NYBAKAD SPELEMAN

text: Therese Krojegård foto: Trine Rolfsdotter Svensson

Från smålänning till hälsing. Själen längtade till Järvsö. Sara Karlsson lever och andas folkmusik. I sommar sjunger och spelar hon fiol på Svedbovallen.

SARA KARLSSON, RIKSSPELMAN på fiol och sångerska, tar ton tillsammans med sambon Robert Jerfström Rotter på Svedbovallen i sommar.

– Förhoppningsvis blir det en sån där ljummen, härlig, mysig kväll. Det känns som en fin plats att spela akustiskt på, det blir så intimt. Just folkmusik passar bra att spela på en fäbodvall, säger Sara Karlsson.

Hon är uppvuxen i Tranås, men mamma kommer från Ljusdal och många sommarlov har tillbringats hos mormor och morfar i Hälsingland.

– Jag har längtat hit. Det har alltid känts som att jag hör hemma här. Det är nog en kombination av landskapet och musiken. När jag växte upp i Tranås var det nästan inga jämnåriga som spelade folkmusik, säger Sara Karlsson.

BÅDA HENNES FÖRÄLDRAR spelar fiol och folkmusiken blev en naturlig del av Saras liv från början.

– Jag började spela fiol på musikskolan när jag var sex-sju år. Jag hade redan så många låtar i huvudet att det var naturligt att fortsätta. Det låg så nära mig, säger Sara.

Från att ha ägnat de första spelmansstämmorna som barn åt att samla tomburkar med sin bror började hon spela och sjunga alltmer. Det kom naturligt.

– Folkmusikvärlden var lustfylld för mig och spännande, vilket utvecklade mig som person. Från att vara blyg, inte vilja ta plats och tycka att det var läskigt att synas. I folkmusiken har jag inte tänkt på mig på det sättet, utan har gått på feeling och känt ”det här är min grej, det ger mig något”.

HON VILL ALLTID drivas av den känslan. Att det ska vara lustfyllt. Och dela med sig av den till andra. Såväl när hon sjunger och spelar, som när hon lär ut i sina fiolgrupper för stora och små i Järvsö – eller i yrket som musiklärare på Järvsö skola. 2015 flyttade hon hit permanent, men då hade hon redan kilat stadigt med sin hälsingekärlek, Robert, i flera år. Nu har de byggt hus i Säljesta och Sara drömmer om en blommande trädgård.

– Jag vill väldigt gärna ha en lummig trädgård med mycket grönsaker. En ledig sommardag vill jag vara hemma och greja, göra det jag känner för. Vi trivs väldigt bra här, med fina grannar och utsikt mot skidbacken och klacken.

UTÖVER SPELNINGEN PÅ Svedbovallen i sommar är flera spelmansstämmor i Dalarna och Hälsingland på Sara och Roberts ”to-do-list” – och så brukar det bli en och annan bröllopsspelning. Hon vill beröras och beröra.

– Det ska kännas i kroppen. Man ska inte bara höra, utan även känna. Då är det härligt, säger Sara Karlsson, som 2016 blev hedrad som Lill-Babs-stipendiat.

Förra sommaren tilldelades hon Zornmärket i silver för sitt fiolspel och blev därmed riksspelman.

– Det har varit ett av många mål i min spelmanskarriär. Jag spelade upp främst för min egen del, som en bekräftelse på att mitt spel har kvalitet. Jag blev glad när jag fick det, kände ”skönt, nu behöver jag inte fundera på det mer!” Utåt sett så är det en bra titel att ha men inte alls nödvändig. Som ung kvinna är det också en utmärkelse som ger lite pondus i vissa sammanhang, säger Sara Karlsson. •