Musikermagasinet 3 – 2022

AKTUELLT • PRODUKTNYHETER | LEDARE • ”JAG SKULLE VÄLJA GANGSTA RAP”

MUSIKERMAGASINET NR 3-2022 • UTGÅVA 409 • PRIS 79:–

STOR INTERVJU

JOHNNY MARRs NYA DUBBELALBUM I FYRA DELAR

EPIPHONE VI TESTAR

ES-335 & CUSTOM SHOP LES PAUL 1959 STANDARD

SENNHEISER HD 400 PRO DEAR REALITY DEARVR MIX BITWIG STUDIO 4.2 BABY AUDIO TAIP PSP AUDIOWARE SATURATOR HARRISON CONSOLES 32C BUS

GUNNAR E OLSSON

ÖVRIGA TESTER

WWW.TOONTRACK.COM

Den ultimata trumpluggen för låtskrivare är äntligen här: EZdrummer 3. Videos och mycket mer på www.toontrack.com.

FRASER TAYLOR

MUSIKERMAGASINET

18

Dubbelalbum i fyra delar INTERVJU | JOHNNY MARR

När lockdown infördes i Storbritannien 2020 körde Johnny Marr från sitt hem i Manchester varje morgon till andra sidan stan och parkerade sin Mini Cooper i ett näst intill tomt parkeringshus. Han hade ett jobb att utföra i sin studio Crazy Face Factory. Resultatet blev ett dubbelalbum med titeln Fever Dreams Pts 1 – 4.

4

MUSIKERMAGASINET NR 3-2022

— • NR 3-2022 • UTGÅVA 409

TESTER 28 Epiphone Custom Shop Les Paul 1959 Standard & Epiphone ES-335 ELGITARR

36 Sennheiser HD 400 PRO & Dear Reality DearVR MIX

28

HÖRLURAR/MJUKVARA

44 Bitwig Studio 4.2 MJUKVARA

50 BABY Audio TAIP, PSP Audioware Saturator & Harrison Consoles 32C Bus

36

PIGGA PLUGGAR

ÖVRIGT 6 Ledare

CHEFREDAKTÖREN HAR ORDET

44

8 Aktuellt

PRODUKTNYHETER

50

58 Nästa nummer

VI BLICKAR FRAMÅT Ansvarig utgivare Björn Hansen 031-775 65 51 bjorn@hansenforlag.se

Ekonomi & prenumeration Lena Hansen 031-775 65 52 lena@hansenforlag.se

Chefredaktör Annelie Babitz

Art Director Carl J. Alphonce

031-775 65 54 annelie@hansenforlag.se

031-775 65 41 carl@hansenforlag.se

Annonsansvarig Camilla Hansen 031-775 65 40 camilla@hansenforlag.se

Redaktionen Datavägen 6B 436 32 Askim Telefon: 031-775 65 50 lena@hansenforlag.se musikermagasinet.se

NR 3-2022 MUSIKERMAGASINET

5

MEDARBETARE • LEDARE Michael Dee Frilansjournalist baserad i London. Gjorde sin första intervju för Musikermagasinet 1988. Michael har en uppsättning gitarrer som han beskriver som ”älskad fast inte särskilt värdefull”.

Mats Grundberg Mats jobbade tidigare som redaktör för MM i 15 år och är en flitig skribent samt gitarrist.

Peter Marchione Keyboardspelande före detta chefredaktör på MM som gärna ägnar sig åt produktion, låtskrivande och ljudskruvande i olika projekt och konstellationer.

Gunnar E Olsson Bluesgitarrist, hemstudio­ veteran och tidigare chef­redaktör förMusiker­ magasinet.

”Jag skulle välja gangsta rap” Jag satt hemma i mitt vardagsrum och kollade på olika musikvideor när Björn Hansen textade mig och ville att jag skulle komma på en intervju för det här jobbet. Innan dess hade jag promenerat fram och tillbaka i stan, samt beklagat för olika vänner att jag var trött på att hoppa runt som reporter på Bonniers olika tidningar, att jag bara ville landa. Visst, jag har alltid älskat att jobba som reporter, flänga runt och göra intervjuer och sedan skriva om det. Men det var dags för något nytt och därför blev jag väldigt glad när jag fick det där sms:et. Efter intervjun fick jag med mig några av förlagets tidningar, bland annat några nummer av denna tidning.

Jag gick hem och la tidningarna på mitt vardagsrumsbord, satte mig i min soffa och knappade sedan fram en video med Snoop Dogg på min smart-tv. Det var en video från den tiden han fick för sig att byta namn till Snoop Lion. Jag vet inte om han fortfarande kallar sig för det? Omärkt började jag tänka på Prince som också bytt namn en gång i tiden. Om jag inte minns helt fel så bytte han först namn till symbolen, innan han började kalla sig för The Artist. The Artist formerly known as … Snoop Lion formerly known as … Men hade det inte varit enklare om Snoop Dog bytt namn till ”snoppen”? Anledningen till att jag tänker så är för att raptexter ofta lämnar en del övrigt att önska. Det kan ju bli lite tradigt med texter som alltid verkar handla om att artisten har strippers and hoes, and money in the bank.

Knappade fram en annan musikvideo och började förstrött bläddra i ett nummer av Musikermagasinet. Vid första anblicken kändes alla tekniska termer i den överväldigande. Bläddrade vidare till en intervju som jag älskade, men började samtidigt tänka på vad jag skulle säga om jag blev kallad till en andra intervju.

Först tänkte jag att jag kanske kunde berätta att mitt musikintresse alltid varit väldigt starkt och att jag brukade skolka en del under gymnasiet för att kunna stanna hemma och kolla på MTV. Kanske kunde jag också berätta att jag tagit pianolektioner större delen av mitt liv, sjungit i band och att jag älskar all musik, allt från opera till gangsta rap. Men om jag var tvungen att välja så skulle jag välja gangsta rap.

Jag kan inte hjälpa det, men jag är en total addict av rap och hiphop.

Jag är en total addict av de där tunga beatsen, släpiga rhymes, typ Snoop och Wu Tang Clan. Att jag till slut fick jobbet har naturligtvis inget att göra med att jag är en person som lyssnar på gangsta rap dagarna i ända, utan beror nog mer på att jag älskar berättande och har ett intresse för skapande av innehåll.

Så detta är alltså mitt första nummer som chefredaktör. Önskar er alla god läsning.

ISSN 1401-8357

Annelie Babitz chefredaktör annelie@hansenforlag.se

VJU STOR INTER ”JAG | LEDARE • YHETER • PRODUKTN AKTUELLT

SKULLE VÄLJA

RAP” GANGSTA

INET MAGAS MUSIKER

s Y MARR JOHNN LALBUM NYA DUBBE I FYRA DELAR

NE EPIPHO

VA 409 2 • UTGÅ NR 3-202

• PRIS

79:–

VI TESTAR

CUS ES-335 &

P LES PAUL TOM SHO

DARD 1959 STAN

SVENSKA MUSIKERM AGASINET

ER NNHEIS SE HD 400 PRO ALIT Y DEAR RE

ER ÖVRIGA TEST

DEARVR MIX

TWIG BI STUDIO 4.2 O

BY AUDI BA ARE TAIP P RAUDIOW PS SATURATO RRISON

R E OLSSON

NR 3 -2022

Gör som fler än 2000 andra, följ Musikermagasinet på Facebook!

GUNNA

Prenumerationer: Sverige, 8 nummer 580 SEK inkl. moms, övriga Norden 1 020 SEK inkl. frakt. Nyprenumeration sker enklast genom inbetalning på postgiro 63 47 52-0. Ange fullständigt namn och adress på talongen. Adressändring göres på vår hemsida eller via e-post till mm@hansenforlag.se. Nuvarande adress anges. Redaktionen ansvarar endast för beställt material.

Eftertryck, helt eller delvis, förbjudet. I tidningens utlottningar och tävlingar svarar pristagarna själva för eventuell vinstbeskattning. Musikermagasinet utges av Hansen Förlag AB.

THE NEW HYBRID ACOUSTASONIC® PLAYER TELECASTER® Streamlined and stage-ready, this shape-shifting hybrid goes from acoustic to electric with something new at every turn.

The ACOUSTASONIC PLAYER TELECASTER shown in Butterscotch Blonde.

Iconic acoustic voicings. Big electric tones. One powerful Blend Knob.

©2021 Fender Musical Instruments Corporation. All Rights Reserved. FENDER (standard and in stylized form), ACOUSTASONIC and TELECASTER are trademarks of Fender Musical Instruments Corporation and/or its affiliates, registered in the U.S. and other countries.

AKTUELLT PRODUKTNYHETER Text: Mats Grundberg Nyhetstips? Mejla news@hansenforlag.se

Roland Space Echo i pedalform Fyra Harrison 32C-funktioner Boss har komprimerat Rolands klassiska bandeko RE-201 Space Echo i en plugin till två pedaler: RE-202 och RE-2.

Enligt tillverkaren har man fångat alla de karaktäristika som utmärkte den analoga förlagan, men med större kontroll över ljudet och med stereo in och ut; även försteget har modellerats och kan stängas av om så önskas.

På den mindre modellen RE-2 kan man i elva steg välja olika kombinationer av tre virtuella tonhuvuden för ekot och ett reverb av fjädertyp, och nivåerna kan ställas individuellt. Här finns också kontroller för bandsvaj, utökad ekotid, tap tempo, extern fotkontroll, samt huruvida effekten ska klinga ut när pedalen avaktiveras eller ej. Utöver detta har den större RE202 fem ytterligare lägen som inkluderar ett fjärde tonhuvud, kontroller för överstyrning/mättnad, bandslitage, minnesplatser för att spara ljud samt tre fotomkopplare med momentanlägen för realtidseffekter. Den kan också användas för såväl instrument som linjekällor och har en omkopplare för att stänga av den torra signalen.

Priser: 249,99 respektive 399,99 US dollar.

Tillverkare: Boss, www.boss.info

Harrison Consoles presenterar 32C Bus, en plugin som kombinerar fyra ljudformande verktyg och är ämnad att användas på, just, bussar.

De fyra delarna utgörs av en bandmättnads-/overdrive-processor, en kompressor, en EQ och en limiter, alla emuleringar av motsvarande kretsar i Harrisons legendariska analoga mixerbord. Overdrive-delen är hämtad från tillverkarens digitala arbetsstation Mixbus 32C, där den fungerar som en homogeniserande komponent på alla ljudkanaler. Kompressorn har en sidechain-funktion med integrerat högpassfilter och individuella kontroller för tröskelvärde, ratio, attack, release och makeup-gain. EQ:n kan placeras före eller efter kompressorn och består av tre band, varav det översta har steglöst justerbart frekvensområde. Limitern, slutligen, uppges vara av ”klassiskt” snitt och flankeras av en utgångsnivåmätare av K12-typ där färgkodade fält gör det enkelt att avläsa när nivån är optimal.

32C Bus stödjer alla pluginformat i valfritt värdprogram.

Pris: 89 US dollar.

Tillverkare: Harrison Consoles, www.harrisonconsoles.com

DL4 MkII – en delayklassikers återkomst Med DL4 MkII har Line 6 återupplivat pedalklassikern DL4 Delay Modeler och samtidigt passat på att modernisera den.

DL4 MkII innehåller alla ljud och funktioner från föregångaren och kontrollernas diposition är identisk, men trots att den är både nättare och lättare har antalet delaytyper fördubblats med femton nya ljud från HX-familjen. Pedalen har också två looper-funktioner med mono/stereo-val och upp till 240 sekunders inspelning, och ansluter man ett microSDkort utökas tiden till flera timmar. Bland övriga funktioner märks, förutom dubbla telejack in och ut, XLRingång med separat volymkontroll för mikrofon, MIDI in och out/thru på DIN-kontakter, 128 programplatser, omkopplare för true, buffrad eller DSP-bypass samt möjlighet att ansluta en expressionpedal eller två extra fotomkopplare.

Pris: 3 800 kr.

Tillverkare: Line 6, www.line6.com

8

MUSIKERMAGASINET NR 3-2022

Moderniserade japanska Fenderklassiker

Bandlösa nyheter i Modo Bass 2 IK Multimedia presenterar version 2 av sitt virtuella basinstrument Modo Bass, som bland annat kompletterats med fler instrument.

Utöver de tidigare fjorton basmodellerna finns nu ytterligare åtta, varav sex elektriska och två kontrabasar. Bland de nya elbasarna återfinns två bandlösa, en som modellerats efter Jaco Pastorius Jazzbas och en som inspirerats av Pino Palladinos StingRay. De två kontrabasarna utgörs av Rockabilly, som lämpar sig för slapspel i old school-stil, och Upright Studio, som uppges ha ett klassiskt jazzsound. På de båda sistnämnda har man möjlighet att variera den virtuella upptagningen med såväl vanliga som piezomickar. Utöver de nytillkomna instrumenten innehåller Modo Bass 2 en rad nya spelmönster, inspelade av professionella basister, samt flera förbättringar som ger mer kontroll över detaljer i speltekniken.

Pris: 375 euro.

Fender JV Modified Series bygger på företagets populära japantillverkade gitarrer från början av 80-talet men har uppdaterats med moderna detaljer.

Serien består av två Tele- och två Strat-modeller. Gemensamt för dem är att huvuddragen baseras på föregångarna från 50- och 60-talen och att de har mickar av vintagetyp, men också att de har kroppar av lind, V-formade sidenmatta lönnhalsar med 9,5 tums greppbrädesradie, medium jumbo-band och tonkontroller med push-pull-funktion för utökade ljudmöjligheter. 50’s Telecaster och 60’s Custom Telecaster kommer i färgerna White Blonde respektive Firemist Gold och har tredelade mässingsstall och låsbar mekanik. Mickväljaren har fyra lägen och tonkontrollens push-pull-funktion fasvänder mickarna mot varandra.

50’s Stratocaster HSS och 60’s Stratocaster kommer i tvåtons sunburst respektive Olympic White och har svaj av vintagetyp och låsbar mekanik.

På den förra splittar push-pull-funktionen humbuckermicken, medan den på den senare adderar halsmicken till de övriga två.

Priser: 15 349 till 15 849 kr.

Tillverkare: Fender, www.fender.com

Tillverkare: IK Multimedia, www.ikmultimedia.se

Handbyggd U47 FET-replik från O.P.R. Australiska O.P.R. har satt i gång tillverkningen av en U47 FET-replik som de hävdar är identisk med originalet.

Enligt tillverkaren har det möjliggjorts genom att till punkt och pricka följa originalritningarna och ta fram en egen K47/49-kapsel som tillverkas för hand och trimmas in till ursprungsspecifikationerna på plats i det Melbournebaserade företaget. Kapseln har förlagans uppbyggnad med ett 6 mikrometer tjockt

mylarmembran med centralt placerad elektrod och njurformad upptagningskaraktäristik. Fet-kretsen är av diskret op amp-typ och följs av en stor utgångstrafo, vilket enligt O.P.R. ger ett fylligt, kraftfullt ljud med häpnadsväckande transientåtergivning, samtidigt som micken klarar ljudtryck upp till 147 dB med dämpsatsen aktiverad. Därmed är O.P.R. U47 FET väl lämpad för upptagning av ljudstarka källor, men den uppges också ge ett fantastiskt mixfärdigt sångljud, liksom detaljrik återgivning av akustiska instrument.

Pris: 1 450 AU dollar (ca 10 200 kr).

Tillverkare: Open Plan Recording, www.openplanrecording.com NR 3-2022 MUSIKERMAGASINET

9

AKTUELLT PRODUKTNYHETER

Lättanvänd och resurssnål dynamisk EQ

Modernt algoritmiskt reverb från Baby Audio

Dynamic Eq från Initial Audio är en kombinerad parametrisk equalizer och multibandskompressor i pluginformat.

Upp till sexton EQ-band kan aktiveras och pluggen kan användas som en renodlad equalizer, men till varje band hör också en kompressor, vilket ger utökade möjligheter att kontrollera valda frekvensområden. Enligt tillverkaren bygger den på en mycket transparent algoritm som varken tillför distorsion eller andra oönskade förvrängningar ens när den pressas hårt. Dynamic Eq har utformats för att vara överskådlig och lättanvänd: alla justeringar av såväl EQ som kompressor görs direkt i en graf under vilken en frekvenskurva i realtid visar hur ljudet påverkas, och när ett kompressorband markeras dyker en ruta upp med nivåmätare och reglage för alla dess parametrar. För ytterligare flexibilitet kan valfria kompressorband kopplas om till expander i stället. Dynamic Eq uppges vara mycket resurssnål och den stödjer alla pluginformat under MacOS och Windows.

Pris: 69 US dollar.

Baby Audio Crystalline är en plugin som uppges vara en toppmodern variant på det klassiska algoritmiska reverbet.

