Välkommen till Norma
Kära publik! Det är med glädje och stolthet vi välkomnar er till Folkoperans produktion av Vincenzo Bellinis ikoniska verk Norma. Äntligen en bel canto-opera på Folkoperan! Bel canto betyder skönsång, och Norma förknippas oftast med teknisk sångbriljans och stora sångerskor som Jenny Lind och Maria Callas. Men bakom Normas undersköna melodislingor så finns ett intressant och psykologiskt drama som vi vill komma nära här på Folkoperan. Eviga frågor som är lika angelägna idag som år 1831. Det är första gången Norma görs på Folkoperan. Egentligen är det märkligt med tanke på hur väl verket passar ihop med Folkoperans idé om att ge dramat plats i operan. Norma är en tragedi där två kvinnliga huvudroller tar den största platsen. Deras systerskap, konflikter och lojalitet till varandra är skarpsynt skildrat. Bellini var en mästare i att skapa starka personporträtt och hans dramatiska situationer är alltid tvetydiga. Därmed känns han i högsta grad samtida. Eirik Stubø gör sin svenska operadebut här på Folkoperan och vi är otroligt glada över det. Eiriks djuplodande sätt att arbeta där människan alltid är i centrum av tolkningen möter Bellinis dramatiskt moderna och komplexa verk. Välkommen till Folkoperan. Monica Fredriksson Tal, VD Henrik Schaefer, musikalisk ledare Tobias Theorell, konstnärlig chef
Handling
Julia Sporsén (Norma). Daniel Svenson (Pollione), Ann-Kristin Jones (Adalgisa).
Akt 1
I Gallien kring år 50 före vår tidräkning. I guden Irminsuls heliga skog leder druidernas ledare Oroveso sina krigare i bön för hämnd över romarna som ockuperat deras land. När de har gått bekänner den romerska prokonsuln Pollione för sin vän Flavio att han inte längre älskar Orovesos dotter, översteprästinnan Norma som han har två söner med. Han har förälskat sig i den unga prästinnan Adalgisa och kärleken är besvarad. Flavio varnar för Normas vrede. Druiderna samlas och Norma ber mångudinnan om fred. Hon lovar sitt folk att när tiden för strid är inne ska hon själv leda revolten. Samtidigt förstår hon att hon aldrig skulle kunna skada sin älskare Pollione. När skogen åter är öde infinner sig Adalgisa för att be om styrka att stå emot Pollione. I samma ögonblick kommer Pollione. Han finner Adalgisa i tårar och ber henne följa med honom hem till Rom. Hon lovar att frånsäga sig sina löften som prästinna och följa honom. Norma anförtror sin oro till sin förtrogna Clotilde. Pollione har blivit hemkallad till Rom och hon fasar för att han ska överge henne och barnen. Adalgisa söker stöd hos Norma och bekänner att hon har en älskare. Norma minns sin egen kärleks första tid och bestämmer sig för att lösa Adalgisa från sina löften. När hon frågar vem den unge älskaren är infinner sig Pollione och Adalgisa svarar sanningsenligt att han är den som hon älskar. Normas vänlighet byts mot rasande ilska. Hon avslöjar sitt eget svek för Adalgisa. Även hon har förrått templet med Pollione och de har två söner tillsammans. Pollione framhåller sin kärlek till Adalgisa och ber henne åter att följa med till Rom, men hon vägrar och förkunnar att hon hellre vore död.
Kajsa Lindberg (Norma). Johan Schinkler (Oroveso).
Akt 2
Med en dolk i handen försöker Norma förmå sig att döda sina barn medan de sover för att skona dem från det öde som annars väntar. Hon klarar inte av att utföra barnamordet och kallar istället på Adalgisa för att be henne att gifta sig med Pollione och ta med barnen till Rom. Adalgisa vägrar. Hon erbjuder sig att uppsöka Pollione men bara för att övertala honom att återvända till Norma. I skogen samlas krigarna när Oroveso berättar att en ny romersk prokonsul kommer ersätta Pollione. Oroveso rasar mot den romerska ockupationen men ber krigarna att ha tålamod och vänta tills Norma förkunnar att ögonblicket för strid är inne. Norma väntar på att Pollione ska komma tillbaka till henne när Clotilde meddelar att Adalgisa misslyckats med att övertala Pollione. I vredesmod uppmanar Norma sitt folk att attackera erövrarna. Oroveso begär ett offer för att blidka guden, i enighet med druidernas tradition. Just då förs Pollione in. Han har gripits när han vanhelgat templet där han smugit sig in för att hämta Adalgisa. Ensam med Pollione erbjuder Norma honom friheten tillbaka om han ger upp Adalgisa. När han vägrar hotar Norma att döda både barnen och Adalgisa för att straffa honom. Hon kallar in druiderna och tillkännager att den skyldiga prästinnan måste dö. Till allas förvåning pekar hon ut sig själv som den skyldiga. Rörd av hennes storsinthet ber Pollione att få dela hennes öde. Norma ber sin far Oroveso att ta hand om deras söner och beträder sedan bålet följd av Pollione.
