19 minute read
Korg Collection 3
Närmare ett halvt sekels synthistoria
I Korg Collection 3 får vi tillökning av lika många syntar och därmed täcker denna samling in några av de mest karaktäristiska och tongivande elektroniska instrumenten från fyra decennier.
Advertisement
År 2004 släpptes Korg Legacy Collection, den första versionen av Korgs samling med mjukvaruversioner av några av deras klassiska syntar. Då erbjöds vi MS-20, Polysix och Wavestation
TESTDATORER
Dator 1 Windows 10 64-bit, Intel Core i7-9700F @ 3.00 GHz. 16 GB RAM Dator 2 MacBook Pro, 2,3 GHz Intel Core i7, 16 GB/RAM, OS 10.15.7 Catalina Mjukvaran testades tillsammans med Steinberg Cubase Pro 11.0.30, Ableton Live 11.0.6, Bitwig Studio 4.0.1, Harrison Mixbus 6.2.407, Reason Studios 12.2.9d36. På PC testades VST-versionen och på Mac både VST och AU, i de mjukvaror som hade stöd för respektive format.
TYP Effektplugin för Mac och PC FORMAT VST 2.4, AAX (Native), AU (Mac) SYSTEMKRAV Intel Core i5 eller bättre (Core i7 eller bättre rekommenderas), 8 GB RAM (16 GB eller mer rekommenderas) 8 GB ledigt hårddiskutrymme och internetuppkoppling Mac: OSX 10.13.6 High Sierra. PC: Windows 10, 64-bit PRIS 399 dollar DISTRIBUTÖR Korg, www.korg.com
✚ PLUS
• Väldigt bra ljud • Bra bredd på instrumentkaraktärer
■ MINUS
• Viss inkonsekvens mellan gränssnitten • Endast en stereo-ut per instrument
men även specialaren Legacy Cell där dessa kunde kombineras på olika sätt.
Tre år senare, alltså 2007, presenterades mjukvarureinkarnationer av Mono/Poly och M1, samtidigt som de i paketet även lade till multieffekten MDE-X, innehållandes reverb, delay, dist och annan klangkrydda. 2017 var det dags för tillökning igen. ARP Odyssey kom med i samlingen och i samband med detta kortades namnet ned till Korg Collection, det namn som är aktuellt ännu idag. Lagom till julen 2019 fick vi sedan en pluginvariant av workstation-vidundret Triton.
I Korg Collection 3 får vi tre nya syntar, från helt olika eror: miniKORG 700S, Prophecy och Triton Extreme.
Installation
Helt i tidens anda hanteras Korg Collectionprodukterna med hjälp av ett hjälpprogram: Korg Software Pass. Här registrerar du och laddar ner de produkter du köpt. Programmet håller också koll på när uppdateringar finns tillgängliga. Kopieringsskyddet utgörs av serienummer och challange/response, en helt dongle-fri upplevelse.
Minikorg 700S
1973 är en herrans massa år sedan och det var just då Minikorg 700 släpptes. Med sin ensamma VCO var instrumentet i sig lite av en revolution då den hade en prislapp som gjorde att den kunde inhandlas av musiker med begränsad budget (med andra ord den vanligaste varianten i vårt skrå, både då och nu). Strax efter kom uppföljaren med tillägget S, som erbjöd en extra VCO – och det är denna version som Korg nu presenterar i mjukvaruform. Och, givetvis erbjuder de lite bonusfinesser som tar vidare denna vintagepryl till den moderna världen.
En kul detalj med så här gamla maskiner är att namngivningen av reglagen inte nödvändigtvis
följer de idag mer eller mindre standardiserade varianterna. I Minikorg 700S fall finns flera sådana exempel, men den är ändå långt ifrån svårbegriplig. Snarare tvärt om.
Själva huvudvyn i mjukvaran är en 3D-historia där vi får ett visst djup avseende själva instrumentet men även en inblick under det, där tillverkaren bjuder på en samling effektpedaler. Inte helt olikt det sätt som Arturia visar vissa av sina pluggar.
