Universal Audio Apollo x4

Universal Audio Apollo x4 Blixten slår ner – igen

När vi testade Universal Audio Apollo Twin Duo för några år sedan var vi på Musikermagasinet mycket imponerade. Nu är det dags för en rejäl uppgradering. Plats på skrivbordet för Universal Audio Apollo x4.

Apollo x4 är ett lättarbetat Thunderbolt 3-bestyckat audio-interface med många möjligheter.

Sedan vår förra test har Universal Audio vidareutvecklat sitt koncept med dels en uppgraderad version av våra första testobjekt, Apollo Twin mk II, dels en nedbantad variant, Arrow, en USB-bestyckad variant, Apollo Twin USB för alla olyckligt lottade som ännu inte begåvats med en thunderboltkontakt på sin dator – eller som föredrar att köra USB – och nu dessutom ett par nykomlingar med mer processorkraft, Apollo Twin X, och Apollo x4. Och då har vi bara pratat om rena skrivbordsprodukter, ja, eller ljudkort som fungerar bäst på en bordsyta. Det finns nu också ett helt gäng med produkter som passar bättre i ett rackskåp av 19-tumsmodell: Apollo 8, Apollo x16, Apollo x8, och x8P, samt Apollo x6. Alla med lite olika antal micksteg, processorer, et cetera. Men nu var det ju Apollo x4 vi skulle försöka fokusera på.

UNIVERSAL AUDIO APOLLO X4 Vad har då hänt sen sist? Ja, Universal Audio har tagit det kloka beslutet att dubbla antalet DSPprocessorer till fyra i flera av sina interface. Många användare har förstås märkt att en enda SHARC-processor inte räcker långt om man ska köra några olika UAD-pluggar. Idag är det bara lillebror Arrow som enbart byggs i det mi

Hanteringsmässigt är Apollo x4 en medvindsresa med solen i ryggen.

nimala DSP-formatet. Apollo Twin mk II kunde fås med en, två, eller fyra DSP-processorer, och när det gäller de två nytillkomna interfacen Apollo Twin X, kan den förstnämnda fås med två eller fyra processorer, och Apollo x4 har som standard 4 SHARC-processorer.

Det är drygt 4 GB som ska laddas ner och installeras.

Apollo x4 ville även ha sin firmware uppdaterad.

Om vi fokuserar på Apollo x4 kan den i princip hantera 12 in- och 16 utgångar, om man konfigurerar allt optimalt. Den har fyra av UA:s Unisonmicksteg, två högohmiga instrumentingångar – även dessa Unison, det vill säga: de kan härbärgera UAD-pluggar i form av olika mickpre-modelleringar och annat. Vidare har den sex linjeutgångar, 8 ADAT In/Ut, eller 4/2 beroende på vilken samplingsfrekvens man använder, två hörlursutgångar, inbyggd talkback, och lite till. På framsidan hittar vi de båda hörlursutgångarna, och instrumentingångarna.

All övriga kontaktdon återfinns snyggt och prydligt undanstoppat på interfacets baksida. Den generösa uppsättningen linjeutgångar innebär att Apollo x4 kan hantera tre par olika monitoruppsättningar. Till skillnad från sina rackmonterbara syskonmodeller stöds dock inte 5.1 Surround-lyssning.

Apollo x4 har även fått förbättrade omvandlare jämfört med sina föregångare. Man hävdar att DA-omvandlarna har ett dynamikomfång på 127 dB, men som ni vet brukar MM inte mäta upp våra testobjekt, så vi får helt enkelt hänvisa till tillverkarens uppgivna värden. Inte för att den förra generationens Apollointerface lät dåligt, men det är klart att förbättrade omvandlare alltid är välkomna, och 127 dB är en imponerande siffra. Gränssnittet mot datorvärlden är Thunderbolt 3, men i likhet med de flesta desktopbaserade interface hittar vi tyvärr bara en sådan kontakt på baksidan (mer om det senare). Den kontakt vi avser är en USB C-kontakt, och för att den ska fungera med Thunderbolt 3-protokollet bör den även vara försedd med en blixtsymbol – på sladdens kontakt, och i anslutning till chassikontakten. Som ni säkert vet vid det här laget fungerar inte alla USB C-försedda apparater som thunderbolt-interface. Det kan ju faktiskt även röra sig om USB 3.1 eller någon annan variant på det protokollet. Och när det gäller tidigare versioner av Thunderbolt går det faktiskt att ansluta Apollo x4 till en Thunderbolt 2-försedd Mac med hjälp av en Thunderbolt 3 till Thunderbolt 2-adapter från samma tillverkare. OBS! Detta gäller enbart för Appledatorer, inte PC.