Enligt Baby Audio har man utnyttjat DSP-kraften i dagens datorer för att skapa klanger med en renhet och flexibilitet som de digitala reverbpionjärerna bara kunde drömma om, men i sann algoritmisk anda är Crystalline inte avsett att efterlikna verkliga rum utan att låta onaturligt, i ordets bästa bemärkelse. Det enkelt upplagda, fullt skalbara gränssnittet rymmer dessutom en mängd kontroller för att finslipa reverbets reflexer, djup, utbredning, frekvensbalans med mera, och bland specialeffekterna hittar man gejtade, reverserade och frysta klanger, liksom shimmer-effekter. Vill man synka Crystalline till värdprogrammets tempo går det bra, men man kan också ställa in tidsvärdena manuellt. Pluggen levereras med 300 preset och stödjer alla format under MacOS och Windows.

Pris: 99 US dollar.

Tillverkare: Initial Audio, www.initialaudio.com

Tillverkare: Baby Audio, www.babyaud.io

A-serie från Adam Adam Audio har släppt en uppföljare till sin studiomonitorserie AX, kort och gott kallad A Series.

A Series har nyutvecklade bas- och, på trevägsmodellerna, mellanregisterelement som enligt Adam bidrar till häpnadsväckande klarhet och låg distorsion. De är också utrustade med waveguides som kan roteras för liggande eller stående användning, Sonarworks rumskorrigeringssystem och ett DSP-baserat filtersystem som kan styras med en ny mjukvara, A Control. A Series består av fem modeller, alla med Adams välkända banddiskanter. A4V och A7V är traditionellt utformade tvåvägsmodeller med fyra, respektive sju tum stora basar.

A44H är en liggande tvåvägskonstruktion med en låg 19 tums profil som gör att den passar perfekt att placeras exempelvis på ett rackskåp. A8H är en trevägsmodell med en åtta tums bas, och en tre- och en halv tums stort mellanregister, medan A77H är en liggande dito med dubbla sju tums basar. Enligt Adam riktar sig A

10

MUSIKERMAGASINET NR 3-2022

Series till proffs- och projektstudior, men även till sammanhang som ljudanläggningar i hemmiljö.

Priser: från 449 till 1 599 euro.

Tillverkare: Adam Audio, www.adam-audio.com

XS Wireless IEM

About time to level up Make the move to personal monitoring with Sennheiser’s new XS WIRELESS IEM. Defining new standards for simple, flexible, and reliable wireless in-ear monitoring, this system is designed to help you level up your sound – regardless of your experience level. Whether a rehearsal or live performance, on a club stage or for a worship service, benefit from renowned Sennheiser sound and solid wireless reliability packaged into a convenient system – letting you focus on playing your best. www.sennheiser.com/XSW-IEM

AKTUELLT PRODUKTNYHETER

Utökad pedalförstärkarserie från Victory

Bassment – en komplett elbasplugin

Victory Amps har uppdaterat sin pedalformade förstärkarserie V4 och samtidigt utökat den från två till fem modeller.

Alla fem är storleksmässigt något bantade och innehåller flera gemensamma nyheter som Two Notes IR-baserade högtalaremulering med plats för sex IR-modeller ombord och något som kallas Valve Response Circuit som ska ge dynamiken och spelkänslan i rörbaserade slutsteg. Ett hörlursuttag kompletterar nu anslutningarna, som omfattar effektloop, högtalarutgång, DI-utgång på XLR, balanserad teleutgång med valbar högtalaremulering samt USB-anslutning. Till de tidigare Kraken- och The Duchess-modellerna har man lagt The Jack, en allroundförstärkare med en huvudsakligen ren kanal och en med tät, sjungande överstyrning, The Copper som har Vox-karaktär och omkopplingsbar Top Boost, samt The Sheriff där man kan växla mellan klassiskt och hot-moddat Marshallljud. Alla fem har rörbaserade försteg, en trebands EQ , inbyggt reverb, klass D-slutsteg på upp till 180 watt och inbyggd nätdel.

Priser: 10 995 kr.

United Plugins och Muramasa Audio presenterar Bassment, en ny förstärkarplugin för elbas.

Liksom den elgitarrinriktade syskonpluggen Electrum innehåller Bassment så väl virtuella förstärkare och högtalare som effekter, allt samlat i ett och samma fönster och överskådligt färgkodat. Pluggen innehåller nio moduler som kan flyttas om i valfri ordning. Förstärkarmodulen uppges erbjuda allt från rent till brutalt distat och har en fembands EQ som kompletteras med fyra ytterligare detaljerat ljudformande delar. Högtalarmodulen innehåller femton modeller som uppges ha en mycket naturtrogen karaktär. Övriga moduler utgörs av en autowah, en kompressor, en grafisk EQ , en gate, modulationseffekter, en automatisk volymkontroll samt en subbasgenerator. Liksom Electrum har Bassment funktioner som automatiskt optimerar ljudnivån samt analyserar ett referensljud och applicerar en EQ för att matcha det. En stämapparat finns förstås också ombord. Bassment stödjer alla pluginformat under MacOS och Windows, och på tillverkarens hemsida finns en demoversion som fungerar utan begränsningar i femton dagar.

Pris: 129 euro.

Tillverkare: Victory Amplification, www.victoryamps.com

Tillverkare: Muramasa Audio, www.unitedplugins.com

StompMan förstärker från pedalbordet Hughes & Kettner beskriver StompMan som en fullödig gitarrförstärkare i pedalformat.

I hjärtat på den 153 x 132 mm stora/lilla förstärkaren finns H&K:s analoga Spirit Tone Generator-teknik som uppges återge tonen och spelkänslan i traditionella rörförstärkare utan att orsaka några fördröjningar i ljudpassagen. Den levererar 50 watt i 4 ohm, 25 watt i 8 ohm eller 12,5 watt i 16 ohm, och kan med sin enda kanal skapa både rena och överstyrda klanger. På enhetens ovansida finns rattar för justering av gain, mastervolym, ton, resonance, presence och sagging, av vilka den sistnämnda kontrollerar slutstegskompressionen, samt fotomkopplare för att aktivera den inbyggda seriella effektloopen och en boost-funktion på upp till +6 dB. Vikten, slutligen, ligger helt i linje med de pedalbordsvänliga måtten: 650 gram.

Pris: 1 959 kr.

Tillverkare:Hughes & Kettner, www.hughes-and-kettner.com

12

MUSIKERMAGASINET NR 3-2022

Now available

11

AKTUELLT PRODUKTNYHETER

Korg Wavestate och Opsix i pluginversioner

Fender-replik av Nile Rodgers gitarr

Korgs syntar Wavestate och Opsix har nu släppts i pluginversioner som ljud- och funktionsmässigt är identiska med hårdvaran.

De fysiska mo­ d­ellerna lanserades för två år sedan: den förstnämnda som en modern variant av den gamla Wavestation, där samplingar med hjälp av Wave Sequencing 2.0-teknik skapar komplext föränderliga klangmattor och ljudlandskap, medan Opsix är en FM-synt med sex operatorer och utökad flexibilitet. De nya pluggarna Wavestate Native och Opsix Native uppges ha mycket överskådliga och lättanvända gränssnitt, är fullt kompatibla med sina hårdvarumotsvarigheter och fungerar i formaten VST3, AAX och AU under MacOS och Windows.

Pris: 199 US dollar styck.

Fender har släppt en replik av Hitmaker, den gitarr som följt den legendariske Neil Rodgers genom hans karriär och bidragit till hans omisskännliga sound.

Liksom förlagan har Fender Neil Rodgers Hitmaker Stratocaster en något mindre och mer avfasad kropp än en vanlig Strata. Den består av al och är täckt med en olympic white-färgad lack som både ska åldras vackert och låta träet andas. Halsen är gjord av ett stycke sidenmattlackad lönn, har en C-formad ’59-profil och en greppbräda med 9,5 tums radie och medium jumbo-band. Huvudets baksida pryds av en Nile Rodgers & Chiclogga och halsplattan är stämplad med en Hitmaker-dito. Mickarna är specialgjorda och uppges ha den klara, klockliknande klang som kännetecknar Rodgers ljud. Bland övriga detaljer märks ett svajlöst Strata-stall med genomgående strängfäste, låsbar Sperzel-mekanik, kromat plektrumskydd och vita rattar av puck-typ. Gitarren levereras med ett specialinrett etui i vintagestil.

Pris: 30 699 kr.

Tillverkare: Korg, www.korg.com

Tillverkare: Fender, www.fender.com

Moddad Screamer-pedal från JHS Pedaltillverkaren JHS pre­ senterar en ny modell i budgetserien 3 Series: Screamer.

Som namnet antyder baseras den på en av världens mest sålda overdrivepedaler, Tube Screamer, och är närmare bestämt en serietillverkad och överkomligt pris-

14

MUSIKERMAGASINET NR 3-2022

satt version med Joshs populära Strong Mod-modifiering av originalet ombord. Enligt JHS erbjuder Screamer mer överstyrningsmarginal, bättre boost-egenskaper, större bredd på drive- och tonkontrollerna och, inte minst, en angenämare frekvensåtergivning. Pedalen har tre rattar: Volume, Tone och Drive och en omkopplare med två lägen: det ena med TS808/TS9-originalets symmetriska klippkaraktär, det andra med modifieringens asymmetriska. Som strömförsörjning fungerar vilken vanlig niovoltsadapter som helst.

Pris: 99 US dollar.

Tillverkare: JHS Pedals, www.jhspedals.info

LAVA ME 3

INNOVATION & INSPIRATION Lava ME 3 är världens första ”Smart Guitar” med Touch-skärm.

• Dessa lättspelade kolfiber-gitarrer erbjuder bl. a. looper, effekter och beats - helt unplugged.

• Det inbyggda HILAVA-systemet med touch-skärm använder gitarr-kroppen som högtalare.

• ME 3 är tillverkad i det nya patenterade kolfiber-materialet Airsonic™, vilket innebär att gitarren är helt okänslig för temperaturer och fuktighet.

Testa en ME 3 - Din gitarrvärld kommer aldrig att bli densamma.

LAVA ME 3 Återförsäljare Musikbörsen - Gävle Musik Utan Gränser - Göteborg Musikhuset - Karlstad

•

•

•

Andreasson Musik - Göteborg

Musikalen - Halmstad

Musikanten - Kungälv

Deluxe Music - Stockholm

•

Antons Musik - Varberg

•

Gitarren - Göteborg

Elmelid Musik - Höör

Musikanten - Luleå

Musikanten - Umeå •

•

•

•

•

•

Ljudfront - Järfälla

Musikbörsen - Malmö

Uppsala Musikverkstad - Uppsala

Musikbörsen - Västerås •

Musikcentralen - Växjö

Marknadsförs i Skandinavien av

www.fitzpatrick.se

Mer info här:

Stråkensemble och syntar smälter samman i Polaris Spitfire Audio presenterar Polaris BT, ett mjukvaruinstrument som suddar ut gränserna mellan akustisk stråkorkester och klassiska syntklanger.

Polaris har tagits fram i samarbete med en av den elektroniska musikens förgrundsfigurer, Brian Transeau, BT. Grunden utgörs av tre delar: en liten modern stråkensemble som imiterar klassiska syntljud, samplingar av själva syntarna, däribland CS-80, Prophet T8, 5 och Matrix 12 och Jupiter 8, samt versioner av båda som bearbetats genom hårdvara som Emu E-II, Fairlight, Ensoniq Mirage samt ljudkassett- och videoband.

Utöver alla samplade instrument inhyser Polaris också Spitfires eDNAfunktion som gör det möjligt att blanda och förändra två ljud, samt en sprillans ny granulär funktion. Enligt tillverkaren gör detta Polaris till ett mångfacetterat, flexibelt och experimentvänligt instrument som är perfekt för musikmakare – inte minst inom film – som söker toppmoderna, unika, förtätade, episka klanger.

Pris: 349 euro.

Tillverkare: Spitfire Audio, www.spitfireaudio.com

Bantad Fantom-trio från Roland Roland Fantom-0 är en syntserie som erbjuder huvuddelen ljud och funktioner från flaggskepps-Fantom men till halva vikten och priset.

Serien består av tre modeller, Fantom-06, -07 och -08 med 61, 76 respektive 88 tangenter, de två förra med nyutvecklade syntklaviaturer, den senare med vägd klaviatur. Utöver dessa skillnader är de tre modellerna identiska och har formgjutna chassin som uppges vara både stabila och lätta. Under huven finns tusentals ljud som bygger på såväl Zen-Coreoch Supernatural- som virtuell tonhjulsteknik, och ljudinnehållet kan expanderas. Enligt Roland är Fantom-0 konstruerad för att snabbt bygga ljud och musikaliska idéer, och bland verktygen finns en sequencer, en sampler, funktionen Scenes, där ljud kan sparas i snabbt åtkomliga uppsättningar, plus realtidskontroller som innefattar en beröringskänslig skärm, slagplattor, transportreglage, reglar och massor av knappar och rattar. Fantom-0 har inbyggda MIDI- och USB-ljudinterface och interagerar sömlöst med olika datorbaserde program.

Priser: 16 080, 19 300, respektive 21 450 kr.

Tillverkare: Roland, www.roland.com

Hörlurar för proffs från Røde Røde presenterar sina första hörlurar, NTH-100, och beskriver dem som anpassade för en rad professionella användningsområden.

NTH-100 är av sluten typ och uppbyggd runt flera tekniska lösningar som utvecklats av Røde själva. Ett exempel är högtalarelementen som uppges ha en frekvensåtergivning från 5 Hz till 35 kHz med exakt återgivning och mycket låg distorsion. Ett annat är den akustiska konstruktionen som optimerats för att ge ett exceptionellt detaljerat och naturligt ljud. Vidare är kåporna uppbyggda av minnesskum och ett gelmaterial med kylande effekt, vilket gör dem skönare att bära under lång tid,

16

MUSIKERMAGASINET NR 3-2022

och ytterlagret består av ett textilmaterial som skall vara mycket behagligt mot huden. Till komforten bidrar också bygeln, som när den justerats efter användarens huvud kan låsas i sitt läge. NTH-100 finns att få i flera färger och levereras med en kabel på 2,4 meter, som kan anslutas till endera höger eller vänster kåpa, adapter från minitele- till fullstort teledon samt förvaringsväska.

Pris: 1 945 kr.

Tillverkare: Røde, www.rode.com

INTERVJU JOHNNY MARR Text: Michael Dee Foto: BMG, Fraser Taylor, Melody Maker, EMI, Rhino

Dubbelalbum i fyra delar När lockdown infördes i Storbritannien 2020 körde Johnny Marr från sitt hem i Manchester varje morgon till andra sidan stan och parkerade sin Mini Cooper i ett näst intill tomt parkeringshus. Han hade ett jobb att utföra i sin studio Crazy Face Factory. Resultatet blev ett dubbelalbum med titeln Fever Dreams Pts 1 – 4.

18

MUSIKERMAGASINET NR 3-2022

Johnny Marr med sin tolvsträngade 1966 Gibson ES-335.

NR 3-2022 MUSIKERMAGASINET

19

D

et låter mycket Manchester om Johnny Marrs nya platta. Från början till slut är det som att svepas in i en speciell värld, en Cinemascope produktions-värld av gitarrljud och elektronik där man påminns om hans tidigare insatser i The Smiths, men också i Electronic. Electronic som var det band han bildade 1989 tillsammans med Bernard Sumner från New Order (som bildades 1980 av de återstående medlemmarna ur Joy Division.)

Dubbelalbumet är gjord under pandemin, vilket det också reflekterar. Och singeln, Spirit Power and Soul, som också är öppningsspåret känns närmast som en programförklaring: ”Yesterday is gone/ Today I’m

”När något sådant dyker upp, ja, då är jag tvungen att löpa linan ut. Det är som ett maratonlopp. Det går inte lägga av efter några kilometer.” so on the Run.” Men trots känslan av instängdhet så ger plattan också en expansiv upplevelse som för tankarna till frågan vad det är för framtid vi går mot.

The Smiths

20

Tidningen Mojo beskrev en gång Johnny Marr som den ”den siste store gitarrstilisten”. Noel Gallagher kallar honom ”magiker”. Själv hade han knappt hunnit komma upp i tonåren innan han blev ett begrepp i Manchester. Han hoppade in och ut ur olika band men han var ute efter något speciellt och en dag knackade han på hos den fyra år äldre Morrisey. Tillsammans bildade de bandet The Smiths där Morriseys sång och texter ramades in av Marrs klingande gitarrer, utan effekter och dist.

Det blev fyra album och den självbetitlade debuten kom 1984, följd av Meat is Murder, The Queen is Dead och Strangeways Here We Come. När den sistnämnda släpptes hade Marr redan lämnat The Smiths. ”Musikaliska meningsskiljaktigheter” sammanfattade Marr det hela med. Eller ”Jag

Johnny Marr på omslaget till Melody Maker 3 augusti 1985. Han blev utsatt för häxjakt av den brittiska pressen när han lämnade The Smiths 1987.

Johnny Marr bildade 1989 bandet Electronic med Bernard Sumner.

