3 minute read

Tonfiskens återkomst

Den är tillbaka – fisken som i mångas ögon är synonym med en platt konserv. Den blåfenade tonfisken har åter gjort sitt intåg i svenska vatten, efter att ha lyst med frånvaro i nära 50 år. Men hur kommer det sig egentligen och vad är det här för vacker varelse?

Du kanske tror att tonfisken enbart är en fisk för varmare breddgrader och exotiska fiskmarknader i fjärran länder. Men så är det inte. Under 1930–50-talet simmade det faktiskt rätt gott om blåfenade tonfiskar längs den svenska västkusten. Med lite tur och rätt utrustning kunde den slipade fiskaren då kroka den vackert spolformade, upp till tre meter långa och 500 kg tunga skönheten.

Advertisement

Men på 60- och 70-talet hände något. De en gång så talrika stimmen med tonfisk försvann från Skagerack, Kattegatt och Öresund. För gott trodde man då, idag vet man annat.

MEN VI TAR det från början och försöker bena ut vad detta är för en stor gynnare egentligen.

Namnet tonfisk härstammar från latinets thunnus och grekiskan thynnos, vilket ungefär betyder ”den som rör sig snabbt”. För det gör den. Mätningar som gjorts visar på hastigheter upp- emot 80 km/h. Vanligtvis ser uppträder den i stim på mellan 50 och 1 000 individer, ofta pelagiskt på öppet vatten följande stim av andra fiskar. Inte sällan släktingen makrillen, som är en av tonfiskens favoritfödor.

DEN BLÅFENADE TONFISKEN har ett smeknamn som är allt annat än blygsamt. Den kallas ofta för ”alla fiskars konung”. Lite att leva upp till med andra ord. Bland världens sportfiskare är den attraktiv fångst tack vare sin storlek och enorma muskelstyrka. För det kommersiella fisket lockar det mycket höga marknadsvärdet. Det är det senare som tyvärr gjort att den blåfenade tonfisken, i likhet med en stor del av våra fiskar, starkt hotad på många platser i världen. Den har rödlistats av IUCN, eftersom man inte vet storleksordningen på beståndets totala utbredning. Med andra ord så är det förbjudet att fiska efter de tonfiskar som letat sig upp till oss i norr.

DEN BLÅFENADE TONFISKEN är den mest kända arten i tonfisksläktet, som ingår i familjen makrillfiskar. Och visst syns det att dessa arter är släkt. Tonfisken påminner om en gigantisk makrill i kroppsformen, med svartblått ryggparti, ljust silvergrå sidor och vit buk. Fenorna är mörkfärgade, undantaget rygg- och analfenan som går åt det ljusare hållet. Bakom de sistnämnda, på fiskens bakdel, finns ofta ett antal gula småfenor.

ARTEN FÖREKOMMER i stora delar av Atlanten, med ett ostligt bestånd som leker i Medelhavet, och ett västligt, som leker i Mexikanska golfen. Detta är en av de mest långdistansflyttande fiskarna i världen, som i stort sett ständigt är på vandring. Det är också just därför den valt att återigen besöka våra farvatten. Det är efter försommarens lek i Medelhavet som unga och vuxna fiskar hakar på de varma havsströmmarna norrut. Många nöjer sig med områden söder och väster om Brittiska öarna, medan andra rundar kungadömet och simmar vidare med sikte på den svenska västkusten. Man har även gjort iakttagelser av tonfisk så långt norrut som Lofoten i Norge. Anledningen till de långa simturerna är givetvis bytesfisken.

Den blåfenade tonfisken har ett smeknamn som är allt annat än blygsamt. Den kallas ofta för ”alla fiskars konung”. Lite att leva upp till med andra ord.

SOM LITEN PARVEL nöjer sig tonfisken med att mumsa djurplankton och kräftdjur. En diet som senare byts mot fisk och bläckfisk i takt med att tonfisken växer. I våra nordiska hav är det makrill, sill, näbbgädda, bläckfisk och kräftdjur som står högst upp på menyn. Och att den att den gillar den svenska gästfriheten råder det inget tvivel om. En resa tur och retur Norden brukar innebära en nätt viktuppgång på mellan 45 och 90 kilo för Herr eller Fru Tonfisk.

MAN TROR ATT anledningen till att tonfisken åter skådats här uppe hos oss beror på det minskade fisketrycket i Medelhavet i kombination med bytesfiskvandringen av makrill och sill. Forskare vid Sveriges Lantbruksuniversitet (SLU) och danska DTU Aqua har tillsammans med sportfiskare och The International Commission for Conservation of Atlantic Tuna (ICCAT) under flera år arbetat med att fånga och märka blåfenad tonfisk för att lära sig mer om artens beteende och dess rörelsemönster. Resultatet visar på imponerande vandringar och att det dessutom är samma individer som återvänder till våra skandinaviska vatten från år till år.

NU ÄR DET bara att fortsätta att hoppas att världens länder tar sitt förnuft tillfånga för att motverka utfiskning och förorening av våra hav. Så att vi även i framtiden kan få njuta av exotiska besök som den blåfenade tonfisken.

This article is from: