Smultronstället

Damm och åter damm! Dammet yr i lägenheten och täpper till ögonen. Det är svårt att andas. Män i gula västar kliver omkring i bostaden. Möblerna och det lösöre som finns kvar är draperade med plast. Där bland allt bråte fäster jag blicken på Tomas Tranströmers diktsamling Sorgegondolen

Plötsligt öppnar sig en fallucka till Smultronstället. Det är namnet på en film av Ingmar Bergman. Filmen handlar om en gammal man som återupplever sitt barndomshem efter att luckorna för fönstren har avlägsnats.

Precis som den gamle professorn Isak Borg framträder minnena från barndomshemmet med en intensitet betydligt klarare än dagens

Det är efterkrigstid i den stora fastiheten på ön som har klarat sig närapå nog oskadd från vinter- och fortsättningskriget. Jag minns de ständiga bombardemangen och de långa vistelserna i gårdens källare där bombskyddet fanns. Inte tänkte man då på att vi alla hade blivit instängda där om huset hade fått en fullträff.

Det enorma julpaketet var förstås till sexåringen och visade sig innehålla ett verkligt monster till vapen. Monstret var över en meter långt, större än barnet och knallrött till färgen, kallades för rödögt attackvapen och stod på två ben. Med följde också flera stora patroner, hela vardagsrummet blev som en enda hinderbana, inte snava på det rödögda monstret och rädda tre skrämda hundar från att hamna i eldlinjen. För att göra lyckan fullständig och verkligen prisa julgubben fick ungen ännu ett vapen som han kunde alternera med. Alla vapen härstammade från ett tv-spel tänkt för 13 år uppåt, försökte ha ett allvarligt samtal med barnets far men är helt säker på att jag misslyckades den här gången också ....

Döttrarna fick kläder, tossor, hårspray och smycken. Klassiskt! Ena flickan var inte nöjd, farmor hade valt fel märkestossor, den svarta ”vingen” på tossorna var inte alls enligt modet! Den hårdhjärtade farmor tog tossorna tillbaka, gav dem åt ett annat barnbarns sambo, hon blev jätteglad! Man ska inte skämma bort sina barnbarn för mycket har någon klok person sagt! Min mommo sade alltid att om det inte duger, får det vara. Det gällde alltså att alltid se glad ut när man varje jul fick mommos långa, hemstickade strumpor som kliade vansinnigt mycket .... inte ens strumpebanden gjorde dem sexiga.

Farmor och farfar fick den här julen fint vin och smaskig choklad i julklapp, alla barnen tycker att huset redan är sprickfyllt av saker, bara sådant som gamlingarna kan äta eller dricka är att rekommendera. Farmors mest konstiga julklapp var två runda skivor att ha i var vante för att inte frysa om fingrarna under hundpromenaderna. Har inte prövat dem ännu, verkar en aning komplicerat ....

Isa Forsbäck

GOD TID utkommer nästa gång den 20 mars. Material till nummer 2/2023 bör finnas på redaktionen senast den 24 februari. Vi tar gärna emot redaktionellt bidrag från pensionärsföreningar och enskilda. Icke beställt material honoreras ej.

God Tid, Svenska pensionärsförbundet Hovrättsesplanaden 15 B 33, 65100 Vasa markus.west@spfpension.fi, tfn 040 5748751

Vi barn byggde snökojor på gården. Ett omtyckt nöje var att klättra upp för brandstegen med den argsinta gårdskarlen i fothasorna. Ibland uppenbarade sig en enbent man med sitt nötta dragspel på gården. Han spelade och sjöng Kotkan ruusu medan vi barn gav en slant åt honom.

Kyrkklockorna ringde in freden. Livet fortsatte nästan som tidigare. Det var brist på mat och andra förnödenheter. De knappa ransonerna räckte inte till för att mätta en fem personers familj. Mamma lärde sig att koka soppa på en spik. Och ibland fyllde den rödhåriga Kirsti mjölkkannan efter att jag hade vält omkull den dyrbara mjölken. Det fanns över hundra barn på gården. Min bror hade fått en trehjuling och med den cyklade barnen i vår lägenhet. Det var ett sätt att få upp värmen. Gården eldades med ved som oftast var sur. Vi barn var ordentligt ”påpälsade” med en tjock kappa ovanpå klänningen och yllestrumporna som kliade. På fötterna hade man monokängor och omsorgsfullt stoppade sockor.

Vi barn byggde snökojor på gården. Ett omtyckt nöje var att klättra upp för brandstegen med den argsinta gårdskarlen i fothasorna. Ibland uppenbarade sig en enbent man med sitt nötta dragspel på gården. Han spelade och sjöng Kotkan ruusu medan vi barn gav en slant åt honom. Gärna hade man behållit slanten själv men man förstod att han behövde den bättre än vi.

Ibland for man på utfärd till någon av de närbeliggande holmarna med vår roddbåt. Det bästa var när vi tog iland på en holme och försåg oss med den medhavda vägkosten; smörgåsar med en halvsmulten suomikorvskiva och flottigt smör som mamma hade lyckats komma över. Och så var det smultronstället. Det var hemligt och oöverkomligt för de icke insatta. Men jag visste var det fanns. Jag plockade hela korgen full ända tills grannens odåga till pojke, precis som i Ingmar Bergmans Smultronställe, välte omkull korgen med smultronen. Det slutade med gråt och tandagnisslan och hemlig förlovning. För pojken var min första stora kärlek.