Men, vi som vill få en enklare och framförallt större visning av syntens reglage gör rätt i att leta rätt på knappen 3D<>2D i övre delen av gränssnittet. Då får vi en plattare variant, som endast visar själva instrumentet. I sin tur har pedalerna också en egen 2D-visning under fliken Effects.
Uppe i menyn hittar vi även Virtual Patch där vi får en bra koll på vad som modulerar vad. Här får vi en matrislösning där upp till åtta olika kedjor kan användas, där var och en ger två källor som tillsammans modulerar en gemensam destination. Varje kedja har dessutom ett övergripande Amount-reglage.
På Virtual Patch-sidan kan du även ställa in var och en av de tre LFO:erna och Envelopegeneratorerna. Varje LFO erbjuder Sin, Tri, Saw Down, Saw Up, Rect och S&H med ställbar fas, hastighet samt key- och tempo-synk. Enveloperna är av ADSR-modell som kan ställas in både grafiskt och via dedikerade reglage.
Om vi fokuserar på själva instrumentets ljuddel är också den enkel, samtidigt som den är oerhört dynamisk och kraftfull. Först ut finns en balanskontroll för att ställa nivå mellan de två oscillatorerna, tätt följt av Coarse- och Finereglage för oscillator 2:s pitch.
Sedan blir det lite diffust, åtminstone om man är i 2D-läget: Reglagen för VCO 2 ligger till vänster om de för 1:an. Inte hela världen då man ju inte har en miljard olika vred att hålla koll på. Men – för ordningens skull tar jag dem i nummerordning.
VCO 1 kan ställas i fem olika lägen: Triangel, fyrkant, sågtand eller två varianter av chorus. Och tonhöjd kan ställas mellan fem oktaver.
Effektpedalerna i Minikorg 700S låter inte bara bra, de är dessutom väldigt snygga.
VCO 2 har inte lika vanliga reglage, här får vi ett samlat vred som erbjuder sex olika lägen: Duet, Modulator 1–3 samt Noise 1 och 2. Det rör sig alltså inte bara om en extra ljudgenerator utan även olika former av modulation av VCO 1. Det som döljer sig bakom de olika modulatorinställningarna är två olika oktavers ringmodulation samt en tredje som inte följer pitch. På liknande sätt följer Noise 1 med i pitch medan 2:an är statiskt. Och, givetvis finns även en masterpitch och ett volymreglage som håller reda på hela paketet.
Traveler är ett mer exotiskt namn på ett tvådelat hög- och lågpassfilter. Bredvid detta hittar vi två Envelope-reglage, som jag personligen tycker är genialt namngivna. Det första ställs mellan Attack och Slow medan det andra jobbar mellan Percussive och Singing. Det är förbluffande hur mycket du kan variera ljudets karaktär bara med hjälp av dessa två spakar.
Minikorg 700S erbjuder också en enkel men fullt användbar arpeggiator, ställbart vibrato och portamento. Därutöver finns intressanta reglage, där min favorit är ett som kopplar vibrato till Traveler-reglagen. Det blir en skön oreda i soundet som inger liv i det man spelar. Sustain Long är som klippt och skuren för att fixa till sköna svep. Effect är något kryptisk, och den kopplar av och på styrningen av VCO 2 mot ovansidan av panelen. Har personligen inte begripit varför man skulle vilja ha denna avstängd, men jag kanske kommer till insikt med tiden.
Och så har vi ju effekterna! Korg har ju tidigare i sin Collection-serie visat att de har koll på den här biten, inte minst med mutlieffekten MDE-X. I Minikorg 700S fall får vi en dist med tre olika karaktärer, en trebandsEQ med ställbar mid-frekvens, en grymt bra kombinerad Chorus/Flanger/Ensemble, en Phaser, ett delay och – så klart – ett reverb. Alla dessa håller riktigt hög klass och ger extra dimensioner till ett instrument som redan utan effekter har stor variation avseende klang. En eloge till Korg som här lagt med en input-trim på varje steg i effektkedjan.
