 Smycken med spår av smedens dialog med materialet – sid

Hannahs smycken bär spår av både såg och fil

Efter nio år i skolbänken – tre år som guldsmedslärling, ett år på Nyckelviksskolan och fem år på Konstfack – är Hannah beredd både att möta kunder som vill beställa smycken och ställa ut objekt för en konstintresserad publik. Hennes år på Konstfack har fått henne att fundera mer på processen än bara på slutresultatet. I hennes smycken syns det genom att hon lämnar kvar spår av processen, märken efter sågen och gjutningen. Bäraren av smycket får följa Hannahs dialog med materialet.

Smycken är ju mycket mer än bara vackra dekorationer. På Konstfack undersöker studenter och forskare vad smycken konstnärligt innebär. Smycken är ju konstverk som vi bär med oss på våra kroppar. Kanske vår allra vanligaste och vår mest ursprungliga konst. Smycken är aldrig bara hantverk – de är också besjälade med idéer från såväl den som tillverkat eller formgett smycket som den som bär det, oberoende om det handlar om unika objekt eller masstillverkade bijouterier. Den uppdelning som ibland görs mellan smyckes-

konst och smycken är svårdefinierbar. Vi talar sällan om målningar i termen av konstmålningar och målningar, eller om keramiker och konstkeramiker. Men smycken har ofta definierats antingen som konstobjekt som ska ställas ut eller som smyckeshantverk eller bijouterier som tillverkats för att bäras.

Men konst – vare sig det gäller smycken eller målningar – kommer inte till utan ett gediget hantverk. Hantverket och förståelsen för hennes medium – metall – skaffade sig Hannah som guldsmedslärling på Ateljé AgAu samt då hon studerade vid Nyckelviksskolan. Hannah Blitz Heyman följde upp detta med en kandidatexamen och en master i konst vid just Ädellabb vid Konstfack.

Hannah har alltid gjort smycken. Från det att hon var barn, tonåring och genom lärlingsutbildningen efter grundskolan. Men att bli guldsmedslärling var inget tänkbart val bland hennes kompisar och i hennes umgänge. För de flesta kompisar var det självklart att söka till något prestigegymnasium i Stockholms innerstad. Men Hannah var inte motiverad att läsa en teoretisk utbildning. Lite vilsen gick hon runt på gymnasiemässan och funderade på sin framtid.

– Då upptäckte jag en flagga som lockade med en massa hantverksyrken och fann att man kunde bli guldsmedslärling. Eftersom jag alltid älskat smycken kände jag att detta var en utbildning för mig.

Hennes föräldrar var från början inte riktigt med på tåget. De ville att hon skulle välja en treårig teoretisk utbildning. Det krävdes övertalning att få dem att inse att detta var ett bra yrkesval. Kompisarna förstod inte alls lockelsen av en lärlingsutbildning. Men smycken har alltid varit viktiga för Hannah. När hon som så många andra barn klädde ut sig så var smyckena en viktig del i att pröva att gå in i olika karaktärer. Det fanns med i hennes lekar från tidig barndom. – Och när jag gjorde egna smycken var det också ett sätt för mig att skapa och gå in i olika karaktärer.

Det som lockade henne till guldsmedsyrket i femtonårsåldern var inte hantverket eller filandet och putsandet. Utan smycken i allmänhet. – Det var ju för att jag inte hade koll på vad yrket innebar. Så småningom lärde jag mig ju att uppskatta också hantverket, som att laga smycken.

Redan första dagen som lärling förstod hon hur svårt hantverket kan vara. Att det tar lång tid att lära sig alla moment som en guldsmed måste behärska. – Jag stod en hel dag och smälte silver. Det var svårt att få till det och hela tiden passerade folk och gav mig råd hur jag skulle göra. Jag stod där och kände mig så dålig. Men jag fick en förståelse för hur hantverk fungerar. Det gäller att bara nöta och nöta tills kunskapen sitter i händerna och i ryggmärgen.

Utbildningen drevs av Hantverksakademin som hade stora fina och välutrustade verkstäder söder om Stockholm där en tredjedel av utbildningen genomfördes. Resten av tiden var Hannah på Ateljé AgAu i Örnsberg. Verkstaden statades för drygt 20 år sedan och ägs av Burt Edman, Pele Holmgren och Ekaterina Sisfontes. Verkstaden har under åren tagit emot ett tiotal elever

det gäller att bara nöta och nöta tills kunskapen sitter i händerna

När det gäller konstnärliga objekt jobbar hon mycket med tenn och aluminium. Hon gillar tenn för dess mjukhet och blyfritt tenn är också polerat mycket glansigt och inte alls så där grådaskigt som tenn ibland kan upplevas.

som utbildats genom Hantverksakademin och har gjort sin praktik där. – Förutom två guldsmeder och en stenslipare, som också gjorde smycken, så var vi flera yngre lärlingstjejer på verkstaden. Det gjorde att jag som ung tjej inte behövde känna mig så ensam. Där fanns stort hantverkskunnande och en förlåtande miljö för oss lärlingar,

dessutom var det en mycket konstnärlig miljö för att vara en verkstad med guldsmeder.

Hannah uppmuntrades till att ta ut svängarna och till att göra egna saker. Hennes lärare hade ofta större produktioner som var bra tillfällen för att nöta in olika moment Hannah behövde lära sig.

– Det var ofta längre serier som skulle göras, eller så fick jag dra femtio meter tråd om vi skulle göra kedjor. Men jag var alltid nyfiken på att testa att göra egna saker. Jag vet inte om det beror på att hon lät mig göra det, eller om jag tog mig friheten att göra egna saker när hon inte var på plats.

Lärlingstiden övergick efterhand allt mer i att Hannah sysslade med egna arbeten. Hennes lärare började under det fjärde året på verkstaden påpeka att det började bli dags att planera för gesällprov. Hon hann börja med det kontrachanerarmband, som ingår i vad som ska produceras för ett gesällbrev, innan hon kom på andra tankar. – Det fanns en annan lärlingstjej på samma verkstad som jag satt i. Vi hade alltid väldigt lika syn på detta med hantverket och smycken. När hon sökte till Konstfack och Ädellabb kände jag också

att det lockade mig mer än att göra gesällprov.

Det som lockade var att få syssla med den konstnärliga processen. Hannah ville också pröva på något annat i livet. Hon skulle snart fylla 20 år och hade varit i guldsmedsmiljön sedan grundskolan. Det började bli dags att bryta upp. Hon bad om att få ta en paus och började jobba på en restaurang samtidigt som hon funderade över nästa steg.

Hannah har någonstans alltid vetat att hon skulle gå på Konstfack. Efter något år i restaurangbranschen sökte hon så till Nyckelviksskolans utbildning i metallformgivning. Det främsta skälet var att hon behövde ett år för att tillverka de arbetsprover som krävs för Konstfack. Men hon var ju också intresserad av att utforska andra tekniker och att bearbeta andra metaller än guldsmedens.