Medverkande
Musik: Vincenzo Bellini Libretto: Felice Romani Översättning: Tuvalisa Rangström Musikaliskt arrangemang: Henrik Schaefer Regi: Eirik Stubø Scenografi och kostym: Magdalena Åberg Ljus: Ellen Ruge Mask: Therésia Frisk Dirigenter: Henrik Schaefer/Maria Itkonen/ Sofia Winiarski Ensemble Norma: Julia Sporsén/Kajsa Lindberg Pollione: Daniel Svenson/Per Lindström Adalgisa: Ann-Kristin Jones/Susanna Wolff Oroveso: Johan Schinkler/Joel Kyhle Clotilde, Normas förtrogna: Rebecka Elsgard* Flavio, Polliones vän: Mattias Gunnari Barnen: David Francett, Kevin Gonzales, Daniel Koydan Tyapkin, Sam Larsson Herrgård, Marley Norstad, Alexander Sherwood
*praktikant från Operautbildningen vid SKH (Stockholms Konstnärliga Högskola). Kör.
Kör Sopran: Ulrika Nilsson, Miriam Ryen, Jenny Viklund, Astrid Banck Linderoth Mezzosopran: Rebecka Elsgard, Sara Norrback Carlsson (cover för Clotilde), Alice Störholt, Mathilda Sidén Silfver Tenor: Mattias Gunnari, John Haque (även cover Flavio), Anders Werner, Peter Nyqvist Bas: Arash Azarbad, Joel Kyhle, Viktor Rydén, Erik Arnelöf Orkester Konsertmästare: Åsa Wirdegren/ Karolina Weber Ekdahl Violin I: Ophelia Kamkar, Juliana Shapiro Violin II: Lars Wehlin, Staffan Olsson, Martin Mårtensson, Britta Swanberg Viola: Erik Ring, Olof Ander, Johanne Skaansar Cello: Mattias Rodrick, Christina Wirdegren Kontrabas: Jonas Dominique Flöjt: Henrik Lundberg Oboe: Siobhan Parker Klarinett: Jan-Erik Alm Fagott I: Martin Krafft Fagott II: Magnus Bagge Horn I: Heléne Sikdal Horn II: Eva-Teresia Lundberg Trumpet: Martin Lood Trombon: Mats Agnelid Ofikleid: Anton Svanberg Pukor/slagverk: Simon Landqvist Biträdande regissör: Margaretha Söderling Kormästare: Rodrigo Sosa Dal Pozzo Musikalisk instudering och repetitörer: Dmitry Tyapkin, Samuel Skönberg Koreograf: Clara Svärd Inspicient: Matilda Carlsson/ Jimmy Svensson Scenmästare: Jon Sundberg Scenmästare och teknisk koordinator: Jim Larsén Scenmästare, rekvisitör och attributör: Nina Richter Scentekniker: Siri Tolander Rekvisitör och attributör: Sara Selander Orkesterplattform och lyftteknik: OnStage AB
Dekor: Svensk dekorproduktion AB Ljud, ljus, bild: Tom Prehn Kostymansvarig: Cilla Borg Kostymtekniker: Carolina Borg Tekniker: Barbro Lennartsdotter Ateljé: Skräddarkompaniet LiLaRo, Lilian Lindström, Mari Larsson, Ulla Rondal Mask- och perukansvarig: Therésia Frisk Maskör: Cais-Marie Björnlod, Michaela Hallgren Teknisk chef: Mina Lundstedt Artistansvarig: Mia Göthe Barnansvariga: Klara Lindegren, Julia Åkesson Orkesterproducent: Johannes Pollak Produktionschef/producent: Jonas Palerius Producent: Sanna Colling Kommunikatörer: Frida Edoff, Hanna Ukura, Olivia Johansson Sälj- och publikansvarig: Zandramaria Käppi Biljettkassa: Kristin Carlsson Kvällsansvariga foajé: Sofia Ardelius, Kajsa-Sara Hogenlid, Kristin Carlsson Publikvärdar: Lars-Håkan Bild, Ester Brodrej, Beatrice Claeson, Mira Hjohlman, Cissi Hult, Molly Falk, Camilla Ivinger, Norea Lycke, Lowe Pahlén Johansson, Kevin da Silva, Maja Söderholm, Miranda Thulstrup, Jonatan Falk, Siri Gullander, Agnes Kalmér, Vanja Olsson Kommunikationschef: Susanne Reuszner Lokalvård: Mosa Alizade Löneadministratör: Lotta Kraft Ekonomichef: Jan Alexandersson Dramaturg: Tuvalisa Rangström Konstnärlig chef: Tobias Theorell Musikalisk ledare: Henrik Schaefer VD: Monica Fredriksson Tack till: Marie Lundqvist
Premiär 14 och 15 september 2022 på Folkoperan.
