Issuu

STARKE VILLE –D EN VANDRANDE MÅLAREN SOMMAREN 1913 1 XETMUSEET

Oscar Strömblad till vänster i bild och sonen Ali i mitten med en målarhink. 2

»Strömblads målare sågs som förkomna individer av det borgerliga Tumba, de jobbade ju inte i finkläder och manschetter, det skulle man. För mig var de snälla, skickliga, de var riktiga människor. Jag fick hela min sociala syn förändrad av dem«. – Sven Xet Erixson i en intervju av Bang 1968.

»Dom har inte lärt sig jobba som vi«. – Sven Xet Erixson om yngre konstnärer på äldre dagar.

»Det vore fel att berätta om dessa bilder med alltför sentimentala ord bara därför att vi vet att de blev hans sista, ty själva innehåller de ingenting som skulle kunna nära några brösttoner. De är självklara och rena och oskuldsfulla på ett sätt som var så typiska för X-et, kantiga och poetiska och mycket humoristiska«. – Beate Sydhoff i Svenska Dagbladet 21 april 1972.

Det var en solig dag med humlesurr i luften. Ingen orkade röra sig särskilt mycket. Hundarna sov under äppelträden medan pärlhönsen vilade i det lilla hönshuset. Inte ens målarmästaren orkade hålla ögonen helt öppna där han satt bakåtlutad på en bänk i skuggan av det stora gårdsgaraget. – Ville kommer! Ville kommer! ropade några ivriga pojkröster nerifrån Stationsbacken och snart kastades en stor skugga lång samt uppför branterna till Gröndalsåsen. Med borsalinohatten på huvudet och iklädd de trånga målarkläderna klev nu Ville in genom grinden till målarmästaren Oscar Strömblads trädgård i Tumba. Fåglarna lyfte skrämda till fruktträdens skuggor inför stegen i grusgången men återvände strax till marken igen för att ivrigt söka Oscars brödsmulor från morgonens frukoststund. – Jag väckte väl dig inte? hälsade Ville glatt när han närmade sig Oscar vid bänken.

Ryktet att Starke Ville kommit till Tumba spred sig snabbt. Det blev ett kärt återseende som skulle firas. Snart kommer Anna ut med kaffebrickan samtidigt som Oscar får höra att Starke Ville hoppades kunna stanna tre månader den här gången, ja han kunde jobba hela sommaren och göra vad som helst bara han fick tak över huvudet och mat, den som Oscars fru Anna gjorde så bra. Anna skrattar åt Villes smicker. – Visst går det bra. Jag fick in ett nytt jobb igår, en villamålning uppe i Hamra som du kan börja med tillsammans med lille Sven, sa Oscar. – Vem är det? undrade Ville och tog halva smörgåsen i en enda tugga och satte sig på den blå bänken som stått och torkat på trädgårdsbordet. Oscar berättade att Sven var handlaren Alfreds pojke som skulle läras upp till målare. Han var ju stor för sin ålder, energisk och kunde säkert klara att vara till hjälp med allt möjligt. – Lär honom från grunden så blir det bra men glöm inte bort att han bara är 13 år gammal, sade Oscar som visste att Ville kunde fara iväg i berättelser från sina många äventyr. Berättelser som inte alltid var nyttiga för ett barn att höra.

Medan skolkompisarna fortfarande låg och sov i sina sängar stegade Sven in genom den tunga ekgrinden hos målarmästaren strax före klockan 7 den 25 juni. Första dagen på jobbet bar han sina finaste kläder. En sjömanskostym. Det gällde att visa respekt för jobbet. Tacksamhet också hade Svens mamma sagt på morgonen. Tänk dig att sluta skolan i sexan och börja arbeta som vuxen! Sven ville fortsätta att läsa men fick inte för sin pappa. – Det är bättre att du skaffar dig ett riktigt yrke så slipper du oroa dig för framtiden, sa Svens pappa och så fick det bli. En målare hade alltid jobb, menade han. Oscar satte snabbt igång med Sven. Det första han fick göra var att gå ned till Stora gärdet med en liten vagn med gamla färgburkar som skulle värmas över en eld så att gammal färg lättare kunde tas bort. Burkarna skulle sedan poleras rena och användas igen. Därefter fick han lära sig att binda ihop penslar i olika storlekar. I slutet av dagen berättade Oscar att Sven skulle få jobba tillsammans med Starke Ville och Lille Skarman. Sven tyckte att deras namn lät farliga.

