Inskriptionstal 2010

INSKRIPTIONSTAL REKTOR EVA LIL JEBLOMS TAL VID SVENSKA HANDELSHÖGSKOLANS INSKRIPTION 2010

HANKEN.FI

SVENSKA HANDELSHÖGSKOLAN –

EN INTERNATIONELLT KONKURRENSKRAFTIG HANDELSHÖGSKOLA Svenska handelshögskolan inleder det etthundraandra verksamhetsåret i Helsingfors och det trettioförsta året i Vasa som en fristående, autonom handelshögskola. Tack vare den nya universitetslagen är vi nu ett offentligrättsligt universitet till skillnad från ett statligt räkenskapsverk som tidigare. Som en fristående handelshögskola är vi även den enda av vårt slag, efter de universitetsfusioner som präglat det gångna året.

Jag tänker inleda med att granska vad de två begreppen – en fristående högskola och ökad autonomi – innebär i form av möjligheter och risker, för att därefter övergår jag till att i mera allmänna termer diskutera några strategiska linjedragningar för Hankens framtid.

EN FRISTÅENDE HÖGSKOLA Att Hanken är en fristående handelshögskola har sina sidor. Man kunde tänka sig att, eftersom vi inte är en del av ett större universitet, kan vi inte heller erbjuda samma tvärvetenskapliga miljö, samma breda kursutbud till våra studenter, och samma attraktiva forskningsmöjligheter som våra konkurrenter.

I min mening är mycket av sådant tänkande dock gammalt och förlegat.

För det första, en tvärvetenskaplig miljö kommer inte gratis. Den som har sett och

varit med om att evaluera ett antal universitet internationellt torde ha konstaterat att t.ex. en sammanslagning av tidigare fristående högskolor i sig inte automatiskt betyder en ökad integration under det nya paraplyet, eller att en aktivare dialog skulle föras mellan de olika disciplinerna inom ett större universitetskomplex. Man kunde rentav påstå det motsatta: ofta verkar de olika disciplinerna vid ett stort universitet vara förvånansvärt långt från varandra både fysiskt och mentalt, och interaktionen mellan de olika campusen är få. Som evaluerare av vetenskapliga arbeten och projektansökningar har jag även noterat hur tvärvetenskaplighet ofta används snarast som ett reklamtrick utan egentlig substans; merparten av de forskningsresultat som jag sett verkligen finna sin väg till de bästa vetenskapliga tidskrifterna och till de tyngsta praktiska applikationerna har varit resultat av satsningar på grundforskningen inom en huvuddisciplin.

För det andra finns det andra möjligheter att öppna dörrar till relaterade discipliner.

Hanken har visat att när viljan finns, kan man via samarbete och nätverk skapa jämförbara möjligheter som de som ett större universitet internt kan erbjuda. Hankens nätverk täcker såväl samarbete inom huvudstadsregionen mellan olika högskolor, speciellt allianserna mellan Helsingfors universitet, och Helsingfors universitet och Arcada - Nylands svenska yrkeshögskola. I Vasaregionen har ett annat nätverk byggts upp kring Vasa högskolekonsortium.

Vårt fortbildningssamarbete med Handelshögskolan i Stockholm är ett annat exempel på samarbete, liksom vårt HECER-samarbete i huvudstadsregionen inom nationalekonomin.

Eftersom forskningen är internationell, bygger framgångsrika forskare och forskningsenheter sina egna nätverk. Hanken har de senaste åren skördat stora framgångar som manifesteras bl.a. i ett flertal internationella ansedda pris som Hankenforskare fått för sina publikationer, och de positioner Hankenforskare fått i internationella forskarnätverk.

Hankens nätverk täcker likaså ett stort antal internationella universitet med vilka vi har bilaterala utbytesavtal. Våra studenter kan således röra sig över ett stort område, och på det sättet bilda sig en egen portfölj av kurser. Ja, de måste ju rentav göra det, nu när Hanken tagit steget och infört en obligatorisk utbytestermin, något som gör oss till en av Finlands mest internationaliserade högskolor i fråga om studentmobilitet.

