Nasarélöftet 4 Mosebok 6:1-21 1 Och HERREN talade till Mose och sade: 2 Tala till Israels barn och säg till dem: När man eller kvinna avskiljer sig för att avlägga ett nasirlöfte, för att avskilja sig åt Herren, 3 Han skall avstå från vin och starka drycker och skall inte dricka vinäger eller starka drycker, och inte heller skall han dricka någon stark dryck av druvor och inte heller äta mosiga eller torkade druvor. 4 Under hela sin avskildhet skall han inte äta något som är tillagat av vinstocken, varken kärnor eller skal. 5 Så länge hans avskiljningslöfte varar skall ingen rakkniv komma på hans huvud. Tills de dagar äro fullbordade då han avskiljer sig åt Herren skall han vara helig och låta sitt hår växa. 6 Så länge han är överlämnad åt Herren skall han inte komma till någon död kropp. 7 Han skall inte orena sig för sin far eller sin mor, sin bror eller sin syster, när de dör, ty hans Guds helgelse vilar på hans huvud. 8 Under hela sin avskildhet är han helig åt Herren. 9 Och om någon mycket plötsligt dör hos honom och orenar sitt invigda huvud, då skall han raka sitt huvud på sin reningsdag, på den sjunde dagen skall han raka det. 10 Och på den åttonde dagen skall han föra två turturduvor eller två unga duvor till prästen, till ingången till uppenbarelsetältet. 11 Och prästen skall offra den ena till syndoffer och den andra till brännoffer och bringa försoning för honom, för att han syndade genom den döde, och skall helga hans huvud samma dag. 12 Och han skall helga sin avskildhetsdag åt HERREN och offra ett årsgammalt lamm som skuldoffer. Men de föregående dagarna skall gå förlorade, eftersom hans avskildhet blev orenad. 13 Och detta är lagen för nasarén: När hans avskildhetsdagar äro fullbordade skall han föras till uppenbarelsetältets ingång. 14 Och han skall offra sin offergåva åt Herren ett felfritt årsgammalt lamm av honkött till brännoffer, ett felfritt årsgammalt lamm av honkött till syndoffer och en felfri bagge till tackoffer, 15 och en korg med osyrat bröd, kakor av fint mjöl blandade med olja och osyrade tunnor smorda med olja, samt tillhörande matoffer och dryckesoffer. 16 Och prästen skall föra dem inför HERREN och offra hans syndoffer och hans brännoffer. 17 Och han skall offra baggen som tackoffer åt Herren, tillsammans med korgen med osyrat bröd. Prästen skall också offra hans matoffer och hans dryckesoffer. 18 Och nasarén skall raka sitt avskilda huvud vid ingången till uppenbarelsetältet och ta sitt avskilda huvudhår och lägga det i elden som är under tackoffret.
1
Nasarélöftet
19 Prästen skall ta den kokta bogen på baggen, en osyrad kaka ur korgen och en osyrad tunnkaka och lägga detta i nasaréns händer, sedan han har rakat av sitt avskilda hår. 20 Och prästen skall vifta dem som ett viftoffer inför Herren. Detta är heligt för prästen, tillsammans med viftbringan och offergåvan. Därefter får nasiren dricka vin. 21 Detta är lagen för nasarén som har avlagt ett löfte, och om hans offergåva till Herren för sin avskildhet, förutom vad han själv får. Enligt det löfte han har avlagt, så skall han göra enligt lagen för sin avskildhet.
