
29 minute read
Watch and Wonders – världens största klockevent – sid
Watch and Wonders – världens största klockevent
Istället för fysiska klockmässor blev det en digital vår i år. I Geneve samlades 38 lyxiga klockmärken för att presentera nyheter. Det blev till det största klockevent som någonsin ägt rum på nätet.
Advertisement
Antalet deltagande klockmärken hade fördubblats till årets mässa. Under några dagar genomfördes hundratals presskonferenser, presentationer och direktsänd TV. Tid & Smycken var naturligtvis på plats, om än virtuellt. Här kommer några av årets klocknyheter – främst från Watch and Wonders – men även några från de klockmärken som i år valde andra kanaler.
Patek Nautilus – med eller utan diamanter
Under den digitalt sända Watches and Wonders presenterade Patek Philippe fyra nya Nautilus-modeller. De berättade att 2021 kommer att vara det sista produktionsåret för den rostfria stålmodellen Ref. 5711 / 1A. Men det är ingen dålig ersättare som presenterades. Det är en Nautilus med en helt ny olivgrön urtavla. Den finns även i en version med en ram med diamanter, men då kostar den nästan tre gånger så mycket som stålversionen som ändå kostar nära 300 000. En sportklocka i stål med baguetter hör inte till vanligheterna.
Nautilus lanserades 1976. Valet av rostfritt stål var ovanligt för en lyxklocka. Den åttkantiga ramen med rundade hittade sin inspiration från fartygsventiler, eller fartygsfönster. Det har inte varit ovanligt att det krävts flera års köande för att få köpa en Nautilus.
Lyx för diamantälskare
Den nya Oyster Perpetual Lady-Datejust har 1 089 diamanter på fodralet, ramen, urtavlan och armbandet. En exceptionell klocka vars glans och gnistrande uppenbarelse passar perfekt till en smal handled, framhåller Rolex.
Rolex Explorer kommer under året i en tvåtonsversion i stål och gult guld. Efter ett par år i större format är modellen åter 36 mm i diameter, alltså som originalet från 1953. Rolex I minskar i storlek från 39 till 36 mm. Rolex Explorer II kommer med ett helt nytt verk, utseendemässigt syns dock inga stora förändringar. Dykarklocka från TAG Heur


TAG Heur presenterade under Watches and Wonders den nya dykklockan: Aquaracer Professional 300.
Fet och ändå elegant, mycket funktionell och ändå mångsidig, det här är en robusta klocka med lyxiga känsla.
Klockan är en fortsättning på den utveckling av dykarklockor som TAG Heuer startade för drygt 40 år sedan med Heuer Ref. 844.
Klockorna kommer nu i två storlekar – 43 mm, samt 36 mm. Sex klockor är i rostfritt stål, med urtavlor i svart, blått eller silver urtavlor. En är i titan med grön urtavla.


Oris professionella dykarklocka, AquisPro Date, är den senaste klockan som har utrustats med Oris egen Caliber 400-rörelse. Klockan har höga nivåer av antimagnetism, överlägsen noggrannhet jämfört med en kronometer, en fem dagars kraftreserv och en 10-årig garanti. I Sverige kommer den att kosta 47 400.

Klocka som ska rädda kusten
The Wadden Sea är en kuststräcka som sträcker sig runt Danmark, Tyskland och Nederländerna. Här finns ett rika livsmiljöer för tusentals växt-, fisk och djurarter. Det förändras ständigt, skulpteras av tidvattensflödet – världens största tidvatten.
Oris ingår i ett projekt för att skydda denna känsliga miljö. – Partnerskapet ska pågå i minst tre år och börjar med den specialutvecklade klockan Dat Watt Limited Edition. Vi vill tillsammans med Oris höja medvetenheten om området. De medel som samlas in vid försäljning av klockan kommer att finansiera ett projekt som annars inte kommit till stånd, säger Bernard Baerends, chef för Common Wadden Sea sekretariatet. Oris Divers Sixty-Five Bronze Cotton Candy. Alla tre modellerna har bronsfodral, medan urtavlorna antingen är himmelsblå, vildgröna eller läppstiftrosa. Tillgängliga från den 8 juni.




Ny titanlegering utvecklad för G-SHOCK
För de färgade bitarna i armbandet till GMW-B5000TR använder Casio en helt ny titanlegering som nästan är dubbelt så starkt som ren titan. Det har dock samma rostfria och allergivänliga egenskaper. På grund av dess extrema hårdhet kan det tillverkas med spegelfinish.
GMW-B5000TR är utrustad med Smartphone Link-funktion för automatisk tidsjustering, världstid och många andra funktioner: Casio Tough solenergisystem, Multiband 6, radiovågsmottagning och helautomatisk LED-bakgrundsljus.


Casio släppte under våren B2000PH som är en ny klocka i MT-G-serien. Genom konstruktion tar Casio ytterligare ett steg vidare med sina metallmodeller och använder jonplätering, lasergraveringstekniker och nya material.
De subtila färgvariationerna i regnbågsjonpläteringen gör att varje klocka blir unik – ingen klocka ser ut som någon annan.
Klockan har radiovågskalibrering och kan anpassa sig automatiskt till lokal tid när den passerar tidszoner.

Lika stor – men större
Omegas Seamaster 300 introducerades 1957 under en tid då fritidsdykning blev allt populärare. De senaste versionerna inspireras av tidigare modeller med öppna arabiska siffror i vintagestil som dök upp på 60-talet.
Trots en tunn profil har urtagsöppningen förstorats till 30,4 mm från 29,5 mm genom att minska fodralets bredd och ramringen. Det nya sortimentet av Seamaster 300 ser större ut på handleden än den föregående generationen, trots att 41 mm diameter förblir densamma. Armband finns i både stål och läder. På bilden en Seamaster 300, Bronze Gold. Diamanter – eller fler diamanter

Klocka eller smycke? Spelar det egentligen någon roll. Denna klocka i rosa, vitt och gult guld är strösslad med 150 gnistrande diamanter.
Klockan lystrar på namnet Vivienne och är skapat av Louis Vuitton.
Får man ändå inte nog av diamanter har Louis Vuitton som tur är även lanserat en version med ett diamantbelagt armband.

Klockan som inga stötar rår på
I samband med Watches & Wonders presenterar den Schaffhausen-baserade tillverkaren IWC Big Pilot’s Watch Shock Absorber XPL. Klockan inryms i ett 44 mm fodral i deras egna titanlegering och uppges klara av att stöta över 30 000 G!

Cartier har i år återupplivat Must de Cartier. Det var massproducerade klockor med quartzverk som introducerade i slutet av 1970-talet för att möta batteridrivna klockor från Asien. Klockan har en boett av stål och tanken är att Tank Solo ska vara en instegsmodell.

Pimpad svensk
Svenska Sjöö Sandström var inte med på den digitala mässan. Men visst har de nyheter. Bland annat en upphottad modell av sin klassiska modell Royal Steel. Den har fått ett flertal uppdateringar sedan den kom i början av 1990-talet. Nu har Sjöö Sandström lagt till en diamant bezel till denna kollektion. Versionen med diamanter kostar naturligtvis betydligt mer än basmodellen. Gillar man diamanter får man lägga ut drygt 55 000 kronor. Hermès H08

Den nya Hermès H08 är en snygg vardagsklocka. Den har ett mycket reptåligt fodral av titan eller grafen och klarar duschen med sina 100 M vattentålighet.
Läser av kosmos
Jaeger-LeCoultre firar 90-års jubileum genom att släppa Reverso Hybris Mechanica Caliber 185. Den första klockan med flera urtavlor kom redan 1932.
Denna Reversoklocka har massor av innovativa och nya astronomiska förutsägelser. Det är världens första armbandsur med 11 komplikationer spridda över fyra urtavlor. Här finns bland annat evig kalender, minutrepeater och två nya patenterade komplikationer för att spåra månens omloppsavstånd från jorden och för att förutsäga sol- och månförmörkelser på en rektangulär yta som bara mäter 51 mm x 31 mm. Klockan kan förutsäga astronomiska händelser som supermånar och förmörkelser och annat som kommer att hända i kosmos.
Endast tio exempel kommer någonsin att göras, var och en kostar drygt 1,35 miljoner – euro…


Omvärldsredaktör: Kina Andersson

Klassisk biltävling
”Mille Miglia” är en av Chopards mest ikoniska modeller – döpt efter en klassisk biltävling som kördes första gången 1927, på landsvägar i norra Italien. Namnet syftar på distansen, 1 000 engelska mil, ca 1 600 km. Efter en olycka 1957 stoppades den och körs numer som en historisk racingtävling med bilar tillverkade mellan 1927 och 1957. En version från Chopard är för övrigt tillägnad den legendariske racerföraren Jacky Ickx.


Breitling och Bentley
Redan 2002 bad Bentley Motors klocktillverkaren Breitling att skapa en inbyggd klocka för sin legendariska Continental GT. Sedan dess har samarbetet rullat på. Nu i april lanserar de Premier B21 Chronograph Tourbillon 42 Bentley Limited Edition, producerad i en exklusiv serie om 25 stycken. Den nya kronografen hyllar också Willy Breitling, sonson till grundaren Léon Breitling, som var en passionerad Bentley-förare: Det berättas att han i slutet av 1940-talet var en välbekant syn på vägarna mellan Genève och La Chaux-de-Fonds – vid ratten i en av sina många Bentleys.