Debutplattan kom 1991.

Omslaget till Modest Mouse albumet We Were Dead Before the Ship Even Sank. Johnny Marr flyttade till Portland i Oregon för att spela med bandet.

MUSIKERMAGASINET NR 3-2022

bildade inte ett band för att framföra Cilla Black låtar”, som han sa, då.

Trots försök lyckades de tre resterande bandmedlemmarna inte hitta någon som kunde ersätta Marr och The Smiths splittrades, vilket ledde

till att Marr blev utsatt för en häxjakt i den brittiska musikpressen. Allt för att ha orsakat deras favoritbands kollaps.

Marr reser sig Efter det gjorde han något helt oväntat – han gick med i The Pretenders som ersättare åt James Honeyman-Scott som avled 1982. Därefter gick han med i Matt Johnsons band The The och startade samtidigt Electronic.

Parallellt började han också jobba som studiomusiker och det är en lång och ibland förvånande lista på alla han spelat åt. Bland andra Talking Heads, Bryan Ferry, Pet Shop Boys, Blondie, Crowded House, Tom Jones, Billy Bragg och Oasis.

Han har också ingått i band som Johnny Marr & The Healers, 7 Worlds Collide, The Cribs. Och när Isaac Brock från Modest Mouse ringde honom från Portland, Oregon, och bjöd in honom som bandmedlem så reste han dit med familjen och blev kvar där några år.

Solokarriär 2010 inledde han ett samarbete med kompositören Hans Zimmer, för att jobba på soundtracket till science fictionfilmen Inception. När Zimmer fick i uppdrag att skriva musik till senaste Bondfilmen, No Time To Die, ringde han återigen upp Johnny Marr. Marrs solokarriär kom dock igång ganska sent med albumet The Messenger, 2013, följt av albumet Playland, 2014, Call The Comet, 2018, och nu senast dubbelalbumet Fever Dreams Pts 1 – 4, utgiven av BMG. Med sig på den nya plattan har Marr sitt band med Jack Mitchell och Iwan Gronow på trummor och James Doviak på gitarr och keyboards.

James Doviak har också samproducerat plattan. Gästar gör den amerikanska singer songwritern Meredith Sheldon och Simone Marie från Primal Scream spelar bas på tre spår.

När jag lyssnade igenom den nya plattan framstod den inte som en samling låtar utan som ett sammanhängande album, ljud- och temamässigt. Hur kickades processen igång?

– Många av mina kompisar gör en ny platta när de under några år har byggt ett litet lager av låtar. Så är det inte för mig. Jag fattar ett beslut att göra en platta och så sätter jag igång. Titeln Fever Dreams Pts 1 – 4 dök upp under ett väldigt tidigt stadium i processen, utan att jag ens hade försökt

Omslag till samlingsplattan The Sound of The Smiths, utgiven 2010.

Morrisey är den ende som Johnny Marr jobbat med under åren som han inte har kontakt med i dag.

komma på en titel. ”Det där låter bra”, tänkte jag och levde med titeln några dagar. Det var något med de fyra delarna som fick mig att fundera på ett dubbelalbum. Jag har gjort plattor sedan jag var ung och vet hur viktigt det är att ta vara på något som biter sig fast. När något sådant dyker upp, ja, då är jag tvungen att löpa linan ut. Det är som ett maratonlopp.

Det går inte lägga av efter några kilometer.

Rent textmässig känns den också mer personlig än dina tidigare soloplattor.

– Med planen på ett dubbelalbum och titeln på plats funderade jag på vad jag skulle säga text- och ämnesmässigt. Jag kom fram till att jag borde vara mer personlig, men inte bekännande som typ ”jag och min akustiska gitarr”.

”Jag älskade att jobba med Bernard och jag spelade på mängder av Pet Shop Boys plattor, mer än någon annan musiker.”

När jag turnerat med tidigare soloplattor har jag lärt mig att det känns bra att stå på scenen och sjunga om något som är meningsfullt. Publiken gillar det och jag är mån om min publik. Så det vore bra att gräva i känslorna, sjunga om vad det innebär att vara människa.

– Jag kände dock att jag inte ville ”vräka” ur mig om mina känslor, men å andra sidan så har det aldrig stört Curtis Mayfield eller Al Green.

De kunde skriva om sociala förhållanden på ett enkelt sätt. Den första uppgiften jag gav mig själv var att skriva singeln Spirit Power and Soul. Det var ett försök att skriva en hit. En riktigt electro-soul stomper. Det låtar logiskt när jag beskriver det, men det var mycket jobb. Resten av albumet kände jag mig igenom. Det här är faktiskt det första dubbelalbumet jag gjort, vilket är märkligt med tanke på alla band jag varit med i.

Du har talat om att det finns ett starkt feminint element på plattan?

– Det framträder bland annat i låten Ariel. Där har folk snappat upp att

The Messenger. Det dröjde ända till 2013 innan Johnny Marr släppte sin första soloplatta.

NR 3-2022 MUSIKERMAGASINET

21

”Man about town.” Johnny Marr skapade sig ett namn som gitarrist i Manchester redan i tidiga tonåren.

22

MUSIKERMAGASINET NR 3-2022

det handlar om en kvinna och titeln kommer från en antologi av poeten Sylvia Plath. Jag skrev den ur ett kvinnligt perspektiv. Det är alltid många kvinnor i min publik och så har det varit sedan jag gick solo. Jag tror att jag byggt ett ganska speciellt förhållande till min publik och de tycks gilla om jag i en text lånat något från till exempel författarna Susan Sontag eller Joan Didion. Jag har skrivit flera låtar med den kvinnliga publiken i åtanke.

Plattan är inspelad i din egen studio Crazy Face Factory i Manchester. Vad innebär ordet fabrik i detta sammanhang?

– Studion ligger längst upp i en industribyggnad som uppfördes i slutet av 1800-talet och kopplingen till ordet industri betyder mycket för mig.

Jag avslutade mina skolår 1980 och det fanns många band som då gjorde musik i genren industrial band, som till exempel tidiga Human League och Cabaret Voltaire. Det första jag gjorde i studion efter att ha installerat mig var att jag kopplade en trummaskin till några gitarrpedaler och spelade in. Det hade varit lättare att flytta en mus på en datorskärm, men det hade inte varit hälften så kul.

– Detta resulterade i låten Actor Attractor som ingick på förra plattan, Call the Comet. Efter det skrev jag ännu en låt, New Dominions, där jag förde in en industrial vibe i vad jag och bandet gör. På den andra plattan kom Karl Bartos från Kraftwerk ombord. Han bodde hos mig några år och berättade att Kraftwerk kände sig som arbetare när de gick in i studion.

Det var inte snack om att hänga, prata i telefon eller bjuda in flickor. De gick till fabriken och jobbade och det där tog jag till mig. Så när jag sitter i bilen på väg till studion känner jag mig som en knegare.

Det är fantastiska gitarrljud på plattan. Vad använde du den här gången?

– Jag använde ett antal gitarrer. Min Fender Jaguar Signature Model för den kan låta som 10 olika gitarrer, till exempel en Rickenbacker eller en Gretsch, men det är som att spela på en Fender. Jag använde en Yamaha SG 1000 från slutet av 70-talet, en röd Gibson Les Paul från 80-talet och en Gibson Twin Neck som jag skaffade när jag skulle jobba på soundtracket till filmen Inception. Min favoritförstärkare är en Fender Deluxe Reverb 1964 som jag köpte 1986. Jag dammade också av en Roland Jazz Chorus och det är den du hör på låten Ariel. Jag använde också en hel del pedaler, såsom Carl Martin, Kemper, MXR flanger och en Boss CE2 från 80-talet.

Många av gitarrljuden låter futuristiska.

– Andra låten på plattan heter Receiver. När jag gjorde demon så sa trumslagaren ”Vi låter inte så här, ingen låter så här.” Den har ett riff spelat på en nedstämd gitarr. Jag har jobbat med en mängd sounddesigners när jag arbetade med filmmusik och den kom sig av det. Jag vill inte dissa mina kollegor inom filmvärlden men många av dem är nördar – Logic och Moognördar. Och det händer ganska ofta att jag får konkurrera med dem. De föreslår något och jag säger ”Det där kan jag göra på gitarr med en Boss Slicer och sustain.” Jag jobbar med otroliga syntare på filmerna men det finns saker man bara kan göra med strängar och feedback.

Kan vi gå tillbaka till när du började spela och dina tidiga influenser?

– Jag var 10 - 11 år när Sparks och Sweet slog igenom och gitarrerna var fantastiska. Jag var en teenybopper. Jag växte upp med rock’n’roll. Mina föräldrar kommer från Irland och som unga gillade de Eddy Cochran och The Everly Brothers, men med glamrock, som Mick Ronson. Han fick det att låta som gitarrerna var en sorts maskiner från framtiden och det har stannat kvar hos mig. Det fanns något artificiellt i glamrocksgitarrerna som sedan fortsatte i punken.

– Under min uppväxt fanns det band överallt i Manchester. Jag hoppade in här och var, repade några gånger med inställningen ”Vad kan jag lära av det här?” När jag var 14 gick jag med i ett band som hette Sister Ray. Nu när jag själv blivit förälder förstår jag inte att mamma och pappa lät mig göra det. De andra i bandet var äldre än mig, använde droger och var mer

än bohemiska. De repade i en lokal i Manchesters hor- och drogdistrikt och lät som en blandning av Stooges och Hawkwind. Det finns en låt med dem på Youtube, Suicide. När jag träffade dem sa jag ”Vet ni att jag bara är 14?”. ”Jo, men det är coolt”, sa de, då. Jag drog dit och repade tre gånger i veckan och det var då jag lärde mig att spela riktigt högt med feedback, genom en Colorsound Tone Bender.

Du har ofta nämnt dina tidiga influenser, såsom James Williamson och Raw Power, John McGeoch från Magazine, Siouxsie & The Banshees, Rory Gallagher, Jimi Hendrix och Nile Rodgers. För många handlar influenser om imitation, men det är svårt att göra direkta kopplingar mellan dessa och det du spelade i The Smiths?

– Om du lyssnar på introt till Gimme Danger på Raw Power så hör du omedelbart influensen hos mig. Att jag upptäckte James Williamson var på grund av att jag som fjortonåring spelade i ett band med Billy Duffy från The Cult. Vi hade en låt som liknade Gimme Danger och Billy tipsade mig om Raw Power. Vad jag gillade med James var att han hade Keith

”På Magazines tredje album, The Correct Use of Soap, kände jag att John hade hittat något som jag själv ville plocka upp åt min egen generation: en riktigt futuristisk form av gitarrspel.”

Richards attityd, men Jimmy Page´s rörlighet. Väldigt bra teknik men mycket attityd, som i Shake Appeal. Med James fanns det alltid något hotfullt och våldsamt i musiken och det grep tag i mig, totalt.

– Rory, ja, han levde musik. Han var nog den förste lo-fi musikern.

Jag såg honom uppträda när jag var grabb. Han kom ut på scenen utan effekter eller skitsnack och rockade skiten ur stället. Sedan gjorde han tre extranummer innan han försvann till nästa stad, som en bluesmusiker.

Jag såg honom arbeta med första positionsackord och det tog jag fasta på. John McGeoch hade en otrolig teknik och smak. På Magazines tredje album, The Correct Use of Soap, kände jag att John hade hittat något som jag själv ville plocka upp åt min egen generation: en riktigt futuristisk form av gitarrspel.

John McGeoch använde en flanger med otrolig skicklighet, men du utvecklade ett eget sound i The Smiths.

– Jag ska inte säga att jag var full av självförtroende, men jag kände att jag hade något eget och att det gällde att sätta ihop rätt band. Vi var några stycken i samma generation. Det var jag, Roddy Frame och Edwynn Collins och för oss gällde mantrat ”Du skall aldrig spela ett blueslick.”

Post-punk var generationen innan mig. Inom indie, som jag var del av, var det mycket snack om allt det man inte skulle vara. Så det var reduktion hela vägen, inga effekter, ingen distorsion. Med The Smiths hade jag då två val: jag kunde antingen följa Nile Rodgers och Rip, Rig and Panic och spela en sorts post-punk funk, eller gå den andra vägen med arpeggios och fylla ljudbilden med en Rickenbacker. Det var så jag förvandlade mig själv till ”en intensiv enmansorkester på gitarr” i The Smiths. Det var alltså hälften design och hälften tillfällighet.

The Smiths var mer än ett band, ett fenomen enligt många. Men när du drog så sprack bandet och du fick en riktig smäll, bland annat av pressen som utsatte dig för en häxjakt. Men du gick sedan med i The Pretenders och därefter i Matt Johnsons band The The. Var det som hjälpte dig att gå vidare?

NR 3-2022 MUSIKERMAGASINET

23

– Chrissie Hynde från The pretenders och Matt Johnson från The The hjälpte mig verkligen. Chrissie gav mig bland annat ett helt annat perspektiv. ”Å, så pressen är ute efter dig? Två i mitt band dog, testa det du”, sa hon. När mitt eget band började repa inför första turneringen förstod jag hur mycket jag hade påverkats av hennes ord och personlighet – som att fronta ett band och hennes sätt att röra sig på scenen. När The Pretenders var förband åt U2 1988 på Olympiastadion och skulle spela för mer än 100 000 människor så hade jag bara spelat låtarna en vecka. Men på väg upp för trapporna gick jag bakom Chrissie och då kände jag att allt skulle bli bra. Jag tänkte att ”så ska jag vara för mitt band och min publik.” Så när jag repar så sjunger jag som om jag är på Glastonbury festivalen. Vad jag lärde mig av Chrissie var att ge allt! Alltid!

”Jag brydde mig inte ens om de hade skivkontrakt, för det lät fantastiskt.”

Du har tidigare talat om att du lärde dig mycket om låtskrivande av Bernard Sumner, Neil Tennant och Chris Lowe. Det dröjde dock ända till 2013 innan du gav ut din första soloplatta. Var det på grund av att det hela var en lång men nödvändig läroprocess, eller kändes det bara överväldigande att bli soloartist?

– Att det dröjde så länge innan min första soloplatta berodde nog mest på att ingå i samarbeten och spela på andras plattor hade blivit en livsstil för mig. Jag älskade att jobba med Bernard och jag spelade på mängder av Pet Shop Boys plattor, mer än någon annan musiker. Frontman-grejen hände för att jag hade låtarna. Om du tar Electroniclåtarna så fanns ofta mina grunder och melodier bland titlarna.

– Vad gäller soloplattorna så kände jag att det fanns oavslutade affärer med det jag gjort i gitarrbanden, innan The Smiths. Dessutom hade jag samlat på mig ett stort antal låtar. Och det slog mig att den som sjöng dem måste spela gitarr också, så det var en självklarhet att göra det själv.

Jag beslöt att samarbeta med James Doviak som medproducent. Han är

Johnny Marr släppte i slutet av förra året epn som försmak till det nya albumet Fever Dreams Pt 1 – 4.

24

MUSIKERMAGASINET NR 3-2022

en mästare på Pro Tools och jag sa till honom att ”Jag har ingen aning vart detta leder. Vi kanske kommer att spela framför 200 personer i Manchester och bara några stycken i Portsmouth, men jag är tvungen att göra det här.” Men det har gått otroligt bra!

Listan på alla du spelat med genom åren är lång och i vår ska du turnera med Blondie. Vad är det som avgör att du får erbjudanden?

Och berätta gärna om när du gick med i Modest Mouse och flyttade till deras hemstad, Portland.

– Jag vill inte nämna några namn, men jag får erbjudanden hela tiden.

Det handlar om att ha en entusiasm för musik. Jag är samma person nu som när jag var 16, med skillnaden att jag är vuxen. Jag nämnde att jag spelade med Sister Ray när jag var 14. Modest Mouse är som en vuxen version av det bandet. De ringde upp mig 2005 och erbjöd mig att gå med i bandet. Jag gillade vad de gjorde så jag beslöt mig för att åka dit och första kvällen i Portland skrev vi låten Dashboard som blev den mest spelade på collegeradio det året. Under den femte dagen i Portland stod jag där, omgiven av främlingar, som jag verkligen gillade, och jag minns att jag tänkte ”Jag har ingen aning om vad den här musiken är, egentligen. Den ena trummisen låter som Public Image, den andra som Tony Allen och bassisten spelar något han precis innan spelade på flöjt och dragspel, och det låter som en banjo bakom mig. Men jag älskar det!” Jag brydde mig inte ens om de hade skivkontrakt, för det lät fantastiskt. Jag och Isaac Brock jobbade i månader på att hans och mina gitarrer skulle sitta rätt.

Sedan gick albumet upp på förstaplatsen i USA och vi spelade på Madison Square Gardens.

På tal om udda – du har ofta nämnt Syd Barrett genom åren?