Samson Domarna 13 1 Och Israels barn gjorde åter det som var ont i HERRENS ögon, och HERREN gav dem i filistéernas hand i fyrtio år. 2 Och det fanns en man från Sora, av daniternas släkt, vid namn Manoa; och hans hustru var ofruktsam och födde inga barn. 3 Herrens ängel uppenbarade sig för kvinnan och sade till henne: ”Se, du är ofruktsam och har inte fött barn, men du skall bli havande och föda en son.” 4 Ta dig därför nu till vara och drick inte vin eller starka drycker, och ät inte något orent. 5 Ty se, du skall bli havande och föda en son, och ingen rakkniv skall komma på hans huvud. Ty barnet skall vara en nasir åt Gud från moderlivet, och han skall börja befria Israel ur filistéernas hand. 6 Då kom kvinnan och berättade det för sin man och sade: En gudsman kom till mig, och hans ansikte var som en Guds ängels ansikte, mycket förskräckligt. Men jag frågade honom inte varifrån han var, och han berättade inte heller för mig sitt namn. 7 Men han sade till mig: Se, du skall bli havande och föda en son. Drick nu inte vin eller starka drycker, och ät inte heller något orent. Ty barnet skall vara en nasir åt Gud från moderlivet till sin dödsdag. 8 Då bad Manoa till HERREN och sade: ”Herre, låt gudsmannen som du har sänt komma tillbaka till oss och lära oss vad vi ska göra med det barn som ska födas.” 9 Och Gud lyssnade till Manoachs röst, och Guds ängel kom åter till kvinnan, medan hon satt ute på marken, men hennes man Manoach var inte med henne. 10 Då skyndade sig kvinnan och sprang iväg och berättade för sin man och sade till honom: ”Se, mannen som kom till mig häromdagen har uppenbarat sig för mig.” 11 Då stod Manoa upp och gick efter sin hustru. Han kom till mannen och frågade honom: ”Är du den mannen som talade med kvinnan?” Han svarade: ”Det är jag.” 12 Och Manoa sade: ”Må nu dina ord gå i uppfyllelse. Hur skall vi befalla pojken, och hur skall vi göra med honom?” 13 Herrens ängel sade till Manoa: ”Han skall ta sig i akt för allt som jag har sagt till kvinnan.” 14 Hon får inte äta något som kommer från vinstocken, inte heller får hon dricka vin eller starka drycker, inte heller får hon äta något orent. Allt vad jag befallde henne skall hon hålla. 15 Och Manoa sade till Herrens ängel: ”Låt oss hålla dig kvar tills vi har tillrett en killing åt dig.” 16 Herrens ängel sade till Manoa: ”Även om du håller mig kvar, skall jag inte äta av ditt bröd. Om du vill offra ett brännoffer, skall du offra det åt Herren.” Manoa visste ju inte att det var Herrens ängel. 17 Och Manoa frågade Herrens ängel: ”Vad är ditt namn? När dina ord går i uppfyllelse kan vi visa dig ära?” 18 Herrens ängel sade till honom: ”Varför frågar du så efter mitt namn, när det ju är hemligt?” 19 Manoa tog då en killing med ett matoffer och offrade den på en klippa åt Herren. Ängeln gjorde under, medan Manoa och hans hustru såg på. 20 När lågan från altaret steg upp mot himlen, steg Herrens ängel upp i altarets låga. Manoa och hans hustru såg det och föll ner med ansiktena mot marken. 2
Nasarélöftet
21 Men Herrens ängel visade sig inte mer för Manoa och hans hustru. Då förstod Manoa att det var en Herrens ängel. 22 Och Manoa sade till sin hustru: Vi skall dö, ty vi har sett Gud. 23 Men hans hustru sade till honom: Om HERREN hade velat döda oss, skulle han inte ha tagit emot brännoffer och matoffer av vår hand, och han skulle inte ha visat oss allt detta, och inte heller som nu ha berättat sådant för oss. 24 Och kvinnan födde en son och gav honom namnet Samson. Och barnet växte upp, och HERREN välsignade honom. 25 Och Herrens Ande började verka över honom i Dans läger mellan Sora och Estaol. Domare 14 1 Och Samson gick ner till Timna, och där fick han se en kvinna, en av filistéernas döttrar. 2 Och han kom upp och berättade det för sin far och mor och sade: Jag har sett en kvinna i Timna, en av filistéernas döttrar. Skaffa henne nu åt mig till hustru. 