honom skulle all fullhet bo; 20 Och efter att ha slutit fred genom blodet på sitt kors, genom honom försona allt med sig själv; genom honom, säger jag, vare sig det är ting på jorden eller ting i himlen. 21 Och ni, som någon gång var främmande och fiender i ert sinne genom onda gärningar, men nu har han försonat 22 I hans kötts kropp genom döden, för att framställa dig helig och oklanderlig och oförrättad inför hans ögon: 23 Om ni förblir i tron som är grundad och fast och inte avviker från hoppet om evangeliet, som ni har hört och som predikades för varje skapelse som är under himlen; varav jag, Paulus, har blivit en tjänare; 24 som nu gläds åt mitt lidande för er skull och fyller det som ligger bakom Kristi lidanden i mitt kött för hans kropps skull, som är församlingen.

135

25 Varav jag har gjorts till en tjänare, enligt Guds tidsutdelning, som är given till mig för dig, för att uppfylla Guds ord; 26 Även mysteriet som har varit dolt från evigheter och från släktled, men nu har uppenbarats för hans heliga. 27 För vilka Gud vill göra känt vad som är rikedomen av härligheten i denna hemlighet bland hedningarna; som är Kristus i dig, härlighetens hopp: 28 vilka vi predikar, varnar var och en och undervisar var och en i all vishet; så att vi kan framställa varje människa fullkomlig i Kristus Jesus: 29 Därtill arbetar jag också efter hans verk, som verkar i mig med kraft. KAPITEL 2 1 Ty jag önskar att ni skulle veta vilken stor strid jag har för er och för dem i Laodikea och för alla som inte har sett mitt ansikte i köttet. 2 För att deras hjärtan skulle bli tröstade, sammanvävda i kärlek och till alla rikedomar av förståndets fulla visshet, till erkännande av Guds och Faderns och Kristi hemlighet. 3 I vilka alla visdomens och kunskapens skatter är gömda. 4 Och detta säger jag för att inte någon ska lura er med lockande ord. 5 Ty även om jag är frånvarande i köttet, så är jag ändå med dig i anden, och jag gläder mig och ser din ordning och din trofasthet på Kristus. 6 Liksom ni därför har tagit emot Kristus Jesus, Herren, så vandrar ni i honom. 7 Rotade och uppbyggda i honom och stadgade i tron, såsom ni har blivit lärda, och överflödande däri med tacksägelse. 8 Se upp för att ingen ska förstöra er genom filosofi och fåfängt bedrägeri, enligt människors tradition, enligt världens grundval och inte efter Kristus. 9 Ty i honom bor hela gudomens fullhet kroppsligt. 10 Och ni är fullkomliga i honom, som är huvudet för alla furstendömen och makten. 11 I vilken ni också är omskurna med omskärelse som gjorts utan händer, genom att avlägsna kroppen av köttets synder genom Kristi omskärelse. 12 Begravda tillsammans med honom i dopet, varvid också ni har uppstått med honom genom tron på Guds verk, som har uppväckt honom från de döda. 13 Och du, som är död i dina synder och oomskuren av ditt kött, har han gjort levande tillsammans med honom, efter att ha förlåtit dig alla överträdelser; 14 Han utplånade handstilen till förordningar som var emot oss, som stod i strid med oss, och tog den ur vägen och spikade den på sitt kors; 15 Och efter att ha plundrat furstendömena och makterna, gjorde han ett sken av dem öppet och triumferade över dem däri. 16 Låt därför ingen döma er i fråga om mat eller dryck, eller i fråga om en helgdag, eller nymåne eller sabbatsdagar. 17 som är en skugga av det som kommer; men kroppen är av Kristus. 18Låt ingen lura dig med din belöning i en frivillig ödmjukhet och tillbedjan av änglar, som tränger in i det som han inte har sett, förgäves uppblåst av sitt köttsliga sinne,

Kolosserna

19 Och att inte hålla huvudet, från vilket hela kroppen genom leder och band som har näring betjänat, och sammanvävt, ökar med Guds ökning. 20 Om ni därför är döda med Kristus från världens grundval, varför är ni då, som om ni lever i världen, underkastade förordningar, 21 (Rör inte; smaka inte; hantera inte; 22 Vilka alla kommer att förgås genom att använda;) efter människors bud och läror? 23 Vilka saker har verkligen visat vishet i viljedyrkan och ödmjukhet och försummelse av kroppen; inte i någon ära för att mätta köttet.

23 Och vad ni än gör, gör det av hjärtat, som för Herren och inte för människor. 24 Eftersom ni vet att ni av Herren skall få arvets belöning, ty ni tjänar Herren Kristus. 25 Men den som gör orätt, han skall få för det orätt som han har gjort, och det finns ingen respekt för personer. KAPITEL 4 1 Herrar, ge era tjänare det som är rättvist och lika; eftersom ni vet att ni också har en mästare i himlen. 2 Fortsätt i bön och vaka i den med tacksägelse; 3 Samtidigt ber vi också för oss, att Gud vill öppna för oss en dörr av uttalande, för att tala om Kristi mysterium, för vilket jag också är i bojor: 4 för att jag må göra det uppenbart, såsom jag borde tala. 5 Vandra i vishet mot dem som är utanför, och förlös tiden. 6 Låt ert tal alltid vara med nåd, kryddat med salt, så att ni må veta hur ni bör svara var och en. 7 Hela mitt tillstånd skall Tykikus förkunna för dig, som är en älskad broder och en trogen tjänare och medtjänare i Herren: 8 Som jag har sänt till er i samma syfte, för att han skulle känna till er egendom och trösta era hjärtan; 9 Med Onesimus, en trogen och älskad broder, som är en av er. De skall tillkännage för er allt som sker här. 10 Aristarchus, min medfånge, hälsar eder, och Marcus, Barnabas systerson, (som ni har tagit emot befallningar: om han kommer till er, ta emot honom) 11 Och Jesus, som kallas Justus, som är av omskärelse. Endast dessa är mina medarbetare till Guds rike, som har varit en tröst för mig. 12 Epafras, som är en av er, Kristi tjänare, hälsar er, och han arbetar alltid ivrigt för er i böner, så att ni må stå fullkomliga och fullständiga i hela Guds vilja. 13 Ty jag vittnar för honom om att han har ett stort nit för er och dem som äro i Laodikea och dem i Hierapolis. 14 Lukas, den älskade läkaren, och Demas hälsar dig. 15 Hälsa bröderna i Laodicea och Nymfas och församlingen som är i hans hus. 16 Och när detta brev läses bland er, se till att det också läses i laodikeernas församling; och att ni likaså läser brevet från Laodikea. 17 Och säg till Arippus: Se till den tjänst som du har fått i Herren, så att du fullgör den. 18 Hälsningen av mig Paulus. Kom ihåg mina band. Nåd vare med dig. Amen. (Skrivet från Rom till Kolosserna av Tychicus och Onesimus.)

KAPITEL 3 1 Om ni då är uppståndna med Kristus, sök det som är ovan, där Kristus sitter på Guds högra sida. 2 Vänd din tillgivenhet på det som är ovan, inte på det som är på jorden. 3 Ty ni är döda, och ert liv är dolt med Kristus i Gud. 4 När Kristus, som är vårt liv, uppenbarar sig, då skall även ni uppenbaras med honom i härlighet. 5 Död därför dina lemmar som är på jorden; otukt, orenhet, överdriven tillgivenhet, ond belåtenhet och girighet, som är avgudadyrkan. 6 För vilka tings skull kommer Guds vrede över olydnadens barn: 7 I vilken ni också vandrade en tid, när ni levde i dem. 8 Men nu avlägger ni också allt detta; ilska, vrede, illvilja, hädelse, smutsig kommunikation ur din mun. 9 Ljug inte för varandra, eftersom ni har avskräckt den gamle mannen med hans gärningar; 10 Och iför dig den nya människan, som förnyas i kunskap efter bilden av honom som skapade henne. 11 Där det inte finns varken grek eller jude, omskärelse eller oomskuren, barbar, skyter, träl eller fri; men Kristus är allt och i alla. 12 Iför dig därför, såsom Guds utvalda, heliga och älskade, barmhärtighet, vänlighet, ödmjukhet, ödmjukhet, långmodighet; 13 Tåla varandra och förlåta varandra, om någon har tvist mot någon; liksom Kristus har förlåtit er, så gör också ni. 14 Och framför allt detta, iklä dig kärleken, som är fullkomlighetens band. 15 Och låt Guds frid råda i era hjärtan, till vilken ni också är kallade i en kropp; och var tacksamma. 16 Låt Kristi ord bo rikt i dig i all vishet; undervisa och förmana varandra med psalmer och psalmer och andliga sånger, sjung med nåd i era hjärtan till Herren. 17 Och vad ni än gör i ord eller handling, gör allt i Herren Jesu namn och tacka Gud och Fadern genom honom. 18 Hustrur, underordna er era män, såsom det är lämpligt i Herren. 19 Ni män, älska era hustrur och var inte bittra mot dem. 20 Mina barn, lyden era föräldrar i allt, ty detta är välbehagligt för Herren. 21 Fäder, reta inte era barn till vrede, så att de inte blir missmodiga. 22 Tjenare, lyden i allt era herrar efter köttet; inte med ögonservice, som menpleasers; men i ensamhet i hjärtat, fruktande Gud:

136

1 Tessalonikerbrevet KAPITEL 1 1 Paulus och Silvanus och Timoteus till tessalonikernas församling som är i Gud Fadern och i Herren Jesus Kristus: Nåd vare med eder och frid från Gud, vår Fader, och Herren Jesus Kristus. 2 Vi tackar Gud alltid för er alla och nämner er i våra böner; 3 Kom ihåg ert verk av tro, och kärlekens arbete och hoppets tålamod på vår Herre Jesus Kristus, inför Guds och vår Faders ögon; 4 Att veta, mina älskade bröder, era Guds utvalda. 5 Ty vårt evangelium kom inte till er endast i ord, utan också i kraft och i den Helige Ande och i stor visshet. eftersom ni vet hur många män vi var bland er för er skull. 6 Och ni blev efterföljare av oss och Herren, efter att ha tagit emot ordet i mycket nöd, med glädje av den Helige Anden. 7 Så att ni var förebilder för alla som tror i Makedonien och Akaia. 8 Ty från eder hörde Herrens ord, inte bara i Makedonien och Akaia, utan också överallt är eder tro till Gud utbredd; så att vi inte behöver säga någonting. 9 Ty de visar själva för oss hur vi hade för att komma in till er, och hur ni vände er till Gud från avgudar för att tjäna den levande och sanne Guden. 10 Och att vänta på hans Son från himlen, som han uppväckte från de döda, nämligen Jesus, som räddade oss från den kommande vreden. KAPITEL 2 1 För er själva, bröder, vet vår ingång till er, att det inte var förgäves. 2 Men även efter det att vi hade lidit förut och blivit skamligt uppmanade, som ni vet, i Filippi, var vi frimodiga i vår Gud att tala till er Guds evangelium med mycket tvist. 3 Ty vår uppmaning var inte av svek, inte av orenhet eller i svek. 4 Men som vi av Gud fick förtroende för evangeliet, så talar vi; inte som behagliga människor, utan Gud, som prövar våra hjärtan. 5 Ty varken använde vi vid något tillfälle smickrande ord, som ni vet, eller ett drag av girighet; Gud är vittne: 6 Inte heller av människor sökte vi ära, varken av er eller ännu av andra, när vi kunde ha varit tunga, såsom Kristi apostlar. 7Men vi var milda bland er, liksom en sköterska omhuldar sina barn. 8 Eftersom vi därför kärleksfullt önskade er, var vi villiga att ha förmedlat er, inte bara Guds evangelium, utan också våra egna själar, eftersom ni var oss kära. 9 Ty ni kommer ihåg, bröder, vårt möda och vår möda: för att ni arbetade natt och dag, eftersom vi inte skulle åläggas någon av er, predikade vi för er Guds evangelium. 10 I ären vittnen, och Gud också, hur heligt och rättvist och oklanderligt vi uppträdde bland er som tror. 11 Som ni vet hur vi förmanade och tröstade och befallde var och en av er, som en far gör sina barn,

12 För att ni skulle vandra värdigt Gud, som har kallat er till sitt rike och härlighet. 13 Därför tackar också vi Gud utan uppehåll, ty när ni tog emot Guds ord, som ni hörde av oss, tog ni det inte emot som människors ord, utan såsom det i sanning är, Guds ord, som verkligen verkar också i eder som tror. 14 Ty ni, bröder, har blivit efterföljare av Guds församlingar i Judeen i Kristus Jesus; 15 som både dödade Herren Jesus och deras profeter och förföljde oss; och de behagar inte Gud och står emot alla människor. 16 och förbjuda oss att tala till hedningarna, för att de skulle bli frälsta, för att alltid fylla deras synder, ty vreden har kommit över dem till det yttersta. 17 Men vi, bröder, blevo tagna ifrån eder för en kort stund i närvaro, icke i hjärtat, och vi strävade ännu mer efter att se ert ansikte med stor lust. 18 Därför skulle vi ha kommit till dig, ja, jag Paulus, gång på gång; men Satan hindrade oss. 19 Ty vad är vårt hopp, eller glädje, eller glädjens krona? Är inte ens ni i vår Herre Jesu Kristi närvaro vid hans ankomst? 20 Ty ni är vår ära och glädje. KAPITEL 3 1 Därför, när vi inte längre kunde låta bli, tyckte vi att det var bra att lämnas ensamma i Aten; 2 Och han sände Timoteus, vår broder och Guds tjänare, och vår medarbetare i Kristi evangelium, för att stadfästa dig och trösta dig i din tro. 3 För att ingen ska låta sig påverkas av dessa lidanden, ty ni vet själva att vi är förordnade därtill. 4 Ty sannerligen, när vi var hos eder, sade vi eder förut att vi skulle lida vedermöda; som det hände, och ni vet det. 5 Därför sände jag, när jag inte längre kunde hålla ut, för att få veta din tro, för att inte frestaren på något sätt skulle ha frestat dig och vårt arbete skulle vara förgäves. 6 Men nu när Timoteus kom från eder till oss och förkunnade oss ett gott budskap om eder tro och kärlek, och att ni alltid har gott påminnelse om oss, och att ni mycket gärna vill se oss, såsom vi också att se er. 7 Därför, bröder, tröstades vi över er i all vår nöd och nöd genom er tro: 8 Ty nu lever vi, om ni står fasta i Herren. 9 Ty vad kan vi tacka Gud igen för er, för all den glädje med vilken vi gläds för er skull inför vår Gud? 10 När du natt och dag ber mycket att vi må se ditt ansikte och fullborda det som saknas i din tro? 11 Men Gud själv och vår Fader, och vår Herre Jesus Kristus, vänd vår väg till er. 12 Och Herren låter er bliva och överflödiga i kärlek till varandra och till alla människor, precis som vi gör mot er. 13 Till slutet kan han befästa era hjärtan oklanderliga i helighet inför Gud, ja, vår Fader, vid vår Herre Jesu Kristi ankomst med alla hans heliga. KAPITEL 4 1 Dessutom ber vi er, bröder, och förmanar er genom Herren Jesus, att när ni har tagit emot av oss hur ni borde vandra och behaga Gud, så skulle ni bli mer och mer överflödiga.

137

1 Tessalonikerbrevet

2 Ty ni vet vilka bud vi gav er genom Herren Jesus. 3 Ty detta är Guds vilja, ja, eder helgelse, att ni skall avhålla er från otukt: 4 För att var och en av er skall veta hur man äger sitt kärl i helgelse och ära; 5 Inte i belåtenhetslust, liksom hedningar som inte känner Gud. 6 Att ingen går utöver och bedra sin broder i någon sak, eftersom Herren är en hämnare över alla sådana, såsom vi också har förvarnat er och vittnat. 7 Ty Gud har inte kallat oss till orenhet, utan till helighet. 8 Den som därför föraktar, han föraktar inte människan, utan Gud, som också har gett oss sin helige Ande. 9 Men när det gäller broderkärleken behöver ni inte att jag skriver till er, ty ni är själva lärda av Gud att älska varandra. 10 Och I gören det mot alla bröder som finns i hela Makedonien. 11 Och att ni studerar för att vara tysta och att göra era egna ärenden och att arbeta med era händer, såsom vi befallt er; 12 för att ni mån vandra ärligt mot dem som är utanför, och att ni inte saknar något. 13 Men jag vill inte att ni ska vara okunniga, bröder, om dem som sover, så att ni inte bedröva, liksom andra som inte har något hopp. 14 Ty om vi tror att Jesus dog och uppstod, så skall Gud också föra med honom dem som sover i Jesus. 15 Därför säger vi er genom Herrens ord, att vi som lever och är kvar till Herrens ankomst inte skall hindra dem som sover. 16 Ty Herren själv skall stiga ned från himlen med ett rop, med ärkeängelns röst och med Guds basun, och de döda i Kristus skall uppstå först. 17 Då skola vi som leva och bli kvar, tillsammans med dem ryckas upp i molnen, för att möta Herren i luften, och så skall vi alltid vara med Herren. 18 Trösta därför varandra med dessa ord. KAPITEL 5 1 Men om tiderna och säsongerna, bröder, behöver ni inte att jag skriver till er. 2 Ty ni vet själva att Herrens dag kommer som en tjuv om natten. 3 Ty när de säga: Frid och säkerhet; då kommer en plötslig förödelse över dem, som en födelse över en havande kvinna; och de skola icke undkomma. 4 Men ni, bröder, ären inte i mörker, för att den dagen skulle komma över er som en tjuv. 5 I ären alla ljusets barn och dagens barn; vi är inte av natten eller mörkret. 6 Låt oss därför inte sova, som andra; men låt oss se och vara nykter. 7 Ty de som sover sover om natten; och de som är berusade är berusade om natten. 8 Men låt oss, som tillhöra dagen, vara nykter, iförda trons och kärlekens bröstsköld; och för en hjälm, hoppet om frälsning. 9 Ty Gud har inte utsett oss till vrede, utan till att vinna frälsning genom vår Herre Jesus Kristus, 10 som dog för oss, för att vi, vare sig vi vaknar eller sover, skulle leva tillsammans med honom.

138

11 Trösta er därför tillsammans och uppbygg varandra, såsom ni också gör. 12 Och vi bönfaller er, bröder, att känna dem som arbetar bland er och som är över er i Herren och förmanar er; 13 Och att akta dem mycket högt i kärlek för deras arbetes skull. Och var i fred mellan er. 14 Nu uppmanar vi er, bröder, varna dem som är ostyriga, trösta de svaga, stöd de svaga, var tålmodiga mot alla människor. 15 Se till att ingen gör ont med ont för någon; men följ alltid det som är gott, både sinsemellan och för alla människor. 16 Gläd dig för evigt. 17 Be utan uppehåll. 18 Tacka i allt, ty detta är Guds vilja i Kristus Jesus om er. 19 Släck inte Anden. 20 Förakta inte profetior. 21 Bevisa allt; håll fast det som är bra. 22 Avhåll dig från all ondska. 23 Och själva fridens Gud helga er helt och hållet; Och jag ber Gud, att hela er ande och själ och kropp skall bevaras obefläckade fram till vår Herre Jesu Kristi ankomst. 24 Trofast är den som kallar er, som också vill göra det. 25 Bröder, be för oss. 26 Hälsa alla bröder med en helig kyss. 27 Jag befaller er av Herren att detta brev ska läsas upp för alla heliga bröder. 28 Vår Herre Jesu Kristi nåd vare med er. Amen. (Det första brevet till thessalonikerna skrevs från Aten.)

2 Tessalonikerbrevet

11 Och därför skall Gud sända dem en stark villfarelse, så att de tror på en lögn. 12 för att alla skulle bli fördömda som inte trodde på sanningen utan hade nöje i orättfärdighet. 13 Men vi är skyldiga att alltid tacka Gud för er, bröder, Herrens älskade, ty Gud har från början utvalt er till frälsning genom Andens helgelse och tron på sanningen. 14 dit han kallade er genom vårt evangelium, för att erhålla vår Herre Jesu Kristi härlighet. 15 Därför, bröder, stå fast och håll fast vid de traditioner som ni har blivit undervisade om, antingen genom ord eller vårt brev. 16 Men vår Herre Jesus Kristus själv och Gud, vår Fader, som har älskat oss och gett oss evig tröst och gott hopp genom nåd, 17 Trösta era hjärtan och styrka er i varje gott ord och verk.

KAPITEL 1 1 Paulus, Silvanus och Timoteus, till tessalonikernas församling i Gud, vår Fader, och Herren Jesus Kristus: 2 Nåd vare med er och frid från Gud, vår Fader, och Herren Jesus Kristus. 3 Vi är skyldiga att alltid tacka Gud för er, bröder, när det är lämpligt, därför att er tro växer utomordentligt, och var och en av er allas kärlek mot varandra överflödig; 4 Så att vi själva berömma oss av er i Guds församlingar för ert tålamod och tro i alla era förföljelser och vedermödor som ni uthärdar. 5 vilket är ett uppenbart tecken på Guds rättfärdiga dom, så att ni må anses värda Guds rike, för vilket ni också lider: 6 Eftersom det är rättfärdigt för Gud att ge dem som plågar eder vedermödan. 7 Och för er som är oroliga vila med oss, när Herren Jesus uppenbaras från himlen med sina mäktiga änglar, 8 I flammande eld tar hämnd på dem som inte känner Gud och som inte lyder vår Herre Jesu Kristi evangelium. 9 som skall straffas med evig fördärv från Herrens ansikte och från hans makts härlighet; 10 När han kommer för att förhärligas i sina heliga och beundras av alla som tror (eftersom vårt vittnesbörd bland er blev trott) på den dagen. 11 Därför ber vi också alltid för dig, att vår Gud ska anse dig värdig denna kallelse och fullgöra allt det goda nöjet i hans godhet och trons verk med kraft. 12 för att vår Herre Jesu Kristi namn må förhärligas i eder och ni i honom, enligt vår Guds och Herren Jesu Kristi nåd.

KAPITEL 3 1 Slutligen, bröder, be för oss, att Herrens ord må ha fri gång och förhärligas, precis som det är med er: 2 Och för att vi må bli räddade från orimliga och ogudaktiga människor, ty alla människor har inte tro. 3 Men Herren är trofast, han som skall befästa dig och bevara dig från det onda. 4 Och vi har förtröstan på att Herren rör vid er, att ni både gör och vill göra det som vi befaller er. 5 Och Herren rikta era hjärtan till Guds kärlek och till den tålmodiga som väntar på Kristus. 6 Nu befaller vi er, bröder, i vår Herre Jesu Kristi namn, att ni drar er bort från varje broder som vandrar oredligt, och inte efter den tradition som han tagit emot av oss. 7 Ni vet själva hur ni borde följa oss; ty vi uppträdde inte oredligt bland er; 8 Vi åt inte heller någons bröd för intet; men arbetade med möda och möda natt och dag, för att vi inte skulle bli skyldiga någon av er. 9 Inte för att vi inte har makt, utan för att göra oss till ett exempel för dig att följa oss. 10 Ty även när vi var hos eder, så bjöd vi eder att om någon inte ville arbeta, så skulle han inte heller äta. 11 Ty vi höra att det finns några som vandrar oordning bland er och arbetar inte alls, utan är sysselsatta. 12 Men de som är sådana befaller och förmanar vi genom vår Herre Jesus Kristus, att de i stillhet ska arbeta och äta sitt eget bröd. 13 Men ni, bröder, tröttna inte på att göra väl. 14 Och om någon inte lyder vårt ord genom detta brev, så lägg märke till den mannen och hav ingen sällskap med honom, så att han kan skämmas. 15 Men räkna honom inte som en fiende, utan förmana honom som en broder. 16 Nu ska fridens Herre själv ge er frid alltid med alla medel. Herren vara med er alla. 17 Hälsningen av Paulus med min egen hand, som är tecknet i varje brev: så skriver jag. 18 Vår Herre Jesu Kristi nåd vare med er alla. Amen. (Det andra brevet till thessalonikerna skrevs från Aten.)

KAPITEL 2 1 Nu bönfaller vi er, bröder, genom vår Herre Jesu Kristi ankomst och genom att vi samlas till honom, 2 Så att ni inte snart skakas i sinnet eller förskräckas, varken av ande eller av ord eller av brev från oss, eftersom Kristi dag är nära. 3 Låt ingen bedra er på något sätt, ty den dagen skall inte komma, om inte ett avfall först kommer och den syndens människa uppenbaras, fördärvets son; 4 som står emot och upphöjer sig över allt som kallas Gud eller som tillbeds; så att han som Gud sitter i Guds tempel och visar sig själv att han är Gud. 5 Minns ni inte att jag, när jag ännu var hos er, berättade detta för er? 6 Och nu vet ni vad som hindrar honom, så att han kan uppenbaras i sin tid. 7 Ty orättfärdighetens hemlighet är redan verksam: endast den som nu låter låta, tills han är borttagen ur vägen. 8 Och då skall den ogudaktige uppenbaras, som Herren skall förtära med sin muns ande och förgöra med ljuset av sin ankomst. 9 Till och med den, vars ankomst sker efter Satans verkning med all kraft och tecken och lögnens under, 10 Och med all orättfärdighets bedräglighet hos dem som förgås; därför att de inte tog emot kärleken till sanningen, för att de skulle bli frälsta.

139

1 Timoteus

3 Ty detta är gott och behagligt i Guds, vår Frälsares, ögon; 4 som vill att alla människor ska bli frälsta och komma till kunskap om sanningen. 5 Ty det är en Gud och en medlare mellan Gud och människor, människan Kristus Jesus; 6 som gav sig själv en lösen för alla, för att i sin tid kunna vittnas. 7 Till vilken jag är ordinerad till predikant och apostel (jag talar sanning i Kristus och ljuger inte) till en lärare för hedningarna i tro och sanning. 8 Därför vill jag att människor ber överallt och lyfter upp heliga händer, utan vrede och tvivel. 9 På samma sätt, att kvinnorna smyckar sig i blygsamma kläder, med skam och nykterhet; inte med broided hår, eller guld, eller pärlor, eller dyrt sortiment; 10 Men (vilket blir kvinnor som bekänner gudsfruktan) med goda gärningar. 11 Låt kvinnan lära sig i tysthet med all undergivenhet. 12 Men jag tillåter inte en kvinna att undervisa eller att tillskansa sig makt över mannen, utan att vara tyst. 13 Ty Adam bildades först, sedan Eva. 14 Och Adam blev inte bedragen, utan kvinnan som blev vilseledd var i överträdelsen. 15 Trots detta skall hon bli frälst i barnafödande, om de fortsätter i tro och kärlek och helighet med nykterhet.

