 Sebastian Schildt: smed med många järn i elden – sid

Sebastian Schildt: Smed med många järn i elden

En av Sveriges främsta silver- och guldsmeder, Sebastian Schildt, har efter tre års planerande öppnat en ny mötesplats för människor, hantverk, form och mat. – Det är ett konstprojekt för såväl öga som gom, gestaltat så att alla sinnen påverkas, säger Sebastian Schildt om sin nya restaurang.

På en nära nog bortglömd plats i kvarteret Krubban på Östermalm i Stockholm ligger den Oxen- stiernska malmgården från 1600-talet. En liten oas i stenstaden med sina knotiga gröna lindar som skuggar gårdsplanen under sommarhalvåret.

Huvudbyggnaden brann ner under 1800-talet. Men de tre flyglarna finns kvar. Den vackert mörkockrafärgade södra flygeln ser fortfarande ut som den gjorde på Elsa Sparres tid.

Hit flyttade Sebastian Schildt sin silver- och smyckesverkstad för sex år sedan. Sebastian Schildt arbetar inte ensam här. Detta är en av Sveriges större silver- och guldsmedjor. Han hyr ut arbetsplatser till en dryg handfull andra silver- och guldsmeder. Bland dessa finns WA Bolin, som numera har sin smedja här – dessutom sin butik och ett showrum en trappa upp. WA Bolin startade i slutet av 1700-talet samtidigt som Carl Gustaf Spens gav flygeln sitt nuvarande utseende.

En guld- eller silversmed från grevens tid skulle sannolikt känt igen många av verktygen och teknikerna som praktiseras i smedjan i dag. Det här är hantverk som till stora delar har tekniker och verktyg som går tillbaka till medeltiden.

Samma sak kan sägas om hantverket i flygeln mittemot. Där ligger nyöppnade restaurang Oxenstiernan. Även avancerat mathantverk skapas till stor del med enkla verktyg – med en vass kniv, goda råvaror, erfarenhet och kreativitet kan en duktig mathantverkare och kock trolla fram häpnadsväckande läckerheter.

Innanför dörren till Oxenstiernan står lådor med nyskördad fänkål, små kronärtskockor, grönkål och äpplen. Vid bänken står kökschefen Elvira Lindqvist – som Sebastian lyckades locka hit från Fotografiska museets restaurang – och bakar knäckebröd. Det här är en restaurang där allt görs från grunden med närproducerade råvaror från små specialiserade odlare och gårdar.

Det har tagit Sebastian tre år att planera, forma och gestalta restaurangen. Allt man ser, äter med och sitter på i restaurangen är specialgjort för restaurang Oxenstiernan. Sebastian kontaktade tidigt vänner i branschen som alla gillade tanken på att ta fram glas, muggar, tallrikar, bord och stolar. Allt har designats och tillverkas i Sverige. Och i somras slogs portarna upp. Och sedan dess har det varit fullbelagt.

Smed med många järn i elden

Örhängen i silver med svarta spineller. Halssmycke i silver och aquamarin. Halssmycken, två stycken olika i ”Tassels”, silver och peridoter.

Men låt oss ta det från början. Sebastian är ju inte i första hand känd som restauratör, utan som en av landets allra skickligaste silver- och guldsmeder och som gallerist genom sina utställningslokaler på Strandvägen i Stockholm.

Hans tidigaste intressen var stenar och fotografi. Han fascinerades av till synes oansenliga stenar som slipade fångar ljuset och glänser och glittrar. När Sebastian var färdig med skolan gick han runt bland fotografer och guldsmeder – för guldsmeder förstod han sysslade en hel del med stenar – och frågade om han fick komma och pröva yrket. – Trots att alla guldsmeder jag frågade sa nej kände jag allt mer intensivt att det var detta jag ville syssla med. Jag övergick till att även knacka på hos silversmeder, eftersom de också sysslar med smycken och stenar. Slutligen upplät Jan Brunk, silversmed på Söder i Stockholm en slags lärlingsplats, eller kanske snarare prova på plats. Sedan har det rullat på, säger Sebastian.

