Issuu on Google+

2013-03-08

Utgåva: 1

Omslagsillustration: Fredrik Ämting

Gorgon Magazine

Blå ögon

Spindelkatterna anfaller!

Långsamt reser hon sig En kärleksaffär (Alien) Fantasy sci-fi

Skräck


Redaktion Linda Bergkvist Aspring: Delgrundare och chefredaktör & hemsideansvarig.

Jimmy Moberg: Delgrundare av Gorgon Magazine. Layout, illustration och ansvarig av podcast för Gorgon.

Lupina Ojala: Ansvarig för korrektur och fotograferar.

Ola Särnkvist: Korrekturläsning + Podcast läsare.

Jenny Johansson: Recensent/ intervju + sköter Facebooksidan.

Förord

Anton Riekki: Illustratör.

Rebecca Bjurström Illustratör.

J

ag hoppas att ni kommer gilla detta nummer av Gorgon Magazine. Vi är ett nätmagazine som samlar noveller från okända författare inom skräck, fantasy och science fiction. Till detta nummer har vi samlat fyra spännande noveller från några riktigt intressanta författare som jag hoppas att ni kommer gilla. Detta är vårt allra första riktiga nummer och jag hoppas att ni kommer gilla vad vi har fått ihop. Själv är jag riktigt nöjd över alla noveller som har kommit in men även över mina underbara medarbetare som har jobbat hårt för att detta nummer skulle bli till.

Linus Andersson Illustratör + Podcast läsare.

Vi har även några ljudböcker som ni kan hitta på vår hemsida snart som jag hoppas ni kommer gilla. Så vissa av de noveller som inte har blivit valda till tidningen går att finna där. Magiska hälsningar Linda Bergkvist Aspring chefredaktör och en av skaparna av Gorgon Magazine

Sök till Gorgon magazine: Vi vill att du skickar in din novell till oss inom Skräck, fantasy, sci-fi. Vi tar emot alla egenskapade noveller. Det menas att vi inte vill ha några fanfictions. För jobbsökande + författare: gorgonmagazin@gmail.com


Innehåll Sid 7: Blå ögon Sid 19: Författarintervju-Andrea Grave-Müller Sid 22: Spindelkatterna anfaller! Sid 30: Författarintervju Darla Zetterberg Sid 34: vi på Gorgon Sid 38: Fredrik Ämting Sid 42: Långsamt reser hon sig Sid 50: Författarintervju-Patrik Centerwall Sid 53: En kärleksaffär (Alien) Sid 64: Författarintervju-Tomas Eklund

Illustration: Jimmy Moberg

4

5


Recension Lupina Ojala

J

ag sticker inte under stol med att jag Författare: Andrea Grave-Müller redan är ett fan av Andrea GraveTitel: Blå ögon Müller. Under flera år har jag följt hennes Genre: Fantasy novellskrivande på nätet och i de antologier där hon medverkat, så därför är jag extra stolt över att få recensera Blå ögon. I den här berättelsen får vi följa med till en förhistorisk värld där människorna i en liten enkel by bestående av hyddor, lever ett stillsamt liv. Dagarna går sin gilla gång men när de två pojkarna Arik och Rolf en dag leker vid floden får de se något komma flytande som orsakar stor uppståndelse. Novellen är spännande från första raden och innehåller ett mysterium som gäckar läsaren. Det hela är skickligt uppbyggt och såväl karaktärer som miljöer är övertygande. De små detaljer som vävs in ger ytterligare ett djup som förstärker känslan av trovärdighet. De bidrar i hög grad till att ge liv åt huvudpersonerna. Grave-Müller låter läsaren följa med på en fängslande färd med en något krypande underton.

6

Grave-Müller låter läsaren följa med på en fängslande färd

Blå ögon av Andrea Grave-Müller

Illustration av: Linus Andersson

7


Blå ögon

av Andrea Grave-Müller När flotten flöt iland var Arik den förste som såg den. Han hämtade genast de andra. Snart stod en liten klunga med barn i olika åldrar och betraktade flotten där den låg och guppade mot klipporna nedanför det som ungarna brukade kalla Dödsbranten. Det solblekta virket lyste mot havets mörkgrå vågor. ”Det ligger någon på den”, sade en av flickorna efter en stund. ”Vi kanske borde säga till de vuxna”, föreslog Arik, samtidigt som Rolf sade något om att klättra ner. Det var typiskt Rolf, skulle alltid visa sig på styva linan. ”Du kan inte klättra ner där”, påpekade Arik. ”Då behöver du flugfötter. Eller vingar.” Dödsbrantens klippor var lodräta, näst intill konkava. Enda sättet att komma ner till flotten var via vattnet. ”Man skulle kunna hämta ett rep”, sade Rolf, som inte ville ge sig, men ingen lyssnade på honom. Ett par av de yngre barnen stod kvar och stirrade storögt, men de flesta gick mot byn. Även Rolf, och sedan småttingarna. Arik var den siste som lämnade platsen. Det låg verkligen någon på flotten, och ju mer han tittade, desto mer säker blev han på att personen var död. Några av de vuxna åkte ut och bärgade flotten. Arik var på plats i hamnen när de kom tillbaka. Hans far och kusiner var bland dem, liksom Venja. Venjas flätor piskade i havsbrisen. Fast hon var vuxen hade hon fortfarande håret flätat som en liten flicka. Men Venja var inte som andra, fiskade med karlarna och spelade flöjt om kvällarna medan hennes mörka ögon speglade musikens skiftningar. Hennes far hade varit inlandsbo, och trots att han var död och Venjas mor var sjuk, så vägrade hon flytta in i ett av långhusen med de andra, utan bodde ensam med modern, som hon skötte som ett barn. De baxade upp flotten på stranden bredvid båtarna. Arik trängde sig fram för att se bättre. Han kände en sorts äganderätt till flotten, det var ju han som hade sett den först. De första regndropparna började falla samtidigt som Arik kom så nära att han kunde se flotten och dess passagerare ordentligt. Det hade väl varit en människa en gång. Nu var kroppen tunn och förtorkad, som ett träd som träffats av blixten och brunnit. Flotten hade en liten mast, från vilken resterna av ett segel fortfarande fladdrade. Kroppen låg i vinkel på flotten, som om den en gång suttit lutad mot masten men fallit. Arik gick närmare, fascinerad av hur hudresterna spände över kindknotorna, hur ögonen torkat in i skallen, hur armarnas benpipor stack fram genom förtorkat kött. Likets hår var ljust och tovigt, dess fötter klädda i läderskor som såg underligt nya

8

Illustration av: Linus Andersson

ut mot den döda kroppen. Så var för övrigt fallet med alla likets kläder – kjortel och byxor i fint, ljusrött ylle, ett bälte med vackert spänne i guld och emalj. Arik hade bara sett så fina kläder en gång förut, när stormannens mor gravlagts i den enorma högen nära Rokstad norr om Skedjehov. När folk hade hunnit inse vad som fanns ombord på flotten blev det strax ett tumult när de vuxna försökte fösa bort sina barn från den otäcka synen. Också Arik och Rolf leddes iväg av sin mor, trots protester. Efteråt tänkte Arik om det borde ha varit bättre om de vuxna inte tillåtits titta. De verkade ju skrämmas mycket mer av liket än barnen. Venja sov oroligt. Underliga drömmar jagade henne genom natten, och mer än en gång tyckte hon att hon hörde ljud. När någon sade ett namn – hennes namn, antog hon – vaknade hon helt och satte sig upp, övertygad om att det var hennes mor som ropat. Hon reste sig och gick genom husets enda rum för att se efter, men modern sov. Det magra ansiktet såg fridfullt ut, trots sin sjukliga blekhet. Venja gick tillbaka till sin säng, först lugnad, sedan oroad. Hon hade hört någon. Men vem? Och vid närmare eftertanke var det inte hennes namn rösten hade sagt, utan ett främmande ord. Uthe… Thamgu…

9


Uthamgenku. Ja. Så var det. Vad betydde det? Venja drog fällen över axlarna. Av någon anledning såg hon hela tiden den döde på flotten framför sig – med en skillnad mot verkligheten. Den dödes ögonhålor hade varit tomma, uttorkade. Men när nu Venja såg liket framför sig, såg hon att det visst hade ögon. Klart blå ögon, som stirrade tillbaka på henne. Sluta, sade hon till sig själv. Du har livlig fantasi. Sov nu. Det lyckades inte särskilt bra. Istället låg hon och grubblade på varifrån det underliga ordet kom. Hon hade – nej, inte hört det. Sett det. Uthamgenku. Bilden av den dödes levande ögon förföljde henne genom natten. Gryningen var en befrielse. Arik och Rolf hörde sig för dagen därpå, och lyckades snart luska ut att det förtorkade liket hade placerats i en hydda vid vattnet i väntan på att en präst från Skedjehov kunde komma och bränna den döde enligt seden. Deras kusin Herle hade placerats som vakt utanför hyddan, han sysselsatte sig med att snida harpunskaft. Han såg upp när pojkarna kom fram. ”Jag antar att ni fattar att jag inte kan släppa in er”, sade han. ”Inte för att jag inte förstår er. Jag var precis lika nyfiken när jag var i eran ålder.” ”Varför inte då?” frågade Arik och sneglade på Rolf, som såg alldeles för oskyldig ut. Han anade att Rolf funderade på att ta sig in i hyddan bakvägen. ”Vi vill ju bara titta, det kan väl inte vara nån fara?” Herle lade ifrån sig harpunskaftet och kniven och lutade sig fram, med de stora händerna på knäna. ”Jo, jag ska berätta för er”, började han. ”Man ska vara försiktig med att störa dom döda.” Han lät allvarlig, men Arik kände sin kusin tillräckligt väl för att ana att det bara var ett sätt att försöka skrämma upp dem. ”Han därinne har varit död länge. Alltför länge utan att bli bränd och vigd åt gudarna. Vet ni vad det betyder?” Ingen av dem svarade, så Herle fortsatt med sänkt röst och hotfullt tonfall. ”Jo, det betyder att hans ande är kvar därinne. Fången i en död kropp. Arg och frustrerad. Och så kommer det ungar och glor på honom. Kan ni tänka er. Så ni får passa er, annars kan det gå illa.” ”Hurdå?” sade Rolf föraktfullt. ”Han är ju död. Han kan få vara hur arg som helst, han kan inte göra oss nåt i alla fall.” ”Oj, sa jag inte det? Han är en trollkarl. Han har en förtrollad guldamulett om halsen. Han kan ge sig in i era drömmar och kasta hemska sjukdomar och förbannelser över er om ni vanhelgar honom. Ge er iväg nu.” Herle hade tröttnat

10

på dem. Han tog upp sitt harpunskaft och började tälja bort en utstickande kvist. Håret skymde hans blick. Rolf gjorde en min åt Arik, som ryckte på axlarna och började gå därifrån. De gick bort en bit mot byn till, svängde av bakom ett stort enesnår, fortsatte längs en liten stig och vände tillbaka mot vattnet, så att de skulle komma fram vid hyddans baksida, precis i strandlinjen. Det där var nog mer sant än han anade, tänkte Venja. Hon stod bakom knuten, på väg fram, men hon hade hejdat sig när hon såg barnen. Hon tänkte på sina drömmar igen, ångrade sig nästan, men hon måste få visshet. Hon gick fram till Herle när barnen gått. Han var koncentrerad på sitt harpunskaft, kände med tummen, skrapade med kniven, kände efter igen. Han ryckte till när hon hukade sig framför honom. ”Vad vill du?” frågade han. Hans tonfall var ovänligare än nödvändigt, men Venja var van. ”Jag vill se kroppen”, sade Venja. ”Det är en sak jag måste få veta.” ”Jag släpper inte in nån förrän prästen kommer, och det vet du.” ”Herle”, sade hon och grep tag i hans handled. Han ryckte den åt sig igen. ”Det är nåt jag måste få veta, säger jag. Det går fort. Släpp in mig.” Hon lät honom inte vika undan med blicken. ”Jag följer med dig in”, muttrade han till sist. Han drog ifrån regeln, sköt upp dörren och följde efter henne in i hyddan. Den döde låg på ett gammalt bord som egentligen borde kasserats, skevt och slitet som det var. Venja gick fram till den förtorkade kroppen och slöt handen om läderremmen kring likets hals. Hon drog fram den guldmedaljong som Herle nämnt för barnen. ”Vad gör du!” utbrast Herle och rusade fram. ”Ta inget från honom!” Medaljongen var cirkelrund och stor som hennes handflata. Den glänste milt och vänligt mot henne. Hon såg upp mot Herle samtidigt som hon strök över den gyllene ytan med fingertopparna. ”Jag ska inte ta den”, sade hon. ”Jag vill bara läsa på den.” Hon vände på den, viss om vad hon skulle finna. ”Du kan inte läsa”, fnös Herle. Venja svarade inte. Egentligen hade han ju rätt, men ändå visste hon precis vad det var hon letade efter. Och där var de, tecknen. Runorna hon egentligen inte borde kunna läsa. Ur, thurs, ansur. Uthamgenku. Venja viskade ordet tyst för sig själv – hon vågade inte uttala det högt – och kände hur det drog henne till sig, en kraft hon aldrig känt förut. Hon släppte medaljongen, plötsligt rädd. Det var den dödes amulett, sade hon till sig själv. Det var bäst att låta den vara.