3 Då sade hans far och mor till honom: ”Finns det ingen kvinna bland dina bröders döttrar eller bland hela mitt folk, eftersom du skulle gå och ta en hustru bland de oomskurna filistéerna?” Simson sade till sin far: ”Skaffa henne åt mig, ty hon tyckte jag mycket om.” 4 Men hans far och mor visste inte att det kom från HERREN, att han sökte anledning mot filistéerna. Ty vid den tiden härskade filistéerna över Israel. 5 Sedan gick Simson ner till Timna, tillsammans med sin far och mor. Och när de kom till Timnats vingårdar, kom ett ungt lejon rytande emot honom. 6 Herrens Ande kom över honom, och han slet sönder honom som man skulle riva sönder ett killing, och han hade ingenting i sin hand. Men han berättade inte för sin far eller sin mor vad han hade gjort. 7 Och han gick ner och talade med kvinnan, och hon behagade Simson. 8 Och efter en tid återvände han för att hämta henne, och han gick bort för att se på lejonets kadaver; och se, där fanns en bisvärm och honung i lejonets kadaver. 9 Och han tog därav i sina händer och åt, och gick sedan till sin far och mor och gav dem, och de åt. Men han berättade inte för dem att han hade tagit honungen ur lejonets kadaver. 10 Så gick hans far ner till kvinnan, och Simson gjorde där en fest, ty så brukade de unga männen göra. 11 Och när de såg honom, tog de med sig trettio vänner till honom. 12 Och Simson sade till dem: ”Jag skall ge er en gåta. Om ni kan ge mig svaret inom de sju festdagarna och finna lösningen, skall jag ge er trettio linnekläder och trettio högtidskläder. 13 Men om ni inte kan förklara det för mig, så skall ni ge mig trettio lakan och trettio högtidskläder. Och de sade till honom: ”Förmedla din gåta, så att vi får höra den.” 14 Och han sade till dem: ”Från ätaren kom mat, och från den starke kom sötma.” Och de kunde inte på tre dagar förklara gåtan. 15 Och på sjunde dagen sade de till Simsons hustru: ”Locka din man, så att han kan ge oss gåtan, så att vi inte bränner upp dig och din fars hus i eld. Har ni kallat oss för att ta vad vi har? Är det inte så?” 16 Då grät Simsons hustru inför honom och sade: ”Du hatar mig bara och älskar mig inte. Du har lagt fram en gåta för mitt folk och inte berättat den för mig.” Då sade han till henne: ”Jag har varken berättat den för min far eller min mor, och hur ska jag berätta den för dig?” 17 Och hon grät inför honom i sju dagar, medan deras fest varade. Och på sjunde dagen berättade han gåtan för henne, eftersom hon hade haft ont i honom. Och hon berättade gåtan för sina landsmän. 18 Och männen i staden frågade honom på sjunde dagen, innan solen gick ner: ”Vad är sötare än honung, och vad är starkare än ett lejon?” Han svarade dem: ”Om ni inte hade plöjt med min kviga, skulle ni inte ha fått löst min gåta.” 19 Då kom Herrens Ande över honom, och han drog ner till Ashkelon och dödade trettio män av dem, tog deras byte och gav högtidskläder åt dem som hade utrett gåtan. Då upptändes hans vrede och han gick upp till sin fars hus.
3
Nasarélöftet
20 Men Simsons hustru gavs åt hans följeslagare, som han hade anlitat som sin vän. Domarna 15 1 En tid därefter, vid veteskörden, besökte Simson sin hustru med ett killing och sade: ”Jag vill gå in till min hustru i kammaren.” Men hennes far tillät honom inte att gå in. 2 Hennes far sade: ”Jag trodde sannerligen att du hade ett djupt hat mot henne, därför gav jag henne åt din väninna. Är inte hennes yngre syster vackrare än hon? Ta henne istället.” 3 Och Simson sade om dem: Nu skall jag vara mer ostraffad än filistéerna, om jag än gör dem otålighet. 4 Och Simson gick och fångade trehundra rävar, och tog eldfat och vände svans mot svans och lade en eldfat mitt emellan två svansar. 5 Och när han hade tänt eld på brännorna, lät han dem gå in i filistéernas säd och brände upp både säden och den säd som stod, vingårdarna och oliverna. 