KAPITEL 1 1 Paulus, en Jesu Kristi apostel på befallning av Gud, vår Frälsare, och Herren Jesu Kristi, som är vårt hopp; 2 Till Timoteus, min egen son i tron: Nåd, barmhärtighet och frid från Gud, vår Fader, och Jesus Kristus, vår Herre. 3 Såsom jag bad dig att stanna kvar i Efesos, när jag reste till Makedonien, för att du skulle befalla några att inte lära ut någon annan lära, 4 Ge inte heller akt på fabler och oändliga släkttavlor, som tjänar frågor, hellre än gudomlig uppbyggelse som är i tro. 5 Nu är slutet på budet kärlek av ett rent hjärta och av ett gott samvete och av osminkad tro. 6 Från vilka några som har vek sig ur har vikit av till fåfängt skratt; 7 Önskar att vara lärare i lagen; förstår varken vad de säger eller vad de bekräftar. 8 Men vi vet att lagen är god, om någon använder den lagligt; 9 Eftersom man vet detta, att lagen inte är gjord för en rättfärdig man, utan för den laglöse och olydiga, för de ogudaktiga och för syndare, för ogudaktiga och oheliga, för fädersmördare och mödrarmördare, för mansmördare, 10 För horare, för dem som orenar sig med mänskligheten, för män som stjäl, för lögnare, för mened, och om det finns något annat som strider mot den sunda läran; 11 Enligt den välsignade Gudens härliga evangelium, som var överlåten till mitt förtroende. 12 Och jag tackar Kristus Jesus, vår Herre, som har gjort mig möjligt, för att han ansåg mig trofast och satte mig i tjänsten. 13 Han som var förut en hädare och en förföljare och förolämpad, men jag har vunnit barmhärtighet, eftersom jag gjorde det ovetande i otro. 14 Och vår Herres nåd var överflödig med tro och kärlek som finns i Kristus Jesus. 15 Detta är ett troget ord och värt all antagande, att Kristus Jesus kom till världen för att frälsa syndare; som jag är chef för. 16 Men därför har jag vunnit barmhärtighet, för att Jesus Kristus i mig först skulle visa allt långmodighet, till en förebild för dem som hädanefter skulle tro på honom till evigt liv. 17 Nu åt kungen den evige, odödliga, osynlige, den ende vise Gud, vare ära och ära i evighet och evighet. Amen. 18 Denna befallning överlämnar jag åt dig, son Timoteus, enligt de profetior som gick före dig, för att du genom dem skulle kunna föra en god strid. 19 Med tro och gott samvete; som några har lagt bort angående tron har gjort skeppsbrott. 20 Av vilka är Hymeneus och Alexander; som jag har överlämnat åt Satan, för att de skola lära sig att inte häda.

KAPITEL 3 1 Detta är ett sant ordspråk: Om en man önskar tjänsten som biskop, så önskar han ett gott verk. 2 En biskop måste då vara oklanderlig, en hustrus man, vaksam, nykter, med gott uppförande, gästvänlig, benägen att undervisa; 3 Inte givna åt vin, ingen slagare, inte girig av smutsig vinning; men tålmodig, inte en bråkare, inte begärlig; 4 En som styr sitt eget hus väl, med sina barn underkastade med all allvar; 5 (Ty om en man inte vet hur han ska styra sitt eget hus, hur ska han då ta hand om Guds församling?) 6 Inte en novis, så att han inte blir upphöjd av stolthet och faller i djävulens fördömelse. 7 Dessutom måste han ha ett gott rykte om dem som är utanför; så att han inte faller i smälek och djävulens snara. 8 Likaså måste diakonerna vara allvarliga, inte dubbeltunga, inte givna för mycket vin, inte giriga av smutsig vinning; 9 Att hålla trons mysterium med ett rent samvete. 10 Och låt också dessa först prövas; låt dem sedan använda ämbetet som en diakon, eftersom de befanns vara oklanderliga. 11 Så måste deras hustrur vara allvarliga, inte förtalare, nyktra, trogna i allt. 12 Må diakonerna vara män till en hustru, och de styra sina barn och sina egna hus väl. 13 Ty de som har använt diakonämbetet köper sig själva en god grad och stor frimodighet i tron på Kristus Jesus. 14 Detta skriver jag till dig i hopp om att snart kunna komma till dig: 15 Men om jag dröjer, så att du får veta hur du bör uppföra dig i Guds hus, som är den levande Guds församling, sanningens pelare och grund. 16 Och utan tvekan är gudfruktans hemlighet stor: Gud blev uppenbar i köttet, rättfärdiggjort i Anden, sett av

KAPITEL 2 1 Jag uppmanar därför att först och främst böner, böner, förböner och tacksägelser göras för alla människor. 2 För kungar och för alla som har makt; att vi må leva ett lugnt och fridfullt liv i all gudsfruktan och ärlighet.

140

1 Timoteus

änglar, predikad för hedningarna, trodd på i världen, upptagen till härlighet. KAPITEL 4 1 Nu talar Anden uttryckligen, att i de sista tiderna skola somliga avvika från tron och akta sig för förföriska andar och djävlars lära; 2 Att tala ligger i hyckleri; få sitt samvete bränt med ett hett järn; 3 Att förbjuda att gifta sig och befalla att avstå från mat, som Gud har skapat för att tas emot med tacksägelse av dem som tror och känner sanningen. 4 Ty varje Guds skapelse är god, och ingenting att förkasta, om den tas emot med tacksägelse. 5 Ty det är helgat genom Guds ord och bön. 6 Om du påminner bröderna om detta, skall du vara en god tjänare för Jesus Kristus, närd av trons ord och den goda läran, som du har uppnått. 7 Men förkasta vanhelga och gamla hustrus fabler, och öva dig hellre till gudsfruktan. 8 Ty kroppslig träning tjänar föga, men gudsfruktan är nyttig för allt, med löfte om det liv som är nu och om det som kommer. 9 Detta är ett troget talesätt och värt all acceptans. 10 Ty därför både sliter och lider vi smälek, därför att vi litar på den levande Guden, som är alla människors Frälsare, särskilt för dem som tror. 11 Dessa ting befaller och lär. 12 Låt ingen förakta din ungdom; men var du ett exempel för de troende, i ord, i samtal, i kärlek, i ande, i tro, i renhet. 13 Tills jag kommer, ägna uppmärksamhet åt läsning, till förmaning, till lära. 14 Försumma inte den gåva som finns i dig, som har givits dig genom profetior, med handpåläggning av presbyteriet. 15 Begrunda detta; ge dig själv helt åt dem; så att din vinst må synas för alla. 16 Ta akt på dig själv och på läran; förbli i dem, ty genom att göra detta skall du både frälsa dig själv och dem som hör dig. KAPITEL 5

10 Väl rapporterad för goda gärningar; om hon har fostrat barn, om hon har inkvarterat främlingar, om hon har tvättat de heligas fötter, om hon har hjälpt de lidande, om hon flitigt har följt allt gott arbete. 11 Men de yngre änkorna vägrar, ty när de har börjat bli vilsna mot Kristus, skola de gifta sig; 12 De har fördömelse, eftersom de har förkastat sin första tro. 13 Och samtidigt lära de att vara sysslolösa och vandra omkring från hus till hus; och inte bara sysslolösa, utan också pratlande och upptagna, som talar sådant som de inte borde. 14 Jag vill därför att de yngre kvinnorna ska gifta sig, föda barn, leda huset, inte ge motståndaren någon anledning att tala skändligt. 15 Ty somliga har redan vänt efter Satan. 16 Om någon troende man eller kvinna har änkor, låt dem hjälpa dem, och låt inte församlingen anklagas; att det kan hjälpa dem som verkligen är änkor. 17 Låt de äldste som regerar väl anses värda dubbel ära, särskilt de som arbetar i ordet och läran. 18 Ty skriften säger: Du skall inte knyta mun på oxen som tröskar säd. Och, Arbetaren är värdig sin belöning. 19 Mot en äldste ta inte emot en anklagelse, utan inför två eller tre vittnen. 20 De som syndar tillrättavisar inför alla, för att även andra må frukta. 21 Jag befaller dig inför Gud och Herren Jesus Kristus och de utvalda änglarna, att du iakttar dessa ting utan att föredra den ena framför den andra, utan att göra något av partiskhet. 22 Lägg plötsligt ingen händer på någon, och var inte delaktig i andras synder; håll dig ren. 23 Drick inte längre vatten, utan använd lite vin för din mags skull och dina ofta sjuka. 24 Vissa mäns synder är öppna i förväg, de går före domen; och några män de följer efter. 25 På samma sätt är också vissas goda gärningar uppenbara i förväg; och de som annars är kan inte gömmas. KAPITEL 6 1 Låt så många tjänare som är under oket anse sina egna herrar värda all ära, så att Guds namn och hans lära inte hädas. 2 Och de som har troende herrar, låt dem inte förakta dem, eftersom de är bröder; utan tjäna dem hellre, ty de är trofasta och älskade, delaktiga i nyttan. Dessa saker undervisar och förmanar. 3 Om någon lär något annat och inte samtycker till sunda ord, ja till vår Herre Jesu Kristi ord och till den lära som är i enlighet med gudsfruktan; 4 Han är stolt, utan att veta något, utan tycka om frågor och ordstrider, varav avundsjuka, stridigheter, räcken, onda gissningar kommer, 5 Förvrängda tvister mellan människor med fördärvade sinnen och saknade av sanning, som antar att vinning är gudsfruktan; dra dig bort från sådana. 6 Men gudsfruktan med belåtenhet är en stor vinning. 7 Ty vi förde ingenting till denna världen, och det är säkert att vi inte kan bära ut något. 8 Och med mat och kläder, låt oss vara nöjda med det.

1 Tillrättavisa inte en äldste, utan bön honom som en far; och de yngre männen som bröder; 2 De äldre kvinnorna som mödrar; de yngre som systrar, med all renhet. 3 Hedra änkor som verkligen är änkor. 4 Men om någon änka har barn eller syskonbarn, så låt dem först lära sig att visa fromhet hemma och att vedergälla sina föräldrar, ty det är gott och behagligt inför Gud. 5 Men hon som verkligen är änka och ödslig, litar på Gud och fortsätter i åkallanden och böner natt och dag. 6 Men hon som lever i nöje är död medan hon lever. 7 Och dessa ting ger befallning, för att de må vara ostraffliga. 8 Men om någon inte sörjer för sina egna, och särskilt för de som bor i sitt eget hus, så har han förnekat tron och är värre än en otrogen. 9Låt inte en änka tas in i antalet under sextio år gammal, som varit hustru till en man,

141

1 Timoteus

9 Men de som vill bli rika falla i frestelser och en snara och i många dåraktiga och skadliga begär, som dränker människor i fördärv och undergång. 10 Ty kärleken till pengar är roten till allt ont, vilket de, medan somliga längtade efter, har avvikit från tron och genomborrat sig själva med många sorger. 11 Men du, du Guds man, fly dessa ting; och följ efter rättfärdighet, gudsfruktan, tro, kärlek, tålamod, ödmjukhet. 12 Kämpa trons goda strid, greppa det eviga livet, till vilket du också är kallad, och har bekännt en god bekännelse inför många vittnen. 13 Jag ger dig befallning inför Gud, som gör allt levande, och inför Kristus Jesus, som inför Pontius Pilatus bevittnade en god bekännelse; 14 att du håller detta bud fläckfritt, obefläckat, tills vår Herre Jesu Kristi uppenbarelse. 15 vilken han i sin tid skall visa, vem som är den salige och ende makthavaren, konungarnas konung och herrarnas Herre; 16 Som bara har odödlighet, som bor i ljuset som ingen kan närma sig; som ingen har sett och inte kan se; honom tillfaller ära och evig makt. Amen. 17 Befall dem som är rika i denna värld att de inte ska vara högmodiga och inte lita på osäkra rikedomar, utan på den levande Guden, som ger oss rikt allt att njuta av; 18 Att de gör gott, att de är rika på goda gärningar, beredda att fördela, villiga att kommunicera; 19 De lägger i förråd åt sig själva en god grund inför den kommande tiden, så att de kan få tag i det eviga livet. 20 O Timoteus, bevara det som är överlåtet till ditt förtroende, undvik profana och fåfängda pladder och vetenskapens motsättningar som falskt kallas: 21 som några som bekänner sig ha felat i tron. Nåd vare med dig. Amen. (Den första till Timoteus skrevs från Laodicea, som är den främsta staden i Phrygia Pacatiana.)

142

2 Timothy

6 Den jordbrukare som arbetar måste först få del av frukten. 7 Tänk på vad jag säger; och Herren ge dig förstånd i allt. 8 Kom ihåg att Jesus Kristus av Davids säd uppstod från de döda enligt mitt evangelium: 9 Varvid jag lider nöd, såsom en ond gärningsman, ända till bojor; men Guds ord är inte bundet. 10Därför uthärdar jag allt för de utvaldas skull, för att också de ska få den frälsning som finns i Kristus Jesus med evig härlighet. 11 Det är ett troget ordspråk: Ty om vi är döda med honom, skola vi också leva med honom. 12 Om vi lider, skola vi också regera med honom; om vi förnekar honom, kommer han också att förneka oss. 13 Om vi inte tror, så förblir han trogen; han kan inte förneka sig själv. 14 Påminn dem om dessa ting och befall dem inför Herren att de inte strider om ord till ingen nytta, utan till att undergräva åhörarna. 15 Studera för att visa dig godkänd för Gud, en arbetare som inte behöver skämmas, som rätt skiljer sanningens ord. 16 Men undvik vanhelgande och fåfängda pladder, ty de skola öka till mer ogudaktighet. 17 Och deras ord ska äta som en kräfta. Av vilka är Hymenaeus och Filetus; 18 som beträffande sanningen har felat och sagt att uppståndelsen redan är förbi; och störta vissas tro. 19 Ändå står Guds grund fast, med detta sigill: Herren känner dem som är hans. Och må var och en som nämner Kristi namn avvika från orättfärdighet. 20 Men i ett stort hus finns inte bara kärl av guld och silver, utan också av trä och jord; och några till ära och några för att vanära. 21 Om en man därför renar sig från dessa, så skall han vara ett kärl till ära, helgat och ställt till husbondens bruk och beredd för allt gott arbete. 22 Fly också ungdomens begär, men följ rättfärdighet, tro, kärlek, frid med dem som åkallar Herren av ett rent hjärta. 23 Men dåraktiga och oförlärda frågor undviker man, i vetskapen om att de driver könsstrider. 24 Och Herrens tjänare får inte strida; men var mild mot alla människor, benägen att undervisa, tålmodig, 25 I ödmjukhet undervisa dem som motsätter sig; om Gud kanske kommer att ge dem omvändelse till att erkänna sanningen; 26 Och på det att de kan komma ur djävulens snara, som efter hans vilja blir tillfångatagna av honom.

KAPITEL 1 1 Paulus, Jesu Kristi apostel genom Guds vilja, enligt löftet om livet som finns i Kristus Jesus, 2 Till Timoteus, min högt älskade son: Nåd, barmhärtighet och frid från Gud Fadern och Kristus Jesus, vår Herre. 3 Jag tackar Gud, som jag tjänar från mina fäder med rent samvete, att jag utan uppehåll minns dig i mina böner natt och dag; 4 Jag önskar verkligen att se dig, med tanke på dina tårar, så att jag kan bli fylld av glädje; 5 När jag påminner om den falska tro som finns i dig, som först bodde i din mormor Lois och din moder Eunice; och det är jag övertygad om också i dig. 6 Därför påminner jag dig om att du uppväcker Guds gåva som finns i dig genom att lägga på mina händer. 7 Ty Gud har inte givit oss fruktans ande; men av kraft och kärlek och av ett sunt sinne. 8 Skäms därför inte för vår Herres vittnesbörd, inte heller för mig, hans fånge, utan var delaktig i evangeliets lidanden enligt Guds kraft. 9 som har frälst oss och kallat oss med en helig kallelse, inte efter våra gärningar, utan efter sin egen avsikt och nåd, som gavs oss i Kristus Jesus innan världen började, 10 Men nu uppenbaras genom uppenbarelsen av vår Frälsare Jesus Kristus, som har upphävt döden och fört fram liv och odödlighet genom evangeliet: 11 Till vilken jag är förordnad en predikant och en apostel och en lärare för hedningarna. 12 Därför lider jag också detta; dock skäms jag inte, ty jag vet vem jag har trott, och jag är övertygad om att han kan hålla det som jag har befallit honom mot den dagen. 13 Håll fast vid den form av sunda ord, som du har hört av mig, i tro och kärlek som finns i Kristus Jesus. 14 Bevara det goda som har överlåtits till dig genom den Helige Ande som bor i oss. 15 Detta vet du, att alla som äro i Asien hava vänt sig bort från mig; av vilka är Phygellus och Hermogenes. 16 Herren ge Onesiforos hus barmhärtighet; ty han gjorde mig ofta frisk och skämdes inte för min kedja. 17 Men när han var i Rom, sökte han mig mycket flitigt och fann mig. 18 Herren ge honom att han må finna barmhärtighet hos Herren på den dagen, och hur mycket han tjänade mig i Efesus, det vet du mycket väl.

KAPITEL 3 1 Detta vet ock, att i de sista dagarna skall svåra tider komma. 2 Ty människor skall vara sina egna älskare, giriga, skrytsamma, högmodiga, hädare, olydiga mot föräldrar, otacksamma, oheliga, 3 Utan naturlig tillgivenhet, vapenvilabrytare, falska anklagare, inkontinenta, hårda, föraktare av de goda, 4 Förrädare, berusade, högsinnade, älskare av nöjen mer än älskare av Gud; 5 Har en form av gudsfruktan, men förnekar dess kraft; vänd dig bort från sådana. 6 Ty av detta slag är de som smyger sig in i husen och som för fångna fåniga kvinnor, lastade med synder, förs bort med olika begär,

KAPITEL 2 1 Du, min son, var därför stark i den nåd som finns i Kristus Jesus. 2 Och det som du har hört om mig bland många vittnen, det överlåter du åt trogna män, som också ska kunna undervisa andra. 3 Därför uthärdar du hårdhet, såsom en god Jesu Kristi soldat. 4 Ingen som strider förvirrar sig i detta livs angelägenheter; att han kan behaga den som har utvalt honom till soldat. 5 Och om en man också strävar efter mästerskap, är han ändå inte krönt, om han inte strävar lagligt.

143

2 Timothy

7 Alltid lärande och aldrig kunna komma till kunskap om sanningen. 8 Såsom Jannes och Jambres stod emot Mose, så stå även dessa emot sanningen: män med fördärvade sinnen, förkastade i tron. 9 Men de skola inte gå vidare, ty deras dårskap skall vara uppenbar för alla människor, liksom deras. 10 Men du har till fullo känt min lära, sätt att leva, avsikt, tro, långmodighet, kärlek, tålamod, 11 Förföljelser, lidanden som kom över mig i Antiokia, i Ikonium, i Lystra; vilka förföljelser jag utstod, men ur dem alla räddade Herren mig. 12 Ja, och alla som vill leva gudfruktigt i Kristus Jesus kommer att utstå förföljelse. 13 Men onda människor och förförare skola bli värre och värre, då de bedrar och blir vilseledda. 14 Men fortsätt med det som du har lärt dig och som du har blivit säker på, eftersom du vet vem du har lärt dig om; 15 Och att du sedan du var liten har känt till de heliga skrifterna, som kan göra dig vis till frälsning genom tron på Kristus Jesus. 16 Hela skriften är ingiven av Gud och är nyttig till lära, till tillrättavisning, till rättelse, till undervisning i rättfärdighet. 17 för att Guds man må vara fullkomlig, väl rustad för alla goda gärningar.

15 Vilka var du också vakt om; ty han har mycket stått emot våra ord. 16 Vid mitt första svar stod ingen med mig, men alla övergav mig; jag ber Gud att det inte må bli deras ansvar. 17 Men Herren stod med mig och styrkte mig; för att predikan skulle bli fullt känd genom mig och att alla hedningar skulle höra, och jag blev räddad ur lejonets mun. 18 Och Herren skall rädda mig från alla onda gärningar och bevara mig till sitt himmelska rike, vare ära i evighet och evighet. Amen. 19 Hälsa Priska och Akvila och Onesiforos hus. 20 Erastus bodde i Korinth, men Trofimus har jag lämnat sjuk i Miletum. 21 Sträva efter att komma före vintern. Eubulus hälsar dig, och Pudens, och Linus, och Claudia och alla bröderna. 22 Herren Jesus Kristus var med din ande. Nåd vare med dig. Amen. (Det andra brevet till Timoteus, vigd till den förste biskopen av Efesierkyrkan, skrevs från Rom, när Paulus ställdes inför Nero andra gången.)

KAPITEL 4 1 Därför befaller jag dig inför Gud och Herren Jesus Kristus, som skall döma levande och döda vid hans uppenbarelse och hans rike. 2 Predika ordet; vara omedelbar i säsong, utanför säsong; tillrättavisa, tillrättavisa, förmana med all långmodighet och all lära. 3 Ty den tid kommer då de inte kommer att uthärda den sunda läran; men efter sina egna lustar skola de hopa sig lärare, med kliande öron; 4 Och de skola vända sina öron från sanningen och vända sig till fabler. 5 Men akta dig i allt, uthärda lidanden, gör en evangelists verk, gör fullt bevis på din tjänst. 6 Ty nu är jag redo att offras, och tiden för min avfärd är nära. 7 Jag har kämpat en bra strid, jag har fullbordat min bana, jag har bevarat tron: 8 I fortsättningen ligger en rättfärdighetens krona nedlagd åt mig, som Herren, den rättfärdige domaren, skall ge mig på den dagen, och inte bara åt mig utan även åt alla dem som älskar hans uppenbarelse. 9 Sträva efter att snart komma till mig: 10 Ty Demas har övergivit mig, efter att ha älskat denna nuvarande värld, och han har rest till Thessalonika; Crescens till Galatien, Titus till Dalmatien. 11 Bara Luke är med mig. Tag Markus och för honom med dig, ty han är nyttig för mig för tjänsten. 12 Och Tykikus har jag sänt till Efesos. 13 Den mantel som jag lämnade i Troas med Carpus, när du kommer, ta med dig, och böckerna, men särskilt pergamenten. 14 Kopparslagaren Alexander gjorde mig mycket ont: Herren belöna honom efter hans gärningar.

144

Titus

8 Sundt tal, som inte kan fördömas; på det att den som är av motparten ska skämmas och inte ha något ont att säga om er. 9 Förmana tjänarna att vara lydiga mot sina egna herrar och att behaga dem väl i allt; svarar inte igen; 10 Inte lutar sig, utan visar all god trohet; att de i allt må pryda läran om Gud, vår Frälsare. 11 Ty Guds nåd som ger frälsning har visat sig för alla människor, 12 Undervisa oss att, genom att förneka ogudaktighet och världsliga begär, bör vi leva nyktert, rättfärdigt och gudfruktigt i denna nuvarande värld; 13 Vi väntar på det välsignade hoppet och den stora Gudens och vår Frälsares Jesu Kristi härliga uppenbarelse; 14 Han gav sig själv för oss, för att han skulle befria oss från all orättfärdighet och rena sig ett eget folk, nitiskt för goda gärningar. 15 Tala och förmana och tillrättavisa detta med all makt. Låt ingen förakta dig.

KAPITEL 1 1 Paulus, Guds tjänare och Jesu Kristi apostel, i enlighet med Guds utvaldas tro och erkännande av sanningen som ligger efter gudsfruktan; 2 I hopp om evigt liv, som Gud, som inte kan ljuga, utlovat innan världen började; 3 Men har i sinom tid uppenbarat sitt ord genom predikan, som är överlämnat åt mig enligt Guds, vår Frälsares, befallning. 4 Till Titus, min egen son efter allmän tro: Nåd, barmhärtighet och frid från Gud Fadern och Herren Jesus Kristus, vår Frälsare. 5 Därför lämnade jag dig på Kreta, att du skulle ordna det som saknas, och förordna äldste i varje stad, såsom jag hade bestämt dig. 6 Om någon är ostrafflig, en hustrus man, som har trogna barn som inte är anklagade för uppror eller oregerlighet. 7 Ty en biskop måste vara oklanderlig, såsom Guds förvaltare; inte egensinnig, inte snart arg, inte given till vin, ingen anfallare, inte given till smutsig vinning; 8 Men en älskare av gästfrihet, en älskare av goda människor, nykter, rättvis, helig, mild; 9 Håll fast vid det trogna ordet som han har blivit lärt, så att han genom sund lära kan både förmana och övertyga motsägarna. 10 Ty det finns många oregerliga och fåfänga talare och bedragare, särskilt de som tillhör omskärelsen. 11 Vars mun måste stoppas, som omgärdar hela hus och undervisar om sådant som de inte borde, för smutsiga vinnings skull. 12 En av dem själva, till och med en egen profet, sade: "Kreterna är alltid lögnare, onda djur, långsamma magar." 13 Detta vittne är sant. Tillrättavisa dem därför skarpt, så att de må vara sunda i tron; 14 Ge inte akt på judiska fabler och människors bud, som vända sig bort från sanningen. 15 För de rena är allt rent, men för dem som är orenade och icke troende är inget rent; men till och med deras sinne och samvete är orenat. 16 De bekänner att de känner Gud; men i gärningar förnekar de honom, eftersom de är avskyvärda och olydiga och förkastliga till varje gott arbete.

KAPITEL 3 1Tänk på dem att underordna sig furstendömen och makter, att lyda domare, att vara redo till allt gott arbete, 2 Att inte tala illa om någon, att inte vara bråkare, utan mild, visa all ödmjukhet för alla människor. 3 Ty också vi själva var ibland dåraktiga, olydiga, bedragna, tjänade olika begär och nöjen, levde i ondska och avund, hatiska och hatade varandra. 4 Men efter det visade sig Guds, vår Frälsares godhet och kärlek till människan, 5 Inte genom rättfärdighetsgärningar som vi har gjort, utan efter sin barmhärtighet räddade han oss, genom pånyttfödelsens bad och den Helige Andens förnyelse. 6 som han rikligt utgjutit över oss genom Jesus Kristus, vår Frälsare; 7 För att vi, eftersom vi är rättfärdiga av hans nåd, skulle bli arvingar efter hoppet om evigt liv. 8 Detta är ett troget ord, och detta vill jag att du ständigt bekräftar, för att de som har trott på Gud må vara noga med att hålla på med goda gärningar. Dessa saker är bra och lönsamma för människor. 9 Men undvik dåraktiga frågor och släkttavlor och tvister och strider om lagen; ty de är olönsamma och fåfängliga. 10 En man som är en kättare efter den första och andra förmaningen avvisa; 11 Han vet att den som är sådan är förvrängd och syndar, eftersom han är dömd av sig själv. 12 När jag sänder Artemas till dig eller Tychicus, var flitig att komma till mig till Nikopolis, ty där har jag bestämt att övervintra. 13 För med advokaten Zenas och Apollos på deras resa flitigt, så att de inte lider någonting. 14 Och låt oss också lära oss att underhålla goda gärningar för nödvändiga ändamål, så att de inte är fruktlösa. 15 Alla som är med mig hälsar dig. Hälsa dem som älskar oss i tron. Nåd vare med er alla. Amen. (Den skrevs till Titus, vigd till den förste biskopen av kreternas kyrka, från Nicopolis i Makedonien.)

KAPITEL 2 1 Men säg det som blir sund lära: 2 Att de åldrade ska vara nyktra, allvarliga, milda, sunda i tro, i kärlek, i tålamod. 3 Likaså de åldrade kvinnorna, att de uppträder som det är heligt, inte falska anklagare, inte givna till mycket vin, lärare i goda ting. 4 att de kan lära de unga kvinnorna att vara nykter, att älska sina män, att älska sina barn, 5 Att vara förståndiga, kyska, vårdare i hemmet, goda, lydiga mot sina män, så att Guds ord inte hädas. 6 Unga män uppmanar likaså att vara nykter. 7 Visa dig själv i allt ett mönster av goda gärningar: i läran visar du oförgänglighet, allvar, uppriktighet,

145

Filemon KAPITEL 1 1 Paulus, Jesu Kristi fånge, och vår broder Timoteus, till Filemon, vår älskade och medarbetare, 2 Och till vår älskade Apphia och Arippus, vår medsoldat, och till kyrkan i ditt hus: 3 Nåd med er och frid från Gud, vår Fader, och Herren Jesus Kristus. 4 Jag tackar min Gud och nämner dig alltid i mina böner, 5 Att höra om din kärlek och tro som du har till Herren Jesus och till alla heliga; 6 För att förkunnelsen om din tro må bli verklig genom att du erkänner allt gott som finns i dig i Kristus Jesus. 7 Ty vi har stor glädje och tröst i din kärlek, därför att de heligas inälvor uppfriskas av dig, broder. 8Därför, även om jag kunde vara mycket frimodig i Kristus att befalla dig vad som är lämpligt, 9 Men för kärlekens skull vädjar jag hellre till dig, eftersom du är en sådan som den åldrige Paulus och nu också en Jesu Kristi fånge. 10 Jag ber dig för min son Onesimus, som jag har fött i mina bojor: 11 som förr var olönsamt för dig, men nu till nytta för dig och mig: 12 vem jag har sänt igen; därför tar du emot honom, det vill säga mina egna inälvor. 13 som jag skulle ha behållit med mig, för att han i ditt ställe skulle ha tjänat mig i evangeliets band. 14 Men utan ditt förstånd skulle jag inte göra något; att din nytta inte skulle vara som det var av nödvändighet, utan villigt. 15 Ty kanske han därför reste bort för en tid, för att du för evigt skulle ta emot honom; 16 Inte nu som tjänare, utan över en tjänare, en älskad broder, särskilt för mig, men hur mycket mer för dig, både i köttet och i Herren? 17 Om du därför anser mig vara en partner, så ta emot honom som mig själv. 18 Om han har gjort dig orätt eller är skyldig dig, lägg det på min räkning; 19 Jag, Paulus, har skrivit det med min egen hand, jag skall återgälda det; fastän jag inte säger dig huru du är skyldig mig till och med dig själv. 20 Ja, broder, låt mig glädjas över dig i Herren: förnya mina inälvor i Herren. 21 Med förtröstan på din lydnad skrev jag till dig, eftersom jag vet att du också kommer att göra mer än jag säger. 22 Men bered mig också en bostad, ty jag förtröstar på att jag genom edra böner skall ges till eder. 23 Hälsa dig Epafras, min medfånge i Kristus Jesus; 24 Marcus, Aristarchus, Demas, Lucas, mina medarbetare. 25 Vår Herre Jesu Kristi nåd vare med din ande. Amen.

146

Hebréer KAPITEL 1 1 Gud, som vid många tillfällen och på olika sätt talade förr i tiden till fäderna genom profeterna, 2 Har i dessa sista dagar talat till oss genom sin Son, som han har utsett till arvinge till allt, genom vilken han också skapade världarna; 3 Han, som är hans härlighets glans och hans persons uttryckliga bild och upprätthåller allt genom sin makts ord, när han själv hade rensat våra synder, satte sig på Majestätens högra sida i höjden; 4 Han har blivit så mycket bättre än änglarna, eftersom han genom arv har fått ett förnämligare namn än de. 5 Ty till vem av änglarna har han någon gång sagt: "Du är min Son, i dag har jag fött dig?" Och åter, jag skall vara honom en Fader, och han skall vara en Son för mig? 6 Och åter, när han för in den förstfödde till världen, säger han: Och låt alla Guds änglar tillbe honom. 7 Och om änglarna säger han: Han som gör sina änglar till andar och sina tjänare till en eldslåga. 8 Men till Sonen säger han: Din tron, o Gud, är från evighet till evighet; en rättfärdighets spira är ditt rikes spira. 9 Du har älskat rättfärdighet och hatat orättfärdighet; därför har Gud, din Gud, smort dig med glädjens olja över dina medmänniskor. 10 Och: Du, Herre, har i begynnelsen lagt jordens grund; och himlen är dina händers verk. 11 De skola förgås; men du förblir; och de skola alla bli gamla som en klädnad; 12 Och som en klädsel skall du vika ihop dem, och de skola förvandlas; men du är densamme, och dina år skola icke förfalla. 13 Men till vem av änglarna har han någon gång sagt: "Sätt dig på min högra sida, tills jag gör dina fiender till din fotpall?" 14 Är de inte alla tjänande andar, utsända för att tjäna för dem som skall vara frälsningsarvingar? KAPITEL 2 1Därför bör vi akta så mycket som vi har hört det som vi har hört, så att vi inte vid något tillfälle skulle släppa det. 2 Ty om det ord som talas av änglar var trofast, och varje överträdelse och olydnad fick en rättvis belöning av belöning; 3 Hur skall vi undkomma, om vi försummar så stor frälsning; som först började talas av Herren och bekräftades för oss av dem som hörde honom. 4 Gud vittnar också om dem, både med tecken och under och med olika under och den Helige Andens gåvor, enligt hans egen vilja? 5 Ty åt änglarna har han inte underordnad den kommande världen, om vilken vi tala. 6 Men en på en plats vittnade och sade: Vad är en människa, att du tänker på henne? eller människosonen, att du besöker honom? 7 Du gjorde honom lite lägre än änglarna; du krönte honom med ära och ära och satte honom över dina händers verk.

147

8 Du har lagt allt under hans fötter. Ty genom att han lade allt under honom, lämnade han ingenting som inte är underställt honom. Men nu ser vi ännu inte allt lagt under honom. 9 Men vi ser Jesus, som blev gjort lite lägre än änglarna för dödens lidande, krönt med ära och ära; att han av Guds nåd skulle smaka döden för varje människa. 10 Ty det blev honom, för vilken allting är till, och genom vilken allting är till, genom att föra många söner till ära, att fullkomna deras frälsningschef genom lidanden. 11 Ty både den som helgar och de som är helgade äro alla av en; därför skäms han inte för att kalla dem bröder, 12 och sade: Jag vill förkunna ditt namn för mina bröder, mitt i kyrkan skall jag lovsjunga dig. 13 Och återigen, jag kommer att lita på honom. Och åter: Se, jag och de barn som Gud har gett mig. 14 Eftersom då barnen hava del i kött och blod, tog han också själv del i detsamma; för att han genom döden skulle förgöra den som hade dödens makt, det vill säga djävulen; 15 Och befria dem som av fruktan för döden var under hela sin livstid underkastade träldom. 16 Ty sannerligen tog han inte på sig änglars natur; men han tog på sig Abrahams säd. 17 Därför måste han i allt göras lik sina bröder, för att han skulle vara en barmhärtig och trogen överstepräst i det som hör till Gud, för att göra försoning för folkets synder. 18 Ty genom att han själv har lidit av att bli frestad, kan han hjälpa dem som frestas. KAPITEL 3 1 Därför, heliga bröder, delaktiga i den himmelska kallelsen, tänk på aposteln och översteprästen för vår bekännelse, Kristus Jesus. 2 som var trogen mot honom som hade utsett honom, liksom Mose var trogen i hela hans hus. 3 Ty denna man ansågs värdig mer ära än Mose, eftersom han som har byggt huset har mer ära än huset. 4 Ty varje hus är byggt av någon; men han som byggde allting är Gud. 5 Och Mose var sannerligen trogen i hela sitt hus, som en tjänare, för ett vittnesbörd om det som skulle sägas efter; 6 Men Kristus som en son över sitt eget hus; vems hus är vi, om vi håller fast hoppets förtröstan och glädjen intill slutet. 7 Därför (som den Helige Ande säger: I dag om ni vill höra hans röst, 8 Förhärda inte era hjärtan, som i hetsen, på frestelsens dag i öknen. 9 När dina fäder frestade mig, prövade mig och såg mina gärningar i fyrtio år. 10 Därför blev jag bedrövad över det släktet och sade: De vill alltid fela i sitt hjärta; och de känna inte mina vägar. 11 Så svor jag i min vrede: De skola icke komma in i min vila.) 12 Se till, bröder, att det inte finns i någon av er ett ont hjärta av otro, genom att avvika från den levande Guden. 13 Men förmana varandra dagligen, medan det kallas i dag; att inte någon av er förhärdas genom syndens bedrägeri. 14 Ty vi har blivit delaktiga i Kristus, om vi håller fast vid början av vår tillförsikt intill slutet; 15 Medan det är sagt: I dag, om I hören hans röst, förhärda inte edra hjärtan, såsom i hetsen.

Hebréer

16 Ty somliga, när de hörde det, retade, men inte alla som kom ut ur Egypten genom Mose. 17 Men vem sörjde han över fyrtio år? Var det inte med dem som hade syndat, vilkas kroppar föll i öknen? 18 Och till vem svor han att de inte skulle gå in i hans vila utan till dem som inte trodde? 19 Så vi ser att de inte kunde komma in på grund av otro. KAPITEL 4 1 Låt oss därför frukta, att när ett löfte om att gå in i hans vila lämnas kvar, skulle någon av er tyckas brista i det. 2 Ty för oss predikades evangeliet likaväl som för dem; men det predikade ordet var inte till gagn för dem, eftersom det inte var blandat med tro på dem som hörde det. 3 Ty vi som har trott gå in i vilan, såsom han sade: Såsom jag har svurit i min vrede, om de skola gå in i min vila, fastän gärningarna var fullbordade från världens grundläggning. 4 Ty han talade på en viss plats på den sjunde dagen på detta sätt, och Gud vilade den sjunde dagen från alla sina gärningar. 5 Och på denna plats igen, om de kommer in i min vila. 6 Eftersom det därför återstår att några måste gå in där, och de för vilka det först predikades, gick inte in på grund av otro: 7 Åter begränsar han en viss dag och säger till David: I dag, efter så lång tid; som det är sagt: Om ni i dag hör hans röst, förhärda inte era hjärtan. 8 Ty om Jesus hade gett dem vila, då skulle han inte senare ha talat om en annan dag. 9 Därför återstår en vila för Guds folk. 10 Ty den som går in i hans vila, han har också upphört från sina egna gärningar, såsom Gud gjorde från sina. 11 Låt oss därför anstränga oss för att gå in i denna vila, så att ingen faller efter samma exempel av otro. 12 Ty Guds ord är levande och kraftfullt och skarpare än något tveeggat svärd, det tränger igenom ända till splittringen av själ och ande, och mellan leder och märg, och är en urskiljare av hjärtats tankar och avsikter. 13 Inte heller finns det någon varelse som inte är uppenbar för hans ögon, utan allt är nakent och öppet för ögonen på honom som vi har att göra med. 14 Eftersom vi då har en stor överstepräst, som har gått till himlen, Jesus, Guds Son, så låt oss hålla fast vid vår bekännelse. 15 Ty vi har inte en överstepräst som inte kan beröras av känslan av våra svagheter; men blev på alla punkter frestad som vi är, men utan synd. 16 Låt oss därför frimodigt gå till nådens tron, så att vi kan få barmhärtighet och finna nåd till hjälp i nödens tid. KAPITEL 5 1 Ty varje överstepräst som tas bland människorna är ordinerad för människor i det som hör till Gud, för att han kan offra både gåvor och offer för synder. 2 Vem kan förbarma sig över de okunniga och med dem som är ur vägen; för det är han själv också omgiven av svaghet. 3 Och på grund härav bör han, liksom för folket, så också för sig själv, offra för synder.

148

4 Och ingen tar denna ära åt sig, utom den som är kallad av Gud, liksom Aron. 5 Så förhärligade inte heller Kristus sig själv för att bli överstepräst; men han som sade till honom: "Du är min Son, jag har i dag fött dig." 6 Som han också säger på en annan plats: Du är en präst för evigt efter Melkisedeks ordning. 7 som i hans kötts dagar, när han med starkt rop och tårar frambar böner och åkallanden till den som kunde rädda honom från döden, och blev hörd genom att han fruktade; 8 Fastän han var en Son, lärde han sig lydnad genom det som han led; 9 Och efter att ha blivit fullkomlig blev han upphovsmannen till evig frälsning för alla dem som lyder honom. 10 Kallades av Gud till överstepräst efter Melkisedeks ordning. 11 Om vilka vi har mycket att säga och svårt att uttala, eftersom ni är slöa att höra. 12 Ty när ni för en tid borde vara lärare, behöver ni den som återigen lär er vilka som är de första principerna i Guds ord; och de har blivit sådana som behöva mjölk och inte starkt kött. 13 Ty var och en som använder mjölk är okunnig i rättfärdighetens ord, ty han är ett barn. 14 Men starkt kött tillhör dem som är fullvuxna, även de som på grund av nöd har sina sinnen tränade för att urskilja både gott och ont. KAPITEL 6 1 Därför lämnar vi principerna i Kristi lära och låt oss gå vidare till fullkomlighet; att inte åter lägga grunden till omvändelse från döda gärningar och till tro på Gud, 2 Om läran om dop och handpåläggning och om de dödas uppståndelse och om evig dom. 3 Och detta kommer vi att göra, om Gud tillåter. 4 Ty det är omöjligt för dem som en gång var upplysta och som har smakat av den himmelska gåvan och fått del av den Helige Ande, 5 Och har smakat Guds goda ord och krafterna i den kommande världen, 6 Om de faller bort, för att förnya dem till omvändelse; eftersom de på nytt korsfäste Guds Son för sig själva och gjorde honom öppen på skam. 7 Ty jorden som dricker av det regn som ofta kommer över den och frambringar örter som passar dem som den är klädd av, får välsignelse från Gud. 8 Men det som bär törnen och törnar förkastas och är nära till förbannelse; vars ände ska brännas. 9 Men, mina älskade, vi är övertygade om bättre saker av er och sådant som medföljer frälsningen, fastän vi talar så. 10 Ty Gud är inte orättfärdig att glömma ditt arbete och ditt kärleksarbete, som du har visat mot hans namn, genom att du har tjänat de heliga och tjänat. 11 Och vi önskar att var och en av er visar samma flit till hoppets fulla förvissning intill slutet: 12 För att ni inte ska vara tröga, utan efterföljare av dem som genom tro och tålamod ärver löftena. 13 Ty när Gud gav Abraham ett löfte, eftersom han inte kunde svära vid något större, svor han vid sig själv,

Hebréer

14 och sade: "Jag vill välsigna dig, och jag skall föröka mig." 15 Och så, efter att han tålmodigt hade uthärdat, fick han löftet. 16 Ty män svär verkligen vid det större, och en ed till bekräftelse är för dem ett slut på all strid. 17 vari Gud, mer villig att visa för löftets arvingar oföränderligheten av sitt råd, bekräftade det med en ed: 18 För att vi genom två oföränderliga ting, i vilka det var omöjligt för Gud att ljuga, skulle få en stark tröst, som har flytt för att få tag på det hopp som ligger framför oss: 19 vilket hopp vi har som ett ankare för själen, både säkert och fast, och som går in i det som är inom förhänget; 20 Dit gick föregångaren för oss in, ja, Jesus gjorde till överstepräst för evigt efter Melkisedeks ordning.

19 Ty lagen gjorde ingenting fullkomligt, men införandet av ett bättre hopp gjorde det; genom vilken vi närmar oss Gud. 20 Och i den mån han inte utan ed gjordes till präst. 21 (Ty dessa präster har gjorts utan ed, men detta med en ed av honom som sade till honom: Herren svor och kommer inte att omvända sig: Du är en präst för evigt efter Melkisedeks ordning.) 22 Genom så mycket blev Jesus säkerställd på ett bättre testamente. 23 Och de var i sanning många präster, eftersom de inte fick fortsätta på grund av döden. 24 Men denna man, eftersom han förblir alltid, har ett oföränderligt prästadöme. 25 Därför kan han också frälsa dem till det yttersta som kommer till Gud genom honom, eftersom han alltid lever för att gå i förbön för dem. 26 Ty en sådan överstepräst blev oss, han som är helig, ofarlig, ostraffad, avskild från syndare och högre än himlen. 27 som inte behöver dagligen, som dessa överstepräster, offra offer, först för sina egna synder och sedan för folkets; för detta gjorde han en gång, när han offrade sig själv. 28 Ty lagen gör människor till överstepräster som är sjuka; men edens ord, som är från lagen, gör Sonen, som är helgad för evigt.

KAPITEL 7 1 För denne Melkisedek, kung i Salem, präst åt den Högste Gud, som mötte Abraham när han återvände från slakten av kungarna och välsignade honom; 2 Till vilken också Abraham gav en tiondel av allt; först genom tolkning vara rättfärdighetens kung, och därefter även konungen av Salem, som är fredens konung. 3 Utan fader, utan moder, utan härkomst, utan att ha varken dagars början eller livets slut; men liknade Guds Son; en präst bor ständigt. 4 Tänk nu på hur stor denna man var, till vilken även patriarken Abraham gav tiondelen av bytet. 5 Och sannerligen, de som är av Levis söner, som tar emot prästadömsämbetet, har en befallning att ta tionde av folket enligt lagen, det vill säga av deras bröder, fastän de kommer ut från Abrahams ländar. : 6 Men den vars härkomst inte räknas från dem fick tionde av Abraham och välsignade honom som hade löftena. 7 Och utan alla motsägelser desto mindre välsignas av desto bättre. 8 Och här får män som dör tionde; men där tar han emot dem, om vilka det är bevittnat att han lever. 9 Och som jag kan säga så, så betalade även Levi, som tar emot tionde, tionde i Abraham. 10 Ty han var ännu i sin fars länd, när Melkisedek mötte honom. 11 Om alltså det levitiska prästerskapets fullkomlighet (ty under den fick folket lagen) vad behövdes det ytterligare för att en annan präst skulle uppstå efter Melkisedeks befallning och inte bli kallad efter Arons ordning? 12 För att prästadömet förändras, görs det med nödvändighet också en förändring av lagen. 13 Ty den, om vilken detta talas, hör till en annan stam, om vilken ingen gick till altaret. 14 Ty det är uppenbart att vår Herre sprang ut ur Juda; om vilken stam Mose inte talade om prästadömet. 15 Och det är ännu mer uppenbart: ty efter Melkisedeks liknelse uppstod en annan präst, 16 Som är skapad, inte efter lagen om ett köttsligt bud, utan efter kraften i ett oändligt liv. 17 Ty han vittnar: Du är en präst för evigt efter Melkisedeks ordning. 18 Ty det finns sannerligen en upphävande av det förestående budet på grund av dess svaghet och onytta.

KAPITEL 8 1 Nu av det som vi har talat är detta summan: Vi har en sådan överstepräst, som sitter på högra sidan om Majestätets tron i himlen; 2 En tjänare för helgedomen och för det sanna tabernaklet, som Herren reste upp, och inte en människa. 3 Ty varje överstepräst är vigd att offra gåvor och offer; därför är det nödvändigt att även denne har något att offra. 4 Ty om han var på jorden, skulle han inte vara präst, eftersom det finns präster som ger gåvor enligt lagen. 5 som tjänar till exempel och skugga av himmelska ting, såsom Mose blev förmanad av Gud när han skulle bygga tabernaklet; 6 Men nu har han erhållit en mer förträfflig tjänst, med hur mycket han också är medlare av ett bättre förbund, som grundades på bättre löften. 7 Ty om det första förbundet hade varit felfritt, då skulle ingen plats ha sökts för det andra. 8 Ty han har funnit fel hos dem och säger: Se, de dagar kommer, säger Herren, då jag skall sluta ett nytt förbund med Israels hus och Juda hus. 9 Inte enligt det förbund som jag slöt med deras fäder den dag då jag tog dem vid handen för att föra dem ut ur Egyptens land; eftersom de inte höll fast vid mitt förbund, och jag såg inte på dem, säger Herren. 10 Ty detta är det förbund som jag skall sluta med Israels hus efter dessa dagar, säger Herren; Jag skall lägga mina lagar i deras sinne och skriva dem i deras hjärtan, och jag skall vara dem en Gud, och de skola vara ett folk för mig. 11 Och de skola inte lära var och en sin nästa och var och en sin bror och säga: "Känn Herren, ty alla skola känna mig, från den minsta till den största." 12 Ty jag skall vara barmhärtig mot deras orättfärdighet, och deras synder och deras missgärningar skall jag icke mer komma ihåg.

149

Hebréer

13 Genom att han säger: Ett nytt förbund har han gjort det första gammalt. Nu är det som förfaller och blir gammalt redo att försvinna.

21 Dessutom stänkte han med blod både tabernaklet och alla kärl för tjänsten. 22 Och nästan allt är genom lagen renat med blod; och utan blodutgjutelse är ingen remission. 23 Det var därför nödvändigt att mönster av ting i himlen skulle renas med dessa; men själva de himmelska tingen med bättre uppoffringar än dessa. 24 Ty Kristus är inte inträdd i de heliga platser som är gjorda med händer, vilka är de sanna gestalterna; men till själva himlen, för att nu uppenbara sig i Guds närvaro för oss: 25 Inte heller att han ofta skulle offra sig själv, eftersom översteprästen varje år går in i det heliga med andras blod; 26 Ty då måste han ofta ha lidit sedan världens grundläggning, men nu har han en gång i världens ände visat sig för att lägga bort synden genom sitt offer. 27 Och som det är bestämt för människorna en gång att dö, men efter detta domen: 28 Så erbjöds Kristus en gång för att bära mångas synder; och för dem som väntar honom skall han för andra gången uppenbara sig utan synd till frälsning.

KAPITEL 9 1 Då hade sannerligen det första förbundet också förordningar om gudstjänst och en världslig helgedom. 2 Ty där var ett tabernakel byggt; den första, i vilken var ljusstaken och bordet och skådebrödet; som kallas helgedomen. 3 Och efter den andra förhänget, tabernaklet som kallas det heligaste av alla; 4 som hade ett rökelsekar av gyllene och förbundsarken runt omkring med guld, i vilken det fanns en gyllene kruka med manna, och Arons stav som knoppade, och förbundstabellerna; 5 Och över den skuggade härlighetens keruber nådastolen; som vi nu inte kan tala särskilt om. 6 När nu dessa ting var förordnade, gick prästerna alltid in i det första tabernaklet och utförde Guds tjänst. 7 Men in i den andra gick översteprästen ensam en gång om året, inte utan blod, vilket han offrade för sig själv och för folkets villfarelser. 8 Den Helige Ande betyder att vägen till det allra heligaste ännu inte var uppenbar, medan det första tabernaklet ännu stod: 9 som var en figur för den dåvarande tiden, i vilken man frambar både gåvor och offer, som inte kunde göra den som utförde tjänsten fullkomlig, vad gäller samvetet; 10 som endast stodo i mat och dryck, och olika tvättar och köttsliga förordningar, påtvingade dem ända till reformationens tid. 11 Men Kristus har kommit till en överstepräst för de goda som ska komma, genom ett större och fullkomligare tabernakel, inte gjort med händer, det vill säga inte av denna byggnad; 12 Inte heller med blod av getter och kalvar, utan genom sitt eget blod gick han en gång in i den heliga platsen, efter att ha vunnit en evig återlösning för oss. 13 Ty om blodet från tjurar och getter och askan från en kviga, som stänker orena, helgar till att rena köttet. 14 Hur mycket mer skall Kristi blod, som genom den eviga Anden offrade sig själv utan fläck åt Gud, rensa ditt samvete från döda gärningar för att tjäna den levande Guden? 15 Och därför är han det nya testamentets medlare, för att de som kallas genom döden, för att återlösa de överträdelser som var under det första testamentet, skulle kunna ta emot löftet om evig arv. 16 Ty där ett testamente finns, måste det med nödvändighet också vara testatorns död. 17 Ty ett testamente är kraftfullt efter det att människor har dött, annars är det ingen kraft alls medan testatorn lever. 18 Varpå varken det första testamentet invigdes utan blod. 19 Ty när Mose hade talat alla föreskrifter till allt folket enligt lagen, tog han blodet av kalvar och getter, med vatten och scharlakansröd ull och isop, och stänkte både på boken och allt folket. 20 och sade: Detta är testamentets blod som Gud har befallt eder.