11


”Vad står det?” frågade Herle, som hade kikat över henne axel. Venja stoppade tillbaka amuletten innanför den dödes fina kjortel. ”Det är ett kraftord”, sade hon. ”Jag vill inte säga det härinne, men jag såg det i min dröm. Jag tror det var amuletten som dödade honom.” ”Sen när kan du se sånt?”, sade Herle. Hans tonfall var skeptiskt, men hans blick avslöjade att hennes ord oroade honom. ”Han dog för att han svalt ihjäl ute till havs.” Venja gick före honom ut i dagsljuset igen. ”Och hur hamnade han där?” frågade hon. ”Han var ingen fiskare, direkt. Och vem sätter sig frivilligt på en flotte utan mat och vatten och ger sig ut på havet?” Herle hade tydligen inget bra svar på det. Venja lämnade honom vid hyddan och började gå längs stigen som ledde genom byn och vidare inåt landet. ”Vart ska du nu då?” ropade Herle efter henne. ”Varna prästen från Skedjehov”, svarade hon över axeln. ”Han borde väl vara här snart.” Bakom den bristfälligt lerklinade risväggen på hyddans baksida stod Arik och Rolf, blick stilla. Inte förrän de hörde dörren slå igen bakom Herle och Venja andades de ut. Anledningen till deras spända tillstånd var de stenar de just baxat undan intill väggen. Stenarna utgjorde fyllning för en grop i marken, och de visste sedan tidigare att om man tog bort dem bildades ett smalt utrymme under väggen, där en pojke på nio-tio år kunde åla sig in. Att de vuxna inte sett ljuset som måste flöda in genom hålet nu när stenarna var borta var ett rent under. Förmodligen hade de varit så fokuserade på liket och amuletten de talat om, att de inte tänkt på att hyddan varit ljusare än den borde. ”Skynda dig”, väste Rolf onödigt till Arik så fort dörren slagit igen. Arik var redan på väg ner på alla fyra, hasade sig på magen under väggen och skottade samtidigt undan ytterligare jord för att underlätta för Rolf, som vuxit sedan sist och hade tydliga problem att komma igenom utan att ta med sig delar av väggen. Han reste sig med Ariks hjälp, borstade bort grus och sand från sin redan smutsiga tunika. De närmade sig liket, i skräck och förtjusning. ”Rör inget”, varnade Arik. Han kände sin bror alltför väl. De betraktade kroppen en stund. ”Låg han verkligen så där förut?” frågade Arik. En skelettartad hand greppade om bröststycket på kjorteln. Fingrarna tycktes omsluta något innanför tyget. ”Amuletten”, viskade Rolf. Arik skakade på huvudet. ”Nej, de tog ju fram amuletten och tittade på den. Då kan han ju inte ha hållit i den, eller hur?”

12

Ariks slutsats var logisk, men när de böjde sig fram kunde de tydligt se hur lädersnöret kring likets hals löpte mot den cirkelrunda formen fingrarna hade slutit sig om. ”Kom, vi går ut”, sade Arik. Han kände sig plötsligt mycket illa till mods. Han mötte Rolfs blick, såg Rolfs hand röra sig. ”Nej, låt bli, Rolf ”, sade han, lite högre än han hade tänkt. Rolf stelnade till. De stod stilla, lyssnade, väntade sig att en arg Herle skulle storma in, men inget hördes. Arik slappnade av och vände sig mot öppningen i väggen igen, men Rolf hade andra planer. Innan Arik hann hejda honom drog han i lädersnöret och lirkade loss det som liket höll om. Han halade fram en skinande guldplatta. På framsidan fanns tre koncentriska cirklar, med en bild av en ståtlig ryttare i mitten. Längs kanten löpte tvinnad guldtråd, och när Rolf vände på plattan såg de runorna Venja och Herle pratat om. Sedan såg de likets ögon. De var blå, och betraktade dem. Venja kunde fortfarande känna känslan av lent guld mot fingertopparna medan hon gick längs stigen, passerade hällarna med de bildristningar förfäderna gjort innan gudarna gav dem runor att skriva med. Ofrivilligt upprepade hon ordet för sig själv än en gång. Uthamgenku. Det var inte mitt fel att han dog. Vem hade sagt det? Venja stelnade till. Nej, det var ingen röst, bara ord i hennes eget inre. Hon skakade på huvudet och fortsatte. Han hittade inte vad han sökte. Ja, så var det förstås. Den döde hade letat efter något, tänkte Venja, och kommit fel på havet. Ingen sjöman, den där. Hon hörde hovslagen från prästens lilla hingst innan hon såg honom svänga runt klipporna. Han höll in hästen när han såg Venja. ”Venja? Vad står på?” Han var alltför lyhörd, prästen Höke. ”Ingenting”, sade Venja. ”Jag bara … Vi ville se om du inte var här snart. Och det var du ju.” Varför sade jag så? Prästen slog ut med händerna och log med skrynkligt ansikte. ”Ja, här är jag”, sade han. ”Så, var har ni lagt den döde någonstans?” ”I en hydda nere vid vattnet”, sade Venja och började gå bredvid hästen. ”Är du säker på att allt är bra?” frågade Höke efter en stund, medan de kom in mellan långhusen. ”Varför skulle det inte vara det?” sade Venja. Hon hörde själv hur fientlig hon lät. Hon försökte släta över. ”Min mor är fortfarande sjuk. Hon blir inte bättre.” Höke nickade och såg mot Venjas och hennes mors hus, som såg litet och inklämt ut mellan de längre huskropparna. Han erbjöd sig att titta till modern innan han

13


återvände. Venja nickade tankspritt. Hon undrade bara varför hon egentligen gått prästen till mötes. De hade sprungit tills de inte orkade springa mer, och nu stod de flämtande högt upp på klipporna utom synhåll för byn medan havsvinden lekte med deras hår. Herle hade rutit åt dem och kört ut dem när han hört deras skrik, men det var inte därför de hade sprungit. ”Titta här”, sade Rolf och öppnade handen. ”Du är inte klok, du måste lämna tillbaka den”, sade Arik. Rolf slöt handen om guldmedaljongen igen. ”Vad du är fånig. Tror du på Herles sagor? Det är riktigt guld i den här, den är hur värdefull som helst.” ”Men den döde”, protesterade Arik. ”Du såg det också.” Rolf fnös högljutt och påstod att det bara hade varit inbillning. ”Det var det inte alls”, sade Arik. ”Det var det visst”, sade Rolf. De försökte stirra ut varandra. Till slut vek Rolf undan med blicken. ”Jaha, och vad ska du göra med den då?” frågade Arik efter en kort tystnad. ”Som om du skulle kunna sälja den. Här finns det väl ingen som kan köpa den.” ”Det gör det visst”, sade Rolf. ”Stormannen i Skedjehov, till att börja med. Och det finns rikt folk neråt Tunheim, och norrut med, för den delen.” Han hade öppnat handen igen och stod och smekte medaljongens yta med ett litet småleende på läpparna. ”Du vet lika bra som jag vad vi såg”, sade Arik. ”Även om du ljuger om det. Du måste lämna tillbaka den. Förresten lär de upptäcka att den är borta, fattar du inte det? Vi är väl de enda som kan ha tagit den.” Rolf såg upp. ”Den är min nu”, sade han. Han marscherade iväg. Arik såg efter hans trumpna rygg medan den försvann över klipporna. Han hade en klump i magen av plötsligt rädsla. Det var den där kusligt blå glimten han sett i Rolfs grå ögon. Det var något konstigt med den. Venja visste genast att amuletten var borta, redan innan Herle upptäckte det. Medan Herle berättade för prästen om den dyrbara guldmedaljongen med runorna på baksidan, var Venja redan på väg därifrån, bort mot klipporna, i den riktning Herle sagt att pojkarna försvunnit. Herle hade nog menat att själv följa efter, men prästen verkade hålla honom kvar med frågor. Venja brydde sig inte om dem. Någon hade amuletten, någon som inte hade rätt till den.

14

Hon stötte snart på Arik. ”Du tog den!” utropade hon. Han såg skuldmedveten ut, tyckte hon. ”Nej”, sade Arik. ”Det var inte jag.” Han tvekade, men fortsatte. ”Rolf har den. Han är där borta nånstans.” Han ljög inte, insåg Venja. Amuletten fanns inte hos Arik, det var hon med ens helt säker på. Hon fortsatte därifrån, på jakt efter Rolf. Han satt vid ett av de gamla gravrösena som tronade högst upp på berget. Hans blick var fästad vid det han höll i händerna. ”Ge mig den”, ropade Venja redan innan hon hunnit fram. Det var dumt, insåg hon, han flög upp och började springa ifrån henne på snabba pojkfötter. ”Den är inte din!” ropade hon och följde efter. Han gjorde en lov runt bergskrönet och vände ner mot byn igen. Han skulle förmodligen ha hunnit ifrån henne om han inte snubblat till och fallit framstupa med ett kort skrik. Hon var snart ifatt honom. Han hade tappat amuletten när han tog emot sig med händerna, så Venja tog upp den. Rolf satte sig upp och gned sina händer och knän. Han verkade förvirrad, nästan yrvaken. ”Jag tar tillbaka den här nu”, sade Venja. ”Till dess ägare, menar jag.” Var det verkligen vad hon hade menat, frågade hon sig själv medan hon återvände till byn och hyddan där den döde låg. Hon ställde sig frågan än en gång när hon märkte hur svårt det var att lämna den ifrån sig. Den tycktes klistra sig fast vid hennes handflata, hennes fingrar ville inte räta ut sig och släppa den, men hon hade inget val. Herle och prästen och Arik stod där och visste att den fattades, visste att hon sprungit efter den. ”Så det är en runformel på den”, sade Höke. ”Då är det väl bäst att den får stanna hos den döde.” Han tog amuletten ur hennes hand. För ett ögonblick var hon rädd att han skulle behålla den, men han knöt de avslitna läderremmarna runt den dödes torra hals och lade tillbaka amuletten innanför kjorteln igen. ”Har ni börjat bygga bålet?” frågade han sedan. Herle nickade. ”Bra. Det börjar bli sent nu, så vi bränner honom imorgon bitti. Jag kan hålla vakt här nu. Och Herle, se till att laga det där hålet i väggen. Ni har stora möss här i byn.” Han log och blinkade åt Arik. Venja log inte. Inom sig hörde hon ordet, om och om igen. Uthamgenku. Uthamgenku. Uthamgenku. Hon blev medveten om att hon mumlat det högt först när de andra började stirra på henne. Herles blick var öppet föraktfull. Venja tog ett par steg bakåt, och gick sedan därifrån utan att se sig om. Det blå ljuset i den dödes ögon hade slocknat. I sin dröm såg Venja honom

15


16

torka bort och försvinna helt. Kvar låg bara amuletten, skinande och lockande. Ryttarbilden låg uppåt, men hon kunde ändå se runorna över bilden, svarta och djupa. Jag kan hjälpa dig. I drömmen kunde hon känna amulettens betryggande tyngd runt sin egen hals. Jag kan bota din mor. Jag kan göra dig respekterad. Alla vill bli respekterade, du också, fast du är annorlunda, inte som de andra fåren i byskocken. Venja vaknade svettig. Hon låg stilla och tittade mot takbjälkarna, men drömmen ville inte släppa sitt grepp om henne, utan hennes hjärta fortsatte att slå lika fort. Hon var tvungen att känna efter för att försäkra sig om att amuletten verkligen inte hängde runt hennes hals. Hon hörde sin mor röra sig i sömnen, och gick också denna natt upp för att betrakta henne. Hur långt hade hon kvar? Hur många månvarv med smärta skulle hon behöva uthärda innan gudarna tog henne till sig? Eller – kunde hon bli frisk? Jag behöver luft, tänkte Venja. Hon drog på sig ett par byxor under den korta särken och gick ut ur stugan, kände daggen kyla ner sina bara fötter. Hon tänkte på Herles föraktfulla min, och mindes plågsamt nog hur hon en gång för många år sedan varit lite kär i honom. Hon var glad att den känslan hade gått över. Han var lika inskränkt som de andra, som tittade snett på henne, pratade bakom ryggen på henne. Natten var stjärnklar, men månen hade gått ner. Venja huttrade till lite, men stannade ändå kvar utomhus. Hon såg ner mot vattnet, mot hyddan. Prästen satt där utanför, han anades i skenet av en liten lykta. Han rörde sig inte. Kanske sov han, han var ju en gammal man, han kunde väl knappast orka hålla sig vaken hela natten. I hyddan fanns amuletten. Hennes amulett. Nej, inte hennes, sade hon sig. Den tillhörde en man som dött på en flotte till havs. Ändå gick hon sakta allt närmare hyddan, hörde vattnets kluckande och prästens snarkningar. Hennes fot stötte emot något, en flat sten, rund och stor som hennes handflata. Hon tog upp den och fortsatte att gå mot hyddan.