De exempel jag nämnt visar att en fristående handelshögskola via nätverk kan kringgå nackdelar av begränsad storlek och omfång.

Hanken kommer att speciellt inom alliansen med Helsingfors universitet att fortsätta sträva efter att skapa utökade möjligheter till fruktbara samprojekt inom undervisningen och forskningen, och också att jaga potentiella inbesparningar och synergier inom förvaltningen. Jag ser många lovande möjligheter att samtidigt trimma vår organisation och stärka vår internationella konkurrenskraft.

Eftersom vi är den enda kvarstående fristående handelshögskolan i Finland, gäller det för oss att ständigt vara vakna för externt tryck. Efter decennier av nya universitetsbyggen över hela Finland är motreaktionen – konsolideringsvågen – fortfarande stark.

Och det har sina orsaker. Man kan ju med fog hävda att Finland fortfarande har ett universitets- och yrkeshögskolenätverk vars täthet varken utbildningspolitiskt eller i termer av den ekonomiska resursåtgången är motiverad för ett land med endast drygt 5 miljoner invånare. Hanken har dock många argument för sin särställning. Vi har helhetsansvar för den ekonomiskt-merkantila utbildningen på

svenska, vilket vi fyller väl på Hankens bägge campus. Vår närvaro i Vasa är väl motiverad med hänsyn till det finlandssvenska inslaget i Österbotten, och undersökningar om studenternas placering efter sin examen (bl.a. gjorda av SEFE) visar att andelen Vasastudenter som efter sin examen placerar sig inom regionen är stor. Vidare finns det stöd för att enspråkiga lösningar bättre tryggar det finlandssvenska språket; i tvåspråkiga lösningar tenderar minoritetsspråket att naggas i kanterna. Samtidigt som Hanken bär sitt finlandssvenska ansvar, har vi dock lyckats bygga oss en stark position som en ackrediterad, internationellt konkurrenskraftig högskola. Och för att slutligen ta i lite: många av världens toppskolor i ekonomi är ju faktiskt rätt små!

EN AUTONOM HÖGSKOLA Det andra begreppet jag ska diskutera och polemisera kring här är begreppet autonomi.

Den ökade autonomin i förhållande till staten ger Hanken många nya möjligheter, men har även sina risker. Högskolan kan nu som juridisk person äga fast och finansiell egendom. Vi är de facto nu delägare till ett fastighetsbolag där bl.a. de fastigheter som Hanken har verksamhet i är placerade. På sikt kan en sådan möjlighet öppna en mer flexibel förvaltning av våra lokaler och vårt utrymmesbehov. Hanken kan likaså äga immateriella rättigheter som skapas via forskningssatsningar vid högskolan.

Optionen till sådana möjligheter som framtida inkomstkällor är visserligen betydligt mindre värdefull för de ekonomiska vetenskaperna än för t.ex. naturvetenskaper och teknik; det går ju t.ex. inte riktigt att ta patent på en prissättningsformel. Hanken har redan hunnit utnyttja de utökade ägandemöjligheterna bl.a. genom att bolagisera vår skräddarsydda fortbildning till företagen, dvs. den fortbildning som vi levererar tillsammans med Handelshögskolan i Stockholm, och vi är nu därför delägare till Hanken & SSE Executive Education.

Den ökade autonomin har dock även medfört, och kommer att medföra, en del tilläggskostnader i form av skatter (mervärdesskatt, och skatt

på vinsten från den bolagiserade fortbildningen), stigande arbetsgivarkostnader, och t.ex. kostnader för extern revision. En del av dessa har staten kompenserat för eller beviljat tillfälliga undantag för, men det verkar klart att högskolans kostnader denna väg stigit och att de kommer att stiga ytterligare i fortsättningen. Det vore skäligt att vår huvudfinansiär beaktade dessa nya kostnader vållade av universitetsreformen när det gäller medelstilldelningen till universitetssektorn på sikt.