Det har det sannerligen gjort. Sebastian har inte blivit vid sin läst. När han bestämt sig för något så blir det oftast verkstad av det hela. Han är inte en av dem som bara pratar om vad han vill göra, han ser till att det blir gjort. Sebastian kastar sig gärna in i nya projekt och lär sig under tiden. Långtidsplaner är inte hans grej – men får han en idé så driver han ofta igenom den.

Därför är han i dag både en skicklig silversmed som gärna knackar ut kannor, erkänd konstnär som även skjuter hål i sina kannor – mer om det senare – guldsmed och smyckeskonstnär, gallerist och nu även restauratör.

Sin kreativitet och fäbless för skapande och kultur fick Sebastian med modersmjölken genom sin uppväxt i en teaterfamilj. Han tror dessutom att skolåren på waldorfskolan Kristofferskolan gjorde honom välrustad för ett kreativt och skapande yrke. – Det var en skola där jag fick prova på allt det hantverksmässiga och ta till mig abstrakta ämnen på ett kreativt sätt. Jag har lätt att få idéer, ibland kommer det alldeles för många som jag inte har tid att göra något av.

I slutet av 1980-talet, efter tre år hos silversmeden Jan Brunk frågade en kollega om Sebastian tillsammans med henne ville ta över verkstaden Atelier Borgila. Han tackade ja, trots att han ännu inte riktigt lärt sig yrket. Därmed var han definitivt inne i branschen, även om han fortfarande hade mycket att lära. – Det var ju en verkstad som folk redan kände till, så det kom tanter med grejer som skulle lagas: Visst, det är klart om två veckor, sa vi. Trots att vi inte hade någon aning om hur det skulle gå till.

Till deras stora lycka fanns ytterligare en silversmedja i fastigheten. – Vi kallade dem som jobbade där för ”gubbarna”. Nu inser jag att de antagligen inte alls var särskilt gamla. När tanterna kom med sina ljusstakar så tog vi emot dem och sprang ner till gubbarna och frågade hur vi skulle göra. De var snälla och hjälpsamma och tyckte nog det var roligt att hjälpa några unga som ville in i branschen.

Tiden med Borgila på Brahegatan innebar att han upplevde de sista resterna – den sista sucken – av den klassiska, hantverksmässiga produktion av silver. Av att hantverksmässigt tillverka sådant som silverskålar som företagspresenter eller ljusstakar till julklappar och högtidsdagar. Corpussmide har sedan dess alltmer glidit över till att bli en ren konstform. – Jag förstod redan då att ska man överleva måste man även kunna göra smycken och jag gav mig tidigt i slang med några guldsmeder. Hantverkare som jag kunde fråga hur jag skulle göra när det uppstod problem.

Men det är egentligen inte en strategi som han förordar. Det är svårt att både vara en duktig corpus- och guldsmed. – Men jag har alltid tyckt att det varit så roligt att kunna variera jobbet, att gå från att pilla med små juvelarbeten till att slå med stora släggan.

Det är som sagt även en överlevnadsfråga som företagare. Det gamla beställningssilversmidet finns knappt längre kvar – kommer sådana i dag är det främst från regeringen, kyrkor eller andra institutioner som har råd att

”Tassels”, silver, conchasnäcka och jade.

betala. Varför ska någon köpa en kanna för 100 000 när det går att hitta en plastkanna för tjugo kronor?

Kanske för att silverkannan är bra ur ett hållbarhetsperspektiv, och för att Sebastian kan lämna en garanti på 500 år och att materialet därefter kan användas till något annat.

Kannor blev tidigt något av Sebastians signum. – Är man en duktig silversmed, då ska man göra kaffekannor, eftersom det är tekniskt avancerat. Jag ville ju visa att jag var duktig. Men jag kunde inte förlika mig med att göra kaffekannor, jag kände ingen som använde dem. Jag bestämde mig för att göra tillbringare. Sådana använde vi hemma.