Hanteringsmässigt är Apollo x4 en medvindsresa med solen i ryggen. Med hjälp av en enda ratt och åtta tryckknappar kommer man åt alla funktioner, som att ställa alla nivåer både in och ut, dämpa signaler, koppla in fantommatning, basavskärningsfilter, … ja, rubbet. Visst, det blir en del knapptryckningar, och visst hade det varit käckt med en ratt/knapp per funktion, men det här fungerar ändå ypperligt.

CHANNEL DSP PAIRING En viktig skillnad mellan att använda en dedikerad DSP-processor för att köra olika pluggar,

Bland det hundratal pluggar som finns döljer sig ett tjugotal som ingår i startpaketet.

eller att låta datorns processor sköta både vanligt datorhushållsarbete och de speciella funktionerna som ingår i ljudbearbetningen hos plugin-effekter, är att DSP-processorn enbart jobbar med ljudhanteringen och att det då ofta blir ett stabilare system. En nackdel var tidigare att en plugg som krävde mer kraft än vad en processor kunde leverera, inte kunde dra nytta av nästa processor – även om den var ledig. Det gällde speciellt om man ville köra flera pluggar på samma spår. Det kunde vara till exempel en förstärkaremulering, en EQ , och en kompressor, för ett gitarrpålägg. När det gäller hanteringen av den DSP-kraften har UA nu tagit fram en förbättring. När vi gjorde vår förra Apollotest märkte vi att vissa pluggar krävde en hel del DSP-kraft, och de två DSPprocessorerna i det audio-interfacet maxade ut ganska snart; speciellt om man körde flera pluggar i serie.

Nu har man i den senaste UAD-mjukvaran lagt in en funktion som gör att man kan koppla ihop två SHARC-processorer och på så sätt utnyttja processorkraften lite bättre. Det

finns fortfarande vissa begränsningar, och i princip innebär det att man kan få två kraftfullare processorer istället för fyra lite klenare. Men man är fortfarande låst till en processor om man kör enskilda pluggar, du kan inte heller köra alla fyra processorerna som en enda stor processor. Inte heller går det att använda Channel DSP Pairing på Consoles aux-kanaler. Men funktionen är ju ändå en klar förbättring i min bok…

PLUGGAR, PLUGGAR, PLUGGAR… Ett av de starkare försäljningsargumenten för Apollo-interfacen är det Universal Audio kallar Unison-preamparna. Och i Apollo 4x har man passande nog just fyra av dessa konfigurerade som micksteg. Dessutom finns två likaledes bestyckade instrumentingångar, för den som gillar att spela in elgitarr eller bas via mjukvaruemulerade förstärkare. Och här erbjuder utvecklarna en uppsjö av olika plugineffekter, och annat smått och gott. När det gäller mickstegen snackar sig UA riktigt varma om deras olika mickstegsemuleringar. Här finns varianter från Neve, Helios, API, Manley, Universal Audio, plus ytterligare någon. Ett rejält plus har man där genom den tajta integreringen mellan mjuk- och hårdvara. När du väljer en mjukvara som emulerar ett micksteg från Helios, konfigureras allt för att (i görligaste mån) efterlikna alla de fysiska förutsättningar som inkopplingen av ett dylikt micksteg skulle innebära IRL. Ingångsimpedansen hos ingångssteget ställs om, och man emulerar samtliga ingående komponenter hos originalsteget från Helios.