Seiko + Giorgetto Giugiaro = sant

Seikos Macchina Sportiva, som betyder sportbil, har fått namn efter sin originaldesigner: Giorgetto Giugiaro. Han har designat några av världens mest kända bilar, från Ferrari och Maserati till DeLorean och Ford Mustang och hans designspråk går igen i Seiko Macchina Sportiva. Här ser vi skarpa linjer, hexagonmönster på urtavlan och en kronograf som minner om speedometer i en bil. Med Seikos Solarurverk behöver man heller inte bekymra sig för batteribyte: klockan tar upp solljus via urtavlan och omvandlar detta till energi som lagras i ett batteri.
SCHALINS RINGTAILOR SCHALINS RINGTAILOR SCHALINS RINGTAILOR

Ibland är det lätt att hitta din drömring i våra kollektioner, ibland hittar du istället drömringen i din egen fantasi. Vi på Schalins vet att drömringen ibland är en kombination av flera olika ringar eller helt enkelt något helt nytt. Vi har därför tagit fram ett unikt verktyg till våra återförsäljare där du tillsammans med personalen i butiken lätt kan ta fram unika ringar i 3D. Priset på ringen uppdateras dessutom i realtid.
Ibland är det lätt att hitta din drömring i våra kollektioner, ibland hittar du istället Utgå från någon av ringarna i vårt breda sortiment eller skapa en ny ring drömringen i din egen fantasi. helt från grunden. Vi på Schalins vet att drömringen ibland Schalins verktyg RingTailor finns endast i är en kombination av flera olika ringar butik hos utvalda återförsäljare. eller helt enkelt något helt nytt. Vi har därför tagit fram ett unikt verktyg till Hitta din närmaste butik med RingTailor våra återförsäljare där du tillsammans via www.schalins.com/ringtailor. med personalen i butiken lätt kan ta fram unika ringar i 3D. Priset på ringen uppdateras dessutom i realtid.
Ibland är det lätt att hitta din drömring i Utgå från någon av ringarna i vårt våra kollektioner, ibland hittar du istället breda sortiment eller skapa en ny ring drömringen i din egen fantasi. helt från grunden. Vi på Schalins vet att drömringen ibland Schalins verktyg RingTailor finns endast i är en kombination av flera olika ringar butik hos utvalda återförsäljare. eller helt enkelt något helt nytt. Vi har därför tagit fram ett unikt verktyg till våra återförsäljare där du tillsammans Hitta din närmaste butik med RingTailor via www.schalins.com/ringtailor. med personalen i butiken lätt kan ta fram unika ringar i 3D. Priset på ringen uppdateras dessutom i realtid. Utgå från någon av ringarna i vårt breda sortiment eller skapa en ny ring helt från grunden. Schalins verktyg RingTailor finns endast i butik hos utvalda återförsäljare. Hitta din närmaste butik med RingTailor via www.schalins.com/ringtailor.


Hans Ekman minns sina 76 år i guldsmedsbranschen
Hans Ekman har varit verksam inom guldsmedsbranschen i 76 år. Fortfarande arbetar han då och då i verkstaden i Ekmans Guldsmedja. Han har följt branschens guldår och dess nedgång. Men företaget är stabilt och sysselsätter i dag både hans döttrar och ett barnbarn.
Hans Ekman är en av få åter- stående guldsmeder i Sundsvall. Han började i branschen 13 år gammal. Under alla år har Hans samlat material som dokumenterat guldsmedsyrket från dess början till vad det är i dag.
Guldsmedsyrkets historia och Hans Ekmans 74 år inom hantverket har nu blivit till en bok. De anteckningar han gjort under åren och det material han samlat har sammanställts av kulturjournalisten Susanne Holmlund. Boken heter: En livslång guldsmedshistoria – Sundsvalls guld- och silverhantverk från 1668 till Hans Ekman.
Hans Ekman är en av de sista ännu verksamma guldsmederna som skolats i det gamla lärlingssystemet. Uppväxten i ett rum och kök med en alkoholiserad far och med ständiga fyllegräl innebar en

