Halvor Haug – en modern romantiker

Halvor Haug – en modern romantiker Halvor Haug (b1952) är idag en av Norges mest betydelsefulla tonsättare. Med sina fem symfonier och symfoniska dikter har han utmärkt sig som en av vår tids stora symfoniker och som en mästare på orkestrering. Han har sin sina rötter i den nordiska symfoniska traditionen men har skapat sig ett alldeles eget uttryck präglat av starka känslor, drama, intellekt och gåtfullhet.

I Harestua några mil norr om Oslo bor och arbetar han. Jag träffar honom i hans hus som ligger längst in på en liten väg omgivet av skog.

Haug har valt att bosätta sig utanför staden eftersom närheten till naturen betyder mycket för honom: – Den betyder nog mer än jag är klar över själv. Det är inte så att jag går ut i skogen och så plötsligt har jag hittat ett nytt tema, men naturen ger mig den ro och inspiration jag behöver för att skapa.

Lusten att komponera väcktes hos Halvor Haug i 17-18-årsåldern. Det var hans lärare i harmonilära, Kolbj∅rn Ofstad, på musikkonservatoriet som upptäckte att han hade något speciellt och uppmuntrade honom att skriva.

– Och så var det min lärare i trumpet som redan på ett tidigt stadium sa åt mig att han tyckte jag borde börja spela viola istället. Då sa jag till mig själv att då kan jag väl lika gärna börja komponera. (Ett nytt viola-skämt!)

Haug sökte sig vidare till Sibeliusakademien där han studerade ett år för bl.a. Einar Englund och Erik Bergman. Ett viktigt år för honom då han på allvar lärde sig hantverket och då särskilt instrumentation. Han fortsatte sedan att söka sig fram till sitt eget sätt att skriva.

– Tonspråket då var inte så olikt det jag har idag, men det har förhoppningsvis blivit lite mer utvecklat.

Sedan bar det iväg till London där tonsättaren Robert Simpson fungerade som en mentor för honom. Ett fint år fyllt av komponering och konsertbesök.

Vid 25 års ålder blev han medlem i Norska Komponistförbundet och 2 år senare 1979 fick han konstnärslön och har sedan dess arbetat som tonsättare på heltid.

En annan form av inspiration Men Halvor Haug säger att han egentligen aldrig bestämt sig för att bli tonsättare - inte ens idag. Men komponerar det gör han.

– Tonsättare är inget man bestämmer sig för att bli. Det måste vara något som finns där, det är något som växer fram.

Vi börjar diskutera vad detta ”något” kan vara. Varifrån kommer musiken? Finns musiken redan där, är tonsättaren bara ett redskap, har varje människa sin egen musik?

– Ja, ibland undrar jag…Oavsett vad jag komponerar så säger folk att ”detta är typiskt Haug”.

Hur kan det vara det? Jag tänker aldrig på att jag måste hålla mig till min stil. Jag skriver det som känns riktigt för mig och då blir det just det här soundet.

Haug beskriver också hur det kan vara när han arbetat intensivt med ett verk och plötsligt tittar på klockan och upptäcker att han suttit där i tolv timmar utan att riktigt veta eller komma ihåg vad han har gjort. Och den magiska känsla som infinner sig när han kommer till första repetitionen av verket och direkt känner igen just detta parti och upplever att det är det bästa i hela kompositionen - musik med en otrolig energi.

– Vad är det egentligen som har skett då? Det är i alla fall en annan form av inspiration. Något oförklarligt, som inte går att ta på.

När jag frågar Halvor Haug vad han vill förmedla med sin musik säger han att musik för honom handlar om kommunikation.

– Om jag inte kände att jag kommunicerade med min musik skulle jag ha slutat att skriva för länge sedan. Det jag önskar mest av allt är att min musik ska gå under huden på folk, att de ska få med sig en upplevelse av något slag, vad spelar ingen roll, bara de känner någonting.