En utställning med hans drivna kannor gick mycket bra och Sebastian fortsatte att göra kannor. Han började allt mer problematisera begreppet kanna. Kan ett bruksföremål som en kanna vara ett konstverk? En avbildad kanna är ett konstverk, men kan själva kannan vara konst? Hur ser gränsen mellan hantverk, konsthantverk och konst ut.

Några som definierat vad som är det ena och vad som är det andra är Skatteverket, deras definition av konst är objekt som inte går att använda. Kannor är alltså inte konst. – Det fick mig att fundera. Om jag gör silverkannor som inte fungerar, är det då konst?

Men hur skulle det gå till? Skulle han fylla kannorna med cement? Nej, då blev de otympliga och snarare skulpturer. Sebastian funderade om han skulle borra hål i botten på kannorna. – Slutligen bestämde jag mig för att skjuta hål i kannorna. Om jag under 100 timmar tillverkar en kanna och sedan skjuter hål i den. Vad händer då?

Mycket riktigt uppstod den diskussion som han hade hoppats: Vad är konst? – Konst handlar om att kommunicera och om att bjuda in till en dialog.

De allra flesta ser silverkannor som något tjusigt och fint. Att skjuta på något sådant upplevs brutalt. Det vore egentligen ingen skillnad med borrade hål, men ett skotthål väcker starkare känslor. Att kannorna är i silver bidrar också till detta, trots att det tar lika lång tid att driva upp en kanna ur en kopparplåt. Utställningen fick stor uppmärksamhet i media. – Trots att det är många år sedan jag gjorde dessa kannor så får jag fortfarande ofta frågan hur jag kunde skjuta hål i dem.

Detta om vad som är konst och vad som är hantverk – och vad olika material, tekniker och hantverk kommunicerar har han utforskat i flera utställningar. – Jag brukar jämföra med Philip von Schantz som målar väldigt fina stilleben av bland annat kannor. Ingen ifrågasätter priset på hans målningar. Varför är det så mycket svårare för folk att betala för en verklig kanna?

Själv rör sig Sebastian ganska obehindrat mellan hantverk, konsthantverk och konst. Han har under åren arbetat med lagningar, beställningar av unika smycken, kollektioner och helt

egna skapande projekt för utställningar.

Det har länge talats om hållbarhet och betydelsen av hantverk – det har varit mest prat. Men något har hänt. Allt fler börjar förstå att hantverk inte bara är en marginell företeelse för dem som har råd och intresse. Allt fler inser att vi måsta byta kurs mot ett mer hållbart samhälle, att det inte går att konsumera som hittills. Det allra bästa sättet att hushålla med jordens begränsade resurser är att återanvända det vi redan tagit fram.

Material som guld och silver förändras inte av ålder och de kan ständigt återskapas i nya former och till nya

Silver och lapis lazuli. Halssmycke, ”Tassels”, silver och granater. Foton: Carl Bengtsson

slutligen bestämde jag mig för att skjuta hål i kannorna

Aquamarinecollier. Skulptur, ”Lejoninna”.

användningsområden. Det enda som krävs är hantverkare, idéer och människor. Allt detta finns redan eller kan skapas genom utbildning. Inget belastar miljön. Ser man det ur det perspektivet är till och med Ikea-kannan en dyr affär jämfört med Sebastians silverkannor.

Hantverk – inte bara silver- och guldhantverk kommer sannolikt framöver att uppleva en renässans av nödvändighet. Slit och släng är inte hållbart. – Alla världsproblem kan lösas inom hantverk. Vi behöver inte fler utan färre saker. Vi behöver hantverksmässiga föremål som tar tid att tillverka, säger Sebastian.