tuff start i livet för Hans. Det här satte sina avtryck i skolan som bara gav honom godkända betyg i slöjd, teckning och gymnastik.
Tolv år fyllda började Hans yrkeskarriär. Som springschas levererade han korv till butiker i Borås. En kamrat var springschas åt en guldsmed och visade upp smyckesritningar som imponerade på Hans.
Efter en tid fick han möjlighet att ersätta kamraten som cykelbud hos hovjuvelerare Bruno Becker, som senare skulle bli firman Hallbergs Guld i Borås. Tretton år gammal klev han in i guldsmedsbranschen. – Jag växte succesivt in i branschen. Man gick och tittade när de äldre guldsmederna arbetade och fick hjälpa dem med ärenden. Efter något år fick jag en stol att sitta på och chefen gav mig några småsaker att arbeta med. På den tiden växte man in i yrket.
Med tiden avancerade han alltså från springschas, silverputsare och städare med allt fler göromål inom själva guldsmidet. Han fick börja slipa och polera, blanda förgyllningsbad, legera slaglod och tillverka charner. Lärlingsutbildningen hade börjat.
Trots att han trivdes var han missnöjd med lönen och arbetade en tid på en konfektionsfabrik för 75 kronor i veckan. Men Bruno Becker ville ha tillbaka Hans och erbjöd honom 50 kronor i veckan. Trots att det var betydligt mindre än vad han tjänade på fabriksjobbet antog Hans anbudet. Detta var en tid då en erfaren guldsmed tjänade 175 kronor per vecka.
Arbetsuppgifterna blev nu allt svårare. Hans fick börja göra enklare reparationer och tillverka fattningar till 1-, 2- och 3-stensringar. Han tillverkade pappersknivar i silver, manschettknappar och guldörhängen med skruv. Till julen gjorde han champagnevispar i guld och silver, som var presenter till de lite finare och mest köpstarka kunderna i butiken.
Efter sju år i Borås och som fjärdeman i företaget förstod Hans att han behövde röra på sig för att ställas inför nya och större utmaningar.
Efter att ha gått runt hos flera andra guldsmeder som lärling hamnade han hos C G Hallbergs i Sundsvall, efter att i Guldsmedstidningen sett en annons om att det där fanns en ledig plats.
På kvällarna – naturligtvis efter arbetet – färdigställde han sitt gesällarbete, ett armband, en ring och ett par örhängen med några gröna och rosa turmaliner. Det blev också i Sundsvall som han avlade sitt gesällprov 1955. Naturligtvis med Beröm Godkänt.
Men Hans slog sig inte till ro. En kamrat lockade med honom på emigrantresa till Kanada, trots att Hans påpekade att han inte kunde ett ord engelska. Men hantverk har inga gränser. Det var inga svårigheter för en duktig guldsmed att få jobb i Torontos guld- och silververkstäder.
Men efter drygt ett år längtade han hem. När han vid hemkomsten intervjuades i lokaltidningen berättade han att han tyckte att den nordamerikanska guldsmideskonsten var på väg åt fel håll, att där efterfrågades allt mer massproducerat krimskrams.
Naturligtvis var även Sverige på väg åt det hållet. Men inte ännu, då i slutet på 1950-talet. Runt hörnet väntade riktiga guldår för guldsmedsbranschen.
Åren gick. Men efter 15 år på Hallbergs i Gävle kände han att det var dags att sätta upp en egen guldsmedja. Sista året som anställd noterade han allt han gjorde, förutom servicearbeten, fick han ihop det till 1 540 arbeten. Han räknade ut att han borde kunna arbeta ihop 30 000 kronor per år. – Jag förde dagbok och noterade kostnaden för varje arbete. När året var slut räknade jag in vad jag arbetat in till företaget. Kunde jag leva på det?
På den tiden krävdes rejäl pappersexercis för att starta eget. Bland annat skulle den blivande företagaren gå till Skattemyndigheten och göra en förhandsdeklaration, där årsomsättningen skulle uppskattas. – Jag angav att jag skulle omsätta 30 000. Men jag fick bakläxa. Man menade att med den låga omsättningen gick det inte att driva ett företag. Vi skriver 50 000, sa han.
Så här i efterhand ser man att både Hans och skattmasen var allt för försiktiga. Under många år har omsättningen legat kring fem miljoner. De 14 000 Hans satsade 1963 i företaget har förräntat sig bra.
Reparationsjobben när han startade sitt företag kom från hans tidigare arbetsgivare och de flesta andra guldsmedsbutikerna i stan. Han hade fullt med arbete från första dagen som egen företagare. – Jag arbetade långa dagar. Min fru var lite besviken över att jag aldrig var hemma. Hon fick ensam sköta barn och hem. Under många år i början var timförtjänsten inte något vidare, trots att arbets-