– När man var ung på 70-talet och ville få ett hum om vad musik var så var man tvungen att bli kompis med någon som lyssnade på Dark Side of The Moon. Hm, tänkte jag, men så kom samlingsplattan Relics och jag hörde Syds låtar Arnold Layne och See Emily Play. Den Syd jag växte upp med var Peter Perrett från The Only Ones och Peter gillade Syd. Alla vägar ledde till Syd. När jag sjöng Ariel tänkte jag på Syd. Låten handlar om empati och jag tänkte ”Vem mer än Sylvia Plath skulle jag vilja ge en kram och tänkte på Syd. Och Syd behövde en kram. —

Johnny Marr med sin svarta Fender Jaguar på omslaget till nya plattan. ”Bilden är tagen i min studio Crazy Face Factory. Vi tömde studion så att den kunde vara Manchester 1977, New York eller Cleveland 1974.”

EBS REIDMAR 752 BASS AMP SOLID TONE. LIGHT WEIGHT.

NYHET!

Analog förförstärkare. Nytt lättviktsslutsteg utvecklat av EBS. Avancerad Soft Clip-teknik skyddar slutsteget och garanterar solid botten även när du pressar förstärkaren hårt. Hanterar 2-ohms last.

Uteffekt: 750W RMS. Vikt: 3.8 kg. Ca pris: 7 995 SEK.

För mer detaljer, nyheter och fler produkter från EBS.

W W W

.EBSSWEDEN.COM

MUSIKERMAGASINET

28

Epiphone Custom Shop Les Paul 1959 Standard & Epiphone ES-335 ELGITARR

Epiphone är en av USA:s äldsta och mest erkända instrumenttillverkare. Efter att ha levt lite i skuggan av sitt moderföretag under några årtionden är man åter på banan med flera riktigt bra modeller. Vi har tittat på två definitiva klassiker.

MÅNADENS TESTER

36 44

Sennheiser HD 400 PRO & Dear Reality DearVR MIX Bitwig Studio 4.2 HÖRLURAR/MJUKVARA Det är inte enbart vi hemstudioentusiaster som väljer att mixa musik i hörlurar. Även professionella musikmakare väljer ibland att lyssna i lurar vid mixning och mastering.

Men kan det verkligen bli bra? Sennheiser har tagit fram ett par trådburna lurar, HD 400 PRO, med fokus på att fungera bra för både mixning och mastering och vi beslöt oss för att kolla läget.

26

MUSIKERMAGASINET NR 3-2022

MJUKVARA

Sedan första versionen av Bitwig Studio utkom, 2014, har det Berlinbaserade företaget succesivt utmanat och pushat DAW-utvecklingen på olika sätt. I dag har vi 4.2 på testbänken, där vi får en hel del spännande nyheter.

50

BABY Audio TAIP, PSP Audioware Saturator & Harrison Consoles 32C Bus PIGGA PLUGGAR I dag finns det massor av pluggar för att skapa analog känsla: mättnad, rörljud och allt vad de olika mjukvaruutvecklarna väljer att kalla det för. Vi kikar på tre olika sätt att uppnå sådant man förr fick gratis, då alla signaler kördes genom analog utrustning.

— • NR 3-2022 • UTGÅVA 409 SÅ HÄR GÅR VÅRA TEST TILL Alla tester i MM är utförda av skribenter med hög expertis och lång erfarenhet inom sitt eller sina områden.

Samtliga produkter granskas utefter en generös testperiod för att skribenten ska kunna genomföra en rigorös bedömning av allt från spelbarhet ned till minsta komponent.

Men det allra viktigaste är att du som läsare får dina frågor besvarade: • Är den här produkten bra?

• Passar den här produkten mig?

• Är den prisvärd?

REKOMMENDERAR

MM REKOMMENDERAR MM Rekommenderar är det högsta betyget vi delar ut. För att en produkt ska erhålla den här utmärkelsen krävs att den håller tillräckligt hög nivå för inget ska nämnas under rubriken ”Minus” i betygsättningen.

MM REKOMMENDERAR

Steinberg

Arturia

TESTADES I NR 2022-2 I nya versionen av Steinbergs ljud-workbench bjuds det på rejält med nyheter. Vi öppnar WaveLab Pro 11 och kikar på bland annat nya sätt att editera flerkanalsljud, förbättrad visualisering och nya effekter.

TESTADES I NR 2021-10 MM har tidigare kikat på ett par av Arturias audio-interface i AudioFuse-serien, och gett dem högsta betyg. Vad vore väl då naturligare än att även låta lillebror MiniFuse få hoppa upp på testbänken? Låt oss kolla blodvärdena…

WAVELAB PRO 11

MINIFUSE 2

5 119 SEK

1 595 SEK

Blue Cat

IK Multimedia

Native Instruments

iZotope

2021-10

2021-10

2021-10

2021-9

Audio Axiom Blue Cats Axiom är en multieffekt-processor och förstärkaremulering för både gitarr och bas, både fristående och i de vanliga plugin-formaten.

Den innehåller flera av Blue Cats fristående pluggar, som Destructor, Re-Guitar, Hot Tuna och Late Replies.

159 EURO

Lewitt

LCT 440 PURE, LCT 540 S & LCT 640 TS

2021-8

Det är alltid kul när en mikrofontillverkare vågar bygga mickar som inte hämtat all sin inspiration från någon av alla klassiker från det senaste århundradet. Ett företag som vågat gå lite egna vägar är österrikiska Lewitt.

269, 699 & 899 EURO

Amplitube 5

Guitar Rig 6 Pro

AmpliTube finns i fyra olika versioner. AmpliTube 5 SE innehåller sammanlagt 80 olika pedaler, förstärkare, kabinett, mickar, och så vidare. AmpliTube 5 erbjuder över 170 modeller av motsvarande apparater, och AmpliTube 5 MAX innehåller över 400 olika enheter.

249,99 EURO

Vi har nu kommit fram till version 6 av Guitar Rig, och den har dessutom uppgraderats till Pro. Man betonar dessutom från utvecklarnas håll att GR 6 fungerar utmärkt till så många fler ljudkällor än just gitarr eller elbas.

199 EURO

Presonus

Cranborne Audio

2021-8

2021-7

Studio One 5 Professional I den underbara skog av kompetenta och mångsidiga DAW-program som finns, kan lätt ett och annat bli förbisett. Vi får försöka råda bot på det nu. Vi tar en titt på den senaste versionen av Presonus inspelningsprogram Studio One 5 Professional.

399,95 USD

Stutter Edit 2 Ett decennium är lång tid, särskilt när det gäller programvaror. Så lång tid har gått sedan iZotope, i samarbete med Brian Transeau (alias BT), presenterade första versionen av Stutter Edit. Idag laddar vi in uppföljaren och kikar på några av de spännande nyheterna.

199 EURO

Universal Audio

Camden EC1

Nykomlingen Cranborne Audio uppvisar en stor portion nytänkande hos sitt bidrag till samlingen av bra mikrofonförstärkare till vettiga priser. Vi kikar på deras Camden EC1.

7 190 SEK

Golden Reverberator, Starlight Echo Station & Astra Modulation Machine

2021-7

Ibland dyker det upp gitarrpedaler som bara känns helt rätt. Trion från Universal Audio hör definitivt till den kategorin – men kan de leverera?

Vi beslöt oss för att ta reda på det.

4 195 SEK/st

NR 3-2022 MUSIKERMAGASINET

27

TEST ELGITARR Text: Gunnar E Olsson Foto: Gunnar E Olsson

28

MUSIKERMAGASINET NR 3-2022

Epiphone Custom Shop Les Paul 1959 Standard & Epiphone ES-335

Två klassiker i nygammal skepnad

Epiphone är en av USA:s äldsta och mest erkända instrumenttillverkare. Efter att ha levt lite i skuggan av sitt moderföretag under några årtionden är man åter på banan med flera riktigt bra modeller. Vi har tittat på två definitiva klassiker.

NR 3-2022 MUSIKERMAGASINET

29

Epiphone ES-335 KROPP Laminerad lönn i topp, botten och sidor, med ett centrumblock av solid lönn KANTLIST Enlagers gräddgul – längs toppen, baksidan och greppbrädan FINISH Blank plastlack, cherry eller vintage sunburst HALS Mahogny, rundad C-profil MENSUR 24,724 tum GREPPBRÄDA Indian Laurel, 12 tums radie BANDSTAVAR 22, medium jumbo ÖVERSADEL Graph Tech NuBone, 43 mm INFÄSTNING Limmad STALL LockTone Tune-O-Matic, nickel STRÄNGFÄSTE LockTone Stop Bara, nickel STÄMMEKANIK Epiphone Deluxe PLEKTRUMSKYDD Svart 5-lagers DRAGSTÅNG Dubbelverkande RATTAR Svarta Top Hats med metall­ inlägg PICKUPER Alnico Classic PRO KONTROLLER 2 volym, 2 ton, CTSpottar PICKUPVÄLJARE 3-vägs med gräddgul knopp VIKT 3,7 kg PRIS 6 399 kronor TILLVERKARE Epihone, www.epiphone.com DISTRIBUTÖR Algam Nordic, www-algamnodic.se

✚ PLUS

• Ett ursnyggt bygge rätt igenom • Väldigt skön hals • Perfekt justerad • Pickuperna låter riktigt bra • Det klassiska open-book-huvudet ■

MINUS

• Lite bättre bandputs hade inte varit fel 30

MUSIKERMAGASINET NR 3-2022

D

e första gitarrerna i företaget kom till när Anastasios Stathopoulos, Ephiphones grundare, i slutet av 1800-talet flyttade från sitt hemland Grekland till Turkiet. 1903 flyttade familjen till New York och sönerna Epi och Orphie fick snart hjälpa till i verkstaden som nu låg på Manhattans Lower East Side.

Epiphone ”The House of Stathopoulo” som Epiphone också kallas, har spelat en central roll i amerikansk musikhistoria. I dag ser vi kanske främst företaget som en distributör av asienbyggda instrument av bra kvalitet, men framför allt som ett märke för musikanter med lite mindre plånbok. Men det har inte alltid varit på det viset.

Det fanns en tid då Epiphone kunde utmana Gibson som Amerikas mest populära gitarrtillverkare. Redan i början av 1900-talet var man stora på mandolinsidan,

och på 20-talet hade man en rad populära helakustiska orkestergitarrer, utöver banjomodellerna.

Efter föräldrarnas död gick företaget över till sonen Epi, som köpte upp ett modernare instrumentbyggarföretag på Long Island, samt bytte företagets namn till Epiphone.

Med det namnet kombinerade Epi sitt namn med det grekiska ordet för ljud. Men ”Epiphonus” är också grekiska för ”ett ljud ovanpå ett annat”, vilket nästan kan ses som symboliskt eftersom sonen Epi byggde vidare på faderns drömmar.

Vid mitten av 1930-talet var Epiphone­ gitarrerna bland de mest uppskattade i världen, och man drog till sig gitarrister som Al Caiola, Les Paul och Harry Volpe. Man samarbetade även med andra tillverkare, både på elpianosidan, och när det gäller introducerandet av förstärkare. Les Pauls gode vän Nat Daniel hoppade in och hjälpte till att bygga varianter på sin innovativa push/

”The House of Stathopoulo, Quality Instruments Since 1873.”

pull-design. Daniel startade senare företaget Danelectro som byggde både gitarrer och förstärkare.

Fortfarande var rivaliteten mellan Gibson och Epiphone stor. Ett exempel på detta är när Gibson började bygga fioler. Då gav Epiphone moteld genom att börja bygga kontrabasar.

Stathopoulo var inte längre ägare till någon instrumenttillverkning.

Epiphones tillverkning förlades senare till Kalamazoo, Michigan, där allt började rulla på ordentligt igen. Redan 1958 hade man en bra katalog, med både budgetvarianter på Gibsons instrument och egna modeller.

Tuffare tider

Sextiotalets rekordår

När andra världskriget kom blev det svårare att få tag på bra material för byggena. Samtidigt dog Epi och hans yngre bröder, Orphie och Frixo, var inte lika bra på att driva företaget och man tvingades flytta produktionen från Manhattan till Philadelphia. Men många av de bästa instrumentbyggarna vägrade att lämna New York.

Les Paul som nu var Gibsons stora affischnamn, föreslog att VD:n, Ted McCarty, skulle ge Epiphone ett anbud på deras populära ståbastillverkning. I stället såldes hela företaget till Gibson för 20 000 dollar och familjen

Under 1960-talet tillverkade man modeller som till och med var dyrare än Gibsons motsvarande gitarrer, och försäljningen femdubblades mellan åren 1961 och 1965. Deras halvakustiska Casino blev en stor succé redan när den introducerades 1961, och när Paul McCartney och sedan både John Lennon och George Harrison började använda modellen, kändes det som att Epiphones lycka var gjord.

I slutet av 60-talet började man dock märka av konkurrensen från tillverkare i Asien och Europa och moderbolaget Gibson såldes till ett företag från Ecuador.

Asienåren 1970 la Epiphone över sin produktion på Matsumokofabriken i Japan. Till en början märkte fabriken bara om sina egna instrument med Epiphoneloggan, men så småningom blev tillverkningen mer inriktad på nya, egna modeller. När man sedan flyttade tillverkningen till en fabrik i Korea kändes det inte så bra i början. Men i slutet av 80-talet så bestämde sig ytterligare en ny ägare av moderbolaget för att satsa på Epiphone och man fick återigen luft under vingarna. I början av 90-talet hade man 43 olika modeller på programmet.

Epiphone i början av 2000-talet Efter öppnandet av det nya kontoret i Seoul i Sydkorea omorganiserades företaget och man såg över tillverkningsprocessen. Man började även att tillverka pickuper och andra delar i egen regi, samt några modeller i Gibsons fabrik i Nashville. Samtidigt lockade man till sig artister som Chet Atkins och Noel Gallagher.

NR 3-2022 MUSIKERMAGASINET

31

2002 var året då man återigen presenterade en serie instrument byggda i Japan, denna gång på Teherada-, och Fuji-Gen-fabriken. Två år senare fick denna Elite-serie byta namn till Elitist. Detta efter klagomål från Ovation, men tillverkningen fortsatte ytterligare några år.

Alla Epiphone Elite-instrument hade USA-­­ tillverkade mickar, speciellt utvalt tonträ, solida halsar, Grovermekanik, äkta abalone- och pärlemorinlägg, samt sadlar av ben.

Elite-instrumenten var dock, till skillnad från Gibson, inte nitrocellulosalackade, men de hade en tunn plastlack och till varje instrument ingick ett formgjutet etui.

MM testade 2003 tre Elite-gitarrer: Les Paul, SG och ES-335. Byggkvalitén var lysande och vår testskribent Peter Bengtsson var lyrisk.

Själv äger jag i dag en ES-335 och en Les Paul ur Elite-serien.

Casino, Sheraton och solida modeller som Crestwood, Wiltshire, Coronet är i dag heta på begagnad-marknaden. Och företaget, vars

32

MUSIKERMAGASINET NR 3-2022

huvudkontor numera ligger i Nashville, har vidtagit ytterligare steg för att visa att man kan bygga riktigt bra instrument till överkomliga priser.

Dessutom firar man snart 150-årsjubileum och kan stoltsera med ett stort utbud av instrument, allt från bra nybörjargitarrer till proffsbyggen i samarbete med Gibson Custom Shop. Vi ska kika på representanter för ett par av dessa olika nivåer.

Epiphone ES-335 Cherry ES-335 är förstås en riktig klassiker. Den dök upp i Gibsonkatalogen redan 1958 och har alltså funnits i mer än 60 år. Precis som originalet byggs den av laminerad lönn i topp, sidor och bakstycke, och med ett solitt stycke lönn däremellan. ES-335 tillverkas i färgerna Cherry, Vintage Sunburst, Figured Blueberry Burst och Figured Raspberry Tea Burst. De båda första har dot-inlägg i greppbrädan, medan de senare har block-inlägg, och extra flammig topp och baksida. De senare kostar också 300 kronor mer.

Pickuperna är Epiphones Alnico Classic PRO Humbuckers. Halsen som har rundad C-profil är gjord av mahogny och greppbrädan av Indian Laurel – ett något ljusare träslag än rosewood och inte lika hotat. Huvudet har det klassiska ”open-book”-utseendet från 60-talsoriginalet.

Den gräddgula kantlisten är något tunnare än hos originalen, vilket gör att den inte syns lika väl rakt framifrån. Pickuper, stall och strängfäste är nickelpläterade, vilket förstärker vintage-känslan en smula. De svarta pickupramarna är dock någon millimeter bredare än hos amerikanska original, vilket ha betydelse om man vill byta till andra pickuper. Man använder även två gängade metallbussningar som stallskruvarna skruvas ner i, i stället för att som på amerikanska 335-modeller skruva dem direkt i träet. Vad som är bäst låter vi vara osagt.

