”Tvivla lite, utan tro”

”Tvivla inte, utan tro”

Att vara människa är att växa i tro och insikt, både om vem Gud är, och vilka vi själva är. Gud visar respekt och ett förtroende att vi fattar våra val själva.

Text: Michael Lindqvist, präst

”Jag är den jag är” (2 Mos 3). Det var Gud själv som sa så till Mose vid den brinnande busken. Växten stod i lågor utan att förintas. Det var en slags självidentifiering av Gud, som svar på frågan Mose ställt. Gud ”finns” inte på samma sätt som vi. Gud är. Gud är tillvarons grund, grundvalen för allt som existerar. Och det hebreiska verbet uttrycker förfluten, innevarande och kommande. Gud är varat självt. Det är Guds svar.

Vi kan ibland säga så ”jag är den jag är – men kanske då mena att jag är det jag är, som jag är, med min livshistoria, mina egenskaper, styrkor, talanger och svagheter. Jag kan inte hjälpa att jag är som jag är.

Jag tror att vi alla har en inneboende personlighetskärna, som är given, som vi inte kan förändra. Den är skapad och given av Skaparen, hur vi nu än förhåller oss till den Skaparen, om vi håller för sant att denne Skapare finns eller inte. Till denna personlighetskärna lägger vi också det vi själva skapar, genom våra val, beslut och handlingarna vi utför. Bernard Shaw, irländaren, lär ha sagt att ”livet inte handlar om att finna sig själv. Livet handlar om att skapa sig själv”.

Gud följer med oss i livet Gud bestämmer inte över våra val. Gud visar respekt och ett obetingat förtroende för oss att fatta våra val själva. Vi är inga förprogrammerade robotar – sådana kan inte fatta moraliska ställningstaganden - eller viljelösa nickedockor. Vi är utrustade med både känsla och förnuft. Men med det följer också ett ansvar för vad vi gör med livet.

Gud bestämmer inte men följer oss med stort engagerat intresse vilka val vi gör. Gud hoppas att vi ska välja det goda, inte bara utifrån egenintresse utan framför allt för allas bästa.

Var fanns Gud när jag var ensam? I allt detta ryms risken för tvivel. Var finns Gud i mina val? Var finns Gud när det går illa för mig i livet, när det känns som om livsgrunden dras undan? Och var finns Gud i det meningslösa lidandet, när oskyldiga offras i krig eller andra katastrofer? Frågorna är verkligen inte nya, de har följt mänskligheten i årtusenden. Psaltaren i Bibeln ger uttryck för allt detta och mycket mer:

”Varför, Herre, står du långt borta och håller dig dold i tider av nöd? (Psalt 10,1)

Psalm 217

1. Gud, för dig är allting klart, allt det dolda uppenbart. Mörkret är ej mörkt för dig och i dunklet ser du mig. 2. Läk mitt öga, att jag ser hur du är i det som sker. Där jag bäst behöver dig är du allra närmast mig. 3. Och om jag ej mer förmår gå i tro den väg du går, led mig vid din fasta hand steg för steg mot livets land. 4. När min tanke, tvivelstrött, obetvingligt motstånd mött och ej mera mäktar strid inneslut den i din frid. 5. All din nåd är öppen famn och ditt namn en ljuvlig hamn. Vad du vill är helighet, men du är barmhärtighet. (E. Malmeström, 1965)

Foto: Lina Alriksson /Ikon

Foto: Lina Alriksson /Ikon

Till dig, Herre, ropar jag. Min klippa, var inte stum.” Svara mig inte med tystnad (Psalt 28,1) Gud, var inte tyst, tig inte, Gud, var inte stum” (Psalt 83,2)

Det verkar som om Gud medvetet liksom gömmer sig, men likväl ändå är nära. Gud vill att frågorna ska ställas och tål att bli ställd mot väggen med våra besvärliga existentiella frågor. ”Vad menar du, Gud? Hur kan du tillåta allt detta onda? Varför låter du kriminella utföra sina fruktansvärda handlingar, som drabbar oskyldiga? Och var var du när jag själv drabbades? När jag kände mig så ensam?”

Gud tar oss på allvar när dessa frågor ställs. Gud ger oss inte något heltäckande, förståndsmässigt svar på frågorna. Vi får inte en färdig ”teologi” som vi kan svälja och sedan är allt bra. Gud gör inte så, och så är inte livet funtat. Men ändå grips vi av tvivel på Guds närvaro, kärlek och omsorg när den meningslösa ondskan slår blint. Om nu Gud är stark och mäktig, och samtidigt så kärleksfull och god, varför finns då ondskan?

Gud är i mitt liv! Som en följd av denna tankegång drar ateismen av tvivlet att Gud inte finns. För det här går inte ihop. Och i denna förståndsmässiga slutsats landar vi i raseri över tillvarons outgrundlighet. Vi vet ju ändå att Gud finns, jag har erfarit hans närvaro i mitt liv! Gud är i mitt liv! Och detta är en universell, gränslös erfarenhet, att Gud är närvarande i det svåra, obegripliga och även i lidandet. Ignace Lepp skrev i sin bok ”Ateismens psykologi” att människor i livskriser ändå räknar med Guds bistånd och stöd. Även den mest övertygade ateisten uttrycker spontant sin bön till Gud, när livet blir brutalt.

Jesus visar oss kärlek och omsorg Jesus är Guds svar på våra frågor, men inte så att allt blir förbytt i förståndsmäs-

Psalm 218

1. Jag har ofta frågor, Herre, men så sällan har jag svar. Jag står ofta vid ett vägskäl, och jag tvekar vid mitt val. Många gånger är jag ensam, mina frågor saknar ord. Jag har ofta frågor, Herre, men så sällan har jag svar. 2. Tänk om du är den som väntar just i tvivlets ensamhet, inte bara på min fråga, men som väntar just på mig. Tänk om du känt samma oro, samma tveksamhet som jag. Tänk om du är den som väntar just i tvivlets ensamhet. 3. Det är nog, o Gud, att veta att jag lever i din hand. Kanske frågorna blir lösta, kanske får de inget svar. Det som ger mitt liv en mening är att du, Gud, vill mitt väl. Det är nog, o Gud, att veta att jag lever i din hand. (T. Littmarck, 1972)

sig klarhet. Klarhetens dag kommer förvisso, en gång, men den är inte här och nu. Men i Jesus får Gud ändå ett ansikte, en röst, händer och fötter, som vill hjälpa oss till tillit och tro på en god Guds existens och närvaro. Den Gud Jesus visar oss är bara kärlek och omsorg. Och Jesus vill inte att vi ska fastna i tvivel, utan tro. ”Tvivla inte, utan tro!” , säger Jesus. Och Jesu händer är lyfta till läkedom, till hälsa och välsignelse. Hans fötter vandrar i riktning mot den som ropar på hjälp. Och Jesus vädjar att vi ska göra som han. Men sökandet fortsätter, därför att vara människa är att söka vidare svar på livets mysterier. Vi blir aldrig färdiga. Gud har alltid mer av sig själv att visa oss. Att vara människa är att växa i tro och insikt, både om vem Gud är, och vilka vi själva är.

”Gud, i mitt inre och med mitt liv vill jag bekräfta, inte bara att du är, utan också att ditt ansikte är vänt mot mig, i kärlek och engagemang.”