– Detta med Konstfack har legat i bakhuvudet hos mig sedan jag var barn. När jag var 12 år såg jag för första gången Rosa Taikons arbeten. Hon blev något av en idol för mig. Att hon blev det har nog också att göra med det visuella – hur hon såg ut. Hon var nog den första framträdande person jag då sett som såg ut som jag gör, säger

Hannah.

Rosa Taikon gjorde som konstnär traditionellt romska smycken. Men hon var också mycket modern, inspirerad av utbildningen på Konstfack. Rosa Taikon skapade ofta stora smycken där blanka, odekorerade ytor kombinerades med slingrande mönster. I dag är de få som arbetar vidare i den här traditionen.

Hon tycker att det är lite sorgligt att det i dag inte finns någon som jobbar i Rosa Taikons tradition. – Filigran och den här estetiken är inte i ropet just nu. Den har kvalitéer men ligger ju långt bort från den skandinaviska estetiken, säger Hannah.

Trots att hon hade mycket hantverk i fingrarna när hon började på Nyckelviksskolan kände hon sig inte överkvalificerad. Här ställdes hon inför helt nya metaller, material och tekniker. – Jag tycke att många processer var

där fanns ett stort hantverkskunnande och en förlåtande miljö för oss lärlingar

slarviga i jämförelse med det precisionsarbete jag var van vid som guldsmed – som att svetsa – som jag jämförde med precisionsarbetet som guldsmed. Jag var ganska fyrkantig. Skulle man göra smycken så fanns det två sätt att göra det på – rätt eller fel.

Hon kände att hon på Nyckelviksskolan hamnat i rätt kontext för att spränga de ramar hon inympat under tre års som guldsmedslärling. Hon fick också ihop de arbetsprov som krävdes för att söka till på Konstfack. – Tidigare hade jag varit i sammanhang där alla var 40 plus. Jag sökte nog till Nyckelviksskolan också för att möta andra i min ålder som ville syssla med konst och hantverk.

Året fick Hannah att justera sitt synsätt på hur smycken kan göras. Det öppnade upp ett konstnärligt och konceptuellt sätt att se på smycken, gav självförtroende och tid att fundera på sin egen estetik. Hon trodde ju att hon redan hade skaffat sig en linje, hade en röd tråd i sin smyckeproduktion. – Redan på Nyckelviksskolan upptäckte jag att många gjort likadana ringar som jag själv gjort. Jag förstod att den här typen av ringar gör man när man lär sig hantverket. Man jobbar med cirklar, man löder på en ögla på en ring och så vidare. Det här är steg man behöver ta för att lära sig hantverket. Men det är inget unikt.

Uppenbarligen blev nämnden nöjd med Hannahs arbetsprov och hon kallades till antagningsintervju på Konstfack. – Det var väldigt läskigt att komma dit. Det var en helt annan värld än den jag var van vid.

Samtidigt med intervjuerna genomfördes en gruppworkshops. – Så här hade jag aldrig arbetat tidigare. Resultatet av vårt gemensamma arbete blev en stor klump med material. Jag började nästan ifrågasätta att jag sökt till Konstfack. Men jag hade ju siktat på det här så länge och beslöt att blunda för mina första intryck.

Förutom Hannah var det ytterligare ett par studenter som hade med sig guldsmedserfarenhet i bagaget. Men huvuddelen av de antagna hade tidigare studerat på Nyckelviksskolan, Silversmidesutbildningen i Leksand eller Steneby. Särskilt de som studerat Objekt och Smycken på Steneby var förberedda för arbetssättet på Konstfack. Deras utbildning var på den tiden en sorts förberedelse för Ädellab.

Sedan hon gick på Ädellab har utbildningen förändrats. Studenter med Hannahs bakgrund hade kanske då en större uppförsbacke. Då var kurserna inte inriktade på att göra smycken och på hantverket utan istället betonades processen. – Det hade jag väldigt svårt att ta till mig. De ville att vi studenter hela tiden skulle stanna i processen och fundera. Jag var ju van att först tänka ut vad jag ville och bestämma mig för en effektiv väg att nå dit. De ville att jag ständigt skulle stanna upp och fundera över min idé. Jag var mer resultatdriven.

Den konstnärliga processen är med trevande jämfört med den hantverksdrivna. Som guldsmed är det viktigt att resultatet blir som man kommit överens om med kunden. Med det nya sättet att arbeta kunde slutresultatet bli något helt annat än de ursprungliga planerna. Det här gjorde att hon kanske hade en större uppförsbacke jämfört med många andra studenter. Samtidigt hade hon sitt hantverkskunnande. – Jag visste ju hur material kan manipuleras, var gränserna går. Vissa studenter stod och bankade på ett stycke ett par dagar för att de inte förstod att de borde glödga det. Skolans verkstäder var

öppna kvällar och helger. Ofta var jag då där och gjorde smycken – bara för att det kliade i fingrarna att få göra det!

Professor Anders Ljungberg har sedan han blev ansvarig för utbildningen på Konstfack värderat upp smycken just som smycken. Som objekt som man kan bära och inte bara se dem som konstföremål att ställa ut. Tidigare var utbildningen starkt kopplad till smycken för gallerier och samlare. Anders Ljungberg har sedan han kom till skolan som lärare och professor stöpt om utbildningen. Mastersprogrammet har numera gjort sig av med namnet Ädellab Smyckeskonst och öppnat upp mot en bredare syn på smycken. Konst i form av smycken finns ju och har en stor betydelse på så många fler platser i samhället än bara på gallerierna.

I ett tidigare nummer berättade Anders Ljungberg hur utbildningen ständigt talat om smycken och kroppen, men hela tiden vänt sig mot gallerierna och samlare. Inriktningen innebar dessutom en exkludering av den stora potential som smycken har i allt från bijouterier till mer traditionella konstobjekt. – Anders har varit min professor hela tiden jag studerat på Konstfack. Hans närvaro har verkligen förändrat samtalet kring smycken. Kanske är jag ett resultat av att jag haft honom som lärare, funderar Hannah och fortsätter. Jag skulle aldrig själv kalla mig smyckeskonstnär. Det är en märklig titel.

Kanske är det här lite speciellt för hantverk som guld- och silversmide som gör bruksföremål och dessutom ofta på beställning. Blir det konst först då det inte kan användas, bäras eller då det blir tillräckligt dyrt och exklusivt? – Personligen så ser jag smyckestillverkning och konst som två mycket olika processer. Samtidigt skulle jag inte protestera om någon sa att mina silversmycken är konst.

Men jag vet inte om jag skulle vilja ställa ut mina silversmycken som konstobjekt.

Något som skiljer ett konsthantverk som guldsmeden sysslar med från konstnärens sätt att arbeta är den nära kundkontakten. Det personliga samtalet om hur objektet ska utformas. Den processen kanske en gång fanns även hos skulptörer och målare. Men i guldsmedsbranschen är detta fortfarande en levande tradition.

Det personliga samtalet om hur objektet ska se ut är lite speciellt just för guldsmeder. – Jag uppskattar att möta de som vill beställa och bära mina smycken. Det finns något mysigt med kundmöten jämfört med att vara en konstnär som bara gör.