Prophecy
I ärlighetens namn ska jag erkänna att jag hade noll förväntningar på en datorversion av Korg Prophecy. Min sinnebild var att den skulle erbjuda ett daterat sound, som på något sätt också skulle justera om min garderob till extrema nittiotals-outfits och helt låsa min Spotify till att spela Spaceman med Babylon Zoo (Disclaimer, som det heter på utrikiska: Jag har inte fastställt att just Prophecy användes till denna dänga, men nog tusan hintar många av fabriksinställningarna om att så kan ha varit fallet.)
Och visst, nog går det att få till denna era utan några som helst problem men jag har nu fått krypa till korset och medge två saker: 1: ljuden ”back then” var ganska coola. 2: Det går att göra en massa annat med detta instrument.
Först ett litet övergripande konstaterande. Om Minikorg 700S är en rätt spartansk design, från ett sjuttiotal, då instrument gjordes för musiker, är Prophecyn raka motsatsen. Helt i enlighet med vad som gällde när hårdvaran släpptes ska i princip allt kunna modulera allt. En stor skillnad mellan det fysiska originalet och den nya mjuvaruversionen är dock att du i den senare har allt samlat och prydligt indelt i tre olika vyer: Synth, FX och Arp. Hårdvaran hade en rätt städad front som ruvade på ett rätt komplicerat och knappast live-vänligt kulvertsystem av olika undermenyer. Vi snackar ungefär lika edit-vänligt som Yamaha DX7.
Vi börjar med Synth-sektionen, där oscillator-delen har en hel del olika varianter att erbjuda. Några av dessa tillåter två parallella kedjor medan de mer komplexa låser oss till att använda en åt gången. Det ska dock redan här betonas att instrumentet erbjuder en separat Sub- och en Noise-generator så vi är aldrig soniskt strandsatta. Sub-delen ställs alltid i relation till en av de ”vanliga” oscillatorerna och du väljer här mellan sinus-, sågtand-, fyrkant- eller triangelvågform. Sub-en kan även pitchas i både halvtonssteg och med fine-tune i hundradelar. Noise är ställbar mellan rosa och vitt brus, med ställbar pitch-tracking.
Standard-oscillatorn är en välbekant skapelse med sågtand, puls och ramp-vågformer och då är kombinationen upplagd så att du antingen kör sågtand eller puls i kombination med ramp. I användning innebär detta att du via den egna level-ratten för ramp ställer in hur mycket denna vågform blandas med Main-delen.
På tal om modulation så funkar pulsbreddsmodulationsratten, som bär etiketten Form, på alla tre vågformerna. Som våra vana syntmekare vet är det ju annars vanligt att denna bara får inverka på fyrkants-varianten.
Mellan Main och Ramp-delen finns även ett reglage som styr Edge, vilket i detta fall betyder tillägg av övertoner. I användning låter det lite som ett filter, med viss överstyrningskaraktär.
För vidare modulationsäventyr finns två ingångar som båda har ställbar input i både plus- och minusvärden. Här kan du släppa in olika källor, däribland instrumentets fyra LFO:er eller Envelope-generatorer men även anslag och MIDI-CC. Det går alltså att skicka in modulation via annan mjuk- eller hårdvara, vilket ju lyfter det hela till nya höjder.
Nästa oscillator-variant är Comb Filter, där vågformerna i Main utgörs av sågtand, puls eller triangel och därutöver en brusgenerator (Noise) som därefter skickas in i ett combfilter. Så, om du inte använder just denna filtrerings-del av oscillatorn så har du här också ett alternativ till Standard-oscillatorn fast med
Prophecy erbjuder sex olika oscillatortyper.
triangelvågform och brusgenerator, vilket ju är trevligt.
Hur mycket som Comb-filtret ska jobba regleras via en Feedback-ratt och för att parera eventuellt jobbiga övertoner finns ett lågpassfilter sist i kedjan. Precis som i fallet med Standard-oscillatorn finns två modulationsingångar, där den i detta fall är låst till någon av de fyra Envelope-generatorerna.
VPM är namnet på nästa oscillator och nu är vi inne på FM-syntes där Carrier-delen erbjuder sinus, sågtand, triangel eller fyrkantsvåg medan Modulator-sidan, förutom samma uppsättning, även har en extern ingång för att ta in grann-oscillatorns output.