Fastän Sven kom till jobbet kvart i sju den dagen hade Ville och Skarman redan packat handvagnen med stege och slipverktyg. Det gick en smalspårig järnväg till Hamra från Tumba station men den kunde de inte använda. Det blev att gå med alla grejorna den långa vägen uppför Hamrabacken där den berömda ladugården låg. Sven förstod långt senare att målarna behövde röra på sig ordentligt för att vakna innan de började arbeta. Villan som de skulle måla låg nära den berömda ladugården. Villan skulle skrapas och målas på utsidan. När de var klara skulle två rum takmålas och tapetseras. Sven tittade på den långa och tunga stegen som skulle resas mot huset när de var framme vid villan. Men det var att oroa sig i onödan. Ville tog stegen helt själv utan ett ljud. Fick den snabbt på plats mot husgaveln. Skarman kättrade upp med skrapan. Strax började färgflingor falla mot marken. – Att resa stegen själv klarar bara Ville av, sa Skarman och berättade vidare att det brukar vara minst två, ibland tre vuxna karlar, för att få en tung trästege på plats. Nu förstod Sven varför Ville kallades Starke Ville. Han var inte bara lång. Han var stark också. Fruktansvärt stark!

Villan färdigmålades på tre veckor. Ville och Skarman for upp och ned på stegarna medan Sven nu lärt sig riva färg och blanda upp färgen med linolja. Fanns det tid över strök han foderbrädor runt fönstren. Ville och Skarman var ofta tysta när de arbetade men så plötsligt kom de ihop sig om någonting. De hade olika sätt att se på världen. Sven lyssnade med stora öron. En sådan som Ville hade han aldrig tidigare mött i Tumba. – Hörru Ville, nu får du allt snabba på med taket för jag vill börja tapetsera snart. Ville arbetade alltid snabbt men Skarman tyckte om att driva lite med honom då och då. Ville var på strålande humör eftersom det var fredag och festkväll, som Ville uttryckte det. Ville hade fått sitt »Starke Ville« efter en sådan festkväll för länge sedan då han råkat i slagsmål på en festplats i norra Sverige och skrämt iväg en halv by med män. Sven visste inte om han skulle tro på historien. Ville som verkade vara så genomsnäll. Kunde han bli så vild och hur gick det till i så fall?

Efter helgen började Skarman att tapetsera väggarna. Ville och Sven hjälpte till att klistra och mäta. Skarman var en mästare på att få dit tapetvåderna snabbt och rakt. Men då det var högt i tak fick Ville fästa dem högst upp eftersom han var så mycket längre än Skarman. – Jag skulle vilja fråga dig om en sak, sa Skarman när Ville sträckte ut armarna med en tapet i händerna. – Har du aldrig tänkt på att sluta vandra omkring på det där sättet och istället skaffa dig en fast bostad, kanske en familj och ett jobb där du stannar kvar en längre tid. Sven vände blicken åt Ville som dröjde med svaret. – Ska det vara något att stå i, att bosätta sig på ett ställe när man kan se nya platser hela tiden och träffa människor. Har du en gång smakat den friheten vill du inte byta bort den, svarade Ville. Skarman tog emot svaret med en stunds tystnad. – Du har tur att det finns sådana som Oscar och Anna som kan ta emot dig närsomhelst. – I gjuteriet, Skarman pekade bortåt de stora gärderna, kom en massa arbetare utifrån och tog jobben från gjutarna under strejken för några år sedan. Gjutarna kämpade för rimliga löner som kunde försörja deras familjer. De fick det svårt och barnen led, muttrade Skarman. Ville visste att Skarman var engagerad politiskt men valde att svara med tystnad. Villes syn på politik var en praktisk strävan att hålla sig borta från allt officiellt. Myten om honom var att ingen visste att han fanns som medborgare vilket också var ett av Villes mål med sitt liv.