Mattias Gunnari (Flavio), Daniel Svenson (Pollione).
Bakom Casta Diva-mystiken. Ett samtal med regissören Eirik Stubø.
Det är andra repetitionsdagen och en påtaglig sommarkänsla runt långbordet på Folkoperans scen. Eirik Stubø sitter vid ena långsidans mitt. Han talar lågmält. – Vad vill Norma i den här scenen? Vilka är hennes drivkrafter? Ensemblen diskuterar, formulerar olika alternativ. ”Norma vill ha sin man tillbaka.” ”Det enda som är viktigt för henne är att få vara med Pollione.” Eirik Stubø arbetar på det sätt han brukar som teaterregissör, genom att söka sig in i texten för att finna karaktärernas psykologi, definiera deras motiv. Han lutar sig tillbaka då Henrik Schaefer tar plats vid dirigentpulten medan Kajsa Lindberg och Susanna Wolff stämmer upp i duetten Deh! con te, con te li prendi (Ta dem med när du ska fara...).
Av: Anna Hedelius, kulturskribent och teaterkritiker
– Norma är en slags sopranernas VM, säger Stubø då vi strax därpå ses över en lunchsallad, och syftar förstås på kända tolkningar av världsikoner som Maria Callas och Montserrat Caballé.
– Men det finns så mycket mer under den där kulten, fortsätter han. Jag ville söka mig bortom Casta Diva-mystiken och det jag hittade var en modern teaterpjäs, som inte förklarar sig själv. Norma är en överraskande och frisk historia. Rollerna har det djup som bara en god dramatisk text kan framkalla, de är absolut inte ensidiga utan tvärtom mångtydiga och bitvis ganska gåtfulla. Alltså riktiga utmaningar för alla sångare. Därtill Bellinis briljanta musik som pendlar mellan det storslagna och känslosamma. Den sicilianske tonsättaren Vincenzo Bellini var i 30-årsåldern då han, fyra år före sin död, skrev musiken till Norma till ett libretto av den italienske poeten Felice Romani. Romani i sin tur byggde sin text på den franska dramatikern Alexandre Soumets pjäs Norma, ou L’infanticide (Norma eller barnamordet.) – Soumets pjäs är väldigt inspirerad av Medeamyten, och ligger ännu närmare den än operan Norma. I den är Pollione en Jason-liknande figur och Norma dödar sina barn, vilket hon ju inte gör i Bellinis opera. Den stora skillnaden mellan Medea och Norma och det som gör Norma till en ännu hårdare pjäs är kvinnornas ställning. Att Medea dödar sina barn går förstås inte att förstå, men det går i alla fall att begripa hennes förfärliga dilemma, eftersom hon är så utsatt. Hon är på botten, en nobody, utslängd av landet, hon har ingen makt. Detta medan den galliska översteprästinnan Norma har all makt, hon är en smart politiker, en spelare. Just nu håller vi på att titta på hur hon har fått den makten. Du har framför allt arbetat med teater, vad lockar dig med opera? – Jag kommer från en musikerfamilj och från början ville jag bli musiker. Men jag ville också bort från det och hitta något eget. När jag var ung hade jag dessutom en idé om att musik var billigt, eftersom det är så hänförande. Jag tyckte musiken gjorde det för lätt att komma åt känslor och försätta folk i stämning. Då blev det teater, också eftersom ingen jag kände hade sysslat med det. I dag har jag ett mer avspänt förhållningssätt och på senare år har jag sysslat mycket med musik, särskilt i samband med grekiska tragedier. Eugene O´Neills Klaga månde Elektra gjorde jag nästan som en opera, med en jazztrio. Varje gång vi kom till något extatiskt bröt de ut i sång.
