När allt gick fel

Munken och Kulan hade en klasskamrat som hette Emil. Han var lite annorlunda. Han gick ofta för sig själv. Emil sa inte så mycket men ibland kunde han få raseriutbrott, då blev han så arg att till och med fröken blev rädd för honom. Men för det mesta var han som andra, men lite tystare. Alla i klassen visste att Emils pappa satt i fängelse men ingen pratade om det. Framför allt inte Emil.

Därför blev Munken och Kulan verkligen förvånade när de gick nedför skoltrappan och Emil frågade lite tyst så ingen annan skulle höra det:

- Skulle ni vilja följa med mig till fängelset efter skolan imorgon och hälsa på pappa? Kulan stannade i trappan och såg på Munken som också stannade. De tittade på varandra, de var lika förvånade båda två. Några passerade förbi.

- Om du vill, så kan vi göra det, sa Munken.

- Varför vill du att vi ska följa med dig? undrade Kulan.

- Vi ska spela fotboll med pappa, och det är roligare om vi är flera, sa Emil samtidigt som han tittade ner i trappan.

- Kan vi inte spela fotboll här på skolgården i stället? föreslog Munken.

- Det går inte, sa Emil, pappa får inte gå utanför murarna för han avtjänar ett fängelsestraff. Men jag vill inte berätta mer. De gick tysta nedför trappan och kom ut på skolgår- den, då Emil frågade igen.

- Följer ni med till fängelset och spelar fotboll med mig, pappa och de andra?

Munken och Kulan tittade på varandra och sa samtidigt.

- Ja det gör vi. Ska vi ta med en fotboll?

- De har fotboll, sa Emil kort.

Nästa dag stod de utanför fängelset, som såg ut som ett vanligt hus, men med galler för dörrarna, övervakningskameror och stora lampor. Precis klockan 15.00 öppnade en vakt den stora dörren.

Han hade en stor nyckelknippa i handen. Efter att ha tittat noga runt omkring så öppnade han gallergrinden. Mun- ken, Kulan och Emil gick in och gallergrinden stängdes bakom dem.

De passerade ytterligare två dörrar som var låsta innan de kom till ett grönområde.

Efter en stund kom Emils pappa. Han kramade om Emil. De andra fångarna tyckte att det var väldigt roligt att Emil var där och att han hade tagit med sig några kompisar.

De delade in lag och Munken och Kulan fick vara med i samma lag som Emil och hans pappa. Kulan var så inne i fotbollen så han glömde att de var i ett fängelse. Mun- ken tittade ibland upp på de höga murarna och det kändes väldigt konstigt. När han såg fångarna spela fotboll såg de ut som helt vanliga människor. Kortbyxor och fotbollsskor och bar överkropp. Men när han tittade på deras ansikten var de ledsna i blicken, fast de försökte vara glada. Kulan fick många fina passningar och gjorde flera mål. Varje gång han satte bollen i mål, kramade de om honom.

Efter en timmas spel serverades det Festis och bulle. Alla satte sig i skuggan. Kulan hade lust att ta en bulle till, men han vågade inte när han upptäckte att det satt en vakt och tittade på när de fikade. Den vakten hade en örnblick! Så spelade de en stund till och då gjorde också Munken ett mål.

- Det är det vackraste målet jag någonsin gjort, sa Munken och höjde knytnäven i luften. Han blev också omkramad och gjorde “high five” med de andra i laget.

Precis då reste sig vakten med örnblicken och sa högt och tydligt:

- Nu är tiden slut!

Emil torkade svetten ur pannan och gick fram till sin pappa. De kramades en lång stund utan att säga något till varandra. Ibland finns inget att säga. Munken och Kulan stod och såg på. Nu skulle de inte träffas på ett tag igen. Vakten skramlade med sin nyckelknippa och gick mot dörren som han låste upp. Grabbarna gick igenom de två dörrarna som låstes omsorgsfullt innan de passerade gallergrinden. De var nu ute i friheten och gick utmed muren.

- Vi kan se pappa där uppe, sa Emil och pekade på tred- je våningen. Där stod Emils pappa och vinkade bakom ett järnstaket. Han var verkligen som ett djur i en bur.

Alla vinkade ivrigt till varandra.

- Tack för att ni kom, var det sista de hörde från Emils pappa. De tog bussen en bit tillsammans. Ingen tittade på sin telefon. Alla tre satt i sina tankar och hade ingen lust att prata. När de kom till busstationen hoppade de av och så fortsatte de på sina cyklar. Emil cyklade åt sitt håll och Munken och Kulan åt sitt håll.

Klockan närmade sig sex, så det var ingen idé att cykla hem.

- Vi drar direkt till scoutmötet, sa Kulan, som kände att han behövde något annat att tänka på. De var nästan framme vid kyrkan när de passerade en hundgård, och där stod

Pluto i inhägnaden och skällde. Pluto är en labrador som Munken och Kulan hade träffat flera gånger tidigare. Munken bromsade in. Det påminde honom om Emils pappa i fängelset. Munken älskade djur och särskilt hundar.

- Jag orkar inte med att se fler inlåsta, sa Munken och hoppade av cykeln och gick fram till hundgården och släppte ut hunden. Pluto la sig utanför hundgården. Han gick ingenstans eftersom han trodde att han hade löplinan kopplad.

De kom till scoutmötet precis när det började.

- Den här kvällen ska vi lära oss den “Gyllene regeln” utantill. Scoutledaren delade ut en lapp till alla. På den stod det: Matteus 7:12 “Allt vad ni vill att människorna ska göra