Ville hade förståelse för att Skarman tyckte att människor skulle vara bofasta. Det var inte lätt att vandra omkring utan fast adress. Visst hade han tänkt på det och det var en sak om han hade en familj att ta ansvar för, då skulle han sluta vandra. Så länge han var fri gick det. En vissla ljöd genom luften. Det lilla tåget skulle strax passera Hamra. Målarna skyndade sig att packa ihop och tog lift den sista biten ned till stationen. Utsikten över Hamrafälten var storartad. I öster låg sjön med gjuteriet och bortom det grustaget, dit den lilla järnvägen hade sin slutstation. Fälten lyste gula och rökpuffarna från loket och vagnarnas gnissel skulle för alltid finnas kvar som ett starkt barndomsminne hos Sven, så starkt att han bestämde sig för att göra en målning av synen när han blev äldre. Då fick även villan som de arbetade med plats på målningen.

Anna Strömblad i trädgården. Foto: Nils Strömblad.

Oscar hade mest småjobb att erbjuda Ville de veckor som var kvar av sommaren. Skarman åkte på semester till Gävle så det var bara Sven och Ville kvar. Sven fortsatte att lära sig en massa bra saker om måleriyrket av Ville. En del var rena trollerikonster, tyckte Sven. Särskilt när Ville förvandlade en planka så att det såg ut som en marmorskiva. Han kunde också måla så att träplankorna fick kvistar och ådringar. Men allra mest tyckte Sven om att se Ville måla ett hus på utsidan. Hans stora kropp och långa armar gjorde att det såg lätt ut att måla ett trähus. Sven tyckte att han liknande en jättefågel med flaxande vingar. Oscar tyckte att en målarmästare måste ha ett snyggt målat hus och därför fick Ville i uppdrag att också måla Oscars eget hus den här sommaren. De flesta målarna som fanns hos Oscar bar vikta pappersmössor när de jobbade men inte Ville. Han ville visa att han inte var som alla andra. En gång hade han köpt en fin borsalinohatt av en rom eller zigenare som man sade vid den här tiden. Det var en hatt som nästan ingen i Tumba hade råd att köpa, så dyr var den. Hatten var nu inte så fin eftersom det hade kommit lite färg på den när han jobbade men på håll var den snygg och stilig. Ville visste att hatten retade en del folk som han mötte. Den som bar en borsalinohatt använde den knappast till att måla i eller ens till vardag. Det var en hatt för fest och för lite finare folk, inte för sådana som Ville.

– En stol målar du enklast genom att hålla den i ena benet, skrattade Ville när han visade Sven hur det skulle gå till. Sven var stark för sin ålder men han orkade inte hålla en stol i luften särskilt länge. Det visste förstås Ville men han ville testa Sven. När Sven tappade stolen i gräset tog Ville upp den och målade den fin igen. Sven kände sig lite dum för en stund men Ville skrattade mest och sjöng sin målarvisa. – Vi har målat åt plebejer… Så där höll de på mest hela tiden. Sven älskade att vara med Ville. Och varje dag lärde han sig något nytt. Sven tänkte också mycket på vad Skarman sagt uppe i Hamra. Det där med att bli bofast, var det så farligt egentligen. De flesta människor bor ju på samma ställe eller åtminstone ett ställe, flyttar någon gång. Det lät lite väl äventyrligt att aldrig ha ett hem, tyckte Sven. – Se på Tumba, sade Ville. Folk här går mest och håller ordning på varandra, tycker en massa hela tiden om hur man ska gå klädd eller hur man ska leva. Är det något att stå efter? Sådana som jag, Gnesta-Lasse och Skänninge-Nisse, som kommer och går. Oss ser de som mindre värda och det avskyr jag. Vi har lika stor rätt att finnas och leva som vi vill. En rätt som vi delar.