6 Då frågade filistéerna: ”Vem har gjort detta?” De svarade: ”Simson, timnitens svärson, eftersom han hade tagit hans hustru och gett henne åt sin väninna.” Då drog filistéerna upp och brände upp henne och hennes far i eld. 7 Och Simson sade till dem: ”Även om ni har gjort detta, skall jag dock hämnas på er, och därefter skall jag upphöra.” 8 Och han slog dem till höft och lår, ett stort nederlag. Sedan drog han ner och bosatte sig högst uppe i Etams klippa. 9 Då drog filistéerna upp och lägrade sig i Juda och spred sig ut i Lehi. 10 Juda män frågade: ”Varför har ni dragit upp mot oss?” De svarade: ”Vi har dragit upp för att binda Simson och göra med honom som han har gjort mot oss.” 11 Då gick tre tusen män från Juda upp på toppen av Etamklippan och sade till Simson: ”Vet du inte att filistéerna är våra hövdingar? Vad är det du har gjort mot oss?” Han svarade dem: ”Som de har gjort mot mig, så har jag gjort mot dem.” 12 Och de sade till honom: ”Vi har kommit ner för att binda dig och överlämna dig i filistéernas hand.” Då sade Simson till dem: ”Svär mig att ni inte själva skall anfalla mig.” 13 Och de svarade honom och sade: ”Nej, vi skall binda dig fast och överlämna dig i deras hand, men vi skall inte döda dig.” Och de band honom med två nya rep och drog upp honom ur klippan. 14 När han kom till Lehi, ropade filistéerna mot honom. Herrens Ande kom över honom, och banden som var om hans armar blev som uppbränt lin, och banden lossnade från hans händer. 15 Och han fann ett nytt käkben av en åsna, sträckte ut sin hand och tog det och dräpte tusen män med det. 16 Och Simson sade: Med en åsnes käkeben, högar på högar, med en åsnes käke har jag dräpt tusen män. 17 Och när han hade talat färdigt kastade han käkbenet ur sin hand och kallade den platsen Ramatlehi. 18 Och han var mycket törstig och åkallade HERREN och sade: Du har givit denna stora frälsning i din tjänares hand. Skall jag nu dö av törst och falla i de oomskurnas hand? 19 Men Gud lät en fördjupning i käken räcka, och därifrån kom vatten. Och när han hade druckit, kom hans ande tillbaka, och han fick liv. Därför kallade han det En-Hakkore, vilket det fortfarande heter i Lehi. 20 Och han var domare i Israel i tjugo år under filistéernas tid. Domarna 16 1 Samson gick sedan till Gasa och såg där en sköka och gick in till henne. 2 När det berättades för gaséerna att Simson hade kommit hit, omringade de honom och lade sig i lurendrej för honom hela natten vid stadsporten. De var tysta hela natten och sade: "I morgon, när det blir dag, skall vi döda honom."
4
Nasarélöftet
3 Och Simson låg kvar till midnatt, men vid midnatt uppstod han och grep tag i stadsportens dörrar och de två portstolparna och gick iväg med dem, med bom och allt, och lade dem på sina axlar och bar dem upp på toppen av en kulle som ligger framför Hebron. 4. Och det hände sig därefter att han älskade en kvinna i Sorekdalen, vars namn var Delila. 5 Då kom filistéernas hövdingar fram till henne och sade till henne: "Locka honom och se vari hans stora styrka ligger, och hur vi kan besegra honom, så att vi kan binda honom och plåga honom. Vi skall ge dig var och en av oss elva hundra silverpenningar." 6 Och Delila sade till Simson: ”Säg mig, jag ber dig, varifrån din stora styrka ligger, och hur du kan bindas för att plåga dig.” 7 Simson sade till henne: ”Om man binder mig med sju gröna lindar som aldrig har torkat, då blir jag svag och som en annan människa.” 8 Då kom filistéernas hövdingar fram till henne med sju gröna tygstycken som inte hade torkat, och hon band honom med dem. 9 Nu låg män i lur hos henne i kammaren. Hon sade till honom: ”Filistéerna är över dig, Simson.” Då bröt han sönder snoddarna, liksom en blåntråd slits av när den kommer i kontakt med eld. Så märktes inte hans styrka. 