Då blir jag glad inombords.

Form, melodi och energi Vi går en trappa ner där Haug har sitt ljudisolerade arbetsrum. Det är här han komponerar med blyertspenna och piano som enda hjälpmedel. Han visar mig en kista där han förvarar häften med alla sina verkskisser och förklarar sedan hur han går till väga när han komponerar.

Komponerandet är en lång process för Haug. Till en början är det mycket tankearbete. Han noterar alla idéer och motiv på små lappar. Sedan bestämmer han sig för en form som han ibland också gör en grafisk framställning av.

– Formen har alltid varit viktig för mig. Jag kan inte bara låta fantasin skena iväg och låta formen komma av sig själv, då skulle jag snart hamna på villovägar.

När Haug väl har funnit huvudmotivet brukar inspirationen infinna sig och han börjar fylla formen. Han använder sig av pianot och gör en mycket enkel skiss av verket. Merparten av komponerandet gör han dock utan pianot. Orkestreringen finns i huvudet.

– När jag börjar skriva på ett verk vet jag aldrig hur det ska sluta men redan när jag komponerat låt oss säga ett par minuter av ett 30 minuter långt verk börjar jag ana slutet. Jag vet vart jag är på väg och i en symfonisk form kan man aldrig ta några genvägar.

Oavsett vad Halvor Haug komponerar, kammarmusik såväl som orkestermusik, har han ett symfoniskt tänkande. Vad innebär det att tänka i symfonisk form?

– Det innebär att jag tänker musik i längre, större sträck. Musiken ska vara som en resa i ens inre, med många element och aspekter utan paus. Det innebär att man måste tänka framåt hela tiden så man inte faller hän till att använda en plötslig idé på en gång, utan kan spara den till ett senare tillfälle i verket där den skapar spänning och symfonisk utveckling.

Haug är också väldigt klar över vad som är musikens viktigaste element: – Energi! Om musiken inte har energi så når den inte ut. Det måste finnas något i musiken som skapar spänningsytor, som griper tag och som gör att man vill lyssna vidare.

Och så melodi förstås. Jag har en lyrisk ådra och för mig handlar musik mycket om melodi och linjeföring. I vissa kretsar är melodi bannlyst men jag skulle aldrig klara att smyga mig undan allt som har med melodi att göra. Det är där som spänningen skapas.

En modern romantiker Orkestern har kommit att bli Haugs viktigaste instrument och han beskrivs ofta som en orkestreringens mästare med en unik känsla för att utnyttja instrumentens olika klangkvaliteter och färgskiftningar för att skapa drama och spänning. Han tänker på att skriva musiken i behagliga lägen, där instrumentet klingar bra, istället för att hela tiden dra instrumenten till det yttersta.

Musiken han skriver är mycket uttrycksfull även om den tenderar att blicka till ett inre själsligt landskap, ofta i mörka färgtoner. Här finns dramatik, vemod, melankoli och gåtfullhet men också lyriska, ofta kromatiskt uppbyggda melodier.

Han skriver sparsmakat och undviker effektsökeri.

– Jag tror på enkelheten. Klarar man sig med enkla medel är det de bästa. Visst har jag effekter och starka kontraster i min musik men de måste ha en musikalisk mening.

Halvor Haug har ibland kallats för nyromantiker, en benämning han inte identifierar sig med.

Han väljer själv att kalla sig för en modern romantiker ett begrepp som innefattar mycket mer.

– En nyromantiker är någon som blickar tillbaka. Jag är romantiker som typ men lever i vår tid. Jag har skapat mig ett eget uttryck där jag inte värjer mig för att använda såväl kärvare, fritonala uttryck som ett mer lyriskt, melodiöst tonspråk. På så sätt är jag också modern.

Hur är det då att vara tonsättare på 2000-talet?

– Det är förfärligt, säger Haug och skrattar.