Som om inte detta vore nog erbjuder man från UA:s sida både klassiska kompressorer, filterdelar, rör-preampar, reverb, gitarrförstärkare och en massa annat matnyttigt. Men … alla dess godsaker har ett pris – eller två, om man ska vara riktigt noggrann. UAD-pluggarna som ingår i Apollopaketet är ett litet axplock av vad tillverkaren – och några andra utvecklare – kan erbjuda. Vill man ha några andra av det hundratalet pluggar som finns, får man vackert vara beredd att lätta en aning på plånboken. Och även om man nu har tillgång till fyra DSPprocessorer, innebär det inte att

RealVerb Pro, som ingår, har dock några år på nacken.

man kan köra hur många pluggar som helst. UAD-pluggarna är tämligen avancerade och rätt processorkrävande, så det är lätt att ”gå in i DSP-väggen” även med en x4.

Det tjugotal pluggar som ingår i det medföljande UAD-paketet ”Realtime Analog Classics Plus” är bland annat UA 610‐B, Marshall Plexi Classic Amplifier, Fairchild 670 Legacy, Teletronix LA‐2A Legacy, UA 1176LN Legacy, UA 1176SE Legacy, Pultec EQP‐1A Legacy, Pultec Pro Legacy, Ampeg SVT-VR Classic Bass Amp, Precision Channel Strip, Precision Reflection Engine, Precision Delay Modulation, Precision

Delay Modulation L, UA Precision Enhancer Hz, Raw Distortion, och RealVerb‐Pro.

Tillverkaren hävdar att deras version av Teletronix LA-2A är den enda autentiska varianten (kan kanske diskuteras), men de erbjuder ju även en Fairchild 670, och en UA 1176LN, så redan där har vi tre riktigt klassiska kompressorer. Men man är även stolta över sin egen UA 610-B Tube Preamp and EQ.

Utöver dessa godbitar har man även en mjukvaruemulering av en Marshall Plexi och Ampeg SVT-VR basförstärkare, Precision Channel-paketet, RealVerb-Pro, plus lite annat smått och gott.

De uppemot 100-talet UAD-pluggar som inte ingår i ”gratispaketet” kan du ändå välja att ladda in som demoversioner, och testköra dem under en tid. Och det kan ju vara ett plus, men samtliga pluggar installeras när du konfigurerar hårdvaran från början, och varje gång du vill välja en UAD-plugg för din inspelning, får du upp hela listan, och tvingas scrolla igenom den för att komma till de pluggar

Här ser vi den trevliga Console-appen i aktion.

som du verkligen äger. De tar alltså upp plats på din hårddisk, oavsett om du vill det, och jag hittade heller inget sätt att korta ner listan av pluggar, så den bara innehöll mina gratispluggar. Man måste väl även påpeka att många av de ingående gratispluggarna är av typen Legacy, (äldre modeller) så i flera fall finns det nyare och förbättrade versioner att köpa för den som tycker sig ha råd.

FÖRSTA INTRYCK Mina första spontana intryck av Apollo x: Det låter jättesnyggt. Instrumentingångarna fungerar alldeles utmärkt till elgitarr, mycket tack vare den höga och rätta ingångsimpedansen, men här har andra tillverkare tagit sjumilakliv under de senaste två åren, och som gitarrist kräver man lite mer…

Apollo x4 fungerar tyvärr enbart med UA:s egna drivrutiner. Kan vara både positivt eller, som i det här fallet, lite negativt. Många andra audioföretag väljer ju att åtminstone när det gäller Mac OS låta audio-interfacen fungera med operativets egna drivrutiner. Sen kan man då ofta ladda ner särskilt skrivna drivisar från korttillverkaren, rutiner som inte sällan ger något lägre latencyvärden. Men här måste man helt enkelt köra AU:s speciella drivrutiner, annars hittar inte din dator kortet överhuvudtaget.

Apollo x4 blir också rätt varm efter ett tag. Jag minns att jag reagerade på samma sak med kor

inte dem vi pratade om. Dagens test gäller en Apollo X4 för skrivbordsanvändande. Man kan ansluta den till ett av rack-korten, eller datorn, men inte till ett annat desktop-interface.