När vi kollar på modulationsbiten kan reglagen Level på både Carrier och Modulator styras via två olika källor och på Carrier kan även shape styras. Utöver det kan pitch för hela modulen också styras via en modulationskälla. Och just ja: Glöm inte Feeback-ratten, den är kul!
De sista tre oscillator-varianterna tar vi en gemensam genomgång av, då de alla erbjuder fysisk modellering, som ju i sig är avancerade grejor indeed.
Brass och Reed erbjuder olika blåsinstrument medan Pluck fokuserar på stråkar. Gemensamt med alla dessa tre är att de alla roffar åt sig båda oscillator-platserna. Något som gör sig påmint är att det har hänt en hel del inom fysisk modellering sedan 1995. Icke desto mindre är dessa helt rätt i detta sammanhang. Det låter liksom fel på rätt sätt. Jag menar, exempelvis trombonen kan inte på långa vägar misstas för en äkta.
Vi avrundar denna oscillator-odyssé genom att kika på de två Wave Shape-modulerna, som erbjuder extra möjligheter i skapandet av både ljud och oljud. Här balanserar vi den rena signalen mot den behandlade och övergripande jobbar modulen i två olika lägen: Clip eller Reso. Genom ett två parameters feedback-reglage ställer man därefter de extra dimensionerna av ljudet som skapas. Och även här har vi två modulationsingångar för att styra input-gain och shape.
Den modulära känslan finns som nämnts tydligare presenterad i denna datorversion än i den fysiska förlagan. Ett exempel är den del där vi samlat får koll på alla olika Envelopegeneratorer och LFO:er. Det är också väldigt bra att dessa finns i anslutning till Oscillatordelen. Det blir riktigt lätt-patchat. I Synthvisningen har vi även två mixer-delar, där vi väljer hur vi ska blanda de olika generatorerna. En tillhörande Routing-modul gör det också möjligt att välja mellan tre olika kedjor: Serial 1 och 2 samt Paralel, där vi bland annat separerar vilket som ska gå till vilken av de två filtren. När vi ändå är inne på filter ska vi så klart nämna att dessa två erbjuder varianterna LPF, HPF, BPF och BRF. Det sista har inget med bostadsrättsföreningar att göra utan står i detta fall för Band Reject Filter. Filtren låter kanon och jag har fått en förkärlek för att låta den jobba seriellt på hela signalen. De liksom interagerar väldigt bra med varandra.
På effektsidan, som vi hittar under fliken FX, hittar vi en uppsättning effekter i form av Dist, Wah, Delay, EQ, Chorus/Flanger och ett Reverb. Rätt likt upplägget i Minikorg 700S men denna gång inte i pedalform och med lite andra reglage. Ett litet minus för att de här inte erbjuder input gain på varje modul, men i stället har vi å andra sidan föredömliga balansrattar. I FX-delen har vi också koll på LFO: och Envelope-generatorer vilket är väldigt bra med tanke på att även effekternas balans kan styras via dessa. I denna visning hittar vi även övergripande inställningar för aktuell patch avseende en global input-trim för effektkedjan, antal röster och tillhörande triggning och prio samt skalor och tempereringar. Här finns också ett reglage för Random Pitch, väldigt lattjo när vi kanske vill leka Trent Reznor och få det så där mys-kusligt som man bara kunde ha det under nittiotalets mitt.
Sista sektionen i Prophecy-mjukisen är en arpeggiator, som är en rätt självförklarande skapelse på upp till 24 steg. I samma vy får vi också möjlighet att ställa in vad modulationshjul och de olika Performance-reglagen ska kontrollera.
Som ni säkert förstår har vi här fått komprimera och välja ut. Korg Prophecy är en komplex historia som i sin modulära karaktär gör det möjligt att göra en massa olika typer av ljud, och då inte nödvändigtvis sådana som påminner om den era den kom ifrån. En sista brasklapp: glöm inte att leka med den globala Unison-delen. Den erbjuder fläsk-potential.