Men det är en viktig fråga för honom, hur den seriösa musiken ska göra sig hörd i en tid när allt handlar om underhållning för stunden, när allt fokus i media är på populärkulturen.

– Det är klart att det känns tråkigt när man har arbetat hårt med något som blir en succé och så är inte press och media där. Det måste snart komma en reaktion på detta.

Han efterlyser också ett bättre samarbete mellan de nordiska länderna, en större satsning på att det ska spelas mer nordisk musik i norden, sambeställningar av verk mellan de olika ländernas symfoniorkestrar etc.

Symfonisk musik Haug har valt symfonin som sin viktigaste uttrycksform och har komponerat fem symfonier, en rad symfoniska poem och mindre orkesterverk: Insignia, Song of the Pines, Poema Patetico, Il Preludio dell’Ignoto för att nämna några. Bakom varje verk finns en egen historia eller tanke. Är det programmusik han skriver: – För mig personligen är det programmusik på så sätt att jag för att komma igång och skriva behöver ha en historia att berätta, men det är bara något jag har inom mig.

Jag kunde skriva betydligt mer konkret men jag vill inte styra lyssnaren i en tankebana. Min intention är inte att lyssnaren ska uppleva detsamma som jag.

Han berättar om en dam som kom fram till honom efter framförandet av hans Symfoni nr 4 för att tala om att hon haft en sådan stark upplevelse under konserten. När Haug frågade vad hon hade upplevt sa hon att hon hade varit på en lång segeltur. Haug blev väldigt glad för detta, det betydde ju att musiken hade gett henne något. Sedan spelade det ingen roll att han själv haft händelserna den 11 september 2001 i huvudet när han skrev musiken.

Symfoni nr 4 uruppfördes av Oslo Filharmonin under Manfred Honeck i februari 2002 i samband med Haugs 50-årsfirande. Samma år kom också hans Symfoni nr 5 tillägnad fadern post mortem som dog 1996 och skriven på uppdrag av Trondheims Symfoniorkester.

Det var annorlunda för Haug att komponera två symfonier så tätt inpå varandra. Man kan se symfonierna som tvillingverk, även om de är olika, eftersom mycket av den femte symfonin tillkom under arbetet med den fjärde symfonin och också delvis blev formad efter denna.

– Det gick sex år innan jag orkade skriva en symfoni tillägnad min far. Jag tror det kan vara bra att ha lite distans till en svår upplevelse innan man komponerar ett verk med denna i tanken, annars är det lätt att musiken blir ditt eget lidandes historia. Risken är att man kommer till en punkt där musiken blir privat istället för personlig och däri ligger en väsentlig skillnad.

Ett annat av Haugs senare orkesterverk är den symfoniska dikten Il Preludio dell’Ignoto (Begynnelsen till det okända) från år 2000. Verket är drygt 15 minuter och skrevs på beställning av Norska Ungdomssymfoniorkestern. Här reflekterar Haug över uppbrottet från det gamla och ovissheten inför det nya millenniet. Han använder sig av en stor besättning, här finns mycket av eftertanke och vemod i expressiva stråkmelodier, något av domedagsstämning i det massiva bleckblåset, klockor som ljuder markerar slutet på det gamla men också början till något nytt. I det dramatiska slutet kan man dock skönja en glimt av ljus och hopp, men det slutar i ovisshet.

– Det var en väldigt fin upplevelse att få arbeta med detta verk tillsammans med alla dessa unga musiker. Efter uruppförandet i Elverum reste vi på turné till Tyskland först till världsutställningen Expo i Hannover och sedan till Konzerthaus am Gendarmenmarkt i Berlin där vi spelade inför full salong. Det var fantastiskt och verket fick mycket fint mottagande både av publiken och i pressen.

Jag tycker själv mycket om detta verk, särskilt det härliga slutet när slutackorden lyfter till himmels.

