Chef, är du redo för den nya generationen?

De smarta arbetsgivarna har i god tid insett att dagens unga har andra förväntningar på arbetslivet än vad vi lite äldre hade. Där en rättfram ledningsstil à la “Utför detta!” funkade utmärkt i början på 2000-talet går det inte lika bra hem hos millennialerna, det vill säga de som är födda under sent 80-tal fram till 2000, och Generation Z som är födda efter millennieskiftet.

I vissa sammanhang porträtteras de här generationerna som en vitt skild människoart från homo sapiens. Det är förstås ett misstag. Men det är också ett misstag att inte ta i beaktande att det finns skillnader mellan generationerna som man som arbetsgivare och chef bör anpassa sig till.

Det är oerhört inspirerande att jobba med dagens ungdomar. I min roll som chef och mentor har jag lärt känna ambitiösa och klipska människor som inte bara strävar framåt utan också vill ta ett bredare ansvar för vart vår värld är på väg.

Där jag som nyutexaminerad ekonom godtog långa dagar och veckoslutsjobb utan att gnälla, är de yngre generationerna idag mer måna om att uppnå balans mellan arbete och fritid. Det betyder inte att de inte skulle kunna ge järnet inför en stor pitch eller transaktion, men de är noga med att ta ut övertiden som ledighet då tempot tillåter. Det här är givetvis en hälsosam utveckling.

Det att en djupare mening skulle vara viktigare än en hög lön får vi läsa mycket om i medierna. För många unga i dag är det viktigt att jobba för en arbetsgivare vars värderingar är samstämmiga med ens egna. Men det betyder inte att lönen inte spelar någon roll. Dagens ungdomar är mycket medvetna om sin löneutveckling och vill ha en klar plan för hur den kommer att utvecklas. Alltid kan eller ens ska man inte som arbetsgivare möta deras krav men samtidigt uppmanar jag de unga att följa en gyllene regel jag tyder mig till i alla pekuniära förhandlingar: om man alltid ber om lite får man heller aldrig mycket.

Myten om “snöflingesyndromet”, det vill säga att endast man själv är unik och ska behandlas annorlunda, med bortskämda ungdomar curlade av sina föräldrar är överdriven. De här generationerna är tvärtom mycket medvetna om att de ständigt befinner

Lena Barner-Rasmussen

Skribenten är Hankenalumn och grundare av konsultbyråerna Oddly och Faux Pas.

sig i knivhård, ofta global, konkurrens, både verklig men också imaginär på grund av att man hela tiden kan jämföra sig med andra på sociala medier.

Den största skillnaden mellan min generation och de yngre generationerna är en påtaglig ångest över att inte vara tillräckligt bra. Ledarskapscoacher predikar om att good enough duger. Det gör det också, men då man inte har mycket erfarenhet i bagaget är det väldigt svårt att kalibrera skalan på good enough. Lätt kalibreras den på sociala medier, och som vi alla vet är det ett säkert recept för att rasera självförtroendet. Om jag bara fick ge ett råd till dagens arbetsgivare gällande hur de bäst leder våra unga idag skulle det vara att satsa på att bygga upp en bra och välfungerande feedbackkultur. Glöm årliga utvecklingssamtal och satsa i stället på att både formellt och informellt upprätthålla en ständig dialog för att hjälpa de unga att kalibrera sin good enough-skala. Det gäller att dela med sig av positiv feedback men också förstås av den negativa varianten. Det är lätt att berömma, men man utvecklas inte om man bara får rosor. Det är smärtsamt att ge negativ feedback och det svider att höra den. Men om den ges konstruktivt och med empati vinner alla parter på det.