KAPITEL 10 1 Ty lagen, som har en skugga av kommande goda ting, och inte själva bilden av tingen, kan aldrig med de uppoffringar som de frambar år efter år ständigt göra de som kommer till den fullkomliga. 2 Ty skulle de då inte ha upphört att offras? därför att de tillbedjare som en gång blivit renade inte borde ha haft något syndersamvete längre. 3 Men i dessa offer finns det en påminnelse om synder varje år. 4 Ty det är inte möjligt att blodet från tjurar och getter tar bort synder. 5 Därför säger han när han kommer till världen: Offer och offer vill du inte, men en kropp har du berett mig. 6 I brännoffer och syndoffer har du inte haft något nöje. 7 Då sade jag: Se, jag kommer (i bokens volym är det skrivet om mig) för att göra din vilja, o Gud. 8 Ovanför när han sade: Slaftoffer och offer och brännoffer och syndoffer ville du inte och hade inte behag i det; som erbjuds av lagen; 9 Då sade han: »Se, jag kommer för att göra din vilja, o Gud. Han tar bort den första, för att den andra skall kunna upprättas. 10 Genom vilken vilja är vi helgade genom att en gång för alla offer av Jesu Kristi kropp. 11 Och varje präst står dagligen och tjänar och frambär ofta samma offer, som aldrig kan ta bort synder. 12 Men denne man, sedan han hade offrat ett enda offer för synder för evigt, satte sig på Guds högra sida; 13 Från och med nu väntar till dess att hans fiender blir hans fotpall. 14 Ty genom ett enda offer har han för alltid fullbordat dem som är helgade. 15 Därom är också den Helige Ande ett vittne för oss, ty efter det hade han sagt förut: 16 Detta är det förbund som jag skall sluta med dem efter dessa dagar, säger Herren: Jag skall lägga mina lagar i deras hjärtan, och i deras sinnen skall jag skriva dem.

150

Hebréer

17 Och deras synder och missgärningar kommer jag inte längre att minnas. 18 Men där förlåtelse för dessa finns, finns det inget mer syndoffer. 19 När du därför, bröder, har frimodighet att gå in i det heligaste genom Jesu blod, 20 På en ny och levande väg, som han har helgat åt oss, genom förhänget, det vill säga sitt kött; 21 Och med en överstepräst över Guds hus; 22 Låt oss närma oss med ett sant hjärta i full förvissning om tron, med våra hjärtan stänkta från ett ont samvete och våra kroppar tvättade med rent vatten. 23 Låt oss hålla fast vid vår trosbekännelse utan att vackla; (ty han är trogen som lovat;) 24 Och låt oss ta hänsyn till varandra för att hetsa till kärlek och goda gärningar: 25 Vi överger inte att vi församlas, såsom vissa är; men man förmanar varandra, och så mycket mer som ni ser dagen närma sig. 26 Ty om vi syndar avsiktligt efter att vi har fått kunskapen om sanningen, så finns det inget mer offer för synder kvar, 27 Men en viss förskräckelse efter dom och brinnande harm, som skall förtära motståndarna. 28Den som föraktade Mose lag dog utan nåd under två eller tre vittnen. 29 Hur mycket hårdare straff, antar ni, skall han anses värdig, som har trampat Guds Son under fötterna och har räknat förbundets blod, med vilket han helgades, till en ohelig sak och har gjort trots mot Nådens Ande? 30 Ty vi känner honom som har sagt: Hämnden tillhör mig, jag skall vedergälla, säger Herren. Och återigen: Herren skall döma sitt folk. 31 Det är fruktansvärt att falla i den levande Gudens händer. 32 Men påminn er om de förra dagarna, då ni, efter att ni blivit upplysta, utstått en stor strid av lidanden; 33 Delvis, medan ni gjordes till en blickfång både genom förebråelser och lidanden; och delvis, medan ni blev följeslagare med dem som var så vana. 34 Ty I hade medlidande med mig i mina bojor och tog med glädje emot att förstöra edra gods, eftersom ni i er själva visste att ni har ett bättre och bestående gods i himlen. 35 Kasta därför inte bort eder självförtroende, som har stor belöning. 36 Ty ni behöver tålamod, så att ni, sedan ni har gjort Guds vilja, kan få löftet. 37 Ty ännu en liten stund, och den som skall komma skall komma och inte dröja. 38 Nu skall den rättfärdige leva av tro, men om någon drar sig tillbaka, skall min själ inte ha behag i honom. 39 Men vi hör inte till dem som drar sig tillbaka till fördärvet; men av dem som tror till själens frälsning. KAPITEL 11 1 Tron är sanningen på det man hoppas på, ett bevis på det man inte ser. 2 Ty genom den fick de äldste ett gott rykte. 3 Genom tron förstår vi att världarna skapades av Guds ord, så att det som ses inte blev till av det som visas.

151

4 Genom tro frambar Abel åt Gud ett bättre offer än Kain, genom vilket han fick vittnesbörd om att han var rättfärdig, och Gud vittnade om sina gåvor, och genom det talar han ännu död. 5 Genom tro försattes Enok för att inte se döden; och hittades inte, ty Gud hade översatt honom; ty före hans översättning hade han detta vittnesbörd, att han behagade Gud. 6 Men utan tro är det omöjligt att behaga honom, ty den som kommer till Gud måste tro att han är till och att han belönar dem som flitigt söker honom. 7 Genom tro beredde Noa, efter att ha blivit varnad för Gud om sådant som ännu inte setts, av fruktan en ark till räddning av sitt hus. genom vilken han fördömde världen och blev arvinge till den rättfärdighet som är genom tro. 8 Genom tro lydde Abraham, när han blev kallad att gå ut till en plats som han skulle få till arvedel; och han gick ut utan att veta vart han gick. 9 Genom tro uppehöll han sig i det löftes land, som i ett främmande land, och bodde i tabernakel med Isak och Jakob, arvingarna med honom till samma löfte. 10 Ty han väntade sig en stad som har grundvalar, vars byggmästare och skapare är Gud. 11 Genom tron fick också Sara själv kraft att bli havande, och hon födde barn när hon hade blivit äldre, eftersom hon dömde honom som trogen som hade lovat. 12Därför sprutade det upp till och med av en, och honom så gott som död, så många som himlens stjärnor i mängd och som sanden vid havets strand otaliga. 13 Dessa dog alla i tro, utan att de hade tagit emot löftena, utan efter att de sett dem på långt håll och övertygades om dem och omfamnade dem och bekände att de var främlingar och pilgrimer på jorden. 14 Ty de som säger sådant säger tydligt att de söker ett land. 15 Och sannerligen, om de hade varit medvetna om det landet varifrån de kom ut, skulle de ha haft möjlighet att ha återvänt. 16 Men nu önska de ett bättre land, det vill säga ett himmelskt; därför skäms Gud inte över att kallas deras Gud, ty han har berett en stad åt dem. 17 Genom tro offrade Abraham Isak, när han blev prövad, och den som hade tagit emot löftena offrade sin enfödde son, 18 Om vilka det sades: I Isak skall din säd kallas: 19 Han räknade med att Gud kunde uppväcka honom, ja, från de döda; varifrån han också tog emot honom i gestalt. 20 Genom tro välsignade Isak Jakob och Esau angående det som skulle komma. 21 Genom tro välsignade Jakob, när han var döende, Josefs båda söner; och tillbad, lutad på toppen av sin stav. 22 Genom tro nämnde Josef, när han dog, Israels barns bortgång; och gav bud om hans ben. 23 Genom tro gömdes Mose, när han föddes, i tre månader efter sina föräldrar, eftersom de såg att han var ett riktigt barn. och de var inte rädda för kungens bud. 24 Genom tro vägrade Mose, när han hade blivit äldre, att bli kallad son till Faraos dotter; 25 De väljer hellre att lida lidande med Guds folk än att njuta av syndens nöjen för en tid; 26 Han aktade Kristi smälek större rikedom än skatterna i Egypten, ty han aktade sig för lönens belöning.

Hebréer

27 Genom tro övergav han Egypten, utan att frukta konungens vrede, ty han stod ut såsom han såg den osynlige. 28 Genom tro höll han påsken och bestänkningen av blod, för att inte den som tillintetgjorde de förstfödda skulle röra vid dem. 29 Genom tro drog de genom Röda havet som över torra land, vilket egyptierna försökte göra drunknade. 30 Genom tro föll Jerikos murar ner efter att de hade blivit omringade i omkring sju dagar. 31 Genom tro gick skökan Rahab inte under med dem som inte trodde, när hon hade tagit emot spionerna med frid. 32 Och vad ska jag mer säga? ty tiden skulle sakna mig att berätta om Gedeon, och Barak, och Simson och Jeftae; även om David och Samuel och om profeterna: 33 som genom tro underkuvade riken, verkade rättfärdighet, fick löften, stoppade lejonens mun, 34 Släckte eldens våld, undkom svärdseggen, ur svaghet gjordes starka, växte tappert i strid, vände för att fly främlingarnas arméer. 35 Kvinnor fick sina döda uppväckta till liv igen, och andra torterades utan att acceptera befrielse; att de kan få en bättre uppståndelse: 36 Och andra blev utsatta för grymma hån och gisslor, ja, dessutom av bojor och fängelse: 37 De stenades, sågades isär, frestades, dödades med svärd; de vandrade omkring i fårskinn och getskinn; vara utblottad, plågad, plågad; 38 (som världen inte var värdig) de vandrade i öknar och i berg och i hålor och grottor på jorden. 39 Och alla dessa, efter att ha fått ett gott rykte genom tro, fick inte löftet. 40 Gud har gett oss något bättre, så att de utan oss inte skulle bli fullkomliga. KAPITEL 12 1Därför, när vi ser att vi också är omringade av ett så stort moln av vittnen, låt oss lägga undan varje tyngd och synden som så lätt drabbar oss, och låt oss med tålamod springa det lopp som ligger framför oss, 2 Vi ser på Jesus, vår tros upphovsman och fullbordare; som för den glädje som låg framför honom uthärdade korset och föraktade skammen och sitter ner på högra sidan om Guds tron. 3 Ty akta på honom som utstod en sådan motsägelse av syndare mot sig själv, så att ni inte blir trötta och trötta i era sinnen. 4 Ni har ännu inte stått emot till blodet, i strid mot synden. 5 Och ni har glömt den uppmaning som talar till er som till barn: Min son, förakta inte Herrens tuktan, och inte tröttna när du blir tillrättavisad av honom. 6 Ty den Herren älskar tuktar han och gisslar varje son som han tar emot. 7 Om ni uthärdar tuktan, så handlar Gud med er som med söner; Ty vilken son är det som fadern inte tuktar? 8 Men om ni är utan tuktan, varav alla är delaktiga, då är ni jäklar och inte söner. 9 Dessutom har vi haft fäder av vårt kött, som tillrättavisade oss, och vi gav dem vördnad. Skall vi inte mycket hellre underordna oss andarnas Fader och leva?

10 Ty de tuktade oss i sanning några dagar efter sitt eget behag; men han till vår vinning, för att vi skulle få del i hans helighet. 11 Nu tycks ingen tuktan för närvarande vara glädjefull, utan sorglig; men efteråt ger den rättfärdighetens fridfulla frukt åt dem som utövas därigenom. 12 Lyft därför upp de nedhängande händerna och de svaga knäna; 13 Och gör raka stigar för edra fötter, så att det som är halt inte vänds ur vägen; men låt det hellre bli botat. 14 Följ frid med alla människor och helighet, utan vilken ingen får se Herren. 15 Se till att ingen misslyckas med Guds nåd; att inte någon rot av bitterhet som växer fram ska besvära dig och därigenom många bli orenade; 16 För att det inte skulle finnas någon otuktsman eller vanhelgande som Esau, som för en bit kött sålde sin förstfödslorätt. 17 Ty ni vet hur att han sedan, när han skulle ha ärvt välsignelsen, blev avvisad; ty han fann ingen plats för omvändelse, fastän han noga sökte den med tårar. 18 Ty ni har inte kommit till det berg som kan beröras och som brinner i eld, inte heller till mörker och mörker och storm, 19 Och basunens ljud och ordens röst; vilken röst de som hörde bad att ordet inte längre skulle sägas till dem. 20 (Ty de kunde inte uthärda det som var befallt, och om så mycket som ett vilddjur rör vid berget, så skall det stenas eller genomskjutas med en pil. 21 Och så fruktansvärd var synen, att Mose sade: "Jag fruktar mycket och bävar." 22 Men ni har kommit till Sions berg och till den levande Guds stad, det himmelska Jerusalem, och till en oräknelig skara änglar, 23 Till de förstföddas allmänna församling och församling, som är skriven i himmelen, och till Gud, allas domare, och till de fullkomliga rättfärdigas andar, 24 Och till Jesus, det nya förbundets medlare, och till bestänkningens blod, som talar bättre än Abels. 25 Se till att ni inte avvisar den som talar. Ty om de inte undkom som förkastade honom som talade på jorden, så mycket mer skola vi inte undkomma, om vi vänder oss bort från honom som talar från himlen. 26 Vars röst då skakade jorden, men nu har han lovat och sagt: Ännu en gång skakar jag inte bara jorden utan även himlen. 27 Och detta ord, Ännu en gång, betecknar borttagandet av det som skakas, som av det som är gjort, för att det som inte kan skakas ska förbli. 28Därför, när vi får ett rike som inte kan röras, låt oss ha nåd, varigenom vi kan tjäna Gud på ett behagligt sätt med vördnad och gudfruktan. 29 Ty vår Gud är en förtärande eld. KAPITEL 13 1 Låt broderlig kärlek fortsätta. 2 Glöm inte att hysa främlingar, ty därigenom har somliga hyst änglar omedvetet. 3 Kom ihåg dem som äro bundna, såsom bundna med dem; och de som lider motgång, såsom eder själva i kroppen.

152

Hebréer

4 Äktenskapet är ärligt i alla, och sängen ostraffad, men horkarlare och äktenskapsbrytare skall Gud döma. 5 Låt ditt samtal vara utan girighet; och nöj er med sådant som ni har, ty han har sagt: Jag kommer aldrig att lämna dig eller överge dig. 6 Så att vi frimodigt kan säga: Herren är min hjälpare, och jag fruktar inte vad en människa ska göra mot mig. 7 Kom ihåg dem som råder över er, som har talat till er Guds ord: vilkas tro följer efter, när de tänker på slutet av deras samtal. 8 Jesus Kristus densamme igår och i dag och i evighet. 9 Bär inte omkring med dykare och konstiga läror. Ty det är bra att hjärtat är befäst med nåd; inte med kött, som inte har gynnat dem som har varit upptagna däri. 10 Vi har ett altare, av vilket de som tjänar tabernaklet inte har rätt att äta. 11 Ty kropparna av dessa djur, vilkas blod förs in i helgedomen av översteprästen för synd, brännas upp utanför lägret. 12 Därför led också Jesus utanför porten, för att han skulle helga folket med sitt eget blod. 13 Låt oss därför gå ut till honom utanför lägret och bära hans smälek. 14 Ty här har vi ingen bestående stad, utan vi söker en som kommer. 15 Låt oss därför genom honom ständigt offra ett lovprisningsoffer åt Gud, det vill säga frukten av våra läppar som tackar hans namn. 16 Men glöm inte att göra gott och att kommunicera, ty med sådana offer har Gud behag. 17 Lyden dem som råda över er och underordna er er; ty de vakar över era själar, såsom de som måste avlägga räkenskap, så att de kan göra det med glädje och inte med sorg; ty det är olönsamt för er. 18 Be för oss: ty vi litar på att vi har ett gott samvete och är villiga att leva ärligt i allt. 19Men jag ber er att göra detta, så att jag kan bli återställd till er desto tidigare. 20 Nu är fridens Gud, som genom det eviga förbundets blod återförde vår Herre Jesus, den store herden för fåren, från de döda, 21 Gör er fullkomliga i allt gott verk, så att ni gör hans vilja, genom att göra det som är välbehagligt i hans ögon genom Jesus Kristus; vare ära i evighet och alltid. Amen. 22 Och jag ber er, bröder, lyden förmaningens ord, ty jag har skrivit ett brev till er med få ord. 23 Vet ni att vår broder Timoteus är släppt i frihet; med vem, om han kommer inom kort, jag ska se dig. 24 Hälsa alla dem som råder över dig och alla heliga. De från Italien hälsar dig. 25 Nåd vare med er alla. Amen.

153

James

26 Om någon bland er tycks vara religiös och inte tyglar sin tunga utan bedrar sitt eget hjärta, så är denna mans religion fåfäng. 27 Ren religion och orenad inför Gud och Fadern är detta: att besöka faderlösa och änkor i deras nöd och att hålla sig obefläckad från världen.

KAPITEL 1 1 Jakob, en Guds och Herren Jesu Kristi tjänare, hälsar till de tolv stammar som är utspridda utomlands. 2 Mina bröder, räkna det till glädje när ni faller i olika frestelser; 3 När du vet detta, att din tros prövande ger tålamod. 4 Men låt tålamodet ha sin fullkomliga verk, så att ni må vara fullkomliga och hela och inte sakna något. 5 Om någon av eder saknar vishet, så låt honom be till Gud, som ger åt alla med frimodighet och inte förespråkar; och det skall ges honom. 6Men låt honom be i tro, utan att vackla. Ty den som vacklar är som en våg av havet som drivs av vinden och slungas. 7 Ty låt inte den mannen tro att han skall få något av Herren. 8 En dubbelsinnad man är instabil på alla sina vägar. 9 Må brodern av låg grad glädja sig över att han är upphöjd. 10 Men den rike, därigenom att han förnedras, ty som gräsets blomma skall han förgås. 11 Ty solen går inte förr upp med en brinnande hetta, utan den förtvinar gräset, och dess blomma faller, och dess stils nåd försvinner; så skall också den rike försvinna på sina vägar. 12 Salig är den man som uthärdar frestelser, ty när han prövas, skall han få livets krona, som Herren har lovat dem som älskar honom. 13 Låt ingen säga när han blir frestad: Jag är frestad av Gud; ty Gud kan inte frestas med ondska, och han frestar inte någon. 14 Men var och en blir frestad, när han dras bort av sin egen lust och lockas. 15 När sedan lusten har blivit havande, föder den synd, och synden, när den är fullbordad, föder död. 16 Missta inte er, mina älskade bröder. 17 Varje god gåva och varje fullkomlig gåva kommer från ovan och kommer ner från ljusens Fader, hos vilken det inte finns någon föränderlighet eller skugga av omvändning. 18 Av sin egen vilja födde han oss med sanningens ord, för att vi skulle vara ett slags förstagling av hans skapelser. 19 Därför, mina älskade bröder, låt var och en vara snabb att höra, sen att tala, sen till vrede. 20 Ty människors vrede utövar inte Guds rättfärdighet. 21 Avlägg därför all orenhet och överflöd av stygghet, och ta emot med ödmjukhet det inympade ordet, som kan rädda era själar. 22 Men varen ordets görare och inte bara hörare, eftersom ni bedrar er själva. 23 Ty om någon är en hörare av ordet och inte en görare, han är lik en man som ser sitt naturliga ansikte i ett glas. 24 Ty han ser sig själv och går sin väg och glömmer genast huru han var. 25 Men den som ser in i frihetens fullkomliga lag och förblir däri, eftersom han inte är en glömsk åhörare, utan en utförare av verket, han skall bli välsignad i sin gärning.

154

KAPITEL 2 1 Mina bröder, ha inte tron på vår Herre Jesu Kristi, härlighetens Herre, med respekt för människor. 2 Ty om det kommer till er församling en man med en guldring, i vacker klädsel, och även en fattig man kommer in i vidriga kläder; 3 Och I akten på den som bär de homosexuella kläderna, och säg till honom: Sätt dig här på en god plats; och säg till de fattiga: Stå där, eller sitt här under min fotpall. 4 Är ni då inte partiska i er själva och har blivit domare över onda tankar? 5 Lyssna, mina älskade bröder, har inte Gud utvalt de fattiga i denna värld, rika på tro, och arvingar till det rike som han har lovat dem som älskar honom? 6 Men ni har föraktat de fattiga. Förtrycka inte rika dig och dra dig inför domarstolarna? 7 Hädar de inte det värdiga namn som ni är kallade med? 8 Om ni uppfyller den kungliga lagen enligt skriften: Du skall älska din nästa som dig själv, gör du väl. 9 Men om ni har respekt för människor, begår ni synd och är övertygade om lagen som överträdare. 10 Ty var och en som håller hela lagen och ändå förolämpar sig på ett enda punkt, han är skyldig till alla. 11 Ty den som sade: Begå inte äktenskapsbrott, han sade också: Dräp inte. Om du nu inte begår äktenskapsbrott, men om du dödar, har du blivit en lagöverträdare. 12 Så tala ni och gör så, som de som skall dömas av frihetens lag. 13 Ty han skall döma utan nåd, som inte har visat nåd; och barmhärtigheten fröjdar sig mot domen. 14 Vad gagnar det, mina bröder, om någon säger att han har tro och inte har gärningar? kan tron rädda honom? 15 Om en bror eller syster är naken och saknar daglig mat, 16 Och en av eder sade till dem: Gå bort i frid, varma och mätta; Men ni ger dem inte det som är nödvändigt för kroppen; vad tjänar det på? 17 Likaså är tron, om den inte har gärningar, död eftersom den är ensam. 18 Ja, en man kan säga: Du har tro, och jag har gärningar; visa mig din tro utan dina gärningar, och jag skall visa dig min tro genom mina gärningar. 19 Du tror att det finns en Gud; du gör väl: djävlarna tror också och bävar. 20 Men vill du veta, du fåfänge, att tron utan gärningar är död? 21 Blev inte vår fader Abraham rättfärdig genom gärningar, när han offrade sin son Isak på altaret? 22 Ser du hur tron samverkade med hans gärningar, och genom gärningar blev tron fullkomlig? 23 Och det skriftställe som säger: Abraham trodde Gud, och det tillräknades honom för rättfärdighet, och han kallades Guds vän. 24 Ni ser alltså hur en människa blir rättfärdig genom gärningar och inte bara genom tro.

James

25 På samma sätt blev inte skökan Rahab rättfärdig genom gärningar, när hon hade tagit emot budbärarna och sänt dem ut på ett annat sätt? 26 Ty liksom kroppen utan ande är död, så är också tron utan gärningar död. KAPITEL 3 1 Mina bröder, var inte många herrar, eftersom ni vet att vi kommer att få den större fördömelsen. 2 Ty i många saker förolämpar vi alla. Om någon förolämpar sig inte med ord, så är han en fullkomlig man och kan också tygla hela kroppen. 3 Se, vi lägger bett i hästarnas mun, så att de kan lyda oss; och vi vänder om hela deras kropp. 4 Se också skeppen, som trots att de är så stora och drivs av hårda vindar, men de vänds om med ett mycket litet rodret, vart än guvernören vill. 5 Så är även tungan en liten lem och skryter med stora ting. Se, vilken stor sak en liten eld tänder! 6 Och tungan är en eld, en orättfärdighets värld; så är tungan bland våra lemmar, så att den orenar hela kroppen och sätter eld på naturens gång. och det sätts i brand av helvetet. 7 Ty alla slags djur och fåglar och ormar och saker i havet är tämjda och har blivit tämda av människor. 8 Men tungan kan ingen tämja; det är en oregerlig ondska, full av dödligt gift. 9 Därmed välsignar vi Gud, ja Fadern; och därmed förbannar vi människor, som är skapade efter Guds liknelse. 10 Ur samma mun utgår välsignelse och förbannelse. Mina bröder, detta borde inte vara så. 11 Sänder en källa sött vatten och bittert på samma plats? 12 Kan fikonträdet, mina bröder, bära olivbär? antingen en vinstock, fikon? så kan ingen fontän både ge saltvatten och friskt. 13 Vem är en vis man och utrustad med kunskap bland er? låt honom ur ett gott samtal visa sina gärningar med saktmodighet i vishet. 14 Men om ni har bitter avund och tvist i era hjärtan, berömma er inte och ljug inte mot sanningen. 15 Denna visdom kommer inte från ovan, utan är jordisk, sinnlig, djävulsk. 16 Ty där det finns avund och tvist, där finns förvirring och all ond gärning. 17 Men visheten som kommer från ovan är först ren, sedan fridfull, mild och lätt att bedja, full av barmhärtighet och goda frukter, utan partiskhet och utan hyckleri. 18 Och rättfärdighetens frukt sås i frid för dem som sluter fred. KAPITEL 4 1 Varifrån kommer krig och stridigheter bland er? kommer de inte härifrån, även av dina begär som strider i dina lemmar? 2 Ni längtar och har inte: ni dödar och vill ha och kan inte få; ni strider och krigar, men ni har inte, eftersom ni inte ber. 3 Ni ber och får inte, eftersom ni ber fel, så att ni kan förtära det på era lustar.