Nu har jag båda dessa roller. Jag har ju min utpräglade stil och kunderna kommer till mig för de vill ha en ring som jag gjort. Även om de har synpunkter på hur den ska se ut så vill de att jag ska göra den i min stil.

Speciellt när det gäller vigselringar är många mindre konservativa hur de kan se ut. Många vill ha personliga ringar.

Masterutbildningen gick hon delvis för att hon inte tyckte att hon var färdig, men också för att det var lite läskigt att

inte längre gå i skola. Efter nio års utbildning kan verkligheten utanför skolan te sig lite skrämmande. Väl ute i verkligheten fick hon tillsammans med ett par kompisar en utställningslokal vid Globen i Stockholm genom Stockholm konst och fick samtidigt erbjudande om den verkstad hon nu sitter i. – Plötsligt hade jag två lokaler. En där det ställdes krav på att hon skulle producera utställningar och en mer traditionell verkstadslokal. Första tiden efter skolan gick åt till utställningsverksamheten. – Det blev mycket konst. Det var lite tråkigt eftersom jag var så redo att sitta här och göra smycken. Jag hade längtat efter att få sitta och fila och nöta. Det var så länge sedan. Det har varit härligt att åter få plocka upp gamla idéer.

Men sedan ett halvår är hon igång med smyckesproduktionen. Hon är ivrig att ta itu med alla de smyckesidéer som samlats på hög. Nu vill hon producera.

Just nu jobbar hon på att lära sig fatta stenar. ”Man får inte titta för nära”, säger Hannah, bara halvt på skämt. – Jag försöker vara förlåtande. Jag vill inte komma tillbaka till de hårda guldsmedstankarna.

Just nu vill hon göra allting själv. Hon graverar när det behövs med en gravyrpenna från Claes Olsson. Hon vill att det ska synas i hennes ringar hur de är gjorda. – Jag vill lämna spår av processen i mina smycken. Jag sandgjuter allting och då vill jag inte polera bort den skrovliga ytan.

Hon visar på de ringar hon bär att spåren efter sågen medvetet lämnats kvar i ytan. – Jag tycker det är fint att visa silvret och den dialog som finns mellan mig och materialet, att inte polera bort allt som ger silvret dess karaktär. Jag är övertygad om att många guldsmeder kan fatta stenar men skickar iväg det för att andra kan göra det bättre. Jag är i ett läge nu där jag vill lära mig att fatta stenar, de är en del av mitt uttryck. Längre fram kanske jag skickar iväg stenar för fattning.

Just nu känns det inte heller som hon har ekonomi för det. Silver har blivit hennes främsta material när det gäller smycken. Vissa beställer vigselringar för att de gillar silver, andra väljer materialet för att de har en begränsad budget.

För många är det viktigast med en personligt utformad ring och då är kunderna öppna för att välja bort guld, hellre än att välja bort hantverket. Samtidigt är hon öppen för att arbeta med andra material om hon får beställningar. – Jag har gjort ringar i silver med en infattad rådiamant. En ring som uppfyller alla krav för just en vigselring. 

Klart med svensk mässa för klockor och smycken i höst

Många har saknat en svensk mässa för klockor och smycken sedan Precious försvann. Sedan kom pandemin emellan. Men nu vill branschen mötas igen. Den 2-3 september samlas butiker och butikskedjor, smeder, skolor och många andra i Upplands Väsby för att träffas och för att se nya kollektioner från guld-, smyckes- och klockbranschen. En rundringning till några i branschen visar att det finns en stor entusiasm inför höstens mässa.

Text: Annika Miezis

Mässan blir ett lyft för branschen

– Mässan ligger helt rätt i tiden efter pandemin. Den är efterlängtad och ett positivt lyft för branschen. Återförsäljare, leverantörer och grossister behöver utbyta information, tankar och ideér. Huvudsyftet är att träffas och få känslan av att vi gör något bra tillsammans, säger John Morgner, VD på Svedbom & Co och ordförande i GLF, Guldsmedsbranschens leverantörförening. – Vi vill återuppväcka känslan från Guldsmedsmässan, där det blev en otroligt positiv respons.

John Morgner menar att det är viktigt att alla bolag får profilera sig, träffa kunder och presentera intressanta produkter som ska kunna säljas. Efter tiden som varit med pandemi och krig är det extra positivt att få träffas inom branschen, anser han.

Han betonar smyckens symbolvärde och andliga betydelse för människor, särskilt i svåra tider representerar de ett bestående värde i kontrast till det förgängliga: Inte bara en affärsmässig investering som stiger i penningvärde. – Vi ser fram emot mässan och mässfesten på inledningsdagen. Det är ju dessutom som att komma tillbaka lite grand, eftersom Guldsmedsmässan också tidigare var förlagd till Infracity innan den flyttade till Älvsjö, påminner John.

Mässan i september är viktig

Kristina Johansson är ordförande i Guldsmedsmästarnas Riksförening med 200 medlemmar som representerar nästan lika många formgivningar. Hon har själv mer än 45 års erfarenhet som guldsmed. Branschmötet ser hon som viktigt. – Vi behöver finnas med efter den långa covidperioden och visa vad GR står för – det handgjorda, det gedigna, det konstnärliga och närproducerade.

Hon betonar sin aversion emot det massproducerade, men är självfallet medveten om att det är ett måste för den kommersiella delen av branschen. Men hon tycker att det är något speciellt med kunder som beställer smycken utifrån egna unika önskemål hos en guldsmed i återvunnet material.

– Vi har satsat stort på marknadsföring och en ny hemsida som ska förtydliga för konsumenter och branschen vad vi står för. Hur upplägget på mässan ska se ut har vi inte tagit beslut om ännu.

Kristina startade KJ Design i Alingsås 1990 och två år senare inbjöds hon till medlemskap i dåvarande riksförbundet och Göteborgs guld- och silversmeders mästarförening.

Tillsammans med Sveriges gemmologiska riksförening och branschorganisationen Smycken och klockor har GR framtagit fyra foldrar om diamanter, hantverk, ädelmetaller samt pärlor och ädelstenar. – Dessa delas ut till konsumenter och ibland branschfolk för att uppdatera oss. Vårt samarbete är värdefullt och viktigt då vi tillsammans bevakar kvalitén i branschen. Jag funderar på att ta med och visa upp lite roliga extrema juveler – som ringar med ett hav av spineller! Jag önskar att även GR-kollegorna gör detsamma.

Det finns ett uppdämt behov

– Branschen behöver en sådan här mötesplats nu efter några års uppehåll. Det finns ett uppdämt behov av att träffas inom branschen för både kunder och leverantörer. Jag har även märkt detta från andra mässarrangemang med liknande upplägg.

Det säger Christer Ekman, VD på Svenska Mässkonsult som arrangerar branschmötet Smycken och klockor på uppdrag av GLF, Guldsmedsbranschens leverantörförening. – För mig personligen betyder mässan väldigt mycket efter alla dessa år då vi fått möjligheten att arrangera över ett 25-tal mässor från starten år 2000. Klock- och smyckesbranschen utgör ett trevligt gäng människor att jobba med, och som jag ser fram emot att träffa igen, säger Christer.