Det finns en längtan efter mer personliga eller till och med unika föremål. Hela världen är i dag en gemensam marknad. Ska något unikt skapas krävs en hantverkare som kan lägga till sin signatur till föremålet. Men det helt unika – som kanske en gång fanns – det går nog inte att återskapa i dagens globaliserade värld. Inspiration och idéer uppstår inte i ett tomrum. Stora delar av världen delar samma information. Alla tittar på samma TV-serier och lyssnar på samma musik. – Vi får hela tiden intryck från vår omvärld, vilket syns i det vi skapar.Ibland tycker jag mig ha kommit på en egen bra idé, men så bläddrar jag i ett utländsk magasin och hittar samma idé där. Med det sagt så finns trots allt alltid en handstil, en unik tolkning som man lägger till föremålet.

Efter många år i branschen har Sebastian insett att han är ganska otydlig i sitt uttryck. Han tycker både om att göra vackra, mjuka former och mer kantiga. Det kan vara lite förvirrande för betraktaren och något som han själv funderat över. Det är lättare att nå ut om man är tydlig, smal och utforskar ett speciellt spår. – Jag har kommit fram till att jag är en aning förvirrad person. Jag tycker både om att göra Corpus och att göra smycken, trots att det är två yrken. Jag har insett att det är så jag fungerar. I dag är jag helt trygg i det.

Hade han varit tydligare i sitt formspråk och vad han sysslade med hade det sannolikt varit enklare att bygga ett varumärke. – Men det är så här jag är. Ska jag vara ärlig mot mig själv så måste jag fortsätta på den här vägen. Om jag skulle tvinga in mig i ett fack så skulle det inte bli bra. Möbelformgivaren Bruno Mathsson kunde hålla på hela livet med att i oändlighet förfina sittkurvan i sina möbler. Formgivare är olika – vissa vill oftare bryta upp, prova andra perspektiv. – Jag har förstått att det antagligen hade varit mycket enklare om jag hade varit oerhört tydlig. Kanske har det inte varit så smart att varva utställningar med corpus och smycken.

Samtidigt har tiderna förändrats. Silver med kropp – corpus – har traditionellt varit silversmedens jobb, smycken i silver har räknats som guldsmedens jobb. – I dag flyter det ihop. Det tar lång tid både att lära sig yrket och att tillverka bruksföremål i silver. Det är dessutom svårt att leva på, smycken är enklare.

En skillnad mellan konst och hantverk är att hantverk ofta har en beställare. En kund som kanske har åsikter på utformandet av föremålet. Det finns guldsmeder som ser sig som rena hantverkare som visualiserar kunden önskemål och andra smeder som enbart vill arbeta utifrån egna idéer som kunder får köpa eller förkasta. – Jag gör mina egna unika smycken, men jag tar också emot kunder som har specifika önskningar som ibland kan vara

vi behöver inte fler utan färre saker

Ring, silver, guld 18k och månsten. Kan en kanna var konst?

extremt detaljerade, det har varit nödvändigt för att kunna betala hyran.

Sebastian gör även ganska många vigselringar. – Vi brukar ha intressanta samtal, hur deras vardag ser ut, vilka former de tycker om. Är de bergsklättrare eller sitter de på kontor? En ring med nätta klor innebär att stenen i ringen kommer att falla ut om de bär ringen när de klättar. Ringar som ska bäras hela livet kanske inte heller ska vara allt för utflippade.

För Sebastian finns ingen motsättning i de olika rollerna. – Jag vet ju att vissa är kompromisslösa och gör sin grej – take it or leave it. Jag tycker om dialogen med den som beställer. Det är dessutom arbeten som gör att jag kan köpa in roligt material och få tid att arbeta med egna idéer.

Hur han vill arbeta, vad som är lustfyllt och vad han vill fylla sina dagar med förändras även över tid. Saker som roade honom för 20 år sedan är inte lika lustfyllda i dag. Numera lämnar Sebastian till exempel vidare lagningar och annat till andra smeder i verkstaden. Delvis också därför att restaurangprojektet tagit mycket tid. – Det kanske är därför jag startade restaurang. Den kom till för att jag tycker att det är ett roligt projekt. Sedan är det klart att det även måste fungera företagsmässigt.

