Bättre sent än aldrig!

DET ÄR LITE PINSAMT att erkänna, men efter tio år i Spanien besökte jag nyligen mitt livs första romeria. Någon gång ska ju dock vara den första.

Jag är så tacksam att jag följde mina skotska vänners råd att haka på och följa med till den lokala romerian som gick av stapeln i början av maj vid flodbanken intill Rio Grande, inte långt från där jag bor. En imponerande och skön syn av vackra hästar, mestadels andalusiska sådana, i superb päls- och muskelkondition med tillhörande uppklädda stiliga ryttare och ryttarinnor. Eller ekipage med både en, två och fyra hästar förspända till utsmyckade vagnar. En folkfest med andra ord.

Till bilden hörde också utomhusbarer dit ryttarna tog sina hästar, parkerar dem löst intill för att ta en cerveza, vino eller manzanilla – och umgås. På scenen stod musiker och sångare och framför dem ett litet hav av dansade entusiaster. Borgmästarinnan från Alhaurin el Grande syntes svinga benen till musiken och uppklädd i färgglad flamencoklänning. Det är väl detta som klassas som representation i Spanien?

Familjer och vänner umgås i grupp med medtagen och uppdukad mat och dryck. Och som vanligt är alla generationer närvarande, ung som gammal. På plats var även åtskilliga ickespanjorer som anammat traditionen för att beskåda det hela och njuta av den härliga atmosfären. Och matservering fanns förstås också. Maten var dessutom gratis. Konstigt att jag därmed var den enda smålänningen på plats!

Måste erkänna att jag faktiskt blev tagen och smått rörd vid flera tillfällen, inte bara av de vackra djuren och de stiliga ryttarna utan även att se hur starka sociala band det finns inom den spanska familjen, dess släktingar, vänner och bekanta och hur trevligt man faktiskt har. Och inte en berusad människa i sikte.

Det lär bli fler romerior för min del. Det här gav mersmak. Anders

Rosell Redaktör