Mässan blir en avstamp mot framtiden

– Det är värdefullt för alla att vi kan ses och fortsätta stärka smyckes- och klockbranschen tillsammans med leverantörerna. Äntligen kan vi ha direktkontakt för inspiration och utveckling, efter att vi tidigare bara kunde ses på distans, säger Catharina von Elern, VD på Smycka-butikerna.

Smycka samarbetar med ett antal

märkesleverantörer, men kommer i sin monter på mässan främst vara representerade med sina egna märken: Till exempel Classic, August och Love to Loves olika gnistrande kärleksuttryck i guld, pärlor, platina och diamanter – Jag ser det också som klokt att starta upp i lite mindre tappning, så att kostnaderna inte drar iväg. Men det är ju en balansgång, både för butiker och utställare.

Smyckas 50 butiker med både guldsmeder och urmakare besitter i dag en unik kunskap sedan starten för över 40 år sedan. Centralt för arbetet i dag är hållbarhetsfrågor. Smycka satsar främst på återvunnet guld och silver samt certifierade diamanter. En stor del av tillverkningen sker i Sverige.

Catharina von Elern betonar vikten av att den fysiska handeln återhämtar sig efter pandemin och kriget. Den näthandel man också bedriver betraktar hon därför inte som konkurrerande med butikerna: – Nej, vår syn på webförsäljningen är att den finns till för att stärka butikerna, och sker i symbios med dessa, konstaterar hon. Som ett led i att hon anser värnandet om butikerna vara det viktigaste. – Vi är glada och stolta över att bidra till att äntligen kunna ses igen, avslutar hon. Nu tar vi avstamp mot framtiden!

Härligt – gamla goda guldsmedsmässan är tillbaka!

– Härligt, gamla goda guldsmedsmässan är tillbaka! Med enorm entusiasm ser vi nu fram emot att den går att genomföra igen, säger Lena Carlsson, VD på branschorganisationen Smycken & Klockor. Hon har själv nästan fötts in i branschen: År 1980 började hon som lärling hos sin far på Svenska Ädelstenssliperiet, och 1986 tog hon över firman. Numera är det mycket fokus på försäljning av ädelstenar till guldsmedsbutiker, och själv importerar hon mycket från Orienten, Asien och Brasilien. – För våra medlemmar – 200 butiker runtom i Sverige – betyder den sociala biten otroligt mycket, längtan efter att få träffas igen efter pandemin är stor. Vi ser också fram emot att få handla, titta på nyheter och lyssna till föredrag.

Innan mässan kallade organisationen till ett möte med representanter från Smycken och klockor, Guldsmedsmästarnas riksförening, GLF och Gemmologiska föreningen.

Ett av de diskussionsämnena som kommer att tas upp på mötet inför mässan är bristen på korrekt information till slutkonsumenter om skillnaden mellan syntetiska och naturliga diamanter, samt mellan förgyllt och rent guld. – Det förekommer att smycken benämns felaktigt, och oseriösa nätbutiker saluför produkter under falsk flagg, men mycket handlar också om ren okunskap om gällande lagar.

På mässan kommer en medlem i Gemmologiska föreningen hålla föredrag om detta och Swedac ska även kontakta de företag som ej följer lagarna.

Ett led i detta arbete är annonskampanjer som Smycken och klockor under de senaste två åren haft om det typiska för äkta vara: diamanter, pärlor samt guld och stämplar.

Jag och alla butikschefer kommer

Peder Westberg, ägare av Fritz Olsson-butikerna i norra Sverige ser fram emot branschmötet på Inframässan: – Ja, det känns som en gammal klassåterträff, säger Peder som köpte Fritz Olsson-butikerna år 2017, och bytte namn från Guldsmeden i Skellefteå år 2019. Det dåvarande namnet syftade på honom själv, som personligen också är verksam som guldsmed och utbildad på guldsmedsskolan i Mjölby.

I dag driver Peder Westberg fyra butiker i Boden, Luleå, Kalix och Skellefteå. År 1904 grundade Fritz Olsson den allra första butiken i Luleå. Det är också huvudbutiken i Luleå som sedan år 2019 sköter webshopen som då öppnades. – Vi har genomgått en tråkig och tuff tid, och branschen behöver träffas för att inspirera varandra. Jag kommer att närvara på mässan tillsammans med alla fyra butikschefer.

Peder berättar om en ny diamant- och vigselkollektion med en-stens och tre-stensringar som nyligen släppts, och som snart kommer att synas på hemsidan. På Inframässan hoppas Peder på att hitta nya spännande märken och på att knyta nya kontakter med leverantörer. – Man behöver utvecklas själv och få influenser utifrån, träffa andra kollegor och höra vilka problem som finns och hur vi kan lösa dem: Vilka märken går bra och vilka gör det inte? Jag hoppas på en stor uppslutning bland butikerna så att vi kan ses och umgås igen, nu efter covidtiden. Naturligtvis hoppas jag även att vi kan få till en bra ”business” med siktet inställt på slutkonsumenterna. Vi behöver träffas och skaffa nya insikter

Peter Simonsson är Stjärnurmakarnas VD och representant för Svensk handel i Svenskt näringsliv: – Mässan fyller en viktig funktion som mötesplats för att diskutera hur vi ska bemöta branschens utveckling, konstaterar Peter Simonsson.

Han påpekar att kundbeteendet och köpmönstret har förändrats kraftigt under pandemin. Den tidigare ”slit- och släng-mentaliteten” har bytts ut mot ett hållbarhetsperspektiv och miljömedvetenhet. Som ett led i förändringsarbetet planerar Peter också en utbildningsdag i Stjärnurmakarskolan i samband med mässan. Då får butikspersonal och ägare ytterligare en anledning att besöka den och Stockholm. – Vi åker till mässan i Stockholm för att i första hand träffas, umgås och ta del av branschen, säger Peter.

Mässan blir ett naturligt sätt att lära känna nya märken och leverantörer. Pandemin har påskyndat utvecklingen framåt i tiden på olika sätt menar han, inte bara digitalt. – Vi behöver diskutera för att skaffa oss nya insikter och ett helhetsgrepp om branschen.

Nyfiken på: Jemima Hargreaves – ett samtal om kreativitet

Guldsmed, designer – och storyteller. Jemima Hargreaves värld av smycken är som en poetisk saga. I sommar ställer hon ut på den kanske mest exklusiva mässan i världen: Couture Show i Las Vegas. Visst blir man nyfiken?

Text: Kina Andersson

Ingen kan beskriva charmen med gammalslipade diamanter så som guldsmeden Jemima Hargreaves: ”Old cut diamonds were cut by candlelight in a time long before light bulbs. When these stones are kissed by that warm light once more, they almost glow. It feels like it unlocks a secret and awaken something utterly magic”.