Julia Sporsén (Norma), Daniel Svenson (Pollione). Henrik Schaefer (Dirigent), Folkoperans orkester.
Vad är största skillnaden mellan att regissera opera och teater? – Det är väldigt spännande med operans rytm. Musiken är en realitet. Det svåraste med att regissera en pjäs på teatern är att hitta rytmen. Är det här en långsam eller en snabb scen? Är den explosiv? Är det långa pauser? Vilken ton har den? Ofta är det dessa frågeställningar som tar längst tid under repetitionsarbetet. I opera är rytmen given, tåget tuffar vidare oavsett vad som händer, vilket gör det hela mer låst. Det är därför lättare att hitta rytmen, men man är också mer begränsad, vilket gör det svårare. Känner du dig hemma i opera och musikteater? – Jag är absolut mera hemma i talteaterprocessen. Samtidigt undrar jag varje gång även då jag regisserar teater: hur börjar man? Jag tror alltid att den föreställning jag för tillfället regisserar ska bli något helt annat än allt jag har gjort förut, men i slutändan blir det sig rätt likt ändå. Jag träffar på mig själv i processen. Och jag älskar arbetet med skådespelarna, det är det bästa. Vilken är din främsta styrka som regissör? – Det jag har lärt mig genom alla år är att det blir bättre om skådespelarna får utrymme att använda sig själva. Många jag möter i mitt regissörsliv är människor jag inte känner, jag träffar dem för första gången. Mitt jobb handlar därför i stor utsträckning om att de ska känna sig bekväma, känna att de vågar. Jag tittar på dem och försöker se vad de gömmer, vad de tycker om och vad de inte tycker om hos sig själva. Om de känner sig trygga och spelglada, då är mycket gjort. Berätta något om formen. – Eftersom Folkoperans scen är så liten är en av de första sakerna en regissör måste bestämma var orkestern ska placeras. Ofta sitter de bakom eller under scenen och syns inte. När jag nu för ovanlighetens skull regisserar opera ville jag inte göra så. Då fick vi idén att placera hela orkestern på en plattform som rör sig upp och ner över scenen. Känslan jag vill åt är att man bjuds in till en konsert och så händer något oerhört drastiskt.I slutet sitter orkestern ensam kvar som om inget hänt. Allt är borta, som om allt bara har utspelat sig i åskådarens fantasi.
Joel Kyhle (Oroveso). Julia Sporsén (Norma), David Francett (barn).
Kajsa Lindberg (Norma), kör och orkester.
Klarvaken ambivalens. Medea och Norma – systrar på håll.
”De måste dö, och eftersom de måste dö ska jag som fött dem döda dem.” Med den grymmaste logik vill Medea övervinna sin tvekan i skådespelet av Euripides. Beslutet är fattat, de två sönerna hon har fått med Jason måste dödas, ändå tvekar hon. ”Å, kära händer, kära läppar, ni är så vackra, mina söner, och så stolta!” (Ur Agneta Pleijels och Jan Stolpes översättning.) När Norma i andra aktens öppning höjer kniven över sina sovande barn har Medea färdats genom årtusenden för att stå tätt bredvid henne. Vi hör hennes klagan i Normas ord: ”Ljuvliga söner som jag har älskat, min stora glädje / Att döda mina barn!”
Av: Magnus Florin, författare, kulturskribent och dramaturg
Medea övervinner sin tvekan, hon lämnar efter sig de döda och flyr på en drakvagn. Norma är på väg att följa henne i barnamorden. ”De ska dö! Hugg till!” Men när barnen vaknar av hennes rop omfamnar hon dem gråtande.