De smycken som Hans gjorde till sitt gesällprov 1955. Foto Susanne Holmlund.
dagarna ofta var upp mot 12 timmar. Men företaget utvecklades och gick allt bättre. Och 1967 – året efter han fick sitt mästarbrev – var det dags att även öppna en butik. Nu fick även hans fru, som var sjuksköterska, omskola sig till guldsmedsbiträde och företaget fick sin första anställde. – Jag hittade en lokal som passade både till verkstad och butik. Den låg i Skönsberg, ett bostadsområde ett par kilometer från Sundsvalls centrum. Sedan dess har företaget växt och det fungerar ju fortfarande bra, säger Hans.
Hans är även gemmolog. Under många år besökte han olika guldsmedkurser på Hantverksinstitutet. 1959 hade gemmologiska sitt årsmöte i en sal intill. – Jag blev nyfiken och fick komma in och lyssna. Dagen efter skickade jag in ansökningspapperen. Jag har varit med i Gemmologiska i 50 år och även suttit i styrelsen. Jag har lärt mig det jag kan av många duktiga gemmologer i Sverige, säger Hans.
Hans har en samling pärlor som han plockade i början på 1960-talet. Med ett speciellt verktyg kunde flodpärlmusslorna öppnas, pärlan avlägsnas och så kunde musslan läggas tillbaka utan att skadas. Det här var en tid då detta fortfarande var lagligt.
Han minns en leverantör som kom till butiken med massor av pärlcollier och sa: ”Sälj vad du kan och betala mig sedan”. Så kunde det gå till under guldsmedsbranschens guldår.
I boken ”En livslång guldsmedshistoria” beskriver Hans guldsmedsbranschens guldålder från 1950-talet till 1980-talet. Det här var rekordåren då folkhemmet förverkligades. Arbetstidsförkortningar, gott om arbete och stigande reallöner gjorde nu gemene man till kund i guldsmedsbutikerna. 1985 nådde branschen sin topp. Då fanns 850 guld- och silversmeder i landet. 1965 startade Guldsmedsförbundet guldsmedsskolan i Mjölby, det gamla systemet med lärlingar och gesäller växlade över till en skolbaserad utbildning. Ytterligare en skola startades dessutom i Falköping.
Kundunderlaget växte snabbt i Hans nyöppnade butik. Han skulle ha kunnat anställa ytterligare ett par guldsmeder. Men verkstaden var för liten och istället

skickade han arbeten till andra verkstäder. I butiken hann de fyra butiksbiträdena knappt ta lunch.
Hans minns när SCA Shipping 1985 beställde silverskedar i Tornedalsmodell för nära 700 000 i dagens penningvärde. Det var gåvor företaget skulle ge till sina kunder.
Guldåldern var även kedjeguldet och länkarnas tid. Vissa guldsmeder specialiserade sig på tillverkningen. Jo’Ans tillverkade massor av kedjor som såldes vidare till kunderna i Sundsvall.
Det här var också den tid då många barn fick dopskedar i silver varje födelsedag, med målet att ha dussinet fullt när det var dags att sätta bo.
Efter De Beers lyckade kampanj i USA och på kontinenten nådde diamantfebern även Sverige under 1970-talet. Under de första åren på 70-talet fördubblades antalet förlovningsringar med diamanter och vigselringar med stenar ökade med 50 procent.
På Ekmans Guldsmedja såldes massor av så kallade Stjärnringar, ringar som är möjliga att byta in mot ringar med större diamanter. Under perioden 1974 till 1990 sålde Ekmans Guld 3 550 stjärnringar.
Guldåren drog många skojare till branschen. Hans blev något av en vakthund mot oseriösa företag – speciellt i Sundsvalls Tidning – under dessa år. Han rasade mot bluffrabatter, bluffsmycken köpta utomlands, falska kontrollstämplar, oseriös guldförsäljning, investeringsdiamanter som inte höll måttet och många andra avarter i branschen. 1985 var guldåren slut. Hans var ganska less och funderade på att sälja butiken. Men när hans två döttrar visade intresse av att börja i företaget tänkte han om och utvidgade istället. De ganska stora investeringarna visade sig snart vara betalda. Numera arbetar både barn och ett barnbarn i Ekmans Guldsmedja och butiken ingår i Smyckakedjan.
Men guldåren är över. Sundsvall kunde 1960 räkna in 16 yrkesverksamma guldsmeder och dessutom några lärlingar. Den skaran hade reducerats till en handfull smeder med gesällbrev 2016. Det senaste gesällbrevet utfärdades 1988. Så här skriver Hans i boken: ”2018 har varit det sämsta året under mina 73 år i yrket. Tidigare ökade tempot inför jul i månadsskiftet november december. Reparationer och omarbetningar kunde man inte lova kunderna förrän i januari.” Hans fortsätter: ”I dag råder ett obehagligt lugn, en känsla av att det borde vara bättre tryck på julförsäljningen”. – Förra året gick det bara åt drygt 1 000 arbetspåsar. Men sen tillkommer naturligtvis mycket servicearbeten, så jag sitter inte arbetslös. Men det krävs inte längre arbetsdagar på tolv timmar, säger Hans.
Förklaringarna Hans har är flera: starkt stigande guldpriser, masstillverkning och allt mer gjutna smycken och bijouterier. I dag visar människor hellre sin status med teknikprylar än med smycken.
Han framhåller dessutom att kunderna inte alltid värderar hantverket utan lika gärna köper masstillverkat. Många silverföremål var förr bruksföremål vid finare middagar. Sådant finns inte längre kvar.
Egentligen är det 35 år sedan som Hans passerade pensionsåldern. Men som så många andra smeder har han svårt att slita sig från smedjan. Men pandemin har gjort det svårt att besöka butiken och verkstaden. – Numera brukar jag främst komma ner till verkstaden när några ringar behöver ändras. Vi skickar de flesta arbetena som kommer in till en kollega. Jag gör mest småsaker. Dessutom hjälper jag fortfarande kunder att värdera smycken och diamanter. Det kan jag inte släppa så länge synen är kvar, säger Hans.

