Monica Moritz presenterar
Hösten hade kommit till Fjälldalen. Naturen hade klätt sig i sina vackraste färger. Rött, grönt och mättat gult. De färgerna passar väldigt bra ihop och brukar kallas för en treklang*. När vi tittar på färgerna i naturen, så är det som om naturen vill spela musik för oss.
*Läs mer om treklang i slutet av boken.
”Hmm”, muttrade Lennart. ”Det här skall bli något riktigt roligt. En vindflotte skall det bli. He, he, det bästa vi har byggt”, skrattade Oskar. Lennart kände sig inte riktigt säker på vad en vindflotte var för något. ”Du skall snart få se”, påpekade Ottar.
”Schii schii”, sa Lennart och hoppade upp på flotten som nu befann sig i Fjällbäcken, redo för första turen. Bröderna hoppade också upp på flotten och nu tog vinden tag
i seglet så att flotten for i väg med en väldig fart.
...som också höll på att samla mat. Han kom hoppande genom skogen när han såg
vännerna på flotten. ”Får jag följa med?” ropade Harry. ”Det ser jättekul ut!”
”Självklart”, svarade Ottar och styrde in flotten så att Harry kunde hoppa ombord.
”Men så roligt”, tyckte vännerna. ”När skall ungarna komma? Du går väl i ide snart och skall sova hela vintern? Ungarna kan väl inte födas i idet?” ”Jo, jag har ett bra ställe där jag
skall krypa ihop för att sova och föda mina ungar under vintern”, svarade björnen Berit.
Men Lennart var modig och fann sin uppgift. Han stod längst fram på flotten för att dirigera Ottar och Oskar hur de skulle svänga för att hålla kursen.
Harry kände sig också lite modigare nu när de närmade sig land. Han skämdes över att han varit så rädd mitt ute på sjön. Han hade ju inte hjälpt till när hans vänner kämpade
så hårt mot vågorna för att inte krocka mot grundet.
”Ni är allt ett roligt gäng”, sa Hanna kärleksfullt. Alla skrattade av lättnad över att resan gått så bra och att de nu var hemma igen med ett stort matförråd inför vintern.