155

4 I äktenskapsbrytare och äktenskapsbrytare, vet ni inte att världens vänskap är fiendskap med Gud? var och en som därför vill vara världens vän är Guds fiende. 5 Tror ni att skriften säger förgäves: Anden som bor i oss längtar till avund? 6 Men han ger mer nåd. Därför säger han: Gud står emot de högmodiga, men de ödmjuka ger han nåd. 7 Underordna er därför Gud. Stå emot djävulen, så kommer han att fly från dig. 8 Närma dig Gud, så kommer han att närma sig dig. Rena era händer, ni syndare; och rena era hjärtan, ni dubbelsinnade. 9 Var bedrövad och sörj och gråt; låt ditt skratt förvandlas till sorg och din glädje till tyngd. 10 Ödmjuka er inför Herrens ögon, så skall han lyfta er upp. 11 Tala inte illa om varandra, bröder. Den som talar illa om sin bror och dömer sin broder, han talar illa om lagen och dömer lagen; men om du dömer lagen, är du inte lagens görare utan en domare. 12 Det finns en lagstiftare, som kan frälsa och förgöra: vem är du som dömer en annan? 13 Gå till nu, ni som säger: I dag eller imorgon skola vi gå in i en sådan stad och stanna där ett år och köpa och sälja och vinna vinst. 14 Men ni vet inte vad som skall hända i morgon. För vad är ditt liv? Det är till och med en ånga som dyker upp en liten stund och sedan försvinner. 15 För att ni borde säga: Om Herren vill, så skola vi leva och göra det eller det. 16 Men nu gläds I över edra skryt: all sådan fröjd är ond. 17 Därför är det synd för den som vet att göra gott och inte gör det. KAPITEL 5 1 Gå till nu, ni rika män, gråt och yl över er elände som kommer över er. 2 Din rikedom är fördärvad, och dina kläder är malade. 3 Ditt guld och ditt silver är förbrukat; och rosten av dem skall vara ett vittne mot dig och äta ditt kött som eld. Ni har samlat skatter i de sista dagarna. 4 Se, lönen från arbetarna som har skördat edra åkrar, som hålls tillbaka av eder genom bedrägeri, skriker; 5 I har levt i njutning på jorden och varit hänsynslösa; ni har gett näring till era hjärtan, som på en slaktdag. 6 I har dömt och dödat de rättfärdiga; och han står dig inte emot. 7 Var därför tålmodiga, bröder, till Herrens ankomst. Se, jordbrukaren väntar på jordens dyrbara frukt och har länge tålamod tills han får det tidiga och det senare regnet. 8 Var också tålmodiga; styrka era hjärtan, ty Herrens ankomst närmar sig. 9 Agera inte mot varandra, bröder, så att ni inte blir dömda; se, domaren står framför dörren. 10 Ta, mina bröder, profeterna, som har talat i Herrens namn, till exempel på att lida lidande och tålamod. 11 Se, vi anse dem lyckliga som bestå. Ni har hört om Jobs tålamod och har sett Herrens ände; att Herren är mycket ynklig och barmhärtig. 12 Men framför allt, mina bröder, svär inte, varken vid himmelen eller vid jorden eller vid någon annan ed; men

James

låt ert ja vara ja; och ditt nej, nej; så att ni inte faller i fördömelse. 13 Är det någon bland er som lider? låt honom be. Är någon glad? låt honom sjunga psalmer. 14 Är det någon sjuk bland er? låt honom kalla på kyrkans äldste; och låt dem be över honom och smörja honom med olja i Herrens namn. 15 Och trons bön skall frälsa den sjuke, och Herren skall uppväcka honom; och om han har begått synder, skall de få förlåtelse för honom. 16 Bekänn era synder för varandra och be för varandra, så att ni må bliva helade. En rättfärdig mans verksamma brinnande bön har mycket nytta. 17 Elias var en man som var föremål för liknande lidanden som vi, och han bad uppriktigt att det inte skulle regna, och det regnade inte på jorden inom tre år och sex månader. 18 Och han bad igen, och himlen gav regn, och jorden bar sin frukt. 19 Bröder, om någon av er avviker från sanningen och någon omvänder honom; 20 Låt honom veta att den som omvänder syndaren från hans villfarelse, han skall frälsa en själ från döden och dölja en mängd synder.

156

1 Peter KAPITEL 1 1 Petrus, en Jesu Kristi apostel, till de främlingar som var utspridda i Pontus, Galatien, Kappadokien, Asien och Bithynien, 2 Utvalda enligt Gud Faderns förinsikt genom Andens helgelse, till lydnad och stänkning av Jesu Kristi blod: Nåd vare med er och frid vare mångfaldigare. 3 Välsignad vare vår Herre Jesu Kristi Gud och Fader, som efter sin stora barmhärtighet har återfödt oss till ett livligt hopp genom Jesu Kristi uppståndelse från de döda, 4 Till en oförgänglig och obefläckad arv och som inte försvinner, bevarat i himlen åt dig, 5 Som bevaras av Guds kraft genom tro till frälsning redo att uppenbaras i den sista tiden. 6 Däri gläds ni mycket över, även om ni nu för en tid, om det behövs, är i tyngd genom många frestelser: 7 För att prövningen av er tro, som är mycket dyrbarare än guld som försvinner, fastän det prövas med eld, kan finna till pris och ära och ära vid Jesu Kristi uppenbarelse. 8 Den som ni inte har sett älskar ni; över vilken ni, även om ni nu inte ser honom, ändå tror, glädjer er med outsäglig och full av härlighet. 9 Ta emot slutet på er tro, ja, era själars frälsning. 10 Om vilken frälsning profeterna har frågat och flitigt sökt, som profeterade om den nåd som skulle komma till er: 11 De undersökte vad eller vilken tid Kristi Ande som var i dem betydde, när den förut vittnade om Kristi lidanden och den härlighet som skulle följa. 12 För vilka det uppenbarades att de inte tjänade för sig själva, utan för oss, det som nu har rapporterats för er av dem som har predikat evangeliet för er med den Helige Ande, nedsänd från himlen. vilka saker änglarna vill titta på. 13 Därför omgjord ert sinnes länd, var nykter och hoppas intill slutet på den nåd som skall ges till er vid Jesu Kristi uppenbarelse. 14 Som lydiga barn, forma er inte efter de tidigare lustarna i er okunnighet: 15 Men liksom han som har kallat er är helig, så var ni heliga i alla slags samtal; 16 Ty det är skrivet: Varen heliga; ty jag är helig. 17 Och om ni åkallar Fadern, som utan respekt för personer dömer efter varje människas verk, fördriv tiden för er vistelse här i fruktan: 18 Eftersom ni vet att ni inte har blivit återlösta med förgängliga ting, såsom silver och guld, från ert fåfängt samtal som erhållits av era fäder. 19 Men med Kristi dyrbara blod, som av ett fläckfritt och felfritt lamm: 20 som förvisso var förutbestämd innan världens grundläggning, men uppenbarades i dessa sista tider för er, 21 som genom honom tror på Gud, som uppväckte honom från de döda och gav honom ära; att din tro och ditt hopp må vara i Gud. 22 Eftersom ni har renat era själar genom att lyda sanningen genom Anden till brödernas oberörda kärlek, se till att ni innerligt älskar varandra med ett rent hjärta.

157

23 Man är född på nytt, inte av förgänglig säd, utan av oförgänglig, genom Guds ord, som lever och förblir i evighet. 24 Ty allt kött är som gräs, och alla människors härlighet som gräsets blomma. Gräset vissnar, och dess blomma faller bort. 25 Men Herrens ord består för evigt. Och detta är ordet som genom evangeliet predikas för er. KAPITEL 2 1 Lägg därför bort all ondska och all svek, och hyckleri och avund och allt ont ord, 2 Som nyfödda barn, önska ordets uppriktiga mjölk, så att ni kan växa genom den: 3 Om så är fallet, har ni smakat att Herren är nådig. 4 Till den som kommer, som till en levande sten, verkligen förbjuden av människor, men utvald av Gud och dyrbar, 5 Också ni, som livliga stenar, byggs upp ett andligt hus, ett heligt prästerskap, för att offra andliga offer, som är behagliga för Gud genom Jesus Kristus. 6 Därför står det också i skriften: Se, jag lägger i Sion en främsta hörnsten, utvald, dyrbar, och den som tror på honom skall inte bli besvärad. 7 Alltså för eder som tror att han är dyrbar, men för dem som är olydiga är den sten som byggmästarna förbjudit, den har gjorts till hörnets huvud, 8 Och en stötesten och en anstöts klippa, för dem som snubbla över ordet, eftersom de är olydiga, vartill de också var utsedda. 9 Men ni är ett utvalt släkte, ett kungligt prästerskap, ett heligt folk, ett egendomligt folk; att ni skulle förkunna hans lovsång som har kallat er ut ur mörkret till sitt underbara ljus. 10 som förr inte var ett folk, utan nu är Guds folk: som inte hade nått barmhärtighet, utan nu har vunnit nåd. 11 Mina älskade, jag ber er som främlingar och pilgrimer, avhåll er från köttsliga begär, som strider mot själen; 12 Ha ditt samtal ärligt bland hedningarna, så att de, medan de talar emot dig som ogärningsmän, genom dina goda gärningar, som de skola se, prisa Gud på besökets dag. 13 Underordna er alla människors förordningar för Herrens skull, vare sig det gäller kungen, som den högsta; 14 Eller till landshövdarna, som till dem som är utsända av honom för att straffa de som gör onda och för att prisa dem som gör gott. 15 Ty så är Guds vilja, att ni med välgörande må tysta de dåraktiga människors okunnighet. 16 Som fria och inte använda din frihet som en ondskas mantel, utan som Guds tjänare. 17 Hedra alla människor. Älskar brödraskapet. Frukta Gud. Hedra kungen. 18 Tjenare, underordna sig era herrar med all fruktan; inte bara för de goda och milda, utan också för de främmande. 19 Ty detta är tacksamt, om en man för samvete gentemot Gud uthärdar sorg och lider orätt. 20 Ty vilken ära är det, om ni, när ni blir slagna för era missförhållanden, tar det tålmodigt? men om ni, när ni gör väl och lider för det, tar det tålmodigt, så är detta behagligt för Gud. 21 Ty även hit har ni kallats, eftersom Kristus också led för oss och lämnade oss ett exempel, för att ni skulle följa hans fotspår.

1 Peter

22 Han som inte gjorde någon synd och inte heller fann svek i hans mun. 23 Som, när han blev utskälld, inte mer förtalade; när han led, hotade han inte; men överlämnade sig åt den som dömer rättfärdigt: 24 Han själv bar våra synder i sin egen kropp på trädet, för att vi, som är döda från synderna, skulle leva till rättfärdigheten; genom vars sår I bleven helade. 25 Ty ni var som får som gick vilse; men är nu återlämnade till era själars herde och biskop.

20 som någon gång var olydiga, när en gång Guds långmodighet väntade på Noas dagar, medan arken var en förberedelse, där få, det vill säga åtta själar räddades genom vatten. 21 En liknande gestalt, till vilken även dopet nu räddar oss (inte genom att avskaffa köttets smuts, utan ett gott samvetes svar mot Gud), genom Jesu Kristi uppståndelse: 22 Han har gått upp till himmelen och är på Guds högra sida; änglar och auktoriteter och makter som görs underordnade honom.

KAPITEL 3

KAPITEL 4

1 På samma sätt, ni hustrur, underordna er era män; att om någon inte lyder ordet, så kan de också vinna utan ordet genom hustrurnas samtal; 2 Medan de ser ditt kyska samtal med fruktan. 3 Vars utsmyckning må inte vara den yttre utsmyckningen av hårflätning och att bära guld eller att ta på sig kläder; 4 Men låt det vara hjärtats gömda människa, i det som inte är förgängligt, ja, en ödmjuk och stilla andes prydnad, som är dyrbar i Guds ögon. 5 Ty på detta sätt i forna tider smyckade sig också de heliga kvinnorna, som förtröstade på Gud, underordnade sina män. 6 Liksom Sara lydde Abraham och kallade honom herre: vilkas döttrar I ären, så länge I gör väl och inte är rädda med någon förvåning. 7 På samma sätt, ni män, lev med dem efter kunskap, och låt hustrun ära, som det svagare kärlet, och som tillsammans arvingar till livets nåd. att dina böner inte hindras. 8 Slutligen, var alla eniga, ha medlidande med varandra, älska som bröder, var medlidande, var artiga. 9 Man gör inte ont med ont, eller hån mot hån, utan tvärtom välsignelse; eftersom ni vet att ni är kallade dit, så att ni skulle ärva en välsignelse. 10 Ty den som älskar livet och ser goda dagar, låt honom hålla sin tunga från det onda och sina läppar så att de inte talar svek. 11 Må han undvika det onda och göra gott; låt honom söka frid och följa efter den. 12 Ty Herrens ögon är över de rättfärdiga, och hans öron är öppna för deras böner; men Herrens ansikte är mot dem som gör ondska. 13 Och vem är det som kommer att skada er, om ni är efterföljare av det som är gott? 14 Men om ni lider för rättfärdighetens skull, så är ni lyckliga; 15 Men helgen Herren Gud i era hjärtan, och var alltid redo att ge svar åt var och en som ber er om skäl för det hopp som finns i er med ödmjukhet och fruktan. 16 Med gott samvete; för att, medan de talar illa om eder, såsom om illgärare, de skola skämmas, som falskeligen anklagar edert goda samtal i Kristus. 17 Ty det är bättre, om Guds vilja är så, att ni lider för att göra gott, än för att göra ont. 18 Ty Kristus har en gång lidit för synder, den rättfärdige för de orättfärdiga, för att han skulle föra oss till Gud, dödad i köttet, men upplivad av Anden. 19 Genom vilken han också gick och predikade för andarna i fängelset;

1 Eftersom Kristus har lidit för oss i köttet, beväpna er på samma sätt med samma sinne; ty den som har lidit i köttet har upphört från synden. 2 att han inte längre skulle leva resten av sin tid i köttet efter människors begär, utan efter Guds vilja. 3 Ty den gångna tiden av vårt liv kan räcka för oss att ha verkat hedningarnas vilja, när vi vandrade i fridfullhet, lustar, överflöd av vin, fester, banketter och avskyvärda avgudadyrkan: 4 Däri tycker de att det är konstigt att ni inte springer med dem till samma överdrivna upplopp och talar illa om er. 5 Han som skall ge räkenskap för den som är redo att döma levande och döda. 6 Ty därför predikades även evangeliet för dem som är döda, för att de skulle dömas efter människor i köttet, men leva efter Gud i anden. 7 Men alltings slut är nära; var därför nykter och vaken till bön. 8 Och framför allt hava brinnande kärlek sinsemellan, ty kärleken skall täcka många synder. 9 Använd gästfrihet mot varandra utan motvilja. 10 Liksom var och en har tagit emot gåvan, så tjäna densamma åt varandra, som goda förvaltare av Guds mångfaldiga nåd. 11 Om någon talar, låt honom tala som Guds ord; Om någon tjänar, låt honom göra det enligt den förmåga som Gud ger, så att Gud i allt må förhärligas genom Jesus Kristus, honom vare lov och välde i evighet. Amen. 12 Mina älskade, tänk att det inte är konstigt med den brinnande prövningen som är att pröva er, som om något konstigt hände er: 13 Men gläd er, i den mån ni är delaktiga i Kristi lidanden; för att, när hans härlighet skall uppenbaras, även ni må glädjas med stor glädje. 14 Om ni blir smäda för Kristi namn, så är ni lyckliga; ty härlighetens och Guds ande vilar över eder; från deras sida talas det ont om honom, men från er sida är han förhärligad. 15 Men låt ingen av er lida som en mördare eller som en tjuv eller som en illgärare eller som en sysselsatt i andras angelägenheter. 16 Men om någon lider som en kristen, låt honom inte skämmas; men låt honom förhärliga Gud för detta. 17 Ty tiden är kommen, då domen skall börja vid Guds hus, och om den först börjar hos oss, vad skall då slutet bli för dem, som icke lyda Guds evangelium? 18 Och om den rättfärdige knappast blir frälst, var skall då den ogudaktige och syndaren uppenbara sig?

158

1 Peter

19 Låt därför dem som lider enligt Guds vilja överlåta att bevara sina själar åt honom i välgörande, såsom åt en trofast Skapare. KAPITEL 5 1 Jag förmanar de äldste som är bland er, som också är en äldste och ett vittne om Kristi lidanden och också delaktig i den härlighet som skall uppenbaras: 2 Voda Guds hjord som är bland eder, och ha tillsyn över den, inte av tvång, utan villigt; inte för smutsig vinning, utan av ett beredvilligt sinne; 3 Inte heller som herrar över Guds arvedel, utan som förebilder för hjorden. 4 Och när den främste herden visar sig, skall ni få en härlighets krona som inte försvinner. 5 På samma sätt, ni yngre, underordna er de äldre. Ja, underordna er alla varandra och klädda i ödmjukhet, ty Gud står emot de högmodiga och ger nåd åt de ödmjuka. 6 Ödmjuka er därför under Guds mäktiga hand, så att han kan upphöja er i sin tid. 7 Lägg all din bekymmer på honom; ty han bryr sig om dig. 8 Var nykter, var vaksam; ty din motståndare, djävulen, går omkring som ett rytande lejon och söker vem han kan äta upp. 9 som står emot, fasta i tron, eftersom ni vet att samma elände är fullbordade hos era bröder som äro i världen. 10 Men all nådens Gud, som har kallat oss till sin eviga härlighet genom Kristus Jesus, efter att ni har lidit en tid, gör er fullkomliga, styrka, styrka, befästa er. 11 Honom vare ära och välde i evighet och evighet. Amen. 12 Genom Silvanus, en trofast broder till er, som jag antar, har jag skrivit kort och förmanat och vittnat om att detta är Guds sanna nåd i vilken ni står. 13 Församlingen i Babylon, utvald tillsammans med er, hälsar er; och det gör Marcus min son. 14 Hälsa varandra med en välgörenhetskyss. Frid vare med er alla som är i Kristus Jesus. Amen.

159

Petrus andra brev

KAPITEL 2 1 Men det fanns också falska profeter bland folket, på samma sätt som det kommer att finnas falska lärare bland er, som i hemlighet kommer att föra in fördömliga kätterier, ja förneka Herren som köpte dem och bringa över sig själva en snabb förintelse. 2 Och många skola följa sina fördärvliga vägar; på grund av vilka sanningens väg skall talas illa om. 3 Och genom girighet skola de med falska ord göra affärer med dig, vars dom nu inte dröjer, och deras fördömelse slumrar inte. 4 Ty om Gud inte skonade änglarna som syndat, utan kastade dem till helvetet och överlämnade dem i mörkrets bojor, för att förvaras till domen; 5 Och han skonade inte den gamla världen, utan räddade Noa, den åttonde personen, en rättfärdighets predikant, och förde in floden över de ogudaktigas värld; 6 Och genom att förvandla städerna Sodom och Gomorra till aska, fördömde de dem med en omstörtning, och gjorde dem till ett exempel för dem som sedan skulle leva ogudaktigt. 7 Och räddade den rättvise Lot, förtvivlad över de ogudaktigas smutsiga samtal: 8 (Ty den rättfärdige som bodde bland dem, när han såg och hörde, plågade sin rättfärdige själ dag efter dag med deras olagliga gärningar;) 9 Herren vet hur man räddar de gudfruktiga ur frestelser och förvarar de orättfärdiga till domens dag för att straffas. 10 Men framför allt dem som vandrar efter köttet i orenhets begär och föraktar regering. Förmätet är de, egensinniga, de är inte rädda för att tala illa om värdigheter. 11 Medan änglar, som är större i kraft och makt, inte kommer med någon skändlig anklagelse mot dem inför Herren. 12 Men dessa, som naturliga råa djur, gjorda för att tas och förgöras, tala illa om det som de inte förstår; och skall helt förgås i sin egen fördärv; 13 Och de skall få orättfärdighetens belöning, såsom de som anser det ha nöje att göra uppror på dagen. Fläckar de är och skavanker, leka sig med sina egna bedrägerier medan de festar med dig; 14 som har ögon fulla av äktenskapsbrott, och som inte kan upphöra med synd; förföra instabila själar: ett hjärta som de har tränat med begärliga övningar; förbannade barn: 15 som har övergivit den rätta vägen och gått vilse och följa Bileams, Bosors sons, väg, som älskade orättfärdighetens lön; 16 Men blev tillrättavisad för sin missgärning: den stumma åsnan som talade med människoröst förbjöd profetens galenskap. 17 Dessa är brunnar utan vatten, moln som bärs av storm; till vilken mörkrets dimma är förvarad för evigt. 18 Ty när de talar stora svallande ord av fåfänga, lockar de genom köttets lustar, genom mycket hänsynslöshet, de som var rena undkomna från dem som lever i villfarelse. 19 Samtidigt som de lovar dem frihet, är de själva fördärvets tjänare; 20 Ty om de, sedan de har undkommit världens föroreningar genom kunskapen om Herren och Frälsaren Jesus Kristus, åter är insnärjda däri och övervunnits, så är det senare änden värre för dem än början.

KAPITEL 1 1 Simon Petrus, Jesu Kristi tjänare och apostel, till dem som har fått en lika dyrbar tro som oss genom Guds och vår Frälsares Jesu Kristi rättfärdighet: 2 Nåd och frid vare mångfaldigare för er genom kunskapen om Gud och Jesus, vår Herre, 3 Enligt hans gudomliga kraft har gett oss allt som hör till liv och gudsfruktan, genom kunskapen om honom som har kallat oss till ära och dygd: 4 Varigenom ges till oss mycket stora och dyrbara löften: för att ni genom dessa skulle få del av den gudomliga naturen, efter att ha undkommit den fördärv som finns i världen genom lust. 5 Och utöver detta, med all flit, lägg till din tro dygd; och till dygd kunskap; 6 Och till kunskap nykterhet; och att mildra tålamod; och att tåla gudsfruktan; 7 Och till gudsfruktan broderlig nåd; och till broderlig välgörenhet. 8 Ty om dessa saker är i er och blir överflödiga, så gör de er till att ni varken blir ofruktbara eller fruktlösa i kunskapen om vår Herre Jesus Kristus. 9 Men den som saknar detta är blind och kan inte se långt borta, och han har glömt att han var renad från sina gamla synder. 10 Därför, bröder, bemöda er att göra er kallelse och utval säkra; ty om ni gör detta, skall ni aldrig falla. 11 Ty så skall eder rikligt betjänas inträde till vår Herre och Frälsare Jesu Kristi eviga rike. 12 Därför kommer jag inte att försumma att alltid påminna er om dessa ting, fastän ni vet dem och är fasta i den nuvarande sanningen. 13 Ja, jag tycker att det är lämpligt, så länge jag är i detta tabernakel, att hetsa upp er genom att påminna er; 14 Jag vet att jag snart måste lägga ner detta mitt tabernakel, såsom vår Herre Jesus Kristus har visat mig. 15 Dessutom skall jag sträva efter att ni efter min bortgång ska kunna ha dessa ting alltid i åminnelse. 16 Ty vi har inte följt listigt uttänkta fabler, när vi förkunnade för er vår Herre Jesu Kristi kraft och ankomst, utan vi var ögonvittnen till hans majestät. 17 Ty han mottog av Gud Fadern ära och ära, när en sådan röst kom till honom från den förträffliga härligheten: Detta är min älskade Son, i vilken jag har välbehag. 18 Och denna röst som kom från himlen hörde vi när vi var med honom på det heliga berget. 19 Vi har också ett säkrare profetiskt ord; varpå ni gör väl i att akta er, som på ett ljus som lyser på en mörk plats, tills dagen gryr och dagsstjärnan går upp i era hjärtan. 20 När man först vet detta, att ingen profetia i skriften är av någon enskild tolkning. 21 Ty profetian kom inte i gamla tider av människors vilja, utan Guds heliga män talade när de drevs av den Helige Ande.

160

Petrus andra brev

21 Ty det hade varit bättre för dem att inte ha känt rättfärdighetens väg, än att, sedan de har känt den, vända sig bort från det heliga bud som överlämnats till dem. 22 Men det har hänt dem enligt det sanna ordspråket: Hunden har åter förvandlats till sitt eget spya; och suggan som tvättades till henne vältrade sig i myren. KAPITEL 3 1 Detta andra brev, mina kära, skriver jag nu till er; i båda som jag uppväcker era rena sinnen till minne: 2 För att ni må komma ihåg de ord som förut talades av de heliga profeterna och på befallningen från oss, Herrens och Frälsarens apostlar: 3 När man först vet detta, att det i de sista dagarna skall komma spottare, som vandrar efter sina egna begär, 4 och sade: Var är löftet om hans ankomst? ty sedan fäderna somnade, fortsätter allt som det var från skapelsens början. 5 Därför är de villigt okunniga om att genom Guds ord var himlarna förr och jorden stod upp ur vattnet och i vattnet. 6 varigenom världen som då var, översvämmad av vatten, gick under. 7 Men himlarna och jorden, som nu finns, förvaras genom samma ord, förvarade för eld mot de ogudaktiga människornas domens och undergångens dag. 8 Men, mina älskade, var inte okunniga om detta, att en dag är hos Herren som tusen år och tusen år som en dag. 9 Herren är inte trög med sitt löfte, såsom somliga anser att det är trögt. men är långmodig mot oss, och vill inte att någon ska gå under, utan att alla ska komma till omvändelse. 10 Men Herrens dag kommer som en tjuv om natten; i vilken himlarna skall förgås med stort brus, och elementen skall smälta i brinnande hetta, och jorden och de verk som är däri skall brännas upp. 11När då allt detta kommer att upplösas, huru ska ni då vara i all helig samvaro och gudsfruktan, 12 Ser du efter och skyndar på Guds dags ankomst, då himlen, som brinner i eld, skall upplösas och elementen smälta i brinnande hetta? 13 Men vi väntar, enligt hans löfte, nya himlar och en ny jord, i vilken rättfärdighet bor. 14 Därför, mina älskade, eftersom ni ser efter sådant, var flitigt så att ni må befinnas av honom i frid, fläckfria och oklanderliga. 15 Och räkna med att vår Herres långmodighet är frälsning; Liksom vår älskade broder Paulus också har skrivit till eder enligt den vishet som givits honom. 16 Liksom i alla hans brev, när han i dem talade om detta; i vilka vissa saker är svåra att förstå, som de olärda och instabila, som de också gör de andra skrifterna, till sin egen undergång. 17 Därför, mina älskade, eftersom ni vet detta förut, akta er så att ni också, som förs bort med de ogudaktigas villfarelse, faller från er egen fasthet. 18 Men växa i nåd och kunskap om vår Herre och Frälsare Jesus Kristus. Honom vare ära både nu och i evighet. Amen.

161

Första Johannesbrevet KAPITEL 1 1 Det som var från begynnelsen, som vi har hört, som vi har sett med våra ögon, som vi har sett på och våra händer har handlat, av livets ord; 2 (Ty livet uppenbarades, och vi har sett det, och vi vittnar och visar er det eviga livet, som var hos Fadern och uppenbarades för oss;) 3 Det som vi har sett och hört förkunnar vi för er, för att även ni må ha gemenskap med oss, och vår gemenskap är sannerligen med Fadern och med hans Son Jesus Kristus. 4 Och detta skriver vi till er, för att er glädje må bli fullkomlig. 5 Detta är då det budskap som vi har hört om honom och förkunna för er att Gud är ljus, och i honom finns inget mörker alls. 6 Om vi säger att vi har gemenskap med honom och vandrar i mörkret, så ljuger vi och gör inte sanningen. 7 Men om vi vandrar i ljuset, som han är i ljuset, så har vi gemenskap med varandra, och Jesu Kristi, hans Sons blod renar oss från all synd. 8 Om vi säger att vi inte har någon synd, bedrar vi oss själva, och sanningen finns inte i oss. 9 Om vi bekänner våra synder, är han trofast och rättfärdig, så att han förlåter oss våra synder och renar oss från all orättfärdighet. 10 Om vi säger att vi inte har syndat, så gör vi honom till en lögnare, och hans ord finns inte i oss. KAPITEL 2 1 Mina barn, detta skriver jag till er, så att ni inte syndar. Och om någon syndar, så har vi en förespråkare hos Fadern, Jesus Kristus, den rättfärdige: 2 Och han är en försoning för våra synder, och inte bara för våra utan också för hela världens synder. 3 Och härigenom vet vi att vi känner honom, om vi håller hans bud. 4 Den som säger: Jag känner honom och inte håller hans bud, är en lögnare, och sanningen finns inte i honom. 5 Men den som håller hans ord, i honom har sannerligen Guds kärlek fullbordats. Härigenom vet vi att vi är i honom. 6 Den som säger att han förblir i honom, bör också själv gå så, såsom han vandrade. 7 Bröder, jag skriver inget nytt bud till er, utan ett gammalt bud som ni hade från början. Det gamla budet är ordet som ni har hört från början. 8 Åter, ett nytt bud skriver jag till er, vilket är sant i honom och i er: ty mörkret är förbi och det sanna ljuset skiner nu. 9 Den som säger sig vara i ljuset och hatar sin broder, han är i mörkret ända till nu. 10 Den som älskar sin broder förblir i ljuset, och det finns ingen anledning till att snubbla i honom. 11 Men den som hatar sin broder är i mörker och vandrar i mörker och vet inte vart han går, ty mörkret har förblindat hans ögon.