Hantverksmässigt finns inte mycket att klaga på. Monteringen av alla detaljer, den ursnygga cherry-lackeringen, bandningen – riktigt snyggt och prydligt. Dock hade bandstavarna

”Hantverksmässigt finns inte mycket att klaga på. Monteringen av alla detaljer, den ursnygga cherry-lackeringen, bandningen – riktigt snyggt och prydligt.”

mått bra av en något bättre finputs. De är lite sträva, men sådant kan ju den nye ägaren åtgärda med den finaste stålullen. Gitarren levereras utan fodral, men kan beställas separat.

Spelbarhet och ljud Den här gitarren är riktigt bra justerad, med precis lagom mycket ”relief ”. Den är alltså nästan helt rak, vilket förstås sätter höga krav på bandningen, men inte heller här finns någon anledning att klaga. Den lilla slutputsningen på banden hade förstås underlättat när man vill bända på strängarna, men efter några timmars spelande blir banden naturligt polerade. I övrigt är det ett riktigt stabilt och rejält bygge.

Den har en kraftfull, men lite basfattig akustisk ton, typisk för en 335:a. Sustainen är bra och inkopplad i en förstärkare låter Alnico Classic PRO-pickuperna alldeles förträffligt. I och för sig ligger mitt eget ljudideal åt det något varmare hållet, men de här pickuperna har ett väldigt öppet sound, med bra bett, ett tydligt

mellanregister och bra med ”zing” i diskanten.

De gör verkligen det här snygga bygget rättvisa.

Sammanfattning Den dök upp samtidigt som flera andra av Gibsons affischnamn genom åren, Les Paul Sunburst, Flying V, och Explorer. Men man måste nog säga att ES-335 är den mest kompletta och mångsidiga av alla Gibsons modeller. Här har man lyckats skapa en riktigt bra version av denna klassiska gitarrmodell, med ypperlig kvalitet rakt igenom. Och jag är lite extra tacksam för att man valt att använda det klassiska open-book-huvudet även på denna kinabyggda gitarr. För de här pengarna (6399 kronor) har jag svårt att tänka mig att man kan hitta en bättre ES-335.

1959 Les Paul Standard Aged Dark Burst Över till nästa odödliga klassiker, en Limited Edition 1959 Les Paul Standard. Här ser vi för första gången ett samarbete mellan Epiphone

och Gibson Custom Shop. Den har en mahognykropp med en lönntopp med snyggt (AAA) flammig fanér överst, en mahognyhals med riktigt lång infästning i kroppen – för maximal sustain och stabilitet – och en greppbräda av Indian Laurel. Halsen har en profil som påminner om de från sent 50-tal och den är bekvämt avrundad mot greppbrädan.

Kroppen har vad tillverkaren kallar ”aged finish”, vilket inte innebär att den är relikerad, som många instrument från en Custom Shop.

Det är snarare så att den tunna plastlacken är matt till halvmatt. Man kan inte begära att den här typen av finish ska kännas som en åldrad eller relikerad cellulosalack – då pratar vi om helt andra pengar – men det ger ändå ett åldrat intryck. Personligen hade jag nog ändå föredragit om man låtit den vara blank, som på 335:an.

Gitarren tillverkas i Aged Dark Burst och Aged Dark Cherry Burst, och du får den i ett hårt fodral i vintage-style – matt på alla lås och beslag.

NR 3-2022 MUSIKERMAGASINET

33

”Redan akustiskt låter Les Paulen riktigt bra, med massor av sustain, och en fin genomträngande ton. Kopplad till en bra förstärkare blommar den sedan ut på ett mycket övertygande sätt.”

34

Pickups och annan hårdvara

Spelbarhet och ljud

Här har man tagit i ordentligt med amerikanska grejer rakt igenom. Pickuperna är USAtillverkade Burstbucker 2 och 3, i hals- respektive stallposition. Både pickupomkopplaren och telejacket kommer från Switchcraft och man har använt CTS-pottar, och Mallorykondingar, och dessutom kopplat rasket på samma sätt som det man använde på 50-talet.

Utmärkt!

Burstbucker 2 som sitter i halsläget är lindad ungefär som en Gibson´57 Classic, och stallvarianten Burstbucker 3 är en aning ”överlindad”, vilket förstås ger lite högre utsignal.

Tillsammans utgör de en bra kombination med trevägsomkopplaren och de individuella ton- och volymkontrollerna.

Stall och strängfäste är av samma variant som på ES-335 och rattarna är tidstypiska gold top-hat med pilar under. Stämmisar är likadana som på ES-335, och de har monterats på ett huvud med samma klassiska utseende som systermodellen. Som en sorts bonus sitter det en rund metallplatta som lock till kaviteten där pickupväljaren sitter. Plattan bär texten Epiphone Limited Edition Since 1873. Jag antar att det syftar på den instrumentverkstad som Epis far ,Anastasios Stathopoulo, startade i Turkiet.

Jag är inte riktigt på det klara vari samarbetet med Gibson Custom Shop har bestått, men Epiphone har definitivt fått hjälp med val av pickups och övrig elektronik. Valet av konfigurationen Burstbucker 2 plus 3 är ett bra val. Historiskt sett har Gibson haft många bra humbuckers på programmet, med start från den första Seth Lover-kontruktionen som så småningom fick namnet PAF (Patent Applied For, eller patentsökt) efter den dekal de hade undertill, och som var tänkt att i viss mån avskräcka kopierande. Allting skedde lite mer hantverksmässigt på den tiden. Lover brukade säga att man lindade bobbinerna tills de var fulla. Det kunde då bli stora variationer mellan de båda spolarna i en humbucker, och förstås även mellan olika pickuper i samma serie. Man doppade inte heller spolarna i vax för att undvika mikrofoni och återkopplingsproblem. Allt det här bidrog till att PAF-mickarna hade det klassiska vintage-sound som man i dag förknippar med ’59 Les Paul Standard. Det är också det soundet Burstbucker-pickuperna försöker återskapa.

Lyckas man då med detta? Det är svårt att svara på. Låt oss säga att det är en version av PAF-soundet. Det finns många fler som gör anspråk på detta. Personligen tycker jag att

MUSIKERMAGASINET NR 3-2022

Lundgrens Heaven 57, som jag själv har i min Epihone Elite, kommer något närmare PAFljudet. Andra hävdar att Monty’s PAF ligger närmare, andra åter vill framhäva Bare Knuckle Stormy Monday. Smaken är som baken… Men visst låter det bra. De har lite mer tyngd och värme i ljudet, än de pups som sitter i Epiphone ES-335.

Redan akustiskt låter Les Paulen riktigt bra, med massor av sustain, och en fin genomträngande ton. Kopplad till en bra förstärkare blommar den sedan ut på ett mycket övertygande sätt.

Spelmässigt är 1959 Les Paul Standard lika väljusterad, och snyggt bandad som 335:an. Det är lätt att nå alla toner längs hela greppbrädan, och ingenstans hittar jag toner som tenderar att dö. Dock hade man även här behövt polera lite mer på banden. De känns fortfarande en aning sträva, vilket jag inte tycker att man ska behöva uppleva på ett nytt instrument, oavsett prisklass. Men tyvärr hittar man även betydligt dyrare instrument än detta, där man slarvat med den sista bandpoleringen, så vi köpare får kanske finna oss i att polera själva.

Ytterligare intryck Även om man uppenbarligen försökt efterlikna en Gibson 59-hals, så tycker jag inte att den

Epiphone 1959 Les Paul Standard

känns fullt lika skön som de jag hittat på några av Gibson egna gitarrer där man velat återskapa just 59 års halsprofil. Halsarna hos originalen tillverkades på den tiden till stor del för hand, och halsar från samma årtal kunde skilja en del, men det finns ändå några grunddrag hos de 59:or jag tassat på, som känns gemensamma, och som många uppskattar mer än andra årgångars halsprofiler. Epiphone är på rätt väg när det gäller denna modell, men den saknar fortfarande det där lilla extra. Den känns fortfarande en liten aning stabbig i mina händer. Lite mer som en 58:a än en 59:a. Men, som sagt, smaken varierar.

Däremot är jag lite besviken på lackjobbet på det här exemplaret. Man har färgat in mahognykroppen och halsen med ett cherryfärgat pigment, men sen har man inte lyckats bestämma sig för var det röda ska sluta och var de gräddgula kantlisterna ska ta vid. Resultatet blir att det röda fortsätter upp på kantlisten på många ställen och man får inte den där distinkta övergången. En liten petitess kanske, och den påverkar på intet sätt spelbarheten, men det stör mitt känsliga öga.

Sammanfattning Den här Epiphonegitarren vinner mycket på att ha utrustats med amerikanska pickuper

och annan hårdvara. Den låter riktigt bra, och den är både väljusterad och lättspelad. Men redan i grunden är det ett bra instrument. Det är klart att man fått pruta här och var. Fler mahognybitar har använts i kroppen, jämfört med dyrare instrument, och den flammiga lönntoppen är en fanér som limmats ovanpå den skurna lönntoppen. Men man har verkligen kramat ur allt ur en rätt tajt budget, och slutresultatet är ett instrument med många av de viktiga egenskaperna på plats. Om man bara har 8500 kronor att handla för och ändå gärna vill ha en Les Paul Standard av 1959 års modell borde det här var ett utmärkt alternativ.

Epiphone har begränsat den här upplagan till 1959 instrument, så ifall man är på jakt efter en riktigt bra Les Paul för en vettig penning kan det här vara ett bra alternativ. Om något år kan de kanske vara samlarobjekt.

En av de största svårigheterna med de japanbyggda Epiphone Elite/Elitist-instrumenten var att få folk att förstå att det inte var en vanlig kinabyggd Epiphone. Jag tror att den typen av problematik kan komma att gälla även de här modellerna. Det är riktigt bra byggen och här rör det sig dessutom om just kinabyggen.

Det har verkligen hänt mycket på den fronten under de senaste åren. —

KROPP Mahogany med en topp av flammig lönn (AAA) KANTLIST Enlagers gräddgul - längs toppen, baksidan och greppbrädan FINISH Blank plastlack, vintage sunburst HALS Mahogny, rundad 50-tals-profil MENSUR 24,76 tum GREPPBRÄDA Indian Laurel, 12 tums radie BANDSTAVAR 22, medium jumbo ÖVERSADEL Graph Tech NuBone, 43 mm INFÄSTNING Limmad hals med ”long tenon” STALL LockTone ABR-1, nickel STRÄNGFÄSTE LockTone Stop Bar, nickel STÄMMEKANIK Epiphone Deluxe PLEKTRUMSKYDD Klassisk Les Paulmodell, gräddgult DRAGSTÅNG Justerbar RATTAR Gold Top Hat med pilar PICKUPER Gibson Burstbucker PRO 2 (hals), respektive 3 (stall) KONTROLLER 2 volym, 2 ton, CTS-pottar, Mallory-kondensatorer, 50-talskoppling PICKUPVÄLJARE 3-vägs Switchcraft med bärnstensfärgad knopp ÖVRIGT Hårt fodral ingår, Epiphone Limited Edition som täckplåt för pickupväljarens uttag VIKT 4,4 kg PRIS 8 499 kronor TILLVERKARE Epihone, www.epiphone.com DISTRIBUTÖR Algam Nordic, www-algamnodic.se

✚ PLUS

• Oerhört bra gitarr för pengarna • Burstbuckerpickuperna är ett klart lyft • Även övrig elektronik håller högsta klass • Riktigt bra sustain även akustiskt • Det klassiska open-book-huvudet • Om du missade att köpa en Epiphone Elitist kan det här vara din chans ■

MINUS

• Banden kunde ha polerats bättre • Övergången mellan mahognykropp och kantlist kunde vara distinktare

NR 3-2022 MUSIKERMAGASINET

35

TEST/GUIDE HÖRLURAR/MJUKVARA Text: Gunnar E Olsson

HD 400 PRO är ett riktigt bra alternativ för den arbetande musikmakaren.

36

MUSIKERMAGASINET NR 3-2022

Sennheiser HD 400 PRO & Dear Reality DearVR MIX

Mixning, och mastering i lurar – går det?

Det är inte enbart vi hemstudioentusiaster som väljer att mixa musik i hörlurar. Även professionella musikmakare väljer ibland att lyssna i lurar vid mixning och mastering. Men kan det verkligen bli bra?

Sennheiser har tagit fram ett par trådburna lurar, HD 400 PRO, med fokus på att fungera bra för både mixning och mastering och vi beslöt oss för att kolla läget.

NR 3-2022 MUSIKERMAGASINET

37

Sennheiser HD 400 PRO Studio Reference Headphone OMVANDLINGSPRINCIP Dynamiska, öppna lurar HÖRLURSPRINCIP Omslutande FREKVENSOMFÅNG 6 Hz–38 kHz (-10 dB) IMPEDANS 120 Ω TOTAL HARMONISK DISTORSION (THD) < 0,05 % (1 kHZ, 90 dB SPL) LJUDTRYCKSNIVÅ 110 dB (1 kHz, 1 Vrms) SLADD löstagbar 1,8 m rak sladd med 3,5 mm (mini-)teleplugg och 6.3 mm (1/4 tums) adapter, 3 m spiralsladd ÖVRIGT Priserna varierar på den öppna marknaden. Sennheiser tar 2667 kronor inklusive frakt. Det lägsta pris jag sett är 2290 kronor, så det kan löna sig att kolla. Öronkuddar i velour.

VIKT 240 gram PRIS cirka 2500 kronor TILLVERKARE OCH DISTRIBUTÖR Sennheiser electronic GmbH, www.sennheiser.com

✚ PLUS

• Låter riktigt snyggt • Lätta att bära under lång tid • Lagom eleganta • Levereras med två olika sladdar • Lättdrivna ■

MINUS

• Isolerar inte så bra mot kringljud 38

MUSIKERMAGASINET NR 3-2022

J

ovisst, de flesta är nödgade att åtminstone någon gång under musikskaparprocessen använda sig av hörlurar för att kunna få en någorlunda rättvis bild av hur musiken låter. Ska man spela in sång eller lägga till något akustiskt instrument på en redan färdig musikbakgrund, är ju sällan lyssning i högtalare ett särskilt praktiskt alternativ. För den typen av lyssning finns det en rad hörlurar som har utmärkt sig. Varje musikant har säkerligen sin egen favorit för studiobruk, men vissa modeller dyker oftare än andra upp i sådana sammanhang. AKG:s 140-, och 240-serie, Sony MDR-7506, BeyerDynamic DT-770 PRO, och flera olika modeller från Sennheiser hör till dem man ofta ser på studiobilder, skivomslag och liknande. Och nu får vi förhoppningsvis utöka den skaran med ytterligare en lur från Sennheiser, nämligen HD 400 PRO.

Sennheiser HD 400 PRO Det senaste alstret från tyska Sennheiser är en öppen hörlur som är tänkt att kunna användas både för mixning, redigering och mastering.

Det är även de allra första öppna studiolurarna i PRO-serien. Tidigare öppna lurar i den övre prisklassen har främst varit tänkta för de mest kräsna bland hifi-konnässörerna, men nu ska även vi musikmakare få vårt lystmäte, är det tänkt. Prismässigt ligger de, med sin prislapp på 2500 kronor, också faktiskt bättre till än storasyskonen HD 650 och 800. Lite lustigt kanske, med tanke på PRO-namnet, men samtidigt positivt.

Sennheiser har utvecklat ett eget drivelement, där membranen är tillverkade av en polymerblandning, och tillsammans med den högeffektiva magneten, ska detta kunna ge både en renare och djupare bas, och en transparent och välljudande diskant. Frekvensomfånget är imponerande 6 Hz till 38 kHz. Drivelementen är också monterade i en viss vinkel inuti lurarna, för att efterlikna optimal lyssning via traditionella monitorer. Lurarna är till stora delar tillverkade i plast, och konstruktionen som sådan gör att de både är lätta att bära och att justera för optimal passform. Öronkåporna har den nu för tiden allt vanligare ovala formen och är klädda i velour, vilket även huvudbygeln är. Allt detta sammantaget ska

göra att lurarna ska kunna användas, utan några som helst besvär, under långa mixnings- och lyssningspass i studion. Och de väger faktiskt bara 120 gram.

De levereras i en kartong, men utan något etui, eller den rara lila påse som mina Sennheiser Momentumlurar anlände tillsammans med. Man får däremot två sladdar, en rak på 1,8 meter och en 3-meters spiralsladd, samt en ¼-tumsadapter som man kan skruva av.

Sladdarna ansluts till lurarna med en fyrpolig anslutningskontakt, som låses fast när man vrider den. Idén med fyra poler är att sladden ska kunna ansluta med helt separata ledningar till de två kåporna, för att minimera överhörningen mellan vänster och höger kanal.

Krav på studiolurar Vad krävs då av ett par lurar som ska fungera riktigt bra i både en projektstudio och i professionella sammanhang? Först och främst ska de förstås låta riktigt bra, och med bra menar vi att de ska ha låg distorsion, en rak frekvenskurva och vara tämligen tåliga för höga ljudtryck.

De ska även ge en ljudbild, som så gott det bara är möjligt, efterliknar den hos riktigt bra monitorhögtalare.