Arbetet med att ta in skörden avslutades, och björkarnas löv började gulna. Året gick mot höst. En regnkulen dag stod Arik och Rolf uppe på klippan ovanför Dödsbranten och tävlade om vem som kunde kasta småsten längst. Det var egentligen inte mycket till tävling – Rolf vann hela tiden. Han hade precis slängt iväg en större sten, och de försökte följa den med blicken för att se plasket, när Arik ropade till och pekade. En flotte kom guppande, på väg söderut. Den måste ha kommit från den lilla viken norr om branten. Arik fick en känsla av att det där hade hänt förut, när Rolf sade: ”Det är någon på den.” Det var det verkligen. När de tittade närmare såg de vem det var. ”Venja!” De ropade och vinkade, men figuren på flotten reagerade inte. De sprang ner mot byn, vissa om att det var dit hon var på väg, men när de kom fram såg de att hon var för långt ut. De stod och stirrade efter henne medan flotten fortsatte söderut och försvann utom synhåll bakom några skär. Några uppskrämda sjöfåglar var det sista som talade om var flotten befann sig. De tittade på varandra, förbryllade. Det var inte bara Arik och Rolf som hade sett flotten. Några av karlarna höll som bäst på att sätta en båt i sjön för att segla ut efter den, när pojkarnas far och Herle, som varit ute och vittjat nät, kom tillbaka med sin båt. De berättade att de mött flotten. Fadern såg ut att vara illa till mods när han berättade att Venja varit ensam ombord. ”Vi anropade henne, men det var som om hon inte hörde. Som om hon gick i sömnen. Men hon var vaken, hon stod på flotten och styrde den rakt förbi oss…” Han avbröt sig, och Herle fyllde i. ”Hon såg konstig ut. Det var något som var fel med hennes ögon. Nog för att hon alltid har varit underlig men …” Också han avbröt sig, och Arik behövde inte fråga vad som varit fel. ”Såg du om hon hade nåt runt halsen?” frågade han. ”Som en guldamulett, till exempel.” De andra stirrade på honom. ”Så hon tog den i alla fall”, sade Herle.

Den döde brändes och jordades dagen därpå utan någon vidare dramatik, och prästen kunde återvända till Skedjehov. Några veckor förflöt. Venja blev allt tystare och mer inbunden, och det skulle mycket till för att övertala henne att ta fram sin flöjt. Ibland försvann hon och blev borta i flera timmar, men hon hade ju alltid varit lite egen, sade folk. Glädjande nog tillfrisknade hennes mor däremot mirakulöst, och orkade rentav hjälpa till en del med skördearbetet.

Hon var utomskärs nu. Vinden hade friskat i, och flotten flög fram över vågorna. Snart skulle hon vara framme, framme vid ön i havet, ön där hon skulle bli den som återkom med amuletten. Amuletten hade berättat det för henne, amuletten som gjort hennes mor frisk. Hon skulle bli älskad där, och respekterad. Venja såg ut över havet. Den regnvåta vinden hade halvt löst upp hennes flätor, och hennes ögon lyste isande blå.

17


Författarintervju med Andrea Grave-Müller av Lupina Ojala Varifrån fick du idén till Blå ögon? Det började med bilden av det här liket på flotten - ett hoptorkat lik som drivit omkring ute till havs länge. Och amuletten: en guldbrakteat från folkvandringstiden. Sedan började jag spinna ihop det där. Miljön var väldigt viktig också, mer om det nedan. Miljön i novellen känns väldigt genuin. Var hämtade du inspirationen? Jag är utbildad arkeolog, så för mig ligger det nära tillhands att använda mig av miljöer från vår förhistoria. Blå ögon utspelar sig faktiskt i norra Bohuslän på 500-talet: Skedjehov är Skee - namnet kan eventuellt härledas till en helig plats helgad åt gudinnan Skade - Tunheim är Tanum, Rokstad är min egen föråldring” Kontakta författaren: a.gravemuller@gmail.com av namnet Rogstad, där det verkligen finns en storhög från den här tiden. Amuletten är en guldbrakteat, ett platt runt guldsmycke med en bild på ena sidan. Runorna det hänvisas till är från den äldre futharken. Sedan har jag förstås tagit mig friheter. Allt är inte historiskt korrekt! Hur kommer det sig att du valt fantastik som din huvudgenré? Fantastiken valde mig. Jag har försökt skriva sådant som inte är fantastik. Det går inte. Det blir platt, tråkigt, och slutar alltid med att jag slänger in ett spöke, en tidsresa, ett troll eller något i den stilen. Vilken tid på dygnet skriver du bäst? Förmiddagarna. Då fungerar min hjärna som den ska. Tyvärr betyder det att det blir väldigt lite skrivet. För närvarande är jag arbetslös, och behöver använda den tiden på dygnet till att söka jobb. Och jobbar jag är jag förstås mestadels upptagen då.

Författare: Andrea Grave-Müller Titel: Blå ögon Illustration av: Linus Andersson

Andrea Grave-Müller

19


Vilka är dina framtidsplaner? Jag har haft en period då jag har skrivit väldigt lite, åtminstone seriöst (jag skyller på småbarn), men jag hoppas kunna ta mig i kragen och slutföra den roman jag påbörjade för alldeles för länge sedan, och få den utgiven. Även om jag har skrivit en hel del noveller så föredrar jag ändå romanen som form, då jag har chans att breda ut mig mer och låta mina karaktärer utvecklas. Och självklart vill jag också att andra ska läsa om dem!

Kontakta författaren: a.gravemuller@gmail.com

Intresserad att visa din novell i Gorgon?

Skicka då ditt bidrag till: gorgonmagazin@gmail.com

20

Recension

Linda Bergkvist Aspring

J

ag kan börja med att säga att jag älskar Författare: Darla Zetterberg katter men även älskar en novell som Titel: Spindelkatterna anfaller överraskar mig. Sanningen är dock att Genre: Skräck denna novell lyckas med samla mitt favoritdjur men även att just överraska. Ingenting är som jag tror det är utan överraskningen är stor men även spänningen följer efter. Glöm en söt och vanlig historia som du lätt kan lista ut vad som kommer ske för sanningen är att du inte kan lista ut vad som sker och detta är förtjusningen med berättelsen. Så här har ni en överraskande men även obehaglig novell att sätta tänderna i.

Glöm en söt och vanlig historia som du lätt kan lista ut vad som kommer ske

21


Spindelkatterna anfaller! Av Darla Zetterberg

Spindelkatterna anfaller! Av Darla Zetterberg

22

Ingen märkte när planeten äntligen gav upp. Frusen ända in till kärnan började den spricka, dess yta darrade och gnisslade av smärta när tunna sprickor började forma ett nät över marken. Först sakta, sedan snabbare och snabbare spred sig det monstruösa nätet upp till toppen av det högsta berget ner till den djupaste dal tills sfären nu helt bestående av is, exploderade och spred sig i miljoner bitar över himlavalvet, isiga diamanter som nu glänser för evigt i den kalla natten. Mer skräckinjagande är att ingen märkte vad som hände under de få sista sekunderna av planetens existens. De små farkosterna som samtidigt lämnade den i jakt på ett nytt hem och inte skulle sluta sitt sökande förrän det var funnet. De lämnade ingenting efter sig förutom ett svagt, sjukligt klickande eko som en sorgesång över deras gamla hem och vad det en gång varit. Från mitt gömställe i vad som verkar vara ett av stadsbibliotekets mörka källarrum kan jag höra kaoset och den rena skräcken från vad jag bara kan föreställa mig måste pågå på den andra sidan av dessa fuktiga kalla väggar. Gömd bakom ett par boklådor som jag har använt för att blockera dörren, den enda vägen in, har jag tagit på mig att skriva ner händelserna som har tagit mig hit, på ett så raskt och korrekt sätt som möjligt. Jag säger raskt eftersom jag fruktar, nej, jag vet att jag inte kommer att överleva mycket längre. Ingen av oss kommer att överleva mycket längre. Jag skriver detta på de tomma sidorna längst bak i en av böckerna som har blivit lagda här nere i väntan på restaurering. Jag finner det mycket passande, för händelserna jag kommer att beskriva låter som den mest fantastiska av ondskefulla sagor men tyvärr är allt sanning. Det hela började tidigare idag för bara några timmar sedan, men det känns som om det likväl hade kunnat vara en hel livstid. Nej, jag måste skriva ner detta i en så detaljerad korrekt tidsföljd som möjligt ända från början. Det hela började i våras med den avskyvärda upptäckten av vad som då ansågs vara en rad groteska mord. Flera människokroppar hade upptäckts i en gruva djupt inne i skogen, den olycksalige vandraren som upptäckte dem beskrev det som den mest fasansfulla syn han någonsin sett. Tio huvudlösa kroppar i olika stadier av förruttnelse. Det här var självklart stora nyheter, varenda tidning och radiostation rapporterade om detta med vad som verkade vara ändlösa extrainslag om de gruvliga gruvmorden som pressen snabbt döpte det till. Vem eller vilka som var skyldiga till detta vidriga dåd och varför, och vad som hände med deras huvuden, tidningarna spekulerade vilt om olika satansriter, mördare och till och med absurda teorier om spöken och utomjordingar ute för att kräva hämnd. Men tiden gick och med den blev rapporterna kortare och kortare och när inget

23


nytt fanns att rapportera försvann det helt från tidningarnas sidor. Det fanns inga misstänkta, inte ens någon information om de stackars själarna som hade mist sina liv i gruvan långt uppe i skogen. Snart prydde nya nyheter tidningarnas förstasidor och de gruvliga gruvmorden föll olösta in i glömskan. Det olyckliga med det mänskliga psyket, ett designfel måhända, är att det är uppbyggt som en sil. Viktig information glider igenom de små hålen med stor lätthet medan oviktiga lättsinnigheter fastnar för att sakta proppa igen hålen så att man till slut inte märker det som egentligen var viktigt. Jag är rädd att det är precis det som hände här. Om vi bara hade visat lite mer intresse för vidrigheterna som hade skett uppe i den förbannade grottan i skogen hade kanske inget av det vi står inför nu skett, vilket leder oss till dagens händelser. Det var en varm septemberdag en ovanligt tryckande hetta hade inlett denna första höstmånad och den järngrå himlen förebådade att en storm snart skulle vara över oss. Jag var på väg hem från affären där jag hade inhandlat kattsand och några andra småsaker. Jag var på ett förfärligt humör då mitt huvud sprängde av vad som verkade vara början på ett migränanfall och medan jag skyndade mig mot mitt hems lugna mörker förbannade jag min katt och hans många tilltag. En dag som denna hade jag mycket väl föredragit att stanna hemma i min mjuka säng med gardinerna fördragna gömd för omvärlden men de planerna hade gått om intet då min katt bestämt sig för att uträtta sina behov på köksmattan för att han ansåg kattlådan för solkig. Medan jag gick den korta vägen hem slog det mig plötsligt, tystnaden, den nästan bedövande tystnaden. Inga löv som rasslade i den milda höstvinden, det var faktiskt helt vindstilla, inga fåglar som kvittrade muntert från trädens grenar, det syntes inga fåglar alls. Jag funderade vidare på denna avsaknad av liv och mindes syrsornas spelande som jag om kvällarna brukade sitta på farstun och njuta av. Även de var borta, något som jag måste medge att jag på sistone välkomnat på grund av huvudvärken som plågat mig, men ändå en händelse som nu slår mig som konstig, som om allt djurliv känt på sig att en storm nalkades och därför flytt för att söka skydd. Jag stannade i mina steg och såg ner på marken, maskarna som vid ett nalkande oväder girigt brukar söka sig upp ur jorden lyste även de med sin frånvaro. Förutom några andra människor som även de skyndade sig för att komma hem innan ovädret började rasa var jag ensam. Världen hade plötsligt blivit ett grått, tyst, tryckande vakuum och när den första blixten klöv den blyertsfärgade himlen sköljde en kraftig våg av illamående över mig och jag började springa de sista stegen hem som i blindo och hann precis stänga dörren efter mig när de första regndropparna föll till marken. Det var mörkt ute när jag kallsvettig vaknade ur en feberdröm, mina drömmar brukar fyllas av det mest fasansfulla virrvarr av monster när migränen slår mig

24

Illustration av: Anton Riekki


och den här gången var inget undantag. Jag kunde inte minnas om vilka fasor jag hade drömt men den besinningslösa skräck jag känt hade mig fortfarande kvar i sitt klibbiga grepp så jag blundade och försökte samla mig. Jag kände att min katt Hugo hade lagt sig bredvid mig och hans bekanta värme lugnade genast mina nerver. Lättad öppnade jag mina ögon och såg upp i taket på mitt lilla kontor. Jag måste ha tagit mig dit bara för att sedan kollapsa på soffan. Hur jag hade tagit mig dit kunde jag inte minnas men det bekymrade mig inte då mitt minne ofta sviker mig under en migränattack. Jag reste sakta på mig och till min lättnad kände jag att illamåendet och den värsta huvudvärken var borta. Hugo som spänt hade bevakat mig med sina nyfikna gula ögon började genast pocka på min uppmärksamhet och tankspritt krafsade jag honom bakom örat och belönades genast med ett dovt spinnande. Regnet strilade fortfarande i en stadig ström och bildade abstrakta mönster på fönsterrutorna. Vädret visade inget tecken på att ge med sig. På darriga ben gick jag sakta ut i köket, det faktum att jag inte lyckats äta något på hela dagen på grund av illamåendet började göra sig påmint. Jag bör kanske säga något om mig själv, jag är född och uppväxt i den här staden och hade vad som anses en normal barndom även om jag alltid har varit vid klen hälsa. Huvud för studier har jag dock alltid haft och jag lockades tidigt av matematikens eleganta värld vilket jag också har gjort till mitt yrke. När jag avslutat mina studier på ett college i en närliggande stad och tagit min examen som revisor flyttade jag tillbaka hit till ett litet hus på en lugn gata i utkanten av staden. Här har jag inrett ett litet kontor så jag kan arbeta hemifrån och därför inte behöva anstränga min klena hälsa allt för mycket,. Något mer finns inte att berätta, jag lever ett stilla liv tillsammans med min katt och mina siffror. Klockan slog det sista av åtta slag när jag kom in i köket där jag lagade mig en lätt middag bestående av en smörgås och en kopp te. Katten slank genast fram till sin matskål där han demonstrativt satte sig och tittade menande på mig tills jag småskrattande gick fram för att fylla hans skål. Tänk så mycket ett djur kan förmedla med bara en blick! Hugo som är en stor katt av rasen abessinier med glänsande rödbrun päls och den karakteristiska svarta rand som sträcker sig från hjässan över ryggen ända ut till svanstippen dök upp hos mig som kattunge. En dag satt han utanför min dörr och stirrade på mig med sina stora gula ögon och eftersom han inte hade halsband och ingen av människorna i grannskapet kände igen den antog jag att det förmodligen var en av sommargästerna i en av stugorna vid viken som köpt den bara för att sedan tröttna på den och helt sonika lämnat det stackars djuret åt sitt öde. Sådant nonchalant beteende har alltid gjort mig förargad så självklart tog jag hand om det stackars djuret och gav det ett hem, ett tilltag jag aldrig ångrat