Triton Extreme
Vi hade sedan tidigare originalversionen av Triton med i Korg Collection (inklusive alla expansioner) och nu får vi Extreme-varianten i plugin-format, vars original lanserades 2004. Precis som sina föregångare är denna kombinerade workstation och sampler i det närmaste en legend, som återfinns på otaliga inspelningar med stora artister och producenter.
Både med ”vanliga” Triton och Triton Extreme har tillverkaren lyckats föra över just arbetsstationskonceptet till skärmvärlden. Konceptuellt rör det sig om två olika lägen: Program och Combination Mode. Den första är en enklare historia där du jobbar med ett program i taget medan Combi låter användaren stapla upp till åtta olika program och dela in den på olika sätt, till exempel tangent-zoner eller velocity-spann. För livebruk var och är hårdvaran en väldigt lämplig maskin och med vettig MIDI-klaviatur kan program-versionen också passa väldigt bra.
Varje program har tre olika lägen. Single betyder en oscillator med tillhörande filterdel, Amp-envelope och två LFO:er, Double är i princip samma, fast som namnet antyder dubbelt upp av allt. Drums-läget påminner om Single men istället för en multisample-slot laddas istället ett trumset. I samtliga fall kan varje tangent/slot hålla två olika lager med ställbar velocity-gräns. Det kanske låter snålt jämfört med dagens mastodontpluggar med massor av lager, men saken är den att med bra samplingar och vettiga inställningar på dynamik och modulation kommer du oftast väldigt långt med bara ett lager. Varje program har dessutom en övergripande Velocity Zone-hantering för sina oscillatorer vilket gör att den händiga (läs: galna) i praktiken kan få fram lager genom fiffigt samverkande med Combi-läget.
Ett förtydligande också: benämningen oscillator är något missvisande då det rör sig om inspelade ljud och här får vi en uppsjö av både naturliga och syntetiska klanger.
Fliken bredvid Osc, där vi hittills hållit oss
Korg Triton Extreme, en milstolpe bland workstation-klaviaturer, finns nu som mjukvara.
för att bekanta oss med de olika ljudgeneratorerna i Triton Extreme, hittar vi Pitch. Här hanteras varje oscillators pitch på olika sätt. Först har vi en Envelope-generator som styr över hela oscillatorn, men med hjälp av en fiffig intensitetskontroll kan vi inte bara välja hur mycket den ska får härja, med respektive röst (alt. inte alls), den går också både i positiv och negativ riktning. Alltså kan ena lagret sticka i väg åt ena hållet jämfört med den andra. Själva modulen Pitch är spännande. Där finns dels en koppling till Ribbon-kontrollern och vilka steg den ska jobba i, men det finns även en Slope-ratt som väljer hur pitch ska tolka klaviaturen. Det vanligaste är värdet 1.0 där varje steg motsvarar ett halvtonsteg och 0 där alla tangenter får samma, låsta värde. Men, om vi i stället ställer in något annat får du en helt annan indelning. Spännande för alternativa tonarter men även kanske som practical jokes. Jag kan lova att ett pianoljud med värdet 1,5 blir en rejäl utmaning att spela. Sedan är det mer konventionella reglage vi hittar, som Portamento och Bend Range, inga konstigheter.
Det vi inte dykt in på är att Pitch, Filter, Amp och LFO alla har varsin underliggande modulationsdel. Dessa är lite olika utformade sinsemellan men alla ger väldigt bra möjligheter att modulera respektive nivå.
Då var det dags att kika på Filter-fliken. Vi har två varianter att välja mellan: ett resonant lågpass-filter på 24 dB/oktav eller ett kombinerat hög- och lågpass på 12 dB/oktav (som inte är resonant). Därefter finns en Envelopegenerator och sedan inställningar för keytracking med en tillhörande Ramp-del som gör det möjligt att få till snyggare skarvar mellan de olika zonerna.
Amp är prydligt presenterat med en ADSR mitt i blickfånget. Här har vi även möjlighet att ställa in övergripande level på programmet och styra anslagskänsligheten. En kul detalj med panoreringsvredet är att det inte bara går att ställa vänster/höger via +/- 127 steg. Smyger
man så långt man kan åt vänster finns även ett random-läge. Även här har vi en modul för att styra keyboard-tracking.