Jemima har sina rötter i England och skriver så poetiskt att jag inte vill, kan inte, översätta henne. Hennes smycken är lika poetiska, liksom drömlikt graciösa och gnistrande. Hon strösslar sina skapelser med ädelstenar och diamanter i olika storlekar, helst då gammalslipade diamanter eftersom de är så personliga. De känns också som en spännande resa där historia och natur är ständiga följeslagare. Kollektionen har namn som ”Into the Wild”, ”To the Moon and Back”, ”Starburst”, ”Fable” och ”Fredag”.

Ateljén på Dalagatan i Stockholm är inrett i mörkgrönt och orange, utsmyckad med speglar, tavlor, ormbunkar och prunkande blommor. En randig soffa. Té serveras i små spröda koppar på bricka. Det är som att kliva in i en sagobok där Alice i Underlandet och Prinsessan Tuvstarr leker tillsammans.

Och faktiskt verkar det vara så att Jemima ser världen genom sagor. Hör bara, eller läs menar jag: ”Every tree stump could be a fairy house, every bridge could have a resident troll. When the early morning mist is rising off the fields it is easy to imagine the fae drifting back into the forest. I like my

jewellery to look like the trinkets they left behind. The dew drops on the grass or something special that is discovered shining out of the moss in the forest…”

Igen: Ibland varken kan eller vill jag översätta Jemimas ord. Hon har inget problem med svenskan men talar helst engelska. Och det var jag som bad henne skriva ned en del av sina svar – just för att få nöjet att läsa (och jag delar gärna med mig). Jag vet också att hon skriver på en barnbok, och är helt övertygad om att den kommer att bli publicerad. När jag nu får tillfälle att skriva om Jemima måste jag få låta hennes skrivande röst höras emellanåt. Som skribent blir jag såklart nyfiken (och inte så lite avundsjuk) på hennes skrivande.

Har du alltid skrivit? Hjälper skrivandet dig i din kreativa process som guldsmed och designer? – Jag kommer från ett hem där böcker, berättelser och fantasi var viktigt. Jag tror det kommer från min far. Han var främst affärsman men i sitt hjärta var han nog alltid konstnär.

– Mina kollektioner växer fram ur en mångfald ting, men jag försöker alltid konkretisera känslor… Kollektionen ”Fable” har till exempel vuxit ur känslan jag kommer ihåg från den tiden jag jobbade i en mycket gammal ateljé där vi arbetade med att restaurera antika smycken. De antika stenarna, gravyren som skedde för hand, verktygen som gått i arv generation efter generation. Jag kommer ihåg trapporna, nedslitna under mer än ett århundrade av guldsmeder på väg upp till ateljén. Jag kommer ihåg lukten av pipröken, ljuden och själva känslan av de jobb vi gjorde. Det ville jag fånga i kollektionen.

Jemima är en helt enkelt en briljant kombination av guldsmed, designer – och storyteller. Men vad betyder smycken för henne? – Smycken är olikt allt annat. Jag älskar skor till exempel och spenderar mer pengar på det än något annat. Men

de är tillfälliga. Smycken blir en del av oss, på ett sätt som skor aldrig kan bli, hur spektakulära de än är. Människan har smyckat sig så länge hon har funnits. På något sätt är smycken en del av vad vi är. Jag har glömt fägen på min mormors ögon – men jag kommer ihåg ljudet från de guldarmband hon alltid bar och som var en naturlig del av henne. – Skönheten med smycken ligger i jag kommer från ett hem där böcker, berättelser och fantasi var viktigt att ett flätat pärlarmband köpt i en turisthop under semestern kan betyda lika mycket för oss som det dyraste diamantarmband. Jag älskar att blanda de två. Jag bär smycken jag fått av barnen tillsammans med diamanter. De har alla sin specifika betydelse, har alla en historia att berätta. Jemima sammanfattar: ”We wear jewellery against our skin. Somehow it captures a memory, a moment in time and is part of us and our story. Men nu till själva guldsmidet.

Första gången jag träffade Jemima var på Precious när hon ställde ut under Talents, 2018 tror jag, med sin då nystartade firma Hargreaves Stockholm. Sedan dess har det varit en fröjd att följa henne – och otaliga är de gånger jag fått anledning att fråga henne om saker och ting, från bok- och resetips (på tema smycken naturligtvis) till keltiska smycken och de där gammalslipade diamanterna.

Det känns som hon alltid vetat att det var gulsmed hon skulle bli. Men det var mest av en slump hon kom in i yrket. – Jag har alltid varit en sån där som vill bäst på det jag gör. Smycken är inget undantag. När jag blev erbjuden en plats som lärling gjorde jag så klart en djupdykning i yrket och bestämde mig rätt snabbt för att det var det här jag ville göra. Jag kommer ihåg att jag tänkte redan efter några månader att det här var något jag måste hålla fast vid. Som liten gillade jag att knåpa ihop små saker – att bli en juvelerare passade mig bättre än något annat.

Sedan dess har Jemima, arbetat med såväl antika smycken som med smycken på film och projekt för hovet såväl som för olika celebriteter. En fantastisk tillvaro men det fanns inte tid för något annat. Jemima kände att hon hade uppnått det hon ville uppnå. Nu var det dags att bygga upp något eget, i stället för att ge hundra procent av sig själv till någon hon jobbade för. Sverige verkade som en bra idé. Både hon och maken som är arkitekt tyckte att klimatet för design och arkitektur kändes lovande. Jemima har också rötter i Skandinavien.

Vad är då den största skillnaden mellan att vara guldsmed i England jämfört med Sverige? – För mig personligen innebär det att jag fått en bättre balans mellan jobb och privatliv. Smyckeindustrin i England är högt ansedd, och även om den är mindre signifikant än den var för femtio år sedan, finns där mycket stolthet. Det finns ännu ”hubs” där man kan få tag i vilken produkt eller service du än behöver. Guld, diamanter, extremt duktiga fattare, gravörer… Vad du än behöver finns det i din närhet. Branschen här är så mycket mindre och även om jag jobbar med otroligt duktiga gravörer och fattare, är de få till antalet. – En annan skillnad är att juvelsmycken generellt är mer konservativa i Sverige. Skandinavisk design är enastående, med en ren och klar estetik. Mina smycken är inspirerade av både brittiskt och skandinaviskt kulturarv och historia men mina arbeten är nog lite mer avant garde än traditionellt svenskt guldsmide. Men jag hoppas att det skandinaviska lyser igenom i mitt arbete.

Vad var mest utmanande med att etablera dig som guldsmed med egen verksamhet i Sverige? – Jag har haft en otrolig tur och fick frilansuppdrag med en gång. Erfarenheten jag har från England har alltid känts relevant och jag har också haft turen att få jobba med några fantastiska företag här i Sverige. Jag har lärt känna så många inom branschen vilket hjälpte mig när jag bestämde mig för att starta eget.