26

för även om vi har våra små dispyter utgör vi ett utmärkt lag. Stärkt av min lilla måltid gick jag tillbaka till kontoret och knäppte på radioapparaten. En radiopjäs hade precis börjat så jag sjönk ner på soffan igen och försökte följa intrigen men mina tankar vandrade och jag fann mig snart tillbaka på ämnet som oroat mig tidigare idag. Det var inte bara mysteriet i att allt djurliv var borta det var något mer, något som var svårt att förklara som en känsla av att något var fel och fasor stod redo att drabba oss alla. En plötslig smäll slet mig från mina funderingar och tillbaka till kontoret. Smällen lät avlägsen och var förmodligen bara några soptunnor som blåst omkull längre ner på gatan. Regnet hade avtagit men det blåste friskt och i vinden hördes ett svagt klickande ljud som fick håret på mina armar att stå rakt ut, ett sjukt vämjeligt ljud men när jag tittade ut genom mina fönster såg jag ingenting förutom några diffusa skuggor i mörkret. Jag försökte återigen koncentrera mig på radiopjäsen som jag bara kan beskriva som en pjäs inspirerad av Orson Welles tilltag för några år sedan. Eftersom jag fann ett stort nöje i litteratur av den mer fantastiska sorten spetsade jag genast öronen och lyssnade spänt. En kvinnoröst fyllde mitt rum och berättade med allvarlig stämma att vår stad och förmodligen stora delar av världen var under attack av varelser som beskrevs vara en hybrid av katt och spindel. Kvinnan i radioapparaten fortsatte med en varning om att varelserna hade infiltrerat vårt samhälle förklädda som vanliga katter men man skulle inte låta sig luras. Detta var inga vanliga katter, de var ondskefulla monster ute efter att ta över platsen som den dominerande rasen på vår planet. De djävulska varelserna, dessa spindelkatter, hade nästlat sig in i vårt samhälle och in i våra hem som tillsynes vanliga husdjur men när de stryker sitt huvud mot vårt ansikte eller nacke är det inte för att visa tillgivenhet utan för att överföra ett sekret som tas upp av huden och blir till miljoner små ägg inuti våra kroppar i väntan på att få kläckas. När inkubationstiden är över visar kattvarelsen äntligen sin sanna natur genom att fälla ut stora spindellika käftar ur sin mun och sedan bita huvudet av sin arma ägare för att frigöra sina barn som genast förtär det avbitna huvudet som sin första måltid. Jag skrattade gott åt detta hopkok och sneglade roat på Hugo som hade lagt sig tillrätta bredvid mig igen. Borde jag vara rädd för detta vidunder som nöjt sov bredvid mig, en sådan löjeväckande historia! Kvinnorösten avslutade sin varning med en vädjan om att eftersom det inte gick att skilja på en normal katt och dessa monster var det därför viktigt att hålla sig borta från katter överhuvudtaget, såg man en katt skulle man därför fly eller gör sitt bästa för att förgöra den. Sedan var inslaget abrupt över och tystnaden spred sig i etern. Jag måste hålla med om att det var väldigt effektfullt. Jag reste mig för att stänga av radion och undrade för mig själv hur många arma katter som måste dö i natt bara för att någon galning

27


tog denna historia som sanning. I mitt huvud formulerade jag redan ett upprört brev till redaktionen när min ytterdörr slogs upp med ett väldigt brak. Mina händer skakar när jag tänker tillbaka på vad som hände sedan, i den avslutande delen av min historia. Om det bara fanns ett sätt att utplåna minnet av vad som hände sedan! Att kunna utplåna de vämjeliga bilderna som för alltid kommer att vara inpräntade i min hjärna. Jag söker tröst i att för alltid ändå inte är så länge för min del och att jag snart får vila i vår Herres Evighet. Så jag ska fatta allt mitt mod och berätta den sista vedervärdiga delen i min historia. Min ytterdörr slogs som sagt upp med ett väldigt brak och i samma sekund förvandlades mitt liv till ett kaotiskt virrvarr av groteska syner. In i min hall rusade nämligen stadens polischef, hans uniform var fläckad av blod och vansinnet lyste i hans ögon. Han följdes av två poliser och två män i långa vita rockar som skulle ha gjort självaste doktor Frankenstein avundsjuk. ”Där är monstret”, skrek polischefen och gjorde inget försök i att dölja vansinnet som hade tagit fäste i hans sinne. Han pekade på Hugo som fortfarande låg på soffan men som nu stirrade på männen med en misstänksam blick och med öronen klistrade mot bakhuvudet. Jag skyndade mig fram till katten och lyfte upp honom i famnen medan jag bedyrade hans oskuld för jag förstod genast vad som hade hänt. Lustigkurren som skrivit radiopjäsen hade lyckats, min lilla sömniga stad hade förvandlats till ett nytt Grovers Mill, en stad satt i skräck av ett uppdiktat hot från yttre rymden. Det förvånade mig att stadens polischef hade gått på bluffen, jag som alltid hade ansett honom vara en rättrådig man med fötterna på jorden. Med ett vrål slet sig Hugo plötsligt ur min famn och gick till attack mot en av polismännen och de föll till golvet i ett kaos av människa och katt. Jag försökte lyfta bort Hugo samtidigt som jag skrek åt dem att inte skada min älskade katt men männen i de vita rockarna hade slutit upp bakom mig och höll mig i ett fast grepp. En känsla av ytterlig hopplöshet spred sig i mitt bröst för jag insåg att min vän inte skulle ha en chans mot polismännen som brutalt skulle avliva honom på grund av ett förfärligt missförstånd. Jag kunde höra männens upprörda skrik från köket och jag uppbådade alla mina krafter och slet mig från mina fångtagare, hastigt skyndade jag mig efter dem in till köket där min värld slogs till spillror. Den mest vedervärdiga av syner spelades upp inför mina ögon, min älskade Hugo, min lilla katt som troget tassat vid min sida i flera år hade börjat förvandlas mitt framför våra ögon. O Gud, vilken syn! Från den svarta randen på hans rygg hade åtta långa smala ben börjat växa fram samtidigt som han tryckte upp sina små kattben mot underkroppen, hans ögon hade fått en djupare gul nyans och ur munnen vecklade han ut stora dräglande spindellika käftar. Mina ben vek sig under mig och jag skrek, jag skrek som en

28

man utan vett och sans medan jag förfärat stirrade på monstret som nu hade klättrat upp på väggen och satt sig strax under taket. Den groteska varelsen slog vilt med sina käftar mot de modiga män som hade kommit till min undsättning. Det sista jag kommer ihåg innan medvetslöshetens barmhärtiga mörker tog mig är att männen i vita rockar hade tagit fram långa håvar i ett försök att fånga besten. När jag kom till sans igen befann jag mig här i det lilla rummet i källaren väl inlåst, tydligen satt i karantän. Hur det hade gått för besten som jag så kärleksfullt döpt till Hugo för många år sedan vet jag inte, inte heller de modiga männens öde har jag någon vetskap om men jag antar att någon av dem klarade sig ut med livet i behåll annars hade jag inte varit här. Vetskapen om att det är så här mänsklighetens historia kommer att sluta plågar mig. Människans ärorika era mald till aska på bara en dag av dessa mystiska djävulsmonster uppståndna som ur helvetets förrädiska eldar för att sprida sitt gift. Jag kan känna hur sjukdomen sprider sig, ett myller av små ben som krälar inom mig med en längtan om att finna en väg ut för att dela segerns sötma. Här i stadsbibliotekets mörka fuktiga rum lämnar jag er, bland stanken av mögliga böcker kommer jag att invänta slutet ackompanjerat av det sjukliga klickande ljudet från käftar som drar sig närmare och närmare. Andrew Hull, 1940

29


Författarintervju med Darla Zetterberg av Linda Bergkvist Aspring Kontakta författaren: daze@hotmail.se Hur fick du inspiration till berättelsen? Inspirationen till den här berättelsen fick jag faktiskt från en dröm jag hade för några år sedan och inte riktigt har kunnat släppa. Jag drömde att jag satt och såg på tv då ytterdörren plötsligt slogs in och det rusade in poliser som var ute efter mina katter eftersom de var någon sorts fruktansvärda monster förklädda till katter. Det brukar vara så att jag får min inspiration från mardrömmar eller bilder som bara dyker upp i huvudet, vilket kanske är ett tecken på att jag borde söka hjälp. Men jag tycker att jag mår bra och det är väl det som räknas? Vad var det som var svårast med att skriva novellen? Det svåraste med att skriva är att jag aldrig blir nöjd. Jag skriver historien och sen kan jag sitta tredubbelt så länge och gå igenom den ord för ord för att se om den inte kan bli bättre och har jag verkligen stavat varenda ord rätt. Varför valde du just att skriva om katter? Katter har en förmåga att nästla sig in i det mesta jag gör. Det spelar ingen roll om det är en novell jag ska börja på eller en tavla. Varenda gång tänker jag att den här gången ska jag inte skriva eller måla katter och sedan efter en kvart är första katten där. Så vi kan väl säga att katten är mitt signum.

Vad är det med böcker och skrivande som du älskar? Att man får en chans att kliva in i och utforska helt nya världar, mer eller mindre verklighetstrogna. Jag kommer fortfarande ihåg när jag läste Narniaböckerna för första gången, jag letar fortfarande efter den där gatlyktan. Har inte hittat den än dock. Något du vill tillägga? Det har varit väldigt roligt att skriva den här berättelsen. Jag har tänkt göra det i flera år och nu har det äntligen blivit av så jag hoppas ni tycker om den.  Jag har skrivit i några år nu och jag målar också. Måleriet har jag hållit på med ännu längre. Jag brukar skriva/måla under namnet Darla Ann Lee. Inspirationen till det namnet fick jag av en dikt av Edgar Allan Poe, Annabel Lee. Och så ska jag ta chansen att skamlöst pusha för min fasansfulla blogg, ultimatehorroranddespair.blogspot.se som består av små dikter om hur mina katter gör sitt bästa för att knuffa mig över vansinnets brant.

Författare: Darla Zetterberg Titel: Spindelkatterna anfaller!

30

Darla Zetterberg

31


Gorgon Magazine Namn: Jimmy Moberg Smeknamn/Pseudonym: Jimmy Viking

Kön: Man Ålder: 25 Bor: Bibelbältet Familj: Stor och spridd i Sverige. Alla som står mig nära vet vilka de är. Sysslar med: Jobbar. Favoritförfattare: H.p Lovecraft, Edgar Alan Poe samt Michael Crichton. Favoritgenre: Skräck + Historia. Gör på Gorgon Magazine: Delgrundare av Gorgon Magazine. Layout och ansvarig av podcast för Gorgon. Illustrerar när det behövs.

34

Namn: Linda Bergkvist Aspring Smeknamn/Pseudonym: Buffy, Lindabear

Kön: Kvinna Ålder: 26 Bor: Nässjö, aka mitt i bibelbältet Familj: Skilda föräldrar, en katt och så Jimmy. Sysslar med: Studerar på deltid, bla. Fantasylitteratur och skrivande. Utöver det jobbar jag som telefonintervjuare. Försöker även återfå inspirationen till mitt egna skrivande. Favoriförfattare: JK. Rowling, Anne Rice & Neil Gaiman är några av dem. Favoritgenre: Fantasy, men även skräck. Gör på Gorgon Magazine: Delgrundare och chefsredaktör & hemsideansvarig.