10 Och Delila sade till Simson: ”Se, du har lurat mig och ljugit för mig. Säg mig nu, jag ber dig, hur du kan bindas.” 11 Och han sade till henne: Om man binder mig med nya rep som aldrig har använts, då blir jag svag och som en annan människa. 12 Då tog Delila nya rep och band honom med dem och sade till honom: ”Filistéerna är över dig, Simson!” Och det låg vaktmästare i kammaren. Då slet han av dem från sina armar som en tråd. 13 Och Delila sade till Samson: ”Hittills har du lurat mig och ljugit för mig. Säg mig hur du kan bindas.” Då svarade han henne: ”Om du väver mitt huvuds sju lockar med nätet.” 14 Och hon fäste den med nålen och sade till honom: ”Filistéerna är över dig, Simson.” Då vaknade han ur sömnen och gick sin väg med bjälknålen och väven. 15 Hon sade till honom: ”Hur kan du säga ’Jag älskar dig’, när ditt hjärta inte är med mig? Du har hånat mig nu tre gånger och inte sagt mig vari din stora styrka ligger.” 16 Och det hände sig, när hon dag för dag trängde sig på honom med sina ord och enträget enträget, så att hans själ plågades ända till döds, 17 Då berättade han för henne hela sitt hjärta och sade till henne: "Ingen rakkniv har kommit över mitt huvud, ty jag har varit en Guds nasir ända från min moders livmoder. Om jag rakas, försvinner min styrka, och jag blir svag och blir som vilken annan man som helst." 18 När Delila såg att han hade sagt henne allt sitt hjärta, sände hon bud och kallade till sig filistéernas hövdingar och lät säga: Kom hit denna gång, ty han har sagt mig allt sitt hjärta. Då kom filistéernas hövdingar upp till henne och hade med sig pengar. 19 Och hon lät honom somna på sina knän; och hon kallade på en man, och hon lät honom raka av hans sju hårlockar; och hon började plåga honom, och hans styrka försvann från honom. 20 Hon sade: ”Filistéerna är över dig, Simson.” När han vaknade ur sömnen sade han: ”Jag ska gå ut som de andra gångerna och skaka av mig.” Men han visste inte att Herren hade vikit ifrån honom. 21 Men filistéerna tog honom och stack ut hans ögon och förde honom ner till Gaza och band honom med kopparfjättrar, och han malde i fängelset. 22 Men håret på hans huvud började växa ut igen efter att han hade rakat sig. 23 Då samlade filistéernas hövdingar sig för att offra ett stort offer åt sin gud Dagon och för att glädja sig. De sade: ”Vår gud har överlämnat vår fiende Simson i vår hand.” 24 Och när folket såg honom, prisade de sin gud, ty de sade: Vår gud har överlämnat vår fiende i våra händer, honom som förhärjade vårt land och dräpte många av oss. 25 När deras hjärtan var glatta sade de: ”Berg hit Simson, så att han kan leka med oss.” Då kallade de till sig Simson från fängelset, och han lekte med dem och ställde honom mellan pelarna.
5
Nasarélöftet
26 Och Simson sade till pojken som höll honom vid handen: ”Låt mig få ta på pelarna som huset står på, så att jag kan stödja mig mot dem.” 27 Huset var fullt av män och kvinnor, och alla filistéernas hövdingar var där, och uppe på taket fanns vida tre tusen män och kvinnor som såg på medan Simson lekte. 28 Och Simson ropade till HERREN och sade: Herre Gud, tänk på mig och styrk mig, Gud, allenast denna gång, så att jag nu får hämnas på filistéerna för mina båda ögon. 29 Och Simson grep tag i de två mellersta pelarna som huset stod på och som det var uppburet på, den ena med sin högra hand och den andra med sin vänstra. 30 Och Simson sade: ”Låt mig dö med filistéerna.” Då bugade han sig av all sin kraft, och huset rasade över hövdingarna och över allt folket som var därinne. Så blev de döda som han dödade vid sin död fler än de som han dödade under sitt liv. 31 Då kom hans bröder och hela hans faders hus ner och hämtade honom och förde honom upp dit och begravde honom mellan Sora och Estaol i hans fader Manoachs grav. Och han var domare i Israel i tjugo år.