Triton Extreme erbjuder två LFO:er per oscillator och här hittar vi hela 21 vågformer att välja mellan. Här finns även bra offset- fade- och delay-vred, samt direktlänkar till de vanligaste destinationerna så man inte måste in och härja i modulationsmatriserna för att få till lite vibrato eller automatiserade och/eller rytmiska filtersvep.
Vad vore en workstation-synt utan effekter? Under IFX/MFX hittar vi upp till fem inserteffekter och två send. Vi erbjuds även bra routing av effektsignalerna. Till skillnad från Minikorg 700S- och Prophecy-pluggarna rör det sig här om en större arsenal, men olika effekter indelade i kategorierna: Filter/Dynamic, Pitch/Phase Mod, Mod/Pitch Shift, ER/ Delay, Reverb och Mono-Mono Chain. Något ovant, och samtidigt rätt befriande, i sammanhanget är att vi inte erbjuds några gränssnitt. Det är strömlinjeformat och konsekvent med hela Triton-konceptet. Sist i effektkedjan bjuds också på en Master-EQ.
En av de saker som saknas i mjukvaruvarianten av Triton Extreme är möjligheten att sampla eller importera egna samplingar bland vågformerna, vilket gör att det känns missvisande att det står Music Workstation/Sampler i gränssnittet. En annan sak är att vi inte har någon intern sequencer. I sammanhanget är dessa två inga så kallade show-stoppers men det hade ju varit kul att köra in egna ljud och blanda med Korgs. Jag förstår att sequencerbiten i regel är överflödig då användare i nio fall av tio kör instrumentet som en plugin i ett värdprogram. Icke desto mindre skulle jag, och säkert många med mig, gärna använda denna mjukvara som stand-alone för att skissa låtar.
Något vi däremot får är en arpeggiator per program. Denna tvådelade historia presenterar sig i sitt Basic-läge som en ren preset-maskin, med vissa möjligheter att styra exempelvis Gate, Velocity Offset och Swing. Men om vi klickar oss vidare till Pattern-läget får vi full koll på upp till 48 steg.
Något som man kanske först kan tro är en ren gimmic, är Valve Force, som på hårdvaran helt sonika var ett rör som kunde överstyra signalen på ett skönt sätt och med möjlighet för musikanten själv att välja var i kedjan den skulle läggas. I plugin-versionen är så klart röret emulerat men principen densamma. Och trots att vi idag ju inte lider brist på mjukvaror som emulerar överstyrning i olika tappning är Valve Force väldigt bra. Jag skulle gärna se att de lyfter ut den som en ren insert, på samma sätt som MDE-X som sedan tidigare finns med i Korg Collection.
Sammanfattning
Korg Collection har för mig varit något av en doldis, i skuggan av Arturia och Native Instruments plugin-paket. Visst, det rör sig inte om samma överväldigande antal instrument men det känns ändå som att Korg lyckas täcka in själva behovet på ett bra sätt. Vi får retrosounden och de mer moderna i en handfull olika maskiner. Andra tillverkare kan ju också blanda och ge från olika tillverkare, via fiffigt namngivande av pluggarna, medan tillverkare som Korg håller sig till sitt eget lager.
Minikorg 700S är en otroligt kul och lättmanövrerad historia, Prophecyn något av motsatsen och Triton Extreme något mitt emellan. Tillsammans med de tidigare instrumenten i samlingen blir det ändå en angenäm helhet som mer än väl täcker in behovet av syntetiska ljud.
De grafiska gränssnitten är numera alla skalbara men när det gäller preset-hanteringen är inte alla i fas. En del av instrumenten erbjuder möjligheten att stega runt med hjälp av piltangenterna, medan andra inte gör det. Detta medför viss förvirring och frustration. Som ni märker är jag här inne på småsaker men i ljudletande är det ju trevligt att inte behöva scrolla runt med musen. I övrigt kan jag inte hitta något annat som inte känns hundra. Korg Collection ger en bra, välljudande samling av några av historiens trevligaste syntar. —
