Bortom kröken

"Det är öken. Jag tänkte det blir väl bättre bortom kröken, men det var ännu mera öken" skrålar Robban Brobergs ökensång från Tv'n, när jag häller upp dagens första kaffekopp. Oj, vad länge sen jag hörde den sången.

Jag sätter mig i soffan, slår filten runt benen och tänker "det är öken". Det har varit en ganska lång ökenvandring och den har pågått under en lång och utdragen tid. Det jag vet om öken, är det att det kan vara en farlig plats. Utan tillräckligt med vatten kan ingen vistas där. Solen bränner på dagen och natten är isande kall och mörk. Jag drar filten närmare hakan och känner mig trött. Trött på ensamheten, trött på att varje dag höra om covid-19. Frustrerad över att det var så länge sen vi kunde kramas utan att vara rädda för att smitta varandra.

När min son var mindre skapade vi en "skriklåda" för just ökentider. Vi kunde ta den där lådan, öppna locket och skrika ut all frustration i lådan. Och sen slänga på locket, så var det klart. Jag ler åt minnet och funderar på att det kanske är dags att dra fram skriklådan igen. Man behöver pysa ut övertrycket, så att det inre rummet får mer rymd. Mer rymd för djupa andetag, för skratt och där den enda smittan är leendet. Rymd för Anden att virvla runt i. För det är så jag tänker mig Anden, att den virvlar runt och skapar lust och engagemang, i den rymd som är jag. Har jag utrymme för Anden, andetaget?

Uppfylld av skriklåda och Ande reser jag mig ur soffan och går fram till fönstret och kupar händerna runt min kaffemugg. Där ute börjar världen vakna och solens första strålar värmer den krispiga naturen. Frosten och istapparna kommer så sakteligen börja droppa under dagen.

Tänk att så mycket känslor kan rymmas i en enda dag och skifta från en minut till en annan. Från trötthet, skriklåda, frustration, kärlek, värme, hopp och kanske tillbaka igen. Det slår mig hur fascinerande Gud skapat oss. Han som sagt att han älskar mig inte trots att jag är den jag är, utan just för att jag är den jag är. Med alla känslor som hoppar fram och tillbaka. På den vandring som är mitt liv, vandrar Gud med mig i uppförsbacke, nedförsbacke, långa raksträckor och vägkrökar. Varje dag virvlar hans Ande outtröttligt i min rymd. Jag tror Robban kan ha fel i sin text... bakom kröken kanske det inte väntar mer öken. Jag rycks ur mina funderingar när Tv-hallåan pålyser vädret. Det ska visst bli sol idag - skriklådan får vänta. Psalm 210

Jag lyfter ögat mot himmelen

Text: J L Runeberg / Musik: O Lindberg

Jag lyfter ögat mot himmelen och knäpper hop mina händer. Du käre Gud som är barnens vän, till dig min tanke jag vänder.

Jag är så glad att få tacka dig, och gärna vill jag det göra. Jag vet det visst att du ser på mig, och vad jag ber vill du höra.

Tack för allt gott du mig ständigt ger att känna, älska och äga. Tack, gode Fader, för mycket mer än jag kan tänka och säga.

Så skydda mig med din starka hand, du Fader god utan like, och låt mig växa för livets land, som är ditt himmelska rike.