Universal Audio skriver också: ”Spela in och mixa med AD- och DA-omvandlare i högsta

Allting låter väldigt rent och ofärgat.

tets föregångare, när vi testade det för många månvarv sedan.

STÖRMOMENT Sedan blev jag lite störd av att UA på sin hemsida är så oerhört aggressiv i sin marknadsföring av Apollo x4 och de tillhörande pluggarna.

Man skriver på hemsidan: ”Seriekoppla upp till fyra Apollo interface och sex UAD-2 enheter över Thunderbolt, och lägg till DSP-kraft och ingångar i takt med att din studio växer.”

Detta gäller dock inte desktop-interfacen, som alla har enbart en thunderboltkontakt. Jovisst, de större, rackmonterade UAljudkorten har två kontakter, men nu var det klass – med det största dynamiska omfånget hos något desktop interface.”

Man tillägger: ”Apollo x4 överträffar allt i sin klass, med 127 dB dynamikomfång hos DA-omvandlarna…”

Man hävdar till och med att man är marknadsledande vad gäller supporten… Det blir lite för mycket.

När det däremot gäller specar som inte återfinns i manualen eller på hemsidan blir det genast svårare … Vad har till exempel mickstegen för egenbrus? De stegen har även en gain på 55 dB, vilket måste anses tämligen blygsamt, speciellt om man vill kunna använda signalsvaga bandmikrofoner och liknande.

Och när det gäller Mac OS 10.15 Catalina

Här har vi stoppat in några pluggar som inserts.

stödjer man ännu inte den versionen av Macoperativet. Och där handlar det faktiskt om en mjukvara som funnits på marknaden sedan oktober 2019. Till och med Avid (som annars brukar vara väldigt försiktiga) har redan hunnit hoppa på Catalina-tåget.

Jag var inte ensam om att gnälla över att Apollo Twin enbart hade en enda thunderboltkontakt för några år sedan, men då fanns ändå ett ljudkort för närmare 20 000 kronor, inte skickar med en sladd för att koppla den till din dator. Riktigt snålt! Till och med ljudkort för strax över tre tusen klarar av det. Varför inte Universal Audio?

I min förra Apollotest skrev jag: ”Det är lite som att få hem en elektrisk leksak och finna att det står batterier ingår ejmed mikroskopisk text på baksidan av kartongen. Det är ju inte precis

Apollo x4 är utan tvekan den mest kraftfulla av Universal Audios desktop-interface hitintills.

ett visst försvar för detta, i och med att Intel tog ut en rätt saftig licensavgift per kontakt. Idag är den avgiften borta, och det borde var betydligt billigare – och framför allt ett vettigt grepp – att förse alla thunderbolt-interface med två kontakter, för att kunna seriekoppla dem till annan thunderboltförsedd utrustning (speciellt i den här prisklassen). Där har både Universal Audio och andra tillverkare faktiskt haft några år på sig att fixa till detta. Något jag dessutom inte kan godkänna är att man, när man säljer glädje som är den sinnesstämning som bäst beskriver hur man känner när man upptäcker detta.” Den känslan av besvikelse står sig.

INBYGGD DSP ELLER NATIVE? Med Apollo x4 och dess syskonmodeller har du möjlighet att köra UAD-pluggarna med hjälp av de SHARC-processorer som är inbyggda i interfacet, endera i Console-mixern, för lyssning, eller printa effekterna till din DAW. I princip är Console, precis som namnet antyder, ett virtuellt mixerbord med de flesta vanliga mixerfunktioner, förutom en EQ-del. Det är i Console man väljer de pluggar som ska ligga som inserts på de olika ingångarna, och om man ska spela in pluggarna, eller om de enbart ska användas för lyssning, plus en del annat smått och gott.

Men, det måste betonas, ingen av alla de feta pluggar du samlat på dig under årens lopp, i AU-, VST-, och AXX-format, kan dra nytta av SHARC-processorernas datahanteringskraft. Och den lägsta latencyn får du när du kör UADpluggarna i UA:s monitormixer Console, inte i din DAW.