Namn: Jenny Johansson Smeknamn/Pseudonym: Pennan

Kön: Kvinna Ålder: 21 Bor: Skogen i Upplands Väsby Familj: MIn familj föräldrar samt syskon och flickvän Sysslar med: Personlig assistent/ Student. Jag läser just nu en kvällskurs och funderar på att delta i en författarkurs lite längre fram Favoritförfattare: Lätt fråga! J K Rowling, P C & Kristin Cast, Stephen King, Dan Brown, Christian Jacq, Virginia Andrews, Sidney Sheldon Favoritgenre: Fantasy, skräck, självbiografier, allt inom LGBT(HBTQ)världen Gör på Gorgon Magazine: Väljer ut noveller samt sköter Facebooksidan

Namn: Ola Särnkvist Smeknamn/Pseudonym:

Kön: Man Ålder: 37 Bor: Strängnäs Familj: Mamma, pappa och storebror. Tioårsjubileum på förhållande med flickvän runt hörnet. Sysslar med:  Fördriver tid med musik, filmer, spel, internet och bridge mestadels.   Favoritförfattare: D.B. Drumm, Tom Clancy, John Sandford, Isac Asimov, Stephen King, Anne Rice Favoritgenre: Skräck, politiska thrillers, Science fiction, krig och kanske framförallt det som utspelar sig i postapokalyptisk Mad Max-miljö. Gör på Gorgon Magazine: Korrekturläsning, med aspiration på fler uppgifter. Möjligen högläsning, om resultatet blir tillfredställande.

35


Namn: Rebecca Bjurström Smeknamn/Pseudonym: Baycon

Kön: Kvinna. Ålder: 23. Bor: Där jag känner mig hemma. Men mitt namn står på en ytterdörr i Hjo. Familj: Det har jag flera stycken utav. Blodsliga som själsliga. Sysslar med: All form av konstnärskap, all form av studier kring konst och konsthistoria. Utöver det så sysslar jag med att intressera mig för min katt. Favoritförfattare: Egentligen är jag en sucker för självbiografier, så det är förstås väldigt olika. Jag arbetar på en egen, och läser så många jag finner i den mån jag hinner. Favoritgenre: Det är så olika, mina vänner. Jag hatar och älskar allt, och alla precis lika mycket. Gör på Gorgon Magazine: Illustrerar.

36

Namn: Lupina Ojala Smeknamn/Pseudonym:

Kön: Kvinna Ålder: 40 Bor: Elfarsysla (fornnordiskt namn på en del av Hisingen) Familj: Tonårsson Sysslar med: Försörjer mig som frilansande formgivare. När jag inte jobbar skriver jag noveller, fotograferar, tränar japansk kampkonst och engagerar mig i diverse roliga projekt. Favoritförfattare: Robin Hobb och Patricia McKillip. Favoritgenre: Fantastik. Gör på Gorgon Magazine: Recenserar noveller, korrekturläser och bidrar med foton när det behövs. Övrigt: Jag bloggar om mina skrivarprojekt på lupinaojala.se

Namn: Anton Riekki  Smeknamn/Pseudonym: Excelsior

Kön: Man Ålder: 22  Bor: Valbo- Gävle Familj: Föräldrar Sysslar med: För närvarande arbetssökande och wannabe tecknare med lite författarskap på sidan av. Mina intressen inkluderar tecknande och skrivande samt spelande när jag får tid. Favoritförfattare: Har inte läst en ordentlig bok få väldigt länge så jag kan inte svara med säkerhet. Favoritgenre: Varierar, men jag har alltid haft en förkärlek för skräck. Gör på Gorgon Magazine: Illustratör. Hoppas också på att få skriva för tidningen vid något tillfälle.

Namn: Linus Andersson  Smeknamn/Pseudonym:

Kön: Man Ålder: 22 Bor: Uppsala Familj: Föräldrar och en infernalisk syster Sysslar med: Skriver, tecknar, läser på om den västerländska filosofins historia, och diverse andra roliga saker. Favoritförfattare: Dianna Wynne Jones, Terry Pratchett, Philippa Balantine, Tee Morris, Jacqueline Winspear, Gail Carriger osv... Favoritgenre: Äventyr och fantasy. Gör på Gorgon Magazine: Illustratör och röst till Gorgons podcast, hoppas även att skriva för tidningen någon gång.

37


Vi på Gorgon vill tacka

Fredrik Ämting för det fina omslaget. Är du intresserad av att se mer av Fredriks arbeten? Titta då in följande:

Är du intresserad av att synas med din konst och få ett uppslag med intervju i det kommande numret av

Gorgon?

www.fremting.tumblr.com www.pimienta.deviantart.com

Skicka då ett mail med din intresseanmälan till: gorgonmagazin@gmail.com 38

39


Recension

Jenny Johansson

H

är har vi en novell som på ett snyggt och smidigt sätt slår ihop Författare: Patrik Centerwall vårt vanliga liv med det övernaturliga Titel: Långsamt reser hon sig planet. Centerwall skriver rappt och utan Genre: Skräck krusiduller om döden och ett bitande sätt att övervinna den. Jag har alltid haft en förkärlek för enkelhet med fascinerande, oväntade inslag och Centerwall visar med sin text att han behärskar tekniken att skriva just enkelt men fascinerande. Så om ni känner för något att sätta tänderna i är Långsamt reser hon sig verkligen en godbit för er.

Centerwall visar med sin text att han behärskar tekniken att skriva just enkelt men

fascinerande.

41


Illustration av: Anton Riekki

Långsamt reser hon sig av Patrik Centerwall

Precis när jag ser bussen närma sig hållplatsen upptäcker jag att jag har inte har på mig min plånbok. Jag minns att jag tog upp den för att betala min andel i tipset och sedan lade den på bordet i matrummet, men jag har inget minne av att jag stoppade tillbaka den i fickan igen. Jag känner efter i alla jackfickor. Den ligger inte där. Hade det varit en vardag hade jag nog tjuvåkt. Såvida inte liket som vi har inne och ska förbereda inför sista vilan vaknar till liv och behöver lite fickpengar är det ju ingen som skulle kunna sno min plånbok. Ingen gör ju inbrott på en begravningsbyrå, särskilt inte en som ligger lite avsides, i ett industriområde utanför en förort. Eftersom det är fredag och jag knappast klarar mig utan vare sig buss- eller bankkort under helgen vänder jag på klacken och går tillbaka till jobbet. Det är så typiskt. Nästa buss går först om fyrtiofem minuter och jag är redan trött efter en tuff vecka. Jag såg verkligen fram emot att få åka hem, sjunka ner i soffan med en pizza och en öl och somna framför TV:n. Man blir ju inte heller piggare av att det redan är mörkt ute, även om klockan inte är mer än halv sex. Jag kanske kan ta pendeln in till stan och byta där, men frågan är om inte det tar ännu längre tid. Borde verkligen hitta något annat jobb. Eller börja plugga igen. Jag har vant mig vid att jag hanterar lik hela dagarna, jag tänker knappt på dem som döda människor, utan snarare som dockor som ska göras i ordning. Snyggas till, tvättas och kläs i fina kläder. Så att de kan se representabla ut på sin egen begravning. Ingen kommer att bry sig eftersom kistan är stängd, men det är tydligen viktigt. Jag har också vant mig vid den dåliga humorn som följer med jobbet. När ingen hör skämtar vi friskt om det vi jobbar med. Första gången Allan sade ”lagt lik ligger” när vi hade lagt en äldre man tillrätta i sin kista blev jag chockad. Andra gången skrattade jag. Tredje gången var det jag själv som sa det. Det jag inte längre orkar med är att det är så slitsamt på så många sätt. En kropp väger mycket och det är ju inte så att de hjälper till själva när vi ska göra i ordning dem. Dessutom tär det att så många sörjande människor ränner hos oss. När jag har gått den korta vägen längs med grusgången märker jag att det lyser från ett fönster. Allan gick en hel timme före mig och vad jag minns släckte jag överallt. Men jag är ju uppenbarligen ganska förvirrad en dag som denna. När jag går närmare ser jag att Allan faktiskt är inne. Han står i rummet där vi har kistorna. Har vi glömt fixa något? Det är ju lite märkligt att det måste göras nu i så fall. Det borde ju kunna vänta. Det är ju inte så att liket har bråttom. Jag suckar åt min egen humor och går in i lokalen. Första gången jag gick in

43


här kändes det obehagligt. Jag tyckte att det luktade konstigt och jag tyckte att de kala, vitmålade korridorerna var för sterila. För nakna. Nu bryr jag mig inte längre, även om jag inte hade velat se dem igen förrän på måndag morgon. Allan kommer ut och möter mig. Han är klädd som om han ska möta en kund. Mörk kostym, mörk slips. Vi brukar skämta om att vi är ”The Men in black”. Men han ser inte ut att vilja skämta. ”Men vad fan gör du här?” säger han. ”Jag trodde att du hade åkt hem.” ”Det var meningen. Men jag glömde min plånbok.” ”Men herregud. Hämta den då, men skynda dig.” ”Jaja. Vad är det som händer. Varför har du dragit på dig kostymen?” ”Det ska du skita i. Hämta plånkan, snabbt.” Jag rycker på axlarna, går in i lunchrummet. Där ligger den mycket riktigt. Under en hopvikt dagstidning. Inte undra på att jag missade den. Reflexmässigt kollar jag så att inget saknas, även om jag knappast tror att Allan gått tillbaka bara för att länsa min plånbok. Han om någon vet ju hur dåligt jag tjänar. ”OK, då var jag klar. Då kan jag lämna dig med liken igen” säger jag när jag går ut från lunchrummet. Allan tittar på klockan, och drar handen över flinten. ”Bra. Men stick nu.” ”Det är lugnt. Jag ska gå. Även om jag tycker att jag kanske borde få vänta här på nästa buss.” ”Men du kan väl vänta på Pergola. Ta en öl, jag bjuder.” Jag häpnas över denna oväntade generositet. Han för handen mot innerfickan för att ta fram sin plånbok då det ringer på dörren. ”Väntar du på någon?” säger jag. Allan blänger på mig. Han tar inte fram plånboken. ”Helvete. Du tar och drar på dig kavajen. Men du ställer inga frågor, verkar inte förvånad över något som händer. Inte något. OK?” ”Vad är det som händer?” ”Men fråga inte. Gör bara som jag säger!” Jag undrar vad tusan det är frågan om, men gör som han säger. Vi har ett litet omklädningsrum där våra kavajer hänger. Jag är snabb, och säker på fingrarna, så jag hinner också byta till en vit skjorta. Jag har visserligen på mig jeans och har inte tid att knyta slipsen, men nu kan i alla fall ingen klaga på att jag inte är välklädd. Ute i korridoren står Allan och pratar med två personer. Det är en man och en kvinna. ”Här är den unge mannen jag pratade om”, säger Allan. Paret vänder sig om. Mannen måste vara runt femtio, kvinnan trettio. Deras klädsel är enkel, men lite spektakulär. Han är klädd i svarta läderbyxor, en lila kråsskjorta och en svart kavaj med smala vita ränder. Om han har några ytterkläder kan jag inte se var han har

44

hängt dem. Han bär på en liten väska. Kvinnan har långt svart hår, knälång läderrock, svarta strumpbyxor och en mycket tajt klänning i vinrött sammet. Hon studerar mig nyfiket, med en nästan hungrig blick. ”Så det här är valpen”, säger hon. Hennes röst är mjuk och smekande, men det är något med tonfallet, något med hennes sätt att tala som gör att nackhåret reser sig på mig. ”Jag tycker fortfarande det här är olämpligt. Vi borde blivit informerade”, säger mannen. Han tittar inte mot mig utan ger Allan en uppfodrande blick. I vanliga fall är det Allan som är den världsvane, den som aldrig visar några känslor, som alltid är lugn. Så är det inte nu. ”Äsch Raymond, vad spelar det för roll”, säger kvinnan. ”Om nu Allan behöver en assistent så är det väl upp till honom.” ”Det är inte lämpligt.” ”Det är inte mycket som är lämpligt.” ”Men jag lovar att han kommer att vara mycket diskret”, säger Allan. ”Inte sant?” Det tar bråkdelen av en sekund innan jag förstår att det sista säger han till mig. Jag sliter min blick från paret och vänder mig mot Allan. ”Självklart. Jag är diskretionen själv.” ”Jag tänkte väl det”, säger kvinnan. Hon sträcker fram en hand och nuddar min kind med sina långa naglar. Det är målade med rött nagellack. En mörk röd färg som påminner om blod. Det går en rysning genom min kropp när hennes naglar snuddar vid min hud. Det känns som knivar, men samtidigt kan jag inte låta bli att märka att en upphetsning växer i min kropp. Det är nästan så att jag flämtar till. ”Men jag tror att det snart är dags”, säger Allan och visar med armen att vi ska gå in i Rummet. Vi kallar det bara för Rummet. Det är där vi ställer kistorna när vi har gjort i ordning den avlidne, och lagt kroppen i kistan. Det är här vi förvarar dem innan det är dags att transportera kistorna vidare till bisättningslokalen där de får stå i väntan på begravningen. Det är lite kallare i Rummet än i resten av huset och vi har plats för fyra kistor. I dag har vi en kista, och det är meningen att den ska hämtas på måndag. I vanliga fall brukar vi inte ha några kistor med avlidna i stående över helgen, men nu gick det tydligen inte på något annat sätt den här gången. Allan var otydlig på varför. Fast det är inte det första jag reflekterar över när vi går in i rummet. Det första jag reflekterar över är att kistan är öppen. Den var stängd när jag gick till bussen tidigare. Det andra jag reflekterar över är att det ligger en skyltdocka på golvet, samt en stor blå kasse fylld med stenar. I den öppna kistan ligger en tjej som nog inte blev mer än 25 år, om ens det. När vi fick in hennes kropp insåg jag precis hur avtrubbad jag blivit. Det var första

