Utdrag ur boken ”Äldre med adhd & autism”

Utdrag ur boken

Livsberättelser om adhd och autism

CAROLINE JONSSON (red.)

Livsberättelser om adhd och autism Livsberättelser

om adhd och autism

CAROLINE JONSSON (red.)

I boken Livsberättelser om adhd och autism samlas röster om att få en neuropsykiatrisk diagnos sent i livet. Förhoppningen är att du som är äldre och har, eller misstänker att du har, en NPF-diagnos, kan känna igen dig i bokens berättelser. Läs utdrag ur Ulrika, Eva och Jockes bidrag: Jag har försonats med mig själv, Depressionen sitter som en andra hud och Jag har sprungit hela livet.

Text: Caroline Jonsson ● Illustration: Pernilla Förnes

BOKEN FINNS ATT KÖPA PÅ GOTHIA FÖRLAG OCH DÄR BÖCKER SÄLJS.

EVA 66 ÅR:

”Depressionen sitter som en andra hud”

Kanske ska jag försöka städa hemma. Putsa fönstren mellan mig och verkligheten. Sluta gömma mig, titta ner, smyga undan. Stå kvar och våga visa. Här är jag. Utan skygglappar. Om jag nu har ett liv borde jag leva. Om jag har en säng borde jag sova. Om jag vill uppnå något borde jag sätta upp ett mål som ger draghjälp, den där gummisnodden som ska vara lagom spänd. Är jag mållös för att jag är rädd att misslyckas? Jag vill vara mer levande och skapande, inte en tevetittar-robot. Tycker ofta att jag inte vet hur jag ska vara när jag träffar folk. Antingen pratar jag för mycket eller inte alls. Jag har svårt med lagom, svårt att interagera med andra. Att vara med människor gör mig mycket trött. Är det så för alla?... …Jag är ganska trött på den där kvinnan som har förföljt mig genom livet, som jag aldrig blivit fri ifrån. Undrar om jag ska försöka att springa ifrån henne i någon snårig skog, så hon får försmäkt sina sista dagar där, medan jag kan leva livet på tuben, åka genom hela staden klädd i en guldglittrande paljettklänning. Bli den drottning jag är ämnad att vara. Någon gång. Äntligen.

ULRIKA 67 ÅR:

”Jag har försonats med mig själv”

Som nybliven läkare neg ibland äldre kvinnliga patienter för mig. De tackade nästan i förväg för allt gott jag skulle kunna tänkas göra för dem. Positiva förväntningar och överdriven högaktning. Varför kunde jag inte samla ihop mig och räcka till? Innan jag fick diagnosen var jag konstant arg på mig själv och ofta ledsen. Efter diagnos lättade skuldkänslorna och jag blev gladare. Diagnosen blev en lättnad, även om vägen gick via en komplett demensutredning. Tiden efteråt är den bästa i mitt liv. Jag är inte arg på mig själv längre, har inte samma skuldkänslor, jag försöker göra konstruktiva saker utan press och har slutat att försöka återgå till mitt yrke som läkare. Som pensionär behöver jag inte oroa mig för pengarna längre. Innan diagnosen adhd hade jag betat av samtliga på marknaden vanligt förekommande antidepressiva. Jag har inte behövt dem under 15 år. Adhd-medicineringen ger mig tillgång till mina egna resurser och bidrar därmed till en sund självkänsla utan skuldkänslor. Min vaga dödslängtan är som bortblåst med rätt medicinering. Jag har fått hjälp att tackla oro och hjälp med struktur hos adhdcoach och arbetsterapeut. Jag har man, barn och vänner som stöttar. Det är inte för sent att få diagnos vid 53 års ålder. Jag är tacksam över att kunna försonas med mig själv. Jag är min egen kompis i stället för som tidigare, min belackare.

JOCKE 54 ÅR:

”Jag har sprungit hela livet”

Första vändpunkten var min adhd-diagnos, men jag kände att det var något mer. Jag pratade med en läkare, vilket resulterade i en ny utredning med fokus på autism. Läkaren var förvånad över att de missat det vid första utredningen. Jag fick då en autismdiagnos, det blev min sista pusselbit som kunde förklara hur jag känner och hur min hjärna fungerar. När jag fick min adhd-diagnos blev jag först arg och ledsen. Jag undrade varför inte någon hjälpt mig, innan mitt liv slogs i spillror, men jag insåg att jag inte kan förändra det som varit. Jag får gå vidare nu. Många säger att de gjort många dumma saker, det kanske även jag har. Men gjorde jag det med vilje? Jag har inte gjort något med meningen att skada, jag gjorde mitt bästa utifrån de förutsättningar jag hade. Jag har gjort och sagt dumma saker, som säkert uppfattats som elakt. Jag har en rå humor, jag har trott att alla är som mig, men så är det ju inte. Även om diagnoserna gett mig förståelse och gjort det enklare att vara jag, blev jag till en början chockad. Det var även en sorg att jag inte fått diagnos tidigare, då hade mitt liv blivit annorlunda. Kanske hade jag fått studieanpassningar, det sociala kanske hade blivit enklare. Jag kanske inte lika ofta hade hamnat i känslan av och tanken på att jag är dum. Förlåt att jag finns, jag är inte bra på något, sådana tankar ligger latent i kroppen. Jag har tänkt att jag är trög, dum, fel och ointelligent. Ångesten och självkänslan gör sig ständigt påmind. Jag trivs bra av att vara själv, har svårt att klicka med människor, men jag trivs med min familj.