Historia / Liberalernas många partiledare

DEL 2

Karl, Nils, Felix, Gustav, Bertil, Sven, Gunnar, Per, Ola, Bengt, Maria, Jan och Nyamko. Nej, det är inte namn på nära och kära utan förnamn på alla dem som varit liberala partiledare genom åren.

När 1900-talet började bestod Sveriges riksdag av två kammare och i båda fanns ett antal riksdagsledamöter som var liberaler utan gemensamt namn. Men år 1900 bildades Liberala samlingspartiet med medlemmar i båda kamrarna och tre år senare byttes namnet till Frisinnade landsföreningen.

Pressen verkade i liberalernas anda och Aftonbladet var den ledande tidningen när det gällde att kämpa för sociala reformer och allmän rösträtt. I sådana frågor kunde liberalerna samarbeta med socialdemokraterna i så kallad vänstersamverkan. Liberalernas ledare var Karl Staaff och socialdemokraternas Hjalmar Branting. Efter unionskrisen 1905 bildade Staaff en kortlivad regering men en valseger 1911 stärkte liberalerna som fick 40,2 procent av rösterna.

Staaff som varit statsminister 1905–1906 och 1911–1914 avgick på grund av försvarsfrågan. Efter första världskriget bildade den dåvarande liberale partiledaren Nils Edén regering tillsammans med Brantings socialdemokrater och under de närmaste åren genomfördes stora reformer, bland annat fick 54 procent av Sveriges befolkning rösträtt. Blåklinten var symbol för rösträttsrörelsen och blev därför även partiets märke.

Efter 1920 utkristalliserades en skiljelinje mellan socialism och ickesocialism och liberalerna drogs mot de andra borgerliga partierna.

År 1923 sprack Frisinnade landsföreningen och en minoritet bildade Sveriges liberala parti, men 1934 förenades de liberala partierna och bildade Folkpartiet med Felix Hamrin som partiledare. Han efterträddes 1935 efter 50 dagar av Gustav Andersson som hade posten till 1944 då Bertil Ohlin tog över. Ända till 1967 var han partiledare och verkade som oppostionsledare mot socialdemokraterna. Vid valet 1952 fick Folkpartiet 24,4 procent av rösterna.

En kort period 1967-69 hade Sven Wéden posten som partiledare och avlöstes av Gunnar Helén som hade den mellan 1969 och 1975. Då tog Per Ahlmark över och 1976 lyckades de borgerliga bryta socialdemokraternas övertag som de haft sedan 1932. Det var den första borgerliga majoritetsregeringen sedan den allmänna rösträtten infördes. Ahlmark lämnade politiken tre år senare.

Ola Ullsten satt som partiledare åren 1975-1978 och han var till och med statsminister ett år. Ett 44-årigt socialdemokratiskt regeringsinnehav bröts 1976 och Folkpartiet kunde i fem olika regeringar fram till 1994 medverka till en rad liberala reformer.

En av de mera omtalade av liberala partiledare är Bengt Westerberg, 1983-1995. När partiet vid valet 1985 fick 14,23 procent av rösterna mot 5,9 föregående val, talade man om Westerbergseffekten. I de tre kommande valen sjönk dock antalet väljare.

En av liberalernas få kvinnliga partiledare var Maria Leissner som hade posten mellan 1995 och 1997 då Lars Leijonborg tog över rodret och satt vid det i tio år. År 2007 gjorde Jan Björklund entré och när han 2014 lämnade ordförandeskapet tog Nyamko Sabuni över som andra kvinna i den långa raden av män.

Om Liberalerna just nu inte kan skryta med stort väljarstöd så slår de alla andra när det gäller antalet partiledare genom åren – 13 stycken! Vem kan tävla med dem på det området?

Birgitta Markendahl