Studiolurar ska också vara bekväma att ha på sig flera timmar i sträck, för det är ju tyvärr så vi ofta jobbar med musik – det där med pauser, vila och en kopp kaffe får oftast komma i andra hand. Det där med ”bekväma” kräver förstås att utvecklas. Ett par bra lurar får gärna vara lätta.

De får också gärna vara luftiga och svala – och där passar de öppna, omslutande lurarna bra.

Slutna lurar kan kännas svettiga och instängda, och utanpåliggande lurar har en tendens att trycka och skava på de stackars öronen. In ear-konstruktioner är ofta både rätt dåliga på att återge ren och snygg bas, och fungerar inte heller så bra under långa lyssningspass. En lätt konstruktion, helt i plast, kan tyvärr också vara rätt ömtålig, byglar i metall är ju mer hållbara, men där får tiden utvisa hur bra Sennheiser HD 400 PRO klarar strapatserna. Jag har sett andra tillverkare där just plastkonstruktionen hos bygeln varit det som gett sig först.

Men man kan också lägga ytterligare aspekter på det där med bekvämlighet. Skumgummieller plastklädda öronkåpor kan också lätt bli

”Sennheiser HD 400 Pro bockar för de flesta av rutorna med de krav vi ställer på studiolurar.” varma och svettiga efter en stund, och de flesta överdrag av skinn eller skinnimitationer har liknande tendenser. Mjuka tyger är kanske det allra bästa. Och vad är då mjukare än velour, tänkte antagligen utvecklarna hos Sennheiser.

Ett riktigt bra beslut, känns det som.

Intryck Sennheiser HD 400 Pro bockar för de flesta av rutorna med de krav vi ställer på studiolurar. De är lätta och bekväma att använda under långa lyssningspass. Mitt första intryck var att de satt lite väl tajt (jag har ett riktigt stort huvud), men efter en stund infann sig en känsla av både bekvämlighet och smått välbehag. Och, som sagt,

man kan verkligen ha dem på sig under riktigt långa pass utan några negativa upplevelser.

De har en fast och distinkt bas, ett tydligt och ytterst närvarande mellanregister, plus en luftig och ren diskant. Konstruktionen med den speciella anslutningskontakten, för att minimera överhörningen mellan kanalerna, kan även den bidra positivt till tydligheten i ljudbilden. HD 400 PRO ger en bred och luftig stereobild, med utmärkt upplösning och tydliga placeringar av alla instrument.

De är också tämligen lättdrivna. Det är lätt att få rejält med tryck i lurarna. Den angivna ljudtrycksnivån på 110 dB räcker gott och väl till, även för de flesta lomhörda ljudmissbrukare.

Under de veckor jag haft lurarna för test jämförde jag HD 400 PRO med ett gäng andra vanligt förekommande hörlurar: AKG K240, AKG K271 Studio, Sony MDR-7506, och Sennheisers egna Momentum (med sladd).

Det jag kom fram till vid jämförelsen var att de ljudmässigt står sig mycket bra i jämförelse med de andra lurarna. Momentum har en tendens att ge alltför starkt betonad bas, och i andra änden av skalan har vi AKG 271 som känns lite tunna i det lägre registret. AKG 240 har en bättre bas, men där blir hela ljudbilden lite luddig. Slutligen, vad Sony MDR-7506 beträffar, har de, precis som HD 400 PRO, en väldigt öppen och välbalanserad ljudbild, men

Sennheiser HD 400 PRO levereras med två sladdar, en rak- och en spiralsladd.

NR 3-2022 MUSIKERMAGASINET

39

jämfört med vårt testobjekt låter de aningen mer kalla i mellanregistret. Så min slutsats är att Sennheiser HD 400 PRO är en mycket bra kompromiss, med både tydlighet och värme i ljudet. Ett ljud som känns väldigt ärligt mot de olika ljudkällor jag använt, och som är lätt att lära sig att tycka om. För den som är ute efter ett par studiolurar i vettig prisklass känns det

väldigt nära till hands att rekommendera HD 400 PRO. Den enda nackdelen för studiobruk är att de kan läcka en smula från lyssningen om man ska spela in till exempel lågmälda akustiska instrument. Det är dock en egenskap som de delar med alla hörlurar av öppen typ. Man får helt enkelt skruva ner ”click-tracket” när man spelar in med känsliga mikrofoner.

dearVR MIX erbjuder färdiga inställningar för 44 olika hörlurar.

40

MUSIKERMAGASINET NR 3-2022

En annan intressant detalj är att de är förberedda och finns med i den lista av lurar som finns tillgängliga i appen dearVR MIX från företaget Dear Reality. Men mer om detta i nästa kapitel.

Spatial Headphone Compensation Tyska Dear Reality har utvecklat flera olika

”För den som vill kunna mixa och mastra sina inspelningar i hörlurar är kombinationen av Sennheiser HD 400 PRO och pluggen dearVR MIX från Dear Reality ett riktigt intressant alternativ.” appar som ska hjälpa användaren att skapa en ljudmiljö som gör det möjligt att jämföra det man lyssnar på i olika monitorer och hörlurar.

Tanken är förstås att man ska kunna hitta ett sätt att lyssna på musik i lurar där ljudbilden på bästa möjliga sätt liknar det man upplever vid lyssning via ett par bra monitorhögtalare.

Ett problem är att få frekvensåtergivningen att överensstämma mellan de olika lyssningarna.

Ett annat är att man vid lyssning i högtalare även har en icke försumbar överhörning mellan de båda kanalerna. Höger öra hör förstås mest av ljudet från höger högtalare, men man hör även en hel del av ljudet från vänster kanal, och vice versa. Det är ju bara lyssnarens huvud som skärmar bort lite av ljudet från den motsatta sidan. Sen uppstår förstås även fasskillnader mellan de båda kanalerna på grund av att de har olika lång väg att gå till respektive öra.

Dessutom påverkar även själva lyssningsrummet resultatet vid lyssning i högtalare.

Det handlar om reflektioner och resonanser i rummet, där vissa frekvenser kan dämpas och andra förstärkas, med mera. Dear Reality har tillsammans med Sennheiser utvecklat en funktion som de kallar Spatial Headphone Compensation (SHC), och den är tänkt att kunna återskapa en del av de här effekterna även för lyssning i hörlurar.

Dear Reality dearVR MIX Företaget Dear Reality har flera olika appar av den här naturen på sitt program, men vi har valt att kika lite extra på det de kallar dearVR MIX. Den appen finns i de olika plugin-formaten AAX, VST 3 och AU och ska fungera till de flesta DAW-program, men fungerar även till redigeringsprogram som till exempel DSP Quattro. Inte nog med det. DearVR MIX har färdiga fabriksinställningar för en rad olika akustiska miljöer, som en bilkupé, ett kök med mera. Och med sina 99 dollar plus moms är det faktiskt relativt billigt.

I takt med att det blivit allt vanligare att mixa i hörlurar har möjligheten att designa/skapa ett virtuellt rum som gör att en mix låter optimalt,

eller i alla fall riktigt neutralt även i lurar, blivit mycket efterfrågad.

Det har sedan en tid funnits en hel rad med liknande hård- och mjukvaror från firmor som Embody, Slate Digital, Sonar Works, och Waves – de sistnämnda erbjuder flera olika varianter med den allra första, Abbey Road Studio 3 i spetsen. Där hittar vi dessutom både Nx – virtual Room over headphones, CLA Nx, och Nx Ocean Way Nashville.

Slate Digital, å sin sida, presenterar hörlurar med den här effekten inbyggd, och Sonar Works har sin mjukvara Reference 4, som vi testade för en tid sedan. Den har nu utvecklats till något man kallar SoundID Reference, men det handlar fortfarande ”bara” om att man kalibrerar frekvenskurvorna hos lurar och högtalare så att de kan ge ett likvärdigt lyssningsresultat.

Sennheiser och dearVR MIX tar det här konceptet ett par steg längre. Appen ska öppna för att ge möjligheter att efterlikna flera olika akustiska miljöer, med allt vad detta innebär.

Genom att kompensera för de tillkortakommanden som det innebär att lyssna på musik i hörlurar, ska man med dearVR MIX kunna åstadkomma en mix som sedan låter korrekt även vid lyssning i högtalare.

Många parametrar En detalj som man ofta behöver tänka lite extra på när man mixar i lurar är att panorera ut de olika ljudelementen ordentligt, kanske till och med överdriva det en aning. Instrument som man tycker att man placerat ordentligt ute på flankerna till höger och vänster i lurar, har en tendens att låta som om de kommer från mitten – mer eller mindre – när man sedan lyssnar på resultatet i högtalare. Man glömmer lätt bort överhörningen mellan vänster och höger kanal som man har vid högtalarlyssning.

Du kan välja mellan fyra olika högtalaruppsättningar: två mono och två stereo, och detta val görs i input-inställningen. På stereosidan har du dels en standarduppställning där lyssnaren och de båda högtalarna bildar en liksidig triangel. Dessutom har du en uppställning

med betydligt bredare högtalarplacering.

Monoinställningarna består av en, där enbart vänster kanal är representerad, och den andra där båda kanalerna summerats.

På kontrollrumssidan har de ytterligare tre alternativ: Mix Room A, Mix Room B, och något utvecklarna kallar Analytic Position. Man beskriver det som att man där har det direkta ljudet från hörlurarna med realistisk portion av överhörning mellan kanalerna, och tidiga reflektioner i rummet.

Rum A och B beskrivs som perfekt kalibrerade mixrum, utan snabba ekon, och där responssvaren från det lilla rummet är tämligen bra dämpade. Här är också rum B något bredare än rum A. DearVR MIX erbjuder även något man kal�lar Spatial Headphones Compensation eller SHC. Det är i princip ett sätt att kompensera frekvenskurvan för olika hörlurar så att den blir så rak som möjligt. Här har man färdiga inställningar för inte mindre än 44 olika hörlursmodeller. Naturligtvis är Sennheiser rikligt representerade i den listan, men även AKG har en bra uppsättning. Jag hittade faktiskt färdiga inställningar för fyra av de olika hörlursmodeller jag hade tillgång till under testperioden.

Antagligen kommer också listan att utökas efter hand. Det brukar ju bli så.

Det kommer mera Man har även tillgång till ett low-end respektive high-end ”shelving” filter – bas- och diskantkontroll, lite vanvördigt uttryckt – för att ytterligare fixa till frekvenskurvan. Du kan även välja mellan två olika typer av filter för SHC-kompensationen, linjär eller minimum, där den senare kan introducera en viss fasvridning. Du har dessutom en gain-ratt, vilket kan vara till stor hjälp eftersom flera av hörlurskompensationerna innebär att ljudnivån höjs.

Normalvärdet är här -6 dB. Det finns även en bypass-funktion, som kopplar förbi alla i dearVR Mix ingående processer, och där du även har möjlighet att justera nivån, så du kan göra rättvisa A/B-tester. Tänk bara på att NR 3-2022 MUSIKERMAGASINET

41

”DearVR MIX ger dig i vilket fall de förutsättningar du kan behöva för att du ska kunna åstadkomma en bra mix som funkar i alla möjliga lyssningsmiljöer.” ”on” innebär att bypass är på, inte att effekten är på. Det här kunde nog vara lite tydligare.

Dessutom har du tillgång till ytterligare två reglage för att justera lyssningen: Ambience och Focus. Med Ambience reglerar man dämpningen, eller mängden ”diffusion” i det virtuella mixrummet. Focus använder sig av

Du har även 9 olika lyssningsmiljöer att väja bland.

42

MUSIKERMAGASINET NR 3-2022

en speciell patenterad algoritm som Sennheiser har tagit fram, och som man kallar AMBEO. Med den kan man ställa in den allmänna färgningen hos processen. Fokusvärdet regleras mellan -100 och +100, och i kombination med hörlurskompensationen rekommenderas ett värde mellan +30 och +100 som utgångsläge.

Utöver de tre mixningsrummen finns även sex olika akustiska miljöer hämtade ur vardagslivet: Car, Club, Home Theater, Kitchen, Living Room, och Stadium, alla med olika grad av ambiens. Dessa kan med fördel användas för att jämföra hur mixen kan komma att låta i alla dessa olika miljöer. Som grädde på moset finns

Dear Reality dearVR MIX

även en möjlighet att kompensera stereobilden med hänsyn till vart du själv är placerad i rummet. Den funktionen kallas passande nog Head Rotation.

Hantering Installationen är busenkel. Man laddar ner appen från utvecklarens hemsida, dubbelklickar på mpkg- eller exe-filen, beroende på om man använde Mac eller Windowsdator.

Därefter följer man instruktionerna, skriver in sin licenskod och klickar på aktivera. Det finns tre typer av licens: full, NFR eller trial.

En trial-licens låter dig prova dearVR MIX i 14 dagar utan begränsningar. Det bör räcka för att bilda sig en uppfattning om man vill köpa en full licens.

Därefter väljer man att använda det pluginformat som just din DAW kräver. Du har AU (enbart macOS), VST3, eller AAX för Pro Tools (för både Windows och macOS) att välja bland.

Lämpligen lägger man in dearVR MIXpluggen sist på stereospåret för Main Out eller Mix Out, beroende på vad det kan heta i just ditt program. Efter det väljer man de lurar man tänkt använda, ställer in dearVR MIX i den högtalarkonfiguration man önskar, väljer vilken typ av Mix-rum man vill ha, och lyssnar!

Den nedladdningsbara handboken betonar att man ska mixa med öronen, inte efter hur det kan tänkas se ut på den ena eller andra mätarmodellen. Detsamma gäller förstås om man använder dearVR MIX, tillsammans med sina nyinköpta Sennheiser HD 400 Pro, sist i en masteringskedja. Använd öronen! De reglage man kan använda i appen ger ganska diskreta effekter, men det går att ratta bort sig (om man anstränger sig), så lyssna noga. När du rattat in en färdig mix och känner dig nöjd, kan du för säkerhets skull växla mellan några olika lyssningsmiljöer i appen. Låter det då bra i både köket, bilen, vardagsrummet och på den stora arenan – eller Stadium, som den heter i dearVR

MIX – bör du kunna vara rätt lugn. Det bör då låta helt okej även i dina vanliga monitorer, eller kanske till och med riktigt bra – beroende på din insats på det musikaliska planet förstås.

DearVR MIX ger dig i vilket fall de förutsättningar du kan behöva för att du ska kunna åstadkomma en bra mix, som funkar i alla möjliga lyssningsmiljöer. Man avrundar den utmärkta handboken med några väl valda råd för lyssning i hörlurar – med fokus på att vi ska vara riktigt rädda om vår hörsel. Det vill även vi på MM understryka.

För den som vill ta den här VR-funktionen ytterligare något steg finns även dearVR MONITOR, som erbjuder 5 justerbara mixrum och inte mindre än 11 olika lyssningsmiljöer. Dessutom hanterar dearVR MONITOR en mängd olika lyssningsformat upp till 7.1.4 och 9.1.6. Pris: 249 dollar plus moms.

SAMMANFATTNING För den som vill kunna mixa och mastra sina inspelningar i hörlurar är kombinationen av Sennheiser HD 400 PRO och pluggen dearVR MIX från Dear Reality ett riktigt intressant alternativ. HD 400 PRO finns redan som ett av de 44 alternativen bland hörlursmodellerna i dearVR MIX. Just den här kombinationen gör det möjligt att skapa en virtuell akustisk miljö, som så långt det är möjligt beter sig som, och påverkar slutresultatet, som ett verkligt rum.

Det är inte lätt att åstadkomma en perfekt mix, ens om du har ett riktigt bra lyssningsrum.