162

12 Jag skriver till er, mina barn, ty era synder är er förlåtna för hans namns skull. 13 Jag skriver till er, fäder, därför att ni har känt honom som är från begynnelsen. Jag skriver till er, unga män, därför att ni har besegrat den onde. Jag skriver till er, mina barn, därför att ni har känt Fadern. 14 Jag har skrivit till er, fäder, därför att ni har känt honom som är från begynnelsen. Jag har skrivit till er, unga män, därför att ni är starka och Guds ord förblir i er, och ni har besegrat den ogudaktige. 15 Älska inte världen, inte heller det som är i världen. Om någon älskar världen, så finns inte Faderns kärlek i honom. 16 Ty allt som är i världen, köttets lust och ögonens lust och livets högmod, är inte av Fadern, utan är av världen. 17 Och världen förgår och dess lust, men den som gör Guds vilja förblir för evigt. 18 Mina barn, det är sista gången, och som ni har hört att antikrist skall komma, så finns det även nu många antikrister; varvid vi vet att det är sista gången. 19 De gick ut från oss, men de var inte av oss; ty om de hade varit bland oss, skulle de utan tvivel ha stannat kvar hos oss, men de gick ut för att det skulle bli uppenbart att de inte var alla av oss. 20 Men ni har en salvning från den Helige, och ni vet allt. 21 Jag har inte skrivit till er för att ni inte vet sanningen, utan för att ni vet den, och att ingen lögn är av sanningen. 22 Vem är en lögnare utom den som förnekar att Jesus är Kristus? Han är antikrist, som förnekar Fadern och Sonen. 23 Den som förnekar Sonen, han har inte Fadern; (men) den som erkänner Sonen har också Fadern. 24 Låt därför det förbli i er, som ni har hört från början. Om det som ni har hört från begynnelsen förblir i er, så skall ni också förbli i Sonen och i Fadern. 25 Och detta är löftet som han har lovat oss, ja, evigt liv. 26 Detta har jag skrivit till er om dem som förföra er. 27 Men den smörjelse som ni har fått av honom förblir i er, och ni behöver inte att någon lär er; utan som samma smörjelse lär er om allt och är sanning och är ingen lögn, och som den har lärt er. ni, ni skall förbli i honom. 28 Och nu, mina barn, förbli i honom; för att vi, när han uppenbarar sig, må ha förtröstan och inte skämmas inför honom vid hans ankomst. 29 Om ni vet att han är rättfärdig, så vet ni att var och en som gör rättfärdighet är född av honom. KAPITEL 3 1 Se, vilken kärlek Fadern har skänkt oss, att vi skulle kallas Guds söner; därför känner världen oss inte, eftersom den inte kände honom. 2 Mina älskade, nu är vi Guds söner, och det har ännu inte visat sig vad vi ska bli. ty vi skola se honom såsom han är. 3 Och var och en som har detta hopp till honom renar sig själv, liksom han är ren. 4 Var och en som begår synd överträder också lagen, ty synd är lagöverträdelse. 5 Och ni vet att han uppenbarades för att ta bort våra synder; och i honom finns ingen synd. 6 Den som förblir i honom syndar inte; den som syndar har inte sett honom och inte känt honom. 7 Mina barn, låt ingen bedra er: den som gör rättfärdighet är rättfärdig, liksom han är rättfärdig.

Första Johannesbrevet

8 Den som begår synd är av djävulen; ty djävulen syndar från början. För detta har Guds Son uppenbarat sig, för att han skulle förgöra djävulens gärningar. 9 Den som är född av Gud begår inte synd; ty hans säd förblir i honom, och han kan inte synda, eftersom han är född av Gud. 10 I detta är Guds barn uppenbara och djävulens barn: var och en som inte gör rättfärdighet är inte av Gud, inte heller den som inte älskar sin broder. 11 Ty detta är budskapet som ni hörde från början, att vi skulle älska varandra. 12 Inte som Kain, som tillhörde den onde och dödade sin bror. Och varför dödade han honom? Därför att hans egna gärningar var onda och hans brors rättfärdiga. 13 Förundras inte, mina bröder, om världen hatar er. 14 Vi vet att vi har gått över från döden till livet, eftersom vi älskar bröderna. Den som inte älskar sin bror förblir i döden. 15 Den som hatar sin broder är en mördare, och ni vet att ingen mördare har evigt liv i sig. 16 Härigenom förnimma vi Guds kärlek, ty han har givit sitt liv för oss, och vi äro skyldiga att ge vårt liv för bröderna. 17 Men den som har den här världens goda och ser sin broder ha nöd och tillstänger sitt barmhärtiga för honom, hur förblir Guds kärlek i honom? 18 Mina barn, låt oss inte älska med ord eller med tunga; men i handling och i sanning. 19 Och härigenom vet vi att vi är av sanningen och ska försäkra våra hjärtan inför honom. 20 Ty om vårt hjärta fördömer oss, så är Gud större än vårt hjärta och vet allt. 21 Mina älskade, om vårt hjärta inte fördömer oss, då har vi förtröstan gentemot Gud. 22 Och vad vi än ber om, det får vi av honom, eftersom vi håller hans bud och gör det som är behagligt i hans ögon. 23 Och detta är hans bud, att vi skola tro på hans Sons Jesu Kristi namn och älska varandra, såsom han har gett oss befallning. 24 Och den som håller hans bud förblir i honom, och han i honom. Och härigenom vet vi att han förblir i oss genom den Ande som han har givit oss.

7 Mina älskade, låt oss älska varandra, ty kärleken är från Gud; och var och en som älskar är född av Gud och känner Gud. 8 Den som inte älskar känner inte Gud; för Gud är kärlek. 9 Häri uppenbarades Guds kärlek till oss, därför att Gud sände sin enfödde Son till världen, för att vi skulle leva genom honom. 10 Häri ligger kärleken, inte att vi har älskat Gud, utan att han har älskat oss och sänt sin Son till försoning för våra synder. 11 Mina älskade, om Gud har älskat oss så, så borde vi också älska varandra. 12 Ingen har någonsin sett Gud. Om vi älskar varandra, förblir Gud i oss, och hans kärlek är fullkomlig i oss. 13 Härav vet vi att vi bor i honom och han i oss, eftersom han har gett oss av sin Ande. 14 Och vi har sett och vittnar om att Fadern sände Sonen för att vara världens Frälsare. 15 Var och en som bekänner att Jesus är Guds Son, Gud förblir i honom, och han i Gud. 16 Och vi har känt och trott den kärlek som Gud har till oss. Gud är kärlek; och den som förblir i kärleken förblir i Gud och Gud i honom. 17 Häri har vår kärlek fullbordats, att vi må ha frimodighet på domens dag, ty som han är, så är vi i denna världen. 18 Det finns ingen fruktan i kärleken; men fullkomlig kärlek driver ut fruktan, ty fruktan har plåga. Den som fruktar blir inte fullkomlig i kärlek. 19 Vi älskar honom, därför att han först älskade oss. 20 Om någon säger: Jag älskar Gud och hatar sin bror, så är han en lögnare; ty den som inte älskar sin bror, som han har sett, hur kan han älska Gud, som han inte har sett? 21 Och detta bud har vi från honom, att den som älskar Gud också älska sin broder. KAPITEL 5 1 Var och en som tror att Jesus är Kristus är född av Gud, och var och en som älskar den som har fött älskar också den som är född av honom. 2 Därav vet vi att vi älskar Guds barn, när vi älskar Gud och håller hans bud. 3 Ty detta är kärleken till Gud, att vi håller hans bud, och hans bud är inte svåra. 4 Ty allt som är född av Gud övervinner världen, och detta är den seger som segrar över världen, ja, vår tro. 5 Vem är han som övervinner världen utom den som tror att Jesus är Guds Son? 6 Detta är han som kom med vatten och blod, Jesus Kristus; inte bara genom vatten, utan genom vatten och blod. Och det är Anden som vittnar, eftersom Anden är sanning. 7 Ty det finns tre som vittnar i himlen, Fadern, Ordet och den Helige Ande, och dessa tre är ett. 8 Och det finns tre som vittnar på jorden, Anden, vattnet och blodet, och dessa tre är överens. 9 Om vi tar emot människors vittnesbörd, är Guds vittnesbörd större, ty detta är Guds vittnesbörd som han har vittnat om sin Son. 10 Den som tror på Guds Son har vittnesbördet i sig själv. Den som inte tror Gud har gjort honom till en lögnare; därför att han inte tror på det vittnesbörd som Gud gav om sin Son.

KAPITEL 4 1 Mina älskade, tro inte varje ande, utan pröva andarna om de är av Gud, ty många falska profeter har gått ut i världen. 2 Härigenom känner ni Guds Ande: Varje ande som bekänner att Jesus Kristus har kommit i köttet är av Gud. 3 Och varje ande som inte bekänner att Jesus Kristus har kommit i köttet är inte av Gud; och detta är antikrists ande, om vilken ni har hört att den skulle komma. och redan nu finns det i världen. 4 I ären av Gud, mina barn, och har besegrat dem, ty större är han som är i er än han som är i världen. 5 De äro av världen; därför tala de om världen, och världen hör dem. 6 Vi äro av Gud. Den som känner Gud hör oss; den som inte är av Gud hör inte oss. Härigenom känner vi sanningens ande och villfarelsens ande.

163

Första Johannesbrevet

11 Och detta är berättelsen om att Gud har gett oss evigt liv, och detta liv är i hans Son. 12 Den som har Sonen har liv; och den som inte har Guds Son har inte liv. 13 Detta har jag skrivit till er som tror på Guds Sons namn; så att ni må veta att ni har evigt liv och att ni må tro på Guds Sons namn. 14 Och detta är den förtröstan som vi har till honom, att om vi ber om något efter hans vilja, så hör han oss: 15 Och om vi vet att han hör oss, vad vi än ber om, så vet vi att vi har de bön som vi begärt av honom. 16 Om någon ser sin broder begå en synd som inte är till döden, han ska be och ge honom liv för dem som inte syndar till döden. Det finns en synd till döden: jag säger inte att han ska be om den. 17 All orättfärdighet är synd, och det finns en synd inte till döden. 18 Vi vet att var och en som är född av Gud inte syndar; men den som är född av Gud bevarar sig själv, och den onde rör honom inte. 19 Och vi vet att vi är av Gud, och att hela världen ligger i ondska. 20 Och vi vet att Guds Son har kommit och har givit oss förstånd, så att vi kan känna den sanne, och vi är i den sanne, ja, i hans Son Jesus Kristus. Detta är den sanne Guden och det eviga livet. 21 Mina barn, bevara er från avgudar. Amen.

164

Andra John KAPITEL 1 1 Den äldste till den utvalda damen och hennes barn, som jag älskar i sanning; och inte bara jag, utan också alla som har känt sanningen; 2 För sanningens skull, som bor i oss och som skall vara med oss för evigt. 3 Nåd vare med er, barmhärtighet och frid från Gud Fadern och Herren Jesus Kristus, Faderns Son, i sanning och kärlek. 4 Jag gladde mig mycket över att jag fann av dina barn som vandrade i sanning, eftersom vi har fått en befallning från Fadern. 5 Och nu ber jag dig, fru, inte som om jag skrev ett nytt bud till dig, utan det som vi hade från början, att vi skulle älska varandra. 6 Och detta är kärleken, att vi vandra efter hans bud. Detta är budet: att, såsom I har hört från begynnelsen, I skolen vandra i det. 7 Ty många bedragare har kommit in i världen, som inte bekänna att Jesus Kristus har kommit i köttet. Detta är en bedragare och en antikrist. 8 Se till er själva att vi inte går miste om det som vi har gjort, utan att vi får full belöning. 9 Den som överträder och inte förblir i Kristi lära, han har inte Gud. Den som förblir i Kristi lära, han har både Fadern och Sonen. 10 Om någon kommer till dig och inte för med sig denna lära, ta inte emot honom i ditt hus, och bjud honom inte heller att Gud skynda dig. 11 Ty den som ber honom att Gud skynda sig är delaktig i hans onda gärningar. 12 Eftersom jag har mycket att skriva till er, vill jag inte skriva med papper och bläck; men jag hoppas på att komma till er och tala ansikte mot ansikte, så att vår glädje må vara fullkomlig. 13 Din utvalda systers barn hälsar dig. Amen. Tredje John KAPITEL 1 1 Den äldste till den älskade Gajus, som jag älskar i sanning. 2 Mina älskade, jag önskar framför allt att du må ha framgång och må bra, precis som din själ mår bra. 3 Ty jag blev mycket glad när bröderna kom och vittnade om sanningen som finns i dig, liksom du vandrar i sanningen. 4 Jag har ingen större glädje än att höra att mina barn vandrar i sanning. 5 Mina älskade, du gör troget vad du än gör mot bröderna och främlingar; 6 som har vittnat om din välgörenhet inför församlingen, vilka om du för ut på deras resa efter en gudomlig sort, så skall du göra väl. 7 Därför att de för hans namns skull gick ut utan att ta något av hedningarna. 8 Därför bör vi ta emot sådana, för att vi skulle kunna vara medhjälpare till sanningen. 9 Jag skrev till församlingen, men Diotrefes, som älskar att ha företräde bland dem, tar inte emot oss. 10 Därför, om jag kommer, kommer jag att minnas hans gärningar som han gör, och ropar mot oss med illvilliga ord; och han nöjer sig inte med det, inte heller tar han själv emot bröderna och förbjuder dem som vill och kastar dem ut ur kyrkan. 11 Mina älskade, följ inte det som är ont, utan det som är gott. Den som gör gott är av Gud, men den som gör ont har inte sett Gud. 12 Demetrius har gott rykte om alla människor och om sanningen själv: ja, och vi vittnar också; och ni vet att vårt rekord är sant. 13 Jag hade mycket att skriva, men jag vill inte skriva till dig med bläck och penna: 14 Men jag hoppas att jag snart får se dig, och vi skall tala ansikte mot ansikte. Frid vare med dig. Våra vänner hälsar dig. Hälsa vännerna vid namn.

165

Jude KAPITEL 1 1 Judas, Jesu Kristi tjänare och Jakobs bror, till dem som har blivit helgade och bevarade av Gud Fadern i Jesus Kristus och kallas: 2 Nåd vare dig och frid och kärlek mångfaldigas. 3 Mina älskade, när jag gjorde allt för att skriva till dig om den allmänna frälsningen, var det nödvändigt för mig att skriver till er och uppmanar er att kämpa uppriktigt för den tro som en gång gavs åt de heliga har överlämnats. 4 Ty det finns vissa människor som har smugit sig in omedvetet, som är förutbestämda för denna dom, ogudaktiga människor som förvandlar vår Guds nåd till frihet och den ende Herren Gud och vår Herre Jesus Kristus avstått 5 Jag vill då påminna er, även om ni en gång visste det, att Herren, sedan han sände ut folket räddade Egypten och förstörde sedan de otrogna. 6 Och änglarna som inte behöll sin första ställning utan lämnade sin egen boning, han har i eviga bojor under mörkret bevarades tills den stora dagen dömdes. 7 Precis som Sodom och Gomorra och städerna omkring dem på samma sätt, som överlämnade sig till otukt och gick efter främmande kött, ställs till exempel, medan de lider av den eviga eldens hämnd. 8 På samma sätt orenar dessa smutsiga drömmare köttet, föraktar herravälde och talar ont om värdighet. 9 Men ärkeängeln Mikael, när han tvistade med djävulen om att han tvistade om Mose kropp, gjorde han inte vågade inte komma med en förtalande anklagelse mot honom utan sade: Herren tillrättavisa dig. 10 Men de tala illa om det de inte veta; men vad de vet av naturen, som råa djur, därigenom förstör de sig själva. 11 Ve dem! ty de gick på Kains väg och sprang girigt efter Bileams villfarelse belöning och gick under i Cores motsägelse. 12Detta är fläckar på dina kärleksfester, när de festar med dig och försörjer sig utan fruktan: moln är de utan vatten, burna av vindar; träd vars frukt vissnar, utan frukt, två gånger döda, till rötter uppryckta; 13 Havets rasande vågor, skummande sin egen skam; vandrande stjärnor, till vilka mörkret i mörkret bevaras för alltid. 14 Och Enok, den sjunde från Adam, profeterade också om dem och sade: Se, Herren kommer med tiotusentals hans helgon, 15 för att verkställa dom över alla och att döma alla som är ogudaktiga bland dem för alla deras onda gärningar som de har begått ogudaktigt, och om alla deras hårda tal som ogudaktiga syndare har talat mot honom. 16 Dessa är knorrande, klagande som vandrar efter sina egna begär; och deras mun talar stor spänning ord, med beundran för människor att dra nytta av. 17 Men, mina älskade, kom ihåg de ord som förut talats av vår Herre Jesu Kristi apostlar; 18 Hur de berättade för er att det i den sista tiden måste finnas hånare som är skyldiga till sina egna ogudaktiga lustar måste gå. 19 Dessa är de som avskiljer sig själva, sinnligt, utan Anden. 20 Men ni, mina älskade, bygg er upp på er allra heligaste tro, när ni ber i den helige Ande, 21 Behåll er i Guds kärlek, medan ni förväntar er vår Herre Jesu Kristi barmhärtighet tills den evigt liv. 22 Och ha medlidande med några, vilket gör skillnad: 23 Och andra räddar med fruktan genom att dra upp dem ur elden; hatar även plagget som är fläckigt av köttet. 24 Och till honom som kan hålla dig från att falla och ställa dig ostraffad inför hans härlighet satt med stor glädje, 25 Den ende vise Guden, vår Frälsare, vare ära och majestät, välde och makt, nu och i evighet. Amen

166

Uppenbarelse

KAPITEL 2 1 Skriv till ängeln för församlingen i Efesos; Detta säger den som håller de sju stjärnorna i sin högra hand, som går mitt bland de sju gyllene ljusstakarna; 2 Jag känner dina gärningar och ditt arbete och ditt tålamod, och hur du inte kan uthärda dem som är onda, och du har prövat dem som säger att de är apostlar och inte är det, och du har funnit dem lögnare. 3 Och jag har burit och har tålamod, och har för mitt namns skull arbetat och har inte tröttnat. 4 Men jag har något emot dig, eftersom du har lämnat din första kärlek. 5 Kom därför ihåg varifrån du har fallit, och omvänd dig och gör de första gärningarna; annars kommer jag hastigt till dig och tar bort din ljusstake från hans plats, om du inte omvänder dig. 6 Men detta har du, att du hatar nikolaiternas gärningar, som jag också hatar. 7 Den som har öra, låt honom höra vad Anden säger till församlingarna; Den som segrar ska jag ge att äta av livets träd, som är mitt i Guds paradis. 8 Och skriv till ängeln för församlingen i Smyrna; Detta säger den förste och den siste, som var död och lever; 9 Jag känner dina gärningar och vedermöda och fattigdom (men du är rik) och jag känner hädelsen från dem som säger att de är judar och inte är det, utan är Satans synagoga. 10 Var inte rädd för något av det som du skall lida. och ni skall ha vedermöda i tio dagar; var du trogen intill döden, så skall jag ge dig livets krona. 11 Den som har öra, låt honom höra vad Anden säger till församlingarna; Den som segrar ska inte skadas av den andra döden. 12 Och skriv till ängeln för församlingen i Pergamos: Detta säger den som har det skarpa svärdet med två eggar; 13 Jag känner dina gärningar och var du bor, även var Satans säte är, och du håller fast vid mitt namn och har inte förnekat min tro, inte ens i de dagar då Antipas var min trogna martyr, som blev dödad bland er, där Satan bor. 14 Men jag har några få saker emot dig, eftersom du har dem som håller fast vid Bileams lära, som lärde Balak att kasta en stötesten inför Israels barn, att äta avgudaroffer och att begå otukt. 15 Så har du också dem som håller nikolaiternas lära, vilket jag hatar. 16 Omvänd er; annars kommer jag hastigt till dig och strider mot dem med min muns svärd. 17 Den som har öra, låt honom höra vad Anden säger till församlingarna; Den som segrar skall jag ge att äta av det dolda manna, och jag skall ge honom en vit sten och ett nytt namn skrivet på stenen, som ingen känner utom den som tar emot det. 18 Och skriv till ängeln för församlingen i Tyatira; Detta säger Guds Son, som har sina ögon som en eldslåga, och hans fötter är som fin koppar; 19 Jag känner dina gärningar och kärlek och tjänst och tro och ditt tålamod och dina gärningar; och den sista att vara mer än den första. 20 Men jag har några få saker emot dig, eftersom du tillåter den kvinnan Isebel, som kallar sig profetissa, att undervisa och förföra mina tjänare att bedriva otukt och att äta avgudaroffer.

KAPITEL 1 1 Jesu Kristi uppenbarelse, som Gud gav honom, för att visa för sina tjänare det som snart måste ske. och han sände och undertecknade det genom sin ängel till sin tjänare Johannes. 2 som vittnade om Guds ord och om Jesu Kristi vittnesbörd och om allt som han såg. 3 Salig är den som läser och de som hör denna profetias ord och bevara det som är skrivet däri, ty tiden är nära. 4 Johannes till de sju församlingarna som finns i Asien: Nåd vare med er och frid från honom som är och som var och som kommer; och från de sju Andar som äro framför hans tron; 5 Och från Jesus Kristus, som är det trogna vittnet och den förstfödde av de döda och fursten över jordens kungar. till honom som älskade oss och tvättade oss från våra synder i sitt eget blod, 6 Och har gjort oss till kungar och präster åt Gud och hans Fader; honom vare ära och välde i evighet och evighet. Amen. 7 Se, han kommer med moln; och alla öga skall se honom, och även de som genomborrat honom, och alla jordens släkter skola jämra sig över honom. Ändå, Amen. 8 Jag är Alfa och Omega, början och slutet, säger Herren, som är och som var och som kommer, den Allsmäktige. 9 Jag Johannes, som också är din broder och följeslagare i vedermödan och i Jesu Kristi rike och tålamod, var på den ö som kallas Patmos, för Guds ords skull och för Jesu Kristi vittnesbörd. 10 Jag var i Anden på Herrens dag och hörde bakom mig en stor röst, som av en basun, 11 och sade: Jag är Alfa och Omega, den förste och den siste. till Efesos och till Smyrna och till Pergamos och till Tyatira och till Sardes och till Filadelfia och till Laodikea. 12 Och jag vände mig om för att se rösten som talade med mig. Och när jag vände mig om, såg jag sju ljusstakar av guld; 13 Och mitt bland de sju ljusstakarna en som liknar Människosonen, klädd i en klädnad ner till foten och omgjord med en gyllene gördel. 14 Hans huvud och hår var vita som ull, vita som snö; och hans ögon var som en eldslåga; 15 Och hans fötter liknade fin koppar, som om de brann i en ugn; och hans röst som bruset av många vatten. 16 Och han hade sju stjärnor i sin högra hand, och ett skarpt tveeggat svärd gick ut ur hans mun, och hans ansikte var som solen skiner i hans styrka. 17 Och när jag såg honom, föll jag för hans fötter som död. Och han lade sin högra hand på mig och sade till mig: Frukta inte; Jag är den första och den sista: 18 Jag är den som lever och var död; och se, jag lever för evigt, Amen; och har nycklarna till helvetet och döden. 19 Skriv det som du har sett, och det som är och det som kommer att ske härefter; 20 Hemligheten med de sju stjärnorna som du såg i min högra hand, och de sju gyllene ljusstakarna. De sju stjärnorna är de sju församlingarnas änglar, och de sju ljusstakarna som du såg är de sju församlingarna.

167

Uppenbarelse

21 Och jag gav henne utrymme att omvända sig från hennes otukt; och hon ångrade sig inte. 22 Se, jag skall kasta henne i en säng, och de som begår äktenskapsbrott med henne till stor vedermöda, om de inte omvänder sig från sina gärningar. 23 Och jag skall döda hennes barn med döden; och alla församlingar skola inse att jag är den som utforskar tyglarna och hjärtan, och jag skall ge åt var och en av er enligt era gärningar. 24 Men till er säger jag, och till de övriga i Tyatira, så många som inte har denna lära och som inte har känt till Satans djup, som de talar; Jag ska inte lägga någon annan börda på dig. 25 Men det som ni redan har, håll fast tills jag kommer. 26 Och den som segrar och bevarar mina gärningar intill slutet, åt honom skall jag ge makt över folken. 27 Och han skall styra dem med en järnstav; som en krukmakares kärl skola de krossas till rysningar, liksom jag tagit emot av min Fader. 28 Och jag skall ge honom morgonstjärnan. 29 Den som har öra, låt honom höra vad Anden säger till församlingarna.