45


gången jag inte ens reflekterade över att det var ett lik som var ungefär i min egen ålder, det var första gången jag inte ens brydde mig om att hålla mig borta när de anhöriga kom in. Gradvis har döden blivit mer än något naturligt, det har blivit en vardag som jag inte ens förhåller mig till. Men en öppen kista och två okända människor på besök, det är något som inte känns naturligt. Kvinnan och mannen som heter Raymond går fram till kistan. De ställer sig stilla framför den. Jag är på väg fram, på väg för att se om jag kan förstå varför de är här när Allan tar mig i armen och rycker mig med mig. ”Men vi står här”, viskar han och leder mig bort mot väggen. ”Vad är det som händer”, viskar jag. ”Varför har du en skyltdocka här. Ska de…” ”Tyst”, säger Allan. Kanske lite för högt, för Raymond vänder sig mot oss och lägger ett finger över munnen. Allan nickar mot honom. När Raymond vänt sig tillbaka mot kistan kupar Allan sin hand över munnen och viskar direkt i örat på mig. ”Vad som än händer, visa inte att du blir förvånad eller rädd. Vad som än händer. Håll dig lugn.” Jag nickar, visar att jag förstår även om jag inte gör det. Jag tycker det är en obehaglig situation, även om jag inte ser någon anledning till att jag skulle bli rädd. Det är då jag ser en arm som sträcker sig upp ur kistan. Det är en blek hand, en död hand. Klädd i en vit klänning. Även om jag bara ser en arm vet jag att det är en klänning. Det var jag som klädde henne. Det var extra jobbigt eftersom Allan insisterade på att det skulle vara en riktig klänning, inte som vi brukar göra med en som är öppen i ryggen. Jag tror att det är för att jag inte förstår vad det är jag ser som jag tänker på klänningen och på hur jobbigt det var att klä henne. För det är inte möjligt att hennes hand helt plötsligt ska resa sig upp ur kistan. Det går helt enkelt inte. Det bryter mot alla lagar, det bryter mot allt jag vet. Rädd, det blir jag först när jag ser att hon reser sig ur kistan. Långsamt reser hon sig och sitter upp i kistan. Hon ser inte mot mig och Allan, hon tittar mot Raymond och kvinnan. Innan jag började jobba på begravningsbyrån tänkte jag inte så mycket på vad som händer efter döden. Under min första tid här var det inget annat jag tänkte på. Är det helt slut? Lever vi vidare på något annat plan? Återföds vi, finns himlen och helvetet? Spökar vi? Tankar på döden fyllde hela min vakna tid, och ofta mina drömmar. Jag kunde vakna mitt i natten och tänka på tomheten, på evigheten, på att bara försvinna, på att inte finnas till mer. Men efter ett tag försvann tankarna. Jag tänkte inte på döden, jag hanterade den bara. Jag bar lik, jag tvättade lik, jag nickade och såg allvarlig ut när jag pratade med anhöriga som hade förlorat sina nära och kära. Men döden var inte något

46

som berörde mig längre. Döden blev en del av livet. Jag såg det som något naturligt ända tills nu, när döden helt plötsligt visade sig inte vara så slutgiltig som jag alltid hade varit övertygad om. Allan tar mig i handen och håller mig hårt. Jag kväver ett skrik, och när jag flämtar till kramar Allan min hand ännu hårdare. Jag vet inte om det är för att förmå mig att hålla mig lugn eller påminna mig om att jag inte drömmer. Jag vill vända mig mot honom, men jag vågar inte. Jag vill inte möta hans blick. För jag vet att han vet, att han alltid har vetat. ”Vilka är ni?”, säger tjejen som har rest sig upp ur kistan. Hon menar inte mig och Allan. ”Vi är dina nya föräldrar”, säger Raymond. ”Vi ska lära dig allt du behöver veta”, säger kvinnan. Tjejen ser sig omkring. Hon har ett plågat, vilt och förvirrat uttryck i ansiktet. Hon måste undra var hon är någonstans, hur hon har kommit hit. ”Hur mår du?” säger kvinnan. ”Jag är hungrig.” ”Du ska snart få äta.” ”Varför sitter jag i en kista?” frågar tjejen. ”Du var död, men nu är du återfödd”, säger Raymond. ”Men inte som människa”, säger kvinnan. Tjejen säger ingenting, hon bara ser förvirrad ut. Raymond håller fram en hand och hjälper ner henne. Håller fortfarande hennes hand när hon står på golvet. Hon tittar på kistan hon legat i. Hon tittar på mig och Allan. Så lyfter hon ett finger och pekar på oss. ”De där två. Det är inte som vi.” ”Det stämmer”, säger kvinnan. Tjejen ser på mig, det är som om hon inte kan slita mig med blicken. Allan kramar min hand ännu hårdare. ”Pojken”, säger tjejen och jag förstår att hon menar mig. ”Jag vill ha honom. Han luktar… gott. Han luktar mat.” Tjejen tar ett steg mot mig, Raymond lägger en bestämd hand på hennes axel och hindrar henne, men hon har redan hunnit öppna munnen och jag har redan sett hennes hörntänder som är abnormt stora. Som ett rovdjurs tänder. ”Nej”, säger Raymond. ”Honom får du inte äta. Han och Allan hjälper oss. Hjälper dig.” ”Hur då?” ”De ser till att hålla det som hänt här hemligt. Så att du kan leva vidare.” ”Jag förstår.” Tjejen nickar, men hon sliter inte blicken från mig. ”Men jag är så hungrig.” ”Du får äta snart. Först ska du få lite nya kläder.” Kvinnan tar av henne den vita klänningen innan Raymond tar henne under armarna och leder ut henne mot dörren. Hon verkar inte bry sig det minsta om

47


att hon är naken. Hennes kropp är vacker, välformad. Nu är det jag som inte kan slita mina ögon från henne. Raymond räcker över ett kuvert som Allan tar emot. Tjejen har inte slutat stirra på mig och motvilligt inser jag hur upphetsad det gör mig. Kvinnan går lite efter dem och stannar framför mig. Hon lägger sin hand på mitt skrev. ”Det är farligt att visa sig intresserad inför sådana som vi. Det gör oss bara hungrigare.” Jag ser rovdjuret i hennes blick, jag ser hungern, jag ser hur överlägsen hon är mig. Jag säger ingenting, jag bara nickar. ”Och kom ihåg”, säger hon och släpper greppet, ”inte ett ord om oss. Inte ett ord.” ”Inte ett ord”, säger jag. ”Duktig valp.” Den underliga trion lämnar oss. Allan släpper min hand. Vi är ensamma med en öppen kista, en skyltdocka och en kasse med stenar. ”Men nu har du sett det. Då får du hjälpa till”, säger Allan. ”Sätt på dockan klänningen.” Jag går fram till den, mina händer skakar så mycket att jag har svårt att få ett ordentligt grepp om den och än mindre klä den. Allan säger ingenting. Han fyller kistan med stenar, lägger ut dem runt om för att fördela vikten. När han är klar hjälper han mig och vi lägger tillsammans i dockan. ”Den är inte det minsta lik”, säger jag. Det är så mycket jag vill fråga, det är så mycket jag inte förstår. Och nu är det enda jag kan tänka på är hur vi ska dölja det här så bra som möjligt. ”Jag lägger på en mask senare”, säger Allan. ”Men det är nästan ändå aldrig någon som öppnar kistan när den väl lämnar oss.” Vi går sedan in och sätter oss i det lilla lunchrummet. Allan fiskar fram en flaska whiskey och häller upp ett rejält glas åt mig. När jag har svept den häller han upp en till och plockar fram två femhundralappar ur kuvertet som han fick av Raymond. ”Här”, säger han och räcker över dem till mig. ”Men som hon sa – inte ett ord.” ”Hur länge har det här pågått?” Jag viker ihop sedlarna och stoppar dem i plånboken. ”Länge. Långt innan jag började.” Allan häller upp en whiskey till sig själv. ”Men det är skönt att du också vet. Nu behöver jag inte vara så ensam om det här längre.” Jag nickar. Tänker att kuvertet såg väldigt tjockt ut. Han borde gett mig mer. Han ska ge mig mer nästa gång. Vi dricker whiskeyn i tystnad och jag bestämmer mig för att det är dags för mig att gå. Jag frågar inte ens om han behöver mer hjälp och han säger inget om det.

48

När jag sitter på bussen hem är det som om jag har drömt allting. Spriten har fått mina sinnen att domna lite grann, jag tål inte mycket, särskilt inte när jag dricker på fastande mage. Fast det är egentligen bara bra att jag är lite berusad. Bussresan hem tar nästan en halvtimme och det har börjat regna när jag väl är framme. Det är en kort promenad från hållplatsen till mitt hus och jag bryr mig inte om hur blöt jag blir. Jag tänker på alla människor som sitter hemma i sina lägenheter och inte vet det jag vet. När jag går upp för den lilla gången till huset där jag bor bryts mina funderingar för där möts jag av en överraskning. För hon står utanför ytterdörren. Tjejen från kistan. Hon är klädd i rött och svart, ser inte lika blek ut som hon gjorde innan. ”Hej”, säger jag. Det känns fånigt att säga, men jag kan inte komma på något annat. Hon nickar som en hälsning. ”Förlåt om jag stirrade förut”, säger hon. ”Det är OK. Jag förstår om det var en konstig situation för dig.” ”Det är det minsta man kan säga. Jag har aldrig vaknat upp från döden tidigare.” ”Minns du något? Från när du var död?” Hon skakar på huvudet. Vi står tysta ett tag och studerar varandra. Hon är vacker, även om hon skrämmer mig. Jag öppnar dörren och går in i trapphuset. Hon följer efter mig in och upp för trapporna till min lägenhet. ”Hur är det, måste jag bjuda in dig om du vill komma in till mig?” ”Jag tror att det är så. Jag har inte lärt mig allt ännu.” Jag låser upp och öppnar. ”I så fall. Välkommen hem till mig.” Tillsammans går vi in. Jag stänger dörren.

49


Författarintervju med Patrik Centerwall av Jenny Johansson

Kontakta författaren: centerwall@yahoo.se Var fick du din inspiration till Långsamt reser hon sig ifrån? Det lite lustiga svaret är från en annan av mina noveller. Det var en liten detalj som nämndes i förbifarten i en novell som jag kom på var uppslag för en helt egen historia - vilket blev Långsamt reser hon sig. Det är kul när en idé skapar nya idéer! Varför skriver du just fantasy/sci fi-liknande noveller? Det är kul och utvecklande. Det är spännande att undersöka den egna fantasin och det är fascinerande vad som kan springa ut från enkla frågeställningar eller idéer som får ett nytt fokus genom att placeras i en icke-realistisk miljö. Hur kom du på att du tycker så mycket om att skriva? Det kan jag faktiskt inte svara på. Jag har alltid tyckt om att få utlopp för min kreativitet, vilket har tagit olika former under årens gång. Det trevliga med att skriva är bland annat att det inte finns några gränser för vad som är möjligt. Är det något speciellt du vill förmedla med Långsamt reser hon sig? Möjligtvis att jag vill ge tillbaka vissa klassiska monster (som har blivit lite väl gulliga i populärkulturen) sin forna storhet. Och kanske också några funderingar kring vår egen dödlighet. Annars är det upp till läsaren att hitta ett eventuellt budskap. Kan du tänka dig att göra karriär som skribent/författare/liknande eller är det endast en härlig hobby för dig? Jag skriver en hel del i mitt jobb, så på sätt och vis är det en del av min karriär. Jag skulle dock gärna skriva mer, och framförallt få mer tid för skönlitterärt skrivande.

50

Patrik Centerwall

Författare: Patrik Centerwall Titel: Långsamt reser hon sig

51


Recension

Linda Bergkvist Aspring

D

en här novellen valdes till vårt nummer för att den tydligt visar hur relationer kan ändras men även att det oftast finns en anledning till att vissa konstiga saker sker i vår omgivning. Var beredd på en novell där både relationer men även det oväntade väntar på er.

En kärleksaffär (Alien) av Tomas Eklund

Författare: Tomas Eklund Titel: En kärleksaffär (Alien) Genre: Science fiction

Det vardagliga men även spänningen samlas här i en mix som gör att det inte blir någon tråkig läsning. Gillar du att läsa en enligt mig, riktigt ovanlig historia så lovar jag att denna kommer att intressera er.