Medea och Norma är systrar på håll. Medea är den trollkunniga prinsessan från det främmande Kolkis, prästinna i kulten av mångudinnan, sina barn får hon med greken Jason på hans uppdrag i det fjärran landet. Norma är högsta prästinna i det främmande Gallien, tjänande den keltiska skogsguden Irminsul och profetisk uttolkare av mångudinnan, sina barn får hon hemligen med romaren Pollione, utsänd prokonsul från Rom. Vreden har de gemensam – Medeas ursinne är mordiskt gränslöst och Pollione darrar vid blotta tanken på Normas raseri. ”Fruktar du inte hennes vrede”, frågar hans vän Flavio. ”Jag bävar! I fasa!” På Neapeloperan Teatro San Carlo var det 1813 premiär för Medea i Korint av Simone Mayr, en tonsättare numera lagd i en mycket liten musikhistorisk ficka. I gengäld fick hans unga librettist Felice Romani här sitt stora genombrott och kom att ses som sin tids främsta författare av libretton, knuten till La Scala och samarbetande i närmare hundra verk med tonsättare som Donizetti och Rossini – och i synnerhet den tretton år yngre Vincenzo Bellini. Deras lyckosamma samverkan beror i hög grad på sångerskan Giudetta Pasta som under en rad år blev Bellinis vän och konstnärliga rådgivare. I Romanis Medea fann hon sin stora signaturroll som hon briljerade med i London och Paris. Det var för henne som Bellini och Romani skrev Sömngångerskan och Norma, med Milanopremiärer i mars och december 1831. Felice Romani utgick gärna från fransk dramatik och till beställningen från La Scala blev det en ny pjäs på Théâtre de l’Odéon i Paris: Norma eller Barnamordet av Alexandre Soumet. I keltisk miljö utspelades ett uppenbart Medeadrama. Men Bellini betygade för Giudetta Pasta att librettot inte skulle upprepa andra historier. Hon hade ju redan gjort Medea och sökte efter annat än magnifika vansinnesscener. Hos Romani och Bellini är Norma inte från sina sinnen, hennes olycka ligger i hennes klarvakna ambivalens. Att Medea finns kvar i Norma såg den franska feministiska filosofen Catherine Clément i sin essä ”Operan och utplånandet av kvinnorna” – Norma som på en gång furie, gudinna, sibylla och häxa med offerbålet som slut. Men Norma är också Norma, det finns ingen ren hämnd och ingen flykt, hon är fången i inre och yttre motstridigheter, med systrar även i Racines dramatik – Fedra, Andromaque, Bérénice.
Gallien och det nya Italien ”Druidernas heliga skog, vid Irminsuls väldiga ek.” Första scenanvisningen i Norma ringar in spelplatsens korsning av en smula verklig historia med fri romantisk fantasi. Librettisten Romani var klassiskt skolad och medutgivare till ett mytologiskt lexikon där man kunde läsa om kelternas krigiska skogsgud Irminsul, vördad som heligt träd av tempeltjänare, profeter och druider som vid nymåne samlades för det rituella insamlandet av den heliga misteln. Så när Romani gjorde opera av pjäsen Norma eller Barnamordet var han välbekant med den keltiska infattningen. Dessutom hade han redan skrivit librettot till Giovanni Pacinis opera Prästinnan av Irminsul (1820) med besläktat ämne och läst den franske författaren Chateaubriands berättelse Martyrerna (1809) om den otillbörliga kärleken mellan en druidprästinna och en romersk soldat. Kelter, druider, Irminsul... Varför detta intresse för dunkla skogbeklädda trakter med främmande folk i mystiska riter vid hemlighetsfulla skogsaltare? Det allmänna svaret är den romantiska keltiska renässans som vid den tiden spred sig i Europa. Men för Norma finns en särskild bakgrund, nämligen risorgimento, den italienska nationella frihetsrörelsen som ledde till Italiens enande på 1860-talet. Efter Napoleons fall stod norra Italiens regioner Lombardiet (med Milano) och Veneto (med Venedig) under Österrikes kejserliga välde. Då Norma gavs på La Scala i Milano var det alltså i en stad regerad från Wien och det var inte långt till politiska analogier: Gallerna är italienarna, Rom är Österrike och den romerska prokonsuln Pollione är den österrikiska vicekungen. Kort sagt: när Normas far druidledaren Oroveso utropar ”Låt oss befria Gallien” klingar ett annat rop i hans ord: ”Leve Italien!” Men om operan Norma speglar någonting politiskt är det framför allt i hur den utspelas i ett labilt läge där två riken står oavgjort mot varann, ett prålande Rom på nedgång och ett belägrat Gallien präglat av spänningar mellan etik och stat, kärlek och plikt, makt och självuppoffring – som i Antigone av Sofokles. Norma gör i sin bön till mångudinnan någonting oväntat – hon väjer undan från den föreskrivna rollen: att ge klarsignal till strid. På så vis blir merparten av operan ett stillestånd, en försening, en väntan i osäkerhet. Allt förblir olöst efter att Norma i det branta slutet ger både romarna och gallerna sitt budskap: i er värld finns inte kärleken, den finns bara bortom livet i bålets lågor.