Med tiden har Jemimas sätt att liksom strössla olika stora stenar över smycket blivit hennes signatur. Hon berättar att hon under sin första tid i yrket befann sig som i en tidsresa, omgiven av gammalslipade diamanter. – Jag var ansvarig för en ateljé som gjorde förnämliga restaureringsarbeten, en ateljé som funnits i över 150 år. Här fanns askar och åter askar med diamanter och ädelstenar bevarade. Jag minns särskilt en liten ask som var fylld till bredden med en millimeter stora diamanter och den åkte i golvet fler än en gång… Vi kröp ofta runt på golvet för att samla ihop dem. Jag såg dem i högar och utspridda på golvet, glittrande i solskenet – och de fångade mitt hjärta helt enkelt. Då gjorde jag också mina första smycken utifrån den idén. – När jag sedan designade mina första kollektioner under eget namn, hade jag bara en ”scattered” ring: Fredag. Den blev snabbt den ring som många frågade efter – med den kände kunderna att de kunde berätta sin egen historia, om kärlek och förlust och om sin livsresa. Tillsammans arbetade vi in historier i det där strösslet.

Jemimas senaste design går under namnet ”Pod”. Balja. Hon visar en bedårande berlock – med vacker gravyr. Hon ville skapa något som håller om små, små speciella saker

Idén, den kommer via barnen som alltid lägger små stenar, paljetter och allehanda andra små ting i hennes händer och fickor. Och självklart finns det en saga inne i Jemimas huvud: ”About diving down to the bottom of a lake and finding this special thing amongst the rocks, glinting and calling to you”.

Med tiden har också gravyren fått ta mer plats: vackra linjer som i sig kan berätta en historia och som så väl samarbetar med strösslet – en kombination som gör att kunderna kan lägga sin själ och sin historia i smycket. – Jag älskar att de vill fylla smyckena med sina egna berättelser.

Jemimas saga fortsätter. I juni ska hon ställa ut på The Couture show i Las Vegas, den mest prestigefyllda juvelmässan i världen. Jemimas poetiska stil har väckt stor beundran i USA och nu är det dags att hitta en återförsäljare.

Så: To be continued… 

I vår B2B-katalog finns mycket mer att läsa! E-posta oss så skickar vi ett ex till er.

PRODUKTION & MODELLER Production & models 2020/2021 Guldbolaget Guldbolaget B2B

Teknik & tradition

Technology and tradition Guldbolagets historia

The history of Guldbolaget Trendriktiga kollektioner

Trendy collections

Guldbolaget som leverantör och samarbetspartner

Guldbolaget är ett svenskt familjeföretag med lång erfarenhet av branschen och med en nära och okomplicerad relation till våra kunder. Vi kombinerar gammal hantverkskunskap med den senaste tekniken och vi söker ständigt nya lösningar – målet är alltid att tillverka en produkt av förstklassig kvalitet på bästa sätt.

VI ERBJUDER BLAND ANNAT:

Med oss som samarbetspartner går du enkelt från tanke till handling – vår kunskap och vår erfarenhet är din och vi är aldrig längre bort än ett telefonsamtal.

Vår filosofi är att utvecklingsfasen ska vara enkel. Det viktiga är att vi gemensamt landar i en slutprodukt som är lönsam.

Företaget utvecklar vi tillsammans med våra kunder, ofta är det ett kundönskemål som initierar en ny investering.

Produktionen är utformad för att vara flexibel och lättmanövrerad, vilket gör att vi enkelt kan ställa om och erbjuda produkter anpassade till den senaste trenden. Vi äger hela tillverkningsprocessen, från legering till färdig ring. Det ger oss maximal kontroll över hela tillverkningen.

Gjutning

Här en ängel till kungliga Serafimerorden, 9x7 cm

Utsvarvade skenor

Ger lätta ringar

Utvändig specialgravyr

Charms (från 10 mm Ø brickor)

Charms erbjuds i flera olika utföranden i RG, VG alt. silver och med eller utan 0,005 ct diamanter.

Unika fräsningar

Gjuten blomma

Doserade ringar

Både på bredden och höjden

Doserade ringar

Endast på höjden

Klumpskenor med klack Kundanpassade navettringar. Denna med utkörda stenlägen

Små ringar av olika slag

Ring med spår

Färdig produkt

Ringar med t ex en klack och utvändig specialgravyr

Den perfekta kombinationen – en gjuten detalj tillsammans med en svarvad ring!

Här kombineras det bästa av två världar! Den gjutna produktens alla spännande utseenden/uttryck med den svarvade ringens alla fördelar. Med en svarvad ring som bas får du en smidd ring i bästa materialkvalitet. Med den som grund kan du sedan enkelt erbjuda din modell i ”alla” storlekar, samtidigt som du endast behöver en form. Den gjutna delen placeras på den svarvade ringen som är svarvad i just den storlek din kund önskar.

Box 9, 385 21 Torsås | Tel: 0486-20987 | info@guldbolaget.se | www.guldbolaget.se Följ oss på Facebook och Instagram! www.facebook.com/guldbolaget | instagram.com/guldbolaget

Josefin Cummings, nio år: ”När jag blir stor vill jag bli guldsmed”

Josefin Cummings har alltid haft en stark passion för smycken och i synnerhet för diamanter. Med sina diamantringar förverkligar hon kundernas smyckesdrömmar. Glittret i kundens ögon då de öppnar den lilla vita asken driver henne att ständigt skapa nya smycken.

Josefin Cummings är guldsmeds- mästare och arbetar tillsammans med sin kollega och anställde Lisa Fors, som även hon är guldsmedsmästare. Kunderna tar de emot i sitt så kallade Designroom på Runebergsgatan i Stockholm. Lokalen är elegant inredd och här träffar Josefin och Lisa kunder som vill beställa personliga smycken, oftast ringar och oftast med diamanter. Just diamanter har blivit något av företagets signum.

Josefins inträde i branschen skedde för drygt 30 år sedan. Hon bodde då på den sörmländska landsbygden och fyllde nio år. Födelsedagspresenten från föräldrarna var en efterlängtad silverring – men den var för trång.

Familjen reste in till guldsmedsbutiken i Nyköping för att byta ring. Förundrad och hänförd såg sig Josefin om i butiken med alla dess gnistrande och glimrande juveler. – Där i butiken utbrast jag: ”När jag blir stor vill jag bli guldsmed och arbeta med alla dessa vackra saker”! minns Josefin.

Redan när hon kom hem tog hon fram papper och penna och började rita och formge smycken. Det visade sig snart att smyckesentusiasmen inte var någon tillfällig nyck. Josefin ritade och ritade – tusentals smyckesteckningar i flera år. – När jag var tolv år tog mina föräldrar kontakt med en guldsmed och frågade om jag fick komma till honom och pröva på att göra smycken. Det fick jag och där gjorde jag mina första smycken.

”När jag blir stor vill jag bli guldsmed”

Hennes passion för smycken mattades inte av under tonårstiden utan växte. När Josefin var 16 år så sökte hon till guldsmedsskolan i Mjölby. Där gick hon de tre gymnasieåren, påbyggnadsåret och avlade yrkesproven för att kvittera ut sitt gesällbrev.