12 Den som segrar skall jag göra en pelare i min Guds tempel, och han skall inte mer gå ut; och jag skall skriva på honom min Guds namn och namnet på min Guds stad, som är det nya Jerusalem. , som kommer ner från himlen från min Gud, och jag skall skriva mitt nya namn på honom. 13 Den som har öra, låt honom höra vad Anden säger till församlingarna. 14 Och skriv till ängeln för laodikeernas församling: Detta säger Amen, det trogna och sanna vittnet, början på Guds skapelse; 15 Jag känner dina gärningar, att du varken är kall eller varm; jag vill att du vore kall eller varm. 16 Så därför att du är ljummen och varken kall eller varm, så kommer jag att spy ut dig ur min mun. 17 Därför att du säger: Jag är rik och rik på gods, och jag behöver ingenting; och du vet inte att du är eländig och eländig och fattig och blind och naken. 18 Jag råder dig att köpa av mig guld prövat i elden, för att du må bli rik; och vita kläder, så att du må vara klädd och din nakenhets skam inte synas; och smörj dina ögon med ögonsalva, så att du kan se. 19 Alla som jag älskar, tillrättavisar och tuktar jag; var därför nitiska och omvänd er. 20 Se, jag står vid dörren och knackar på; om någon hör min röst och öppnar dörren, så skall jag gå in till honom och äta middag med honom, och han med mig. 21 Den som segrar skall jag ge att sitta med mig på min tron, liksom jag också har segrat och satt ned med min Fader på hans tron. 22 Den som har öra, låt honom höra vad Anden säger till församlingarna.

KAPITEL 3 1 Och skriv till ängeln för församlingen i Sardes; Detta säger den som har Guds sju andar och de sju stjärnorna; Jag känner dina gärningar, att du har ett namn att du lever och är död. 2 Var vaksamma och styrka det som finns kvar, som är redo att dö, ty jag har inte funnit dina gärningar fullkomliga inför Gud. 3 Kom därför ihåg hur du har tagit emot och hört, och håll fast och omvänd dig. Om du därför inte vakar, skall jag komma över dig som en tjuv, och du skall inte veta vilken stund jag kommer över dig. 4 Du har några få namn även i Sardes som inte har orenat sina kläder; och de skola vandra med mig i vitt, ty de äro värdiga. 5 Den som segrar, han skall vara klädd i vita kläder; och jag skall inte utplåna hans namn ur livets bok, utan jag skall bekänna hans namn inför min Fader och inför hans änglar. 6 Den som har öra, låt honom höra vad Anden säger till församlingarna. 7 Och skriv till ängeln för församlingen i Filadelfia; Detta säger den helige, den sanne, den som har Davids nyckel, den som öppnar och ingen stänger; och tillsluter, och ingen öppnar; 8 Jag känner dina gärningar: se, jag har ställt inför dig en öppen dörr, och ingen kan stänga den, ty du har lite kraft och har hållit mitt ord och inte förnekat mitt namn. 9 Se, jag skall göra dem till Satans synagoga, som säger att de är judar och inte är det, utan ljuger; se, jag skall låta dem komma och tillbe inför dina fötter och inse att jag har älskat dig. 10 Eftersom du har bevarat mitt tålamods ord, skall jag också bevara dig från frestelsens stund, som skall komma över hela världen, för att pröva dem som bor på jorden. 11 Se, jag kommer hastigt; behåll det du har, så att ingen tar din krona.

KAPITEL 4 1 Efter detta såg jag, och se, en dörr öppnades i himlen, och den första röst som jag hörde var som en basun tala med mig; som sade: "Kom upp hit, så skall jag visa dig vad som måste ske härefter." 2 Och genast var jag i anden, och se, en tron var satt i himmelen, och en satt på tronen. 3 Och han som satt skulle ses som en jaspis och en sardinsten, och det fanns en regnbåge runt tronen, i syne som en smaragd. 4 Och runt tronen fanns fyra och tjugo säten, och på stolarna såg jag fyra och tjugo äldste sitta, klädda i vita kläder; och på sina huvuden hade de kronor av guld. 5 Och från tronen utgick blixtar och dunder och röster, och det brände sju eldslampor framför tronen, vilka är Guds sju andar. 6 Och framför tronen fanns ett hav av glas som liknade kristall, och mitt på tronen och runt tronen fanns fyra djur fulla av ögon framför och bakom. 7 Och det första vilddjuret var likt ett lejon, och det andra djuret var som en kalv, och det tredje djuret hade ett ansikte som en människa, och det fjärde djuret var som en flygande örn. 8 Och de fyra djuren hade vart och ett av dem sex vingar runt sig; och de var fulla av ögon inombords, och de vilade inte dag och natt och sade: "Helig, helig, helig, Herre Gud, Allsmäktige, som var och är och som kommer." 9 Och när dessa djur ger ära och ära och tackar honom som satt på tronen, som lever i evighet och evighet,

168

Uppenbarelse

10 De fyra och tjugo äldste falla ned inför honom som satt på tronen och tillbe honom som lever i evighet och evighet, och kasta sina kronor inför tronen och säga: 11 Du är värdig, Herre, att ta emot ära och ära och makt, ty du har skapat allting, och för ditt behag är de och skapades. KAPITEL 5 1 Och jag såg i hans högra hand som satt på tronen en bok skriven på insidan och på baksidan, förseglad med sju sigill. 2 Och jag såg en stark ängel ropa med hög röst: Vem är värdig att öppna boken och lösa dess sigill? 3 Och ingen människa i himlen eller på jorden, varken under jorden, kunde öppna boken eller titta på den. 4 Och jag grät mycket, ty ingen befanns värdig att öppna och läsa boken eller titta i den. 5 Och en av de äldste sade till mig: Gråt inte. Se, lejonet av Juda stam, Davids rot, har segrat att öppna boken och lösa dess sju sigill. 6 Och jag såg, och se, mitt på tronen och de fyra vilddjuren och mitt bland de äldste stod ett lamm som det hade slagits, med sju horn och sju ögon, vilka är de sju andarna av Gud sänt ut över hela jorden. 7 Och han kom och tog boken ur hans högra hand som satt på tronen. 8 Och när han hade tagit boken, föll de fyra vilddjuren och de fyra och tjugo äldste ner inför Lammet, med var och en av dem med harpor och gyllene burkar fulla av dofter, som är de heligas böner. 9 Och de sjöng en ny sång och sade: Du är värdig att ta boken och öppna dess sigill, ty du är dödad och har friköpt oss åt Gud med ditt blod ur alla släkter, tungomål och folk, och nation; 10 Och du har gjort oss till kungar och präster åt vår Gud, och vi skola regera på jorden. 11 Och jag såg och hörde rösten från många änglar runt omkring tronen och djuren och de äldste, och antalet av dem var tio tusen gånger tio tusen och tusentals tusen; 12 och sade med hög röst: Värdigt är Lammet som slaktades att ta emot makt och rikedom och vishet och styrka och ära och ära och välsignelse. 13 Och varje skapelse som är i himlen och på jorden och under jorden, och de som är i havet och allt som är i dem, hörde jag säga: Välsignelse och ära och ära och makt vare till honom som sitter på tronen och till Lammet i evighet och evighet. 14 Och de fyra djuren sade: Amen. Och de fyra och tjugo äldste föll ner och tillbad honom som lever i evighet och evighet. KAPITEL 6 1 Och jag såg när Lammet öppnade ett av sigillen, och jag hörde, som ett ljud av åska, ett av de fyra djuren säga: Kom och se. 2 Och jag såg, och se, en vit häst, och den som satt på honom hade en båge; och en krona gavs åt honom, och han gick ut segrande och för att segra. 3 Och när det hade öppnat det andra sigillet, hörde jag det andra vilddjuret säga: Kom och se.

169

4 Och en annan häst gick ut, som var röd, och den som satt på den gavs makt att ta friden från jorden och att de skulle döda varandra; och ett stort svärd gavs åt honom. 5 Och när det hade öppnat det tredje inseglet, hörde jag det tredje vilddjuret säga: Kom och se. Och jag såg, och se en svart häst; och han som satt på honom hade en våg i handen. 6 Och jag hörde en röst mitt ibland de fyra djuren säga: Ett mått vete för ett öre och tre mått korn för ett öre; och se att du inte skadar oljan och vinet. 7 Och när det hade öppnat det fjärde inseglet, hörde jag det fjärde vilddjurets röst säga: Kom och se. 8 Och jag såg, och se, en blek häst, och hans namn som satt på honom var Döden, och Helvetet följde med honom. Och makt gavs åt dem över fjärde delen av jorden, att döda med svärd och med hunger och med död och med jordens djur. 9 Och när han hade öppnat det femte inseglet, såg jag under altaret de själar som hade dödats för Guds ords skull och för det vittnesbörd som de hade. 10 Och de ropade med hög röst och sade: Hur länge, Herre, helige och sanne, dömer och hämnar du inte vårt blod på dem som bor på jorden? 11 Och vita dräkter gavs åt var och en av dem; och det sades till dem, att de skulle vila ännu en liten tid, tills deras medtjänare och deras bröder, som skulle dödas som de voro, skulle vara uppfyllda. 12 Och jag såg när han hade öppnat det sjätte inseglet, och se, det var en stor jordbävning; och solen blev svart som hårsäck, och månen blev som blod; 13 Och himlens stjärnor föll ner på jorden, liksom ett fikonträd kastar ut sina otidiga fikon, när hon skakas av en stark vind. 14 Och himlen vek bort som en bokrulle när den rullades ihop; och alla berg och öar flyttades bort från sina platser. 15 Och jordens kungar och de stora männen och de rika männen och de främsta befälhavarna och de väldiga männen och alla tjänare och alla fria män gömde sig i hålorna och i bergens klippor; 16 Och han sade till bergen och klipporna: Fall över oss och göm oss för hans ansikte som sitter på tronen och för Lammets vrede. 17 Ty hans vredes stora dag är kommen; och vem skall kunna stå? KAPITEL 7 1 Och efter detta såg jag fyra änglar stå på jordens fyra hörn och hålla i jordens fyra vindar, så att vinden inte skulle blåsa mot jorden, inte heller mot havet eller mot något träd. 2 Och jag såg en annan ängel stiga upp från öster med den levande Gudens sigill, och han ropade med hög röst till de fyra änglarna, till vilka det hade givits att skada jorden och havet: 3 och sade: "Skada inte jorden, varken havet eller träden, förrän vi har förseglat vår Guds tjänare på deras pannor." 4 Och jag hörde antalet av dem som hade beseglats, och ett hundra fyrtiofyra tusen beseglade av alla Israels barns stammar. 5 Av Juda stam beseglades tolv tusen. Av Rubens stam beseglades tolv tusen. Av Gads stam beseglades tolv tusen.

Uppenbarelse

6 Av Asers stam beseglades tolv tusen. Av Nepthalims stam beseglades tolv tusen. Av Manasses stam beseglades tolv tusen. 7 Av Simeons stam beseglades tolv tusen. Av Levi stam beseglades tolv tusen. Av Isaskars stam beseglades tolv tusen. 8 Av Zabulons stam beseglades tolv tusen. Av Josefs stam beseglades tolv tusen. Av Benjamins stam beseglades tolv tusen. 9 Efter detta såg jag, och se, en stor skara, som ingen kunde räkna, av alla nationer och släkter och folk och tungomål, stod framför tronen och inför Lammet, klädda i vita klädnader och palmer. i deras händer; 10 och ropade med hög röst och sade: Frälsning åt vår Gud, som sitter på tronen, och åt Lammet. 11 Och alla änglarna stod runt tronen och kring de äldste och de fyra djuren, och föllo framför tronen på sina ansikten och tillbad Gud, 12 och sade: Amen: Välsignelse och ära och vishet och tacksägelse och ära och kraft och styrka tillhör vår Gud i evighet och evighet. Amen. 13 Och en av de äldste svarade och sade till mig: Vad är det för dessa som är klädda i vita kläder? och varifrån kom de? 14 Och jag sade till honom: "Herre, du vet det." Och han sade till mig: Dessa är de som kommit ut ur den stora vedermödan och som har tvättat sina kläder och gjort dem vita i Lammets blod. 15 Därför står de inför Guds tron och tjänar honom dag och natt i hans tempel, och den som sitter på tronen skall bo bland dem. 16 De skola icke mer hungra och icke mera törsta; inte heller skall solen tända på dem eller någon hetta. 17 Ty Lammet som är mitt på tronen skall föda dem och leda dem till levande vattenkällor, och Gud skall torka bort alla tårar från deras ögon.

10 Och den tredje ängeln blåste, och en stor stjärna föll från himlen, som brann som en lampa, och den föll över tredje delen av floderna och över vattenkällorna. 11 Och stjärnans namn kallas Malört, och tredje delen av vattnet blev malört; och många män dog av vattnet, därför att de blevo bittra. 12 Och den fjärde ängeln blåste, och tredjedelen av solen slogs, och tredjedelen av månen och tredjedelen av stjärnorna. så som den tredje delen av dem var förmörkad, och dagen lyste inte en tredjedel av den, och natten likaså. 13 Och jag såg och hörde en ängel flyga mitt i himlen och säga med hög röst: Ve, ve, ve jordens invånare på grund av de andra rösterna från de tre änglarnas basun, som är ännu inte låta! KAPITEL 9 1 Och den femte ängeln blåste, och jag såg en stjärna falla från himlen till jorden, och åt honom gavs nyckeln till avgrunden. 2 Och han öppnade avgrunden; och en rök steg upp ur brunnen, som röken från en stor ugn; och solen och luften förmörkades på grund av röken från gropen. 3 Och gräshoppor kom ut ur röken över jorden, och åt dem gavs makt, liksom jordens skorpioner har makt. 4 Och det befalldes dem att de inte skulle skada jordens gräs, varken något grönt eller något träd; men bara de män som inte har Guds sigill i sina pannor. 5 Och åt dem gavs att de inte skulle döda dem, utan att de skulle plågas i fem månader, och deras plåga var som en skorpions plåga när han slår en man. 6 Och i de dagar skola människorna söka döden och icke finna den; och de skall vilja dö, och döden skall fly från dem. 7 Och gräshoppornas former liknade hästar beredda till strid; och på deras huvuden fanns liksom kronor som guld, och deras ansikten var som människors ansikten. 8 Och de hade hår som kvinnors hår, och deras tänder var som lejonens tänder. 9 Och de hade pansar, likasom pansar av järn; och ljudet av deras vingar var som ljudet av vagnar av många hästar som sprang till strid. 10 Och de hade svansar som skorpioner, och det fanns stick i deras svansar, och deras makt var att skada människor i fem månader. 11 Och de hade en kung över sig, som är avgrundens ängel, vars namn på hebreiska är Abaddon, men på grekiska har hans namn Apollyon. 12 Ett ve är förbi; och se, det kommer ytterligare två ve härefter. 13 Och den sjätte ängeln blåste, och jag hörde en röst från de fyra hornen på det gyllene altaret som står inför Gud, 14 och sade till den sjätte ängeln som hade basunen: "Lös de fyra änglarna som är bundna i den stora floden Eufrat." 15 Och de fyra änglarna löstes, som var beredda för en timme och en dag, en månad och ett år, för att döda tredjedelen av människorna. 16 Och antalet ryttare här var två hundra tusen tusen, och jag hörde deras antal. 17 Och så såg jag hästarna i synen, och de som satt på dem, med pansar av eld, jacinth och svavel; och hästarnas

KAPITEL 8 1 Och när han hade öppnat det sjunde inseglet, blev det tyst i himlen i ungefär en halvtimme. 2 Och jag såg de sju änglarna som stod inför Gud; och åt dem gavs sju trumpeter. 3 Och en annan ängel kom och stod vid altaret med ett rökelsekar av gyllene; och det gavs åt honom mycket rökelse, för att han skulle offra det med alla heligas böner på det gyllene altaret som stod framför tronen. 4 Och röken från rökelsen, som kom med de heligas böner, steg upp inför Gud ur ängelns hand. 5 Och ängeln tog rökelsekaret och fyllde det med eld från altaret och kastade det i jorden. 6 Och de sju änglarna som hade de sju basunerna gjorde sig redo att blåsa. 7 Den första ängeln blåste, och där följde hagel och eld blandat med blod, och de kastades på jorden, och tredjedelen av träden brändes upp, och allt grönt gräs brändes upp. 8 Och den andra ängeln blåste, och som ett stort berg som brann i eld kastades i havet, och tredje delen av havet blev blod. 9 Och tredjedelen av de varelser som fanns i havet och hade liv, dog; och den tredje delen av skeppen förstördes.

170

Uppenbarelse

huvuden var som lejonhuvuden; och ur deras mun kom eld och rök och svavel. 18 Av dessa tre dödades tredjedelen av människorna, av elden och av röken och av svavelet, som strömmade ut ur deras mun. 19 Ty deras kraft finns i deras mun och i deras svansar, ty deras svansar var som ormar och hade huvuden, och med dem gör de ont. 20 Och resten av männen som inte hade dödats av dessa plågor, ångrade sig ännu inte från sina händers verk, för att de inte skulle tillbe djävlar och avgudar av guld och silver, och koppar och sten och av trä. varken kan se, höra eller gå: 21 De ångrade sig inte från sina mord, inte heller sina trolldomar eller sin otukt eller sina stölder.

1 Och jag såg en annan mäktig ängel komma ner från himlen, klädd i ett moln, och en regnbåge var över hans huvud, och hans ansikte var som solen, och hans fötter som eldpelare. 2 Och han hade i sin hand en liten bok öppen, och han satte sin högra fot på havet och sin vänstra fot på jorden, 3 Och han ropade med hög röst, som när ett lejon vrålar, och när han hade ropat, hörde sju åska. 4 Och när de sju åsknarna hade uttalat sina röster, tänkte jag skriva; och jag hörde en röst från himlen säga till mig: Försegla det som de sju åsknarna har sagt, och skriv det inte. 5 Och ängeln som jag såg stå på havet och på jorden lyfte sin hand mot himlen, 6 Och svor vid honom som lever i evighet och evighet, som skapade himlen och det som finns däri och jorden och det som finns däri och havet och det som finns däri, att det skulle finnas tid inte längre: 7 Men i den sjunde ängelns röst, när han börjar ljuda, skulle Guds hemlighet vara fullbordad, såsom han har förkunnat för sina tjänare profeterna. 8 Och rösten som jag hörde från himlen talade åter till mig och sade: Gå och tag den lilla boken som är öppen i ängelns hand som står på havet och på jorden. 9 Och jag gick till ängeln och sade till honom: "Ge mig den lilla boken." Och han sade till mig: Tag den och ät upp den; och den skall göra din buk bitter, men den skall vara söt som honung i din mun. 10 Och jag tog den lilla boken ur ängelns hand och åt upp den; och det var i min mun söt som honung, och så snart jag hade ätit det, var min mage bitter. 11 Och han sade till mig: Du måste åter profetera inför många folk och nationer och tungomål och kungar.

4 Dessa är de två olivträden och de två ljusstakarna som står inför jordens Gud. 5 Och om någon vill skada dem, går eld ut ur deras mun och förtär deras fiender; och om någon vill skada dem, måste han på detta sätt dödas. 6 Dessa har makt att stänga himmelen, så att det inte regnar i deras profetians dagar, och de har makt över vattnet att förvandla dem till blod och att slå jorden med alla plågor, så ofta de vill. 7 Och när de har fullbordat sitt vittnesbörd, skall vilddjuret som stiger upp ur avgrunden föra krig mot dem och övervinna dem och döda dem. 8 Och deras döda kroppar skall ligga på gatan i den stora staden, som andligen kallas Sodom och Egypten, där också vår Herre blev korsfäst. 9 Och de av folket och släktena och tungomålen och nationerna skola se sina döda kroppar i tre och en halv dag, och de skall inte låta deras döda kroppar läggas i gravar. 10 Och de som bor på jorden skall glädja sig över dem och glädja sig och sända gåvor till varandra; därför att dessa två profeter plågade dem som bodde på jorden. 11 Och efter tre och en halv dagar kom livets Ande från Gud in i dem, och de stod på sina fötter; och stor fruktan föll över dem som såg dem. 12 Och de hörde en stor röst från himlen säga till dem: Kom upp hit. Och de steg upp till himlen i ett moln; och deras fiender såg dem. 13 Och i samma stund inträffade en stor jordbävning, och den tionde delen av staden föll, och i jordbävningen dödades sju tusen människor, och de kvarleva blev förskräckta och gav ära åt himmelens Gud. 14 Det andra ve är förbi; och se, det tredje ve kommer hastigt. 15 Och den sjunde ängeln blåste; och det hördes stora röster i himlen, som sade: Denna världens riken har blivit vår Herres och hans Kristi riken. och han skall regera i evighet och evighet. 16 Och de fyra och tjugo äldste, som satt inför Gud på sina säten, föllo ned på sina ansikten och tillbad Gud, 17 Och de sade: »Vi tacka dig, Herre Gud, du Allsmäktige, som är och förfaller och som kommer; ty du har tagit din stora makt till dig och regerat. 18 Och folken blev vrede, och din vrede har kommit och de dödas tid, att de skulle dömas och att du skulle ge lön åt dina tjänare, profeterna, och till de heliga och dem som fruktar ditt namn, liten och stor; och skulle förgöra dem som förstör jorden. 19 Och Guds tempel öppnades i himlen, och hans testamentes ark sågs i hans tempel, och det kom blixtar och röster och åskningar och en jordbävning och stort hagel.

KAPITEL 11

KAPITEL 12

1 Och det gavs mig ett rör som en stav, och ängeln stod och sade: Stå upp och mät upp Guds tempel och altaret och dem som tillber där. 2 Men förgården som är utanför templet, låt den stå utanför och mät den inte; ty den är given åt hedningarna, och den heliga staden skola de trampa under fyrtiotvå månader. 3 Och jag skall ge makt åt mina två vittnen, och de skola profetera tusen två hundra sextio dagar, iklädda säckkläder.

1 Och det visade sig ett stort under i himlen; en kvinna klädd i solen och månen under hennes fötter, och på hennes huvud en krona av tolv stjärnor: 2 Och hon, som var med barn, grät, födande och hade smärta att föda. 3 Och ett annat under uppenbarade sig i himlen; och se en stor röd drake med sju huvuden och tio horn och sju kronor på sina huvuden.

KAPITEL 10

171

Uppenbarelse

4 Och hans svans drog till sig tredjedelen av himlens stjärnor och kastade dem till jorden, och draken stod framför kvinnan som var redo att födas, för att förtära sitt barn så snart det hade fötts. 5 Och hon födde ett manligt barn, som skulle styra alla folk med en järnstav, och hennes barn blev uppryckt till Gud och till hans tron. 6 Och kvinnan flydde ut i öknen, där hon har en plats beredd av Gud, för att de där skulle föda henne i tusen två hundra sextio dagar. 7 Och det blev krig i himlen: Mikael och hans änglar stred mot draken; och draken slogs och hans änglar, 8 Och inte segrade; inte heller fanns deras plats längre i himlen. 9 Och den stora draken kastades ut, den gamla ormen, som kallas djävulen och Satan, som bedrar hela världen; han blev nedkastad på jorden, och hans änglar förkastades med honom. 10 Och jag hörde en hög röst säga i himlen: Nu har frälsningen och styrkan och vår Guds rike och hans Kristi kraft kommit; ty våra bröders anklagare är nedkastad, som anklagade dem inför vår Guds dag och natt. 11 Och de besegrade honom genom Lammets blod och genom sitt vittnesbörds ord; och de älskade inte sina liv intill döden. 12 Gläd er därför, ni himlar och ni som bor i dem. Ve jordens och havets invånare! ty djävulen har kommit ned till eder med stor vrede, eftersom han vet att han bara har en kort tid. 13 Och när draken såg att han var nedkastad till jorden, förföljde han kvinnan som födde manbarnet. 14 Och åt kvinnan gavs två vingar av en stor örn, för att hon skulle flyga ut i öknen, till sin plats, där hon får näring för en tid och tider och en halv tid, från ormens ansikte. 15 Och ormen kastade ur sin mun vatten som en flod efter kvinnan, för att han skulle föra bort henne ur floden. 16 Och jorden hjälpte kvinnan, och jorden öppnade hennes mun och svalde floden som draken kastade ut ur sin mun. 17 Och draken blev vred på kvinnan och gick för att föra krig mot återstoden av hennes säd, som håller Guds bud och har Jesu Kristi vittnesbörd.

7 Och det gavs åt honom att föra krig mot de heliga och besegra dem, och makt gavs honom över alla släkter och tungomål och folk. 8 Och alla som bor på jorden skall tillbe honom, vars namn inte är skrivna i livets bok om det slaktade Lammet från världens grundläggning. 9 Om någon har öra, låt honom höra. 10 Den som går i fångenskap skall gå i fångenskap; den som dödar med svärd måste dödas med svärd. Här finns de heligas tålamod och tro. 11 Och jag såg ett annat vilddjur komma upp ur jorden; och han hade två horn som ett lamm, och han talade som en drake. 12 Och det utövar hela det första vilddjurets makt inför honom och låter jorden och dem som bor där tillbe det första vilddjuret, vars dödliga sår läktes. 13 Och han gör stora under, så att han låter eld komma ner från himlen på jorden inför människors ögon, 14 Och bedrar dem som bor på jorden med hjälp av de under som han hade makt att göra inför vilddjurets ögon. och sade till dem som bo på jorden, att de skulle göra en bild åt vilddjuret, som hade sårats av ett svärd och som blev levande. 15 Och han hade makt att ge liv åt vilddjurets bild, så att vilddjurets bild både skulle tala och göra att alla som inte ville tillbe vilddjurets bild skulle dödas. 16 Och han låter alla, både små och stora, rika och fattiga, fria och trälar, få ett märke på sin högra hand eller på sina pannor. 17 Och för att ingen skulle köpa eller sälja, utom den som hade märket eller vilddjurets namn eller numret på hans namn. 18 Här är visdom. Må den som har förstånd räkna talet på vilddjuret, ty det är en människas tal; och hans antal var sex hundra sextiosex. KAPITEL 14 1 Och jag såg, och se, ett lamm stod på Sions berg, och med honom hundra fyrtiofyra tusen, med sin Faders namn skrivet i sina pannor. 2 Och jag hörde en röst från himlen, som rösten från många vatten och som rösten av ett stort åska, och jag hörde rösten av harpar som harpor med sina harpor. 3 Och de sjöng liksom en ny sång inför tronen och inför de fyra vilddjuren och de äldste, och ingen kunde lära sig den sången utom de hundra fyrtiofyra tusen som var återlösta från jorden. 4 Dessa är de som inte blevo orenade med kvinnor; ty de äro jungfrur. Dessa är de som följer Lammet varthelst det går. Dessa återlöstes bland människorna, eftersom de var förstaglingen åt Gud och Lammet. 5 Och i deras mun fann man inget svek, ty de äro utan fel inför Guds tron. 6 Och jag såg en annan ängel flyga mitt i himlen, med det eviga evangeliet att predika för dem som bor på jorden och för alla nationer och släkter, tungomål och folk, 7 De sade med hög röst: "Frukta Gud och ge honom ära; Ty stunden för hans dom är kommen, och tillbe honom som skapade himmelen och jorden och havet och vattenkällorna.