Samuel 1 Samuelsboken 1 1 Det fanns en man från Ramataim-Sofim, från Efraims bergsbygd, och hans namn var Elkana, son till Jeroham, son till Elihu, son till Tohu, son till Suf, en efratit. 2 Och han hade två hustrur; den ena hette Hanna och den andra Peninna. Peninna hade barn, men Hanna hade inga. 3 Och denne man drog årligen upp från sin stad för att tillbe och offra åt HERREN Sebaot i Silo. Och Elis två söner, Hofni och Pinehas, HERRENS präster, var där. 4 När den tid kom då Elkana skulle offra, gav han sin hustru Peninna och alla hennes söner och döttrar sina delar. 5 Men åt Hanna gav han en värdig lott, ty han älskade Hanna, men Herren hade tillslutit hennes moderliv. 6 Och hennes motståndare retade henne också mycket, för att göra henne förtörnad, därför att Herren hade stängt hennes moderliv. 7 Och såsom han gjorde år efter år, när hon gick upp till HERRENS hus, så retade hon henne; därför grät hon och åt icke. 8 Då sade Elkana, hennes man, till henne: ”Hanna, varför gråter du? Varför äter du inte? Varför är ditt hjärta så bedrövat? Är jag inte mer för dig än tio söner?” 9 Sedan Hanna hade ätit och druckit i Silo, stod hon upp. Prästen Eli satt på en stol vid en stolpe i Herrens tempel. 10 Och hon var bitter i själen och bad till HERREN och grät djupt. 11 Och hon avlade ett löfte och sade: Herre Sebaot, om du ser till din tjänarinnas lidande och tänker på mig och inte glömmer din tjänarinna, utan ger din tjänarinna en gosse, då skall jag ge honom åt Herren alla hans livsdagar, och ingen rakkniv skall komma på hans huvud. 12 Och medan hon fortsatte att be inför Herren, lade Eli märke till hennes mun. 13 Hanna talade i sitt hjärta; endast hennes läppar rörde sig, men hennes röst hördes inte. Därför trodde Eli att hon hade varit drucken. 14 Eli sade till henne: ”Hur länge skall du vara drucken? Gör dig av med ditt vin.” 15 Hanna svarade: ”Nej, herre, jag är en kvinna med bedrövad anda. Jag har varken druckit vin eller starka drycker, utan har utgjutit min själ inför Herren.” 16 Räkna inte din tjänarinna för en Belials dotter, ty på grund av min stora klagan och sorg har jag talat hittills. 17 Eli svarade: ”Gå i frid, må Israels Gud besvara den bön du har bett honom om.”
6
Nasarélöftet
18 Och hon sade: Må din tjänarinna finna nåd för dina ögon. Så gick kvinnan sin väg och åt, och hennes ansikte var inte längre sorgset. 19 Tidigt om morgonen stodo de upp och tillbad inför HERREN. Sedan vände de tillbaka och kom hem till Rama. Elkana kände sin hustru Hanna, och HERREN tänkte på henne. 20 När tiden kom efter att Hanna blivit havande, födde hon en son och gav honom namnet Samuel och sade: "Jag har bett Herren om det." 21 Och mannen Elkana gick upp med hela sitt hus för att offra åt Herren det årliga slaktoffret och sitt löfte. 22 Men Hanna gick inte upp, ty hon sade till sin man: "Jag går inte upp förrän barnet är avvant, och då skall jag hämta honom, så att han kan träda fram inför HERREN och stanna där för evigt." 23 Och Elkana, hennes man, sade till henne: ”Gör vad du tycker är gott. Stanna kvar tills du har avvant honom. Må Herren bara uppfylla sitt ord.” Så stannade kvinnan kvar och gav sin son am tills hon avvant honom. 24 Och när hon hade avvant honom, tog hon honom med sig upp, med tre tjurar, en efa mjöl och en vinsäck, och förde honom till Herrens hus i Silo. Pojken var ännu ung. 25 Och de slaktade en tjur och förde barnet till Eli. 26 Och hon sade: ”Ack, min herre, så sant din själ lever, min herre, jag är den kvinna som stod här bredvid dig och bad till HERREN.” 27 För detta barn bad jag, och HERREN har givit mig den bön jag bad honom om. 28 Därför har jag också lånat honom ut till HERREN; så länge han lever skall han vara utlånad till HERREN. Och han tillbad HERREN där.