Under ett par år jobbade hon som anställd hos några guldsmeder med olika inriktning för att skaffa sig mer praktisk erfarenhet. Men Josefin var otålig att komma vidare och ville jobba på sitt eget sätt. Nu har hon i snart 20 år haft sin egen smedja och butik. – Det är fortfarande lika fantastiskt att

få jobba med världens bästa material – guld och ädelstenar – det finns ingenting vackrare!

Visst är ytan glittrig, i alla fall den som kunderna ser. Men det finns en sida som är både smutsig och oglamorös. – Inte minst utbildningen. Dessa fyra år var tuffa. Tusen gånger varje dag kände jag att detta kommer jag omöjligt kunna lära mig. Men det gick till slut genom många små steg som tog mig framåt.

På guldsmedsskolan låg fokus framför allt på hantverket. Det finns inte riktigt tid och utrymme till att lära ut formgivning och design i någon högre grad. – Jag tycker det är rätt väg att först lära sig hantverket. Det måste man kunna för att klara av att formge smycken. Jag tror inte att man antingen måste vara hantverkare eller smyckesdesigner. Det är två roller som mycket väl kan samsas.

Både hon och hennes kollega Lisa tillverkar smycken till de egna kollektionerna och unika smycken vars utseende och form de diskuterar fram tillsammans med de kunder som beställer. Men det

ena går inte att riktigt att särskilja från det andra.

De lägger ju ut mycket bilder på sina arbeten på sociala medier. De flesta kunder som kommer för att beställa en ring har uppmärksammat hennes arbeten hos vänner som burit smyckena eller på nätet och kommer till just Josefin för att de uppskattar hennes formspråk. – De kommer till mig för att de gillar just den stilen. Därav syns mitt avtryck även i de smycken de beställer av mig och som vi diskuterar oss fram till.

Visst händer det i sällsynta fall att kunderna velat ha smycken som legat långt från Josefins eget formspråk. Då har hon sett till att smycket hantverksmässigt blivit korrekt utfört, utformat det så att kunden blivit nöjd med resultatet – men lägger inte ut någon bild på arbetet. – Ibland gäller det att förklara vad som kommer att fungera. Att stenen riskerar att ramla ur i det utförandet som kunden önskar, att den riskerar att fastna i kläderna och så vidare. Det brukar kunderna både acceptera och förstå. Jag brukar då lägga fram ett alternativt förslag.

Ofta är det också så att kunderna har idéer som befruktar Josefins skapande av ytterligare smycken. Det personliga mötet och diskussionen med kunden är en mycket viktig del av Josefins arbete.

När hon tar fram smycken tillsammans med kunden föredrar hon att använda papper och penna för att visualisera det färdiga resultatet. – Lisa är grym på att skissa och vi tycker om blyertsteckningar.

Det nära samarbetet mellan kund och hantverkare/formgivare är något speciellt för guldsmedsbranschen. Nu under pandemitiden har det varit något färre kunder som kommit till deras Designroom på Runebergsgatan. Då har dessa diskussioner fått ske digitalt. Men

mitt formspråk följer ganska väl trenderna

det har fungerat det med. – Ibland kan ett smycke börja som en kundförfrågan och sen blir det ett smycke som många tycker om och som utvecklar sig till en beställningsvara och blir en del av det egna varumärket.

Det är ju inte så att ett formspråk är statiskt. Många har kanske en röd linje i sin produktion, men formen och det personliga varumärket påverkas av tidsanda, kultur, kunder, marknad och mycket annat. – Mitt formspråk följer ganska väl trenderna. När jag växte upp skulle det vara rena, klara och sparsmakade former. Just nu är smyckena lite mjukare och romantiska i sin utformning. Det ska gärna kännas som att smyckena kommer från en svunnen tid.

Josefin menar att hennes formspråk mognar hela tiden och tar sig utlöpare i olika svängar. – Jag har inga direkta förebilder och min inspiration kommer från så mycket annat än smycken. Det kan vara naturen, arkitektur eller vackra saker överhuvudtaget – som en modernistisk byggnad i Barcelona, färger eller en blomma.

Huvudsakligen arbetar hon och hennes kollega med beställningar, men de har kollektioner också som de säljer genom sin webbshop. Och då kan de ibland ta ut svängarna. – Ja, då gör vi bara vad vi vill själva och så hoppas vi på att folk ska gilla det vi gör. Vi startade webbshopen för tre år sedan. Vi ville nå ut lite bredare, kunna erbjuda presenter och lite billigare smycken som kunderna kan få hem på ett par dagar.

Men det är beställningarna som står för omkring 85 procent av omsättningen. Med en webbshop kan de även producera för lagret om det är mindre beställningsjobb i verkstaden. Webbshopen har

rullat på bra sedan starten. Hur mycket beställningar som kommer den vägen är i huvudsak beroende på hur mycket tid som läggs ned på marknadsföring i sociala medier. – Sådant märks direkt på försäljningen. Vi har varit lite återhållsamma med marknadsföringen eftersom vi även måste hinna tillverka och ta hand om våra befintliga kunder.

Under 2020 – pandemiårens första år – så märktes pandemin varken i deras omsättning eller i beställningarna. – Vi hörde att andra var drabbade och undrade vad som skulle hända – men vi märkte ingenting själva. Men våren 2021 förstod vi att den även nått oss. Vigselringar står för stor del av vår omsättning och nästan inga gifte sig. Men i slutet av året var det normalt igen. Istället för vigselringar och resor så köpte folk ringar och smycken både till sig själva och andra.

På längre sikt tror hon att hantverk och guldsmide i synnerhet kommer vara något som allt fler efterfrågar. Hantverket har en fördel jämfört med industriframställda smycken. Kunden får personligt utformade smycken, en känsla av handens arbete i smycket – det blir något unikt. – Kunden får med sig en upplevelse genom hantverket. En unik tvist för varje kund. Det är viktigt att vi som arbetar i branschen marknadsför vad som är speciellt med hantverk. Då tror jag vi går mot en ljus framtid. Vi har världens bästa produkt. Vi måste bara våga tro på den.

Hon tycker också att branschen behöver städa bort föreställningen att det måste vara dyrt för att det är ett lyxigt hantverk. Att köpa massproducerat kan vara väl så dyrt, speciellt om man beaktar vad kunden får för sina pengar och det är inte är självklart att produkten är välgjord. – Det är därför jag uppskattar personliga möten med kunder. När jag berättat och förklarat då förstår kunderna skillnaden och vad de får för pengarna.

Samtidigt är många kunder ofta rejält märkesberoende. Det gäller att visa vilka fördelar det är att välja det hantverksmässiga jämfört med att köpa de massproducerade modemärkena. – Vi försöker kombinera detta genom att både bygga ett starkt eget varumärke med ett eget formspråk och ge kunderna det de vill ha.

I takt med att hantverkets status i samhället ökar kommer sannolikt allt fler ta chansen att skaffa sig något unikt som de vet tillverkats under justa villkor och av professionella hantverkare.