Både på nätet och i andra sammanhang pågår en diskussion, om de för- och nackdelar det här arrangemanget innebär. Somliga anser att det här sättet att hantera pluggar – och i viss mån måla in sig i ett hörn – är lite förlegat. Det var befogat för några år sedan, men idag har de flesta nya datorer tillräcklig processorkraft för att hantera massor av plugin-effekter, med minimal latency, och det gör systemet med ljudkort med inbyggd DSP-kraft en smula redundant. Man hävdar också att SHARCprocessorerna både är tämligen dyra och rätt

omoderna, vilket då även återspeglar sig i priset på Apollo-interfacen.

Men det finns förstås många skäl för Universal Audio att fortsätta använda de av Analog Devices utvecklade SHARC 21369-processorerna. De är hyfsat lätta att programmera, de är hyfsat kraftfulla – framför allt var de kraftfulla jämfört med vad konkurrenterna kunde erbjuda år 2004, när UAD-2 togs fram (det måste påpekas att UAD-pluggarna kräver en hel del kraft) – men kanske framför allt, det är dessa processorer man bestämde sig för från början. Att byta processor nu, skulle ställa till det en hel del för både utvecklare och användare. Sen får man inte heller glömma bort de kostnader det skulle innebära att supporta två olika processorer, i alla fall under en övergångsperiod. Detta gäller förstås även andra utvecklare som förser UAD-systemet med pluggar, som svenska Softube, tyska brainworx/Plugin Alliance, med flera.

Om man nu ska använda inbyggd DSP-kraft i interfacen är kanske SHARC-processorerna ändå en gång för alla det bästa alternativet för UAD idag. Sen återstår förstås frågan om det inte vore vettigare att använda native-pluggar istället. Men det kanske vi får anledning att återkomma till längre fram.

Sen kan man ju förstås ha åsikter om hur prisbilden på pluggarna ser ut. Jämfört med pluggar i de vanliga formaten är i alla fall de bättre UAD-pluggarna ganska dyra. Just nu har UA rea på flera av sina pluggar, men ändå… Deras Lexicon 480L digital reverb kostar på rea 299 euro (normalpris 349 euro). För de pengarna får man nu Arturias förträffliga FX Collection innehållande 3 kompressorer, 3 delayer, 3 reverb, 3 preampar, och 3 filter – alla av riktigt hög klass (MM har testat rubbet). Det finns dock undantag. UA har en enkel reverbplåt, Pure Plate reverb, för endast 99 euro (normalt 149). Det är bara det att i julas fick man från både Arturia och Native Instruments varsin reverbplåt av riktigt hög klass. Gratis!

HUR LÅTER DET? Redan när jag testade föregångaren Apollo Twin skrev jag att det var skönt att kunna spela gitarr genom ett ljudkort, med pluggar och allt, utan att latencyn (fördröjningen) blev alltför störande. Idag uppger man att man har en ”analog round-trip latency” på 1,1 ms vid 96 kHz samplingsfrekvens. Det är låga värden, och nästan latency-fritt, och definitivt inte störande ens för den petigaste gitarrist, men just den här känslan av att kunna spela utan störande latency är något som även många datorer med vanliga ljudkort kan erbjuda idag. Det är något jag påpekade redan vid den första Apollo-testen för flera år sedan, och utvecklingen har inte precis stannat av sedan dess. Tvärtom!

Fortfarande finns det många UAD-pluggar som låter alldeles förträffligt (eller till och med skitbra), men även där har omvärlden till vissa delar hunnit ikapp Universal Audio. Det finns massor av pluggar från ett otal utvecklare som låter lika bra, och i vissa fall till och med bättre än framför allt de pluggar som ingår i Classics Plus-paketet. Framför allt gäller det reverbpluggar (RealVerb Pro känns verkligen gamma idag), men även då det gäller att emulera gitarrförstärkare på ett övertygande sätt, finns det flera utvecklare som gör ett bättre jobb – i alla fall i mina öron.

Och det är klart att fyra DSP-processorer är bättre än två – speciellt när man seriekopplar (eller parar) dem. Men ändå… de räcker inte hur långt som helst.