Johannes Döparen Lukas 1 1 Eftersom många har tagit sig an att i ordning framställa en förklaring av de ting som vi med största säkerhet tror på, 2 liksom de som från begynnelsen var ögonvittnen och ordets tjänare överlämnade dem åt oss, 3 Jag, högt ärade Teofilus, har också beslutat att skriva till dig i ordning, eftersom jag redan från början hade haft full förståelse för allting. 4 så att du må veta sanningen om de ting som du har blivit undervisad om. 5 På den tid då Herodes var kung i Judeen, levde en präst vid namn Sakarias, av Abias skift. Hans hustru var en av Arons döttrar och hette Elisabet. 6 Och de var båda rättfärdiga inför Gud och vandrade ostraffligt efter alla Herrens bud och stadgar. 7 Och de hade inga barn, eftersom Elisabet var ofruktsam, och de båda var redan högt upp till åren. 8 Och det hände sig, medan han utförde prästämbetet inför Gud i sin avdelnings ordning, 9 Enligt prästsed var det hans lott att bränna rökelse när han gick in i Herrens tempel. 10 Och hela folkmassan stod utomhus och bad vid rökelsestunden. 11 Och en Herrens ängel visade sig för honom, stående på högra sidan om rökelsealtaret. 12 Och när Sakarias såg honom blev han förskräckt, och fruktan föll över honom. 13 Men ängeln sade till honom: Frukta inte, Sakarias, ty din bön är hörd, och din hustru Elisabet skall föda dig en son, och du skall ge honom namnet Johannes. 14 Och du skall få glädje och fröjd, och många skall glädjas över hans födelse. 15 Ty han skall bli stor inför Herren, och han skall varken dricka vin eller starka drycker, och han skall bli uppfylld av den helige Ande redan från sin mors livmoder. 16 Och många av Israels barn skall han omvända till Herren, deras Gud. 17 Och han skall gå framför honom i Elias ande och kraft, för att vända fädernas hjärtan till barnen och de olydiga till de rättfärdigas visdom, för att bereda ett folk som är välberett åt Herren. 18 Och Sakarias sade till ängeln: "Varav skall jag veta detta? Jag är ju en gammal man, och min hustru är hög i åldern." 7
Nasarélöftet
19 Ängeln svarade honom: ”Jag är Gabriel, som står inför Gud, och jag är sänd för att tala till dig och förkunna dig dessa glada budskap.” 20 Och se, du skall vara stum och inte kunna tala, ända till den dag då detta sker, eftersom du inte tror mina ord, som skall uppfyllas i rätt tid. 21 Och folket väntade på Sakarias och förundrade sig över att han dröjde så länge i templet. 22 Och när han kom ut, kunde han inte tala till dem; och de förstodo att han hade sett en syn i templet. Ty han vinkade åt dem och förblev mållös. 23 Och det hände sig, att så snart hans tjänstgöringsdagar var fullbordade, gick han hem. 24 Och efter dessa dagar blev hans hustru Elisabet havande och gömde sig i fem månader och sade: 25 Så har Herren handlat med mig i de dagar då han såg till mig för att ta bort min smälek bland människorna. 26 Och i sjätte månaden sändes ängeln Gabriel från Gud till en stad i Galileen som hette Nasaret, 27 Till en jungfru som var trolovad med en man vid namn Josef, av Davids hus; och jungfruns namn var Maria. 28 Och ängeln kom in till henne och sade: ”Hälsad vare du, du nådiga! Herren är med dig. Välsignad är du bland kvinnor.” 29 Och när hon såg honom, blev hon förskräckt över hans ord, och funderade på vad denna hälsning skulle betyda. 30 Och ängeln sade till henne: Frukta inte, Maria, ty du har funnit nåd hos Gud. 31 Och se, du skall bli havande och föda en son, och du skall ge honom namnet Jesus. 32 Han skall bli stor och kallas den Högstes Son, och Herren Gud skall ge honom hans fader Davids tron. 33 Och han skall regera över Jakobs hus för evigt, och på hans rike skall det inte vara något slut. 34 Då sade Maria till ängeln: ”Hur kan detta gå till, eftersom jag ju inte känner någon man?” 35 Och ängeln svarade henne: Den helige Ande skall komma över dig, och den Högstes kraft skall överskugga dig. Därför skall också det heliga som blir fött av dig kallas Guds Son. 36 Och se, din kusin Elisabet, även hon har blivit havande med en son på sin ålderdom, och detta är hennes sjätte månad, som kallades ofruktsam. 