Naturen som inspiration Naturen är som tidigare nämnts viktig för Haug. I Symfoni nr 3 (1991-1993) blev det en näktergal som fick spela huvudrollen.

Med denna symfoni som bär undertiteln ”Det Outgrundliga Live/The Inscrutable Life” arbetade Haug i flera år och det hann hända mycket under resans gång som gjorde att den utvecklades lite annorlunda än han först hade tänkt sig.

– Men det fick den lov till eftersom den tog så lång tid att komponera.

I andra delen av symfonin framträder en sjungande näktergal, något som Haug inte hade planerat in från början. Näktergalen är en mycket sällsynt fågel i Norge och Haug som är amatörornitolog och dirigenten Ole Kristian Ruud begav sig ut en hel natt med professionell ljudutrustning för att kunna spela in dess sång.

Den andra delen av symfonin komponerades sedan efter fågelsången. Fågelsången lades alltså inte till musiken utan tvärtom.

Haug berättar att han en gång blev uppringd av en orkester när de skulle ett verk av Respighi som frågade om de fick låna hans näktergal, men då blev det tvärt nej.

– Skulle de ha fågeln fick de spela hela symfonin också.

I den symfoniska visionen Insignia inspirerades Haug direkt av en naturupplevelse.

– 1993 besökte jag för första gången ögruppen Lofoten utanför den nord-norska kusten. Jag blev helt överväldigad av detta dramatiska landskap. Det var som att befinna sig i alperna och samtidigt ha havet runt omkring.

Några månader senare skrev han verket Insignia. Det var inte så att han konkret försökte beskriva landskapet i musiken men upplevelsen hade satt igång inspirationen hos honom.

– Jag har upplevt mycket fin natur runt om i världen men det är inte varje gång man kommer hem efteråt och skriver en symfoni. Men detta var speciellt.

Insignia har blivit Haugs mest spelade verk med framföranden i Norge, Sverige, Finland, England och Tyskland. The English Chamber Orchestra stod för uruppförandet 1994 och har också spelat in verket på skiva.

När man studerar Haugs verkförteckning upptäcker man snart att den inte innehåller mycket vokalmusik. Förklaringen ligger kanske i att Haug har stor respekt för texten.

– När jag finner en text som är verkligt bra har jag svårt att göra något med den. Texten i sig är så stark att musiken inte tillför något.

Men han har gjort ett större vokalverk, Glem aldri henne, en sångcykel till texter av Gunnar Reiss Andersen, som beställdes till Trondheims 1000-årsubileum 1997. Innan Haug började skriva gick han noggrant tillväga. Han läste igenom i stort sett författarens hela produktion.

Därefter valde han ut fem dikter med det gemensamt att de kretsar kring de eviga frågorna som liv och död, den lilla människan i relation till det stora universum, till tid och rum. De fem sångerna sattes sedan i ett symfoniskt sammanhang. Även om Haug inte komponerat många vokalverk tycker han mycket om kör.

I Symfoni nr 2 använder han sig av två damkörgrupper som sjunger vocalis. Här har han använt sig av rösterna för att lägga till en varm, mänsklig dimension till orkesterklangen.

Symfonin skrevs med det kalla kriget i tankarna och efter slutstrecken i partituret har tonsättaren skrivit följande: ”Med önskan om att människans goda och konstruktiva sidor ska segra över dess tanklöshet och destruktiva krafter”.

Symfonin är skriven för en stor besättning, förutom damkören ingår bl a sex horn och fyra trumpeter, saxofon och orgel.

Eftersom jag inte tidigare hört denna symfoni avslutar vi vårt möte med att tillsammans lyssna på en inspelning från uruppförandet i Elverum 1984.

Det är storslagen musik, fylld av dramatik och konflikter men också mycket mänsklig värme.

Musiken är spännande och full av energi. Jag följer med Halvor Haug på hans resa i det inre och får en stark upplevelse som är alldeles min egen.

Kristina Fryklöf