Autonomin har även medfört nya risker. Vi ansvarar bl.a. för vår likviditet på ett annat sätt än tidigare då vi var en del av statens budgetekonomi. För att klara av likviditetshanteringen har högskolorna fått likviditetsreserver av staten. Det är också naturligt att möjligheterna till finansiella placeringar av erhållna medel (såsom medel från fundraisingaktiviteter) är förknippade med finansiella risker. Det krävs följaktligen mera finansiellt kunnande av vår ekonomiförvaltning. Lyckligtvis är vi en handelshögskola där sådana kunskaper kan sökas på nära håll.

En utökning av universitetens autonomi som ett effektiverande instrument, ja som en viktig komponent i god universitets”governance”, finner stöd i färska undersökningar. I en NBER-forskningsrapport från 2009 studerar en grupp toppforskare sambandet mellan olika former av universitetsstyrning och universitetens forskningsprestationer. Jag hänvisar här till ett arbete av Aghion et al.

(2009), NBER forskningsrapport nr 14851.

Deras empiriska resultat för universitet i USA och Europa ger stöd för ett positivt samband mellan universitetens autonomi (mätt med olika mått) och deras forskningsprestationer, givet att universiteten verkar i en omgivning där de tävlar om forskningsmedel. De mått på autonomi som används i undersökningen mäter sådant som om universiteten äger sina egna byggnader, om de antar sina egna studenter, hur flexibel lönesättningen är, och hur stor den statliga finansieringens andel av budgeten är. I Finland har framsteg mot ökad autonomi gjorts enligt många av dessa mått redan före universitetsreformen, och nu något mera via reformen. Men man kan även

påstå att ökningarna i autonomin har varit rätt marginella. Med staten som den klart största finansiären för merparten av de finländska universiteten, är de även i fortsättningen starkt beroende av de riktlinjer och villkor som den största finansiären, staten, kan ställa för erhållande av finansiering. Såtillvida har egentligen rätt lite ändrats i förhållande till situationen före universitetsreformen.

När jag nu kommit fram till konstaterandet att den nya autonomin i finansiell bemärkelse är rätt liten, kan jag passa på att närmare diskutera vår huvudfinansiärs finansieringspolicy. Mycket är för tillfället öppet i fråga om på vilket sätt Undervisnings- och kulturministeriet i fortsättningen kommer att finansiera universiteten. Just nu befinner vi oss inne i en treårig avtalsperiod (2010-2012), under vilken endast smärre ändringar i den externa finansieringen torde vara att vänta. Ministeriet verkar dock övergå från ett avtalsmässigt eller förhandlingsmässigt sätt att bevilja medel till ett sätt där medelstilldelningen är förknippat med olika villkor som bör uppfyllas av högskolorna. Det återstår att se exakt vilka villkoren kan vara. Det verkar dock klart att begrepp som strukturell utveckling och profilering finns på agendan. Likaså kommer kvaliteten av forskningen få ökad tyngd, tillsammans med mått på undervisningens kvalitet (antalet lärare per elever) och effektivitet (den genomsnittliga studietiden).

Man kan inte låta bli att småle åt den paradoxala relationen mellan dessa nya mått och de gamla mätinstrument som högskolornas huvudfinansiär länge har tillämpat.

Efter att (staten/ministeriet) i åratal ha(r) tillämpat rena kvantitetsmått på undervisning och forskning – dvs. efter att i huvudsak ha beviljat högskolorna pengar som en funktion av hur många magistrar och doktorer de lovat producera, och i huvudsak mätt antalet producerade publikationer, har man nu vaknat upp till det man skapat. Ja, man har verkligen fått vad man beställt: försämrade lärare-elevkvoter (för få lärare per antalet studenter), relativt sett mera pre-doktoral forskning i förhållande till post-doktoral forskning (för få seniorforskare i forskningsgrupper), och

sjunkande publikationsmängder och en i förhållande till de övriga nordiska länderna relativt sämre utveckling av citationsfrekvensen på 2000-talet. De sistnämnda dokumenteras väl i den rätt färska utredningen över forskningsaktiviteten i Finland (Tieteen tila ja taso 2009). Det kvantitativt inriktade sättet att belöna universitet har inte heller gynnat profileringen av de finländska universiteten, snarare tvärtom. Varför skulle ett universitet ha fokuserat på sina styrkeområden (och därför t.ex. slopat magisterproduktionen på något mera marginellt delområde) om det enda man kunnat vinna skulle ha varit forsknings- och utbildningskvalitet (vilka inte belönades) på ett annat område som man i stället satsat på, men det man förlorat skulle ha varit pengar på grund av en nedgång i antalet producerade magistrar?

Mot denna bakgrund är Undervisnings- och kulturministeriets nya riktlinjer varmt välkomna, om de verkligen kommer att leda till att den gamla kvantitetsinriktade medelstilldelningen tonas ner. En mångsidigare palett av mätinstrument gynnar universitetens profilering genom att den skapar trade-offs mellan kvalitet och kvantitet, förhoppningsvis med en allt starkare fokus på kvalitet. Det kan även skapa win-winsituationer i form av att två universitet frivilligt kan notera att bägge får det bättre om de ”delar fältet” och var och en tar ett utbildningsansvar på det område där de är starkare (där de har komparativa fördelar); Pareto-optimala lösningar kan med andra ord kanske vara möjliga att nå. Ett ännu effektivare sätt vore kanske att införa en extern marknad (t.ex. via terminsavgifter eller studiesedlar), men detta lär vi få vänta på.

Låt oss nu återgå till begreppet autonomi.

Om autonomin är marginell, så kan den nog förstärkas. Hanken kan genom att stärka sin kapitalbas skaffa sig mera rörelseutrymme i förhållande till sin huvudfinansiär. Den fundraisingkampanj som nu pågår öppnar fina möjligheter till det. De finländska universiteten samlar för tillfället in externa medel för att stärka ekonomin, därtill sporrade av statens löfte att tillsätta ett belopp motsvarande två och en halv gånger summan av de medel som

universitetet samlat in fram till 31 december 2010. Det mål Hanken ställde i kampanjens början var ambitiöst, 10 miljoner euro (få universitet, de två stiftelseuniversiteten undantagna, hade samma eller högre mål).

Jag har idag haft tillfället att hålla en presskonferens om den goda nyheten att tack vare en donation på två och en halv miljoner euro från familjen Erling-Perssons stiftelse i Sverige har Hanken, som det första av de offentligrättsliga universiteten, överskridit sitt fundraisingmål.

Hanken har även lyckats med att attrahera en betydande andel utländska pengar, vilket har efterlysts från offentligt håll, men som andra universitet inte verkar ha lyckats med. Jag tolkar dessa som starka signaler för värdet av den internationellt konkurrenskraftiga examen Hanken ger, och den forskning vi producerar.

Hanken kommer, trots uppnått mål, att fortsätta kampanjen, och hoppas att ännu kunna aktivera ett stort antal donatorer och alumner.

HANKENS STRATEGISKA TYNGDPUNKTER Hanken är nu alltså en fristående, autonom högskola med de möjligheter och hot som detta medför. Universitetsreformen har stärkt Hanken på många sätt. Vi har en stark governance-struktur, som inkluderar en styrelse med 40 procent externa medlemmar inklusive vår styrelseordförande. Våra interna administrativa processer har utvecklats mot en enklare och effektivare struktur, för att undvika onödig byråkrati. Denna process pågår ännu och får i mig en stark anhängare. Vi har även infört olika incentivsystem såsom premierandet av toppublikationer. Även om monetära incitament av detta slag knappast kan vara avgörande när det gäller att styra och engagera våra forskare, är symbolvärdet av dem inte att förakta. Det är viktigt att högskolan visar sin uppskattning av toppresterande forskare, och denna väg även markerar de satsningar som verkligen värdesätts, och omfattas av kärnan av vår strategi.

Hankens strategi inkluderar profileringen av

högskolan som en genuint internationell och forskningsintensiv handelshögskola där forskningen representerar den absoluta forskningsfronten och bedrivs i internationella nätverk, och i ett nära samarbete med näringslivet.