Något av företagets signum är unika diamantringar. Även här är det viktigt att personligen få tid att diskutera vad det är kunden är ute efter och vad de vet om diamanter. Vissa kunder gör mycket medvetna köp och andra ser det som vilken sten som helst. Det gäller inte minst kunders kunskaper om skillnaden mellan naturliga diamanter och syntetiska

diamanter. – Jag brukar inleda med att fråga kunderna vad det är de har tänkt sig och vad de har för uppfattning om de alternativ som finns tillgängliga. Jag ställer många frågor och informerar sedan om fördelar och nackdelar. Nästan alltid slutar det med att kunden beställer naturliga diamanter.

Vissa kunder har hört att det skulle vara bättre ur miljösynpunkt med syntetiska diamanter. – När jag förklarat att det är upp till tre gånger högre koldioxidutsläpp när man tillverkar en syntetdiamant så väljer många en naturlig diamant.

Men det finns kunder som har bestämt sig för en viss storlek på diamanten. Deras budget räcker bara till en syntetisk diamant. De kanske inte heller bryr sig om andrahandsvärdet och då får de naturligtvis en syntetisk sten. I deras beställningskollektioner finns heller inga syntetiska diamanter. Det är dessutom bara på större stenar som det finns någon rejäl prisskillnad. – Jag brukar ändå framhålla att det är skillnad på stenar som är Man-made eller God-made. Naturliga stenar har en status som syntetiska aldrig kan få. Därför är det viktigt och bra att man inte blandar samman dem.

Det är viktigt att kunden får reda på fakta. Att de kan få reda på var stenarna kommer ifrån mot en liten extra kostnad. Då kan kunden göra ett välinformerat val. – Är det någon som verkligen vill spåra sina diamanter så har jag alternativ. Man får lyssna på kunden. Det är bra att diamantbranschen har ögonen på sig så att de tar hänsyn till miljön och arbetsförhållanden vid gruvbrytning.

Andra stenar som bryts mer utspritt och i liten skala kan vara svårare att spåra. – Då gäller det för oss guldsmeder att ställa frågor och ställa krav på våra leverantörer.

För Josefin är det viktigt att ge något tillbaka. Att om möjligt använda

sin talang och kunskap för att göra det lite lättare för de som har det verkligen svårt. Hon är ambassadör för hjälporganisationen Compassion som hjälper 1,9 miljoner fattiga barn genom fadderverksamhet.

Josefin har på plats i Uganda sett hur fadderskap verkligen gör skillnad. Hon har även designat en smyckekollektion där vinsten går till Compassions verksamhet. De senaste åren har det bidragit med bistånd till barn i slummen i Uganda. – Att barn som lever i extrem fattigdom får mat, sjukvård, en madrass, ett par skor och framför allt utbildning är fantastiskt. Utbildningen är biljetten bort från slummen.

Det här är en verksamhet som hon absolut inte ser som marknadsföring, utan bara som en möjlighet att hjälpa fattiga barn. – Kan jag genom detta rädda livet på några barn i Uganda är det ju fantastiskt. Har jag en möjlighet och ett tillfälle att genom mitt arbete hjälpa några barn att få det bättre så vill jag göra det. 

kan jag rädda livet på några barn i Uganda är det ju fantastiskt

And the Oscar goes to...

Alltid roligt att upptäcka svenska smycken på Oscars röda matta: oscarsnominerade Love Larson bar smyckekonstnären Märta Mattsons ”Beetle Brooch” på galan och Eva von Bahr syntes i Märtas örhängen av cikadavingar på andra event. Love och Eva var för övrigt nominerade för makeup och hår av Stellan Skarsgårds roll i filmen Dune. Foto: Getty Images.

Ny mötesplats för branschen

Aurumforum 2022 är ett nytt koncept som NSG arrangerar den 12 maj där branschfolk kan inspireras av varandra, utbyta kunskap och erfarenheter. Intressanta panelsamtal inom säkerhet, yrke och varumärke står på programmet. Mer info och anmälan på www.nsg.se

Uppdaterar klassikern

Pärlcollieren är en klassiker – men varför inte rocka till dem lite? Efva Attling har designat Punk&Pearl där halsbandet består av hälften pärlor och hälften kedja.

Stilspaning

Det är en fröjd att se hur Zendaya smyckar sig, hon leker sig fram och är inte rädd för att mixa och matcha högt och lågt. På Oscarsgalan var det dock bara diamanter som gällde, från Bulgari.

Guldrusch

Neonfärger, lekfull asymmetri och hyllningar till naturen – så kan man sammanfatta trenderna på Vicenzaoro. Samt ett ökat intresse för guld.

Det berättar Ewa Kjellin, smyckedesigner och grundare av EwaK Design samt även agent för italienska Una A Erre med mångårig erfarenhet från mässan. – Priset på guld ökar – men det höga guldpriset tycks inte skrämma köparna. Tvärtom. Snarare bidrar det till ökat intresse för guldsmycken. Precis som det var förr i tiden: när metallen ökade i pris så ökade försäljningen. Många fabriker har också valt att satsa mer på guldsmycken än silversmycken. (Längre rapport kommer senare.) Ett olivträd i en gigantisk kruka i form av kupade människohänder välkomnade besökarna till Vicenzaoro i mars. Skulpturen ”Give” är skapad av Lorenzo Quinn.

Modern indisk saga

1928 besökte maharadjan Bhupindar Singh av Patala Boucherons butik på Place Vendôme i Paris – följd av livvakter som bar kistor fyllda med diamanter, rubiner, smaragder och pärlor. Hos Boucheron förvandlades maharadjans skatter till magnifika halsband, armband, bälten och prydnader för turbanen. Dessa smycken har inspirerat Claire Choisne, Boucherons konstnärlige ledare idag, att skapa ”Histoire de Style, New Maharadjah” där hon återuppfinner Choisne magin men anpassar den till dagens moderna juvelälskare (om än inte maharadjor).

Oslipad skönhet

Under haute couture-veckan i Paris visade Chopard flera exceptionella stenar infattade i smycken, bland annat en rosa och en blå diamant, men även oslipade skönheter som ännu väntar på fulländning, bland annat en sällsynt stor och fin smaragd, på över 6 000 ct funnen i Zambia.

Vinterägget!

Det finns så klart många anledningar att besöka Victoria & Albert Museum i London, men just nu finns det ett skäl som överskuggar alla andra: Fabergés Vinterägg, eller snarare Alma Phils ägg, är på besök. Utställningen Fabergé i London ”Romance to Revolution” är den den första stora utställningen som ägnas åt den legendariska ryska guldsmedens filial i London (som öppnade 1903). Utställningen visar över 200 föremål. Däribland alltså Vinterägget! Utställningen pågår till 8 maj. Biljetter måste beställas.

Chanel ”1932”

1932 skapade Coco Chanel sin första (och enda) high jewelry-kollektion, ”Bijoux De Diamants” och i vår firar man den i kollektionen ”1932”. I ”Allure Céleste”halsbandet ser man till exempel samma himmelstema som Coco Chanel själv använde i sin kollektion – hon älskade stjärnbilder. En specialslipad safir på 55,55 ct (en blinkning till Coco Chanels favoritnummer) står i centrum och samsas med stjärnor, månskäror och kometer.