Han får ofta frågan hur han hinner med, varför han jobbar så mycket och ständigt drar igång nya projekt. – Jag brukar säga att jag inte jobbar. Jag lever och gör saker som driver mig framåt och som jag tycker är roligt.

Det finns fördelar med att bli äldre. – Man börjar förstå hur man fungerar, att det finns orsaker till att man gör på ett visst sätt.

Sebastian har förstått att en av hans främsta styrkor är att

han har lätt för att se samband och att förstå hur saker och ting förhåller sig till varandra. – För mig spelar det ingen roll om det handlar om ädelstenar, smycken, mat eller grönsaker – för mig handlar det om samma sak. Han har förstått att det han går igång på framför allt är kommunikation med människor. Genom att även producera kollektioner får fler möjlighet att efterfråga hans smycken, han kan kommunicera med fler. Han har förfrågningar från andra håll att formge smycken. Men det har han tackat nej till. Han vill ha kontroll över hela jag har kommit fram till att jag är en förvirrad person processen, både tillverkningen i verkstaden och kontakten med kunderna. För några år sedan presenterade han kollektionen Tassels – tofsar. – Att göra unika saker tar tid och jag når inte så många. Dessutom ser jag det som ett annat sätt att använda min kunskap och mina idéer. Han har fler kollektioner i huvudet som väntar på att komma ut. Det här är smycken som han till stor del lägger ut tillverkningen på, även om han inte helt kan avstå att pilla med sina smycken. Med restaurang, galleri och nya kollektioner har han blivit tvungen att ransonera arbetet i verkstaden. Det finns ju flera andra smeder i verkstaden som han kan lägga ut arbeten på. – För att överleva har jag gjort ganska mycket reparationer och omarbetningar. Det känner jag mig ganska färdig med. Men min plats i smedjan kommer jag dock aldrig släppa.

Sebastian har tillsammans med två anställda drivit galleri på Strandvägen i Stockholm i tio år. Det har varit en besvärlig tid under pandemiåret då de varit tvungna att ha begränsat öppethållande och tvingats permittera personal.

Att han drivit det så länge visar hur viktigt han tycker att galleriet är. Det är svårt att driva den här typen av galleri utan att skjuta till egna pengar, speciellt om det ska vara intressant och inte bara satsa på säkra kort som säljer. Det är ett viktigt galleri eftersom det finns väldigt få gallerier för hantverksbaserad konst. – Det kan låta pretentiöst när jag säger att galleriet fyller ett tomrum. Vi vill skapa en arena för gränslandet mellan vad som är konst och vad som är hantverk.

Vissa som kommer till galleriet kan bli lite osäkra. Krukorna som ställs ut nu – av Gunilla Maria Åkesson – är unika konstobjekt, varje kruka bär på en historia. Men besökare undrar ibland – är det ytterkrukor eller ska man sätta blommor i dem? – Konst är viktigt och häftigt. Jag driver inte galleriet med avsikt att tjäna pengar. I denna digitala tid finns det ett bubblande behov av att få näring för alla våra sinnen. Jag är övertygad att vi berörs av handgjorda föremål. En handgjord kanna förmedlar något mer och värdefullt jämfört med en kanna från Ikea.

De sammanhang Sebastian ofta verkar i handlar ofta om kvalitet och föremål tillverkade med stor omsorg, någon skulle kunna kalla det exkluderande lyxkonsumtion. Galleriet på Strandvägen är tjusigt och föremålen dyra. Det massproducerade har i dag blivit normen – materialkvalité och nedlagt arbete signalerar lyx. – Jag vill förändra världen och dessa normer!