Sven tänkte på vad Ville brukade säga om folk. Själv skulle han alltid vara ren och bära hela kläder. Det fick inte vara den minsta fläck på skjortan eller byxorna. – Tänk vad folk kan säga, brukade Svens mamma Mathilda alltid säga. Ord som redan satt djupt i Svens huvud. – Erikssons håller inte barnen sina hela och rena, det vara det värsta man kunde tänka sig som förälder i ett litet samhälle som Tumba, förstod Sven av mammas många förmaningar. Sven tittade på Ville där han satt i verkstaden och målade tapeter. Solen flödade in genom fönstret och lyste upp den målade »mattan« på trägolvet. Målargesällerna med Ville i spetsen tyckte att Oscar skulle ha en matta som var målad istället för en i textil. Och så fick det bli. Oscar tyckte det var en kul idé med en matta som man aldrig behövde ta ut och piska. – I nästa vecka får du klara dig själv. Du kan ju ändå snart allting lika bra som jag, sa Ville till Sven där han satt med ådringskammen och formade hyllor från furu till valnöt. Det ryckte till i Sven. Skulle han inte få se Ville igen? – Varför måste du gå nu? frågade Sven men det kom inget svar från Ville, bara ett svagt nynnande på Jocke Öbergs gamla målarvisa. – Vi har målat åt plebejer… En visa som Ville ofta sjöng när han var på gott humör.

Det sista jobbet Ville och Sven g jorde den sommaren var att måla Tumba bruks vurst. Det var en liten vagn som drogs av hästar mellan bruket och stationen för att hämta finare personer som hade ärenden till bruket. Bruket hade pengar för det var också där som Sveriges sedlar tillverkades med vattenmärken så att de inte kunde förfalskas. Det var tumbaborna mäkta stolta över när de träffade folk utifrån. De skröt gärna över detta samtidigt som de tyckte att bruksborna var lite märkvärdiga för att de hade ett sådant viktigt arbete. De ansågs vara lite för mer än alla andra i Tumba. Vurstens hjul togs loss och Sven skulle hålla den tills Ville kunde fästa den så att den kunde målas. Ville lärde Sven att man skulle sitta ned så att man lutade sig mot det andra benet. Då fick man den bästa balansen och det gjorde målningen lättare för det tog en tid att bli klar. Ville rev färg och Sven målade. Det var trångt i verkstaden och Ville berättade hela tiden hur man skulle föra penseln så att det inte skulle droppa. Att måla ett hjul var inte som att måla en fönsterbräda eller en stol, fattade Sven snabbt. Det andra hjulet blev bättre än det första. – Tänk på hjulet. Det är byggt för att vi ska färdas lätt och långt. Du fyller fjorton i höst, Sven, tiden går snabbt och snart borde även du åka bort från Tumba och upptäcka världen, sa Ville och drog på sin ytterkavaj innan han stängde dörren till verkstaden.

Kläderna Ville ägde var målarkläderna som han bar och en lite finare blå kavaj som han tyckte matchade borsalinohatten, g jorde honom finare. Färgfläckarna lyste i alla färger på hans byxor när han fortsatte sin vandring. – Jag kommer tillbaka på julafton som vanligt, hälsade han Oscar. Sedan tog Ville vägen utmed åsen, passerade bruket och följde sedan grusvägen ut mot Botkyrka kyrka för att ta sig närmare stan. Några dagar senare lämnade även några andra gesäller Oscars målarfirma för att söka sig in mot Stockholm där de hoppades få inomhusjobb under vintern. Sven fortsatte att jobba med Oscar. Fast det var inte på samma sätt som med Ville. Med Oscar kände han sig som en liten grabb men med Ville blev han nästan som en vuxen. Nu längtade han inte tillbaka till kompisarna och deras skola längre. Fast det bara var i slutet av augusti längtade Sven till julafton då han skulle få återse Ville igen. Bättre julklapp kunde han inte önska sig att få.