Hans med en del av de pärlcollier han fick av en leverantör för att sälja under pärlhalsbandens storhetstid.
Här arbetar Hans Ekman som lärling hos hovjuvelerare Bruna Becker i Borås 1946. Foto: Wallander & Wernlund.

Ädelstenar och hållbarhet: del 4 Hur långt har vi kommit – Tanzania
På Sri Lanka sker 90 procent av all ädelstensbrytning med licens från myndigheterna. Det har lett till minskad miljöpåverkan och bättre arbetsförhållanden. Tanzania har mycket gemensamt med Sri Lanka när det kommer till ädelstenar. Men här sker en stor del av den småskaliga gruvdriften under myndigheternas radar. Hur kan de snabbt nå Sri Lankas nivå?
Text och foto: Johannes Orstadius
Nyckelordet i de tre tidigare artiklarna har varit Artisanal Small-scale Mining (ASM); småskalig gruvdrift med enkla verktyg. I seriens första artikel upptäckte vi att ASM kunde hjälpa oss att förklara varför Kimberleyprocessen fungerar för diamanter men har varit svår att applicera på färgstenar.
Diamanter bryts till 80 procent genom storskalig, industriell gruvdrift och produktionsflödena blir således lättare att spåra. Färgstenar däremot bryts till 80 procent genom småskalig gruvdrift, där myllret av små temporära produktionsflöden blir en större utmaning att spåra.
Samtidigt såg vi, i artikel nummer två, att den småskaliga brytningen inte bara ställer till med problem, utan att småskaligheten också ger försörjning på landsbygden. Många som arbetar med att bryta ädelstenar småskaligt är samtidigt lantbrukare. För dessa är grävandet efter ädla stenar ett komplement till försörjningen under torrsäsongen. Förundersökningen inför en nationell konferens i Tanzania 2017 konstaterade att lokalsamhällen där småskalig gruvdrift bedrivs uppvisar mindre fattigdom än andra jämförbara samhällen.
Ändå är småskalig gruvdriften förknippad med många utmaningar: påverkan på landskap, bristande säkerhet och osäker ekonomi och arbetsvillkor. Hur ska småskalighetens fördelar kunna behållas samtidigt som problemen reduceras?
Lösningen stavas, enligt regeringar och expertorganisationer: formalisering. Tanken är att den småskaliga gruvdriften ska gå från att vara en informell verksamhet, utan kontaktyta mot myndigheter, till att varje liten brytningsverksamhet ska bedrivas med licens.
Myndigheter kan både erbjuda hjälp men också ställa krav och se till att de uppfylls. Ju mer kontakt mellan verksamheterna och myndigheterna, desto större blir myndigheternas förmåga både att hjälpa (tillgång till infrastruktur och kapital, konfliktlösning, marknadsföringskanaler, rådgivning) och ställa krav (säkerhetskrav, miljökrav, anställningstrygghet, skatter). Den sista parentesen: kravsidan, innehåller ju just de utmaningar som är angelägna att komma åt.
I förra artikeln dök vi ned i exemplet Sri Lanka. Landet har haft åtminstone tvåtusen år på sig att väva in småskalig ädelstensbrytning i samhället. Under de senaste 50 åren har Sri Lanka arbetat målmedvetet för att formalisera ädelstensindustrin.
Sri Lanka är ett land där drygt 50 procent av allt förvärvsarbete sker inom den informella sektorn, under myndigheternas radar. Trots det uppskattade två lokala källor att 80 till 90 procent av all ädelstensbrytning i landet i dag sker med licens från myndigheterna. Det måste ses som en stor framgång.
Att det är så inom ädelstensbrytningen, som är så småskalig och sporadisk till sin natur, är ganska anmärkningsvärt. Ett påtagligt resultat är att nästan alla gruvschakt i landet numera fylls igen