I hörlurar kan det vara riktigt svårt, men med de verktyg som står till buds i dearVR MIX kan man verkligen komma långt på den vägen. Det kostar inget att ladda ner pluggen och testa den i ett par veckor. Vi hittade fyra av de fem lurar som vi hade tillgång till under testperioden bland de 44 hörlursmodellerna, så förhoppningsvis finns även dina lurar med på listan. Annars kan jag även rekommendera ett par Sennheiser HD 400 PRO. De är ett alldeles förträffligt komplement till dearVR MIX-pluggen. —

SYSTEMKRAV MacOS OS X 10.9 eller senare, Intel-processor (minimum 2 GHz rekommenderas) PC WINDOWS 10 Intel-kompatibel CPU med SSE2 instruction set (minimum 2 GHz rekommenderas) PLUGINFORMAT VST3, AU, AAX DAW-SUPPORT Stödjer både Pro Tools 2019 eller senare, och de flesta andra DAW-program på macOS och Windows SAMPLINGSFREKVENSER SOM STÖDS 44.1, 48, 88.2, 96, 176.4 och 192 kHz MIX-RUM 3 olika; Mix Room A, Mix Room B, och Analytic Dry HÖGTALARE 4 olika positioner (Mono Input, Mono Summed, Stereo, och Stereo Wide) LYSSNINGSMILJÖER Car, Club, Home Theater, Kitchen, Living Room, och Stadium HÖRLURAR Har färdiga inställningar för 44 olika hörlursmodeller JUSTERBARA PARAMETRAR Ambience och Focus DEMOVERSION En 14-dagars fullt fungerande demoversion finns för nedladdning från utvecklarnas hemsida PRIS 99 dollar plus VAT; 123,75 dollar inklusive moms TILLVERKARE Dear Reality, www.dear-reality.com

✚ PLUS

• Många användbara rum • Färdiga inställningar för 44 hörlursmodeller • Flera ytterligare justeringsmöjligheter ■

MINUS

• Man måste stänga av pluggen när man slutmixar

NR 3-2022 MUSIKERMAGASINET

43

TEST MJUKVARA Text: Peter Marchione

Bitwig Studio 4.2

Modulationsmästarna utökar och finslipar TESTDATORER Dator 1: Windows 10 64-bit, Intel Core i7-9700F @ 3.00 GHz. 16 GB RAM Dator 2: MacBook Pro, 2,3 GHz Intel Core i7, 16 GB/RAM, OS 11.6.1 Big Sur Dator 3: HP Compaq nc6400 laptop, Ubuntu 18.04 Dator 4: Microsoft Suface Pro, Windows 10 64-bit, Intel Core i7, 8 GB RAM TYP DAW (musikprogram) för Mac, PC & Linux (Ubuntu) SYSTEMKRAV Win: Windows 7, 8, 10 och 11 – 64-bit med Dual-core AMD, Intel CPU eller snabbare med SSE4.1-stöd.

Mac: macOS 10.14 eller senare med 64-bit Intel eller Apple Silicon CPU, Linux: Ubuntu 18.04 eller senare med 64-bit dual-core eller bättre, x86 CPU med SSE4.1-stöd. Samtliga versioner kräver minst 4 GB RAM, skärmupplösning på minst 1280 x 768 pixlar och 12 GB ledigt utrymme på hårddiskar för installation av medföljande content PRIS 399 euro (uppdateringar från 169 euro) DISTRIBUTÖR Bitwig, www.bitwig.com

✚ PLUS

• Operators är bland det bästa som hänt MIDI-editvärlden • Det breda Audio Comping-konceptet ■

MINUS

• Inget AU-stöd 44

MUSIKERMAGASINET NR 3-2022

Sedan första versionen av Bitwig Studio utkom, 2014, har det Berlinbaserade företaget succesivt utmanat och pushat DAW-utvecklingen på olika sätt. I dag har vi 4.2 på testbänken, där vi får en hel del spännande nyheter.

Under årens lopp har Bitwig på flera olika sätt lyckats sy ihop ljudskaparbiten med låtskrivande på ovanligt intuitiva och musikervänliga sätt. Ett genomgående modu­lärt upplägg, där de flesta komponenter ­ kan interagera med varandra, bjuder in till mekano-feeling och kreativitet. Företaget kan också stoltsera med att vara en av få tillverkare som erbjuder kompatibilitet på Windows, MacOS och Linux (via Ubuntu).

Installation och licens Bitwig Studio införskaffas enklast via tillverkarens hemsida och demoversionen är samma installationsfil som fullversionen. Det man får betala för är registreringen och när dessa uppgifter skrivits in under uppstart låses programmet upp. Själva installationspaketet är en tämligen nedbantad historia som endast innehåller de mest grundläggande delarna av programmet. Den stora mängden preset och ljudfiler installeras enkelt inifrån Bitwig Studios egen Package Manager och det är upp till användaren att välja vilka av de olika ljudpaketen som ska laddas ned, men också var i datorn de ska lagras. Med andra ord; inga problem att lägga ljuddata på en separat hårddisk.

Med tiden har också de ljud som Bitwig levererar fått en bättre bredd. I början fanns ett tydligt fokus på elektroniska ljud (och oljud) men i dag finns en hel del mer konventionella klanger i samlingen. Och den övergripande kvaliteten ligger ett bra snäpp över medel.

Själva licensen bygger på en tidsbaserad uppgraderingsmodell (när du köper mjukvaran ingår tolv månaders uppdateringar). När denna tid utgått kan du fortsätta att använda programmet, men man får då stanna vid den version som släppts senast, innan prenumeration gick ut.

Bitwig Studio kostar 399 Euro att köpa in och därefter kostar varje årsförlängning av rätten till uppdateringar 169 Euro.

Audio comping Att klippa ihop en perfekt tagning, med till exempel sång eller soloinstrument kan vara tidsödande. Och förr var det till och med mycket tidskrävande att automatisera solo- och mute-funktioner på mixerbord för att kunna bounca ned delar av olika spår till en samlad superversion. Det hela blev långt mycket enklare via digital inspelning och i synnerhet när vi fick grafisk visning av vågformer och kunde klippa och klistra. Samtidigt innebar detta att vi fick ha en massa parallella spår. Under senare år har tillverkarna dock presenterat olika lanelösningar för att kunna göra jobbet på ett och samma track.

Men nu har Bitwig lanserat Audio Comping och inte bara i den vanliga arrange-vyn. Alla lanes är synliga, även de i Clip Launcher-delen.

Rent visuellt har de också gjort det enklare.

Detta genom att använda olika färger, vilket i princip gör det omöjligt att missförstå vilken del av tagningen som för närvarande används.

I grund och botten levererar Bitwig en comping-funktion

Bitwig Studio erbjuder en DAW där inspiration och produktion går hand i hand.

Audio Comping är en välkommen nyhet och i Bitwigs värld finns lite nya aspekter när det kommer till användningen av denna teknik.

NR 3-2022 MUSIKERMAGASINET

45

”Liknande grepp har till viss del funnits i sequencer-delar av vissa mjukvarusyntar, men enligt mig så har inget tidigare inspelningsprogram lyckats integrera det i sin MIDI editor på liknande sätt.” som är på samma nivå som andra tillverkares – men de har ett litet ess i skjortärmen: Tänk dig att vi släppt loss med ett gitarriff i vanliga arrange, utan loopinspelning och i slutändan landat på 16 takter. Om vi nu vill försöka pussla ihop detta till en mer repetitiv tvåtakters-loop skulle det i många fall innebära en massa bök med olika spår. Sedan version 4 av Bitwig Studio kan en sådan sekvens göras om till lanes, vilket man gör genom att högerklicka och välja Fold to Takes och sedan ange hur många takter man vill dela upp den långa tagningen i.

Men tillverkaren nöjer sig inte bara med att använda lanes som ett verktyg för att välja ut

en samlad tagning. I nya, medföljande ljudbiblioteket Anti-Loops får vi bland annat olika lanes-baserade sekvenser, där vi själva kan måla ut önskade variationer genom att välja delar i comping-visningen.

Operators Modulation är en central del av moderna DAW-koncept och definitivt i Bitwig Studio.

Hittills har programmets modulatorer varit mer av den klassiska skolan, det vill säga att de fungerar som externa enheter som på ett eller annat sätt kopplas till olika mottagare och olika kombinationer.

Operators innebär en tajtare integrering i edit-fönstret. Vi får bättre möjligheter att skapa variationer av till exempel en takt, utan att behöva måla ut den i sju ytterligare kopior för att få till variationer och fill på sista upptakten. Liknande grepp har till viss del funnits i sequencer-delar av vissa mjukvarusyntar, men enligt mig så har inget tidigare inspelningsprogram lyckats integrera det i sin MIDI-editor på liknande sätt.

Det vi har till vårt förfogande är fyra olika parametrar: Chance, Repeat, Occurance och Recurrence, som alla kan ställas in per MIDIevent (vardagligt tal: ton eller not).

Chance reglerar sannolikheten att själva

Operators är ett kraftfullt verktyg där vi enklare kan skapa variationer och fills utan att göra en massa onödiga utfyllnadskopior av ett Clip.

46

MUSIKERMAGASINET NR 3-2022

tonen triggas enlig en procentsats. Repeat är kanske ett av de smidigaste sätten att dela upp en längre ihållen ton i flera mindre delar.

Användare kan välja mellan att dela upp den i upp till 128-delar och via ett reglage kan man också göra så att förloppet antingen stegras eller avtar. Man kan även hantera velocitystegringar och avklinganden – perfekt för att göra spännande risers och fill. Funktionen kan också göras permanent via Slice in places.

Occurence har ett gäng ytterligare variabler att förhålla sig till. Till exempel: spela endast om tonen innan triggas, aldrig först med mera.

Den kan med andra ord stå i relation till andra

parametrar, som i sig påverkas av andra nivåer.

Man får alltså en härlig kombination av kaos och kontroll på ett och samma bräde. Bitwig har även lagt till en global fill-funktion som arbetar tätt ihop med Occurance-funktionen.

Och på tal om fill så kan denna globala hantering komma till sin rätt på många ställen i programmet. Detta eftersom tillverkare, bland sina modulatorer, lagt till en Global-device.

Recurrence ger möjlighet att ställa in ett event i ett längre perspektiv, till exempel en inledande krasch. En sådan vill man vanligtvis inte ha i varje takt och då kan man via denna funktion ställa in så att den spelas i den

inledande takten av till exempel totalt 8 takter.

Ett annat användningsområde är ett som bara ska triggas i sista takten. Nu kan man alltså måla in det i en takt, (men via Recurrence), och se till att det endast spelas upp var fjärde gång.

Expression spread När vi ändå är inne i edit-läge ska vi kika lite på ännu en ny finess som gör det möjligt att få mer liv i MIDI. Eftersom Bitwig har stöd för MPE-stuket, det vill säga att kunna hantera individuella pitch-värden helt individuellt, har de nu lagt till lite nyheter i editeringsfönstret som ger oss möjligheter att få in lite mer

Expression Spread hjälper oss att blåsa liv i statiskt MIDI. NR 3-2022 MUSIKERMAGASINET

47

”Bitwig Studio 4.2 är en dröm för de som verkligen vill ha ljuddesign som en röd tråd i hela produktionen.” slump, även inom detta. Expression Spread låter oss sätta spann rörande anslag, Chance, Timbre, Pressure, Gain och Pan – och då individuellt på varje ton. Det påminner lite om VST Expression i Cubase, men med en visning som är mer i linje med klassisk pianorullevy.

Nya note fx devices Bitwig är en tillverkare som flera gånger har bjudit på ganska stora tillägg även i mellanreleaser, något som de visade redan under version 4:s livscykel. Till 4.1 bjöd de på åtta nya Note FX Devices: Humanize gör det hela lite ”slackigare” genom att ge möjlighet att skapa lite lagom oreda rörande anslag, timing och även chans.

Quantize är inte bara en funktion som rättar

till. I Bitwig Studios Note FX-variant finns även ett forgiveness-reglage, där man ställer vad som ska släppas igenom, vilket är rätt bra. Ett exempel är om man i realtid ska köra lite trum-fills live, för då kan man kan låta mjukvaran styra hur otajt man får vara. Går man över angiven gräns låter det inget.

Ricochet kastar in MIDI-events i ett formbart rum, där de sedan studsar mot väggar och skapar spännande åter-triggningar.

Dribble tar inkommande MIDI-event och studsar dem i relation till sin velocity och via ett damping-reglage styr du de fysikaliska lagar som ska få studsandet att avta.

Randomize ger oss sex vred med ställbar slump för Pitch, Velocity, Timbre, Pressure, Pan och Gain.

Strum är ett sätt att dela upp ackord så att de spelas lite mer gura-aktigt. Men det stannar inte vid att försöka trixa MIDI-gitarrer. Den här modulen är riktigt bra att ha till hands även på annat material, eftersom man här även kan ställa upp till fyra olika, uppradade sekvenser där man väljer upp eller ned på var och en.

Bend är en enkel skapelse som helt enkelt lägger på eller drar av ett värde på inkommande MIDI-pitch och därefter, utefter ställbar tid, glider tillbaka till ”rätt” ton.

Note Repeat erbjuder enklare MIDI-ekon, men även olika mönster och förlopp. Förutom ställbart antal repetitioner, gate och decay, så finns även Burst och Euclid-lägen som i slutändan kan hjälpa en att få till olika rytmiska sekvenser.

Note Grid är ett nytt tillskott i Grid-familjen. Här ligger fokus på både triggning och realtidsförvrängning av MIDI-information.

48

MUSIKERMAGASINET NR 3-2022

Inte nog med att vi fått lite nya Note FX Devices; 4.1 innebar även att vi fick en samling preset där de nya tilläggen används lite som en introduktion. Notes In Bloom heter denna och mitt råd är att prova dessa då de är väldigt användbara, men även ger en bra summering av vad både de nya och tidigare Note FXmodulerna kan ställa till med.

Note grid En annan nyhet är konceptet Note Grid som gjorde entré i Bitwig Studio 4.2. Denna bygger vidare på det modulära mekano-koncept som vi sedan tidigare har i Poly Grid och FX Grid.

Note Grid kompletterar denna miljö för ljuddesign genom att erbjuda en rejäl verktygsarsenal på 184 komponenter, som både kan påverka inkommande MIDI-data och även användas för att trigga. Med Note Grid kan man göra allt från enklare MIDI-effekter till generativa trigger-prylar, där LFO:er och matematiska variabler interagerar, kors och tvärs. Personligen tycker jag att detta är ett klockrent tillägg eftersom Grid-konceptet inte varit på samma nivå som Reaktor, just i denna del. Men nu verkar det som att cirkeln har slutits i Bitwigs ljud-workshop.

Nya ljudeffekter Efter att ha snackat om Note Grid, där knappt

fantasin kan sätta gränser, är det skönt att landa i en nyhet som är mer old-school. Till version 4.2 bjussar våra vänner i Berlin på tre nya effekter av det mer klassiska slaget: Chorus+, Flanger+ och Phaser+ – effekter som ger oss fyra olika karaktärer att utgå ifrån: I Chorus+ fall får vi CE; en syntig pryl, DD; en subtil åttiotalsvariant med rejält tilltagen bredd, 8v som genererar lika många röster i en skön feedback-vibe och x2; en traditionell dubblare, kanske primärt tänkt att användas på röster.

Flanger+ ger oss DP; digitalt skitig som inte har någon respekt för renheten i ljud, MX; pedalinspirerad och väldigt all-round, FX; mjukare men samtidigt med en viss attityd.

Och sist WA som jag upplever lite mer ”in da face”.

Phaser+ börjar med GS som har en tämligen attackliknande approach. Därefter får vi EHx som är raka motsatsen; snäll och rar, MX; en hesare, raspigare variant som ger lite blueshintar och sist MF, där vi har en djupare och glassigare ton.

Nya import – och exportmöjligheter Att importera och exportera olika format av ljud är lite av en avvägning hos mjukvarutillverkare. Bitwig har stöd för både losslessformat i form av Wav och Flace, men även för

I Bitwig Studio 4.2 fick vi tre nya audio-effekter av klassisk pedal-typ: Chorus+, Flanger+ och Phaser+.

komprimerade formaten mp3, Vorbis och Opus. En liten ögonbrynshöjare i version 4 av Bitwig Studio är att det nu går att importera projekt-filer från FL Studio och Ableton Live. Jag har själv provat med Ableton-filer och måste intyga att det går rätt hyfsat. Allt blir inte helt hundra, men resultatet är oftast godkänt. Självklart finns även annat nytt ”under huven”. Bland annat så har mjukvaran nu stöd för fler språk, såsom kinesiska, japanska och tyska. Bitwig Studio körs från och med 4.0 native på Apple Silicon-datorer.

Fortsatt trevlig upplevelse Bitwig började som en uppstickare men är i dag något av ett eget paradigm. Samtidigt har jag full förståelse för de som inte fattar grejen och jag känner själv att det tenderar att bli lite plottrigt ibland. Vi får en herrans massa funktionalitet på ett förhållandevis begränsat skärmutrymme. Jag har i mina tidigare genomlysningar av denna DAW gnällt på avsaknaden av Rewire, men nu har till och med jag insett att det är dags att gå vidare. Nu när även Reason Studios, som tog fram konceptet, övergivit det. Däremot vore det trevligt om de ville få in AU-stöd på Mac. Bitwig Studio 4.2 är en dröm för de som verkligen vill ha ljuddesign som en röd tråd i hela produktionen. Det modulära upplägget gör hela upplevelsen väldigt ”hands on” och när man väl är inkörd går det snabbt att gå från tanke till mix. —

Ricchochet är en av åtta nya Note FX Devices.

NR 3-2022 MUSIKERMAGASINET

49

TEST PIGGA PLUGGAR Text: Gunnar E Olsson

BABY Audio TAIP, PSP Audioware Saturator & Harrison Consoles 32C Bus

Tre sätt att uppnå mättnad – utan att föräta sig I dag finns det massor av pluggar för att skapa analog känsla: mättnad, rörljud och allt vad de olika mjukvaruutvecklarna väljer att kalla det för. Vi kikar på tre olika sätt att uppnå sådant man förr fick gratis, då alla signaler kördes genom analog utrustning.