Xet målade sina memoarer våren 1970 strax innan han avled. Konstvetaren Ulf Linde kallade bilderna så, där den unge Sven mötte Starke Ville. Ett känslomässigt möte som stannade djupt i Xets medvetande livet igenom. Ett möte som formade honom. 1914 bröt första världskriget ut. Xet skildrade denna händelse i den stora freskmålningen i Huddinge kommuns sessionssal. Strömblads målare släpper penslarna och tågar ut i samlad trupp med gevär på axlarna. Kvar stod den unge Sven med en äldre snickare, den ene för ung, den andre för gammal för att mönstra in i landets beredskap. Oscar Strömblad uppmuntrade Sven att fortsätta studierna på kvällstid vilket innebar att den så kallade realen lästes in parallellt med arbetet i målarverkstaden. Sven stannade hos Oscar Strömblad under åren 1913–1916. Oscar Strömblad drev målerifirman till 1919. Sedan g jorde den ett uppehåll till 1924/25 då sonen Ali övertog verksamheten. Ett av skälen var att oljan var svår att få tag i vilket skapade brist på färg under denna tid. Oscar dog 1950 och Anna 1954. Berättelsen är en fri fantasi men bygger på intervjuer g jorda på 1980-talet med Lars Strömblad, barnbarn till Oscar. Lars var under flera år viceordförande i Xetsällskapet. En intervju g jordes även med Nils Strömblad som var några år yngre än Sven och som bar på starke minnen hur det kunde gått till när Sven klev in genom ekgrinden hos målarmästaren den 26 juni 1913. Berättelsen är till deras minne.

KONSTVERK 1. Starke Ville målar stol och bord, 1970 (omslagsdetalj). Sid 1. 2. Den 25 juni 1913, 1969 (detalj). Sid 5. 3. Starke Ville bjuds på kaffe, 1970. Sid 6. 4. Den 25 juni 1913, 1969 (detalj). Sid 9. 5. Elim, 1970 (detalj). Sid 10. 6. Starke Ville målar tak, 1970. Sid 13. 7. Starke Ville målar tapeter, 1970. Sid 15. 8. Elim, 1970 (detalj). Sid 16. 9. Elim, 1970 (detalj). Sid 21. 10. Starke Ville målar stol och bord, 1970. Sid 22. 11. Starke Ville målar tapeter, 1970. Sid 25. 12. Vagnsmåleri på Strömblads verkstad, 1970. Sid 26. 13. Starke Ville på luffen (på resa till Tumba), 1970. Sid 29. 14. Elim, 1970. Sid 30. 15. Starke Villes återkomst. Sid 31.

Bli medlem i Xetsällskapet Som medlem i Xet-sällskapet bidrar du till att vårda minnet av en av 1900-talets främsta svenska konstnärer. Du får också möjlighet att delta i exklusiva visningar, utflykter och resor. 33

Xetsällskapet Skriftserie nr 16. Copyright © Xet Sällskapet Starke Ville — den vandrande målaren sommaren 1913. ISSN: 1101-6914 https://sv.wikipedia.org /wiki /Sven_Erixson www.xetmuseet.nu Botkyrka Konsthall Tumba Torg Tumba Centrum Text: Leif Magnusson Foto: Bo Johansson Med stort tack till: Irma Erixson-Hjort & Sverre Erixson. Boken är utgiven med stöd av: Botkyrka Kultur- och Fritid Original & Tryckeri: Typografiska Ateljén AB www.typografiska.se Papper omslag: 300g MultiDesign Original White Papper inlaga: 130g MultiDesign Original White 34

Foto: Nils Strömblad. Oscar Strömblads hus. Oscar sitter i högra hörnet av trädgården och matar fåglar.

Konstnären Sven Xet Erixson (1899–1970) växte upp i Tumba. Han räknas till en av de mer betydande svenska konstnärerna under 1900-talet. Han var verksam i olika tekniker och sammanhang; olja, akvarell, grafik, textil, glas samt inom teaterscenografi, offentlig utsmyckning och konstutbildning som professor vid Konstakademin 1943–1953. »Starke Ville – den vandrande målaren sommaren 1913« är utgiven i Xetsällskapets skriftserie nr 16.