Hankens programportfölj bör vara internationellt konkurrenskraftig. Hanken lyfter även i all sin verksamhet fram sitt samhällsansvar och företagens sociala ansvar för en hållbar utveckling.

Konkretiseringen av Hankens strategiska profilering kommer att kräva ytterligare förstärkning av forskningssatsningarna vid Hanken, vilket även krävs för att göra vår färskaste ackrediteringsprocess (AASCB) framgångsrik.

Detta innebär att vi ytterligare bör undersöka vilka interna effektiveringsåtgärder och incitament som kunde tillgripas. Klart är att bl.a. rekryteringsprocesserna bör ses över för att underlätta internationell rekrytering av toppforskare. Detta förutsätter även en större flexibilitet i lönesättningen och tjänstestrukturen. Hanken har varit en föregångare i Finland bl.a. genom det tidiga införandet av så kallade tenure track-tjänster för unga doktorer. Detta system bör om möjligt ytterligare utvidgas.

Den framgångsrika fundraisingen kommer antagligen att hjälpa här, och på sikt att ge möjligheter till också andra incitament i form av t.ex. cirkulerande forskarprofessorstjänster.

I fråga om Hankens programportfölj bör speciellt våra separata magisterprogram ytterligare ses över för att öka deras nationella och internationella konkurrenskraft. I Finland har Bolognaprocessen inte ännu resulterat i någon kraftig mobilitet över universitetsgränser på kandidat- och magisternivå. Hanken fick visserligen ett försprång via vårt snabba införande av separata magisterprogram redan på 1990-talet, och antalet sökande till Hanken som helhet har uppvisat en ökande trend. Samtidigt har dock den internationella konkurrensen om studenter ökat, och allt fler finländare väljer att studera utomlands.

Hanken bör ständigt springa snabbare för att inte bara behålla utan för att öka attraktionskraften i vårt programutbud på såväl nationell som internationell nivå.

Hankens lyckade fundraising vittnar om att vi väl mött våra strategiska mål om att ha nära samarbete med näringslivet. Vi har också tidigt startat vår alumnverksamhet – här är vi nationellt en föregångare. Hanken har även följt sina alumner utomlands. SEFEs undersökning från 2009 om hur de utexaminerade placerat sig visade att hankeiter klart oftare än de övriga ekonomiutbildade i Finland placerar sig utomlands. Hanken har arrangerat alumnseminarier inte enbart i Finland utan även i Stockholm, London och Bryssel.

I framtiden bör ytterligare satsningar göras för att bibehålla och förstärka våra goda företagskontakter i forskningssammanhang, bl.a. via partnerprogram, och för att klara av att bibehålla och stärka kontakterna med våra alumner i en värld där studiemobiliteten är allt större, och ett enskilt universitets tidsmässiga bidrag till en studerandes hela examensportfölj är sjunkande.

Hankens strategi omfattar även starka nationella och internationella allianser. Via Hankens avtalsbaserade samarbete med Helsingfors universitet och Nylands svenska yrkeshögskola Arcada, samt inom den så kallade Helsingforsalliansen utgör huvudstadsregionen den mångsidigaste svenskspråkiga högskoleorten i Finland. Hanken medverkar även som ägare i Ab Vasa yrkeshögskola, vilket innebär att den svenskspråkiga ekonomie kandidat- och tradenomutbildningen i Vasaregionen är starkt integrerad. Sådant samarbete har stor tyngd i Hankens strategi, och vi är endast i början av den väg där frukterna från samarbetet kan börja skördas.

Med dessa ord förklarar jag Svenska handelshögskolans etthundraandra läsår i Helsingfors och sitt trettioförsta läsår i Vasa öppnat. Jag hälsar er alla, Svenska handelshögskolans forskare och lärare, övrig personal, studerande, Hankenalumner, och övriga samarbetspartners, välkomna till ett nytt läsår, som säkerligen kommer att innebära utmaningar, men som förhoppningsvis även kommer att medföra möjligheter att skörda frukter av framgång. En speciell hälsning går till er nya hankeiter.