Bristens estetik Verdi beundrade Bellinis ”långa, långa melodier som ingen före honom skrev”. Wagner höll honom högt, dirigerade Norma i ungdomen och satt gärna vid klaviaturen och sjöng hans sånger. Men båda fann Bellini påver i harmoniken och orkestreringen, och det var en allmän kritik – hyllad för sin klara och vackra sånger, men likväl bristfällig. Ett steg tillbaka från Rossini. Men Bellini sökte just den brist som han anklagades för. Välmenande förslag till kompletterande revideringar besvarade han med att just så ville han ha det. Mängden av efterlämnade skisser visar mödan bakom enkelheten. Det finns en estetik i bristen. Bellini såg inte så mycket framåt som bakåt i tiden, till de gamla grekernas skådespel. I dem – så var tanken – sjöngs alltid körpartierna medan dialogerna halvsjöngs till återhållet ackompanjemang. Skådespelens diktare var inte bara litteratörer utan på en gång sångare, domare, lärare, lagstiftare – och filosofer. När Bellinis operor ibland kallades ”filosofiska” var det just i en gest till ambitionen att återskapa den grekiska tragedin, och mer specifikt en måttfull balans mellan ord, gest och musik, med syftet att känsligt röra vid själen. Sången sågs som bärare av ett privilegierat språk med förmågan att förtroligt formulera jagets inre liv. Vilket också kan uttydas: ingen musik utan sång, sången börjar i orden, och musikens uppgift är att uttrycka de orden så att den sanna känslan kan uppstå hos lyssnaren. En känsla hur stark som helst – Bellini hävdade att sången måste få oss att gråta, rysa och dö. Samma önskan finns med i Adalgisas bön till Norma: ”Låt mig höra, å låt mig höra, de underbara orden”. När Bellini är knapp i sitt ackompanjemang är det för att låta instrumentens toner bli rollernas mjuka ledsagare. Här sker inget plötsligt, tonsättaren bjuder inte på några överraskningar och äventyr utan låter rollerna vara ifred med sina öden. När sångerna närmar sig deklamationen följer en rytmisk frihet som ibland låter melodin nästan försvinna och musiken avstanna och tystna. Tiden upphävs, upplösningen fördröjs. Tills en lång, lång melodi åter hörs, på väg genom publiken och kanske vidare till någon etyd av Chopin.
Per Lindström (Pollione), Susanna Wolff (Adalgisa).
Bort med skönsången. Fem frågor till Folkoperans musikaliska ledare Henrik Schaefer.
Vad är egentligen bel canto? Skönsång! Jag har alltid trott att bel canto inte är min grej! En sångsolist som sjunger vackra meningslösa linjer och en orkester som är degraderad till att bara spela efterslag på efterslag. Sen bestämde vi att jag skulle dirigera Norma på Folkoperan… och för första gången i mitt liv lyssnade jag ordentligt på den här operan. Musiken var mycket bättre än jag hade förväntat mig, men jag upplevde att sångarna var så upptagna med att sjunga bel canto, alltså skönsång, att det var helt omöjligt att förstå vad operan handlade om. Det var obegripligt att det rörde sig om ett häftigt triangeldrama, en mor som nästan slaktar sina söner och ett par som brinner på bålet för att återförenas i slutet. Hur närmade du dig Norma efter den första chocken? Jag öppnade partituret och när jag arbetade med orkesterarrangemanget kunde jag studera varje takt, varje ton och jag blev mer och mer fascinerad av detta mästerverk. Bellini är ett geni!!! Hans melodier är så enkla, hans harmonier är oförutsägbara och framförallt är han en fenomenal musikteaterkompositör.
Av: Tuvalisa Rangström, dramaturg
Hans recitativ var revolutionära på den tiden. Inget piano eller cembalo som i Mozarts eller Rossinis operor. Bellini gör något helt nytt.