efter att brytningen avslutas (Lucas 2014). Sker inte det får gruvans ägare inte tillbaka sin licensdeposition från myndigheterna.
För oss i Sverige låter en hög nivå av formalisering självklar – här sker bara 8-12 procent av förvärvsarbetet informellt (IMF 2018). I stora delar av Afrika däremot, där jorden råkat placera en stor del av sina ädelstensfyndigheter, är utmaningarna kring formalisering större än i Sri Lanka. Generellt sett över den afrikanska kontinenten sker hela 86 procent av allt förvärvsarbete inom den informella sektorn enligt International Labour Organization (ILO 2018).
Det ädelstensrika landet Tanzania har inte haft samma tid på sig som i Sri Lanka att väva in ädelstensbrytning och tillhörande yrken i samhället: blott omkring 30–50 år snarare än Sri Lankas tvåtusen. Ändå har de mycket gemensamt när det kommer till ädelstenar.
I dag skiljer ett hav Sri Lanka och Tanzania. Men för över 500 miljoner år sedan var Sri Lanka inklämd mellan östra Afrika och Indien inom superkontinenten Gondwanaland. Det geologiska området Mocambiquebältet skär genom både Sri Lanka och delar av östra Afrika, inklusive delar av Madagaskar, Mocambique, Kenya och Tanzania.
Det är Mocambiquebältet vi har att tacka för större delen av världens safirproduktion i dag. Efter Sri Lanka och Madagaskar är Tanzania sannolikt världens tredje viktigaste safirproducent. Dessutom är Tanzania hemvist åt en hel del andra ädelstenar: hela världsproduktionen av tanzanit, kanske hälften av all tsavoritgranat, mintgranat och rhodolitgranater. En hel del krysoberyller samt en gnutta rubin, smaragd, akvamarin och alexandrit.
Här finns också östra Afrikas kanske viktigaste handelscentrum för ädelstenar, Tanzanias näst största stad Arusha. Vad som händer i Tanzania och Arusha ger svallvågor genom hela östra Afrikas ädelstensmarknad. Hur långt har Tanzania kommit i ädelstensbrytningens formaliseringsprocess? En gedigen undersökning gjordes 2016–2017, med avsikt att agera underlag för en nationell konferens kring småskalig gruvbrytning i Tanzania. Undersökningen, mynnade ut i rapporten ”Artisanal and small-scale mining in Tanzania – Evidence to inform an ’action dialogue’” och ger en unik inblick i gruvbranschen.
Det första försöket till ett formellt licenssystem infördes 1998, det vill säga tjugosju år efter att Sri Lanka påbörjat sina krafttag. Ett av de uttalade målen inom 1998 års regelverk var just att ’formalise artisanal miners into (licensed) small-scale miners, and provide extension services’. Med andra ord skulle staten se till att aktörerna inom ASM-sektorn började arbeta under licens och samtidigt stödja branschen med nödvändiga tilläggstjänster.
Landets ledning hade vid det laget insett vikten hos ASM-sektorn i landet. 1996 uppskattades 550 000 personer få direkt försörjning från småskalig gruvdrift, enligt statistik från Ministry of Energy and Minerals (MEM) sammanställd 2012. I ett tal till Tanzanias parlament 2015 hävdade ministern för energi och gruvdrift att antalet människor direkt försörjda av ASM hade ökat till över en miljon. Dock uppskattades bara tolv procent av dessa arbeta med småskalig brytning av ädla stenar (MEM, 2012), resterande andel var främst relaterad till guld och byggnadsmaterial (82 procent tillsammans).
Ädelstensbrytningen är det knappast en försumbar källa till försörjning, särskilt som beräkningar visar att varje person sysselsatt inom småskalig gruvbrytning ger upphov till ytterligare sex arbetstillfällen längre fram i värdekedjan och inom omkringliggande serviceyrken (Hilson, 2016).
Under tidigt 2000-tal skedde en boom av mekaniserad, storskalig gruvdrift i Tanzania, driven av investeringar från utlandet. Men de utlovade positiva resultaten inom småskalig gruvdrift uteblev. I grafen på nästa sida kan det urskiljas hur antalet licenser låg kvar på en mycket låg nivå. Var låg problemet?