Var beredd

För jag lovar att ni inte kommer bli besvikna.

men även det oväntade väntar på er.

på en novell där både

relationer

Illustration av: Rebecca Bjurström

52

53


En kärleksaffär (Alien) av Tomas Eklund

Efter kvällspromenaden kom du som vanligt hem med gräsfläckar på knäna och gick direkt till badrummet. Jag hörde hur du spolade upp vattnet. Det lät som om du gnolade på en sång. Jag kan ha hört fel. Teven spydde ut sitt lugnande nervgift, det var allsånger och sommarkvällar och höhö och hehe. Jag tittade utan att se och höra, inbäddad i det blinkande skenet och med tankarna hos dig i badet. Skrubbade du bort fläckarna med badsvampen? Blundade du och fantiserade dig bort? Eller nöjde du dig med att låta värmen och vätan omsluta din kropp? Sista gången vi låg med varandra, för mer än åtta månader sedan, upptäckte jag att du hade ett fint nät av brustna ådror på insidan av ditt högra lår. Dem kan du i alla fall inte skrubba bort tänkte jag nu. De kommer aldrig att läka. De är en del av dig nu. Som min knäckta näsa. Jag antar att jag förtjänade den. Jag och Diana hade varit på en hotellbar som öppnar upp ut mot Götgatan. Vi satt uppallade på barstolar med varsin drajja framför oss och folk som passerade på trottoaren på armslängds avstånd. Hon hade en svart kroppstajt klänning som var generöst urringad. Det var inte hennes vanliga stil. Av någon anledning så irriterade det mig. Jag vispade planlöst runt med drinkpinnen samtidigt som jag iakttog en tysk familj med två prepubertala ungar som uppenbarligen hade varit på Gröna Lund och vunnit groteskt överdimensionerade nallar och chokladkartonger. ”Jag slår vad om att de skär upp nallen på hotellrummet och proppar den full med kokain som de smugglar tillbaka till das Vaterland. Sen uppträder de på någon kristen satellitkanal, sjunger Osmonds-låtar dubbade på tyska. Ungarna har det där mormon-utseendet, som om de är uppfödda på mjölkchoklad och Tang.” ”Jag pratade med Marika idag. De har fått klartecken om adoptionen. Från Kina, kommer du ihåg? De åker på torsdag. Blir borta i två månader. Någonstans utanför Shanghai.” ”Ungar, ungar, alla dessa förbannade ungar. Varför har alla fått för sig att de måste uppfylla världen?”, mumlade jag. ”Vi får ordna en överraskning åt dem när de kommer tillbaka. De kommer förstås att ha fullt upp med barnet men någonting måste vi väl kunna få till. Vi kanske kan fixa något gott att äta som vi kan åka över till dem med. Vi ordnar allting så att de bara behöver luta sig tillbaka och bli bortskämda av oss.” ”De hade några bra låtar. Crazy horses var inte så dum. Ganska heavy faktiskt. All musik är bara skit idag. Det vi kallade tuggummipop är fortfarande tyngre än det mesta idag. Och den där satans djävulsmetallen ska vi bara inte prata om.

54

Lobotomerade idioter som häller blod över sig och står och grymtar som om de fått klamydia på tungan. Bara skit.” ”Vad är det vi dricker egentligen?”, frågade hon plötsligt och såg på sin drink som om den hade materialiserats ur tomma intet. ”Va? Dry Martini förstås. Gin och vermouth. Menar du allvar?” ”Kan vi inte göra något åt vardagsrummet? Det är bara en massa tråkiga IKEAmöbler. Det ser ut som om de har fotat sin katalog hemma hos oss. Vi kunde åka på loppisar på landet och kolla. Där kan man göra riktiga fynd. Och auktioner, särskilt dödsbon. Det kunde vara kul också, som utflykter. Vi gör aldrig någonting. Så var det inte förr. Eller hur?” Jag tittade ner i mitt tomma martiniglas. ”Jag ska ha en till. Vill du ha en till, eller gillade du den inte?” Hon ryckte på axlarna. Jag gick in till baren. Det var nästan tomt där inne. Bartendern hade mikrofonfrisyr. Jag undrade om det var ett ironiskt ställningstagande eller om det var på riktigt. Jag kunde inte gärna fråga honom. Inte om jag ville bli serverad. ”Det blir den sista”, sa mickfrillan. ”Vad fan säger du?” Nog för att jag hade druckit en del, började faktiskt redan vid tretiden. Men ändå, jag stod ju upp och sluddrade inte. ”Du hör vad jag säger.” ”Okej, okej, jag hör vad du säger.” Jag svepte de två drajjorna efter att han hade ställt upp dem på disken, tog upp en hundring ur plånboken, skrynklade ihop den till en boll, knäppte iväg den så att den träffade mikrofonfrillan i bakhuvudet, och svepte ut med armen så de två glasen åkte i golvet. Jag smet ut innan bartendern fått kontakt med vakten. Från andra sidan staketet väste jag åt Diana att vi måste dra. Hon ryckte på axlarna och drog på sig handväskan med en trött min. Vi rusade runt hörnet och haffade en taxi på Folkungagatan. Hon sa inte ett ord på hela vägen hem och gick sedan direkt upp på övervåningen. Jag satte mig framför teven. Öppnade en öl och tittade på fotboll. Det tog mig åtminstone en kvart att inse att jag inte visste vilka som spelade och att jag uppenbarligen inte brydde mig ett skit om det. Det ena laget hade blå tröjor och det andra röda, det räckte. Jag tror jag såg större delen av första halvlek och hade sänkt en öl till när jag gick upp för att titta till Diana. Hon hade dragit ner blixtlåset i ryggen men hade inte orkat ta av sig klänningen, så hon låg ovanpå överkastet och snarkade lite lätt. Den där urringningen. Jag lade handen på hennes högra bröst, vill bara känna den lätta svikten, kanske hitta vårtan, känna den mot fingertoppen, när hon plötsligt ryckte till, som uppväckt från de döda och armbågen for ut som av en ren reflex.

55


Det var som när en svart ruta läggs in i en film. Tillfälligt avbrott. Jag var kanske borta i någon sekund. Blodet sprutade som ur en fontän. Diana skrek och ojade sig. Jag tryckte handen mot näsan, trodde väl att jag kunde stoppa flödet, men jag kände hur något krasade till där, och det blev bara värre. Det är fan så mycket blod som far runt i ens kropp. Hela den här sommaren gick du ut varje kväll. Jag satt i tevens sken och lyssnade på dina lögner. ”Jag ska bara ta min kvällspromenad.” Konstigt nog var jag rätt ointresserad av vem du gick till. Kunde inte ens föreställa mig vem det var. Vi bor rätt ensligt. Den närmsta grannen är Holger, som väl har passerat åttiostrecket och Sara och Greger i huset därefter, ja, tänder man på vårtor och leverfläckar så … Du var på påtagligt gott humör. Inget verkade kunna ta ned dig. ”Hur går det med Marikas och Antons kinesunge då? Skulle vi inte göra något för dem?” ”Åh, han är jättegullig. Nej, jag trodde inte du var så intresserad så jag åkte dit med blommor och en korg med vin och lite godsaker. Jag tror det var förra torsdagen.” Förra torsdagen? Vad fan gjorde jag då? Jag kan erkänna att jag drack rätt mycket. Det var semester. Jag hade tagit ut mina sex veckor och tanken var att jag verkligen skulle vila upp och låta bli att tänka på jobbet. Att helt förskjuta tanken på allt jävelskap där. Intrigerna, bakomrygget-snacket, inkompetensen, det obefintliga ledarskapet. Och naturligtvis: ju mer jag försökte låta bli att tänka på det, desto mer så poppade det upp i mitt huvud och jag behövde något för att lugna ner mig. Först drack jag vin, lite så där lagom hela tiden. Men när jag insåg hur dåsig jag blev av det så körde jag med sprit istället. Jag köpte en massa olika sorter och gick in på drinkar.com och blandade alla möjliga varianter. Ett tag i alla fall. Sedan sket jag i det och groggade på ett rejält och hemvävt vis med juice eller cola. Jag visste att Holger körde med hembränt, men jag höll mig i alla fall för fin för det. Jag tålde det rätt bra. Kanske blev jag lite vinglig och sluddrade emellanåt och slocknade till, men jag blev i alla fall inte våldsam eller sentimental. Jag avskyr folk som dricker fastän de inte klarar av det. Och du, du brydde dig inte ett skit. Du gick på dina kvällspromenader med efterföljande bad och på dagarna pysslade du i trädgården och åkte på konstutställningar och lade in grönsaker och kokade frukt och kvittrade i telefon som en sädesärla. Du var som en reklamannons för det hälsosamma livet på

56

landet, medan jag satt i en sliten morgonrock och utstrålade havererad manlighet. Till slut provocerade det mig så mycket att jag beslutade mig för att sluta dricka. Jag trodde att det bara var att låta bli, men det visade sig vara lite svårare än så. Jag hade helt enkelt överdrivna föreställningar om min karaktär och underskattade i samma grad giftets styrka. Jag höll upp en hel dag och under de timmarna tror jag inte det gick fem sekunder utan att jag tänkte på hur skönt det vore med en bläcka. Så den kvällen söp jag mig så full som jag aldrig hade gjort tidigare. Jag vaknade klockan fyra på morgonen i trädgården, nerpissad och med skrapsår i ansiktet. Och då kände jag att jag var tvungen att göra något åt det på riktigt. Så jag hällde ut innehållet i alla flaskor i slasken. Det var säkert booze för tvåtusen spänn som fick rinna ut i Mälaren. Det borde ha gett ett och annat spiggstim en rejäl baksmälla. Och trots allt så har kroppen en rejäl återhämtningsförmåga. Efter någon vecka kände jag mig någorlunda klar i skallen och ganska rastlös. Jag behövde något att rikta min uppmärksamhet mot. Så jag började intressera mig för dina kvällspromenader. Hur skulle det ha blivit om jag låtit henne vara ifred? Om jag inte hade följt efter henne? På många sätt skulle världen te sig som en tryggare plats. Och även om jag aldrig kunnat tro på förekomsten av någon gud eller välvillig makt så föredrar jag den omänskliga tomheten i ett oändligt universum framför närvaron av den genuina ondskan. Diana hade inte kommenterat att jag hållit mig nykter fem dagar. Hon fortsatte att ägna sig åt sina mystiska kvällsaktiviteter. Det var en gråmulen kväll i augusti som jag följde efter henne. Jag hade fejkat att jag somnat i fåtöljen och svarade inte på hennes hej då. I själva verket var jag mer skärpt och uppmärksam än vad jag hade varit på hela sommaren. Hon gick på höger sida på grusvägen och passerade i tur och ordning först Holgers och sedan Sara och Gregers hus. Det är ungefär fyra kilometer tills man når landsvägen och jag började fundera på om hon skulle gå ända dit. Tog hon bussen någonstans, eller liftade? Men det kunde inte stämma. Så länge brukade hon inte vara borta. Det var inte rimligt att hon skulle hinna med något sådant. Men i den skarpa kurvan strax efter att kraftledningarna korsar vägen vek hon av in på en liten stig som jag aldrig hade lagt märke till, väl dold som den var av ett buskage som man fick tränga sig igenom innan man fick syn på den. Den slingrade sig uppför en ganska tät skog. Det är företrädesvis barrträd i de här delarna av Nacka-reservatet och det har inte gallrats på väldigt länge. Det var fuktigt i luften utan att det verkade vara regn på gång för det. Dianas knäppkofta skymtade som en ljusgrön färgklick mellan träden.

57


Plötsligt såg jag att hon hade stannat upp. Hon stod i en glänta. Den såg nästan konstgjord ut, som om träden hade placerats runt öppningen som i en skeppssättning. Hon såg sig omkring och sedan lade hon sig ner på rygg. Det var som att luften runt henne dallrade till, som en hägring på en het sommarväg. Jag smög mig försiktigt närmare, noga med att inte trampa på några kvistar som kunde brytas. Hon skälvde till och jag kunde höra henne stöna svagt. Hennes ben skakade och hennes knutna händer borrade sig ner i jorden. Jag måste ha sett fel men det såg ut som om marken gungade under henne, som om hon balanserade på en halvfylld vattensäng. Jag visste inte vad jag skulle tro. Det är svårt att bedöma tid. Troligen låg hon inte där längre än tio minuter även om det kändes längre. Sedan reste hon sig upp som om inget hade inträffat, borstade av gräs och kvistar från koftan och började gå mot mitt håll. Jag höll ner huvudet och försökte andas så tyst som möjligt. Jag fick en impuls att rusa upp och fråga vad fan hon höll på med, men det var som att jag var alldeles för överraskad för att göra det. Det är inte ett normalt beteende att gå ut i skogen och … ja vad det nu var hon hade gjort. Hon passerade mig på bara några meters avstånd. Det var otroligt att hon inte såg mig. Förmodligen var hon så uppfylld av det hela. Hon hade inte rört sin egen kropp. Armarna var utsträckta och händerna krampaktigt nedkörda i marken. Men ändå hade det sett ut som om hon hade onanerat. Uttrycket i ansiktet. Hur hon hade pressat låren mot varandra. Det var sjukt, det var ett som var säkert. När hon var på tillräckligt avstånd gick jag själv fram till gläntan. Marken var mjuk här, mossartad utan att vara påtagligt fuktig. Jag satte mig ner med benen i kors. Ovanför mig, genom trädkronorna, kunde jag se att himlen var rödfärgad av den nedåtgående solen. Svettdroppar kliade på ryggen. Jag kände mig obehaglig till mods. Förstrött körde jag ner ett finger i jorden. Det var som att något sög tag i den, som att det bildades ett undertryck som gjorde att jag inte kunde dra upp det igen, inte utan stor ansträngning. Jag fick ta spjärn med en fot för att ta mig loss. Jag kunde inte låta bli att pröva igen, men den här gången körde jag ner hela näven. Marken slukade den ljudlöst. Och den här gången var det annorlunda. Jag kände som en stor tyngd över bröstet som pressade mig mot marken. Jag kämpade inte emot, istället lade jag mig ner på rygg, precis som jag hade sett Diana göra och märkte hur marken liksom gungade runt mig. Jag förvånades över hur behagligt det kändes och hur den där otäcka svettkänslan på ryggen försvann.