Det finns passager när Norma sjunger flera takter helt utan ackompanjemang, rör sig genom många tonarter och sen kommer inga ackord från orkestern, men i stället svarar orkestern med en egen musikteatraliskt viktig kommentar. Orkestern tar del i dramat! Men hur blev det med skönsången? Jag kräver av våra sångare att de ska försöka låta er i publiken höra och förstå varje ord, att de ska få er att lida med Norma, älska med Adalgisa, förtvivla med Pollione och att de ska lägga alla sina egna känslor i musiken, i sången. Musiken får vara vacker, men det får inte bara vara skönsång! Självklart finns många koloraturer. Vackra, virtuosa och hemskt krävande koloraturer, men de är inget självändamål, de blir inte hysteriska och stör aldrig det musikaliska flödet. Det är kanske det bel canto betyder. För mig blev Norma en ögonöppnare och från och med nu älskar jag bel canto! Vad kommer vi höra för instrument i orkestern? I orkesterdiket går vi tillbaka till en orkester från cirka 1830. Vi kommer spela på tidstypiska instrument. Ventiltrumpet och ventiltrombon var redan etablerade i orkestrarna. Horn däremot spelade man fortfarande på det gamla viset utan ventiler, så våra hornister måste byta delar av sina instrument för varje ny tonart och stoppa vissa toner med handen. Det är mycket svårare att spela och intonera men ger en lite mer gammaldags klang. Självklart har vi ingen tuba, däremot en ofikleid. Alla stråkmusiker spelar på sensträngar vilket ger en ljusare klang med fler övertoner men strängarna är känsligare än moderna strängar. Kanske hör ni plötsligt en smäll mitt i föreställningen och får då se en violinist frenetiskt byta ut en sensträng på sitt instrument. Är det någon skillnad för sångarna att sjunga till tidstypiska instrument? En orkester på tidstrogna instrumenten låter först och främst mindre starkt. Aggressiviteten hörs lika bra, kanske till och med bättre, men volymen är lägre vilket ger sångarna möjlighet att utforska alla nyanser. ”Våga sjunga svagt” har jag sagt minst 500 gånger under repetitionerna. Och de vågar! Det är svårt eftersom våra operasångare är utbildade att sjunga starkt och i hela sitt sångarliv har gjort så för att kunna överrösta en modern orkester.
Rebecka Elsgard (Clotilde), Daniel Koydan Tyapkin (barn).
På Bellinis tid hade de största operastjärnorna mindre starka röster. Ett bra exempel är hur Normas berömda ”Casta Diva” utvecklats genom tiderna. Där kan ni höra hur rösterna växer och hur tempot i arian nästan halveras under 70 år. Scanna och lyssna!
Adelina Patti 1906
Rosa Raisa 1920
Frieda Hempel 1921
Ninon Vallin 1930
Maria Callas 1957
Beverly Sills 1973
Vad händer på Folkoperan?
Ålevangeliet på Sverigeturné och ny spelperiod på Folkoperan Oratoriet som bygger på Patrik Svenssons Augustprisade berättelse Ålevangeliet om världens mest gåtfulla fisk. Musik: Emmy Lindström. Libretto: Stina Oscarson. Regi: Tobias Theorell. Går på turné från 1 september till Malmö, Jönköping, Falun och Umeå. En samproduktion med Riksteatern, Malmö Live och Norrlandsoperan. Ny spelperiod på Folkoperan; 3–11 december.
Hösten 2022 Folkoperan Fredag med pop och jazz i Folkoperans foajé Vi fortsätter att krocka och tolka operakonsten av och med artister från andra musikgenres och konstformer som tar över foajén en fredagkväll. I höst samarbetar vi med independent-skivbolaget BLNK och jazztrion At the opera. Ingen kväll blir den andra lik – förutom att de alla avslutas med våra gästers alldeles egna tolkningar av Normas aria Casta Diva. Datum: 14 och 21 oktober. Baren öppnar 18.00 och programmet börjar ca kl 19.00.
Così fan tutte på Uppsala stadsteater Går det att leka en sista gång och samtidigt utsätta kärleken för ett stresstest? Mozarts komiska opera om kärlekens våndor och äktenskapets konventioner skruvas ytterligare några varv i Folkoperan och Uppsala stadsteaters produktion. Musik: WA Mozart. Regi: Ulrike Schwab. Nypremiär på Uppsala stadsteater den 27 augusti.
Unga Folkoperan Familjen Stråke En musikföreställning för barn från 4 år, där stråkfamiljen Fiol, Viola, Cello och Kontrabas får liv. Regi: Bernard Cauchard. Spelas den 22 oktober.
Lilla Bokoperan, för barn från 4 år Den kritikerrosade berättelsen Räventyr med text av Malte Persson och illustrationer av Kristin Lindström får liv genom bild, sång och musik i vår mysiga foajé. Medverkande Sopran och berättare: Tessan-Maria Lehmussari. Musiker: Mikael Augustsson och Rebecka Kaufman ur Folkoperans orkester. Manus och regi: Tuvalisa Rangström. Musikaliskt koncept: Henrik Schaefer. Datum: 12, 19 och 26 november.