Vid det här laget kan vi börja urskilja konturerna till en generell roadmap för formalisering. Den bild som framträder går måhända att sammanfatta i följande steg:
Steg 1: Myndigheterna behöver samtala med lokalsamhällena där ASM bedrivs, både lokalt (för att undersöka vad myndigheterna kan göra för att hjälpa till) och nationellt (för att förstå vidden av branschens potential och problem) för att optimera strategi och lagstiftning.
Steg 2: Initiera formell kontaktyta mellan myndigheter och individer inom ASM. Denna kontaktyta är en licens, plus medföljande rättigheter, skyldigheter och möjligheter. I länder där formellt samarbete med myndigheter inte är normen så blir detta steg inte enkelt. Det är naturligt att myndigheterna måste bidra med en hel del från sitt håll för att samarbetet ska kännas konstruktivt för licenstagarna, speciellt om kostnaden är hög. Värdefullt stöd kan exempelvis vara möjlighet till utbildning, tydlig rätt till marken, nya försäljningskanaler såsom regionala mässor, lokal tillgång till värdeökningstjänster såsom slipning och laboratorietjänster, och billiga försäkringar. Parallellt med ’morötterna’ kan licenserna börja innehålla krav: exempelvis Sri Lankas krav på att återställa marken efter sig för att återfå en del av licensavgiften.
Steg 3: Bredda samarbetet mellan ASM-sektorn och myndigheterna, tills det blir norm även bland avlägsna lokalsamhällen att arbeta under licens. Fördjupa samarbetet, tills kraven som ställs (och efterlevs) faktiskt åtgärdar branschens huvudsakliga problem. Tanzania sitter nu fast i mitten av steg 2. Steg 1 har man klarat av: regelverket som påbörjades 1998 och uppdaterades 2010 identifierar träffsäkert både viktiga stöd och krav, baserat på den verkliga situationen i landet. Landets ledning verkar också sedan tio år börjat inkludera ASM i nationella strategier för fattigdomsreduktion.
Steg 2, att utarbeta en samarbetsplattform i form av en licens som fungerar för både myndigheter och licenstagare, har påbörjats, men utförandet är mycket grovt tillyxat och fungerar ännu inte i praktiken. Licensen som ska sökas av en person som önskar söka efter rhodolitgranater på en slätt utanför sin by kallas Primary Mining License och är likadan för alla personer och företag som har startkapital på under cirka 1 miljon svenska kronor.
Licensen ställer höga krav bland annat på planer för återställandet av miljö efter brytningens slut, men mycket lite praktiskt stöd ges till individen. En förändring gav vissa resultat: ansökningsprocessen flyttades 2010 ut till regionala myndighetskontor för att bli mer lokal. Det bidrog till att ansökningarna som mest nådde nära 10 000 per år under 2013, för att sedan minska igen.
Få av alla dessa ansökningar gällde dock ädelstenar och de flesta ädelstenslicenser gällde specifikt tanzanit. För individer på landsbygden, utan startkapital, som grävde efter ädelstenar var licenskostnaden (som inte sällan kan bli uppåt 4 000 svenska kronor per år) helt enkelt inte möjlig att erlägga. Ännu är systemet inte utformat för de många riktigt småskaliga aktörerna.
Intressanta försök till att förenkla licenserna och erbjuda bättre stöttning till småskalig brytning görs dock hela tiden. Konferensen 2017 var ett steg på vägen, och en spännande utveckling har de senaste åren skett inom tanzanithandeln.
Tanzanit har använts som ett slags testobjekt i Tanzania. Området där tanzanit bryts är begränsat, produktionsvolymerna är relativt stora, och produktionen är stabilare än för de flesta andra färgstenar i landet. Tanzania har därför infört vissa hårdare regler och en högre grad av formalisering just när det kommer till tanzanitbrytningen. Bland annat en regel från 2010 om att råstenar över 1 gram (fem carat) inte får exporteras.
En sådan regel syftar till att få ädelstensslipningsindustri att få fäste i landet. Det kopplas till målet att myndigheterna ska stötta branschen med möjligheter till värdeökning för de inhemska ädelstenarna, något som många ser som en central del för att bygga upp en stark bransch med djup kunskap. Sri Lanka har haft liknande regler länge, fast på alla råa ädelstenar oavsett vikt, vilket tros ha bidragit till en långsiktigt stark förädlingsindustri.
Många anser dock att Tanzanias regelverk för tanzanitexport infördes för hastigt och lite i fel ordning: slipningsindustrin - framförallt utbildningar för ädelstensslipare – borde ha införts i högre grad innan exportförbudet för råstenar. Detta blev lärdom för andra länder, och för Tanzanias egna myndigheter innan de potentiellt fortsätter med ett mer storskaligt exportförbud. Hur många år kommer det att ta för Tanzania att nå den nivå av formalisering som Sri Lanka befinner sig på i dag? Samma 27 år som Sri Lankas myndighetsmässiga försprång var? I nästa del – som också blir seriens sista – möter vi en amerikan som är fast besluten att det inte ska behöva ta så lång tid.

Källor:
International Institute for Environment and Development (IIED). Artisanal and small-scale mining in Tanzania – Evidence to inform an ’action dialogue’. 2018. Hilson, Gavin (International Institute for Environment and Development (IIED)). Artisanal and small-scale mining and agriculture Exploring their links in rural sub-Saharan Africa. 2016. International Monetary Fund (IMF). Shadow Economies Around the World – What Did We Learn Over the Last 20 Years? 2018. International Labour Organization (ILO). Women and men in the informal economy – A statistical picture. 2018.