37 Ty för Gud skall ingenting vara omöjligt. 38 Och Maria sade: ”Se, jag är Herrens tjänarinna. Ske mig som du har sagt.” Och ängeln lämnade henne. 39 Och Maria stod upp i de dagarna och begav sig hastigt till bergsbygden, till en stad i Juda. 40 Och hon gick in i Sakarias hus och hälsade Elisabet. 41 Och det hände sig, när Elisabet hörde Marias hälsning, att barnet hoppade till i hennes livmoder, och Elisabet uppfylldes av den helige Ande. 42 Och hon ropade med hög röst och sade: Välsignad är du bland kvinnor, och välsignad är din livsfrukt. 43 Och varifrån kommer detta mig, att min Herres moder skulle komma till mig? 44 Ty se, så snart din hälsnings röst ljöd i mina öron, sprang barnet till i mitt liv av glädje. 45 Och salig är hon som trodde, ty det som Herren har sagt henne skall fullbordas. 46 Och Maria sade: ”Min själ prisar Herren, 47 Och min ande har fröjdat sig i Gud, min Frälsare. 48 Ty han har sett till sin tjänarinnas ringa ställning. Ty se, från och med nu skall alla släkten prisa mig salig. 49 Ty han som är mäktig har gjort stora ting mot mig, och heligt är hans namn. 50 Och hans barmhärtighet varar från släkte till släkte över dem som fruktar honom. 51 Han har visat makt med sin arm, han har skingrat de högmodiga i deras hjärtans mod. 52 Han har störtat de mäktiga från deras troner och upphöjt dem av låg rang. 53 De hungriga har han mättat med goda gåvor, och de rika har han skickat bort tomhänta. 54 Han har hjälpt sin tjänare Israel och ihågkommit sin nåd;
8
Nasarélöftet
55 Såsom han lovade våra fäder, Abraham och hans avkomma för evigt. 56 Och Maria stannade hos henne i ungefär tre månader och återvände sedan till sitt hus. 57 Elisabets tid kom då hon skulle föda, och hon födde en son. 58 Och hennes grannar och kusiner hörde hur stor barmhärtighet Herren hade visat henne, och de gladde sig med henne. 59 Och det hände sig att de kom för att omskära barnet, och de kallade honom Sakarias, efter hans fars namn. 60 Hans mor svarade: ”Nej, han skall heta Johannes.” 61 Och de sade till henne: ”Det finns ingen i din släkt som har detta namn.” 62 Och de vinkade åt hans far hur han ville att han skulle kallas. 63 Och han bad om ett skrivbord och skrev: ”Hans namn är Johannes.” Och alla förundrade sig. 64 Och strax öppnades hans mun, och hans tunga löstes, och han talade och prisade Gud. 65 Och fruktan kom över alla som bodde runt omkring dem, och alla dessa ord spreds över hela Judeens bergsbygd. 66 Och alla som hörde det lade det på minnet och sade: "Vad skall det bli av detta barn?" Och Herrens hand var med honom. 67 Och hans fader Sakarias uppfylldes av den helige Ande och profeterade och sade: 68 Välsignad vare Herren, Israels Gud, ty han har besökt och förlossat sitt folk, 69 Och har rest ett frälsningens horn åt oss i sin tjänare Davids hus, 70 Såsom han har talat genom sina heliga profeters mun, som har varit till från världens begynnelse: 71 så att vi må bliva frälsta från våra fiender och från allas hand som hatar oss, 72 för att fullgöra den nåd som han utlovat våra fäder och komma ihåg sitt heliga förbund, 73 Den ed som han svor vår fader Abraham, 74 Att han skulle ge oss att, befriade från våra fienders hand, kunna tjäna honom utan fruktan, 75 I helighet och rättfärdighet inför honom, alla våra livsdagar. 76 Och du, barn, skall kallas den Högstes profet, ty du skall gå inför Herren för att bereda hans vägar. 77 för att ge sitt folk kunskap om frälsning genom deras synders förlåtelse, 78 Genom vår Guds innerliga barmhärtighet, genom vilken gryningen från höjden har besökt oss, 79 för att lysa upp dem som sitter i mörker och dödens skugga, för att styra våra fötter på fridens väg. 80 Och barnet växte upp och blev starkt i anden, och han var i öknarna ända till den dag då han skulle uppenbaras för Israel.
9