KAPITEL 13 1 Och jag stod på havets sand och såg ett vilddjur stiga upp ur havet, med sju huvuden och tio horn, och på sina horn tio kronor och på sina huvuden hädelsens namn. 2 Och vilddjuret som jag såg var likt en leopard, och hans fötter var som en björns fötter och hans mun som ett lejons mun; och draken gav honom sin makt och sitt säte och stor makt. 3 Och jag såg ett av hans huvuden som sårat till döds; och hans dödliga sår läktes, och hela världen undrade efter vilddjuret. 4 Och de tillbad draken som gav vilddjuret makt, och de tillbad vilddjuret och sade: Vem är vilddjuret lik? vem kan föra krig mot honom? 5 Och en mun gavs åt honom, som talade stora ord och hädelser; och makt gavs åt honom att fortsätta i fyrtiotvå månader. 6 Och han öppnade sin mun i hädelse mot Gud, för att häda hans namn och hans tabernakel och dem som bor i himlen.

172

Uppenbarelse

8 Och en annan ängel följde efter och sade: Fallet, fallen är Babylon, den stora staden, därför att hon låtit alla folk dricka av sitt otukts vredes vin. 9 Och den tredje ängeln följde efter dem och sade med hög röst: Om någon tillber vilddjuret och dess bild och får dets märke i hans panna eller i handen, 10 Han skall dricka av Guds vredes vin, som utan blandning utgjuts i hans vredes bägare; och han skall plågas med eld och svavel inför de heliga änglarnas och Lammets närvaro. 11 Och röken av deras plåga stiger upp för evigt och alltid, och de hava ingen vila dag eller natt, som tillber vilddjuret och dess bild, och var och en som tar emot hans namns märke. 12 Här är de heligas tålamod: här är de som håller Guds bud och Jesu tro. 13 Och jag hörde en röst från himlen säga till mig: Skriv: Saliga är de döda som dör i Herren hädanefter: Ja, säger Anden, så att de må vila från sitt arbete. och deras verk följer dem. 14 Och jag såg, och se, ett vitt moln, och på molnet satt en som Människosonen, med en gyllene krona på sitt huvud och i sin hand en skarp skära. 15 Och en annan ängel gick ut ur templet och ropade med hög röst till honom som satt på molnet: "Stick in din skära och skörda; ty tiden är kommen för dig att skörda; ty jordens skörd är mogen. 16 Och han som satt på molnet stack in sin skära på jorden; och jorden skördades. 17 Och en annan ängel kom ut ur templet i himmelen, och han hade också en skarp skära. 18 Och en annan ängel gick ut från altaret, som hade makt över elden. och ropade med högt rop till den som hade den vassa skäran, och sade: Stöt in din skarpa skära och samla ihop klorna av jordens vinstockar; ty hennes druvor äro fullt mogna. 19 Och ängeln stack in sin skära i jorden och samlade ihop jordens vinstock och kastade den i Guds vredes stora vinpress. 20 Och vinpressen trampades utanför staden, och blod kom ut ur vinpressen, ända till hästens betsel, med ett utrymme av tusensex hundra stadier.

6 Och de sju änglarna kom ut ur templet, med de sju plågorna, klädda i rent och vitt linne, och med sina bröst omgjorda med gyllene gördlar. 7 Och ett av de fyra djuren gav åt de sju änglarna sju gyllene skålar fulla av Guds vrede, som lever i evighet och evighet. 8 Och templet fylldes med rök från Guds härlighet och från hans kraft; och ingen kunde komma in i templet förrän de sju änglarnas sju plågor hade fullbordats. KAPITEL 16

KAPITEL 15 1 Och jag såg ett annat tecken i himlen, stort och förunderligt, sju änglar som hade de sju sista plågorna; ty i dem är Guds vrede uppfylld. 2 Och jag såg som ett hav av glas blandat med eld, och de som hade vunnit segern över vilddjuret och över dess bild och över hans märke och över hans namns antal, stod på glashavet , med Guds harpor. 3 Och de sjöng Mose, Guds tjänares sång, och Lammets sång, och sade: Stora och förunderliga är dina gärningar, Herre Gud, du Allsmäktige! rättvisa och sanna är dina vägar, du heligas konung. 4 Vem skall icke frukta dig, Herre, och förhärliga ditt namn? ty bara du är helig, ty alla folk skola komma och tillbe inför dig; ty dina domar är uppenbara. 5 Och efter det såg jag, och se, templet för vittnesbördets tabernakel i himlen öppnades:

173

1 Och jag hörde en stor röst från templet säga till de sju änglarna: Gå i väg och häll ut Guds vredes skålar över jorden. 2 Och den förste gick och hällde ut sin skål på jorden; och det föll ett kraftigt och allvarligt sår över de män som hade vilddjurets märke och på dem som tillbad hans bild. 3 Och den andra ängeln hällde ut sin skål över havet; och det blev som en döds blod, och alla levande själar dog i havet. 4 Och den tredje ängeln hällde ut sin skål över floder och vattenkällor; och de blev blod. 5 Och jag hörde vattnets ängel säga: Du är rättfärdig, Herre, du som är och var och kommer att vara, därför att du har dömt så. 6 Ty de har utgjutit de heligas och profeternas blod, och du har gett dem blod att dricka; för de är värdiga. 7 Och jag hörde en annan från altaret säga: Så, Herre Gud, du Allsmäktige, sanna och rättfärdiga är dina domar. 8 Och den fjärde ängeln hällde ut sin skål över solen; och makt gavs åt honom att bränna människor med eld. 9 Och människorna brändes av stor hetta och hädade Guds namn, som har makt över dessa plågor, och de ångrade sig inte för att ge honom ära. 10 Och den femte ängeln hällde ut sin skål på vilddjurets säte; och hans rike var fullt av mörker; och de gnagde sina tungor av smärta, 11 Och de hädade himmelens Gud för deras smärtor och deras sår och omvände sig inte från deras gärningar. 12 Och den sjätte ängeln hällde ut sin skål över den stora floden Eufrat; och dess vatten torkades upp, för att vägen för kungarna i österlandet skulle beredas. 13 Och jag såg tre orena andar likna grodor komma ut ur drakens mun och ur vilddjurets mun och ur den falske profetens mun. 14 Ty de är djävlars andar, som gör underverk, som går ut till kungarna på jorden och i hela världen, för att samla dem till striden på den Allsmäktiges stora dag. 15 Se, jag kommer som en tjuv. Salig är den som vakar och bevarar sina kläder, så att han inte går naken och de ser hans skam. 16 Och han samlade dem på en plats som kallas på hebreiska Harmagedon. 17 Och den sjunde ängeln hällde ut sin skål i luften; och en stor röst kom från himmelens tempel, från tronen, som sade: Det är gjort. 18 Och det hördes röster och åskan och blixtar; och det blev en stor jordbävning, en sådan som inte har funnits sedan människorna var på jorden, en så kraftig jordbävning och så stor.

Uppenbarelse

19 Och den stora staden delades i tre delar, och hedningarnas städer föllo, och det stora Babylon kom till åminnelse inför Gud, för att ge henne bägaren med vinet från hans vredes glöd. 20 Och alla öar flydde bort, och bergen hittades inte. 21 Och ett stort hagl föll över människorna från himlen, varje sten som vägde en talent; och människorna hädade Gud för hagelplågan; ty dess plåga var mycket stor.

17 Ty Gud har lagt i deras hjärtan att uppfylla sin vilja och att komma överens och ge sitt rike åt vilddjuret, tills Guds ord har uppfyllts. 18 Och kvinnan som du såg är den stora staden som regerar över jordens kungar. KAPITEL 18

KAPITEL 17 1 Och en av de sju änglarna som hade de sju skålarna kom och talade med mig och sade till mig: Kom hit; Jag skall visa dig domen över den stora skökan som sitter på många vatten. 2 med vilken jordens kungar har bedrivit otukt, och jordens invånare har blivit berusade av hennes otukts vin. 3 Så förde han mig bort i anden i öknen, och jag såg en kvinna sitta på ett scharlakansrött djur, fullt av hädelsenamn, med sju huvuden och tio horn. 4 Och kvinnan var klädd i purpur och scharlakansröd färg och prydd med guld och ädelstenar och pärlor, och hon hade en gyllene bägare i sin hand full av styggelser och orenheter från hennes otukt. 5 Och på hennes panna var ett namn skrivet: MYSTERIE, BABYLON DEN STORA, MODER TILL JORDENS SKÖGOR OCH AVRYMLIGHETER. 6 Och jag såg kvinnan berusad av de heligas blod och av Jesu martyrers blod, och när jag såg henne, undrade jag med stor beundran. 7 Och ängeln sade till mig: Varför förundrade du dig? Jag skall berätta för dig om kvinnans hemlighet och om vilddjuret som bär henne, som har de sju huvudena och de tio hornen. 8 Vilddjuret som du såg var och är inte; och de skola stiga upp ur avgrunden och gå till fördärvet, och de som bor på jorden skall förundras, vars namn inte var skrivna i livets bok från världens grundläggning, när de ser vilddjuret som var, och är inte och är ändå. 9 Och här är sinnet som har vishet. De sju huvudena är sju berg, på vilka kvinnan sitter. 10 Och det är sju kungar: fem har fallit, och en är, och den andre har ännu inte kommit; och när han kommer, måste han fortsätta en kort stund. 11 Och vilddjuret som var och inte är, ja, det är den åttonde, och det är av de sju och går i fördärv. 12 Och de tio horn som du såg är tio kungar, som ännu inte har fått något rike; men få makt som kungar en timme med vilddjuret. 13 Dessa har ett sinne och skall ge sin kraft och styrka åt vilddjuret. 14 Dessa skola föra krig mot Lammet, och Lammet skall besegra dem, ty han är herrarnas Herre och konungarnas Konung, och de som är med honom är kallade och utvalda och trogna. 15 Och han sade till mig: Vattnen som du såg, där skökan sitter, är folk och skaror och folk och tungomål. 16 Och de tio horn som du såg på vilddjuret, dessa skola hata skökan och göra henne öde och naken och äta hennes kött och bränna upp henne i eld.

174

1 Och efter detta såg jag en annan ängel komma ner från himlen, med stor makt; och jorden blev upplyst av hans härlighet. 2 Och han ropade mäktigt med stark röst och sade: Det stora Babylon har fallit, fallit och blivit en boning för djävlar och ett fäste för varje ful ande och en bur för varje oren och hatisk fågel. 3 Ty alla folk har druckit av hennes otukts vredes vin, och jordens kungar har bedrivit otukt med henne, och jordens köpmän har blivit rika på hennes överflöd av hennes läckerheter. 4 Och jag hörde en annan röst från himlen säga: Gå ut ur henne, mitt folk, så att ni inte får del i hennes synder och att ni inte får ta del av hennes plågor. 5 Ty hennes synder har räckt till himlen, och Gud har kommit ihåg hennes missgärningar. 6 Belöna henne, såsom hon belönade dig, och dubbla henne dubbla efter hennes gärningar: fyll den dubbla bägaren som hon har fyllt. 7 Hur mycket hon har förhärligat sig själv och levt ljuvligt, så mycket plåga och sorg ger henne; ty hon säger i sitt hjärta: "Jag sitter en drottning och är ingen änka och ska ingen sorg se." 8 Därför skola hennes plågor komma på en dag, död och sorg och hungersnöd; och hon skall brännas upp med eld, ty stark är Herren Gud, som dömer henne. 9 Och jordens kungar, som har bedrivit otukt och levt ljuvligt med henne, skola jämra henne och klaga över henne, när de ser röken från hennes brinnande, 10 Stå på avstånd av fruktan för hennes plåga och sade: Ve, ve, den stora staden Babylon, den mäktiga staden! ty på en timme kommer din dom. 11 Och jordens köpmän skola gråta och sörja över henne; ty ingen köper längre deras varor. 12 Varor av guld och silver och ädelstenar och pärlor, och fint linne, och purpur och siden och scharlakansröd och allt ditt trä och alla slags kärl av elfenben och alla slags kärl av ädelträ och av mässing och järn och marmor, 13 Och kanel och dofter, och salvor, och rökelse, och vin, och olja, och fint mjöl, och vete, och djur, och får, och hästar, och vagnar, och slavar och människors själar. 14 Och de frukter som din själ längtade efter har vikit ifrån dig, och allt som var läckert och gott har vek ifrån dig, och du skall inte längre finna dem. 15 Handlarna med dessa ting, som blivit rika av henne, skola stå långt borta av fruktan för hennes plåga, gråta och jämmera, 16 Och han sade: »Ack, ve, den stora stad, som var klädd i fint linne och purpurrött och scharlakansrött och prydd med guld och ädelstenar och pärlor! 17 Ty på en timme försvinner så stora rikedomar. Och varje skeppsmästare, och hela skeppsskaran, och sjömän och alla som handlar till sjöss, stod på avstånd,

Uppenbarelse

18 Och de ropade, när de såg röken från hennes brinnande, och sade: »Vilken stad är lik denna stora stad? 19 Och de kastade stoft på sina huvuden och ropade gråtande och jämrande och sade: »Ack, ve, den stora stad, på vilken alla som hade skepp i havet blivit rika på grund av hennes dyrbarhet. ty på en timme är hon ödelagd. 20 Gläd dig över henne, du himmel, och ni heliga apostlar och profeter; ty Gud har hämnats dig på henne. 21 Och en mäktig ängel tog upp en sten som liknade en stor kvarnsten och kastade den i havet och sade: Så skall den stora staden Babylon med våld bliva nedbruten, och den skall inte finnas mer. 22 Och rösten från harpar och musiker, och pipare och trumpetare skall inte längre höras i dig; och ingen hantverkare, av vilket hantverk han än är, skall finnas mer hos dig; och ljudet av en kvarnsten skall inte längre höras i dig; 23 Och ljuset från ett ljus skall inte längre lysa i dig; och brudgummens och brudens röst skall inte längre höras i dig, ty dina köpmän var jordens stora män; ty genom dina trolldomar har alla folk blivit vilseledda. 24 Och i henne hittades blod från profeter och heliga och från alla som hade dödats på jorden. KAPITEL 19 1 Och efter detta hörde jag en stor röst av många människor i himlen säga: Halleluja; Frälsning och ära och ära och makt åt Herren vår Gud: 2 Ty sanna och rättfärdiga är hans domar, ty han har dömt den stora skökan, som fördärvade jorden med sitt otukt, och han har hämnats sina tjänares blod av hennes hand. 3 Och åter sade de: Halleluja. Och hennes rök steg upp för evigt och alltid. 4 Och de fyra och tjugo äldste och de fyra djuren föll ner och tillbad Gud som satt på tronen och sade: Amen! Halleluja. 5 Och en röst kom ut från tronen och sade: Prisa vår Gud, alla hans tjänare och ni som fruktar honom, både små och stora. 6 Och jag hörde som en röst från en stor folkmassa och som rösten från många vatten och som rösten av mäktiga åskanden, som sade: Halleluja, ty Herren Gud, den allsmäktige, regerar. 7 Låt oss glädjas och glädjas och ge honom ära, ty Lammets bröllop har kommit, och hans hustru har gjort sig redo. 8 Och det gavs henne att vara klädd i rent och vitt fint linne, ty det fina linne är de heligas rättfärdighet. 9 Och han sade till mig: Skriv: Saliga är de som är kallade till Lammets bröllopsmåltid. Och han sade till mig: Detta är Guds sanna ord. 10 Och jag föll för hans fötter för att tillbe honom. Och han sade till mig: Se till att du inte gör det. Jag är din medtjänare och dina bröder som har Jesu vittnesbörd: tillbe Gud, ty Jesu vittnesbörd är profetians ande. 11 Och jag såg himlen öppnad, och se en vit häst; och han som satt på honom kallades trofast och sann, och i rättfärdighet dömer han och för krig. 12 Hans ögon var som en eldslåga, och på hans huvud fanns många kronor; och han lät skriva ett namn som ingen visste, utom han själv.

175

13 Och han var klädd i en dräkt doppad i blod, och hans namn kallas Guds ord. 14 Och de härar som fanns i himlen följde honom på vita hästar, klädda i vitt och rent fint linne. 15 Och ur hans mun utgår ett skarpt svärd, för att han skall slå folken med det, och han skall härska över dem med en järnstav, och han trampar på den Allsmäktige Guds glödhet och vredes vinpress. 16 Och på sin dräkt och på sin lår har han ett namn skrivet: KONUNGARS KONUNG OCH HERRENS HERRE. 17 Och jag såg en ängel stå i solen; och han ropade med hög röst och sade till alla fåglar som flyger mitt i himlen: Kom och samla er till den store Gudens måltid. 18 så att ni må äta kött av kungar och kött av kaptener, och kött av mäktiga män, och kött av hästar och av dem som sitter på dem, och kött av alla människor, både fria och trälar, både liten och stor. 19 Och jag såg vilddjuret och jordens kungar och deras härar samlade sig för att föra krig mot honom som satt på hästen och mot hans här. 20 Och vilddjuret blev gripet, och med honom den falske profeten som gjorde under inför honom, med vilka han bedrog dem som hade tagit emot vilddjurets märke och dem som tillbad hans bild. Dessa båda kastades levande i en eldsjö som brann med svavel. 21 Och återstoden dödades med svärdet av honom som satt på hästen, vilket svärd gick ut ur hans mun, och alla fåglar blev mätta av sitt kött. KAPITEL 20 1 Och jag såg en ängel komma ner från himlen med nyckeln till avgrunden och en stor kedja i sin hand. 2 Och han grep draken, den gamla ormen, som är Djävulen och Satan, och band honom i tusen år, 3 Och kasta honom i avgrunden och stäng in honom och sätt ett sigill på honom, så att han inte mer skulle vilseleda folken, tills de tusen åren skulle vara förflutna, och därefter måste han lösas en liten stund. 4 Och jag såg troner, och de satte sig på dem, och dom gavs åt dem, och jag såg själarna hos dem som blev halshuggna för Jesu vittnesbörd och för Guds ords skull, och som inte hade tillbedt vilddjuret, varken hans avbild eller hade fått hans märke på deras pannor eller i deras händer; och de levde och regerade med Kristus i tusen år. 5 Men resten av de döda levde inte igen förrän de tusen åren var till ända. Detta är den första uppståndelsen. 6 Salig och helig är den som har del i den första uppståndelsen: över sådana har den andra döden ingen makt, utan de skola vara Guds och Kristi präster och skola regera med honom i tusen år. 7 Och när de tusen åren är slut, skall Satan lösas ur sitt fängelse, 8 Och han skall gå ut för att bedra folken som äro i jordens fyra delar, Gog och Magog, för att samla dem till strid, vilkas antal är som havets sand. 9 Och de drogo upp över jordens bredd och omringade de heligas läger och den älskade staden, och eld kom ned från Gud från himmelen och förtärde dem. 10 Och djävulen som bedrog dem kastades i sjön av eld och svavel, där vilddjuret och den falske profeten är, och han skall plågas dag och natt i evighet och evighet.

Uppenbarelse

11 Och jag såg en stor vit tron och honom som satt på den, från vars ansikte jorden och himlen flydde; och det fanns ingen plats för dem. 12 Och jag såg de döda, små och stora, stå inför Gud; och böckerna öppnades, och en annan bok öppnades, som är livets bok, och de döda dömdes efter det som var skrivet i böckerna, efter deras gärningar. 13 Och havet gav upp de döda som fanns i det; och döden och helvetet överlämnade de döda som fanns i dem, och de dömdes var och en efter sina gärningar. 14 Och döden och helvetet kastades i eldsjön. Detta är det andra dödsfallet. 15 Och var och en som inte fanns skriven i livets bok, kastades i eldsjön.

16 Och staden låg fyrkantigt, och längden var lika stor som bredden; och han mätte staden med vassen, tolv tusen stadier. Längden och bredden och höjden på den är lika. 17 Och han mätte dess vägg till hundra fyrtiofyra alnar, efter måttet av en man, det vill säga en ängel. 18 Och dess mur byggdes av jaspis, och staden var av rent guld, likt klart glas. 19 Och grunden till stadsmuren var prydd med alla slags ädelstenar. Den första grunden var jaspis; den andra, safir; den tredje, en kalcedon; den fjärde, en smaragd; 20 Den femte, sardonyx; den sjätte, sardius; den sjunde, krysolit; den åttonde, beryl; den nionde, en topas; den tionde, en krysoprasus; den elfte, en jacinth; den tolfte, en ametist. 21 Och de tolv portarna var tolv pärlor; varje port var av en pärla, och stadens gata var av rent guld, liksom genomskinligt glas. 22 Och jag såg inget tempel däri, ty Herren Gud, den Allsmäktige, och Lammet är dess tempel. 23 Och staden behövde inte solen eller månen för att lysa i den, ty Guds härlighet har upplyst den, och Lammet är dess ljus. 24 Och de frälstas folk skall vandra i ljuset därav, och jordens kungar föra in sin härlighet och ära i den. 25 Och dess portar skola inte alls vara stängda på dagen, ty det skall inte bli någon natt där. 26 Och de skall föra in folkens härlighet och ära in i den. 27 Och det skall på intet sätt komma in i det något som orenar, inte heller något som bedriver styggelse eller lögn, utan de som är skrivna i Lammets bok om livet.

KAPITEL 21 1 Och jag såg en ny himmel och en ny jord; ty den första himlen och den första jorden var förbi; och det fanns inget hav mer. 2 Och jag, Johannes, såg den heliga staden, det nya Jerusalem, komma ned från Gud från himlen, beredd som en brud, smyckad åt sin man. 3 Och jag hörde en stor röst från himlen säga: Se, Guds tabernakel är hos människorna, och han skall bo hos dem, och de skola vara hans folk, och Gud själv skall vara med dem och vara deras Gud. 4 Och Gud skall torka bort alla tårar från deras ögon; och det skall inte finnas mer död, varken sorg eller gråt, och ingen smärta skall vara mer, ty det förra är förbi. 5 Och han som satt på tronen sade: Se, jag gör allting nytt. Och han sade till mig: Skriv, ty dessa ord är sanna och trofasta. 6 Och han sade till mig: Det är gjort. Jag är Alfa och Omega, början och slutet. Till den som törstar skall jag ge gratis av källan med livets vatten. 7 Den som segrar skall ärva allt; och jag skall vara hans Gud, och han skall vara min son. 8 Men de fruktansvärda och otroende och avskyvärda och mördare, och horkarlare, och trollkarlar och avgudadyrkare och alla lögnare, skall ha sin del i sjön som brinner i eld och svavel: det är den andra döden. 9 Och en av de sju änglarna kom till mig som hade de sju skålarna fulla av de sju sista plågorna och talade med mig och sade: "Kom hit, jag ska visa dig bruden, Lammets hustru." 10 Och han förde mig bort i anden till ett stort och högt berg och visade mig den stora staden, det heliga Jerusalem, som steg ned från himlen från Gud, 11 Han hade Guds härlighet, och hennes ljus var likt en mycket dyrbar sten, lik en jaspissten, klar som kristall; 12 Och hade en stor och hög mur och hade tolv portar, och vid portarna tolv änglar och namn skrivna därpå, vilka är namnen på Israels barns tolv stammar. 13 På öster tre portar; i norr tre portar; på söder tre portar; och i väster tre portar. 14 Och stadsmuren hade tolv grundvalar och i dem namnen på Lammets tolv apostlar. 15 Och han som talade med mig hade ett gyllene rör för att mäta staden och dess portar och dess mur.

KAPITEL 22 1 Och han visade mig en ren flod av livets vatten, klar som kristall, utgående från Guds och Lammets tron. 2 Mitt på gatan där och på båda sidor om floden fanns livets träd, som bar tolv sorters frukter och gav sin frukt varje månad; och trädets löv var till för att bota nationerna. 3 Och det skall inte finnas mer förbannelse, utan Guds och Lammets tron skall vara i den; och hans tjänare skola tjäna honom. 4 Och de skola se hans ansikte; och hans namn skall vara i deras pannor. 5 Och det skall inte bli någon natt där; och de behöver inget ljus eller solens ljus; ty Herren Gud ger dem ljus, och de skola regera i evighet och evighet. 6 Och han sade till mig: Dessa ord är trogna och sanna; och Herren, de heliga profeternas Gud, sände sin ängel för att visa sina tjänare vad som snart måste göras. 7 Se, jag kommer hastigt: välsignad är den som håller orden i profetian i denna bok. 8 Och jag, Johannes, såg detta och hörde det. Och när jag hade hört och sett, föll jag ned för att tillbe inför ängelns fötter, som visade mig detta. 9 Då sade han till mig: Se till att du inte gör det, ty jag är din medtjänare och dina bröder, profeterna, och av dem som bevara orden i denna bok: tillbe Gud. 10 Och han sade till mig: Försegla inte profetian i denna bok, ty tiden är nära. 11 Den som är orättfärdig, låt honom fortfarande vara orättvis, och den som är smutsig, låt honom fortfarande vara smutsig; och den som är rättfärdig, låt honom

176

Uppenbarelse

fortfarande vara rättfärdig, och den som är helig, låt honom fortfarande vara helig. 12 Och se, jag kommer hastigt; och min belöning är med mig, att ge var och en efter hans verk. 13 Jag är Alfa och Omega, början och slutet, den första och den siste. 14 Saliga är de som gör hans bud, så att de må ha rätt till livets träd och gå in genom portarna till staden. 15 Ty utanför finns hundar och trollkarlar och horkarlare och mördare och avgudadyrkare, och var och en som älskar och gör lögn. 16 Jag, Jesus, har sänt min ängel för att vittna om detta för er i församlingarna. Jag är roten och Davids avkomma, och den ljusa morgonstjärnan. 17 Och Anden och bruden säger: Kom. Och låt den som hör säga: Kom! Och låt den som är törstig komma. Och den som vill, låt honom ta livets vatten fritt. 18 Ty jag vittnar för var och en som hör orden i profetian i denna bok: Om någon lägger till detta, så skall Gud lägga över honom de plågor som är skrivna i denna bok: 19 Och om någon tar bort från orden i denna profetias bok, så skall Gud ta bort hans del från livets bok och från den heliga staden och från det som är skrivet i denna bok. 20 Den som vittnar om detta säger: "Ja, jag kommer snart." Amen. Kom ändå, Herre Jesus. 21 Vår Herre Jesu Kristi nåd vare med er alla. Amen.

177