BABY Audio

TAIP kan emulera bandspelarens alla tillkortakommanden.

Det danska företaget BABY Audio hävdar att man utvecklar ljudpluggar som ska göra det enkelt att åstadkomma svårare saker, och det låter ju onekligen som ett intressant förhållningssätt. Företaget bildades 2019 men har redan skaffat sig många och trogna användare. Detta genom att man lyckats skapa en rad intressanta pluggar.

BABY Audio TAIP

Drive-funktionen är den allra viktigaste kontrollen.

50

MUSIKERMAGASINET NR 3-2022

En av dessa pluggar är TAIP, och där hävdar BABY Audio att man tagit till Artificiell Intelligens (AI) för att TAIP ska kunna låta så analogt som möjligt. För det är just analoga processorers sätt att påverka ljudet som man vill återskapa. Framför allt den kompression som analog tape och bandspelare har en tendens att uppvisa, när man låtit VU-instrumenten peka en bit in på det röda området. Just den mättnad i ljudet som då ofta uppstår kan upplevas väldigt positivt. Det låter fett och analogt, helt enkelt. Försök att uppnå liknande resultat genom att överstyra digital inspelningsutrustning ger i stället bara en elak och långt ifrån välljudande distorsion.

Det klipper väldigt osnyggt. TAIP är förstås inte enbart en egensinnig stavning av ordet tape. Man har ju samtidigt fått in de viktiga bokstäverna AI i namnet. Lite småfiffigt, kan man tycka.

Inspiration

Ljudmässigt har man, enligt utvecklarna, försökt emulera en typisk europeisk bandspelare från 1971. Man namnger ingen särskild modell, men vi gissar på en Revox A77 mkIII, en modell som tillverkades mellan 1971 och 1978 och som bland sakkunniga fortfarande är mycket populär. TAIP påstås kunna skapa samma typ av harmonisk distorsion och ickelinjär mättnad som A77:an.

Självfallet har utvecklarna även passat på att stoppa in en mängd funktioner, vilka forna tiders bandspelaranvändare knappt hade kunnat drömma om. TAIP kan ju så mycket mer än en gammal Revox.

Styrorgan Som ni ser på illustrationerna har man en massa inställningsmöjligheter i TAIP. Det viktigaste reglaget är Drive och där kan man lägga till precis så mycket värme eller mättnad (saturation) som man vill – och man kan gå riktigt över styr om det är vad låten kräver.

Med Mix kan man mixa in lagom mycket av effekten – som man gör vid parallell-kompression. Ett annat alternativ är att kombinera MIX med Wear och på så sätt åstadkomma något som liknar ”tape-flanging”.

Annars simulerar Wear de effekter som kommer från en riktigt sliten bandare.

Med Model ställer man in om en eller två bandspelare ska emuleras i serie. Lo-Shape och Hi-Shape styr om – det är de låga eller höga frekvenserna som ska mättas mest, och Glue gör att man kan öka kompressionen för ett tajtare sound.

Noise tillför bandbrus, medan Presence kan återställa något av den topp som annars kan förloras på bandinspelningar.

Vad beträffar insignalen kan man välja om Input ska stå i normal- eller hot-läget – och det påverkar inte nivån på utsignalen.

Detsamma gäller om du väljer att utnyttja Auto-Gain-funktionen.

Du kan även välja om du vill att bakgrunden i plugin-fönstret ska vara vit, grå eller svart. Och TAIP:s grafiska gränssnitt är fullt skalbart, så du kan själv bestämma hur stor pluggen ska vara på din skärm.

Första hjälpen

BABY Audio har tagit hjälp av en radda riktigt namnkunniga producenter för att skapa 135 färdiga fabriksinställningar. Här hittar vi namn som Mark Needham, Max Jaeger, Eastbound, Rob Kleiner, och Cesar Sogbe. De har alla en imponerande lista med artister de jobbat med, bland andra Fleetwood Mac, The Killers, Ariana Grande, Kanye West, Drake, Calvin Harris, Sia, Britney Spears, David Guetta, Prince och David Byrne.

Sammanfattning TAIP är onekligen en av de mest intressanta tape-simuleringspluggarna vi kikat på. Den kan åstadkomma det mesta från att ”bara” ge

lite organisk mättnad till livlösa trummor eller vokalinsatser, via att agera hjälpmedel för att få lajnade gitarrer att låta som att man flyttat in en gammal rörhäck i studion, till att riktigt fläska på med så mycket dist som dina öron pallar med. BABY Audio uppmanar TAIP-användare att köra den riktigt hårt och ta ut svängarna rejält. Det är då det roliga börjar.

PLATTFORM VST, VST3, AU, AAX för Mac och PC TILLVERKARE BABY Audio, www.babyaud.io PRIS 69 dollar

TAIP har tre olika gränssnitt: svart, grått och vitt. Du väljer själv.

NR 3-2022 MUSIKERMAGASINET

51

”Som utgångspunkt för ditt eget ljudskapande hittar du 200 preset som skapats av en rad tekniker och producenter, som alla jobbat tillsammans med olika världsartister.”

PSP Audioware Saturator

PSP Saturator har två processor-enheter, och åtta olika Shape-inställningar. Här: Modern Tape.

52

MUSIKERMAGASINET NR 3-2022

Från polska utvecklarna PSP Audioware kommer en plugin med liknade arbetsbeskrivning.

Vi har tidigare kikat på flera av deras tokhyllade pluggar, och jag är rädd för att vi blir tvungna att fortsätta med lovsången. Även här har man som mål att emulera den mättnad som uppstår hos både bandspelare och annan analog utrustning, som fått lite extra kraftig insignal. Utvecklarna nämner dessutom överstyrda rörförstärkare som en inspirationskälla. PSP har själva tagit fram tre tämligen avancerade algoritmer, dynamisk ljudbearbetning och filtrering, som gör allt detta möjligt. Genom att addera övertoner, som är typiska för det sätt som analog utrustning distar eller klipper, når man en bra bit på vägen mot den perfekta emuleringen av rör- eller tape-mättnad. Som om inte detta vore nog, bjuder man dessutom på åtta olika nivåer av saturation eller mättnad, alltifrån en diskret variant av ”mix mojo” till det snudd på totalförstörda ljudet.

PSP Saturator erbjuder två mättnadprocessorer som hanterar varsin del av ljudspektrumet, en för det lägre registret och den andra för de högre frekvenserna.

Båda avdelningarna har egna kontroller för frekvens, mängden ”värme”, och nivå.

Däremot har man gemensamma kontroller för Saturation och de olika nivåerna av mättnad (Shape). Dessutom finns rattar för input, mix och output. Med mixratten styr man hur mycket av effekten som ska mixas med det rena ljudet. Det går även att länka in- och output-rattarna för att hålla

utsignalen på samma nivå. En höjning av inputnivå ger alltså då motsvarande sänkning på output-sidan. Dessutom kan man välja att placera ytterligare en effekt sist i kedjan. Där väljer man mellan en limiter och en extra saturation-effekt. Bakom en dold panel finns dessutom ytterligare några halvhemliga funktioner, för att styra hur pluggen påverkar ljudet.

Slutkläm De åtta olika mättnadsvarianterna hjälper verkligen till för att ge den här pluggen en otroligt bred repertoar av mättnadseffekter.

Här hittar vi allt från den mjukaste rörmättnad (Soft Valve) till det högsta läget, Hard Clip, där man verkligen kan få sig en akustisk käftsmäll.

Under den hemliga luckan har du dessutom en Fat-funktion, som grädde på det akustiska ljudmoset. Latencyn i Saturator påstås vara så låg som 6 ynka samplingar. Som utgångspunkt för ditt eget ljudskapande hittar du 200 preset som skapats av en rad tekniker och producenter, som alla jobbat tillsammans med olika världsartister. De ger en tydlig bild av allt man kan åstadkomma med hjälp av PSP Saturator. Och det låter precis så bra som vi förväntar från våra polska vänner. Full mättnadseffekt för den ljudhungrige.

PLATTFORM AAX, VST, VST3, och AU TILLVERKARE PSP Audioware, www.pspaudioware.com PRIS 99 dollar

Massor av preset – enbart på trumsidan hittar vi 47 olika fabriksinställningar.

NR 3-2022 MUSIKERMAGASINET

53

”Och visst låter det fylligt och analogt, som alltid från en Harrison-plugin, vilket är ett ypperligt alternativ för den som vill få det digitala ljudet att låta lite mer trivsamt analogt.”

Harrison Consoles 32C BUS

Vi har tidigare kikat både på Harrison Consoles Mixbus 32C och deras 32C Channel plug-in. Mixbus 32C är ett synnerligen välljudande och kraftfullt DAW-program som nu nått fram till version 8 (vi hoppas kunna återkomma med en test på det.) Deras 32C Channel

var en kanal-plugg som kombinerade flera av de funktioner vi hittar i Mixbus 32C. Den var främst tänkt att användas som insticksplugg på ett eller flera spår i din DAW. 32C Bus är däremot idealisk att läggas på en individuell buss, för till exempel trummor eller varför inte på master- eller utgångsbussen i din virtuella

mixer. I 32C Bus kombinerar utvecklarna fyra olika processorer som man tidigare enbart hittat i DAW-programmet Mixbus 32C. I vilket fall hittar vi först en ingångsmodul som även innehåller både VU-mätare och en drive- eller tape saturation-processor. Därefter hittar vi en busskompressor med högpassfilter för side-chain-funktionen, en trebands filterdel, och master strip-limitern från Mixbus 32C. På utgångssidan hittar vi också en färgkodad mätare av så kallad K12-modell.

En fyrstegs-audioraket

Harrrison 32C Bus-pluggen är generöst utrustad med mätinstrument. K12-mätarens gula fält visar rekommenderat lämplig utsignal.

Här får limitern i 32C Bus verkligen jobba hårt.

54

MUSIKERMAGASINET NR 3-2022

Något vi reagerade på när vi testade Mixbus 32C var att den lät så bra. Det var lätt att få fram en analog känsla i ljudet. Mycket tack vare den mättnads-/overdrive-funktion som fanns inbyggd i samtliga mix-bussar i programmet. Nu kan man alltså återskapa den ljudkaraktären – var man vill – med hjälp av 32C Bus. Buss-kompressorn som ingår har anor som går tillbaka till den digitalt styrda, analoga kompressorn, som Harrison utvecklade för sina stora mixerbord redan 1985. Utöver det inbyggda högpassfiltret – som används för side-chainbruk – hittar vi kontroller för kompressionsgrad (Ratio), attack, release, och en så kallad makeupgain, som ska kompensera för den nivåskillnad som kan uppstå vid kompressionen. Där finns även rejäla mätinstrument, och en inställning för tröskelvärdet.

Filterdelen är en trebands-EQ , som kan placeras före eller efter kompressorn. Mellanregisteroch baskontrollerna har fasta frekvens- och branthetsvärden, medan diskantfiltret har steglöst varierbar brytfrekvens.

Sist hittar vi en klassisk limiter, där K12mätarens gula fält representerar den nivå man bör ligga på för att uppnå optimal mixnivå.

Och visst låter det fylligt och analogt, som alltid från en Harrison-plugin, vilket är ett ypperligt alternativ för den som vill få det digitala ljudet att låta lite mer trivsamt analogt. —

Så här ser den tidigare testade 31C Channel-pluggen ut.

PLATTFORM AAX, VST, VST3, och AU PRIS 89 dollar INFO www.harrisonconsoles.com NR 3-2022 MUSIKERMAGASINET

55

MUSIKERMAGASINET

MUSIKER MUSIKPRODUKTION SINGER/SONGWRITER SÅNG – POP, ROCK & SOUL

RACKSKÅP – STUDIOMÖBLER

WWW.JBMUSIK.SE | TFN 0470-845 78

Sök nu till höstens starter!

www.kulturama.se/utbildningar Nordens största skola för estetiska utbildningar

PRENUMERERA PÅ MM Gå in på hemsidan och välj bland våra generösa erbjudanden!

SPARA UPP TILL 1000 KR! musikermagasinet.se 56

MUSIKERMAGASINET NR 3-2022

MUSIKERMAGASINET

GALLERIAN För annonsering i Gallerian, kontakta: Camilla Hansen camilla@hansenforlag.se • 031-775 65 40 Hansen_Miniannons_44x44mm_Layout 1

Scott Gorham -Thin Lizzy| Dregen Fredrik Thordendal | Kalle Moraeus Chrissie Hynde | Moneybrother | Hagström Claes Yngström | Ibanez | Ran | Mayones Conklin Guitars USA | .strandberg*

t Ki s a m 12 mo on kl. nd in Lo 95:9 6.

CD mastering/pressning STEM remix (AI) ★ IZOTOPE ★ WAVES ★ HOFA ★ ACON DIGITAL

Rätta till akustiken i ditt studiorum!

www.lundgren.se

®

www.arva.se

Boken om liveljud

OM BOKEN LIVELJUD

it hendrer in pharetra ut diam purus, eleifend quam dres erat ris hen e. Phasellu entum. Mau da justo ferm malesua ue eget s justo . Mauris cong us eu ante ue sagittis dit. Cura erisq da blan llus scel malesua per ac, egestas eros t sem t ame volutpat estie sed corper diam, mol vitae, ullam d vehicula Maeentum. corelem isis retra ullam t felis facil sit ame . Praesent pha Suspendisse end sapien. ris sagittis vel eleif issim a . Mau t, dign it ame rtis nec nec eros mod lobo mattis ntitor. Etiam per port mollis est pelle s Susvelit sem ncidunt r sagittis puru cursus ligula. um et bitu ibul us. Cura sed erat est, ntesque vest In suscipit terdum. ut. Fusce pelle tortor, sed in tristique ollicitud nibh dui aliquam,

er

Jens Walth

per t velit semcurt tincidun augue tortor tincidun elobortis la id Duis cons . Donec end ligu idunt. sele dignissimus. Etiam eleif lis diam tinc potenti. Pha iacu isse ibulum na in curs que quis Suspend ntesque vest ntes ligula. est pelle e pelle cursus est, et ut. Fusc citudin sed erat eros solli m ictu ac.

LIVEL

BOKEN

OM

JUD

lass

masterc

Verksam i Ö-vik sen 1995 audiomix@telia.com | 0730812159 www.audiomix.se

MER FÖR PENGARNA MED MM-APPEN

lther

Jens Wa

Ljudtekniker/Producentlinjen Ljudtekniker/Producentlinjen Ljudtekniker/Producentlinjen

..So....ker du den.. ba....sta utbildningen SoSo kerker dudu denden baba stasta utbildningen utbildningen inom musik och musikproduktion? inom inom musik musik ochoch musikproduktion? musikproduktion?

• Kreativ •• Kreativ yrkesutbildning yrkesutbildning 2 år22årår Kreativ yrkesutbildning • Ljudteknik •• Ljudteknik & musikproduktion &&musikproduktion Ljudteknik musikproduktion • Musik •• Musik & låtskrivning & låtskrivning Musik & låtskrivning • CSN •• CSN CSN • Öppet • Öppet Hus Hus 22/5 22/5 • Kursstart 5/9 2022 • Kursstart • Kursstart 5/95/9 2022 2022

Till dig som prenumererar på Musikermagasinet.

Med MM-appen får du tillgång till alla nummer av Musikermagasinet, från nummer tolv 2010 fram till nu, helt utan extra kostnad.

Ladda hem appen från AppStore eller Google Play.

Du hittar också MM på de digitala prenumerations­ tjänsterna Issuu, Readly och Paperton.

MUSIKERM

AGASINET

studioblue.se studioblue.se info@studioblue.se info@studioblue.se

NR 3-2022 MUSIKERMAGASINET

57

MUSIKERMAGASINET

NR 4-2022 UTE 28/6

STEVE VAI

Det gäller att hålla sina idéer fria från yttre påverkan och det markerar Steve Vai extra tydligt i titeln på sin nya studioplatta, Inviolate. Han beskriver plattan som nio spår av ”pure Vai” och berättar för MM om den trehalsade The Hydra – hur han till slut fick ut sin orkestermusik och hur nya plattan kom till.

TESTER

STEINBERG CUBASE 12 BOSS RC-600 WALRUS AUDIO MAKO SERIES ACS1 58

MUSIKERMAGASINET NR 3-2022

LARRY DIMARZIO

INTERVJU

BiG SiX combines glorious sounding mic pres designed on a

SuperAnalogueTM foundation and brought together with full USB integration.

The Legend... Updated. THE BUS+

www.nordicaudio.eu email: nad@nordicaudio.eu

SPACE-AGE COLORWAYS. OTHERWORLDLY SHAPE.

HH IN SILVERBURST & ACTIVE BASS IN OPAL SPARK FENDER (standard and in stylized form), METEORA, and the distinctive headstock shapes commonly found on the FENDER® instruments are trademarks of Fender Musical Instruments Corporation and/or its affiliates, registered in the U.S. and other countries.