Sebastian grubblade mycket på hur han skulle kunna kommunicera hög kvalitet på inredning och matlagning i den nya restaurangen utan att miljön upplevdes exkluderande. Han ville undvika att strömlinjeforma inredningen, att utgå från ett koncept – allt skulle signalera hantverk och omsorg om varje detalj – men inte lyx. – Jag vill att restauranggästerna ska få en behaglig känsla och en upplevelse. Det ska inte kännas som de träder in i en Fine dining restaurang.

Ska någon klara av att skapa en sådan mötesplats, en restaurang där konst, hantverk, formgivning, smak och doft möts och förstärker varandra är det Sebastian Schildt. Han brukar ro i land det han förutsatt sig. 

Emaljerade silverskålar.

Kannor har blivit något av Sebastian Schildts signum.

Kanske öppnar nu världen upp sig, kanske inte… Men vi kan inte låta bli att tipsa om några resmål på tema smycken och klockor. Kom ihåg bara att vidta alla försiktighetsåtgärder om ni reser.

Exklusiva klockmärken med eget museum

❖ Patek Philippe i Genève. www.patekmuseum.com ❖ Audemars Piguet i Le Brassus. www.audemarspiguet. ❖ Jaeger-Lecoultre i Le Sentier. www.jaeger-lecoultre.com ❖ Omega i Biel/Bienne. www.omegawatches.com ❖ Breitling i La Chaux-de-fonds. www.breitling.com. ❖ Longines i Saint Imier. www.longines.com ❖ TAG Heuer i La Chaux-de-Fonds. www.tagheuer.com ❖ IWC i Schaffhausen. www.iwc.com

Vicenza – stad av guld

Passa också på att besöka Vicenzaoro när det inte är mässa och framför allt, besök Museo del Gioiello, juvelmuseet, som ligger inrymd i berömda Basilica Palladiana. Här finns såväl en permanent utställning som berättar om smyckens betydelse ur olika aspekter (smyckena byts ut vartannat år) som tillfälliga utställningar. Besök också Pendoleria Soprana, en gammal butik med vintageklockor och juveler som ligger mitt emot museet. Ta sedan ett glas prosecco på Basilikans takterrass med utsikt över stad och berg.

Boucheron var en av de första juvelerare som etablerade sig på Place Vendôme. Armbandet i bergskristall bjuder på en överraskning: i den gula smaragdslipade beryllen ser man Vendôme-kolonnen ingraverad.

De klassiska juvelerarnas huvudstad

Cartier, Van Cleef & Arpels, Boucheron, Chaumet… Paris glittrar lite mer än andra huvudstäder. På Place Vendôme visar de stora juvelhusen upp extraordinära ädelstenar, fullfjädrat hantverk och grandios design. Men missa heller inte oberoende juveldesignern Lydia Courteilles underbara sagovärld några stenkast därifrån, på Rue Saint-Honoré. Louvren och Musée des Arts Decoratifs är andra tips. www.louvre.fr och www.madparis.fr

Kronjuvelerna i London

Towern är ett måste för alla juvelälskare som besöker London. För att hantera alla besökare som vill spana in kronjuvelerna får man stå på ett rullband som sakta kör förbi exempelvis den berömda Koh-i-noor-diamanten som väger (efter en omslipning) 106 ct och som har sitt ursprung i Indien.

Sköna juveler i New York

❖ Metropolitan Museum of Art som ofta har utställningar med smycken och även en permanent samling. www.metmuseum.org ❖ The Jewelry Library med utställningar, föredrag och allehanda andra evenemang som luncher med designers, historiker. www.thejewelrylibrary.com ❖ Verdura & Belperron Gallery. Far och son Landrigan för designarvet från

Fulco di Verdura och Suzanne Belperron vidare. Anmälan för besök sker på respektive hemsida. www.verdura.com och www.belperron.com Det australiska pärlmärket Autore har egna pärlfarmer på Australiens nordvästra kust samt i Indonesien som man också kan besöka. www.autorepearls.com.au

Grekisk juvelgud

Ett extra plus i Aten är Lalaounis Jewelry Museum (ILJM), vid foten av Akropolis. Ilias Lalaounis (1920-2013) räknas som en av de stora inom grekisk smyckekonst, särskilt känd för sina smycken inspirerade av grekisk historia. Museet ligger inrymt i hans hus och ateljé och drivs av familjen.