Våren 2023
The Turn of the Screw – en utsökt hemsökt opera av Benjamin Britten. The Turn of the Screw har kallats för världens bästa spökhistoria. Två föräldralösa barns utsatthet och oskuld belyses i en obehaglig kontext av kontroll och maktutövning. Vad är verklighet och vad är inbillning? Hur ser vi på vittnesmål och vem äger berättelserna? Historien skruvas åt tightare och tightare för varje takt i Brittens musik. Musik: Benjamin Britten. Libretto: Myfanwy Piper (efter en roman av Henry James). Regi: Annilese Miskimmon. Premiär 1 februari.
Riddar Blåskägg & Judith – sju dörrar till vårt undermedvetna Bartóks opera Riddar Blåskäggs borg framförs tillsammans med det nyskrivna verket Judith, som spelas i dialog med originalet. Malin Bångs egensinniga musik möter Bartóks och författaren Mara Lees libretto speglar Balácz. I kortoperan Blåskäggs borg önskar den unga Judith att hennes make Riddar Blåskägg ska öppna de sju slutna dörrarna så att ljuset skall flöda in. Blåskägg vill hålla dem stängda men hon insisterar. I det nya verket Judith reser vi vidare i det undermedvetna men nu är det Judiths rädslor och begär vi vandrar genom. Musik: Béla Bartok och Malin Bång. Libretto: Béla Balacz och Mara Lee. Regi: Wouter van Louy. En internationell samproduktion med Muziektheater Transparant. Premiär 19 april 2023.
Folkoperan, Södermalms mest högljudda granne, sedan 1976 Innanför dörrarna på Hornsgatan 72 lever vår vackra och viktiga konstform. Utan tyglar och lojaliteter tar vi oss an och ger oss hän med nytt, gammalt och eget, på vårt sätt. Det är smalt och brett men framför allt överraskande. Här håller vi operans hantverk lika högt som vårt konstnärliga mod och vi litar på dramat, konsten och vår publik. Folkoperan är en regional institutionsteater som ägs av Stiftelsen Folkoperan och är organiserad som ett aktiebolag. Ordförande i Folkoperan AB är Stina Westerberg och ordförande i Stiftelsen Folkoperan är Gunilla Kindstrand. Folkoperan mottar stöd av Kulturrådet, Region Stockholm och Stockholms Stad.
Samarbeta med Folkoperan Folkoperan söker partners och sponsorer i näringslivet och erbjuder association till ett kreativt, berörande och folkligt operahus. Vi kan också erbjuda er tillgång till Folkoperans attraktiva och centralt belägna lokaler, en spännande repertoar, en hängiven ensemble och en förmåga att väcka nya tankar och känslor. För mer info skicka ett mail till Folkoperans kommunikationschef susanne.reuszner@folkoperan.se
Ditt namn kan betyda mycket för Folkoperan Vill du eller ditt företag stötta Folkoperan, utvecklingen av operakonsten och möjligheter till arbetstillfällen för unga musiker och sångare? Sätt då ditt företags, ditt eget eller en kär väns namn på en stol i vår fina salong. Det kostar från 2 000 kronor och uppåt. Läs mer på folkoperan.se eller maila till info@folkoperan.se
Bli en del av Folkoperan! Folkoperans Vänner spelar en viktig roll i förverkligandet av den vision som Folkoperan brinner för – att vara Folkets opera. Folkoperans Vänner skapar möten mellan dem som delar kärleken till scenkonst. Som Folkoperavän bjuds du in till spännande arrangemang bakom scenen, öppna repetitioner och resor samtidigt som du stödjer operakonsten. Folkoperans vänner delar varje år ut stipendier till unga talanger inom konstformen. Läs mer och bli medlem för endast 250 kr/år (75 kr om du är under 25 år) på folkoperan.se/vannerna eller smsa namn och e-postadress till Malou Örner på 0704–10 21 13. Välkommen!
Vill du veta mer om vad som händer på Folkoperan? Läs mer om Folkoperan och våra evenemang samt anmäl dig till vårt nyhetsbrev på folkoperan.se. Vi finns även på Facebook, Instagram och Twitter. Folkoperan, Hornsgatan 72 118 21 Stockholm Biljetter: folkoperan.se
Ansvarig utgivare: Monica Fredriksson Tal Redaktörer: Susanne Reuszner och Tuvalisa Rangström Foto inlaga: Mats Bäcker och Nadja Sjöström Foto omslag: Christofer Zagal Grafisk form omslag: Forsman & Bodenfors Grafisk form inlaga: Onemotion IMC Tryckeri: BrandFactory