Precis som förra gången upplevde jag att mickstegen nog hade den gain som behövdes, men absolut inte mer. När man nyligen testat audio-interface som har micksteg med (brusfri) gain på 70 dB känns förstås 55 dB lite snålt.

I övrigt håller förstås Apollo x4 ljudmässigt riktigt hög klass. Visserligen har de nya omvandlarna ännu bättre mätvärden än den förra generationen, men jag var faktiskt mycket nöjd redan med de gamla. Och det intrycket består. Allting låter väldigt rent och ofärgat.

Precis som föregångaren blir Apollo x4 rätt varm när den får jobba ett tag, men även x4 har ett rejält hölje i aluminium och baktill finns öppningar som sörjer för god ventilation. Så det är lugnt!

SAMMANFATTNING Apollo x4 är utan tvekan den mest kraftfulla av Universal Audios desktop-interface hitintills. Man har förbättrat omvandlarna, vilket kan ha bidragit till de något bättre dynamikvärdena, man har stoppat in fyra SHARC-processorer, den har fyra Unison-micksteg, två instrumentingångar, och lika många hörlursutgångar. Och om detta inte skulle räcka, kan man ansluta ytterligare hårdvara via ADAT-interfacet, den har också inbyggd talkback och en massa praktiska monitorfunktioner.

Man anger antal in- och utgångar som 12 x 18 – jag föredrar förstås 12 respektive 18, men även det är ett så kallat ”best case scenario”. Det handlar om de inneboende begränsningar som ADAT-interfacet har. Vid samplingsfrekvenser över 48 kHz halveras antalet digitala in- och utgångar den vägen.

Prismässigt ligger Apollo x4 högt, med sin prislapp på nästan 20 tusen. Kanske till och med alltför högt – i alla fall för de flesta hemstudiosammanhang. Speciellt gäller detta förstås om man redan har en bra uppsättning fungerande mjukvaruinstrument och effektpluggar.

Om man däremot kan tänka sig att bygga upp ett system med ett ljudkort med inbyggd DSP-kraft och en bra uppsättning mycket användbara pluggar som inte belastar datorns processor, kommer förstås allt i en annan dager. Men … jag vet inte. Känner mig väldigt kluven. —

TYP Thunderbolt 3-baserat ljudkort SYSTEMKRAV Thunderbolt 3-sladd (ingår ej), Internetanslutning för nedladdning av mjukvara och auktorisering av UAD-pluggar, 6 GB ledigt hårddiskutrymme, Quad Core i7 eller bättre rekommenderas Mac: ledig Thunderbolt 1-, 2-, eller 3-kontakt, MacOS 10.12, 10.13, eller 10.14; MacOS 10.15 Catalina stöds ej ännu PC: ledig Thunderbolt 3-kontakt Windows 10 (64-Bit Edition) GRÄNSSNITT Thunderbolt 3 (USB C-kontakt) ANALOG IN/UT 4 respektive 6 DIGITALT IN/UT ADAT 8/8 DSP-PROCESSORER 4 x SHARC HÖRLURSUTGÅNGAR 2 ANTAL MICKSTEG 4 MICK GAIN 55 dB MAX INSIGNAL (mic) +25,6 dBu (med dämpsats) INGÅNGSIMPEDANS (Mic) 5,5 kΩ (Instrument) 1 MΩ DYNAMIK (mic) 123 dB A-vägt FREKVENSOMFÅNG 20 Hz till 20 kHz ±0,05 dB SAMPLINGSFREKVENS 44,1 till 192 kHz BITDJUP 24 bitar VIKT 1,46 kg MÅTT 23,3 x 15,11 x 6,6 cm PRIS 19 295 kronor DISTRIBUTÖR Fitzpatrick, www.fitzpatrick.se

✚ PLUS • Realistiska, klassiska effekter • Rejäl byggkvalitet • Low Latency DSP-mixer • Förstklassiga AD/DA-omvandlare • Välljudande micksteg • 2 ADAT in-, och utgångar för ytterligare expansion • Dubbla hörlursutgångar • Kompakt format

■ MINUS • Riktigt dyr • Saknar MIDI-kontakter • Endast en thunderboltkontakt • Ingen thunderboltsladd