58

En våg av trygghet vällde över mig. Det var som en stor röd flod av välvilja som plötsligt rusade genom mig. Bilder fladdrade genom mitt medvetande. Sommarhimmel och grönt gräs. Jag springer genom en vattenspridare. Mamma och pappa sitter vid ett bord och dricker kaffe och ser leende på mig. Bredvid mig är en jämnårig blond flicka. Hon springer också genom vattenspridaren och skrattar tillsammans med mig. Det blöta gräset kittlar skönt under fötterna. Hon har bara badbyxor på sig. Hon har långa ljusa hårstrån på armarna som ligger klistrade mot huden. Jag får sådan lust att stryka henne där, att känna de där hårstråna. Hon påminner om en blöt katt. Hon har en glugg i underkäken. Jag skymtar den rosa tungan där bakom. Vi står mitt emot varandra. Jag tar hennes hand och drar henne med mig, runt hörnet på huset, så vi kommer utom synhåll från mina föräldrar. Jag ställer mig återigen mitt emot henne med hennes händer i mina. Hennes ögon är lika blekt blå som himlen med sitt ljusa sommardis. Det är som glitter, som solreflexer i mineralrika stenar på stranden, som blixtar i natten. Mina läppar närmar sig hennes. Hon sluter sina ögon och trutar med läpparna. När vi möts bänder jag försiktigt upp hennes, låter min tunga leta sig fram genom hennes glugg, spetsen möter hennes rosa tunga, det är som att slicka på en bit kött. Något märkligt händer. Ett underligt pirrande, som en skälvning i mina lår. Något oanat letar sig fram, det är som att jag har fått en stöt, som om en elektrisk ström förenar mig med henne. Vi är ett, vi är förenade, vi har alltid varit det, som om vi vandrat tillsammans på Jorden i årmiljoner, på den afrikanska savannen, över de nordamerikanska prärierna, genom den arktiska tundran. Vi ska alltid vara tillsammans, det finns ingen ensamhet, finns ingen födelse, finns ingen död, bara sällhet. Jag ser hur hennes ögon rör sig bakom ögonlocken och jag känner hennes andning kittla mig i min näsa. Jag drar mig tillbaka och hon öppnar ögonen. Hon ler mot mig. Hade hon känt detsamma, hade hon sett samma sak som jag. Visste hon nu? Då rycks jag tillbaka. Hela scenen knycklas ihop som man viker ihop en tom kartong och för ett oändligt kort ögonblick, så kort att jag egentligen inte kan hinna uppfatta det får jag en aning av något iskallt och hatfyllt i skepnad av en brun halvflytande organism, en varelse som består av jord, mycel och fukt, ett slags medveten svamp. Det är som om den plötsligt har lysts upp av en blixt. Jag flämtar till. Den har ett slags öga som skärskådar mig. Ögat brinner av ett hat som jag ditintills aldrig hade kunnat föreställa mig. Jag inser också att den har ett gjort ett misstag. Det var inte meningen att jag skulle se detta, inte ens denna oändligt korta glimt. Och så är det borta och jag slår upp ögonen och marken under mig är fast och jag drar upp nävarna ur jorden, det går lätt nu, och jag ser upp mot

59


himlen och jag ser samma rosa streck över den som när jag lade mig ner. Det kan inte ha gått mer än någon minut. Jag fortsatte att hålla mig nykter. Diana gick till skogs men jag lät bli. Jag visste att jag skulle missbruka detta fantastiska underbara, visste att jag aldrig skulle få nog. Men jag hade också sett en glimt av det helvete som låg bakom och lurade. Diana fortsatte att vara glad och pigg så henne verkade det inte bekomma. Hade hon aldrig sett vad jag hade sett? Eller var hon immun på något sätt? En dag log hon till och med mot mig. Frågade om jag ville följa med till Växthuset, en plantskola bara någon halvmil bort från vårt hus. Till min egen förvåning tackade jag ja. Vi köpte blommor och frön, och vi fikade på serveringen och Diana pratade på och jag hade inte så mycket att säga men jag lyssnade och flikade in frågor, och sen när vi kom hem igen så hjälptes vi åt att plantera växterna och det kändes riktigt skönt att gräva i jorden och att göra något så konkret och naturligt. Vi började äta middagar tillsammans som jag lagade. Ett gammalt intresse som jag hade försummat alltför länge. Jag åkte in till stan och köpte nya kastruller och stekpannor och jag gick in på Söderhallarna och köpte hängmörat kött för hundratals kronor och en låda med ostron, och den kvällen så var det en ny lyster i Dianas ögon och jag såg också på henne med andra ögon, som någon annan skulle kunna se henne. Den kvällen gick vi till sängs tillsammans och vi älskade snabbt men försiktigt med varandra, som om vi ville pröva varandra och se om den här nyvunna tilliten kunde hålla. Semestern började gå mot sitt slut, vi hade en dryg vecka kvar båda två. Jag började känna en rastlöshet krypa längs med ryggraden, en aning om de strider som skulle komma när jag återvände till arbetet. Jag visste att jag borde göra något åt det. Helst skaffa ett annat jobb, eller starta eget. Tidigare hade jag varit i för dåligt skick för att på ett seriöst sätt kunna ta mig an problemet. Men nu när krafterna hade återvänt, när jag hållit mig fri från spriten, och när till och med mitt förhållande med Diana hade förändrats till det bättre, så borde jag börja rikta min energi åt det hållet. Det var bara en sak som fortfarande gnagde inom mig. Vissheten att det fanns något outsägligt främmande där ute i skogen. Trots att jag hade varit i dess makt i inte mer än en knapp minut, så visste detta väsen eller vad det var allt om mig. Att veta att det ens fanns något dylikt i universum var mer än jag ville veta. Det värsta av allt var att den lovade inte bara njutning, det jag hade upplevt var en hemkomst, en trygghet och en självklarhet som jag aldrig skulle få uppleva i det riktiga livet där vissa saker är omöjliga att återvända till. Och att Diana fortfarande gick till skogsgläntan var mer än jag kunde stå ut med. Vi hade aldrig tagit upp det med så mycket som ett ord med varandra, så jag

60

antog att hon fortfarande inte hade en aning om att jag kände till vad hon höll på med. ”Jag kanske skulle följa med dig på din kvällspromenad?” Jag spanade efter något tecken på tvekan i hennes blick. ”Ja visst gör det, det är bara trevligt.” Menade hon det, eller ville hon bara till varje pris hemlighålla vad hon höll på med? ”Fast, kanske inte ikväll, jag är ganska trött”, sa jag. Hon ryckte på axlarna. ”Du gör som du vill.” ”Jag stannar hemma ikväll, gå du”, sa jag. När hon hade gått gick jag ut i trädgårdsförrådet. Efter lite famlande i halvdunklet så hittade jag vad jag sökte efter. Det var kyligare nu än förra gången jag följde efter henne. Den här gången stod jag närmare, var inte lika rädd för att bli tagen på bar gärning. Jag kunde knappt men ändå hörbart urskilja orden som strömmade från hennes läppar, så nära stod jag. ”Jag vet inte … kanske. Det är som glas, skinande kristall, genomskinligt, hårt och sprött på samma gång, det finns inget svar, inget färdigt, men det var jag, ingen annan, det här är jag, ingen annan som du ser. Jag finns här för dig, för att du ska se mig som jag är, utan något som fördunklar, åhhh, den svarta slöjan döljer kristallen, det är natten som kommer …” Jag hade givetvis ingen aning om vad det skulle betyda. Mer än att det väckte en otäck känsla i mitt inre. Jag ville inte att hon skulle ligga där. Jag ville inte att hon skulle vara i kontakt med något bedrägligt och farligt, ville inte att hon skulle skälva och darra av åtrå. Jag tvingade mig själv att stå kvar och åse den onaturliga akten. Till slut reste hon sig på darriga ben, såg sig omkring utan att upptäcka mig, och smög sig bort på den snåriga stigen. Kvar stod jag. Plötsligt hade jag blivit alldeles svag i benen och jag hyperventilerade. Fragment av tankar som jag inte kände igen ekade i mitt huvud. De bad mig att komma närmare, att ge upp mitt motstånd, att känna hur underbart det var att smälta samman, tankarna var som tentakler som sög tag i min egen vilja och omvandlande den till underkastelse. Jag ansträngde mig för att magandas och bli kvitt hyperventileringen och känslan av att kvävas. Jag sträckte mig efter plåtdunken jag hade hämtat i trädgårdsförrådet och släpat med mig hela vägen. Stapplande drog jag mig igenom ormbunkar och buskage och när jag väl stod mitt på gläntan fumlade jag

61


med locket men fick till slut bort det och började hälla ut den klara vätskan på marken. Det stank av bensin och det skvätte på mina egna kläder men jag brydde mig inte. Älskar du mig inte? Jag är sexton år tror jag. Nej, jag vet att jag är sexton. Mitt emot mig ligger hon, hon har ingen glugg mellan tänderna längre, och hennes läppar är fylligare, hela hon är fylligare, annorlunda. Och som hon doftar, en doft jag inte kan placera, den är mörk, förförisk, jag kan inte fatta att hon har blivit kvinna och att jag har blivit man. Inget annat spelar någon roll, bara detta att jag får kyssa henne, bara detta att jag får ligga i hennes närhet, bara jag får andas in den där mörka doften. Bara jag får möta hennes blick. Hon drar mig till sig och jag är hård och mina tankar snurrar utan att ta fast någonstans, som revar som slängs i vattnet, och hon öppnar sina läppar och suger in min tunga och plötsligt en våg av öppet hat. Svart oljig sörja fyller mig som om något kört ner en slang i mig och kopplat den till en oljecistern. Tusen knivar sliter mot mina blodådror. Inifrån. Ett iskallt skri fortplantar sig genom mina hörselnerver, in i hjärnan där det fortplantar sig och mörklägger mitt sinne, släcker ner mitt motstånd och kylan sprider sig genom min kropp, jag får en bild av det ödsliga Arktis och elektriska stormar och en blå måne innan ett ohyggligt ansikte framträder, en vanställd variant av den vackra flickan, ett hånflinande kranium, döden som hånar mitt ynkliga sprattlande och plötsligt står jag på stigen väl femtio meter från gläntan och jag luktar skarpt och mina kläder är våta och i handen håller jag en tändsticka och ett plån och jag ska till att dra stickan mot plånet och jag vet att något är fel, att det är jag som kommer att fatta eld och inte monstret och flickan är ännu kvar i mitt sinne men mycket svagare och jag drar stickan men inget händer och jag försöker igen och då i ögonvrån ser jag en rörelse och jag känner hur någon tar tag i min arm och hindrar mig från att dra stickan igen men jag kämpar emot och då ser jag ett huvud komma farande mot mig och träffar mig rakt i ansiktet och allt blir svart.

Den tycker inte om oss längre.” ”Hur vet du allt det här?” Hon ler sorgset. ”Den talade om det för mig. Eller rättare sagt skrek åt mig. Jag tror den kände sig sårad på något makabert sätt.” Jag känner på min näsa. Krossad igen. Den är våt och sörjig av blod. Hon rycker på axlarna. ”Kom så går vi hem nu.”

Jag vaknar till med dunkande huvudvärk och lukten av brandrök. Framför mig brinner gläntan. Det slår blå gnistor från det svedda gräset och röken har en underlig elektriskt grön färg. Diana gråter. Jag kravlar mig fram till henne och slår armarna om henne. Det är ohyggligt varmt, men elden verkar inte sprida sig. Den håller sig inom gläntan som om den avskärmas av en osynlig barriär. ”Du tände på? Är den borta?” ”Ja, den är borta. Men den är inte död, den har bara gett sig av. Jag tror inte att den kommer att besvära oss mer. Den åt av vår energi, men den känner att vi på något sätt har blivit besmutsade.

62

63


Författarintervju med Tomas Eklund av Linda Bergkvist Aspring Kontakta författaren: hilmerlage@gmail.com Hur fick du inspiration till berättelsen? Bakgrunden till En kärlekshistoria (Alien) är en sf-roman i någon billighetsserie (kanske Kosmos eller Saturnus) som jag läste för många år sedan och som av någon anledning fastnade i mitt långtidsminne, fastän jag varken minns titel eller författare. Den handlade hur som helst också om ett slags entitet från rymden som kunde ta sig in i människornas psyken. Jag kopplade ihop det med tanken på att ha en kärleksaffär med en utomjording. Neil Gaimans novell Tastings kan också ha funnits där någonstans i bakgrunden.  

Tomas Eklund Fotograf: Nora Curtis

Vad var det som var svårast med att skriva novellen? Det som är svårast med noveller är att hitta en bra rytm, att få uppbyggnad, konflikt och upplösning att lira ihop. Det är som en låt. Någon gång kanske man kan ha sjutton verser och en refräng, men oftast funkar det bättre med ett annat upplägg.   Varför valde du just att skriva om Aliens? Min roman Fågeln i kejsarens träd och novellsamling Drömmar från provinsen är mer surrealistiska eller weird. Det här var mitt försök att skriva mer renodlad skräck eller sf.   Vad är det med böcker och skrivande du älskar? Varför älskar jag att andas? Att inte få läsa och skriva vore som att långsamt kvävas.     Något du vill tillägga? Läs gärna smakprov ur mina böcker och andra texter på min förlagssajt 

www.hilmerlage.se.

Författare: Tomas Eklund Titel: En kärleksaffär (Alien)

64

65


Mail: gorgonmagazin@gmail.com

gorgonmagazine.blogspot.se


Gorgon magazine 2013 nr1