3 minute read
JAG PLANERADE BARNEN EFTER GOLFEN” Månadens greenfeegäst är Maria Sognefors, chefredaktör för tidningen Amelia och ordförande i branschföreningen Golf & Companies, och hon berättar om golfens betydelse i hennes liv
MARIA SOGNEFORS
Ålder: 41. Familj: Sönerna Arvid, 10, och Ebbe, 8. Bor: Vallentuna, norr om Stockholm. Medlem: Österåkers GK. Handicap: 4,1. Gör: Chefredaktör för varumärket amelia och områdeschef för Kvinna 30+ på Bonnier News Lifestyle. Ordförande för branschföreningen Golf & Companies.
Advertisement
Jag hade ingen aning om hur mycket golfen skulle komma att betyda för mig när jag som tioåring stod på Timrå GK utanför Sundsvall och för första gången höll i en golfklubba. Det var där jag tog mitt gröna kort och jag är evigt tacksam för att mina föräldrar tog med mig till rangen, där jag fick en bollhink i ena handen och en järnsjua i den andra.
Sedan dess har golfen gett mig många nya vänner och massor av glädje – men den har också varit min trygga livboj genom dramatiska livshändelser och kriser. Jag planerade till och med mina barn efter golfsäsongen. ”Om vi sätter igång bebisverkstaden i januari så hinner jag spela tills säsongen tar slut och bebisen föds i oktober”, sa jag till min dåvarande sambo som var helt ointresserad av golf, men desto mer intresserad av att delta i bebisarbetet.
Den säsongen avslutade jag med att gå ut i ledarbollen på KM med en stor kalaskula på magen. Arvid, 10, föddes den 3 oktober. Ebbe, 8, har fått hänga med på banan sedan han var nyfödd. Jag har lirat 18 hål utan problem med honom i barnvagn och en bärbag på ryggen. Efter nio hål blev det alltid amningspaus – och en kaffe och varmkorv, förstås.
När det slitsamma småbarnslivet tog ut sin rätt och krisen och separationen var ett faktum några år senare, hanterade jag min frustration genom att åka till rangen och ösa ut en hink drives istället för att söka tröst på krogen. Att träffa mina golftjejer över en runda har gett mig mer än alla terapitimmar i världen – under våra 18 hål brukar vi avverka alltifrån sextorka i sovrummet till hur man löneförhandlar.
I våras kom coronapandemin som en käftsmäll. Jag blev korttidspermitterad från jobbet och plötsligt satt jag i karantän och gjorde mitt bästa för att vara kreativ vid köksbordet (mitt hemmakontor). Kollegor och släktingar blev svårt sjuka, några finns inte längre med oss.
Jag kände mig vilsen där jag satt – mina jobbtider suddades ut och jag kunde sitta framför datorn i tolv timmar utan att märka att det blev kväll. När jag tittade upp från skärmen såg jag det växande tvättberget, en rad solkiga kaffemuggar och gammal disk. Att se sina älskade kollegor som små frimärksbilder under en videokonferens
kunde aldrig kompensera för tomheten och saknaden jag kände inombords.
När golfsverige äntligen började vakna till liv blev tillvaron genast ljusare. Men situationen var osäker – medan banorna öppnade här hemma stängdes de i våra grannländer och övriga Europa. Som ordförande för branschföreningen Golf & Companies satt jag med djupa veck i pannan och oroade mig för hur hårt pandemin skulle slå mot golfen och alla företag inom sporten.
Tävlingar ställdes in, proffsen skickades i karantän och varje gång Anders Tegnell hade sitt klockan 14-möte höll jag andan och hoppades att vi skulle kunna fortsätta spela golf (men med nödvändiga restriktioner). Och visst blev det en annorlunda säsong… Men också bra på många sätt.
Det har aldrig spelats så många golfrundor i Sverige, enligt Svenska Golfförbundet. Det är ett tydligt bevis på att golfen har räddat både mig och många andra under det ensamma karantänlivet. Jag kommer, trots ett svårt pandemiläge och personliga förluster, att minnas golfsäsongen 2020 som en positiv och speciell tid. Det här var året när jag lärde mig putta med flaggan i, fick nya golfvänner på klubben och såg dem kratta bunkrar med barnplastkrattor. Och det var nu Brooks Koepka gjorde comeback på PGA-touren i sexig sheriffmustasch.
Men framför allt var det 2020 som den här älskade sporten än en gång blev mitt stora ljus i krisen. n