För urverksnörden

Är du en urverksnörd – besök IWC (International Watch Company) i Schaffhausen. Här har man byggt en ny fabriksanläggning och bjuder in besökare att se de flesta stegen i hur en klocka blir till, från råmaterial till färdiga klockor. Haute Horlogerie-klockor handlar i dag om en blandning av maskinellt arbete och handarbete, men medan de flesta märken på denna nivå framhåller hantverket, lyfter IWC gärna fram sina LEANorganiserade, effektiva processer och senaste maskiner. Kom bara ihåg att boka visning i förväg.

Bulova var med i rymden

Omega Speedmaster var den officiella klockan för Apolloprogrammet. Men befälhavaren för Apollo 15 använde även en andraklocka som nu kallas Bulova Lunar som en säkerhetskopia till den officiella klockan. Den Bulova-klockan auktionerades ut 2015 för över 1,6 miljoner.

Som en påminnelse om att det i år är 50-årsjubileum för Apollo 15uppdraget släpps Lunar Pilot Chronograph i en limiterad upplaga på 5 000 klockor. Klockan är inspirerad av originalet och har ett hållbart fodral i titan med guldfärgade rostfria detaljer.

Hösten är här – med löv i guld

Detta imponerande halsband designades av Gianmaria Buccellati och tillverkades 1996. Det består av höstlöv och färger som påminner om hur naturen alltid har varit en inspirationskälla för alla Buccellatiskapelse. De tre ametisterna växlar plats med fyra citriner och i en rytm av gula och lila färger som ger halsbandet höstatmosfär och visar naturen och dess nyanser.

Grupperna av löv är i gult guld, med stråk i glänsande vitt guld och en central klo i rött guld för ametisterna, samt gult guld för citrinerna. Kluster av löv åtskiljs från varandra med vitt guld. Halsbandets baksida består av grupper om tre löv, var och en varvat med örhängen i vitt guld.

Urhandeln hårt drabbad – nu tillbaka

Urhandeln var en de branscher som drabbades hårdast i början av pandemin. Under april 2020 backade försäljningen med över 50 procent, enligt siffror från SCB.

Även under höst- och julhandeln i fjol var försäljningssiffrorna betydligt lägre än föregående år. Men sedan i våras har urhandeln rest sig och under ett antal månader har ökningen varit större än det ursprungliga tappet.

I maj var försäljningen 71 procent högre än samma period i fjol. Och i augusti var ökningen 30 procent. Foto: © Kaplans Auktioner

Brons för Oris

Brons är stort hos Oris, och har varit det i flera år. Nu är det dags för Big Crown Pro Pilot Big att få dig en rejäl bronsmakeover. Med måttet 41 mm och 12,4 mm hög och ett fodral nu tillverkat i massivt brons ger den klockan en varmare och mer vintagelikt uttryck. Den överdimensionerade kronan i brons ger liv till klockans metallgula fodral. Klockan har safirglas med antireflekterande beläggning på båda sidor. Bronsskruvkronan och den skruvade hylsan med mineralglas för att se rörelsen säkerställer 100 m vattentäthet.

Glittrande höst hos Kaplans

Det finns gott om glittrande juveler och eftertraktade vintageklockor på höstens Kaplans-auktioner. Som denna trio i klockor. Från vänster en klassisk Rolex Daytona men med Zenith-verk som har tritium lysmassa, vilket efterföljande referenser saknar. I mitten en F.P. JOURNE av modellen Chronomètre Blue. Till höger en ovanlig Omega Speedmaster. Namnet ”Apollo XI – 1969”, Mark 1 gavs ut för att fira månlandningen 1969 och de första exemplaren skänktes till astronauter och andra medverkande. Endast 1014 har tillverkats.